Boktips! Svenska folklekar och danser, Tillhagen/Dencker

Bokverket ”Svenska folklekar och danser” kom ut 1949 på uppdrag av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. I en lång inledning berättar Carl-Herman Tillhagen om lekens betydelse och hur leklynnet under tidernas lopp gett upphov till lekar av alla de slag, från barnlekar till arbetslekar.

svenska-folklekar-och-danser

Redan när boken skrevs för att dokumentera äldre lekar och danser tycks de lekar som var vanliga i byarna på 1800-talet och före det ha blivit mer sällsynta.

Tillhagen berättar om hur han ser på förändringen:

Orsakerna till lektraditionens förhållandevis snabba förändring har varit många. En av de viktigaste var säkerligen den sprängning av de gamla byarna, som ägde rum i och med laga skiftets genomförande under 1800-talets mitt. Därigenom flyttades gårdarna ut från byarna, och den gamla gemensamheten med allt vad det innebar av grannelag och sammanlevnad försvann. Lek och dans trivdes bäst där stugorna stod tätt, i synnerhet i en tid, som saknade goda, avståndsförkortande kommunikationer.

En annan viktig orsak till lekvanornas dekadens var sannolikt emigrationen. Även den slog sönder gemenskapen, sprängde syskonkretsar och ynglingalag och skapade oro och ofrid i sinnena, som föga stämde till lek. År ut och år in begav sig tiotusentals ungdomar bort från hemlandet, och snart sagt var bygd och by var drabbad. Denna utarmning av landsbygdens befolkningstillgångar accentuerades än mer genom den utflyttning, som skedde till industriorterna.

*
De ändrade lekvanorna får (emellertid) allra främst sättas i samband med de genomgripande förändringar av hela det svenska samhället, som industrialismen och dess följdföreteelser innebar.

Tillhagen gav beröm till Skansen, hembygdsrörelsen och Svenska ungdomsringen för bygdekultur för att de verkat för spridandet av kunskap om gammal dans och lek för att hålla traditioner vid liv.

Inför arbetet med boken hade Tillhagen hjälp av ett kartotek med över 27 000 svenska och finlandssvenska lekuppteckningar varav många kom från Nordiska museets arkiv.

Kraftprovslekar har gamla anor. Det har funnit en sed där ynglingar och män visat sina krafter genom att lyfta tunga stenar och att de som orkade med en viss vikt lättare fick arbete som krävde styrka. Företeelsen stämplades som osed på riksdagen Västerås 1544, men har levt kvar som en lek. En rad styrkeprovslekar är direkt kopplade till allmogens livsstil och yttrade sig i att ta upp en tunna råg, bära säckar med spannmål eller lyfta ett vagnshjul på en fullastad vagn. En vanlig styrkelek som finns i olika varianter är den som går ut på att lyfta eller bära en annan man. Sådana lekar har anor långt bak i tiden. Det finns många lekar som har koppling till fysisk rörelse, kraft och spänst.

Kastlekar har tusenåriga anor. Att kasta långt och kunna kasta prick är numera lekar som en gång i tiden var nödvändigt att kunna för den som skulle delta i strid. Vid förra seklet fanns en lek som hette Kasta knot. Det gällde att kasta längst och högst eller träffa ett mål. Kasta smörgås (eller macka) är en vanligt förekommande lek då ungdomar kastar flata stenar mot en vattenyta så att stenen studsar så många gånger som möjligt. En lek som lever kvar idag är Kasta yxa, som innebär att man kastar yxan mot ett träd så att yxans egg träffar trädet och sätter sig där. Kasta varpa och Kasta hästsko är två klassiker.

Olika typer av balanslekar har också sina traditioner. En komplicerad variant är att man lägger en kork på golvet och sätter sig på huk framför den. Sedan träder man in armarna under knävecken utifrån och sträcker fram armarna så långt man kan. Därefter stödjer man sig på händerna, böjer sig ned och tar upp korken med munnen.

Ordramsor är ofta förknippade med laglekar och syftet är att finna ut vem som ska börja leken. Ole dole doff… är ett exempel på en sådan. En av många återgivna ramsor lyder:

Anika, dranika, fika, foka,
bonden snoka
äveli, bäveli, bock, skorv.
En lit häst vit
stod i stall,
spänd i spåra hade han.
Min maka, brun kaka,
knäpp ut, ung stut!
Älg, värg!

Den nedtecknades i Medelpad på 1860-talet. Springlekar där man ”kullar” var vanligt förekommande i mitten av 1800-talet och finns i många varianter. En lek som var vanlig bland skolungdomar i Jönköping på 1810-talet var ”Hattjuv”. En person utses till tjuv som stjäl mössor och sedan ska tjuven gripas. När han grips får han springa ”gatlopp” mellan kamraterna.

Många sällskapslekar finns upptecknade och namnen skvallrar om i vilken tid de lekt. ”Bösta byka” och ”Gå vall med fåren” har minst två hundra år på nacken. Gisslekar är en trevlig och lättsam lekform där deltagarna ska klura ut något. Påpasslighetslekar är en vanlig form av lekar. En lek som många känner igen är Mala rovor där man placerar ut stolar som deltagarna går runt till någon knackar eller skickar en signal om att de ska sätta sig. En person blir alltid utan stol och åker ut tills någon vinner. Medan deltagarna går runt stolarna läser lekledaren:

Mala, mala rovor!
Änkan lejer sig en dräng,
på sin åker, på sin säng.
Mala, mala rovor.

Leken finns i flera olika varianter. Sedan finns rader av kategorier andra lekar; fyndighetslekar, överraskningslekar, ståndaktighetslekar, skarpsinnighetslekar, minneslekar och många andra typer.

Utöver lekarna så finns ett stort antal sånglekar och danser som har varit högt skattade i århundraden. Den vackra folkvisan Kristallen den fina finns även som lekdans i sakta tempo. Melodin är svensk men kan ha influerats av det danska skillingtrycket ”Crestallen den deylig og Solen skinner” från år 1696. Det finns sånglekar om frieri, giftermål och annat. I Sverige sitter vi på musikaliska skatter som alltför sällan omsätts till folkmusik. Många av texterna och melodierna som finns nedteckande i boken finns det inga uppgifter om alls när man googlar och blir därför okända för de flesta av oss. Det är djupt förvånande att intresset för de vackra folkmelodierna tycks vara så svagt. Det finns såväl noter som texter i boken och vem som helst kan spela in dessa melodier.

Gunnar Hahn som inte omnämns i boken tycks ha spelat in några av de folkmelodier som finns i boken. Trio Erici har spelat in en av dem, ”Vipp Lustigt i gröna dalen.” (Finns på iTunes).

vipp-lustigt-i-grona-dalen-folklek

Vipp lustigt i gröna dalen,
Där kärestan bor,
Där göken månde gala,
Och svalan bygger bo
Där lärkan hon sjunger,
Med sin lilla tunga,
Och gräset det gror.

Min hand jag dig räcker,
Kärkommen min vän!
Jag fäktar för kära livet,
Att få dig igen.
Mitt vitgula hår skall hänga,
Som röda gullsträngar,
När solen skin’ klar.

Guldkronan skall du bära,
Och brud det skall du bli,
Du flicka, lilla kära,
Det skall du få se!
Guldringen om fingren,
Guldkedjan om halsen,
Då blir du galant!

Om någon dig rörer,
Och gör dig förnär,
Och jag det får spörja,
Det tyckes mig ej!
Mitt hjärta det månde brista
I tusende stycken,
Så kär håller jag dej!

Domaredansen (Nu vilja vi begynna en domardans) är en gammal svensk danslek:

Nu vilja vi begynna en domaredans,
Men domaren är inte hemma!
Alla de som i domaredansen gå
Deras hjärtan skola brinna!
Alla säga de: hå, hå, hå!
Alla säga de: nå, nå, nå!
Har du drömt om din käresta i natt,
Så skall du mot mig le.

Gustafs skål är en visa med text skriven av Carl Michael Bellman. Den skrevs strax innan Gustaf III:s statskupp 1772 och blev populär efter kuppen. Melodins ursprung är inte klarlagd.

Tillhagen/Dencker anser att den folkliga dansen hade bättre förutsättningar att hållas levande i forna tider, särskilt på landsbygden.

”I de oskiftade byarna höll man ihop, grannfolk voro vänliga och hjälpsamma mot varandra, ståndskillnaden i bondekretsar var då mindre än nu. Alla, både husbönderna med sina döttrar och söner och tjänstefolket, hade gemenskap icke bara i arbetet utan även på dansfesterna, då den ene var lika god som den andre.”

En av våra äldsta kända danser är Daldansen som omtalas på 1600-talet. Karl XI dansade dansen med dalkullorna vid sitt besök i Mora 1673. Hur dansen ursprungligen utfördes finns det inga uppgifter om.

I slutet av boken finns hänvisningar till böcker varifrån man hämtat många uppgifter. Förteckningarna berättar mycket om folkkulturens rikedom i Sverige.

Svenska folklekar och danser I och II
Carl-Herman Tillhagen, Nils Dencker
AB Bokverk, 1949



Kategorier:Bokrecension, Ingen kategori

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: