demografi

Krönika: Från artighetskultur till normlöshet.

En gång på 1980-talet satt jag på en bänk vid Slussen i Stockholm och väntade på ingenting. Det var alldeles intill en trafikplats där bussar stannade och gick i en jämn ström. Folk klev av bussar och folk klev på bussar. På den tiden var bussarna inte lika låga som idag och inte anpassade för att det skulle gå smidigt att köra på eller av barnvagnar. Den som skulle på var tvungen att vända sig om och dra vagnen uppför ett eller två trappsteg. För den som skulle gå av var det enklare än att gå på bussen men kunde vara krångligt ändå. Det var inte helt okomplicerat för många stressade personer som dessutom kanske hade väskor att bära på och ytterligare något barn med sig.

Trots att många barnvagnar skulle på och av och trots att det var många människor i rörelse var det förvånansvärt få som ville hjälpa de ensamma mammorna eller papporna på med sina vagnar.

Jag sprang fram flera gånger och hjälpte till trots att personer som stod nära och skulle stiga på en buss hade kunnat hjälpa till. Men de låtsades inte se någonting. Då påmindes jag om en tid bara en eller två decennier tidigare när det var skamligt att inte hjälpa till.

var det självklart att hjälpa till att lyfta på eller av barnvagnar som skulle på bussar, spårvagnar eller annat. Att tacka var också en självklarhet.

var det självklart att hålla upp dörren om man mötte någon som skulle in eller ut i någon butik eller liknande. Att tacka var också en självklarhet.

var det självklart att som resenär ge plats åt äldre, handikappade eller gravida. Att tacka var också en självklarhet.

var det självklart att dra ut stolen åt sitt kvinnliga sällskap om man var på fest eller gick på restaurang.

var det självklart att artigt säga ”hej” till grannar man mötte.

Det fanns en artighetskultur som i stort sett är helt borta idag. Den förekommer endast i begränsad form och då inom den mest kultiverade delen av befolkningen. Många är ganska bortkomna och vet inte hur de ska uppträda i sociala eller offentliga sammanhang.

Varför har artighetskulturen försvunnit? Det finns nog flera faktorer som påverkar. De svenskar som växte på 1950-talet eller var vuxna då lärde sig hemifrån av sina hela och välfungerande familjer vilka regler man borde leva efter och följa i offentligheten. Respekten för andra människor, inte minst äldre, satt i ryggraden. Det här var före duandets tid när det fortfarande fanns en viss distans mellan människor och respekten för andra var stor.

Om du-reformen påverkade samhället negativt går inte att säga säkert, men det är inte uteslutet att reformen bidrog till att minska respekten mellan yngre och äldre.

En äldre man jag pratade med hävdar bestämt att det är så. Han menade också att reformen bidrog till att minska respekten för kvinnor som respekterades mera innan såväl du-reformen, som 1968-vänsterns allmänt respektlösa och själviska livsstil där även droger blev en del av vardagen för många. 

Ungefär samtidigt hade p-pillret blivit en del av vardagen i landet vilket också urholkade moralen och försvagade nativiteten vilket i förlängningen skadade familje- och släktrelationerna. Dessutom blev det fritt för vem som helst att göra bort från 1974. Hela den familjepolitiska strukturen kom att förändras kraftigt och idag ser vi följderna av den tidens liberalisering. Färre syskonrika familjer och fler ensamstående mammor.

1970 var medelåldern för nyblivna gifta män 26,2 år och för kvinnor 24 år. Det var alltså personer födda i mitten eller slutet av 1940-talet som fortfarande upprätthöll en äktenskaplig tradition av att gifta sig i en ålder där förutsättningarna för att hinna få fler än två barn var goda.

Deras föräldrageneration som också gifte sig tidigt kallas idag för ”boomers” för att de som efterkrigsgeneration födde relativt stora barnkullar. Det var en generation som sällan skilde sig utan föredrog att hålla ihop sina familjer. Men även om många gifte sig tidigt i jämförelse med idag så ökade antalet skilsmässor radikalt efter att ändringar i skilsmässolagen infördes den 1 januari 1974.

Istället för att förmå familjer att hålla samman valde politikerna att hjälpa familjer att lättare splittras. 2003 infördes Sambolagen och var det som slutgiltigt bekräftade att makthavarna inte längre ansåg att äktenskapet skulle uppmuntras. Sedan dess har parförhållanden övergått från att ha varit ett lojalt förhållande mellan fästmö och fästman eller make och maka till att vara ett ganska löst ofta ickestabilt förhållande mellan två personer som är beredda att bryta upp vid minsta motgång. 

Från och med 2009 infördes en rad nya regler. Äktenskap kunde nu ingås av två personer av samma kön. Det blev lättare att byta efternamn vilket man dessutom man kan göra flera gånger under äktenskapet. Om makar vill skiljas går det att få skilsmässa omedelbart.

En ny familjekultur uppmuntrades och utvecklades där det plötslig blev mera viktigt att uppfylla själviska mål än att ge barn en trygg uppväxt med en mor och far. Det är nu skilsmässorna ökar och alltfler barn får halvsyskon. De som försvarar den utvecklingen försöker signalera att bonusbarn är något positivt, som om det skulle vara positivt att barn bor varannan vecka hos den ena föräldern och varannan hos den andra och att det blir så vanligt med halvsyskon. Många skilda föräldrar har berättat hur lyckliga de är som kan resa och ägna sig åt självuppfyllande aktiviteter den vecka de ”slipper ”barnen.

Många barn som idag fostras av en ensamstående mamma eller kommer från splittrade och trasiga hem får inte den grundläggande uppfostran som barn får om de växer upp i ett hem med båda föräldrar och stabila förhållanden. Det finns självfallet undantag åt båda håll, men det är inte svårt att se hur skilsmässobarn själva skiljer sig oftare än barn som växt upp i hela familjer.

Det kan ju vara dumt att säga att dagens ungdomar är sämre uppfostrade än gårdagens ungdomar eftersom ungdomar alltid kritiseras av den äldre generationen. Men när det gäller artighetskulturen är det inga problem att se att den till större delen är bortblåst.

Svenska folket behöver genomgå en ny folkuppfostran där elever redan i skolan lär sig hantera alla sociala koder, bli hjälpsamma i vardagen och förberedas för ett liv med en familj. Jag talade nyligen med en småföretagare som arbetat hårt länge, fostrat en son och en dotter som idag har egna karriärer med bra jobb och ett rikt socialt liv. Men de har ”glömt bort” att bilda familj själva och är i den åldern att det troligen är försent att göra det. Livet passerar förbi snabbt och om man inte i tid bryr sig om det som borde vara viktigast så tynar släkter och folk bort. När kvinnor uppmuntras att göra karriär och de mest begåvade av dem gör det föds färre begåvade barn om karriären går före reproduktionen. Det finns alla skäl i världen att istället uppmuntra begåvade kvinnor och att bli flerbarnsföräldrar. Långsiktigt är det till gagn för nationen.

Skolan borde ha som en av många uppgifter att på ett positivt sätt förbereda elever inför ett framtida familjeliv och öka förståelsen för att trygga och stabila familjer är den grund som ett civiliserat samhälle måste vila på. Som vuxna ska de sedan kunna göra rätt val för att ett kommande äktenskap ska bli lyckligt och för att barnen i en sådan familj ska uppfostras väl och bli harmoniska.

Idag ser vi hur många far illa efter impulsdrivna relationer som leder till barn och separation redan efter kort tid. Föräldrarna förstod inte vikten av att lära känna varandra och varandras familjer på djupet innan den satte barn till världen. När man frångår nedärvda traditioner som fungerat riskerar det att bidra till att göra samhället mera dysfunktionellt. Varje relation som spricker där barn finns med påverkar inte bara familjen utan också stora delar av omgivningen och i förlängningen även samhället.

Jag kan inte räkna hur många ensamstående och skilda föräldrar jag har pratat med som låtsas att allt är frid och fröjd, men vid närmare skrap på ytan ser man mycket sorg och bedrövelse inte minst för barnen som är helt oskyldiga men ändå drabbas hårdast.

En annan iakttagelse är att förhållandevis många från skilsmässohem också ger sig in i mångkulturella förhållanden, som oftare än etniskt lika förhållanden leder till kulturkrockar och skilsmässor. 

Beslutsfattande politiker och opinionsbildande journalister som förespråkar mångkultur väljer nästan alltid en svensk partner. Vem eller vilka svenskar ser de som tänkbara äktenskapskandidater till migranter från länder som Somalia eller Afghanistan när de inte ens själva kastar blickar åt det hållet? Att ha åsikter om det leder ofta till meningslösa ordkrig och beskyllningar om fördomar eller rasism, men är egentligen ingenting annat än relevanta och befogade frågeställningar. Etnisk differentiering av en tidigare etniskt homogen nation leder per automatik till att frågor om framtiden ställs. Det är naturligt.

I en mångkultur med mängder av olikartade mänskliga uttryck på gott eller ont beroende på åsikter riskerar nedärvda traditioner och sympatiska seder att tyna bort och ersättas av något annat. 

När jag satt på bänken vid Slussen var Sverige fortfarande ett relativt kulturellt och etnisk homogent land och hade börjat krackelera redan då. Nya lagar, förkastande av traditioner och upplösning av familjeband hade börjat sätta sina spår. Artighetskulturen var på väg bort. Normupplösningen var en följd av allt från ansvarslösa politiska beslut till enskilda individers ointresse för sina egna traditioner, ett ointresse som uppmuntrats av den kulturelit som växte fram ur en vänsterrörelse som fick fritt tillträde till det offentliga rummet och därför påverkade alla.

familjer-midsommar

Familjer firar midsommar som är årets viktigaste familjefest

Även om framtiden ser dyster ut för många så är det viktigt att försöka hitta tillbaka till det som var bra i Sverige tidigare. Ett sådant område är den gamla artighetskulturen som måste återuppväckas. Ett annat område är familjen vars stora betydelse för samhället kräver en återgång till sedvänjor som tillämpades av våra förfäder och gjorde familjerna till starka och hållbara fundament som höll i vått och torrt.

Historiskt så har familjebildning föregåtts av vissa ritualer. En väldigt förenklad bild av vägen till äktenskapet kan se ut så här.

En man och en kvinna fattar tycke för varandra. Båda parter har träffat varandras föräldrar och ser att de är ärbara människor. Mannen frågar först kvinnans föräldrar om han får tillstånd att fria till henne och om föräldrarna säger ja så friar han. Det är föräldrarnas plikt att inte ge sitt godkännande om den potentiella fästmannen inte kan uppfylla vissa krav som en familj bör kunna ställa på en blivande familjemedlem. (Sådana krav var helt självklara i den fornnordiska och den kristna kulturen, men är spårlöst borta idag.) Om han ändå blir godkänd så går paret tillsammans och köper ringar som de bär som ett tecken på förlovningen, att de är fästmö och fästman. De gifter sig efterhand och blir en lycklig familj. 

Äktenskap och familjebildning är den kanske viktigaste och mest ansvarsfulla handlingen som en människa går igenom. Därför är det viktigt att det blir rätt från början. Det var från de goda familjerna vi fick män och kvinnor som uppförde sig väl och förstod betydelsen av att lämna plats åt äldre på bussen eller hjälpa till att lyfta på en barnvagn.

Signum


Länkar:

Vänskap, kärlek och tradition

Enklare att byta namn innebär en uppluckring av traditioner och identitet

Bröllopsseder på Gotland. (1908)

Svenska folket i demografisk utförsbacke

Om Giftermålen i Sverige (1874)

Befolkningens antal (Ur Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon över Sverige, 1859)

Om bröllop bland allmogen under 1500-talet

Demografiska förhållanden (1901)

Kvinnliga nyckelbärare från vikingatiden

Gunnar och Börta

Ärlighet

Vett och etikett anno 1910.

Andra länkar:

Fler bilder från den döende landsbygden

Avfolkningsbygder i Ångermanland

Landsbygden blöder och gråter

Landsbygden avfolkas

Den eftersatta och döende landsbygden

Björnhammar i Hallsberg

Utrotningshotade bönder

Centerpartist vill avveckla landsbygden

En dag i Svealand

Kategorier:demografi

Märkt som:, ,

1 svar »

  1. Intressant inlägg. Själv är jag uppvuxen under 90-talet och det du beskriver känns så främmande, men så lockande. Saker gick så snett under 1900-talet, jag hoppas att vi kan återuppliva det gamla goda Sverige.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s