Textarkivet

Blick på de äldre Wasakungarnas regentvärde (1821)

Blick på de äldre Wasa-Konungarnes, och i synnerhet Carl IX och Carl XIs Regent-värde. Georg Adlersparre, Stockholm 1821


När den civiliserade och upplysta verlden, när en civiliserad och upplyst nation ger sitt bifall, sin beundran åt folkens, åt egna styresmän, åt enskilda medborgares verksamhet och bedrifter af en hög, utmärkande art; synes väl ingenting vara af större vigt för samhälls-välfärden, hvilken ej har andra grundämnen, än individuernes väl, än att detta bifall, denna beundran äro fästade vid den verksamhet och de bedrifter, som leda till, och icke ifrån, samhällets sanna fördelar, vare sig sann förkofran, sann upplysning, sann vältrefnad, sann styrka, eller sann ära. En missvisning i detta bifall, i denna beundran, leder till missledning af den högre kraft, at de utmärkta egenskaper, som finnas inom nationen i beredskap till utveckling och verksamhet. Försynen har i mennisko-hjertat intryckt ett begär efter samtidas och efterkommandes bifall, och den har öfver detta begär satt en omdömesförmåga, ämnad att vara dess ledare. Har detta i naturen inplantade begär ofta eller alltid följt denna ledare? Har ledaren sjelf oftare varit säker, än förvillad och förvillande? Har af detta begär och denna ledning oftare uppkommit sannt bemötande för sannt samhällsval, eller för samhällsförstöring och en falsk ära? Svaren på dessa frågor synas utan möda kunna uppsökas i folkslagens häfder.

Man skulle, som mig synes, i förväg och utan vunnen erfarenhet, kunna säga, att om allmänna omdömet är så illa grundlagt och så skeft rigtadt, att det ger sin beundran och sin hyllning åt stora, på samhällsförstöring använda krafter, och om, under denna det allmänna sinnets rigtning, samma krafters användande på den enskilda och allmänna välfärdens grundläggning och beskydd öfverses, såsom af lägre värde; så skola, såsom frukter af ett falskt omdöme, utsväfvande inkräktnings-planer, och deras täta följeslagare: blodtömningar, utsugna egna landskap, krossade enskilda välfärder, villervalla i alla Statens inre angelägenheter, och afgrunds-begäret efter krig för krigets skull, snart misspryda hvarje blad i folkslagens häfder. Man skall der, sällan och med möda, i mörker eller halft ljus, kunna uppleta, under skimret af en allt öfverstrålande falsk ära, den lika verkliga, som blygsamma förtjenst, att hafva återhållit Samhällets upplösning; att med helande hand hafva läkt dess sår; att med lagar och ordningsanda hafva betryggat allmänna och enskilda välfärden, och att hafva återhållit hjeltens och nationens kraft och mod inom gränsen af eget försvar. Om man öfvergår från denna sannolika förutsägning till de verkligheter, som finnas antecknade i häfderna, huru sorgligt och förödmjukande är icke den förra bekräftad af de – sednare? Hvarest träffar ögat och tankan den nation, som icke med sitt blod, med förlusten af stats-krafter, med rubbning i enskilda välfärden, med ofta återkommen våda af fullkomlig undergång, blifvit påminnt om verkningarna af en blind hyllning, gifven åt en falsk ära? Hvarest finnes det folk, som i samtiden och under tidehvarfvens fortgång med tacksamhetens gärd belönat, som med den högsta äras tilldömmande hyllat den regeringskraft i menniskosinnet, hvilken, lika stark som den inkräktande hjeltens, varit vänd endast på det förlorade samhällets frälsning, på det fallnas upprättande, på lättsinnigt förspillda krafters återkallande? Forskarens hand och öga torde förgäfves bemöda sig att igenfinna dem till något större antal, och när han finner dem, när han finner den sanna äran och välgörenheten någon gång ihärdigt följda genom seklerna af national-tacksamheten och det allmännas beundran, ser han ej sällan den falska äran, äran af förstöringens förmåga stå bredvid dem och njuta samma belöning; och huru ofta ligga icke verkliga storverk, med kraftens och medborgerlighetens förenade ära, nersatta under det rum i Historien, som borde oåterkalleligt tillhöra dem? I Frankrikes häfder har Ludvig XIV länge stått på samma högd, som Henric IV, och i Sveriges har CARL XII synts lika uppsatt, som GUSTAF WASA, och högre, än CARL IX och CARL XI, Rättvisan af detta sistnämnda förhållande, eller motsatsen deraf, torde förtjena en uppmärksamhet, som kunde leda till ytterligare forskning och ett slutligt sannt bedömmande, lika oberoende af en förfluten tids, som af samtidens möjliga misstag och förvillelser.

Man kan beundra en stor kraft i mennisko-sinnet, likasom en i den döda naturen, äfven då den visar blott rysliga, förstörande verkningar; men om man ser allmänna omdömets låford omgifva den förra och under national-förtjusning följa den genom tidehvarfven, har man skäl att ömka och beklaga det slägte, eller det folk, som i sin blindhet skapar en kraft, hvilken, utan mellankomst af någon ödets lyckslump, utan afbrott undergräfver dess välstånd och bereder dess fall. Detta förblindade och förblindande bifall åt en ära, som är den olyckliga, aldrig uteblifna lönen för oklokhet, öfverdrift och missledd sjelfkärlek, när stora natur-anlag stödja dem, ger likväl ett ökadt, ett oberäkneligt värde åt det sanna samfundsnitet, som verkar utan hopp om den allmänna förvillelsens bifall. Dertill fordras utan tvifvel den mest upphöjda sinnes-art, som menskligheten kan uppvisa, och ett rättseende, som icke ofta varit vårt slägtes lott.

Om man under dessa synpunkter betraktar vårt Fäderneslands Historia efter den bestämdt utmärkta tidpunkt, då en colossaliskt stor enskild man gaf det sjelfständighet, samhälls-ordning och allt; hvad ser man der? Egentligen, och med få undanskymda syften till – verkligt samfundsväl, uttvingade statskrafters och stora enskilda egenskapers användande på oftast falska ändamål: derigenom vanns ära och lidande, den förra falsk, det sednare oafbrutet och verkligt. Krig, som blifvit hårdragna till Svensk angelägenhet, men icke voro det; krig för ord, för Regentens ärelystnad, för en inbillad, icke bestående betydlighet; utsväfvande eröfringsplaner, som någon gång, genom slumplyckan och hjeltemodet i förening, ledde till ett verkligt Svenskt ändamål, och en annan gång, igenom den ytterligaste oklokhet, till Sveriges förstöring; krig, födda af krig; Fosterlandet öfverstråladt af den då och sedan moderna ärans högsta glans, under det att utarmandet, blodtömningen, stats-krafternes aftynande, oredan och våldet bodde rotfästade inom dess sköte. Huru skulle medborgaren, med Svensk känsla för det Svenska Fosterlandet och med icke villseförda blickar, kunna uthärda synen af denna tafla, om han icke derjemte, likasom i dess skugga, upptäckte stora, kraftfulla, lyckade bemödanden att hela och stärka den sårade, aftynande stats kroppen? Och äfven de finnas der.

varer-svenske-3

Den enkla, gränslöst omfattande föreskrift, som den store Nyskaparen af Sverige i få ord gaf sina Söner, och tillika sina Landsmän: varer Svenske, synes rakt böra lämpas, ej allenast på uppförande, planer, beslut och företag, utan äfven på omdömen. Jag skall i dem, jag här vågar framlägga, icke uppsåtligt fela mot denna heliga föreskrift, hvilken jag ville anse för ett rikt arf till Svenskar, från led till led, så länge ett Sverige ännu finnes, och villige arftagare till detta moraliska arf icke saknas. Den sanningen, att en Svensk styrelse-kraft äger anspråk på national-bifall och sann ära endast i den mon han verkar till stora och gagneliga ändamål för Sverige, ligger för mina ögon klar i den stora Mannens föreskrift.

GUSTAF WASA var Svensk i ordets mest upphöjda och vidunderligt stora bemärkelse, när han, fången, flyktig, bannlyst, irrande i ödemarker, såg hos de anhöriga och landsmän, hvilka han vågade nalkas, icke annat, än en grundad häpenhet, eller ett bedrägligt hopp, och beslöt, under denna sin och Fosterlandets djupaste förnedring, att frälsa det, och utförde, med nationens samlade krafter, hvad han ensam beslutat. Han var Svensk, när han upplifvade den grundsats, som Engelbrecht redan intryckt i Svenska folksinnet, och som hvarje upplyst folkslag, efter sekelslånga strider och tankebemödanden, nu lifligt känner, att en nation icke gör uppror, utan besluter och verkställer lagligt hvad den anser leda till sin frälsning, samt att ett företag, som af en nation är gilladt, icke eller är uppror, utan en laglig åtgärd. Sverige har sedan troget följt den läran, att Rikets frälsning är högsta lagen, och denna legitimitets-princip har gifvit Sverige flera Thronföljare, som varit Rikets försvar och ära. GUSTAF WASA var Svensk, då han, i tät förening med folket, gaf Sverige en stadgad styrelse. Han var Svensk, då han lika kufvade och skingrade en mägtig corporation, som det andeliga och borgerliga mörker, hvari den insvept sig och folket. Han var Svensk, då han vände sitt hjeltemod och nationens stridskrafter endast mot inhemska oordningar och en anfallande utländsk fiende. Han var Svensk, då han sträckte sin outtröttliga om sorg till Sveriges kufvade inhemska näringar. Han var Svensk, då han grundlade förberedande anstalter till en nästan alldeles saknad Svensk förnufts-odling och Svensk embetsmanna-förmåga. Hvarest finnes ljus utan skugga, i naturen, eller mennisko-lynnet? Ju klarare det förra, ju mörkare den sednare. GUSTAF WASA var icke Svensk, när han gaf ny styrka åt en mägtig corporation, som, till Rikets förderf och vanmagt, stod bredvid den krossade, och hvilken blott hans starka arm och för hans tid förmådde hålla inom laglydnadens gränsor; han var det icke, när han fråntog Sveriges Allmoge dess fordna kraft och medborgerliga sjelfständighet, och han var, om möjligt, ännu mindre Svensk, när han lät sin låfvärda hushålls-anda urarta till en prejande snålhet, som befläckade hans stora medborgerliga namn,

ERIC XIV, JOHAN III och SIGISMUND synas af allmänna opinionen vara rätt ställde på det låga rum, de i Historien äga. Den förstnämnde af dem har af en utmärkt förtjent Häfdatecknare, men mig veterligt af ingen annan förut eller sedan, och med mindre grundlighet, än snillrikhet, fått äretiteln stor, och i denna bemärkelse blifvit ställd bredvid GUSTAF WASA. Men en och annan berömvärd åtgärd, om den fått äga sammanhang med andra lika vigtiga och försummade; men en och annan styrelse-plan, som ägt värde, om den icke blifvit flyktigt öfvergifven eller lättsinnigt utförd, kunna icke rättfärdiga och rena hans mörka, af personlig grymhet förnedrade sinnes-art och hans blodade händer. JOHAN har, utan någon styrkans och viljans regerings-förtjenst, gått med ett befläckadt minne till efterverlden, i egenskap af son, bror, undersåte, Konung och menniska. SIGISMUND står mild, försonlig, oklok och kraftlös, i Historien, utan annat lyte, än det betydliga, att hafva velat regera öfver ett manligt folk, då han sjelf blindt lydde regerande biktfäder och rådgifvare, hvilka, efter den illsluga politikens sällan afbrutna vana och sällan uteblifna öde, från Mazarins till Fouchés tid, från Jöran Perssons till en från oss ännu ej långt aflägsen tid, ledde honom ifrån och förbi de ändamål, som voro mera deras, än hans. 

Under ERICS regering tog den olyckliga ärelystnaden och den oberäkneligt falskt beräknade politiken sin stadgade och olyckliga början, att sträcka Sveriges gränsor öfver detta Rikes naturliga gräns, hafvet, och att gifva sig ett inflytande på andra, aflägsna staters angelägenheter, med hvilka det aldrig behöft stå i politisk gemenskap eller politisk fiendtlighet. Denna olyckliga början fick en fortsättning genom århundraden, i hvars verkningar man icke skall förgäfves söka grundorsaken till Sveriges så sällan afbrutna inre vanmagt och oerhörda lidanden. Jag yttrar icke denna tanke derföre, att den kanhända är ovanlig och för många underbar; utan af det skälet, att jag tror den vara sann. Om en tiondedel af de samhällskrafter, som alltid pinsamt uttvingade magtlösa rustningar för dessa täta ströftåg, för vid Sverige löst och svagt fästade länders förvärfvande, bibehållande och tvungna afstående, kostat det ärorika och utarmade folket, blifvit använda på detta folks inre välstånd och styrka, skulle, som jag starkt tror, Sverige hafva varit något helt annat, än hvad det varit och är, och man hade icke behöft med vapnebragder och segrars glans tysta och bortskymma den förtryckta och utarmade menighetens sällan afbrutna jämmerrop och lidanden, så klart och säkert bevittnade i våra häfder. 

Man skulle härvid kunna anmärka, att Sverige, långt före ERICS tid, ägde en besittning bortom ett haf, och följaktligen af en likaledes mot naturen stridande beskaffenhet. Denna anmärkning har i ett visst afseende sin goda grund och är bekräftad af en för Sverige sorglig erfarenhet. I förhållandet emellan den och Sveriges andra och fordna ultramarinska besittningar visar sig likväl den olikheten, att för Finland gifves en naturlig gräns, som kunnat med bestånd vara Sveriges, om styrelse-klokheten och statskrafterne, med stadga och utan en fråndragen irrande uppmärksamhet på andra utsväfvande föremål, varit vända ditåt, och om försvars-anstalterne inom denna dyrbara, aldrig nog värderade och saknade provins fått öfverstiga den halfhet, hvaraf de evärdeligt, äfven under stora bemödanden, varit missprydda. Den civiliserade verlden borde fordom hafva insett, och torde en dag med smärtsam saknad inse, vigten och inflytelsen af detta förhållande; det skydd ett genom sin formation starkt, ehuru aflägset rike kunnat gifva den. För Sveriges öfriga aflägsna besittningar har deremot aldrig funnits en gräns, som icke af natur och förnuft varit motsagd.

Jag ställer Konungarna CARL IX och CARL XI bredvid hvarandra, fastän emot tidräkningens ordning. Jag gör detta af det skäl, att jag hos dem gemensamt finner den sanna Svenskheten och det nordiska sinnets oberäkneliga kraft, i deras högsta, ädlaste glans, på thronen. Alla deras ändamål voro rent Svenska, och intet annat. Deras krig voro försvarskrig, med en aldrig missvisande klokhet, under motgång och svårighet med tapperhet utförda: freden och samhällets förkofran voro deras aldrig uraktlåtna ändamål, från hvilka ingen sjelfvisk ärelystnad, inga irrande storhetsbegrepp förmådde ett ögnablick afleda deras fasta gång. De tillhörde endast Sverige, och Sverige tillhörde endast dem: lif, krafter, mödor och faror voro färdiga offer endast åt Sverige, och olyckstidens stormiga dagar löste icke föreningsbanden, utan tillknöto dem med mångdubblad fasthet. Ärestoder, låftal, nationalfester äro icke deras stora minnens lott: jag kan, som Svensk, icke neka mig den ljufva tillfredsställelsen, att, efter denna hastiga öfversigt, slutligen låta en odelad uppmärksamhet följa dem på deras törnbeväxta bana, der de, med en egen; ej ofta sedd, kraft, utan afvägar framgingo.

Man har bemödat sig att göra GUSTAF ADOLPH den Stores krig på Tysk botten, detta grundämne för det ljus, som omstrålar hans odödliga namn, till ej endast en angelägenhet för en civiliserad, till ljus, odling och politisk frihet uppvaknad verldsdel, utan äfven till en angelägenhet för Sverige. Jag har lika litet kunnat inse detta sednare, som att det skulle vara en politisk rôle för Sverige, att, med vådan för eget bestånd, under egen kraftuttömning och egna för sekler grundlagda förluster och lidanden, hasta från sitt aflägsna naturläge till andra, af naturen mera förmonligt lottade, länders frälsning. Man har, som skäl för det ärorika och för Sverige gagneliga i en sådan verlds- eller folk-frälsning, framställt faran af en Universal-Monarki till grannskap, faran af ett Östersjö-välde, faran för en nyvaknad ren Gudalära, faran för politisk och borgerlig frihet. Man har kanhända dervid förgätit, att en. Universal-Monarki långsamt bildas, ofta möter oförutsedda hinder redan i sin födsel, har lätt återupplösta samband, och ofta, efter nyss vunnen formation, sammanfaller: att mindre och svagare Stater, än det då icke eröfrade Tyskland, motverkat försöken till ett allmänt välde , och, när annan hjælp uteblifvit, erhållit en ny, alldeles oväntad egen kraft; att en granne, från hvilken man är skild genom ett haf, ej är farlig granne; att flera och större magter, än Sverige, varit och äro interesserade uti, att Östersjön beherrskas af ett deladt välde; att handelsvaror, i trots af ett sådant välde, leta sig väg till de orter, der man köper dem; att en ny Gudalära bättre försvaras af vaknade sinnen och öfvertygelsen, än af främmande vapen; att Sverige, med egna besparda och väl ordnade krafter och med sin naturligt starka aflägsna belägenhet, kan försvara sin Gudalära, sin politiska och sin borgerliga frihet. Tyskland hade undgått många öch nesliga afstympningar, den icke gagneliga lönen för den främmande hjelparen, om det varit nödtvunget till den ärorika rólen att försvara sig sjelft med de egna krafter, hvilka i alla fall blefvo de hufvudsakliga verkningsmedlen i den främmande hjelparens och hans efterträdares händer. Om Tysklands försvar skapas till pligt och politisk klokhet, så voro dessa bindande och bjudande endast för stora, mägtiga, tätt angränsande Stater, ej för Sverige. Om man, på de grunder jag framlagt, skall lugnas vid Sveriges faror af den tillväxande stora magten, vid farhågan för dess frihet och sjelfbestånd; om fördelarne af den vådligt sökta, icke gagnande, blodigt omtvistade, sist förlorade lönen för lika utsväfvande, som lysande krigsbragder visa sig i någon mon försvagade; hvilka sannolika verkningsgrunder återstå för Sveriges deltagande i denna vidunderliga, Sverige så litet tillhörande, utsväfvande, kanske icke alltid med lika anförare-klokhet, som med evigt beundransvärdt mod och sinneskraft, utförda strid? För mina ögon inga andra, än den olyckliga lystnaden efter krigiska äfventyr och den dertill hörande äran och odödligheten, hvilken lystnad slutligen och under en berusande medgång icke osannolikt urartade till begäret efter ett större välde, än Sveriges. Axel Oxenstjerna afrådde och motverkade detta äfventyrliga tåg, hvars byte det sedan blef hans lott att hopsamla och försvara. Sverige räknar från denna i häfderna lysande tid sina mest tryckande skattebördor och vanmagten i sina näringar, i synnerhet i jordbruket, som, under de utländska lagerskördarna, måste ofta använda gubbar, qvinnor och barn, till sina skördar, utan att hinna bereda eller fullborda dem. Detta krigståg har för forskarens öga ännu en olycklig märkvärdighet, när det ses under tvenne ännu icke framställda synpunkter. Det företogs för främmande föremål, då Sverige ännu saknade en naturlig, och följaktligen stark, gräns i söder, som med mindre kraft, utan sannolika äfventyr, och med sann medborgerlighet och ära, kunnat eröfras; det bortslösade på främmande och äfventyrliga föremål de största regeringskrafter, som Historien kan uppvisa, och hvilka dock uteslutande tillhörde Sveriges egna, samna angelägenheter. Jag vågar till och med betvifla, att det egentliga och af bördor nertryckta Svenska Folket, således med undantag af rika, skattfria och regerande magnater och af krigsbyte riktade anförare, ens ägde den njutning, som en ypperlig utländsk Författare anser tillhöra nationerna i lika helägenhet, som Sveriges under denna tid # och påföljande tider. Skuggspelet af national-storhet och ära, säger han; den meningen, att undersåtarne njuta sin andel i hvad Regenten gör och förvärfvar; och ändtligen den irriga tanken, att de förre kunna erhålla ersättning för gjorda uppoffringar; blifva icke utan verkan och gifva på sitt sätt skadestånd för många förluster, eller göra dem mindre kännbara.

Jag har nyss begagnat mig af tvenne uttryck, som torde anses förnärmande för den af verlden godkända storheten, och för hvilka, ehuru icke sagda utan besinnande, jag väntar mig att autorligt lida; men det är pligt och rättighet att uttrycka den öfvertygelse man äger, tills den genom bevisning ändras. Jag har nemligen kallat det ifrågavarande kriget utsväfvande; jag har vågat säga, att det kanhända icke med lika mycken anförare-klokhet, som med mod, utfördes. 

Jag bekänner, att jag, ej allenast på de skäl jag redan framställt, anser dessa uttryck tillämpliga på Sveriges Tyska krig i det hela, utan äfven på hjeltens sista segertåg, bedömdt efter sanna strategiska grundsatser. Det brådskade tåget till Rhen- och Leckströmmarna, med Böhmen ointaget, icke anfallet, icke med full styrka bevakadt, lär väl icke uthålla en oveldig militärisk granskning. En stark diversion från detta fiendens land skulle medföra, och medförde, ett ännu hastigare återtåg, än sjelfva framträngandet, och detta med förlust af alla vunna fördelar, och allt återfördt till lyckspelet af ett nytt aftvingadt fältslag. Torstenson uppsökte och gick en annan väg till Wiens port, till hjertat af Österrikes magt. Jag skulle lätt tro mig kunna villsefara i detta djerfva omdöme, om icke den plan jag vågat klandra, i likhet med Napoleons sista fälttåg i Ryssland, i Tyskland och i Nederländerna, är långt aflägsnad från de grundsatser för krig, som af de största kännare blifvit fastställde och af förnuft och erfarenhet bekräftade (se Loyd om Krigstheatern, Fredric II:s efterlemnade planer till fälttåg mot Frankrike och mot Österrikes arfländers Carnots planer för Franska Revolutions-krigen.).

CHRISTINAS regering, den omyndiga och den myndiga, var hvarken ut- eller invärtes Svensk, fastän utöfvad af Svenskar. Stora egenskaper, så stora, som något land och någon tid kunna uppvisa, voro till all deras höga förmåga upptagna af bemödandet att stödja en försvagad statskropps vanskapligt stora och utsträckta lemmar, utan att kunna gifva dem en styrka, som undanröjde deras naturliga, eller, rättare, onaturliga tendens till framtida fall och förkrossning. Sveriges naturstyrka försvagades nu, som så ofta förr, men nu mera än någonsin förr, af krigslystnaden på Thronen och en egennyttig A-dels tärande förstorings-anda, tärande på Statens innersta lifsförmåga. 

CARL GUSTAF, af natur och erfarenhet utrustad med så stora egenskaper, som kanhända någonsin varit en dödligs lott, har ej framgått sin lysande, hastigt afbrutna bana, utan att, likasom så många andra beundransvärde innehafvare af Svenska Thronen, synas varit af krigslystnaden villseförd från regentpligterna; af lyckslumpen förd längre och till ett för en Svensk Konung värdigare ändamål, än hans hjeltemod och vishet, utan denna tillkomna hjelp, kunnat hinna. Det krig mot Polen för ord af figurlig mening, hvarpå han använde Sveriges statskrafter, och hvarmed han väckte Europa till en vådlig uppmärksamhet på sina vidtomfattande afsigter, var ej Svenskt. Vid planläggningen till hans jätte-tåg mot Danmark kunde väl icke en alldeles ovanlig naturhändelse och en i låg tjenstgrad varande utomordentlig mans opåkallade enskilda nit och djerfhet hafva varit tagna i beräkning, och hvad hade detta tåg varit utom dem, i jemförelse med hvad det blef? Men det var hjelten, som, mot alla berättigade rådgifvares mening, begagnade sig af hvad lyckan och det enskilda nitet oväntadt och oberäknadt gaf; och det ändamål, som derigenom vanns, var i högsta bemärkelsen Svenskt och ärorikt.

De kända planer, hans vidsträckta, aldrig hvilande snille skapade för Sveriges storhet, byggda på en lika svag och rörlig grund, som hans stora Företrädares; ännu andra, vid stark sannolikhet stödda planer, hvilka ett kraftfullt, oroligt sinne, som aldrig såg några hinder och svårigheter, lättare kunde anlägga, än med vilkoret af bestånd utföra; hans på krigsbragder förnötta hela lif; allt synes rättfärdiga en stor utländsk Historieskrifvare, då han, med erkännande af hans vidunderligt stora egenskaper, ger honom den för en Konungs ära förmörkande benämmingen af krigslysten, och då han bestämdt säger, att hans död var för Tyskland en lycka. Var hans död verkligen en lycka för Tyskland, så var den det äfven för Sverige: han kunde icke verka till ett annat aflägset lands olycka, utan att tillika bereda Sveriges.

CARL XII, detta vidunder i sinnets och den materiela naturens verld, har, i sammanhang med alla sina underbara öden, haft äfven det, att, med ganska få undantag, till öfverdrift berömmas och under sin förtjenst klandras i egenskap af Regent, Anförare och enskild menniska. Han har likväl njutit ett under verkligheten afmätt låford, då ett stort snille säger honom hafva förtjent att vara förste soldaten i sin motståndares krigshär; ty en man, som var idealet af en enskild krigares högsta förträfflighet, var värd att anföras af en annan befälhafvare, än den, som redan före stridens början lemnade stridsfältet. I sin egenskap af Regent, mottog han såsom arf en mägtig, folkrik, ansedd, men genom sitt fredliga politiska system icke fruktad, lugn och i alla styrelse-grenar förträffligt ordnad Stat, inom hvars sköte en allmän, öfver hela folket utbredd välmåga, följaktligen stora statskrafter, bodde; en Stat, hvars grundstyrka låg inom det egentliga Sveriges naturliga, följaktligen starka gränsor; en Stat, som från sitt första ursprung och till närvarande ögnablick aldrig befunnit sig i detta skick och aldrig hunnit nära derintill. Han lemnade denna ärfda och afundsvärda Stat besegrad, sköflad, utarmad, blodad, sårad, styckad, ofredad i alla de medborgerliga yrken, som kunde återgifva den kraft, och med partiagget i verksamhet och jäsning. Denna sorgliga, inom en inskränkt tidrymd tillkomna förändring var solklart en följd, icke af oberäkneliga rättfärdigande, händelser och olyckor, utan af magtägarens nästan obegripliga oklokhet och vidunderliga enskilda lynne. När man uppsöker hans egenskaper såsom Anförare, äga hans fälttågsplaner den utmärkande egenheten, att i oklokhet, kortsynthet och utsväfvande lättsinnighet öfverträffa snart sagdt allt det oräkneligt myckna af denna art, som alla länders, och nästan företrädesvis Sveriges, Historia har att uppvisa. De starkt framskjutande hufvuddragen af denna sorgliga, någon gång till löje gränsande tafla, äro hans tåg till Ukraine, den bestämmelse han gaf den segrande, oförlikneliga Stenbock med det på alla sidor hotade och värnlösa Sveriges uttvingade, likasom sista, stridskrafter; hans första fälttåg emot Norrige, och hans plan till landstigning på Skottland, hvilken sistnämnda, likasom troligen så många påföljande och ändlösa, blef af hans död förekommen. Öfver denna Konungs värde såsom enskild menniska skall jag efter öfvertygelse yttra mig, när jag längre fram ämnar granska, huruvida han, som jag hört påstås, förtjenar att, i god mening, anses vara ett fullkomligt uttryck af Svenska folklynnet.

Han var Svensk och Svensk Konung i hög bemärkelse vid landstigningen på Seland, vid Narva, vid gången öfver Düna; men han var hvarken det ena eller det andra, när han, ledd af en falsk ärelystnad, af begär till krig för krigets skull, af hämnd, af hågen att fästa vidunderlighet vid sitt redan stora, ännu icke af oklokhet och sjelfberedda olyckor förmörkade namn, äfventyrligt fördjupade sig i angelägenheter, som icke voro Sveriges, under det han likasom förlorade Sverige ur sigtet. Sverige förfelade nu åter ett af de många gynnande ögnablick, då det, genom en stark gräns i öster, kunnat gifva sig all den fasthet och varaktighet, som en jordisk inrättning kan äga, och åt det civiliserade Europa ett värn, som det då icke behöfde, men som i en aflägsen framtid kan både behöfvas och saknas. Slagne och förskrämde fiender, som oväntadt och med förundran fått känna hela den krossande tyngden af Sveriges nya stridskrafter, beredda af freden och en sannt stor Konung, voro troligen derigenom förde till böjlighet och – ett ganska fredligt lynne, hvilka efter högsta sannolikhet, om icke efter fullt säker beräkning, skolat äga varaktighet, så länge Sverige, med fredliga tänkesätt och till försvar sparade stridskrafter, med den regeringskonst, som orubbligt bibehållit de förra och myskapat de sednare, visat för sina grannars och Europas ögon, att det, med tyglad ärelystnad och tilltagande inre kraft, gick fram till förkofran och ökad samhällsstyrka.

Jag har någon gång hört yrkas, såsom jag redan anmärkt, att denna Konungs enskilda caracter vore ett uttryck af Svenska National-lynnet i sin förträfflighet. Det är sannt, att i denna vidunderliga caracter finnas grundämnen till en sådan förträfflighet, hvilken man funnit, finner och alltid önskade att finna hos ett kraftfullt och ädelt folk: orubbligt mod, ståndaktighet i företag, enkla seder, lugnt förtroende till egna krafter och till ödet, i äfven den yttersta vådans stund. Lika säkert, som att dessa grundämnen funnits, äfven till högsta glans och ytterlighet, är likväl den sanning gifven, att andra grundämnen voro deri inblandade, som aflägsnade hela värdet af de förra och förvände det hela af detta lynne till något, som man väl icke lär vilja kalla Svensk National-förträfflighet, icke hos enskilda, mindst hos en Konung. Att taga sin egen personlighet, en egen, mening eller föresats, sin egen ära och namnkunnighet, i högre beräkning, än Fäderneslandet; att utan lidande, rörelse och förebråelse, i sinnet se sig hafva brådstörtat ett ädelt folk och ömt tillgifna krigshärar, dessa eviga ideal af mod, härdighet och fosterlandskärlek, i ohjelpliga faror, förluster och lidanden; att, med falskt begrepp om sann höghet och ståndaktighet, anse för en förnedring att återvända på en lättsinnigt och oklokt vald väg; att låta hämndbegäret öfverväldiga klokhet och mensklighet i Statens angelägenheter och i enskilda förhållanden; att med envåldsmagt befalla en Domstol dömma till hårdare straff, än dess egen öfvertygelse medgaf; att känna en njutning vid åsynen af en straffad och döende motståndares sista rysliga plågor; att, med Bibeln under hufvudet och Bönboken i fickan, i skämtsamma bref befalla, att mordbrand och härjning skola öfvergå den skyldiga och den oskyldiga; i allt detta är ingenting, som kan förleda till den önskan, att deri igenkänna Svenska National-lynnet. CARL gick lika litet, som GUSTAF ADOLPH, ovarnad till sitt mål: äran af begge dessa varningar tillhör samma stora och medborgerliga familje-namn.

Man har mycket talat och skrifvit om allt det stora och gagneliga, som skulle hafva skett, om denne Konung längre lefvat. Jag vet icke, hvad annat man skulle hafva väntat af detta orubbliga lynne, än hvad man redan smärtsamt erfarit: krig för att få föra krig; krig för hämnd; krig för namnkunnighet och ära, utan att mera sedan, än förut, taga i beräkning, huru folket led, försvagades och föröddes. Jag kan omöjligt inse, hvad förändring häri skulle uppkomma genom tillkomsten af en ny vinglande och prejande Minister, som våldsamt ofredade all inre medborgerlig välfärd och alla de näringar » från hvilka nya statskrafter borde och kunde uppkallas. Det är som det bör vara, att all medborgerlig förmåga skall stå i beredskap till det Allmännas tjenst, när faror och undergång hota; men om källorna till denna förmåga, genom en våldsam och okunnig hand, tillslutas, kan den fordrade hjelpen hvarken blifva stor eller varaktig. Hvad planer denne, förut på målet förfelande, krokvägar alltid vandrande, nye Minister kunnat anlägga och genom utländska underhandlingar utföra, kan troligen ej bestämdt sägas, då de icke äro tillförlitligt kände och genom Konungens död ej kommo till verkställighet. Genom fred med Sveriges mägtigaste fiende skulle nu det in- och utvärtes förstörda riket upprättas; men värdet af den underhandling, som skulle leda till detta mål, torde kunna bestämmas endast deraf, huruvida den grundlade eller aflägsnade nya krig? Huruvida den återgaf eller afstod Sveriges förra gräns i öster? För mina ögon skulle all uppoffring af aflägse besittningar för detta sista ändamål hafva bevittnat en sann statsklokhet, och försummandet deraf bevittna dess motsats.

Jag återkommer nu slutligen, enligt föresats, till hufvudämnet för denna, kanhända lika ofullkomliga och lika osäkra, som inskränkta historiska öfversigt af ett stort ämne: till Konungarna CARL IX och CARL XI. Jag har redan ställt, och ställer dem ytterligare, bredvid hvarandra, af det grundstarka skäl, att jag hos dem, i lika ovanligt hög grad, funnit den hos en Svensk Konung höga Konunga-anda, den segrande Konungakraft, det sanna Konunga-mod, den ur hjertat lågande välvilja, som för sina syften och sin verksamhet, under mödor, faror, olyckor och medgång, aldrig ägde ett annat ändamål, än Sverige.

CARL IX hade af sin stora Fader erhållit ett Förstendöme, hvars styrelse, då han hunnit till myndiga år, blef hans öfningsbana och lärospån för sann Svensk regeringskonst, och, i förening med hans kraftfulla, till det redbara ända ifrån ungdomen vända naturliga anlag, fruktbarare till sina verkningar, än sjelfva den utmärkt goda uppfostran, som den store Konungen gaf alla sina Söner, och som endast hos yngsta Sonen lände Fäderneslandet till båtnad.

Det är ej lätt att bestämma värdet och öfvervigten af de skäl, som ligga till grund för klandret af GUSTAFS Förstendöms-inrättningar för sina Söner, och dem, som i nyare tider blifvit uppgifna såsom verkningsgrund för Konungen. Erfarenheten har bekräftat skälen mot och skälen för denna inrättning. Den skulle nödvändigt leda, och ledde, till den invärtes oro, som alltid varit följd af mägtiga Vasallers tillvarelse; samt till de bördor och det utarmande, som skulle nedtrycka menigheten, då inkomster och biträden från hela landskap voro i en bctydlig mon dragna från Staten och dess egentliga styrelse-magt. På andra sidan synes det, så långt mensklig synförmåga hinner, och såsom äfven bekräftadt af erfarenheten, vara en obestridlig sanning, att om icke yngste Wasa-Sonen varit innehafvare af ett mägtigt Förstendöme; om icke hans naturliga sinneskraft och klokhet under detta Förstendömes styrelse blifvit öfvade, utvecklade och ådagalagde; om icke hans forskande blick blifvit ledd till djupet af Svenska folklynnet och till kännedomen af hvad som utgör dess ledande, egendomliga kraft; om han icke under denna magts utöfning ägt tillfälle att visa sig i egenskap af Svenska Menighetens vän, försvarare och vårdare; hade Wasa-stammen, i förening med Sveriges lugn, nya religionslära och hela samhällsvälfärd, fallit säkra och krossade offer för det så nyss bortjagade urgamla och urartade andeliga väldet, som ännu ägde spridda ouppryckta rötter i folklynnet, och för en aristocratisk, alltid regeringslysten magt, som den stora Konungens Starka hand tyglade för sin regeringstid, men till sina grundämnen mera förstärkte, än försvagade.

Huru skulle man nog kunna beundra lynnets kraftfulla redbarhet hos en ganska ung Prins, som från första ögonblicket af sitt styrelse-anträde vände den lågande ungdomsvärman af ett naturligen ganska häftigt sinne från nöjets och flärdens förströelser till Nerikes och Wermlands ödemarker, ej allenast för att dit förflytta folk och näringar, utan äfven för att der sjelf söka sig en boningsplats, der trifvas, der njuta lifvets behag, der verka, der grundlägga en ännu icke utplånad hågkomst hos näringsidkande slägter, hos Bergsmän och Nybyggare, hvilka från fäder till söner härleda sin tillvarelse och bergning, likasom Sverige borde evigt vända sina blickar på de statskrafter, det vunnit från hans välgörande vishet, vägledning och vård. Franska, Vallonska, Holländska och Finska flyktingar, till stort antal, leddes af hans hand in i dessa ödemarker; grufvor upptogos, hyttor och bruk anlades; ny drift och en högre skicklighet voro dessa främlingars följeslagare; nybyggen uppväxte inom de förut onyttjade skogarna; der endast vilddjuren vistades, fingo menniskor sina boningsplatser; vägar anlades, kyrkor byggdes, församlingar skapades. Hans otaliga och stora anläggningar, den ännu bestående grundvalen för betydliga Bergslager, folkrika socknar och deraf uppkomna städer och handelsplatser, voro icke frukter af visa författningar gifna på afstånd; han bodde der, lade sjelf hand vid allt, såg med egna ögon, vistades dagligen i de inföddas och i de ny komna främlingarnes kojor och verkstäder, njöt deras tarfliga föda och deras umgänge. Hvad han börjat som ung, eldig Prins, fortsatte han i egenskap af mognad Regent och gammal Konung, så ofta hans uppmärksamhet på denna sin käraste angelägenhet icke afbröts af Rikets öfriga styrelse, af hotande olycksstormar och af icke sjelfvalda krig, mot hvilka han, under medgång och motgång, kämpade under hela sin kraftfulla och ärorika lefnad.

Han insåg äfven, i egenskap af ung Prins, Regent och Konung, att alla dessa varu-verkstäder och jordbruks-anläggningar, att hela Rikets productionsförmåga skulle qvarhållas inom en nyss utstakad, knappt lifnärande verkningskrets, eller tråna och dö bort, utan beredd afsättning och handelsrörelse. Han insåg, hvartill Sverige af naturen hufvudsakligen är ämnadt: en jord- och bergs-brukande Handelsstat. Det var värdigt den, som första gången förordnade, att det för Styrelsen och sina egna invånare ofullkomligt kända Sverige skulle refvas och mätas; det vår honom värdigt, säger jag, att inse, hvad Sveriges kringliggande haf och kuster, dess ansenliga insjöar, stora vattudrag och strömmar betyda, och hvilka slumrande lifskrafter för varu-tillverkningen och handeln genom deras begagnande kunde väckas, då nya handelsplatser utstakades af hans in i framtiden seende öga och hans säkra hand, och då städer på dem uppväxte. Från denna forskande blick och skapande förmåga härleda Götheborg, Carlstad, Philipstad, Brogård eller Christinehamn, Mariestad, Fahlun, Torneå, Wasa, Uleåborg, Kemi och Umeå, sin tillkomst; de flesta andra städer i Riket en förbättrad styrelse och utvidgade handelsrättigheter. Han tog ett kraftigt steg till handelns befordran samt för att sätta ett halfbarbariskt folk i gemenskap med mera odlade Nationer, ett steg, hvars värde ännu in i våra tider omtvistas; han upphäfde nemligen all Tull på inkommande varor.

Den nitälskan för lag och ordning, som under Förstendömets styrelse hos honom lefde och verkade, blef icke overksam hos samma man i egenskap af Regent och Konung. Till allt vigtigt sträckte sig hans blickar och ordningsanda. Då före hans tid allmänna Lagen fanns endast i mer och mindre pålitliga handskrifter, blef den under hans regering tryckt. Han hade sjelf, med biträde af några lagfarna män, mot slutet af sin lefnad och regering, öfversett, ändrat och tillökt Sveriges Lag; men det nya Lagverk, som på detta sätt var utarbetadt, ogillades af Adeln, för dess högt drifna stränghet emot samma Stånd, och blef derföre icke gilladt och antaget. Den rättegångs-ordning, han i egenskap af Riksföreståndare föreskref; de Kyrko-ordningar, han utfärdade; hans för ordnanden om Gästgifveriers anläggande på landet och i skärgårdarna, om vägars och broars vidmagthållande, om hemmansklyfning och executionsverket, äro till stor del ännu i dag gällande och utgöra en betydande början för Sveriges nyskapning till ordnad Stat, eller en ganska märkbar fortsättming af GUSTAF WASAS bemödande för samma ändamål. Om dessa allmänna författningar, af den stora Fadrens stora Son utgifne, icke i allt uppfylla upplystare tidehvarfs fordringar, torde de i många fall äga denna menliga egenskap gemensam med hvad lagklokheten och administrations-visheten, äfven under dessa sednare och ljusare tidehvarf, förmått åstadkomma.

Sjelf på den tidens sätt utmärkt lärd och vitter, och med det lågande nit för allt Svenskt, för all Svensk förkofran och förädling, som bodde rotfästadt i hans hjerta och sinne, var det naturligt, att Svenska förnuftsodlingen skulle, likasom allt annat vigtigt, gagneligt och godt, blifva ett hufvudsakligt ändamål för hans aldrig hvilande bemödanden, hans till allt utsträckta omsorg. Det frikostiga, förr icke njutna, underhåll, som han anslog för Upsala Academies Lärare i alla då idkade vetenskaper, och hans rent faderliga inrättning för 40 Studerande, som på Statens bekostnad mjöto fritt underhåll och fri undervisning, med den stränga ordning han dervid föreskref, vittna derom. Den nu vanliga lagerkrans-prydnaden för unga, af lärdom utmärkta vetenskapsidkare utdelades första gången under hans regering. Hans öfvervunna inhemska motståndares och hätskaste fienders söner gjorde utländska resor och idkade studier på hans enskilda bekostnad. Att han icke lät detta nit för kunskaper och lärdom stanna inom någon alltför inskränkt gräns, bevittnar den föreskriften i den af honom sjelf utarbetade, men icke antagna, nya lagen, att om någre af Adelns söner icke gjort så stora framsteg i studier och bokliga konster, att de kunde pröfvas blifva nyttige medlemmar af Fäderneslandet, skulle de förlora arfsrätt och adelskap.

Alla hans krig, äfven de Lifländska, vorO. försvarskrig, aldrig af honom föranledda, aldrig syftande på eröfringar. Det ena följde det andra utan afbrott, och man må bittert beklaga, att ett så innerligt Svenskt Konungasinne, som ägde kraft, värma och idel gagneliga afsigter, aldrig fick förblifva ostördt vid sina inhemska bemödanden, eller njöt glädjen af sina mödors lön. Dessa krig fördes på Sveriges vanliga vis, förut, då och sedan, med de under de aldrig hvilande krigen aftynande statskrafternas pinsamma utprässning: de fördes ofta under hotande olyckor och svåra motgångar, men med ett mod och en ihärdighet, som under inga missöden svigtade.

Det var en för Sverige särdeles mild Försynens skickelse, att, när Rikets hela välfärd stod på en den vådligaste vändpunkt, en Man med denna kraft, detta mod, denna ståndaktighet, denna rena Svenskhet i hjerta och sinne, fanns inom dess sköte och invid dess Thron. Det kortsynta menniskoögat, den inskränkta mennisko-tankan tycka sig upptäcka Försynens dolda vägar och se dess samhällsvårdande hand, när en stor Man visar sig under stormarna, likasom medelmåttan och dåligheten, i Statens högre hvärf, då äro en olycksbådande syn. En djupare dold anlagd plan mot allt hvad Sverige ägde värderligt och dyrbart torde Historien icke kunna uppvisa; denna plan var det på Sveriges lifskrafter alltid tärande, på dess in- och utvärtes lugn alltid fiendtligt verkande aristocratiska väldets verk. Det hade fått ökad egendomsstyrka under GUSTAF WASA, men det fick under den kraftfulla Konungens tid icke regera, och var aldrig nöjdt, när något af dess anspråk var otillfredsstäldt. Det gynnades på försök i början af den nyckfulla, flygtiga, kortsynt beräknande ERIC, och när försöket ej gaf den tillgifvenhet, som deraf väntades, öfvergick den svage, häftige, lättsinnige Konungen till blodig fiendtlighet mot detta starka välde, och föll ett offer för sin egen obetänksamhet. Under den i allt föraktliga JOHAN börjades den djupa, dolda anläggningen mot den nya Religionsläran i men det var ej denna Lära, det var Gustavianska Regent-ättens fall, som var det yttersta, stora ändamålet för denna aristocratiska anläggning; det var med denna Lära, den stora Stamfaderns högsta förtjenst, som Wasaätten skulle stå eller falla. JOHAN leddes, med bindel för ögonen, in på denna väg, utan att märka eller veta, till hvad mål vägen ledde; och hvad han slutligen märkte, motverkades svagt af hans vanmägtiga hand och vacklande sinne. SIGISMUNDS uppfostran i den ur Sverige fördrifna läran hade vinsten af en krona till synbart, men förlusten af den han skulle ärfva till ett hemligt ändamål; och i hans fall, eller i den i hans hand försvagade Konungamagten, såg aristocratien sitt åter nyfödda välde. Men en klippa, orubblig i stormen, bröt och skingrade illslughetens och magtens anfall. CARL, stödd, som GUsTAF WASA, mot Svenska Menighetens kraft och buren på dess armar, aflägsnade den åt förnuftet och friheten fram äckta bojan, uppsteg sjelf på Wasa-Thronen, och rotfästade der sin ätt.

Jag har redan sagt, att man kanhända förgäfves söker i Sveriges häfder en större samhällsvåda, än denna; jag tillägger, att man der lika sällsynt skall finna den klokhet och det mod, den sagtmodiga ståndaktighet, den händighet i en stor samhälls-angelägenhets ledning, hvilka här afvände vådan. Man kan i detta höga värf tycka sig se ett tidigt, icke osannolikt syfte till Konunga-thronen; men man saknar icke starka skäl till en motsatt öfvertygelse. Den böjelse för Calvini lära, som han under de häftiga, ännu oafgjorda striderna så opolitiskt röjde, och som vände många Svenska sinnen ifrån medverkan till det stora ändamålet, äro ej utan bevisningsstyrka för den meningen, att han handlade mera af öfvertygelse, än af enskild ärelystnad.

I en historisk teckning får ingen skugga undangömmas. Det är med sanning och oveld anmärkt, att i dessa inhemska strider föllo alltför många blodiga offer. Dervid bör dock tagas i rättvis beräkning, utan att det mörka i taflan försvinner, utan att det klandervärda rättfärdigas, att tidehvarfvets anda var hård och vild, och har ännu, på sin väg genom ljusare tidehvarf, ej vunnit mågon fyllestgörande förmildring; att grymheter på den ena sidan alstrade grymheter på den andra; att de straffade, både lömskt och uppenbart, in- och utrikes, stämplade mot sanning och frihet; att på tillgiften, förlåtelsen och förlikningarna, följde alltid ny list, nya försåt och ny fintlighet; att CARLS ända till ytterlighet drifna sagtmod och försoningsanda efter sin afgörande seger på detta sätt bemöttes och belönades; att en mägtig och regeringslysten corporation trotsade alla lindrigt verkande medel; samt slutligen, att CARL öfverlemnade densamma kufvad, lydig och för Riket gagnelig, i sin stora Sons hand.

Om man ofta, från Marci Aurelii tid intill sednare tider, haft skäl att misstro den allmagt, som några ansett uppfostran äga öfver naturen, så har detta kanhända aldrig varit mera bekräftadt, än af de verkningar man väntade af den bildning man bemödade sig att gifva CARL XI. Den aristocratiska corporationen lemnades, såsom redan är anmärkt, lydig och gagnelig i GUSTAF ADOLPHS hand; män af stora egenskaper, utgångne ur denna corporation, stärkte och prydde hans regering. Under CHRISTINA vaknade åter dess regerings- och roflystnad med ny kraft, och den såg för sig ett fruktbart fält, der rika skördar kunde egenmägtigt och med största lätthet begagnas: det tryckta, utsugna, in i sina grundämnen försvagade folkets klagande röst höjde sig då till döfva öron: stora personliga egenskaper gåfvo styrka och trygghet åt ett vådligt välde. Under CARL GUSTAF nalkades en af de klokare ibland aristocraterna förutsedd och befarad storm, som hotade att till Styrelsen och Staten återföra, hvad som från dem blifvit röfvadt; men Konungens död lugnade stormen och aflägsnade faran. Efterträdarens späda barndom öppnade nu ett vidsträckt fält för rof-lystnaden och styrelse-begäret. Man bemödade sig att förlänga den skördetid, som nu inföll, derigenom, att dess uppfostran försummades, att man gaf dess böjelser en rigtning, som ledde dem ifrån kännedomen af regerings-ärenderna och all uppmärksamhet på dem. När, oaktadt dessa försigtighetsmått, vissa eftertänkliga egenskaper, mot beräkning och förmodan, började utveckla sig hos den ur barndomsåren utgående Konungen, vidtog man det sista tillgängliga hjelpmedlet, att fördjupa Riket i ett nytt krig, under förmodan, att all Konungens uppmärksamhet skulle derafupptagas och vändas från den inre styrelsen. Den möjliga och äfven sannolika händelsen, sannolik i synnerhet af den unga Konungens häftighet och jäsande mod, att han i detta krig kunde falla, utan att äga någon lifsarfvinge, var, om icke i förväg påräknad, åtmindstone icke hos de styrande ett gällande skäl emot denna plan. Men den klokhet, den tapperhet och den ihärdighet, han i detta krig ådagalade; de oerhörda brister i allt, han derunder upptäckte; den kännedom om land och folk, han förvärfvade; de tillfällen, han nu ägde, att göra sig känd och ansedd i sitt Rike; den nödvändighet, hvari han nu befann sig, att fästa sin uppmärksamhet vid ämnen af vigt; allt bidrog att utveckla hans stora egenskaper, att inse hvad slag af regeringsvishet Sverige främst behöfde, och att djupt inse hvad värde Styresmän och Rådgifvare ägde, som vårdslösat allt, utom sina enskilda afsigter, syftande på fortfarande välde och en under allmänna nöden växande rikedom, denna sednare hämtad lika begärligt och oförsynt från Statens tillhörigheter, som från utländska magters corruptionsmedel.

Detta, om jag så må säga, ärfda krig, det enda, som af CARL XI varit fördt och med det enda ändamålet att försvara en naturlig besittning med naturlig och stark gräns, fördes under så tryckande brister och svårigheter, under ofta så vådliga utsigter, med så stor tapperhet, med en så ilande skyndsamhet från ort till ort, med en så nödtvunget delad uppmärksamhet på spridda anfallsoch försvarspunkter, med en så gifven Konungens egen närvaro vid alla vigtiga företag, att det åtmindstone för mina ögon står i bredd med ett och annat af Fredric II:s sista fälttåg i 7:åriga kriget, ehuru CARL, i det hela såsom krigare, lika litet, som så många andra, kan jemföras med den ojemförlige. En namnkunnig utländsk Häfdatecknare har liknat CARL XI vid Preussens Fredric Wilhelm, och sammanliknandet äger grund deri, att den ene, likasom den andre, skapade statskrafter åt sin efterträdare; men näppeligen i annat. Jag måste härvid beklaga vår inhemska brist på Militär-Författare, som föresatt sig det värdiga föremålet att utveckla, upplysa, beskrifva och bedöma krigen inom Sveriges gräns: denna förtjenst tillhör ännu, ehuru Sverige har vetenskapliga Militär-Corpser, ensamt en ganska förtjent Dansk Militär-Författare: i ett sådant bemödande är likväl upplysning och national-ära att hämta.

Med detta för CARL nödtvungna krigs segrande, ärofulla, gagnande utgång var också slut på alla krigsplaner. Historien uppvisar icke ofta den händelsen, att en ung, eldig, tapper, segrande och ärelysten Konung döfvar sitt krigsbegär; inser, att en större och sannare ära gifves , än krigets; upptäcker, att en Stat har vigtigare angelägenheter, än eröfringarnes; ser sin pligt ligga förvarad i dessa sanningar, och intrycker öfvertygelsen derom i sitt fasta sinne så outplånligt, att den der qvarblifver orubbad till hans död.

Något icke mindre sällsynt är, att en Konung med dessa tänkesätt är i tillfälle att genast kalla till sin sida en stor Statsman, ädel, erfaren och medborgerligt vis, som hade byggt sin statslära på fredliga grundsatser och med lika säker blick, som Konungens, insåg, hvad styrelse-åtgärder Sveriges verkliga väl fordrade. Om Historien i allmänhet, och i synnerhet Sveriges Historia, hafva få exempel af denna art att uppvisa, skall man med ännu större möda kunna uppsöka något, som jemnliknar den medborgerligt och politiskt sublima öfverenskommelse, hvilken, efter det Skånska krigets slut, uppgjordes emellan CARL och Bengt Oxenstjerna, att denne sednare skulle, i spetsen för Rikets utländska angelägenheter, bibehålla freden med främmande magter, under det Konungen bemödade sig att återgifva Riket dess förlorade inre vältrefnad och styrka, Den förtroliga gemenskapen emellan Henric och Sully äger icke en högre moralisk och politisk skönhet, eller vigtigare resultat, att uppvisa. Frukterne af denna sannt sublima öfverenskommelse, i sin egen enkelhet mera ärorik, än alla de ärestoder, minnesvårdar och låftal, som blifvit eröfrarens belöning, voro 17 års oafbruten fred, fredligt återvunmet högt anseende hos utländska magter; Rikets upphöjande, från en tärande svaghet och det djupaste förfall, till en grundstyrka i alla sina näringar, i sitt penninge-verk, i sina stridskrafter till lands och sjös, som det aldrig förr och aldrig sedan ägt.

Man Man ser icke Henric IV, utan att Sully står vid hans sida: man bör icke se CARL XI, utan att ögat tillika omfattar Bengt Oxenstjerna. Med detta stöd och denna moraliska prydnad vid sin sida, ville också Konungen, från hvars hjerta och sinne afunden och det låga begäret att ensam synas voro bannlysta, visa sig för verlden. Han skref 1687, med den öppna hjertlighet, som så hedrande utmärker hans enskilda lynne, till Bengt Oxenstjerna: näst Gud har jag att tacka Grefven för den fred jag i 7 år njutit; och denna fred bibehölls till Konungens död 10 år derefter. Denne Statsman njöt den äran att, i egenskap af besvärlig genom sin klokhet och fosterlandskärlek, aflägsnas af Förmyndare-Regeringen från Styrelsens medelpunkt; men äfven i den från yttre politiken aflägsnade verkningskrets, hvilken man anvisade honom, verkade han till det fredslugn, som alltid var hans föremål, då han förmådde afvända ett med icke ny Svensk lättsinnighet tillämnadt fredsbrott med Ryssland; och han slöt sin sannt ärorika bana, såsom den var börjad och fortsatt, då han, efter Konungens död och kort före sin egen, gaf icke lydda föreställningar mot Efterträdarens vidt utseende planer. Axel Oxenstjerna upprätthöll, med en bjudande öfverlägsenhet i egenskaper, en fallen hjeltes vidtomfattande verk, som ledde till ändlösa tärande krig; han njöt orubbadt sin enskilda familje-rikedom och stora inkomster af Staten; han var klok och återhållsam Aristocrat, som likväl icke utan elakt lynne såg förebuden till statssköflingens åtgång. Bengt Oxenstjerna bibehöll och stärkte sitt fäderneslands fredliga förkofran, dess uppstigande till en förut aldrig hunnen högd; han led af Reductionen, utan att kallna i sitt nit för Konung och Fädernesland; han verkade oupphörligt och outtröttligt under knappa och bekymmersamma egna enskilda omständigheter. Den förre har gått med högre glans till efterverlden, än den sednare.

Man såg en Konungs framgångsbådande kännetecken tidigt omgifva CARL: man såg ypperliga män vid dess sida. Han ville finna dem, och han visste, huru de skulle uppsökas. Hvem kunde tvifla på Statens fred, trygghet och förkofran, på Styrelsens tyglade ärelystnad under medgången, på dess skyddande kraft under stormarna, då från Statens högsta styrelse-kretsar utgick ett sannt medborgerligt ljus; då de framvisade namnen Bengt Oxenstjerna, Dahlberg, Hans Wachtmeister, Ascheberg, Helmfeldt, Lindskjöld och så många andra.

Konungen mottog, vid myndiga år, den sjelfrådiga styrelsen af sitt Rike i det mest smärtfulla, modfällande skick, och det onda hade uppväxt till en ännu förfärligare högd vid slutet af Skånska kriget. Kronogods-sköflingen hade gått sin oafbrutna gång; stora adeliga, till det mesta skattfria, egendoms-besittningar stodo inom landet bredvid den utarmade och blottade Statskroppen, bredvid Styrelsen i vanmagt, bredvid den af skatter nertryckta Menigheten, som måste nästan ensam bära de statsbördor, hvari en mägtig corporation obetydligt deltog, i förhållande till sin förmåga. Den reduction af Kronogodsen, som under CARL GUs T AFs Regering var af Ständer besluten, var af FörmyndareRegeringen nästan alldeles icke verkställd, och hvad som af denna Krono-egendom blef återtaget, utdelades åter till andra enskilda. När Konungen uppsteg fullmyndig på Thromen, hade Rikets skuld ökat sig till inemot 2o och en balf million D:r S:mt, och i årliga staten var en brist af 33 tunnor guld. Fästningarne voro alldeles förfallne, soldaten mera förgången af svält, än i striderna, och aflöningen innestående för långa tider. Under det snart påföljande Skånska kriget försämrades naturligtvis detta redan, som man tycker, ytterst usla tillstånd. Allt fattades, allt skulle utprässas från landets lidande inbyggare: betydlige delar af Riket voro härjade och brände, och i detta tillstånd åtog sig Riket en beskattning, som öfverträffade alla dess föregående bördor. Detta onödiga och af brottsliga verkningsgrunder, under Rikets högsta vanmagt, företagna krig, som börjades utom Sveriges egentliga gräns och fortsattes inom den, påstås, på goda skäl, hafva kostat Riket 40 Örlogs-skepp, 100 000 man och otroliga penninge-summor. Det är icke svårt att sluta till hvad ytterlig grad af lidande, vanmagt och oordning, det vid Konungens tillträde usla Riket nu efter ett sådant krig hade hunnit.

Nu var det hög tid, att CARLs och Bengt Oxenstjernas öfverenskommelse skulle med klokhet och stark hand sättas i verket, och Svenska Folket gaf Konungen den magt, som dess frälsning fordrade. Kronan återtog nu efter tydlig Lag alla sina sköflade tillhörigheter och allt hvad som var försnilladt i penningar, kronodagsverken och annat. En allvarlig stats-hushållning gaf snart betydliga öfverskott i stället för brist, svaghet och elände; och de öfverskjutande medlen utströmmade till näringarna, till ett belopp, som kan sätta i förundran: deraf föddes ny rikedom, och från denna ny inkomst till Staten. Konungens vårdande, underhjelpande hand sträckte sig till alla föremål. Jordbruk, Bergsbruk, Handel, Manufacturer, Slöjder och Handtverk uppstego till en förut alldeles osedd förkofran. Flottan byggdes och utrustades, till och med starkare och fullständigare, än under ERIC XIV:s Regering. Fästningsförsvaret bragtes till den ovanliga fullständighet, att hvarje fästning ägde sin egen betydliga cassa för påkommande händelser. Han inrättade en national – armé, hvars bildning, beklädnad och beväring, ej hufvudsakligen syftade på åskådningens nöje, utan var beräknad på climatets hårdhet och omväxlingar, på ledighet i alla rörelser, på fältarbeten och allt hvad i verkligt krig förefaller: värdet af denna krigshärs bildning ådagalades på Seland, vid Narwa, vid Düna, vid Clissow, vid Frauenstadt, Holofzin, och i så många andra fältslag, träffningar och belägringar. Oaktadt allt hvad som utgick till näringarnes understöd och upphjelpande, till oräkneliga andra utgifter, till riksförsvarets aldrig förr sedda fullständighet, voro vid Konungens död på riksskulden 90 tunnor guld betalta, i Skattkammaren låg ett öfverskott af 1 849 000 D:r Silfvermynt, och dessutom ägde han sin egen ansenliga handcassa, hvilken likväl betydligt minskades de 2 missväxtåren näst före hans död, då han skänkte sina nödlidande undersåtare 110 000 tunnor säd.

Hans strödda författningar utgöra grundläggningen för den allmänna Lag vi nu äge. Man torde böra säga om dem detsamma, som redan är sagdt om CARL IX:s: om de icke fullt svara emot ett upplystare tidehvarfs fordringar, är det mindre förvånande, än att man sedermera ej hunnit längre, än till den punkt, der vi nu stå. Emedlertid vittna de om mycken klokhet för sin tid, om nit för allt gagneligt och vigtigt, om uppmärksamhet på allt, och om en arbetsamhet, som var utan gräns. Ej nog, att denne Konung, som så månge andre, stiftade lagar: han ägde den mera sällsynta förtjensten, att omsorgsfullt vaka öfver deras verkställighet. Med egna ögon och med en sorgfällighet, som knappt kan fattas i hela dess vidd, följde han i det stora hela och i de mindsta delar alla regeringsåtgärder, Collegiernas arbeten och beslut, högre och lägre Ämbetsmäns förhållanden, och der veld, eller försummelse, eller egennytta visade sig, var bestraffningen nära, skyndsam och kraftig. En förtjent Svensk Häfdatecknare anmärker, på goda skäl, att det den tiden lika litet lyckades att leka med Lag och Författningar, som med allmänna medel. Konungen såg årligen sitt Rike med egna ögon, och det fanns icke ett landskap så aflägset, så undangömdt, så vildt och med så obanade vägar, att han icke dit framträngde, åt följd af få personer, eller alldeles ensam: ingen Tjenstemans förhållande, ingen oordning, intet lidande, intet behof af rättelse och förbättring blefvo då dolda för hans ögon, och den ringaste undersåten gjorde personlig bekantskap med sin Konung. Kyrkolagen, Sjölagen, Sjöartiklarne, Krigsartiklarne, Hofartiklarne utarbetades och utfärdades under hans regering, och alla Ämbetsverk och Ämbetsmän erhöllo sina särskilda instructioner.

Ehuru sjelf uppfostrad till okunnighet och råhet, gaf han dock vetenskaper och konster, likasom allt annat gagneligt och hedrande för Riket, den ömmaste vård. Lunds Academi återupprättades hastigt efter kriget. Upsala Academi njöt Konungens omvårdnad, och den philosophiska tankefriheten hans hägn emot Theologernes intolerance. Stjernhjelms anda tycktes uppvakna hos några denna tidens Skalder, med förebådande kännetecken till en språkets högre och finare bildning. Laboratorium Chymicum, Landtmäteri-Contoret, Collegium Medicum och Antiqvitets-Archivet, inrättades alla af denna Konung. Verldslige och andelige Ämbetsmän anbefalltes att uppsöka och vårda eller aflemma alla fornlemningar, och för samma ändamål afsändes utmärkte Lärde till Rom. En Konung, som med nåd och frikostighet omfattade en Nicodemus Tessin, en Ehrenstrahl och deras odödliga arbeten, kunde icke vara kall för de vackra konsterna.

Man har förebrått denna Konung hans envälde, Reductionens alltför stränga utförande, hans häftiga sinnelag, och hans obildade, öfverdrifna religionsnit.

Han ryckte icke åt sig det envälde, som blef hans lott: han mottog det, såsom ett frälsningsmedel, såsom det högsta vedermäle af förtroende, af Svenska Folket. Utan denna vidsträckta magt i denna starka hand, skulle försöket att kufva en mägtig, roflysten och regeringsvan Corporation, nu, som så ofta förr, med all visshet hafva misslyckats: det var således en sann national-klokhet, att detta välde, i nödens och farans stund, öfverlemnades åt en Konung, hvars kraft, fosterlandskärlek, allvarliga rättvisa och ordningsanda, redan voro bepröfvade och kända. Han utöfvade denna magt, som om han icke behöft, icke ägt den; som om den qvarblifvit i Folkets hand. Ingen vigtig regeringsåtgärd företogs utan rådplägning med Ständer, utan deras medverkan, utan att af dem vara föreslagen, begärd och bekräftad, och ingen börda ålades Folket, utan att af Folket vara beviljad. Man skulle af en sådan magtens utöfning kunna förledas att glömma vådan af en oinskränkt regeringsmagts öfverlåtande i en endas hand, om icke Sonen och Efterträdaren återkallat den i minnet och på ett förfärligt sätt bekräftat dess verklighet.

Att i Reductions-verkställigheten kunnat vara spår af hårdhet, orättvisa och ett öfverdrifvet nit hos Ständer och utarbetande Ämbetsmän, när det gällde en på gilltiga skäl förhatlig Corporations försvagande, vill jag ej alldeles bestrida, ehuru jag, efter mödosam forskning, ej kunnat finna dem fullt säkra och bestämda. Det hela var i alla fall ett nationalt regerings-storverk, och Konungen ådagalade vid dess utförande en mildhet och skonsamhet ända till öfverdrift, då han lät det criminella i statssköflingen och de upptäckta otaliga försnillningarna alldeles förfalla. Den högre Adeln led och försvagades, ehuru icke oförtjent, af denna lagliga, kraftiga, oundvikligt nödvändiga regerings-åtgärd; men detta Stånd upphörde att vara föremål för Folkets djupa ovilja och bittra hat på den höga och vådliga punkt, der det stått; det erhöll en sann medborgerlig bestämmelse, i den mon det flyttades närmare de öfriga Samhälls-klasserna; och ju tätare det ytterligare sluter sig intill dem i rättigheter och pligter, ju tryggare är dess bestånd, ju större dess gagnelighet, dess anseende och dess ära. Inom mannaminnet torde finnas exempel derpå, att detta Stånd, bättre än sjelfva Folket, insett, bevakat och försvarat Folkets rättigheter och välfärd.

Konungens sinneshäftighet, hvaraf utbrotten ej sällan voro ytterliga och förolämpande, är för mina ögon utplånad och godtgjord af den alltid derpå följda ångern, af hans rena, öppna, försonliga lynne, af den redan anmärkta innerliga hjertligheten i hans bref till sina vänner, och af den nedlåtande godhet och förtrolighet, som nedstego ända till de ringaste Folk-klasserna.

Hans Religions-grundsatser voro stränga, likasom deras utöfning; hvad i dem visar sig hårdt och i viss mon tvingande, tillhörde, likasom trolldomsväsendets tillvarelse och rysliga behandling, ostridigt tidehvarfvet. Visse personer af det andeliga Läroståndet, som voro nära hans person och ägde hans förtroende, bevakade väl icke utan framgång sitt Stånds verldsliga välde och jordiska fördelar. Kyrkolagen och de andeliga löne-författningarne vittna derom; men bestyrkta exempel visa, att Konungen var öfver dem i upplysning och tålsamhet. Det är redan anmärkt, att han beskyddade den philosophiska tankefriheten mot Theologernes bittra, oförsonliga anfall. Äfven i den skändliga och häftiga striden om Calvinisternes religionsfrihet, ur hvilken två af Svenska Kyrkans mest lysande och förtjente Män icke gått obefläckade till efterverlden, ådagalade Konungen en tolerance, som det andeliga Läro-ståndet och tidehvarfvet ännu icke ägde. I öfrigt var hans religion utmärkt, om jag så får uttrycka mig, af den egenheten, att alstra en lefvande, aldrig qväfd pligtkänsla, en aldrig afbruten pligtutöfning: detta är bekräftadt af hela hans mödosamma och sannt ärorika lefnad. Från en Man, så fri från skrymteri, flärd, svaghet och begäret att lysa med ett falskt, konstladt sken, äro de kända orden vid dödens annalkande icke utan hög betydelse: jag vet, att af mig skall mycket fordras, efter mig hafver mycket varit anförtrodt; men Gud, som hafver lagt bördan på mig, hafver sett, att jag hafver haft en hörsam vilja; men kraften gifver han efter sitt behag. Klokhet och vishet hafver jag icke svurit mina undersåtare, utan trohet och rättrådighet; dock haf. ver jag älskat och vördat det förra, och städse bevisat det sednare, ja med så fullt allvare , att jag aldrig deruti cederar någon.

En mig veterligt aldrig gjord förebråelse mot hans regeringsvishet synes mig likväl kunna göras, den nemligen, att, i likhet med Företrädare och Efterträdare, icke fullt hafva insett hela vigten af Sveriges närvarande och blifvande förhållanden till sin Östra Granne; att Styrelsen då, som förut och sedan, vände sin hufvudsakliga uppmärksamhet åt mindre vådliga sidor, än denna. Detta var likväl förlåtligare då, när endast grundämnen till fiendtlig öfverlägsenhet visade sig, än sedan, när dessa ämnen voro under utbildning, eller när utbildningen var fullkomnad. Hade man i CARL XI:s tid insett i full klarhet, att bakom den af freder bestämda gränsen i öster låg i reserve en annan naturligt stark gräns, som förtjente största uppmärksamheten; hade denna sednare gräns, med de statskrafter, som den store, ojemförlige Konungen skapat, och med den öfverlägsna skicklighet i befästningskonsten, som genom en enda stor Man då tillhörde Sverige, erhållit den styrka, den kunnat få; hade Finlands cultur och folkökning fått en så stor tillväxt, som en så stark regeringshand kunnat gifva dem; hade en talrik, väl utrustad och öfvad, men derföre icke sirlig och kostsam, national-armé funnits invid denna gräns, så stark, att den ej varit i några ögnablicks behof af understöd öfver naturhinder af alla slag; synes man knappt kunna tänka sig den oklokhet och feghet, som icke skulle kunnat med framgång begagna sig af naturens och konstens på detta sätt förenade styrka. När man sålunda beredde ett öfvertänkt och fullständigt försvarsverk, skulle man icke hafva byggt en Fästning och en Flotta åt fienden. Jag tycker mig, som Svensk, aldrig nog kunna beklaga, att icke äfven detta storverk, som så många andra, tillhör detta kraftens, klokhetens och redbarhetens egna tidehvarf; att icke äran af Sveriges, kanske af Europas, för århundraden betryggade bestånd äfven ger ljus, likasom så mycken annan sann ära, åt namnen CARL XI och Dahlberg. 

Georg Adlersparre, Stockholm 1821


Samma ämne:

Vårt fädernesland och dess försvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s