Textarkivet

Bergsmansliv i början av 1800-talet.

Bergsmansliv i början av 1800-talet. Anteckningar från Nora ock Lindes bergslager

Av Erik Bore, 1891

BERGSMANSLIV I BÖRJAN av 1800-TALET
ANTECKNINGAR FRÅN NORA OCK LINDES BERGSSLAGER
av ERIK BORE
STOCKHOLM, 1891. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER.


nora-20-bergsman.jpgInledning

För den som tager del av följande anteckningar ock som tillika är alldeles obekant med förhållandena i bergslagen ock levnadssättet därstädes, torde följande uppgifter icke sakna sitt intresse.

Ett bergslag är ett sådant område, där av ålder tackjärnstillverkning bedrivits, då däremot tillverkningen av stångjärn i allmänhet försiggår utom bergslagen.

Innehavaren av hemman eller hemmansdel i ett bergslag, bergsmannen var i forna tider förpliktad att ”blåsa tackjärn” ock begagna sina skogar till kolning i ock för tackjärnstillverkningen, som drives i de trakter, vilka ligga i närheten av gruvorna ock gruvfälten. Såsom en ersättning för dessa förpliktelser ock mot erläggande av tiondejärn hava bergsmanshemmanen från gamla tider varit befriade från ordinarie rotering m. m.

Genom kungl. förordningen av den 20 september 1859, som följande år kom att tillämpas, utsträcktes friheten för bergshanteringen, ock det lämnades bergsmannen fritt val att egna sig åt bergsbruk eller icke, ock i sammanhang därmed gavs rättighet även åt utomstående personer att vara delägare i hyttor (1) ock övriga järnvärk – en förordning varigenom bergshanteringen gått ofantligt framåt, i det den blivit överflyttad på färre ock kraftigare händer.

Sedan tackjärnstillverkningen sålunda frigivits, har det blivit sed, att man skiljer mellan uttrycken “bergsman” ock “bruksidkare”. Bergsman är nämligen benämningen på innehavare av bergsmanshemman eller del av ett sådant, för så vitt han icke driver tackjärnstillverkning. Bruksidkare benämnes däremot den, som ägnar sig åt nämnda näringsgren.

***

Vad slutligen levnadssättet i Nora ock Lindes bergslager under närvarande tid beträffar, så företer det många olikheter mot livet i den tid, som här varder tecknad. Vilka orsakerna till de förändringar, som sålunda inträtt, hava varit, ock i vad mån de senare framkallat en lyckligare ock gynnsammare ställning, därom är ej här platsen att tala. Dock tro vi oss angående orsakerna i korthet kunna säga, att de viktigaste hava varit: förbättrade kommunikationer, ett ordnat skolväsende ock, icke minst, de religiösa rörelserna, som särskilt i slutet av 1850-talet genomströmmade vårt land.

Den som skriver dessa rader, har icke kunnat undgå att känna intresse för de skildringar av gammaldags bergsmansliv, han ganska ofta haft tillfälle att höra av äldre, ännu levande bergsmän. Detta intresse har åstadkommit de anteckningar, som här följa. Dessa äro ingalunda så utförda ock så sorgfälligt gjorda, som önskligt vore ock man av det rika ämnet möjligen kunnat vänta; men skälet härtill inses lätt, om man betänker, att de ej stödja sig på något av förf. upplevat, utan huvudsakligen endast på muntliga meddelanden. 

Bergsmansgårdarna

Bergsmansgårdarna var i början av detta århundrade, liksom ock i slutet av det förra, merendels kringbyggda ock försedda med en eller två, någon gång tre portar. Då porten eller portarna var tillslutna, var även varje varelse avstängd från tillträde till gårdens inre.

Själva man- eller huvudbyggningen, som var lång ock smal, innehöll kök samt vardagsstuga (vandasstuga eller “stuga”) ock helgdagsstuga (hedasstuga). Av dessa rum var köket vanligen beläget i mitten. Hos de förmögnare fanns oftast även en förstuga samt en mindre sängkammare. I vanliga fall låg i rät vinkel med manbyggningen en byggning eller flygel, innehållande “källarstuga” (ett sommarrum, beläget över källaren, i vilket ofta eldstad saknades ock kläder förvarades) samt en eller två bodar. Mitt emot denna flygelbyggnad låg en annan, som innehöll ett större rum, den s. k. nystugan, som var ganska stor ock användes till gästrum ock danslokal. Ofta saknades dock antingen nystuga eller helgdagsstuga. Namnet nystuga har troligen uppkommit därigenom att med behovet av större utrymme ock komfort – om detta uttryck här kan användas – ett särskilt rum inreddes, som sålunda var jämförelsevis nytt. Detta rum nymålades också ganska ofta.

Mitt emot manbyggningen var en byggnad belägen, innehållande bodar. Därjämte fanns brygghus, stall, lador, logar, ladugård ock andra behövliga uthus.

Porten låg nära intill manbyggningen ock hade ett portlider (portsöve) som var försett med tak, men saknade innervägg ock merendels stod tomt.

Ovan förstugudörren på de äldsta bostäderna finnes stundom på en stock eller brädlapp en inristning av årtalet (2), då huset blivit uppfört, samt initialerna till den dåvarande ägarens ock hans hustrus namn. På en tavla, som fordom var uppsatt på en byggning vid Elvhyttan i Nora bergslag ock Vikers kapellag, fanns enligt ägarens uppgift följande inskrivt:

Jesus Christus
All verldenes ljus
För eld och för brand
Bevara detta hus.
 1802.

Byggnaderna var av trä ock hade torvtak samt snedrösten. De pryddes av långa, cylinderformiga skorstenar av järn, som blivit liknade vid kanoner, om vilka de också i viss mån erinra. Fönstren var små ock blyinfattade, med många smårutor. Väggarna var i alla rummen målade med vattenfärg ock hade bårder uppsatta nedanför det limfärgade taket. Man skulle härav möjligen draga den slutsatsen, att rummen var dystra ock otrevliga, men så var ingalunda nödvändigt förhållandet.

Tapeter förekom mera sällan före 1850-talet, då de började införas. Vanligen förseddes först nystugorna med den nya prydnaden. Såsom något anmärkningsvärt plägar anföras, att bergsmannen Erland Larsson i Bergsmanshyttan redan år 1835 hade sin nybyggda tvåvåningsgård fullständigt inredd ock möblerad samt försedd med tapeter.

Mattor, vävda av nöthår, användes på golvet. Trösklarna gjordes mycket höga i slutet av 1700-talet, men detta bruk försvann i början av innevarande århundrade. Eldstäderna utgjordes av öppna spisar samt järnkakelugnar ävensom av gula eller gröna kakelkakelugnar. Blommiga kakelugnar fick man ock se, men dessa var äldre än de enfärgade.

Vardagsrummet, som var större än något av de andra rummen, var möblerat med en eller flera stora träsoffor, ett träbord, en väggklocka av den välbekanta Mora-sorten, ett väggskåp m. m. Helgdagsstugan stod merendels oeldad ock begagnades endast sällan, ty bergsmannen såg ej ofta gäster hos sig, då varje sådan alltid var välkommen, när han anlände. Köket var ej stort. Kärlen var uppställda på hyllor efter alla väggarna. Tallrikarna var av trä, tenn ock ler; bunkar ock kittlar av koppar ock mässing. Gaffel förekom på många ställen icke vid måltiderna. Husbonden spisade ofta vid ett särskilt bord i vardagsrummet, under det tjänstfolket åt i köket; han nyttjade silversked, tjänstfolket träskedar.

Här kan anmärkas, att bergsmännen älskade att förse sig med föremål av silver, t. ex. bägare, tumlare, kaffe- ock gräddkannor samt “dalrar” av silver. På bägarnes utsida fanns merendels initialerna till ägarens namn ock bostad inristade.

Inskriften  P P S G H betydde sålunda Pär Pärsson, Gammelhyttan. På en auktion i Nora socken år 1889 försåldes en dylik gammal silverbägare, vägande 120 ort. På brännvinsflaskorna nyttjades ofta silverholk med en silversked”, fästad vid den likaledes silverbeslagna korken.

I bergsmansgårdarna i Nora ock Lindes socknar fanns stundom på väggarna ock i taken stora, men skäligen grova målningar med allehanda figurer, såsom fåglar, kransar, blommor, blomkrukor, harpor samt – änglar ock textade bibelspråk, omgivna av sirater. Ifrågavarande målningar förekomma numera ytterst sällsynt, beroende därpå att många av de gamla gårdarna blivit nedrivna eller också väggarna blivit överdragna med tapeter eller ommålade. I en gammal gård i Bälgsjöbodar, tillhörig bergsmannen Sven Olsson i Ringshyttan, förekom i taket på helgdagsrummet, som här kallades “sal”, en målning föreställande en pelikan. Denne var försedd med gyllene vingar ock omgavs av sina ungar, vilka med sina näbbar utsög blodet ur hans bröst. På väggarna i samma rum fanns jämväl en mängd målningar. Där sågs bl. a. “Jakobs stege” med en uppstigande ängel, Moses bärande lagens tavlor, samt David såsom herde vaktande sin faders hjord.

Dessa målningar äro gjorda av en Lambert Pärsson, Målar-Lambrik kallad, som skall hava levat under medlet av 1700-talet ock vars bild “i skepnaden av en obetydlig vandringsman med stav i hand” lär finnas vid Nor i Nora socken.

Bruket av kringbyggda gårdar upphörde i mitten av innevarande århundrade. På 1840-, 50- ock 60-talen begynte nämligen bergsmännen flytta ut sina bostäder. Dessförinnan var de alla belägna vid ock “ikring grytan”, d. v. s. masugnen, såsom bergmästaren Erik Bergensköld berättar i sin beskrivning över “Nora bergslag vid 1784 års slut”. Hyttan utgjorde sålunda medelpunkten i varje bergsmansby. På 1830-talet fanns i Ringshyttan tre kringbyggda gårdar, men redan omkring år 1850 var alla dessa utflyttade eller nedrivna. Vid Elvhyttan, som är en av de största ock äldsta byarna i Nora bergslag, var alla gårdarna kringbyggda i början av detta århundrade. År 1876 fanns därstädes blott en av dessa gårdar kvar, ock den kvarstår än i dag. Kringbyggda gårdar äro numera ytterst sällsynta i bergslagen.

De första tvåvåningshusen anlades i slutet 1700-talet. Flera av dessa tvåvåningshus var på övre våningens framsida försedda med ett utskjutande loft, som merendels sträckte sig efter hela byggningens längd. Siggebohyttegården i Lindes socken har på övre våningens framsida ett sådant loft, som är 126 fot långt; ock vid Reboda skall det förekomma ett, som är ännu längre. För närvarande torde väl knappast flera än 6-8 stycken sådana bostäder inom orten kunna anträffas, men för omkring 40 år sedan fanns helt säkert mer än dubbelt så många.

Först i mitten av vårt århundrade började de förmögnare bergsmännen mera allmänt uppföra tvåvåningshus, så att man numera i snart sagt varje by träffar stora ock jämförelsevis ståtliga bostäder med två våningar, av vilka dock den övre merendels användes endast vid högtidligare tillfällen. I dessa gårdar får man stundom se målade golf, ett bruk som fordom var vida vanligare än nu ock vilket på 1830-talet infördes från en av grannsocknarna (Järnboås).

För övrigt må nämnas, att ej så få lyxartiklar under de senaste åren, särskilt under “den goda tiden” (1873-75), då järnmarknaden var som bäst, letat sig väg till de burgnare bergsmanshusen. För att anföra ett exempel, så äro dyrbara böcker, ljuskronor ock möbler av ädla träslag numera ej sällsynta.

***

Den gård, vars plan å följande sida återgives, var belägen i Ringshyttan (hemmanet nr 3), Nora bergslag. Dess ägare i början av detta århundrade var bergsmannen Erik Larsson (f. 1779, † 1836). Omkring 1840-talet började man flytta ut husen, så att numera endast den gamla huvudbyggningen kvarstår (tjänar nu till flygel). Dock är numera den västra drängkammaren avsågad ock bortförd.

För t kan såsom något ganska anmärkningsvärt tilläggas, att det hemman, varå denna bergsmansgård ännu, om ock i ändrat skick, är belägen, gått i arv inom en ock samma släkt alltifrån slutet av 1500-talet. Den n. v. ägaren, bruksidkaren P. Larsson, är en sonson till den ovannämnde Erik Larsson ock den 9:de i ordningen, son efter far, led för led, som innehar stamgården. 

Klädedräkten

I början av 1800-talet hade bergsmännen till ombyte tre dräkter: en kyrkdräkt eller den egentliga högtidsdräkten, en söndagsdräkt ock en till vardags. Av dessa var den först nämnda av finare vadmal eller ock av kläde. De båda senare var av grövre tyg samt synnerligen varma.

Bergsmansdräkten var nästan alltid hemgjord ock bestod av följande delar: skjorta av “blaggarn”, lärft eller bomull, en kulört halsduk av silke, en lång klädesväst med granna ock brokiga färger, tröja av grått gotländskt vadmal eller kläde med uppstående krage ock häktor, samt knäbyxor med spännen av silver eller annan billigare metall, grå långstrumpor samt skor eller stövlar. De senare brukades till helgdags liksom även skor med silverspännen. I vardagslag begagnades skor med metallspännen, om vintern utanpå skorna snösockor, som var mycket varma. Snösockorna, vilka användes i stället för stövlar, var av grått vadmal samt försedda med hällor av läder. Stövlar ansågs den tiden för en lyxartikel ock hörde, såsom vi nämnt, blott till högtidsdräkten. Till huvudbonader nyttjades stormhattar eller mössor. Handskar av kalvskinn ock ullvantar från Västergötland var vanliga. Ingen bland de äldre brukade långbyxor. Först på 1840-talet blev det allmänt bruk att hava sådana, ock samtidigt eller något senare började rockar, sådana som nu äro vanliga, att användas.

Tröjor användes emellertid icke i Lindes socken, där man i stället nyttjade långa fotsida skörtrockar med ståndkragar ock häktor, de s. k. Lindsocksrockarna. De var gemenligen till färgen gråa, vilket gav anledning till att deras ägare av bönderna fick vedernamnet “gråmasar”. “Lindsocksrockarna”, nyttjas numera endast vid högtidligare tillfällen, såsom vid gravöl, bröllop o. s. v. De äro nu av svart kläde ock betydligt kortare än de, som förr var i bruk. Ock de förekomma icke allenast i Lindes bergslag utan även bland Nora-borna. “Noratröjorna” äro nämligen nu fullkomligt bortlagda.

De förmögnare kvinnorna begagnade vid högtider skor av saffian, eljes skor av kalvskinn; de mindre bemedlade skor. De senare var försedda med tjocka bottnar ock nyttjades endast i vardagslag. Strumporna var tillverkade i hemmet. Ullstrumpor nyttjades om vintern, bomullsstrumpor om sommaren. Till vardags begagnades kulörta strumpor, till helgdags vita. Bland övriga plagg märkas “stubbar” av hemväft tyg; kjortlar av tibet eller av hemvävd tillverkning; halsdukar av siden; rosiga ock randiga eller vid högtider svarta förkläden, som var mycket vida; flätade halmhattar med kulörta band. Dessa hattar lämnade ett gott skydd för solen, försedda som de var med stora brätten. På grund av sin egendomliga form kallades de “stjärthattar” ock brukades endast i vardagslag om sommaren. Vid högtidligare tillfällen användes en vit eller svart bindmössa av sidensars, försedd med en likfärgad bandros av samma ämne, samt det vita, krusade “stycket” av fina Vadstenaspetsar. De fattigare kvinnorna bar även de vid högtiderna “stycken”, men dessa var ej krusade. Därjämte hade de mindre dyrbara mössor.

Den huvudbonad, som nu blivit beskriven var mest i bruket för omkring 50 år sedan. Fick man någon gång se den efter denna tid, var det endast hos äldre personer.

Om livet i en bergsmansgård i Nora socken på 1830-talet.

Från början av mars månad till oktober började man arbetet kl. 4 på morgonen ock fortsatte därmed till skymningen. Dock utsträcktes arbetstiden under de fjorton dagar i juli, då höbärgningen pågick, på det sätt, att slåttern vidtog redan kl. 2 ock icke slöt förrän omkring 8-tiden. Från oktober till mars arbetade man från kl. 3, tills det blev skymning.

Under sist nämnda tid steg drängarna upp kl. 2 ock skötte om hästarna. Därefter åts frukost, vilken merendels bestod av blodkorv ock bröd. Detta var ett mindre mål, s. k. lenmål, som icke ens intogs vid sittande bord, men dock inne i vardagsstugan. Denna tjänade alltid till matrum.

Kl. 3-6 tröskades med slagor på logen. 3 eller 4 personer tröskade på en loge. Det hördes på långt håll, hur många tröskare det fanns, ty var och en slog sin gång i tur, så att det dånade. Lyse hölls i en klyka över säden. Andra körde hem ved ock ris om morgnarna, så länge det var mörkt.

Kvinnorna sutto emellertid inomhus, kardade ock spann på sina spinnrockar framför en torrvedsbrasa i kakelugnen ock sjöng därvid gamla välbekanta visor. Vid rockarna var de sysselsatta till kl. 5. Då gingo två till göromålen i ladugården, men en stannade kvar inne för att laga mat ock koka upp kaffe åt husbondefolket. De var de enda i huset, vilka brukade förtära kaffe, då sådant kokades två gånger dagligen. Varken barn eller tjänstefolk på gården fick någonsin smaka denna dryck utom vid jul. Vad husets unga söner beträffar, fick de förrätta lika strängt ock hårt arbete som det övriga folket.

Till lyse användes inomhus under ifrågavarande tid “pärtor” av utkluven tall, tunna som en bordskniv, instuckna i en “lyskäring” (en klyka från spisen). Annat lyse ansågs nämligen för dyrbart att bränna. Tilläggas bör dock, att i åtskilliga bergsmansgårdar ljus användes vid samma tid.

Göromålen i ladugården upptog en timme. Vid 6-tiden åts den egentliga frukosten, som kallades morgonmål eller “morsmål”. Den utgjordes av stuvad potatis, sill, smör, bröd ock mjölk. Stundom bestods även en sup (3).

När dager blev, fortsatte kvinnorna spinnandet under de stunder, som de var lediga från andra sysslor.

Kl. 7 begynte somliga av gårdsfolket den körning, som hörde till åkerbruket; andra begav sig till skogen att hugga. 

Så snart det blivit slädföre, började man det arbete, som hörde till bergsbruket. Det rörde sig huvudsakligen kring hyttan, i vars närhet gården var belägen. Arbetet vid masugnen fortsattes sedan, så länge blåsningen varade.

Middagen åts regelbundet kl. 12. Detta mål bestod oftast av potatis, sylta, spickekött, mesost ock soppa eller mjölk. Om vintern fanns alltid en varm rätt till middagen.

Kvällsmåltiden förtärdes kl. 5 ock bestod av potatis, sill, spickekött, mesost ock soppa eller mjölk. Kl. 7 gick man till vila. Strax förut gingo drängarna ut att se om hästarna. Efter klockan 7 fick ingen av husets folk sitta uppe.

Hände det en gång, att någon fördröjde sig något i vardagsstugan över den bestämda tiden, så hördes genast en knackning ifrån sängkammaren, där husbonden påminde om vad “tiden var liden”.

Allt skulle gå ordentligt ock regelbundet såsom ett urvärk.

Bergsmännen på resor.

Bergsmännen företog sällan några längre resor. På torgdagen for han stundom in till staden (Nora eller Linde) för att ställa om “avfärder”. Han färdades då på en kärra, som drogs av en korthalsad häst med rakt uppstående man (“ståndman”), klippt i bågform. Bergsmannens affärsgöromål bestod däri, att han avyttrade sitt järnförråd ock gjorde nödiga uppköp för hemmets räkning. Det förra försåldes omedelbart i gross till handlanden i staden. Att försälja någonting annat än järn, såsom matvaror o. d., därtill var bergsmännen alltför högmodig. Vad som icke gick åt i hemmet av dylika varor, lämnade han i staden såsom ersättning för kvarteret. 

Sedan han uppgjort sin handel, begav han sig på hemväg, så vida han icke tog in på något förfriskningsställe, där han kunde råka vänner ock fränder. I sådant sällskap kunde han fördriva en eller ett par timmar, smuttande på ett glas punsch eller förtärande sitt kaffe eller ett par “uddevallare” eller “korialer” (kaffe med brännvin). Härunder samspråkades om malm- ock kolpriser, om väglaget, om brukningen vid hyttan, o. s. v.

I Linde tog man för 50 år sedan mestadels in på gästgivaregården eller ock hos gumman Fia Bergström. Hon tillhandahöll visserligen icke några synnerligen fina varor, men satte också ej häller priset högt. En kopp kaffe kostade nämligen blott 2 skilling, om den serverades utan dopp (med sådant gällde den 3 skilling), ock en “uddevallare” betingade ett pris av fyra skilling. I Nora hade de flesta välmående bergsmän egna stallbodar, i vilka de tog in under sina besök i staden. I dessa förvarades gemenligen en större kista, i vilken den från hemmet medförda matsäcken nedlades för att upptagas, när tid blev. Dessa stallbodar var isynnerhet belägna i västra delen av staden. Numera finnas inga dylika “bodar” kvar.

På förfriskningsställena vistades bergsmännen alltid i ett särskilt rum ock tillät icke, att bönder blandade sig i deras kretsar. Förhållandet mellan bergsmän ock bönder var nämligen aldrig riktigt gott. De förre såg de senare över axeln, ett förhållande som fortfarit ända till vår tid ock som ännu gör sig gällande på de flesta orter i bergslagen.

Malm- ock kolkörningen utgjorde en viktig sida av bergsmannahanteringen. Så snart sjöarna blivit belagda med is ock slädföret var passande, började “forresorna”. Det fordon, som därvid nyttjades, var rotsläden (rotasläen), så kallad därför att bottnarna i densamma var gjorda av granrötter. Rotsläden har en spetsig framstam, varemot bakstammen är bred ock ganska hög. Med den sistnämnda styr körsvennen lasset, eller skjuter på, där väglaget är dåligt eller otjänligt. Till rotsläden användes endast en dragare, vanligen en häst. Oxar användes i allmänhet föga i bergslagen, ock sådant är förhållandet än i dag.

På malmresorna medhade forkarlen en matsäcksväska av skinn eller ett skrin, vari husmodern nedlagt reskosten. Denna  bestod av smör, bröd, ost, mesost, korf, fläsk ock kött samt ärtmjölspannkakor. Vetemjöl användes icke, ty vetet (4) ansågs alltför dyrbart. En stor träflaska med mjölk eller dricka medfördes också. Denna beskrivning över forkarlens utrustning gäller dock huvudsakligen torpare eller drängar, som tjänstgjorde såsom forkarlar. Medföljde bergsmannen själv, såsom ej sällan inträffade, så medhades ett synnerligen prydligt matsäcksskrin, ock innehållet var i överensstämmelse därmed av det bästa, som “mor” kunde medsända.

Den medförda matsäcken förtärdes vid masugnen, på hyttbacken eller ock i något kvarter efter vägen. Karlskogaborna hade under sina forresor från Dalkarlsberget eller Åsboberget till Karlskoga ett sådant kvarter vid Elvhyttan. Dessa gäster var dock mera fruktade än kärkomna, men man vågade sällan neka dem, vad de begärde, ty “Karlskogingarne” var kända för sin vildhet. Såsom ersättning åt värdinnan för kvarteret plägade man för året lemna en “åtting” havre för varje häst. Värdinnan hade för övrigt förtjänst genom kaffeförsäljning åt sina gäster.

Såsom exempel på formännens råhet kan anföras, att “Karlskogingarna” stundom stjälpte omkull kärrorna för åkande, som de mötte. Det var fördenskull icke synnerligen angenämt för en vägfarande att råka ut för en rad malmkörare. Han måste i sådant fall hålla stilla vid vägkanten, tills hela karavanen hade passerat, ock fick skatta sig lycklig, om man icke spelade honom något puts, eller om han undslapp att varda föremål för forkarlarnas speglosor.

Lönnkrogar fanns här ock var efter vägarna, där de vägfarande tog in på sina resor. Sådana lönnkrogar hade av folkhumorn ganska ofta erhållit rätt betecknande namn, såsom Pungalätta, Pungaränsa, Flåsut, Bidalite, Lustigkrog o. s. v.

Julfirandet i en bergsmansgård på 1830-talet.

När julhelgen nalkades, gjorde man stora tillrustningar. Redan i november månad slaktades gödkreaturen; de var avsedda för ett halvt års behov. Strax före själva juldagarna bakades julbrödet ock bryggdes julöl. Därjämte företogs i huset ett grundligt rengöringsarbete, varvid allting på det noggrannaste synades ock vädrades ock varje smutsfläck borttogs. Järnkakelugnen i “stugan” beströks med blyerts ock gneds, så att den blev blank; alla murar kalkades, så att de blev skinande vita. Så tillgår för övrigt än i dag på de ställen, där man äger i behåll de stora, gammaldags murarna.

Under själva julaftonen ville man, så vitt möjligt, njuta stillhet ock vila. För att därför så mycket förr kunna sluta lagorkan eller det på beting ställda arbetet, plägade husets folk stiga upp så tidigt på julaftonsmorgonen som möjligt. Sålunda brukade tjänstfolket, som under vintertiden vanligen gick till sängs kl. 7 på aftonen, stiga upp redan vid 1-tiden nämnda morgon. Man grep sig genast an med dagens lagorka, som, om man arbetade raskt, kunde vara avslutad, när det blev dager. Nu kunde man tillbringa sin dag efter eget skön ock avbida aftonen. När denna var inne, gick var ock en att tvätta ock kläda om sig.

Kl. 5 e. m. var ett stort, fyrkantigt bord dukat uti stugan eller vardagsrummet, som putsat ock fejat nu ingav sina invånare en högtidlig vördnad. På bordets ena sida var framsatt en stor, helkokt skinka ock en ofantlig tjurhals, ock mitt emellan dessa tronade en större julkaka. Skinkan ock tjurhalsen var placerade på stora tennfat, sådana som man nu sällan eller aldrig får se.

Sedan alla samlats, satte man sig till bords. Vid samma bord spisade allt husets folk. Först förtärdes en smörgås, som sköljdes ner med en stor ock en liten sup. Därefter åt man lutfisk, som åtföljdes av den sedvanliga “fisksupen”. Ifrån lutfisken vände man sig till tjurhalsen ock skinkan, vid vilka husfadern ock husmodern tagit plats ock skar för. Senare sattes julgröten fram på åtskilliga fat, ock om varje fat förenade sig flera personer. Då som nu rådde den seden, att var ock en skulle rimma till gröten. Bland grötrim, som nästan regelbundet återkom vid dylika tillfällen, må här nämnas följande:

Den som inte för gröten vill rimma,
han skall mista båd’ häst ock grimma.

Min sked är liten ock nätt,
jag äter, tills jag blir mätt.

Min sked är stor ock bre’,
jag äter så mycket som tre.

Min matmor snälla
hon har inte tagit mycket vatten ur sin källa,
utan mjölkat sin lilla ko,
därför är gröten så vit ock go.

Med mjölk är gröten kokt
ock ej med bara vatten;
om magen räckte till,
jag åte hela natten.

Längre rim förekom också:

Den här mjölken är mjölkad av en ko ock
inte av nån elefant.
Tre ting skall jag säga, ock det är sant:
te slåss ock inte rå,
te fria ock inte få,
te segla utan vind,
det är tre förargliga ting.

Sedan alla rimmat efter bästa minne eller förmåga, grep man sig an med kakan, som blev den sista rätten. Då det avdukats, läste husfadern en julbetraktelse eller aftonbön, varefter alla gingo till vila. Några egentliga julgåvor utdelades icke. Dock erhöll var ock en av husfolket en stor julbulle (“juloxen”), en mindre bulle ock en kaka.

Följande morgon steg man upp redan kl. 1/2 3 ock rustade i ordning hästarna för att resa till Nora ock där bevista julottan i kyrkan. Sedan frukost, bestående av smörgås ock stek, förut intagits, reste alla till kyrkan, med undantag av husfadern ock hans hustru samt någon piga, som stannade hemma för att sköta om göromålen i ladugården.

Männen var under resan utrustade med kapprockar av vadmal – långa rockar med ståndkrage, från vilken “kappan” hängde ner på ryggen, ärmarna ock bröstet.

Till kyrkan reste man mycket fort, så att “det eldade” i stenarna, om det var isgata. De som ej åkte, utan färdades till fots, hade bloss, som vanligen väl behövdes, mörkt som det var.

Kl. 5 anlände man till Nora, ock kl. 7 skulle gudstjänsten vidtaga. Den tid, som förflöt mellan ankomsten till staden ock gudstjänsten, tillbragtes merendels i stadskvarteret. I kyrkan måste man infinna sig i god tid, ty den var vid denna högtid vanligen så till trängsel uppfylld, att kyrkväktaren måste bana väg bland folkmängden för prästen.

Efter gudstjänstens slut, kl. 11, avreste man genast från staden. Hästarna fick springa i skarpt trav hela vägen. Det ansågs nämligen såsom en stor heder att vara bland de kyrkfarare, som kom tidigast hem ifrån kyrkan.

Vid återkomsten till gården åts middag, bestående av lutfisk, skinka, kött, kålsoppa med fläsk ock korv samt till sist kaka.

Då julhögtiden icke ansågs till fullo avslutad, förrän trettondagen var förliden, företedde dock levnadssättet under de följande dagarna icke någonting, som stack av mot det enformiga vardagslivet. 

Ett bergsmansbröllop på 1830-talet.

Det skulle bliva ett storartat bröllop, ty bruden var dotter av en mycket förmögen bergsman, ock brudgummen var son av en likaledes rik bergsman, för övrigt mycket känd ock omtalad i bergslagssocknarna icke blott för sin stora rikedom, utan även för sina många ålderdomliga sedvänjor. Alla de mest framstående bergsmännen i trakten var bjudna, likaså de närmaste släktingarna, medlemmarna i hyttlaget, prästerna i Nora, samt handlanden o. s. v. Även sågs där en ock annan av gårdens lantbönder. Sålunda kan man förklara, hur gästernas antal kunde gå upp till närmare hundra.

För hela trakten var ett sådant bröllop av ganska stor betydelse, ty icke blott bröllopsgården skulle vid ett sådant tillfälle vara prydd på bästa sätt, utan även i granngårdarna borde det vara pyntat.

En del av “de främmande” skulle bo hos grannarna, som för detta ändamål hos sig hade anordnat s. k. syskonbäddar. Det var av vikt att hava så fejat ock rent som möjligt, ty det var på den tiden vanligt, att man på andra bröllopsdagen höll s. k. rompdans. Därvid gick så till, att hela bröllopsskaran bildade en lång kedja, som med spelmannen i spetsen dansade genom varje hus i byn. Man kom sålunda i tillfälle att beskåda, hur alla byamännen hade det. Det var en slags generalmönstring, ty skaran skulle passera genom varje rum, ock den som då icke hade rent ock ordentligt i sitt hus, fick naturligen blygas.

I själva bröllopsgården hade man gjort stora anordningar för högtidligheten. Brått hade man överallt, även i granngårdarna, ty här skulle man laga till “förning”. Enligt det gängse bruket skulle bröllopet stå på torsdagen, ock på onsdagen sände de närmaste grannarna fram sin förning. Den bestod av feta kalvstekar, smör, “skålbröd” (fint vetebröd, gräddat i en för detta ändamål särskilt inrättad ugn), m. m. De mer långväga gästerna medförde i sina åkdon finare förning, såsom tårtor, konfekt ock bakelser.

När första bröllopsdagen kom, var huset rikligt försett med all slags proviant, såsom gödkalvar ock hönsstekar, rökta skinkor, fisk, kakor, tårtor ock bakvärk.

Vigseln förrättades kl. 12 f. m. i brudens hem. Strax därefter steg man till bords. Man använde “sittande” bord; s. k. stående bord förekom i Nora socken knappast förr än på 1850-talet.

I högsätet sutto brudgum ock brud ock näst efter dem prästfrun samt brudparets släktingar, sist de oskylde. Några marskalkar eller tärnor förekom icke.

Vid måltiden började man med smörgåsbordet, där det hembryggda brännvinet ej var att förakta. Sedan följde 7 till 8 rätter, alla av stadig mat. Man undrar just ej över, att 3-4 timmar gingo åt vid bordet, då man hör rätternas antal. Det förtjänar anmärkas, att potatis ej förekom till de många kötträtter, som kringbjöds. Den ansågs nämligen för simpel, i stället användes bönor o. d. Steken avslutade raden av de stadiga rätterna, därefter kom turen till tårtorna. Men omedelbart efter steken vidtog skålarna, som dracks i punsch, ty vin förekom ytterst sällan på den tiden. Musiken spelade först upp, när skålarna började utbringas, då fick man höra fiol ock klarinett. Den första skålen gällde naturligtvis brudparet, de andra släktingar i tur ock ordning. Man drack 6-7 skålar, ock för varje sådan föll musiken in.

Sedermera förtärdes kaffe, ock pipor ock tobak togs fram. Cigarrer nyttjades då ej ännu. Efter kaffet dracks punsch, ock fruntimmerna förtärde litet bischoff.

Nu började bröllopsdansen. Bruden dansade första dansen (polska) med prästen, den andra med brudgummen ock sedan med brudgummens släktingar. Dansen, som endast avbröts vid kvällsmåltiden, fortgick till kl. 3 på morgonen. Då dansades kronan av bruden; endast flickor deltog i den dansen. Härvid spelades fiol, ock musiken var till kvädet:

Aldrig får den bruden kronan mer;
hon har haft den,
tappat bort den;
aldrig får den bruden kronan mer.

Med till hälften förbundna ögon satte nu bruden kronan på någon av de unga flickorna, denna åter på en annan ock så vidare, tills tre flickor hade erhållit kronan. Den tron fanns nämligen, att den som först erhöll kronan, skulle först bliva gift, ock sedan de andra i den ordning de fått den. Härefter dansade bruden en dans med var ock en av de unga flickorna. Sedan sattes hon på en stol, som av flickorna höjdes i taket, där hon bjöds ett glas vin att dricka. När detta var drucket, slog hon sönder glaset i kakelugnen. Nu tog de gifta kvinnorna bruden från de ogifta, varefter hon dansade en dans med var ock en av de förra. Sedan tog ungkarlarna brudgummen, efter det han dansat med dem alla, ock höjde honom i taket. Han drack nu ett glas punsch, varefter han, liksom bruden, slog sönder glaset i kakelugnen. De gifta männen tog så brudgummen till sig, ock denne dansade sedan med dem alla, varefter nöjet slutade.

Första dagen dansades polskor ock valsar. Andra dagen förekom även hampurska ock kadrill. Menuett dansades icke ock förekom i bergslagen knappast efter 1830-talet.

Gillet stod i tre dagar. 

Begravningar.

När en person avlidit, underrättade hans närmaste därom genom att utsända notifikationskort till husets fränder ock vänner. Tillika följde då en särskild inbjudan att bevista begravningen, som förrättades snarast möjligt. Å dessa kort, liksom å andra förekommande notifikationskort, lästes vederbörandes samtliga titlar, ock man kunde få läsa sådana som följande:

Inbjudes
att
med sin närvaro hedra begravningsakten efter
Bergs-, Sex- och Nämdemannen [etc.]

Vid begravningen anlitades oftast en särskild person, som skulle “läsa ut liket”. Därvid gick så till, att han läste några böner, innan liktåget bröt upp från sorgehuset. Detta uppdrag lämnades ofta åt en viss äldre Öskeviksbo, som ansågs flitigt sysselsätta sig med andliga ämnen. Åhörarna, isynnerhet de yngre, hade dock merendels svårt att behålla allvaret under gubbens läsning, ty utom andra egenheter, som han tillät sig, uteslöt han ofta bokstaven h, när den behövdes, ock tillade den andra gånger, där den ej fanns. Så läste han “Ärren” i stället för “Härren”, “hock” i stället för “ock”, “hicke” för “icke”. De äldre, som var mer vana vid detta uttal, fäste sig mindre därvid. (5)

En likfärd var ofta förenad med åtskilliga besvärligheter, ty från många byar ock gårdar hade man mycket svårt att komma till staden av brist på god färdväg. Särskilt hade folket i Bälgsjöbodar besvärligt, när de skulle forsla något lik till Nora. Än bar man kistan omedelbart, än uppbar man henne på stänger, ock där man kunde, forslades den på båt. Strax norr om Damsjön vid Ringshyttan plägade man då rasta, ock den s. k. likstenen därstädes utgjorde enligt traditionellt bruk den plats, där kistan skulle stå.

Vid ankomsten till staden undvek man gärna, så vitt möjligt, att passera de största gatorna, rädd som man i allmänhet var att ådraga sig för stor uppmärksamhet.

Ej sällan förekom, att liket efter förmögnare personer sjöngs ut vid graven. Denna utsjungning var en särskild sportelkälla för skolgossarna i Nora skola, vilka därvid handleddes av organisten i staden.

Detta bruk förekom åtminstone redan 1803. Nämnda år avled bergsmannen Olof Svensson i Östra Öskevik ock vart begraven i Nora, varvid vanlig utsjungning förekom. Liket bisattes i det s. k. Ringströmska gravkoret, enligt vad en av de dåvarande skolgossarna sedermera meddelat upptecknarens far.

Vid graven plägade prästen uppläsa några personalier över den avlidne för att hedra hans minne. Därvid är att märka, att så skedde ej allenast vid begravning av ansedda ock framstående bergsmän, utan även då mer obemärkta personer jordades. Dessa personalier överlämnades sedan till den dödes närmaste anförvanter. Prästen erhöll för sitt besvär en dusör.

Då äldre personer begravdes, nyttjades svarta likkistor. De var försedda med plåtar i bägge ändar; på dessa plåtar stod psalmverser inristade. För barn brukades blå kistor med vita stjärnor.

Om livet vid hyttan.

Hyttan utgjorde medelpunkten i varje bergsmansby ock det centrum, kring vilket det rörliga bergsmanslivet välvde sig. Det är så än i dag, om även icke i samma grad som förr.

Bergsmännen arbetade stundom själva vid hyttan, ock hit skickade de sina söner ock drängar. Kring hyttan var det livligast under vintertid, då slädföret var gott. Då syntes långa rader av malmkörare närma sig, ock kolbönder anlände med sina fyllda kolryssar. I smärre timrade bok- eller malmhus sutto några gubbar ock gummor eller ock barn, sysselsatta med att “boka” malm, d. v. s. att slå sönder den rostade malmen i stycken, lagom stora att nedläggas i masugnen. Sådana stycken, som icke ansågs värda att smälta, avskildes ock kastades i “sinderstalpen”. Det som sålunda avskildes, kallades “gråberg” eller “boklort”. Mycket hårt gråberg benämnes “gallberg”. “Sliberg” är namnet på en lösare sort av gråberg.

De egentliga hyttarbetarna var upptagna av sina förrättningar, såsom att bära kol i korgar, skjuta malm i kärror eller bära den i malmburkarna o. s. v.

Hyttarbetet var fordom mycket drygare ock besvärligare, än vad nu är förhållandet. Nu bringar krossverket upp malmen på ugnen, ock sindret eller de odugliga delarna av den smälta malmen skaffas genom “spel” ut ur hyttan. Förr måste man däremot köra upp malmen till ugnen ock forsla ner sindret till sinderstalpet samt köra eller bära järnet till bodarna, där det skulle förvaras. Dessa bodar tillåstes sedan med mycken omsorg. Numera värdar man sig icke om att förvara järntackorna (“järngösarna”) i särskilda bodar, utan lägger dem ute på backarna kring hyttan, där det faller sig bekvämast. En “tackjärnsgös” skattades förr ganska högt mot vad nu är fallet, ock det berättas om en bergsman, att han dagligen knäföll ock bad för sina “järngösar”. Före vårt århundrade värderades järnet, såsom naturligt var, ännu högre. Anmärkningsvärt är, att man på en gård vid Lindes Garphyttan, vilken uppfördes för omkring 90 år sedan, till knutstenar använde två mycket stora järngösar – ett egendomligt förhållande på en tid, då man eljes var så rädd om järnet.

I början på 1800-talet “bokades” malmen på smärre fyrkantiga järnhällar; men före nämnda tid var detta förfaringssätt alltför dyrbart, ock man bokade då i stället på större flata stenar. På den gamla hyttbacken vid Siggeboda i Linde socken, varest masugnen nedrevs år 1729, anträffas än i dag sådana “bokstenar” med djupa urholkningar efter bokningen.

Malmrostningen försiggick i “rostgroparna”. De förmögnare bergsmännen ägde flera sådana, i vilka arbetades samtidigt ock som var belägna på hyttbacken bredvid varandra, då med smärre mellanrum. Rostgroparna var kvadratformiga fördjupningar i marken med innerväggar, murade med sten eller masugnsslagg. Ingången till dem ledde från vägen, som gick över hyttbacken. Dylika rostgropar användes före 1840-talet. Som brännämne i dem nyttjades ved, stybbe ock småkol (sork). Numera användes gas, ock i stället för rostgropar brukas tidsenliga “rostugnar”, murade i själva hyttan. Rostgropar får man numera näppeligen se; de hava tagits bort eller blivit igenfyllda, men flertalet av nu levande äldre bergsmän torde hava arbetat vid dem. Omkring rostgroparna låg högar av malm, redo att stjälpas ned i gropen. Den plats, varpå malmen låg, kallades i dagligt tal malmtorget. Genom den förut omnämnda ingången till rostgropen forslades den brända malmen in i bodar, som vanligen låg mitt emot gropen ock där den förut omtalade malmbokningen försiggick.

På hyttbacken låg även kolhusen, i vilka, såsom namnet visar, kolen förvarades. Dessa kolhus var försedda med tak ock hade en sida öppen, genom vilken kolen inforslades ock uttogs. När antalet kolhus ej var tillräckligt, uppfördes kolskjul för samma ändamål, men dessa byggdes av resvirke ock saknade tak.

På tal om livet vid hyttan må vi icke förgäta att omnämna de s. k. “masugnsborkarna”. Detta var det sedvanliga namnet på tiggare ock lösdrivare, som uppehöll sig vid eller i närheten av hyttorna, vilka var utgångspunkter för deras tiggerifärder. “Masugnsborkarna” eller “borkapojkarna”, såsom de yngre av dem kallades, hade troligen fått namn av sitt myckna vistande på masugnskransen bland malmburkarna. Här låg de om natten, njutande av värmen från den varma masugnen. Både vinter ock sommar sågos dessa olyckliga varelser uppehålla sig kring hyttan, men isynnerhet vistades de där under den sistnämnda årstiden. De synas hava förekommit vid alla hyttor i Nora ock Lindes bergslager. Merendels kunde man räkna ända till tjoget av sådana tiggare, såväl unga som gamla, vid en ock samma masugn. Somliga vistades blott ett dygn på ett ställe, andra kunde dröja kvar en vecka eller två. Då de huvudsakligen uppehöll sig genom tiggeri, hände det dock stundom, att de lade hand vid det lättare hyttarbetet. De kunde då beräkna att såsom ersättning få några bitar med, när de övriga arbetarna höll sina måltider.

För 40 till 50 år sedan hände det någon gång i Öskevik i Lindes socken, att ett tjugutal “borkar” kunde under sång ock visslingar komma tågande i marschtakt utför bygatorna. Ofta inträffade det, att ett dylikt följe på en gång inträdde i en gård ock begärde att få mat. Vanligen fick de löfte därom, stundom med det villkor likväl, att de hämtade var ock en ett fång ved från vedboden. Somliga hörsammade uppmaningen, men andra gingo hellre sin väg, än de utförde något arbete. En tiggare kunde komma in i en ock samma gård ock tigga flera gånger å rad, men hade då antingen bytt kläder med någon kamrat eller ock vänt ut ock in på sina egna för att icke varda igenkänd.

På 1850-talet, då en ordnad fattigvård kom till stånd, försvann också de kringvandrande “masugnsborkarna” från hyttorna. Emellertid är det tydligt, att de icke utövade något hälsosamt inflytande på hyttarbetarna. Dessa var också i enlighet med tidens anda ganska råa ock ohyfsade, ock många av dem hängav sig åt dryckenskapen. Åtskilliga händelser skulle till ådagaläggande av tidens råhet kunna förtäljas, men vi inskränka oss att omnämna följande, som skall hava tilldragit sig för omkring 90 år sedan.

En arbetare, vid namn Lars, slog vad med en hyttekarl vid Öskevik om att han splitter naken skulle i kölden – det var vinter – kunna springa från Öskevik till Vasslands masugn ock därifrån tillbaka. Vadet gällde en viss mindre kvantitet brännvin. Lars sprang, såsom det var bestämt, i paradisdräkt ända fram till masugnen vid Vassland eller omkring 1/4 mil. Framkommen hit, ilade han upp på masugnskransen, där han sökte efter något föremål, genom vilket han sedan skulle kunna bevisa, att han varit framme vid målet. Han fann en snusdosa. Med denna i handen skyndade han genast tillbaka åt Öskevik till; men under vägen brast ryggen på honom, ock man träffade honom snart därefter liggande död i skogen.

En sådan råhet må väl redan vid ifrågavarande tid hava varit något sällsynt; men att något dylikt kunde inträffa, är redan det ganska betecknande.

Vid åtskilliga hyttor, såsom vid Lindes Garphyttan ock Öskevik, rådde fordom det bruket, att bergsmännen med barn ock tjänstefolk, efter att hava lyktat dagsarbetet, gingo upp på masugnskransen ock där under samspråk ock skämt tillbragte återstoden av tiden före kvällsmåltiden. Ofta förde då någon gammal ock känd historieberättare ordet, ock de övriga var upptagna av något handarbete. I det klara skenet från masugnen var karlarna sysselsatta med att tälja ock snickra, medan kvinnorna sydde eller stickade strumpor eller uträttade något annat passande arbete. Ofta anställdes även lekar. På somliga ställen skall det hava inträffat, att kvinnorna om aftnarna sutto ock spann på masugnskransen.

Vid Garphyttan i Lindes socken fanns en mycket anlitad historieberättare, vid namn Jan Järn. Denne, en stor upptågsmakare för övrigt, var ganska kvick (“snälltänkt”), ock hans historier åhördes med stort nöje. Att han emellertid förstod att uppskatta sina förtjänster, ådagalägger följande anekdot om honom. En afton, när Jan Järn satt på masugnskransen vid Garphyttan ock länge med sina historier ock infall roat de talrika åhörarna, utbrast han slutligen: “Det är bra konstigt, att styrkan sitter på så olika ställen på folk. Somliga äro starka att brottas ock somliga att draga fingerkrok ock somliga att gå, men jag har min styrka på samma ställe som svina, för jag har na i trynet.”

Drevdansen.

Den s. k. drevdansen egde rum kort efter sedan man “blåst ned” vid hyttan, vilket vanligen hände i april eller maj, ock drevdansen anställdes någon tid därefter vid någon av de tre högtiderna, antingen påsk, pingst eller midsommar. Det var en slags bergsmansfäst, ock i densamma deltog livligt de unga bergsmanssönerna ock döttrarna, någon enda gång även bergsmännen själva.

Då hyttlagets ungdom beslutit, att drevdans skulle anställas, utsändes några av dem till hyttbrukarne ock bad att, såsom det hette, få “klämma”, när det “gick ned” vid hyttan, d. v. s. att få vad som blev kvar i bottnen på masugnen, när sista järntappningen försiggått, ock som kallades “klot”. När detta löfte erhållits, vände de sig till masmästaren ock hyttedrängen ock gav dem brännvin, innan de gjort sista “utslaget”, för att därigenom förmå dem att ej tappa ut allt av det sista järnet. De hade även litet “småjärn” i beredskap, ock när sista utslaget hade skett, släpptes detta ner till vad som fanns kvar i bottnen på masugnen. Då småjärnet var smält, öste masmästaren som vanligt upp sanden ock släppte fram järnet. Därvid hade man råa alstänger till hands, varmed järnet omrördes: det jäste därigenom ut mera, så att man bättre kunde komma åt vad som fanns kvar på masugnens botten. Det tackjärn, som man fick, såldes sedermera, ock penningarna, som erhölls därför, användes till brännvin, varav 15-20 kannor köptes, samt till svagdricka, kaffe, socker, vetebröd m. m. Var ock en av dansdeltagarne erlade två riksdaler till utgifternas bestridande.

En dansstuga tingades nu, den största som kunde erhållas i byn. Priset på denna var vanligen 15-20 riksdaler, då den skulle användas i 2-3 dagar. Danssällskapet fick emellertid förpliktiga sig att ersätta alla fönsterrutor, som kunde under dansen bliva sönderslagna, samt för övrigt återställa rummet i det skick, vari det mottagits. På ställen, där man ville hava storartad drevdans, anlitades två spelmän, en fiolspelare ock en klarinettblåsare.

Anställdes drevdansen vid påsktiden, började man att dansa om påskaftonen ock fortsatte hela natten till klockan 4 eller 5 följande morgon. Såsom läskedrycker användes under tiden kaffe, svagdricka, kaffe med brännvin (“uddevalla”), “kallskål” (sirap ock brännvin) samt brännvin enbart. Man drack ur stora kittlar, ock ej sällan hände, att de drickande blev liggande redlösa på marken. Även tillhandahölls stora tunnor med dricka, ock ur dessa fick var ock en, som ville, förse sig.

Vid 7-tiden på aftonen gingo två därtill utsedda personer omkring i laget, var ock en bärande 2 tenntallrikar, av vilka den ena tjänstgjorde såsom lock, ock tiggde pengar till avlöning av spelmän ock till betalning av dansstugan. Under denna akt skramlade man hårt med slantarna för att draga till sig uppmärksamheten. Samtidigt sjöngs följande sång:

Ock bergsman löser på pungen sin
– hej rosende lilja –
ock giver en fattig speleman
allt vad han vill,
allt vad han kan,
allt efter sin goda vilja.

Penninginsamlarne åtföljdes av två personer; den ene bar ljus, den andre en brännvinskittel, ur vilken menigheten trakterades. Var ock en lämnade pengar efter förmåga. De förmögne skänkte ofta 2 riksdaler banko, de andre smärre belopp från 1 riksdaler till 12 skilling banko.

Efter gåvans mottagande sjöng insamlaren:

Ock tack ock tack skall bergsman ha
för sin goda vilja,
för den skänken vi nu ha fått,
som till spelman faller.

Även de närvarande fruntimmerna uppfordrades att skänka pengar till fästen, ock därvid sjöngs:

Ock jungfrun löser på pungen sin
– hej rosende lilja –
ock giver en fattig speleman
allt vad hon vill,
allt vad hon kan,
allt efter sin goda vilja.

Jämväl härefter skedde avtackning i sång.

När insamlingen pågick, spelades icke. I ett särskilt rum räknades sedan penningarna. De överlämnades till förvaring åt en person, som ägde allmänt förtroende. Ett annat rum bredvid danslokalen var upptaget av kortspelare, ock i detta spelades flera dygn å rad. De som ej var roade av dans ock spel, “singlade slant”.

Vad beträffar dansen, omväxlade man med polska ock vals. Hampurska förekom även någon gång.

Dansandet fortgick, såsom ovan nämndes, till kl. 4 eller 5 följande morgon, varefter man vilade för att åter börja fästen på aftonen. Skulle det vara storartat, varade dansen i 3 dygn, ja längre. Vid Löa i Ramsbergs socken, där “drevet” alltid var storslaget ock där mycket rikt bergsfolk bodde, plägade man dansa en hel vecka.

Dagen efter drevets slut gingo de unga manliga deltagarna omkring till bergsmännen ock fick där ett slags slutkalas, då de blev bjudna på mat ock brännvin. Samma dag erlades betalning för dansrummet, ock spelmännen erhöll vardera 15 riksdaler samt fri skjuts.

Drevdansen stod i sitt flor på 1840-talet ock början på 50-talet, men upphörde sedan så småningom till följd av de religiösa strömningar, som uppstod i bergslagsbygderna.

Ljusa stjärnan.

Att gå med “ljusa stjärnan” var fordom sedvanligt i bergslagen. “Ljusa stjärnan” var namnet på en prydlig vevställning, som inuti var försedd med ljus ock som vid jultiden om nätterna plägade föras omkring i gårdarna. Sällskapet, som förde den med sig, utgjordes bland annat av tre “vise män”, vilka anfördes av “konung Herodes”. De förra var iklädda vita kläder ock bar lysande mössor på huvudet. Den senare däremot bar ett bälte över ena axeln ock hade en trekantig hatt.

När sällskapet anlänt till en gård, ställde man sig under ett fönster, innanför vilket man visste, att åhörare borde finnas, samt uppstämde den bekanta visan: “Staffan var en stalledräng”. Den bäste sångare, som kunde fås, var ledare. Sången fortsattes, ända tills dörren öppnades av de innevarande.

När detta skedde, gick stjärnan först in i huset. Därefter kom de tre vise männen, “konung Herodes” samt det övriga sällskapet. Var ock en hade en viss roll att sköta.

Efter inträdet i stugan började “konung Herodes” vandra av ock an i rummet, därvid visande en morsk uppsyn ock tagande på sig en myndig ton, då han sade:

Vi äro väl inga spejare,
fastän vi äro vita.
Vi äro tre herrar
ock en konung tillika;
vi äro från Moria land,
det skall mitt röda guldbälte bevisa.

Sång ock musik omväxlade sedan under ceremonien, ock allt hade en ganska allvarsam prägel. Bland annat sjöngs följande:

Vi hava ock en Judas, som bär våran pung,
vi tro han är kommen från skogen.
En skinnpäls det bär han, ock den samma är vrängd.
Hans näsa den pekar mot krogen.

Judas vacklade emellertid omkring hit ock dit på golvet ock uppförde sig såsom en halvdrucken. Efter sångens slut slog han en kullerbytta över golvet, varefter han började vandra omkring med pungen ock skrek därvid:

Ljus i stjärna å pengar i pungen!”

Till akten hörde tillika, att “Herodes” bjöd en person i sällskapet att knäfalla ock tillbedja honom. Även utfördes en halshuggningskomedi.

Slutligen undfägnades sällskapet med mat ock dryck. Judas visade sig alltid kunna förtära mest brännvin; men så bar han ock en butelj under västen, försedd med en tratt, ock ner till buteljen gick ett rör, genom vilket han i smyg hällde brännvinet. Utkommen ur stugan, tömde han sedan buteljen i en kagge, som medfördes på en kälke.

Vid uppbrottet sjöngs ock spelades några avskedsvisor.

Brännvinsbränningen.

På de stora gårdarna brändes merendels ansenligt med brännvin, ock på dem plägade ofta en särskild person anställas för att sköta hithörande arbete. I bouppteckningar efter mer förmögna bergsmän får man mestadels se, hursom i boet ingick ganska stora kvantiteter brännvin. I bouppteckningen efter en bergsman i Östra Öskevik, vilken avled 1803, upptages bl. a. även 39 kannor brännvin.  I Siggebohyttan brändes blott om vintern, ock tre “bränn” gjordes i veckan. En av husets pigor förrättade detta arbete vid sidan av annat. Senare anskaffades en särskild brännmästare, vilken hade full sysselsättning hela vintern. Därunder brändes ungefär 200 kannor. Utom vanligt brännvin tillverkades även finare, destillerat, vilket användes vid bjudningar. Sirapsbrännvin tillagades för julen åt dem bland fruntimmerna, som önskade sådant.  

Jakten.

I forna tiders jaktliv spelade vargen en mycket viktig roll. Nu kan man svårligen inse, hur sådant var möjligt; men den som tager kännedom om förflutna dagar, sådana de skildras i de gamles berättelser ock sägner, vet också, att vargen är ett djur vars bekämpande utgör ett viktigt kapitel i vår odlings historia.

Bland skickliga ock erfarna vargskyttar må först nämnas Erland Larsson i Bergsmanshyttan. Dennes jaktmetod var att “ludra” vargarna. Han höll gamla hästar, som han efter behov sköt ned. Den döda hästkroppen (“ludret”) förde han därefter till en lämplig plats, där han själv fullkomligt dold för vargarna kunde ligga på lur. Vargarna plägade infinna sig om kvällarna; jägaren passade då på att skjuta. För den skull var det nödvändigt att för sådan jakt på förhand utvälja månljusa ock klara kvällar, då djuren tydligt kunde urskiljas.

Även rävar gjorde besök på platsen. Dessa blev emellertid snart varse, att fara här alltid hotade. De spejade sedan på avstånd, då Erland Larsson gick till sitt “luderställe”; ock så länge ingen vände åter därifrån, vågade aldrig någon räv smyga sig fram till den döda hästen.

Vår jägare fann emellertid snart nog en utväg. Varje gång han gick till jaktplatsen, tog han nämligen en av sina söner på ryggen. Denne fick sedan vända tillbaka hem igen, ty först sedan rävarna kunnat förvissa sig om, att en person återvänt, vågade de sig fram. På detta sätt blev vår man i stånd att skjuta en myckenhet såväl vargar som rävar.

Ivriga räv- ock vargskyttar var även Karl Andersson i Öskeviks Backagård samt Erik Eriksson i Hejbacken.

***

På 1830-talet ock dessförinnan plägade man i bergslagen “hålla pilgrim”, som det kallades, så snart pingst var inne. Ordet “pilgrim” lär härleda sig från Peregrinus, som är namn på 16 maj, ty på den dagen isynnerhet iakttog man den egendomliga sed, som här nedan skall skildras.

Det var den tiden gott om vargar, som vilt härjade bland kreaturen, när de därtill kunde komma i tillfälle. Avsikten med hållandet av “pilgrim” var att skrämma bort bestarna från deras gömställen. Hela hushåll gingo då ut i beteshagar, skogar ock utmarker, medförande koskällor, lurar, pannor, bunkar ock annat dylikt, som kunde användas för att åstadkomma ett intensivt ock starkt buller. Man ringde med skällorna, blåste i lurarna, “lullade” ock skrek efter bästa förmåga.

Hållandet av “pilgrim” blev liksom ett slags festlighet, ty vid dessa tillfällen medfördes alltid dryckesvaror såsom muntrationsmedel, ock de framtogs, när man lupit sig trött.

En gång hade några karlar vid Lindes Garphyttan hållit “pilgrim” i omnejden. Dagen efteråt kom några vargar fram till Mårdshyttan, en av de närmaste byarna, ock rev därstädes en ko, som tillhörde en av byamännen. Dennes hustru fick sedan kännedom om att Garphytteborna dagen förut hållit “pilgrim”, ock trodde hon, att de därmed hade skrämt vargarna fram till Mårdshyttan. Man berättar, att hon efter den betan blev förargad på Garphyttefolket ock att hon aldrig riktigt kunde förlåta dem, det hon mistat sin präktiga ko 

***

I sammanhang härmed taga vi oss friheten skildra en liten vargjakt på sjön Rossvalen för 130 år sedan. Den faller visserligen utom den tid, varom här är frågan, men torde det oaktat förtjäna att anföras. Berättelsen stöder sig på meddelande av en bergsmän, vars farfar omtalat den från sin ungdom.

En stor mängd människor, isynnerhet ungdom, var en vinterafton församlad på Guldsmedshytte masugn. Man roade sig just med skämt ock lekar, då någon av sällskapet händelsevis blev varse en varg, som sprang på isen av Rossvalen. Det var tydligt, att han sprang med en viss svårighet, ock man kunde skönja, hur han allt som oftast halkade på den glatta isen.

Flera unga karlar, som blivit uppmärksamgjorde på vargen, skyndade genast från hyttan ner till sjön, spände på sig “skenorna” ock ilade sedan, obeväpnade som de var, åt det håll, där vargen visat sig. Han blev snart upphunnen av de snabba skridskoåkarne. När han såg sig förföljd, kastade han sig på rygg ock började slicka tassarna, varefter han ögonskenligen sprang med större lätthet ock utan att halka. Denna manöver upprepade han flera gånger. Till slut lyckades en av förföljarne att gripa tag i svansen på honom, varefter han, hållande i denna, svängde runt omkring med vargen, tills denne blev yr i huvudet ock knappast förmådde stå på benen, långt mindre försvara sig eller löpa sin väg.

En av de närvarande ungersvennerna, som var försedd med ett rep, tog nu fram detta ock lagade därav till en slags grimma, som sattes på vargen, så att han ej kunde bita. Sedan besten på detta sätt äntligen blivit fängslad, fördes han i triumf upp på Guldsmedshytte masugn, där han under eftermiddagen till stor förnöjelse för folket utställdes till allmänt beskådande, varefter han dödades.

* * *

Om vintern såg man överallt i snön talrika spår av såväl varg som räv, utvisande att de förekom i stora skaror. Från dessa äldre tider härstammar väl också den i orten gängse gåtan:

Bonden stod på tretti ben,
ropade: Spik Spjäll,
kom ock släpp ut Hjulbom,
annars kommer Nora knas
ock äter upp alla våra navarskaft.

Gåtan tolkas så, att bonden, som stod på harven, ropade åt hustrun att släppa ut hunden, eljest skulle vargen (“Nora knas”) komma ock äta upp fåren.

***

Fårhjordarna ägde en svår fiende i vargen, men en vida farligare hade de i lodjuret (“vargloet”). Ty vargen nöjer sig alltid med att taga ett får åt gången, vilket han då slänger på ryggen för att sedan därmed löpa till skogs; men om ett lodjur vid sommartid träffar en fårskock, så nöjer det sig ej, förrän det rivit ihjäl hela hjorden. Två sådana odjur rev vid ett tillfälle 21 får, tillhöriga Erik Magnusson i Uskaboda.

***

Räven är visserligen ännu ganska talrik i bygden, men var det i forna dagar, som naturligt är, än mera. Han sköts, såsom ovan är antytt, huvudsakligen vid “luder”. Rävsaxar användes mera sällan, ännu mindre rävgropar.

Rävjakten lönade sin man, ty då som nu betingade rävskinnet ett ganska högt pris i marknaden. För övrigt gällde det även att värna ladugården för Mickel, ty fick han en längre tid vara fredad i en trakt, blev han djärvare ock djärvare samt snart en flitig gäst i hönshuset.

Hade han någon gång därstädes våldgästat, plägade gärna ladugårdspigan försöka draga sig till minnes, om tuppen under den närmast föregående tiden varit mer än vanligt högljudd. Den sägnen finnes nämligen, att tuppens galande innebär ett försmädligt rop till räven, vilket rätteligen bör tolkas sålunda:

Kom hit! Kom hit!
Här är jag!  

***

Haren förekom väl i mängd, men var jämförelsevis fredad av det skäl, att vad som sköts, var svårt att få avyttrat på nära håll, utom i den händelse att något bröllop, någon begravning eller en annan familjehögtid skulle firas i något av de förmögnares hus. Ty endast i sådant fall kunde jägaren få bytet vänt i penningar. av detta skäl kom Jösse stundom även på den fattiges bord.

***

De gamle veta också att förtälja, hursom björnar ofta visade sig i bygden ock obarmhärtigt huserade med kreaturen. “I min fars tid”, berättar en äldre man, “fanns det gott om björn uppe vid Glamossarna. Gubben talade ofta om för mig, att när han kom ut på gården en höstmorgon, så gingo 7 björnar i en havreåker på fältet ock lät sig havren väl smaka. Att hava hästar ute om nätterna var då aldrig värt att tänka på, ty björnarna jagade dem alltid hem tillbaka till gården.”

“På den tiden”, fortsätter samme man, “hade jag en faster, som var vallpiga i Öskeviksbyn. En dag, när hon vallade som vanligt, kom en björn fram ur skogen ock hoppade på en ko. Flickan förstod ej bättre, än att hon tog en stör, måttade på björnen ock slog till honom av alla krafter. Nalle släppte genast kon, men gav sig i stället på flickan. Han grep henne med bägge framtassarna i kindbenen ock bar henne ett långt stycke. Den stackars flickan höll anden ock låtsade sig vara död. Björnen tycktes tro det, ty han bar ut henne i ett kärr. Där grävde han upp ett hål, lade ner henne i detta ock krafsade sedan upp litet mull, liksom för att gräva över henne. Därpå satte han sig invid gropen. Flickan måste hela tiden förhålla sig alldeles orörlig, så länge björnen var i närheten, ock först efter en mycket lång stund vågade hon titta upp. Då var den farlige grannen försvunnen. Den dagen lärde hon sig emellertid att inte traktera björnar med störar, ock jag menar, att hon häller aldrig mer fick tillfälle till det.

Emellertid fick hon bära märken efter äventyret, så länge hon levde, ock dessa var så tydliga, att man på hennes kindben med lätthet kunde räkna antalet av björnens klor.”

Den siste björnen, som visade sig på orten, blev skjuten av den ovan nämnde Erland Larsson i Bergsmanshyttan. Hundarna drev upp honom vid Hällabacken mellan Öskevik ock Bergsmanshyttan, varest han haft sitt ide. De drev honom först till Hammarby, sedan ända till trakten av Skymhyttan; där fälldes han av Erland Larsson. Denne fraktade honom sedan in till Nora på en kolarsläde, i vilken djuret endast med svårighet kunde rymmas. Det berättas, att den dagen, som var en söndag, högst få människor åhörde predikan i stadens kyrka: alla skulle beskåda björnen, där han låg i kolarsläden på färgaren Bergs gård.

***

Stor rikedom på fogel fanns också i bygden. Tjäder ock orre förekom i stor myckenhet, mest orre, samt även järpe ock morkulla. “Jag erinrar mig”, säger den ovannämnde gamle mannen, “särskilt en höstmorgon i början av 1840-talet, då jag gick upp till en åkertäppa, som vi hade i skogen. Var jag gick, skrämde jag upp skogsfågel, ock när jag kom fram till täppan, var havrehässjorna därstädes så gott som fullsatta med orrfåglar. Ock uppe vid Glamossen kunde man mången gång få se hundratals orrar. Då var det gyllene tider för alla jägare.”

Vid stora öppna platser ock särskilt vid mossar där skogsfågel älskade att vistas, betjänade sig den yrkesmässige jägaren av s. k. orrkojor: små hyddor, uppförda av smärre träd ock buskar. Här infann han sig helst vid soluppgången om vår- ock sommarmorgnarna. av den under andra tider eljes vanliga ensligheten ock stillheten på mossen fanns då ej ett spår.

Fågelsång ock fågelkvitter överallt! Duvan kuttrade i asparna vid skogskanten, orrtuppen drillade ock sände ut sina locktoner, ock kring honom skockade sig skaror av tjusade gemåler. En ock annan tjädertupp lät även höra sitt spel. Dessa varelser upptog jägarens hela uppmärksamhet, ock föga aktade han på den i fjärran skymtande tranan, lika litet som på den åt makan visslande ljungpiparen (“mossvipan”) eller på storspovens enformiga ock oroliga skrik “kui, kui”, vilket på sin höjd kunde göra honom en smula nervös.

Då ock då fick han tillfälle att skjuta ett skott; därefter följde en stunds tystnad. Men många minuter behövde ej förflyta, innan det förra livliga ock omväxlande djurlivet återigen begynte.

Denna rikedom på vilt berodde tvivelsutan på att förekomsten av skjutvapen ännu var så ringa. De personer, som ägde skjutgevär, var snart räknade. Annat är det nu, då en bössa vanligen hittat väg till varje gård, då den visserligen, såsom en gammal man säger, ej längre utgör en födkrok, utan är vorden en leksak.

Giller ock snaror användes dock allmänt, varigenom naturligen mycken förödelse åstadkoms bland skogsdjuren. Fångsten med dessa redskap bedrevs grymt ock barbariskt, i det mången endast varannan dag plägade “leta sina don”.

En ock samme man kunde ofta äga ett mycket stort antal “don”, ock på detta sätt erhölls en ej ringa skörd. Mest fångades harar, orrar, tjädrar, järpar ock snöskator, men även någon enda gång grävlingar ock lekattor.

Beträffande priset på vilt hava vi gjort följande anteckning. På 1840-talet utgjorde priset på en orrhöna 3 skilling; 4 sk. gällde en orrtupp, 6 sk. en tjäder, lika mycket en hare. Rävskinn värderades däremot högt: ett sådant betingade ett pris av omkring 5 rdr.

***

Att många mystiska ock vidskepliga sägner berättades om de gamle jägarna, är allmänt bekant. Så var fallet på de flesta orter i vårt land. Innan vi avsluta denna vår skildring, vilja vi anföra några drag från denna sida, som belysa livet i skog ock mark.

En hyttarbetare i Garphyttan plägade stundom vid sidan av sin egentliga sysselsättning driva skytte, men ansågs merändels hava dålig jaktlycka.

En gång, när han vistades i Garphytteskogen, lyckades han dock skjuta två tjädertuppar i ett skott. Häröver ordade han sedan vitt ock brett för sina grannar ock kunde ej nog prisa sin skicklighet. Då han emellertid kort därefter blev sjuk ock för en längre tid måste intaga sängen samt till ock med förlorade håret, gav detta anledning till den föreställningen, att han blivit förtrollad. Folket berättade nämligen, att en trollkarl, vilken ofta plägade jaga å Garphytte marker, hade med oblida ögon sett hyttekarlens skytte ock därför vållat hans ofärd. Den förmodade trollkarlen skall ha bestyrkt denna tro med den mystiska förklaringen: “Han skulle ha låtit bli att skjuta på mina tuppar, så hade han nu inte legat sjuk!”

Om de äldsta ägarna av Stackerud förtäljes, att deras skjutskicklighet var mer än naturlig. De behövde sålunda ej avlägsna sig längre än ett par steg från gårdsknuten, förrän de blev i stånd att nedskjuta vilt, som de själva framkallade.

Den tron fanns hos mången, att vissa förbjudna utvägar gavs, genom vilka man kunde varda skicklig att skjuta vad helst man önskade, “blott man visade sig”. Så fanns de som ansågs hava fått en handskrift från “själva skam”, varigenom de kommit i besittning av denna förmåga.

Fisket.

Fiske idkades mera sällan av bergsmännen. De ansåg, att detta yrke lönade sig sämre än annat arbete. Dock visade fisket sig på vissa orter ofta vara ganska givande. Den fisk, som fångades, förbrukades i allmänhet icke inom hushållen, utan forslades till staden ock såldes.

I Siggeboda bodde en finsk kvinna, den s. k. finska, som var en av de ivrigare fiskarena. Hon hade inflyttat från Filipstads bergslag, varest hon av sin far lärt yrket. För övrigt förtjänade hon sitt livsuppehälle genom att tillverka allehanda fiskeredskap, som hon sålde. Hon var synnerligen skicklig i sitt fack, ock talrika var de lindbast-”karsar“, “märdar”, nät ock ryssjor, som hennes flitiga händer förfärdigade.

Bruksidkaren A. Andersson i Siggebobyttan var i sin trakt en bland de förste som begagnade not. Ej sällan hände det på hans tid, att en “upprågad rotasläde” erhölls full med fisk efter ett enda notdrag.

Fisket i Norasjön var bekant för att vara synnerligen givande. En fiskare förtäljer därom, att han ett år i början av 1840-talet tillika med några andra vid ett tillfälle fångade så mycket fisk med sommarnot, att ekan endast med möda förmådde bära lasten. De såg sig nödsakade att försiktigt ro efter alla land, utan att våga begiva sig ut på djupet. Den fisk, vilken därvid uppfångades, var uteslutande braxen ock alla utan undantag stora: de vägde 5-7 marker vardera.

En dylik erfarenhet angående fisket i Norasjön gjorde dock icke en i staden bosatt lantmätare. Denne hade utarrenderat sin fiskerättighet åt en handlande V., ock i kontraktet ingick, att den förre skulle i arrende erhålla visst av varje fisksort, som fångades. Lantmätaren, som i en bok noggrant skrev upp, vad han erhöll, visade en gång resultatet för en vän.

Därvid lästes följande lakoniska anteckning:

Handlanden V. har lämnat fisk, men mört, mört, mört – bara mört!

I den lilla sjön Aspen vid Garphyttan var fisket också synnerligen givande. Vid metning erhölls därstädes i slutet av 1830-talet ofta 2-3 pund fisk om dagen. Genom att fiska med håv invid de utlagda bråtarna kunde man också göra en ansenlig fångst.

Fisket i Skedvisjön – vilken visserligen icke är belägen inom de trakter, varifrån dessa anteckningar härstamma, men icke långt ifrån dem – var fordom rikligt lönande. För 20-30 år sedan drogs där med en stor not varje vinter. Denna not var fördelad på 12 lotter, varför den uppfångade fisken skiftades i lika många lotter. På 1860-talet ock tidigare, eller före sjöns sänkning, var fisket isynnerhet rikt. Vid ett tillfälle erhölls 36 skeppund fisk ock vid följande notdragning 60 skeppund, huvudsakligen braxen ock gös. När bytet fördelades, bekom varje delägare så mycket på sin lott, att en stor kolryss därmed fylldes. Ock ledaren för notdragningen (“notkungen”) plägade med förkärlek återkalla minnet av denna vinter, då han hade fisk åt sitt hushåll för varje dag, varförutom han i staden sålde sådan för 90 rdr.

Att fånga fisk med katsa eller kasta var ock är ännu allmänt bruk vid sistnämnda sjö. Kastan, som utgjordes av spjälväggar, var anordnad på det sätt, att fisken på bägge sidor om en lång spjälgård leddes (eller med pulsning drevs) in i en mot spjälgården vinkelrät inhägnad, “det yttre golvet”. Där kunde han svårligen finna någon utväg; ock ännu mindre kunde han undkomma, om han från det yttre golvet funnit väg in i de två inre golven. Här vittjade sedan fiskaren sin kasta med håv.

Tjänstfolkets ställning.

I förhållandet mellan husbönder ock tjänare rådde på de flesta ställen en patriarkalisk anda. Tjänaren räknades till huset ock ansåg sig hedrad av att äga en aktad ock ansedd husbonde, varför han gärna ville skydda dennes intressen eller, som det heter, “vara mån om huset”. Husbonden tilltalades rätt ock slätt med benämningen “far”, ock husmodern kallades “mor”. Våra dagars titelsjuka har även trängt till bergsgårdarna, ock man har redan länge äflats att där införa herr- ock frutiteln.

Men oaktat det skenbart förtroliga förhållande, som förefanns mellan husbonde ock tjänare, visste likväl den förre att skaffa sig vederbörlig respekt ock tålde aldrig, att någon av de underordnade understod sig att brista i den lydnad eller vördnad, som tillkom husets härre.

Tjänstfolket fick fordomdags nöja sig med en anspråkslös lön. En dränglön utgjordes under 1830-talet av 50-60, någon gång 75 riksdaler. En pigas lön belöpte sig samtidigt till 25-28 rdr.

Därjämte hade varje dräng att utfå i “smårede”: 2 skjortor av blångarnsväv ock 1 av lingarn, 2 par svenska skor (becksömsskor) ock ett par tyska (kalvskinnsskor till hälgdags), 1 par handskar av kalvskinn, samt 1 par s. k. Boråsvantar av ull. En fördräng (“husbonddräng”) erhöll dessutom 1 par svenska stövlar.

En piga bekom följande i “smårede”: 12 alnar väv till lintyg, därav 8 alnar blångarn ock 4 alnar bomullsväv, 4 alnar hårväv till en kjortel, tyg till ett ullförkläde, 1 mark ull eller något mer till strumpor, 2 par svenska ock 1 par tyska skor, samt ett par kängor.

Vid städslingen förbehöll sig också tjänaren ledighet under årets lopp på en marknadsdag ock en drevdag för deltagande i drevdansen, varjämte han vanligen erhöll en riksdaler till bestridande av utgifter vid sistnämnda tillfälle.  Dessa löneförhållanden var allmänt gällande till slutet av 1840-talet eller början av 50-talet, då lönerna begynte att höjas.

Sällan var tjänstfolket i stånd att göra några besparingar. Den lilla lönen gick åt till kläder ock till dryckesvaror. En dräng i Ringshyttan, vid namn Karl Pärsson, hade dock lyckats spara hop ett efter dåvarande förhållanden ingalunda obetydligt kapital, vilket han lånat ut i nejden. Men denne dräng bildade ett undantag i flera avseenden. Han höll sig fin, som det hette, nyttjade i helgdagslag klädeströja ock silverspännen i skorna; han egde byxsäcksur (6) samt sjöskumspipa, varför han i mångas ögon gällde för en fulländad gentleman. Därtill kom, att han var en övad ock skicklig dansör, varför han ej sällan åtnjöt den hedern att få deltaga i kalas eller större festligheter, som avslutades med dans. Med tiden erhöll han medalj för långvarig ock trogen tjänst ock avled för omkring 40 år sedan såsom torpare vid Ringshyttan.

Tjänstfolket fick överallt förrätta ett hårt ock strängt arbete, vida strängare än vad nu är fallet. Var ock en bergsmän var mån om att erhålla starka ock hurtiga drängar, så att ingen av grannarnas folk skulle kunna “knäppa” dem.

Särskild “drängbod” eller drängstuga förekom på många ställen, i vilket fall pigornas egentliga bonings- ock sovrum var köket. Stundom fanns jämväl särskild “pigbod”. På andra ställen åter låg husets barn ock tjänstfolket av bägge könen i ett ock samma rum, vanligen i vardagsstugan, som plägade vara rymlig. Vi känna en gård, där tjänstfolket utgjordes av 3 pigor ock 4 drängar, vilka tillika med husets 2 söner – summa 9 personer – nyttjade gemensamt sovrum. Detta förhållande ägde dock endast rum under den kallare årstiden. Om sommaren däremot låg drängarna helst ute i ladan.

I drängstugan, om sådan förekom, var möblerna snart räknade. En eller två sängar jämte ett par kistor upptog huvudsakligen utrymmet. I sängen användes i stället för lakan beredda kalvskinnsfällar, som låg på halmen. I stället för täcken nyttjades fårskinnsfällar. Till sängdonen hörde dessutom halmkuddar.

I den gård, varpå vi i det föregående huvudsakligen hava tänkt, skulle tjänarna lägga sig på slaget 7. Någon enda gång kunde det tillåtas dem att prata bort en stund, då det var “liggdags”, ock pigorna fick särskilt lov att gå ut ock tillbringa denna ledighet under skämt ock glam med hyttfolket vid den närbelägna masugnen. Men detta inträffade endast under sådana tider, att denna var mindre besökt. Som i det föregående är nämnt, steg man upp i god tid.

Sådant var åtminstone från 1820- till 40-talet bruket i en gård, där tjänstfolket ansågs hava det bra ock fördelaktigt efter den tidens anspråk, ock där husbonden ständigt ivrade för att allting skulle vara reellt.

Vidskepliga seder ock bruk.

För att bota barn, som hade engelska sjukan (“ältan”, “helveteseld”) eller led av sömnlöshet, magerhet eller hade svårighet vid att lära sig gå, plägade man offra vid s. k. älvkvarnar. Så benämndes smärre berghålor ock jättegrytor, vilka av folket tros hava uppkommit genom “älvornas” dans på berget. Stundom kallas de även älgkvarnar.

Denna offring överlemnades vanligen åt någon gammal gumma, som var van vid dylika uppdrag. Den gamla uppsökte då en älvkvarn; hon smorde den först med ett stycke ister, med detta smordes sedan även det sjuka barnet. Därefter skedde den egentliga offringen. En torsdagskväll vid solnedgången nedlades antingen invid älvkvarnen eller också bredvid en bäck, källa eller annat vattendrag ett slags av tyg förfärdigade dockor, kallade “tultingar”, eller ock en mindre påse eller tyglapp, vari förvarades flera sorters saker, såsom naglar, knappnålar, nålsuddar, säd, svavel, garn m. m. På somliga ställen plägade man lägga in 9 föremål av varje sort. Vid en gård i Västra Sund, Nora socken, upphittades hösten 1888 ett knyte, gjort av ett stycke papper samt ombundet med ett snöre. Det innehöll en tyglapp fuktad med något fett ämne, 9 havrekorn, 9 saltkorn, 9 knappnålar, 9 garnändar av olika färger, samt en papperslapp upptagande ett fruntimmersnamn.  Den offrande borde noga tillse, att han icke hälsade på någon människa eller talade med någon, då han var sysselsatt med sitt förehavande. Ej häller fick han göra det under hemfärden, förrän han tagit i ett eldkol. Lät han förleda sig att avika från denna regel, så var offringen förfelad ock utan frukt.

S. k. älvkvarnar, vilka mycket anlitades, förekom bl. a. vid Djupvassen i Västra Öskevik, Nora socken, samt på en plats mellan Bor ock Rya i Linde socken. Äldre personer erinra sig mycket väl, hursom där fordom ofta anträffades föremål, som härledde sig från offringar.

I Elvhyttan sökte man bota barn, som hade engelska sjukan, på följande vis. En grästorva grävdes upp på det sätt, att den var fästad vid marken endast på två motsatta sidor. Under torvan grävdes ett tämligen stort hål, ock genom detta drogs det sjuka barnet två gånger. Det utgjorde hela kuren.

***

För att bota barnsjukdomar i allmänhet plägade man gå till väga på följande sätt. Man tog 9 kvastpinnar, som suttit i ett kvastskaft, ock lade dessa i en vattenskål, som ställdes under vaggan eller sängen, där det sjuka barnet låg. Detta borde försiggå på en torsdagskväll, sedan alla i huset gått till vila. För övrigt gällde det att iakttaga åtskilliga andra försiktighetsmått, såsom att ingen i rummet fick tala före midnatt, ock ingen dörr eller något spjäll i huset öppnas under nattens lopp. Följande morgon togs skålen bort. Så många kvastpinnar som under nattens lopp hade sjunkit till skålens botten, så många sjukdomar förefanns hos barnet. Nu hade man att uppsöka en korsväg, från vilken en av vägarna ledde norrut. Här skulle man kasta alla kvastpinnarna över vänstra axeln, ock därunder säga:

“Tag det här ock lek med det, men låt barnet [härvid nämndes barnets namn] vara i fred!”

Vilken som skulle taga pinnarna, visste man ej. Men att barnet skulle varda friskt ock färdigt, därom var man övertygad.

Även brukades det att i stället för kvastpinnar kasta ut eld. Därvid tillgick på samma sätt, ock medlet hade, som det troddes, samma värkan.

***

Bot för sjuka kreatur fanns ock. Lämnade någon ko blodblandad mjölk, eller hände det, att mjölken “rände upp ock yste sig”, så misstänktes gärna en grannkvinna för att hava “skämt” kreaturet. Botemedel däremot kunde erhållas, om pigan, som “stillade” i ladugården, var i stånd att bemäktiga sig ugnsrakan, som tillhörde gården, där grannkvinnan bodde, som hade skämt kreaturet.

Hade man lyckats bemäktiga sig rakan, återstod att bränna upp riset ock taga askan till vara samt lägga denna i vatten. Detta gavs följande morgon åt det sjuka djuret att förtära före allting annat.

Vi hava även hört ett medel att få klena ock magra kreatur feta ock frodiga. Man skulle då “dra dagg”. Det borde ske under själva midsommarnatten. Man försedde sig med några lakan ock en stor kruka ock styrde, så utrustad, kosan till några ängar, som tillhörde främmande ägare. Här drogos nu lakanen i det daggiga gräset, varefter det fuktiga gneds ur dem ned i krukan. Denna manöver fortsattes den ena gången efter den andra, till dess så mycket dagg erhållits, som önskades. Daggen fördes hem ock förvarades noga. Därmed trakterades sedan kreaturen varje helgdag, framför allt på nyårsdagen, vid påsk, pingst, midsommar ock jul.

Det nämndes, att kreaturen på detta sätt troddes bliva feta. Om de kreatur däremot, som hörde till egendomen, varifrån daggen blivit hämtad, hade man den tron, att de efter den dagen blev magra ock sjuka ock lämnade obetydligt med mjölk. För den skull fruktade man alla daggdragare, ock dessa måste alltid på smygvägar söka komma över vad de ansåg sig behöva.

*** 

Ännu på 1830- ock 40-talen var följande vidskepliga sedvänjor i bruk uti Lindes Garphyttan.

Under julaftonen, då gårdsfolket satt till bords, plägade husmodern smyga sig ut på gården ock genom fönstret skåda in på folket. Såg hon därvid någon, som satt “huvudlös” vid bordet, var detta ett tecken till att han skulle dö under det kommande årets lopp.

På julaftonskvällen iakttogs även den seden, att husmodern, sedan alla lagt sig ock allt var tyst ock stilla, vid 9-tiden ställde en kopparkittel, innehållande 4-5 kannor dricka, mitt på matbordet. Härefter påtändes ett mycket stort ljus, som var särskilt stöpt för att brinna julaftonen. Detta ljus sattes i en metallstake ock ställdes i den med dricka fyllda kopparkitteln. Innan matmodern därpå gick till vila, tände hon först på ljuset, ock det fick brinna hela natten. Inträffade det, att ljuset slocknade under nattens lopp, bådade detta, att någon av gårdens invånare skulle dö under året.

Följande morgon stod alltid husmodern först upp av alla i huset, ock sedan hon hällt litet sirap i drickat ock brutit stålsiktat bröd däruti, begav hon sig ut i ladugården ock gav kreaturen av anrättningen. Härigenom fredades dessa för troll ock annat “otyg”.

***

När ett hushåll flyttade in i en gård, brukades vissa försiktighetsmått. När man anlänt dit, grep husfadern sin katt ock kastade in denne först i stugan, innan någon ännu stigit över tröskeln. Därpå gjordes genast upp eld i kakelugnen eller spisen – allt till skydd mot onda makter. Slutligen leddes alla kreaturen fram till dörren, ock här förde pigan en eldknofs (eldbrand) mot nosen på vart djur. Blott man iakttagit detta försiktighetsmått, så bet sedan intet ont på kreaturen. 


Fotnoter:

(1) Ordet ”masugn” är av yngre datum än “hytta”. Första gången benämningen masugn anträffats lär vara 1458 (enligt Johansson, Om Noraskog I, inledn.).

(2) Till de äldsta byggnaderna i Lindes bergsförsamling hör utan tvivel en vid Backagården i Östra Öskevik, som enligt en sådan inristning är uppförd 1728.

(3) Vid den tid, varom här är frågan, brändes brännvin i nästan varje bergsmansgård. Det var då också vanligt, att tjänstfolket av bergsmannen köpte brännvin på det sätt, att vederbörlig avräkning skedde på lönen. I den gård, som här avser, var det dock av husbonden strängeligen förbjudet, att någon av husets folk skulle få köpa brännvin.

(4) Detta sädesslag brukade man nämligen icke såsom utsäde i Lindes bergslag förr än för omkring 50 år sedan, då man började avvika från gammal sed. Dessförinnan köpte man allt vete, som förbrukades; ock än i dag finnas bergsmän, vilka aldrig hava sått vete, utan alltid i staden köpt vad som varit nödvändigt för husets behov.

(5) I Linde socken plägade man härma Noraborna, som längre bibehöll det ålderdomliga uttalet, på följande sätt:

Je ästen ö å avre,
så tar an ull!

Detta uttalssätt är dock numer allmänt bortlagt.

(6) “Byxsäcksur” eller “byxsäckaklockor” användes allmänt i bergslagen ända inpå 1850-talet. Klockorna var tämligen stora ock flata. En ock annan av de äldre bevarar ännu ett exemplar av de gammaldags “vardarna”, såsom de största benämndes. Benämningen “byxsäcksur” har uppkommit därigenom, att de buros i en särskild ficka eller “säck” i benkläderna. Till klockorna hörde en på byxorna nedhängande kedja. Denna utgjordes hos de obemedlade av ett silkesband eller var av stål; andra hade “spinkspank”-kedjor (af mässing ock annan metall). De förmögne hade dyrbarare kedjor, ock dessa pryddes med petschaft. Stora, fyrkantiga, platta urnycklar av mässing eller silver hörde även till ståten. När männen dansade, hängde de långa urkedjorna ock skramlade med sina vidhängande nycklar ock prydnader. Någon enda av de förmögnaste begagnade guldnycklar av samma platta form. Endast “storkarlar” ock de rike ägde klockor av silver. De ovannämnda “vardarna” gällde i handeln 10-15 rdr. I slutet av 1850-talet började de förmögne bergsmännen lägga sig till med ankar- ock cylinderur, av vilka de sistnämnde till en början betingade ett pris av 50 rdr.      


 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s