Textarkivet

Magnus Stenbock i slaget vid Helsingborg 1710

Magnus Stenbock, greve till Vapnö, Allarp och Kjellstorp, rn. fl., konung Karl den tolftes ryktbare härförare, har såsom folkminne blivit kärare för Sverige än många konungaminnen. Han föddes i Stockholm den 12 Maj 1664. Fadern var riksamiralen greve Gustaf Otto Stenbock och modern Kristina Katarina de la Gardie, och dessa släktförbindelser skulle tillförsäkrat framgång på befordringsvägen, även om sonen varit medelmåttigt begåvad. Han studerade fyra år i Upsala och ingick 1683 såsom fänrik i holländsk krigstjänst, därunder han under ett år studerade matematik i Paris. Tjänstgjorde därefter i Holland till 1687. Året därpå blev han major vid Nils Bjelkes regemente och återvände till Sverige 1689. Snart därefter drog han åter ut till Holland med de svenska hjälptrupperna och utmärkte sig i slaget vid Fleurus 1690. Generaladjutant hos rnarkgreven Ludvig af Baden och samma år 1693 överste i kejserliga hären togs hans verksamhet i anspråk såväl för krigshändelserna som vid beskickningar. Vid ledigheter från krigsbestyren satt han gärna vid svarvstolen, där han mästerligt förstod frambringa utmärkta arbeten ävensom vid penseln eller strängaspel, vari han även ägde stor skicklighet. 

Av förrnyndareregeringen utnämd till överste vid ett tyskt regemente och kommendant i Wismar förflyttades han 1700 till chef för Dalregementet, med vilket han samma år deltog i landstigningen på Själland och i slaget vid Narva, därunder han kommenderade venstra flygelns andra angrepp och tvingade därunder 11 000 man att giva sig fångna, men blev också själv sårad. Vid de sedermera följande förlusterna i lägret anordnade den snillrike Stenbock ofta nöjena, och härunder anses han hava författat den krigssång, som är bekant under under namn av Stenbocks marsch, och vilken länge sjöngs av soldaterna: orden lyda:

Marsch bussar! Gån på i Herrens namn,
Spännen han friskt upp, läggen sedan ivrigt an
Given fyr, bräcken av, ta’ pliten i hand!
Gån på för vårt fädernesland!
Att våga sitt liv för sin konung och släkt,
Det är både Gudi och människom täckt.
Därför ska vi käckt i vår blå dräkt
Gå på, stå, dundra och slå,
Ja, dem klå alla så,
Att de, döda, ligga neder som strå.
Helt litet vi akta, att vi äro få
I Gudi så äro vi många ändå,
Ja, låt oss gå på, och redeliga stå,
Så att vi måga si, hur de skola fly som bo!
Ännu står Gud Sveriges Konung bi.

magnus-stenbock

Magnus Stenbock

Och denna sång verkade alltid hänförande på Kung Karls soldater. Stenbock blev från denna tid kungens förklarade gunstling och konungens förtroende och välvilia rättfärdigades alltid av Stenbocks uppförande. Med ära deltog han i slaget vid Pultusk 1703 och intog s. å. Thorn, där han utnämdes till guvernör. 1706 blev han general och generalguvernör i Skåne. Där utmärkte han sig på alla sätt genom sin kraftiga styrelse, afskaffade missbruk och avhjälpte billiga klagomål. Denna utnämning kan väl anses vara det sista draget av kung Karls lycka, ty därförutan hade säkert Sveriges undergång varit given i och med det olyckliga slaget vid Pultava. Stenbock tillvann sig under sin förvaltning allmän kärlek av Skånes innevånare genom sitt stora ordningssinne, sin rättvisa och oegennytta samt detta intagande fria och öppna sätt, som alltid tilltalar människorna och ingiver och behåller förtroende. Det blev därför möjligt för honom, vad som knappast skulle lyckats för någon annan vid det blivande ordnandet av provinsens försvar.

Segrarnas tid hade försvunnit för kung Karl i och med det olyckliga slaget vid Pultava, där största delen av armén antingen fick vila i den s. k. ”Svenska graven” eller blevo fångar hos ryssarne, och konungen lyckades blott föra en ringa del med sig, då han därefter sökte och fann gästfrihet hos turkiske sultanen. Men snart skulle Karl genom sin envishet föra även dessa få till fördervets brant eller i döden. Det gamla Göta lejon tycktes nu inslumradt i dödens sömn och rovfåglarna samlade sig och svärmade omkring detsamma i allt närmare kretsar, försökande att utkräva hämd för lidna förödmjukelser. Visserligen hade Sverige ännu vänner och beundrare, som slogo medaljer, som visade huru det svenska lejonet spelade upp till dans för rovdjuren i Ryssland, Polen och Danmark, men det blev ingenting av med den dansen mera. Under ryske czaren Peter den stores anförande sammanträdde i Berlin tre furstar, alla med namnet Fredrik, nämligen Fredrik August af Polen, Fredrik den förste af Preussen och Fredrik den fjärde af Danmark, och deras avsikter voro långt ifrån fredliga mot Sverige, alldenstund deras sammankomst gällde att överlägga om ett anfallskrig mot detta land. Och detta krig ansågs böra för alltid göra slut på gamla Sverige och dess makt. Det gamla landet häruppe i norden skulle eröfras, delas och förödmjukas, så att det aldrig mera skulle kunna resa upp sitt huvud. Sveriges begravning blev beslutad och de självbjudna gästerna. som tillika såsom dess arvingar tänkte dela kvarlåtenskapen, hade utsatt dag och stund därför. Men icke heller denna gång blev det någon begravning av. Både denna gång och sedermera vid början av 1800-talet misslyckades de ditåt syftande planerna, ännu står gamla Sverige upprätt, och det skall, hoppas vi, med Guds hjälp, som hållit sin skyddande hand däröver, ännu stå i århundraden. 

Danmark och dess konung Fredrik hade under den tid Karl den tolfte haft framgång visligen hållit stilla, men nu såsom alltid, då Sverige befunnit sig i nöd och trångmål, ville det naturligtvis begagna sig av den olyckliga belägenhet, vari landet råkat efter slaget vid Pultava. Nu, då man hade stora skäl att anse det förhalade Sverige vapenlöst och värnlöst, ville man gärna göra gemensam sak med de andra ”kusinerna”, och det var i främsta rummet Skåne, som troddes ännu möjligen hysa danska sympatier, mot vilket det danska angreppet skulle riktas, för att återvinna de provinser, Skåne, Halland och Blekinge, som Danmark förlorat genom freden i Roeskilde. Båda landen hade förut varit på fredlig fot med varandra, och danskarne måste ju för skam skull därför anföra skäl och anledningar till sitt fredsbrott, men alldenstund sådana saknades, måste det tillgripas de erbarmligaste förevändningar för att giva kriget något utseende av rättmätighet. Ett bland de viktigaste skälen därtill var, att en latinsk versmakare, Magnus Rönnow, kallat Karl den tolfte för ”det stora Skandinaviens behärskare”, varför Danmark, som så noga kände till Sveriges avsikter, vore förbundet att stämma i bäcken, hellre än i ån. Men det rätta skälet var Skånes såväl som hela Sveriges stora värnlöshet, och danskarna hade nog lyckats i sin avsikt, om icke. kung Karl såsom förut omtalats, i spetsen för provinsens styrelse ditsändt en av sina förra gunstlingar, som kungen smeksamt kallade Måns Bock eller Måns Lurifax. Förtalad av belackaren Lagercrona och även illa anskriven hos kungens ena gunstling, Piper, som fruktade honom, hade Magnus Stenbock skickats till Skåne, och då faran nu närmade sig dess kuster, var han den ende, som kunde möta dess ankomst. Försynen hade således icke helt och hållet övergivit Sverige och ännu skulle en stor seger följa dess fanor. Stenbocks bragder blevo visserligen de sista för en lång tid, men de räddade ovedersägligen vårt land från den undergång, som vid denna tid tillämnats det. 

Redan vid underrättelsen om de danska krigsrustningarna satte Stenbock fästningarna i försvarstillstånd, men kunde i brist på krigsfolk icke hindra danskarnes landstigning. Med en dansk här på mellan 17 och 18 tusen man, väl utrustad och klädd och med ett godt artilleri, landsteg Fredrik i början av November 1709 vid Råå fiskeläge och översvämmade snart hela Skåne. Årets skörd hade detta år utfallit särdeles rikligt, och danskarne räknade mycket därpå och voro därför icke så väl försedda i avseende på munförråd. Hären helsades vid sin landstigning av kanonskott från såväl Helsingborg som Landskrona, ävensom genom antändandet av vårdkasar, en anordning av Stenbock varigenom han ville göra danskarnes ankomst allmänt bekant. Danskarne smickrade sig likväl med anledning därav och sade, att ”Jupiters ankomst tillkännagavs genom dunder och eld”, och i det på svensk botten för kung Fredrik uppslagna praktfulla tältet uppvaktades han av de ryska, polska och preussiska sändebuden, ävensom av ombud från Helsingborg, i vilken stad den nye härskare några dagar därefter höll sitt högtidliga intåg. Han utfärdade därpå från denna stad kungörelsen om sin ankomst, och han beräknade att därigenom vinna skåningarnes tillgivenhet samt befallde även däri de danska soldaterna att iakttaga god krigstukt och avhålla sig från alla våldsamheter mot befolkningen. 

Stenbock hade vid krigets utbrott på sin höjd 4 000 ryttare och 500 man fotfolk, och de sistnämnda voro till största delen sachsiska krigsfångar. som tagit svensk tjänst. Kung Karl hade visserligen befalt, att nya trupper skulle uppsättas i stället för de förstöra regementena, men detta var långt ifrån lätt, ty menigheterna voro ovilliga härtill och det var brist på folk. Stenbock förmådde därför icke hindra fiendens framsteg utan drog sig uppåt Småland och Blekinge, där han överallt uppbådade menige man, skildrade för dem fäderneslandets nöd och uppmanade dem att gå ut till Sveriges försvar. Och en dylik uppmaning har aldrig utgått förgäves. Så snart det spordes, att Stenbock själv skulle bliva anföraren, träffade uppmaningen villiga öron och modiga hjärtan. Småländingarne, av vilkas fäder många varit pålitliga landtvärnsmän, då fara hotat i norr eller söder ifrån, visade nu också, att de icke vansläktats, och de blevo huvudsakligen Sveriges räddare. Omkring åtta tusen raska duktiga bonddrängar samlades snart i trakten av Vexiö. De voro visserligen såväl uselt klädda som beväpnade, men de tillhörde en nation, där bonden, nyss kommen från plogen, ofta är en bättre soldat, än annorstädes mången kapten, fastän han bär fjädrar i hatten. Stenbock själv lär ha yttrat, att han aldrig sett sämre trupper, men tillagt, att de slag, soldaten under skinnpelsen eller vadmalsjackan utdelar, äro lika kraftiga, som under den präktigaste uniform. Fastän i brist på uniformer uppsattes på detta sätt flera av de nya regementena, därtill många gamla knektar, såväl soldater som befäl, anmälte sig. En stor del därav utgjordes sålunda antingen av alltför gammalt eller ock av alltför ungt folk, men det kunde ej hjälpas, och den nya hären ordnades i närheten av Vexiö, till vilken stad man förde så mycket penningar, hästar och förnödenheter som kunde skaffas. 

Stenbocks här var således till uniformen varken likformig eller tillräcklig, till och med de skånska ryttarne buro träskor och kallades även därför av dansken för ”träskoregementet” och hans här för ”Bocken och hans getapojkar”, ”men”, sade Stenbock, ”svenskarne hade segrat så mången gång förut, fastän de burit vadmalskläder av olika snitt eller färg”. Men denna här var dock den indelade svenska hären, tapper, modig och svensk, i trots av skinnpelsen och vadmalströjan, och den var tillräcklig för att vinna seger, sedan Stenbocks första plan att kalla ”man ur huse” till fosterlandets försvar hade misslyckats. Ett rykte hade gått, att kung Karl själv även snart skulle komma hem med en här av turkar och tartarer, och detta höjde de tappra soldaternas hopp och ingav dem nya krafter. ”Se, barsk ut, min gosse, så springer dansken för dig!” var Stenbocks dagliga uppmuntringsord. 

Det lömska danska överfallet lyckades förträffligt utan att möta det ringaste motstånd från skånska sidan. Danskarne överförde sitt folk på 24 örlogsskepp och omkring 300 kofferdifartyg, och när de stego i land på ljungen vid Råå, funne de blott två personer, som efter att hava tändt vårdkasen, skyndsamt begåvo sig därifrån. Följande dagen bröto de upp och gjorde halt vid det en mil därifrån belägna Helsingborg, vars kommendant uppfordrades att genast uppgiva staden. Sedan kommendanten sovit på saken och insett omöjligheten att göra motstånd mot den stora danska styrkan, uppgav han staden och slottet genom vänlig överenskommelse. Detta var den 14 november 1709. Så snart de danske tagit slottet i besittning, hissade de därå danska flaggan och på offentliga ställen i staden uppslogos plakat, som lovade innevånarne lindring i utgifterna samt skydd mot allt övervåld. Och denna mildhet vann nog mångas sinnen för den danske konungen. 

En stor del av danska hären drog sig därefter under Reventlow mot öster för att försöka bemäktiga sig Karlskrona och förstöra svenska flottan. Marschen gick ganska långsamt, men hade dock överallt i början framgång. Vid försvaret av Helgeå vid Torsebro, i närheten av fästningen Kristianstad, flydde de i svensk tjänst övergångne sachsarne, varefter Kristianstad eröfrades. Därefter gick vägen vidare mot Blekinge och Karlshamn brandskattades, varigenom Karlskronas försvar mycket försvårades, oaktadt Stenbock och Wachtmeister uppbjödo allt vad de kunde därför. 

Ändtligen i Februari följande år uppbröt den lilla svenska huvudhären från Vexiö och ryckte in i norra Skåne. Vid Ousby tillstötte något kavalleri från Blekinge under Gyllenstierna, och två regementen under den unge Ascheberg, vilka förut varit förlagda vid norska gränsen, men som nu på föga begagnade skogsvägar från Laholm letat sig väg till huvudhären, varefter Stenbocks hela samlade styrka utgjorde omkring 14,000 man. Med denna till det yttre oansenliga styrka frambröt generalguvernören i Skåne och tänkte till en början angripa danskarnes förskansade läger vid Sandby i vestra Göinge härad ej långt från Kristianstad. 

Dessa svenskarnes lyckade rustningar och rörelser oroade på det högsta de i Karlshamn stående danskarne och väckte hos dem farhågan att bliva avskurna från huvudstyrkan i Kristianstad, och de skyndade därför hastigt att förena sig med densamma, så mycket angelägnare, som de uppsnappat av Stenbock utsända budkavlar, som läto förstå, att Stenbock ämnade angripa Kristianstad. Men detta var icke Stenbocks avsikt, utan att avskära dem förbindelsen med danskarne i Helsingborg, och därför skyndade han att besätta de över Rönneå gående broarna vid Foresta och Hasslebro. I skrämseln därröver lämnade fienden Kristianstad helt och hållet och skyndade sig söderut samt lyckades över Lund komma till Helsingborg, där de lade sig i läger framför staden och drogo till sig ytterligare förstärkningar från Danmark. Den tappre Reventlow hade härunder, dels av harm över det misslyckade tåget till Blekinge, dels av fälttågets mödor, häftigt insjuknat, så att han måste överföras till Köpenhamn, varefter befälet överlämnades åt den lika tappre, men mindre försiktige Georg Rantzau. Danskarne hade således lyckats återkomma till Helsingborg, där de intogo en fördelaktig befäst ställning. 

Oaktadt Stenbock med sina smålänningar genom forcerade marscher gjort allt vad han kunnat för att upphinna och avskära danskarne, lyckades han icke utföra denna rörelse, oaktadt hans oövade trupper gärna gjorde allt vad i deras förmåga stod, men de voro ovana och saknade erfarenhet för ett längre fälttåg, hade icke tillräckliga livsmedel och förråd, och slutligen dignade de av trötthet vid dessa långa marscher och måste därför taga rastedagar allt emellanåt. 

Stenbock red under tiden själv till Malmö och lyckades övertala borgerskapet att lämna sig något understöd och fick även därifrån någon förstärkning av folk och artilleri. Och fastän reträtten icke kunnat förhindras, blevo danskarne därunder allt emellanåt oroade under sin marsch och ledo talrika förluster genom överstelöjtnant Wilhelm Bennet, vilken av Stenbock i anledning därav fick titeln, en kärna till officer. Generalen själv besökte, efter vad många berättelser förmäla, under tiden flera gånger danskarnes läger, förklädd till skånsk bonde, och han kunde till fullkomlighet härma en sådans såväl dialekt som åtbörder. Under det han ena gången efter den andra bjöd ut halm eller hö och andra förnödenheter, visste han noga taga vara på allt vad han såg och hörde och skaffa sig många värdefulla upplysningar. Några dagar före slaget utbjöd han ärter till danskarne i lägret, men då dessa icke vunno avsättning, lär han lovat dem att komma igen en annan dag med andra, som skulle vara både större och bättre. Och detta löfte höll han redligt. En gång var han nära att igenkännas, men lär ha räddat sig genom att spela drucken samt utan hatt, raglande och stojande kastat sig på hästen och lyckats komma ut förbi de danska förposterna. En kvinna lär en gång även ha sagt till dem: ”Den gubben mån I nogsamt se upp med, han är en annan än den han synes”, men de förstodo ej riktigt vad hennes ord betydde, förrän de några dagar därefter hörde samma kvinna ropa: ”Spring, jute, vad vill du här!” 

Danskarne hade icke väntat Stenbocks anfall så snart och trodde honom ännu vara temligen långt borta. En samtida dansk berättelse säger härom att ”de danske sutto då och lefde som den rike mannen”, det vill säga, alla de som förde kommando, men de stackars ryttarne och soldaterna hade det långt ifrån så bra, de måste ligga under öppen himmel och deras kost var ganska klen, oaktadt det fanns förnödenheter av alla slag, som samlats från såväl Skåne som Danmark. 

Detta kände även Stenbock till, och han uppmuntrade sitt folk med att i det danska lägret fanns icke blott god tillgång på mat och dryck utan även godt om vackra kläder, silver, guld och klenodier. ”Frukten icke för dem”, sade han, ”segern står i Guds hand. Och eftersom de fleste av de danske äro järnbeklädde, så sticken blott efter halsen eller magen på dem. I morgon mån I förlika eder med eder Gud och befalla edra själar i Guds hand, och i övermorgon skola vi med Guds hjälp slå dem.” 

Konung Fredrik hade nyss förut varit inne i Helsingborg för att uppmuntra sina män att med mod möta fienden, men innan detta skedde, hade han skyndat över till sitt trygga Köpenhamn. Men Stenbock, han drog sig icke undan utan gick i spetsen för sitt folk och ropade kom, och hade redan dagen förut, den 27 Februari, meddelat sin bataljplan åt sina officerare samt tidigt den 28:e satt sin här i rörelse mot Helsingborg. Vägarna hade blivit ganska fasta genom en tämligen stark frost, och svenskarnas rörelser doldes för fienden genom en stark dimma på morgonen. De första svenskarne kommo helt stillatigande fram ur den närbelägna skogen utan spel eller buller och hade hardt när alldeles överrumplat fienden, hade ej vakten i tornet slutligen märkt dem och helsat dem, enligt befallning med tre skott. Officerarne hunno icke sluta sin frukost, och många måste gå emot svenskarna med hungriga magar. Stenbock uppmanade sitt folk till mod och tapperhet och sådant var även av nöden, ty danskarne innehade en stark ställning, som var så fast och fördelaktigt vald, att den syntes nära oangriplig för svenskarne, men dessa följdes av lyckan, och då Stenbock nalkades, lämnade Rantzau sitt fasta läger för att möta honom. Ehuru danskarne även därefter valde en fördelaktig ställning, var den lättare att angripa. Danske konungen hade även rådt Rantzau att stanna kvar i sin första ställning. 

Slaget vid Helsingborg är ett av de märkligaste och ärofullaste, som någon fältherre vunnit, och till sina följder blev det ett av de allra betydelsefullaste, ty det räddade Skåne och därmed för denna gången Sveriges rike från undergång. 

Klockan tolf den 28 Februari gav Stenbock tecken till stridens början, och klockan ett anlände de främsta svenska trupperna till sina ställningar. Striden började genast på svenskarnes venstra flygel, som fördes av general-löjtnant Burensköld, en av hjältarna från kung Karls krig i Polen, och vilken nu lyckades tvinga danska hästgardet något tillbaka. Men Burensköld hade börjat anfallet alltför tidigt, innan hela hans flygel hunnit inträffa. Striden blev ytterst häftig och Rantzau skyndade att skicka förstärkningar till att försvara de sina, handgemänget blev skarpare. Burenskölds häst blev skjuten under honom, han själv blev fången och och hans flygel nära att bliva övermanad, då generalmajoren Göran Gyllenstierna och överste Gustaf Lewenhaupt inträffade med det öfriga rytteriet av Burenskölds flygel och återställde jämnvikten. Rantzau själv deltog i fäktningen såsom simpel soldat. Men Stenbock insåg snart, att detta var den avgörande punkten och tillkallade fler skvadroner från sin andra flygel under Dücker och Wilhelm Bennet, Nu blev striden ytterligt blodig. Vestgöta ryttarne förlorade 73 man och 14 officerare, men ännu större förlust ledo Lewenhaupts ryttare, men vilka, såsom danskarne själva sade, slogos som ”idel djäflar”. Även danskarne slogos med mycken tapperhet, Rantzau biet själv sårad ävensom chefen för danska hästgardet, Mörner, som med möda av sina trogna underlydande rycktes från slagfältet, och av hans trupp skola endast 10 man till slut varit kvar, under det att av danska kronprinsens regemente, som ursprungligen varit 1,300 man stark, blott 35 man sutto kvar, så att svenskarnes seger på venstra flygeln var fullkomlig.  

Även i centern gingo svenskarna fram med mannamod och kravt, ehuru marschen gick över en rad träsk, som visserligen voro frusna, men ändå icke förmådde bära tyngden av det anryckande fotfolket. De läte likväl icke modet falla eller uppehålla sig därav utan rusade våta och sönderskurna av isen och utan hinder av kanonelden med blanka vapen mot fienden, som modigt försvarade sig hela två timmar, i synnerhet. danska fotgardet, av vilket vid stridens slut endast åttio man stodo kvar på slagfältet. Under tiden lät Cronstedt sina kanoner beskjuta danskarnes center, den segrande svenska venstra flygeln föll häftigt danskarne i flanken, snart därefter även den högra och sedan dröjde det icke länge, innan danskarnes fotfolk till största delen omringades, togs till fånga eller nedhöggs av de unga småländska soldaterna, som icke visste vad pardon ville säga, utan gåvo fritt lopp åt sitt raseri och nedsablade utan förskoning alla de kunde nå, så att Stenbock till slut måste påminna dem om, att det är en kristen soldats plikt att skona varje övervunnen fiende, som beder om nåd. Stenbock själv ådrog sig genom ett svårt fall under det han ivrigt red omkring över allt, en stor skada och förvärrade därigenom ett gammalt ondt, som han förut led av, så att han därefter hade svårt att deltaga i kriget. ”Men”, skref han emellertid till kung Karl, ”jag skall dock följa med mot fienden, om jag även nödgas krypa.” 

Danskarne flydde till Helsingborg, därunder de så häftigt och länge som möjligt förföljdes av Wilhelrn Bennet, och om Stenbocks unga soldater i allmänhet icke varit så utmattade och ovana vid krigets ansträngningar, är det icke omöjligt, att såväl staden som den återstående danska hären kunnat denna dag även tagas. Men Stenbock vågade icke med sina ovana trupper göra ett försök därtill. Oaktadt ett inträffande oväder stod svenska hären hela natten under vapen, beredd att mottaga ett nytt angrepp, men följande morgon ryckte den in i danskarnes välförsedda läger, där allt stod i ordning för de uttröttade segervinnarnes mottagande. Danskarnes förlust utgjorde omkring 4 000 döda, 2 700 fångar och 4 000 sårade och därjämte 29 kanoner och hela deras läger. Svenskarne hade omkring 800 döda och 2 000 sårade. 

Enligt en dansk berättelse blev den svenske generalen Burensköld tagen till fånga av en dansk hästgardist, då generalen under stridens hetta kommit bort från sitt folk och hindrades från att komma tillbaka. Då gardisten kom honom in på livet, sköt generalen två skott på honom utan verkan, varefter han måste giva sig. Han lämnade gardisten sin värja, sitt ur och 30 dukater i hopp, att han skulle lämna honom fri, men det lyckades icke, han måste följa med sin besegrare. 

Stenbock lär under hela slaget icke dragit sin värja ur skidan utan blott haft sitt ridspö i handen och när de danska fångna officerarne skulle föreställas honom, hade han ämnat orngiva sig med sina bäst klädda trupper, men fångarne kornmo för snart, så att han hade blott några grovt påpelsade flockar omkring sig. ”Undren ej på den besynnerliga dräkten”, sade han till de danske herrarna, ”folket är från Finlands och Lapplands skogar och tål inga andra kläder, än det är vant vid i sitt hem.” Det berättas också, att när de talrika danska fångarne fingo på nära håll skåda sina besegrare, kände de sig frestade att åter gripa till vapen och befria sig genom våld, samt att Stenbock just därför icke vågade företaga sig att ytterligare fullborda den förut vunna segern. 

Emellertid började svenska artilleriet under Cronstedt att beskjuta och oroa Helsingborg och därigenom påskynda danskarnes avtåg. Detta verkställdes i största hast natten mellan den femte och sjette Mars, då kvarlevorna av hären inskeppade sig på några holländska fartyg och danska lastdragare, på vilka de ginge över till Själland. Danskarna gingo i all tysthet ombord och de märkte knappast, att de voro ur landet förrän de befunna sig midt ute på vattnet. Men dessförinan hade de stuckit ihjäl alla sina hästar, även de allra dyrbaraste, och man fann dem liggande döda överallt på gator, kyrkogårdar, 1 husen och stugorna. Sina vagnar brände de upp och säden kastades ut på gatorna bland de döda djuren, Allt, som de ej kunde föra med sig ödelades. Mellan fyra till sextusen hästar och stora förråd av salt mjöl och säd blevo på detta sätt förstörda. Och sedan manskapet återkommit till Danmark förlades en del till Jutland och andra ställen för att ligga stilla och återhämta sig. Hade de sett ut som herremän i sina sköna munderingar, då de komrno till Skåne så sågo de vid återkomsten ut som stackare, som förde intet annat med sig tillbaka än hugg och skråmor. 

En sådan snöplig utgång fick danskarnes lömska infall i Skåne och länge visste sedan Sveriges innebyggare att omtala minnena därifrån, och ”huru det gick dansken vid Helsingborg.” Denna seger fick en stor moralisk betyclelse för svenskarne, denna strid var det sista fältslaget på svensk botten mellan danskar och svenskar och de förra ha sedermera aldrig gjort något försök att med vapnens makt söka åter eröfra Skåne, 

En av våra yngre begåvade författare, pastor Josef Rosenius, har i en poetisk form skildrat Sveriges tillstånd efter det olyckliga slaget vid Pultava och det därefter följande slaget vid Helsingborg under Magnus Stenbocks anförande, på följande tilltalande sätt: 

Det var i gamla Sveriges mulna tider,
Då luften var av moln och åska full.
Då landets krigsmän voro invalider,
Om ej de lågo under torvans mull.
Den ryska flottan smög kring våra kuster
Och hotade vårt folk med mord och brand,
Och dunkla rykten kommo hit ibland
Om tolfte Karls ofantliga förluster
Uti ett obekant och fjärran land. 

Då tändes lusten hos den danske grannen
Att kräva hämnd för lidna nederlag.
Det var en bragd, som när den friske mannen
Förföljer krymplingen med hugg och slag.
När då vår ovän drog sitt svärd ur skidan,
Beredd att krossa Sverige utan sak,
Och luften liksom ljöd av vapenbrak,
Då ljöd ett fasans rop från svenska sidan,
Då hördes klagan under tusen tak. 

Då kunde Sveriges folk ej undertrycka
Ett tusenstämmigt rop av skräck och ve.
Då darrade den gamle vid sin krycka,
Och själva barnet hörde upp att le.
Var voro de, som skulle landet freda
Och bygga omkring Sverige mur och skans?
De hade stupat för kanon och lans.
Fans ingen kvar, som kunde härar leda?
Jo, låt oss minnas det, en sådan fans. 

Än var ej Sverige helt tillspillo givet,
Fast överallt man hörde jämmerljud.
Ty gamle Stenbock fans ju än i livet
Och älskade som förr kung Karl och Gud,
Han steg lill häst och red på löddrig fåle
Från by till by och ifrån stad till stad.
Han samlade sitt folk, han röt, han bad,
Och var han korn, han tände hoppets stråle,
Och gjorde den försagde morsk och glad. 

Från mången smålandsdräng han ryckte skäran
Och lade på hans skuldra ett gevär.
Ur stallet drängen korn på hans begäran
Och dubbades i bast till militär.
Av varje torpardräng, som kunde rida,
Vår Stenbock skapade en käck dragon.
Snart funnos många tusen tjänstehjon,
Som alla finge lära sig att strida
Och ladda muskedunder och kanon. 

Där stod en ringa här, en obetydlig,
Av legohjon, som hade skor av trä,
Och buro ej en rock, förgyld och prydlig,
Men getskinnspels, som nådde deras knä.
Hur skulle dessa skaror våga möta
En ordnad här, som ej var van att fly?
Men stridens morgon syntes ändtligt gry,
Och Stenbock lät då i trumpeten stöta
Och höll med sina drängar en revy. 

Han gick att mönstra sina landtsoldater
Och säga dem ett sista muntringsord.
De voro tölpiga i skick och later
Och mången rättelse blev också gjord.
Den ene höll med orätt band i hanen
Hans faute blev strax av generalen röjd.
Den andre stod för mycket framåtböjd.
”Sträck upp dig!” röt den gamle veteranen,
Och karlen sträckte sig till jättehöjd. 

Till en dragon, i getskinn innesluten,
Vår Stenbock talade i munter ton:
”Sitt rätt i sadeln och förhindra juten
Att vända upp och ned på Sveriges tron.”
Där stod en bonde, vilkens mod var ringa,
Till honom sade Stenbock utan prut:
”Du ser för hygglig och beskedlig ut,
Se ond ut, gosse, så skall dansken springa,
När han får känna lukten av ditt krut!”

Och Stenbock steg till häst och trumman rördes
Och hären ryckte fram med dödsförakt.
Från skor av trä ett riktigt slammer hördes,
När Smålands drängar gingo fram i takt.
Men med den kraft, som varje motstånd krossar,
De svenske mötte danskarnes arme,
Som log av hån och ropade på spe:
”Där kommer Bocken och hans getagossar,
Vem flyr för knektar, som se ut som de!” 

Där blev en strid, som gjorde fältet blodigt,
Och snart var danska hären undanföst.
Men Stenbocks folk, av segern övermodigt,
Förgjorde flyktingarne skoningslöst.
Då syntes han, som räddat Sveriges ära,
Den hjälte, som gjort jutarne förtret,
Han ropade med röst av en atlet:
”Mot vapenlösa män, som nåd begära,
Man vise kärlek och barmhärtighet.” 

Aldrig har underrättelsen om en vunnen seger helsats i Sverige med större jubel än segern vid Helsingborg. Namnet Måns Stenbock flög som en ljungeld genom landet och ”inträngde i varje hydda, i varje hjärta för att där i välsignadt minne kvarleva så länge svenska hyddor finnas och svenska hjärtan klappa”. Den lysande segerbragden förskaffade Stenbock utnämningen till fältmarskalk, varjämte han året därefter, 1711, nämdes till kungl. råd, generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge samt till Lunds universitets kansler.

Om Magnus Stenbocks senare öden och bedrifter nämna vi här i korthet följande. 

Som vanligt vid dylika tillfällen, skedde samtidigt med anfallet på Helsingborg även ett infall från norska sidan för att ännu mera splittra Sveriges krafter, men Stenbock sändes dit och fienden drog sig åter tillbaka inom sina gränser. Då Karl den tolfte sedermera befallte, att nya regementen skulle utrustas och överföras tillPommern, genomdref Stenbock emot rådets betänkande och oaktadt den stora penningebristen, att konungens befallning utfördes, reste själv till Stockholm och sammanbragte hos borgerskapet genom sina hänförande tal och bevekande föreställningar mer än 300,000 daler silvermynt, varefter han själv med ett antal utrustade handelsfartyg for över till Tyskland. Men under vägen föreföll en träffning mellan de svenska transportskeppen och danska flottan, varvid mera än 30 svenska fartyg förlorades. På tysk botten ankommen med de öfriga utförde han med sin ringa styrka flera bedrifter, som väckte allmän överraskning och beundran. Han eröfrade Rostock och vann över danskarne den lysande segern vid Gadebusch 1712. Men hans bemödanden all uppehålla det svenska väldet i Tyskland, under det Karl ännu befann sig i Turkiet, misslyckades, oaktadt alla svenskarnes ansträngningar. Vid kapitulationen i Tönningen den 6 Maj 1713 måste han med sin styrka giva sig fången åt danskarne och härmed vardt Stenbocks hjältebana slutad. Efter det den i kapitulationen bestämda lösepenningen för generalen och hären blivit inom Sverige anskaffad och översänd till greve Wellingk, använde denne likväl penningarna för andra ändamål och Stenbock måste kvarstanna i fångenskap. Han behandlades i början temligen väl till den 31 Juli 1714, då Stenbock gjorde ett misslyckadt försök att undkomma. Därefter blev fångenskapen strängare och slutligen fördes han till kastellet på Fredrikshavn, där hans fängelse blev högst barbariskt. 

En av generalen författad skrivelse retade på det högsta den danske kungen, och Stenbock insattes i ett rum, där golvet utgjordes av tunna över stinkande vallen lagda bräder, och fönsterna fingo på ett halft år icke öppnas. Så satt han avskild från världen inom tjocka järngaller och starkt tillbommade dörrar och hans elände steg till den största höjd genom en elak lakej, som var hans plågoande under hela sexton månader. Han kunde då ej röra sig från stället utan kryckor och måste tåligt fördraga alla misshandlingar och skymfande ord. Endast hans oskrymtade gudsfruktan förmådde uppehålla hans av plågor och själslidanden nedtyngda sinne. Den 23 Mars 1716 undertecknade han i fängelset sitt testamente, som skrefs på små lappar och instoppades mellan dubbla bottnar i generalens koffert. Slutligen befriades han den 23 Febr. 1717 genom döden från sin hårda fångenskap och begrovs med militärisk ståt uti Köpenhamns garnisonskyrka. Vid fredsslutet med Danmark fördes den store fosterlandsvännens lik först till Vapnö kyrka i Halland och sedan nedsattes detsamma 1722 i Oxenstiernska graven i Upsala domkyrka, där Stenbock vilar bredvid sin maka, Eva Magdalena Oxenstierna. I en mängd efterlämnade anföranden, brev, tal och berättelser har Magnus Stenbock även beredt åt sig ett minne och visat sig vara en lika skicklig stilist som svarvvare, varav ännu förvaras flera prof, samt såsom en utomordentligt stor härförare. 

Från skriften ”Magnus Stenbock och hans Smålandspojkar i slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710”

P. A. Huldbergs bokförlags-Aktiebolag, Norrköping, 1896

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s