Textarkivet

Stockholms blodbestänkta jord (Text från 1874)

FÖRORD.

Sagan förmäler, att den svenska konungen Agne Skjaffarbonde av sin finska gemål Skjalf, som han rövat till sig under ett strövtåg till Finland, blivit upphängd i ett träd och sålunda strypt själva bröllopsnatten, och att detta skall ha skett på det ställe, där Stockholm nu är beläget, och som efter den mördade konungen sedan kallades Agnefit. Denna tilldragelse från den dunkla sagotiden är den första man känner om Stockholm. Den följdes under tidernas lopp av många andra ohyggligheter, och man skulle nästan kunna tro att stadens uppbyggande på denna, av en illgärning så tidigt utmärkta, plats liksom varit ett omen för de mångfaldiga blodsutgjutelser och skräckscener, som där ägt rum. Betecknande är även, att Stockholms tre vapen påminna om sorgliga händelser. S:t Eriks huvud, som nu utgör dess vapen, erinrar om Erik den heliges halshuggning. Ett annat vapen föreställde Brunkeberg, där så många ryktbara män blött för bödelsvärdet; ett tredje, en stadsportmed två torn, erinrar om Birger Jarl, som anlade staden, och de två konungar av hans ätt, som där varit fängslade.

Mången skall det kanske förefalla underligt, att endast sorgliga ämnen ur Stockholms historia blivit här framställda; dertill få vi svara: det vi ha för avsigt att framdeles lemna en skildring av Stockholms glädjefulla tilldragelser, så att ej blott skugga, utan även ljus skall komma att falla på vår tavla.

Bland de här omnämnda offer, som både rättvist och orättvist måst utgjuta sitt blod, ha de till större delen blivit uteslutna, vilka såsom grova brottslingar avstraffats och som ej bort inblandas bland de huvudsakligast politiska offer, som här blivit upptagna; ej heller ha de krigshändelser här blivit anförda, som passerat i och utom Stockholm, och hvilka tillhöra den egentliga historien; däremot ha några större olyckshändelser, som övergått staden genom eldsvådor m.m., här blivit i korthet omnämnda.

INNEHÅLL.

År                      Titel

1280.                      Tre riksråds avrättning
1306.                      Thorkel Knutssons avrättning
1319.                      Ursprunget till Brunkebergs namn
1320.                      Prins Magnus halshuggen på Helgeandsholmen
1382.                      Carl Nilsson Färlas mord
1389.                      Käpplingemorden
1407.                      Stockholm uppbränt
1436.                      Broder Svensson Tjurhuvud
1437.                      Pukes avrättning
1463.                      Bondetåget mot Stockholm
1490.                      En konstnär ihjälstucken
1520.                      Måns Jönsson korsfäst
–                              Stockholms blodbad
1527.                      Erkebiskop Knut rådbråkad
1529.                      Måns Bryntesson Lilliehööks avrättning
1533.                      Dalkarlsupprorets huvudmän avrättade
1536.                      Krutkonspirationen mot Gustaf I
1559.                      Ett slottstorn störtar
1563.                      Hertig Johans tjänare steglade
1566.                      Dödsstraff för osanning
1567.                      Fänrik Maximilian dränkt
1568.                      Erik XIV mördar med eldgaffel
–                              Göran Pehrssons avrättning
–                              Sten Eriksson Lejonhuvuds död
1574.                      Mornays vapendans
1576.                      Peder Hård ihjälslagen
1577.                      Bengt Bagges halshuggning
1584.                      En sammansvärjning mot Johan III
1593.                      Blodigt uppträde i Riddarholmskyrkan
1595.                      Duell på Stortorget
1597.                      Abraham Melchiorsson avlivad
1604.                      En sammansvärjning mot Carl IX
1605.                      Hogenschild Bjelkes halshuggning
1609.                      Daniel Våken rådbråkad
1615.                      Den ena bödeln hänger den andra
1624.                      En dräpt profet
1628.                      Skeppet Wasas förolyckande
1642.                      Simon de la Valée ihjälstucken
1650.                      E. von Saltz skjuten
1652.                      Södermalms galge
–                              Messeniernas halshuggning
1652.                      Studenterna Campanius och Antelius halshuggna
1653.                      En bondekung med sin minister halshuggen
–                              Adlig ätt utslocknad
1674.                      Lasse Lucidor
1676.                      Skeppet Westervik uppbrinner
1681.                      En bödel dödad
–                              Carl XI överfallen
1686.                      Stor eldsvåda i Stockholm
1694.                      Ljungeld i Riddarholmskyrkan
1696.                      Kongl. stallet uppbrinner
1697.                      Slottsbranden den 7 Maj
1698.                      Duell
1707.                      Två gånger halshuggen
–                              Otto Arnold Paykulls avrättning
1711.                      Mord i Stadshagen
1719.                      Georg Henrik Görtz avrättas
1720.                      Ett fartyg sprängdt i luften
–                              Prosten Peter Brenners halshuggning
1722.                      Anders Gyllenroths halshuggning
1731.                      En ställning ramlar
1736.                      Göthes malmgård
1743.                      Dalupproret
–                              Buddenbrocks halshuggning
–                              Lewenhaupts flykt och halshuggning
1747.                      En medicine doktor halshuggen
1749.                      Prest eller bankokommissarie?
1751.                      Oerhörd eldsvåda i Stockholm
1756.                      Sammansvärjningen mot ständerna
1757.                      Sahlefelts avlivande
1778.                      Högtidligheterna vid Gustaf Adolfs födelse
1790.                      Johan Henrik Hästesko halshuggs
1792.                      Gustaf III:s mord
–                              Anckarströms sista dagar
1807.                      Oförmodad död
1810.                      Greve Fersens mord
1814.                      En frimurare skjuter sig
1825.                      Dramatiska theaterns brand
1833.                      En duell
1838.                      Gatu-upplopp vid Stadshuset i Stockholm
1844.                      Lagerstråles mord
–                              Hemlighetsfulla mord
1848.                      Gatu-upplopp i Stockholm
1866.                      Katholska kyrktornets instörtande
1873.                      Eldsvåda den 12 November
kulturbilder.wordpress.com

Tre riksråds avrättning (1280).

Den sorgliga förteckningen över de blodiga tilldragelser, som uppfylla bladen i Stockholms historia, börjar med en avrättning, som år 1280, ej 30 år efter stadens grundläggning, egde rum, då konung Magnus Ladulås lät halshugga tre riksråd, Jöns Carlsson, Börje och Jöns Philipsöner av den mäktiga Folkungaätten, samt en Philips av Rundby måg, Holmger, emedan de anklagats för flera förrädiska stämplingar mot tronen.

Thorkel Knutssons avrättning (1306).

År 1306 d. 10 Febr. sågs en procession tåga ut till det utanför Stockholms södra stadsport belägna ställe, som nu kallas Södermalmstorg, men då var stadens betesmark. Det var en gammal vördnadsvärd gråhårsman, det var riksmarsken Thorkel Knutsson, vilken konung Birger, glömsk av de tjänster och den tillgivenhet, som denne man visat honom, nu lät föra till avrättsplatsen, där man redan såg en nyuppkastad grav, bestämd för emottagandet av denne ädle, konungens och folkets trognaste vän. Kort före jul 1305 hade han blivit fängslad på sin gård Lena i Westergötland, satt med hopbundna fötter på en dålig häst, och genom natt och dag förd till Stockholm, där han inkastades i fängelse på slottet. Där tåget nu framgick, trängdes mycket folk, för att åskåda hur den ädle mannen, under mycken smälek och begabbelse, som prästerna tillställt till folkets förvillande, leddes till avrättsplatsen. Anländ dit, nedböjde han oförskräckt sin grånade hjessa under bödelns svärd; en blink – och till Sveriges olycka var dess ädlaste man icke mera till. Den uppkastade graven emottog hans stoft och däröver uppsattes ett tält, varuti ett altare uppfördes, och framför korset därå lästes dagligen mässor för hans själ, intill d. 18 Maj samma år, då stoftet, på hans anhörigas begäran, upptogs ur graven och fördes till Gråbrödernas klosterkyrka, nu Riddarholmskyrkan, där det nedsattes, beledsagat av stadens prästerskap. Biskop Nils Kettilsson Hvit hade dömt marsken ovärdig att kristeligen begravas, men lät beveka sig av hans arvingar genom erläggande av 150 marker rent silver. I många år därefter sågs på avrättsplatsen ett kors, såsom ett tecken för den därförbi färdande att bedja för den avlivades själ. Då Carolinska gravkoret byggdes vid Riddarholmskyrkan och trappnedgång därtill skulle beredas, blev den ädles grav raserad och hans stoft utflyttat och nedgrävt i kyrkogården.

Ursprunget till Brunkebergs namn (1319).

Den, som gav Brunkeberg i Stockholm dess namn, var konung Birgers drots, Johan Brunke, som där halshöggs i November månad 1319, varefter kroppen sattes på stegel och hjul. Vid samma tillfälle halshöggs och steglades även Ulf Svalebeck, Lyder Foss och Wolram Skytte. Alla fyra var konungens medbrottslingar i förräderiet emot dess bröder, hertigarne Erik och Waldemar, som fängslades och ihjälhungrades på Nyköpings slott.

Prins Magnus halshuggen på Helgeandsholmen (1320).

Konung Birgers son Magnus räddades under Håtunaleken, då hertigarna Erik och Waldemar förrädiskt överföll konungen, hans fader, därigenom att en trogen tjenare, Arvid Smålänning, flydde med den späde konungasonen och lyckligen ankom till Danmark. Honom väntade dock ett sorgligt slut. Vid det, efter hertigarna Eriks och Waldemars död, utbrutna kriget mellan deras anhängare och konung Birger, innehade Magnus Stegeborg, vilket han med mycken tapperhet försvarade; men sedan Nyköping givit sig och brist på livsmedel uppstått bland besättningen, måste även Magnus kapitulera, och gav sig fången i September 1318 mot förbindelse, att intet ont skulle honom tillfogas till liv eller lem.

Denna förbindelse hölls likväl icke bättre, än att, sedan Eriks son, den späde Magnus, blivit utkorad till konung, ansåg man, till befästande av hans tron, rådligast att undanrödja den farlige medtävlaren; och ehuru dennes trygghet ytterligare blivit försäkrad genom traktaten i Roskilde, dömde herredagen honom likväl till döden, d. 21 Okt. 1320, och domen verkställdes på Helgeandsholmen d. 28 i samma månad, varvid en matta lades på avrättsplatsen, båren övertäcktes med guldtyg och fyra riddare buro liket till dess farfaders grav i Riddarholmskyrkan.

Carl Nilsson Färlas mord (1382).

Ej en gång kyrkorna har varit fridlysta för blodiga uppträden. Ett sådant ägde rum år 1382, då riksdrotset Bo Jonsson Grip, inför själva altaret i dåvarande. Gråmunkekyrkan, mördade sin släkting Carl Nilsson Färla, gift med Rörik Algotssons dotter Cecilia, som var hans faders faster. Carl Nilsson måtte sålunda ha varit en vida äldre man än Bo Jonsson, men krönikorna uppgiva emellertid att dådet skulle haft sin orsak i svartsjuka, emedan Bo Jonssons fru troddes ha gynnat Carl Nilsson med sin kärlek. Emellertid skall en gång en häftig tvist uppstått emellan de båda fränderna, därvid Färla tog sin tillflykt uti kyrkan, som då betraktades såsom den säkraste fristad. Men, utan vördnad för det helgade rummet, förföljde mördaren den flyende ända fram till högaltaret, där han fullbordade handlingen och där han i sitt raseri skall ha rent av styckat liket. Traditionen berättar, att gravstenen över den mördade rämnat i lika många stycken. Bo undgick likväl allt straff, ty den världsliga rättvisan hade inga händer mot den mäktige mannen, och de andligas vrede över helgedomens oskärande försonades genom frikostiga gåvor till klostret och kyrkan.

Käpplingemorden (1389).

Hättebröder och Fetaliebröder kallades de tyska handlande, som under konung Albrekts beskydd vunnit burskap i Stockholm och omsider blivit så talrika, att de en tid fullkomligt behärskade staden. Enligt en då gällande lag delade de med svenska borgerskapet halva andelen i stadens styrelse; men under förevändning att hämnas den orättvisa, som blivit förövad mot konung Albrekt, tillät de sig en hel mängd våldsamheter mot de svenska borgarna, och deras överlägsenhet gjorde att detta en längre tid ostraffat fortgick. Den mest skriande av deras illbragder var den, då de, under lösa förevändningar, fängslade 60 (Botin uppger deras antal till 200) svenska borgare, inspärrade dem i Svartbrödraklostret, pinade dem med trädsågar och andra plågoredskap, för att tvinga dem till bekännelse av ett brott, som de ej förövat, och slutligen brände dem i ett hus på Käpplingen, nu mera Blasieholmen, natten mellan d. 11 och 12 Juni 1389. Detta nidingsverk väckte en allmän fasa, och ett förfärligt åskdunder, som följande dag inträffade, troddes vara ett tecken till himmelens vrede däröver. Missdådarne oroades likväl icke därav, innehade Stockholm ända till dess det överlämnades åt drottning Margaretha, till följd av överenskommelsen om Albrekts befrielse, och utövade ännu ytterligare många grymheter mot de förtryckta svenska invånarna. Till försoning av det ovannämnda mordet på Käpplingen, skola de ha blivit ålagda att utanför staden uppresa tre pelare, för att beteckna avståndet mellan Pilati hus och Golgatha, samt det ställe, där Kristus första gången föll till jorden under korsets tyngd.

Stockholm uppbrändt (1407).

Stockholm har många gånger blivit förhärjat av eldsvådor, men sällan har så många menniskoliv blivit spillda, som d. 11 April 1407, då staden till största delen uppbrändes genom ljungeld. Den var då ganska tätt bebyggd, för det mesta med trähus. Mellan kl. 10 och 12 på förmiddagen var elden så häftig, att många hundra personer, som i trängseln ej hann undkomma, blev begravna under de brinnande husen. Andra trängde sig hastigt till hamnarna, sökande på båtarna räddning undan elden; men i ångsten kastade sig alltför många på de små farkosterna, så att dessa kantrade och sjönk, och ännu flera omkom i vattnet än av elden. Messenius uppgiver, att 400 personer omkommo, men Alb. Krantzius och Munsterus göra antalet av förbrända menniskor mycket större: de uppgiva dem till 1,600, utom dem, som vid detta sorgliga tillfälle togo sin tillflykt till farkoster och där ömkligen omkommo.

Broder Svensson Tjurhuvud (1436).

Under de oroliga tider, som föregick och efterföljde Carl Knutssons tillträde till regeringen, föll på flera orter i riket månget huvud för den segrandes hand. En av Engelbrekts medhjälpare, Broder Svensson Tjurhuvud, som med hårda ord angripit Carl Knutsson, för det att han ej erhållit något slott i förläning, blev på dennes föranstaltande gripen och halshuggen på Brunkebergs torg 1436.

Pukes avrättning (1437).

Erik Puke var ett av Engelbrekts kraftigaste stöd under uppresningen och visade sig även sedermera såsom en av konungamaktens kraftfullaste vedersakare. För att genom väntjänster binda honom vid sin person, utnämnde honom Carl VIII Knutsson till hövding i Helsingland. Men detta avväpnade likväl ej Puke, som fortfor att uppvigla allmogen. Slutligen, och då Carl märkte att hans envise motståndare ej längre stödde sig på något större allmogeparti, ansåg han sig ej längre behöva iakttaga skonsamhet emot honom, utan då Puke oförsiktigt infunnit sig till ett samtal på Westerås’ slott, lät han där gripa honom och skicka honom till Stockholm, varest han på rådets befallning avrättades. Detta skedde år 1437.

Bondetåget mot Stockholm (1463).

Kristian I av Oldenburg gjorde sig ej just synnerligen älskad av allmogen, till följd av de skatter, som han oupphörligen lät utskriva. Under en resa till Finland befallde han ärkebiskop Jöns Bengtsson att utfärda påbud om en ny utskyld för ett tåg mot ryssarna. Bönderna knotade emellertid så häftigt emot denna åtgärd, att ärkebiskopen fann sig föranlåten att efterskänka den nya pålagan. Häröver blev konungen så uppretad, att han lät gripa ärkebiskopen och under förevändning det denne stämplat emot honom tortera honom och flera andra betydande personer. Underrättelsen om ärkebiskopens fängslande förorsakade emellertid en häftig missbelåtenhet hos allmogen, som ansåg honom ha fallit offer för sitt nit om dess bästa. En mängd bönder från Uppland och Västmanland samlade sig och framträngde mot Stockholm samt intog Helgeandsholmen. Med dem blev ett stillestånd avtalat; men utan att avvakta dess slut angrep konungen dem omkring d. 10 Aug. 1463 och lät, oaktat given lejd, slå ihjäl några och trettio bönder, som försvarade sig tappert i Helgeandskyrkan. I detta blodbad, säger Elers, ”förvärvade riddaren Ture Turesson sig namn av bondslaktare”. av de tillfångatagna blev hövidsmannen Johan Lindorm jemte 8 av de förnämsta bland upphovsmännen rådbråkade. Benen efter dem, som stupade i detta blodbad, återfunnos år 1805 under en grävning vid kungliga stallet.

En konstnär ihjälstucken (1490). 

Ett bland katolska världens ryktbaraste helgon var S:t Göran. Hans bild prydde ofta fälttecknen samt uppsattes i kyrkorna. I slaget vid Brunkeberg d. 10 Okt. 1471 sjöngs S:t Görans visa, som stärkte Sturens folk till seger. Såsom ett bevis av sin tacksamhet för den vunna segern lät Sten Sture uppsätta detta namnkunniga helgons bild i Stockholms Storkyrka. Den förfärdigades av en tysk konstnär, och ansågs för ett sådant mästerstycke, att en av Sturens tjänare, av illa förstådd patriotism, mördade konstnären, på gamla rådhuskällaren, på det intet land måtte av hans hand erhålla något dylikt.

Måns Jönsson korsfäst (1520). 

Bland de många offren för Kristian II:s skräckvälde var även den åldrige hövidsmannen på Västerås’ slott Måns Jönsson. Han blev nämligen d. 7 Juli 1520 i Stockholm korsfäst och kroppen lagd på fyra stegel.

Stockholms blodbad den 8 Nov. 1520.

Stora högtidligheter, granna tornerspel och ståt utmärkte den kröningsfest, varmed konung Kristian II inledde de blod- och skräckdagar, som blivit så sorgligt ryktbara i Stockholms och hela Sveriges historia. Den 4 Nov. 1520 hade konungen i Storkyrkan emottagit kronan, och efter aktens slut hade de svenska herrarna jämte de danska blivit inbjudna till slottet, där de rikligen undfägnades. Konungen själv var mycket glad och skämtsam samt uppförde sig mera såsom deras jämlike än deras konung. Förnöjelsen spridde sig till alla: man dansade, lekte och förehade allehanda tidsfördriv. Och dock – hur mången kind skulle ej bleknat, om man haft en aning om den fruktansvärda rådplägning, som Kristian, mitt under gästabudsglädjen, hade med sina anhängare och varunder man uppgjorde en formlig anklagelselista, som av ärkebiskopen Gustaf Trolle, efter kröningshögtidligheternas slut, offentligen upplästes.

Den 7 November blev de utsedda offren under någon förevändning kallade upp på slottet, där en inledande undersökning for syns skull anställdes, varpå de samtliga, med undantag av biskoparna Hans Brask och Otto Svinhuvud, blev förklarade brottsliga och tagna i fängsligt förvar. Följande dagen, d. 8 Nov., blev den hemska dag, som skulle rista ett bland de svartaste nidingsdåd i vårt lands hävder. Tidigt på morgonen stängdes stadsportarna för att hindra dem, som ej ännu gripits, från att fly, och varje borgare förbjöds vid livsstraff att lämna sitt hus förrän sådant åter bleve tillåtet. På Stortorget framfördes skarpladdade kanoner, vilkas mynningar vändes mot de tillstötande gatorna. På förmiddagen hade en andlig domstol sammanträtt, och dels av hämndlystnad, dels av fruktan, hade densamma förmåtts avge den förklaring, att de fängslade ”sammansvurit sig mot påven och den heliga romerska stolen samt borde betraktas såsom kättare”. Domen föll, och en bödelsknekt sändes att för de olyckliga offren förkunna des lydelse: döden.

Klockan 12 utfördes de fångna, mellan en dubbel rad av knektar, till Stortorget. Folket som nu åter fått tillstånd att gå ut, hade talrikt strömmat till, och en böljande folkmassa trängdes kring den om schavotten bildade spetsgården. Dödsdomen upplästes ännu en gång av en anhängare till Kristian, Jöns Beldenacke, och då ett par av offren ville tala till folket, kvävdes deras röst i det buller, som knektarna gjorde med sina vapen. Biskop Mathias från Strängnäs och biskop Vincentius från Skara var de första, som halshöggs, och avrättningen fortgick därefter tills fram på eftermiddagen. Alla kropparna fick ligga kvar på torget, och då på kvällen ett häftigt regn kom, vanställdes de ännu mera, och det blodblandade vattnet strömmade nedåt gatorna, bärande ett hemskt budskap om vad som förevarit däruppe.

Dagen derpå greps ännu några offer och blodbadet fortsattes åter. Galgarne var beständigt fulla med döda kroppar, och flera av de avlivade herrarnas tjänare, vilka, okunniga om vad som skett, kommo till staden, rycktes hastigt av hästarne samt hissades med stövlar och sporrar upp i galgen. Man räknar att inalles 94 eller 96 personer sålunda omkommit i det rysliga blodbadet, och voro bland dessa 2 biskopar, 7 rikets råd, 11 andra adelsmän, 3 av Stockholms borgmästare och 14 av dess rådmän.

Danska och tyska knektar strövade ohejdat omkring överallt, bröt sig med våld in i de förnämsta och rikaste invånares hus, nedhögg männen, våldförde kvinnorna och plundrade allt som hade något värde. I två dygn lågo de avrättades lik ännu qvar på torget; men då slutligen en fruktansvärd stank började sprida sig från dem, blev de lastade på kärror och förda ut till Södermalm, där de, på det ställe där nu Katharina kyrka reser sig, blev kastade på ett ofantligt bål och uppbrända. En särskild tilldragelse därvid levde länge kvar såsom en sägen bland menige man, vilken förtjänar att anföras, såsom ett bevis på Kristians och Trollens vilda hat. De sägs nämligen ha låtit utur graven upptaga liken av var sin redan långt förut avlidne fiende, för att å bålet förbrännas tillika med de övriga; den förre, Sveriges forne riksföreståndare, Sten Sture d. y., i vars halvförmultnade lik han till och med, enligt en dock troligen överdriven sägen, påstås i sin ilska hava bitit; den senare åter Sturens trogne sekreterare, en i livstiden vördnadsvärd prästman, vilken råkat ådraga sig Trollens synnerliga vrede.

Även emot Sturens enka, den ädla Kristina Gyllenstjerna, visade sig Kristians omänsklighet. Han kallade henne till sig och lät henne välja, antingen hon ville dränkas, brännas eller levande begravas. Hon föll avdånad ned för tyrannens fötter, och hans egna gunstlingar rördes så av medlidande över den ädla frun, att de utverkade nåd för henne. Fru Kristinas moder Sigrid Banér stoppades i en säck och neddoppades i vattnet för att dränkas, men genom förböner blev även hon räddad. Kristina Gyllenstjerna med fyra hennes barn, Gustaf Erikssons moder Cecilia av Eka och två hennes döttrar, fördes jämte många andra förnäma kvinnor till Köpenhamn, där de insattes i ett ohyggligt fängelse uti det s. k. Blå tornet, där flera av dem omkommo av vanvård.

Ärkebiskop Knut rådbråkad (1527).

Knut, vanligen kallad Mäster Knut, kanik i Västerås, och utnämnd till ärkebiskop i Uppsala, vilket ämbete han dock aldrig fick tillträda, emedan han dessförinnan blev avsatt, därför att han, under konung Gustaf I:s närvaro i Västerås’ domkapitel, ivrigt försvarade den av konungen för förräderi anklagade biskop Peder Sunnanväder, samt sedermera uti Dalarna stämplade emot konungen, instämdes inför en domstol, av vilken han, på konungens anklagelse och efter framlagda ovedersägliga bevis, dömdes till döden. Han måste derpå, i sällskap med den ävenledes anklagade biskop Sunnanväder, hålla ett skymfligt intåg i Stockholm, sittande bakfram på utsvultna hästar, Sunnanväder bärande på huvudet en halmkrona och vid sidan ett träsvärd, Knut iklädd en trasig korkåpa och med en biskopsmössa av näver på huvudet, hvarvid hopar av förklädda människor följde efter, för att skymfa de olyckliga. Sedan tåget gått igenom staden fram till kåken, måste de där dricka med bödeln. Sunnanväder fördes derefter till Uppsala, där han halshöggs och steglades d. 17 Febr. 1527, och d. 21 i samma månad blev Mäster Knut rådbråkad på Brunkebergs torg.

Måns Bryntesson Lilliehööks avrättning (1529).

I Västgöta-herrarnas uppror hade Måns Bryntesson Lilliehöök deltagit, och det hade varit deras mening att åt honom erbjuda svenska kronan. Emellertid blev upproret snart dämpat, då bönderna ej ville lämna sitt bistånd, och huvudanstiftaren Thure Jönsson Roos flydde till Norge. De kvarblivande vågade likväl, i förlitande på att konungen ej kände några bevis på deras brott, bjuda sig själva till rätta inför rådet och ständerna, som då var samlade i Strängnäs. De hade emellertid gjort sig för säkra; bevis framlades verkligen och Lilliehöök jämte 2 andra herrar blev satta i fängsligt förvar. De dömdes midsommaraftonen år 1529 till stegel och hjul, och endast en av dem, Thure Bielke, fick nåd mot en plikt av 2,000 gyllen. Lilliehöök gjorde ett försök att fly genom ett fönster i det rum, där han satt fången, men råkade därvid att falla och bröt av sig lårbenet. Sedan kröp han utom staden och gömde sig i en rågåker, där han dock igenfanns och fördes jämte sin medbrottsling Nils Olofsson Vinge till Stockholm, där domen verkställdes d. 7 Sept. på Södermalmstorg. Enligt en annan uppgift fördes de till Brunkebergs torg och blev där halshuggna och huvudena uppsatta på pålar, medan kropparna fördes till Riddarholmskyrkan och där begravdes.

Dalkarlsupprorets huvudmän avrättade (1533).

Sedan Gustaf I sammankallat de upproriska dalkarlarna till Stora Kopparberget, lät han med yttersta stränghet bestraffa huvudmännen. Fem av dem blev halshuggna och huvudanförarens, Nils Söderbys, huvud uppsattes, prytt med en näverkrona och omgivet av de fyra andras, på en skampåle, till skräck och varning. Tre Gustafs forna vänner, Måns Nilsson, Ingel Hansson och Anders Pehrsson på Rankhyttan, fördes derpå till Stockholm, och blev där efter ett års fängelse dömda till döden och halshuggna år 1534.

Krutkonspirationen mot Gustaf I (1536).

En svensk skeppare vid namn Hans Windrank gav en oförtänkt anledning till upptäckandet av den farliga sammansväxning, vilken 1536 ingicks emellan tyska borgare samt myntmästaren Anders Hansson, Gorius Holst m.fl. till att avdagataga konung Gustaf Wasa, nedriva Stockholms slott och förvandla staden till en hanseatisk sjöstad. Under konungens stol i Storkyrkan hade en fjärding krut blivit lagd, och derifrån gick en kopparpipa med en innesluten lunta, som skulle brinna jemt uti tre timmar. Klockan 7 på morgonen skulle luntan antändas; kl. 10 var konungen i kyrkan, derpå var man säker, och då skulle krutfjerdingen springa i luften, hvarefter ett allmänt blodbad borde begynnas. Sådan var planen; Palmsöndagen skulle den utföras, och ännu om kvällen förut visste ingen, utom de sammansvurna, något derom. Skepparen Windrank, som genom sitt oordentliga leverne råkat i stor fattigdom, hade av de sammansvurna blivit underrättad om företaget, och, driven såväl av sin nöd, som av stora löften, villigt ingått däruti. Förbundet beseglades med ett så väldigt drickande, att Hans Windrank om kvällen måste bäras hem till sitt hus. Hans grannhustru, Brita, såg huru han blev hemburen, och skyndade av nyfikenhet dit för att få veta orsaken. av ruset benägen för uppriktighet, förteg Windrank icke sitt förehavande, utan skröt med den stora lycka, han ämnade göra. Knappt hade Brita härpå fått så mycken reda, som den förvirrade fyllbulten kunde meddela, förrän hon genast skyndade hem och berättade alltsammans för sin man. Han begav sig straxt upp till slottet, och redan samma natt blev alla de sammansvurna häktade. Deras rättegång blev hastigt avgjord. Gorius Holst inspärrades uti livstids fängelse på Tynnelsö; Anders Hansson störtade sig i förtvivlan ned från tornet Tre Kronor; de andra blev avrättade och steglade, varefter deras egendom tilldömdes kronan.

Man omtalar, att kyrkoherden vid Storkyrkan, den bekante reformatorn Olaus Petri, fått genom hemlig bikt veta om anläggningen, men av samvetsbetänkligheter förtegat densamma. En kommission, som av denna anledning av konungen nedsattes, fann honom emellertid icke försvarad derav, utan dömde honom från ämbete och liv d. 2 Jan. 1540. Borgerskapet i Stockholm inlämnade dock till konungen en böneskrift om nåd för den dömde, varjämte de erbjöd 500 gyllen till ersättning. Ovisst är vilketdera som talade mest, men emellertid blev Petri icke allenast benådad, utan återfick även sitt ämbete år 1543.

Ett slottstorn störtar (1559).

Den sorgliga tilldragelsen inträffade d. 11 Okt. 1559 i Stockholm, att ett nyss förut uppbygt torn på kongl. slottet oförmodat störtade ned på borggården och begravde många människor.

Hertig Johans tjenare steglade (1563).

År 1563 i Augusti dömdes hertig Johan av sin broder konung Erik XIV till döden, men undslapp med ett lindrigt fängelse. Deremot blev Johans fångna tjenare av Göran Pehrsson anklagade inför konungens nämnd. Somliga hade hört till hertigens hemliga råd; andra hade talat förklenligt om konungen; allesammans beskylldes för delaktighet i hertigens uppror. De blev också nästan alla dömda till döden och avrättade på Södermalmsbergen, där det berättas att man räknat över 100 steglade kroppar. Bland dessa sålunda avrättade voro många utmärkta personer, vilka äro uppräknade i Celsii historia, s. 114-115, ävensom hos Dalin. En hertigens tjenare Joh. Bertilsson Hästesko upptäckte sammansvärjningsplanen, under tortyren.

Dödsstraff för osanning (1566). 

År 1566 blev en gårdsknekt halshuggen i Stockholm för det han utspritt, att han varit utsänd i landsorterna för att utskriva pigor och hustrur till knektar, efter inga karlar mera funnos.

Fänrik Maximilian dränkt (1567).

Ett tragiskt öde fick en fänrik vid Erik XIV:s livvakt, vilken blivit betagen av Katharina  Månsdotters skönhet och sedan hon kommit till hovet friat till henne. Några säga dock att Maximilian – så var hans namn – redan förut var förlovad med Katharina, men måste vika för sin höge medtävlare och av honom blev befalld att resa till hären i Norge. Först ville han dock än en gång se den älskade och smög sig en afton upp på slottet, men greps här av konungens tjenare, anklagades av Göran Pehrsson för åtskilliga pådiktade förbrytelser, stoppades i en säck och kastades i strömmen, där man en morgon fann hans lik.

Erik XIV mördar med eldgaffel (1568). 

Den 7 April 1568 mördade konung Erik XIV med en eldgaffel kongl. sekreteraren Martin Olai Helsingius, för det han rådde konungen att ej taga Göran Pehrsson till nåder igen.

Göran Pehrssons avrättning (1568). 

Vid hertigarne Johans och Carls belägring av Stockholm och då underhandlingar emellan dem och konung Erik XIV öppnats, fordrade de, såsom första villkoret, att Göran Pehrsson, den illasinnade och allmänt hatade rådgivaren, skulle utlämnas. Konungen straffade väl emot i det längsta, men slutligen tvingades han av besättningen och borgerskapet att efterkomma denna begäran. Göran Pehrsson försökte att gömma sig på slottet, men blev av dalkarlssoldaterna gripen och utlämnad. Under vägen ropade han, att han trott att himmelen förr skulle falla ned än att konung Erik skulle övergiva honom, och förmanade folket att lita på Gud, men icke på stora herrars ord. Efter ankomsten till lägret blev han lagd på sträckbänken och pinad till bekännelse om sig och sin herre. Domen avkunnades och utfördes utan allt uppskov d. 28 Sept. 1568. Först blev adelsbrevet uppspikat på galgen jämte missgärningsmannens bägge öron, varefter han själv där upphängdes; men straxt derefter blev han nedtagen, långsamt rådbråkad på Brunkeberg, slutligen halshuggen och steglad.

Göran Pehrssons moder, som hölls för en trollpacka. hade på samma gång blivit med en kafle i munnen utförd, men hon föll eller kastade sig av hästen och bröt av sig halsen; man stack då en påle genom hennes kropp, som därpå begravdes i ett kärr.

Sten Eriksson Lejonhuvuds död (1568).

Efter Sturemorden, då Erik XIV, i sin sinnesförvirring, var ur stånd att befatta sig med regeringen, fördes den, utan något förordnande, en tid av Sten Eriksson Lejonhuvud och Pehr Brahe. Då hertigarna Johan och Carl, Lejonhuvuds systersöner, höjde upprorsfanan mot Erik, övergick han ej blott till dem, utan ville även tillägna sig äran av sin konungs fängslande, varföre han, Michaeli-dagen d. 29 Sept., från Kungsholmen satte sig över till Långholmen, jämte De la Gardie och några andra, samt begav sig till Söderport, vilken ståthållaren Anders Rålamb i hemlighet låtit öppna. Konungen bevistade gudstjänsten i Storkyrkan då han härom erhöll kunskap, och skyndade ut för att begiva sig till slottet. Han mötte likväl på vägen Lejonhuvud, som ropade till honom att giva sig fången, i det han mot honom riktade en pistol. Erik fällde värjan och låtsades vilja efterkomma hans fordran; men i detsamma stack en drabant herr Sten genom livet med sin hillebard. Erik skall nu med sin värja ha stuckit De la Gardie genom armen; men Celsius säger att detta skett av samma drabant. Av sitt sår dog emellertid Sten Lejonhuvud några dagar derefter.

Mornays vapendans (1574).

Carl de Mornay, av en ansedd skotsk ätt, trädde i Gustaf I:s tjänst och användes av Erik XIV såväl under kriget mot Danmark som eljest, samt blev slottsherre på Warberg. Även Johan III gynnade honom, och anförtrodde honom Gullbergs och sedan Elfsborgs fästen. Han började likväl 1574 misstänka honom, och avsatte honom från hans län. Dels förbittringen häröver, dels gammal tillgivenhet för den fångne Erik XIV, förmådde honom att ingå en stämpling mot Johan, i avsikt att, vid en skotsk vapendans på hovet, mörda konungen och befria Erik; men då stämplingen upptäcktes, ställdes han inför en domstol, sammansatt av 24 väpnare och riddare, vilka d. 21 Aug. 1574 dömde honom till döden. Han halshöggs i Stockholm d. 4 Sept. samma år och begravdes i Riddarholmskyrkan, där Axel Oxenstjerna lät över honom uppsätta en präktig minnesvård av marmor.

Peder Hård ihjälslagen (1576). 

Konung Johan III:s kammarjunkare och hövitsman på Stockholms slott, Peder Hård, blev 1576 ihjälslagen i Stockholm och ligger begraven i högkoret i Storkyrkan, där hans gravsten förr fanns, med en så lydande, av konung Johan III författad gravskrift:

”Peder Hård av ädel släkt
Med denna gravsten är betäckt,
Sedan han på tjugofemte år
Genom olyckan fick sitt dödssår.”

Bengt Bagges halshuggning (1577).

Bengt Bagge, amiral för örlogsflottan vid Kalmar 1569, beskylldes sedermera, jämte sina bröder, för otrohet emot konung Johan III, som 1577 avgav befallning att amiralen och hans broder Peder, tillika med deras hustrur och barn, skulle häktas. Amiralen Bengt Bagge blev samma år dömd till döden och halshuggen i Stockholm, såsom förrädare, för det han velat hjälpa konung Erik XIV ur fängelset och till kronan åter.

En sammansvärjning mot Johan III (1584).

En tysk ädling, Anders Lorich, hade varit anställd i Erik XIV:s tjänst och blev efter dennes störtande även använd av Johan III. Efter konung Eriks mord förenade han sig med de missnöjda, vilka önskade störta den krönte mördaren från tronen och uppsätta konung Eriks son, prins Gustaf. Lorich blev en av huvudmännen och vidtog bland andra åtgärder även den, att hos franska konungen Henrik III begära en flotta med ett par tusen soldater, emot en pantförskriven summa av 2 millioner riksdaler. Av några författare från denna tid beskylles han att ha handlat i samråd med jesuiterna, vilka i den nye tronföljaren trodde sig finna ett villigare redskap för sina planer. Sammansvärjningen gick dock om intet genom franska konungens vägran att lämna sitt bistånd, och Lorich själv blev i Danzig gripen år 1584 av sekreteraren Rasch, förd till Stockholm och där på ett barbariskt sätt avlivad.

Blodigt uppträde i Riddarholmskyrkan d. 20 Bov. 1593. En katolik vid namn Sucas, musikus och hovprest hos konung Sigismund, hade en natt blivit mördad på gatan i Stockholm vid ett av de blodiga uppträden, som ofta föreföll emellan påvens och Luthers anhängare under denna tid. Vid hans begravning ledsagades liket av jesuiterna och 200 beväpnade hejdukar till Gråmunkeholms-(Riddarholms-)kyrkan, där en luthersk prest, Olaus Simonis, blivit utsedd att förrätta begravningen, vilket på det högsta förargade katolikerna. Då likfärden ankom, uppbröt hejdukarne den igenstängda predikstolsdörren, nedsläpade och misshandlade mäster Olaus, vilken likväl undkom med livet, ehuru han erhållit ett slag av en bössa över halsen och en sabel i högsta hugg varit lyftad över hans huvud. Många andra personer blev vid detta tillfälle illa sårade eller nedtrampade under flyendet, och hela staden kom i rörelse. Borgerskapet begynte väpna sig och ville ringa uti stormklockan. Rådet skickade nu greve Gustaf Brahe och Erik Bjelke till konungen med berättelse härom, men han svarade i vredesmod, att ”jorden vore Herrans: den borde åtminstone unnas åt de katolska, vilka åt sig uppbyggt kyrkan och sedermera ej ändrat sin tro”. Icke utan möda blev emellertid oväsendet stillat.

Duell på Stortorget (1595).

Emellan den myndige Johan Sparre och Carl Sture ägde en duell rum 1595 på själva Stortorget i Stockholm, under hemgåendet från ett gästabud, mitt i natten. Blod utgöts visserligen nu, ehuru utan dödlig följd, men fyra år därefter blev Sparre, som då var ståthållare på Kalmar slott, halshuggen jämte flera andra adelsmän, och deras huvuden uppsattes på järnstänger över Kalmar stadsport.

Abraham Melchiorsson avlivad (1597).

År 1597 lät hertig Carl halshugga ståthållaren Abraham Melchiorsson, som av konung Sigismund skickats till Österbotten för att hämma uppresningen därstädes. Melchiorsson blev nämligen tagen av bönderna och sänd till hertig Carl i Stockholm, där även avrättningen ägde rum.

En sammansvärjning mot Carl IX (1604). 

Rüdling berättar i sitt ”I flor stående Stockholm”, att i Juli månad 1604 upptäcktes en konspiration, vilken anstiftats av en Hans Hansson och några andra från fäderneslandet förvisade förnäma svenskar. Sammansvärjningen hade till mål att mörda Carl IX, men deras plan blev i tid röjd och hela ligan gripen, varefter deltagarna blev i Stockholm avrättade på den tidens ännu barbariska sätt, med stegel, påle och galgar.

Hogenschild Bjelkes halshuggning (1605). 

Riksrådet och ståthållaren i Stockholm Hogenschild Bjelke hade av Erik XIV blivit använd såsom befälhavare emot danskarna; men spelade derunder en tvetydig roll, vilken han fortsatte under konung Johan III:s regering. Han anses ha varit bland dem, som tillrådde Johan att uppfostra sin son i katolska läran och söka förskaffa honom Polens krona. Han tros därmed ha åsyftat konungamaktens försvagande och oenighets stiftande inom Wasaätten. Han höll sig troget till Sigismunds parti, och ansågs därför av Carl, vilken kallade honom den gamle basilisken, såsom högst farlig. Sedan han en längre tid hållit honom fängslad, lät han halshugga honom på Stortorget i Stockholm d. 3 Juni 1605, varefter huvudet uppsattes på stadsporten vid Söderström. Han var då gammal och så lidande av podager, att han måste bäras till avrättsplatsen.

Daniel Våken rådbråkad (1609). 

En tysk vid namn Daniel Våken blev d. 7 Juli 1609 rådbråkad i Stockholm, derför att han, såsom slottsherre i Pernau uti Livland, hade uppgivit denna stad åt polackarna.

Den ena bödeln hänger den andra (1615). 

En berättelse om en så ovanlig händelse, att den ena bödeln hänger sin yrkesbroder, har vi funnit uti 1615 års räkenskaper för Stockholms stad, där, bland andra utgifter, förekommer följande:

”Är givit John Profoss för det han var till Uppsala efter den nya Mästerman, p:gr 9 marker.

Är givit den nya Mästermannen för det han hängde upp den gamla, p:gr 6 marker.

Är givit åkare, som körde den gamla Mästermannen på släde ut till galgen, p:gr 2 marker.

Är givit dragare, som hulpo honom upp i galgen, p:gr 12 marker.”

En dräpt profet (1624). 

En beryktad svärmare, Mathias Pfenning, levde på konung Gustaf II Adolfs tid och förfäktade i synnerhet judendomens dogmer. Politiska vurmerier sysselsatte honom även. Han utgav sig för en av Gud sänd profet och skrev sig ”de Judars, Israeliters och Svenskars konung”. År 1624 författade han en på tyska och svenska språken skriven profetia, vilken innehåller en mängd med förklaringar försedda figurer. För sina muntliga och skriftliga hädelser emot Gud, bibeln och överheten, dömdes han till döden och avrättades på Södermalms torg i Stockholm.

Skeppet Wasas förolyckande (1628). 

Under loppet av sommaren 1628 utrustades i Stockholm skeppet Wasa om 80 kanoner, för att avgå till Gustaf Adolfs flotta vid tyska hamnarna. Då skeppet, som fördes av kapten Säffring, gick till segels med S. V. vind, hände, genom försumlighet, den olyckan, att skeppet vid en by, ehuru endast under tre märssegel, och med uppstuckna skot, fick en sådan krängning, att vattnet gick in genom läportarna, vilket hade till följd, att innan det hann till Blockhusudden, det sjönk på 10 famnars vatten, mitt för Danviken, och dränkte en stor del av besättningen. Kaptenen sattes väl i arrest, men någon riktig reda på sammanhanget med skeppets förolyckande lärer ej erhållits. Illa lämpad ballast, varav skeppet hade stark slagsida, synes dock varit första anledningen till olyckan, och den andra, att icke portarna voro slutna, då vädret var byaktigt.

Simon de la Valée ihjälstucken (1642). 

År 1642 blev den skicklige arkitekten Simon de la Valée å Stortorget ihjälstucken av översten Erik Oxenstjerna av Eka. Han hade av drottning Kristina blivit till riket inkallad, och påbörjat byggandet av Riddarhuset, då han av en svensk adelsman ljöt döden. I sin ungdom hade han gjort vidsträckta resor, bland andra ställen även till Syrien, Jerusalem och Persien.

E. v. Saltz skjuten (1650).

På den lilla ön Beckholmen invid Stockholms Djurgård föreföll år 1650 en duell mellan hovjunkaren E. von Saltz eller Saltzen och en hofjunkare Johan Ikorn, vilken sistnämnde dervid blev nedstucken. Oaktat det upplystes att Ikorn på ett mindre redligt sätt skiljt v. Saltz från dess fästmö, blev han, enligt Svea hofrätts utslag, för detta mord dömd att arkebuseras. Livländska adeln lade sig ivrigt ut för honom, till följd av hans ungdom, förut visade goda sinnesart och för hans moders skull, vilken sonens död troddes komma att lägga i graven, samt bjöd för hans liv 2,000 tunnor säd. Regeringen hänsköt saken till det då församlade prästståndet, som enhälligt yrkade på den brottsliges död, att han ej måtte draga blodskulden över landet. Endast biskop Johan Mathiæ röstade för hans benådning, emedan, sade han, 2,000 tunnor säd kunde rädda mången från att dö av hunger, varemot von Saltzens död gagnade ingen. Han fick också verkligen nåd på själva exekutionsdagen, men då Ikorns anhöriga blev underrättade därom, påskyndade de exekutionen, vilken ej verkställdes på det utsatta stället utom tullen, utan på Barnhusgården, d. 30 Aug. 1650. Andra uppgiva, att han blev arkebuserad på Stortorget och genomskjuten med åtta muskötkulor, innan han föll. Han levde ändå en stund sedan man lagt honom på vagnen; ”ty den han dräpte rände han några gånger igenom med svärdet”.

Södermalms galge (1652). 

Schering Rosenhane, överståthållare i Stockholm 1652-63, klagar uti en skrivelse, att ”detta embete är det svåraste och förhatligaste som kan finnas och derhän dirigerat, att man föga mer haver att göra, än att fängsla, panta och riva folk och dermed draga på sig mången ovänskap, förtal och förakt”. Den 9 Mars 1652, första året av hans ämbetstid, hängdes 9 personer på en gång, deribland en präst. Södermalms galge var så fullproppad, att ej rum fanns att hänga flera, och likväl spordes jämt nya mord, med knivar eller värjor, i staden, under jämna dansar och lekar på slottet. Samma år, d. 31 Mars, skulle en upprorsstiftare från Nerike rådbråkas och krönas med en glödgad järnkrona.

Messeniernas halshuggning (1652).

Historieskrivarne Arnold Johan Messenius och hans son Arnold M. blev halshuggna 1652, den förre på Norrmalms torg (nu Gustaf Adolfs) och begraven på Maria kyrkogård, den sednare på Kungsbacken, strax utanför Norra porten (Norrtull), som den tiden låg närmare staden än nu. Först avhöggs högra handen och sedan följde halshuggningen, varpå slutligen kroppen blev styckad i 4 delar och jämte huvudet uppsatt på stegel, men handen blev fastnaglad vid kåken på Stortorget. Deras brott bestod i förrädiska stämplingar och smädeskrifter. Drottning Kristina ångrade sedan den förhastade dödsdomen och sade, att de, som rått henne dertill, förtjänt lika straff. Den Messeniska släkten synes ha blivit orättvist eller åtminstone för hårt straffad. Flera historieskrivare uppgiva, att stamfadern, en mjölnare, blivit halshuggen för politiska förbrytelser och begraven på Motala kyrkogård, samt att sonen Johan Messenius, den store historieskrivaren, blev insatt i 20 års fängelse till sin död i Cajaneborg.

Studenterna Campanius och Antelius halshuggna (1652). 

Vid samma tid som Messenierna blev halshuggna såg man i Stockholm studenterna Campanius och Antelius lägga sina huvuden under bödelns yxa. Det var egentligen genom Arnold Johan Messenii vittnesmål, som studenterna överbevistes om stämplingar med jesuiterna och de polska Wasarne.

En bondekung med sin minister halshuggen (1653). 

År 1653 anryckte de upproriska dalkarlarna, smålänningarna och nerkingarna till Stockholm under anförande av en dalkarl, som de utvalt till sin konung. Deras avsikt var att mörda alla landshövdingar och riksråd. De blev emellertid slagna, och deras bondekung, med sin marsk, drots och kansler, fördes till Stockholm, där kungen, som lät bära framför sig en morgonstjärna, blev med denna spira krossad från huvudet till fötterna samt sedan halshuggen och steglad på Brunkeberg. Samma öde fick även hans marsk, drots och kansler.

Följande epitafium skrevs över den så våldsamt detroniserade kungen:

En Bonde i sin Hud, en Konung uti Tanckar,

En Narr in Foliooch Korparnes Confect,
I stället för en Graf år hår på Stegel sträckt;
I, Bönder, se hans Färd, och blif i edra Skranckar.

Adlig ätt utslocknad (1653).

Överstelöjtnanten vid Västgöta regemente Erik Reuter, som för sina förtjänster blivit adlad 1643, fick en natt 1653, i Stockholm, då han låg i sin säng och sov, halsen avskuren av sin egen hovmästare; och som Reuter var ogift, utsläcktes sålunda denna adliga ätt.

Lasse Lucidor (1674). 

Lasse Lucidor (Humerus), en av våra äldste och namnkunnigaste skalder, som redan vid 18 års ålder skrev svensk, fransysk, tysk, engelsk, holländsk, italiensk och latinsk vers oklanderligt, men därjämte förde ett högst oordentligt leverne, blev 1674, på en källare vid Kindstugugatan i Stockholm, genomstungen med värja av löjtnanten Arv. Krist. Storm. En utförligare berättelse härom finnes uti Familje-Journalen för år 1872.

Skeppet Westervik uppbrinner (1676).

Den 12 April 1676 uppbrann i Stockholms hamn örlogsskeppet Westervik om 44 kanoner. Elden förorsakades av en vårdslös båtsman, genom tobaksrökande. Ej allenast skeppet, utan även reparebanan uppbrann; många människor förlorade därvid livet och flera skadades.

En bödel dödad (1681).

Då en delinqvent år 1681 skulle av en soldat i Stockholm halshuggas och bödeln redan gjort tre fåfänga hugg på missgärningsmannen, angrep krigsfolket, varav spetsgården bestod, samma bödel och slog honom på stället till döds.

Carl XI överfallen (1681).

Då konung Carl XI d. 9 Maj 1681 från Kungsör ankom till Stockholm, blev han kl. 12 om natten, nedanför Kungsbacken, bredvid Barnhuset, överfallen av 10 beväpnade personer, som ställt sig i försåt för honom. Konungen med sin livpage red förut, emedan de andra, som eskorterade honom, ej hunnit så fort för hästarnas trötthet. Missdådarnes anförare anföll nu konungen med sin värja och ämnade mörda honom, men pagen satte sig emot den anfallande och blev genast nedstucken. Greve Königsmarks hejduk sekunderade väl kungens page, men blev likaledes dödligt sårad. Denna skärmytsel varade till dess kungens drabanter hann ankomma och taga angriparna till fånga. Att dessa sedan blev vederbörligen straffade, taga vi för givet.

Stor eldsvåda i Stockholm 1686.

Den 8 och 9 Juni 1686 övergick Norrmalm en svår eldsvåda, vilken härjade allt ifrån Ladugårdslands gamla bro, Hamngatan, intill Smedjegatan, hela Regeringsgatan uppföre, Hötorget och Rännarebanan intill Olofs, nu Adolf Fredriks, kyrkogård, varvid, enligt Elers, avbrändes 646 gårdar eller, enligt Rydling, 1,800 hus samt 3 väderkvarnar. Att flera personer härvid i större eller ringare mån ledo skada, samt att åtskilliga tillsatte livet, är ganska troligt.

Ljungeld i Riddarholmskyrkan (1694).

År 1694 den 10 Augusti eller fjärde bönedagen slog åskan ned i Riddarholmskyrkan och dödade flera personer. Elias Palmsköld har häröver lemnat följande berättelse: ”Åhr 1694, then 10 Augusti, på fierde stora Bönedagen, var i Stockholm ifråm klockan 12 om middagen in emot klockan 3 efter middagen ett över motton bistert väder, med regn, dunder och ovanliget tiockt mörker, så at man av bok eller skrivit papper icke kunde se läsa något ord; hvilket esom offtast blev uplyst genom stark Liungeld. Samma tid, under atonsångs predikan, näst efter texten var upläsen, tå församblingen med största andacht hörde på predikan, skedde uti Kongl. Riddarholms kyrkian ett förskreckeliget hårdt Åskeslag, och thet på följande sätt: Aldra först kom Liungelden in genom fenstret på högra sidan om altaret, och syntes liksom fördela sig bak om the två gambla Konunga Grifterna, farandes sedan ända fram utur Choret och slog med så stor hefftighet kring hela kyrkian, at sanden och annan slik materie flög folket så starkt i ögonen, som hade the blevit med ris slagne, och upfyltes hela kyrkian med damb och svavelachtig lucht. Uti thet samma kom också en annan Liungeld in genom fenstret norr om predikstolen. Thesse två eldar foro omkring kyrkian liksom två svärmare och syntes giva sigända ned åt Orgevärket; kommo åter tilbaka igen midt i kyrkian, så then ene strålen for ut genom then lilla Södre, och then andre Norr ut genom stora kyrkio porten. På Norre sidan ihjälslogs en Skräddare-Gesäll, som satt på Gref Carl Lejonhuvuds grav, närmast in åt fenstret bak om många andra, som doch blev oskadde. Ett sal. Generalens Spenses Huvud-Baner, som stod ther hos honom vid muren uprest, blev genom thenna starka kraften lika som med flit på samma rum uti ett ögnablick helt och hållet omvändt. Men på Södre sidan vardt en Skinnare-Gesäll, som stod i lilla dörren, til döds slagen, och föll baklänges ut genom kyrkiodörren; begge funnos vara krossade och underligen teknade. Bakom predikstolen på lilla gången blev också två drängar rörde av thetta slaget, then ene mycket illa, så at han gruveligen vrålade och måste bäras ut på kyrkiogården, låg några dagar therefter til sängs; men kom sig åter före medelst tienliga Medicamenters brukande. I lika motto funno sig också fem andre personer något rörda, som hade några blå små strimmor, somblige på armarne, somblige på händerna. Eljest blev femton personer på kläderna svedde, och i synnerhet en, som hade kappa på sig, av vilken hela kragenbortrefs, icke annorledes än hade han varit avskuren. En annan miste sin hela hand-klappe; men thesse skaddes dock icke til kroppen.

Slaget gaf ett så starkt skräll ifrå sig, at månge en god tid ther efter klagade sig över lomhet på hörslen. Andra dagen fann man up i kyrkiotornet huru samma Åskeslag hade ther söndersplitrat stockarna kring om klockorna, såsom ock någon del av golvet. Vid ingången up i tornet fans en hop grusad tegelsten, dock kunde icke merkias på hvad ställe Åskan hade ther faret in eller ut. Man kan ej tilfyllest beskriva then övermotton stora ångest, fruchtan och förskräckelse, som thetta förorsakade hos them i kyrkian närvarande, begynnandes en stor del at förfoga sig ut; men blev dock på predikantens alvarsamma formaning övertalte at avachta Gudstjensten, och helre i kyrkian under slik helig förrättning, än annorstädes, förvänta hvad Gud med them giöra täckes. Vid samma tid och stund skal ock åskan nedslaget på flere vidt ifrå hvar andra belägna Orter i staden, dock uthan någon besynnerlig skada. Thetta åskeslag var så skarpt och heftigt, at alle hus och kyrkior i staden theraf rördes och ristades; och the, som på then stunden voro i the andra kyrkior tilstädes, visste ejannat, än at slaget skedde hos them, för then starka eldblixt och skräll, som thet samma ifrå sig gaf, så at näpligen i mannaminne ett så hårdt och eftertänckebget åskeslag lärer finnas vara skedt, och thet en så allmän förskräckelse haver förorsakat.”

Kongl. stallet uppbrinner (1696).

Det kongl. stallet på Helgeandsholmen uppbrann d. 24 Febr. 1696. Vid detta olyckstillfälle omkom fyra stalldrängar samt tjugo vackra hästar; även uppbrändes de flesta av de kongl. vagnarna samt de bästa körredskapen m.m.

Slottsbranden den 7 Maj 1697.

Jämt på dagen 7 år efter det konung Carl XI, genom brev av d. 7 Maj 1690, anbefallt uppförande av norra slottsfasaden, timade denna olyckshändelse, eller d. 7 Maj 1697. Elden utbröt emellan kl. 2 och 3 på e. m. medan ännu alla satt vid middagsbordet. Någon, som blev den varse, sprang genast och tillsade ”fruntimbret”, vilka knappt hann springa ut från bordet innan eld och rök mötte dem i dörren, så att de med yttersta livsfara räddades. Så skyndade några till änkedrottningen (Konung Carl X:s änkedrottning, Hedvig Eleonora), som ännu ingenting visste om, och då de sågo ut genom hennes fönster, slog elden upp utur ett av tornen, och i samma ögonblick voro alla tre de gamla ”längorna” på slottet antända under koppartaken, och röken trängde därigenom. Änkedrottningen blev ytterst förskräckt, nästan vanmäktig. Fyra personer buro henne, och hon samt konungen (Den 15-årige Carl XII) och prinsessorna kom undan ned i stallet. Samtidigt sprang 12 officerare upp, tog konung Carl XI:s ännu icke bisatta lik (Konungen dog d. 5 April 1697) och bar det ned till gamla stallet, ”hos de spanska hästarna” (Andra uppgiva, att konungens lik räddades med möda av en livdrabant, Möckel, som bar det på ryggen genom lågorna), där det fick stå i två timmar, till dess plats blev röjd för detsamma uti det gamla Pehr Brahes hus. Nu stodo alla tre längorna i ljusan låga. Konungen, änkedrottningen och prinsessorna åkte till greve Oxenstjernas hus, där damerna låg över natten, men konungen for på aftonen till Carlberg och återkom följande morgon till huvudstaden.

Redan omkring kl. 4 på e. m. var det så gott som alldeles förbi med de tre längorna, vilka brunno ända ned i de understa rummen. Kort derefter fattade elden i den sköna nya ”längan”, som Tessin uppbyggt, och vilken han sade sig ha uppfört så, att den skulle vara eldfast. Men som inga eldsläckningsanstalter funnos i ordning, nedbrann även denna, fastän elden räckte ända till kl. 5 om morgonen, innan allt var förhärjat. Vid denna timma slukade lågorna även kyrkan, som man i det längsta hoppats få räddad. Elden fattade slutligen i det höga tornet Tre Kronor, och detta störtade, likasom allt det andra, i grus, och dess klockor och kanoner ramlade ned genom valvet. Ögonvittnen till denna brand påstod, att dess framfart var så hastig, att om elden kommit lös om natten, skulle omöjligt någon enda av den kongl. familjen medhunnit räddas. Elden spred sig ifrån slottet utefter en träbro till Skeppsholmen, hvarest å den s. k. Reparebanan fanns, jämte en mängd trähus, ett upplag av 30,000 skeppund hampa, som jämte 100 trossvagnar blev lågornas rov. Flera hundrade (Rhyzelius säger mång tusen) fattiga, som, i anledning av den stora hungersnöden detta år, kommit till Stockholm och av änkedrottningen blivit herbergerade på holmen, omkommo i lågorna, emedan en häftig storm hindrade båtar och fartyg att komma över till deras räddning.

För övrigt har Stockholms slott flera gånger blivit härjat av elden, varibland d. 26 Nov. 1642, samma afton som markgreven av Baden, hertig Fredrik, var ankommen för att fira förmätningen med fröken Kristina Helena. Härvid avbrunno 4 torn och de översta våningarna. Drottningen flydde till greve Pehr Brahes hus och sedan till De la Gardies (slutligen Dramatiska theatern).

Duell (1698).

Fänriken vid Livgardet Ludvig Gyllenstjerna duellerade 1698, i Stockholm, med löjtnanten vid Westerbottens regemente Johan Ehrensköld, då den förre blev ihjälstucken. En hämnande Nemesis följde den senare, ty han blev 1718, efter ett skeppsbrott utanför Uddevalla, av dem, som skulle berga, ihjälslagen.

Två gånger halshuggen (1694, 1707).

Johan Reinhold eller Reginald Patkull var en livländsk adelsman, både genom födsel och tjänst svensk undersåte. Då Carl XI:s reduktion gjorde ingrepp i livländska adelns rättigheter, uppträdde Patkull med allvarsamma föreställningar, synnerligast i ett brev till konungen, vilket även undertecknades av flera andra livländare och vari bland annat yttrades: ”Vi bedyre i underdånighet inför Ers Maj:t att om Gud lemnat oss valet mellan antingen ett krig med den grymme fienden, vår granne, eller de olyckor, som vi nu lida, vete vi ej om vi icke skulle föredragit det förra.” Härför dömdes medundertecknarna till döden, vilket straff dock mildrades till livstids fängelse, men varifrån de utsläpptes, då konungen låg på sin sotsäng. Patkull däremot hade förut begivit sig på flykten. Han dömdes d. 14 Dec. 1694 att in effigie avstraffas; ”hans bild”, berättar Rüdling, ”blev på Stockholms stora torg i två timmars tid på kåken ställd, den högra handen av bödeln med bilan avhuggen och dess paskill eller smädeskriften på benämnda ställe offenteligen uppbrändt”. Efter att ha besökt flera furstar och mäktiga personer, gick Patkull i tjänst hos konung August i Polen, vilken anställde honom såsom sitt geheime-krigsråd. När August sökte erövra Livland, understödde honom Patkull i detta försök, dels av fosterlandskärlek, dels av hämnd mot Sverige. Han begav sig ock för samma ändamål till Ryssland och tjänstgjorde där som minister eller ambassadör. Emellertid avslöt Carl XII freden i Alt-Ranstadt 1706. Bland villkoren var även Patkulls utlämnande, och August hade den fegheten att uppfylla det. Bunden på en kanon, fördes Patkull nu efter svenska hären, och i Kasimirz, en och en half mil från Slupecz, nära vägen, som går till Warschau, blev han, enligt en krigsrätts dom, levande rådbråkad d. 10 Okt. 1707, såsom den där burit avog sköld mot Sverige och begått crimen læsæ majestatis. Han skulle rådbråkas nedifrån och uppåt, men bödeln var en bonde, som ej förstod sättet att förkorta delinqventens plågor, varföre Patkulls död blev ytterst pinsam. Söndersargad släpade han sig fram till stupstocken och ropade sjelf: ”Lieber, Kopf ab!” (Käre, av med huvudet!). Huvudet avhöggs äntligen och uppspikades sedan jemte den styckade kroppen på stegel och hjul. Först 1713 lät August nedtaga benen och begrava dem i Warschau. Med en reslig gestalt, ett manligt och imponerande väsende förenade Patkull snille och vidsträckta kunskaper, mod och djärvhet, ofta ådagalagda i faror och slaktningar. Carl XII, som bort respektera en främmande makts sändebud, uppbär här förebråelsen för en grym hämnd, vars stränghet aldrig kan urskuldas.

Otto Arnold Paykulls avrättning (1707).

Han var son till en livländsk adelsman och född troligen år 1662; reste vid 15 års ålder, eller 1677, till Sachsen, där han inträdde vid kurfurstens garde och befordrades till generallöjtnant, samt bevistade, bland annat, övergången över Düna. Han hade sedan gift sig och satt sig i ro, då han av sin landsman, Patkull, övertalades att åter ingå i konung Augusts tjenst, skickades av honom till czar Peter, att överlägga om fortsättningen av kriget, men blev, i en liten träffning vid Warschau d. 21 Juli 1705, tillfångatagen av överste Burensköld och skickad till Stockholm. Här ställdes han under tilltal inför Svea hovrätt och dömdes till döden såsom landsförrädare, emedan han var född svensk undersåte. Förgäves invände han, att han aldrig svurit svenska kronan trohetsed, att han såsom yngling lemnat landet, och då han 1692 gjorde en resa till Livland, förklarat för guvernören baron Soop, det han aldrig tänkte åter inflytta i landet samt äntligen, att han var en främmande makts undersåte och ämbetsman. Allt detta hjälpte likväl icke. Då erbjöd han sig slutligen att göra guld, och att åt konungen årligen anskaffa en million riksdaler, endast han fick behålla livet, ehuru kvarhållen i ständigt fängelse. Carl svarade: ”Om än Paykull kunde förvandla Brunkeberg till guld, skall han ändå dö”, och den olyckliges avrättning försiggick d. 4 Febr. 1707, utanför Norrtull vid en backe, som ännu bär hans namn.

Mord i Stadshagen (1711). 

I Stadshagen vid Stockholm, på slätten helt nära Kristineberg, blev ryttmästaren Krister Balthasar von Dellingshausen mördad d. 22 Juli 1711 av en falsk vän, fänriken Otto Ferdinand von Fissbach. För denna gerning blev Fissbach rådbråkad och steglad d. 2 Okt. samma år.

Georg Henrik Görtz avrättas (1719). 

Holsteinska geheimerådet Görtz blev av Carl XII känd vid hans återkomst från Turkiet och av honom förmådd att gå i dess tjänst. Han var en man med stora insikter i finansväsendet, uppfinningsrik på utvägar, skicklig i underhandlingar. Görtz vann också snart konungens hela förtroende och blev den egentligt styrande under de tre sista åren av Carls regering. Hans huvudföremål var att söka återställa freden med Ryssland och skaffa medel att utföra kriget emot Norge, vilket land skulle bliva ersättning för de oundvikliga förlusterna på andra sidan Östersjön. Detta instämde likväl icke med aristokraternas planer, som ogärna sågo Carls framgångar och en utlännings inflytande. Det missnöje, Görtz’ finansåtgärder, framför allt mynttecknens utgivande, väckte hos folket, underlättade deras planer. Görtz blev föremål för den allmänna oviljan, och den delades även av prinsessan Ulrika Eleonora och hennes gemål, emedan G. ansågs arbeta för sin herre, den unge hertigen av Holstein, vilken Carl lär hava bestämt till sin efterträdare. Sedan konungen fallit, arresterades Görtz i Tanums prästgård, då han var på vägen till högkvarteret, fördes till Stockholm, ställdes inför en särskild kommission, och dömdes till döden på ganska svaga, snart sagdt inga skäl, såsom att han sökt bringa rikets undersåtar i missaktning hos konungen, undandraga dem hans förtroende, beröva dem deras reda penningar, m.m., vilket allt skulle bevisa, att han var en ärelös upphovsman till alla olyckor, samt allt det onda, riket lidit, o.s.v. Hans död var emellertid i själva verket beslutad långt före undersökningens början, vilken fördes högst summariskt, utan iakttagande av lagliga rättegångsformer. Kommissionens president, landshövdingen baron Pehr Ribbing, dikterade beslutet med kraftorden: ”Som en skälm har han levat, som en skälm skall han dö!” Man avslog själva hans rättmätiga begäran att få avlägga redovisning för sin förvaltning av statens medel, och domen över honom gick i fullbordan, utanför Skanstull vid Stockholm, d. 28 Febr. 1719. Man gjorde sig hos honom en betydlig fordran för penningar, som han skulle vara skyldig staten; men granskningen av räkenskaperna förvandlade den till en genfordran, å hans sida, på icke mindre än 800,000 rdr. En del derav blev av Gustaf III gottgjord hans arvingar. I sitt brev till hans dotter av d. 28 Okt. 1773 säger han om Görtz: ”hans oskyldiga blod har för länge ropat på hämnd. Sverige har under 50 olyckliga, sönderslitande och förhärjande år dyrt betalt den gärd, himmelens vrede fordrat för det brott, man förövat mot en stor, oskyldig man.”

Ett fartyg sprängt i luften (1720). På konung Fredrik I:s kröningsdag d. 3 Maj 1720 sprang, till följd av en drucken båtsmans ovarsamhet, ett stort engelskt köpmansskepp i luften, hvarvid många människor förlorade livet, deribland några handelsmän med deras hustrur och barn, som befann sig ombord.

Prosten Peter Brenners halshuggning (1720).

Vid början av Carl XII:s krig mot Ryssland var en Peter Johansson Brenner anställd såsom bataljonspräst vid överste Rembert von Funckens regemente och sedermera garnisonspastor i Narva 1703, men vid stadens övergång fången och förd till Moskva. Han flyttades då till evangeliska kyrkoherdebeställningen i Azow och Taganrok, vilken han i fyra år bestridde, men förd till Moskva och där fängslad, man vet icke av vad orsak, sedermera anställd vid Lutherska församlingen därstädes, kom till Riga år 1710, begav sig till Carl XII i Bender, och predikade därstädes, just då kalabaliken började, samt utnämndes, efter hemkomsten till Sverige, till kyrkoherde i Wasa, vilket ämbete han likväl aldrig tillträdde. Han tycks ha varit av ett oroligt lynne ock en tvetydig karaktär. Redan under slutet av Carl XII:s regering framkom han med angivelser om hemliga stämplingar, vilka skulle varit å bane, och varför han beskyllde åtskilliga högt uppsatta personer. En lika angivelse förnyade han under Ulrika Eleonora, men utan någon framgång. Tvärtom väckte han misstankar mot sig själv, och, för att undvika deras följder, rymde han till Köpenhamn, ingick där i förrädiska anläggningar med danska och ryska ministrarna, lovade att åt dem överlämna Landskrona fästning, och skulle avresa till Petersburg, för att vidare fullfölja sitt företag. Gripen i Hamburg, på svenska residentens begäran, fördes han till Stockholm, insattes i samma fängelse som baron Görtz bebott, ställdes inför en av ständerna tillsatt kommission, dömdes till döden och halshöggs, utanför Skanstull, d. 4 Juli 1720, i en ålder av 43 år. På avrättsplatsen höll han ett ganska kraftfullt och väl sammansatt tal, vilket, i förening med de då rådande partitvisterna, hos mången väckt den förmodan, att han fallit ett politiskt offer för hatet och kabalen. Själv erkände han likväl, att han blivit rättvist dömd efter Sveriges lag. – En okänd skrev över denne man följande epitafium:

En Gud- och Samvetslöser Präst
Är här begraven Galgen näst.
Hans kropp var intet bättre värd,
Ty eljest han fått Frommas Färd. 

Anders Gyllenroths halshuggning (1722). 

År 1722 d. 23 April blev en svensk kapten, Anders Gyllenroth, som låtit bruka sig till verktyg för skändliga anläggningar mot en av Carl XII:s officerare, överste Stobée, halshuggen utanför Skanstull i Stockholm.

En ställning ramlar (1731). 

Den 19 Juli 1731, kl. mellan 3 och 4 e. m., nedramlade vid södra slottsmuren en ställning, på utsidan åt slottsbacken, av vid pass 50 alnars höjd, med därpå stående 10 gardeskarlar, en murare och en tillsyningsman. Sju personer dog genast vid fallet, och de övriga blev så illa medfarna, att somliga dog kort derefter och några lemlästades för all sin tid.

Göthens malmgård (1736).

Så kallades av det lägre folket galgen utanför Skanstull. Anledningen till denna benämning härledde sig derav, att en Erik Andersson, vilken kallade sig Göthe, var den förste som där blev hängd, och det i följd av Kongl. brevet till Svea hovrätt d. 17 Nov. 1736. Den siste missdådare, som på detta ställe år 1862 blev halshuggen, hette också Göthe.

Dalupproret 1743.

Då vid 1743 års riksdag val till svensk tronföljare förehades, ville, som bekant, dalallmogen blanda sig däruti och diktera detsamma. Stora hopar av beväpnade, uppgående ända till 6,000 man, samlade sig från flera socknar i Dalarna för att avtåga till Stockholm, där de ville göra gällande sin önskan det kronprinsen av Danmark måtte utväljas till svensk tronarvinge. Var de framgingo uppförde de sig våldsamligen och tvungo länsstyrelserna att ur förråden till dem utlämna munförråd och ammunition m.m. Flera till dem avsända förmaningar och varningar för det olagliga tilltaget, jämte tillsägelse att återvända till sina hem, bemöttes av dem med hån, och oaktat förnyad tillsägelse, att icke nalkas huvudstaden, utförde de dock detta sitt uppsåt och marscherade in i staden. Konungen hade själv ridit till Norrtull, där han varnade dem, men även hans tillsägelser åtlyddes icke. De upproriska framträngde till Norrmalms torg under ökat trots och hot, samt gav slutligen eld på de mot dem uppställda regementena, varvid riksrådet Adlerfelt, som jämte riksrådet Rosen var sänd att ännu en gång varna dem, blev dödligt sårad. Nu måste våldet mötas med våld: två kanoner och en gevärssalva avlossades mot de upproriska, varvid 50 av dem stupade och 80 sårades, och detta var nog för att få den övriga hopen att nedlägga vapen och be om nåd. De i detta uppror mest brottsliga, bruksbokhållaren Schedin och riksdagsmannen Pehr Andersson från Sollerön jämte fyra andra bönder, dömdes till döden och avrättades d. 30 Jan. 1744.

Buddenbroeks halshuggning (1743).

Denne man var son till en överste Buddenbrock, som år 1710 underskrev kapitulationen i Riga och sedan gick i rysk tjänst. Sonen fick dock ej röna något misshag härför av konung Carl XII, utan åtföljde denne på hans flesta tåg, samt blev 1717 överste för Västerbottningarna. Sedermera blev han general-löjtnant och en av hattpartiets ledare. Efter finska krigets olyckliga slut (1742), ville de rådande, som tillställt det, välta skulden ifrån sig på befälhavarena. Lewenhaupt och Buddenbrock häktades, anklagades för förräderi, vartill de visserligen var oskyldiga, samt för långsamhet och oskicklighet, vilka fel man ej kan frånkänna dem. Ständernas kommission dömde dem till döden, genom utslag av d. 21 Maj 1743, och Buddenbrock halshöggs d. 16 Juli på Observatorii-backen, hvarvid några av de fångna dalkarlarna ställdes inom spetsgården, för att låta dem se, att ”även höga herrar straffades”.

Lewenhaupts flykt och halshuggning (1743).

För sitt uppträdande i finska kriget 1742 och 1743, deruti Lewenhaupt såsom övergeneral ansågs ha visat mer än tillåtlig oskicklighet, blev han ställd för krigsrätt och dömd till döden. Under det L., i avvaktan på domens verkställande, satt fängslad på Kastenhof, uppgjorde hans son en befrielseplan för honom. Han hade råkat en skånsk skeppare, som låg tillreds vid Skeppsbron att gå till Danzig; denne skulle föra generalen och honom själv med sig, men kunde dock icke bli färdig med alla anstalter förr än dagen före exekutionen. Han hade dagen förut givit åt generalens lakej, som skulle kläda av honom, en sticksåg och en borr, vilka han vid det tillfället skulle lämna honom, och bedja honom därmed såga av plankorna, som voro i hörnet under huvudgärden av sängen, och lossa tegelstenarna, som var ditlagda till trossbotten, så att han följande natten lätteligen kunde taga dem upp, ty unga greven hade övertalt general Wrangels lakej, till vilken dess herre lämnat alla nycklar till sina rum, som voro i våningen under arrestrummen, att lemna sig tillgång till sin generals rum, och vilken även visat honom ett kontor, som var beläget mitt under Lewenhaupts sängkammare; dit lät han flytta ett bord, uppå vilket han klev, och försökte med en borr vad trossbottnen bestod av. Dagen därpå, som var dagen före exekutionen, gick unga greven bittida om morgonen till skepparen att fråga efter om allt var tillreds, så att han utan vidare hinder kunde avsegla; skepparen sade sig ha allt klart, utom passet, som skulle uppvisas vid Vaxholmen, och vilket var honom lovat till kl. 4 e. m., så att han i första dagningen nästa morgon kunde lyfta ankar, emedan han nu var i begrepp att lägga sitt fartyg ut på strömmen. Därefter gick greven till Kastenhof och frågade vakthavande officeren om han inte kunde få slippa in till sin far, åtminstone för att ta avsked, emedan denne dagen derpå skulle dö. Officeren beklagade, att han hade så stränga order, att han icke vågade tillåta det. Om aftonen kl. 10, sedan allt var tyst, kom unga greven klädd i generalmajor Wrangels livré, och blev av bemälde generals lakej insläppt i rummen; han steg genast upp på bordet och begynte såga av plankorna i taket; då hörde generalen att det arbetades i rummet inunder, varför han upplyfte de lossade tegelstenarna, och då plankorna voro avsågade, steg generalen ned i hålet. Sonen tog emot sin fader, iklädde honom hans egna svarta kläder och följde honom till Packartorget, där smeden Ängberg tog emot honom och hade en båt tillreds, varmed han rodde honom till Frösvikslandet, till ett ställe där avtalt var att skepparen nästa morgon skulle taga generalen ombord. Unga greven gick strax hem, lade av livréet och iklädde sig båtsmanskläder, samt begav sig till Skeppsbron, gjorde tecken åt skepparen, som med skeppsbåten kom och förde honom ombord. Då begynte det att dagas, varför greven bad skepparen lyfta ankar, emedan vinden var god; men han svarade, att han ännu icke fått sitt pass, ty då han kl. 4 om eftermiddagen var på slottskansliet hade de svarat, att överståthållaren strax efter middagsmåltiden lagt sig att sova, då de varit där att begära hans underskrift; men att han skulle få det kl. 8 om morgonen. Emellertid hade vakthavande officeren på Kastenhof kl. 6 om morgonen gått in uti generalens kammare och sett hålet uti golvet, varigenom han sluppit undan; detta rapporterade han genast till konungen, som gav order om eftertrumning, med löfte om 10,000 plåtar till den, som kunde gripa honom. Regeringen befallde att alla fartyg som ärnade sig till Vaxholmen skulle visiteras. Greven, som gått ombord på det betingade fartyget, hade knappast hunnit dit förrän en kapten Graman lade till. Sedan kajutan förgäves blivit visiterad, varseblev man på golvet därstädes en brädlucka, vilken upptogs, och varunder man fann en hop smått gods kastat, vilket undanröjdes. Just där inunder var ett litet rum akter i skeppet apterat, som ett par personer kunde ligga uti; vid själva öppningen stod Graman med pistolen i hand, och som han strax blev generalen varse, satte han pistolen i luckan och ropade: ”Rören eder icke, eljest ären I dödens man.” Härpå reste L. sig något och sade på fransyska: ”Que voulez vous done?” (Hvad viljen I då?) Graman svarade: ”Ne mouvez vous pas, autrement je tiré” (Om I rören eder, så skjuter jag); tilläggande, att det var honom okärt att detta obehagliga kommando blivit honom uppdraget, och att han skulle just råka generalen; men nu fordrade han att Lewenhaupt med godo gav sig, i annat fall (med dessa orden trädde Graman honom närmare med en skarp uppsyn) måste han göra det, som han ej göra ville; härpå svarade L.: ”Nej, nej, nu kapitulerar jag”. Gramans följeslagare tog honom nu under armarna och hjälpte honom upp utur kajutan, försäkrandes honom med handslag att all möjlig aktning skulle honom vederfaras. Sedan generalen blivit avförd till Stockholm, insattes han på Stadshuset, varifrån han utfördes till avrättningsplatsen på sandbacken vid Norrtull, där han halshöggs d. 4 Aug. 1743.

En medicine doktor halshuggen (1747). 

Till Sverige kallades av konungen år 1742 engelska doktorn Alexander Blackwell och vann, efter att ha räddat Fredrik I, stor ryktbarhet såsom läkare. Sedermera blev han dock intrasslad i de politiska intriger, som vid denna tid spelades i Sverige. Han blev av Tessin arresterad och pinad på det förfärligaste sätt, för att förmås avlägga en bekännelse i en successionsfråga, som troddes skulle ha mycket komprometterat dåvarande konung Fredrik eller danska drottningen Lovisa. Agardh säger i sin Statsekon. Statistik över Sverige, att Tessin åskådadeBlackwells tortyr. Kanske skedde detta emedan han själv ensam hade aning om denna bekännelses natur? Säkert är, att Blackwell fick än i Tjuvkällaren under Gamla rådhuset, än i Rosenkammaren undergå alla möjliga grader av den mest barbariska behandling. Så t.ex. upphängdes han i handklovarna naken invid kalla stenmuren i vintertiden, med tillfälle att blott stödja en fot i sänder. Omsider blev han dock befriad från sina plågoandar, då han utfördes till avrättsplatsen. Hur han än levat, så är det säkert att få dött så som denne man. Med den största sinnesstyrka besteg han schavotten, tog hövligt avsked av prästen, Tollstadius, och andra närvarande, samt gav, under anhållan om ursäkt för sin oerfarenhet i dylika kasus, skarprättaren en present, sedan han språkat om verkställandet av halshuggningen. Efter att mycket lugnt ha gjort en undersökning av stupstock, yxa m.m., knäföll han och mottog dödshugget, d. 30 Juli 1747.

Prest eller bankokommissarie? (1749).

P. Sellegren, kaplan i Nöttja socken i Småland, blev hängd på Jerntorget i Stockholm 1749 för förövat bedrägeri mot Rikets Ständers bank. ”Nu hänger man präster”, sade en bankokommissarie den dagen till biskop Serenius. ”Nej, han hänger ej som prest, utan som bankokommissarie”, svarade Serenius.

Oerhörd eldsvåda i Stockholm (1751). 

År 1751 den 8 Juni kl. 12 middagen utbröt vådeld i S:t Clara församling i Stockholm hos en tysk färgare på så kallade Långbro- eller Munklägersgatan (nu gamla Kungsholmsbrogatan) uti ett färgeri, kallat ”Blå Hand”. Denna brand lade i aska nästan hela Drottninggatan med därtill stötande gränder, och rasade elden så häftigt vid Stora Vattugränden, att åtskilliga personer nödgades ta sin tillflykt uti Clara sjö, där de blev stående tills de nära därvid varande plank och träbodar nedbrunnit, samt måste som oftast för den starka hettans skull doppa ned sina huvuden i vattnet. Elden, gynnad av den tilltagande blåsten, följde sedan sjökanten åt ända ned till Röda Bodarne, uppbrände Clara kyrka, med en stor del av dess prydnader, och omkring 194 större och mindre hus. Då det höga och spetsiga tornet nedföll, överkastades elden till Skinnarviken eller Maria församling, där 64 hus lära avbrunnit vid till Besvärsgatan stötande gator och gränder, varvid flera personer blev brända, skadade och dödade. Olyckan var likväl ännu ej riktigt fullbordad, ty d. 10 Juni om morgonen utbröt även eld å Ladugårdslandet, varigenom 52 hus lades i aska. Sveriges huvudstad stod således d. 11 Juni 1751 på en gång nära nog i brand uppå tre särskilda ställen, vilket sedan dess grundläggning icke inträffat, och släcktes elden först d. 12 på eftermiddagen å alla tända platser.

Sammansvärjningen mot Ständerna 1756.

Avsigten med denna sammansvärjning var att återställa konungamakten i Sverige på samma fot som den varit före Carl XI:s tid. I spetsen för de sammansvurna stod flera bland de mest betydande personer i riket, såsom greve Erik Brahe, hovmarskalken friherre Jakob Horn och översten för livdrabanterna, greve Hård. Man räknade på understöd av gardet i Stockholm och ville genom utskickade söka förmå dalkarlarna till resning, vilkas exempel man trodde allmogen i rikets övriga provinser sedermera skulle följa. En mängd patroner voro redan förfärdigade på greve Brahes gård Rydboholm och lågo i beredskap. För öfrigt var överenskommet, att endast i högsta nödfall skrida till blodsutgjutelse. – Denna plan stördes genom friherre Horns brådska, som indragit i sitt förtroende flera personer av militären, vilka  (d. 21 Juni 1756) hade avtalat om ett upplopp av det sämre folket i Stockholm. Man skickade bud till greve Brahe, som befann sig hos greve Hård, angående denna tillställning. Grevarna bad i början de församlade att skiljas åt, emedan tiden ej ännu vore inne för statsvälvningen. Men då de kort därefter fick underrättelse, att folket redan samlat sig, och att det var för sent att tro sammansvärjningen dold, begav sig grevarna Brahe och Hård till konungen, föreställde honom, huru långt det redan var kommet, samt bad honom stiga till häst och i spetsen för folket antingen segra eller dö. Drottningen understödde detta förslag av alla krafter och erbjöd sig att gå i döden med sin gemål. Men konungen kunde icke besluta sig därtill. Snart var det gynnande tillfället förbi. Rådet, som genom en korporal vid gardet, Schedvin, erhållit underrättelse om företaget, uppbådade borgerskapet i Stockholm samt de sig tillgivna trupperna och lät överallt arrestera de sammansvurna, som var lätt gjort, ty komplotten var för lösligt anlagd, att ej vid första motstånd kvävas. Greve Hård, jämte några andra, som till största delen sökte sin tillflykt i Preussen, räddade sig under stora faror. Brahe, Horn och flera andra deremot greps, underkastades tortyr, för att tvingas till bekännelse om sammansvärjningens beskaffenhet, och avlivades kort derefter. Tio personer, varibland greve Brahe och friherre Horn, jämte kaptenen Stålsvärd, underofficerarna Puke, Christiernin, Escolin, Morzelius och löparen Ernst, halshöggs. Bland dem, som under tortyren utmärkte sig genom ståndaktighet, var Puke; ty, ehuru han flera timmars tid upphängdes vid handklovarna i en håla, full av iskallt vatten, bekände han ingenting, förrän han fått veta, att hans välgörare, Hård, räddat sig. avrättningen ägde rum d. 23 och 26 Juli 1756 på Riddarholmen, å platsen mellan kyrkogårdsporten och där då varande två broar.

Sahlefelts avlivande (1757). 

Ryttmästaren vid Västgöta kavalleri Erik Carl Sahlefelt, som tillika med kaptenen vid Nerikes och Värmlands regemente Thure Gyllenspets uppviglade dalallmogen till resning mot rikets ständer, blev fasttagen och av Svea hovrätt dömd till döden, samt halshöggs i Stockholm d. 8 Nov. 1757. Gyllenspets lyckades fly ur riket.

Högtidligheterna vid Gustaf Adolfs födelse (1778). 

I anledning av kronprinsen Gustaf Adolfs födelse hade konung Gustaf III låtit anställa stora högtidligheter av den maskeradaktiga art, som han så företrädesvis älskade. Den 30 December 1778 skulle drottningen visa sig för folket och fara i stor procession kring huvudstadens gator: hela staden var med ljus och lampor upplyst. Utanför danska ministerns hus var ett minnets tempel upprest, där vin rann. På Norrmalms torg hade borgerskapet låtit uppbygga en stor sal, kring vars väggar blivit anbringade skänkar, där vin, öl, brännvin och bröd utdelades under musik. Pöbeln stormade salen, och snart voro 64 personer ihjältrampade, oberäknat alla som blev svårt misshandlade i trängseln. Under detta elände, vilket alls icke rörde pöbeln, som berusade sig och dansade i glädjen bredvid de döda kropparna, ankom drottningen, men, underrättad om olyckan, återvände hon genast till slottet. Flera av de svårt misshandlade kunde ej nog skyndsamt erhålla hjälp, utan frös ihjäl i den stränga kylan. Oaktat överståthållarens enträgna föreställningar, som med misshag upptogs, kunde ej konungen förmås inställa de högtidligheter, som till dagen därpå var utsatta. Då lät konungen promenera kring alla gator tre stora charer, vardera dragen av åtta hästar; en Bacchus, klädd i theaterkostym, satt på första vagnen och kastade ut vin i buteljer, som voro omlindade med halm. En Ceres satt på den andra vagnen, utdelande kött och bröd. Den tredje vagnen var för Abondancen, utkastande medaljer av silver, slagna över kronprinsen. En mängd komparser, klädda såsom gudinnornas och Bacchi hovbetjening, omgav eller satt i åkdonen; men då alla dessa gudomligheter var lätt klädda, så frös de förfärligt. De båda gudinnorna, två operaflickor, lätt klädda och barhalsade, satt på en tron, som skakade dem så, att de måste fastbindas. Ceres sjuknade på Södermalms torg och måste föras in i ett borgarehus för att vederkvickas, och Abondancens (ymnighetens) vagn gick så sönder, att den på flera timmar blev uppehållen. Under hela detta spektakel red konungen omkring vid vagnarna, och förlustada sig åt pöbeln, som slets och slogs om kött, bröd och vin.

Johan Henrik Hästesko halshugges (1790).

Denne man har fått en bedrövlig namnkunnighet. Han var överste för Åbo läns regemente och deltog i den sammansvärjning, som under 1788 års krig yppades bland finska adeln, och som gav sig luft genom det bekanta Anjalaförbundet. Det var han, som, jämte översten von Otter, vid Fredrikshamn, framträdde till konungen och förklarade, att hären var missnöjd med kriget, att den ej ville anfalla en fiende, vilken icke förorättat landet, samt att regeringsformen förbjöd konungen att börja något anfallskrig utan ständernas samtycke. Han arresterades sedermera, jämte de övriga deltagarna i anläggningen, fördes till Stockholm, ställdes under tilltal och dömdes till döden. De övriga förskonades; men Hästesko, till vilken Gustaf tyckes ha hyst någon särskild ovilja, var den ende, som halshöggs, d. 8 Sept. 1790, å Ladugårdslands torg i Stockholm.

Gustaf III:s mord (1792).

En oenighet, som sedan flera år rått emellan Gustaf III och adeln, hade med åren övergått till personligt hat, vilket slutade med en sammansvärjning mot hans liv, och man beslöt att på en maskeradbal, som d. 16 Mars 1792 skulle anställas å Stora Operan, låta den planen gå i verkställighet.

Konungen hade nyss anlänt till staden och satt just jämte hovsstallmästaren baron Essen och superade i sina smårum i operahuset, då en hovman inkom och lämnade ett brev, det han bröt och läste vid bordet. Brevet var utan namn, skrivet på franska och innehöll en varning, att konungens liv var i fara och att han borde avhålla sig från maskeraden. Konungen bibehöll likväl hela sitt lugn och nämnde ej något om brevets innehåll förrän han jämte Essen maskerad tagit plats i logen, då han för denne visade den anonyma skrivelsen. Essen gjorde allt för att avråda honom att visa sig nere i maskeradsalongen, samt rådde att i annat fall kläda sig i harnesk. Men förgäves! Kort derpå begav han sig tillbaka till smårummen, klädde sig, i likhet med Essen, i svart domino, samt inträdde sedan, med Essen under högra armen, i maskeradsalen. ”Kom nu och låt oss se, om de skola döda mig”, sade han till denne, i det de gingo in mellan kulisserna, som förde till salen.

Dansen var här redan i full gång, och då konungen inträdde, blev han genast igenkänd av alla, så att ett sorl av: ”se där är konungen!” genomlopp salen.

Konungen gjorde nu jämte Essen och de Beeche en stor tur rundtorn salen och begav sig sedan till foyern. Vid återkomsten härifrån blev han uppehållen av en samling svarta masker, som grupperat sig vid dörren. Konungen stannade, ty det var omöjligt att komma fram. I detsamma kände han en lätt hand slå sig på axeln under utrop: ”bon jour, beau masque!” varpå ett doft skott hördes bakifrån. Detta skott hade träffat konungen i ryggen, i venstra sidan, något över höften. Konungen kastade sig åt sidan, ropande: ” Jag är sårad, tag fast honom!”

Växlande rop hördes: ”Elden är lös, taket ramlar, rädda er!” Flera masker rusade mot dörrarna, men dessa hade Essen låtit stänga, även som befallning genast gavs om allmän demaskering.

En i salongen hittad pistol röjde sin ägare, och genom sammanstämmande uppgifter av personer, som sett mördarens dräkt och växt, blev kaptenen Jakob Johan Anckarström följande dag gripen. Han bekände sig också skyldig, över 40 andra personer, däribland Ribbing, Claes Horn, Thure Bjelke och Liljehorn, blev häktade, ävensom den gamle general Pechlin.

Under den tid konungen ännu levde, leddes rättegången mot de fängslade, men enligt konungens egen uttalade önskan blev alla, med undantag av mördaren, benådade till livet. Ribbing, Horn, Bjelke och Liljehorn blev dömda till ständig landsflykt. General Pechlin, vilken skall varit den egentlige anstiftaren av komplotten, nekade likväl ihärdigt, ehuru han belades med ganska svårt tvångsfängelse. Han fortfor dock att vara inspärrad och avled efter 4 års fängelse på Warberg, där han dog utan religion och moral. Konungen avled den 29 Mars 1792, 46 år gammal.

Anckarströms sista dagar (1792).  

Jakob Johan Anckarström, den sorgligtryktbare konungamördaren, var ungefärligen 30 årgammal, då han begick den handling, som satteen så svart fläck i vårt lands historia. Dagenefter dess utförande blev han arresterad, erkändesitt brott, och dömdes att, med förlust av äraoch gods, mista högra handen, halshuggas ochsteglas, sedan han, till straffets skärpande, tredagar å rad på tre av Stockholms torg ståtttvå timmar i halsjärn och slitit fem par spö.Första avstraffningen med spö ägde rum påRiddarhustorget. Han gick oförfärat och nästansturskt upp på schavotten, avhörde där sin domoch sattes så i halsjärnet vid pålen. Under helatiden såg han fritt omkring på den oräkneliga folkmassan på torget, gatorna och i fönstren. Deförsta spöslagen emottog han tigande, menbörjade sedan ropa. Andra dagen skedde sammaavstraffning på Hötorget, då han redan vid förstaslaget skrek jämmerligen, och efter det andrabörjade han himmelshögt ropa: ”Ack, förlåt mig!förlåt mig!” Tredje dagen förnyades denna scenpå Nytorget, där han led obeskrivligt, både avslagen på den för tredje gången upprivna ryggen,och av pöbelns otidighet med eder och bannor,med smuts, tuggbussar och dylikt, som de kastadepå honom, ehuru han också där underavstraffningen ropade om förlåtelse. En otaligmänniskoskara följde honom sedan allt till Smedjegården,dit han kom nästan halvdöd, samt hade äntligenblivit så späkt, att man såg honom falla tårarunder vägen från torget. Å pålen, varvidexekutionen verkställdes, var fästade mordpistolenoch den kniv, han hade tänkt använda, i händelseskottet misslyckats.

Ehuru regeringen önskade en skyndsamexekution, ville den dock lämna Anckarström alltmöjligt rådrum för beredelsen till döden. Hanfick därför själv bestämma dagen härtill, och närhan mot slutet av April månad tillfrågades: ”När vill ni själv dö?” – svarade han: ”Ack! uti denna vecka, om det låter sig göra för de därtillnödiga anstalterna, om fredag vill jag dö.” Påonsdagsförmiddagen fick hans hustru tillträdetill honom i fängelset, varom Gjörwell berättarföljande: ”När hon kom in, kastade hon sigöver honom, der han satt tvärs över sängen, och döljde sitt ansikte mot hans bröst. Han tog henne i famn och ropade: ’Min Stava! Se upp,se på mig, min Stava!’ och när hon det intetgjorde, sade han: ’Känner du igen mig, min Stava?Nej, det gör du intet; ty sådan har du aldrig settmig; ty nu ser du uti mig ett Guds barn.’ Han taladee sedan fast beständigt både om sin och hennes själ, hennes framtida vandel inför Gudsansikte, och om deras barns uppfostran; tröstadehenne därmed att hon och barnen fick behållaallt sitt timeliga goda, och begärde till slut avhenne ett visst lintyg för att bära på sindödsdag. När den halva timman var förliden,påminte polisbetjäningen om skilsmessan, dåslutkyssen och famntaget gåvos.” På torsdagenkommunicerade han, och fann sig därav mycketuppbygd, samt tillbragte följande natt under lugnoch en god sömn. Fredagsmorgonen utfördesdelinqventen till avrättsplatsen, åtföljd avkyrkoherden i Maria församling d:r Petrejus och pastor Boos, som haft sig hans själavård anförtrodd.Då de kommit inom spetsgården, knäföll de allatre på granrishögen, då Anckarström själv gjordebön, avbad ännu en gång sina många och svårasynder, och kastade sig med förtröstan uti Gudsoch Jesu armar; varefter prästerna läste över honom Fader Vår och Välsignelsen. Sedan steghan upp, tog båda prästerna i famn, kastade avsig surtouten, tog upp en vit mössa ur fickan,satte den på sig och strök håret i nacken uppunder densamma; varefter pastor Boos tog enlånghalsduk och band för hans ögon, sägande,att detta mörker snarligen skulle förvandlas utidet eviga och herrliga ljuset, varvid hanuppräckte båda armarna till himmelen. Såledesfärdig, ledde de honom upp på själva avrättsplatsen,lade honom ner, och sedan huvudet var välpassat på sitt block och handen lagd på det andra,lutade sig pastor Boos ned, strök med sin handöver hans bara hals och sade: ”Dig är förvaradherrlighetens krona”; vartill han med tydlig ochoförfärad röst svarade: ”Pris och ära vare dig,Herre Jesu innerlig!” då i detsammamästermannen och rackaren skiljde huvudet och handenifrån kroppen. Alla åsåg med största förundrandenna hans stora frimodighet och synbara glädje. Sedan han således legat en liten stund, komrackaren med sina drängar upp, kastade ner bådablocken och vände om kroppen, så att den komatt ligga på ryggen och all den övriga blodenförrinna densamma. Därefter gick de ned igenoch tog sig frukost med bröd och brännvin, föratt styrka sig till den magstarka förrättningen;återträdde sedan upp igen, då rackaren med enstor kniv ristade upp kroppen allt ifrån halsentill midjan; varefter drängarna uttog hjärtat,inälvorna och det hemliga tinget, läggande alltdetta uti en påse, som lades i en grop understeglen, varest det jordades. Sedan styckadeskroppen, först längs efter och sedan tvärs över,i fyra delar. Häruppå togs huvudet, somblottades, och slogs igenom detsamma en lång ochstark dragspik, varefter det bars upp för enstege på den höga pålen, och fastades där medmånga hammarslag. Likaså skedde med handensuppspikande under huvudet. Derpå ladesfjärdedelarne av kroppen på sina hjul, de båda öfrekroppsdelarna på de inre och de bägge nedre påde yttre hjulen. Sist uppspikades stora tavlan påsjälva galgen bakom hans huvud.

Oförmodad död (1807). 

En högst ovanlig olyckshändelse inträffade i Stockholm d. 11 Nov. 1807, då sonen av en av rikets herrar, Bror Carl Rålamb, notarie i Svea hovrätt, blev krossad av en bunt hoprullade säckar, som oförmodat utkastades från en vindsglugg. Han dog efter 27 timmars plågor vid endast 21 års ålder.

Greve Forsens mord (1810). 

Den nyss utkorade, så högt älskade kronprinsen Carl August hade vid ett besök i Skåne, och under det han å Qvidinge hed åsåg Mörnerska husar-regementets kamperande, plötsligen blivit träffad av ett slaganfall, som ändade hans liv i Qvidinge prästgård den 28 Maj 1810. Detta hastiga dödsfall, den tillgivenhet folket hyste för honom, det urgamla misstroendet till den svenska aristokratien, som man ansåg mindre benägen för den nyvalde fursten, allt bidrog att förstärka och giva trovärdighet åt ryktet om en förgiftning, och en sägen utpekade riksmarskalken greve Axel Fersen och hans syster, grevinnan Piper såsom upphovet till mordanläggningen. Den 20Juni 1810 skulle prinsens lik införas tillStockholm, under vägen till vilken stad allmogen påflera ställen själv velat draga den älskadeavlidnes stoft, liksom den fordom gjort med den storeGustaf Adolfs. Greve Fersen borde här fungerasom riksmarskalk och i sin vagn fara närmastliket. Ju mer tåget nalkades själva staden, destotydligare ådagalade sig folkets sinnesstämning.Ett hemskt gny, rop av förbittring ochförbannelse omgav riksmarskalken, och vid Kornhamnstorg övergick denna sinnesstämning omsider ihandling. Stenar inslungades i vagnen, flera avdem träffade honom, och ehuru nära man varslottet, vågade han likväl icke kvarstanna i vagnenända dit, utan sprang där utur upp i ett hus,beläget i hörnet av Stora Nygatan ochGråmunkegränden, där han likväl skyndade ickeräddningen, utan den egentliga faran till mötes.

Folket, som förföljt honom, störtade upp efterhonom, överhopade honom med smädelser ochmisshandlingar, och general-adjutantenSilversparre, som sökte lugna det, hade ej anseendenog att imponera och ej rådighet nog attbegagna den materiella styrka, som stod under hansbefäl. Han lovade slutligen, för att tillfredsställa hopen, att föra greven i fängelse, varförhan, jämte löjtnant Hammarsköld, tog honom enunder vardera armen och släpade honom, halftvanmäktig genom den utståndna ångsten ochmisshandlingarna, ned på gatan, fram över Riddarhustorget och till Rådhuset. Här rycktes hanlikväl snart ur deras händer av den ursinnigamängden, som åter började skymfa och slå honom.Ingen hade något vapen, ty ingen hade varitbetänkt på något mord. Raseriet ersatte likvälvad som felade. Slag av käppar, paraplyer ochknytnävar regnade över den olycklige, som drogsän uppför rådhustrappan, än in i stadsmilitärensvaktrum, men från båda ställena åter ut pårådhusgården till nya lidanden. Man hade redan ihuset frånryckt honom hans kappa ochordensdekorationer, vilka kastades genom fönstret utpå gatan, där de av hopen söndersletos i tusenstycken och bitarna kringburos som troféer. Nuslet man efter hand även de övriga kläderna avhonom; och då han slutligen neddignade dödunder sina vilda fienders händer, var hans kroppalldeles naken. Den lämnades i detta tillståndmer än en timma på torget tills den upptogs,lades i en politi-kista och nedsattes i polisensarrestrum. (Liket blev sedan utfört till hans gods Steninge och sist högtidligen begravet iRiddarholmskyrkan.)

Ett sådant slut fick den 60-årige greveFersen, ättemannen för en av rikets förnämstafamiljer och en ädel representant av aristokratieni dess vackra bemärkelse. Han ansåg ej dessföreträden bestå i ett tomt trotsande på bördensanspråk, utan i karaktärens upphöjdhet,kunskaper, skicklighet och ridderliga tänkesätt. Hanfordrade ej statens utmärkelser som en rättigheteller dess inkomster såsom sin tillhörighet. Avegen förmögenhet tog han medlen till den lyx,han förde, och denna lyx lemnade likväl mycketövrigt till välgörenhet mot behovets barn. Hansökte ej offentliga ämbeten, och strävade ej efteratt spela en roll. Tillgiven konungamakten, varhan likväl tillgiven fäderneslandet, och ehuru han ej deltog i 1809 års statsvälvning, gjorde han likväl ingenting för att motverka den, samt föraktade i synnerhet intrigen. Ingen kunde således med mindre skäl misstänkas för anstiftandet av ett fegt lönnmord, än han. Ståndsavunden och den småaktiga ärelystnaden hade likväl utsett honom till sitt offer, och vann även ändamålet, samt vann troligen mer än det, ty man hade sannolikt endast velat befläcka hans namn och anseende, icke sluta hans liv.

Så tadelvärdt folkets uppförande vid detta tillfälle än var, så mycken avsky ett mord än bör väcka, finner händelsen likväl ett slags ursäktlighet i sorgen över den förlorade, i harmen över den kränkning, nationaläran lidit, och i den ögonblickliga förbittringen, åt vilken man anvisat ett mål utan att tänka på någon gräns derför. General Adlercreutz, vilken ägde någon popularitet och åtminstone säkert genom det minsta användande av den kraft och rådighet, som han visserligen icke saknade, skulle kunnat rädda Fersen, red i stället bort från jäsningens tummelplats, såsom han sade, för att förmå hopen följa sig. Ingen av de övriga befälhavarna vidtog något steg till oordningens hämmande – det låter som en saga, hopspunnen av illviljan, men är likväl beklagligen alltför sant, att en svensk man, en bland rikets högst uppsatta personer, av en obeväpnad folkskara utan sammanhållning och anförare ej i ett ögonblick mördades, utan långsamt plågades till döds mitt i Sveriges huvudstad, i åsynen av dess garnison, varav ett regemente stod uppställt några alnar från det ställe, där han rycktes av och an bland hopen, utan att någonting gjordes för att frälsa honom och upprätthålla den allmänna ordningen eller dess väktares anseende. Det är icke ens bekant att någon av de försumliga befälhavarna ställdes till ansvar och straffades för sin pliktförgätenhet. När man jämför denna med folkets ursinnighet, blir den senare verkligen förlåtligare, ty folket liksom inbjöds av militärens likgiltighet att fortsätta vad det börjat.

Endast stadens auktoriteters kraftiga föreställningar förmådde väcka regeringen ur sin slummer. Magistraten och borgerskapets femtio äldste, anförda av tillförordnade överståthållaren general Skjöldebrand, uppvaktade på eftermiddagen konungen med anhållan att han måtte vidtaga några anstalter till ordningens återställande. Detta skedde även, och man hade nu en ytterligare uppmaning dertill, ty för det första var ändamålet vunnet: den avundade var undanröjd, och för det andra började jäsningen hota ännu flera huvud, som man ej ville uppoffra. De, som mördat greve Fersen, hade för det mesta tillhört bättre klasserna – en grosshandlare Lexow, en aktör Lambert, m. fl., voro ibland de mest komprometterade, ehuru ingen kunde överbevisas omsjelva mordgerningen, än mindre om något överlagt uppsåt – men dessa hade dragit sig undan, och deras platser intogs på eftermiddagen av den lägre hopen, som angrep flera betydande personer, skymfade och kastade stenar på militären samt inslog fönstren i greve Ugglas’ hus, utan att likväl åtkomma honom själv. Den väpnade styrkan måste således nu omsider anlitas, och ehuru folket försvarade sig med stenar och käppar, förmådde det likväl, utan vapen, plan och anförare, ingenting emot den ordnade krigaremakten. Flera stupade och sårades å ömse sidor, och kanhända skulle ännu mera blod flutit, om icke en förfärlig regnskur om natten åtskiljt de stridande. Till en lycka för de maktägande fanns ingen man av kraft och anseende, som kunde eller ville bemäktiga sig den rådande jäsningen i sinnena och leda den till något bestämt syfte; det är eljest omöjligt att ens gissa till vad den kunnat föra, ty det var icke endast i huvudstaden den härskade, utan den delades av massan kring nästan hela riket, och en verklig folkrevolution hade kunnat följa på den av 1809, vari det egentliga folket hade ingen annan del än att det lät henne ske.

En frimurare skjuter sig (1814). 

Överstelöjtnanten i arméen Jakob Wilhelm Tornérhjelm sköt sig d. 21 Sept. 1814 i trädgårdshuset vid Hammarby, straxt utanför Skanstull i Stockholm, som det tros, av missnöje över att han ej fick Carl XIII:s orden, vid dess instiftelse. Han hade skrivit avskedsbrev till släktingar och vänner samt låtit trycka notifikationen om sin död. T. var en ivrig frimurare och Carl XIII:s högra hand i frimureriet, men föll i onåd för det att han under arméens vistelse på Åland ej ville börja 1809 års revolution. (Enligt uppgift i Anreps ”Svenska Adelns Ättartavlor”.)

Dramatiska teaterns brand (1825). 

Denna tilldragelse har av Crusenstolpe blivit skildrad på följande romantiska sätt: ”På Dramatiska theatern i Stockholm uppfördes dramen ”Redlighetens seger över förtalet”. Stycket i och för sig sjelft är väl icke bland de mest inbjudande, men tre av allmänhetens älsklingar uppträdde deruti: Hjortsberg som ”Eldfelt”, Torslow som ”Smith” och Almlöf som ”Allbrand”. Stycket har fem akter. Då man hunnit spela nära slutet av den fjärde, började röklukt kännas. Man gav dock, att börja med, föga akt derpå, ty sådant var ej ovanligt och härrörde ofta från de under teatern eldade kakelugnarna. Men då röken mer och mer samlades på första bottnen och inträngde i sufflörsluckan, sprang sufflören, under uppträdet mellan Smith och Jenny, ut till den vid luckan stående maskinisten och tillsade honom att efterse varifrån den tjocka röken kom. Denne mente sig likväl ej bliva någon sådan varse. Så snart täckelset föll vid fjärde aktens slut, skyndade sufflören upp på teatern, där röken redan uppsteg genom rännorna till de lösa mellanväggarna, varföre man förmodade att elden var lös i den längst ner belägna snickareverkstaden. Maskinisten skyndade dit, men fann att där var alldeles mörkt, och blev vid uppgåendet först varse elden på andra bottnen.

Den överhängande faran medgav ej besinningstid. En slutakt måste hals över huvud improviseras, helt olika den femte, som styckets författare ordnat. Skådeplatsens ypperste konstnär åtog sig det kinkiga, det vådliga, det gräsliga uppdraget att utföra detta impromptu och att, denna gången på fullt allvar, med fasa och förskräckelse fylla åskådarnas bröst. Täckelset flög åter upp … för att aldrig mera fällas … och med ett lugn i hållning, åtbörder och röst, som var Hjortsbergs högsta triumf både som konstnär och människa, framträdde nu Eldfeltpå skådebanans rykande tiljor och tillkännagav, medan elden redan härjade under honom, den hotande faran. Åskådarna, lugnade av det lugn, som Hjortsberg visade, avlägsnade sig genast i god ordning, utan att någon enda bland dem skadades, varken av eld eller klämsel.

Så snart elden fått luft nedifrån, i det den utbröt genom fönstret mellan sydöstra torngaveln och porten åt sjösidan (hvarifrån det starka skenet föll rakt in i fönstren på kongl. slottets gallerier och rummen belägna i rad med dem), fördes den genom trätrummorna, varigenom loderna gingo, upp i vinden, antände i ett ögonblick därvarande läkter och tak samt rasade fram till den så kallade kronvinden, varigenom hela taket på huset och alla fyra tornen hastigt och nästan på en gång antändes.

Praktfullare skådespel har aldrig givits Stockholms invånare än branden av dramatiska teaterhuset, vilket d. 24 Nov. 1825 självt spelade huvudrollen i sina förevisningars sistaakt.

Kastom en hastig över- och avskedsblick på denna högtidliga, intrycksfulla byggnad, den enda, som Sveriges huvudstad ägde av medeltidens smak – en byggnad, som fordom kallades och numera var ”makalös”.

Fältherren greve Jakob Pontusson de la Gardie, gift med Ebba Brahe, uppförde på 18,000 pålar detta palats, året innan westfaliska freden slöts. Just här gav deras son Magnus Gabriel, den frejdade mecenaten, sin krönta härrskarinna den lysande fest, som börjar första akten av Kellgrens skådespel ”Drottning Kristina” (musiken av Muller), där i bakgrunden huset synes illuminerat tillika med trädgården, från början tillhörig palatset, sedermera skiljd derifrån och kallad ”Kungsträdgården”, samt slutligen skövlad och som torg utrustad med Carl XIII:s bildstod och namn. Vid Carl XI:s reduktion lades byggnaden under kronan och inreddes 1690 till arsenal. Denna förbyttes 1793 till dramatisk theater, som den 1 November – den då regerande konungen Gustaf IV Adolfs födelsedag – öppnades med ”Den svartsjuke Neapolitanaren”, författad av Gustaf III, och operan ”Alcides’ inträde i verlden”. Hjortsberg, en av de konstnärer, vilka först uppträdde på denna skådeplats, blev också den som där visade sig …

Se också hur gräsligt skönt det brinner, det gamla minnesdigra palatset med sina åldriga murar och sina fyra stolta torn, denna prydnad i bakgrunden av Stockholms oförlikneliga hamn! Se hur de sprakande gnistorna sväva i luften som stjärnor lösryckta från det mörkblå fästet, där i ett omätligt fjärran myriader sådana tindra i den mörka November-kvällen! Se hur den vita snön överallt i nejden vid det röda skenet glimmar likt diamanter! Se hur lågorna rasa derinne, hur deras glödande tungor girigt slicka de grå murarna derute! Se hur en tron, en stod, ett berg, en sol i ett ögonblick förvandlas i aska . . . hur elden frossar bland siden och sammet, bland spetsar och flor, hur dräkter från alla tidevarv, alla punkter på jordklotet, för alla åldrar, alla samhällsbelägenheter, sekund efter sekund varda till intet: vildens tigerhud, konungens mantel, munkens kåpa, riddarens pansar, hovmannens bjäfs, tiggarens trasor, allt förtärade hungrande lågorna, och deras hunger, i stället att stillas, förökas, ju mera de sluka! Nu linda de sina flammors armar kring de spotska tornen. Men försåtet, förstörelsen, förgängelsen bo i dessa famntag. Och vilka syner derinne… Kasta ännu en blick ditin i dessa kamrar, som aldrig förr, ej ens under sina mest lysande dagar, varit fyllda av ett så bländande ljus som nu! Ser ni denna kvinnohamn i det nordöstra tornet? (Tre personer blev beklagligen offer för sitt nit. Det var dessa man såg skymta förbi tornfönstren, sedan räddning ej längre var möjlig, och det är säkert därav vidskepelsen och lättrogenheten satt fabeln i omlopp om andesyner i de brinnande tornen.) Ser ni hur hon vrider händerna av ångest, hur förtvivlan ropar ur hennes anletsdrag, medan röken kväver hennes röst. Det är Kristina, den makalösakvinnan, som grämer sig över härjningen av sin gunstlings ”makalösa” slott, detta slott, där hon mången gång ökat glansen av hans ståtliga banketter och förstulet bortjollrat tiden mången vällustig herdestund. Det är Kristina, den lysande drottningen, som lade fredens helande oliv på såren av trettioårig blodsutgjutelse: som med nya segerfanor riktade svenska minnenas skattkammare och lade nya landskap under Sveriges krona: som var sitt tidevarvs lärdaste och vittraste krönta huvud, och som omgav sin tron med europeiska ryktbarheter. Det är väl sant, att Oxenstjerna och Banér och Horn och Torstensson och Wrangel hade någon del i detta fredsslut och de segrar, som beredde det, segrar, till vilka Gustaf Adolf själv givit impuls och föresyn, men i hennes tid mognade frukterna, och skörden blev således hennes. Det är Kristina, den nyckfulla furstinnan, som avsvor de trosläror, för vilka hennes store fader blödde och vilkas införande i hennes fosterland gjorde hennes farfars fars storhet: Kristina, den lättsinniga kvinnan, som kastade bort spiran i Stockholm, för att vinna en sarkofag i Rom, och knappt hunnit bli bofast i ”den eviga staden” innan hon längtade till Birger Jarls stad tillbaka och ångrade att ha avstått sin krona: Kristina, den grymma kvinnan, som med Messeniernas blod fuktade trappstegen av den tron, hon övergav, och med Monaldeschis mord fläckade det enskilda liv, dit hon flydde. Det är Messeniernas och Monaldeschis hämnd-ropande minnen som kvälja och förfölja henne ännu i hjärtat av hennes sedermera förskjutne gunstlings palats. I samvetsraseri faller hon på knä och anropar himlen om förbarmande. Försent, förgäves! Se hur de gula och blå avgrundslågorna fladdra omkring henne . . . fatta hennes kläder . . . hennes hår . . . Hon störtar …. Taket störtar över henne …. Nordöstra tornet har försvunnit, hastigt och fullständigt som en teaterkuliss . . .

Och i nordvästra tornet ser ni denna vålnad, som från tredje våningens fönster förtvivlad mäter avståndet från sin höjd ned till marken och synes tveka mellan valet att brinna eller krossas? Det är Carl XI, som genom reduktionen rövade detta palats från sin egen faster, prinsessan Euphrosyne, förmäld med greve Magnus Gabriel de la Gardie. Det är den stränge konungen, som, sedan han plundrat hennes man på allt vad staten både tillkom och icke tillkom, ville blidka henne med återställandet av ett dyrbart smycke, som han sade sig ha undantagit för sin fasters räkning, men vilket den furstliga grevinnan med förakt och vrede slängde för konungens fötter, utbristande: ”Har du tagit köttet, så må du behålla benen också!” Det är den oinskränkte konungen, som för sina gärningar endast är den allsvåldige Guden redo skyldig och som i sin bästa ålder, i sin högsta makt plötsligen befinner sig, ehuru omgiven av de skatter, han hopat, och i spetsen för sina stående härars livvakt, instängd mellan fyra ögon med mannen med den oblidkeliga lien och söndersliten av kval utbrister: ”I skolen veta att döden är hård att pågå!” Hans vålnad, som ni där ser, vet ni vad han nu skulle önska, han, som fått alla sina önskningar uppfyllda? Att med inskränktare makt, för vars vidd hans samvete ej behövt bäva, med färre rikedomar, över vilka de plundrades förbannelser ej vilat, få behålla livet. Det är försent! Brännande som samvetet tära honom redan de härjande lågorna. Genom bullret av den dånande elden, vars flingor flyga långt ut åt strömmen, långt ut på marken, och de släckandes stoj tränger ett hemskt, ett sönderslitande anskri . . .

Vålnaden och nordvästra tornet finnas ej mer.

Och skepnaden, som rör sig så blixtsnabbt, så fjäderlätt därinne i sydöstra tornet . . . vilken annan kan det vara än tredje Gustaf! Kanske ha de politiska menederna, säkerhetsakten, Hästeskos stupstock med fasa fyllt tjusare-konungens långa slummer i Riddarholmens valv! Kanske har han vaknat vid klämtslagen … En teater brinner: hur skulle han kunna motstå denna dragningskraft . . . han har hastat dit. Han befinner sig i det palats, vilket, enligt av honom själv förelagd plan, Kellgren förevisat redan i första uppträdet av skådespelet ”Drottning Kristina”. Eldskenets glans förgyller hans egen bildstod gent över vid Skeppsbron. Luftigt och fint synes Sergels mästerverk stå på språng att ila mot odödlighetens branter.’ Se hur skepnaden derinne spritter, förmodligen av fröjd, vid denna syn . . . Men han vänder sig åt motsatta sidan: hans blick studsar vid broderns bildstod, tung och klumpig, liksom fastnaglad vid jorden. Se hur skepnaden i tornet kastar sig åt alla sidor: på nytt svida dödssmärtorna den 16 och 29 Mars . . . ”Den eftervärld, som redan sitter till doms över hans – Gustafs – blodiga stoft, skall utan tvivel, om den minnes hans dygder, även ej förgäta hans fel. Vi ihågkomma att han vågade tänka stort om fäderneslandet, och gives ingen heligare eld än ärans, så har Gustaf genom eld renad ingått i odödlighetens tempel” . . . Men se vidare hur han sträcker ut handen mot det tempel, han själv rest åt de ”fosterländska sånggudinnorna”, och besvärjer det rasande elementet att skona åtminstone denna helgedom. Elden lyder hans besvärjelse – lyder Carl Johan, vars skarpa fältherreöga avvärjer faran; men de giriga lågorna släppa ej sitt väntade byte utan vederlag: skepnaden i sydöstra tornet blir sjelf deras rov: efter några minuter är det förbi med både skepnaden och tornet … ett brusande eldhav översvämmar och uppslukar dem bägge.

Ännu kämpar sydvästra tornet mot förödelsen. Från dess tinnar gjutes Armidas eldregn över nejden. Röda drakar susa i alla riktningar genom luften. Elementerna brottas. Massor av vatten, slungade i massor av eld, åstadkomma åskors dån och uppjaga svarta molnstoder, som emellanåt dölja föremålen för åskådarnas blickar. Flammorna smyga invändigt längs upp efter tornets väggar, tränga in i alla dess springor, utbrista på en gång genom alla dess porer: de öppna sina glödande gap: ur dem utsträckas högröda tungor: ett smattrande gny viner genom luften: från metallen, varmed taket är betäckt, sprider sig kring tornet en brokigt skiftande krans av böljande lågor: den svarta vindflöjeln rodnar av maktlös harm: det brakar som vid Ragnarök … tak och flöjel ligga i gruset! Det hela är ett Etna i förminskad storlek.

De aristokratiska tornen ha således upphört att sticka avunden i ögonen. Den fullkomligaste jämlikhet råder inom det nedbrända palatsets rykande ruiner – eldens böljor överskölja dem först, sedan kastar röken över dem sin tjocka mantel . . . ”När allt är allt, så är allt allt”. . . .

Åskådarne, höga och låga, återvände till slott och kojor.

Och det vardt natt.”

En duell (1833).

Under konung Carl XIV:s regering uppkom en gång en dispyt emellan två hovherrar, den ena, friherre Carl Adolf Munck, kammarherre hos dåvarande kronprinsen Oscar, samt den andra en hovfunktionär hos konungen. Ämnet var politiskt, möjligtvis berörande skilnaden emellan det då ”närvarande” samt framtidens förhoppningar.

Dispyten slutades med oenighet och en utmaning. Duellen avlopp så, att Munck fick ett djupt sabelhugg i huvudet, som efter ett par dagar ändade hans liv, d. 19 Dec. 1833. Han begravdes på Clara kyrkogård, sju alnar djupt ned, såsom kronprinsen Oscar befallt. Ett monument, med överst ett par sablar i kors, prydde graven; dock har okynnet eller vinningslystnaden borttagit större delen av de förgylda sablarna.

Gatuupplopp vid Stadshuset i Stockholm (1838).

I sin skrift ”Ställningar och Förhållanden, 2:dra brevet”, hade litteratören assessor Crusenstolpe, i anledning av en utnämning i konseljen på en söndag, mera på skämt kallat detta för ”sabbatsbrott” och tillagt: ”Konseljen har sålunda brutit snart sagdt både emot Guds och världslig och konstitutionell lag”, vilket yttrande föranledde mot författaren ett åtal för majestätsbrott eller ”lasteligt tal mot konungens person”, vartill han ock emot all förmodan av den tillkallade juryn förklarades skyldig. Domen avkunnades den 19 Juni och författaren fälldes till tre års fängelse på Vaxholms fästning. De talrikt församlade åhörarna, som redan vid hans ankomst till hovrätten höjt sina ”leve” för honom, förklarade sitt missnöje över domen inne i sessionsrummet genom stampningar och vid utgåendet genom nya ”leve” för den fällde. Dagen därpå utbröt oroliga uppträden. Dessa bestod egentligen i intet annat än att en stor folkmängd om natten samlat sig vid Stadshuset, där Crusenstolpe satt fången, för vilken de hurrade och sjöng sånger, samt i Ålands gränd utanför justitiekansleren Nermans boning, där några pojkar inslog 10 à 12 fönsterrutor. Saken blev likväl av betydenhet genom den vigt, som gavs deråt, då hela garnisonen befalldes uttrycka, slottet följande dagen omgavs med trupper, kanonjollar förlades på strömmen och militär-kårer bivuakerade på flera ställen i staden samt patruller utsändes, vilka skingrade folket, där blott tre eller fyra stod samtalande, och därvid begingo åtskilliga våldsamheter mot fredliga personer, i synnerhet under lövmarknaden den 22 om aftonen. Jäsningen fortfor emellertid, och den 19 Juli kom. Man hade väntat att Crusenstolpe denna dag skulle avföras till fästningen. Nyfikenheten och säkerligen även önskan att för den fångne uttrycka sitt deltagande samlade nu en massa människor till fängelset och den bredvid liggande Peter Myndes backe, varest en mindre vaktstyrka stod posterad. Denna laddade skarpt i folkets åsyn. Inslagningen av fönsterrutorna i Stadshuset gav snart signal till skotts avlossande på det obeväpnade folket, som likväl nöjde sig med att blott driva vakten tillbaka utan att misshandla eller avväpna den. En ny trupp avsändes nu till stället, vilken besköt hela gatan, varest möjligtvis till en del helt andra personer då befann sig än de, som inslagit fönstren. Tre människor blev dödskjutna och flera sårade. Blodbadet hade kunnat bli ännu mera mördande, om ej soldaterna i allmänhet varit nog mänskliga att rikta gevären för högt: många kulor slog in i gaveln på Maria kyrka, där de länge kvarsatt som minnen efter det hemska uppträdet. Dagen därefter blev Crusenstolpe, under åskådarnas livliga hurrarop, på en jakt avförd till fästningen, åtföljd av sin ädla maka, som fått tillstånd att där dela hans fängelse. Ehuru icke ringaste spår till uppviglingsförsök att handla efter plan och ledning visat sig bland den oroliga massan, inkallades dock sedermera trupper till huvudstaden, stränga polisförfattningar utfärdades och Stockholm liknade en tid bortåt en stad i belägringstillstånd.

Lagerstråles mord (1844). 

Gustaf Rudolf Lagerstråle, filos. mag., kammarjunkare och landtmäteri-sekreterare, mördades å Nya Kungsholmsbron i Stockholm, under vägen till sitt på Kungsholmen belägna hem, om natten d. 13 Januari 1844. Mördaren, som upptäcktes, blev halshuggen. Efter denna händelse blev en post utsatt på bron, för patrullering nattetid, vilken nu mera är indragen.

Hemlighetsfulla mord. 

Bland mord, vars gärningsmän icke blivit upptäckta, må anföras:

Kryddkramhandlaren och lotteri-kollektören i Stockholm Kristoffer Daniel Nisser mördades inne i sin bodkammare pingstdagen den 17 Maj 1818 under högmässogudstjänsten.

Överstinnan Sederholm, boende i hörnet av Mäster Samuels gata och Östra Bangatan, fanns en morgon mördad i sin boning, utan att någon tjuvnad därvid blivit begången, oaktat tillgång fanns både på penningar, silver och varjehanda pretiosa.

Brukspatronen Carl Henrik Wengelin, boende i sitt eget hus N:o 22 vid Öfra Badstugugatan inom Maria församling, blev på ljusa dagen mördad, under besynnerliga omständigheter. Ett pris utsattes för mördarens upptäckt, men alla efterspaningar var fruktlösa, såväl vid detta som de två ovan omnämnda morden, över vilka varjehanda, för åtskilliga personer graverande gissningar förekom.

Gatu-upplopp i Stockholm (1848). 

Egentliga orsaken till detta tumult har ej rannsakningen kunnat uppdaga. I synlig måtto framkallades det troligen genom några i mörkret tillkomna proklamationer, som den 18 Mars om morgonen fanns uppklistrade på åtskilliga husknutar, med uppmaning till ”5,000 medborgare” att samlas utanför den plats, där reform-middagen hölls (Till opinionsyttring i avseende på representationens ombildning.) En nyfiken folksamling bildade sig emellertid, militärvakterna fördubblades och patruller utsändes kring gatorna, vilket utan tvivel retade massan till utbrott. Storkyrkobrinken blev egentliga platsen for detsamma. En ansenlig mängd fönsterrutor inslogs där, och flera på andra ställen följande aftonen (d. 19), då oväsendet var som starkast. Militären sköt därunder skarpt: närmare 20 personer föll för dess kulor och ett stort antal sårades. Man har anmärkt, att detta blodiga uppträde enligt all sannolikhet kunnat avstyras, om den civila myndigheten i tid och nog talrikt blivit anlitad.

Katholska kyrktornets instörtande d. 23 Maj 1866. 

Samma dag konung Gustaf III i Rom offentligen begick nattvarden (d. 11 April 1784), för vilken akts förrättande överhovpredikanten och ordensbiskopen friherre Carl Edvard Taube ditrest ifrån Stockholm, invigdes det i Stockholm inredda katolska kapellet till sin bestämmelse. År 1866 d. 23 Maj, samma dag konungens likkista i Riddarholmskyrkan öppnades, och vid ungefärligen samma tid på dagen, ramlade det under byggnad varande tornet till katolska kyrkan vid Norra Smedjegatan, därvid begravande omkring 30 personer.

Eldsvåda den 12 November 1873. 

Klockan ½ 2 om morgonen d. 12 Nov. 1873 utbröt en häftig eldsvåda på vinden till det vid Gustaf Adolfs torg belägna s.k. Palinska huset. Eldens härjande inskränkte sig visserligen till den antända vinden med där varande boningsrum och kontor, vilka jämte husets tak blev lågornas rov; men flera av de där boende hyresgästerna, vilka genom lågorna banade sig väg till den antända trappan, blev av elden mer eller mindre svårt skadade, andra, för vilka ingen annan möjlighet gavs att undkomma lågorna, kastade sig från det höga husets femte våning ned på gatan, där man sökte emottaga dem uti anskaffade mattor, som uthölls. Av omkring 30 personer, som bebodde de antända lägenheterna, hade flertalet lyckats bana sig väg utföre trapporna eller genom klättrande på taket räddat sig till angränsande hus; men 6 voro överlämnade åt det förskräckliga valet mellan att brinna upp, eller störta sig utföre. De valde det senare. En av dem, en 46-årig hotelluppassare, dog strax efter, de övriga, varibland en dansös vid kongl. theatern, fick armar och ryggar avbrutna, revben och huvuden illa tilltygade, o.s.v. En person, snickeriarbetare till yrket, blev innebränd.


Andra texter om Stockholm.

Stockholms anläggande och tillväxt under 1200- och 1300-talet 

Stockholm under fjortonhundratalet och till 1523

Översikt av det svenska folkets historia. Fram till 1523. (Text från 1901)

Översikt av det svenska folkets historia. Efter 1523. (Text från 1901)

Riddarholmskyrkans historia och märkvärdigheter (1866)

Riddarhuset i Stockholm


STOCKHOLMS BLODBESTÄNKTA JORD (Text från 1874)

STOCKHOLM.
TRYCKT HOS P. G. BERG 1874.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s