Boktips! Rasbokils sockenhistoria

År 1993 firade Rasbokils Hembygds- och Fornminnesförening sitt 50-årsjubileum. Många hembygdsföreningar bildades i en tid när intresset för lokal historia var stort och folkkulturen fortfarande var levande. Hembygdsföreningarnas verksamhet blev en slags kärleksförklaring till socknens historia och till förfäderna som hade sin bakgrund där.

rasbokils-sockenhistoria

Rasbokils Hembygds- och Fornminnesförenings tillkomst har skildrats i en egen skrift från 1951 och 1986 gav man ut skriften ”Glimtar ur Rasbokils sockenhistoria” där olika hantverkare och deras arbeten beskrevs.

I en skrift från 1993 lade man tyngdpunkten på kyrkan, skolan, 1600-talet, socknens soldater under 1800-talet och torp- och backstugor. Intervjuer har gjorts med äldre sockenbor och omfattande arkivstudier har gjorts. Resultatet blev en trevlig och läsvärd skrift på 149 sidor.

Liksom många andra sockenkrönikor inleds även denna med berättelser om fynd från förhistorisk tid. Uppland reste sig ur havet senare än andra landskap och befolkades därför ganska sent. På bronsåldern fanns fast permanenta boenden i området. Rasbokil måste ha haft en befolkning som gjorde betydande kulturella insatser på sin tid. Efter att ha sett flera värdefulla fornfynd skrev arkeologen Holger Arbman att ”Rasbokil rycker upp till en framskjuten ställning bland de uppländska fornminnesplatserna”.

rasbokil-gravklot1

Ett gravklot hittades tidigt och är idag förvarat i Upplandsmuseet. Ett gravklot är en nästan rund sten med lite platt ovansida som ornerats. De har sedan lagts på gravhögar och det sägs att många kvinnogravar från järnåldern har markerats med gravklot. Gravklotens förekomst var vanlig vid folkvandringstiden omkring 400-550 e.Kr.

Ett annat betydande fynd är Årbybåten som påträffades 1933 på en gård när ägaren skulle gräva en brunn. Båten är en grav som innehöll skelett från en kvinna, hennes häst och en hund. I graven fanns också husgeråd i stor mängd. Det var den första kända klinkbyggda roddbåten som hittats i Sverige från vikingatiden.

Båten var välbevarad, men hade ändå varit väl använd. Den var byggd av en skicklig hantverkare, den var lättstyrd och hade god bärförmåga. Hästskelettet var det då bäst bevarade från förhistorisk tid som hittats i Sverige. Det var en tarpan, en tamhäst som kom från de sydryska stäpperna och som sannolikt hämtats hit under handelsresor i österled.

Rasbokil började kristnas på 1000-talet och en runsten med ett kors ristad av runmästaren Åsmund Kåreson vittnar om det. Den första kyrkan kan ha byggts av liggande timmer vid en rinnande källa, kanske på en tidigare förkristen kultplats. År 1303 och 1316 besökte ärkebiskopen en kyrka i Rasbokil, som kan ha legat på samma plats som den nuvarande kyrkan. Kyrkans äldsta mur är från Folkungatiden (1250-1350), övriga kyrkan uppfördes omkring år 1500.

Predikstolen skänktes av estlandsfödde Jurgen Schildt 1648 efter att han överlevt 30-åriga kriget. Han skrev:

”Såsom en tacksamhetsgärd mot Gud den allra högsta, för det Han honom besynnerligen ur detta kriget utan någon blessure eller allvarligt men hulpit hafwer.”

Många av kyrkans gamla föremål har av någon anledning kastats.

I en beskrivning av kyrkan år 1820 heter det:

”Många epitafier och andra fornlemningar som här funnits skola tid efter annan vid reparationer på kyrkan och andra tillfällen blivit undanvräkte och förstörde.”

Ett kapitel i boken tillägnas livet i socknen under 1600-talet. Det är en berättelse om en möjligen typisk invånare vid den tiden. Sigfrid Skräddare var en självägande bonde som ägde 7 öresland jord. Det egna huset hade han byggt själv. 97 procent av befolkningen var vid den här tiden beroende av inkomster från jordbruket. Om skörden slog fel så fanns inga reserver. Sigfrids 12-årige son plöjde jorden med årder som drogs av häst. Halva åkerarealen handsåddes med råg och korn och den andra halvan trädades. Trädan fick vila så att kreaturen kunde beta där. Under missväxtår, som inte var helt ovanliga, tvingades familjen känna på hur det var att svälta. Den handel som utövades bestod i besök hos smeden, skomakaren och sadelmakaren eller för att byta till sig salt, strömming och tjära. I Sverige levde vid den tiden en miljon människor, dödligheten var stor och nyhetsförmedlingen bestod huvudsakligen av kungörelser i kyrkan. År 1628 bodde 387 personer i Rasbokil och hundra av dem var barn under 15 år.

Under 1600-talet fick vi bättre landsvägar då kungliga förordningar föreskrev att arbetet med vägar skulle organiseras och underhållas. När det yngre indelningsverket tillkom ca 1680 blev det böndernas uppgift att sköta rekryteringen av soldater. Varje rote i Rasbokil utsåg en eller flera soldater och försåg dem med torp och mark.

Boken beskriver invånarna i Rasbokil så här:

Man frapperas av ärligheten hos socknens folk under 1600-talet. De vanligaste brotten gäller snatterier, tjuvjakt och äktenskapsbrott.

Äktenskapsbrott har alltid varit illa sedda och kunnat leda till dödsstraff. En gift ryttare i Ingvasta (som ligger nära Alunda) hade inlåtit sig i ”olovlig beblandelse” med sin tjänstepiga och hon födde därefter ett barn. Ställda inför rätta erkände de brottet och dömdes till hängning. En fattig man som stal livsmedel av kyrkoherden för att kunna överleva dömdes till galgen. Att bryta mot lagarna kunde också leda till stockstraff och gatlopp. Det senare kunde innebära att en person släpades efter en skenande häst med bakbundna händer.

En betydande av boken ägnas åt att berätta om de indelta soldaterna i Rasbokil, vilka de var, hur deras familjer såg ut, när de antogs och när de gick ur tjänst. Vi får också en inblick i när deras familjenamn byttes ut till ett soldatnamn.

rasbokil-tibble-skola-1950

Skolklass från Tibble skola i Rasbokil 1950-1951.

Boken innehåller även foton från början av förra seklet. En genomläsning av boken visar att socknens historia på många sätt var representativ för många andra socknar. Invånarna levde ett hårt liv, var huvudsakligen mycket laglydiga med en del undantag där snatterier, tjuverier, äktenskapsbrott och fylleslagmål tycka ha varit den vanligaste typen av brott.

Varje socken i Sverige har något att berätta för oss som lever idag. Boken om Rasbokil i Uppland är ett värdefullt dokument över en del av vår historia.

Rasbokils sockenhistoria
Rasbokils Hembygds- och Fornminnesförening, 1993
149 sidor



Kategorier:Ingen kategori

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: