Ingen kategori

Den så kallade striden mellan Svear och Götar, dess verkliga karaktär och orsaker

Den s.k. striden mellan Svear och Götar, dess verkliga karaktär och orsaker (1),
av P. Fahlbeck, 1884.


Intet skede uti vårt folks liv rymmer uti sig så stora och så mångfaldiga omvälvningar som det, vilket bär namnet ”striden mellan Svear och Götar”. De historiska källorna för samma tid ger oss långt ifrån en nöjaktig upplysning därom eller låter oss ens tillnärmelsevis följa utvecklingen i spåren. Vad de förmäler, gäller mest tronstrider och tvister rörande konungavalet. Men därtill inskränker sig ingalunda tidens händelser. Vi finner det bäst, om vi ser på deras slutliga resultat uti stat och samfund, om vi jämför 12- och 1300-talens Sverige med det forntida.

Före år 1060 är Sverige ett forngermanskt samfund, väl ej i dess äldre form med ringa yttre omfattning, men alltjämt med dettas demokrati och dess ärftliga konungadöme; med 1200-talet, efter det att vårt folk dragits in med uti den europeiska kulturkretsen och blivit delaktigt av kristendomen, är det ett medeltidssamhälle, i allt olikt vad det förr var. Den demokratiska jämlikheten bland de fria männen har fått vika för en aristokrati och aristokratiska institutioner, det ärftliga konungadömet för valriket, eller åtminstone är det på väg att vika för detsamma, och slutligen den provinsiella avsöndringen och självständigheten för en centraliserad helstatsförfattning. Man kan inte tänka sig större omvälvningar uti ett folks inre läge. Perioden är rätteligen att betrakta såsom en enda stor födslovånda för vårt folk, varunder det avlägger en skepnad för att antaga en ny. Och all denna ombildning och utveckling har man sammanfattat under titeln “striden mellan Svear och Götar” eller även “Svears och Götars strid om konungavalet”. Det är blott en tilldragelse ibland många, blott ett moment uti en innehållsrik utveckling, man härmed framhållit, konflikten nämligen mellan provinspartikularismen och riksenheten. Därom vore dock mindre att säga, eftersom de få underrättelser, vi äga från nämnde tid, handla huvudsakligen om denna konflikt. Men man har missförstått de förra och därigenom skapat sig en vrångbild av den senare, av konflikten själv, dess väsende och ursprung. Själva det namn, man givit det, innebär misstaget.

Att utveckla och, så långt omständigheterna det medge, begrunda denna uppfattning utgör avsikten med förevarande uppsats.

Det må väl tyckas vara ett djärvt företag, jag härmed inlåtit mig på. Allt sedan den svenska historieforskningen avlagt barnkläderna och ifört sig den moderna vetenskaplighetens rustning, har den inre strid, som under perioden 1060-1250 skakade riket, uppfattats såsom en tvekamp mellan de båda stora stammar, Svear och Götar, varav vårt folk förmenats bestå. Man har betraktat kristendomens seger över hedendomen såsom den tilldragelse, vilken löste bandet, som sammanhöll de två folken, och därmed öppnade rum för striden. Dess närmaste anledning gav konungavalet; men dess inre grund var stamåtskillnad. Den konflikt, källorna omtala, var en stamstrid.

kulturbilder.wordpress.com

kulturbilder.wordpress.com

Svitjod

Den äldsta kända förekomsten av namnet Svithiod (Svitjod, Svitiod), som är en äldre benämning på svearnas folk, sveaväldet och Sverige, finns på runsten Sö Fv1948;289. Där skrivs det suiþiuþ.

G88-kylverstenen1

På en annan runsten, Kylverstenen från ca 350 – 500 e. Kr., finns en ännu tidigare benämning för svearnas folk. Ordet sueus finns inristat uppe till höger.

Så uppfattades dessa tilldragelser redan före Geijer, och så uppfattas de ännu i dag. Perioden bär alltjämt namnet “striden mellan Svear och Götar”, och konflikten framställes alltjämt såsom grundad i stamskillnad. Det tyckes, att en åsikt, vilken äger sådana anor, och som städse kunnat fröjda sig åt ett enstämmigt erkännande – ty mig veterligen har hon aldrig blivit anfäktad – borde vara fredad för tvivlet. Likväl har det varit mig omöjligt att undertrycka den misstanke om dess riktighet, som studiet av hithörande ting en gång väckt och sedan städse ökat. Ju närmare jag granskat varje enskildhet uti tidens händelser, dess svårare har jag haft att finna stammotsatsen, tills slutligen den övertygelsen stadgat sig, att ingen sådan fanns, och att alltså striden mellan Svear och Götar är en dikt, som vi måste eliminera ut ur vår historia. Jag skall i korthet framlägga de skäl, varpå denna övertygelse är fotad.

Det ligger enligt min mening ett dubbelt misstag till grund för den vanliga föreställningen, det ena dock förnämligast blott som följd av det andra. Man har oriktigt tytt de tilldragelser själva varom fråga är, oroligheterna under Stenkilska och de båda följande samtida konungahusens tid. Det är häri själva villfarelsen består. Men att man detta gjort, att man missförstått tidens händelser och källornas uppgifter, det beror i sin ordning helt visst på ett misstag av annat slag. Man har betraktat Svear och Götar såsom två, visserligen i det stora hela besläktade, men dock bestämt skilda folkstammar, vilka invandrat på olika tid. Uti denna stammotsats har man sedan sett den röda tråden i vårt folks liv, väl inte för tiden efter det 13:de seklet, ty den röjer inte ett spår därav, ens för den mest sökande blick – såsom man ju dock kunnat vänta sig, i händelse att en dylik stammotsats verkligen existerat; nej, det är uteslutande uti vår äldre och äldsta historia, man trott sig finna honom, men här ock så mycket starkare framträdande. Han sättes der till och med såsom själva utgångspunkten för svensk nationalitet och svensk historia. Det är med dessa historiska förutsättningar för ögonen, man bedömt och förklarat tilldragelserna under ifrågavarande tidsskede. Ej under då, att man uti dem såg yttringarna av nämnde stammotsats och betraktade konflikten mellan landskapen såsom en verklig stamstrid. Detta åskådningssätt måste erbjuda sig av sig själv. Man fick härmed en lika enkel som naturlig förklaring av den inre oro, som källorna betyga; striden blev till en strid mellan Svear och Götar. Så uppfattad blev denna strid sedan i sin ordning ett bevis på verkligheten av stammotsatsen. Innan jag går att undersöka själva de tilldragelser, vilka utgöra det egentliga föremålet för denna studie, måste jag på grund av nu anförda förhållande först och främst skärskåda åsikten om Svearnas och Götarnas ursprungliga stamskillnad, utan hänsyn till dessa tilldragelser och det stöd, de ansetts giva däråt. Endast om vi veta, vad vi böra tänka uti denna sak, blir det oss lätt att finna den rätta tydningen av de senare.

Åsikten, att Svear och Götar är två skilda stammar, grundar sig i främsta rummet på föreställningen, att de på olika tider invandrat uti vårt land. Ursprunget till nämnda föreställning åter är Ynglingasagans berättelse om Odins invandring med sina Asar. Den är således lika gammal uti vår historia som bekantskapen med denna saga; och märkvärdigt nog har den överlevat tron på nämnda sagas trovärdighet i övrigt. Det var Geijer, som bragte Ynglingasagan i misskredit i fråga om den konungarad, hon giver, genom att i henne spåra en poetisk tanke: en ätts undergång i följd av en förbannelse, som drabbat ett av dess led. Mot dess berättelse om invandringen hade han deremot intet att invända. Vid denna uppfattning ha vi i vårt land förblivit ända till senaste tider. Härmed har emellertid det egendomliga fallet inträffat, att just vad som förtjänar att sätta tro till uti Ynglingasagan, det har man gjort misstänkt; och vad som definitivt är att förkasta såsom varande ren dikt, det har man tagit fasta på och skänkt tilltro.

Geijer misstog sig, då han i Ynglingasagan trodde sig se en poetisk ättsaga, diktad över ett tema om skuld och straff, förvärvad och ärvd inom en ätt samt slutande med dess undergång. Berättelsen i 17 kapitlet om den förbannelse, som Visburs söner av första giftet fästade vid halsringen, deras moders morgongåva, till vilken förbannelse trollkvinnan Huld sedan lade ännu två, den sista gällande ätten i dess helhet, röjer visserligen en fantasiverksamhet uti materialets behandling på denna punkt, men man ser lätt, att nämnda verksamhet senare tillkommit och därför blott gifvit en yttre prydnad, som står utan sammanhang med sagans kärna. Det är den antagna förbindelsen med de onde och seidkunniga Finnarna (2), som kommit Snorre och hans sagesmän att dikta dessa förbannelser, av vilka för övrigt blott en, den som fästats vid halsringen, och som går i fullbordan med Agne, ävenledes under beröring med Finnarna, undfår en poetisk utläggning i antydd riktning.

Spådomen, att aettvíg skyldu ávalt vera íaett Ynglinga síðan, besannas inte uti de följande konungarnes historia, sådan denna är given i Thjodolfs kväde, och inte heller göres något försök å Snorres sida att från denna synpunkt betrakta henne. Ett sådant betraktelsesätt skulle ock ha varit minst sagdt opassande, ty det hade måst utsträckas till hela den följande, tiden, men, när Snorre skrev, satt Ynglingarnas ättlingar ännu på Norges tron.

Det är endast på en punkt uti sagan och der i följd av beröringen med Finnarne, som ifrågavarande tanke kommer fram; men framförallt det är författaren till Ynglingasagan, inte författaren till Ynglingatalet, som uttalar honom. För Thjodolf är denna tanke fullkomligt främmande, ja måste vara det redan på grund av hans kvädes uppgift och syfte. Men nu gäller det, att lika stor tilltro, vi kunna hysa till Ynglingatalet såsom historisk källa, lika liten höra vi i allmänhet skänka Ynglingasagan, d.ä. Snorres utläggning av Thjodolfs kväde. Snorres saga är, der hon går utöfver detta kväde, med ett enda undantag, och det i fråga om Ingjald Illråde och hans hus, mestadels ren konstruktion och dikt. Deremot är Thjodolfs kväde i all sin torftighet en mycket god historisk källa; dess uppgifter är i det stora hela att anse som fullt tillförlitliga, särdeles för de senare tiderna (3).

Till Thjodolfs kväde hör emellertid inte berättelsen om Odin och Asarne samt deras invandring. Denna berättelse är från början till slut en lärd dikt uppgjord av någon eller någre bland Islands boksynte och vittre män. Sanningen av detta faktum insågs, som nämndt är, inte av Geijer, och hans auktoritet torde ha gjort, att hon inte fått insteg hos oss. Åtminstone har aldrig i Sverige, så vidt jag vet, i skrift något tvifvel blivit uttaladt rörande denna vandringssagas trovärdighet eller något försök gjorts att genetiskt förklara henne, angifva hennes uppkomst och därigenom vederlägga henne (4). Likväl hade redan Keyser uti sin avhandling Om Nordmaendenes Hevkomst og Folkelaegtskab av år 1839 på denna väg ådagalagt frånvaron av allt historiskt underlag för nämnda vandringssaga. Senast har Gustav Storm uti sitt redan omnämnda arbete om Snorre Sturlessons historieskrivning utvecklat samma åskådning. Jag kunde alltså här inskränka mig till att hänvisa till dessas framställningar; dock torde jag göra flertalet svenske läsare, för vilka allt detta nog ännu lär vara mer eller mindre nytt, en tjänst med att något redogöra därför. Dessutom kan saken själv tarva en ytterligare utläggning. Storms bevisföring är endast skizzerad, Keysers åter skäligen bred, men saknar den bindande tankegången. Ingendera har slutligen nöjaktigt förklarat Odins plats i spetsen för Ynglingarnas ättsaga, och likväl hänger härpå hela vandringssagan, åtminstone sådan hon förekommer hos Snorre. Jag vill alltså i några få ord angiva uppränningen till det ena och det andra. Sagans historiska betydelse för den fråga, vi ha före, kan ock fordra detta.

Som bekant börjar Thjodolfs Ynglingatal, vilket utgör den ten, varom Ynglingasagan är spunnen, med Fjölner. Sagan sätter framför denne Odin, Njord och Frey. Snorres källor i detta stycke, Ares Islendingabók och troligen äfven Historia Norwegiae, ha åter Yngve, Njord och Frey. Man förmodar, att de härvid följt Thjodolf, vars kväde alltså ursprungligen i sin början haft 3 verser, vilka dock gått förlorade redan på Snorres tid. Detta är väl möjligt; men mig synes det föga troligt såväl på grund av kvädets beskaffenhet som tiden, när det diktades. Njord och Frey var gudar, av vilka åtminstone den senare ifrigt dyrkades på skaldens tid. Huru böra vi nu tänka oss, att han framställt dem? Såsom menniskor och konungar i Uppsala? – Jag betvivlar, att den historiserande uppfattningen av de gamle Gudarna i heden tid och dertill så tidigt som i mitten av 800-talet ännu uppkommit. Att åter antaga, att han framställt dem som gudar, är omöjligt, ty huru låta dem härstamma från en fullkomligt obekant Yngve, vilken dertill var menniska, inte gud. Och vad hade skalden haft att säga om dem? Att de dött och blivit högade någonstädes? Ty detta är kvädets uppgift att meddela, det och intet annat. Nej, det är mig omöjligt att antaga, att Thjodolfs Ynglingatal upptagit Njord och Frey. Deremot finner jag ganska sannolikt, att före versen om Fjölner stått en om Yngve, ättens stamfader. Det sätt, varpå nämnde vers börjar: “Varð framgengt, þar er Froåi bjó, feigðar orð er at Fjölni kom” – “feghets-ordet, som till Fjölne kom, framgång fick der Frode bodde” (Hildebrands öfversättn.), denna början, säger jag, passar inte för första versen uti ett stort kväde, alltså såsom början till detta självt (5). Man måste antaga, att här gått en vers förut, och har denne handlat om Yngve. De två andra leden åter, Njord och Frey, ha Islänningarna konstruerat fram ur kvädet. På mer än ett ställe, kallar nämligen Thjodolf en Ynglingakonung Freys ättling, medan en annan nämnes Njords. Och på samma sätt kan äfven Yngve ha kommit fram, i fall versen om honom varit förlorad, redan då kvädet kom till Island (“Dyggve – en envåldskonung av Yngves ätt” (6).

Man må emellertid tänka, huru man vill, rörande tillkomsten av de tre begynnelseleden uti Ynglingarnes ätträd, säkert är, att de på Snorres tid angåfvos så, som ovan är nämndt: Yngve, Njord och Frey. Så förefanns de i Snorres källor, Ares Islendingabók och Historia Norwegiae. Det märkliga och för oss här särskilt beaktansvärda är nu, att han ändrat dessas uppgifter. I Yngves ställe har han insatt Odin; Yngvenamnet åter har han tilldelat Frey. Orsaken, varför Snorre så gjort, är dock ej svår att förstå.

Yngve var en fullkomligt obekant personlighet och för den mytiska, sagan och gudaläran, varifrån Njord och Frey är hämtade, helt och hållet främmande. Att sätta honom före de båda senare och därigenom göra honom till Njords fader gick inte an, allra minst kunde Gylfaginnings och Bragaraedurs författare göra detta. Men å andra sidan behövdes Yngvenamnet såsom namn på Ynglingarnas ättfader. Snorre tillägger det alltså Frey, vilken för övrigt äfven i heden tid tyckes ha kallats Yngvefrey – detta namn kommer alltså i själva verket att stå, der det enligt min uppfattning av Thjodolfs Ynglingatal ursprungligen har stått. – I Yngves ställe sätter han Odin, visserligen inte såsom den förste i ättraden utan framför densamma. Odin var nämligen inte i slägt med Njord, Freys fader, vilken var av Vana-stam; men Njord och Frey var Odins diar, lärde den . mytiska sagan: alltså där dessa, enligt den historiserande åsikten om de gamle gudarna, levat som konungar, der måste ock Odin ha varit. Att sätta honom i spetsen för Uppsalakonungarnas ättrad är följaktligen endast en oundviklig konsekvens av dennas egen beskaffenhet. Men äfven en annan omständighet tvang Snorre att upptaga Odin såsom härskare i Sigtuna och Uppsala. Här fans i heden tid den förnämsta Odinskulten i Norden. Nu är det emellertid för ovan nämnda uppfattning av gudasagans gestalter en oavvislig nödvändighet att antaga, att guden vistats om ej på alla, så dock på de förnämsta av de ställen, der hans kult uppehölls. Därav alltså Odins närvaro i Uppsala och följaktligen äfven hans plats i Ynglingasagan; – men därav ock hela sagan om hans och Asarnas vandring.

Den uppfattning av de hedniske gudarna, vilken gjorde dem till historiska personligheter – en uppfattning som för övrigt inte var ensam för Norden; de angelsaksiske kristne hade tillämpat henne långt förut – hon förde nödvändigt till diktandet av en vandringssaga i fråga om Odin. Åt honom var många offerställen ägnade så utom som inom Norden. Uti Uppsala hade han sitt mest frejdade tempel (7); der hade han alltså mest uppehållit sig, och der var hans egentliga hemvist här i Norden. Ett annat av hans förnämsta offerställen låg i Danmark och flera funnos i Saxland. Äfven här måste han alltså ha varit; äfven här har han grundat riken, men i dessa insatte han sina söner till härskare. Sköldungarne liksom andra germanska konungahus ledde ju från honom sina anor. Så är härmed Odins tåg genom Saxland, Danmark och upp till Uppsala (Sigtuna) (8) gifvet.

Att Odin åter tänktes komma från Asien, beror derpå, att man deriverade namnet Asar av Asien. Snorre säger, inte detta, såsom naturligt är, i rena ord, men dock tillräckligt tydligt för att låta oss äfven hos honom skönja tankegången. Fyrir austan Tankavísl i Asia var kallat Ásaland eðr Ásaheimr (kap. 2). Andre säga det rent ut, när de sätta Asiae menn, Asiamenn i stället för AEsir, Asar. Så t.ex. Olav Thordsson, Snorres brorson, i Málaskrudsfraeði (9), då han talar om Oðin ok aðrir Asiemenn, som flyttade hit upp; så uti Rimbegla (10), när det heter, att Norröna-tungan hofs i Norden, þá er Tyrkir ok Asiae menn bigðu Norðreð; och på ett ställe uti prologen till Snorra-Eddan säges uttryckligen Asiamenn er AEsir voru kallaðir (11).

Denna teori om Asarnas härkomst från Asien är möjligen uppfunnen av Snorre;: möjligt ock att den existerat redan före hans tid. Ovisst är äfven, huruvida man tänkt sig, att Svearna invandrat med Odin eller ej. Snorre talar endast om Asarna såsom Odin följaktige på hans tåg, och av hans framställning i övrigt blir man ej rätt klok på, vad han i denna punkt tänkt. Vilken föreställning, man på Island och i Snorres tid haft i detta stycke, kan ock vara tämligen likgiltigt för oss att veta; huvudsaken är, att man här och i senaste tider städse läst uti Ynglingasagans femte kapitel berättelsen om Svearnas invandring under Odin. Blott en nutida författare, så vidt jag vet, har uttolkat sagans framställning derhän, att med Odin skulle följt endast en flock tempelkrigare. Tolkningen tillhör S. Rydberg uti hans mycket förtjänstfulla avhandling: Svearnas och Göthernas strid om konungavalet, Lund 1830. Vi veta emellertid nu, att varken det ena eller det andra har någon historisk grund. Denna berättelse om en invandring till Sverige är till alla sina delar en dikt eller rättare en lärd historisk teori, uppgjord av någon bland Islands vittre män.

Teorin om Svearnas invandring på annan tid och senare än Götarna har emellertid erhållit stöd äfven från annat håll. Arkeologin, en av de yngsta bland de humanistiska vetenskaperna, gjorde sig genast vid sitt första framträdande till dess kraftige målsman. De olika kulturskeden, som hon lade i dagen, förklarades vara resultat av skilda folks invandring. Men i den mån den unga vetenskapen vuxit, har hon ändrat tankar, och nu torde nämnda uppfattning, åtminstone i dess första rigorösa form, få anses som en övervunnen ståndpunkt. Invandringsteorin har fått vika för åsikten, att de skilda skedena beteckna olika utvecklingsstadier. Ännu alltjämt kämpar dock den förra med den senare och det särskilt i fråga om den yngre Jernåldern, Svearnas ålder. Jag är inte arkeolog och vill ej inlåta mig på dessa ting, men erkänner öppet, att jag avgjort står på den obetingade utvecklingsteorins sida. Och såsom historiker måste jag inlägga en bestämd gensaga mot att förlägga Svearnas invandring till vår tideräkning, sålunda inom någon känd historisk tid. Taciti “civitates Suionum” och hans i det hela mycket träffande skildring av folket bevisa, inte blott att Svearna på hans tid funnos i Sverige, men ock att de der utgjorde det härskande folket eller åtminstone det mäktigaste. Den omständigheten, att blott deras namn nått den romerske historieskrivarens öra, ådagalägger detta.

Arkeologin vittnar alltså lika litet som historien om en särskild invandring av Svearna, åtminstone ej i någon känd historisk tid, . Men dermed har ock åsikten om Svears och Götars ursprungliga stamskillnad förlorat sitt, man kan gerna säga, enda skenbart säkra stöd. Andra skäl för samma åsigt anföras, men de väga ej tungt. De hämtas dels från vår äldre historia dels från förhållanden på författningens område. Jag skall upptaga dem till granskning ett efter annat och på samma gång framlägga allt, vad jag, på undersökningens närvarande ståndpunkt, funnit beaktansvärt med avseende på denna fråga om stamolikheten och dess förmenta framträdande i äldre tid.

Som jag nämnde, har man uti var äldre historia trott sig finna bevis för tillvaron av en stammotsats mellan Svear och Götar. För mig utgör tvärtom samma historia ett kraftigt vittnesbörd emot denna åsigt. Det är inte mycket, hävderna ha att förmäla om vårt folk i äldsta tid; men det lilla, de innehålla, tjänar just att belysa de förhållanden, vilka vi här beröra, och denna belysning ställer dem enligt min uppfattning uti en helt annan dager än den, vari man hittills sett dem. Av det, som vår fornhistoria sålunda betygar, är det framför allt tre omständigheter, som jag härvid önskar framhålla, deribland främst den, att vi aldrig höra omtalas strider mellan de båda folken – jag begagnar tillfället att en gång för alla anmärka, att jag för bekvämlighets skull använder uttrycket “de båda folken”, utan att naturligen deri inlägga någon vare sig politisk eller nationell betydelse. Tydligt är emellertid, att, om en stammotsats existerat mellan Svear och Götar, han bör ha gifvit sig tillkänna uti deras inbördes förhållande. Man kan nämligen inte gerna tänka sig två till härkomsten skilda folk av germansk stam boende sida vid sida under århundraden utan att krig ofta förts dem emellan. Ja, det vore märkvärdigt, om ej striden varit så att säga permanent, intill dess det ena fått vika eller underkasta sig. Men i så fäll borde han ock ha lemnat något minne efter sig i sången och sagan. Man har visserligen trott, att Beovulfskvädet innehöll berättelser om strider mellan Svear och Götar, och utgivandet av detta kväde i början av århundradet har bidragit att väcka tron på stamolikheten. Man fann uti nämnda dikt minnet om den stora stamstriden mellan de både folken, vilken ändade med Götarnas underkastelse. Så är dock inte förhållandet. Beovulfs Geater är inte våra Götar. Jag tror mig ha till fullo ådagalagt detta uti ovan antydda uppsats, i Antikvarisk Tidskrift, första häftet för i år. Antagligen är de att söka på Jutland.

Men Beovulfskvädet var ock den enda källa, vars utsago kunnat anföras till bevis uti denna sak. Ynglingasagan, vilken likväl har så många härnadståg att förtälja, och som berättar Uppsalakonungarnas historia under en tidrymd av flera århundraden, vet inte av strider mellan Svear och Götar. Sveakonungarna härja hos Jutar och Danskar och i Östervåg; och sammalunda hemsökas de i sin ordning i Uppsala av dessa sina grannar; men krigståg in i Götaland och strider med Götarna, därav förspörjes intet. Strinnholm, som bemärkt detta förhållande, anser sig ock böra av den orsaken antaga, att jämväl Götarna lydt under Uppsalakonungen allt sedan äldsta tider, alltså äfven före Ingjald Illråde, ett antagande som visserligen inte motsäges av Snorres framställning i Ynglingasagan, men som inte heller deri äger något stöd (12).

Det återstår att i detta sammanhang till granskning upptaga en historisk berättelse, vilken visserligen gäller en mycket sen tid och dertill inte handlar, om öppen strid mellan Svear och Götar, men som dock förtäljer om inre slitningar och därför äfven städse plägar anföras såsom bevis på stammotsatsen mellan de båda folken. Jag syftar på Snorres bekanta framställning av tilldragelserna 1018 och 1019 samt den olikhet i rådslag och önskningar mellan Vestgötar och Uppsvear, som därvid trädde i dagen (13).

Lagman Emund vill vräka ej blott Olof, men ock hela hans ätt från tronen, och anslaget finner stöd i Upplandsböndernas allmänna ovilja öfver Olofs handlingssätt i den norska saken. Stormen besvärjes, i det konungens anhängare genast framsätta frågan, varifrån den nye konungen skall tagas, och därigenom söndra Uppsvearna från Emund och Vestgötarna. Den senare besvarar nämligen den framställda frågan så, att vem som dem bäst synes, han må vara av hövdingaätt eller ej, vilja Vestgötarna ha till konung. Frövid, Olofs rådgifvare och hemlige anhängare, har emellertid redan förut pä stämmorna vädjat till Uppsvearnas självkänsla: skulle Olof vräkas från tronen, borde Uppsvearna stå före det, ty så hade det alltid varit, att vad Uppsveahövdingarna stadfäst mellan sig, det hade de andre landsmännen följt; inte borde de mer än deras förfäder taga råd av Vestgötarna i landets styrelse m.m.; och nu på tinget genmäler han till Emunds ord, att “inte vilja vi Uppsvear, att konungadömet går ur de forne konungarnes långfedga-ätt i våra dagar, då så godt ämne finnes”. Detta slår an på de församlade Uppsveabönderna, och de gilla med vapenbrak hans ord. Härtill yttrar då till sist Emund: “I Uppsvear hafven våld att råda för denne gången, men det säger jag Eder, vad som ock hädanefter torde ske, att någre av dem, som nu inte vilja höra annat, än att konungadömet i Svitjod går i långfedga-ätt, skola själva leva och jaka, att konungadömet kommer i andra ätter, vilket torde lyckas bättre”.

Det är frågan om konungavalet, som här möter oss.

Granskar man denna berättelse med hänsyn till den fråga, som nu sysselsätter oss, frågan om stammotsatsen, så måste vi genast säga, att man gör sig skyldig till en öfverdrift, om man uti nämnda berättelse vill se bevis på stamfientlighet mellan Svear och Götar. Det är att börja med ej tal om annat än Uppsvear d.v.s. Upplands folk och Vestgötarna. Och vidare är den olikhet i önskningar och, låt vara, den spänning och rivalitet mellan de båda landskapen, som häri uttalar sig, på intet vis större, än att de med allt fog kunna skrivas på räkningen av en helt naturlig lokalpatriotism. Lika starka prof på rivalitet skulle helt visst när som helst – om också ej kanhända i våra dagar – och mellan vilka landskap som helst kunnat framträda, om omständigheterna gifvit tillfälle dertill.

Men härtill kommer nu ock, att hela denna berättelse omöjligen kan, såsom dock allmänt anses, vara historiskt trogen. Hon är fastmer en dikt, låt vara med en kärna av historisk halt, dock i det stora hela fritt komponerad öfver ett tema från författarens egen tid.

Utan att här uppehålla mig vid de många enskildheter (14), vilka göra denna berättelses trovärdighet mer än misstänkt, vill jag endast fästa mig vid det huvudsakliga, det nämligen, att det är frågan om konungavalet såsom konfliktämne mellan landskapen, vilken här kommer fram och giver innehåll och färg åt händelserna, Denna fråga kände man väl till på 1200- talet; men månne så äfven år 1019? Emund måtte uppenbarligen ha varit, en framsynt man; han förutsäger allt, som skedde i Sverige uti detta stycke under de följande ett och tvåhundra åren. Men kunna vi också tro på denna spådomsgåva? – eller funnos kanhända omständigheter för handen, vilka blott fordrade naturligt skarpsinne för att förutse, huru tingen skulle gestalta sig? Ja, ifall det varit möjligt att veta, att den tio eller tolvårige Anund Jakob liksom sedan halbrodern Emund Gammal skulle dö utan att lemna manlig avkomma efter sig. Ty det var den gamla konungaättens utslocknande på manssidan, som gav uppslag till allt, vad som sedan följde med avseende på tronen. För övrigt påstår jag, att denna fråga om konungavalet såsom tvistämne mellan landskapen omöjligen kunde vid förevarande tid träda fram och spela en roll uti människornas föreställningar och därigenom uti det politiska lifvet. Konungaval var en eventualitet, som man ej kände till. Konungarne hade följt på varandra uteslutande i kraft av arvsrätt, och utan att val under någon form kommit i fråga i tio led, om vi får tro Olof Skötkonungs egna ord hos Snorre. Säkert är åtminstone, att konungaval var en sak, som ingen av de då levande inte ens genom sägner från fäder och fäders fäder i många led hade hört omtalas. Hur skulle denna fråga kunna taga gestalt och visa sig verksam under sådana förhållanden? Det fordrades de derpå följande hundra årens händelser för att väcka henne till lif.

Snorres skildring av dessa tilldragelser röjer 1200-talets, inte 1000-talets åskådningar och stämning. Anledningen dertill ligger ock i öppen dag. Han uppehöll sig en längre tid sommaren 1219 i Vestergötland; här har han erhållit materialet till sin framställning, och att detta skulle vara bearbetat i överensstämmelse med den senare tidens historia, faller av sig själv.

Frågan om konungavalet, egentligen rätten att välja konung, hade utgjort tidens stora brännande fråga under det föregående seklet, och derunder hade den spänning mellan landskapen, som ligger antydd uti Snorres berättelse, slagit ut i full blom.

Snorres vestgötska sagesmän ha medvetet eller omedvetet färglagt tilldragelserna år 1019 i överensstämmelse härmed.

Huru långt denna färgläggning sträcker sig, och alltså huru mycket är dikt, huru mycket sanning uti nämnda tilldragelser, sådana de nu av Snorre framställas, det kunna vi ej afgöra. Vad som gör dem i det hela skäligen misstänkta, är det hat, som deri ger sig tillkänna å Emunds och Vestgötarnas sida ej blott mot konung Olof, men ock mot hela hans ätt. Olof Skötkonung lärer dock uppehållit sig mycken tid bland Vestgötarna (15), och med dem delade han kristen tro. Jag fruktar, att man måste skriva äfven denna djupa ovilja på en förstorande och omgestaltande traditions räkning, och vad står då kvar av detta stycke historia om förment stammotsats mellan Svear och Götar?

Vad jag nu framhållit, frånvaron av strider mellan Svear och Götar, utgör ett av de vittnesbörd av allmän natur, som vår äldsta historia avgiver emot antagandet om en ursprunglig stamskillnad mellan de båda folken. Ett annat, med detta snarlikt, är, att vi överhuvud höra Götarna så ytterst litet omtalas under dessa tider. Namnet är urgammalt, derom är ingen fråga; och vi veta äfven, att de båda Götafolken utgjort självständiga politiska samfund före Ingjald Illråde, men de ha inte spelat någon roll ibland Nordens folk och ha inte heller utgjort ett samlat helt.

Vi är vane att tala om Daner, Götar, Svear och Nordmän såsom Nordens fyra folkstammar. De tre av dem uppträda ock alltjämt uti historien; den fjerde, Götarne, kommer, deremot aldrig till synes.

Uti Beovulfskvädet omtalas Jutar, (Götarna i Jutland), Danskar, Svenskar och av Norrmän Raumarne, men aldrig Götarna i Sverige, Uti hela Ynglingatalet namnes inte en gång deras namn (16), och i sagan med samma namn möter det oss först med Ingjald Illrådes – att Vestergötland nämnes uti Anes historia (kap. 29), kunna vi helt och hållet lemna åsido. På Ingjalds tid är Vestergötland ett rike, Östergötland ett. Men att märka är, att Snorre vid tal om det förra och dess konung Algöt giver, vad jag skulle vilja kalla, den etymologiska historien för detta folk, historien om dess namn: Algöt är son till Götrik den milde, son till Göt, efter vilket Götland är uppkallat (kap. 38). Men denna historia om namnets uppkomst är tillika historien om folkets. Snorre och hans källor, i detta fallet Ingjalds familjesaga, ha alltså intet haft sig bekant om Götarna före denna tid, d.v.s. förr än tiden för deras inkorporation uti Sveaväldet. Det är inte annorlunda med de båda Götafolken i detta hänseende än med Södermännen och Närikes folk. Äfven deras namn möta oss först vid denna tilldragelse. Äfven de ha utgjort självständiga politiska samfund; men de ha inte spelat någon roll i tidens historia, därför höra vi dem aldrig omtalas förr än nu. Man har svårt att återhålla enahanda slutsats beträffande de båda Götafolken.

Samma tystnad, som råder uti de nordiska källorna rörande Götarna under dessa äldre tider, herskar äfven uti två utländska, vilka dock, särskilt den ena på grund av hela sin karaktär, inte bort underlåta att åtminstone nämna deras namn, förutsatt att de båda folken utgjort i författarnas ögon en särskild stam eller eljest företett något, som skilde dem från de övriga Svenskarna. Den ena är Ansgarii levernesbeskrivning av Rimbert. Missionären reste genom Götarnas (Vest-) land, men deras namn förekommer inte på ett enda ställe uti hela berättelsen. Ännu märkvärdigare är dock, att konung Alfreds beskrivning av land och folk i Norden inte omtalar Götarna.

Uti Ottars och Wulfstens berättelser om deras särskilda resor är Sweon, Svear, Svenskar, namnet på allt Sveriges folk, mellan Finnarna i norr, Nordmännen i vester och Danerna i söder, deri då jemväl inräknade Blekinges, Ölands och Gotlands befolkningar (17). Detta kan dock förklaras dermed, att här den politiska synpunkten är den bestämmande: Ottar och Wulfsten ha endast velat ange det svenska folket såsom ett politiskt helt. Men denna förklaring är inte användbar på Alfreds egen beskrivning, ty han tillämpar uppenbarligen uti sin framställning av Germaniens folk och land den etnografiska, inte den politiska, synpunkten. Sålunda uppräknar han och bestämmer till läget det vid denna tid enade Tysklands olika stammar, Franker, Bajrare, Swaber o.s.v.; äfven i fråga om Danskarna skiljer han mellan Jutarne (Suð-Dene) och de andre Danskarna, och så överallt. Bland Svenskarna deremot känner han inga särskilda stammar (18). Har han inte vetat av, att i Sverige funnos flera folk d.v.s. landskap och deribland äfven de båda Götafolken? Det är möjligt, men mig förefaller detta högst otroligt. I England bör man vid slutet av 800-talet ha haft god kännedom om Norden i dess helhet; den kunglige författaren hade ju för övrigt sakkunnige Nordbor omkring sig (Ottar tillhörde hans hird). Men få vi antaga, att Alfred kände tillvaron av de skilda folken i Sverige, så äga vi full rätt att uttyda hans tystnad här såsom ett bevis, att han inte – och väl alltså inte heller Nordborna själva – uti dem såg skilda stammar.

Ett obestridligt faktum är sålunda, att källorna för dessa tider i allmänhet inte omtala Götarne, att man alltså inte, just här i Norden, känt något om dem, en historia jämbördig med Svears, Daners och Nordmäns. De ha inte spelat någon roll av betydelse vid sidan om de nämnda folken och inte heller någonsin utgjort ett politiskt helt. Sveavälde och Danavälde – Noregsvälde tillkommer först senare – hade aldrig haft, så vidt man ägde sig bekant, ett Götavälde vid sidan om sig, om man ock från den gråa forntiden förnam spridda röster om, att Götanamnet i längst avlägsna tider haft en vida större omfattning, än vad det sedan ägde. Jag återkommer senare till detta. Vad jag här vill framhålla, är, att Götarna inte uti någon känd historisk tid utgjort ett politiskt helt, utan att de båda Götafolken, så långt tillbaka underrättelserna gå, städse existerat såsom skilda folk. Det enda meddelande, som skulle kunna uttydas i motsatt riktning, är det, som Prokopius gifver vid berättelsen om Herulernas färd hit upp i Sverige och bosättning härstädes – i Värend och Blekinge. De kommo till Götarna, vilka utgjorde ett av Thules tretton folk, vart och ett under sin konung. Man kunde möjligen tro. att med desse Götar betecknats de förenade eller, i så fall snarare, ännu ej åtskilde. Vest- och Östgötarna. Hos Jordanes, Prokopii samtida, erhålla vi dock bevis på, att så inte kan vara förhållandet. Han upptager båda folkens namn. Prokopii Götar är alltså Vestgötarna (19).

Härmed är min granskning av vår äldsta historia till ända. Uti henne finner man intet stöd för åsikten om en ursprunglig stamskillnad mellan Svear och Götar. Snarare äger man rätt att uttyda hennes tystnad uti detta stycke och särskilt rörande striden mellan de båda folken såsom ett tungt vägande bevis för den motsatta åsikten.

Det är likväl inte på historiens väg, man kan komma till det definitiva svaret på den fråga, som här sysselsätter oss; dertill är det oss till buds stående materialet allt för torftigt. Frågan om stamskillnaden måste ställas inför två andra fora för att erhålla sitt slutliga avgörande, det komparativa lagstudiets och filologins. Endast av dessa vetenskaper kan man erhålla fullt besked om, huruvida det svenska folket utgöres av en eller av flera stammar, och särskilt huruvida Svear och Götar är två skilda sådana.

Utslaget kan på sätt och vis redan sägas föreligga så från den ena sidan som från den andra, oaktat ännu ingen, så vidt jag vet, företagit en undersökning av våra landskapslagar i syfte att dermed bringa ljus uti förenämnda sak. Ja, jag tror inte, att man ens tänkt sig, att studiet av lagarna kunde leda till upplysning rörande stamförhållandena. Också är det endast på en omväg, man kan av det arbete, som är gjort på det komparativa lagstudiets område, draga en slutsats rörande de senare, en slutsats som dock alltjämt blir tämligen osäker.

Vad jag emellertid i detta hänseende vill här framhålla, är den omständigheten, att ännu ingen rättshistoriker, vilken sysselsatt sig med den gamla svenska rätten, kommit på den tanken att uppdela honom i två eller flera rättszoner. Från Schlyter och Nordström till Amira ha de framställt de respektive rättsinstituten på grund av ett material hämtat från samtliga landskapslagarna och dermed gifvit en enhetlig bild av vart och ett sådant. Varje landskaps rätt skiljer sig mer eller mindre från den uti de andra rådande rätten, och detta har städse beaktats, men differenserna ha i det stora hela alltid förts under rubriken av ett äldre och ett yngre uti en gemensam utveckling – aldrig till radikal stamskillnad (20). Detta är så mycket märkligare, som alla dessa författare uti Svear ock Götar sett ock se två skilda stammar (21). Det anmärkta förhållandet kan endast äga sin grund deri, att differenserna uti rätten är ungefärligen lika stora mellan de faktiskt stamförbundna landskapen som mellan dem, vilka ansetts inte så vara. Skiljaktigheterna mellan Östgötsk ock Vestgötsk rätt är sålunda i det hela inte mindre än mellan Östgötsk ock Södermannarätt; medan samtidigt den jämförelsevis stora överensstämmelsen mellan Svealandens rätter, måste förnämligast tillskrivas sättet för dessa rätters kodifikation. Hon har skett under yttre påverkan från konungamaktens sida gående ut på att bringa dessa landskaps rätt så mycket som möjligt i överensstämmelse med Upplands.

Äfven författningen, sådan hon träder fram uti landskapslagarna, företer åtskilliga rätt betydande olikheter uti Götalandskapen och uti de Uppsvenska. Den märkligaste torde vara den, som “häradshövdingen” erbjuder jämförd med “domaren”. Men ser man så, att differenserna uti enahanda stycke inte är mindre mellan Helsingarnas rättsförfattning med dess lagman av eget slag och Sveafolkens eller mellan Gutarnas, hos vilka lagman saknas, ock Götarnas, så måste man erkänna, att den nämnda differensen inte kan tagas såsom bevis på stamskillnad. Dessa och andra olikheter kunna vara mycket gamla ock förskriva sig från den tid, då landskapen utgjorde vart och ett för sig ett självständigt, rike; men de kunna ock lika väl ha i en jämförelsevis sen tid spontant utvecklat sig. Den autonomi, som i fråga om rättsförfattningen och i allmänhet alla inre angelägenheter tillkom varje landskap, möjliggjorde en dylik utveckling, och det skulle i sanning ha varit ett bland folken sällsynt fattigdomsbevis i fråga om bildbarhet och förmåga av självständigt lif, om inte en sådan under dessa förhållanden verkligen försiggått. Beträffande Helsingarna, vilka aldrig utgjort ett politiskt samfund, blott ett rättssamfund, måste det tydligen förhålla sig på sist anförda sätt, och detta må lära oss, att samtliga inom författning och rätt förekommande olikheter mellan Sveriges landskap kunna vara frukter av en spontan utveckling från en gemensam rot. Att de verkligen så är, skall det fortsatta studiet av våra gamla lagar, jag är övertygad derom, en gång besanna (22).

Från det komparativa lagstudiet vända vi oss till filologin. Här behöva vi inte av omständigheter vid sidan om saken och på omvägar gissa oss till det svar, som vetenskapen har att på vår fråga om stamförhållandena i vårt land. Svaret föreligger redan fullt färdigt. Det är D:r Lundell, som uti sin avhandling Om de svenska folkmålens frändskaper etc. formulerat detsamma. Genom en undersökning av ljudlära och ordböjning uti de svenska landsmålen, kommer D:r L. till det resultatet, att vi kunna och böra ordna de senare i fyra språkområden, det gottländska, det norrländska, det medelsvenska och det syd- svenska. Av dessa omfattar det medelsvenska Uppland, Södermanland, Närike, Värmland, Dalsland, Vester- och Östergötland med nordöstra Småland, Bohuslän med norra Halland och Öland. Inom detta område existera inga differenser, som berättiga till uppställande av större sammanhängande grupper inom detsamma. Någon delning uti Svear och Götar kan sålunda inte från filologisk ståndpunkt göras. Intet för Sveamålen gemensamt kännetecken saknas uti Götamålen och omvänt. Landsmålen uti deras närvarande utseende förbjuda alltså definitivt antagandet, att Svear och Götar är två stammar.

Detta är således det svar, som studiet av de nu levande folkmålen giver på frågan om stamskillnaden mellan Svear och Götar. Och vill man ej tro på riktigheten av detta svar utan invänder, att landsmålens nuvarande utseende kan vara en följd av senare skeende blandning och sammansmältning, så mötes man av det märkvärdiga genmälet, att tvärt om differentieringen är en produkt av senare tiders utveckling. På landskapslagarnas tid skola landsmålen ännu ha varit föga utpräglade, men för tusen år sedan skall ej blott i Sverige utan öfver hufvud i hela Norden ha talats med obetydande skiftningar blott ett språk. Besannas detta, så är dermed frågan om stamförhållandena ej endast här i Norden men för hela den germanska världen ställd i en alldeles ny belysning. Äfven den intressanta frågan om folkindividualiteternas uppkomst erhåller i så fall ett märkligt bidrag till sin lösning. Här må det emellertid vara nog att erinra, att frånvaron av skiljaktighet i språk under äldre tid bevisar, äfven det, frånvaron av stamskillnad.

Innan vi draga slutsatsen av den förda undersökningen, återstår att belysa och förklara ännu en omständighet, som synes kunna inverka på frågans avgörande. Jag syftar på de olika namnen, Svear och Götar. Dessa tyda på en bestämd åtskillnad. Här föreligger alltså ett verkligt sakförhållande, vilket synes gifva stöd åt den vanliga åsikten, i själva verket det enda stöd, som man vore benägen tillmäta någon bärkraft. Vi skola tillse, huruvida nämnda faktum fordrar antagandet om skilda stammar, eller om det inte på annat sätt låter nöjaktigt förklara sig.

I vår tid sammanfalla i det yttre gemenligen begreppen stat och nationalitet; och göra de det inte, så strävar man med lagliga eller olagliga medel att åvägabringa en sådan överensstämmelse. I den forngermanska världen var förhållandet omvänt. Endast undantagsvis utgjorde stammen der ett politiskt samfund, vanligen var han delad i flera. Också var nationalitetssträvandet, vår tids politiska jäsningsämne, för de gamle Germanerna obekant. Det politiska lifvet fordrade hos dem en scen med ringa omfång för att kunna uppträda, och stamkänslan lade intet hinder i vägen för den senares tillbörliga begränsning. Så uppstod inom varje större stam många skilda stater. Sveberna, vilka Caesar och Tacitus omtala, utgöra ett exempel härpå bland de många, som det gamla Germanien har att uppvisa. För Norden behöva vi blott erinra om förhållandena i vårt eget land före Ingjald Illråde eller om de norska fylkena, vilka in- till Harald Hårfager utgjorde självständiga stater. Beträffande de senare kan, lika litet som beträffande Svearikena inbördes eller Götarikena inbördes, något tvivel råda rörande stamenheten.

Men varje nytt folk, som växte fram ur ett annat, tog eller fick ett eget namn. Därav denna ofantliga massa namn inom den germanska folkkretsen. Understundom erinra de om ursprunget och är då skäligen färglösa; sådana är Södermän och Vestmän, namn tydligen givna av Svearna, Öst- och Vestgötar o.s.v. Oftast är dock de germanska folknamnen radikalt nya. Sådana är de norska fylkenas namn, Ringar, Hader, Raumar, Hener o.s.v.; och hos Tacitus kunna vi läsa en massa dylika, betecknande folk av samma stam (ejusdem sanguinis). Ofta fortlevde stamnamnet såsom ett kollektivnamn jämte de särskilda folknamnen, så t.ex. beträffande Sveber och Lugier (23); vanligare torde dock ha varit, att det förra efter hand försvann, så framt det ej kom att häfta vid något eller några enskilda folk. Detta blef fallet här i Norden, såsom vi strax skola se.

Det bör vara klart av det, som nu blivit anfört, att de skilda namnen, Svear och Götar, inte utgöra något hinder för att antaga, att de båda folken är en stam. Namnolikhet bevisar inte stamolikhet i den germanska världen. Men härmed är ock den enda invändning emot Svears och Götars identitet, som från historisk ståndpunkt kan göras, tillbakavisad. Frågan om stamskillnaden torde sålunda nu få anses vara tills vidare besvarad. De i det föregående påpekade sakförhållandena inom historiens, rättens, men framför allt språkets områden vittna enstämmigt på ett sätt. Arkeologin har visserligen ännu ej sagt sitt sista ord i frågan, men av alla tecken att döma kommer det ej att gå i motsatt riktning.

Jag tror således, att vi utan fara för framtida dementi kunna konstatera såsom ett visst och säkert faktum, att Svear och Götar är samma stam. En annan fråga är, huru vi skola tänka oss det ursprungliga förhållandet mellan dem, om delningen och således äfven de olika namnens uppkomst sammanfaller med våra förfäders första uppträdande i vårt land, med invandringen alltså, eller om det ena folket utvecklat sig utur och från det andra i en senare tid, och vilketdera detta i så fall varit. Jag kan ej här ingå på någon utförlig diskussion av dessa frågor, men jag torde inte heller böra alldeles gå dem förbi. Det är visserligen gissningarnas område, man härmed beträder, men äfven gissningen har sin plats uti det mänskliga vetandets areopag.

De germanska folken ha vuxit fram ur varandra nästan såsom dessa organismer av lägre rang, vilka uppstå genom delning av moderkroppen för att sedan i sin ordning på enahanda sätt föda av sig nya individer. Om sättet för denna folkskapelse erhålla vi från litteraturen åtskilliga värderika upplysningar. Någon gång har hon försiggått i följd av inre strider (24), oftare genom anslutning till enskilde män (26) – väl för det mesta på grund av arvgång inom herskarätten. Vanligast torde dock folkökning och bygdens utbredning ha varit orsaken dertill. Bekant är, huru Snorre i Ynglingasagan förklarar uppkomsten av de många riken, som funnos i Sverige på Ingjald lllrådes tid – genom brödraskifte d.v.s. arvgång inom konungaätterna samt genom nybyggen. Det senare sättet har här i Norden varit det vanliga. Själva naturförhållandena och befolkningens därav beroende tidiga bofasthet säga oss, att det så måste ha tillgått åtminstone i Sverige och Norge. Den en gång intagna bygden blef för trång för den ökade folkmassan. Detta ledde till utflyttningar. Men de odlingsbara trakterna var skilda genom ofantliga skogar, genom sjöar eller fjällryggar; hade för den skull nybyggarskaror en gång kommit på den andra sidan om dessa, var de hänvisade på sig själva. Förbindelsen med det gamla samfundet kunde ej upprätthållas. När kolonien blev stor nog genom nya inflyttningar eller självständig utveckling, blev den alltså till ett samfund och en stat. Arkeologin ger oss vissa, vinkar om, hur befolkningen på detta sätt tagit den skandinaviska halfön i besittning; fantasin må komma till hjelp för att gifva en föreställning om de svenska folkens uppkomst och därav Sveaväldets.

Vestergötland har en lång tid utgjort medelpunkten och så att säga samlingsplatsen för den germanska befolkningen på den skandinaviska halvön. Kommande från Skåne samt följande hafskusten och flodernas lopp, bildade hon på vestgötaslätten den första stora bygden och det första samfundet i mellersta Sverige. Derifrån utbredde sig befolkningen åt alla sidor. En skara gick öfver Vettern och tog slättlandet der i besittning; av dem blev Östgötarnas folk. Senare nådde koloniseringen genom Södermanland upp till Uppland. Förhållandena var här särdeles gynnsamma: ett vidsträckt slättland, bördig jord, talrika vattenvägar och inga oöverstigliga gränser. Kolonien, som fick eller tog sig namnet Svear, blef snart ett folkrikt och mäktigt. samhälle, och som sådant gav det upphov åt nya, i söder och vester, Södermännens och Vestmännens land, vartill sedan kom Närike. De lokala förhållandena möjliggjorde upprätthållandet av ett visst samband mellan moderstaten och dess avläggare, troligen en religiös gemenskap. Detta under samverkan med materiell överlägsenhet lade grunden till Uppsvearnas moraliska övervigt. Av denna föddes den politiska. Och denna politiska övervigt gjorde sedan Uppsvearna till medelpunkten i en folkförbindelse, vilken omsider skulle uti sig upptaga jämväl de båda Götafolken. Så uppstod Sveavälde och så kom Sverige till.

Denna framställning av Sveaväldets uppkomst är naturligen blott en konstruktion, men en konstruktion, som förklarar allt utan att råka i strid med något av det vi i övrigt känna om vårt folks uppkomst och sammansättning. Det blir arkeologins uppgift att här lysa upp mörkret; hon ensam äger medel dertill.

Till sist ännu en anmärkning beträffande namnen!

Sveanamnet är, såsom vi av det föregående kunna finna, senare uppkommet. Götar är det ursprungliga namnet på Germanerna i Sverige och väl äfven i Norden; Danmarks befolkning har en gång burit samma namn. Detta antagande är mer än en gissning. Det stöder sig på två fakta, i främsta rummet Götanamnets stora utbredning. Vi träffa detta namn ej blott i Öst- och Vestgötarnas utan ock i Gutarnas och Jutarnas namn. Att Gutar, Gotar, Götar är samma namn, var något som filologin på det ivrigaste bestred ännu för ett årtionde sedan; nu har hon själv öppnat dörren för ett sådant antagande (27). Beträffande Jutarne lämnar jag å sido det språkliga förhållandet mellan deras namn och namnet Götar. Ett obestridligt faktum är, att Jutarne ännu i 9:de århundradet kunde kallas Götar, Jutland Gotland, visserligen inte här i Norden men av Angelsaksarna. Uti Beovulfskvädet diktat vid mitten av 8:de seklet eller möjligen något tidigare äga de intet annat namn än Geátas, d.ä. Götar; och Alfred d. st. har i sin översättning av Beda återgivit det latinska Jutae med Geátas, Götar, medan Jutland uti Ottars resebeskrivning kallas Gotland (28).

Till att styrka det gjorda antagandet beträffande Götanamnets ursprungliga omfattning kommer så äfven en röst från den gråa forntiden. Vid den tid, då Odin kom till Norden d.v.s. i längst avlägsna tider, “var Danmark kalladt Gotland”, heter det på ett ställe (29), på ett annat: “i den tid (Odins) kallades allt fastlandet Reidgotaland och öarne Eygotaland, och heter det nu Danavälde och Sveavälde (30)”. På andra ställen säges Reidgotaland ha varit namn på Jutland i äldsta tid (31). Det torde neppeligen kunna betvivlas, att dessa utsagor återgiva en urgammal tradition. De är ett dunkelt, halvt utplånat minne från en tid, då ännu intet annat namn fans än Götar för Nordens inbyggare och hela Norden fördenskull var ett “Gotland” d.v.s. Goternas, Götarnes land.

Visshet står naturligen inte att vinna uti dessa ting; sannolikhet är dess surrogat, och forskaren får ofta nöja sig dermed.

Den föregående undersökningen har banat oss väg till det förelagda ämnet, den s.k. striden mellan Svear och Götar, d.v.s. tilldragelserna under Stenkilska och de båda följande konungahusens tid. För läsaren har möjligen denna inledning förefallit skäligen lång, och den torde så förefalla ännu mer efter läsningen av det nu följande stycket. Mellan detta och det förra råder ingen god proportion. Jag beklagar, att så är fallet, men har inte kunnat göra det annorlunda. Frågan om stamskillnaden är, så innehållsrik både i följd av stoffets mängd och synpunkternas antal, att det varit mig omöjligt att summariskt avfärda henne, då jag önskade få och nödvändigt behöfde en positiv lösning av densamma för att kunna upptaga mitt egentliga ämne till behandling. A andra sidan är materialet för framställningen av detta senare, så sparsamt för handen, att denna framställning väl får plats inom en jämförelsevis vida trängre ram, för så vidt inte man ville deri upptaga, i hela dess vidd, jämväl den kritiska undersökningen av källorna, något som här inte kan komma i fråga.

Det yttrades nyss, att vi genom undersökningen av stamförhållandena banat oss väg till vårt ämne, Den vanliga uppfattningen av de tilldragelser, vilka vi vilja studera, vilar på teorin om stamskillnaden. Man har visserligen ej öppet sagt detta eller kanhända ens alltid klart insatt det, men säkert är, att det är under ljuset från denna teori, som man läst texterna och satt deras uppgifter i system. En yttre borgen för riktigheten av detta påstående ligger däruti, att den åsigt, som i oroligheterna under perioden 1060-1250 sett och ser en stamstrid, är årsbarn med teorin om en ursprunglig stamskillnad mellan Svear och Götar. Ingen svensk krönikeskrivare och ingen historiker har före uppkomsten av sist anförda åsigt uttalat densamma, men härtill återkommer jag senare.

Vad jag nu vill framhålla är, att detta inte är det rätta sättet att tolka källornas utsagor rörande de inre oroligheterna i Sverige under nämnde tid. Må de läsas och tolkas oberoende av denna teori, endast efter ordalydelsen och under beaktande av samtida bestående förhållanden, så vidt dessa är säkert kända. Rätten härtill ha vi förvärfvat oss genom den nyss avslutade undersökningen. Det är sant, denna gick ett steg längre och tycktes dermed göra varje diskussion om en stamstrid överflödig. Dess slutliga resultat var, att Svear och Götar är en stam. Sammanhanget förde denna slutsats med sig, men vi vilja inte göra bruk deraf. Det är för oss nog att ha genom nämnda undersökning blivit fria från den förutsättning, varpå den vanliga uppfattningen av dessa ting vilar. Vi kunna nu ingå uti en undersökning av dem utan att tänka på frågan om skilda stammar, alltså såsom om en sådan fråga inte fans eller hade funnits. Skulle händelserna möjligen tyda på tillvaron av en folklig motsats, vilken synes innebära en stammotsats, skola vi inte underlåta att konstatera detta; liksom naturligen å andra sidan vi inte heller skola försumma att anmärka allt, som synes strida emot antagandet om skilda stammar och den vanliga uppfattningen av tilldragelserna. Det gäller att låta dessa själva genom källorna tala och vittna om sig och dermed göra dem till domare öfver teorierna. Men först några ord om källorna och sättet att tillgodogöra sig deras uppgifter!

Som bekant är, utmärker sig detta tidsskede uti vår historia framför andra genom sina källors torftighet. Synnerligen gäller detta om tiden före Karl Sverkersson, och det är likväl den, vi helst skulle vilja känna. Det är nämligen under den, de tilldragelser inträffa, vilka förnämligast betraktats såsom yttringar av stammarnas fientlighet. Uti de händelser, som följa efter 1167, d.v.s. de nu följande tronskiftena mellan Erikska och Sverkerska ätterna samt deras inbördes strider, har man i allmänhet inte, så vidt jag vet, spårat en stamstrid. – Allt vad vi veta om tiden från 1060-1160, hemta vi från i förbigående givna notiser hos Adam av Bremen, hos Saxo, hos Snorre och i Knytlingasagan. Härtill komma konungalängderna, isländska – deri Hervarasagans kap. 20 inräknat – och inhemska, och detta är ungefärligen allt. De få diplomerna av tidigare datum än sist nämnda år innehålla ytterst litet, som kan tjena till belysning av de tilldragelser, vi vilja studera.

Men ej nog med att källorna för denna tid är ytterst torftiga, deras uppgifter är äfven motsägande. Understundom låta motsägelserna undanrödja sig genom att ordna de stridiga meddelandena efter vissa antaganden och i överensstämmelse med kända fakta; men rätt ofta kommer varje harmonistisk konst till korta. Det gäller då att taga ett och förkasta ett annat. För att härvid kunna förfara med rättvisa fordras emellertid, att man kan angiva de respektive uppgifternas värde i historiskt hänseende, vilket åter förutsätter, att man lärt känna källornas. Detta kritiska arbete är likväl ännu ej utfört, knappt påbörjat. Man har sålunda i dylika fall nöjt sig med att efter relativt yttre grunder antaga och förkasta de stridiga vittnesmålen. Efterföljande framställning av tidens tilldragelser vilar inte på bättre grunder. Blott i fråga om de allmänna historiska förutsättningarna skiljer den sig i detta stycke från sina föregångare.

De historiska förutsättningar, om vilka jag nyss talte, ligga dels uti författningen dels uti vad man kan kalla tidens stora fråga. Den senare var kristendomen, dess införande och kamp med hedendomen. Den roll, som denne spelat såsom jäsningsämne under Stenkilska ättens tid särskilt uti förhållandet mellan konung och folk, har ock städse beaktats. Inte. så med de moment uti författningen, vilka verkat normerande eller eggande på tronskiftena och frågan om konungavalet. Av dessa vill jag här nämna konungadömets ärftlighet.

Till äventyrs torde jag i fråga om konungadömets ärftlighet möta motsägelse. Man vill troligen inte medgiva mig, att det ägde denna karaktär. I äldre tid antog man, att allt intill 1060 hade konungadömets ärftlighet varit statsrättslig grundsats, men att vid nämnde tidpunkt valriket infördes; så t.ex. Lagerbring, vilken tillskriver just denna omständighet all den inre oron i riket under den följande tiden. Under detta århundrade har beträffande det äldsta konungadömet en teori av tyskt ursprung tämligen allmänt vunnit insteg: det var varken arvrike eller valrike utan en blandning av båda med val inom en bestämd ätt. För tiden efter 1060 har åter antagits rent valrike och det förnämligast på grund av de bekanta stadgandena uti Vestgötalagen och Upplandslagen. Det förra ansågs och anses uttrycka en urgammal rättsgrundsats; i det senare läste man en lag om valriket. – För egen del har jag uti vår äldsta historia, intill 1060, inte funnit den minsta antydning om valrike, deremot många och ojäviga bevis på en av intet begränsad arvsrätt till kronan. Under den följande tiden utvecklar sig valkonungadömet; dock tager denna utveckling sin början först under perioden då två ätter, den Sverkerska och den Erikska, skiftevis inneha tronen; sin avslutning erhåller hon ej förr än med. Magnus Eriksons upphöjelse på densamme.

I människornas föreställningar (32) och i seden vinner valriket, inträde under 1200-talet, i lagarna först med Allmänna Landslagen av år 1347. Vestgötalagens stadgande, att Uppsvear äga konung taga och vräka, lämnar frågan om arv- eller valrike alldeles oberörd. Upplandslagens likaså. Det förra handlar uteslutande om en rättighet för ett visst landskap, medgiven av ett annat; det senare rör formerna för konungaval, men säger ej, att sådant skall äga rum vid varje tronledighet (33). Landslagen först talar om valriket och inför detsamma. Detta ligger uti orden: “nu är till konungariket i Sverige konung väljande och ej ärvande”: en statsrättslig grundsats får här vika för en annan; valriket träder i stället för arvriket (34). Det är genombrottet av en ny makt i samhället, uppkomsten av en riksaristokrati, som förvandlar arvkonungadömet till valkonungadöme, på samma gång den nedbryter den demokratiska författningen.

De historiska tilldragelserna efter Stenkilska ättens utslocknande, konflikten mellan landskapen alltså, tillvaron under ett sekel av två tävlande konungahus samt slutligen striden mellan Birger och hans bröder ändande i en långvarig minderårighetsperiod, allt detta har underlättat och möjliggjort denna metamorphos. Före först nämnda tidpunkt har helt visst inte ens den svagaste brodd dertill varit synlig; under Stenkilska ättens tid härska den forngermanska statsrättens principer i detta avseende oinskränkt. Det är detta faktum av allmän natur, konungadömets ärftlighet, som vi inte få lemna ur sikte, då vi vilja ur de magra texterna stava oss till tidens händelser med avseende på tronen. Denna rättsgrundsats hjälper oss att ordna de stridiga uppgifterna; den förklarar äfven åtskilligt uti händelserna själva. Vi vilja nu angiva de senare – helt kort, ty de torftiga källorna medgiva ingen vidlyftighet; en sådan är inte heller av nöden för studiet av den tilldragelse,

varom här är fråga, den s.k. striden mellan Svear och Götar.

Med Emund Gammal utslocknade den regerande konungaätten på manssidan (35). På kvinnosidan funnos flere fränder till densamma (36), men sådan skyldskap gav inte arvsrätt till riket. Ett konungaval bör således de jure ha ägt rum, ehuru det antagligen faktiskt bestod endast uti en hyllning. Tronföljaren var designerad troligen redan i följd av blodsförvantskap med den gamla ätten, men dessutom genom giftermål med Emund Gamles dotter. Stenkil var ock en rik och mäktig man i Sverige – Jarl, säger en berättelse. Hans utväljande till konung har därför mera varit en hyllning än ett verkligt val.

Uppgiften att Stenkil varit född Vestgöte, bestyrkes inte av texterna (37).

Stenkil dog 1066, lämnande riket i arv åt två omyndige söner, Halsten och Inge (38). Nu uppstår strid om regentskapet under omyndighetstiden mellan två med namnet Erik, fränder som Stenkil till det gamla konungahuset och till honom själv. Båda stupa under kampen och förmyndarstyrelsen övertages av Vestgöten Håkan (39). Efter 13 år dör denne, och nu uppstiger den äldste av Stenkils söner, Halsten, i kraft av arvsrätt på tronen (40).

Men konungen är kristen, medan folket delvis ännu alltjämt är hedet; – därav konflikt mellan den förre och en del av det senare. Stenkilssönerna följde ej faderns visa politik i religionssaken; de kränkte den rättsgrundsats, som allt sedan

Vad som synes mig tala för denna gissning är, att den Amund, som Scholiasten till Adam av Bremen (Schol. 85) omnämner, och vilken inte gärna kan vara någon annan än Inge (se nedan!), inkallas från Ryssland för att bestiga tronen. Detta tyder på nära förbindelser med furstehuset i nämnda land, just sådana som Ragnvald Jarls ättlingar kunde och borde äga. Av fadern hade Stenkil tagit i arv kärleken till Vestgötarna, därav eftermälet i den nyss anförda konungalängden. – Mer än osäkra gissningar kan man dock ej komma till i denna sak; säkert synes endast vara, att Stenkil inte var född Vestgöte. Konungalängdens tystnad är här bevis.

Olof Skötkonung varit gällande, att nämligen konungen väl för egen del månde vara kristen och bygga kyrkor, men att han ej ägde tvinga någon till avfall från den gamla tron (41). Halsten och Inge ville omvända de alltjämt hedne Uppsvearna. Av den anledningen fördrev dessa först Halsten och, sedan de nu hyllat den yngre brodern såsom konung, snart äfven denne (42). I Inges ställe taga de retade Uppsvearna svågern Sven till konung. Under tiden bibehålla sig Stenkilssönerna i ostörd ro uti de kristne delarna av riket (3). Men Inge djärv och kraftfull återtager snart sin fäderneärvda rätt. Han överfaller och dräper Blotsven och blir så åter konung jämväl öfver Uppsvearna. Dock måtte han inte ha farit varligare fram nu än några år förut; vi höra nämligen från denna tid två namn nämnas, vid vilka konungatiteln är fästad (43). Dessa tronpretendenters uppträdande har emellertid varit av ännu mindre betydenhet än Blotsvens. Snart blir Inge försonad med de uppbragta menigheterna, och han lämnar det samlade riket i arv till brorssönerna, Filip och Inge d. y. (44). Dessa föra styrelsen samfält såsom företrädarna och antagligen efter deras föredöme.

Under Halstenssönernas tid är det lugn i det inre. Den svåraste jäsningen efter det den nya läran inkommit bland folket, var förbi. Äfven var dessa konungar av annat sinnelag än farbrodern; de retade inte genom våldsamheter hedningarna till kamp och uppror. Olyckligtvis utslocknar med Inge den unga ätten och nu följa nya händelser. Innan jag övergår till dem, vill jag draga några slutsatser av de redan omnämnda.

Man daterar den så kallade striden mellan Svear och Götar allt ifrån Stenkils död. Men händelserna röja inte en sådan strid. Man finner uti dem inte ett spår till en konflikt mellan landskapen eller folken uti riket, av vad slag det än månde vara. Oroligheter uppstå och strider förefalla, men de är av annan art. Det är två tilldragelser, som i dessa framträda. En är, att under en minderårighetsperiod tronpretendenter eller andre stående tronen nära tävla om makten. Detta är en företeelse, som inte kan misstydas: den har förekommit i det äldre germanska konungadömet ungefär lika ofta, som det tillstånd, vilket framkallat henne, tronarvingens minderårighet. Den andra tilldragelse, som framträder uti tidens inre oro, är ävenledes en uti det äldre germanska konungadömet ingalunda sällsynt företeelse; hon heter konflikt emellan konung och folk. De strider, källorna omtala för tiden efter Stenkilssönernas myndigblivande, utgöras av konflikter mellan konungarne och folket eller rättare mellan dessa och en del av det senare.

Halsten men framför allt Inge träda i sin kristna iver de hedniske Uppsvearna för när i deras tro och lag. Församlade till ting fordra bönderna av konungen respekt för de senare; då han vägrar att foga sig efter dem, driva de honom med stenkastning från tinget och taga annan man till konung. Detta kallades att vräka konungen. Faktiskt torde sådant i äldre tid endast mycket sällan ha inträffat, ity att konungen vanligen böjde sig för folkviljan (45). Nu gick det emellertid så, att konungarne inte gåfvo med sig; medvetandet att stå såsom representanter för en högre rätt, den kristna kulturens, samt känslan av moraliskt stöd av alle kristne i riket gåfvo Stenkilssönerna och särskilt Inge mod att trotsa de uppbragte bönderna. Han förjagas alltså från tinget och dermed från landet. Men nu inträffar, tack vare den gamla svenska författningens beskaffenhet, det märkliga förhållandet, att ehuru Uppsvearna fördriva Inge liksom förut Halsten, dessa dock inte därigenom är förjagade från riket. Uppsvearnas myndighet sträcker sig inte utöver deras lands gränser; Halsten och Inge bibehålla sig alltså vid sin rätt uti de andra delarna av riket, varest ingen sådan konflikt uppstått, främst uti de kristna delarna. Derigenom komma landskapen för en tid att äga olika konungar.

Det är tydligen sist anförda faktum, som kommit historici att uti de skildrade tilldragelserna se en strid mellan landskapen. Man misstar sig likväl härutinnan. Nämnda faktum innebär inte en konflikt mellan dessa inbördes. Då Uppsvearna fördriva Stenkilssönerna och taga annan konung i stället, är detta inte handlingar av fientlighet riktade emot de öriga landskapen, och lika litet ligger någon sådan däruti, att Vestgötarna och andra landsmenigheter fortfarande hylla de rättmätige konungarne, ehuru dessa blivit av Uppsvearna vräkte. De bestämda rätts- och författningsförhållandena förde allt detta med sig. Det var en oundviklig följd av en konflikt mellan konungen och blott en del av folket, en följd, varpå man under tvistens hetta helt visst aldrig hade tänkt; men också en följd som varken borde förvåna någon eller varöver man ägde rätt att klaga. Den kunde gifva anledning till missnöje mellan landskapen inbördes, ty hon satte rikets enhet i fara, och om sättet huru denna fara skulle avvärjas kunde man råka i tvist, såsom äfven senare faktiskt skedde; men i och för sig var den samtida tillvaron av flere konungar i riket, Stenkilssönerna i Vestergötland och andra landskap, Inge hos Uppsvearna, inte en yttring av ovilja eller fientlighet mellan de nyss nämnda inbördes. Uti den handling, som framkallat denna situation, spelar förhållandet mellan landskapen ingen rol.

Tvistens orsak var kristendomen, och så till vida kan den kallas en kamp mellan hedendom och kristendom. Men den är därför inte en strid mellan hedningar och kristne bland folket. En sådan strid var fullkomligt oförenlig med de tänkesätt rörande individuell frihet och rätt, som var rådande bland de gamle Svenskarna. Erkännandet av andras rätt är ett drag uti vårt folks lynne, som står tecknat på varje blad uti vår historia, som utgör dess storhet och vår ära. Det är detta, som gifvit vår inre utveckling, jämförd med andra folks, dess underbara kontinuitet och det är det som skall, jag är derom övertygad, för framtiden bevara densamma. – – – Alltså inte ens från nu anförda synpunkt sett kunna oroligheterna under denna period få utseende av en strid mellan landskapen. Deras första orsak är den nya läran, den närmare konungarnes försök att omvända hedningarna; till sitt väsen är de en konflikt mellan konung och folk. När man lagt mer in uti dem, har man missförstått händelserna. För den Stenkilska ättens tid måste jag alltså på det kraftigaste förneka, att en strid, under vad form det vara må, existerat mellan landskapen, långt mindre då en stamstrid. Titeln “striden mellan Svear och Götar” måste alltså strykas för denna period uti vår historia; – huruvida han äger bättre rätt till platsen ovan den näst följande skola vi nu tillse.

Vid Inges död måste nytt konungaval äga rum och nu utbryter verkligen en konflikt mellan landskapen. De välja var för sig konung. Dock sker detta inte genast. Uppsvearna utropa till konung Ragnvald, kallad Knaphövde och enligt en uppgift Olof Näskonungs son. De andra landskapen finna sig häri (46), men de känna sig kränkta uti sin rätt av detta Uppsvearnas tilltag och missnöjet skaffade sig på våldsamt sätt luft, då Ragnvald är oförsiktig nog att utan lejd fara in i Vestgötarnas land. Han överfalles och dräpes av de vredgade bönderna – för den sidvördnad, som han genom sitt beteende visat alla Vestgötar, säger konungalängden vid Vestgötalagen; vi kunna tillägga: och för den sidvördnad, som alla Uppsvear visat de andre landsmännen. Det dråpslag, som träffar Ragnvald, är riktat jämväl mot Uppsvearna. Detta visar sig av vad som sedan följde.

Efter Ragnvalds död förestår åter konungaval. Frågan om konungavalet hade nu blivit tidens brännande fråga. Under vad form hon uppträdde, kunna vi inhämta av ovan anförda ord, som Snorre lägger lagman Emund i munnen, eller av den reflexion, varmed Saxo beledsagar notisen, att Vestgötarna valt Magnus Nilsson till konung, vartill vi senare återkomma. Det gällde, vem som ägde rätt att gifva riket konung; detta var en sak som rörde alla; en landsmenighet, Uppsvearna, hade här ej bättre rätt än de andra. Under inflytande av dessa åskådningar löstes frågan till en början genom att söka avhugga henne: varje landskap för sig tillvällar sig den omtvistade rätten att utse rikets konung. Östgötarna är de, som göra början. Följande Uppsvearnas föredöme, då dessa valde Ragnvald, utköra de till konung Sverker, en man i deras krets, Ungefär samtidigt erbjuda Vestgötarna konungavärdigheten åt den danske prinsen Magnus Nilsson, på mödernet besläktad med det förra konungahuset. Han infinner sig aldrig för att mottaga den samma; därför kan konungalängden vid Vestgötalagen säga, att nu (efter Ragnvalds död) styrde god lagman och lands- (härads-) hövdingar landet. (47)

Först efter Magni död 1134 erkänna Vestgötarna Sverker, vilken härmed bliver konung öfver hela riket. Uppsvearna hade nämligen genast, ehuru visserligen med harm, erkänt den av Östgötarna valde konungen. Antagligen ägde de själva ingen lämplig kandidat för tronen. Uppsvearna kunde likväl ej glömma, att Sverker tillkommit dem förutan. När de därför i Erik få en utmärkt man ibland sig, utropa de honom till konung (ungefär 1150). Så är det nu åter två konungar i Sverige, Sverker öfver Öster- och Vestergötland m.m., Erik öfver de Uppsvenska landskapen. Detta fortfar till Sverkers död 1155 eller 1156, då Erik blir konung jämväl öfver Götalandskapen. (48)

Sverker efterlämnade visserligen en son vilken nu ägde arvsrätt till konungavärdigheten. Men Eriks anseende bland folket var så stort, att Karl inte såg sig någon utväg att göra sin rätt gällande emot honom och mot det krav på rikets enhet, som starkare framträdde, i samma mån denna enhet varit i fara. En inkräktares våld skulle dock snart gifva honom tillfälle att på legitimt sätt göra sin rätt gällande. Den danske prinsen Magnus Henriksson, antagligen lockad av den utsikt, som en gång kom Magnus Nilsson till del av enahanda grund, släktskapsförbindelser med de förre konungarne, bemäktigar sig med list och våld tronen. Genom en av Sverkers egne tjenare undanröjer han denne; (49) sitt mål når han dock först sedan han själv med en krigarskara överfallit Erik och låtit avdagataga honom. Nu kunde Karl Sverkersson göra sin rätt till. kronan gällande; hans sak var nu svenska folkets sak. 1161 faller inkräktaren och Karl Sverkersson blir konung. – Under Karls tid har en överenskommelse mellan landskapen träffats med avseende på den fråga som delade dem, en överenskommelse som betryggade rikets enhet. Ett vittnesbörd om riksenhetens allmänna erkännande såsom orygglig grundlag ligger uti ärkebiskopstolens upprättande i Uppsala 1164. (50) Men framför allt den följande tidens historia bevisar, att en sådan överenskommelse under Karl Sverkerssons tid kommit till stånd. Två konungahus med jämbördig rätt till kronan existera; någon delning av riket kommer dock inte vidare i fråga. Inte heller höra vi från denna tid omtalas, att landskapen trätt i opposition mot varandra med avseende på tronföljden eller ens att de tagit parti för och emot någondera ätten. Andra makter, främst den nu högvuxna aristokratien i förening med tillfälliga omständigheter, – konungabarnens omyndighet vid faderns död – vålla den regelbundna tronväxlingen inom de båda husen. Landskapen taga häri ingen del. Konflikten mellan dem har upphört med Karl Sverkerssons tronbestigning. Begynnande med den Stenkilska ättens utslocknande ändar den med Erik den heliges död. Från skildringen av tidens händelser må vi nu övergå till deras bedömande. Det gäller att av de meddelade fakta och data sluta sig till karaktären av den tilldragelse, varom dessa vittna, att med ett ord förstå denna inre strid, dess väsen och ursprung. Innan vi inlåta oss härpå, vill jag emellertid i förbigående anmärka, åttatidens historia – tack vare källornas torftighet och olikhet i uppgifter – på en punkt kan annorlunda framställas än som här ovan skett. Man kan nämligen hänföra Erik Arsäll till tiden efter Stenkilska ättens utslocknande samt låta honom vara utvald av Svearna, medan Ragnvald blir Östgötarnas man. För både det ena och det andra finns stöd i texterna. (51) Jag tror inte att någotdera är riktigt; men hurusom helst skall läsaren snart finna, att denna variant till tidens historia inte kan inverka på vår uppfattning av den tilldragelse, vilken vi här studera.

Den historiska framställningen här ovan angiver en konflikt mellan landskapen såsom händelsernas kärna under denna tid. Man har fattat nämnde konflikt såsom en strid mellan Svear och Götar och dertill såsom en stamstrid, en strid grundad i ursprunglig stammotsats. Är nu denna uppfattning riktig? är den inre oro och schism, som källorna betyga, en strid mellan Svear och Götar? och är konflikten mellan landskapen att betrakta såsom en stamstrid? Så vidt jag förstår, gifva de anförda fakta själva ett kategoriskt nej till svar på dessa frågor. Mellan Öst- och Vestgötar ingen solidaritet i fråga om konungavalet! De senare göra härutinnan opposition inte blott mot Uppsvearna utan lika mycket mot sina grannar Östgötarna. Deremot handla Uppsvearna gemensamt med Östgötarna eller åtminstone ansluta sig till dem uti förenämnda sak. Jag vet inte att ett tydligare svar kan givas. Götarna stå inte samlade till ett helt emot Svearna; det har inte förekommit någon tvist mellan Götarna å ena sidan, Svearna å andra. Inför detta enkla faktum faller ohjälpligen den härskande åsikten. Ty klart är, att om inte Svearna för sig och Götarna för sig stå samlade emot varandra, så kan det inte heller vara tal om en strid mellan Svear och Götar och alltså inte heller om en stamstrid emellan dem.

De nakna fakta, sådana de i källorna stå angivna, vittna uti denna sak på ett sätt, som inte kan misstydas; den inre striden var inte en strid mellan Svear och Götar. Ett uttalande hos Saxo har missförståtts och därigenom tjänat till stöd för den rådande uppfattningen, Den danske krönikeskrivaren förtäljer tilldragelserna efter Inge d. yngres död på följande sätt: “Sedan emellertid den svenske konungen dött, dristade sig Götarna (Gothi) att erbjuda Magnus (Nilsson) kronan, varöver Svearna hade högsta bestämmandet, dermed sökande egen maktfullkomlighet på annans bekostnad. Men Svearna ville ej rätta sig efter dem; de kunde ej fördraga, att deras gamla företrädesrätt lede intrång från ett ringare folks sida. Med tanken alltså på sin gamla höghet, kasserade de genom ett nytt konungaval den värdighet, som på orätt sätt tillkommit. Den nye konungen (Ragnvald) blev emellertid snart dräpt av Götarna och lemnade dermed väldet öppet för Magnus” (52). Saxo säger Götarne, men menar Vestgötarna, ty det var de, som dräpte Ragnvald, och som valde Magnus Nilsson till konung. Av vårdslöshet, eller emedan han anser sig inte behöva iakttaga synnerlig noggrannhet beträffande de svenska förhållandena, vilka han för övrigt endast i förbigående berör, använder Saxo aldrig namnen Vestgötar, Östgötar, Vestergötland, Östergötland, utan blott Götar (Gothi) och Götland (Gotia). Denna oegentlighet hos Saxo borde dock ej ha misslett någon, allra minst på detta ställe, varest man viste, huru man skulle uttyda hans ord.

Huru man för övrigt kunnat uti denna konflikt landskapen emellan se yttringarna av en stammotsats och alltså betrakta honom såsom en stamstrid, förstår jag knappt. Allt svär emot en sådan uppfattning, såväl konfliktens yttre framträdande och förlopp, som dess föremål och slutliga utgång. Sålunda består striden inte uti krig och fientliga överfall, varmed landskapens inbyggare hemsöka varandra. Inte ens då Vestgötarna ha dräpt Ragnvald, göres å Uppsvearnas sida något försök att hämnas eller straffa. Kort och godt ingen öppen fientlighet har existerat mellan Sveriges invånare, och överhuvud intet, som tyder på tillvaron av ett stamhat (53). Hela konflikten inskränker sig dertill, att vart landskap, vilket för övrigt ägde självkänsla nog dertill, tillvällade sig rätten att välja konung. Uti detta uttalar sig ju en stark rivalitet, men den äger sin naturliga förklaring uti den lokalpatriotism och den provinsiella självrådighet, varåt författningen gav stöd och tidens åskådningssätt näring. Det är tydligen dessa känslor, som utgjort den drivande kraften uti schismen; men sådana uppväxa hos varje folk, varest den lokala självständigheten ärtstor, och för att förstå dem och deras yttringar behöfver man ej tillgripa antagandet om stamskillnad. Märkligt är för övrigt i detta fall att se, vilken lång följd av eggande händelser det fordrades, för att dessa känslor skulle bryta ut i öppen konflikt, liksom ock huru snart rikstanken segrade öfver dem.

Se vi så, åter på stridens föremål och slutliga utgång, så säga oss äfven de, att här inte föreligger någon stamstrid. Ty vad annat kunde man ha väntat sig av en sådan, än rikets upplösning och stammarnas därav följande autonomi? Men deråt tenderar kampen inte ett ögonblick; – det skulle i så fall inte ha funnits någon makt, som kunnat förhindra rikets söndring i två. Nu gäller striden fast mer en gemensam angelägenhet, valet av den gemensamme konungen. När man inte kan komma överens om sättet härför, väljer vart landskap, som det tror sig, konung. Men denna åtgärd är inte riktad mot riksenheten; man avser inte dermed att söndra sig från de övriga landskapen under egen konung; man handlar, som man gör, emedan man inte vill stå efter för dem i bestämmandet öfver denna riksangelägenhet samt i förhoppning att de andre landsmännen skola godkänna valet. Känslan av samhörighet och av rikets enhet är sålunda i själva verket den mark, ur vilken konflikten uppspirar; också segrar denna känsla snart öfver lokalpatriotismen och med denna inre så att säga psykologiska konflikt uti individerna ändar äfven den yttre politiska mellan landskapen.

Det torde vara överflödigt att längre uppehålla sig vid den förklaring av tidens historia, som den gängse åsikten innehåller. Allt talar emot, att konflikten mellan landskapen var en strid mellan Svear och Götar eller grundad i stamskillnad. Vi måste på annat sätt söka förstå och förklara denna tilldragelse. Den rätta tydningen av densamma skall ock utgöra den bästa vederläggningen av alla villomeningar.

Vi ha sett, att striden utbryter vid Stenkilska ättens utslocknande med anledning av det konungaval, som då måste äga rum. Han gäller äfven uteslutande detta, men inte med avseende på personen utan beträffande rätten; man råkar i delo, emedan man inte kan komma öfver ens om, vem rätten att utse konung skall tillhöra eller huru denna för hela riket gemensamma angelägenhet skall avgöras. Striden rör sig alltså om en författningsfråga. Denna konflikt mellan landskapen är till sitt väsen, jag har redan en gång sagt det, en författningskonflikt, det och intet annat. Han har sin rot uti författningen, sådan denna faktiskt var beskaffad vid förevarande tid, och han bilägges genom en ändring uti densamma; han kan ock endast ur författningen förklaras och genom henne förstås. Vi skola se huru och på vad sätt.

Det gamla Sverige, sådant det under namn av Sveavälde existerade åtminstone sedan Ingjald Illrådes tid, utgjorde med avseende på författningen närmast en förbundsstat. Väldet hade tillkommit därigenom, att Sveakonungen med list och våld undanröjt de respektive landens konungar, varefter menigheterna hyllat honom i de slagnes ställe. Härmed följde ingen förändring uti de särskilda landens inre; i det yttre förlorade de sin politiska självständighet, men med full ömsesidighet inbördes. De var förenade med varandra endast genom konungen; uti riket, landens förening, är han alltså ensam medelpunkten. Intet land betyder der författningsenligt mer än de andra; intet äger hegemoni öfver de övriga.

På denna historiskt givna grund var det svenska riket uppbyggt och på den vilade det ännu orubbat vid Medeltidens början. Uti den fornsvenska statens organism ägde sålunda delarna var för sig ett i hög grad kraftigt och rikt självständigt lif; det hela, riket, var ävenledes starkt genom människornas åskådningssätt och jämväl genom den institution, vari det hade sitt uttryck; men det ägde ej mer än just denna enda institution, och den var konungadömet. Det yttre bandet mellan landskapen var den gemensamme konungen; vid sidan om honom fanns ingen för hela riket omfattande statsmakt. Förevar en riksangelägenhet, avgjordes den av konungen ensam, så i fråga om krig; eller måste han inhämta varje landstings mening; en riksrepresentation existerade inte. En institution av detta slag var för den fornsvenska författningen fullkomligt främmande. Hon kände en sådan varken under den form, vari vi nu äga densamma, eller så att en landsmenighet beslöt å allas vägnar. Den historiska utvecklingen har fört båda formerna med sig. Den förra är den mognade frukten, den senare är en övergångsform. Vardera har behövt en rundlig tid för att hinna till utbildning och födslovåndan har varit svår i synnerhet för den senare.

Inte förr än på 1600-talet, då lagstiftning och beskattning övergick från landsmenigheterna till riksdagen, själv existerande såsom politisk institution allt sedan 1400-talet, blef denne en riksrepresentation i nutida mening. Det hade behövts ungefär 1000 år för att “riket” skulle fullständigt segra öfver “landen”, enheten öfver delarnas självständighet. På en punkt och med avseende på en angelägenhet, den viktigaste av alla, var dock detta arbete fullgjort långt före detta. Redan Landslagen av år 1347 stadgar för konungavalet en riksrepresentation. Det var till denna representation den andra formen därav utgjorde en övergångslänk. Före nämnda tidpunkt ägde nämligen Upplands folk beslutanderätt i fråga om konungavalet. Det ensamt handlade nu å rikets vägnar. Men den rätt för Uppsvearna att utse rikets konung och öfver huvud förfoga öfver tronen, vilken står omnämnd i Upplands lag liksom redan i d. ä,. Vestgötalagen, var inte av gammalt datum. Denna rätt för ett visst folk framför de andra att avgöra öfver en riksangelägenhet var okänd uti den gamla författningen.

Det “alla Svears ting”, som Snorre beskriver för Olof Skötkonungs tid, är en historisk konstruktion, vartill materialet är hämtat från berättelsens egen tid, första halvdelen av 1200-talet (54). Bättre föreställning derom får man av hans ord i Ynglingasagan (kap. 38). Alla Svears ting är intet annat än Uppsvearnas, d. v. s. Upplands ting; dess befogenhet inte heller någon annan eller större enligt den gamla författningen än den som varje annat landsting äger. Konungen bodde för det mesta bland Uppsvearna och der fans det berömda Uppsala-templet; dit sökte alltså ofta män från rikets alla delar. Detta jämte annat gav åt Uppsvearna en moralisk övervigt; den politiska, vilken senare tillkom, utgör en ändring uti den gamla författningen. Uti henne ägde denna företrädesrätt intet stöd. Konungens närvaro å Tiundalands ting kunde möjligen gifva det ett sken av riksting, men inte dess verklighet. Upplandstinget intager uti den gamla författningen ingen annan ställning än den, som tillkom varje annat ting. Ett intressant vittnesbörd härom erbjuder oss berättelsen om Ansgarius och hans begäran att få predika kristendomen. Konung Olof måste för detta ändamål höra ej blott det ena tinget, Upplandstinget, utan äfven det, som hölls i rikets andra del, helt visst Vestergötland (55). Ett annat lika talande bevis på denna författningens grundlag erbjuda oss händelserna under just den period, varmed vi här egentligen sysselsätta oss. Då Uppsvearna fördrev Halsten och Inge, är dessa dermed inte vräkte från riket. Härtill hade fordrats, att även Vestgötarna och de andra landsmenigheterna följt Uppsvearnas föredöme. När de detta inte gjorde, förblev de båda Stenkilssönerna i besittning av sin fäderneärvda rätt och sin värdighet.

Den gamla författningen medgav inte ett enskilt folk rätt att representera det hela; men hon kände, som nämnt är, inte heller en riksrepresentation utgången från samtliga folken. Riket ägde inte mer än en representant och en institution; detta var konungen och konungadömet. Varje angelägenhet, som rörde det hela, måste av konungen framföras för att komma till avgörande; någon annan form för tillkomsten av ett beslut rörande en riksangelägenhet existerade inte.

Det är denna den gamla författningens beskaffenhet, som under vissa förutsättningar kunde, ja måste föra till en konflikt mellan landskapen. Antag, att konungaätten utslocknat. Konungen är nu borta och dermed äfven konungadömet, den enda institution, som representerade riket, som kunde föra dess talan och bringa en gemensam angelägenhet till avgörande. Huru nu få en riksangelägenhet avgjord? Huru alltså välja ny konung? Författningen anvisade ingen utväg dertill. Hon var inte vuxen en sådan situation. Konungadömet var ärftligt och man hade inte förutsett den möjligheten, att ätten kunde utslockna, åtminstone inte uti författningen. Ett enskilt folk gör anspråk på eller söker tillvälla sig rätten att utse den gemensamme konungen; de andra landskapen skola protestera häremot, och så är konflikten i full blomst.

Det var inför nyss skildrade situation det svenska folket stod vid Edmund Gamles död och sedan ännu en gång vid Inge d. yngres. Den gamla konungaätten var utslocknad; riket skulle ha ny konung. Vem skulle gifva det sådan? – Tvisten utbryter emellertid inte genast, första gången tillfälle dertill gives. Saken var så ny; konungaval var en eventualitet, varom man inte ägde någon erfarenhet; i mans minne hade intet sådant förekommit. Dessutom är Stenkil genom sin slägtskap med de föregående konungarne designerad till efterträdare; den allmänna opinionen i landet har fäst sig vid honom; man ser i honom den blivande konungen. Vid Edmund Gamles död hyllas sålunda Stenkil på samma sätt som varje konung, då han besteg tronen, och på samma ställe, vid Mora sten; något annat erkännande eller val har inte ägt rum. Det var hos Uppsvearna denna formalitet fullgjordes. De övriga landskapen sågo härutinnan intet egentligt nytt. Sakens statsrättsliga sida hade ännu ej trätt klart fram för dem eller för någon. Men länge kunde det inte dröja, innan så skedde, allra helst som Uppsvearnas tvister med konungarne Halsten och Inge d. ä. ställde samma författningsfråga som den om konungaval endast under en annan form i förgrunden av det politiska lifvet under en längre tid. När för den skull Inge d. y. dör utan att efterlämna arvingar, och nytt konungaval alltså förestår, är tiden mogen för konfliktens framträdande. Den utbryter nu ock under den form och på det sätt, varpå han enligt sitt ursprung måste utbryta. Uppsvearna är ej mer berättigade enligt författningen än de andra landsmenigheterna att gifva riket konung; mot deras anspråk härutinnan protestera de senare, och protesten består däruti, att de tillvälla sig enahanda rätt. Landskapen välja var för sig konung.

Att inte likets samtliga landskap valde konung, utan jämte Uppsvearna blott Öst- och Vestgötar, beror inte på några slags stamförhållanden eller dylikt, såsom vi ha sett, utan endast på de befintliga sociala förhållandena. Öst- och Vestergötland ägde jämte Uppland inom sina gränser det forna Sveriges tre slättland. Der var bygden tätast, befolkningen talrikast, och i följd därav det sociala och politiska lifvet mest utvecklat. Detta födde hos nämnda landskaps inbyggare en självkänsla, vilken de fattigare landens män måste sakna. Häruti och uti intet annat ha vi att söka orsaken till att inte alla rikets menigheter, utan blott Öst- och Vestgötar tilltrodde sig att rivalisera med Uppsvearna i denna sak.

Konflikten har utbrutit; men han kan inte fortfara. Det visar sig snart, att han innebär en fara för rikets enhet och känslan av riksenheten är starkare än lokalpatriotismen. Tvisten måste biläggas, och detta sker genom en kompromiss. Jag har redan nämnt, när denne kom till stånd under Karl Sverkerssons tid. Intet dokument säger oss att så skett; men händelserna betyga det. Själva förlikningen äga vi deremot i behåll. Hon står att läsa uti d. ä. Vestgötalagens ryktbara Raetlösae-Bolkaer, § 1. Uti sitt ena moment upptager hon Uppsvearnas rätt att bestämma öfver konungavärdigheten, att konung taga, om sådant tarvas, och jämväl att konung vräka, om sådant tarvas – den sista bestämmelsen helt visst framkallad av händelserna under Halstens och Inges tid. Kompromissens andra moment utgöres av den de öriga landskapen tillerkända rätten att stadfästa Uppsvearnas val. Det handlar om Eriksgatan, vilken alltså härmed ingått såsom ett led i författningen. (56)

Dessa båda stadganden uti Vestgötalagen, om Eriksgatan och att Svear äga konung att taga och likaså vräka, utgöra den statsrättsliga lösningen av konflikten. Den vanliga åsikten är visserligen, att dessa stadganden och särskilt det senare är urgammalt. Men orimligheten härav är dock allt för ögonskenlig. Kan man väl tro, att Vestgötarna, om de av forno ägt en sådan sats uti sin lag, någonsin skulle yppat tvist med Uppsvearna uti denna sak? Det hade varit att bryta egen lag, och sådant var inte sed i dessa tider. Ifrågavarande lagbud kan inte vara äldre än den fråga och den tvist, som deri löses, eller öfver hufvud något annat än denna lösning själv.

Tanken på en riksrepresentation, i vilken alla landskapen taga del, och sådan man senare tick den genom Landslagen, hade ännu inte uppstått. Ett landskap får handla för alla. Någon annan form, varunder denna riksangelägenhet av folket själv och utan konungadömets, d. ä. den egentliga riksinstitutionens medverkan kunde avgöras, kände man inte. Men den statsrättsliga jämlikheten landen emellan fordrar, att de andra inte blifva helt åsidosatta. Den nyvalde konungen skall alltså infinna sig hos dem för att personligen mottaga deras erkännande och hyllning. Det är en formalitet, men en formalitet som har betytt oändligen mycket i människornas ögon, ty de ha deri sett ett erkännande av allas likställighet och allas rätt.

Riktigheten av denna uppfattning beträffande sambandet mellan Vestgötalagens stadgande och den inre konflikten under denna tid bestyrks av allt. Jag behöfver i detta hänseende blott erinra om den fullkomliga motsvarigheten mellan lagbudet å ena sidan samt tidens historia och den därav framgångna situationen å andra. Det förra avspeglar det senare fullständigt. Särskilt visar sig detta på ett i ögonen fallande sätt uti bestämmelsen ”ok sva vraekae”. Stenkilssönernas historia får inte upprepas. Konflikten är till sitt väsen en författningskonflikt och han har sin grund uti en brist i författningen. Han bilägges genom en ändring uti densamma, en ändring, vilken sätter henne i stånd att övervinna den situation, som röjt bristen och som hon inte var vuxen, på samma gång den efter tidens förstånd och de utvägar, man kände, bevarar allas lika rätt.

Vår undersökning av den tilldragelse, vi ville studera, är till ända.

Vi ha funnit, att man misstagit sig då man uti oroligheterna under den Stenkilska ättens tid trott sig se en strid mellan rikets skilda delar. Under denna tid har ingen konflikt förefunnits mellan landskapen. Under den närmast följande uppstår en sådan, men inte heller nu förekommer en strid mellan Svear och Götar. Till sin rätta innebörd är konflikten en författningsstrid, vållad av en brist uti författningen och ledande till en ändring deri. Striden föres mellan rikskroppens samtliga delar, men gäller det hela och bör därför kännetecknas såsom en konflikt mellan provinspartikularism och riksenheten. Någon strid mellan Svear och Götar eller någon kamp mellan skilda stammar ligger deremot inte i ringaste mon uti densamma.

Talet om en sådan utgör en villfarelse, varifrån vi måste befria vår historia. Hon känner, rätt förstådd, inte någon stamstrid, ja man kan nästan säga, hon känner inga skilda stammar uti vårt folk.

Sedan jag nu genom en undersökning av saken själv sökt uppvisa ohållbarheten av den gängse åsikten om den s. k. Striden mellan Svear och Götar, skulle jag önskat att få meddela läsaren denna åsigts egen genesis och förhistoria. En sådan studie rörande teoriernas uppkomst och öfver deras föregångare giver städse nya stöd för den förda bevisningen. Det är en berättelse om misstag; men mången lärdom är därav att hemta för den sak, varom fråga varit – så inte minst i detta fall. Den ringa tid, som göromål av annat slag lemnat mig övrig för utarbetandet av denna uppsats, har dock inte räckt till för detta. Jag måste stanna här. Blott ett par ord vill jag tillägga beträffande nu berörda sak.

Det har redan ovan blivit nämnt, att den nu härskande åsikten om den s.k. striden mellan Svear och Götar är av jämförelsevis sent datum. Det är först i detta århundrade hon framkommit, och, så vidt jag vet, är S. Rydberg den förste, som satt henne i system; Geijer gav henne sedan anseende och tilltro. Hon uppkommer samtidigt med föreställningen om en ursprunglig stamskillnad mellan Svear och Götar; före uppkomsten av sist nämnda åsigt har den förra inte existerat. Hon står och faller också med denna. Det är för den skull framför allt uppfattningen under olika tider av denna sak som det är av intresse för oss att följa.

Ingen svensk historieskrivare från den prosaiska krönikans okända författare till Lagerbring har uti Svear och Götar sett skilda stammar. Vid år 1600 ungefär blev de norska konungasagorna kända här i Sverige. De vållade en omkonstruktion av vår äldsta historia, sådan hon hittills uppfattats. Men till uppställandet av någon skillnad mellan Svear och Götar föranledde inte för den tidens historici bekantskapen med Odin och hans förmenta tåg hit upp. Alle är vi Göter, ett namn som höll på att uttränga Svenskarnas ur vår historia. Dessa tiders framställning av vårt folks äldsta öden, vilken kulminerade i Rudbecks Atlantica, förtjänar likväl inte någon uppmärksamhet med avseende på föreliggande fråga och knappt i något annat avseende heller. Hon är en dikt, som blott eger kulturhistoriskt intresse.

Den ende, vars uttalande kan intressera oss, är Ericus Olai, den svenska historieskrivningens fader. Han kände inte till den isländska sagan om Odin och Asarna. Likväl ser det ju ut, som om han antog en stamskillnad mellan Svear och Götar, då han deriverar Sveriges namn av Zwerike (två riken) – åtminstone får man nu för tiden ofta se Erici uppfattning på detta sätt utlagd. Sådan är likväl inte hans mening. Han härleder, som nämnt är, Sveriges namn av Zwei och rike, men detta emedan han anser, att det svenska väldet ursprungligen utgjorts av fem riken, vilka efter hand sammansmält till två, Svea och Göta, och slutligen till ett. Uti allt detta har han emellertid blott politiska, inte etnografiska åtskillnader. Öfver allt talar han sålunda om Gothica natio, det svenska folket, om Sverige, “med ett mera ryktbart namn kalladt Gothia, nu vanligen Suecia”, om Suecia (Svealand) såsom det förnämsta av den Gotiska nationens fem riken o. s. v.

Ursprunget åter till Erici Olai teori om de båda rikena Svea och Göta, vilken ljuder oss till mötes jämväl uti inledningen till kon. Christoffers Landslag, der det heter, att Sverige av heden värld är sammankommet av Svea och Göta, är ingen annan än konungatiteln, såsom han ock själv låter förstå. (57) Den lyder sedan slutet av 1200-talet regelbundet: Svea och Göta konung. Det är förekomsten av Göta uti nämnde titel, som gifvit Ericus Olai uppslag till hans teori och mer än hos honom har detta Göta gifvit anledning till villfarelser. Öfver hufvud kan man säga, att det är det, som under århundraden stött Götalegenden uti vår historia samt i vår tid tron på stamskillnaden.

Enligt min mening, och jag hoppas en annan gång få fullständigt framlägga skälen för densamma, är Göta uti vår konungatitel ett tillägg av främmande ursprung och detta i dubbelt avseende. Karl Sverkersson är den första, som erhåller titeln rex Sveorum et Gothorum. Den gives honom i en rad påvebref; (58) det är alltså en främmande makt, som tillägger honom denna titel. Samme konung erhåller äfven uti ett dokument av inhemskt ursprung titeln rex Sveonum atque Gothorum, uti en handling nämligen utfärdad av ärkebiskop Stefan. Det ligger likväl nära till hands att antaga, att detta är en imitation av den påvliga kurians stil i de anförda breven. (59) Den förste svenske konung, av vilken vi äga bref, utfärdade i eget namn med användande av Gothorum uti titeln, är Knut Eriksson. (60) Regel blir denna formulering av konungatiteln dock först på Magnus Ladulås tid; först från denna tid alltså är Gothorum i nämnde titel officielt erkänt. Äfven häri torde vi få se ett bevis för detta tilläggs utländska börd. Först småningom upptages det namn, som på detta sätt får burskap; tager man deremot själv namn eller titel, sker sådant på en gång och med uteslutande av de äldre.

Anledningen till att påven och troligen äfven andra främmande makter gav den svenske konungen denna dubbla titel beror tydligen derpå, att de kände tillvaron av Öst- och Vestgötar i Sverige och i dessa såg samma folk som de gamle Goterna. Redan hos Adam av Bremen möter oss denna föreställning. (61) Men Goternas namn var känt i hela Europa, medan namnet Svenskar deremot var jämförelsevis nytt och obekant. Det var då helt naturligt, att man gerna upptog det förra jämte det senare. Vad som gjorde Sverige ur historisk synpunkt till ett bekant land för det öriga Europa var just, att der bodde de förmente goterna.

Att åter de svenske konungarne antog den tillsats till deras titel, som på detta sätt utifrån gavs, beror, oavsett det givna föredömet, närmast på uppkomsten här i Norden av vad jag ovan kallat Götalegenden, d. v. s. den efter Jordanes och hans epimator Rodericus Toletanus diktade historien om Goternas herravälde i Sverige och härnadståg mot den klassiska världen.

Det låg en storhet uti detta, som man tydligen inte hade något emot att erinra Europa om. För detta var regnum Sveorum en obekant storhet, men med tillägget Gothorumque blef det en historisk gestalt med namn och anor. Man må ej förundra sig. öfver att våra förfäder lyssnade till den hjältesaga, varom hävderna tala. Men hade denna saga en gång blivit känd och Svenskarna alltså själva fått syn på sin härstamning från de världsstormande “Göterna”, vad var då naturligare än att uti konungens och rikets titel upptaga Götanamnet? Det var inte mer än en skyldig gärd av aktning mot de store fädren, att så göra; nationalkänslan fordrade det äfven för sin del.

Jordanes står vid den svenska historiekunskapens vagga, och hans skugga når ända fram till detta århundradet. Den fantastiska planta, som sköt upp och frodades i dess dunkel, har dött bort, men minnena av Jordanes stå ännu kvar uti vår historia och skola väl alltid stå der. Vi se dem uti det höga nummertalet på Erikar och Karlar i vår konungarad; vi se dem jämväl i den svenske konungens titel (62).


FOTNOTER:

(1) Denna uppsats utgör egentligen en föreläsning, hållen innevarande vårtermin i Uppsala. Jag skulle önskat att tiden medgivit mig att mer än vad som skett omarbeta densamma. Föreläsningsformen har utbytts mot en för tidskriftsartikeln mera passande; här och var ha ock nya skäl tillagts, redan anförda ytterligare utvecklats; i det stora hela är dock framställningen densamma och undersökningen alltså hållen inom ett mycket begränsat utrymme. Att jag redan nu för en större allmänhet och i skrift bekantgör mina åsikter uti ämnet, har sin grund i önskan att rikta uppmärksamheten deråt. Månget bidrag till sakens utredning torde därav framkomma, vilket kan underlätta en framtida uttömmande undersökning.

(2) Uti sagan säges väl inte, att Öde den rike och hans dotter, Visburs första gemål, var hemma i Finland, men detta måste dock ha varit Snorres mening, såsom man finner av en jämförelse med kap. 16. Trollkvinnan Huld måste vi nämligen anse ha varit landsmaninna med Drifva, Visburs moder, som bodde i Finland; men nu är hon genast till hands, när Visburssönerna och deras moder vilja öva seid (kap. 17), alltså bodde nog äfven de der. Anmärkningsvis vill jag nämna, att jag anser med Storm och såsom förut Hildebrand, att Snorre är Heimskringlas författare.

(3) Det är Beovulfskvädet, som vi ha att tacka för vissheten härom. Se vidare om denna sak min ungefär samtidigt med denne utkommande uppsats om Beovulf uti Antikvarisk Tidskrift. – Samma uppfattning så i ena som andra stycket har för övrigt redan uttalats av Gustav Storm uti hane bekanta arbete Snorre Sturlassons Historieskrivning, s. 104 f. samt uti uppsatsen Om Ynglingatal etc. uti Norsk Hist. Tidskr. B. III (1:te Raekke), s. 58 f. – Hans landsman Prof. J. E. Sars, liksom förut P. A. Munch, har deremot, förmodligen av patriotiska skäl, funnit sig föranlåten kategoriskt förklara kvädet vara en dikt utan all historisk grund, särskilt i fråga om Olof Trätälja såsom förmedlingslänk mellan Ynglingarne i Uppsala och Ynglingarna i Norge (se Udsigt over den Norske Historie I, s. 184, 2:den Udg.)

(4) På enskild väg vet jag, att Prof. Hammarstrand i Uppsala på sina kollegier i Sv. historia uttalat sig deremot; men i tryck har, som nämdt är, intet varit synligt derom.

(5) Av de fem grunder för antagandet om Ynglingatalets ofullständighet, sådant vi nu äga det, vilka Konr. Gislason anför (Aarbøger f. Nordisk Oldkynd & Hist. 1881, p. 185 f.), är det ingen mer än denna, som verkligen äger skäl för sig.

(6) En uppmaning till dylik konstruktion giver kvädet självt, i det t.ex. Domar kallas Fjölnis niðr, Fjölners ättling. – För örigt lämnar just detta kapitel (20) uti Ynglingasagan en präktig illustration till Snorres och öfver hufvud Isländarnes sätt att konstruera historia av de gamla kvädena. I Thjodolfs vers om Dyggve heter det: “och Narfves häst-dis en konungason (konungmann) sig kora skulle. Lokes mö har lekt med en envåldshärskare av Yngves ätt”. Härav och emedan ordet konung nu för första gången förekommer uti kvädet såsom epitet till en Yngling, tager sig Snorre anledning till att gifva följande stycke historia. “Dyggves moder het Drott, en dotter till konung Danp, son av Rig, den förste som å dansk (nordisk) tunga kallats konung. Hans ättemän ha sedan alltid haft konunganamnet såsom det högsta hedersnamn. (Detta allt efter Rigsmál i Saem. Edda). Dyggve var den förste av sin ätt, som kallades konung; dessförinnan kallades de drottnar (se Domald, kap. 18), deras hustrur drottningar och hirdsviten drott. Men envar av desse ättmän kallades alltid Yngve eller Yngune (se jemväl om Domar, kap. 19), och alle samman Ynglingar. Drottning Drott var syster till konung Dan den stolte, efter vilken Danmark är uppkallat”. Så tolkade man texter och gjorde historia i dessa tider. Och eftervärlden har trott derpå ända in i våra dagar; ja, det är ej länge sedan, man på denna dikt om konunganamnets uppkomst i Sverige med Dyggve byggt statsrättsliga teorier för ifrågavarande tid.

(7) Man kan för övrigt ifrågasätta, huruvida det är rätt att karakterisera Uppsala-templet såsom ett Odins-tempel par préférence. Enligt Adams av Bremen framställning är det snarare att kalla ett Thors-tempel. Det är Snorres och Islänningarnas dikter inom mytologin och historien, som gjort Odin till huvudfiguren i den Nordiska gudavärlden och i den svenska sagohistorien.

(8) Snorre försummar ej att göra den kombination mellan mytisk saga och verkligheten, vartill namnet Sigtuna ger anledning. Det erinrar om Hropts sigtóptir uti den förra, såsom Storm påpekat.

(9) Snorre Edda, ed. AM. II, s. 94.

(10) Ed. AM. s. 317.

(11) I, s. 26.

(12) Ett antagande, som ofta möter, och som i detta sammanhang må beröras, är, att Götarna skulle ha erkänt det av Svearna grundade Uppsala-templet och dermed kommit uti en religiös gemenskap med dessa. Huruvida ett sådant erkännande och alltså en religiös gemenskap existerat i äldsta tid (före Ingjald lllråde) mellan Sveriges folk, anser jag mig ej kunna avgöra; men om den har existerat, så bevisar den emot hypotesen om skilda invandringar och skilda stammar. Dylika religiösa förbund förekomma äfven hos Tysklands Germaner; Tacitus omtalar flera sådana. Vi kunna emellertid ej annorlunda tänka oss deras uppkomst, än att ett folk delat sig i flera; en ursprunglig politisk gemenskap är alltså deras grund. Det gemensamma namnet bevisar detta beträffande Sueber och Lugier (Germania, c. 39, 43), och det germanska lynnet borgar för satsens allmängiltighet.

(13) Olof d. heliges Saga, kap. 96.

(14) Bland dessa må åtminstone i en not nämnas, att konungens tre rådgivare, bröderna Arnvid, Frövid och Torvid med sina särskilda lyten uppenbarligen är sagofigurer, vidare att den roll, som Snorre tilldelar Upplandslagen och Uppsalatinget i förhållande till de andra, landskapens lagar och ting, är ren dikt; slutligen kan ock anföras såsom en misstänkt omständighet, att lagman Emund inte finnes upptagen uti den förteckning på Vestergötlands lagmän, som dess lagbok (d.y. red.) innehåller.

(15) Se Adam. Brem. II, 56.

(16) Blott i form av adj. götisk användt såsom epitet till en av Olof Trätäljas ättlingar i Norge förekommer Götanamnet i Ynglingatalet, kap. 51.

(17) Bosworth, King Alfred’s Anglo-Sax. vers. of Orosius, s. 21, 22(Cap. 17,20).

(18) L. cit., s. 18 f. (kap. 12).

(19) Det torde ej vara ur vägen att nämna, att uttrycket aldra Göta, som förekommer på några ställen i V. G. L., intet har att skaffa med tillvaron av ett Götavälde bestående av Vest- och Östgötar och omfattande alltså båda landskapen. – Jag torde en annan gång blifva i tillfälle att visa, att aldra Göta inte heller utgör en reminiscens från en tid, då ännu inga Öst- och Vestgötar funnos, utan blott Götar (i Vestergötland). Uttrycket avser öfver allt, der det står, blott Vestgötarna och förskriver sig på de flesta ställena från en mycket sen tid.

(20) Ett undantag har gjorts och det med rätta för Virdarne och Blekinges befolkning. Den radikalt olika arfs- och giftorätten visar, att vi här verkligen ha att göra med en särskild stam. Av historien känna vi äfven, både vilken denna stam är, och när han inkommit (se ovan Prokopii berättelse om Herulerna). Erinras må likväl, att Herulerna enligt alla historiska vittnesbörd att döma böra betraktas som ett gotiskt folk, och såsom sådant stamförvant med Götarne.

(21) De tyske förff., Wilda och ännn Amira, tala till och med om ett Götavälde, sidoordnadt Sveavälde. – Den förre har ock framkastat påståendet, att liksom det funnits två stammar och riken, så skulle det ock givas två motsvarande grupper, en svensk och en götisk, bland lagarne (Strafrecht der Germanen, s. 42). Så vidt jag vet, står dock Wilda ensam om detta uttalande, vilket för övrigt stannar vid blotta påståendet.

(22) En olikhet beträffande Konungens rätt uti vissa landskap, vilken Styffes undersökning om Regalierna bragt i dagen (Vitt., Hist. o. Ant:s Akad:s Handl. XXIV, 231 ff.) må här beröras blott för att dermed säga, att varje på denna skiljaktighet i konungarätten grundad slutsats beträffande förhållandet mellan Svear och Götar är fullkomligt obefogad. Åtskilliga privaträttsliga dokument från 12- och 1300-talen visa, att konungen uti Tiohärads och Östgöta lagsagor haft tredjedelen av häradsallmänningarna. Ett ställe i ÖG. L. (Eghna Sal. I, 2) bestyrker, att konungen ägt allmänningsjord. Äfven för Vestergötland finnas spår i diplomerna, ehuru osäkra, av enahanda konungens rätt; dess lag låter emellertid ej förstå, att någon annan än land och härad haft del i allmänningarna. För Svealanden tiga både lagar och dokument rörande varje sådan konungens rätt. – Man har uti nu anförda förhållande velat se minnet av en ursprunglig erövring. Att genom en sådan Götalanden ett efter annat förenades med Sveavälde är bekant av historien; men arten av denna erövring förbjuder oss att derifrån härleda någon som helst rätt av detta slag. Konungarne undanröjdes med list eller öppet våld, och så hyllades Uppsalakonungen i de slagnes ställe, men detta genom godvilligt samtycke från de respektive folkens sida. En våldsam erövring av själva folket skulle ha lemnat minnen efter sig i sagan, men framför allt i författningen. Uti Götalandskapen borde i så fall konungens makt ha varit i allo större än i Svealandens. Nu är dock förhållandet snarare motsatt. Man jämföre Svealandens domare, som till hälften är en konungens man, med Götalandens häradshövding, vilken tydligen är en bondehövding! Den demokratiska självständigheten är större i Götaland än i Svealand. – Huru man för övrigt skall förklara konungens ovan nämnda rätt i Östergötland och Småland, möjligen äfven Vestergötland, är ej lätt att säga. Schlyter anser, att bestämmelsen i ÖG. L. gäller blott Folkungasläktens enskilda gods (Jurid. Afhandl. I, s. 34); därav ock hans egendomliga tolkning på detta ställe av almaenninger: “till en konungens gård eller by hörande skog” (Gloss). Han stöder sig härvid på den omständigheten, att konungen kan sälja och fritt disponera öfver denna allmänningsjord. Detta förhållande bevisar åtminstone, att vi deri ej böra se urgammalt kronogods. Antagligen är det här fråga om en rätt av sent datum, vilken under olika former är stadd i utveckling. Vi påträffa honom först i dessa delar av landet; genom allmänna Landslagen utsträckes han till rikets alla delar, men skiftar samtidigt form. MELL. stadgar, att all afaeld sum af haeraez aelminningum ganga, skulu skiptas – – – ok kunungenum sin þriþiung (Thingm. B. V.). Denna Landslagens bestämmelse och konungens rätt uti Götalandskapen stå tydligen i organisk förbindelse med varandra. Också upphävdes nu nämnda rätt, sådan han i sin första form framträdde i dessa landskap, – om ej genast så dock efter hand (se Styffe, anf. st., s. 236).

(23) Germ. 38, 43.

(24) På så sätt framgick Batavernas folk ur Chatterna: Tac., Germ. 29.

(25) Se Prokopii omdöme om de gotiska folken och deras uppkomst De B. V. I, 2.

(26) Se härom min ovan anf. uppsats om Beovulf uti Ant. Tidskr.

(27) Se om allt detta anf. avh. om Beovulf.

(28) Snorra Edda I, 374.

(29) Ibid. I, 530.

(30) Ibid. I, 26 – Flera ställen är anförda av Bugge uti hans Tolkning av runeinskriften på Rökstenen, s. 35. Av intresse vore emellertid att erhålla en fullständig samling av alla hithörande ställen, äfven de varest endast Reidgotaland nämnes.

(31) De ord, vilka. Snorre lägger lagman Emund på tungan (se ovan), gifva uttryck åt detta föreställningssätt. Som jag ovan nämnde, återspegla dessa ord inte 1000-talets utan 1200-talets åskådningar och önskningar på vissa håll.

(32) Detta anmärker redan Schlyter (Jurid. Avhdl. I, s. 2 f.).

(33) Efter denna tid och under kampen mellan konungadömet och de store framställdes valriket såsom urgammalt. Så uti den politiska pamfletten: Qualiter regnavit rex Magnus från åren 1365-71. Den inledes med följande energiska försäkran: “Suecia est una regio, in qua a paganissimo fuerat justicia, quod rege mortuo vel eo qui propter prava opera et tirannidem jndignus regali honore fuerat degradato seu expulso, homines regni et jndigene elegerunt sibi regem quem vellent, et nullus obtinuit regnum hereditate sed eleccione”, d.ä. “Sverige är ett land, i vilket från hedenhös den lagen har rådt, att då en konung med döden avgått eller i följd av sina illgärningar och tyranni blivit konunganamnet ovärdig ansedd och därför avsatt eller fördriven, rikets män och invånare valt sig konung vem de ville, och att ingen bekommit kronan genom arv utan blott genom val”. Script, rer. Svec. III, 12.

(34) Detta framgår av Hervarasagans kap. 20 – kap. 16 uti Bugges ed. i Det N. Oldskr. Selsks. Saml. – jämfört med Adam av Bremen III, 14 & 15 och Snorre, Ol. d. Hel:s S., k. 89. Den oäkta födde Emund blir konung, blott emedan han var den ende kvarlevande manlige ättlingen.

(35) Se nedan om de båda Erikarne – hos Adam av Bremen.

(36) Denna uppgift har först sent inkommit uti Stenkils historia; varken krönikorna, den prosaiska och den mindre rimkrön., eller Ericus Olai och hans närmaste efterföljare veta något därav. Uppgiften grundar sig på antagandet, att fadern Ragnvald den gamle (Herv. S.) var densamme som Ragnvald Jarl, bekant från Olof Skötkonungs historia. Detta antagande är dock endast en gissning, såsom i senaste tid äfven blivit erkänt; inte dess mindre fasthåller man den härpå grundade uppgiften om Stenkils vestgötska börd. Den inhemska konungalängden (Vestgötalagens – se härom nedan!) säger, att Stenkil älskade Vestgötarna framför andre rikets inbyggare, berättar äfven, var hans skott finnas att se i Vestergötland, men vet inte av, att han är der född, ej heller der död, såsom Laurentius Petri förmäler. Jag finner det således på intet vis troligt, att Stenkil var född Vestgöte. – Deremot är jag ej obenägen antaga den ovan nämnda gissningen om Ragnvald den gamle för god, dock med det tillägget, att Stenkil sett dagen i Ryssland, dit Ragnvald Jarl följde prinsessan Ingegerd.

(37) Att Halsten och Inge var barn ännu vid faderns död, säges ingenstädes uti källorna. Det framgår dock med nödvändighet av de händelser, som följde omedelbart efter nämnda tilldragelse, att så måste ha varit fallet. Deras arvsrätt var obestridlig, och att de inte skulle försummat, att göra denne med våld gällande, om någon antastat honom och de själva varit vapenföre, kan man vara förvissad om. Den omständigheten, att de framträda först efter Håkans död (1079?) bevisar, att de först nu är vuxna.

(38) Uppgiften om de båda Erikarna förekommer endast hos Adam (III, 52). Dess trovärdighet kan inte dragas i tvivelsmål. – Om Håkan är uppgifterna mycket motsägande. Vestgötalagens konungalängd sätter honom före Stenkil, vilket tydligen är oriktigt; inte bättre är Scholiastens uppgift (Adam Brem. 1. c.), att han följt på Halsten och Inge, inte heller vad konungalängderna 7-11 (Script., I, 16-22) förmäla: att han haft sin plats mellan Blotsven och Inge. Långfedgatalet, bekräftat av Snorres utsago (Magnus Barfots S., k. 13), vilken sedan återkommer i Hervarasagan, har här det riktiga. – För ovan stående uppfattning av dessa tilldragelser och av beskaffenheten av Håkans regering finnes intet textstöd. De bestående rättsförhållandena – konungadömets ärftlighet – fordra emellertid denna tolkning av händelserna. Den omständigheten, att vi inte höra omtalas någon strid mellan Stenkilssönerna och Håkan borgar äfven för uppfattningens riktighet.

(39) Jag följer härvid Scholiasten (Schol. 85). Ett stod för riktigheten av hans uppgifter i detta stycke finner jag uti den omständigheten, att Halsten och Inge var samregenter. (Detta framgår av Långfedgatalet och av det bekanta Påvebrevet, Dipl, I,25; bevisas äfven av Vestgötalagens konungalängd). Upphovet till denna samregering anser jag rättast böra sökas uti de ovan i texten skildrade tilldragelserna. Då Halsten vräkes av Uppsvearna, blir Inge konung och sålunda delaktig av samma rätt som den förre. Personliga egenskaper göra sedan Inge till själen i samregeringen, och alltså blir han ock den, som i hävderna fått mesta eftermälet. Anmärkas må för övrigt att konungal. 7-11 upptaga Halsten före Inga, ehuru visserligen med den oriktigheten, att äfven Näskonung, Blotsven och Håkan komma före den senare.

(40) Se Adam Brem. II, 56.

(41) Enligt Scholiastens uppgift (Adam Brem. III, 52) inkallades Inge från Ryssland; der hade han således uppfostrats. – Att textens Amunder (Anunder) verkligen varit Inge, anser jag inte böra betviflas. Namnet Ingi har äfven haft formen Ingimunder (se Herv. S., Bugges ed. s. 296, noterna) och därav , har Scholiasten gjort Amunder, möjligen under namnförvexling med Anund Jakob, en förvexling, som dock inte sträckt sig till personerna, såsom man kan se av Schol. 136 (Nuper autem rex Sueonum christianissimus Amunder). Vad som å sist anf. st. berättas om denne Amund stämmer fullkomligt med Hervarasagans berättelse om Inge. För övrigt tycker man sig av Schol. 85 kunna se, att Amund enligt Scholiastens mening varit Stenkils son och alltså Halstens broder, oaktadt detta inte uttryckligen säges, såsom varande på författarens tid allmänt kändt. Amund är tydligen en bekant person liksom Halsten, “filius Stenkel regis; om Håkan deremot heter det “en viss H”.

(42) Detta framgår såväl av Hervarasagan som av det ovan cit. påvebrevet, varest Inge och Halsten kallas reges Visigotorum.

(43) De avsedda personerna är Erik Årsäll, äfven kallad Kol enligt en uppgift, samt Olof Näskonung. Vi känna om dem ej mer än namnen och egentligen blott om den förre, att han varit hedning och trädt i Blotsvens spår (Sigurd Jorsalafar. etc. Saga, k. 28). – Vi veta inte heller, var de rätteligen böra placeras. De sv. konungal. (7-9,11) upptaga endast Näskonung, men sätta honom före Blotsven. I Långfedgatalet nämnes Olof Näskonung endast såsom fader till Ragnvald Knaphöfde. Deremot sättes här Kol. “Blotsvens son, den Svearna kallade Erik Årsäll”, mellan Ragnvald och Sverker, en plats som han helt visst fått endast därför, att Sverker av Islänningarna ansågs vara denne Kols son. För min del anser jag troligast vara, att båda tillhöra Inge d. ä:s tid, då brytningarna mellan hedendom och kristendom var som häftigast. Visshet står emellertid för närvarande inte att vinna i denna sak.

(44) Detta är egentligen mer sagdt, än vad vi kunna med texter bevisa. Vad vi på grund av dessa veta, är endast, att Inge under striden med Magnus Barfot (1099 och 1100) härskade öfver hela riket. Av Snorres berättelse framgår nämligen, att Inge då vistades inte i Vestergötland utan i landet Nordanskog: när han kommer för att anfalla Norrmännen på Kållandsö i Vänern, säges han ofan riða med XXX hundrað mönnum, d. ä. draga ovanifrån landet med 3000 män (M. B:s 8., kap. 14). Vi äga emellertid intet skäl att antaga någon förändring härutinnan under de följande åren av Inges regering.

(45) Åtminstone ett exempel på motsatsen kunna vi anföra ur vår egen historia, nämligen beträffande den Anundus, som omnämnes: Vita Ansgarii kap. 16. – Deremot förtjänar Thorgnys bekanta uppgift hos Snorre om de 5 konungar, som bönderna å Mula ting skulle ha dräpt, ingen tilltro. Den är av inre grunder att anse som en dikt. Fem konungar kunde inte vara samlade inför en tingsmenighet.

(46) Detta anser jag framgå der av, att Ragnvald står upptagen i Vestgötalagens konungalängd. Vestgötarna ha alltså verkligen räknat denne såsom konung, något som deremot inte var fallet med vare sig Blotsven, Olof Näskonung eller Erik Årsäll, vilka, alla saknas uti nämnde konungalängd, helt visst av ingen annan grund än den nu påpekade. – Jag har hittills intet yttrat om våra konungalängder (Script, rer. Svec., I, 1-22). Jag torde dock inte böra underlåta att åtminstone i sin största allmänhet angifva karakteren av denna vår huvudsakliga källa för ifrågavarande tid. De av Fant utgifna konungalängderna är inalles 10, om vi räkna de båda isländska Långfedgatalen (Cat. I och IV) såsom en. Av dessa innehålla fyra hela konungaraden från Inge (Yngve), den hedna jämte den kristna, nämligen utom Långfedgatalet längderna II, III (blott ett fragment) och VI; alla de andra upptaga endast de kristne konungarne i Sverige och börja således med Olof Skötkonung. Den förkristna konungaraden (Cat. II, III och VI) är till och med Olof Trätälja hemtad från den i Skotland funna Historia Norwegiae, såsom P. A. Munch i sin mästerliga avhandling Om Kilderne til Sveriges Hist., i d. förchrist. Tid (Annal. f. Nord. Oldkynd. og Hist. 1850, s. 291-358) på ett så övertygande sätt visat; de följande (4) hedne konungarne är hämtade annorstädes ifrån, ovisst varifrån. För den kristna konungaraden, sådan denna föreligger uti samtliga de inhemska längderna kunna vi uppvisa redan vid en flyktig blick på dessa ett trefaldigt ursprung, d. v. s.
de 8 längderna (den 9, Cat. III, är blott ett fragment) kunna reduceras till tre. En (A) är den som finnes fogad vid den y. Vestgötalagen Cat. V, vilken sedan legat till grund för längden VI (Registr. Upsal.). En annan (B) innehålles i längden VII, vilken i yngre redaktioner förekommer i längderna VIII-XI. Den tredje och sista (C), vilken dock näppeligen torde böra anses vara en självständig konungalängd av samma slag som de bilda föregående, förefinnes i längden II. Den synes vara hopsatt efter Adam av Bremen, danska krönikor (Saxo?) samt några inhemska traditioner, andra likväl än de, som ligga till grund för A och B.

(47) Konungalängden upptager inte Magnus, men detta kan inte berättiga till tvivel på riktigheten av Saxos uppgift. Vi förstå lätt, varför Vestgötarna i senare tid helst ville förbigå detta val av en dansk prins. – Att ifrågavarande konungalängd är uppgjord efter Vestgötska källor framgår av allt.

(48) Vanligen antages, att Karl Sverkersson efterträdde sin fader i de av denne styrda landskapen. Något stöd i texterna äger inte detta antagande (den g. pros. Krönikan kan inte tilldelas något vitsord härutinnan, alltså inte heller dess eftersägare, Ericus Olai, Olaus Petri m.fl.). Visserligen har inte heller ovan givna framställning av tilldragelserna direkta textutsagor att stöda sig på, såvida man inte som sådan vill anse, att Erik finnes upptagen i konungalängden vid Vestgötalagen. Detta kan dock förklaras äfven utan antagandet att Erik regerat öfver Vestergötland. Vad som emellertid talar för den uppfattning av tingen, som ovan gjorts gällande är den omständigheten att Magnus Henriksson näppeligen skulle underlåtit att först rödja Karl ur vägen, om denne regerat i Götalandskapen, vilka båda lågo Danmark närmast, och av vilka ett, Vestergötland, för ej längesedan frivilligt hyllat, en dansk prins. Der funnos ock den danska konungafamiljens släktgods det s.k. Sigridlef (Valdemar II:s Jordebog hos Langebek, Script. rer. Dan. VII, 529; jmf. Saxo XIII, p. 618 (ed. P. E. Müller)).

(49) Saxos vittnesbörd torde inte kunna dragas i tvivelsmål (XIV, p. 713). Man kan vara tämligen säker på, att han hellre skulle ha förtegat denna sak, om han i ringaste mån betvivlat dess riktighet.

(50) 1152 hade, som bekant är, egen ärkebiskop erbjudits Svenskarna; men man hade då ej kunnat komma överens om sätet för ärkebiskopsstolen.

(51) Långfedgatal (Catal. IV i Script. I, 6) och d. g. pros. Krön. (ibid. 245), om man eljest vill gifva den senare namn av textkälla.

(52) XIII, p. 628.

(53) Anmärkas må å andra sidan, att Östgötarna är lika väl som Smålänningar och Nerikesbor för Vestgötarna utaenzkir (d. y. VGL, þ. B. XLIV).

(54) Olof d. Hel:s S. k. 76.

(55) Vita Ansgar, c. 24.

(56) Man anser vanligen, att Eriksgatan är en urgammal institution, men utan att därför kunna anföra något stöd i texterna. Att Ragnvald Knaphövde var stadd på sin Eriksgata, då han dräps av Vestgötarna, är en tom gissning, som motsäges såväl av omständigheterna dervid, sådana de uti den kortfattade notisen om honom angivas, som av stadgandet om formerna för Eriksgatan.

(57) Script, rer. suec. II, p. 13.

(58) Diplom, suec I, 41, 49, 50.

(59) Dipl, 51. – Vad som gör antagandet om en imitation ännu troligare är, att de nyss anförda diplom. 49 och 50 är bref, skrivna till ärkebiskop Stefan.

(60) Dipl. 68, 65, 66.

(61) I, 28; jämf. IV, 20; Schol. 111, 115, 129.

(62) På förf:s önskan anmärkes att han inte varit i tillfälle att själv lägga sista hand vid slutet av sin uppsats.

Red.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s