Friheten är vår fana.

All världens hat och strid förmår ej att ta bort solens glans över land och stad, över åker, äng och skog eller dess glitter över blånande vatten. Men åkern kan trampas ner och skogen brännas. Städerna kan jämnas med marken och människornas boningar förödas. Sorg griper våra sinnen vid tanken därpå, ty vilken livsglädje ligger väl icke på oss i naturens fägring och människornas verk av stort och smått, vänliga broar, härliga byggnadsverk eller en vacker möbel. Över allt detta kan till och med en träl, en ofri, en egendomslös känna glädje. Men djupare blir känslan om det jag fröjdas åt är mitt eget, mitt hem, min lilla trädgårdstäppa, min stad, mitt land. Var och en vet av egen erfarenhet vad detta lilla ord, mitt, betyder för vår uppskattning. Våra möjligheter att använda detta ord är högst olika även för oss svenskar, alltför olika enligt min mening.

Per Edvin Sköld (S), 1940

Per Edvin Sköld (S), 1940

Men var och en har dock något att använda detta ord om, om inte annat, så om själva det svenska samhället. I detta finns det oändliga värden som är allas vår gemensamma egendom. Här har våra fäder bott och gjort sitt verk till vår fromma. Minnena över det förgångna är en kär del av vårt väsen. Här hoppas vi att våra barn ska bo och fortsätta verket. Det gör sig icke likgiltigt hur det samhälle ser ut där de har att ta vid.

I detta samhälle har du och jag fått lära oss tänka över livet och tingen och vi har fått tänka fritt. Vi har fått säga vår mening och vi har fått ge vårt bidrag till samhällets utveckling. En har fått mera av sin mening igenom, en annan mindre. Det är väl sant och det kan inte hjälpas. Även en som har fått orätt i meningsutbytet har den tillfredsställelsen att han dock fått tillfälle att framför sina synpunkter. Samvetet är fritt. Ansvaret har gått över på andra.

Så har vi svenskar använt vårt arbetsfält, Sveriges land, till att i samarbete och meningsbrytning bygga på ett samhälle, som med alla sina brister och även för den utomstående tedde sig som en löftesrik början till ett framsteg i människans ofullkomliga värld.

Är det underligt om detta land har blivit dyrbart för oss alla. Är det inte tvärtom självklart att vi med alla medel eftersträvar att bevara detta land åt det svenska folket som dess eget. Vi får icke underskatta risker och faror. Världen står i brand. Mäktiga stater begagnar alla medel för att vinna sina syften. Om små stater står i vägen så ve dem. Och vilja vi ligga blödande på marken och sväva mellan liv och död? Sverige tillhör också de små nationernas krets. Vår styrka är begränsad. Vi kan icke hävda oss med övermod och maktspråk. Med försiktighet och klokhet får vi försöka att treva oss fram längs vägen och söka undvika farligheterna. Men samtidigt får vi ständigt vara beredda att våldet ställer sig framför oss och vill tvinga oss bort från vägen, bort från frihetens och självständighetens väg. Då går det inte att undkomma. Då gäller det Sveriges liv och då får vi inte tveka. Då måste vi försvara oss med all makt, även om vi i modlöshetens stunder skulle finna motstånd hopplöst så får vi inte tveka. Gör vi det kan Sverige vara förlorat och denna förlust kommer vi då att ställas inför långt innan anledning att gripa till vapen föreligger.

Ty vi kommer inte då gå genom denna tid med ryggen rak. Vi kan inte med tillräcklig kraft vaka över vår självständighet och i det dagliga livet skydda dem om inte bakom vår gärning ligger den orubbliga föresatsen att vid hot mot vårt oberoende kommer vapnen att tala.

I vår tid kan endast den försvara sig som är beredd. Det hjälper inte att ha en krigsmakt om inte den befinner sig på fältfot när allvarets gång slår. I så blir fallet motstånd omöjligt. Den moderna militärtekniken har skapat sådana medel för terrorisering av förbindelser och utrustningsställen att organisering av försvarsmakten under krig är ytterst svår, men Sverige är berett efter måttet av sina resurser och dessa är en gång för alla givna, de kan förbättras. Vi förökar dem dagligen. De kan sålunda slås fast att varje dag kan vi säga till oss själva att vi har ungefär den beredskap som det är möjligt att uppnå. Men den skall bli bättre.

För att Sverige ska vara försvarsberett erfordras att den värnpliktiga delen av vår befolkning måste vara borta från hem och verksamhet för att vid våra gränser och kuster vara färdiga, att om så skulle behövas, försvara landet. Detta åligger den värnpliktige och hans anhöriga särskilda bördor som vi väl kan lindra, men icke i allt upphäva. De får göra det för Sveriges frihet och självständighets skull, det är en tröst i svårigheterna. När männen i vapenrocken går i sin dagliga sysselsättning vars detaljer ofta ter sig meningslösa och onödiga kan de dock säga till sig själva att alla deras gemensamma gärningar fylla det stora och det självklara ändamålet att bilda den mur bakom vilken det svenska folket förmår att stå upprätt i stormen med sin självständighets fana orubbligt fast i händerna.

De offer männen i vapenrocken och deras anhöriga ge för fosterlandet fylla oss andra med tacksamhetens varma känslor och få oss att känna vår beredvillighet att vara med och göra vad vi kan för att ge försvarsberedskapen allt vårt stöd. Denna beredskap kostar inte blott uppoffringar för våra soldater, den kostar därutöver stora summor pengar, så stora att vi aldrig förut kunnat tänka oss det. Dessa måste skaffas samman av det svenska folket. Ingen stans annars kan de komma ifrån. Alla måste hjälpa till därmed. Det går inte att undslippa. Ju förr vi gör detta klart för oss och gör vår insats desto lättare går det, desto behagligare former får vårt offer. Att dröja och tveka i obenägenhet, att uppgiva utanverket levnadsstandarden leder endast till svårigheter längre fram.

Låt oss ge vårt bidrag till landets försvar av fri vilja. Det rimmar väl med vårt samhällsideal. På den punkten är vi svenskar eniga, att endast de minimum av tvång som den mänskliga samlevnaden oundgängligen framtvingar skall åläggas den enskilda individen.

Friheten är vår fana. Den kan endast fladdra om Sverige är svenskarnas fria land. All vår strävan går i denna tid ut på detta enda, att bevara fädernas land som arbetsfält åt den nya svenska generation som nu växer och åt oändliga släktled därefter. Må vi med mod och fast vilja fortsätta på denna väg och bära tidens bördor med framtids förhoppningens leende på våra läppar.

Per Edvin Sköld (S), statsråd och chef för Försvarsdepartementet (1940)



Kategorier:Ingen kategori

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: