Textarkivet

Bengt Erland Fogelberg (1786-1854)

(Från Nordisk familjebok, Uggleupplagan)


Bengt Erland Fogelberg, bildhuggare, f. 8 aug. 1786 i Göteborg. Fadern var gälbgjutarmästare, och sonen bestämdes för samma hantverk: vid sin konfirmation 1802 kallas han gälbgjutarlärling. I sept. 1803 kom han till Stockholm, där han 1804 inskrevs som lärling hos hofciselören Rung och 1806 erhöll gesällbrev. Emellertid hade hans allt från barndomen visade håg för konstnärlig verksamhet – en håg, som gav sig luft i ritande, modellerande, gjutande av små konstföremål – fått näring genom studierna vid konstakademien, där han erhöll sin första belöning, en ”jetton i figurprinciperna”, 1805. Han lämnade snart hantverkarens yrke för att uteslutande egna sig åt konsten. Efter att tre gånger å rad (1809, 1810 och 1811) ha erhållit den första medaljen valdes han 1812 till akademiens agré. 

Umgänget med Sandberg och John v. Breda och med de konstnärer, som samlades i dennes faders, K. F. v. Bredas, hem, förde Fogelberg in i den krets av konstnärer, som under namn av ”Sällskapet för konststudium” bildade ett slags opposition mot det akademiska väsendet, en opposition, som, ehuru i betydligt mildrad gestalt, motsvarade den, vilken inom litteraturen några år förut väckts mot Svenska akademien och den gustavianska skaldekonsten. Till följd därav blev Fogelberg, mot sin vilja och alldeles mot sitt lynne, föremål för åtskilliga små tvister inom akademien. Sålunda inlämnades hans och de båda vännernas tävlingsarbeten 1815 för sent för att införas i förteckningen eller komma under omprövning. På hösten samma år föreslog Limnell dem alla tre till ledamöter av akademien, men denna beslöt att ej invälja sådana konstnärer, som ämnade söka resepension. Följande året var ingen av de föreslagne representerad med något arbete vid akademiens utställning. 1817 utfärdade Götiska förbundet inbjudning till en pristävling med ämnen hämtade ur den nordiska gudaläran, dessa ämnen, vilka akademiens preses i sitt tal vid högtidsdagen 1815 offentligen stämplat såsom ”de råa och vidunderliga fostren av de äldsta nordiska folkslagens inbillningskraft” och vilka Geijer i sin Idunauppsats (1817), med anledning av pristävlingens utlysande, underkastade en allt annat än uppmuntrande granskning. Fogelberg, som vid denna tid umgicks med Hammarsköld och Ling, utställde endast på Götiska förbundets exposition våren 1818, och han uppvisade därvid jämte en Filoktetes flera modellerade eller tecknade skisser till nordiska gudomligheter, bland dessa gipsstatyetter av Oden, sittande på sin tron, Tor, stödjande sig på hammaren, och Frej. Oaktadt sin brist på jämnhet och säkerhet väckte dessa skisser, som Fogelberg själv sedermera kasserade, likväl ett visst uppseende. Under dessa år i hemlandet utförde Fogelberg porträttbyster och medaljonger, motiv ur den klassiska mytologien, dekorativa allegorier för Göteborg, lejonen vid Karl XIII:s staty, reliefer m. m. 10 aug. 1819 fick Fogelberg ett resestipendium på tre år. Han kunde dock ej avresa förrän i aug. 1820, efter att ha fått sig en särskild utresepenning tillagd av besparade medel. I sept. 1820 anlände han till Paris. Han var då 34 år gammal. Resepensionen bibehöll han till hösten 1826. I brev till hemmet angav han själv den ställning han kände sig intaga i den franska skolan, som var mäktig och rikt utbildad, med fasta traditioner och stränga fordringar av helt annat och högre slag, än dem man i hemlandet ställde på de akademiske lärjungarna, ”maniererade, okunniga och egenkära gossar om 30 år och däröver”, såsom han kallar sig och sina samtida. Med den viljekraft, som utgör ett av hans mest framstående karaktärsdrag, grep han sig emellertid an med att fylla luckorna i sin konstnärliga bildning. Han tecknade efter levande modell för Guérin och modellerade på Bosios ateljé, studerade även på École des beaux-arts. De intryck Fogelberg under denna tid inhämtade blev bestämmande för hans närmaste framtid. Han skall under detta år ha modellerat en Faun (aldrig utförd). I sällskap med arkitekten A. Nyström lämnade han hösten 1821 Paris och anlände 6 nov. till Rom. Där utförde han först en marmorbyst av M. G. Anckarsvärd. Under sommaren 1822 modellerade han en Sittande Psyche. Ungefär samtidigt arbetade han på Mercurius Argusdödaren, som 1823 beställdes av greve Trolle-Bonde och 1825 blev färdig. Detta hans egentligen första arbete av högre prägel stadgade hans konstnärsrykte i Rom. I maj 1824 omtalar Fogelberg, att han modellerat Amor i snäckan och begynt dess utförande i marmor. Omedelbart därpå grep han sig an med Paris, i något mindre än naturlig storlek, även den år 1825 överförd i marmor på beställning av brukspatron Tamm på Österby. Före årets slut hade han dessutom modellerat en Hebe. Det är påtagligt, att Fogelberg i dessa arbeten närmade sig den riktning, som Thorvaldsen danat, men tillika ej förmådde giva nytt liv åt dessa former, som av ålder utgöra alla bildhuggares commune bonum. 

balder-bengt-erland-fogelberg-1

Balder

https://kulturbilder.wordpress.com

Oden

https://kulturbilder.wordpress.com

Tor

https://kulturbilder.wordpress.com

Venus

Det är inom ett annat område hans mera betydande arbeten äro att söka. Hans första försök som monumental skulptör var en bronsbyst av Gustaf Vasa, avtäckt på Uppsala slotts borggård 1827. Året därefter erhöll han, tack vare ivriga bemödanden av nitiska vänner hemma, Karl Johans beställning å Oden, att utföras i marmor och i kolossal storlek. Det har mångenstädes uppgivits, att konungen vid göternas utställning 1818 skulle ha så gott som beställt de tre asagudarna i marmor. Det måtte likväl varit mindre än ett halvt löfte, konungen givvit. Fogelberg har hoppats få utföra sina gudar i ädelt material åt konungen, men det är också allt. Nu underhandlas med vederbörande hemma om Odens ställning, om han skall framställas sittande eller stående. Den stående ställningen valdes, Oden framställes som härgud, blickande ut över landet. I mer än två år arbetade F. på det stora verket, som blev färdigt i början av 1831. I Stockholm framkallade stoden allmän hänförelse, då den på hösten samma år dit anlände. Jämte Oden hemsände han en Amor döljande Mars’ vapen, vilken i modell tillhör 1820-talet. Strax därefter begynte han en av Karl Johan beställd stod, Karl XIII i kröningsdräkt, som fullbordades 1832. Redan förut hade han modellerat en Karl IX, som dock aldrig blev utförd. 1832 började han sina studier över Gustaf Adolf, Gustaf Vasa m. fl., förberedelser till framtida verk. Under återstoden av 1830-talet fulländades en följd antika ämnen, Apollon med cittran, Venus med äpplet, Venus stigande i badet, Amor och Psyche m. fl. I Stockholm hade han 1832 kallats till medlem av konstakademien, 1833 blivit vice professor och 1839 professor för teckningen, likväl utan skyldighet att vistas hemma. Sistnämnda år hemsände han skisser till Tor (se fig.) och Balder (se d. o., med fig.) – den sistnämnde insattes i stället för Frej i trilogien av asagudarna -, och nu följde snart beställning på dem. 

I Tor är kämpalivet, i Balder det milda, veka i det nordiska lynnet uttryckt. Tor utgör det yppersta av vad någon svensk konstnär dittills utfört i nordisk anda. Statyerna fullbordades i marmor 1844 och hemsändes 1845. Samtidigt besökte Fogelberg, efter ett fjärdedels sekels frånvaro, fäderneslandet – på resa dit och tillbaka till Rom besökte han Paris och Tyskland och fick nya intryck av modern skulptur. Hans liv i Rom hade varit tyst och indraget, först av behov, sedan av vana och en viss blyg försynthet, som avskydde all ståt och allt personligt braskande samt utgör ett av de vackraste dragen i Fogelbergs karaktär som människa. Han ägnade sig jämväl åt arkeologiska studier – hans vackra samling av grekiska och romerska medaljer avstods sedermera åt en enträgen engelsman, hans terrakottasaker åt konungen av Bayern. Som arkeolog var han ledamot av Istituto archeologico i Rom och av Franska institutet samt efterlämnade till och med en liten skrift: Osservazioni d’arte fatte su i colossi di Monte Cavallo (Rom 1843). För övrigt var han en välvillig vän för unga konstnärer och landsmän, som besökte Rom, om än hans slutenhet och försiktighet lade hinder i vägen för ett förtroligare umgänge. 

Från Fogelbergs sistnämnda vistelse i hemlandet förskriva sig de uppdrag han erhöll av monumental art: Birger Jarls staty, Gustaf II Adolfs staty, den förra beställd av Stockholms, den senare av Göteborgs stad, och Karl XIV Johans staty. Känslan av att folket är konstens egentliga hägnare fick först genom dessa beställningar ett klart uttryck i Sverige. Dessa stora arbeten utfördes under de följande åren i Rom, och modellerna göts 1853-54 i München. Sistnämnda år blev de avtäckta, Karl Johan och Birger Jarl i Stockholm, Gustaf Adolf i Göteborg. Fogelberg står i dessa skapelser på höjden av sin utveckling, karakteristiken av dessa sinsemellan så olika hjältegestalter har genomförts med kraft och skicklighet, och de historiska studier, som nedlagts i dem, ha givit dem en realistisk klarhet, större än hos något äldre svenskt arbete av liknande slag. – Konstnären åtföljde statyerna och blev under sin vistelse i fäderneslandet denna gång föremål för en storartad hyllning. Han anträdde återfärden i slutet av nov. I Trieste insjuknade han, och på morgonen 22 dec. 1854 fann man honom död i bädden. Hans lik begravde i Trieste, men blev sedan fört till Göteborg. 

F. var en reflekterande natur, en beräknande och betänksam sökare, ihärdig, försiktig, strängt själfkritisk. Den dristighet han kan visa är sansad och lugn, fri från öfvermod och ungdomshetta. De nordiske gudarna intresserade honom tvifvelsutan som nya och lockande uppgifter – hans vänner i Rom misstänkte likväl, att hans hänförelse för det fornnordiska i grund och botten ej var synnerligen stor, och de delade alls icke F:s senare biografers åsikt, att den ledande tanken i hans konstnärslif allt från ungdomen var den att pånyttföda nordiskheten i konsten. Genom sina historiska statyer betecknar han inom Sveriges skulptur öfvergången från klassicism till en modernare stil. 

I Nationalmuseum ha flera av Fogelbergs verk samlats: de tre nordiske gudarna, Karl XIII, Paris, Apollon, Venus, Amor i snäckan m. fl., dessutom många av hans modeller i gips och åtskilliga utkast. I Göteborgs museum finns bl. a. Odin, kolossalbyst i marmor. Av Gustaf II Adolfsstatyn är det första bronsexemplaret uppställt i Bremen – fartyget, som medförde statyn, led skeppsbrott vid Helgoland och bärgarna sålde statyn till staden Bremen. Göteborgarna beställde hellre en ny avgjutning, än de betalade den dryga bärgarlön, som begärdes. – Jfr uppsats av G. Planche i ”Revue des deux mondes” (1855), C. Leconte, ”L’œuvre de F.” (praktverk, 1856), Beskow i ”Sv. akademiens handl.” (s. å.), A. Sohlman i ”Biogr. lex. Ny följd”, d. 28 (separattryck 1862), J. Böttiger, ”Bengt Erland F.” I (1880, skildrar F:s levnad endast intill 1825), och G. Nordensvan i ”Svensk konst och svenska konstnärer” (1892). F:s brev till Sandberg (omkr. 1,200 st.), som aldrig varit tillgängliga för forskare, tillhöra samlaren Kr. Hammers arfvingar.

 

1 svar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s