Textarkivet

Om gästgiverier

Gästning, Gästgivare, Gästgivares friheter, Gästgivargård, Gästgivareskjuts.

(Från Nordisk familjebok, Uggleupplagan 1909)

GÄSTNING

Gästning, en allmogen fordom åliggande skyldighet att härbärgera och förpläga kungliga personer och konungens utskickade. Då även andra godtyckligt togo denna skyldighet i anspråk för sig, uppkom skillnaden mellan ”gästning” och ”våldgästning”.

Över denna senare klagades där och var i landet, varför Magnus Ladulås genom Alsnöstadgan (omkr. 1280) förbjöd all våldgästning. Under de ständiga krigen utvecklade sig likväl åter detta missbruk, i synnerhet i gränsorterna, varför också stadgandet om förbud för våldgästning och begränsning av gästningen tid efter annan upprepades, t.o.m. så sent som 1683. Ännu på 1700-talet klagades över våldgästning på landsbygden av kringvandrande ”gärningsmän” (hantverkare), som trugade sig till gästfrihet i gårdarna.

svenska kulturbilder

GÄSTGIVARE

Gästgivare, föreståndare för sådan skjutsplats, gästgivargård, gästgiveri, där resande äger rätt att mot betalning erhålla, utom skjuts, härbärge och förplägning. Gästgivare antages i stad av magistraten, på landet av länsstyrelsen. Han bör vara känd för ordentlighet och redbarhet samt ställa borgen för fullgörandet av sina förbindelser. Honom åligger bl. a. att övervaka, att man ej onödigt uppehåller den resande eller avfordrar honom betalning utöver taxan.

Av ålder har gästgivare ägt rätt att utskänka och försälja brännvin, men genom 1855 års nya brännvinslagstiftning inskränktes denna rätt till de gästgiverier, vilka redan då fanns, varjämte statsmakterna 1873 bestämde, att utskänkningsrätt skulle tillkomma endast den gästgivare, som ägde sådant gästgiveri redan vid 1874 års ingång, ävensom av hans hustru, ”så länge någon af dem lever och gästgiverihållningen vid samma gästgiveri själv eller genom annan behörig person besörjer”. På regeringens initiativ beslöt 1907 års riksdag pensionering af gästgivare och deras änkor, vilka avstå från dem sålunda personligen tillkommande rätt till utskänkning af brännvin.

GÄSTGIVARENS FRIHETER

Gästgivares friheter, kallas med ett gemensamt namn de förmåner, som tid efter annan tilldelats gästgivare och med privilegienatur är eller varit fästa vid gästgiverihemman eller gästgivare personligen. 1636 erhöll gästgivare 6 års frihet från grundränta och inkvartering, varjämte varje annan förbjöds att i grannskapet hålla öl, vin och brännvin till salu. 1649 erhöll han rätt att av häradet få hjälp till uppförande av nödiga hus. 1651 års gästgiveriordning tilldelade gästgivare som gåva ett litet hemman, en hage eller äng från närmaste allmänning samt frihet från rotering och all annan kronans tunga och utlagor. Än ytterligare ha åtskilliga gästgivare erhållit rena statsbidrag i form af anvisning på ränta från andra hemman. Sedan numera alla anordningar på ränta är till statsverket indragna, utbetalas från lantränterierna till gästgivare en ersättning (ungefär 20 000 kr. årligen), hvilken statsutgift under titeln Gästgivares friheter avföres på nionde huvudtiteln. Uti 1878 års skjutsstadga förklaras uttryckligen, att dåv. innehavare av gästgiveri efter gamla ordningen, även om en annan person blir skjutsentreprenör, fortfarande skall tillgodonjuta sina förra friheter, räntor och andra dylika förmåner.

GÄSTGIVARGÅRD

Gästgivargård, Gästgiveri, ställe, där den resande, mot betalning, erhåller kost, härbärge och skjuts. Den svårighet, med vilken före ett ordnat gästgiveriväsens införande en resa genom landet var förknippad, och de våldsamheter, som resande, stundom till följd av lantfolkets oginhet, begingo för att erhålla kost och härbärge, ådrog sig redan på 1200-talet lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet. I den ryktbara Alsnöstadgan (omkr. 1280) förbjöds våldgästning, och det påbjöds till dennas förekommande, att i varje by skulle tillsättas en s. k. rättare, hvilken mot betalning skulle anskaffa kost och husrum åt resande. Under tidens lopp förnyades bestämmelserna om denna sak, och under Erik XIV:s regering föreskrevs (1560) uttryckligen, att vid allmänna vägar skulle till de resandes bekvämlighet finnas s. k. taverner (värdshus). 1584 utfärdades taxa på de förnödenheter en resande kunde behöva; men först i mitten af 1600-talet blefgästgiveriväsendet någorlunda ordnat. Därtill bidrog i väsentlig mån den frihet 1636 års gästgiveriordning lämnade var och en att, under åtnjutande av åtskilliga förmåner, vid allmän stråkväg inrätta gästgiverier på 2 mils avstånd från varandra. 1649 föreskrevs bl. a., att i gästgivargård skulle finnas en våning för adel, en för annat hederligt folk och en för ”gement sällskap”. Förhållandet mellan gästgivarens begär efter hög betalning och den resandes krav på bekvämlighet var särskilt föremål för lagstiftarens omsorg. Man fann slutligen i dagboken ett medel att kontrollera
detta förhållande. Dagboken bekostas av staten, och en sådan tillsändes gästgivaren för varje månad. I densamma skola både gästgivare och den resande göra vissa anteckningar, hvarjämte det står den senare fritt att
däri införa sina anmärkningar. Vid månadens utgång skall gästgivaren avlämna boken till vederbörande granskande myndighet (i stad magistraten, på landet länsmannen). – I 1878 års skjutsstadga skiljes mellan ”gästgiveri” och ”skjutsstation”. Den förra anstalten lämnar skjuts, kost och logi, den senare endast skjuts. Vid gästgiveriet skola finnas, utom gäst- och stallrum samt vagnsbod, minst 2 med snygga möbler och sängkläder försedda, städade rum, vilka, om årstid eller väderlek så fordrar, skola vara uppeldade. Taxa å förplägning och hästfoder uppgöres, om så påfordras, av länsstyrelsen.

GÄSTGIVARSKJUTS

Gästgivarskjuts, förv., har sitt första ursprung i Alsnöstadgan (omkr. 1280). som förbjöd ämbetsmän att utkräva skjuts, s. k. friskjuts, af bönderna. Men friskjutsen fortfor dock länge. 1584 påbjöds skjutsfärdspenningar, en ny skatt, som allmogen skulle betala för att bliva kvitt friskjutsningen. Snart hördes dock en allmän klagan, att allmogen ändock fortfarande nödgades utgöra friskjutsning. I mitten af 1600-talet blev allmogen kvitt friskjutsningen, men ej skyldigheten att för den bebyggda lägenheten mot betalning förhjälpa den resande till fortkomst, där gästgivarens skjutsningsskyldighet ej var tillräcklig. Detta onus var den s. k. håll- och reservskjutsen, som lyftes från jorden först 1878. 1584 bestämdes för första gången viss hästlega, näml. 1 öre för mil och häst, som beställdes för adel och ämbetsman. 1593 höjdes legan till 1 1/2 öre milen för häst och 2 öre för båt, gällande för alla resande. Åkdons lega fastställdes första gången för landet 1741 och för städerna 1757. Körningstiden var bestämd till 1 timme på milen, men blev, eget nog, 1809 förlängd till 1 1/2 timme, vilken bestämmelse ännu gäller. Då gästgivarskjuts ända till våra dagar utgjort nära nog det enda fortskaffningsmedlet, har lagstiftningen helt naturligt haft mycket därmed att syssla, och otaliga lagstadganden i ämnet ha sett dagen. Några detaljer torde ännu ha praktisk betydelse. När resande mötas, bör vardera hålla åt vänster; är vägen för trång, skall gående vika för ridande, denne för åkande, kärra för vagn, mindre, tom vagn för större med lass o.s.v.; vid trånga broar väntar den först, som med tecken eller rop blivit varnad; den, som kommer jämna vägen eller uppför backe, väjer för den, som skall utför; är vägen så trång, att endera måste stryka, skall den göra det, som har minsta vägen eller kan göra det bekvämligast; kan ingendera stryka, bör endera avlassa eller söndertaga sin vagn och den andra därvid vara honom behjälplig; den resande är berättigad att själv köra; han får ej medföra gods till större tyngd än 8,5 kg. per häst. Genom 1878 års skjutsstadga avlyftes gästgiveriet samt håll- och reservskjutsningen från jordbruket, och kostnaden för skjutsningsväsendets upprätthållande lades dels på all till bevillning uppskattad inkomst, dels på staten. Som regel uppställdes, att skjutsningen skall på entreprenad upplåtas. Skjutslegan fastställdes af K. M:t länsvis, på förslag av länsstyrelse och landsting.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s