Slott och herresäten

Bohus fästning, Kungälv

Bohus fästning, Kungälv

Bohus byggdes 1308 av Norges kung Håkon V Magnusson för att försvara det som då var Norges sydligaste gräns. Fästningen ansågs länge vara ett av Nordens största och starkaste fästen vilket visat sig stämma – trots 14 belägringar har Bohus aldrig blivit intagen.

Bohus har aldrig varit något enhetligt byggnadsverk. Istället har det varit stor variation på byggstilar och användning; från enkel borg till slott och fästning. Bohus har varit hem för såväl kungligheter och fångar, som soldater och vanligt folk.

Under det Nordiska sjuårskriget 1563-1570 utsatte svenskarna Bohus fästning för sex hårda belägringar, men utan framgång. Det var genom freden i Roskilde 1658, som Bohuslän och Bohus fästning blev svenskt.

1678 belägrade den norske ståthållaren Ulrik Fredrik Gyldenlöve fästningen, utan att lyckas inta den. Två år senare kom han tillbaka med över 10 000 man för att inta både Bohus och Göteborg. Det blev fästningens fjortonde och hårdaste belägring. Under två sommarmånader bombarderades fästningen så mycket att det tog flera decennier in på 1700-talet innan man hade reparera skadorna.

1786 lämnade den militära besättningen fästningen och tre år senare beslutades det att fästningen skulle rivas. Kungälvsborna fick lov att ta sten från Bohus till sina husbyggen och trädgårdar, och fästningen förföll till en ruin. I slutet av 1800-talet insåg man fästningens historiska värde och påbörjade ett omfattande restaureringsarbete.

Bohus är sedan 1935 ett statligt byggnadsminne och en del av vårt gemensamma kulturarv. Fästningen förvaltas sedan 1993 av Statens fastighetsverk.

kulturbilder.wordpress.comkulturbilder.wordpress.com

Blockhusporten

Blockhusporten byggdes vid mitten av 1600-talet och var i bruk till 1789, då fästningen restaurerades och blev en ruin. Spår efter porten påträffades vid 1930-talets schaktningsarbeten. För att markera fästningens huvudentré, och eftersom även en ruin behöver kunna stängas till, lät man år 1935 rekonstruera Blockhusporten.

Vid belägring var fästningsportarna extra sårbara punkter och Blockhusporten skadades antagligen svårt under den sista belägringen, 1678. Det var den norske ståthållaren Ulrik Fredrik Gyldenlöve som under två sommarmånader besköt Bohus med bomber, stenbumlingar, glödande kulor och granater. Anfallarna placerade minor under yttermurarna och slungade dessutom in säckar fyllda med latrin för att sprida sjukdomar. Bohus skadades svårt. Det hela hade slutat illa om inte den svenske riksamiralen Gustav Otto Stenbock kommit till undsättning, och tvingat Gyldenlöve till reträtt. Efter belägringen påbörjades omfattande och nödvändiga reparationer. Troligen reparerades också Blockhusporten.

(Text från skyltar på platsen)

kulturbilder.wordpress.com


Vad hände i Sverige och Norge vid tiden för Bohus uppförande? I boken Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar av Oscar Montelius beskrivs perioden på följande sätt.

Konung Birger Magnusson och hans bröder. 1290-1318.

Konung Birgers förmyndarstyrelse. – Tyrgils Knutsson. – Finland. – Krig med Ryssland. – Uplands siya lag. – lnskränkningar i kyrkans friheter. – Strid mellan Birger och hans bröder. – Magnus Blrgcrw blir tronföljare (1304). – Förlikning i Kolsiter (1305). – Tyrgils Knntsson afrittas (1306). – Hitunaleken. – Krig med Danmark och horge. – Fredsmöten i Helsingborg 1310 och 1313. – Riket delas mellan konugen och hertigarne. – Nyköpings glstabud (1317). – Hertigarne dö (1318). – Deras anhängare intaga hela landet. – Hattias Kettilmundsson blir riketsihöfridsman och infaller i Skåne. – Fred i Roskilde (1318). – Birger landsflyktig.


Redan 1281 skall konung Magnus af sitt råd fått det löftet, att hans året förut födde son skulle blifva hans efterträdare, och på ett möte i Skeninge 1284 valdes också den unge Birger till Sveriges konuug. Vid samma tillfälle blef den ännu yngre Erik hertig af Sverige och Magnus’ broder Bengt hertig af Finland.

Då fadern dog, var Birger ett barn af föga mer än tio års ålder, men var hans sida stod en trofast, kraftfull och erfaren man, Tyrgils (Torgils) Knutsson, som nyligen blifvit utnämd till konungens marsk och åt hvilken Magnus på sin dödsbädd lär hafva anförtrott landets styrelse under Birgers minderårighet. För att trygga sin myndlings rätt lät marsken taga den afsatte konung Valdemars son Erik i fängsligt förvar, till dess Birger genom kröningens helgd kunde känna sig säker på sin tron, då Erik åter sattes på fri fot.

En af Tyrgils Knutssons första åtgärder var derefter att förbereda ett tåg till Finland för att till kristendomen omvända de ännu hedniska karelerne och derigenom göra ett slut på deras anfall mot det svenska Finland och deras grymheter mot de kristne der. Redan under Magnus’ tid skola svenskarne hafva gjort försök att utsträcka sitt välde till Karelen. Åren 1283 och 1284 omtalas nämligen krigståg af dem till sjön Ladoga, och vid det senare tillfället säges det uttryckligen, att ändamålet varit karelernes beskattande. I den förut nämda stadfästelsen af gotländingarnes privilegier (1285) tillät Magnus dem visserligen att segla till Karelen för att handla, men icke med ”förbjudna varor” eller krigsförnödenheter.

Då Tyrgils Knutsson ville för Sverige och den romerska kyrkan vinna karelerne, måste han emellertid vara beredd på motstånd ej blott af landets egna invånare, utan äfven af ryssarne, hvilka redan förut sökt omvända karelerne till den grekiska kyrkan och lägga dem under sitt välde. Den ryska stat hvilken gränsade till Karelen var Novgorod, som, under det att mongolerne underkufvat hela det öfriga Ryssland, lyckats nästan helt och hållet behålla sitt oberoende och sin makt. Redan förut hade svenskarne i Finland kommit i fiendtlig beröring med ryssarne i Novgorod, och under år 1292 omtalas nu ett förhärjande infall af de senare i det sedan Birger jarls tid svenska Tavastland.

Följande år (1293) afseglade en stor svensk här till innersta delen af Finska viken och landsteg i södra Karelen. Sedan ett fäste uppbygts, som fick namnet Viborg, återvände större delen af svenskarne; de qvarvarande utsträckte i början sina eröfringar ända till Ladoga, der Kekesholm (det nu varande Keksholm, på finska Käkisalini eller Göksundet) eröfrades, men redan 1295 gick förloradt till ryssarne. Dessa hade väl äfven försökt att intaga Viborg, men utan framgång.

Några år derefter, våren 1299, seglade Tyrgils Knutsson med en ny här österut, denna gång till Nevas utlopp, nära hvilket ett fäste, kalladt Landskrona, bygdes ej långt från den plats der S:t Petersburg nu ligger. Svenskarne seglade äfven uppför floden till Ladoga, men utan att dermed uträtta något, hvarefter marsken med största delen af hären återvände till Sverige år 1300. Landskrona, hvars besättning försvagats af sjukdom, föll dock redan i maj 1301 uti ryssarnes händer och förstördes, en för Novgorod vigtig händelse, emedan den under kriget stängda skeppsfarten från Östersjön genom Neva till denna stad nu åter blef fri.

Sedan svenskarne fattat fast fot i Karelen, och kristendomen äfven der börjat utbreda sig, fick den förut med stora svårigheter kämpande finska kyrkan en bättre och lugnare ställning. Vid denna tid (1300) lär biskopssätet hafva flyttats till Åbo från det nära denna stad liggande Räntämäki; den till jungfru Marias och den helige Henriks ära invigda domkyrkan i Åbo omtalas dock redan derförut såsom färdig.

Den märkligaste af de finska biskopar, som lefde under det trettonde århundradet, är den i England födde Tomas, som varit dominikanermunk, innan han blef biskop i Finland, hvars kyrka i honom vördar sin egentlige grundläggare; han dog 1248, sedan han ett par år förut nedlagt sitt embete. År 1291 intages biskopsstolen för första gången af en infödd finne, Magnus.

I Sverige förde Tyrgils Knutsson regeringen med kraft och klokhet, fortsättande det arbete för lagarnas förbättrande, hvarom Birger jarl och Magnus Ladulås inlagt så stora förtjenster. Vigtigast var den nya lag som nu utarbetades för Upland, hvilket landskap bestod af de tre folklanden, Tiundaland, Attundaland och Fjedrundaland, samt det utmed hafskusten liggande Roden äfvensom Gestrikland; åtminstone Tiundaland och Attundaland bildade ännu hvar sin lagsaga och hade troligen ej alldeles samma lag. De lagstadganden som gällde i detta område voro visserligen redan förut upptecknade, hvartill början gjorts af Viger den vise, ”hedning i heden tid”; men de funnos endast i spridda flockar och voro ej lämpade efter de nya förhållanden som småningom inträdt. Lagmannen i Tiundaland, Birger Persson, anhöll derför å allas vägnar, att konungen måtte undanrödja de olägenheter som lagarnas bristfälligheter medförde, och konungen gaf honom i uppdrag att jemte de förståndigaste män i landskapet utarbeta en ny lag. Sedan Birger Persson och en nämd från olika delar af landskapet fullgjort detta uppdrag och deras. lagförslag blifvit tinglyst och antaget af landskapets inbyggare, stadfästes det af konungen att gälla som gemensam lag för hela landskapet (1296). Hela området förenades nu ock till en lagsaga, och Birger Persson blef Uplands förste lagman.

I stadfåstelsen af Uplandslagen, liksom i flere andra regeringshandlingar från denna tid, nämnes endast konung Birger och ej Tyrgils Knutsson, ehuru de naturligtvis äro utfärdade af den senare. Vissa riket rörande bref äro dock utfärdade i marskens namn. Det bör anmärkas, att Tyrgils alltid kallar sig och kallas ”konungens marsk”, ej ”riksföreståndare” eller dylikt.

Under de långvariga strider, som vid denna tid utkämpades mellan Norge och Danmark samt inom sistnämda land, lyckades marsk Tyrgils för Sverige bevara neutralitet och vänskap med båda länderna. Den dubbla förbindelse, hvilken, såsom vi nämt, redan under Magnus’ lifstid aftalats mellan det svenska och det danska konungahuset, fullbordades nu, då den unge danske konungen Erik Menved år 1296 i Helsingborg förmälde sig med den för sin fromhet och godhet högt prisade Ingeborg, och hennes broder konung Birger två år senare, november 1298, i Stockholm med stor prakt firade sitt bröllop med Eriks syster Margareta (Märita), hvilken såsom den svenske konungens utkorade brud uppfostrats i Sverige.

Ehuru Birger vid denna tid blef myndig, var dock Tyrgils Knutsson ännu några år den egentligen styrande. Han fullgjorde sitt svåra och ansvarsfulla uppdrag på ett så utmärkt sätt, att man med skäl betraktat den tid, Birger jarl, Magnus Ladulås och Tyrgils Knutsson ledde Sveriges öden, såsom den lyckligaste och ärofullaste under hela medeltiden. Rimkrönikan, som mycket prisar Tyrgils’ visa styrelse, den yttre fred och inre endrägt som nu rådde, säger: ”Då stod Sverige så väl, att sent skall det bättre stå.”

Marskens förhållande till kyrkan vitnar om den kraft hvarmed han värnade kronans rätt. Då han i konungens namn förnyade de frihetsbref dennes företrädare utfärdat för kyrkor och kloster, gjorde han nämligen det vigtiga undantaget, att för deras gods ledung och sådan gärd skulle utgöras som utskrefs af hela landet, hvarjemte vissa större böter som fölle å dessa gods förbehöllos åt konungen. Dessa undantag, om hvilka i Magnus Ladulås’ frihetsbref intet namnes, voro i sig sjelfva af stor vigt och visa tillika, att det ej var endast en tom formalitet, då af hvarje ny konung bekräftelse skulle sökas å de friheter kyrkan dittills åtnjutit, hvarvid konungen hade rätt, om han egde makt, att göra de ändringar och inskränkningar han behagade. Väl känner man ej närmare förhållandena i detta afseende under Tyrgils Knutssons tid, men det är anmärkningsvärdt, ej blott att så vigtiga ändringar kunde vidtagas, och det af en förmyndarstyrelse, utan äfven att de äldsta af marsken i Birgers namn gifna frihetsbrefven ej utfärdats förrän 1296, således långt efter konung Magnus’ död.

Att starkt missnöje skulle alstras af de inskränkningar som drabbat kyrkans friheter var naturligt, och en strid mellan kronan och kyrkan syntes så mycket oundvikligare, som påfve Bonifacius VIII genom en redan i början af 1296 utfärdad allmän bulla strängeligen förbjudit alla utlagor af kyrkan till lekmän utan särskildt tillstånd af påfven; de som pålade sådana skatter skulle bannlysas ock de prester som erlade dem afsättas. Våra krönikor tala emellertid ännu ej om någon strid. Det är möjligt att kyrkans män förhållit sig stilla i det hoppet, att de gamla friheterna skulle af konungen vid hans kröning förnyas, såsom öfrigt varit. Men då Birger och hans gemål kröntes i Söderköping (några veckor före jul 1302), utfärdades ej, så vidt man känner, något frihetsbref. Följande år utbröt ock en strid, hvarom man likväl endast har den korta anteckningen: ”År 1303 började oenighet mellan kyrkan och konungen – eller, såsom det i en annan krönika heter, mellan de andliga och verldsliga stormännen i landet; – skatter och pålagor lades på hela presteståndet, som förut njutit af kyrklig frihet. Samma år i juli försökte konung Birger, på anstiftan af marsken herr Tyrgils, att tillfångataga herr erkebiskopen och de öfriga svenska biskoparne.” I saknad af närmare underrättelser kan emellertid förhållandet härmed nu ej utredas.

Den fara, som hotade landets lugn från kyrkans sida, var dock ringa i jemförelse med den, som växte upp på annat håll, och den lycka Sverige nu länge njutit skulle snart efterföljas af stormiga och sorgliga tider. Konung Birger och hans bröder stodo till hvarandra genom de stora förläningar hvilka voro bestämda åt de senare, i ett forhållande, som endast genom kraft och klokhet å den förres och full trohet å de senares sida kunde fortfara utan att framkalla en brytning. Olyckligtvis saknade dock brödeme de egenskaper som deras ömtåliga ställning kräfde. De voro alla trolösa och utan sedligt allvar. Birger var svag, småaktig och misstänksam. Erik, den rikast begåfvade af dem alla, prisas visserligen såsom en fulländad riddare, vacker, intagande och statsklok; men han var i hög grad äregirig och hänsynslös. Valdemar följde i allt Eriks ledning, förbunden med honom genom gemensainhet i intressen. Förhållandet mellan Birger och hans bröder är i flere afseenden af en slående likhet med det förhållande, hvari några årtionden tidigare hans farbroder Valdemar stått till sina bröder Magnus och Erik, hvilka äfven förbundit sig mot sin broder konungen. I båda fallen var konungen svag och osjelfständig samt underlägsen åtminstone den ene af sina bröder.

Vid Birgers kröning i slutet af år 1302 blef Valdemar hertig af Finland, och vid samma tillfälle firades hans bröllop med en dotter till Tyrgils Knutsson. Hösten samma år, på ett möte mellan konung Håkon i Norge, konung Birger och hertig Erik på Solberg vid Göta elf (i Romelanda socken, Bohuslän), hade Erik förlofvats med Håkons endast ett år gamla dotter Ingeborg, arftagerska till Norges krona, genom hvilken förbindelse lysande utsigter öppnades för den ärelystne ynglingen. Erik tillbragte julen vid det norska hofvet i Oslo, der han genom sitt ridderliga väsen så fullkomligt vann sin blifvande svärmoders, drottning Eufemias bevågenhet, att hon sedan ständigt stod på hans sida och verkade till hans fördel.

En följd af mötet på Solberg, der de båda konungarne ingått förbund med hvarandra, var äfven Birgers löfte att söka i Danmark skaffa rättvisa och ersättning samt i sitt rike gifva skydd åt grefve Jakob af norra Halland och andra herrar, hvilka många år förut blifvit dömda fredlösa i Danmark såsom delaktiga i mordet på konung Erik Glipping, fader till Birgers gemål, och hvilkas sak konung Håkon antagit sig. Den svenske konungen hade genom sitt närmande till Norge och de fredlöse aflägsnat sig från sin svåger, konungen af Danmark. hvilken länge legat i krig med Norge.

Tidigt följande år (i mars 1303) hölls ett nytt möte vid Göta elf, på Tjurholmen, der konungarne Birger och Håkon samt båda de svenska hertigarne voro närvarande och der de på Solberg träffade aftalen förnyades samt ett formligt försvarsförbund ingicks mellan Sverige och Norge, kanske lika mycket med afseende på Danmark som på ryssarne och karelerne, hvilka vid denna tid ständigt oroade både det svenska och det norska området.

Sommarn samma år (1303) gifte marsk Tyrgils om sig med Hedvig, grefve Ottos af Ravensburg dotter. Omedelbart efter bröllopet, som med stor ståt firades i Stockholm, öfverlemnade Tyrgils styrelsen helt och hållet åt den nu tjugutreårige konungen, hvilkens marsk och trogne tjenare han fortfor att vara.

Vid samma tid, eller sannolikare redan i slutet af 1302 vid kröningen, tillträdde hertigarne sina län. Eriks var Södermanland med Nyköpings slott samt en del af Upland, under det Valdemar fått Egentliga Finland och Tavastland. Någon ovisshet om storleken af Eriks besittningar fans emellertid, emedan erkebiskopen och två andra konungens råd i juni 1303 fingo uppdrag att undersöka, hvilka gods i Upland med rätta borde tillhöra kronan och hertigdömet; möjligen hade Magnus Ladulås bestämt, att Erik skulle hafva samma förläningar han sjelf såsom hertig innehaft. Erik hade redan i december 1302 till sin drotsete antagit herr Abjörn Sixtensson (sparre), förut medlem af konungens råd, och båda hertigarne, i synnerhet Erik, förde nu lysande hof, der ridderliga idrotter öfvades på ett sätt som väckte konungens afund, då han fann sig ej kunna i detta afseende täfla med sina bröder, och hans misstankar, att de krigiska öfningarna stodo i samband med upproriska planer.

Fiendskapen mellan bröderne kom ock snart till utbrott. Då de alla tre i april 1304 gästade hos marsk Tyrgils på dennes gård Aranäs (nu Arnäs) i Vestergötland, förklarade konungen för hertigarne, att han erfarit, huru de stämplade mot honom, hvarför han fordrade en skriftlig förklaring af dem, att de aldrig skulle lemna riket utan hans lof eller infinna sig hos honom okallade, och då ej med större följe än han bestämt, samt att de hvarken sjelfva eller genom sina män skulle företaga något inom eller utom landet, som kunde blifva konungen eller hans hus till skada. Hertigarne afgåfvo väl den fordrade förklaringen, emedan de befunno sig i konungens våld, men kort derefter lemnade de Sverige tvärt emot den nyss afgifna förbindelsen.

Först sökte de vinna sin svåger konung Erik i Danmark, möjligen i hopp att han skulle vara förtörnad öfver Birgers vänskap med Norge och de fredlösa danska herrarne. Då de likväl ej fingo något understöd i Danmark, vände de sig till konung Håkon.

Birger hade emellertid indragit deras län, genom list satt sig i besittning af Nyköpings slott samt på ett af rådet och andra talrikt besökt möte vid Fagerdala i Hinneryds socken, Småland, nära Hallandsgräns, fått sin fyraårige son Magnus försäkrad om tronföljden (juni 1304). Utom Birger och drottning Margareta voro äfven den danske konungen och hans gemål närvarande vid det tydligen för deras skull så nära danska gränsen hållna mötet; Birger närmade sig nu åter sin svåger och bröt den förbindelse han ingått med konungen af Norge.

Denne hade mottagit de svenska hertigarne med välvilja och lofvat dem sitt bistånd samt gifvit hertig Erik i län den vigtiga staden Kunghäll med dess slott samt troligen det omkringliggande landet. Från denna invid svenska gränsen liggande ort gjorde hertigarne nu infall i Vestergötland, der de togo sjelfve lagmannen till fånge och brände Lödöse, och i Dal, der de vid Venerns strand anlade ett fäste, Dalaborg. Birger, som till skydd för sin gräns börjat bygga ett sedan i historien bekant slott (Gullberg) på Gullbergshed invid det nuvarande Göteborg, hade emellertid samlat en stor här, med hvilken han belägrade Dalaborg. Erik skyndade då till konung Håkon för att få förstärkning (jultiden 1304), men när han kom tillbaka, var Dalaborg redan fallet, hvarjemte hertigarne snart råkade i sådant trångmål, att de den 15 februari 1305 måste på Kolsäter (i Gesäters socken, Dal) underkasta sig konungens nåd, erkänna sina förbrytelser, förpligta sig till trogen tjenst mot konungen och hans hus samt lofva att godkänna Magnus Birgerssons val till tronföljare. De skulle dessutom aflägga ed på att göra hvad konungen ålade dem till bot för deras förseelser; dock skulle de ej nödgas att föra krig mot Norges konung, men ej heller bistå denne mot konungen af Danmark. De förbundo sig slutligen att ej tillfoga Tyrgils Knutsson eller någon annan af konungens män någon skada för det de i kriget bistått konungen.

Kort efter denna förlikning förnyade Birger ändtligen i mars 1305 alla de friheter, den svenska kyrkan under hans faders tid njutit, med upphäfvande af de undantag som gält efter dennes död. Ehuru det var naturligt, att konungen under då varande förhållanden måste genom eftergifvenhet mot kyrkan försäkra sig om dess bistånd, torde man dock kunna i hans fullkomliga uppgifvande af de betydliga fordelar, som Tyrgils Knutsson sökt vinna åt konungamakten, se en antydan om, att Tyrgils inflytande ej längre var så stort som förr.

Oaktadt sin underkastelse vid Kolsäter hade hertigarne ännu icke återfått sina län i Sverige, men de innehade fortfarande Kunghäll och erhöllo vid denna tid Varbergs och Hunehals slott med grefskapet norra Halland (intill Ätran) af konung Håkon, sedan denne köpt länet af grefve Jakob, som insett att han ej kunde försvara det mot den danske konungens nu hotande anfall.

Åtföljd af en stor flotta, mötte Håkon konung Birger vid Gullbergshed (sommarn 1305), och här ingicks slutlig förlikning ej blott mellan Birger och hans bröder, utan ock mellan de båda konungarne, hvarvid hertigarne troligen erhöllo löfte att återfå sina besittningar i Sverige på de vilkor, som voro bestämda i fördraget vid Kolsäter. Vi finna ock, att hertigarne snart derefter (september 1305), i enlighet med nämda fördrag, bekräftat sitt erkännande af Magnus Birgerssons val till faderns efterträdare. Vid samma tid slöts också fred mellan Norge och Danmark, hvarvid hertigarne bekräftades i besittningen af norra Halland.

Hertigarne förstodo snart att vinna Birgers fulla tillit och att ingifva honom misstro mot Tyrgils Knutsson, hvilken de insågo vara det svåraste hindret för deras vidare planer. De skola hafva intalat Birger, att marsken varit den egentliga orsaken till striden, och i början af december 1305 infunno sig alla bröderne oväntadt på Lena, der marsken fängslades och på ett skymfligt sätt genom natt och dag fördes den långa vägen till Stockholm, hvarefter hertig Valdemar skyndade att upplösa sitt äktenskap med marskens dotter, under förevändning att Tyrgils burit honom till dopet och att de således voro andligen beslägtade på ett sätt, som enligt kyrkans lag utgjorde hinder för gifternål. Det goda förhållandet mellan konungen och hertigarne beseglades nu derigenom, att Erik under julen återfick det vigtiga Nyköpings slott.

Ehuru man ej känner, om Tyrgils under iakttagande af laga former dömdes till döden, hvilka anklagelserna voro eller det närmare förloppet af hela denna sak, synes det dock sannolikt, att hertigarne vid marskens störtande funnit bistånd hos de öfver honom förbittrade prelaterne. Man vet endast, att Tyrgils Knutsson, ett af de sorgligaste offer för en bakslug politik som vår historia känner, halshöggs den 10 februari 1300 på Södermalm invid Stockholm. Hans lik nedgräfdes först på afrättsplatsen, men fick sedan ett värdigare hvilorum i gråbrodernes kyrka vid sidan af Magnus Ladulås, hvars sons krona han med sådan trohet värnat.

Man har svårt att inse, huru Birger kunnat nog förblindas att låta sitt säkraste stöd falla. Hans skändliga otacksamhet skulle ej heller länge blifva ostraffad. På hösten samma år vistades konungen på Håtuna i Upland, och vid underrättelsen, att hans bröder befunno sig i närheten, inbjöd han dem till gäster. De kommo (den 29 september), men åtföljda af en stor mängd förut i hemlighet samlade anhängare, togo konungen och drottningen till fångar, förde dem till Nyköpings slott samt satte sig inom kort i besittning af hela riket. Detta nya drag af trolöshet är kändt under namnet håtuna-leken. Af slotten föllo småningom alla utom de finska i hertigarnes våld. Birger, som i fängelset lär hafva behandlats ganska väl, fick behålla konunganamnet, men hans bröder utöfvade den verkliga konungamakten, hvilket man bland annat ser af deras skydds- och frihetsbref för kyrkor och kloster. Såsom tillika innehafvare af Kunghäll med södra Elfsyssel samt Varberg med norra Halland, voro hertigarne nu i besittning af en betydande makt.

Birgers unge son Magnus hade vid föräldrarnes fängslande räddats af en trogen tjenare, hvilken lyckades föra honom till hans morbroder konung Erik Menved i Danmark. Förbittrad öfver hertigarnes dåd, rustade denne sig genast att komma sin svåger och syster till hjelp och inföll vid nyåret södra Vestergötland, men måste till följd af den ovanligt stränga vintern snart vända om, sedan han med hertigarne slutit ett stillestånd på ett år (januari 1307). Den härigenom vunna tiden förstå dessa att förträffligt använda. Erik skyndar först till Oslo, der han lyckas förmå sin blifvande svärfader konung Håkon att göra gemensam sak med hertigarne mot Danmark. Sedan finner han en förrädare mot den danske konungen i dennes egen broder hertig Kristofer, hvilken kort förut erhållit södra Halland och Samsö i förläning och således just skulle försvara Danmarks gräns mot Sverige. I maj 1307 ingår Kristofer det oaktadt ett hemligt vänskaps- och understödsförbund med de svenska hertigarne, hvilka deri lofva att bistå honom mot konung Erik och att med dennes undanträngande förhjelpa honom till den danska tronen. Hertig Valdemar reser sedan, åtföljd af drotseten Abjörn Sixtensson, till Tyskland under förevändning att göra en pilgrimsfärd, men i sjelfva verket för att värfva rytteri, hvilket för det förestående kriget var nödvändigt, men hvarpå ej tillräcklig tillgång synes hafva funnits i Sverige. De hemföra 800 tyska ryttare, ett för då varande förhållanden betydligt antal. Mot förbindelse att ingendera skulle enskildt afsluta fred eller stillestånd, erhålla hertigarne slutligen (december 1307) subsidier af konung Håkon.

Sålunda rustade, bröto de plötsligt det ännu ej tilländagångna stilleståndet och intogo kort före jul fästet vid Örkelljunga, der stora förråd för den danska hären voro samlade och der Kristofer, hvars förräderi ännu ej var kändt, förde befälet och lät öfverrumpla sig. Sedan konung Erik hunnit komma öfver till Skåne, synas hertigarne emellertid hafva råkat i en brydsam ställning, emedan de redan i början af 1308 måste ingå ett stillestånd, hvarvid de förbundo sig att sätta Birger på fri fot, sedan slutlig fred ingåtts, samt att till honom återlemna Vexiö stift och hela Linköpings stift med Gotland samt konungens fädernegods och drottningens hemgift.

Hertigarne skulle visserligen få behålla det öfriga Sverige och Finland, men funno dock dessa vilkor för hårda. För att erhålla större fördelar gåfvo de ett nytt prof på sin svekfulla karakter, i det de skyndade till den på Nyköpings slott sittande Birger och, utan att nämna något om det nyss ingångna fördraget, inledde underhandlingar med honom om hans frigifvande. Konungen återvann nu sin frihet, sedan han på ett herremöte i Örebro högtidligen förbundit sig att vara nöjd med den del af riket, som hans bröder skulle unna honom, samt att till dem afstå de ännu ej intagna finska slotten, hvarjemte hertigarne frikallades från alla förut till konungen skriftligen gifna förpligtelser (mars 1308). Sedan Birger emellertid fått kännedom om händelserna i Skåne, begaf han sig, förbittrad öfver brödernes nya svek, så fort som möjligt öfver Gotland till konung Erik i Danmark, hvilken lofvade honom sin hjelp. I april inbröt också en dansk här i Sunnerbo härad (syd-vestra Småland), der hertig Erik mötte den med sina trupper, utan att det dock kom till någon strid; och redan den 2 maj ingicks vid Berga kyrka i nyssnämda härad ett nytt stillestånd till september 1309.

Mellan hertigarne och konung Håkon hade under tiden en brytning inträdt, sedan de förra tvärt emot aftal på egen hand slutit stillestånd med Danmark. Vid en sammankomst på Munkholmen vid Kunghäll (i juni 1308) återfordrade Håkon derför Kunghäll och de halländska slotten, hvilka hertigarne dock ej kunde förmås att afstå, emedan deras politiska betydelse i väsentlig mån berodde på dessa besittningar. Håkon närmade sig då konung Erik och aftalade i augusti med honom följande grunder för en fred: Birgers son Magnus, och icke hertig Erik, skall få till äkta Håkons dotter, hvilken blir arfving till Norges krona, om Håkon ej erhåller någon son; konung Erik Menved skall återförhjelpa Birger till besittningen af Sverige och gifva norra Halland i förläning åt Håkon till vederlag för de gods, denne borde hafva fått i arf efter sin moder, konung Erik Plovpennings dotter, hvilket arf framkallat långvariga strider mellan Norge och Danmark.

Hösten samma år (1308) belägrade konung Håkon i flere veckor Kunghälls slott, men utan framgång, hvarpå han uppförde ett nytt fäste, i början endast af trä, på Bagaholmen, der elfven grenar sig omkring Hisingen. Detta fäste, som genom sitt läge beherskade elfven ännu bättre än Kunghäll, blef början till det i Nordens historia sedan så ryktbart vordna Bohus eller Bagahus, såsom det ursprungligen kallades.

Under den följande vintern gjorde hertig Erik ett oförmodadt infall i Norge, der många missnöjda norska herrar förenade sig med honom. Han framträngde ända till Oslo, intog denna stad och stannade der öfver julen, syselsatt med belägringen af Akershus. Konung Håkon befann sig i en annan del af riket, men några tusen norska bönder samlade sig på egen hand och tågade till Oslo för att utdrifva de objudna gästerne. Bönderne lära väl hafva blifvit slagna, men kort derefter (i början af 1309) vände hertigen, som legat illa sjuk, tillbaka till Sverige, under sin färd brandskattande och härjande i Norge, hvarpå norrmännen till gengäld härjade på Dal. Erik eröfrade sedan Bohus och gjorde ett nytt infall i Norge, denna gång i Viken, men återvände i trakten af det nuvarande Uddevalla, utan att hafva uträttat något (sommarn 1309).

Samtidigt med Eriks tåg mot Oslo inföll en annan svensk styrka i Jemtland, hvars till Upsala erkestift hörande invånare troligen voro mera svenskt än norskt sinnade. Landskapet intogs vid jultiden 1308 och stannade någon tid i svensk ego.

Sedan konung Håkon i Kjöbenhavn slutit fred med Erik Menved på de förut aftalade vilkoren (juli 1309), blef hans dotter Ingeborg högtidligen förlofvad med Magnus Birgersson. Förbundet mellan Danmark och Norge syntes visserligen skola krossa hertigarne, men genom hertig Eriks öfverlägsna skicklighet både att ordna försvaret och leda underhandlingarna aflägsnades snart den hotande faran.

I september gick den danske konungen öfver gränsen mellan Skåne och Småland med en mycket stor liär af danskar och tyskar, med hvilka äfven konung Birger följde. Ehuru ständigt hindrade af hertigarnes trupper, som sökte bortföra alla lifsmedel, trängde danskarne högt upp i landet, bemäktigade sig Jönköpings och började belägra Nyköpings slott. Samtidigt intog konung Håkon både Bohus och Kunghälls slott. Hertigarnes ställning var betänklig, men snart vände sig lyckan åter till dem.

Oaktadt alla ansträngningar kunde nämligen danskarne icke betvinga Nyköping, vintern var nära och landet rundt omkring utsuget, hvarjemte sjukdomar började hemsöka den belägrande hären. Ett myteri utbröt slutligen der, och några danska herrar, såsom det sades, bestuckna af hertigarne, återvände till Danmark, hvarpå konung Erik måste upphäfva belägringen, sedan den varat omkring två månader, och skyndsamt återvända med den återstående hären. Detta var så mycket mera nödvändigt, som hertigarne, hvilka erhållit förstärkning bland annat af en ny i Tyskland värfvad trupp och återtagit Jönköping, hotade att afskära danskarnes återtågslinie. Under återtåget skall den danske konungen hafva härjat landet på ett fruktansvärdt sätt, till dess han hade en sammankomst med hertig Erik, der ett stillestånd aftalades på det vilkor, att Birger och hans bröder skulle vara förlik ta samt hvar och en af dem behålla hvad han förut haft (i slutet af 1309).

Sedan hertigarne nu voro lugna för Danmark, kunde de med odelade krafter vända sig mot konung Håkon, hvilken af den danske konungen emot aftal lemnats ensam qvar i striden. De belägrade Kunghälls slott, som Håkon visserligen sökte undsätta, men som, då detta misslyckades, föll i hertigarnes händer (i början af 1310). Efter denna betydande framgång öppnade de nu äfven med Håkon underhandlingar, som ledde till ett i Oslo afslutet fredsfördrag (mars 1310), enligt hvilket hertigarne skulle i maj till konung Håkon återlemna Kunghäll och de båda halländska slotten med dithörande områden, hvaremot Håkon lofvade att inom tre år gifva sin dotter Ingeborg åt Erik och sin brorsdotter, som äfven hette Ingeborg, åt Valdemar; om Håkon doge före bröllopet utan att efterlemna någon son, skulle Erik med Ingeborg få Norges rike.

Hertigarne afskedade nu sina tyska trupper, som vid påsktiden 1310 lemnade Sverige, sedan de länge nog varit ett plågoris för landet och sedan folket till deras betalande måst utgöra tunga utomordentliga skatter.

Säkerligen hade det aldrig varit Eriks afsigt att uppfylla den förbindelse han afgifvit om de tre slottens återlemnande till konung Håkon, utan han hade ingått fördraget i Oslo, hvilket naturligtvis måste hållas hemligt, endast derför, att han, fortsättande sin svekfulla politik, ville hålla alla möjligheter öppna för sig, så att han efter behof skulle kunna sluta sig till Norge eller Danmark. Då slotten ej på utsatt tid återlemnades, blef emellertid förhållandet mellan Håkon och hertigarne mycket spändt, och det dem emellan ingångna fördraget gick om intet, hvarefter Erik, sedan han nu förlorat hoppet att någonsin vinna Ingeborg och med henne Norge, i stället började närma sig Danmark, der fråga snart väcktes om giftermål mellan honom och den danske konungens systerdotter, Sofia af Werle.

För att slutligen ordna alla förhållanden mellan Nordens furstar sammanträdde dessa jemte en mängd andra inländska och främmande herrar till ett allmänt fredsmöte i Helsingborg (juli 1310). Der infunno sig de tre konungarne, hertigarne Erik, Valdemar och Kristofer, grefve Gerhard II af Holstein och furst Heinrich Lejonet af Mecklenburg. Med de svenska hertigarne följde erkebiskopen af Upsala, biskoparne af Skara och Vexiö samt många verldsliga herrar från Sverige; äfven flere af konung Birgers anhängare voro tillstädes. Utom bestämmelsen om allmän fred innehöll det på detta möte afslutna fördraget, så vidt det rörde de svenska furstarne, att hertigarne Erik och Valdemar skulle omedelbart af den danske konungen få som ärftligt län norra Hallaud, hvilket område de redan förut mottagit af konung Håkon; de skulle för detta län hylla konungen af Danmark och vid anfordran tjena honom med 60 ryttare; deremot skulle de till konungen af Norge återlemna Kunghäll och Erik afsäga sig alla anspråk på Ingeborg, hvilken skulle förmälas med Magnus Birgersson; Erik skulle i stället erhålla Sofia af Werle.

Genom en särskild handling bestämdes, huru Sverige skulle delas mellan Birger och hans bröder. Konungen fick, utom sina enskilda gods, Helsingland (det vill säga hela Norrland), Fjedrundaland samt tre härad i Vestmanland, Nerike, Södermanland med Nyköpings och Östergötland med Stegeborgs slott, Visingsö, hela Småland utom det nuvarande Kalmar län, Gotland med Visby samt Viborg i Finland. Hertigarne fingo det öfriga. Derjemte bestämdes, att Norrköpings påbörjade slott skulle nedrifvas; att hvarken konungen eller hertigarne skulle få bygga uya slott, ej heller sälja, pantsätta eller på annat sätt afhända sig slott eller besittningar. Ehuru hertigarne skulle hylla konungen som sin länsherre, skulle han ej inom deras område ega att befalla eller döma, utom om sina egna män. Hertigarne voro således så godt som sjelfständiga furstar, hvarför den bestämmelsen var af en synnerlig vigt, att, när den ene af hertigarne doge, den andre skulle ärfva hans besittningar.

Birger återvände nu till Sverige och öfvertog regeringen i den åt honom bestämda delen af landet, hvilken visserligen omfattade ungefär halfva riket, men bildade ett långt, ganska smalt och ej alldeles sammanhängande område.

Trots bestämmelsen i det ingångna fördraget återlemnade Erik ej heller nu Kunghäll, men det oaktadt förstod han snart att för sig å nyo vinna konung Håkon. I hemlighet aftalades dem emellan, att Erik skulle få Ingeborg till gemål, oaktadt öfverenskommelsen i Helsingborg och oaktadt den unga Sofia af Werle redan kommit till Sverige för att här uppfostras. Liksom vid rustningarna mot Danmark 1307 synes äfven nu religionen hafva fått tjena till täckmantel för politiska syften. Erik företog nämligen i böljan af 1312 en resa till Frankrike, såsom det uppgafs för att göra en pilgrimsfärd, men tvifvelsutan för att hos påfven, som då deltog i ett stort kyrkomöte i Vienne, utverka förbud mot upplösandet af Ingeborgs förlofning med Erik eller något annat hinder för fullbordandet af de i Helsingborg aftalade giftermålen. På hösten samma år (1312) firades också helt oväntadt med stor ståt i Oslo ett dubbelbröllop mellan de båda hertigarne Erik och Valdemar samt de båda norska prinsessorna Ingeborg. Eriks brud var endast 11 och Valdemars endast 15 år, ett förhållande som ej saknar motstycke i den tidens historia. Till följd af deras ungdom stannade de båda prinsessorna ett år i Norge.

Väl blefvo konungarne Birger och Erik högligen öfverraskade och förbittrade öfver detta nya brott mot högtidligen ingångna förbindelser, men det kom dock ej till fiendtligheter, emedan konungen af Danmark var för mycket upptagen af det oroande tillståndet i detta land och Birger for svag att på egen hand våga uppträda. För att bilägga stridigheterna utsattes derför ett nytt möte i Helsingborg mellan de tre konungarne och hertigarne. På detta möte, som hölls i juni 1313 och vid hvilket äfven Nikolaus af Werle, Sofias fader, var närvarande, öfverenskom man om fred mellan alla tre rikena, samt att hertig Erik skulle betala till konungen af Danmark 4000 mark silfver (mer än 1 200 000 kronor) i skadestånd för den brutna förlofningen och till Sofias fader 2 000 mark; att de båda svenska hertigarne med hundra riddare och svenner skulle svärja, att Erik icke af någon ohederlig orsak öfvergifvit Sofia eller gjort det hennes fader och morbroder till spott utan endast derför, att han till följd af Guds lag ej kunde ega henne, emedan de voro beslägtade. Slutligen bestämdes, att hertigarnes förlänande med norra Halland skulle stå fast.

Denna fred blef afgörande, och under några år hade Norden nu lugn, men det var ej derför någon lycklig tid för Sverige, som var styckadt i tre delar, skulle underhålla tre skuldsatta, men praktälskande furstars hof och utsögs genom ständigt ökade skatter till konungen, hertigarne och påfvestolen. De tunga bördorna framkallade slutligen uppror både på Gotland, i Småland och i Helsingland, alla hörande till Birgers område. Från hertigarnes besittningar afhöras väl inga sådana utbrott af missnöjet, men äfven der var tillståndet mycket svårt, i synnerhet som hela landet under flere af dessa år hemsöktes af missväxt, dyr tid och farsoter.

På hösten 1313 kommo de båda unga hertiginnorna till Sverige och mottogos i Lödöse med stora högtidligheter. Hertig Erik gaf sin gemål i morgongåfva och lifgeding Vermland och Axevalls slott med fem haråd i Vestergötland. I september 1315, då hertigarne hoppades att snart få arfvingar, delade de genom ett ”häfdaskifte” sina besittningar på fem år. Erik fick ett stort sammanhängande, till Norge gränsande område, nämligen i Sverige Vestergötland, Dal och Yermland, i Danmark norra Halland och i Norge Kunghäll; dessutom fick han Kalmar med de delar af Småland, som nu höra till Kalmar län. Hertig Valdemar, som länge fört titeln ”hertig af Finland”, fick deremot Åbo hus och Tavastehus med största delen af Finland, Stockholms slott med dess fögderi (eller största delen af Upland, utom det under konungen lydande Fjedrundaland), samt Öland med Borgholm. Bröderne lofvade derjemte att bistå hvarandra mot hvem som helst och att den längst lefvande skulle sörja för, att den först aflidnes arfvingar finge behålla sina slott och län. Slutligen bestämdes ock, att ingen skulle sättas till befälhafvare på något slott utan efter båda hertigarnes samtycke.

Intet antyder, att konungens bifall sökts for denna vigtiga öfverenskommelse. Allt visar deremot, att hertigarne voro så godt som alldeles oberoende. De afsluta förbund med främmande furstar, utfärda frihetsbref för de tyska städerna, utöfva den högsta domsrätten inom sitt område, uppbära der alla konungen eljest tillkommande skatter och böter samt pålägga utomordentliga gärder, från hvilka ej ens kyrkan fritages.

På våren 1316 födde hertig Eriks gemål i Norge en son, Magnus, och samtidigt fick äfven Valdemar en son, Erik. Magnus Erikssons födelse firades af hans morfader, som nu såg tronföljden i Norge försäkrad, med stora festligheter, under hvilka ej mindre än 24 herrar slogos till riddare. Vid konung Birgers hof ökade deremot de båda brorssönernes födelse endast hatet mot hertigarne, emedan allt hopp nu var ute för Birger eller hans son att någonsin återförena hela Sverige; ej heller kunde Birger vänta, att någon ny oenighet skulle uppstå mellan Håkon och Erik, sedan de nu voro förenade af ett mäktigt gemensamt intresse.

Aldrig hade heller Erik varit så nära målet för sina äregiriga planer. Genom sina betydande besittningar, hvilka han styrde med kunglig makt och myndighet, intog han redan en aktniugsbjudande ställning; hans son var Norges tronföljare; och för en man, hvilken så litet som hertig Erik var nogräknad ora medlen, syntes säkert den tanken ej förmäten, att han sjelf en gång skulle kunna bära Sveriges krona. Men hans tid var ute, och han skulle snart på ett sorgligt sätt sluta sin ränkfulla lefnad.

Inseende sin egen svaghet och oförmåga att i längden upprätthålla sin endast af den danske konungen stödda tron, lyssnade Birger blott allt för villigt till de råd, som hans gemål och drotsete Johan Brunkow (Brunke) skola hafva gifvit honom, nämligen att bemäktiga sig hertigarnes personer och göra dem oskadliga. Då detta emellertid icke kunde ske med våld, tog man sin tillflykt till list. För att få båda hertigarne på en gång i sina händer, sökte man derför genom låtsad vänlighet inbilla dem, att konungen nu uppriktigt önskade försoning med dem.

Sedan hertig Valdemar på hösten 1317 besökt konungen i Nyköping, inbjödos båda hertigarne kort derefter att gästa hos sin broder i denna stad. Oaktadt Erik ej var utan misstankar, beslöto de sig dock att mottaga inbjudningen, då Valdemar försäkrade, att det alldeles icke funnes någon fara. I närheten af staden varnades de visserligen af en ung riddare för att ej båda på en gång gifva sig i konungens våld, men Valdemar afvisade varningen med vrede. Af konungen mottogos de på det präktigaste, och aftonen tillbragtes i ett gladt samqväm. Under förevändning af drottningen, att utrymmet på slottet var för knapt, inqvarterades hertigarnes män i staden, och hertigarne, som stannade på slottet, blefvo således alldeles skilda från de sina. Så snart de gått till hvila, stängdes slottets portar och en skara beväpnade trängde in i hertigarnes rum, bemäktigade sig dem efter något motstånd och satte dem i ett fängelse. Äfven de flesta af deras män togos till fångar (natten mellan den 10 och 11 december 1317). Denna händelse, ett värdigt motstycke till håtunaleken, plägar kallas Nyköpings gästabud.

Konungen hängaf sig nu åt ohejdad glädje öfver att han, såsom han trodde, ändtligen hade hela riket i sin hand. Han skyndade att underlägga sig hertigarnes besittningar, hvilket han antog vara en lätt sak; men följderna af konungens förräderi blefvo helt andra, än han och hans rådgifvare hade tänkt. Underrättelsen om dådet väckte öfver allt stor förbittring, och alla hertigarnes anhängare, hvilka väl ej hade något godt att vänta af konungen, reste sig till sina herrars befrielse, hvarvid den redan under Tyrgils Knutssons ryska krig för sin tapperhet berömde Mattias Kettilmundsson särskildt utmärkte sig. Hertig Eriks gemål Ingeborg, hvars dotter Eufemia ej långt förut var född, satte sig med sina barn i säkerhet på Skara slott.

Birger hade under tiden förgäfves uppmanat Stockholm att gifva sig. Besättningen drog upp vindbryggan och gjorde i förening med borgerskapet ett utfall mot Norrmalm, hvarvid konungens män drefvos på flykten. Med oförrättadt ärende måste Birger återvända till Nyköping och å nyo bedja konung Erik Menved om hjelp. Denne sände strax Birgers son Magnus, hvilken dittills vistats vid det danska hofvet, med 600 ryttare till faderns understöd och förband sig genom en i Helsingborg (februari 1318) afsluten traktat att bistå Birger, mot det att denne pantsatte till honom allt hvad han egde af Småland med Visingsö, till dess den danske konungen fått ersättning för alla sina krigsomkostnader. Konung Erik kom dock väl aldrig i besittning af den vigtiga panten.

Birger sjelf lemnade emellertid snart Nyköping, sedan han, såsom det berättas, läst det torn hvari hans bröder voro inspärrade och kastat nycklarna i strömmen. Han förenade sig derpå med sin son och gick, sedan han i Östergötland blifvit slagen af hertigarnes anhängare, till Vestergötland, hvarest han först genom dagtingan förmådde en stor del af den der samlade bondehären att draga hem, men derpå oförmodadt och trolöst öfverföil de återstående, hvilka ledo stor förlust och skingrades. Han lyckades sedan för en kort tid afskära tillförseln till den här som böljat belägra Nyköpings slott, men denna framgång räckte ej länge, ty Knut Porse tillfogade de kunglige ett sådant nederlag, att en stor del af konungens danska och tyska trupper flydde till Danmark. Birger lemnade nu sin son Magnus med en besättning på Stegeborg och begaf sig med drottningen till Gotland, hvarifrån han utrustade en flotta för att komma det belägrade Stegeborg till undsättning, men flottan blef angripen i skärgården och alla skeppen eröfrade. En ny flotta afsändes då under Johan Brunkows anförande, men äfven den föll i fiendernes händer, hvarvid Brunkow och flere af konungens förnämsta anhängare togos till fångar samt fördes till Stockholm, der Brunkow och några andra sedan afrättades på den sandås, som efter honom benämnes Brunkeberg och som då var mera betydande än nu.

Oaktadt alla ansträngningar kunde man dock ej rädda hertigarne, öfver hvilkas slutliga öde ett djupt mörker hvilar. Att de lefde den 18 januari 1318, vet man med säkerhet, emedan de då upprättade sitt gemensamma testamente, hvilket ännu finnes i behåll. Enligt en redan kort efter deras död allmän sägen skulle de hafva dött af hunger några dagar sedan konung Birger sista gängen lemnade Nyköping, men denna sägen torde likväl ej, åtminstone i afseende på uppgiften om tiden för hertigarnes död, vara riktig, alldenstund Birger måste hafva lemnat Nyköping i februari eller mars, men hertigarne utan tvifvel lefde till sommarn. Ännu den 27 juni trodde Eriks gemål, att han lefde, men under loppet af följande månad måste hertigarnes död hafva blifvit känd, emedan båda hertiginnorna den 1 augusti kalla sig enkor. Rimkrönikan berättar att, sedan hertigarne dött och besättningen på Nyköpings slott blifvit bragt till det yttersta, hertigarnes lik burits ut till de belägrande, som uppfordrats att nedlägga vapen, sedan de nu ej längre hade något att kämpa för. Men belägringen bedrefs i stället med så mycket större ifver, och slottet måste slutligen gifva sig (den 15 augusti), hvarefter det nedrefs i grund.

Nu kunde det hertigliga partiet rikta alla sina krafter mot Stegeborg, som ock snart genom hunger tvangs att gifva sig, hvarvid Magnus Birgersson blef fånge, sedan han skall hafva erhållit edlig försäkran att icke skadas till lif eller lem. Nästan hela Sverige var nu förloradt för konung Birger.

På ett herremöte i Skara vid midsommarstiden 1318 hade emellertid Mattias Kettilmundsson valts till drotsete och rikets höfvidsman, ehuru de båda hertiginnorna åtminstone till namnet synas hafva fört högsta styrelsen.

Med hertig Kristofer och erkebiskop Esger Juel i Lund, hvilka lågo i strid med konung Erik Menved, hade hertiginnorna i Kalmar ingått förbund med löfte om ömsesidig hjelp (redan i april), och sedan Sverige blifvit befriadt från Birgers anhängare, ryckte den nye drotseten på hösten 1318 med en här in i Skåne samt vann en betydande seger vid Mjölkalånga (nära Hessleholm), der 300 danska och tyska adelsmän skola hafva tagits till fångar. Största delen af Skåne härjades nu af svenskarne, Lund, Malmö och Skanör måste betala brandskatt, Falsterbo intogs och Helsingborg belägrades. En del af skåningarne, troligen erkebiskopens och hertig Kristofers anhängare, gjorde gemensam sak med svenskarne, och konung Erik måste fly öfver till öarna. Den 11 november ingicks likväl i Roskilde en treårig fred mellan konungarne Erik och Birger å ena sidan samt konung Håkon och de svenska hertigarnes barn och män å den andra sidan, såsom det hette. Birger och de, som voro skyldiga till hertigarnes död, skulle ej få vistas i Sverige, Birger dock obetaget att uppehålla sig på Gotland, om öns invånare tilläte det. Konung Erik förband sig att under denna tid ej hjelpa Birger, i fall han bröte freden. Deremot förbundo sig de hertiglige att ej understödja Kristofer och erkebiskop Esger, om de skulle bekriga konung Erik. Magnus Birgersson skulle visserligen stanna i fängelset, men ingen skada tillfogas honom.

Den från Sverige i landsflykt drifne Birger uppehöll sig först någon tid på Gotland, men då han ej kände sig säker der, flydde han snart till Danmark. Kort derefter kom också Mattias Kettilmundsson med en flotta till Gotland för att fånga honom. Då detta ej lyckades, tog han ön å nyo i besittning för Sveriges krona.

Sverige hade nu åter lugn efter de fruktansvärda stormar, som skakat den svenska statsbyggnaden i dess grundvalar. Birgers och hans bröders tid lefde länge i efterveridens minne ej blott för de olyckor som då hopades öfver landet; dessa årtionden af den mångbesjungna riddartiden äro äfven på ett sorgligt sätt ryktbarvordna för en trolöshet utan gräns och ett förakt för helgden af ingångna fördrag, hvilket väl sällan framträdt mer oförtäckt än då. Fördragen besvuros ej blott af de furstar som afslöto dem, utan äfven af deras främsta män, ofta till ett betydligt antal; man stälde främmande furstar såsom borgen för sin trohet och ordhållighet; man lofvade att underkasta sig kyrkans dom och kyrkans bann, om man bröte sin ed. Allt dock förgäfves. Så snart en lockande utsigt frestade, voro alla eder glömda och brutna.

Väl var det öde beklagansvärdt som drabbade hertigarne, men man kan ej neka, att det var ett förtjent straff för en brottslig äregirighet, som de sökt tillfredsställa mera genom list och svek än genom öppen strid. För landet var det ock en stor lycka, att det tillstånd, som skapats genom rikets delning mellan konungen och hans bröder, ej fick länge fortfara, ty vi kunna knapt ana, huru sorglig den framtid blifvit som väl då väntat Sverige. Vi måste nämligen ihågkomma, att delningen ej var gjord för en kort tid, utan hertigarnes län voro ärftliga och deras sjelfständighet så godt som obegränsad. Men nu, liksom vid de andra tillfällen, då Sverige varit nära att styckas, räddades det på ett underbart sätt från den undergång som sannolikt blifvit styckningens följd.

Konung Birgers fel voro visserligen stora, men hans bröders voro ej mindre, och likväl har man länge velat kasta nästan all skuld på konungen. Orsaken härtill har ej blott varit, att hertigarnes sorgliga slut väckt medlidande, utan än mer att rimkrönikan, den bäst kända källan för denna tids historia, tydligen är skrifven af en bland hertig Eriks varmaste anhängare och derfor har framstält denne i en så fördelaktig dager som möjligt.

För ett rättvist bedömande af Birger och hans bröder böra vi emellertid ej förgäta deras ungdom och det exempel deras fader gifvit. När striden mellan konungen och hertigarne första gången kom till utbrott, var den äldste af dem knapt 24 ocb den yngste troligen föga mer än 20 år gammal; och i det föredöme Magnus Ladulås gifvit, då han stötte sin broder från tronen, låg för hans yngre söner en blott allt för stark frestelse att försöka detsamma mot deras broder.

Magnus Eriksson. – Från valet till digerdöden, 1319-1350.

Magnus Eriksson blir konung i Norge och Sverige (1319). – Unionsakten. – Förmyndarregeringen. – Hertiginnan Ingeborg. – Knut Porse. – Rådets förening i Skara (1322). – Fejd med Knut Forse. – Fred med Ryssland i Nöteborg (1323). – Magnus blir myndig och förvärfvar Skåne (1332). – Trolldomen afskaffad. – Drottning Blanche. – Konnng Valdemar af Danmark afstår Skåne (1343). – Unionens upplösning. – Krig med Ryssland (1348). – Digerdöden (1350).


Den 8 maj 1319 afled konung Håkon, och enligt den af honom ändrade tronföljdsordningen ärfdes Norges krona af hans unge dotterson Magnus Eriksson, hvilken äfven stod närmast till och snart uppsteg på den svenska tronen, då den fångne Magnus Birgersson, ehuru redan långt förut vald och hyllad till Sveriges konung, ej längre kom i fråga såsom sin fördrifne faders efterträdare. Härigenom blefvo Sverige och Norge för första gången förenade under en konung.

För att underhandla om de bestämmelser, som den väntade personalunionen mellan rikena gjorde nödvändiga, skyndade Magnus’ moder, hertiginnan Ingeborg, och sju svenska rådsherrar till Oslo, och här afslöts i slutet af juni 1319 den första unionsakten i Norden, enligt hvilken Magnus skulle inom viss, kort tid tagas till konung äfven öfver Svea och Göta rike. Derjemte öfverenskom man, att konungen skulle skiftevis uppehålla sig i Sverige och Norge, men alltid lika länge i det ena riket som i det andra; att intetdera rikets män skulle följa honom längre än till gränsen; samt att båda länderna skulle ömsesidigt understödja hvarandra. Båda rikena voro således fullkomligt likstälda och hade intet annat gemensamt än konungens person; de voro alldeles oberoende af hvaraudra ej blott i afseende på sin inre styrelse, utan äfven i afseende på den yttre politiken.

De svenska rådsherrarne redo nu så skyndsamt som möjligt tillbaka till Sverige för att deltaga i det riksmöte, som för konungavalet var utlyst till Mora sten, och till hvilket biskopar, frälsemän, lagmännen och ett visst antal bönder från hvarje lagsaga infunno sig. Der valdes Magnus Eriksson enhälligt till Sveriges konung, den 8 juli 1319.

Samma dag utfärdade rådet å konungens vägnar en förbindelse, att, ”emedan vissa forna konungar och furstar ej ordentligt hållit de Sveriges män och kyrkor från gammal tid tillförsäkrade rättigheter, i synnerhet hvad skatter och pålagor angår”, sådant skulle för framtiden förebyggas, hvarför rådet lofvade alla inbyggare och kyrkor i Sverige att skydda och iakttaga deras gamla rättigheter, friheter, privilegier och sedvanor; ingen ny skatt skulle kunna påläggas utan samtycke af rådet och meuigheterna i de särskilda landskapen, och den skulle endast få användas till det med densamma afsedda ändamålet. Slutligen lofvade rådet att understödja drotsete Mattias och hans efterträdare i att upprätthålla rättvisa och rikets rättigheter, till dess konungen blefve myndig.

Genom denna vigtiga handling frånkändes således konungen all rätt att pålägga nya skatter och uttrycktes den grundsats, hvarpå ett folks frihet ytterst hvilar, att beskattningsrätten tillhör folket eller dess ombud allena. Några veckor senare bekräftade hertiginnan Ingeborg och rådet den svenska kyrkans friheter och privilegier.

På hösten samma år dog konung Erik Menved och efterträddes af sin broder Kristofer II. Då numera intet var att frukta från Danmark, skonade man ej längre den unge Magnus Birgerssons lif, ehuru detta högtidligen utlofvats, och ehuru han varit så mycket mera oskyldig i hertigarnes död, som han vid deras fängslande ännu uppehöll sig i Danmark. På Helgeandsholmen vid Stockholm afrättades år 1320 den tjuguårige fursten, for hvilken en gång framtiden synts så ljus, då han redan som ett spädt barn valdes till Sveriges konung. Den grymhet som nu visades mot honom hade väl sin egentliga grund i hoppet att genom hans undanrödjande än mer befästa Magnus Erikssons tron.

Den förkrossade Birger öfverlefde ej länge sin son. Han dog den sista maj 1321 i Danmark.

Under Magnus Erikssons minderårighet skulle regeringen i Sverige och Norge föras af hvartdera rikets råd under drotsetens ledning, men konungens moder visste att tillvälla sig ett otillbörligt iuflytande på styrelsen och kan under den första tiden betraktas såsom den egentliga regentinnan i båda rikena. I Sverige synes Mattias Kettilmundsson kort efter konungavalet hafva lemnat drotseteembetet, utan att någon på ett par år nämnes såsom hans efterträdare; han fortfor dock att vara en af de förnämsta medlemmarne af rådet.

Hertiginnan Ingeborg, ung, lättsinnig och hänsynslös, moder till ett barn, som var tvenne rikens konung, och sjelf dessa rikens regentinna, till hvilkens förfogande hennes faders efterlemnade skatter stodo, blef naturligtvis snart omgifven af inländska och främmande lycksökare, som hoppades med hennes hand vinna ära och makt. Bland dem framstod snart den från Danmark härstammande, men i det svenska rådet upptagne Knut Porse såsom den framför andra gynnade gunstlingen. Han blef befälhafvare på det vigtiga Varbergs slott, och dit förläde hertiginnan snart sitt residens.

Oaktadt konung Kristofer och det danska rådet sommarn 1320 bekräftat det förbund, han 1318 ingått med de svenska hertiginnorna, inläto sig Ingeborg och Knut Porse snart i äfventyrliga planer att eröfra Skåne, och i juli 1321 ingicks ett mot Danmark riktadt anfalls- och försvarsförbund mellan de förenade rikena samt den förut nämde Heinrich af Mecklenburg och fem andra, med denne beslägtade nordtyska furstar; tillika bestämdes att Heinrichs son Albrecht skulle förlofvas med Ingeborgs fyraåriga dotter Eufemia. Endast några svenska och norska rådsherrar synas i början hafva haft kännedom om detta vigtiga fördrag, som utan tvifvel hölls hemligt för de öfriga. En samma dag afsluten särskild öfverenskommelse, känd endast af Ingeborg, Knut Porse och en enda invigd, visar att man tänkt anfalla Skåne redan samma år, ehuru förverkligandet af denna blott till förmån för Ingeborgs ärelystne gunstling uppkastade plan måste någon tid uppskjutas.

Svenska rådet, hvilket redan förut var missnöjdt öfver hertiginnans utländska gunstlingar och nu måtte hafva fått kännedom om, hvad som utan dess vetskap och samtycke skett, förskräcktes öfver de oberäkneliga faror, i hvilka hertiginnans egenmäktighet och Knut Porses hänsynslöshet kunde störta konungen och riket. För att afvärja faran samt betaga Ingeborg och hennes gunstling deras sjelftagna och skadliga makt, ingingo 35 medlemmar af konungens råd en förening i Skara den 20 juli 1322, då de högtidligen förbundo sig att troget hålla tillsammans, obrottsligt tjena konungen och redligt sörja för rikets styrelse, tills han blefve myndig; ingen af dem skulle utan hela rådets samtycke ingå någon förening med hertiginnan Ingeborg eller fasthålla någon förut med henne ingången, ”i synnerhet då det vore fråga om att förskaffa henne större makt eller del i regeringen, än svenska drottningar och hertiginnor förut hade haft”. Man skulle dock framgent visa konungens moder all skyldig heder och ära, sä vida hon ej företoge något för riket eller dess inbyggare skadligt. Slutligen skulle ingen våga att draga utländingar in i riket utan hela rådets samtycke vid äfventyr att betraktas såsom rådets fiende, få sina gods förbrutna samt mista all sin heder och värdighet.

Ingeborgs regentskap i Sverige var härmed slut, liksom äfven Knut Porses otillbörliga inflytande på landets styrelse. En omedelbar följd häraf blef äfven, att den nu snart tilländagångna freden med Danmark redan i augusti (1322) förnyades på tio år, till konungens myndighetstid.

I Norge följde man inom kort Sveriges exempel och fråntog på ett riksmöte i Oslo (februari 1323) hertiginnan den myndighet hon tillvällat sig.

Ehuru det mellan de förenade rikena och de nordtyska furstarne mot Danmark ingångna förbundet nu af sig sjelft upplöstes, försökte dock Knut Porse att på egen hand bemäktiga sig Skåne. Med begagnande af det i hertiginnans hand befintliga norska rikssigillet upptog han i Norges namn lån i Tyskland, värfvade der trupper och gjorde ”under norske konungens namn och baner” med dem ett infall i Skåne, der han väl i början hade framgång, men slutligen måste se sin plan fullkomligt misslyckad.

Hertiginnan Ingeborg hade emellertid till honom öfverlemnat Axevalls och Lödöse slott samt sina öfriga besittningar i Sverige. Rådet uppfordrade honom förgäfves att lemna dem och sökte sedan med våld att taga dem tillbaka, men utan framgång. Axevall belägrades 1323 och Hunehals följande år, men intetdera kunde tagas. Troligen hade Knut förklarat sig villig att afstå slotten endast mot lösen, ty rådet befaller i konungens namn alla riddare och väpnare i Upsala stift, som voro förlänade med kronans inkomster, att betala en tredjedel deraf för 1323 till lindrande af allmogens utlagor ”för återvinnande af konungens slott som voro i andras våld” samt till afhjelpande af rikets nöd.

Ehuru Knut slutligen, mot lösen eller dertill tvungen, återlemnade Lödöse, fortfor dock fejden ännu ett par år, till dess en förlikning ingicks i Skara, februari 1326, mellan rådet å konungens vägnar och hertiginnan Ingeborg, enligt hvilken all fiendskap skulle vara slut mellan rådet och dess anhängare å ena sidan samt Ingeborg och hennes anhängare, utom Knut Porse allena, å den andra sidan. Ingeborg skulle till konungen öfverlemna Hunehals och hela morgongåfvan, eller Vermland, Axevall och fem härad i Vestergötland, men behålla allt annat jordagods som hertig Erik gifvit henne; hon skulle deremot få det stora godset Dåvö i Vestmanland och 3 000 mark silfver för att betala sina skulder. Knut Porse skulle senast i juni samma år lemna Sverige och aldrig kunna komma tillbaka utan konungens och rådets samtycke; dock fick han behålla det gods han egde i landet.

Härmed voro Ingeborgs och Knut Porses roller utspelade i Sverige. Varberg stannade dock i den senares våld, hvilken kort derefter af den danske konuugen upphöjdes till hertig och belänades med södra Halland, Samsö och en del af Själland. År 1327 gifte han sig med hertiginnan Ingeborg, men dog redan 1330, hvarefter den del af norra Halland som han innehaft återföll till konung Magnus och förenades med Sverige. Södra Halland och Knut Porses öfriga besittningar tillföllo deremot hans båda söner med Ingeborg, hvilka likväl båda dogo i början af digerdöden 1350.

Unionen mellan Sverige och Norge, aldrig stark, blef med hvarje år allt svagare, i synnerhet som föreningsaktens bud, att konungen skiftevis skulle uppehålla sig i hvartdera riket, ej efterlefdes, utan han i början mest vistades i Norge. Gemensamma intressen funnos dock, såsom i afseende på ryssarne, hvilka allt sedan århundradets början ständigt legat i fejd med båda ländernas invånare. Svenskarne härjade 1317 Ladogas stränder, och följande år kommo ryssarne med en flotta till Åbo, brände staden samt intogo slottet och biskopens närbelägna borg Kustö. Svårigheterna för den svenska regeringen ökades deraf, att Viborgs slott, som hört till Birgers del af riket, långt efter konungens fördrifvande innehades af hans fogde. Länge underhandlade man med denne om att mot en penningsumma öfverlåta slottet, hvarpå han likväl ej synes hafva ingått förrän efter Birgers död.

År 1322 anföllo ryssarne Viborg, men utan framgång, och följande år gjorde de ett härjande infall i norra Norge, i anledning hvaraf den norska regeringen vände sig till påfven med begäran om hjelp, och denne medgaf äfven 1326, att hälften af den skatt, som den svenska och norska kyrkan för sex år skulle erlägga till påfvestolen, finge uppbäras af konung Magnus och användas till krigshjelp mot ryssarne. Detta bidrag, som Magnus också riktigt uppbar, kom visserligen mycket lägligt för honom, men fred var då redan for båda rikena sluten med Ryssland. Sverige hade nämligen redan 1323 i augusti ingått en fördelaktig fred med nämda land i Orechovets eller Nöteborg, hvarigenom till Sverige afstodos tre ”gislalag” (eller härad) af Karelen, bland dem Savolaks. I detta äldsta nu kända fredsfördrag mellan Sverige och Ryssland bestämdes äfven gränsen mellan båda länderna noga från utloppet af ån Systerbäck (Sester) i Finska viken, nära norr om Nevas mynning. Freden mellan Norge och Ryssland in gicks 1326.

På ett annat håll skulle Sverige några år senare göra en ännu mera betydande landvinning, omedelbart efter det Magnus vid 16 års ålder på våren 1332 såsom myndig sjelf mottog regeringen.

Tillståndet i Danmark var vid denna tid i högsta grad sorgligt, emedan landet under Kristofer II:s usla styrelse blifvit deladt mellan en mängd inländska och främmande länsinnehafvare, hvilka förtryckte folket. Missnöjet var i synnerhet mycket stort i det till grefve Johann af Holstein förpantade Skåne, hvarest invånarne slutligen bragtes till uppror, öfverföllo och dödade så många tyskar de kunde åtkomma samt började belägra Helsingborg och de andra slotten. Då erkebiskop Karl i Lund och skåningarnes andra ledare emellertid insågo, att de icke skulle kunna reda sig i längden utan främmande hjelp, beslöto de att öfverlemna landet till konung Magnus Eriksson, och erkebiskop Karl, andra skånska andliga och verldsliga herrar samt borgare och bönder hyllade med sina landsmäns samtycke i Kalmar (juni 1332) Magnus såsom sin rätte konung och herre, mot det att han förband sig att skydda dem.

Den 19 juni, troligen samma dag detta skedde, stadfäste också konung Magnus alla de privilegier som erkebiskopen i Lund, hans kyrka och presterskap dittills åtnjutit. Afven Skånes ridderskap, borgare och öfriga inbyggare fingo af konungen bekräftelse å sina privilegier.

Magnus var visserligen konung Kristofers förbundne, men Skåne lydde knapt längre under denne, utan tillhörde hans motståndare. Några veckor derefter dog också Kristofer (den 2 augusti 1332), och Magnus antog nu genast titeln ”Sveriges, Norges och Skånes konung”.

Grefve Johann af Holstein fann det snart förmånligast att undvika en strid hvars utgång var osäker och ingick derför redan den 4 november 1332 med konung Magnus en öfverenskommelse, enligt hvilken Magnus och hans arfviugar mot en summa af 34 000 mark silfver (mer än 10 millioner krouor) få Skåne, Lister, Bleking och ön Hven, med undantag af Bjäre öch Norra Åsbo härad i Skåne, hvilka tillhörde Knut Porses barn; hvar och en som kunde hafva rätt dertill skulle dock ega att för nyss nämda summa återlösa hvad Magnus nu fått. Då konungen naturligtvis ej kunde genast erlägga ett så stort belopp, skulle det utbetalas på vissa tider, hvarjemte pant och gislan eller borgen stäldes som säkerhet. Sommarn 1333 tog Magnus personligen Skåne i besittning.

Härigenom hade väl Sverige vunnit en lysande tillökning och en naturlig gräns, men svårigheten att anskaffa de för Skånes lösen nödiga, för denna tids förhållauden högst betydliga penningbeloppen inverkade i hög grad menligt på hela Magnus Erikssons regering, i synnerhet som förmyndarstyrelsen så illa skött finanserna, att enligt konungens eget yttrande ingen behållning fans, då han blef myndig. Nu synes han, ehuru förgäfves, hafva försökt att i de tyska städerna erhålla lån, och då Norges medel ej gerna kunde användas till detta för landet främmande ändamål, återstod endast att anlita Sveriges egna tillgångar. På ett rådsmöte i Örebro (januari 1333) beviljade prelaterne ock åt konungen hälften af alla svenska kyrkors tionde såsom lån att återbetalas nästa år. Troligen gåfvo äfven lekmännen någon utomordentlig hjelp, och man ser att många af de svenska frälsemannen måste vidkännas betydande uppoffringar, emedan de som gislan eller löftesmän stodo i personligt ansvar för den riktiga betalningen af Skånes lösen. För att blifva fria härifrån betalade några af dem sjelfva de stundom betydande belopp som ansågos motsvara deras andel. Andra nödgades som gislan länge stanna i fångenskap hos fordringsegarne, hvaraf naturligtvis stort missnöje alstrades öfver att, såsom man sade, ”konungen ej utlöste sina män”.

Då Magnus i början af 1335 red sin eriksgata, utfärdade han i Skara en förordning, som bland annat innehöll, att konungen ”till Guds och jungfru Marias heder samt till sin faders och farbroders själaro” stadgade, att intet barn, som födes af kristen fader eller moder, må vara eller kallas träl, ”ty såsom Gud befriade oss från hedendome, så hafver han ock gjort dem fria”.

På hösten samma år firade Magnus sitt bröllop med Blanche af Namur, en för skönhet och förstånd utmärkt qvinna, som på mödernet var beslägtad med det franska konungahuset. Följande vår fullbordades det redan 1321 aftalade giftermålet mellan konungens syster Eufemia och Albrecht af Mecklenburg; och i juli 1336 kröntes Magnus och Blanche med stor prakt i Stockholm, hvarvid konungen slogs till riddare af sin svåger Albrecht.

Magnus Eriksson var nu en af Europas mäktigaste konungar. Hans välde sträckte sig från Öresund till Ishafvet, från Neva till Island och Grönland. Det inre tillståndet i Sverige motsvarade likväl icke storheten af konungens besittningar. Finanserna, redan från början i dåligt skick, förstördes genom Skånes lösen, genom kostnaderna för konungens bröllop och kröning samt genom den betydliga hemgift, som skulle utbetalas till Eufemias gemål. Bland landets stormän herskade dessutom såsom ett minne från förmyndarstyrelsens tid en för andra samhällsklasser i hög grad menlig sjelfrådighet.

I en märklig förordning, utfärdad vid ett råds möte i Skeninge (november 1335) och beseglad af flere rådsherrar, klagar konungen sjelf öfver, att under hans minderårighet många onda sedvanor uppstått till allmogens tunga, hvilka han sedan förgäfves sökt genom böner och hotelser utrota. Han påbjuder derför nu med sitt råd en allmän landsfred samt upplifvar Magnus Ladulås’ förbud mot våldgästning och stadganden om gästnings-pligtens ordnande och anläggande af ”taverner” (gästgifverier) utmed de större vägarna. Ingen skulle ega att med fulla vapen rida öfver landet, med undantag för dem, som begått dråp och ännu ej derför erlagt ättarbot.

En sorglig skildring af tillståndet gifver konungen äfven i ett bref till Södermanlands invånare (december 1336), der han säger, att man orättvist beskylt honom för att icke vilja lösa sina tjenstemän från den skuld de för honom iklädt sig, och omtalar, huru han derför pantsatt sitt ”mäktigaste hus och stad” Kalmar med alla de land och ingälder som derunder ligga, sitt hus Skällvik med hela Östergötland, derjemte Helsingland, Gestrikland, Fiedrundaland, Dalarna, Nerike och Vermland, så ock i Kopparberget 500 mark silfvers ingäld årligen, samt åtskilligt annat, så att han för sina behof hade qvar endast den mindre delen af de årliga inkomsterna. Bref vet slutar med den försäkran, att han icke utom i högsta nöd skulle tynga allmogen med nya skatter, ”ehuru somliga ville tvinga honom dertill”.

I Skåne synes tillståndet äfven hafva varit betänkligt, och den mäktige riddaren Jens Offesen, som innehade Lindholms slott, hade der till och med vågat öppet uppträda mot konungen, ehuru han slutligen måste underkasta sig och afstå slottet.

Magnus hade väl anhållit, att påfven ville bekräfta hans rätt till Skåne, men i början af 1339 svarade påfven, att han ej utan föregående undersökning kunde göra detta, hvilket svar måtte hafva kommit så mycket mera olägligt för Magnus, som konung Kristofers son Valdemar Atterdag 1340 intog sin faders tron, sedan den i åtta år stått tom, och nu började åter samla det splittrade Danmark. Magnus lät derför samma år å nyo hylla sig af Skånes invånare, och Valdemar, ännu för svag för att kunna göra sina anspråk gällande, måste den 3 januari 1341 i Helsingborg formligen erkänna den mellan Magnus och grefve Johann år 1332 afslutna öfverenskommelsen samt afstod till och med mot 8000 mark silfver sin rättighet öfver södra Halland, Bjäre och Norra Åsbo härad, hvarigenom de egentliga innehafvarne deraf, Knut Porses unga söner, blefvo vasaller under sin halfbroder Magnus.

Då Valdemar ej långt derefter anföll Kallundborgs slott på Själland, som tillhörde Magnus’ moder, och med tillhjelp af de tyska städerna kämpade mot grefvarne af Holstein, hvilka innehade en stor del af landet, understödde Magnus de senare, hvarigenom Lübeck och de andra tyska städerna ledo betydligt afbräck i sin handel med Sverige och Norge samt i sitt indrägtiga fiske på Skånes kuster, under det att Magnus i stället gynnade de nederländska städerna. Väl blefvo holsteinarne och deras svenska hjelptrupper slagna vid Kjöbenhavn (juni 1342), men Magnus kom för en summa af 7 000 mark silfver i besittning af det vigtiga stentornet derstädes. Kriget sträckte sig äfven till Finska viken, der fiendtligheter omtalas mellan svenskarne i Finland och danskarne i Estland. Dessa ingingo dock redan i maj 1343 stillestånd med hvarandra, och sommarn samma år afslöt Magnus i Helsingborg fred med de tyska ”sjöstäderna” och med Valdemar, hvarvid Magnus’ svåger furst Albrecht af Mecklenburg var närvarande, troligen som medlare. Städerna genomdrefvo den vigtiga bestämmelsen, att alla nya af konungens fogdar ”mot rätt och gammal häfd” i Sverige och Skåne införda stadgar skulle upphäfvas och alla äldre åt städerna gifna privilegier ega gällande kraft. De båda konungarne ingingo med hvaraudra en beständig fred, och Valdemar förband sig högtidligen att aldrig angripa Magnus eller understödja de tyskar eller andra som kunde vilja anfalla honom; tjugufyra af båda konungarne valda män skulle på hösten sammanträda i Varberg för att bilägga och uppgöra alla tvistefrågor.

I Varberg möttes ock konungarne, åtföljda af en lysande skara andliga och verldsliga herrar, och de öfverenskommelser som här träffades befäste freden mellan rikena och försäkrade Magnus i besittningen af landskapen öster om Öresund. I ett den 18 november 1343 utfärdadt bref erkänner Valdemar, att han för sig och sina efterkommande till konung Magnus ”sålt” hela Skåne, hela Halland, Bleking, Lister och Hven med slott och fasten samt all kunglig rätt och myndighet, samt att Magnus härför erlagt 49 000 mark silfver, med 34 000 mark till grefve Johann af Holstein, som af konung Kristofer fått Skåne, Bleking, Lister och Hven i pant för denna summa, med 8 000 mark till Valdemar sjelf för södra Halland samt Bjäre och Norra Åsbo härad och genom återställande af slottet eller stentornet i Kjöbenhavn, som Magnus inlöst för 7 000 mark. Valdemar afsäger sig, sina efterträdare och arfvingar samt danska kronan all rätt till dessa landskap och frisäger Lunds erkebiskop, presterskapet och öfriga invånare i dem från deras underdånighetspligt under samma krona. Om Valdemar eller hans efterträdare skulle intränga öfver Öresund och ofreda den svenske konungens besittningar eller på annat sätt bryta denna fred, skulle sex biskopar och lika många riddare och väpnare från båda rikena sammanträda i Helsingborg och kunna, efter anstäld ransakning, döma danske konungen till skadeersättning samt en plikt af 30 000 mark silfver. Skulle den danske konungen undandraga sig att fullgöra en sådan dom, ega de sex biskoparne, om de blifva ense, eller i annat fall de tre svenska biskoparne att bannlysa honom. I en annan handling förklarar Valdemar, att alla de bref, Magnus utgifvit om grefve Johanns af Holstein, danska kronans och hvarje annans rätt att mot 34 000 mark silfver återlösa de till grefven pantsatta landskapen, skola vara utan all kraft och verkan. Konung Valdemar gaf Magnus nu äfven formlig skötning på de afträdda landskapen. Erkebiskoparne i Luud och Upsala, alla svenska biskopar, abboter och priorer i svenska och skånska kloster med flere andlige förbinda sig i ett särskildt bref af den 18 november 1343 att upprätthålla den nu ingångna föreningen om Skånes införlifvande med Sverige till ett rike, hvarigenom Sveriges gräns blir Öresund.

I det ögonblick då Magnus Eriksson blifvit erkänd herre öfver hela den Skandinaviska halfön, var dock unionen mellan Sverige och Norge redan upplöst. Ehuru förhållandet mellan de båda länderna, under Magnus’ minderårighet liksom derefter, synes hafva varit godt, herskade dock i Norge stort missnöje med föreningen och med Skånes förvärfvande åt Sverige, som utan att medföra någon fördel för Norge vållade det olägenheter. Detta missnöje hade till och med gifvit sig luft i uppror af några bland Norges främsta män. Föreningen var visserligen uteslutande en personalunion, men orsaken till norrmännens missbelåtenhet låg just deri, att den för båda länderna gemensamme konungen ej kunde städse uppehålla sig i Norge, der statsförfattningen var sådan, att konungens närvaro i landet var nödvändig. I Sverige, der makten redan låg snarare i rådets än i konungens hand, torde deremot de ledande männen hafva sett unionen med andra ögon, emedan rådet med drotseten som ordförande hade tillfälle att sköta regeringen och vidga sin makt under konungens vistelse i Norge, liksom förut under hans minderårighet.

Så vidt vi nu kunna se, hade man emellertid ej heller i Sverige något emot unionens upplösning, för hvilken sannolikt äfven grannländernas furstar och de tyska städerna i hemlighet arbetat, emedan de i en stark och varaktig förening mellan Sverige och Norge måste se en fara för sig, och emedan det endast derigenom skulle kunna blifva möjligt för dessa länder att befria sig från beroendet af de tyska handelsstäderna, som med hvarje år blef allt mera tryckande.

Då Magnus’ andre son Håkan föddes år 1340, synes man ock hafva tagit för afgjordt, att den tillfälliga och ej på folkens önskan, utan endast på konungahusens slägtskapsförhållanden grundade unionen skulle så snart som möjligt upplösas på det sätt, att den ene af konungens söner finge Sverige och den andre Norge. Det är möjligt att denna uppfattning redan tidigt delats af Magnus sjelf och att det var derför, som hans äldste son erhöll det i Sverige vanliga konunganamnet Erik och den andre det norska namnet Håkan (Håkon) samt från början uppfostrades i Norge.

På ett norskt rådsmöte i Varberg (augusti 1343) utnämde också Magnus ”på rådets begäran” Håkan till konung i Norge, och rådet hyllade honom nu med glädje som sådan, hvarefter denna anordning godkändes af ombuden för den öfriga befolkningen. Det bestämdes dock att Magnus skulle ensam föra regeringen, till dess Håkan blifvit myndig. Rådet i Norge förband sig äfven att af all kraft hindra, om Erik såsom den äldste skulle försöka att blifva Norges konung, eller om Håkan ville tränga sig in i Sverige, så länge Erik eller hans barn lefde.

Några månader senare, vid det förut omtalade mötet i Varberg, utfärdade det svenska presterskapet (18 november 1343) en försäkran om, att det skulle på behörigt ställe välja Erik till konung i Sverige, dock med förbehåll för Magnus att ensam föra regeringen, så länge han lefde. Utan tvifvel hafva äfven de verldsliga medlemmarne af rådet förbundit sig till detsamma, ehuru ingen underrättelse derom kommit till vår tid. Erik blef också i Upsala vald till Sveriges konung eller rättare tronföljare (december 1344)

Oaktadt den år 1323 slutna freden var förhållandet till Ryssland fortfarande oroligt. Efter ett nytt utbrott af fiendtliglieterna ingicks väl 1338, troligen på tio år, en ny fred; men redan innan denna tid var utlupen, skola ryssarne hafva anfallit det svenska området, och Magnus beslöt att genom ett nytt krig säkra sina rikens gränser åt detta håll. År 1347 besökte han östra Finland för att träffa förberedelser till kriget, hvarvid han skall genom sändebud hafva uppfordrat Novgorods folk att öfvergå till den romersk-katolska kyrkan, troligen för att kunna, då det vägrade, gifva sitt företag den religiösa karakter, som var nödig för att försäkra honom om undersåtarnes villiga hjelp och påfvestolens bistånd. I början af sommarn 1348 drog Magnus med en betydande styrka till Neva, lyckades efter sex veckors belägring intaga Nöteborg, underlade sig den kringliggande trakten och förmådde med godo eller ondo en del af inbyggarne att antaga den romersk-katolska läran, hvarefter han på hösten återvände till Sverige. Omedelbart efter konungens återvändande började emellertid ryssarne belägra Nöteborg, som de i februari 1349 med storm återtogo, hvarefter all vinst af den svenske konungens kostbara tåg gick förlorad. Ryssarne härjade äfven i norra Norge.

Magnus brann af begär att taga hämd, men måste uppskjuta denna någon tid, bland annat till följd af den förfärliga pest, som nu hemsökte hans länder efter att förut hafva förödt hela Europa. Med ett fartyg kom smittan i senare hälften af 1349 från England till Bergen och utbredde sig derifrån med stor hastighet först öfver Norge och sedan öfver Sverige, dit den troligen kom på våren 1350. Denna pest, i Sverige kallad digerdöden, skildras såsom den förfärligaste af alla landsplågor som någonsin hemsökt Norden. Uppgifterna om de offer den kräfde äro oerhörda. I många trakter skall en tredjedel af befolkningen hafva dött ut, i andra var dödligheten ännu större, och af handlingar från den följande tiden ser man, att många gårdar blefvo öde. Ehuru vi ej ega fullständiga uppgifter om den minskning i befolkningen som denna farsot åstadkom, kunna vi emellertid erhålla värderika upplysningar härom genom de i Vatikanens arkiv ännu bevarade räkenskaperna öfver peterspenningen, hvilken skatt, såsom utgående från hvarje gård, genom sin tillväxt eller förminskning angifver folkmängdens förändring. Genom en lycklig tillfällighet hafva vi särskilda qvittenser, som utvisa peters-penningens belopp för åren 1333-1350, och andra för de tre åren närmast efter digerdöden. I Upsala och Skara stift har det årliga medeltalet nedgått till hälften af skattens belopp före pesten, i Linköpings, Strengnäs och Vesterås stift till ungefär två tredjedelar, under det att minskningen i Vexiö stift är föga betydande. Under den följande tiden börjar peters-penningens belopp å nyo att stiga.


 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s