Öfversikt af Svenska Krigsförfattningens historiska utveckling från äldre tider till indelningsverkets afslutande år 1733.

ÖFVERSIGT AF SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS HISTORISKA UTVECKLING FRÅN ÄLDRE TIDER TILL INDELNINGSVERKETS AFSLUTANDE ÅR 1733.

AF TH. WIJKANDER, Öfverste. (1821-1885)

”Alle wahre Freiheit beruhet auf
einer von diesen beyden Grundfesten,
dass die Bürger Kriegsmänner seyn,
oder dass die Kriegsmänner gute
und verständige Bürger seyn.”

Joh. v. Muller.

STOCKHOLM, 1866.


Innehåll:

Förord
Första kapitlet: Från äldre tider till christendomens allmänna införande i medlet af 11:te århundradet.
Andra kapitlet: Från christendomens införande till unionstidens slut.
Tredje kapitlet: Gustaf I och hans söner.
Fjerde kapitlet: Gustaf II Adolf – Carl XI, till indelningsverkets införande, 1611-1682.
Femte kapitlet: Carl XI – Fredrik I, till indelningsverkets afslutande. 1682-1733.


Förord.

Ett lands krigsförfattning kan icke skiljas från dess samhällsförfattning. Krigsväsendet och dess utveckling sammanhänga derjemte i vårt land med den ekonomiska lagstiftningen och kameral-väsendet. Svenska krigs författningens historiska utveckling är sålunda ett arbete, som genom sin vigt och sin omfattning fordrar helt andra studier, än dem som egas af författaren, hvartill kommer att till följd af bristande bearbetning det förutsätter en jemn tillgång till archiv-forskning, hvilken han saknar. Författaren, medveten af sin bristande förmåga, att så som sig vederbör, behandla det vigtiga ämnet, borde derföre afskräckas från utgifvandet af detta arbete, men han har vågat tro, att detsamma, skrifvet såsom tidsfördrif på lediga stunder, skulle kunna gagna såsom en öfversigt af ämnet, hufvudsakligen till yngre kamraters tjenst. Må det från denna synpunkt bedömmas och må de ofrivilliga misstag, till hvilka författaren tvifvelsutan gjort sig skyldig, framkalla den mångsidiga och grundliga behandling, som en af fosterlandets vigtigaste frågor hittills i sin helhet saknat.

Med sistberörde syftemål har författaren serskildt trott det vara en pligt att, så vidt det varit honom möjligt, lemna en ärlig och detaljerad hänvisning för den, som önskar på egen hand vidare intränga i ämnet.

Slutligen anhåller författaren, att få offentligen betyga sin tacksamhet för den välvilja och det tillmötesgående bistånd, som i åtskilliga så offentliga, som enskildta archiver kommit honom till del, samt dervid serskildt nämna Kamreraren i Kongl. Kammar-Kollegium Sandberg, hvars kunskaper och samlingar varit för författaren lika tillgängliga, som värdefulla.

Första Kapitlet.

Från äldre tider till christendomens allmänna införande i medlet af 11:te århundradet,

”Antingen karl eller jarl”.
Konung Alfreds lag.

Grunddrag.

Våra förfäders samhällsinrättningar voro sannolikt redan vid invandringen temligen utbildade. Stam- och slägtförbindelser utgjorde grunden för både samhälls- och strids-ordningen. På det sätt, som var germanerne egendomligt och som vi återfinna vid alla folkvandringarne, blef krigsförbundsordningen eller indelningen för striden öfverflyttad på det i besittning tagna landet. Krigshärens fördelning i härhopar af 100 man, föranledde sålunda landets fördelning i hundari eller härader, (1) hvilka flere tillsammans bildade ett folkland eller fylke. (2) Dessa ”folkländer” voro sinsemellan förenade genom en förbundsförfattning. Öfver det hela herrskade ”envåldskonungen”, d.v.s. ensam konung öfver allt Svithiod, eller ”thiodan”, d.v.s. konungen öfver hela folket, i motsats emot småkonungarne.

Att den allmänna värnepligten, skyldigheten, att försvara sig och sitt land, hos ett sådant folk var erkänd, var lefvande, behöfver icke ens ifrågasättas. I händelse af fiendtligt anfall, tändes vårdkasar och utsändes budkaflar af den ständiga ”strand- eller bya-varden”. En hvar vapenför man, antingen han var fri eller träl, var då pligtig, att inställa sig på samlingsplatsen. Men derjemte hade den frie mannen skyldighet att följa konungen på hans sjötåg. (3) Man kallade det förra landvärn, det sednare härnad.

Härnadståg företogos dock icke endast på Upsala-konungens hud. Såsom hos alla germaniska folk förekommer äfven frivillig krigstjenst. Ungdomen samlade sig omkring dem, som genom börd och tapperhet utmärkte sig framför andra. Den följde dem i krig och faror, att förvärfva sig anseende och byte. Redan Oden beskrifves, såsom omgifven af en serskild krigareskara. Dessa fylgdarmän, detta konungafölge, förekomma i alla berättelser från dessa tider. Från dem härleda sig, ej mindre vikingatågen, än andra länders feodalväsende. Likasom ordet konung betyder ”en man af börd”, så är sjelfva konunganamnet ofta förbundet med befälet öfver dylika frivilliga krigare samt med aflägsna härtåg, t.ex. sjö- och härkonungar.

Men om öfverkonungen redan vid invandringen egde ett anseende och utöfvade en makt, som under lyckligare förhållanden och en högre kultur blifvit grundlagde, minskades dock snart hans myndighet genom landets vidsträckthet och brist på odling samt den nationella splittringen. Riket och konungadömet, inkomsterna och konungagodsen ärfdes och delades såsom annan egendom. Ofta var Upsala-konungens öfverste-presterliga värdighet kanske det egentliga och enda föreningsbandet. Efter Ingiald Illrådas död och ynglingaättens förjagande erhålla emellertid både konungadömet och förbunds-författningen mera bestämda, för den skandinaviska norden egendomliga former. Fylkeskonungarne försvinna och Sveakonungen styrer landet genom jarlar och höfdingar, befälhafvare hvar inom sitt område, på samma gång som folkfriheten på tingen gör sin vilja gällande, bönderna antaga de lagar, efter hvilka de skola styras och vaka öfver deras efterlefnad genom sina valde målsmän, lagmän och häradshöfdingar. Må man dock icke vid orden ”bonde” och ”folkfrihet” fästa nutidens begrepp. Bonde var en ”boende”, d.v.s. en besuten man, i motsats mot ”grässeti”, d.v.s. de, som suto i gräset, icke egde jord. Bonden var stolt öfver sin börd och sin frihet, var sin egen man, således icke någon annans, icke ens konungens. Bonden hade sina trälar, sina huskarlar, sina landbönder, (4) och öfver dem var han ”envåldskonung”. Småkonungarne voro de mäktigaste familjcheferne.

Svenska soldater

Svenska soldater

Allmän värnepligt.

Folk och krigshär voro ursprungligen detsamma, både i ord och sak. Så snart fara hotade eller konungen kallade, grep den frie, besutne mannen till vapen. Hos ett så krigiskt folk, som våra förfäder, var detta samhällets första lag. En genomförd krigsförfattning saknades ingalunda. Konungens främste man inom landskapet, landsherren (Westgötha-lagen), folklandsherren (Westmanlands-lagen) egde, att vid hotande fara uppbåda folket och förde sålunda det militära befälet inom landet. Länsherrar och länsmän, konungens tjenstemän inom mindre områden, länen och häraderna, få deremot icke uppskära budkafle.

Krig till lands fördes dock ännu endast undantagsvis och då vanligen blott, för att afvisa en fiendtlig landstigning eller dylikt. Härnad var liktydigt med sjötåg, och att våra förfäder voro förtrogne med sjöfart och skeppsbyggen, följer af sjelfva invandringen, hvilken otvifvelaktigt, för svearne åtminstone, försiggick öfver Östersjön. För dessa härnadståg finna vi ock hos det gamla vikingafolket en märklig organisation. De härader, som lågo hafs- och sjökusterne närmast, benämndes skeppslag, hvilka hade hvar för sig egen hamn, som utgjorde samlingsplats för så väl folk, som förråder. De sednare benämndes skeppsvist och förvarades i s.k. vista-hus. Häradet indelades i hamnelag och dessa i hamnor, hvilka inom skeppslagen, rodhen, roslagen, benämndes ”har” åra. Skeppslaget ställde ett visst antal fartyg, med besättning och nödig kost, olika inom olika orter, t.ex. 4 i Upland, 2 i Westmanland o.s.v. Ville nu konungen påbjuda härnadståg, gaf han det tillkänna vid kyndelsmessotinget (5) och bestämde tid, ej mindre för hela tåget, än för samlingen, hvilken först 14 nätter derefter fick ega rum. Ingen var skyldig att tjenstgöra längre än den utsatta tiden och ingen kunde åläggas stanna ute öfver vintern. Hvarje hamna lemnade en man och hvarje attung (1/8 skeppslag eller härad) dessutom en, den sednare utsedd af de öfrige attungsmännen och sålunda sannolikt befälhafvare för manskapet från attungen. Ingen fick medföra mindre kost än för 9 marker, ingen godkändes, som icke var 20 år, vid fullt förstånd och friboren. Folkländerne, eller det inre landet, lemnade krigshären, och roslagen, eller kusten, besättning å fartygen. Konungen nämnde det högre befälet, t.ex. stambo, d.v.s. den, som under drabbningen intog platsen i fartygets förstäf. Det hela kallades, att bjuda lidh och ledhung. (6) Ledingen benämndes äfven utroder, på norska udfærd.

För öfrigt var hamnelags-inrättningen en ganska helgjuten institution. Inom hamnelaget fördes befälet af hamnfogden, som hade boställe, hvilket i början var alldeles skattefritt, men sedan blef lagdt under någon utskyld. Lagen bestämde i hvilken ordning hamne-männen skulle utgå, ty då den ene varit ute ett år, skullo en annan utgå det följande o.s.v., och lottning afgjorde bland dem, som tillsammans brukade ett hemman. Hamna var, med ett ord, ett jordområde, som till krigstjenst var skyldig aflemna en man. I norden fanns sålunda redan vid denna tid indelningsverk eller krigstjenst fästad vid jorden. Äfven hos anglosachsarne utgjordes krigstjenst efter jordatal. Och äfven länen, förläningsgodsen, voro ett slags indelningsverk. Länsinnehafvaren uppbar inkomsterne af ett visst distrikt, emot skyldighet till krigstjenst för sig och sitt folk.

Till lands åter uppkallade konungen så stor del af befolkningen, som honom godt syntes och ändamålet fordrade. Detta var äfven den allmänna germaniska seden. Julius Cæsar berättar om sueverne, att ”de skola ega 100 landskap, af hvilka årligen äfven så många tusende krigare utgå. De, som stanna hemma, underhålla både krigshären och sig sjelfve”. Berättelsen omtalar vidare deras enkla seder och huru den, som ena året var hemma, var det andra i fält. Alla förde med sig vapen och munförråd. Denna enkla krigsförfattning är äfven naturlig hos ett krigiskt folk, der hvarje fri man är krigare. Vid fiendens anfall, då faran var nära, reste sig alla till den egna härdens försvar, men då fienden skulle anfallas i hans eget land eller på längre afstånd, var det hvarken önskligt eller möjligt att ”gå man ur huse”, utan konungen bestämde den erforderliga styrkans storlek. (7) Vanligen utgick hvar 7:de man, hvilken siffra bevisar huru krigiskt folket var, om man ihog-kommer, att bonden icke fick sända sin dräng eller sin i träl, men att ändock desse, ja tillochmed barn af en viss ålder, räknades i mantal. Så t.ex. utfärdade konung Sven Knutson i Norrige straxt efter slaget vid Sticklarstad är 1030 en lag, att ”sju män, deruti inberäknadt en hvar, ”som uppnått 5 års ålder, skulle i krig uppställa en man”, och efter samma grund äfven manskap till fartygen.

Hos alla de germaniska folken (8) funnos dylika folkhärar, hvilka emedlertid öfverallt, utom i Schweitz och den skandinaviska norden, samt till en del i England och de tyska städerne, undanträngdes af feodaltrupper. Folkhären var äfven en förträfflig organisation, så länge icke krigen fordrade andra egenskaper, än tapperhet och enskild vapenfärdighet, dem vikingatåg, religion och seder fostrade, samt så länge alla frie män, oberoende af börd, stånd och förmögenhet i densamma inträdde. Den motsvarade i många hänseenden vår tids conscriberade national-arméer, inneslutande på grund af gemensam vapenpligt alla samhällsklasser och utgörande på en gång krigshär och krigsreserv. De sista 200 åren af denna period voro äfven svearne så mäktiga, att de, enligt ett yttrande af den bekante Adam af Bremen, ”syntes vilja nedbryta de öfriga nordiska folken”, under krigiska konungar, ”blomstra folkfrihet och konungamakt i den skönaste samdrägt”.

Hvad här ofvan om krigsförfattningen blifvit anfördt, grundar sig visserligen uteslutande på förhållandet, sådant landskapslagarne det vid böljan af nästa period omförmäla, men att något motsvarande förefanns vida tidigare, framgår redan deraf, att dylika organisationer alltid utväxa småningom och organiskt, samt att lagarne städse äro grundade på redan länge bestående förhållanden. Redan Tacitus omtalar dessutom svionerne såsom ett folk, mäktigt genom vapen och skepp. Sveakonungens ledungar hafva så vidt omkring sträckt sina härjningar, att deras tillvaro redan under denna tid, icke tarfvar bevisning. Konungens rätt att påbjuda härnad, omtalas äfven i sagorna, men om formen och sättet hafva vi först genom landskapslagarna fått kännedom, ehuru de skrefvos på en tid, då sjelfva saken, genom sjökrigens förvandlande till landkrig, redan började komma i förgätenhet.

Vill man emedlertid efter de gamle sagorna och andra germaniska krigsförfattningar söka göra sig en föreställning om uppkomsten af hamnelaget, skulle den allmänna värnepligten varit den ursprungliga vapenpligten och derefter ”sammansättningar” blifvit först genom häfd, sedan genom lag, föreskrifne för allmogens uppbud till härnad, under det att de högättade stormännen och konungens män alltid inställde sig sjelfve personligen med sina ”följen”, samt att vid slutet af hedendomen dessa sammansättningar bestämdes efter jordatalet (markland jord), enär ledingen icke endast fordrade folk, utan äfven penningar, och derigenom alltmer blef en beskattningsfråga, ehuru grundad på värnepligten. Snorre Sturleson, som omnämner, såsom äldre än all historia, ”folkländer” i throndelaget och ”fylken” öfverallt i Norrige, berättar nemligen, att konung Håkan Adalstensfostre först införde skeppslag eller ”skibreder” i nämnde land, samt att konung Sven Knutsson, i enlighet med hvad som i Danmark redan förut var brukligt, utfärdade den nyss omnämnda lagen för manskapets utskrifning. Att emedlertid med anspråk på visshet numera utreda uppkomsten och utvecklingen af dessa förhållanden, torde väl knapt vara möjligt.

Frivillig krigstjenst.

Af svit, krigsfölje, och thiod, folk, är troligen namnet Svithiod, antager Geijer, och detta ”krigsfölje” eller ”konungafölje” är, på sätt som redan blifvit antydt, oskiljaktigt från de germanisk-skandinaviska folkens hela historiska utveckling. I norden, der ingen eröfrare skiftade länder och folk emellan sina krigareskaror, och der den gamla förbundsförfattningen icke uppblandades med spillror af det förslafvade romareväldet, utan der Upsalakonungen från början endast var öfversteprest, domare och anförare i krig, kunde visserligen icke konungaföljet utväxa till den alla förhållanden och all folkfrihet uppslukande makt, som vi i andra länder känna under namn af feodalväsende, men den germaniska krigs- och eröfringslusten framträdde der under andra, i den europeiska samhällsutvecklingen nästan lika mycket ingripande former, vikingatågen, (9) hvilka i sin ordning återverkade på samhällslifvet i hemlandet. Hvarje konungason, som längtade efter rykte och äfventyr, hvarje högättad man, som behöfde gods och egodelar, samlade frie män omkring sig och begaf sig ut i härnad, återvändande under vintern till sitt vikingabol eller liggande året om på sina skepp. Härigenom underhölls en krigisk anda hos folket och afleddes mången anledning till inre stormar bland ett oroligt folk, men härigenom uppstod äfven bruket, att i hemmet omgifva sig med skaror af gårdsfolk, ju talrikare desto bättre, hvilket i framtiden inverkade på sjelfva samhällsförfattningen. Sålunda finna vi t.ex. bonden Håkan den gamle omgifven af 300 egne beväpnade huskarlar, då han lemnade skydd åt Olof Tryggvason. (10) Genom vikingatågen afvänjdes folket från det fredliga förvärfvets mera fridsamma bana samt uppväxte Snorre i kärlek till vapen och förakt för näringsflit. Hvarje hemvändande viking medförde krigsfångar för tyngre och den frie mannen motbjudande arbeten. Träl = troll, var hos oss, likasom hos alla andra folk, detsamma som krigsfånge. Trälarne sysselsattes med åkerbruket, de frie med vapenyrket. Kriget blef binäring.

Frändskapen emellan feodal-eröfringarne och vikingatågen visar sig deruti, att de konungaföljen, som föranledde det gamla romareväldets fall, ansågo eröfringar af land på samma sätt som annat byte, hvilket såsom gemensam tillhörighet borde delas, om äfven anföraren var berättigad till större lott, än de öfrige. Vikingalagen gällde derföre äfven vid eröfringen till lands och blef grunden för feodalväsendet. Hvar och en af de segrande krigarne fick sin andel af land och folk emot vilkor, att i förhållande dertill försvara det eröfrade, d.v.s. göra krigstjenst. För öfrigt, då hvarje härhop från hemmet hade sin anförare, skedde delningen först i större lotter mellan de olika skarorne och sedan inom hvarje dylik, efter samma grunder. Samhället blef en armée i kantonneringsqvarter. Likasom i det gamla hemlandet, var den frie mannen krigare, men derjemte i det nya äfven herre öfver ett antal besegrade. Saken var honom icke främmande, ty redan såsom krigare eller viking hade han hemfört krigsfångar, för att öka sina trälars antal. Men likasom sjelfhämnden var i det fria, men råa fosterlandet, både tillåten och aktad, så uppstod snart emellan de mäktige vasallerne inbördes fejder. Konungamakt och folkfrihet voro båda lika omöjliga under de otålige klanchefernes strider.

Återvända vi till norden, utvecklas der en lika blodig, men icke så chaotisk tafla. Konungarne, hvilkas första pligt alltsedan Odens tid var att ”skydda land och rike”, samla omkring sig krigareskaror, företrädesvis af dom, som i vikingafärder vunnit ryktbarhet och krigsvana, eller åtminstone såsom hofmän (11) och huskarlar egnat sig åt vapenyrket. Men Upsala-konungens makt och inkomster äro inskränkta. Först då fylkeskonungarne försvinna, finnes för honom en möjlighet, att öka sin hird, (12) sitt ”krigarehof”. Han insätter nu jarlar och höfdingar, hvilka i personlig förläning erhålla de förjagade eller utrotade småkonungarnes jordegendom samt uppbära en del af de i natura-persedlar utgående skatterne, emot skyldighet att till konungens tjenst underhålla krigare. Jarlarne, som det oftast åligger, att försvara en del af riksgränsen, nödgas härigenom hålla ännu mera krigsfolk. Upsala-konungen sjelf kan med ökade inkomster äfven samla omkring sig ett större antal krigare, och han nödgas göra det, för att upprätthålla sin myndighet. Den krigiska lusten vänder sig inom ett alltmer ordnadt samhälle alltmera utåt, vikingatågen sträcka sig till mer och mer aflägsna länder samt verkställas med större och mera samlad styrka, en följd dels af samhällets utveckling och större materiela hjelpkällor, dels af en inre nödvändighet, då dessa högättade, orolige män, som ditintills varit sjelfrådande hvar inom sin ort, alltmera trängas både af folkfriheten och af konungamakten, hvilken sednare slutligen känner sig så stark, att äfven den fattas af lusten att företaga aflägsna härnadståg och göra eröfringar.

Huru talrika ”konungens män” voro, är svårt att för någon serskild tidpunkt utreda, men då Olof den helige till sitt tåg mot Norrige år 1030 fick utur Anund Jacobs hird utvälja 480 krigare, finner man att deras antal icke var ringa. Och då sistnämnde konung väntade ett anfall af Knut den store, red han genom Westergöthland med 3,600 man. Voro ock bland dessa en del storbönder med deras följen, så utgjorde dock konungahirden hufvudstyrkan. De benämndes konungens gårdsfolk, huskarlar, gjäster, hofmän, färdmän, följemän och drabanter, åtnjöto sitt underhåll af honom och voro hans män, konungsmän, i motsats emot odalbonden, som var ”man för sig” och sjelf hade ”sine män”. De ypperste lågo såsom landvärnsmån ute på konungens härskepp, att skydda kusterne. Så omtalas, att Eric Segersälls landvärnsmän, Vandill och Adill, aldrig hade mindre än 10 härskepp. ”Andre foro i köpfärder och härnader, att förvärfva konungen kostbarheter och byten, eller drogo de i andre konungens ärender och bud, somlige att indrifva skatterne af underlydande länder, andre i sändebudskap till främmande hof eller i öfrige beskickningar och förrättningsvärf, konungen dem uppdrog; en del vistades vid kungsgården, omgåfvo konungen, utgjorde såsom hustrupper hans lifvakt eller hade andre sysslor och befattningar sig uppdragne.” Så omtalas, i Harald Hårfagers saga, huru anföraren för hirden besörjde landsstyrelsen. Så talas om konung Aune den gamles fä-hirdr, d.v.s. skattmästare. Under fredstid hölls hirden i jemn och daglig öfning, och serskilde kämpar hade sig dess utbildning och undervisning anförtrodde. Jemte det att de högre graderne sålunda voro ett slags embets- och tjenstemän, använde till alla de förrättningar, som statens tjenst eller konungens vilja fordrade, måste man derföre med skäl anse dessa krigareskaror i militäriskt hänseende motsvara en sednare tids värfvade ”lif- och hus-trupper”. Huruvida de redan under detta tidehvarf i vårt land erhöllo en på förhand bestämd aflöning, torde kunna ifrågasättas, men huru nära hela institutionen låg besoldnings-systemet, synes af förhållandet i Danmark. Sven Tveskägg upprättade nemligen vid Englands eröfring en korps, som bekant under namnet thinglith omkring år 1030 omorganiserades af Knut den store. Denna korps tjenade för bestämd månadssold och med ettårig kapitulation från nyår till nyår. Om sommaren låg folket på skeppen, om vintern i borgläger. Och då denna ryktbara och talrika trupp upptog krigare af alla de 3:ne nordiska folken, kan man troligen utan fara för misstag antaga, att lagstiftningen för densamma både tjenade till förebild för likartade organisationer i grannländerne och var ett uttryck af tidens åsigter och krigarebruk. I Norrige vill äfven synas, som hirden, till och med redan så tidigt, som under Olof Trätäljas sonsons son, uppbar ”sold”.

Beskattningsväsendet och krigshärens underhåll

Till landets försvar och gudstjenstens upprätthållande, hafva i alla länder de första skatterne utgått. Krigsfolkets underhåll kan aldrig, minst i tider som dessa, skiljas från beskattningsväsendet. Oden fick ”skattepenning” för hvarje person, men han skulle derföre offra för årsväxten och värja landet för ofred. Denna skatt var sålunda ännu personlig och benämndes derföre äfven näs-skatt. Äfven småkonungarne uppburo dylika ”skattgåfvor”.

I allmänhet äro skatter ursprungligen, antingen bidrag till gemensam utgift eller lösen för befrielse från personlig tjenst. ”All egentlig skatt, som ej med eröfringsrätt blifvit införd, har sin grund i arbetets fördelning”. Hos fria folk ifrågakomma de vanligen först såsom frivilliga afgifter för gudstjenstens upprätthållande. Den frie mannen kan och vill för öfrigt sjelf med sin person uppfylla samhällets behof af styrelse och försvar. Snart låter dock detta sig icke längre verkställa. Flera personliga åligganden blifva då utbytte emot skatt, genom frivillig öfverenskommelse eller godvilligt åtagande. Så äfven i vår nord, der alla skatter i äldre tider varit bevillningar = gärder = sammanskott, som folket sig frivilligt åtog för vissa, på förhand bestämda ändamål. Sjelfbeskattningsrätten var oskiljaktig från förbundsförfattningen.

De äldsta skatter voro sålunda:

Ledungslama, d.v.s. frihet eller uteblifvande från ledung, (13) en skatt, som beviljades utgå af dem, hvilka sluppo utgöra ledung, antingen emedan denna värnepligt af dem, ehuru utskrifne, försummades, eller att den till större eller mindre del för året icke utkräfdes. (14) Den utbetalades, dels såsom en ersättning för hvad konungen under härnaden kunnat förvärfva, dels såsom en erkänsla för den emot folket visade skonsamheten. Och såsom ett intressant bevis, att ledungslaman utgick under förutsättning, att utgörandet af ledung och ledungslama skulle för de hemmavarande innebära en borgen, att få sitta i fred och lugn, kan anföras, att allmogen omkring Umeå och Bygdeå i Norrland icke erlade denna skatt, emedan ”de sjelfve skulle värja sitt land”.

Skeppsvist eller skeppstaskatt åter betalades, i stället för de skepp och den proviant, som hamnelaget var pligtig att utgöra. I Upland, der 4 fartyg utrustades af hvarje skeppslag, utgick skeppsvisten för alla folkländerna, med respektive 8 och 6 pund och spann af hvarje hamna för de 2:ne första fartygen, men med penningar för de 2:ne följande, 40 marker för hvarje skepp. För tredje skeppet uthjordes skatten, ”så af markland jord, som af viger man” (krigare), men för fjerde skeppet utgjordes den efter mantalet, af bönder, bondesöner, legodrängar och löske-karlar (lösdrifvare), och serskildt föreskrifves, att hela häradet skulle vid gärdens uttagande till mantalet beräknas. Hvarje hamna var i Svea land 12 markland, d.v.s. en egovidd, hvarå säd utsåddes till värde af 12 marker. Enligt dåvarande priser har man derföre velat antaga ett markland till 12 tunnors utsäde. I Skåne motsvarade en hamna, hvad en sednare tid benämnde 9 tunnor hartkorn. Den kallades der ett lægd. Men om dessa uppgifter äfven endast äro approximativa, framgår dock ovedersägligen, att ifrågavarande skatt utgick både efter förmögenhet och persontal, mannatal, samt att kameralväsendet vid denna tid redan hade nått en anmärkningsvärdt hög grad af reda och utveckling.

I denna gästfrihetens tid åtnjöt dessutom konungen fri gästning, då han med sin hird färdades mellan sina gårdar, för att förtära deras afkastning. Matgärd sammansköts då af allmogen. Det är dessa gärder, som kallades veitsla, d.v.s. gästabud, underhåll, och gengärd, ”konungen till mötes, till underhåll för honom och hans ”hof”. När dessa färder upphörde, infördes i stället en stadigvarande årlig skatt.

Ättargäld var en annan gärd, som ”efter mantalet” utgick till offrens och landsfredens vidmakthållande och med tiden äfven blef en ständig skatt. Möjligen var det den gamla näs-skatten, som fick detta nya namn, emedan den till uppbördens lättande utgick efter ätterna och utbetalades af hufvudmannen för hvarje ätt.

I allmänhet hade konungen 3:ne sätt, att denna tid underhålla sina krigare, nemligen 1) vid eget bord; 2) genom gästning hos allmogen, veitslo, och 3) genom förläning af egne eller kronans gårdar.

Bondehären åter medförde alltid egen kost för den tid, som vid uppbådet blifvit bestämd, men derefter ålåg det konungen att densamma underhålla. Följden blef, att när kosten var förtärd, gick folket hem, hvilket äfven både här och i andra länder ansågs vara dess rättighet. I folkhärens uppkallande låg alltid något tillfälligt och öfvergående.

Att fiendens egendom icke skonades, utan så vidt möjligt ”härjades”, låg i tidens anda. Att ”göra strandhugg” var vikingens provianterings-sätt. Provianterings-staterne, om detta uttryck redan må vara tillåtet, voro serdeles riklige och framför allt fick ölet icke saknas. Malt ingick i alla gärder.

Andra Kapitlet.

Från christendomens införande till unionstidens slut.

”Sjelfsvåldets tidehvarf för de
’mäktige, blir lagstiftningens
tidehvarf för folket.’’

Geijer I: 175.

Grunddrag.

Då de hedniska offerfesterna afskaffas, sönderslites det gamla föreningsbandet i förbundsförfattningen. Den krigiska andan, stängd genom christendomen från vikingatågen, vänder sig inåt och alstrar borgerliga krig. Svear och göther uppträda emot hvarandra i strid om företrädet. I de inbördes krigens smältugn omgjutes både samhälls- och krigsförfattningen. De gamla högättade slägterna växa i inflytande och makt genom konungavalen och striderna om thronen ätterne emellan. Sverker den unge intager biskoparne i rådet, i hvilket äfven lagmännen snart inträda. Dessa andlige och verldslige stormän bilda med konungen ett förbund, som står öfver landskapen, och utgör en representation, ett uttryck, för riket såsom stats-enhet, i stället för ett aggregat af landskap under en personal-union. Snart afgöras derföre äfven alla rikets angelägenheter på ett slags förbundsförsamlingar, s.k. herredagar.

Dessa förhållanden fordra en stark konunga-makt, hvilken äfven med folkungaätten framstår under inflytelse af utländska statsgrundsatser. Men rikets delning inom konungafamiljen och inbördes oroligheter tillåta snart den gamla börds- och jord-adeln att, i förening med prelaturen, ryckas om väldet med sjelfva konungamakten, som den hittills understödt i de utur slitningen mellan konungamaktens fordran på riksenhet och landskapens anspråk på inre sjelfstyrelse uppstående striderna mot folkmakten. Aristokratiens sträfvanden, att beherrska så väl konung, som folk, och de utländska konungarnes misslyckade försök, att genomföra utländska regeringsgrundsatser, hvilka hota att alldeles tillintetgöra förbundsförfattningen och göra hela landet till ett utländskt lydrike, möta emedlertid kraftigt motstånd hos det i landskapen, i afskiljdt lugn, lefvande folket. Hos allmogen, som dock numera omfattar helt andra elementer än dem, hvilka på allshärjartinget och landskapstingen egde talan, återvaknar den gamla sjelfständighetskänslan. Den slutar sig omkring de ädlare magnaterne. ”Det af olyckan förenade svenska folket” afkastar, under Engelbrecht, Sturarne och Gustaf Wasa, det dubbla oket.

Allmän värnepligt fortlefde under alla dessa stormar. Skilnaden mellan härnad och landvärn försvinner dock småningom, dels genom sjökrigens förvandlande till landkrig och härnadernes upphörande, dels genom de inhemska, oupphörliga fejderne. Bondehären blir alltmer landstorm i den mening, som vår tid tager detta ord och så vidt en jemförelse med vår tid är möjlig. Illa beväpnad och efter rusttjenstens införande beröfvad sina stridbaraste och mest vapenkunnige elementer, saknar folkhären vanligen den krigstukt och den sammanhållning, utan hvilka krigshärar aldrig kunna motsvara sitt ändamål.

Äfven frälset eller den s.k. adeliga rusttjensten, som till häst fullgör sin ”värnepligt”, eger genom landets beskaffenhet mindre inflytande på stridernas utgång, än motsvarande organisationer i andra länder.

Den frivilliga krigstjensten undergår samtidigt stora förändringar. Med de högättade slägternes växande makt och förmögenhet, ökas äfven antalet af deras gårdsfolk. Antalet befästade slott och borgar stiger oupphörligen, (15) en naturlig följd af den ställning, som allt större och större förläningar gifva den förut mäktige, och af det

skydd, som de ständige fejderne påkalla. Större delen är visserligen kronans län, men adelns rättighet att befästa egna sätesgårdar, tidigare icke ens ifrågasatt, sednare föremål för häftiga strider, blir slutligen af konungamakten erkänd. Med dessa ”slott och borgar” uppkommer behofvet att å dem hålla ständiga besättningar. Genom strider emot främmande, värfvade trupper framkallas bruket att taga dylika både i konungens, städernes och de enskildes tjenst. Krigskonsten fordrar större vapenskicklighet, regeringssättet lydigare verktyg, än en uppbådad allmoge kan lemna, krigsväsendet blifver yrke, krigaren får sold och disciplin.

Krigslagar, bekanta redan under vikingatiden, få nu namn af gårds-rätter. De gälla nemligen för den gård, der konungen eller en storman har krigareskaror samlade. Vi finna sålunda det gamla, frivilliga ”konungaföljet” småningom förvandladt till dyrlejde, ofta tygellöse, värfvade trupper, blindt trogne den, som tager dem i sin tjenst, – så länge och så framt solden ordentligt utbetalas.

Konungaföljets gamla anförare äro nu embets- och tjänstemän, (16) med bestämda befattningar. Jarlen, sedan Eric Segersälls tid ett nytt slags medregent, konungens andra jag, blir småningom förnämste mannen vid hofvet och med detsamma i riksstyrelsen, så mäktig, helst sedan embetet öfvergår till folkungaslägten, att han här, likasom ”major domus” hos frankerne, omsider emottager konungens både makt och plats, hvarefter jarla-embetet afskaffas.

Allmän värnepligt.

Det är redan omnämndt, huru med sjökrigens förvandlande till landkrig och härnadstågens upphörande, den gamla ledungen, sådan den i hamnelags-inrättningen framstod, alltmer föll i glömska. Den var dock för djupt sammanvuxen både med beskattningen och sederna, för att icke tid efter annan ännu länge framskymta. (17) Redan uppkomsten af det andliga och verldsliga frälset rubbade emedlertid och till en viss grad omöjliggjorde hela institutionen. Visserligen antaga åtskilliga författare, att frälsets frihet ”från all konungslig rätt”, d.v.s. från alla till konungen utgående utskylder, endast innefattade frihet från de ordinarie skatter, som grundade sig på ledungspligten, såsom skeppsvist och ledungslama, men icke från den ”för alla gemensamma förpligtelsen, att ”deltaga så väl i bördan af härads-snäckornas (fartygens) ”byggande och underhållande, som äfven i den öfriga ”utrustningen med manskap och ledungskost, när det ”gällde verklig utfärd”. Vidare att frälset icke var från extra gärder och inqvartering under krigstid befriadt. Men åtminstone mot slutet af detta tidehvarf måtte dock sällan, om ens någonsin, dylika bördor blifvit, såsom en för alla gemensam skyldighet, adel och kyrka pålagde, utan deras eget medgifvande. Visserligen var äfven i öfrigt lagligen stadgadt, att icke några gärder fingo uttagas, utan att folket sig dem frivilligen åtagit. Men skatteallmogen saknar numera förmåga, att göra sin rätt gällande.

Krigstjenst till lands i folkhären eller bondehären, som han vanligen benämndes, framträder sålunda under förevarande tidehvarf, i stället för den på hamnelaget grundade ledingen, som var afsedd för striderne till sjöss. Denna folkhär, som både hos oss och öfrige germaniska folk, från uråldriga tider förefunnits, på sätt i föregående kapitel blifvit omförmäldt, erhåller emedlertid on alltmer förändrad karakter. Frälset icke endast minskar dess numeriska styrka och ökar tungan för skatteallmogen, genom att adelns och kyrkans landbönder alltid räknas endast till hälften emot odalbönderne, utan det nedsätter äfven dess militära värde, genom att den gamla folkhärens förmögnaste och stridskunnigaste män utträda, för att sammansluta sig i adelhären eller, såsom den längre fram benämnes, ”adels fanan”.

Emedlertid fanns och begagnades fortfarande bondehären. Sålunda utskref Carl VIII Knutson till det bekanta skånska tåget år 1452 hvar 8:de man af bönder, inhyseskarlar, borgare (18) och bergsmän. Att af klerkeriet äfven vissa knektar utskrefvos, torde kunna anses för säkert, men huru dessa utskrifningar för öfrigt verkställdes, är numera svårt att utreda. Om vi ihogkomma att hamnelags-institutionen hade ett slags rotering eller sammansättning” (19) och att, på sätt redan är omförmäldt, hos sueverne de, som stannade hemma, underhöllo ”både krigshären och sig sjelfva”, äfvensom att dylika ”sammansättningar” förekomma i det tyska heerbannet (20) och i hvarje nationel organisation, som vi återfinna under en sednare tid i den skandinaviska norden, torde dock kunna antagas, att dylika roteringar voro en i den germaniska förbundsförfattningen, likasom i folklynnet, grundad organisationsform, samt att äfven bondehären utgick efter en sådan norm. I heerbannet bestämdes sålunda, vid aflägsna företag, härnad, den utgående styrkan efter afståndet, enär med detsamma kostnaderna växte. Så voro sachsarne pligtige att ställa hvar 6:te man vid nedre Donau, men hvar 3:dje vid tåg emot Böhmen. De, som icke egde nog förmögenhet, att underhålla sig sjelfve, erhöllo understöd af dem, som fingo stanna hemma. De fingo icke sold, men kostnaden för deras underhåll och utrustning fördelades på flera af de hemmavarande, d.v.s. de erhöllo hvad som långt sednare, vid våra utskrifningar, benämndes ”roteringspenningar”.

Vare nu härmed huru som helst, så försvann i Tyskland med feodalherrarnes växande makt äfven heerbannet, (21) men icke bondehären i den skandinaviska norden, emedan der fanns fortfarande en fri och handlingskraftig, om ock vid denna tid nedtryckt, allmoge, som under de gamla nationella formerna städse var färdig, att grips till vapen för fosterjorden.

Denna bondehär saknar dock all inre organisation och i berörde hänseende har den åtminstone icke något jemförligt med hamnelags-inrättningens organisativa bestämmelser. Den samlades, marscherade och kämpade landskaps- och häradsvis, i lyckligaste fall fördelad under serskilda baner, i serskilda hopar. Endast med hänseende till landets och stridernes beskaffenhet samt vid jemförelse med de bondhopar, som härjade och brände i bondupproren utomlands, eger den från militärisk synpunkt, åtminstone vid slutet af detta tidehvarf något värde. Alltmer och mer minskades dess användbarhet, af skäl som redan äro anförde. Huruvida kyrkans förbud för allmogen, att i fredstid bära vapen, dertill bidrog, är svårt att säga. I någon högre grad torde det icke varit förhållandet. Mötet i Linköping 1153 hade nemligen förbjudit att komma beväpnad till kyrka, köpstad, ting eller gästabud, samt inskränkt rättigheten, att i fredstid gå beväpnad, till ”adeln eller konungens följemän, som ifrån den tiden blefvo kallade väpnare eller män af vapen”, men denna åtgärd afsåg endast sedernes förmildrande. Kyrkan förbjöd att bära, (21 b) men icke att ega vapen, eller att öfva sig i deras begagnande. Att stadgandet aldrig kunde genomföras, synes bäst deraf, att det oupphörligen förnyades. Först Christian II försökte, att på en del orter verkligen afväpna allmogen, som i de oupphörliga fejderne dessutom egt godt tillfälle till vapenöfningar.

Allmogens villighet att inställa sig till krigstjenst, minskades för öfrigt genom uppbåd till aflägsna orter och för ändamål, som voro dem och nationalkänslan lika främmande, t.ex. den s.k. ditmarscher-kriget under Eric af Pommern. Detta krig ”föranledde beständiga utskrifningar af folk, som till en stor del förgicks i fångenskap och elände.” Visserligen hade redan förut, i Magnus Ericsons landslag (1347), värnepligten blifvit inskränkt till rikets gräns, ”land och rike att värja”, och samma stadgande återfinnes i den nästan samtidiga Södermanlandslagen, men vid Calmare-unionen (1397) var stadgadt, att alla 3 rikena skulle i krigstid bispringa hvarandra, vare sig till sjöss eller lands och ”sjelfva ”förse sitt folk med spisning och annan nödtorft”, äfvensom ”konungen skall sörja för deras tjenst och lön, skada ”och lösen ur fångenskapen”. Det var på grund häraf, som svenska bönder användes på Danmarks södra gräns, ehuru till allmogens stora missbelåtenhet, I konung Christofers landslag (1442) återfinna vi emedlertid ånyo det inskränkande stadgandet, som adeln vid denna tid hade åt sig utverkat i alla länder, nemligen att icke vara pligtig till krigstjenst utom riket. (22) Adelns rust- tjenst grundade sig nemligen i vårt land på den allmänna värnepligten, hvarom längre ned vidare, och hvad som gällde för bondehären, gällde ännu äfven för rust-tjensten och tvertom. Men genom ifrågavarande stadgande förvandlades bondehären emedlertid de jure till landstorm, hvilket den redan förut de facto var. En armée, som icke är villig och icke pligtig, att öfverskrida landets gräns, är icke någon krigshär, utan ett lokalförsvar, på sin höjd en till gränsornas försvar mobiliserad landstorm. Sådan visade bondehären sig äfven. Då det gällde den egna härdens försvar, att möta en infallande fiende, att förjaga en hatad fogde, försvara kränkta rättigheter eller hämnas lidna oförrätter, kämpade bondehären nästan alltid med tapperhet, ofta med seger, endast den egde dugliga anförare; då krigståg företogos, för att efter tidens sed bränna och härja hos grannarne, var den äfven villig och användbar, men då det gällde att möta fiendens infall, t.ex. ryssarnes i Finland eller danskarnes på svenska östersjö-kusterne, var den alltför långsam att sammandraga, och vid fråga om eröfringar, då ett landskap måste för längre tid besättas, var den naturligtvis aldeles omöjlig att använda. Bondehären motsvarade icke längre hvad man redan vid denna tid fordrade af en krigshär, och vid slutet af denna period saknar landet sålunda en tidsenlig krigsförfattning, ehuru den allmänna värnepligten qvarstod såsom grundsats. Engelbrechts, Sturarnes och Gustaf Wasas lyckade uppbåd voro snarare bondeuppror, än lagbundne utskrifningar.

Dylika exploderande krafters vanliga, för tillfället hälsosamma verkan, lemnar icke någon borgen för samma framgång vid tillfällen, då hänförelsen icke är lika stark eller då den längre tid tages i anspråk.

Adlig rusttjenst.

Adel, i en sednare tids mening, såsom ett sammanslutet stånd, med vissa bestämda politiska rättigheter, förefinnes icke i äldre tider, men en börds-adel, utmärkt framför massan af de fria männen, genom sitt personliga anseende och talrikheten af sina underhafvande, huskarlar och trälar, fanns dock sannolikt redan i det gamla stamlandet före invandringen och var från hela den germaniska samhällsbyggnaden oskiljaktig. Vi hafva redan antydt, huru denna blods-aristokrati sammanhänger med konunganamnet, fylkesindelningen och vikingatågen, samt återfinnes lika mycket bland storbönderna, som thingnarmännen. Eric den heliges fader Jedvard var en god och rik bonde”, och Sigrid Storråda var dotter till ”bonden” Skoglar Toste i Westergötland. Olof Skötkonungs rådgifvare kalla sig sjelfve för” bönder”, men konungen tilltalar dem med benämningen ”höfdingar”. Ur kretsen af dessa stora, odalborne slägter framgingo vanligen äfven lagmännen och häradernas höfdingar, emedan folkets val gerna föll på ansedda jorddrottar. Herreman var ursprungligen ”härmand” eller anförare för en afdelning krigare. Hamnfogden eller styresmannen för hamnelaget, hade åtminstone i Danmark redan i Waldemar Atterdags tid blifvit en ärftlig befattning. Klanchefen var sannolikt genom val häradets höfding, samma gång som han genom börd var ärftlig hamnfogde. Det anseende och den makt, som konungatjenst lemnade, medförande embeten och förläningar (23), förmådde derjemte äfven storslägtade män, att träda i konungens tjenst. ”Så var redan”, yttrar en lika grundlig som samvetsgrann häfdeforskare, ”från ålder grund lagd till en viss stånds olikhet, på ena sidan ”genom de stora jord-drottarne, som med glansen af sin ättstorhet och sin rikedom på odaljord höjande sig öfver de menige odalmännen, suto på sina stamgods, lefde utaf afkastningen af sina gårdar och räntorna af sina landboer och icke genom särskildt troskap och pligt stodo i några beroende förhållanden till konungen; på den andra konungsmännen, hvilkas personliga ställning till konungen, i samband med deras ärofulla befattningar, icke kunde blifva utan betydelse. De förre bildade en börds-adel, de sednare en tjenste-adel”. Eller såsom den snillrikaste af våra häfdetecknare återgifver samma förhållande: ”ur konungaföljet uppstod genom vapenkamratskap med konungen den första tjenste-adeln, likasom börds-adeln hade uppstått ur konunga-slägtskap”. Det var naturligt, att dessa familjer med tiden ”bragte hufvudafgörandet i alla saker till sig, derföre ”äfven konungarne genom värdigheter sökte förbinda ”sig dem, drogo dem till sitt hof, af dem valde sitt råd och i allt sökte vinna dem, såsom de mäktigaste i landet. Under inbördes oroligheter alltmera mäktiga, slöto dessa familjer sig tillsammans, bildade förbund emellan sig samt underhöllo ett huskarla- eller krigarefölje, hvars styrka berodde af hvar och ens odalförmögenhet ”och berömdheten af hans slägt. Detta följe beledsagade dem öfverallt, såsom i faror, så äfven till ting och möten. De styrde handlingen och besluten”. I den mån, som hos dessa de mäktigare bland odalmännen utvecklar sig medvetandet af en högre statsenhet, än landskapet, söndra de sig från massan samt söka tillvinna sig politiska rättigheter och privilegier. Härigenom undergräfves folkfriheten, sådan den framträdt i landskaps-författningen. Kyrkan gifver exemplet. Det andliga frälset utgör förebilden till det verldsliga, och endast presternas coelibat hindrar, att äfven kyrkan blir en ärftlig aristokrati.

Att dessa konungaslägter från urminnes-tider egt skattefrihet för sina ”stamgods”, sina s.k. herremannagårdar, antingen nu dessa från början voro ett slags boställen för ledungens anförare eller icke, synes vara otvifvelaktigt, likasom att de vid tiden för folkungaättens uppstigande på thronen, ”omgifna af ett krigiskt hof, som under inre oroligheter hade ökats, mätte sin frihet efter sin makt (24) och saknade lika litet vilja som förmåga, att undandraga sig skatter”. Och skattfrihet var af ålder äfven beviljad tjensteadeln, ”konungens män”, som å hans vägnar förde befälet inom landskaperne, uppburo skatterne o.s.v., derföre egande krono- gods och en del af samma skatter i förläning, emot skyldighet att, med sina krigare, ”konungens bud stånda och till hans tjenst vara.” (25) Det var egentligen icke skattefrihet, utan ett annat sätt att utgöra skatt. Skatterne afsågo nemligen ännu hufvudsakligen endast krigshärens underhåll, såsom hos alla folk på ett visst utvecklings-studium. Den för alla gemensamma värnepligten ålåg äfven adeln. Bidrog denna icke till folkhärens underhåll, så var kostnaden för deltagandet i kriget vida större för jord-drotten, som altid sjelf inställde sig, åtföljd af ett mer eller mindre talrikt följe, och på grund af denna tunga ansågs icke behöfva utbetala några ”belli munia”, som Roms äldsta skatter så karakteristiskt benämndes. (26) Adelsmannens personliga deltagande i hela det offentliga lifvet motsvarade den directa beskattning, från hvilken han var befriad. ”Vi hafva aldrig hört”, kunde derföre ock med rätta, i en viss mening, biskop Brask skrifva, i handbref af den 22 Oct. 1524, ”att de goda herrar i rikets råd hafva varit pligtiga till någon annan tunga, än med sitt folk till riksens tjenst, hvar efter sin förläning.”

När nu krigskonsten i andra länder utvecklas, och rytteriet, på riddare- och feodalväsendets grund, framträder såsom hufvudvapnet, söker man äfven i Sverige, – der visserligen länsmännen och den förmögnare allmogen frivilligt inställde sig till krigstjenst beridne, men icke någon var pligtig att strida annat än till fots – att af de elementer, som förefinnas, skapa ett dylikt harnesk-rustadt rytteri. Detta skedde, då Magnus Ladulås, som med kraft och insigt sökte ordna sitt lands förhållanden, på mötet i Alsnö (Adelsö) år 1285 (27) förklarade, att ”som det är värdigt, att de som följa oss (tjena oss) med råd och hjelp, hafva mera ära, så gifva vi alla våra män och vår kära broder Bengts och alla deras gårdsfogdar och landbönder frie från all konungslig rätt, så ock erke-biskopens och alla biskoparnes tjenare. Vi vilja ock, att alla de män, som oss med häst tjena, skola hafva samma frälse (skattefrihet), hvilken som helst de sålunda tjena”. Sjelfva ordalagen utvisa, att konungen icke fordrade tjenst, ty denna förutsattes, utan han medgaf, såsom en billighet, sannolikt såsom en bekräftelse på ett redan de facto förhandenvarande förhållande, att hans egne män och hans broder Bengts män, äfvensom kyrkans tjenare, voro från alla skatter befriade, samt förklarade, att han ville utsträcka denna skattefrihet till alla dem, som gjorde krigstjenst till häst. ”Hvilken som helst de sålunda tjena”, så voro de berättigade till denna frihet, ty hos hvem af adeln de än tjenade, så tjenade de konungen och riket, enär adelsmannen altid till krigstjenst skulle inställa sig personligen och dervid åtföljdes af sitt gårdsfolk, sitt egna krigare-följe. Detta förklarar äfven att ännu länge icke ifrågasättes, huru mycket manskap skulle af frälsemannen utrustas för en viss egendom. Det var först då med krutets införande riddaren försvann utur ledet och den legde sventjenaren intog hans ställe, som ett dylikt stadgande blef behöfligt, och det var först med jordens ordentliga skattläggning bestämmandet af en viss rustning för ett visst skattebelopp (rusttjenstmarker), blef möjligt. Att adeln vid denna tid fullgjorde sin värnepligt med manskap i förhållande till sin förmögenhet, synes äfven deraf, att landskapslagarne tala om ”dessa herrar, som hafva stallare och stekare och fartyg med 40 mans besättning på egen kost”. Att dessa mäktiga herrar äfven voro ”konungens män”, eller åtminstone af konungen så ville anses, framgår deraf, att för dem, åt vilka frälsefrihet erbjöds under vilkor af krigstjenst til häst, icke omnämnas ”gårdsfogdar och landbönder”, hvadan härmed påtagligen afsågs endast den förmögnare skatteallmogen eller dem, som sednare benämndes frälsemän och mindre män, hvilka väl hade råd att hålla sig häst och fulla vapen, men saknade den rikedom och det anseende, som de högättade slägterna denna tid egde, hvilket förhållande än vidare bekräftas af en mängd sednare stadganden.

Denna rusttjenst eller rosstjenst, (”russ” benämnes ännu en häst på Gottland), det i en sednare tid s.k. adeliga frälset, var sålunda från början icke ärftlig adel med politiska rättigheter, om äfven förutsättande tillvaron af en tjänstepligtig och tjensteduglig, jordegande börds- och tjänste-adel. Det var endast ett erkännande af billigheten att berörde adel åtnjöt skattefrihet samt ett medgifvande, att en hvar, som tjente till häst, skulle såsom ersättning för den dermed förenade kostnad, få åtnjuta samma fördel, som adeln var för sin tjenst tillförsäkrad, nemligen skattefrihet. Huru vidsträckt denna frälse-frihet understundom under tidernas lopp tolkades, kan inhemtas af konung Albrechts bref, Wester ås 1378, hvarigenom han lofvar både det andliga och verdsliga frälset, ”att han efter den dagen deras hjon aldrig skulle anlita om någon hjelp, tjenst eller arfvode, såsom rikets gamla rätt hade varit, hvarken med pock eller bön, och aldrig någon tunga på dem lägga.” Vidare tillförsäkrades de genom Calmare recess den 23 Aug. 1474, bekräftadt 1483, att deras landbönder skulle vara frie från gengärd och gästning, d.v.s. från bördan af krigsfolkets underhåll, åtminstone under fredstid. Otvifvelaktigt torde ock vara, att adelns landbönder redan vid denna tid vanligen räknades endast till hälften vid alla gärder emot odalbönderne, så att när 6 af de sednare ”sammanlades” i en rote om en gärd, skulle 12 af de förra utgöra lika mycket. Helt annorlunda behandlades skatteallmogens egna landbönder, hvilka enligt Strengnäs stadga den 25 Mars 1437 skulle aflemna hälften af arrendet till kronans embetsmän och endast den andre hälften till jordegaren.

Många af allmogen utbytte derföre äfven bördan af skatt emot bördan af rusttjenst. Och i samma förhållande som skattebördorna sålunda drabbade ett färre antal skattskyldige, ökades benägenheten att ingå i frälset. Att denna dock motvägdes deraf, att frälset oftare till krigstjenst uppkallades än bondehären, som ansågs ega allt mindre och mindre värde för kriget, samt att ännu länge sålunda icke någon skriande olikhet i beskattning föranleddes genom rusttjensten, skulle man nästan vara färdig att antaga, på grund af de svårigheter, som mötte, då frälseman ville frånsäga sig frälset och åter blifva bonde. Frälset var nemligen ännu icke ärftligt. Först på herredagen i Telje 1345 gör sig en dylik åsigt gällande, i det att frälsemans enka och barn befrias från rusttjenst, den förra till dess hon träder i nytt gifte, de sednare så länge sönerna icke äro vapenföre och döttrarne gifta. Men begreppet om frälsets ärftlighet utbildar sig endast småningom. Visserligen voro ett slags adeliga privilegier utfärdade af Magnus Ericson, Skara den 28 Jan. 1335, och frälsebref utfärdades af Albrecht, men bref på ärftligt adelskap, med rätt till adeligt sköldemärke, blefvo först af Eric af Pommern utfärdade. Den år 1442 utfärdade konung Christofers landslag innehåller ännu, att adelns söner skulle hafva sitt gods frälst tills de voro 15 år, men derefter tjena eller ock erlägga skatt såsom bönder. Detta högst märkliga stadgande bevisar, att börden ensam ännu icke förlänade några företrädesrättigheter. ”Frälseman, som icke ville eller icke förmådde uppfylla de vilkor tjensten pålade, nedsteg åter i bondeklassen, deremot det för hvar och en odalman stod öppet, att genom tjenst lösa sig från skatten och inträda i frälsemannaklassen.” Men var frälset, såsom sådant, icke ännu ärftligt, så erkändes deremot de gamla ätternas på börden grundade företräden. Ännu i slutet af 15:de århundradet var skillnad emellan adelsman med eget sköldemärke och allmänneliga frälsesmän, äfven kallade mindre män och riksens män (28) samt hofmän, hvilka icke förde familjevapen. Först när frälset blir ärftligt, är äfven frälsemannen adel. Ordet ”adel” förekommer äfven först i 15:de århundradet. Adelsbref kunde endast utgifvas af konungen och riksföreståndaren med rådets bifall (29), men frälsebref af hvilken mönsterherre i om helst, vid de årliga vapensynerne. Rätteligen kunde äfven endast skattejord frälsas. I sjelfva ordet ”frälsa”, d.v.s. befria från skatt, ligger detta. Adeln, såsom sådan, var förut skattefri. Det gamla sätesfrälset var ”frälst” från urminnes tid och i ett gåfvobref af år 1400 omtalas sålunda ”gammalt frälse”. Säteri blef derföre alltid säteri, men frälse och skatte vexlade länge, då frälset ännu endast höll rustning, i st. f. att betala skatt.

Att frälsa kronojord, var åter försnillning från kronan. Af östgötha lagen synes visserligen, att konungen kunde sälja kronogods, men detta förbjöds under unions-regenterne Margaretha och Carl VIII Knutson deremot inköpte af adelns gods och ökade sålunda kronogodsen, men äfven detta förbjöds sedermera. Konung Albrechts försök, att göra sjelfva kronans län ärftliga, misslyckades, såsom bekant är.

Hvad skyldigheter, som rusttjenst denna tid medförde, stadgade landslagen. Sålunda ålåg den, som ”ville hafva sitt gods frälst”, att förse sig med en god häst och fulla vapen, både ”å likama och å benom”. (XI kap.) Vapensyn skulle hållas på vissa orter hvarje år, 8:de dagen efter S:t Peters dag. Var frälseman gammal och oduglig till krigstjenst, skulle han ändock inställa sig vid vapensynen med behörig rustning och medhafva en man, som i hans ställe skulle göra tjenst (XII kap.). Af flera ”vid en disk (30) eller duk”, tjenade en, men skiljdes de åt, borde hvar för sig göra tjenst (XV kap.). Ville någon nedlägga frälset, egde han anmäla det på vapensynen (XIV kap.). Vid vapensynen undersöktes äfven, huruvida frälsemannen egde så mycken jord, att han kunde upprätthålla frälset. Visserligen uppgifver Frosterus, att ”dock finnes, att man rustat af 15 markers ränta, sedan af 30, i konung Albrechts tid af 80 och i konung Gustaf I:s regering af 100”, men förf. har icke sett dessa uppgifter af någon annan bekräftade, tvertom. Följdes dessa grunder, har fråga sannolikt endast varit om skattejord och de allmänneliga frälsemännen, eller möjligen om förläningar.

Frivillig krigstjenst.

Det gamla ”konungaföljet”, genom vikingatågen framkallande verldshistoriska skakningar hos andra folk, öfvergår nu, dels till en sig småningom utbildande tjenstemannaförvaltning, dels till besoldade, undantagsvis äfven utländska, krigareskaror. På vikingatåget medförde sjökonungen, förutom sitt eget gårdsfolk, alla dem, vanligen af hans egen stam, som af vördnad för hans börd, aktning för hans tapperhet och förtroende till hans lycka, ville följa honom till faror och äfventyr. Dessa ”följemän” voro hans män, så länge färden varade, men icke längre, fingo sin andel i bytet och följde kanske derefter en annan, som erbjöd dem nya faror, högre fördelar. På samma sätt samlade nu ädlingen på sitt befästade slott, icke endast sine egna tjenare och de stridbaraste af egna landbönder och underhafvande, utan ock, serdeles då fara hotade eller krigiska företag förbereddes, alla dem, hvilka frivilligt ville gå i hans tjenst, älskande faran för dess egen och bytets, sednare soldens, lockelse. När lugnet återinträder gå dessa skaror, under vägen gästande, ofta våldgästande, hos allmogen, i tjenst hos en annan herre, som för tillfället bättre behöfver dem. I båda fallen var kriget, antingen yrke, eller binäring. Ännu i 13:de århundradet, sedan de egentliga vikingatågen längesedan upphört, visade allmogen sina söner ”till hafs”, att sålunda, eller i herremäns hof, ”förvärfva skicklighet och egodelar”. Huru långt denna krigstjenst hos enskilde högättade män utsträcktes och hvilken likhet, som ännu förefanns mellan dem och de gamla vikingahöfdingarne, synes bäst af företeelser, sådane som att Ivar Axelson Tott ännu år 1467 icke endast förklarade, utan äfven med framgång förde, krig emot konung Christian I, herrskare öfver nordens 3:ne riken. Att vidare samme man 20 år sednare förklarade riksföreståndaren Sten Sture den äldre krig och, derunder besegrad, sedan Sveriges hela makt till lands och vatten emot honom blifvit utrustad, åt konung Hans öfverlemnade Gottland. ”Hans kapare gjorde hela Östersjön osäker”, förmäler historien. Dylika händelser voro för öfrigt icke enstaka tilldragelser. Nils Claeson till Vik i Upland förklarade 1493 Henric VII i England krig; Sten Christerson Oxenstjerna till Salestad aflät ett dylikt fejdebref till konung Hans, som äfven fick emottaga en krigsförklaring af Svante Sture, långt innan han blef riksföreståndare. Småkrigen adeln sinsemellan voro oräknelige. Visserligen fördes icke dylika strider uteslutande med frivillige och soldnärer, utan till större delen med adelns egna landbönder, ja understundom och kanske alltför ofta äfven med länets eller landskapets uppbådade allmoge, som under inre oroligheter vänj de sig att följa, in den enes, än den andres ”härbud”, men slottens besättningar utgjordes dock, oberäknadt slottsherrens egne tjenare, alltmera af stående trupper, som i slutet af denna period vanligen till hvarje större krigsföretag värfvades, dels inom, dels utom landet, (31) på det sätt, som sedan 14:de århundradet nu förekommer i alla Europas länder. Huru dervid i vårt land under denna tid tillgick, har förf. icke funnit någorstädes antecknadt, men i detta fall torde gälla hvad om hamnelaget blifvit yttradt, att man tryggt kan af en följande tid sluta till den nästföregående, då i historien icke finnes några språng i utvecklingens fortgång. Allt utvexer långsamt, organiskt och följdriktigt från en inre nödvändighet. Först uppstår bruket, sedan kommer lagbudet och slutligen straffet för missbruket. Serdeles gäller detta för dessa äldre tider. Enligt Röding, voro soldnärer antingen sådane, som sjelfve gingo i tjenst för sold på viss tid, eller sådane, som af andre enskilde personer ”på entreprenad utrustades”. Och Peder Månssons stridslag skiljer likaledes på dem, som göra kriget ”på sin egen lycka och äfventyr” och dem, som äro höfdingens ”egen stadde tjenare” samt af honom erhålla ”kost och täring”. ”För dessa sednare uppburo herrarne (riddarne), fogdarne och kapitenarne visserligen sold”, men ”betalade till folket efter serskild med dem afslutad öfverenskommelse”. Detta sistnämnde förhållande är i synnerhet märkligt. Det, jemte åtskilligt annat, bevisar huru man ännu ansåg krigstjenst, såsom annan personlig tjenst. Den lagstadde tjenaren var krigare, så snart hans herre sjelf gick i krig. Grundtanken var, att alla voro skyldige till krigstjenst, frågan gällde aldrig annat, än vapen och underhåll. Derföre voro försvarslöse, d.v.s. tjenstlöse, alltid och i alla länder, skyldige till krigstjenst. För öfrigt uttogs af egne underhafvande det bristande antalet genom maktspråk, om ens detta var behöfligt i en tid, då strider voro hvardagliga händelser och den allmänna värnepligten icke ännu råkat i förgätenhet.

Adeln egde visserligen icke egen domsrätt, hvilken presterskapet åt sig utverkat; endast inom borgen gällde gårdsrätten för dess tjenare och husfolk, men såsom Geijer så träffande yttrar: ”om lagens bokstaf föga känner de stores makt, så visar historien så mycket mer ”att denna makt kände sig öfver lagen”. Den adelsman, som kunde neka konungen sjelf inträde på sitt befästade slott och der lemna fristad åt dem, som fallit i hans onåd. var de facto ”konung öfver sin landbo”, om det äfven måste erkännas, att detta bekanta uttryck de jure endast afsåg rättigheten, att uppbära konungens andel i de böter, hvartill frälse-landbon lagligen dömdes. Hvad var då naturligare, än att han af sina underhafvande uttog det behöfliga manskapet för sitt hof, på samma sätt, som konungen för sin tjenst gjorde det både tidigare och sednare. Redan under hedniska tiden, berättar ju sagan, att då ledungen hemsändes, konungen uttog och behöll det stridbaraste manskapet. Och att adelns makt kunde denna tid sträcka sig ännu längre, synes af k. stadgan Strengnäs den 25 Mars 1437 § 7, som förbjuder, att barn af bönder och landboer må skiljas från föräldrarne, utan deras medgifvande. Behofvet af ett dylikt stadgande, är betecknande nog.

Huru talrika dessa besoldade, stående trupper i konungens tjenst voro, kan icke utredas. Man har anmärkt Carl VIII Knutsons försummelse, att använda sina rika tillgångar till anvärfvande af dylika trupper, såsom en orsak till hans störtande. Då konung Hans besegrade Sten Sture 1497, hade han deremot, bland annat främmande krigsfolk, 6000 man tyska landsknektar eller det s.k. sachsiska gardet, ryktbart sedan kejsar Maximilians nederländska krig, och vid Christian II:s, tåg 1520 utgjordes nästan hela danska arméen af dylika värfvade knektar af alla nationer, till en del hjelptrupper frän främmande furstar. Under lugna förhållanden var dock antalet icke serdeles stort, ty konungen öfverlät de talrika länen, alltid med villkor af krigstjenst, ofta med ett bestämdt antal krigare, men dessa betraktades icke omedelbart såsom konungens, utan såsom länsinnehafvarens män. Feodala grundsatser infördes till de länder, från hvilka vikingarne utgått.

Huru talrika åter dessa ”hofmän” voro i adelns tjenst, är om möjligt ännu svårare att utreda, men en föreställning kan man derom bilda sig, då man erfar, att Carl Knutson infann sig under fredstid hos sin konung med 500 välrustade riddare och svenner samt till valriksdagen 1448 medförde 800 man; att erkebiskop Olof 1436 sände till Stockholms belägring 300 man; att erkebiskop Jöns Bengtson Oxenstjerna 1452 hade på Almare-stäke en besättning af 300 svenner; att biskopar åtföljdes på visitationer af 200 man, för hvilka gärder af allmogen utskrefvos; att en Bengt Algotson, en Bo Jonson Grip, en Abraham Broderson Tjurhufvud, en Ivar Axelson Thott m.fl. egde hela landskap, dels i förläning, dels förpantade, oberäknadt stor enskild jordegendom; att klagan öfver storflockar, som ströko omkring genom landet oupphörligen upprepades, samt att sjelfva landslagen medgaf erkebiskop i fredstid rida med 40 hästar, biskop och konungens embetsmän med 30, riddare och svenner i konungens råd med 12, andra riddare med 8, svenner med 6 och frälsemän med 3. Då detta var det i lagen medgifna antalet ”följemän”, hvilket dessutom några år sednare (1344) ökades, kan man dömma om verkligheten i detta lagstiftningens och laglöshetens tidehvarf. Ett ytterligare bevis för öfrigt, huru erkänd adelns rätt var, att i sin enskilda tjenst ega trupper, hvilka endast medelbarligen voro i konungens och rikets, finnes deruti, att den första skrifna krigslagen eller s.k. gårdsrätten (1319) uttryckligen innehåller, att den skulle gälla äfven för rådets slott och borgar.

Äfven städerne hade soldnärer, stundom talrika nog. Detta var en naturlig följd af stadsmannanäringarnes beskaffenhet. Det var äfven desse näringar, hvilka i alla länder, så snart de vunnit en viss utveckling, först framkallat krigare till yrket och underhåll för krigaren, enär borgaren icke kunde eller ville, såsom landtbrukaren, för någon tid lemna sitt yrke, utan derföre öfverlemnade krigstjensten åt vissa soldmän, hvilka af densamma lefde såsom deras ”yrke”. Sålunda omtalas i slaget vid Brunkeberg 1471 från Stockholms stad 1300 väl utrustade ryttare. Borgarne sjelfve deltogo dock alltid i den egna härdens försvar, vid belägringar och dylikt, en skyldighet, som ännu länge i alla länder erkändes. Det var äfven, såsom redan blifvit anmärkt, endast under formen af borgarbeväpning, som allmänna värnepligten fortlefde i feodal-länderne.

Beskattningsväsendet och krigshärens underhåll.

De första bevillningarne eller gärderne, ledungslama, gengärd och ättargäld, hade nu blifvit fasta skatter, likasom de ännu i vår tid återfinnas i den s.k. ordinarie- eller jordeboksräntans persedlar. Ledungen var en oberäknelig urtima gärd, men för öfrigt, med undantag för mat- och kostgärder, förekomma icke före folkungaätten egentligen några nya skatter eller urtima gärder. Vid denna tid deremot blifva, genom utbildandet af det andliga och verldsliga frälset, genom rikets delning, en kostsammare hofhållning samt bruket och behofvet af värfvade trupper, – kronans inkomster alltmera otillräcklige. Ökad makt hos de på befästade borgar spridda stormännen, framkallar äfven ökade skatter hos allmogen. Förpantning af hela landskap och härader, bringar oredan till sin höjd, likasom inköp af hela provinser, t.ex. Gottland under Margaretha, ökar kronans förlägenhet. Efter denna tid förekomma äfven extra gärder oupphörligen. Visserligen utlofvades vid konungavalet 1319, i hvilket borgare och bönder lära deltagit, borgare för första gången i vår historia, (32) att inga egenmäktiga skatter vidare skulle påläggas. Behöfdes ny skatt, skulle sådant genom de förbundne herrarne (33) för folket tillkännagifvas. Visserligen föreskref Magnus Ericsons landslag 1347, hvilken i konung Christofers lag 1442 intogs, att konungen egde lefva af Upsala öde, kronogods och årliga laga utskylder af landet. Först vid fiendtligt infall eller inhemskt uppror och ”han ej kan sig annorlunda värja”, eller då han skall bortgifta något af sina barn, eller krönas, eller rida sin Ericsgata, eller ”bygga sitt hus eller Upsala öde”, d.v.s. behöfver byggnadshjelp till sina slott och gårdar, ”skall biskop och lagman af hvarje lagsaga och 6 af hofmän (frälsemän) och 6 af allmogen det sig emellan väga, hvad hjelp allmogen skall och må drägligast göra sin konung”. Vidare skulle enligt konung Hans konungaförsäkran icke någon ny skatt påbjudas, utan med råds råde och allmogens samtycke, hvilket i konung Christierns försäkran ändras till samtycke af rådet och adeln. Enligt lag skulle sålunda utomordentliga gärder alltid, såsom i äldre tider, bero på bevillning för tillfället, om äfven ordalagen i landslagen antyda, att gärderne skulle uteslutande af de ofrälse stånden utgå. Men ingen vakade öfver dessa lagbuds efterlefnad.

Betecknande är äfven, huru i den nämnd, som inom hvarje lagsaga skulle bestämma bevillningen, ”konungens män” numera utgjorde flertalet. Efter frälserusttjenstens införande ansågos nemligen och med rätta, i fråga om beskattning åtminstone, de högättade, jordegande slägterne såsom ”konungens män”, äfven utan att de hade län eller tjenstebefattning. De förmögnare odalmännen hade äfven blifvit det. Vägran från skatteallmogen var sålunda icke mycket att befara.

Skattejorden förminskades äfven oupphörligen. Huru det verldsliga frälset härvid inverkade, är redan omförmäldt, men äfven det andliga frälset växte oupphörligen, i ännu högre grad, på bekostnad både af skattejorden och det verldsliga frälset. Då närmaste fränder efter rikets laga stadgar sökte återvinna deras till kyrkan donerade jord, nedlade de klagande vanligen sin talan ”för den stora själafara”, som dermed var förenad. Den döende bortskänkte sin arfvejord och arfvingarne vågade icke begagna sin lagliga rätt, att dem återfordra, (34) allt af samma anledning: själafaran! och äfven kronojord skänktes till kyrkan, allt sedan Olof skötkonungs tid, oupphörligen.

Skattebördorne voro derjemte vexlande och kunde för öfrigt icke på förhand beräknas, då jordens natur, såsom nyss omförmäldes, om äfven till sin grund oföränderlig, dock med hänseende till skatternes utgörande, oupphörligen förändrades. Härigenom blef årlig skattläggning nödvändig. Denna gällde dock icke de ordinarie skatterne, som utgingo ”efter jordatal” med oförändradt: belopp, beräknadt efter markland, öresland o.s.v., efter hemmanets storlek. Men gärderne, de ovissa, extraordinaire skatterne, utgingo efter helt annan grund. Sex besutne bönder sammanlades till en gärd, som i denna mening blef ett skatteområde, likasom hemmanet blef en ”setting” eller ”sjetting”, d.v.s. sjettedelen af en gärd. (35) Det var detta, som en nämnd af 12 odalbönder årligen bestämde, då den afgjorde hvem, som skulle anses för fullgärds- eller fullsuten bonde. Ingen skattbonde skattlades högre, men derföre fick ”fullbolad” bonde icke heller köpa mera skattejord, allt på det kronans ränta icke skulle förminskas. Bönder, som egde mindre än fullgärdshemman, kallades ännu ”torpare”, och huruvida dessa samt ”husmän” i någon form deltogo i gärderne, har författaren icke lyckats utreda. Stundom utskrefvos gärder både efter den ordinarie beskattningsgrunden och efter gärdesättningen. Så utskrefs 1309 af hvarje hamna: 1 ko, 6 lisp. fläsk och 3 lisp. smör, och af hvarje fullsuten bonde: 1/4 t:a malt, 1/4 t:a kornmjöl, 1 höna och 1/2 gås. Men detta var endast en af de många gärderna under då pågående krig. Vi finna emedlertid i afseende på beskattningen samma skilnad mellan jordatal och gårdatal, som i afseende på värnepligten emellan gårdatal och mannatal, hvarom vidare framdeles.

Då sättet för skatternes utgörande dessutom icke var en gång för alla faststäldt, blefvo dessa sednare härigenom ofta ännu mera tryckande. Deraf allmogens 5 missnöje, då Eric af Pommern föreskref, att alla skatter och gärder skulle betalas i penningar. Sjelfva upphörds- och aflöningssättet, hvilket delvis ända till våra dagar qvarstått, lemnade äfven mångfaldiga tillfällen till tvångsåtgärder och till allmogens förtryckande. Rätteligen skulle skatterne uppburits af folkets egna uppbördsmän, men de uttogos ofta af fogdarne, stundom våldsamt och godtyckligt. Sedan alla ärender blifvit dragna från landskapstingen till herredagarne, var icke någon rättelse härutinnan för allmogen att vänta. Då för öfrigt laglöshet och sjelfsvåld i alla riktningar till otrolig grad under detta tidehvarf förekomma, är naturligt, att beskattningsväsendet företrädesvis deraf skall röna inverkan. (36)

Redan under 14:de århundradet voro dagsverken infförde, till uppförande af slott och borgar, samt till kungsgårdarnes bruk och skötsel. Då skatterne utgjordes och i brist af circulationsmedel måste utgöras, med naturaprestationer, var det naturligt, att arbete bland dem äfven upptogs, såsom alltid å ena sidan behöfligt och å den andra möjligt att uttaga, utan afseende på den skattskyldiges tillgångar i öfrigt. Möjligt äfven, att denna arbetsskyldighet har äldre anor. Trälen, som brukade odalbondens jord, blef vid christendomens införande torpare i nutidens mening, och fick, med bibehållande af sin förra jord, fullgöra trälens arbetsskyldighet vid gården. (37) Dessa ”brydjer” blifva vid fortsatt odling landboer, hvilka fortfarande åläggas dylika naturaprestationer. Slutligen då nordtyske adelsmän, i sitt hemland vande, att anse bönderne såsom annan välfången egendom, få sig län i Sverige förlänade, utsträcka de dagsverksskyldigheten, först till kronans landbönder (krono- åboer) och derefter till den sjelfegande skattebonden. (38) Visserligen till underhåll af kronans slott och gårdar, men derjemte äfven, för att qväfva allmogens frihetskänsla och tvinga bonden att intaga den ställning i samhället, som enligt utländska åsigter var den rätta. Vare härmed huru som helst, så torde vara otvifvelaktigt att en del landbönder härstammade från vikingatidens trälar, samt att den gamla sjelfegande, fordom så stolta odalallmogen försvagades både uppåt och nedåt, i det att de förmögnare inträdde i frälset och de fattigare nedsjönko till en dagsverksskyldig allmoge, hvilken alltmera af främmande fogdar behandlades lika med åboerne på kronans egen jord.

Skyldigheten, att till ”fordring” emottaga länsherrarnes, biskoparnes, fogdarnes och krigsfolkets hästar, s.k foderhästar, utsträcktes, ehuru den tid efter annan blifvit vid strängt ansvar aflyst. Mot slutet af unionstiden öfvergick detta missbruk till laglig rättighet, så att skattebönderne voro skyldige, att till lättnad för länsinnehafvarens rusttjenst, utfodra ett visst antal hästar, kallade slottshästar, till skilnad från årlige eller kongshästar, vissa dagar om året, s.k. hästelopp, samt derjemte förse deras ryttare med underhåll, hvarifrån naturligtvis landbönderne under adelns egna sätesgårdar så vidt som möjligt befriades. Detta ”hästelopp” gällde sålunda icke endast hästarne, utan äfven deras vårdare, och sammanhänger sålunda med det s.k. gästeriet (39) i Skåne och Danmarks öfrige provinser. En äldre dansk författare berättar, att detta sednare blef genom urminnes bruk så vedertaget, att det slutligen ansågs såsom en skyldighet för bonden, att en eller flera nätter underhålla och på bästa vis traktera herrskapet sjelfve, deras folk och hästar. Sådant säger nämnde författare ännu vara i bruk i Sverige, der adeln ej underhåller sina tjenare och rusttjenst-hästar på sina sätesgårdar, utan låter underhålla dem hos sina bönder, på det sättet, att de hafva sina vissa tider, när och huru länge de skola vistas hos hvar och en. Detta ”gästeri” var emedlertid endast en utsträckt, att icke säga ordnad, form för den gamla ”gästningen” under hednatiden, som vi redan känna under namn af ”veitsla”, och Cronholm förmäler äfven att förläning, som gafs emot förbindelse, att emottaga konungen och hans följe, ännu denna tid i Skåne benämndes veitslo. Gästeriet kallades äfven ”hold”, ”natthold”, ”vinterhold”, ”stud”. Både ”fordring”, ”natthold”, ”friskjuts” och ”veitslo” återfinnas för öfrigt hos alla de germaniska folken. (40) Slottens och borgarnes besättningar underhöllos af de slottsherrar, som vanligen hade berörde slott och borgar i förläning, ty länen, eller förläningsgodsen, som en sednare tid kallade dem, voro denna tid kronans enda medel, att aflöna sina tjenstemän och sålunda något helt annat, än de utländska ärftlige feodal-länen. De voro ursprungligen gifne med skyldighet att göra räkenskap för uppbörden eller att underhålla ett visst antal krigare. Konung Albrechts försök, att göra dem ärftlige, hvilket genomfördt alldeles skulle förändrat dessa förhållanden och inklämt dem i feodalsystemet, omintetgjordes, såsom redan är anfördt, genom Nyköpings recess 1396.

Omkringliggande socknar, till och med härader, voro vanligen anslagne till ifrågavarande län, hvarom många administrativa benämningar ännu bära vittne. Länets skatter, lemnade i naturapersedlar, dagsverken m.m., användes sålunda vid slottet, hvarförutom vid utomordentliga tillfällen extra gärder (41) upptogos, stundom under löfte om afräkning på det kommande årets utskylder. De facto, om äfven icke de jure, blef sålunda skattebördan, likasom dagsverksskyldigheten, obegränsad, då sjelfva landslagen medgaf, att konungen egde rättighet till utomordentliga gärder och allmogens, d.v.s. menighetens, hjelp, så snart han behöfde bygga ”sitt hus och Upsala-öde”. Kronans fästen ökades äfven i antal oaflåteligen, i alla rikets landskap. De under- höllos uteslutande genom allmogens sammanskott och arbete. Allmogen utgjorde nemligen: 1 matgärd och ved; 2 byggnads-materialier; 3 dagsverken till fästnings- och byggnadsarbeten, gårdsbruket m.m.; 4 fogdegästning, d.v.s. föda och husrum åt slottsherrens uppbördsmän och tjenare, samt 5 hästelopp åt hans hästar.

Bonde-hären underhöll fortfarande sig sjelf under den tid, för hvilken den var uppbådad, men qvarhölls den längre, skulle konungen besörja underhållet, nu likasom förut. Bonden medförde vanligen ett förråd af mjöl eller säd, som sedan tillreddes på skölden, när annat saknades, ungefär så som ännu tillgår vid timmerutdrifning i aflägsna skogstrakter, der arbetarens hela utredning utgöres af yxan, mjölpåsen och stekpannan.

När den medförda kosten var slut och krigshären icke kunde hemförlofvas, utskrefvos matgärder, antingen i krigsorten eller på den ort, derifrån allmogen var uppbådad. Öfverallt framskymtar samma grundsats, som följdes vid den gamla ledungen, att den ort, som lemnat folket, äfven hade skyldighet att lemna underhållet. I fiendeland plundrades, efter den tidens krigssätt, befolkningen på allt, som kunde medföras eller begagnas. Det öfriga brändes eller förstördes. Med vapen och beklädnad, ålåg en hvar att vara försedd. Man finner dock äfven utskrifning och upphandling af vapen. Så utskrefs t.ex. vid Carl VIII Knutsons tåg till Skåne, af hvarje hel gård 8 dussin pilar; så beställde år 1517 staden Stockholm af en enda pilstickare 1800 dussin o.s.v.

Huru det värfvade krigsfolket underhölls, är svårt att utreda, men sannolikt tillgick dervid på samma sätt, som vi i nästa period finna vara brukligt, nemligen att soldnären för ett visst belopp höll sig sjelf med både vapen, beklädnad och proviant. Ett indirect bevis härför är, att krigsfolket, så snart solden icke betalades, ”plundrade i landet”. I Peder Månssons stridslag (185) finna vi, att onsdagar och lördagar skulle ”fritt torg (42) och marknad” hållas i hären, hvarvid ”gårdsmästaren” utdelade ”trygghetsbref” åt säljarena (203). Vidare, att soldnären aflade ed på, att han sjelf rådde om häst, vapen och harnesk (157) o.s.v. Understundom lemnades dock proviant in natura, emot afdrag på solden.

Vid alla marscher och tåg underhölls det värfvade krigsfolket genom utskrifne gärder, på samma sätt, som det tillgick vid konungarnes, biskoparnes och tjenstemännens resor. Denna gästning, ofta våldgästning, var i sednare hälften af detta tidehvarf allmogens svåraste tunga. Biskoparnes och adelns säterier voro nemligen från gästning befriade redan enligt 1285 års stadga § 6 och 11. Visserligen voro gästgifverier redan inrättade, visserligen hade Magnus Ladulås förbjudit länsmännen, att affordra allmogen gengärd, hvilket stadgande ofta, men altid förgäfves, förnyades, men bruket af fri gästning, d.v.s. i detta fall fri inqvartering med åtföljande matgärder, qvarstod, till en viss grad såsom en nödvändighet under dåvarande förhållanden. Redan från denna tid skulle man dock kunna härleda svenska folkets traditionella förskräckelse för krigs- och matgärder, hvilken funnit sitt uttryck i § 74 af vår nu gällande regeringsform, med dess outförbara stadganden, ang. krigsfolkets underhåll inom landet, vid vissa tillfällen under krigstid.

För öfrigt måste man vid den historiska behandlingen af denna tid, altid ihogkomma Geijers ord: ”ingenting han jemföras med den oreda i allt, som kallas lagliga former, hvarmed Sverige utgick utur unionen.” ”Man skrifver ej svenska historien efter förordningar.”

Tredje Kapitlet.

Gustaf I och hans söner. 1520-1611.

Ӂ andra sidan hade under
unionen och i motsats emot
aristokratien, äfven folket
blifvit en makt.”

Geijer II: 43.

Grunddrag.

En ärftlig, stark och fosterländsk konungamakt framträder utur unionstidens blodiga strider. Adeln, försvagad genom bondeuppror och Christian den omildes förföljelser, ser kyrkans verldsliga makt bruten genom Westerås riksdags beslut. En ny tid inbryter öfverallt. Boktryckerikonsten och reformationen möjliggöra den. Gustaf I:s starka hand tyglar dock endast med svårighet det gamla sjelfsvåldet. Den gamla förbundsförfattningen visar sina sista krafter i allmogens uppror, på samma gång som adelns makt ånyo växer genom dess andel i de reducerade kyrkogodsen. Inrättandet af hertigdömen och strider om thronen inom sjelfva Wasaätten framkalla sednare nya inhemska fejder, hvilka i förening med en ny union föranleda och möjliggöra nya herremannaförbund, då slutligen konungamakten, ånyo i förening med allmogen, besegrar motståndet, befäster arfriket och i alla riktningar uppkallar och grundlägger den verksamhet och de ansträngningar, som i följande tidehvarf utgöra vår glädje och stolthet, men ock innebära förklaringen till en sednare tids olyckor och förödmjukelser. Konungamakten blir krigisk, genom sitt förbund med folkmakten, hvilken mest anslås och lättast beherrskas af segrarnes storhet.

Med införandet af arfriket och grundandet af en stark konungamakt, framstår behofvet af en ständig-varande krigsmakt, till upprätthållande af inre ordning och laglydnad. Genom striderna med främmande arméer och krigskonstens utveckling i andra länder, med hvilka beröringen så i fred som krig blir alltmera liflig, framstår derjemte nödvändigheten att ega trupper, hvilka i krigs duglighet kunna mäta sig med andra länders stridskrafter.

Den allmänna värnepligten qvarstår, men motsvarar i sin gamla form, bondehären, mindre än någonsin, dessa den nya tidens fordringar. Den utkräfves derföre i slutet af tidehvarfvet genom alltmera ordnade utskrifningar och framstår i mera bestämda och efter krigssättet lämpade former. Men allmänna värnepligten får en annan betydelse, i samma mån, som skillnaden emellan landvärn och härnad, d.v.s. emellan landstorm och armée, blifver mera utpräglad. Såsom ”personligt besvär” lämpar den sig visserligen, likasom alltid, för den förra, och kan äfven begagnas för den sednares rekrytering, men den kan icke, under förhandenvarande förhållanden, ännu till en fast militär-organisation utvecklas.

Den adliga rusttjensten, en blandad organisation af konungaföljets personliga vapenpligt och den större jordbrukarens realskatt för egande eller innehafvande jord, ordnas visserligen genom bestämda föreskrifter, i afseende på rustnings-skyldighet för ett visst skattebelopp, s.k. rusttjenstmarker, men äfven den motsvarar mindre än förut sitt ändamål och alltid otillräcklig, sällan, om ens numera någonsin, fullgjord i sin författningsenliga utsträckning, är den derjemte vid inhemska oroligheter föga pålitlig för konungamakten.

Vi finna derföre, vid början af denna period, huru Gustaf I:ste undviker, så mycket som möjligt, att uppkalla allmogen och städse klagar öfver adelns försummelse att göra krigstjenst, men deremot ökar de utländska, värfvade trupperne, så mycket statens tillgångar medgifva. Landets financiella tillstånd, ehuru förbättradt genom indragning af kyrkans gods eller den s.k. reductionen af det andliga frälset, förbjuder dock deras ökande utöfver en viss gräns, och bristen på större städer ökar svårigheterna, i det att dessa ofta tygellösa skaror icke kunna utan svåra olägenhetor på landsbygden förläggas, hvarjemte nationalkänslan uppreser sig emot deras begagnande inom landet. Behofvet af stående trupper är emedlertid oafviseligt. Åtskilliga äro derföre de utvägar, som tid efter annan för fyllandet af detta behof tillgripas. Omsider beslutes på riksdagen i Linköping år 1600, att ett visst antal, ”hofmän och knektar”, skall uti hvar landsända ständigt underhållas.

Under denna period förekomma sålunda, förutom adelns rusttjenst och utländska värfvade trupper:

1:o. Besoldningsryttare, anskaffade genom inhemsk värfning.

2:o. Landsryttare, uppsatte genom ett slags ofrälse rusttjenst.

3:o. Landsknektar, antagne genom frivillig öfverenskommelse eller utskrifne på grund af den allmänna värnepligten.

4:o. Sköld-knektar, ett slags frälse-rusttjenst till fot;

samt

5:o. Båtsmän, ännu till större delen uppsatta af köpstäderna.

Adeln ägde ännu manskap i dess enskilda tjenst, men sedan Gustaf I, på riksdagen i Westerns, brutit kyrkans makt och fråntagit biskoparne, ej mindre deras befästade slott, än deras krigareföljen, nödgades äfven adeln småningom att erkänna, det besättningarne å de fästen, som de hade i förläning, voro konungens och icke deras enskilda trupper.

Genom manskapets besoldning, genom krigshärens organisation i fanor och fänickor samt slutligen i stora regementen, utbildas en militärhierarchi, såsom stöd ej mindre för konungamakten, än för den borgerliga ordningen, samt derjemte såsom ett vapen i fältherrens hand vid striden emot yttre fiender. Det gamla konungaföljet, konungahirden, fortlefver till sin grundtanke, men framstår i nya, efter förändrade och utvidgade förhållanden lämpade former. Den ”ständig varande” stående arméen intager dess plats, både i politiskt och militäriskt hänseende, under det att ett civilt embetsmannastånd alltmer fullgör dess administrativa åligganden. I krigsmaktens ordnande efter landskaperne, äfvensom i försöken att införa utskrifning efter gårdetal, varsnar man en sträfvan att återgå till hamnelagsidéens gamla indelningsverks ett krigstjenstens fästande vid jorden såsom realskatt, med en bestämd styrka för hvarje landskap.

Öfverallt utvecklar sig medvetandet om samhället och dess fordringar. Utur de ofta våldsamma brytningarne mellan konungamakten och den gamla folkmakten, i dess historiska utveckling af aristokrati, framgår slutligen samma konungamakt, stödd på en ny folkmakt, de ofrälse stånden, och grundlägger både samhälls- och krigsförfattningen i nya former, som ännu till stor del fortbestå samt sålunda bevisa, att de organiskt utvuxit på historisk och nationell grund.

Allmän värnepligt.

Redan i första tidehvarfvet fanns, såsom vi erinra oss: 1. en på jorden hvilande skyldighet att utrusta ledungs med en viss bestämd styrka, underhållen af hamnelagets således en realskatt, en utskrifning efter gärdetals samt 2. en hvarje fri man åliggande skyldighet att, när konungen kallade, utgå i landvärn med egna vapen och på egen kost, hvilket antingen fullgjordes genom ”allmänt uppbåd” ”man ur huset” eller med ett efter befolkningens hufvudtal bestämdt antal, således ett personligt besvär, en utskrifning efter mantal (mannatal). Vi sågo vidare under andra tidehvarfvet ”härnadspligten”, ledungen, falla i glömska och ”landvärnet” användas både inom och utom riket, alltmer med karaktär af landstorms tilldess slutligen i landslagen stadgas, att värnepligten var inskränkt inom landets gränser. Det uppbådade manskapet hemförlofvades, så snart faran var förbi, och vid nästa krigsfara utskrefvos andra i deras ställe. Ingen var soldat, så framt man icke vill säga, att alla voro det, i mån af behof. Men om det utskrifna manskapet qvarhålles längre tid under vapen, samt underkastas militärisk organisation och disciplin eller hemförlofvas endast med vilkor, att, i händelse af behof, återgå i tjenstgöring, då förändrar ”landvärnet” sin natur och närmar sig till stående trupper, d.v.s. trupper, som städse äro färdige att göra tjenst, när så påfordras. Det blir då endast anskaffningssättet, som hvilar på allmän värnepligt. Det var detta, som i naturlig följd af tidsförhållanderne och sedan landslagens stadgande om värnepligtens inskränkning till gränsens försvar, på ett möte i Lödese 1540, blifvit upphäfdt, inträffade under detta tidehvarf, om äfven början blifvit gjord under det nästföregående. Och att utskrifning i denna mening verkligen redan under Gustaf I:s tid förekom, vill synas deraf, att 1549 i saköreslängden för Luleå socken bönder äro sakfällde, emedan de visat tredska, ”sedan han nämnder var.”

Huru utskrifningarne verkställdes, skola vi serskildt betrakta och vilja här endast nämna, att Eric XIV, hvilken insåg eller åtminstone anade den reda och ordning, som en återgång till den gamla hamnelagsidéen skulle medföra, försökte, att införa eller, kanske rättare, att återupptaga ”utskrifning efter gårdetal” (43), hvilket af Johan III och Carl IX upprepades, men alltid öfvergafs, dels till följe af allmogens missnöje och förkärlek för det häfdvunna, dels emedan vid ”utskrifning efter mantal” alltid under krigstid erhålles ett bättre resultat, så till antal, som tjensteduglighet.

Man har påstått, att utskrifning alltid berodde på bevillning af ständerne, men för ett sådant antagande finnes icke historiska bevis, helst om man erinrar sig, att utskrifning är till sin grundtanke samma leding, som konungen alltid egde oinskränkt rättighet att uppkalla, och alltsedan sjökrigens upphörande städse äfven i denna form uppkallat. Visserligen var han pligtig, att vid kyndelsmessotinget påbjuda härnaden, hvadan man velat tyda det bekanta uppträdet vid detta ting, då folket vägrade att följa Olof Skötkonung emot Norrige, såsom ett bevis för att folkets bifall erfordrades i fråga om härnadståg, men landskapslagarne känna derom intet och vägrad lydnad bevisar intet emot rättigheten att befalla. ”Det är hundrade utskrifningar hållne”, yttrar längre fram Axel Oxenstjerna, ”och ingen riksdag ”sammanskrifven till att fråga allmogen derom, utan ”hafver man eljest för andra orsaker, som skedde på ”Johan III:s tid, på riksdagar sökt deras applausum ”dertill.” (44) Sanningen torde vara, att man redan tidigt nog, såsom då ständerne vid riksdagen i Stockholm April 1565 lofvade, att till flottan ”någon undsättning ”göra med något folk, som fattas kan”, började att begära ständernas bifall samt att från och med 1627 års riksdag detta nästan alltid iakttogs i sammanhang med ett äfven i andra hänseenden mera ordnadt förhållande emellan de båda statsmakterna. Grundtanken var, vi upprepa det, att en hvar medborgare var pligtig att tjena fosterlandet, så snart han erhöll hvad han behöfde till sitt underhåll. Frågan blef riksdagsfråga endast till följe af den med hvarje utskrifning förenade kostnad samt för bestämmandet af de privilegierade ståndens deltagande. I allmänhet var man ännu denna tid icke noga med grundlagsenliga former, desto mindre som ännu icke någon grundlag fanns.

Landstormen qvarstår emedlertid under hela detta tidehvarf, i öfverensstämmelse med landslagens förut åberopade stadganden. Om den af redan anförda skäl icke mera ansågs ega samma värde, som under förflutna tider, påkallades den ännu alltid vid hvarje hotande fara. Det var den gamla bondehären, som begagnades samtidigt med utskrifningar, hvilka sednare utgjorde en rekryteringstillgång för de stående trupperne. Serdeles betecknande är i detta hänseende riksdagsbeslutet i Westerås d. 20 Jan. 1544: ”det blef ock så beslutadt, att hvar så skedde, det fienderne blefve altför mäktige och derutaf ett nederlag eller afbräck skedde, det man då hasteligen åter förvisste att förstärka sig med folk igen, skulle hvar 5:te man af Småland och af de andre landsänder hvar 6:te man, vara färdig att möta. Men i högsta nöd skulle hvar man vara beredd att följa, förhjelpandes att afvärja alt fiendtligt öfvervåld och betryck.” Sålunda heter det vidare i en instruktion af den 1 Sept. 1563: ”Kongl. Maj:st hafver för godt ansett, att bönderne uti Upland och Södermanland, desslikes ock de af Westmanland och Nerike skola utgå hvar 3:dje och ”begifva sig under Tiveden och der ligga i landvärn, derföre skola de nu i tid derom blifva tillsagde, så att de äro der eller senast på den 19:de dag uti den månad församlade, rastandes sig med goda värjor (vapen), desslikes och till det minsta på en månads kost, till att hafva med sig. Så skall ock hafvas bud till Herr Claes Åkeson (Tott) och Herr Carolus (de Mornay) att de skynda dem fram, som i Nerike och norra bergslagen (Wermland) bo, låtandes de, som starkast och unga äro, draga utöfver till Westgötha-hopen, och de, som gamle äro, blifva qvar och göra Uplänningarne bistånd vid bråten på Tiveden efter som de sig derom ”sjelfve hafva tillbudit hos Kongl. Maj:st.”

Landstormen begagnades till recognosceringar samt fältarbeten, men framför allt att försvara vägar och pass, då den i fällde ”bråtar” turvis låg ”i landvärn”, såsom nyss anförde instruction äfven utvisar. (45)

Emedan härvid nu äfven reguliera trupper begagnades, stod landstormen, ”förstärkningsmanskapet” som det äfven kallades, under befäl af deras befälhafvare, en tanke som vi framdeles återfinna i 1634 års regeringsform. Sednare under Carl IX skrefs jemväl allmogen i rotar samt indelades i fänickor, hvarvid de erhöllo egna höfvidsmän. Samtidigt eller något tidigare vidtogs samma åtgärd i Norrige, enär det finnes föreskrifvet i den år 1588 af danska riksrådet meddelade instruktion för ståthållaren i nämnde land, att hvarje länsinnehafvare skulle inom sitt län mönstra borgare och bönder, öfver dem upprätta ”rullor och mantal”, samt dervid anteckna dem, som voro goda skyttar. Påkom sedan något fiendtligt, skulle han uppbåda så många länsmän, som behofvet kräfde. 1604 års lag ålade hvarje hemmansegare, att förse sig med en lång bössa, och år 1617 utdelades af kronan vapen bland norrska allmogen samt tillsattes några i hvarje fögderi, att öfva den. Denna likhet och samtidighet i den militära författningen inom de 3:ne skandinaviska rikena, bland hvilka Sverige i detta hänseende visst icke alltid stod främst, återfinna vi framdeles, lika intressant, som lätt förklarlig.

Den gamla seden, eller rättare oseden, att gripa till vapen vid enskildes ”härbud”, var för öfrigt ännu icke aflagd, hvarpå de upprepade bondeupproren under Gustaf I lemna talande exempel, då allmogen på grund af traditionerne från den gamla förbunds-författningen, landskapsvis lofvar bistånd, uppställer trupper o.s.v., utan konungens vetskap och tillstånd. Landskapsförfattningen qvarstod äfven de jure, enligt landslagen. Det var på denna grund, som ännu länge provinsriksdagar höllos, serdeles då man af en eller annan anledning fruktade, att sammankalla ombud från hela landet.

Adlig rusttjenst.

Vi känna redan, att denna rusttjenst utgick dels af förläningsgodsen, dels af frälsejord, som icke numera utan konungens serskilda tillstånd fick af ofrälse köpas, eller ”adelns arfvejord”, såsom det numera hette, sedan adelskapets ärftlighet var lagligen erkänd och frälserätten förverkad, när innehafvaren ej kunde visa, att han ”af adels stam och börd födder var”. Hittills funnos, såsom äfven är omtaladt, icke några bestämda stadganden, för den styrka, hvarmed en hvar af frälset skulle i förhållande till sin jordegendom sig inställa. Att detta ännu länge fortfor, synes af åtskillige Gustaf I:s bref. Sålunda uppkallar k. brefvet af den 5 September 1534 hela menige frälset af Upland och Södermanland ”med ”sina rustningar och hästar och all den makt både till häst och fot, som de någon tid bekomma kunde”. Dylika uppbåd skedde äfven 1542 och 1543. Vid riksdagen i Westerås 1544 lofvar adeln, att ”låta veta, huru mycket folk, till häst och till fot, konungen och kronan till ”tjenst” den ”af sitt arf och eget hålla ville, om riket ”någon anfäktning påkomma kunde”. Samma löfte upprepades Mars 1551, vid konungens ”afhandling med ”adeln öfver allt riket”. Men denne konung, som i allt sökte införa ordning och laglydnad, hade emedlertid redan vid sitt första anträde till regeringen sökt, att genom ett visst värde på räntepersedlarne och en efter deras belopp uti penningar fastställd rustning, lagbinda frälset, som härigenom närmade sig till ett ordentligt indelningsverk. Sålunda blef vid herremötet i Wadstena Januari 1524 af rådet hestämdt, huru mycken tjenst en hvar skulle utgöra, och medgifvet att den, som heldre ville utgöra penningar än folk, fick lösa sig med 20 lod silfver för hvarje karl. Vid mötet i Westerås följande året i Maj månad, stadgades, att hvarje frälseman, som hade gods till 400 markers ränta, skulle deraf hålla ”en häst och ett harnesk, efter det nya maneret”.

Den, som hade mera gods, skulle hålla hästar och harnesk, eftersom godsen voro värda. Den, som hade mindre än 400 markers ränta, skulle hafva ett godt skjutvapen och häst efter förmåga. Hvarje förläningsman deremot, som hade 200 markers krono-ränta, skulle derföre hålla 3 karlar, med hästar och harnesk, efter det nya maneret o.s.v. Vid riksdagen i Stockholm Augusti 1527 (46) ändrades detta så, att adeln och biskoparne skulle af hvarje 400 markers kronoränta, antingen det var ”förläning” eller ”frälse”, utgöra 3:ne tungt och 3:ne lätt beväpnade ryttare. Men denna rusttjenst fullgjordes icke. Konungen klagar, att den tjenst, som adeln skulle göra af länen och arfgodsen, ”fanns hos en ”part af dem ganska skröpligen”. Förgäfves infordras 1537 förteckningar på all den ränta, som utgår af adelns förläningar. Men att upptaga alla de förhandlingar och beslut, som i detta hänseende förekomma, skulle blifva alltför vidlyftigt. Vi skola derföre endast redogöra för de mest genomgripande eftergifterne, ty sedan emot slutet af Gustaf I:s regering man börjat, att nedsätta rusttjensten, fortgick man oaflåtligen på den banan. Detta oaktadt fortfor samma klagan, att den aldrig fullgjordes enligt gällande föreskrifter. År 1559 bestämdes, att en väl beväpnad ryttare skulle utgöras för 150 marker af arfgodsen och 100 marker af förläningarne. Eric XIV:s eftergifter voro ännu mera betydande. Att sätesgårdarne fritogos, 3 för grefve, 2 för friherre och 1 för adelsman, hvilket kallats säterifrihet, var sannolikt ett återställande af det gamla sätesfrälset, som från urminnes tid varit skattefritt, men af de öfriga arfgodsens räntor undantogos derjemte åtskillige persedlar, utgörande tillsammans omkring hälften af hela uppbörden. Återstoden värderades vida under gällande pris och efter denna värdering skulle en tungt beväpnad ryttare ställas för 300 rusttjenstmarker. Den, som hade mindre gods, skulle dock icke vara fri, utan måste hålla en ryttare, hvarvid tillstaddes en ringare rustning, än lagen fordrade, så framt frälsemannen sjelf inställde sig. För förläningsgodsen nedsattes rusttjensten till 200 marker. Denna rustning skulle inom riket underhållas på adelns egen bekostnad, men utom dess gränser endast i 3 månader och äfven icke ens så länge, då en hvar, som med ed fastade, att han icke kunde underhålla sig sjelf, utan att sitt jordagods förpanta och utsätta, genast erhöll besoldning. Lika litet som förut fullgjordes dessa föreskrifter. År 1562 fattades för grefve Sten Leijonhufvud 57 hästar, grefve Svante Sture 50, grefve Pehr Brahe 23 o.s.v. Åtskilliga lagfördes och dömdes förlustige adelskapet, hvarvid deras gods lades under skatten, ty så snart rusttjensten icke underhölls, var, såsom vi erinra oss, frälset enligt lagen förbrutet. Grefvarne Svante Sture, Pehr Brahe och Gustaf Roos erhöllo dock nåd. Fattige adelsmän fingo nu tillåtelse, att tjena till fot samt nyttjades vid flottan eller arméen såsom andre knektar. Johan III nedsatte ytterligare rusttjensten för arfgodsen, så att under fred en ryttare uppsattes för 400 markers ränta och under krig för 800 markers. Skyldigheten, att på egen bekostnad göra tjenst utom rikets gränser, nedsattes till 14 dagar. Inom riket qvarstod den dock, så länge kriget än varade, hvarifrån undantag endast gjordes för adeln i Finland och vid danska gränsen, när desse behöfde brukas till hvarandras undsättning. I detta fall voro de icke skyldige, att underhålla sig sjelfve och sina tjenare längre än 4 månader. Den, hvars gods icke räntade 400 marker, skulle ändock hålla ryttare eller ock sälja det till närmaste frände. Härvid förlorade han likväl hvarken sköldemärke eller adelskap, genom hvilket stadgande en ”pappers-adel” infördes, som har föga gemensamt med vår historiska jord-adel. År 1571 nedsattes äfven rusttjensten för förläningsgodsen till 400 marker. År 1572 fick adeln ånyo frihet att utgöra rusttjensten i penningar, om den så önskade, hvarvid en ryttare fick lösas, af arfgodsen med 30 daler och af förläningarne med 60. De följande åren nedsattes dessa afgifter ytterligare. År 1577, då adeln till fälttåget ålades att, i stället för ryttare, utgöra fotfolk, blef lösningspriset 7 ungerska gyllen eller omkring 5 daler. 1583 fick frälset uppsätta 2 knektar med 4 månaders kost, i stället för häst och karl, eller ock betala hvad 2:ne af kronans knektar till en hel årslön uppburo, i kläde och penningar. I slutet af Johan III:s regering erlades för häst och karl 30 lod silfver, för helt fälttåg. Konung Sigismund lofvar emedlertid i sin försäkran af den 11 Februari 1594, att rusttjensten skulle efter lag uppbådas och icke någon lösen för densamma äskas. På samma gång medgifves, att inom riket adelsfanan skulle, efter 4 månaders tjenstgöring, af kronan underhållas. Under Carl IX:s stränga regemente infördes likväl åter, till olika belopp vid olika tillfällen dessa vakansafgifter, hvilka ännu i Tyskland utgå under namn af ”Bitterpferdsgelder”. Längre fram fick rusttjensten blifva hemma, emot aflemnande af hästar till det utländska värfvade rytteriet och säger konungen,] att de voro vid aflemnandet, ”slemmare än skjutshästar”. Upprepade gånger erbjöd sig Carl IX, att för alltid upphäfva rusttjensten, emot det att adelns bönder skulle gå i skatt lika med kronans; upprepade gånger förebråddes adeln af honom i hårda ordalag för försummelser vid rusttjenstens fullgörande. Att likväl regenterne understundom utkräfde rusttjenst olagligen, vill äfven synas. Sålunda fordrade Gustaf I år 1531 och Johan III år 1574, rusttjenst af adeliga enkor för arfvejord, ehuru den lagenligt skulle af dem endast för förläningsgods utgöras. Likaledes måste adelns enkor och döttrar år 1603 erlägga vakans-afgift för arfgods. Kunde sådant anses strida emot adelns rätt, var det dock icke obilligt, då adelsmannen icke längre sjelf inställde sig till tjenstgöring.

Adelns rusttjenst var fördelad i flera fanor, under eget befäl. Svenska adeln utgjorde 2 å 3 fanor, den finska en. Derjemte skulle hvarje knekt eller tjenare. som ”ridderskapet eller menige adeln” tog i sin tjenst, svära trohets-ed till konungen. Hade emedlertid adeln verkligen inställt sig med sina tjenare mera allmänt hade den varit ganska manstark. Ännu i slutet af denna period, voro de enskilde adelsmännens ”följen eller betjening” så talrika, att man satte samtidigt flera personer till befälhafvare på en fästning, för att sålunda öka besättningen. Så uppehöll sig grefve Magnus Brahe under en resa 1611 på Jönköpings slott med en suite af 51 personer o.s.v. Tidigare omtalar man, huru en Sten Ericson Leijonhufvud hade 8 à 10 adelsmän i sitt eget hof och red ut med 100 hästar samt att andre hans vederlikar aldrig kommo till någon herredag, utan att tillsammans vara 6 å 700 hästar starke. Och sednare yttrade den ryktbare Pehr Brahe: ”jag mins ganska väl, att gamle Gustaf Olson (Stenbock) till Torpa aldrig red bort, utan att vara åtföljd af 60 till 70 hästar”. Såsom bevis på adelns rikedom på jord och förläningar denna tid må slutligen anföras, att nyssnämnde riksrådet Stenbock år 1562 var skyldig, att hålla 100 ryttare af sin uppbörd. Men såsom betecknande för penningebristen under samma period må anföras, att år 1579, då vakansafgiften för 4 månaders tjenstgöring var bestämd till 40 daler för hvarje ryttare, beräknadt efter 10 daler i månaden, hvilken afgift nedsattes till 28 daler för den, som de sednaste åren haft sin rusttjenst i Finland och Liffland eller ock för densamma erlagt vakansafgift, många af adeln funno sin räkning vid, att till Liffland öfversända sina ryttare, hvilka der tjenade under östgötha fanan.

Ett serskildt slag af adlig rusttjenst var hertigarnes folk. Om dem afslötos serskilde ”föreningar”, hvarvid vanligen en ryttare eller 2 knektar beräknades på hvarje 400 markers ränta af hertigdömets årliga uppbörd. Enligt Gustaf I:s testamente, skulle hertigarne hålla så mycket krigsfolk, som de möjligen kunde. Vid konungens krigshär utgjorde dessa contingenter egna trupper, dock under konungens ”fältöfverste”. Adelns rusttjenst åter inom hertigdömena skulle ”rida under konungens baner”, samt fick endast af konungen, vid allmänt uppbåd, uppkallas.

Besoldnings-ryttare.

Desse tjenade för årslön och borgläger, (47) vanligen på slotten och kungsgårdarne, men stundom äfven i städerne. Oftast tillgick så, att manskapet förlades, under befälets uppsigt och öfning, i en stad eller på en kungsgård till ett antal af 15 till 30 man (48), hvilka af omkringliggande härader bespisades, med 40, någongång 60, bönder om hvarje häst och karl. År 1555 lågo t.ex. 28 hingstridare i Östergöthland på detta sätt i borgläger.

De uppsattes genom inhemsk värfning. Så lät konung Gustaf I utfärda ”fullmaktsbref” för Eric Flemming m.fl., att synnerligen i Liffland och eljest hvar helst de kunde, värfva ryttare, knektar och båtsmän. Han lät vidare i alla uppstäder utropa, att alla de duglige karlar med goda rör och spetsar, som hade lust att tjena för månads-sold, dem ville han taga i sin tjenst. År 1531 skickade han Jacob Westgöthe och Peder Hanson till Dalarne, gifvandes dem full makt att taga i sold alla de lösa karlar, som de kunde ”öfverkomma”. Och om de fleste af dessa värfningar sannolikt gällde anskaffandet af värfvade knektar och icke ryttare, så visar det anförda dock huru det tillgick vid dylika tillfällen. Och icke mindre betecknande är följande uttryck i ett kongl. i bref 1602, angående olaga skjuts: ”serdeles blifva undersåtarne af en hop motvilligt krigsfolk och synnerligen ryttare, som hafva kronans besoldning uppburit och med ominne (olofligen) äro dragne utur marken (kriget) och ifrån deras fanor och fänickor (rymt), besvärade och betungade, hvilka utan återvändo rida och ränna i landet &c.”

Bland besoldnings-ryttarne märkas lifvakten till häst eller hoffanan, hingstridare och drabanter. Hoffanan = gårdsfanan, omnämnes redan 1560. Hingstridarne voro från början ett slags lifvakt, som följde konungen på resor o.d., men förlades snart i borgläger, såsom andra trupper. Till en del tjente de i konungens stall och redo dess hästar, som till ett ansenligt antal underhöllos på slott och kungsgårdar. I brist på frivillige, uttogos lämplige rekryter, hvarhelst de kunde fås. Så bekom 1565 en understallmästare fullmakt, att hos fogdarne och befallningsmännen ”antaga” alla unge duglige karlar (fogdetjenare), som funnos tjenlige till hingstridare, och en annan gång befalltes knektehöfvidsmännen, att uti deras fänickor ”utleta” unga tjenlige personer (landsknektar), som hade lust, att tjena för ryttare, och sedan försända dem till ryttmästarne för hingstridarne. Desse, som voro de ende af den tidens krigsfolk, hvilka icke behöfde hålla sig sjelfva med vapen och rustning, fördeltes efter deras beväring i blanka och svarta, hvilka hvardera utgjorde sin egen fana. Under Carl IX:s sista regeringsår omnämnes första gången dragoner, d.v.s. beridet fotfolk. De utgjorde ännu blott en enda fana.

Fanan, eller hvad vi skulle kalla sqvadronen, upptog under Eric XIV:s tid 300 ryttare, fördelade i 5 qvarter, hvardera af 4 rotar, men nedsattes 1603 till 120 man. Efter denna tid vexlar styrkan mellan dessa siffror.

Lands-ryttare.

Desse uppsattes, dels genom skatterusttjenst eller ett slags ofrälse rusttjenst, dels genom ett slags passevolans med enskilde personer eller ryttaren sjelf. Hvem som helst egde nemligen att, antingen emot afdrag å skatten (skatterusttjenst) eller emot anvisning å ett visst skattebelopp in natura, uppsätta ryttare eller sjelf uppsitta. Det förra var ”frälse-rusttjenst” i dess ursprungliga mening, således utan adelskap. Vi erinra oss nemligen skilnaden under förra tidehvarfvet mellan adelsmannen, som redan förut hade skattefrihet, och frälsemannen, som erhöll samma frihet, emot sig åtagande skyldighet, att tjena till häst. Vidare huru frälset småningom blef ärftligt o.s.v. Men icke alla frälsemän blefvo ärftlig adel. Många blefvo det, hvilka från rusttjenstens början fortfarande rustat och derigenom fått häfd på sin skattefrihet, samt hvilkas hemman derigenom blifvit förvandlade från skatte- till frälsehemman i likhet med de gamla adelsgodsen, sätesfrälset. Tid efter annan hade ock skriftlig bekräftelse på sådan frälserätt för all framtid blifvit dem lemnad. Men mången skattebonde, som sednare anmält sig till rusttjenst med så god rustning, att han blef antagen, åtnjöt väl för sitt hemman skattefrihet, men var icke frälseman och ansågs fortfarande skyldig, att ånyo erlägga skatt, när konungen ej längre behöfde hans tjenst eller han sjelf icke förmådde utgöra den. Vi erinra oss äfven huru detta från början, enligt lagen, gällde för alla. När och huru öfvergången skedde, är väl omöjligt att utreda, men factiskt är, att vid denna tid fanns både frälserusttjenst och ofrälserusttjenst af skattejord, med den enda skilnad, att den förra numera ansågs oföränderlig, och derigenom den gamla skattejorden förvandlad till frälsejord, samt den senare föränderlig och derigenom skattejorden behållande sin gamla natur af ”skatte”.

Men den, som icke egde någon skattejord att ”frälsa”, fick ändock inom den landsort, i hvilken landsfanan var förlagd, rusta, om han ville, och erhöll då ett motsvarande skattebelopp in natura för sin rustning, så snart ryttmästaren honom godkänt och lemnat ”frihetsbref”, motsvarande det fordna frälsebrefvet, som vid vapensyn af mönsterherren lemnades. Sålunda heter det i Arboga mötes beslut år 1536: ”dock hvilka gode karlar, ädle eller oädle, sig sjelfve upprusta ville med en häst, 3, 4 eller flera, och dertill förskaffa gode karlar och harnesk med allt tillbehör, desamma skulle årligen bekomma på hvar häst och rustning 30 marker ortiger och 6 alnar kläde eller penningar derför, när kläde icke stod att bekomma, desslikes hafva fritt ”borgläger och fodring hela året igenom, eftersom sedvana plägade vara här i landet”.

Men denna rättighet öfvergick under tidernas lopp stundom till tvång. Så skrifver Gustaf I 1534 till sina höfvidsmän och ståthållare, att de och flere med dem, som hade förläningar af kronan, skulle taga till sig flere hofmän (ryttare) och samla alla de till krig duglige karlar, som de kunde öfverkomma. Så ålade Johan III adeln, att utrusta sig med så många tjenare, hästar och rustningar, som en hvar kunde åstadkomma, att tjena emot besoldning. Detsamma ålades de öfrige stånden, äfvensom landsstatens tjenstemän, serdeles i Finland, allt efter en hvars förmögenhet. Att denna tvångsrustning, åtminstone för lands-staten, blef ett slags skatterusttjenst, visar sig deraf, att samme konung anbefaller det ryttare, som befinnas odugliga eller ”ock icke hade lust, att antingen låta sig längre bruka eller ville sig så utstoffera, som hofmän egnade och borde”, skulle utmönstras, och räntan af de sålunda utmönstrades hemman användas till utrustande af en s.k. fogderusttjenst. Hvad, som fattas, får tagas af uppbörden. Sannolikt hade fogdarne, redan under förra tidehvarfvet, i likhet med andra förläningshafvare, under krigstid utrustat en del af de svenner, som de i hemorten höllo till sitt biträde, och var detta sålunda endast ett ordnande och en utsträckning af ett redan häfdvunnet förhållande, men hela denna tvångsrustning förtjenar en viss uppmärksamhet för den organisationstanke, som den innebär och som vi framdeles återfinna. Redan Carl IX fortsätter på samma bana, då han genom bref af den 6 Juni 1601 anbefaller en fogdefana, ”såsom den var uti salig konung Johans tid.” Hvar fogde skulle nu skaffa 3 hästar och hvar (härads-) skrifvare 2, med rustningar och dugligt folk. Tio år sednare skulle hvar fogde utrusta 4, hvar skrifvare 3 och hvarje länsman 1 ryttare. (49) Hästar och rustningar få då uppköpas efter fastställdt pris och medlen tagas af uppbörden. Samtidigt lemnas för denna ”fogderusttjenst” serskilde förläningshemman.

Strängt taget, kunna visserligen icke dessa olika slag af, genom tvångsrustning uppsatte, ryttare räknas till landsfanorne, då en del tjenade för ”besoldning” och adelns ryttare sannolikt tjenade under adelsfanan, (50) men då de uppsattes, antingen efter förmögenhet eller på samma vilkor, under hvilka en del landsryttare uppsattes, samt då organisations-formerne ännu temligen flyta i hvarandra, har författaren här upptagit dem, desto heldre som en del verkligen tjenade under landsfanorne, t.ex. 60 ryttare af fogde-fanan år 1593 vid Uplandsfanan o.s.v.

Återgå vi till de egentliga landsryttarne, finna vi ännu mera afvikande former för deras uppsättning. Så uttages utur fotfolket, landsfänickorna, de knektar, som finnas duglige till ryttare, och göras beridne på utgärdshästar, d.v.s. hästar, som i krigstid af allmogen ut- skrifvas. (51) Stundom uppmanas knektarne sjelfve, under löfte om högre sold, att sig härtill anmäla. Sålunda befaller Carl IX under polska kriget, att i hvarje landsända antaga till ryttare 100 ”gamle och dertill tjenlige” knektar, uti hvilkas ställe andre skulle utskrifvas. Nyutskrifvet folk användes nemligen ännu icke vid rytteriet.

Skatterusttjensten fortlefver för öfrigt under hela denna period. Endast att Carl IX, hvars rytteri i polska kriget illa tilltygas, måste ständigt utfinna nya åtgärder, för att hålla ”landsfanorne” fulltalige. Så uppmanar han bofaste män i Westergöthland och Småland, att utrusta hästar och karlar emot skattefrihet, beräknad efter en gård på hvar häst, dock med vilkor, att hästarne hållas på stall hela året, men beväringspersedlar lofvar konungen sjelf hålla, hvilket var något aldeles nytt. Bergsmännen vid kopparberget uppsätta en egen fana ryttare, emot befrielse från utskrifning, hvilket för den orten deremot icke var något nytt, då bergsmansdrängar till häst förekomma redan under förra tidehvarfvet. Af alla ”skogvaktare i riket”, uppsattes en annan fana o.s.v.

Lands-knektar.

Likasom hvarje ”landsfana” ryttare var förlagd i en bestämd landsort, så utgjorde hvarje landskap ett större eller mindre antal af dessa knektar, om äfven icke ännu i något bestämdt förhållande till folkmängden. Under Gustaf I:s tid begagnades visserligen företrädesvis utländskt värfvadt krigsfolk, men af flera, redan anförde skäl sökte man att derjemte anskaffa och utbilda inhemske trupper. Desse anskaffades, dels genom värfning, d.v.s. frivilligt inträde i krigstjenst, emot erhållande af handpenningar, dels genom utskrifning, d.v.s. tvunget inträde, på grund af den allmänna värnepligten. Såsom exempel på det förra rekryteringssättet kan anföras, att år 1556 fanns i Östergöthland en styrka af 569 knektar, hvilka en Jacob Thurson antagit och gifvit 12 öre per man i handpenningar. Huru för öfrigt vid värfning tillgick, hafve vi under ”besoldnings-ryttare” anfört. Vid utskrifning åter ansågos alla lösa personer städse sjelfskrifne till krigstjenst. Så hette det år 1555, i ”konung Gustafs artiklar, hvarefter alla fogdar eller befallningsmän sig rätta skola”, ”att ingen reesig (ryttare) eller fotknekt eller någon annan lös person, som löper kring om landet husbondalös, skall någorstädes lända, utan fougelig antagen blifva”. Vidare i en ”instruktion ”för slotts- och gårds- och häradfogdar”, af år 1563, ”så ofta, som kongl. maj:ts och riksens lägenhet fordra, att man måste låta antaga och utskrifva svenskt krigsfolk, då skall sådant ock ske med besked (urskiljning) så fogdarne nämna (uttaga) de dugligaste ut, der som många finnas uti en gård eller ock på ett hemman, förskonandes fattiga enkor, utgammalt folk, som ensamma äro. När kongl. maj:ts krigsfolk blifver tillsagdt och uppfordradt, att de skola rycka upp, då skola fogdarne hafva grann (noga) akt och tillsyn dermed, att ingen måtte dölja sig undan af tjensten och blifva tillbaka, hvar de någon i så måtto beslå eller förspörja någon, som förlupit hafver”. Sålunda finna vi, att under Eric XIV:s tid, det var den civila myndigheten eller fogdarne, som utskref landsknektar. Detta torde dock varit, då krigshären låg i fält. Annars heter det, att höfvidsmännen skulle, med fogdarnes biträde, utnämna dessa knektar uti de härader, der fänickan var förlagd. De skulle ”med foglighet och lämpa antaga dugelige, vackre och manhaftige karlar”. Under denne militäriskt bildade konung finna vi äfven redan förläggning efter provinserne. Sålunda uppräknas i den citerade instructionen af 1563: ”Dalfänickan, Helsinge- Uplands- och ”Nerikes-fänickan, desslikes den Finska fänickan och af Österbotten”. Regeln var, att de utskrifne skulle insättas i de befälhafvares fänickor, ”som uti samma landsände tillförene hafva deras knektar haft”. Att likväl icke härvid ännu var något visst antal, en gång för alla bestämdt, synes af en annan instruktion, daterad Skara d. 8 Aug. 1565, som anbefaller, att till besättning på Stockholms slott skulle till det minsta 300 knektar blifva förordnade, ”hvilka skola antagas i Dalarne”, i hvilket ändamål Nils Jesperson skulle dit afsändas. Huru sjelfva ”antagandet” skulle ske, antingen genom värfning eller utskrifning, synes dock icke af nämnde handling. Troligen fick fogden ”nämna” hvarjehanda löst folk och Nils Jesperson ”antaga” dem, som han kunde ”öfverkomma”. Frivillig krigstjenst förekom ännu alltjemnt bredvid den tvungna, (52) som var ett nödfallsmedel, då nu, såsom i alla tider, frivilligheten icke alltid var att påräkna, när den behöfdes.

Följden af dessa rekryteringssätt var, att större delen af landsknektarne voro vid denna tid drängar, som hos bönder tjente för lön. En del voro dock mindre sjelfegare, hvilket serdeles i Upsala stift (53) synes hafva varit händelsen. De tjenade likasom besoldningsryttarne, för årslön och borgläger. Man skiljde härvid på ”antagne” och ”nyantagne” knektar, på sätt vi skola finna under rubriken ”aflöning”. De tjenade, till dess de erhöllo ”förlof”, ofta på lifstid. Gamle, orkeslöse och sårade knektar hade bröd till döddagar på slotten och ”gjorde hvad de kunde”. För öfrigt vistades de, hemma i landet, antingen ”i borgläger” hos presterne, i städerne och på kungsgårdarne, (54) eller ”hemma hos sitt eget”. Borgläger hos allmogen synes man hafva velat undvika. Så förlades 1594 en fana i Westerbotten uti borgläger, uteslutande hos prester och ”landsköpmän”. De i kammar-collegii archiv delvis förvarade lönings-registerne upptaga hvarje knekt till namn och vistelse-ort. Sålunda redovisas 1546:

Upsala stift,1,282 knektar deraf på Stockholms slott 70, i Stockholms stad 280.

Strengnäs stift 196 knektar.

Westerås 681 knektar.

Skara 583 knektar deraf på Dal 60, i Wermland 157.

Linköpings och Wexiö stift, 1,836 knektar deraf i Calmare län (slott) 991.

Summa 4,578 knektar.

År 1553 funnos i Westerås stift 315 man och i Strengnäs 355 o.s.v. Granskar man uppmärksamt dessa rullor, finner man, dels att antalet inom hvarje stift anmärkningsvärdt hastigt förändras, dels att en icke obetydlig del voro frivillige, enär i annat fall icke skulle förekomma så många från vidt skiljda orter. Serdeles äro smålänningarne talrika uppåt landet.

All anledning är äfven att antaga, det den utskrefne icke vid denna tid ännu ansågs tvungen, att qvarstanna i krigstjenst, längre än fälttåget varade. Så heter det, i ett kongl. bref af år 1607, för provinsen Dalarne, att endast ”så många knektar, som i förgångne somrar ute ”på tåget hafva varit eller ock godvilligen vele låta sig ”bruka och draga ut igen när så påfordras,” skulle hafva sina hemman fria. ”Men hvar någon vore, som denne åren bortåt nog hafva funnits, som sitta hemma och ”ingenstädes drage”, de skulle betala skatt. Hade den utskrifne varit tvungen, att utgå när som helst, hade nog ordalagen varit annorlunda i en tid, då den, som undandolde en soldat, straffades till lifvet. Vårt gamla svenska ord ”hemförlofvad” bevisar nästan detta, om man ihogkommer, att ordet ”förlof” var liktydigt med ”afsked”. I fordna dagar var äfven ledungen alltid, såsom vi redan anmärkt, uppkallad för viss tid, innebar något tillfälligt, kunde aldrig åläggas stanna ute öfver vintern. Och utskrifning var icke annat, än den gamla ledungen, än krigstjenst på grand af den allmänna värnepligten. Så utskrefs år 1574 nytt manskap, då Johan III ”hade efterlåtit större delen af svenska knektarne, hvilka några år blifvit brakade i Finland och Liffland emot ryssarne, att begifva sig hvar till sitt”. Sålunda utskrefs år 1601 öfver hela riket 9000 man, för att ”aflösa ”det krigsfolk, som hela året gjort tjenst i Liffland”, ehuru på fältmarskalken Linderssons föreställningar sedermera det unga manskapet i stället fördelades på de hemmavarande gamle knektarne, till dess det blifvit öfvadt och hunnit ”lära krigsbruk”. Så föreskrifver kongl. brefvet af d. 13 Nov. 1607 att, då fänickorne varit ute natt och år, skulle de aflösas af andre, hvarjemte konungen lofvar, att de i rättan tid skulle blifva tillsagde, så att de kunna ”försörja sig med värjor och kläder”, hvilka persedlar för den verkliga ”knekten” naturligtvis alltid skulle finnas. Under hela trettioåriga kriget hemförlofvades alltid på hösten en del af våra inhemska trupper. År 1643 icke mindre än 12000 man. Och huru djupt rotadt detta föreställningssätt var, bevisas ytterligare deraf, att då Carl XI i en långt sednare tid sökte införa det ständiga rotehållet, ifrågasatte allmogen i Elfsborgs län en dylik aflösning efter vissa år för den s.k. indelte soldaten, ehuru förslaget, som icke ens af konungen förkastades, aldrig kom till verkställighet, utan afböjdes. Nutidens conscription är en sådan ”aflösning” efter vissa år. Öfvergången skedde vid denna tid emedlertid så småningom, derigenom att den hemförlofvade knekten ansågs sjelfskrifven vid utskrifningarne och under sådana förhållanden naturligtvis heldre mottog ”godvilligt” sin årslön.

Legning var alltid och friköpning ofta, medgifven för landsknektarne, likasom i allmänhet för all krigstjenst under denna tid. Bonden sände sin son eller sin dräng i sitt ställe. Den utskrifne eller s.k. ”lagskrifne” ålades dock snart, att ansvara för den legdes inställelse. Med 20 lod silfver kunde knekten lösa sig från krigstjensten, (55) hvilket äfven beviljades dem, som för sina förläningar borde utgöra manskap. Naturligtvis utskrefs annat manskap i stället, hvarigenom krigstjensten blef ännu mera tryckande för den, som icke kunde friköpa sig.

De landsknektar, som under benämning af drabantefänicka och gårdsknektar hos konungen tjenstgjorde, skilj de sig frän de öfrige endast genom bättre öfning och annat underhållssätt. Sålunda t.ex. uppfordrade Johan III för detta ändamål en af de vanliga fänickorna från Småland. En gårdsfänicka omtalas redan 1565 och var 1570 sammansatt af manskap från 28 andra fänickor. I slutet af tidehvarfvet förekommer, likasom vid rytteriet, en fogdefänicka och en bergsfänicka.

För öfrigt uttogos vissa rotar af landsfänickorna, efter tour, till vakt och tjenstgöring på de kongl. slotten, under det att de öfrige voro hemma hos sig. Vanligen användes dock ännu på slotten icke någon annan besättning, än slottsfogden med sina tjenare.

Fänickan var omkring 500 man, delade i 5 qvarter, hvardera i 5 rotar af 21 man, inberäknad öfver rotmästaren. Var fänickan starkare eller svagare, ökades eller minskades antalet ”qvarter”, men rotens styrka skulle vara oföränderlig. Enligt 1555 års lönings-register för Westerns och Strengnäs stift, var dock roten endast 10 man, inberäknadt rotmästaren. Efter år 1600 nedsättes fänickans styrka, sedermera vexlande mellan 400 och 200 man.

Sköldknektar.

Då upprepade nederlag under liffländska kriget hade framkallat en allmän motvilja för krigstjenst, utlofvade Carl IX, efter slaget vid Kirkholm år 1605, att alla ryttare och knektar, som antingen till häst eller fot godvilligt läto bruka sig i Liffland emot fienden, skulle erhålla ständig frälsefrihet på de gårdar, som de egde eller ”kunde sig af kronan förvärfva”, d.v.s. som de städjade i egenskap af krono-åboer, – med vilkor att de kunde och ville frälset uppehålla. Tillika lofvades dem ett gemensamt sköldemärke för sig och efterkommande, hvilket, så snart någon genom tapperhet dertill gjort sig förtjent, skulle få utbytas emot eget vapen, hvarmed då följde frälse och privilegier, såsom andre frälsemän. Det var sålunda ett nytt slag af den gamla ”skatterusttjensten”, men förslaget, ty organisationen blef af så kort varaktighet, att den så torde kunna benämnas, ådagalägger nogsamt huru adelskap, frälse, frälsefrihet och skatterusttjenst numera voro skiljda saker, på sätt redan är omförmäldt. Det heter ock, att för dem, som legde andra i sitt ställe, såsom vanligen vid skatterusttjensten, var det icke tillåtet, att föra sköldemärket. Det åsyftade ändamålet vanns dock icke på denna väg. Högst få ryttare anmälde sig, ehuru de, som vägrade, till och med straffades. Bland fotfolket hade uppmaningen något bättre framgång, dock olika i olika landsorter. Uti Helsingland anmälde sig 600 man frivillige, i Westergöthland kunde icke på långt när 200 uppbringas. Konungen befallte derföre, att de, som icke kunde förmås, att frivilligt draga i fält, skulle der till befallas. Åtgärden betecknar öfvergången mellan utskrifning, enligt den gamla ledungs-idéen, såsom något tillfälligt, och utskrifning, enligt en ny tids fordringar, såsom rekrytering för en ”städsevarande krigshär”. Alltsammans bevisar riktigheten af hvad vi i nästföregående afdelning yttrade, om att den utskrifne ännu icke ansågs ovilkorligen och utan sitt eget medgifvande pligtig, att tjena när och huru länge som helst, utan fordrade och ofta erhöll aflösning efter slutadt fälttåg. Hela denna underhandling med soldaten vittnar derjemte om den outvecklade ståndpunkt, på hvilken krigsförfattningen ännu befann sig, ej mindre än om brist på krigareanda inom arméen, hvilken äfven bar sin vanliga frukt: ständiga nederlag i strid mot bättre och mera ändamålsenligt ordnade härar. Emedlertid erhöllo de af manskapet, som antogo de erbjudne förmånerne, tryckta stadfästelsebref. Desse s.k. sköldknektar utgjorde år 1611 2:ne fänickor samt tjenade i fredlig tid utan någon annan lön, än skattefrihet för deras gårdar, hvilka skulle ränta 4 tunnor spanmål eller 4 lisp, smör och derutöfver. Den, hvars hemman räntade mindre, fick förblifva under landsfänickorna, om hvilket sednare stadgande såsom sannolikt ett försök att bilda en stam af eliter, dubbelsoldnärers åtskilligt skulle kunna sägas, derest organisationen fått längre varaktighet.

Båtsmän.

Gustaf I underhöll värfvadt sjöfolk och förlade det i borgläger, dels i städerne, dels i klostren och hos de andlige. Men för den nyskapade flottan uppstod ökadt behof af sjöfolk. Frivilligheten var både dyr och icke alltid att påräkna. Man tog åter sin tillflykt till den allmänna värnepligten. ”Städernes soldnärer” blefvo båtsmän och dessa utskrefvos, likasom landsknektarne. Tillståndet torde icke bättre kunna återgifvas, än genom ett utdrag af Eric XIV:s instruktion af d. 8 Aug. 1565, deruti konungen säger sig ej veta bättre utväg, att bekomma mera sjöfolk, än att ståthållarne ”från Finland, Åland och städerne skola låta uppspana och församla allt det sjöfolk, som sig undandöljt hafver – – – desslikes skola de ock eljest låta antaga flere, der de veta dem till att bekomma”. Å Öland och i skärgården skulle man förfara på samma sätt. Vid samma tillfälle införskrefs sjöfolk från Tyskland. Försigtighet anbefalltes vid manskapets ”hemförlofvande” under vintern, med namnrullor, löftesmän, uppgift å hemvist m.m. dylikt. En tidigare instruktion anbefaller, att båtsmän i årstjenst icke få hemförlofvas vintertiden eller eljest, att de icke måtte rymma, utan skulle de användas vid skeppsgården (varfvet) eller försändas till (kungs-)gårdarne till arbete, ”på det de måga vara tillstädes, när såsom behöfves”. Men hyres-båtsmän (förhyrde), borgare och andre, som hafva ”något stort bo och bohag”, fingo hemförlofvas, dock med löftesmän för återinställelse. De bekomma en daler hvar ”på handen” i ”wartgeld”.

Utskrifningarne, som först begagnades inom städerne för anskaffande af sjöfolk, utsträcktes nu äfven till landsbygden, i kustorterne. Från och med 1576 var detta med full visshet förhållandet, men säkert var början gjord redan under Eric XIV, som uppgifves hafva haft ett ”skeppsregemente” på 6000 man. Lotsar erhöllo för sina hemman frihet från den årliga skatten, serdeles de år, som de tjenstgjorde på flottan. Och enligt Björneborgs riksdags beslut 1602 hägrar redan ett slags båtsmansrusthåll eller skatterusttjenst för båtsmän, då desse sednare förskonas, såsom i Sverige berättas vara brukligt, från de ovissa skatterne, men skola aflönas med ordinarie räntan af innehafvande hemman.

De värfvade, hvilka benämndes ”årstjenare” och ”hyrebåtsmän”, samt de från städerne utskrifne, underhöllos mellan tjenstgöringstiderne genom borgläger, de sistnämnde enligt 1610 års riksdagsbeslut hos borgerskapet, utan ersättning af staten; de från kustlandet utskrifne åter hemförlofvades och underhöllos i likhet med landsknektarne. Sålunda förekommer i ”1602 års räkenskap för Östergöthland och Småland” hyra och borgläger för båtsmän.

Frivillig krigstjenst.

Så länge personlig säkerhet icke fanns, var naturligtvis en hvar tvungen, att ega vapen och vapenskicklighet; så länge hvarje större jordegare var krigare till yrket, tvingades äfven hans underhafvande och grannar, att sysselsätta sig med vapnen, men i samma förhållande, som egendomen kom i det fredliga förvärfvets händer; som lagen lemnade skydd till person och egendom, blef folket mindre stridbart och krigareståndet det enda i vapen kunniga och till krigstjenst villiga. Värfvade stående trupper blefvo sålunda en nödvändig följd af odlingen, likasom de voro monarkens ”städsevarande” motvigt mot adelns växande makt. Frivillige krigareskaror togos derföre i alla länder vid denna tid i konungamaktens tjenst, men i det gamla vikinga-landet hade den gamla äfventyrare-andan försvagats, lockelsen af byte och seger minskats med nederlagen och krigens förande i utarmade och förhärjade länder. I farans och motgångens tider, serdeles när det icke gäller sjelfva fosterjordens och den egna härdens försvar är villigheten, att ingå i krigstjenst, dessutom aldrig att i tillräckligt antal påräkna. Vi funno äfven adelsfanan städse motvillig och relativt fåtalig; besoldningsryttare uppsatte genom tvång såsom en förmögenhetsbeskattning; landsryttare uttagne af fotfolket eller uppsatte af fogdarne såsom en tvångsrustning; landsknektar i massa utskrifne och åter ”aflöste”; sköldknektar, hvilka trots alla löften om skattefrihet och sköldemärken vilja stanna hemma, samt detta allt under en af de mest energiska regenter, som intagit Sveriges urgamla thron. Enskilda drag af den mest ridderliga tapperhet förekomma – men ”det krigiska” svenska folket hade fått motvilja för krigstjenst! Carl IX nödgades uppmana svenska krigare, att ”då en gång ”taga hjertat till sig och åter igen med mod och gerningar upprätta deras goda namn och rykte, som de tillförene, ja för några hundrade år sedan, emot deras fiender haft hafva”. De försakelser och den sjelfuppoffring, som uthållande verklig krigstjenst fordrar, serdeles i motgångens dagar, tilltalade äfven det sjelfrådiga och uppblossande folklynnet helt annorlunda, än hastigt öfvergående vikingatåg och uppbåd emot en hatad fiendes inbrott i landet. Mycket bidrog äfven en outvecklad och illa ordnad militärförvaltning, äfvensom de inhemska truppernes underhaltiga utbildning och krigsduglighet samt bristerne uti krigshärens organisation. Regenterne af Wasa-ätten måste skapa allt ånyo, äfven krigareandan. Utländskt värfvadt krigsfolk begagnades derföre under hela detta tidehvarf. Gustaf I värfvade inom alla angränsande länder, serdeles i Tyskland. Huru härvid tillgick, är redan förut vid teckningen af förra tidehvarfvet omförmäldt. Vanligen afskedades dessa trupper, då faran var förbi. Eric XIV värfvade derjemte skottar och fransmän. (56) Under Johan III förekomma äfven engelska trupper. (57) Carl IX begagnade nederländare och fransmän, men äfven tyskar och skottar. Att alla dessa trupper i krigsduglighet vanligen öfverträffade de utskrifne svenskarne, torde lika litet kunna förnekas, som att de utöfvade ett stort inflytande på vår militära utveckling. Att äfven bland de inhemska trupperne frivillig krigstjenst förekom, är redan omförmäldt.

Utskrifning.

Att höfvidsmännen, med fogdarnes biträde, fingo under Eric XIV ”utnämna”, d.v.s. uttaga, knektar, är redan omnämndt. Då något större antal skulle utskrifvas, utsändes serskilde personer, med konungens fullmakt, deruti borgmästare, fogdar och profosser (landsfiskaler) m.fl. uppmanades, att vara dem behjelplige. Först lemnades dem icke någon bestämd instruktion, men då klagomålen snart blefvo lika högljudda, som talrika, meddelades åtskillige allmänna bestämmelser. Enda manshjelpen fick icke uttagas hos enkor och dem, som icke sjelfve förmådde hålla hemmanen vid makt. Vid utskrifningen, som skulle af häradsfogde och häradshöfding eller underlagman bevistas, skulle nämnden härom ransaka. Först vid brist på annat dugligt manskap, fingo unge besutne bönder uttagas. Redan i det gamla hamnelaget funnos dylika undantagsbestämmelser. De bönder, som ”icke havde Folk til at arbeide for sig hjemme”, voro i detsamma frikallade, då deremot ”de fattige bender, der ikke eiede nogen Jord, som oftest af tre Mand maatte stiile to”. Som kronan emedlertid förlorade i inkomster genom besutne och gifte bönders antagande till knektar, af skäl som vi under rubriken ”aflöning” återfinna, samt då desse alltid förr längtade hem (!) och derföre ofta måste hemförlofvas, befallte Johan III, att till knektar skulle uttagas ”de meste ogifte och ledige karlar”, som kunde erhållas och hvilka sjelfve hade lust, att tjena för lön och beklädnad. Vid en stor utskrifning 1574 skulle uttagas: 1. alle gamle knektar, som förut varit i tjenst, men gått ur densamma (”hemförlofvats”?) och blifvit hemma utan konungens tillstånd (58); 2. alle ogifta karlar, som under danska kriget tjent för årslön på örlogsskeppen eller annorstädes; 3. de, hvilka voro utan tjenst och icke ville låta städja sig, inhysesmän och dylika personer, samt 4. ogifte karlar eller andre, som sjelfve voro hugade till krigstjenst. Klagomålen öfver våld och orättvisa fortforo emedlertid, serdeles från allmogen. Redan i Eric XIV:s instruktion af den 1 Nov. 1563 hette det, att mutor och gåfvor fingo icke ”tagas för de knektar, som utskrifvas, efter såsom härtill skedt är”. Johan III utfärdade nu en förordning, genom hvilken voro frikallade: alle bofaste bönder, så väl på hela som halfva hemman, antingen de voro skatte eller krono, samt torpare, äfvensom alla landbönder, hvem helst de kunde tillhöra, hvilka icke hade någon legohjelp, dock der flere sutto på ett hemman, der kunde utskrifning ske, så framt icke gårdarnes storlek fordrade flere brukare. Vidare alle gamla och orkeslösa bönder, som ej hade mera än 2 söner eller en legodräng. Detsamma gällde för arbetshjelpen hos enkor. Slutligen fritogos vanföre och bräcklige samt alla under 20 och öfver 40 år. Utskrifning fick deremot företagas, när en bonde hade flera än 2 söner, då en af dem skulle nämnas, likaså när 2, 3 eller flere bönder sutto på ett hemman, samt der en bonde hade flere än en eller två legodrängar, efter hemmanens storlek. Sjelfskrifne voro: inhysesmän och de, som icke erlade skatt för jord; kringvandrande handtverkare, som kunde af allmogen umbäras och icke voro hemmansegare; vecko- och månadstjenare, hvilka icke tagit årstjenst samt öfverflödige legodrängar hos presterskapet på landet och borgare i städerne. Vidare skulle landsköpmän och nederlags-svenner, samt de, hvilka i stad icke utgjorde någon skatt eller tunga, äfven utskrifvas, om det befanns nödigt. Om högsta nöden kräfde ”allmänt uppbåd”, af hvar 3:dje eller 5:te man, eller ock ”man af huset”, då skulle deremot alla vara pligtiga till krigstjenst enligt landslagens stadgande. Knapt var dock denna förordning utkommen, innan den ändrades. Att här upptaga alla de vidlyftige och i detalj gående bestämmelser, som tid efter annan i detta hänseende utfärdades, skulle emedlertid föranleda en afskräckande vidlyftighet. Endast de vigtigaste omständigheter och ändringar, som förekomma, skola derföre omnämnas.

Adelns landbönder voro, såsom vi redan känna, inom en mil från sätesgårdarne, den s.k. frihetsmilen, frikallade från utskrifningar. Då sätesgårdarne ursprungligen voro skattefria och då ledungen räknades till ordinarie skatten samt den personliga värnepligten fullgjordes genom rusttjensten, ansåg man troligen ännu vid denna tid en dylik frihet mera berättigad, än en sednare tid funnit den. Men denna frihet började nu missbrukas. Adeln sökte äfven försvara sina underhafvande på förläningsgodsen. Allt stridbart folk sökte derföre vid en förestående utskrifning skydd hos adeln, samt hos borgerskapet i städerne, prester, länsmän, ryttare m.fl. Många kringgingo sålunda lagen, och andan hos hela nationen förderfvades genom dessa lagöfverträdelser. Mångfaldiga voro äfven de bestämmelser, som utfärdandes, för att afhjelpa dessa missbruk. Fogdarne fingo nu instämma hela befolkningen på viss utsatt dag vid kyrkorna, då de bästa och till krigstjenst dugligaste kunde ”uppletas” och utskrifvas. Så snart dessa blifvit antecknade, skulle fogdarne af dem taga säker borgen, att de icke rymde. Skedde sådant, fick borgensmannen antingen böta eller ingå i krigstjenst. För den, som uteblef vid skrifningen eller undandolde den utskrifne, stadgades stränga böter o.s.v.

Vid 1577 års utskrifning hade man i en del landsorter uttagit manskap efter mantalet, d.v.s. en varaktig och väl utrustad karl af ett visst antal besutne bönder, utan åtskillnad på skatte-, krono- och frälsebönder. Detta var ett återupptagande af de gamla grundsatserne för allmänna värnepligtens utgörande, hvilka sannolikt tillämpade äfven vid bondehärens uppkallande, aldrig varit fullkomligt utplånade utur folkmedvetandet och hvilka man nu åter iklädde lagliga former. Detta sätt begagnades allmänt vid 1591 års utskrifning. Man fordrade en ung, tjensteduglig karl af 20 bönder, i ett par gränshärader af 30, hvarvid alla räknades lika. Tvenne torpare räknades dock för en bonde och skulle de, som sålunda skrefvos i en rote, utreda den utskrifne med kläder och beväring. Presterne och städerne ålades likaledes, att med värjor och kläder förse det hos dem utskrifna manskapet. Om dessa bestämmelser än vexlade, så att t.ex. 1598 endast 16 bönder sammanlades vid roteringen, men kronan i stället åtog sig beväringens anskaffande, så äro de dock högst märklige. De innehålla in nuce både det äldsta ”ständiga knektehållet” (Dalarne) och Carl XI:s rotehåll samt äro möjligen hämtade eller rättare återinförde från Danmark (59). Obestridligt dock att tanken bättre och följdriktigare utvecklades i Sverige, såsom vi snart skola finna. Ännu vacklade man emedlertid vid tillämpningen. Olika grunder följdes i olika landsorter.

Bland de märkligaste är en utskrifning i Finland år 1600, då allmogen skulle utgöra hvar 5:te man, hvilken skulle hållas färdig att nyttjas, när så kunde påfordras. De fyra skulle försörja den femte med beväring, kläder och nödtorftigt uppehälle, så länge han var hemma (hemkall), men när han uppkallades i tjenstgöring, fick han lön och sold af kronan. Utskrifningen 1602 var: lika märklig. Hertigen förordnade, att bönderne fingo utgöra af hvarje 10 manspersoner, hvilka voro öfver 15 och under 50 år, en varaktig karl, som de sjelfve funno sig med minsta olägenhet och afsaknad hunna umbära, men af adelns landbönder skulle hvarje 20 utgöra en sådan karl (60). En ny utskrifning samma år, efter helt andra grunder, är ännu märkligare. Vid denna tid utvecklades den ena stora, framtidsrika organisations-tanken efter den andra. En karl skulle vid denna utskrifning utgöras af hvarje 10 gårdar och torp, ”onde och gode hemman tillhoparäknade.” Karlen skulle uttagas, ”efter vanligheten” heter det, på den gård, der de flesta manspersonerne funnos och minsta afsaknaden var. Derjemte skulle hvarje 10 gårdar förskaffa sig en karl i vargerning, hvilkens namn borde antecknas samt byen, der han var boende, på det ”man måtte veta hvar han kunde finnas, när dess person behöfdes”. Intilldess fick han förblifva hemma och arbeta hos bonden. Således utskrifning efter gårdetal, ett närmande till hamnelagets och heerbannets idéer! Således icke blott krigshär, med obegränsad rekryteringstillgång, utan äfven reserv! Härmed var dock allmogen missnöjd och påstod, att hvar 5:te man sålunda utskrefs. Hertigen svarade då, bland annat: att befallning icke var gifven, att utskrifva den 10:de mannen, mycket mindre den öde, utan endast en värbar man af hvarje 10 gårdar, hvilket gjorde hvar 30:de eller 40:de man, emedan på många gårdar funnos 3, 4 och 5 fullvuxna karlar. Vidare, att vargerningskarlen icke utskrefs i knekttjensten eller skulle nyttjas på något tåg, så framt icke oförmodadt krigsbuller uppkom, som det kunde fordra.

Med utskrifning efter gårdetal, kom man emedlertid in på den bana, dit förmögenhet, såsom grund för utskrifningen, naturligen leder, nemligen: legningen. Man uttog sålunda personer, som för betalning voro villige till krigstjenst. Derifrån var steget icke stort, till åtgärden att taga penningar, i st. f. folk, här såsom i andra länder och såsom Gustaf I en tid tänkte sig saken. Så skedde äfven. Enligt 1605 års riksdagsbeslut, utgick för hvarje person en viss afgift, för hvilka medel sedermera legdes knektar, till det antal, som vid utskrifningen skolat anskaffas. Men pröfningen af rekrytens duglighet och frejd tillhörde befälet och detta emotstod icke ännu egennyttans frestelser. År 1606 återgick man derföre till det gamla utskrifningssättet och uppdrog, till missbrukens hämmande, utskrifningsförrättningarne åt de mest ansedda män.

Vid 1610 års riksdag åtog sig allmogen en utskrifning af 25,000 man endast för Sverige, oberäknadt Finland, af ”dem, som smerste hemman besittia och dugeliga karlar äro”. Utskrifningen verkställdes efter mantalet, en på hvar 10:de besuten bonde och torpare. Lös- drifvare och dylika personer voro, såsom vanligt, sjelfskrifne. Adeln samtyckte till en karls uttagande af hvarje 10 frälsegårdar, dock utom frihetsmilen. Presterskapet lemnade en knekt eller båtsman för hvarje gäll och borgerskapet en båtsman för hvar 10:de borgare. Adel och prester (60) förbundo sig, att med kost, penningar, beklädnad och vapen försörja deras manskap, hvilket bildade ser skilda fänickor. Härifrån vunno dock presterne befrielse vid riksdagen i Nyköping följande året, emot åtagande af andra förbindelser.

Aflöning.

Krigsfolkets aflöning utgick i årslön, så länge det vistades hemma hos sig eller var i borgläger förlagdt, samt månadssold under verklig tjenstgöring i fält. Årslönen utgick, dels i spannemål, kläde och penningar, dels i skattefrihet eller ränta af vissa gårdar. Jemte årslönen erhöll truppen under tjenstgöring fri förtäring in natura och ryttarne dessutom åt sina hästar foder, allt enligt bestämda stater eller s.k. ordningar. Men då den uppbar månads-sold, afräknades ej mindre årslönen, än efter taxa, proviant (61), gevär m.m., som in natura utlemnades.

Aflöningens belopp bestämdes vid början af detta tidehvarf t.o.m. Eric XIV, i förhållande till beväpningen,. men sednare, vid fotfolket, efter tjenstetiden. Hof-fanan och gårdsfänickan (gardet) åtnjöto högre aflöning, än öfriga svenska knektar. De utländske, värfvade trupperne hade vida högre sold och bättre förplägning, men fingo ock betala provianten dubbelt dyrare, än de svenske.

Sådane voro aflöningens grunddrag, men granska vi detaljbestämmelserna finna vi åtskilligt, som förtjenar att uppmärksammas. Man igenfinner i denna de organisativa reformernes tid, förklaringen till många, af en sednare tids inrättningar.

De inhemska ryttarne, hvilka denna tid benämndes ”hofmän”, ”skyttar” och ”reesige”, deraf ”resetyg”-rytteri, hade årslön och foderpenningar. Så befaller Gustaf I sitt kammar-råd lemna ståthållaren i Wiborg underrättelse, ”hvad våre skyttar här i landet hafva, både med kläde och penningar, så ock huru mycket deras foder-penningar är, när de icke fordring hafva eller på slotten och gårdarne till sig och hästarne underhållne blifva.” År 1544 hade svenska ”resetyget” i årslön 30 och 15 marker på hvar häst och ”de oberidne” 10. Klädet lemnades i kontant. Följande året hade ”skyttar” i ”vinterfordrings-penningar” 34 marker eller 8 specier på hvar häst. De hade från 1 t.o.m. 6 hästar per man. År 1553 hade de i hel årslön 58 marker på hvar häst, en del med 2, en del med en häst. Men detta gällde egentligen besoldningsryttarne. Landsryttarne åter fingo år 1577 sin skatterusttjenst ordnad, en åtgärd, om motsvarade rusttjenstmarkernes bestämmande vid den adeliga rusttjensten. Hvar ryttare skulle för hästen erhålla 10 daler om året, hvarvid stadgades, att då ryttaren egde skattejord eller innehade kronohemman, afräknades i hans aflöning alla årliga räntepersedlar af samma hemman, så långt de räckte, enligt den fastställda taxan. Räntade hemmanet mera, uttog kronan öfverskottet. Räckte åter icke räntan af hemmanet uti alla persedlar till 10 daler, borde fogdarne, hvar uti sitt fögderi, fylla denna brist af uppbörden. Åt de ryttare, som antingen icke hade några hemman eller sutto på frälsehemman, d.v.s. voro landbönder under frälset, skulle tilldelas kronohemman, men till dem, som möjligen icke kunde erhålla dylika eller icke ville flytta från sina åboende frälsehemman, skulle fogden aflemna 10 dalers värde, (i naturapersedlar) af ”årliga räntan”, enligt fastställd värdering. Men erhöll ryttaren räntan af en viss gård, var det ju äfven, skenbart åtminstone, endast en förenklad form för uppbörden, att låta honom sjelf bebo hemmanet och tjena för räntan. Kronobonden var endast brukare eller åbo, som städjade hemmanet på sex år i sender. Man kan derföre säga, att Johan III, då han 1577 för ordnade, att ryttaren skulle erhålla kronohemman (62) eller hemmansräntor in natura, grundläde kavalleriets indelningsverk eller rusthållsinrättningen. Redan förekomma augments-hemman till understöd åt dem, som hade för svaga rustningshemman. Så snart fogden af uppbörden eller den ”årliga räntan” skulle fylla bristen i räntan för rustningshemmanet, var äfven detta endast en lättnad vid uppbörden. Efter ryska krigets slut 1595 förbättrades aflöningen, hvarjemte borgläger in natura bestods ryttaren och hans häst. År 1602 medgafs nya förhöjningar och genom den märkvärdiga ”ordning huru med rytteriet hädanefter förhållas skall”, daterad den 23 October 1603, fastställdes aflöningen för hela det svenska inhemska rytteriet, äfven besoldningsryttarne, hvilka redan genom 1577 års ordning fått vägen öppnad till indelt aflöning. Den ordnades på ett sätt, som för detsamma numera obestridligen utgjorde ett fullkomligt indelningsverk, i det att hvarje ryttare erhöll en gård om 4 lisp, smörränta eller ock, om det var afradshemman, 6 tunnors spannemålsränta, äfvensom på det ban skulle kunna hålla sin häst på stall hela året, 6 tunnor hafre eller foderkorn och 12 lass hö på hvar häst. När ryttaren drog ut på tåg, skulle han bekomma: 10 daler i penningar, 6 alnar kläde ”efter vanligheten” och fri proviant, eller ock 4 daler i månaden i ett för allt, då han sjelf måste hålla sig med kläde och proviant. För en trossklippare med dräng uppbars 2 daler i månaden, eller 5 daler och 6 alnar kläde om året. Onekligt emedlertid, att utdelandet af kronohemman till ryttarne, föranledde många missbruk, så länge man icke genom ordentlige jordeböcker visste hvad ränta hemmanet ”i ond och god tid” borde utgöra, samt hvilka hemman voro till militiae-verket anslagne, men härom mera framdeles.

I sammanhang härmed nedsattes fanans storlek till 130 man, sannolikt för att göra den mera rörlig vid striderne med det lätta polska rytteriet. Ingen fick nu hålla mer än en häst, för att minska trossen. På 2 ridhästar hölls en trossklippare samt en fullvuxen trossdräng. Desse sednare, som följde trossen och voro beväpnade ”med en lång bössa”, anskaffades, likasom trosshästarne, af ryttarne. Denna inskränkning af hästantalet, som nu nästan samtidigt infördes i de flesta arméer, var lika betecknande som omfattande till sina följder. Den tillintetgjorde rytteriets adeliga företrädes-rättigheter och inverkade derigenom på sjelfva krigskonsten och strids-sättet. Adlingarne försvinna ”utur ledet” och blifva befäl för fotfolket. ”Krigareyrket begynte affalla från ridderskapet.”

Knektarne, det hittills föraktade fotfolket, hade ”handpenningar” vid antagandet, samt årslön och borgläger. År 1543 erhöllo de värfvade sålunda 6 marker i handpenningar, oberäknadt årslönen. De utskrifne erhöllo dylik handpenning af ”rotesällarne” eller kamraterne i roten. Knektar, ”förskickade i borgläger”, hade år 1544 i årslön 16, 18, 20 och 24 marker, hvari dock klädet torde varit inräknadt, ty 1553 hade gamle knektar, som höllo sig sjelfve och bodde i Westmanlands-städerne, endast 6 marker i årslön och de nyantagne 3, siffror, som ofta återkomma. År 1555 hade de under årslönen 5 alnar kläde, ”dels brabandsk, dels görlisk.” Snart vidtog Eric XIV den ingripande åtgärden, att i krigstid befria landsknektarne från så väl ordinarie, som extra ordinarie skatter. Ordalagen äro så märklige, att vi intaga brefvet in extenso., så lydande:

”De af våra trogne 5 tjenare och landsknektar anförde klagomål deröfver, att under det de varit kallade från hus och hemman på kongl. maj:ts och riksens resor, hafva deras fattige hustrur och legofolk, uti deras frånvaro, blifvit mer än någon tid lideligt är, både med skjuts och många andra oskäliga pålagor betungade och besvärade, theslikes många drifne från hemmanen; – – – hafve vi af synnerlig gunst och nåde undt och efterlåtit, som vi ock nu med thetta vårt öppna bref, efter thenne tid dem unne och efterlåte, thesse efterskrifne privilegier ”och friheter till att njuta, bruka och behålla, så ofta som de kunna varda utaf oss ifrån deras hus och bohag förskrifne och uti vår och riksens tjenst stadde och såsom uppriktige krigsmän egnar och bör emot våre och riksens fiender sig väl bevise:

1:o. Att alla föreskrifne våra tjenare och landsknektar utöfver hela riket, som skatte-, krono-, kyrko- eller klosters-, biskops-, preste- och præbende-hemman besittja och sjelfve draga ut när de varda kallade, skola ”uti deras frånvaro och så länge de äro uppå våra resor, hafva deras hemman frie från alla årlige utskylder och pålagor, thessemellan göre de skatt och skuld ”för sig, såsom andre undersåter.

2:o. De andre, som icke sjelfve resa ut, utan efterläte sina söner eller drängar uti vår tjenst, de skola vara förskonade med dagsverken och skjutsresor, så länge de äro på dylika resor;

3:o. Skola ock alle frälsebönder, som utkallade ”blifva, varda befriade från dagsverken, som de både oss ”uppå kronans vägnar och deras husbönder eljest skyldige och pligtige äro att utgöra” etc.

Från extra-ordinarie skatter synas de äfven i fredstid, omkring år 1577, hafva blifvit befriade, ty det heter i ett bref från ståthållaren i Westerås Eric Sparre af den 4 Sept. 1585, ”att gemene knektar, som hemman hafver, skola utgöra skatt, afrad och fordringsgärd, men alla gärder och hästelopp, dagsverken, skjutsfärder och andre små pålagor skola de vara frie för” etc. Ännu i riksdagsbesluten 1602 (Björneborg) och 1610 föreskrifves, att knektar och båtsmän skola utgöra ”årliga räntan” och endast befrias från gärder, utskrifningar, gästningar och andre ovissa persedlar. Vid denna tid började dock årslönen afdragas på räntan af knektens innehafvande hemman eller af fogden anordnas på ett annat hemmans ränta. Kronohemman hade de sig icke ännu anvisade. Der lönen af fogden utbetalades, verkställdes liquiden sedan långt tillbaka 2:ne gånger om året, vid jul och valborgsmässa. De knektar, som blefvo i tjensten förlamade, fingo under vissa år skattefrihet, likaså enkor, så länge de lefde ogifta. Är 1595 förbättrades aflöningen äfven vid fotfolket, men 1598 utfärdades åter en af dessa förordningar, som bilda stödjepunkter för den administrativa utvecklingen. ”Gemene knektars borglägers ordning” stadgar nemligen nämnde år, att hvar skatte-, krono- och frälsebonde skulle utgöra 12 öre i penningar, emot det att 2:ne ”årlige hästar” i skatten för honom afräknades. Dessa penningar skulle användas till ”gemene knektars borgläger”, då ett ”fullt borgläger” räknades till 6 daler. Knekt, som tjenat 30-24 år tilldelades 16 bönder, motsvarande bemälde 6 daler eller ”fullt borgläger”. Den, som tjenat 23-16 år, fick 2/3 borgläger; 15-10, 1/3 borgläger. ”Nyantagne” knektar fingo icke borgläger, förr än de gjort något tåg ”eller ock så kan hända, att någon af de gamle knektar” får afsked af krigstjensten. Härvid omnämnes, att årslönen var 6 daler borgläger och 8 alnar kläde. Höfvidsmannen hade inseende öfver utdelningen, hvaröfver räkenskap i räknekammaren af honom gjordes. Uppbörden åter verkställdes af fogden. Då icke så gamla knektar funnos, som författningen omförmäler, skulle borgläger utdelas ”två för en, efter som de tjenat hafva”. Aflöningssättet blef sålunda äfven för fotfolket indelt och lönen utgick af hemmansräntor. År 1602 utsträcktes detta till att lönen utgick i kronotiondespannemål. Så heter det i en ”ordning” af 1604: ”alla gemene knektar, som på tåg och resor äro och hafva hemman, hvilket räntar till 6 marker, skall samma 6 mark räknas dem uti deras lön. Ränta the ringare, skall han tilldelas 6 mark tillfyllest. Men alle andre gemene knektar, som inga hemman hafve och äro på tåg och resor, skola bekomma hvar på kyrkotionden, af tiondefogden:

spannemål 1/2 tunna för 4 mark
penningar …………………. 2 mark,

men äro de hemma, så bekomma de allenast \ tunna spannemål för 4 mark. Och skola förberörde knektar, som hemman hafve, vara frie för dagsverken och skjutsfärder, för omläggnings-gästning (inqvartering) och alle andre ovisse persedlar.”

Under sednaste åren af sin lefnad, tog slutligen Carl IX steget fullt,, då han befallte, att gemene knektar i Finland, som hafva gårdar, njuta för dem frihet både för ordinarie och extra ordinarie skatter, samt att åt alla till landsfänickorna hörande knektar, som sjelfve icke hade hemman, skulle tilldelas mindre gårdar om 2 tunnor spannemål eller 1 lisp, smör ränta, hvilka inkallades från alla på bevillning beroende utlagor eller de s.k. ”ovissa persedlarne”. Desse åtgärder höllo jemna steg med de förändrade åsigter om den utskrifne knektens tjenstgöringsskyldighet, som redan äro antydde. Rekryteringssättet, som hittills hvilat på den gamla demokratiska utskrifningen efter hufvudtal, förutsättande allmän värnepligt, ”grunden för nationalbeväp-ning”, – söker man samtidigt att återföra till utskrifning efter gårdetal, hamnelags-idéen. Det lyckades icke ännu men när det sker, är indelningsverket färdigt, om äfven icke i de former, under hvilka Carl XI ordnade detsamma. Det är äfven endast rättvisa, då man erkänner, att Carl IX, lika mycket som sin store fader, var grundläggaren af svenska författningsbyggnaden. Må vi endast ihogkomma, att under hans regering den ständiga rådskammaren med de fem höga riksembetena grundades, äfvensom riksens ständer sammanslöto sig i sin ännu bestående representations-form samt en lagkommission nedsattes; att år 1606 ordnades hela den lägre administrativa förvaltningen o.s.v.

I afseende på aflöningen, hafva vi dock icke ännu yttrat något om befälet. Detta åtnjöt vid landsregementerne årslön och månads-sold, efter samma grunder, som manskapet, samt erhöll under Carl IX ”spannemål och foder årligen på deras egna hästar”, efter samma grunder, som för den gemene ryttaren blifvit fastställde. Vid de utländska värfvade trupperne, aflönades befälet deremot efter med dem träffadt aftal.

Men dertill komma förläningar och skattefrihet för innehafvande hemman. Boställen i nutidens mening, fasta och en gång för alla anvisade innehafvaren af en viss tjenst, funnos visserligen icke, men det hemman, som en hvar af befälet innehade, var skattefritt och att på en tid, då fogden var pligtig, att åt ryttaren inrymma det kronohemman, ”som honom begärer”, äfven det befäl, som icke egde eget hemman, fick sig sådant anvisadt, torde icke någon betvifla. Likasom för manskapet begränsades dock storleken af den hemmansränta, som tillgodonjöt frihet. Så heter det i ett redan citeradt bref från ståthållaren på Westerås af den 4 Sept. 1585: ”de förnämste af befälet skall utgöra (aflemna) allt, som hvars och ens hemman ränta kan, utöfver 6 daler, hvilka 6 daler skola qvittas å hvars och ens skatt eller afrad och fordringsgärd. Item skola de ock vara frie för hästelopp, gärder, hästar, dagsverken, skjutsfärder och andra små utlagor.” Befälets årslön utgick för öfrigt, äfven den, i kläde och penningar, samt sednare med kronotionde, under benämning: ”spannemål och borgläger”.

Hvad slutligen angår förläningar, ”på lön och beställning”, så är för dem egentligen icke en redogörelse möjlig, enär de voro personliga och ännu bestämdes för hvarje serskild förläningshafvare, ehuru en annan tid redan framskymtar, då de dels försvinna, dels blifva ”boställen” och ”tilldelningshemman”. Adeln hade dessutom förläningsgods redan i sin egenskap af det verldsliga tjensteståndet. Det var nemligen icke endast krigshärens befäl, utan alla statens ”tjenstemän”, ädle och oädle, militära och civila, höga och låga, som erhöllo hemman och hemmansräntor, vanligen med skyldighet att, när de sjelfve icke gjorde krigstjenst, för en del af skatten uppställa krigsfolk. Geijer kallar detta aflöningssätt ”en lemning från det barbari, då all kronans tjenst ”var krigstjenst och all klerkdom endast tillhörde kyrkan”. Men om en sådan traditionel uppfattning af statstjenst onekligen ännu fanns, så var ock säkert bristen på reda penningar och nödvändigheten, att med befintlige tillgångar och i tillräckligt antal anskaffa inhemskt krigsfolk, en ännu kraftigare orsak både till förläningarnes bibehållande och till det indelta aflöningssättets införande, här och i andra länder. Adelsmannen var alltid ”tjenstemän”, alltid ännu pligtig till ”tjenst”, d.v.s. krigstjenst, ansågs härtill förbunden såsom ”konungens man”, och derföre tillförsäkra 1569 års adelige privilegier honom ”nödtorftigt underhåll”, d.v.s. förlänings-gods. Adeln erhöll dem äfven, legaliter taladt, endast under denna förutsättning. När derefter dessa adelns förläningar, efter feodala förebilder i andra länder, under detta tidehvarf blifva ärftlige, genom furstendömen, grefve- och friherreskaper samt Norrköpings riksdags beslut (1604), är systemet genomfördt och dess olycksbringande följder framträda. Förut kunde alltid de förlänte godsen af hvarje ny konung återkallas. Det var ock med arf-riket, som slöseriet med kronogodsen egentligen började. Förläningsväsendet sammanhänger på det aldra närmaste med indelningsverket, som i nästa tidehvarf icke kan ordnas, förr än förläningarne genom reductionen återkomma i kronans ego. Men icke endast adeln, såsom sådan, erhöll förläningar och minskade kronans ränta, utan alla slags tjenstemän och till en viss grad alla samhällsklasser, såsom redan är antydt. Må ett enda exempel anföras: en löjtnant för en fana ryttare, får i Åbo län genom serskildt bref så mycken ”förläning”, att han deraf om året kunde hafva uppå hvar häst 50 daler och bestods honom 6 hästar, hvilket var artigt nog, då tunnan råg kostade 2 daler. Om nu denna förläning vid afsked åtminstone till en del bibehålles, då är det efter vår tids åsigter naturligtvis ett missbruk. Men dylika missbruk förekomma, likasom de understundom beifras, men ännu oftare legaliseras, i det den afskedade erhåller ”lifstidsfrihet” för sig och sin enka å innehafvande hemman. Det var ett storartadt, men något ojemnt, pensionerings-system. Säkert är, att dessa förhållanden vid tidehvarfvets slut äro långt ifrån, att vara fullständigt ordnade. Följderne af förläningsgrundsatsen låta emedlertid den skattdragande allmogen under nästföljande tidehvarf digna under ökade skattebördor. Allt förlänades, icke endast kronans jord, utan räntor, fisken, tullar m.m. dylikt. Endast landets ringa utveckling och den otroliga massa kronojord, som Gustaf I:s kyrkliga reduction och Carl IX:s räfster ställde till konungamaktens förfogande, förklara möjligheten af sådane organisations-former. Vid Carl IX:s död voro dock redan kronans inkomster i hög grad förminskade. Icke utan skäl klagade Gustaf II Adolf, att ”snarast sagdt största delen af rikets drätsel och ränta var bortförlänad”.

Beskattningsväsendet och krigshärens underhåll.

Konung Gustaf I tillkommer hedern, att först i vårt land hafva ordnat kameral-väsendet. Den första kammar-ordning eller stadga för uppbörden i räkninge-kammaren, är af 1544 och af konungen sjelf nedskrifven. Redan vid 1524 års riksdag hade han fått ”makt” att ”i ett register uppskrifva all kronans ränta och uppbörd, och huru många skatte-krono- och frälse-bönder, som uti hvart län voro, på det hans maj:t måtte veta hvad kronans inkomst och ränta var”. Ett dylikt register eller jordebok, som den vanligen blifvit kallad, var vilkoret för reda och ordning i det indelta aflönings-sättet. Men uppgiften var svår, arbetet icke möjligt, förr än hela samfundet uppnått en viss grad af utveckling. Sjelfva tillvaron eller frånvaron af en dylik handling, är derföre i ock för sig högst betecknande för den administrativa utvecklingen i ett land. Kejsar Augustus upprättade en jordebok öfver hela romerska riket. Den äldsta i England lärer vara af år 822, den äldsta i norden uppgifves vara konung Waldemars, af år 1254. Den äldsta svenska, ”registrant regni Svecias”, fanns 1485 i cancellerens, biskopens af Strengnäs vård, men när och af hvem den var uppgjord, har förf. icke lyckats finna. Upprättandet af jordeböcker blef emedlertid ett vigtigt föremål för Gustaf I:s omsorger. Redan på 1530-talet var en jordebok utarbetad. Åren 1540 och 1541 höllos jordransakningar och skrefvos nya jordeböcker. Den, som vid dessa ransakningar undandolde något, fick erlägga stränga böter. Men ehuru arbetet endast afsåg, att reglera den gamla skatten, ordinarie räntan, var det ytterst svårt. Nödige förarbeten saknades. Det fortsattes af alla Gustaf I:s söner, serdeles Carl IX, men först på 1620-talet införas ordentliga jordeböcker, med kolumner för de olika titlarne, och omkring 1685, i sammanhang med indelningsverkets ordnande, verkställas skattläggningsransakningar. Den under mer än ett sekel utlofvade och påtänkta nya skattläggningen blef deremot aldrig genomförd och är det icke ännu i den dag som är. Den under Eric XIV omnämnde serskilde ”jordeboks-skrifvare” hade endast befattning med konungens ”arf- och egna gods”. Hvarje fogde uppgjorde för öfrigt årligen sin jordebok, som inlades, sådane de voro, i räkninge-kammaren, d.v.s. nuvarande kammar-kollegium. Men dessa äldre jordeböcker afsågo endast, såsom nämndt är, de ordinarie skatterne. För de extra-ordinare utskylderne begagnades ännu ”gärden”, då detta ord tages i betydelsen af skatte-district, innefattande 6 fullgärdsbönder, eller ”mantalet”, som i denna mening icke är liktydigt med ”mannatal” eller ”hufvudtal”, utan med ett så stort antal husbönder eller besutne bönder, som fordrades för utgörandet af en ”gärd”. Härigenom uppkom småningom bruket, att med ordet mantal uttrycka ett hemman, så godt, att innehafvaren var fullgärdshonde. Ordet ”mantal” eller ”gärdemantal” afsåg emedlertid egentligen ännu egaren, icke jorden, uttryckte det hela af bondens egendom, icke ”jordatalet”. Ehuru gärdesättningen i vår tid längesedan försvunnit, har ordet mantal dock i denna bemärkelse bibehållit sig och de flesta kommunala onera utgå ännu efter denna gamla, enkla och beqvärna, men serdeles genom tid efter annan inträffade förändringar, stundom ytterst obilliga grund för de fordna gärdernes uttaxerande. Vid ifrågavarande tid bestämdes årligen, såsom vi veta, hvem som var fullgärdsbonde. Enligt 1558 års jordebok funnos i allmänhet ännu icke halfgärdsbönder, men då dessa snart derefter infördes och de gamla torparne fingo denna benämning, blef ¼ hemman detsamma som torp, likasom omkring år 1630 1/8 hemman kallades för ”halfva torpare”. År 1580 skedde ett slags skattejemkning i detta hänseende, då Johan III befallte, att häradshöfding och nämnd skulle ”granneligen ransaka och med sin svorne ed thet så jemka och laga, the som minsta hemman hafve och icke kunna eller förmå vara uti sådane ränta i fulle utlagor med fullsätesbönder, att de då blifva ”räknade halfannan eller som de kunna vara till, dock ”icke högre än två emot en fullsättes”, d.v.s. att af dem, som tidigare varit fullsutes fullgärds bönder, nu de ringare nedsattes till halfgärds. Vi upprepa emedlertid, att det endast var gärderna, de ovissa naturpræstationerna, som sålunda för uppbördens lättare verkställande utgingo efter mantal.

Omkring år 1630 blefvo emedlertid äfven en del af dessa ”ovissa persedlar” ständige. I militiæ-jordeböckerne blefvo de införde vid indelningsverkets införande af Carl XI, men i allmänna jordeböckerne infördes de först 1718-1719, efter ett formulär, som uttänktes af Carl XII i Bender år 1712, hvilket naturligtvis icke hörer till detta lidehvarf, men här omnämnes för bättre öfversigt. ”Nybyggen” och ”lägenheter” tyckas deremot icke någon gäng hafva deltagit i gärderne, förr än de få den storlek, att de blifva skattlagde, hvarefter de benämnas torp, på nätt redan är omförmäldt. Fullsuten bonde hade för öfrigt icke obetydlig egendom, äfven efter nutidens åsigter.

Men öfvergå vi från skattläggningen till sjelfva skatterne, finna vi de ordinarie, redan bekanta, oförändrade, endast att till dem numera äfven räknades fodringen. De extra-ordinarie åter vexlade, att icke säga ökades, ständigt. Till en början föranledde af ett tillfälligt behof, blefvo de vanligen efter någon tid ständige. De voro af åtskillige slag, såsom gärder, extra-gärder, dagsverken, skjutsfärder m.m. dylikt.

Gärder, hufvudsakligen af spannemål och matvaror, förekomma under namn af kostgärd, hjelpgärd, landtågsgärd m.fl. samt utgå och inbetalas på obestämda tider, stundom qvartaliter. Två frälsebönder eller fyra torpare räknades härvid numera alltid lika med en krono- eller skattebonde. Sedan frihetsmilen 1569 blifvit införd för säterierne, voro dessutom alla inom densamma boende Frälsebönder frie. Till och med att, enligt Sigismunds konungaförsäkran, adelns alla landbönder skulle vara alldeles frie från gärder och ledungslama, så länge deras husbönder utgjorde rusttjensten. Härmed lät dock icke Carl IX sig nöja. Kostgärder, på hvilka vi snart skola se exempel, afräknades någon gång på skatten, då en gärd kort förut var upptagen och en ny måste utskrifvas, men detta var undantag, icke regel. Gärderne utskrefvos För öfrigt ofta utan ständernes samtycke.

Dagsverken utgingo fortfarande till kronans slott och lästen samt till kungsgårdar och konungens djurgårdar. Dessa ”slott och fästen” förefunnos ännu i stort antal, ”både för inländskt upplopp, så ock för främmande fiender”, som det heter i Westerås recess 1527. Från dagsverken till kronan voro adelns landbönder helt och hållet befriade, enär de skulle ”göra sådane deras egne herrar och husbönder”. Huru summariskt det tillgick, synes af en instruktion 1563, som anbefaller, att fogdarne skulle på de ställen, der befästningsarbeten pågingo, ”anskaffa dagsverken och all annan nödtorftig förfordring”. Den bonde, som försummade göra dagsverke, då han var tillsagd, fick göra tredubbelt för det försummade. Skyldigheten, att bygga och underhålla slott och fästen, intagen redan i landslagen, öfvergick för öfrigt småningom till en allmän, allmogen åliggande skatt, den s.k. ”byggningshjelpen”. (63)

Till salpeterhusen, som af Gustaf I:ste inrättades, ålades allmogen under Eric XIV, att framföra jord, aska, ved m.fl. materialier, lemna dagsverken samt husrum, skjuts och underhåll åt ”sjudaren”.

För att undgå ”friskjutsen”, åtog sig allmogen skjutsfärdspenningar. Denna tunga qvarstod dock i många fall, såsom för trupper, i vissa fall för embetsmän, ja till och med för adeln, då den reste till riksdagar och möten.

De hemman, som genom köp eller byte kommo under adeln, förvandlades från skatte- och krono- till frälsehemman och säterier. Äfven vid förpantning af kronans ränta, åtnjöts af pantinnehafvaren frälsefrihet för det förpantade. Härtill kommo nu frälsets ladugårdar, sedan Eric XIV medgifvit, att de säterierne närmast liggande landbogårdar få af hysas, hvilket förut var förbjudet. Härigenom skapades ock de stora herregårdarne, ty funnos förut dylika, så igenfinna vi i dem de gamla ”herremannagårdarne”, det uråldriga sätesfrälset. Härigenom förminskades visserligen kronans ränta, hvilket många gånger och sedan långt tillbaka var förbjudet, men der vid fastades föga uppmärksamhet. Gustaf I sålde både kronojord och skatteräntor, samt dermed fortsattes allt framgent. Huru det verkligen stod till i landet, bevisas bäst af den ständiga klagan öfver ödeshemman, d.v.s. sådane hemman, som ingen ville bruka emot skatternes erläggande eller hvilka åtminstone icke någon brukade. Eftergiften af skatter för det ute varande krigsfolket torde derföre säkrast förklaras genom fruktan, att deras hemman i annat fall skulle falla i ”ödesmål”. Skattehemman, som blefvo öde och, efter hembjudande vid tinget till förre egaren eller hans arfvingar, blef s.k. skattevrak, ansåg kronan såsom sin egendom. Man började alltmer förvexla af rad med skatt, en begreppsförvexling, som utöfvat stort inflytande på beskattningsväsendets utveckling. I enlighet med utländska feodala åsigter hade nemligen under folkungaätten kronan börjat anse sig för den ursprunglige jordegaren. Gustaf I gjorde nu denna åsigt i stor omfattning gällande. Först riktades anspråken på den ouppodlade jorden, eller hvad man sedermera kallat ”allmänningar”. ”Sådane egor, som obyggde ligga, höra gud, konungen och Sveriges krona till”, hette det. Derefter utsträcktes den förmenta rätten till bergverk och fiskerier. I viss mening började skattehemman betraktas, såsom ett annat slag af kronohemman. Skattebonden endast såsom åbo, med ärftlig besittningsrätt. (64) Att alltsammans grundade sig på en juridisk fiction veta vi, men dess inverkan på lagstiftningen vid denna tid är en omisskännelig verklighet, som lemnat spår efter sig till och med i våra dagars lagstiftning.

Innan vi lemna beskattnings väsendet, torde vidare böra nämnas, att hamnor ännu förekomma i Upland och Westmanland. Ännu år 1535 var Trögds härad indeladt i 34 ”hampnar”, hvilka, likasom långt tidigare, uppgifvas vara 12 markland jord. Hamneräkningen försvinner i Sveriges gamla provinser småningom med jordeböckerna, men i Skåne återfinnes benämningen ”hamnemandskatt” ännu år 1670.

Beträffande krigsfolkets underhåll, så skedde den första stora förändringen på herremötet i Stockholm Januari 1525. Man beslöt då: ”att till krigsfolkets uppehälle skulle tagas all den kyrkans tionde, som detta året falla kunde, vid hvarje kyrka öfver hela riket, undantagandes den del, för hvilken vax, vin och oblater skulle köpas. Desslikes, att konung Gustaf måtte hafva sina hästar i borgläger uti alla kloster den sommaren öfver, efter de icke kunde släppas på bete i anseende till den lägenhet, som då på färde var”. Sedan emedlertid reductionen af det andliga frälset var genomförd och kyrkans gods blifvit kronogods och kronohemman, lades det krigsfolk, som icke rymdes på kronans slott och kungsgårdar, i borgläger, ofta i städerne, någongång äfven på landet, hos prester och allmoge. Då manskapet sålunda var å kungsgårdarne och i städerne förlagdt, anskaffades underhållet genom kost- och matgärder, såsom redan är nämndt. Bönderne aflemnade då till fogdarne antingen fetalier och spannemål eller penningar, hvarföre äfven ett bestämdt pris alltid fanns på hvarje persedel. Fogden åter utlemnade dem till ryttaren, för 2 å 3 månader i sender. På landsbygden åter, skulle de i borgläger förlagde knektarne ”låta sig med skälig mat och öl till deras goda nödtorft benöja”. Detta upplifvande af den gamla ”gästningen”, framkallade dock mycken oro och missnöje. Dackefejden och klubbekriget förmenas derigenom till stor del hafva kommit till utbrott. Man lade derföre manskapet, då årstiden tillät, ute på fältet, dit nödig förplägning af kronans tjenstemän anskaffades. Allmogen fick ock med en viss afgift i penningar lösa sig från sjelfva inqvarteringen och då var ryttaren sjelf skyldig, att skaffa husrum åt sig och hästen. Detsamma stadgades sednare för de prester, som hade knektar hos sig inqvarterade. Det var detta som benämndes presternes ”borglägerspenningar” och som under tidernes lopp blef ständig skatt, under namn af ”tax” eller ”taxepenningar”. Det var denna ”taxe”, som då knekten inqvarterades hos presten, afkortades o.s.v. Det var äfven egentligen endast ut- och inländska besoldnings-ryttare, som sålunda lågo ”i borgläger”, ty landsknektar och landsryttare hemförlofvades vanligen, som vi veta, ”till deras eget”. Huru mycket en ryttare vanligen erhöll i borgläger, är icke möjligt att bestämdt uppgifva. Borglägers-ordningarne äro otålige. Staterne Hcrdeles riklige. (65)

Gustaf I hade emedlertid emot slutet af sin regering försökt, att grunda ett annat underhålls-sätt, i det han i alla delar af riket anlade s.k. afvelsgårdar. Hos allmogen framkallade detta mycken oro. I Norrland köpte man sig fri, genom årlig förhöjning i skatten. Att konungen verkligen afsåg, att för vinnande af detta ändamål afhysa kronans åboer, der så behöfdes, synes af följande hans yttrande i bref till ståthållaren i Westergöthland, dat. 8 Juli 1558 – – -”Vore en stor fördel, att de sköne gårdar, hvilka nu en hop bönder besitta och göra ringa till kronan, kunde hållas afvel på, hvarmed krigsfolk kunde uppehållas till rikets defension, så att vi icke alltid behöfde fordra gärder ”af den menige man”. ”Afvelsgårdar” voro nemligen de kronans egendomar, som stodo under kronans eller kanske rättare konung Gustaf I:s egen förvaltning och brukning. De skulle med hela sin afkastning användas till krigsfolkets och i synnerhet det värfvade rytteriets underhåll och hemvist. Vid flera af dem drefvos både åkerbruk och boskapsskötsel i stort. De kringboende bönderne fingo göra dagsverken. Meningen var, att anlägga dylika gårdar i hvarje prestgäll öfver hela landet, under kronobetjeningens tillsyn och vård. När en ny bildades, ålades de omkringboende, prester och allmoge, att sammanskjuta sängkläder och boskap m.m. Antalet dylika gårdar var icke obetydligt. Så lära t.ex. i Wermlund Carlstad och Christinehamn från början varit sådane afvelsgårdar och åtskillige af nuvarande prestgårdar användes till samma ändamål. Efter konungens död förföll så småningom förslaget, att sålunda underhålla arméen, men grundtanken fortlefde ännu länge nog. Så heter det, i en instruction för riksstyrelsen under Eric XIV:s frånvaro i kriget, dateradt 8 Aug. 1565, att fogdarne på alla slott och gårdar skulle samla hö och korn i förråd, så att konungens tjenare och hästar ”måtte få deras fordenskap” (hvad som fordras), när de blifva i borgläger förlagde. För öfrigt är ännu vid denna tid svårt, att skilja mellan statens hushållning och regentens enskilda ekonomi. Konungen skötte kronans egendomar såsom sina egna och bildade nya, helt och hållet nästan som en enskild, ehuru med statens medel. Så skedde 1584 rödjning vid Nyköping och kallades sedan ”tyska ladugården”; så bildades år 1610 Ultuna i Upland, genom underläggande af flera gårdar, rödjning m.m. och så på många ställen. Det var en fortsättning af de gamla tider, då det hette, att konungen röjde och sålunda ”ökade sitt rike”. Betydde ”Upsala öde” från början det öde land, som åt Upsala-templet vid inflyttningen anvisades, så var detta ock en traditionel pligt för svea-konungen, att sålunda öka sitt ”Upsala öde”, d.v.s. kronans inkomster.

Det utskrifna manskapet underhölls deremot på helt annat sätt. Länge fasthöllos dervid de gamla åsigterna om ledungens underhåll, att de hemmavarande rotekamraterne skulle underhålla den, som ”nämnder vardt”. Vid Linköpings riksdag år 1600, då en städsevarande krigsmakt, ordnad efter provinserne, blifvit beslutad, ”till hvilkens lön och uppehälle, medan de hemma och icke på någon resa äro och brukade blifva, af kronans årliga ränta och uppbörd skall taget och förordnadt varda, så mycket dertill som efter en viss ordning kan gjordt blifva”, stadgades äfven, att den landsända, från hvilken krigsfolket utfordrades, skulle utgöra fetalier för en månad, halft eller helt år, så mycket som ”behöfvas kan, emedan de uppå riksens tåg och resa behöfvas och brukade blifva. Så att då den ene landsändan icke ”behöfver att göra för den andra och hålla något annat folk än det, som af samma landsända är, utan hvar och en försörjer sitt folk”. Denna grundsats befanns dock alltför tryckande, då uti ”alla landsändar icke är lika ”mycket krigsfolk, ej heller lika mycket mantal till allmoge, som hjelpen göra skall”, hvadan matgärden utgick lika för hela riket. Var mera krigsfolk i en ort, än att det kunde underhållas med der utgående del af gärden, fylldes bristen af de ordinarie räntor, som inom samma ort till kronan ingingo. Dessa stadganden voro ett åternärmande till hamnelagsidéen, hvilken genom det ständiga knektehållet och fast rotering i nästa tidehvarf, såsom vi snart skola finna, fullkomligt återupplifvas.

Sedan det utskrifna manskapet uppätit berörde matgärd eller kanske rättare matsäck, var det emedlertid i samma belägenhet, som det öfriga krigsfolket, hvilket så snart det var sammandraget och icke i borgläger förlagdt, fick uttaga proviant in natura emot afdrag å solden, såsom på annat ställe redan är omförmäldt. Då skatter och gärder utgingo i naturaproducter, behöfver icke omförmälas, huru provianten af kronan anskaffades. Af mera intresse äro de taxor, efter hvilka manskapet fick betala densamma. Dessa taxor äro dock, likasom borglägers-ordningarne, alltför talrika, att kunna anföras i en sammanhängande följd, om den ens skulle kunna åstadkommas. Vi skola endast anföra ett exempel. Under Eric XIV:s danska krig betalade krigsfolket provianten efter följande taxa: 1 t:a råg 6 mark, rågmjöl 7, korn 5, gryn och malt 6, hafre 2, ärter 11, bröd 3 1/4; 1 lisp. bröd 6 öre, 1 t:a öl 6 mark, 1 lisp. salt 1 mark, 1 lisp. smör, ost eller humle 3 d:o; 1 lisp. fläsk 12 öre, torrt kött 10 öre, 1 t:a salt kött 8 mark, 1 t:a sill 16 mark, 1 tjog ägg 1 öre, 1 gås 4 öre o.s.v. Fyra mark gingo denna tid på 1 rdr silfver, men markens värde föll dock nästan till hälften under denna konungs regering.

De ”sammanskott af födande varor”, som för öfrigt under marscher och tåg alltid af allmogen gjordes åt krigsfolket, skulle numera betalas i kontant vid nattlägren, och d. 8 Jan. 1599 utkommer den första ”ordning om proviantering under tåg”, hvadan äfven i denna dittills alltid omtvistade punkt, ett lagbundet samhälles fordringar iakttagas. År 1608 fick ståthållaren på Elfsborg ordres att skaffa nattläger och proviant åt 100 man skottar, samt att följa dem till Ween härad, nästan enligt den nuvarande tågordningens bestämmelser.

Fjerde Kapitlet.

Gustaf II Adolf – Carl XI, till indelningsverkets införande, 1611-1682.

”Det är sådane män, fulle af
framtid, som, med eller utan
sin vilja och afsigt, taga folken med sig.”

Geijer III: 391.

Grunddrag.

Arfriket var vid Carl IX:s död betryggadt, mera dock genom våldets, än lagens makt. Gustaf II Adolfs konungaförsäkran inskränker derföre konungamakten. Han emottager en blodbestänkt thron, ett utblottadt land, krig med alla grannar. Hans personliga dygder, hans storhet både såsom menniska och regent, försona emedlertid adeln och rycka folket med sig. Adeln, numera ärftlig, men försvagad genom ”bondekonungens” blodsdomar, får rusttjensten nedsatt och ser sin politiska ställning betryggad. Krigen fortgå, en ständigvarande krigsmakt inrättas, skatterna ökas, men i det hela får kriget underhålla sig sjelft. Ständiga landvinningar, nästan ständiga segrar, gifva en anda af storhet åt både folk och styrelse, men den skälfvande grunden för landets inre tillstånd hotar ständigt med storhetsbyggnadens fall. Vid freden 1648, en fred efter nära ett sekels oupphörliga krig, vaknar de ofrälse ståndens klagan öfver adelns företräden, hvilka under krigsåren otroligt blifvit ökade, serdeles genom drottning Christinas eftergifter och slösande förläningar. Gustaf II Adolfs dotter lemnar regeringen i en starkares hand. Carl X, uppstigen på thronen i en stat med söndring i sitt inre och en

uttömd skattkammare, börjar reductionen, men införes på stridens bana af yttre politiska förvecklingar och krigets lockelser. En ny union hägrar vid mer än ett lillfälle. Den alltför djerfve och i sina planer ombytlige monarken grundlägger enheten af Sveriges eget område, men utsträcker sina eröfringsplaner öfver den gräns, som landets krafter och den politiska klokheten utstaka. Tillståndet vid Carl X:s frånfälle bedröfligt, förbättras föga under den svaga och för adeln eftergifvande förmyndareregeringen. Endast genom hela nationens hängifvande uppoffringar och en mäktig bundsförvandts segrar, undgår slutligen riket, med sin unge konung, följderne af det oförsigtigt började kriget. De ofrälse stånden, förbittrade emot adeln, lemna monarken efter återvunnen fred den utvidgade konungamakt, som tidens anda gillade och rikets tillstånd fordrade. Ledd af en bitter erfarenhet och framdrifven af en inre nödvändighet, samt likasom Carl IX, i förbund med demokratien, företager nu den oböjlige Carl XI, ej mindre reductionen, än indelningsverket. Den förra möjliggör och betingar det sednare, likasom enväldet dem båda.

Under 30-åriga krigets strider på Tysklands slätter utgjorde värfvade tyska ryttare och knektar största delen af de svenska härarne. Visserligen utgjorde svenskt befäl och svensk-finska utskrifne trupper en dyrbar stam, men i allmänhet fördes detta krig med utländskt blod, likasom med utländska penningar. Annorlunda blef det vid freden, då det utländska krigsfolket till större delen afskedades, hvadan äfven en mängd officerare, som fått sin bildning under svenska fanor, vid Carl X:s krig voro i fiendens tjenst. Sverige egde dock ett medel att med inhemska trupper ersätta afgången, i detta fall lyckligare än de flesta andra länder på samma tid. Utskrifning följde på utskrifning. Med Carl X:s segertåg började åter besoldandet af utländskt krigsfolk. Den armée, som gjorde tåget öfver Bälterne, bestod till största delen af främmande krigare. Först vid Carl XI:s motgångar hänvisades landet ånyo till egna krafter. Landstormen, visserligen använd vid Gustaf II Adolfs första krig emot Danmark och delvis uppkallad äfven i följande krig emot nämnde makt, begagnas under Carl XI:s försvarskrig i sin fordna utsträckning. Till och med i sin urgamla form framträder bondehären, dock för sista gången i vår historia.

Den allmänna värnepligten qvarstod sålunda under hela detta tidehvarf oförändrad. Utskrifningarne verkställas allt oftare ”efter gårdatal”, såsom jemnare fördelande på förmögenheten de med desamma förenade kostnader, ehuru de ”efter mantalet” gåfvo mera manskap. Redan i början af Gustaf II Adolfs regering ingår provinsen Dalarne öfverenskommelse med kronan om ett ”ständigt knektehåll”. Exemplet följes tid efter annan af andra nordligare landskap. Redan under Christina och Carl X höja sig röster för ett allmänt införande af dylik ständig rotering, som dock först vid tidehvarfvets slut kan i sammanhang med reductionen genomföras. Först då är problemet fullständigt löst, att införa en ”ständigvarande krigsmakt”, hvars storlek genom sjelfva sättet för dess utgörande är på förhand bestämd och oföränderlig, men hvilken ock genom denna dess under freden dyrbara egenskap, snart befinnes i farans ögonblick otillräcklig för sitt ändamål.

Arméens underhåll i fredstid göres småningom oberoende af skatteväsendet, i det att krigshären, efter upprättandet af en ordentlig militiae-jordebok, afslutad 1653, får sin bestämda andel i kronans jord och räntor. Ännu länge vacklar dock byggnaden i sin grund genom krigen och den inre förvaltningens svaghet samt trasslet med ”förläningarne”, till dess Carl XI ordnar alltsammans på en så fast grund, att mer än ett århundrade förgår, innan en ny tid och nya åsigter framträda och småningom bereda sig rum.

Militär-Monarkien.

I trots af den krigiska anda, som folket bibehållit från tider, då det gjorde sig kändt och fruktadt genom obetvinglig tapperhet, var Sverige under katholska tidehvarfvet och ännu ett århundrade sednare, svagt och vanmäktigt i striderne med andra folk. Endast i enstaka fejder och vid försvaret af sjelfva fädernejorden, framträder ännu det gamla mannamodet, men både krigskonst och organisation utveckla sig endast långsamt, genom lån från andra länder. Först med regenterne af Wasa-ätten framträda försök, att ordna krigsväsendet på nationel grund, men ännu med föga framgång, då på en gång med Gustaf II Adolf det länge outvecklade fröet spirar upp i den herrligaste blomma. Svenska krigshären blir ett mönster för andra, svenska krigskonsten lägger grund till en ny tid, en ny utveckling, der andra folk tillgodogöra sig de grundsatser, dem svenska krigare i tankens, likasom i handlingens, verld fastställt. Förhållandet är så utomordentligt, att det icke kan undgå uppmärksamheten. Hvarifrån kom denna militära brådmognad? Vi svara utan tvekan, från inre politiskt-administrativa åtgärder och yttre gynnande politiskt-militära förhållanden, med hugstor djerfhet begagnade af store konungar, men framför allt från utmärkte härförare och från folkets medfödda anlag och fallenhet för krigareyrket, hvarförutan den utskrifne svenske bonden icke kunnat mäta sig med krigare till yrket af Europas alla folk. Gustaf II Adolfs och Carl X:s krigståg samt ännu mera Carl XII:s påminna om de gamla vikingatågen. Vikingablodet förnekade sig icke. Faran och bytet lockade, som fordom.

Att nederländska frihetskriget och Moritz af Oranien dock grundlade den byggnad, som 30-åriga kriget och Gustaf II Adolf uppförde, är allmänt kändt, likasom att den sednare från början af främmande officerare inhemtade, hvad han sedan använde ”med de förändringar, hans eget snille genast bedömt eller hans erfarenhet visade honom vara nödvändiga”. De långvariga och oupphörliga krigen samt bruket att inom samma armée sammangjuta alla möjliga nationaliteter, underlättade äfven krigskonstens utveckling. En hvar lemnade sin erfarenhet och tillgodogjorde sig de andres samt saknade aldrig tillfälle att genast tillämpa och utveckla hvad han inhemtat. Striderne med österns mindre disciplinerade skaror härdade för öfrigt den svenske krigaren till mötet med Europas stridsdugligaste trupper, om ock de förres militära underlägsenhet och halft barbariska strids-sätt framkallade detta öfverdåd, som redan förut låg i folklynnet och som sednare bereder våra stora Carlars både segrar och nederlag. Att dessutom endast grannstaternes inre stridigheter möjliggjorde Sveriges stigande makt, är lika erkändt. Ryssland ännu på civilisationens nedersta trappsteg, (66) sönderslets af inhemska fejder om thronen. Danmark var vanmäktigt genom den fortgående striden emellan konungamakt och adel. Polen, (67) alltid svagt genom valriket och adelns republikanskt-aristokratiska makt. Tyskland, sönderslitet af kyrkliga och politiska stridigheter. Öfverallt en brytning, ett brottande, mellan kyrka och stat, mellan adel och konungamakt. Nyckeln till gåtan återfinnes derföre i protestantismens seger öfver det gamla katholskt-aristokratiska partiet och i Carl IX:s derigenom möjliggjorda seger öfver den gamla, sjelfständiga och sjelfrådiga, jordadeln, hvilken af beräkning, men kanske äfven af legitimistiska rättsgrundsatser, af aktning för lagens bud och öfverenskommelsers helgd, fasthölls vid Sigismunds parti. Det är genom denna dubbla seger, som Sveriges militära storhet till stor del torde kunna förklaras. Carl IX kunde icke vinna den, utan i förbund med den protestantiska kyrkan och de ofrälse stånden. ”Sverige fick en Gud och en konung”. Härigenom utvecklade sig från nationel och historisk grund ståndsförfattningen och representativa former, hvilka för sin tid icke lemnade något öfrigt att önska. Men samtidigt utvecklade sig militär-monarkien, ett barn af de ständiga krigen och den öfver de inhemska factionerna segrande konungamakten. Dess sociala och politiska följder ligga utom gränserna för detta arbete, men icke så dess militära. Krigsbefälet inkallas till riksdagarne. Adeln, från början krigisk, fortfar att vara det, ”hvarföre ock i Sverige en ”ständig här och ett ständigt riddarehus voro samtidiga ”inrättningar”. Numera ärftlig och såsom stånd icke längre beroende af rusttjensten, förstärkte den sig oupphörligen med lyckliga krigare, till stor del utlänningar. Den bildar, i förening med krigsbefälet, (68) rikets första stånd. Gemensamt motsvara de den gamla jordadeln med dess krigiska följen. De ofrälse stånden motsvara den öfriga bondehären, som bifaller eller afslår konungens och lagmännens framställningar, men sällan har initiativet. Det är ett upplifvande af det gamla allshärjartinget. De militära följderne visade sig snart. ”Den militäriska andan genomträngde allt.” Men den krigiska framgången hade icke varit möjlig utan den allmänna värnepligten, (69) såsom personlig förbindelse till krigstjenst, och dess ordnande till utskrifningar i former, hvilka det öfriga Europa, sedan äfven Sverige obetänksamt nog bortlagt dem, först i en långt senare tid och under allmän omstörtning, återupptog under den kända benämningen af conscription, endast jemkade efter en nyare tids åsigter. Hade redan Eric XIV infört det ”vissa och ständiga knektehållet”, hade Sveriges segerbana sannolikt varit omöjlig. Med utskrifnings-, d.v.s. conscriptions-, idéens frånträdande, var grunden lagd till Sveriges militära vanmakt. Carl XX:s indelningsverk, utan conscription (beväring) och utan landstorm, tillförsäkrade visserligen landet en pålitlig och fosterländsk krigsmakt, men som i farans och betryckets tider alltid befinnes otillräcklig, alltid i saknad af nödig reserv, varande sjelf från början endast en reserv för den egentligen stående arméen, de värfvade trupperne. I utskrifningarne deremot, egde arméen vid ifrågavarande tid en outtömlig rekryterings-tillgång. De gamla kadrerne försvagades väl i motgångens ögonblick, men stodo snart åter fulltalige med den styrka, som statsmakterne funno behofvet kräfva, rekryterade med de krigsdugligaste utur folkets mest stridbara del, den i ord brukande och sjelfegande allmogen. Samtidigt egde landet ett indelt rytteri, som genom frivillig krigstjenst rekryterade sig utur de relatift förmögnare klasserne, samt en landstorm, ständigt färdig att gå ”man ur huset”. Intet land i Europa egde vid denna tid en krigsförfattning härmed jemförlig. Vi egde sålunda allt hvad en sednare tid uppställt såsom det mål, hvartill hvarje krigsförvaltning bör sträfva, nemligen: en ständig här, hvilken landet sjelf underhåller, en krigsreserv, alltid färdig att inträda i krigshärens under striderna glesnande leder, samt en landstorm, beredd att försvara den egna härden. Dessa voro emedlertid militär-monarkiens ”militära följder”. Räkna vi ytterligare till dem en militärisk anda, som lifvar ett krigiskt folk, att under stora regenter kämpa för stora idéer, kunna vi icke förvånas öfver det lilla landets militära storhet, dess lysande uppträdande i verldsdramat.

Krigs-befälet.

Att krigshärens befäl i denna sin egenskap kallades till riksdagarne, är en för vårt land så egendomlig företeelse, ett så talande bevis för militär-monarkiens poliliska utveckling, att en historisk öfversigt af krigsbefälets uppkomst och utbildning icke bör saknas vid behandlingen af krigsförfattningen.

År 1594 inkallades krigsbefälet första gången till riksmötena och följande året äfven menige krigsfolkets ombud, hvilka sednare efter 1598 icke serskildt omnämnas. Vid 1611 års riksdag kallades alla kapitener och ryttmästare, samt ”några af befälet”. Ännu 1616, vid provinsriksdagen i Helsingfors, kallades dock, jemte befälet, ”gemene ryttare och knektar.” Regeringsformen af 1634 § 31, föreskrifver, att alla öfverstar, öfverstelöjtnanter, majorer, ryttmästare och kapitener vid landsregementerne skola, ”så vidt de infödde, besittne och bofaste män äro i riket, eller bofaste manna barn”, kallas till riksdagarne och ”hafva der stånd och röst, när de inrikes äro eller icke med synnerlig tjenst förhindrade. Men inga andre eller flere”. Då pågående krig torde dock hafva hindrat tillämpningen af dessa stadganden. Sedermera finna vi, att kapitenerne vid hvarje regemente valde ett befullmäktigadt ombud samt att på sjelfva riddarhuset man icke någon gång torde hafva medgifvit krigsbefälet rösträtt, utan att dess påminnelser inhemtades (70), innan adeln i militära frågor fattade sitt beslut, hvadan krigsbefälet äfven egde sitt samlingsrum inom riddarhuset. Kongl. resolutionen af den 8 Juni 1664 innehåller härom följande föreskrifter: ”men dem, som verkligen stå under landregementerne och ordinarie nationalmilitien och till riksdagen efter kallelse komne äro, så ock uti deliberation på riddar-huset komma, varder efter förra bruket, af ridderskapet och adeln communicerat, på det efter intagne jemväl krigs-befälets sentimenter och gjorde påminnelser öfver i förslag komne ärender, sedan efter riddarhus-ordningen resolveras, till riksens tjensts så mycket bättre befordran. Landt-marskalken har att gifva akt, att andre ”officerare, som till landt-regementerne icke höra och af ”dem tillbörligen befullmäktigade äro, sig ibland de ”andre af krigsbefälet på riddarhuset icke finna låta, emedan de med riksdags-sakerne allsintet hafva att beställa.” Sjelfva ordalagen utvisa, att man ansåg indelta arméens befäl hafva ”med riksdagssakerne att”beställa”, men ock att riksdagsmanna-rätten var inskränkt till ”sentimenter” och ”påminnelser”.

Till bestridande af riksdags-kostnaderne uppbar befälet redan tidigt en afgift af manskapet eller s.k. herredagspenningar. År 1641 betalade dragonerne 6 öre per man. Äfven af krono- och skatte-militiae-hemman uppbars en dylik afgift, som dock redan genom kongl. bref af den 28 Nov. 1682 afskaffades, ehuru den tid efter annan åter framträder.

Allmän värnepligt.

Under 1612 års blodiga krig med Danmark var allmogen uppkallad ”man ur huset” i gränsprovinserna, serdeles Småland och en del af Westergötland, samt kämpade i allmänhet med förtviflans tapperhet. Vid underrättelsen om danska flottans ankomst till Waxholm, reste sig dalkarlarne sjelfmant. Hvarje medborgares personliga vapenpligt i tider af hotande fara var ännu i den skandinaviska norden allmänt erkänd. I Norrige medgaf 1604 års lag, udfare-balken, 3 kap., konungen att till landets försvar uppkalla hela allmogen, med vapen och kost, eller så stor del af den, som honom med råds råde syntes nödigt. I Sverige hette det: ”fordrar höga nödtorften, att man af huset (en man ”från hvarje matlag) måste i ofredlige tider utgå, så måste alla dertill vederredo finnas.” Vid 1624 års riksdag förklara ständerne, att ”alla rikets innebyggare, så många, som hemma sitta, i städerne och på landet, skola låta sig mönstra, skrifva i rotar och förskaffa sig efter ämnet värjor och byssor; och ingen vare fri, eho han ock är. Begärandes derhos ödmjukeligen, att H. K. M. ville förordna uti landskapen och häraderne öfverstar och förmän, som dem, när omtränger, uppbjuda och anföra dit, som rikets värn kräfver. Och lofva vi i det fallet, att hålla oss vederredo uti alla landsändar och städer att utgå, antingen alle eller så många, som K. M. låter utfordra af hvar landsända i sender och försörja oss i så måtto med kost efter vårt ämne (vår förmåga), till dess andre utfordras och oss aflösa”. Detta var visserligen endast den gamla ”allmänna värnepligten”, landvärnet, men sjelfva ordalagen bevisa bäst, huru lefvande grundtanken ingått i folkmedvetandet. Förbindelsen förnyades vid följande årets riksdag samt upprepades tid efter annan. År 1626 skrefs allmogen i rotar, på samma sätt som föregående året, och gamle afskedade krigsmän förordnades till höfvidsmän. I 1634 års regeringsform § 32 förordnades, att befälet öfver landstormen skulle förenas med befälet öfver det i landskapet förlagda ”landsregementet”. Sedan befälets pligter, att öfva krigsfolket, att vaka öfver deras utrustning och inställelse m.m.d., äro omnämnde, heter det nemligen: ”förutan detta, skall ock öfversten eller i hans frånvaro hans öfverste-löjtnant eller major, uti rikets nödställde tider stå allmogen före och sedan de, med lands- och häradshöfdingarnes tillhjelp, äro roteskrifne och fördelte, vara deras förman till landets försvar. Men derest äfven desse officerare voro förhindrade eller hade laga förfall, bör dem andre substitueras.” Vid denna tid fanns sålunda landstorm med en fastställd, om äfven lös och snart bortglömd organisation. Svenskarne hade då under stora konungar och ständiga krig, uppfostrats till uppoffrande fosterlandskärlek och förlitande på egen kraft. År 1644 intogo beväpnade bönder Särna-dalen, under anförande af en prest. Samma och följande året användes uppbådad allmoge både på skånska och norrska gränsen, likväl under militärbefäl och i förening med reguliera trupper. Endast på sydöstra gränsen ingingo gränsboerne s.k. ”bondefred”. År 1656 slogos finska bönderne i Wiborgs län med stor tapperhet under en öfverste Burmeister. Vid ryktet om en holländsk landstigning, uppkallades följande året östgötha allmogen genom budkaflar. På Gottland vågade man deremot icke beväpna allmogen, för dess danska tänkesätt. I Jemtland ifrågasattes af samma skäl allmogens afväpnande och i Halland verkställdes den. På åtskillige håll synes villigheten, att lyda uppbrottsordres, för öfrigt icke varit serdeles stor. Andan inom landet var redan icke längre densamma, som under Gustaf II Adolfs tid. I Småland måste riksdrotset ”öfvertala” allmogen, att gripa till vapen. På alla orter var dock detta icke förhållandet. I Dalarne uppsatte landshöfdingen af hvar 3:dje och 4:de man en korps, till hvilken de återstående skaffade underhåll, samt eröfrade med denna korps Herjeådalen. Dalallmogen, som lofvat att bevaka gränsen så i öster som vester, hade nemligen sjelf vid landskapsriksdagen begärt förfarne officerare, ”som under vissa kompanier ställa och fördela så många, som hos oss till krigstjenst kunna vara beqvämlige, öfvandes dem efter handen.” I Norrland bildade landshöfdingen ett s.k. utskott af 600 man. I träffningen vid Gennevads bro den 31 Augusti, allt nämnde år 1657, deltogo 4,800 bönder under Per Brahe, till stor del hans egna underhafvande. De segrade, i förening med 5,000 man gamla trupper.

Vid 1675 års riksdag lofvar allmogen ånyo, att ”med all vår makt och man af huset ställa oss till motvärn, i fall nöden det äska skulle”. Nämnde år synes äfven landstorm hafva utgått af gränsprovinserne, dock i den form, som mest närmade sig den gamla bondehären och som, ännu ofta förekommande, är karakteristisk för frändskapen emellan utskrifning och uppbåd. Man utskref nemligen, enligt forntida sed, hvar 3:dje man för tillfället. Följande året, med sina beundransvärda ansträngningar af hela folket till fosterjordens försvar, vill det deremot synas, som riktig landstorm varit öfverallt i gränsprovinserne uppkallad. Den betedde sig i allmänhet temligen illa. Der konungen sjelf icke var närvarande, var krigslydnaden dålig. Vid saknad af nödig organisation, var äfven icke annat att vänta. Allmogen från norra och sydvestra Wermland var knapt samlad och i marsch under militärbefäl, förr än den gjorde myteri och gick hem, hvar till sig. På Dalsland förhöll den sig bättre, men stred der i förening med stamtrupp, några kompanier gamla ryttare, samt hade egen, af konungen utnämnd befälhafvare. En Åke Höökenberg var nemligen nämnde år ”major för allmogen på Dal”. I Westergöthland, der adeln hade beviljat hvar 5:te man af sina gods, upplöste sig till en början de samlade bondeskarorne, men sedan konungen segrat vid Halmstad samt fienden inträngt och plundrat i landet, blef andan bättre. Det lyckades då riks-cancelleren, att med 6,000 bönder och 600 soldater utdrifva norrmännen. Af Smålands-allmogen, som sannolikt var den mest krigiska gränsbefolkningen, rymde många hem, t.o.m. inställde sig icke någon gång. Vid arméen i Skåne 1677 användes dock uppbådad Smålands-allmoge, ehuru utan ordentliga vapen och anförd af sina landshöfdingar. Dess fanor och trummor på Tirups kyrkogård, under slaget vid Landskrona, synas emedlertid antyda någon militärisk organisation? Äfven i öfriga provinser torde allmogen detta år varit uppkallad. Så omnämnas: Nerikes tiomänningar, Elfsborgs läns, Dalslands, Wermlands och Skaraborgs sjettingar och Dalarnes utskottsfolk. Men ingenstädes torde de motsvarat konungens förväntan. Det är åtminstone svårt, att annorlunda förklara, det Carl XI några år sednare, vid krigsväsendets ordnande, bortglömde slutstenen i hvarje god krigsförfattning, en väl ordnad landstorm? I Dalarne vägrade äfven folket, att tåga emot Norrige eller Jemtland. I Bohuslän, der, jemte nyss uppsatt rytteri, nästan uteslutande uppbådad och utskrifven allmoge användes, bidrog bristen på krigslydnad hos 1,500 med pikar beväpnade dalkarlar, sannolikt det nyss omnämnda ”utskottsfolket”, i sin mån till den snöpliga utgång, som hela försvaret på denna gräns erhöll, genom det bekanta nederlaget vid Qvistrum.

Året 1678, med ännu mera utomordentliga ansträngningar af alla stånd, serdeles adeln, tager emedlertid landstormen ånyo i anspråk. ’’Sjettingar på Wermland och Dal” samt Smålands, Dals, Wermlands, Skaraborgs, Elfsborgs och Nerikes sexmän(ningar) omnämnas ånyo. Äfven följande året torde detta varit förhållandet. Uppbådad allmoge från Westergöthland deltager i Stenbocks tåg emot Uddevalla, våren 1679.

På fiendens sida (71) förekomma deremot mera historiskt bekanta yttringar af allmogens krigiska kraft, nemligen snapphanarne. Dessa torde dock snarare vara att anse såsom ”partigängare” och ”friskaror”, än såsom uppbådad allmoge eller landstorm. Snapphanarne bevisa emedlertid hvad nationalhat, i förening med kärlek till fosterbygden, kan hos en stridbar befolkning åstadkomma i ”det lilla kriget”.

Ett annat slag af landstorm, är borgarbeväpning. En sådan organisation var genom 1620 års stadsprivilegier anbefalld. Det är emedlertid för detta tidehvarf ännu serdeles svårt, åtminstone utan special-studier, att få någorlunda fullständig reda på dessa förhållanden. De flesta författare hafva föga uppmärksammat sjelfva krigsförfattningen, och naturligtvis ännu mindre dylika enskildheter, som städernes egna försvars-anstalter. Ett och annat drag framskymtar dock. År 1626 fick borgerskapet i Calmar befallning, att förse sig med vapen, för att kunna biträda med vaktgöring och annan krigstjenst. År 1644 beräknas, i ett förslag öfver rikets krigsmakt, bland garnisons-trupper, i Götheborg 4, i Calmar 2, samt i Jönköping och Nyköping hvardera 1, kompanier af ”borgerskapet”. År 1645 utgjorde Stockholms ”borgaregarde” 9 kompanier, under 1 ”stadsöfverste”. År 1679 bildade äfven städernes borgerskap beväpnade korpser till eget försvar, o.s.v. Huru städerne för öfrigt under detta tidehvarf derjemte uppsatte egna, värfvade trupper, skola vi längre fram återfinna under rubriken: ”värfvadt krigsfolk.”

Adlig rusttjenst.

Denna rusttjenst, som sedan år 1569 icke längre var ett vilkor för adelns politiska rättigheter, är vid tidehvarfvets början en realskatt på den jord, som af adeln innehafves. Den nedsättes vid 1622 års riksdag till 500 rusttjenstmarker, såsom vederlag, för det adeln åtager sig lilla tullen och accisen. De, som icke hade gods till så många marker, få slå sig tillsammans, dock endast 2 à 3 om en ryttare. Frälset skulle sålunda, vid denna tid, ännu endast innefatta frihet för adelns jord från grundskatt och sådane extraordinarie utskylder, om icke å riksdagar eller eljest beviljades, men den administrativa utvecklingen gick i den riktning, som adelns ärftliga förläningar och ånyo växande makt gjorde oundvikelig. I gärder deltogo för öfrigt, såsom vi veta, sedan långt tillbaka frälsets bönder endast till hälften. Skattejord fick adelsmannen, såsom vi äfven förut känna, egentligen icke köpa, för att icke minska kronans inkomst, men detta nekades honom aldrig, så snart han visade, att han verkligen köpt dylik jord, som då förvandlades till frälse, ehuru naturligtvis underkastad rusttjenst.

Oaktadt den lindring, som adeln emedlertid sålunda erhöll i mer än ett hänseende, synes rusttjensten under detta tidehvarf vanligen blifvit lika illa fullgjord, som under det föregående. Fryxell anförer härpå exempel, t.o.m. från 1659 års fälttåg, då adeln, såsom stånd, gjorde lika stora uppoffringar, som öfrige samhällsklasser. Småningom utbildar sig den åsigt, hvilken Gustaf II Adolf vid 1622 års riksdag uttalade, att kronan icke borde besvära ridderskapet och adeln, så vida det kunde undvikas. En följd häraf blef, att adelsfanan vanligen användes endast inom landet till dess försvar, men då äfven östanhafsländerne skulle försvaras, blef detta understundom tungt nog. En följd af att rusttjensten oftast icke enligt författningarne fullgjordes, var derjemte att adeln vid hvarje riksdag, i välvilliga ordalag, derom erinrades samt utlofvade, att densamma fullgöra, hvilket genom dess ständiga upprepande gaf åt hela rusttjensten en karakter af bevillning. År 1652 begärde adeln, men erhöll icke, förmedling, d.v.s. nedsättning, af rusttjensten. Åren 1656 och 1657, då reductionen genom fjerdepartsräfsten redan var börjad, beviljades åter dubbel rusttjenst eller ock 100 daler för hvarje häst, hvar-förutom adeln ändock beviljade dubbel utskrifning. I Upland och Södermanland medgaf adeln t.o.m. en penninge-afgift, 6 marker s:mt för 5 markers rusttjenstränta, jemte rusttjensten, att försvara rikets gränser.

Att adelsfanans militära organisation vid denna tid emedlertid var rubbad, bevisas deraf, att konungen år 1660 lofvar, att framdeles taga adelns rusttjenst ”uti ett regemente igen”, samt att endast adelsmän skulle nämnas till officerare vid densamma.

I samma mån, som adelsfanan alltmer icke längre ansågs tillhöra fälttrupperne, framträda förslag om inrättandet af ett adelsgarde (72). År 1668 förklarade sålunda Carl XI:s förmyndare, att de voro betänkte på inrättandet af ett dylikt garde, der de som hade ”lust till militien, kunde ifrån gemen lära och sig öfva, till att sedan blifva försatte derifrån till officeraretjenster och att ingen af dem (adeln) med sådane tjenster må benådas, som icke under detta garde eller eljest i främmande land hade tillförene tjent”. Förslaget, som afsåg en tillämpnings-skola och sålunda, oafsedt. dess uteslutande aristokratiska tendens, var kanske mera både militäriskt och praktiskt, än en sednare tids kadettskolor, framställdes ånyo 1672, då adeln begär ”inrättande ”af ett kompani till häst och fot af ridderskapet och adeln ”under kongl. maj:ts lifgarde och att inga ofrälse personer dertill antagas måge”, men konungen förklarade sig vilja ”till en annan tid och frambettre” uppskjuta frågan. Ett lika undvikande svar gaf Carl XI på adelns upprepade yrkande, att endast infödde adelsmän skulle till officersplatser i allmänhet komma i åtanke. Så t.ex. år 1680, då konungen svarade, att ”lära de komma i consideration, när de sig dertill evertuera och göra ”capable”.

Men för att återgå till rusttjensten, så utgjordes denna i de f.d. danska provinserne på annat sätt. I Skåne, Halland och Blekinge, utgjorde nemligen adeln 2:ne knektar för hvarje rusttjensthäst, d.v.s. för 312 tunnor hartkorn. I Bohus län åter höll den båtsmän.

År 1676 beviljade adeln i hela riket ånyo fördubbling af rusttjensten. I Finland tillgick dervid så, att för hvarje ordinarie häst utrustades för tillfället, jemte den ordinarie rusttjensten, 2:ne ryttare, dock att de, hvilkas räntor, sätesgården oräknad, icke uppgå till en tredjedels ordinarie häst, endast för hvarje ordinarie ställa en extra-ordinarie. Sannolikt tillgick ungefär på samma sätt äfven i de andra provinserne. I slaget vid Lund förekommer också ”nya adelsfanan” eller ”adelens fördubblingskarlar”. I allmänhet är serdeles svårt, att utreda förhållandet sistnämnde år, enär allt beviljades på landskapsmöten och nöden tvang, att taga hvad man kunde få, olika för olika landskap (73).

Indelt rytteri.

Vid Carl IX:s död var indelningsverket för rytteriet till sina grunddrag färdigt. Det är Gustaf II Adolf äran tillkommer, att ytterligare hafva ordnat det, likasom så många andra af våra organisativa förhållanden. Visserligen kom organisationen ånyo i olag genom de ständiga krigen och regenternes, serdeles drottning Christinas, godsförsäljningar och hejdlösa förläningar, men sedan militiæ-jordeboken år 1651 blifvit upplagd (74), var indelningsverket till en viss grad orubbligt, om äfven, på sätt som vi snart skola erfara, det tid efter annan undergick förändringar, hvilka förberedde Carl XI:s förändrade form för detsammas utgörande. Obestridligt torde äfven vara, att den i framtiden inblickande Carl X hade i tanken uppgjort grunderne för den organisation, som af hans efterträdare genomfördes. Krigen och hans tidiga bortgång förnekade honom endast utförandet både af denna och andra, af honom påtänkta reformer. Han hade dock i skrifvelse till rådet, af den 10 October 1656, uttalat de märkliga orden: ”vi vilja söka, att vi och efterföljande Sveriges konungar måga återfå och behålla ett visst och orörligt fundament till riksens defension”, samt vid 1658 års reorganisation och förökande af indelta rytteriets styrka befallt, att de hemman, som genom reductionen (fjerdepartsräfsten) kunde kronan tillfalla, skulle för rytteriet användas, hvilket synes ovedersägligen bevisa, att både reductionen och indelningsverket stodo såsom mål för hans sträfvanden, likasom de vida tidigare, om äfven dunkelt, sannolikt föresväfvat alla våra mera rikt begåfvade regenter och statsmän. Reductioner af det adeliga frälset förekomma ock redan under Albrecht af Mechlenburg, samt derefter åren 1396, 1453, 1458, 1513, 1527, 1543, 1564 (påtänkt, men icke genomförd), 1570, 1612, 1626, 1652, 1654, 1655, 1680, 1682 och 1686.

Återgå vi emedlertid till indelta rytteriet, så finna vi genast, att om dessa grunddrag äro riktiga vid betraktande af utvecklingen i dess helhet, så är dock alltid i detaljerne en betydlig skillnad mellan befallning och verkställighet, mellan planen för organisationen och dess utförande. Sedan aflöningssättet för rytteriet blifvit grundadt på krono-hemman och kronoräntor, skulle icke längre finnas ”besoldningsryttare” och ”landsryttare” i den gamla meningen, utan endast indelt rytteri, under benämning: landsregementen till häst, hvilka framdeles skulle vara 8, ”hvart stort efter, som landskapen äro stora till”, men så torde dock ännu, vid tidehvarfvets början, icke varit verkliga förhållandet. Ryttare uppsattes eller värfvades, emot besoldning eller gårdars frihet, hvilket sednare endast var en annan form för besoldningen, ”Besoldnings-ryttare”, d.v.s. inhemskt värfvadt rytteri, förekomma allt framgent, ehuru enligt det anförda 1603 års bref detta icke skulle vara förhållandet (75). Men derjemte ordnades det indelta afiöningssättet oaflåtligen. Konungen förbjuder Uplands ryttare, att de skola ”inga hemman försvara och sig tillegna flere, än de bo uppå, och eljest skola de med bönderne intet hafva att beställa, utan allenast blotta räntan af dem uppbära”. I den bekanta förordningen af samma år, hvilken i vissa delar gällde ända till 1833 års lönereglering, meddelas ännu mera bestämda föreskrifter: ”ingen ryttare skall flere hemman tillstädjas, än en gård på hvar häst och sedan inga flera hemman tilldelas, som härtill skedt är. – – – Är det nu så, att något hemman räntar mera än förbemälde 30 daler, som på hästen löper om året, då skall han (ryttaren) det utgöra, hvilket hans ryttmästare af honom fordra och kräfva skall och det gifva de hofmän i besoldning, som inga hemman hafva. Räntar ock någon gård ringare än 30 daler, då skall det honom tillfyllest blifva lefvereradt af våra kommissarier (76), när afräkningen med dem hålles, hvilket skall ske 3 gånger om året” o.s.v. Följande året upptager ”ordningen”, d.v.s. staten, samma 30 daler, med följande anteckning: ”och förenämnde summa eller besoldning skall afräknas både visse och ovisse persedlar af deras hemmansränta efter ”värderingen, och ingen gemen ryttare skall bestås mera än ett hemman, oansedt huru många hästar han håller under fanan, utan derest någon ryttare vill flere hästar hålla, än han sjelf besitter, gifves honom penningar efter ordningen”.

År 1622 uppgifves, enligt gamla mönsterrullor, indelningsverket hafva varit temligen i ordning och de flesta ryttare försedde med hemman, då i Upland endast 3, i Westmanland 2 och i Södermanland och Nerike 4 deraf voro i saknad. Vid verkställigheten hade emedlertid åtskillige svårigheter framstått, enär åboerne å en del till ryttarehemman anslagne gårdar vägrat afflytta och ryttarne, som sjelfve utan landshöfdingarnes vetskap tagit sig tilldelningshemman, förderfvat en del andra, det ena efter det andra. Vid 1624 års riksdag hade derföre blifvit stadgadt, huru landshöfdingarne skulle vid mönstring eller häradsting tilldela manskapet dess hemman, å hvilka sedermera husesyn skulle hållas o.s.v. Vidare förordnades, huru åboen å kronohemman skulle i laga ordning uppsägas och afflytta, men äfven att, derest undantagsvis något skattehemman blef krigsfolket anvisadt, fick det nöja sig med räntan ”och bonden ingaledes högre tvinga”. Samma år den 27 Augusti utfärdades i sammanhang dermed en kongl. förordning i ämnet, hvarigenom dels de äldre föreskrifterne upplifvades, dels nya bestämmelser meddelades. Ryttarne fingo sjelfve utvälja hemman af en viss storlek. Den, som innehade hemman, hvilket räntade mindre, och ville behålla det eller önskade, att ett sådant hemman erhålla, borde dermed låta sig nöja och icke hafva att förvänta större tilldelning. Den åter, som redan hade gård af högre ränta, fick behålla den, så länge han sjelf red för densamma, men för framtiden skulle icke någon bekomma en gård med större ränta, än som nu fastställdes. På landskontoren upplades i sammanhang härmed fullständiga indelningsverk. Mångfaldiga voro dock detaljföreskrifterne. År 1632 d. 24 Febr. förbjöd kammarkollegium ryttaren, att uppsäga bonden, emedan ryttarehustrun under mannens frånvaro i fält icke mäktar bruka hemmanet o.s.v.

År 1631 anbefalldes och verkställdes serskilde ”ransakningar”, för att uppdaga de missbruk, som i synnerhet visat sig svåra att afskaffa. En del ryttarehemman hade nemligen blifvit sålde till frälse. Andra innehades af gamla och hemförlofvade ryttare, som i sitt ställe sändt sina söner eller drängar i fält. En och annan hade upplåtit torp under hemmanet åt personer, som redo för numret, under det att åboen sjelf satt hemma. Andre hade låtit inskrifva sig för ryttare-hemman eller slagit under sig dylika, utan att derföre göra tjenst. Huru långt sjelfsvåldet gick, synes deraf att i Finland, af 8190 hemmavarande ryttare och knektar, ej mindre än 5774 man vid 1631 års mönstringar sig icke inställde o.s.v. Dessa missbruk beifrades och omkring 1636 var, enligt mönsterrullorne, organisationen fullt genomförd. Den var till sin grund serdeles enkel. Framlidne krigs-hofrättsrådet Cl. Liwijn, hvars utmärkta anförande i kr.-vet.-akad. d. 23 Dec. 1834 i denna fråga ofta blifvit rådfrågadt och begagnadt, återgifver den sålunda: ”ryttarens sold, utgående i hemmansräntor, utgjorde 30 daler, hvarföre han borde underhålla sig sjelf med häst, beklädnad och vapen. Utgingo dessa 30 daler af ett kronohemman, så tillkom ryttaren jemväl besittningsrätten af detsamma och var hemmanet då att betrakta såsom hans boställe. Uppbar han dem åter af ett skattehemman, så red han egentligen för räntan. Ryttaren var då löntagare och bonden räntegifvare. Red skattebonden sjelf, så förenades hos honom båda egenskaperne af jordegare och räntetagare”, det sednare i egenskap af kronans ”löntagare”.

I båda sistberörda fall igenkänna vi den gamla skatterusttjensten, hvilken nu egentligen skulle hafva försvunnit, i samma mån som det nya på kronohemman, såsom boställen, grundade indelningsverket genomfördes. Men den fortlefde. Skälen voro flerahanda. Först och främst, anvisades skattehemman åt ryttaren, undantagsvis och vid brist på kronohemman. I sådan händelse låg det ganska nära, att skattebonden ansvarade för rustningen eller till och med sjelf red, för att inbespara sventjenarelönen. Men derjemte uppstod den äfven för kronohemman, genom åtskillige missbruk, till dess slutligen den under nya, mera bestämda och bättre ordnade, former ånyo blir den erkända organisationsgrunden, i Carl XI:s rusthåll. Detta vacklande mellan olika sätt att lösa problemet, denna organisationens egen utveckling utur en inre nödvändighet, såsom alltid, är emedlertid just det intressanta och lärorika i vårt ämne.

Snart ansågos åtskilliga hemman icke tillräcklige för rustningens uppehållande. De ryttare, som icke k. hade mera än ett halft tilldelningshemman, erhöllo ännu en half gård, hvilken landshöfdingen skulle dem tilldela. Detta var dock icke något nytt, såsom vi redan känna, utan nästan lika gammalt, som det indelta löningssättet.

Under en tid, då kronans gods förslösades i alla riktningar, var emedlertid icke att vänta, det militiæ-hemmanen skulle förblifva orubbadt använde till det med dem afsedda ändamål. Redan under Gustaf II Adolfs regering förekomma, såsom redan är antydt, dylika missbruk. Under dottrens förmyndare-regering förekomma de ännu oftare. Sålunda förflyttas de ryttare, som hade hemman i lifgedinget, till andre orter, naturligtvis för att öka enke-drottningens inkomster. Redan 1639 klagade både befäl och manskap, att gårdarne blefvo dem genom köp, förpantningar och förläningar afhände. Upprepade gånger sökte regeringen att afhjelpa och för framtiden förekomma dessa missbruk. Synnerlig verkan synes dock dess befallningar icke medfört. Det torde vara tillräckligt, att bland alla dessa upprepade klagomål och upprepade förordningar anföra, huru kongl. maj:t d. 5 Dec. 1646 befaller landshöfdingarne, att tillhålla och förmana dem, som voro ”i nåder bebrefvade med några militiae-hemman”, att hålla krigsmännen skadeslösa, så framt de ej ville förlora godsen. Kongl. maj:t erkänner härvid, att gårdarnes bortlemnande skett, antingen emot förbindelse, att skaffa krigsmännen nöjaktigt vederlag, utan att dock sådant blifvit verkstäldt, eller ock emedan hemmanets egenskap af krigsmanshemman ej varit af kongl. maj:t känd. Emedlertid fortfor förhållandet i trots af nästan årligen förnyade kongl. resolutioner, till dess kongl. maj:t år 1651 lät upprätta ordentliga jordeböcker och följande året förbjöd hvarje köp eller donation af skatterätt å krigsmanshemman, samt befallte, att ehurnväl i jordeböckerne (77) funnos upptagne en del donerade och försålde hemman, likväl och emedan de tillförene varit krigsmanshemman och icke några andra varit att tillgå till vederlag, ty skulle de hemman, som i jordeböckerna voro uppförde, utan afseende på hvilka, som genom köp eller donation dem bekommit, i militiæ-jordeböckerna qvarstå och krigsmännen inrymmas samt derefter icke någon förändring medgifvas, utan köparne af kronan återbekomma sina utlagde penningar. Detta beslut, hvilket, i och för sig var en reduction, synes äfven hafva blifvit till en viss grad genomfördt, sannolikt till följe af de ofrälse ståndens nu efter vunnen fred alltmera högljudda och oafviseliga fordringar på afhjelpande af missbruken med köpe- och donationsgodsen. Till hvilken omfattning dessa missbruk förekommit och, oaktadt alla regeringens försök att stäfja dem, ännu fortlefde, synes dock deraf, att vid Carl XI:s reduction, donerade militiæ-hemman uppspanades och indrogos till icke mindre än 96,516 daler s:mt ränta.

Men indelningsverket rubbades, såsom redan är antydt, äfven då hemmanen icke egentligen drogos från det med dem afsedda ändamål. Gamle, orkeslöse och uttjente ryttare behöllo sålunda hemmanet, emot det att de läto en son, måg eller sventjenare rida för detsamma. Samma rättighet hade äfven småningom medgifvits ryttare-enkor. Åboen, förut brukare eller arrendator åt ryttaren, hade under hans frånvaro i de långvariga krigen, börjat anse sig såsom egare till hemmanet. Sistberörde uppfattning vann till och med regeringens godkännande, då den medgaf, att bönder eller andre, som besutto ryttarehemman och derföre höllo sventjenare, borde åtnjuta den frihet, som ryttaren förut innehaft, men utgöra salpeters- och byggnadshjelpen, så ock skjuts och gästning, hvaremot ”tilldelnings-ryttaren”, när han ingen del hade i hemmanet eller det sjelf icke brukade, ej heller hade med gården eller bonden vidare att beställa, än att han af densamma uppbar räntan, borde jemväl uppbära berörde salpeters- och byggnadshjelp. Detta stadgande var i full öfverensstämmelse med föreskriften, att adeln egde af sina landbönder numera uppbära och åtnjuta alla de extra-ordinarie och ovissa skatter och besvär, såsom t.ex. gärder, byggnads- och salpeterhjelp, körslor och dagsverken, hvilka desse sednare sedan år 1644 icke vidare behöfde till kronan utgöra. (78) Att åter en dylik skatterustning kunde anses för jordegaren eller åboen fördelaktig, förklaras derigenom att ryttarehemmanen voro befriade från den numera serdeles tryckande ”ovissa räntan” samt öfrige extra-ordinarie skatter och ibland dem de fruktade och utarmande utskrifningarne.

Då slutligen de personer, som upptagit ödeshemman, 3 ej mindre än de, hvilka fått förläning af något på mili-1 tien anslaget hemman, tillätos att behålla desamma, emot skyldighet att derföre rusta, samt då personer, hvilka innehade dylika hemman ”under lifstids frihet och rätt’\ iingo försäkra sig och sina arfvingar om evärdelig egande rätt å samma hemman, emot det att de insatte hästar och rustning under militien, var Gustaf II Adolfs indelningsverk till sin grund upphäfdt. Det afsåg, att ryttaren skulle ega hemmanet såsom boställe, han lika väl som hans befäl, af hvilket han ensamt var beroende. Bytta- ren skulle sålunda vara kronans löntagare samt utom tjensten, fri och oberoende. När han nu beröfvades hemmanet och gjordes till sventjenare, blef han deremot beroende af enskilde personer, hvilkas fördel det var, att afknappa hans lön och nedsätta honom sjelf. Hästen var icke längre hans egen tillhörighet. En naturlig loljd blef äfven, att rytteriet rekryterades utur helt andra samhällsklasser. Det var rusthällarens vinst, att erhålla sin sventjenare för minsta möjliga lega och lön. Om lians fallenhet för yrket, duglighet och begriplighet bekymrade sig icke rusthållaren, det var ju befälets åliggande att utbilda honom. Kom ryttaren hem från kriget, afskedades han, och rusthållaren antog en mindre anspråksfull tjenare. Att följderne af förändringen verkligen voro så ingripande och af denna beskaffenhet, visar sig deraf, att regeringen nödgades förordna att ingen rustningshållare egde utbyta och afskeda någon sventjenare, utom vid generalmönstring, på det att de ”duglige och tappre karlar, som i den framfarna fejden, fäderneslandet god tjenst gjort hade och än, der nöden fordrade, göra kunde, ej måtte egenvilligt afsättas”. Att äfven å andra sidan tvistefrågan ännu länge ansågs öppen, synes åter deraf, att konungen år 1680 lofvar dem af allmogen, som innehafva rustningshemman och som ”många rustningar uti krigstiden hafva tillsatt”, att icke af sina egna sventjenare eller andre ”under hvarjehanda förevänning ifrån hemmanen afdrifvas”, samt att samma försäkran fyra år sednare upprepas åt dem, ”som hade gamla bref att stödja sig vid”.

Af dessa anledningar uppstodo emedlertid oupphörliga förvecklingar emellan rustningshållarne och deras sventjenare. Föreskriften, att förhållandet dem emellan skall genom kontrakt bestämmas, bringar dock småningom reda och ordning i trasslet. Detta kontrakt skall uti rullorne antecknas och får endast vid generalmönstring ändras. Sventjenaren förklaras skyldig att, då han är hemma och ”serdeles då han i sin husbondes bröd är”, draga försorg om sin häst, rustning och ”tyg” o.s.v. Tid efter annan meddelas en mängd föreskrifter för manskapets antagande, aflönande, afskedande m.m. dylikt efter den nya organisationsgrunden, hvilken likväl, vi upprepa det, egentligen var den gamla skatterusttjensten, som Arboga mötes beslut år 1536 omtalade, såsom redan då hvilande på gammal häfd.

Endast i de från Danmark eröfrade landskaperne upprätthålles ännu vid slutet af detta tidehvarf Gustaf II Adolfs indelningsverk, naturligtvis till följe af regeringens misstroende till befolkningens danska sympathier. Länge fick sålunda vid de skånska indelta regementerne likasom i Bohus län, Jemtland m.fl. landskap, icke insättas andra än dem, som voro födde och uppfostrade i Sveriges gamla provinser. Under danska tiden hade i Skåne, Halland och Blekinge 30 bönder, utan afseende på om de tillhörde kronan, adeln eller kyrkan, uppsatt en s.k. sockenryttare, (79) med hans rustning. Sedan dessa provinser år 1658 blifvit till Sverige afträdde, anbefalltes, att 2:ne regementen skulle genom värfning i Skåne uppsättas, och nästan samtidigt anslås kronohemman i sistnämnde provins och Blekinge till ryttares underhåll efter svenska sättet (79) och skulle ryttaren få månads-sold, till dess hemman blef ledigt. Med undantag för dessa ryttarehemman, anbefalles allmogen för öfrigt att fortfarande utgöra sockenryttare, men sedan de blifvit anskaffade, uppsättas dragoner, af hvilka Christianstads län och Blekinge skulle hvardera anskaffa ett regemente på 8 kompanier och Halland ett på 6. Dessa förslag synas dock icke hafva i sin helhet kommit till verkställighet.

I stället förlades ett svenskt värfvadt rytteriregemente hos allmogen, sedan försök förut skedt med värfvade tyska ryttare. Kronobonden skulle nu åt ryttaren öfverlåta ¼ af hemmanet, emot det, att kronofogden återbetalte fjerdeparten af städjan och att på den ryttaren anslagne, af räntorne utgående lönen, 30 daler silfvermynt, afdrogs äfven en 1/4:del eller 7 1/2 daler. År 1670 föreslås ändring härutinnan, emedan ryttaren illa skötte sin hemmansdel och landets odling sålunda hämmades, men först i sammanhang med rusthållsinrättningens införande, synes förhållandet äfven i dessa provinser blifvit ordnadt.

Att Carl XI emedlertid, genom bruket att för ryttarehemman uppsätta och underhålla sventjenare, skulle komma på den tanken, att gifva ryttaren ett eget oförytterligt torp till boställe, var en naturlig följd af dessa förhållanden. Erfarenheten hade å ena sidan visat den praktiska omöjligheten, att under alla förhållanden åt ryttaren bevara hela gården, hvilken utur stats ekonomisk synpunkt icke heller kunde eller borde åt honom upplåtas, samt å den andra nödvändigheten, att genom eget hem gifva honom en viss sjelfständighet i hans förhållande till rusthållaren.

År 1658 hade dessutom en åtgärd blifvit vidtagen, som i hög grad rubbade Gustaf II Adolfs indelningsverk. Regementet, som var indeladt på 8 kompanier, hvardera från början af 125 man, men sednare af 150, då 25 alltid skulle stanna i hemorten såsom depot, ökades nämnde år till 12 kompanier, då styrkan per kompani åter nedsattes till 125 man. Stundens behof föranledde sålunda en glömska af det redan utbildade begreppet af stam och depot. För att emedlertid anskaffa hemman åt denna tillökning i styrkan, anslogos för ändamålet de kronohemman, hvilkas räntor icke till andra behof voro disponerade. Voro de icke tillräckliga, skulle de hemman, som genom den redan beslutade fjerdepartsräfsten kunde till kronan hemfalla, användas. Men då reduction en genom motgångarne under kriget förlamades och slutligen afstannade, blefvo äfven en del ryttare utan hemman och oredan ökades. Först med enväldet kommo reductionen och ordningen, samt med dem rusthålls-inrättningen.

Under tiden förekomma dock trupper uppsatte efter samma grund som de förra fogdefanorne, dock med inmängande af indelta grundsatser. År 1630 förekomma äfven djur skyttar eller en ryttaretrupp af jägeribetjening. (81) Befälet hade ”hvardera en gård fri till ”så hög ränta, som officerare under ett kompani landtfolk bestås”. De gemene åter, ”efter sedvanan, ett hälft hemman fritt och oqvaldt”.

Lands-knektar.

Då landsregementerne till fot ännu egentligen icke voro indelt fotfolk, bibehålla vi benämningen ”landsknektar”. När dessa icke voro ”ny-utskrifne”, d.v.s. rekryter, så voro de, såsom vi erinra oss, ”gamle knektar”, hvilka erhöllo årslön eller ett slags wartgeld, för att i farans ögonblick vara att tillgå. Den egentliga, stående arméen var värfvad och ”landsregementerne” utgjorde hos oss, såsom i flera andra länder vid slutet af detta tidehvarf, reserven, hufvudsakligen afsedd för landets försvar och endast undantagsvis använd på de utländska slagfälten, i sednare fallet ofta om hösten återvändande till hemorten. Till och med att Carl XI:s indelta provins-regementer i viss grad från början egde en sådan karakter af reserv för den värfvade arméen.

Enligt 1611 års författning skulle emedlertid landsknektarne, på sätt redan under förra tidehvarfvet är om förmäldt, äfven hafva fått sig kronohemman anvisade, i likhet med sköldknektarne, men detta synes för de förre icke hafva gått i verkställighet, likasom de sednare snart åter försvinna och ingå bland de gemena landsknektarne. Desse hade nemligen, såsom vi redan veta, årslön i kläde och hemmansräntor, hvilka sednare afkortades på skatten af innehafvande hemman. Det heter sålunda i det redan citerade 1612 års mandat, att en gemen landsknekt hade spannemål 1 tunna, penningar 2 daler och kläde 4 1/2 daler, ”och mera skall hvar och en icke hafva att fordra, hvarken till kläde eller penningar. Och de, som gårdar hafva i förläning, dem skall räntan, som går derutaf, uti samma besoldning afkortad blifva, så vissa som ovissa persedlar, efter den ”värdering, som härhos varder antecknad, men för körslor, dagsverken, gästning och skjutsfärder skola de alldeles frie och förskonade vara”. I ”1613 års ordning” finnes ungefär samma stadganden. Då i densamma 1 tunna spannemål för hvarje landsknekt finnes utförd, är derjemte antecknadt: ”sedan skall räntan af deras hemman ”både för vissa och ovissa persedlar afräkrias, men för alla körslor, skjutsfärder och omläggningar (inqvarte-ringar) alldeles vara frie för”. Häraf framgår temligen klart hurudan organisationen var, som ytterligare karakteriseras af en äldre häfdatecknares ord: ”inländske krigsfolket, serdeles till fots, bestod mest af bönder, ”som efter ett krigs eller fälttågs slut skötte sitt hemmansbruk, till dess de åter uppbådades”. I dessa förhållanden finnes dock egentligen icke något, som strider emot ett indelningsverk, men ett sådant förefanns ännu för fotfolket, endast så framt man dermed förstår ett indelt aflöningssätt. År 1613 uttogos och omorganiserades nya fanor och fänickor af de gamla, till och med att ryttare togos till knektar o.s.v. Aflöningsvilkoren förblefvo oförändrade. Småningom synes dock, att knektarne erhållit i tilldelning 1/8 hemman. Så befalltes år 1620 ståthållarne, att ransaka och i jordeböckerna införa om de 1/8 hemman, som knektarne hafva i tilldelning, och följande året tilldelas knektarne en daler af den årliga räntan af en viss gård och föreskrifves, att knekten dessutom skulle hafva 1/8 gård fri för alla ovissa skattebördor. År 1622 förklarar konungen, att i Småland ”knektarne skulle vara 8 om ett helt hemman, efter kongl. maj:ts ordning”, och följande år var detta åtminstone i Skaraborgs län verkstäldt. Af år 1630 meddelade föreskrifter vill dock synas, att knekten endast uppbar räntan, men vanligen icke sjelf fick bruka hemmansdelen. Sannolikt bodde han då hos åboen å hemmanet?

De ständiga krigen, under hvilka det utskrifna manskapet ofta omedelbarligen till krigshären afsändes, försvårade organisationen, hvarförutom sannolikt samma svårigheter, ehuru i vida högre grad, uppstodo, som vid rytteriet äro omnämnde. De ökas derjemte i samma mån naturligtvis, som den stående arméen växer i antal. Ständerne hade nemligen vid 1625 års riksdag i Stockholm ”styrkt kongl. maj:t, att försörja sig och riket med ”en ansenlig städsevarande krigsmakt, som kunde ligga och bevaka rikets gränsor, fästningar och städer på alla orter, så ock vara vederredo i marken i Liffland, så väl som här i Sverige och till sjöss”. Man hjelpte sig med, att lemna knektarne penningar i stället. Så heter det: ”de gemene knektar, som inga tilldelningshemman hafva, dem skall gifvas 10 daler godt mynt, efter alla räntor räknas i godt mynt”. Vid den nya indelning af regementerne, som verkställdes 1637 och som i sin grundtanke var en reduction af befälet, framträda dock åsigter, som småningom bringa reda och ordning äfven i fotfolkets indelningsverk. De ryttare och knektar, som bodde närmast tillsammans i samma socken eller härad, sattes sålunda under ett kompani, ryttarne för sig och knektarne för sig. ”Tillsynen öfver deras uppförande föll då så mycket lättare, utom det att bussarne, då de komma till kyrkan, kunna efter slutad gudstjenst öfvas med geväret, för hvilken orsak det vid hvarje kyrka lemnades fullt gevär för ett korporalskap i kompaniet, jemte nödig amunition, men det öfriga lades i nästa fästning, hvarest en kapiten med nödig betjening höll det sedermera i förvar och ordning”. (82) De ”provincialskrifvare”, dem öfverstarne hade sig till biträde, skulle tillse, att kompanierne blefvo uti vissa härader och socknar under sina regementen rätt fördelte. I sin helhet blef sålunda åtgärden arméens förläggning och indelning i regementer och kompanier, efter landskaper, härader och socknar, hvilket dittills icke blifvit iakttaget. (83)

Och att den utskrifne verkligen efter denna tid ansågs tillhöra det inom landskapet förlagde regementet, synes deraf, att det blef förbjudet, att rotera tillsammans frälsebönder från strögods i olika län, för att icke ”göra confusion under regementerne”. Men när detta var genomfördt, är Gustaf II Adolfs indelningsverk för fotfolket egentligen ett cantonsystem. (84) Hvarje regemente hade sina vissa härader och socknar, från hvilka det hemtade sina rekryter.

Ett indelningsverk, med ”visst hemman” för hvarje nummer, enligt 1621 års bref, torde icke någon gång kommit till stånd. Det heter visserligen, att knektarne hade sina 1/8 hemman ”efter ordningen”. Och Frosterus uppgifver, att i Östergöthland, Småland, Westergöthland samt en del af Nerike och Wermland hade knekten på lön 1/8 hemman, som räntade 1 daler silfvermynt, ehuru han i Finland, Norrland och Mälardalen endast njöt eftergift i mantalspenningarne, för sig och hustru, samt uppå boskapspenningarne, för en ko och 2 får. Men i allmänhet var det endast fråga om löneliqvid, icke om boställen för manskapet, såsom vid rytteriet. Det var undantag om i en eller annan landsort hemman kunde tilldelas knekten, i stället för årslön, såsom äfven i ett k. sednare bref säges. Det kunde icke heller vara annorlunda genom de oupphörliga vexlingarne i fotfolkets styrka och organisation, efter behofvet och den tillgång på folk, som utskrifningarne lemnade, ej mindre än efter förändrade taktiska åsigter. Derföre yttrade ock ständerne vid 1650 års riksdag: ”så ändock hvad uti vår inländska militia, kan vara afgånget, med det i tjensten behållna främmande folket till en tid kan nogsamt ersättas, att man så hastigt icke synes någon stor utskrifning behöfva”. Och att så verkligen var förhållandet, synes deraf, att då provincialskrifvaren skulle hålla noga förteckning så väl på manskapet, hvilket låg i den orten, hvaröfver honom tillkom inseende, som på de hemman, hvilka voro militien tilldelte, samt att då han skulle vaka öfver att hemmansräntorne från de socknar och härader, inom hvilka kompanierne voro förlagde, till krigsfolkets aflönande användes, det icke var honom tillåtet, att utan krigskollegii tillstånd utbetala någon årsränta, vare sig kompanivis eller för hela regementet. En sådan inskränkning hade naturligtvis icke varit nödig, om hvar man haft sin ovilkorligen bestämda lönetillgång. Och några tiotal af år sednare förbjudes det i Finland uttryckligen regementsskrifvaren, hvilken då uppbär knektarnes hemmansräntor och besörjer fördelningen, – att anvisa knekten till något hemman, ”hvarken sjelf der att bo, mindre att hafva sig med bonden det aldra ringaste, att befatta”.

Men under det sålunda endast ett indelt aflöningssätt kom till stånd, utväxte i vissa provinser organiskt och af en inre nödvändighet det ständiga knektehållet från sjelfva utskrifningarne, med deras lika talrika, som ständigt öfverklagade missbruk och olagligheter. Förhållandet är högst lärorikt. I de norra landskapen, såsom Dalarne och Norrland, der jorden endast undantagsvis var af frälse-natur, voro nemligen utskrifningarne, som i början af detta tidehvarf utgingo efter mantalet, serdeles tryckande. Provinsen Dalarne hade derföre redan på riksdagen i Nyköping 1612, beviljat ett bestämdt antal knektar, 900 man, i stället för utskrifning efter de för hela det öfriga riket gällande grunder. År 1614 vägrade samma landskap, att låta konungens utskickade utskrifva manskap i de afgångnes ställe, utan ville sjelfva, ”utnämna” ersättningsmanskapet. De förvecklingar, som härigenom uppstodo, utgjorde föremål för ständernes öfverläggningar vid riksdagen i Stockholm sistnämnde år och utvecklade sig småningom till det första ständiga knektehållet. Dalkarlarne blefvo nemligen befriade från utskrifning emot att de, efter eget erbjudande, alltid höllo 1400 man varaktigt krigsfolk, utom befälet, till kronans tjenst. Att detta tillgick ungefär på det danska sättet, som vi under teckningen af det förra tidehvarfvet, rubriken ”utskrifning”, omförmälde, synes deraf, att år 1624 ålades vederbörande, att tilldela en knekt i Mora socken ”så många bönder, som honom underhålla kunna”. Knekten hade nemligen klagat, att han icke, som de andre, hade dylikt underhåll, ”utan allenast en fattig enka”. Sedan ofvanberörde förmån af ”ständigt knektehåll” blifvit utsträckt till några angränsande socknar i Westmanland, – ehuru en år 1628 i bergslagen företagen utskrifning synes antyda, att öfverenskommelsen ännu icke blifvit för viss tid afslutad, – åtog sig kronan, att underhålla och bekläda dessa knektar under tjenstgöring, med vilkor, att länets innevånare utgjorde rotepenningar, ”såsom annorstädes i riket brukligt vore”. År 1635 indelades provinsen Dalarne i fasta rotar, sedan mantalen, gårdarne och deras utsäden m.m., ordentligen blifvit upptecknade, af en för tillfället nedsatt kommission. Fem bönder utgjorde en knekt, efter nyss åberopade danska method. Soldaten fick af bonden bestämd årslön, när han var hemma. Ville han hos bonden hafva kost, fick han aftjena den med arbete eller skedde afkortning å lönen. Uppfordrades knekten, fick han af allmogen skjuts och nödtorftige kläder. Och erhöll detta indelningsverk kongl. stadfästelse redan d. 15 November nämnde år.

I Norrland åter lofvar konungen redan 1613 provinsen Westerbotten, som hade begärt, att få sin ”bondefänicka” aflöst, att ”göra en viss ordning, hvad folk de årligen hålla skole”. Att 1622 det vissa knektehållet i denna ort var infördt, vill synas deraf, att konungen nämnde år förklarar, att i Norrland icke skulle inrymmas knektarne någre hemman, utan endast befälet. Knektarne skulle ”blifva vid deras hemkall”. Redan 1634 uppgifves nummerstyrkan vid Helsinge regemente vara bestämd till 1600 man. Ett riktigt indelningsverk, i likhet med Dalarnes, fastställdes för Westerbottens regemente dock först 1649 och för Helsinge regemente 1675, (85) sedan Helsinglands allmoge förgäfves derom gjort framställning åren 1650 och 1654.

Redan 1639 föreslår riksamiralen i rådet, att äfven inom det öfriga Sverige ordna utskrifningen på samma sätt, hvilket förslag 1640 framlägges för adeln och 1641 för utskottsriksdagen. Adel och borgare omfatta då ett jemkningsförslag, att den bofasta befolkningen skulle utskrifvas efter det nya och den öfriga delen af folket efter det gamla sättet. Man var sålunda nära, att beträda ungefär den bana, på hvilken man sedermera steg för steg blifvit införd, med fast rotehåll för jordegarne och utskrifning efter mantal, d.v.s. conscription eller ”beväring”, för alla andra, men tiden härtill var ännu icke kommen. Vid 1642 års riksdag stannade man vid att besluta utskrifning efter gårdetal, i stället för efter mantal.

År 1651 föreslå ånyo Axel Oxenstjerna och Pehr Brahe, i öfverensstämmelse med hvad af den sednare var i Finland redan år 1639 på försök infördt, att indela soldaterne på bestämda hemman och boställen, samt att ett ordentligt indelningsverk efter gårdetal måtte införas. Förslaget vinner rådets bifall, men förkastas af drottningen. Vid landskapsmötena 1656 höja sig ånyo röster för ett allmänt införande af det ständiga knektehållet, men ännu förgäfves. Konungen sjelf anbefaller slutligen krigskollegium, att inkomma med utlåtande öfver ett förslag, att ”låta kvart och ett län eller provins, så i Sverige som Finland, anskaffa ett ständigt antal knektar, vissa hemman räknade på hvar karl, på samma sätt som i Wester-norrland och Dalarne redan var öfrigt”. Kollegium skulle dervid uppgifva ”förslag på alla de hemman i riket, som en sådan tjenst borde utgöra, då med säkerhet kunde utrönas, om det antal folk, som sålunda ”uppbringades, svarade emot den styrka, som genom utskrifningarne blifvit åstadkommen”. Förslaget föll vid konungens död. Men, om ock ordalagen ådagalägga, att Carl X:s skarpa blick upptäckt det vissa knektehållets svaga sida, bevisar förslaget, att äfven han var med dessa organisationstankar förtrogen.

I de från Danmark eröfrade provinserne hade under danska tiden, såsom vi känna, utskrifning skett efter lægd, d.v.s. gårdetal, så att 5 hemman, antingen de tillhörde kronan, adeln eller kyrkan, ”lagde samman”, utrustade en knekt, som efter 3 års förlopp blef fri, då ny utskrifning verkställdes. Detta bibehölls af svenska regeringen, med den förändring, att den utskrifne skulle tjena så länge han kunde. Ett ytterligare intressant bevis på det värde, som ”militärmonarkien” fästade vid den längre tjenstetiden. Men vid 1664 års riksdag infördes utskrifning i Skåne och Blekinge för skatte och krono, lika som för det öfriga riket. Jemtland åter förband sig genom kontrakt 1645, att hålla 300 knektar på samma vilkor, som Dalarne, och år 1648 erhöll Halland befrielse från utskrifning, emot 5 daler årligen per hemman. I Skåne skulle sedermera 2 regementer till fot ”indelas” på hemmanen, de ogifte på skatte och de gifte på kronogårdarne. Allmogen tillförsäkrades, att när de erlade skatten till knekten, skulle de icke med något vidare besväras. Den öfverskjutande räntan anvisades officerarne på deras ”fördel”. Det hela var sålunda, utom det svenska indelta aflönings-sättet, egentligen inqvartering.

Ett serskildt slag af indelt fotfolk upprättades i de eröfrade östanhafsländerne, genom s.k. koloni-regementer, I Carelen fanns ett dylikt regemente på 8 kompanier, som uti landet hade sina ”frihemman”, men rekryterades af sig sjelft, i så måtto, att soldaternes egne barn, som föddes under det soldaterne lågo i garnison, hvartill regementet egentligen brukades, dertill blifvit tagne och af kronan underhållne, tilldess de vid 15 å 16 års ålder kunnat gå i tjenst”. Tanken var djerf och framtidsrik i föga uppodlade nejder, men synes icke någon gång blifvit fullständigt genomförd.

För öfrigt framträder redan i detta tidehvarf den olägenhet, som alltid vidlåder ”det vissa knektehållet”, i dess brist på förmåga, att utväxa efter förhållanderne. Sålunda finna vi under 1676 års fälttåg ”Norrlands (Helsinge) tremänningar”. Antingen dessa, hvilket torde vara sannolikast, voro fördubblings-soldater, uppsatte af de året förut i denna landsort införde ständiga knekterotarne, tre och tre sammanslagne, eller de utgjorde en utskrifning af hvar 3:dje man efter mantalet, s.k. utskott, hvarpå åtskillige exempel under afdelningen ”allmän värnepligt” blifvit anförde, så bevisa de otillräckligheten för tillfället, af det s.k. ”vissa” knektehållet.

Båtsmän.

Att båtsmän utskrefvos, aflönades och underhöllos på samma sätt som det öfriga inhemska krigsfolket, veta vi redan från föregående tidehvarf. Märkligt nog, går dock den organisativa utvecklingen vid flottan snabbare, än vid landtarméen. Orsaken möjligen, att flottans behof af manskap icke var underkastadt så stora vexlingar, som vid landtarméen var förhållandet, samt att till följe här af, man hade mindre betänklighet, att för flottan antaga en ständig, så att säga fast, utskrifning.

Då emedlertid 2 kompanier båtsmän år 1624 utskrifvas i Finland och Upland, samt ett på Åland, och förmodligen äfven i flera andra landsorter, hvarje kompani på 400 man, erhålla bönderne frihet från andra utskrifningar, samt för hvar båtsman, som de hålla, ett ”tilldelningshemman”, af 18 dalers ränta. De skulle underhålla båtsmannen sex månader, då han var kommenderad, eller ock betala 18 daler, men hemma skulle bonden underhålla sin båtsman hela året. Detta underhåll beräknades sednare, enligt flottans aflöningsreglemente, för hvarje man under sommaren till 24 daler, hvilka afkortades på hemmansräntorne. Således redan ett slags båtsmans-rusthåll, eller skatterusttjenst, efter samma grunder, som följdes vid rytteriet. Men derjemte var redan förut ett visst och oföränderligt båtsmanshåll, rotehåll, öfverenskommet emellan kronan och allmogen i kustorterne, i samma anda som det vissa knektehållet, i Dalarne, Redan 1612, samma år som reformen började i sistnämnde provins, befrias allmogen på Åland från vidare utskrifningar, emot utrustande af 100 båtsmän. År 1619, innan reformen var i Dalarne genomförd, erhåller skärgårdsbefolkningen i Skällviks socken enahanda frihet, med vilkor, att hädanefter hålla af hvar rote en båtsman ”vid Stockholms skeppsgård”, den de sjelfve skulle löna och kläda. Och sedan omkring år 1634 vissa bestämda socknar och landsdelar, ”som äro sjösidan närmast och icke längre uppe i landet än en mil”, den s.k. strandmilen, blifvit lagde under amiralitetet, kom ett dylikt ständigt båtsmanshåll öfverallt inom dem till stånd, hvilket derefter omkring år 1644 i 3:ne regementer indelades. År 1653 anbefalles ordentliga militiæ-jordeböcker för flottans områden. År 1661 indrages Ångermanlands-fänickan, då båtsmän i stället inroteras. Att båtsmanshållet blifvit ständigt, synes äfven deraf, att vid utskrifningarne flottans områden undantagas, ”så att de behöfva intet blifva roterade, icke heller de, som sitta på samma hemman, att komma tillstädes på utskrifningen”. Vidare deraf, att då vid utskrifningar efter gårdetal vanligen 10 gårdar sammanlades i en rote, så voro i båtsmans-socknarne endast 4 à 5 bönder i roten. Att emedlertid detta ”ständiga båtsmanshåll” dock alltid var till en viss grad rörligt, om äfven sjelfva rotarne voro oföränderlige, synes deraf, att det framdeles under krigstid fördubblades, samt att vid 1678 års riksdag bestämdes att ”uti de socknar, som båtsmanshållet undergifne äro, båtsmans-skrifningen för denna gången, inom rå och rör, lika med annat frälse sker”.

Märkligast kanske, att finna, huru torp vida tidigare blefvo införde för båtsmännen, än för knektarne. Regeringen befaller nemligen redan år 1653, att det sjöfolk, som hade hemkall, skulle blifva boende hos rotarne, der deras hemkall var, och derest bönderne icke voro så roterade, att deras båtsmän och bösseskyttar kunde hos dem hafva sitt hemvist, skulle amiralitetskollegium genom serskilde kommissarier låta så lägga rotarne, att de bönder, som bodde tillhopa, d.v.s. nära hvarandra, skulle blifva så väl i rote med hvarandra, som ock hålla båtsmän efter ordningen. Bönderne skulle lemna båtsmännen mulbete till en, högst två, kor och några får, samt uppsätta nödtorftige hus för hvar båtsman, stuga, fähus och pörte, hvilka det sedan ålåg honom sjelf, att underhålla. Öfver allt detta skulle officerarne för kompanierne i landsorten hafva tillsyn, och vägrade någon socken, by eller rote, att sålunda förse sina båtsmän, skulle den förbytas under knektehållet. Att ett dylikt utbyte icke till sin grundtanke var något nytt, bevisas åter af ett kongl. bref året förut, som befriar pfaltzgrefvens gods och landbönder i Kuddby socken af Östergöthland från utskrifning, emot utgörande af båtsmanshåll. Alltsammans ådagalägger, dels att båtsmanshållet var tidigare ordnadt än indelta fotfolket, dels att det förra ansågs mera fördelaktigt, än att vara underkastad utskrifning till det sednare. Att äfven hemman högt uppe i landet blifvit, ”merändels för privat folks nytta”, under båtsmanshållet indelte, synes deraf att Carl X befaller utbyte af båtsmanshemman uppe i landet emot militiæ-hemman vid kusten. I båtsmansroteringen deltog adeln för sina gods, på samma sätt som vid utskrifningarne, endast till hälften emot skatte och krono. Inom ”rå och rör” dock till hälften lindrigare, än utom.

Hvad städerne serskildt beträffar, så bekräftades vid 1617 års riksdag, hvad borgerskapet sig år 1610 åtagit. Deras båtsmän utskrefvos vanligen med hvar 10:de man ”efter mantalet”, till dess borgerskapet förband sig vid 1624 års riksdag, att hålla ett kompani värfvadt sjöfolk, emot frihet för utskrifningar. Vid riksdagen i Stockholm 1629 förnyades detta åtagande i något mera utsträckta ordalag, då borgarne lofva, att hålla ”ett visst mantal ”godt och dugligt sjöfolk och att dem så årligen continuera”. Och är detta grunden till städernes ännu i vår tid qvarstående åliggande, att hålla båtsmän, om äfven detta besvär numera i penningar utgår. År 1643 fördubblades emedlertid städernes båtsmanshåll till hälften och följande året beviljade de äfven den andra hälften, under förbehåll, att fördubblingen skulle med kriget upphöra. Åren 1652 och 1655 beviljades samma tillökning af båtsmanshållet, med samma förbehåll.

Under Carl X:s krig blef denna fördubbling sannolikt äfven utsträckt till landet, enär enligt 1660 års riksdagsbeslut § 4, adeln och krigsbefälet samt borgerskapet och samtliga allmogen lofva, ”att än continuera med båtsmanshållsfördubblingen, äfvensom i nästförlupne åren skedt är”. Vid fredslutet nämnde år medgafs dock upphörandet af berörde fördubbling, hvilken ständerne vid 1672, 1675, 1678 och 1683 års riksdagar åtaga sig såsom serskild bevillning, till och med 1678 med skyldighet, att ständigt hålla densamma fulltalig, ”året efteråt” det afgång timat. Sedan Carl XI vid 1683 års riksdag fått rättighet, att utan ständernes hörande besluta om utskrifningar, blir fördubblingen en ständig skyldighet under krigstid, hvilket här, ehuru egentligen hörande till nästa tidehvarf, för vinnande af bättre öfversigt, omnämnes.

Serskildt förtjenar äfven anföras, huru vid Carl XI:s olyckliga sjökrig allmogen på landskapsmöten beviljade att hvar 6:te, t.o.m. hvar 3:dje, man skulle utgå, emot frihet för vidare utskrifning, hvadan äfven de ”tre- och sexmänners fördubblade båtsmän, som under kriget blifvit beviljade”, vid fredslutet hemförlofvas och frigifvas. Oaktadt det fanns ett ständigt och dertill fördubbladt båtsmanshåll, tvangs man sålunda af nödvändigheten, att företaga ett slags utskrifningar, hvarifrån allmogen just genom båtsmanshållet skulle vara befriad.

Värfvadt krigsfolk.

I den mån, som de gamla, genom allmänt uppbåd eller på grund af feodal-förhållanden uppkallade nationalhärarne nästan i alla länder undanträngas af stående trupper, ”sålde sig krigaren till den mestbjudande och utgjorde öfver hela Europa en fribytare-republik, ibland hvars medlemmar de tyska landsknektarne länge voro ”de berömdaste”. Men då i det öfriga Europa, såsom redan är antydt, nationalhärar först långt sednare ånyo framträda på slagfälten, var det en af förklaringsgrunderne till Sveriges militära framgångar, att vi så tidigt egde, eller kanske rättare, att vi sednare än andra förlorade, en nationalhär, utgången från den urgamla, men vid ifrågavarande tid nästan öfverallt, utom i den skandinaviska norden, (86) om icke bortglömda, så åsidosatta och missaktade, allmänna värnepligten eller conscriptionsidéen. En stor förändring hade dock med densamma äfven hos oss föregått, som icke minskade, utan tvärtom ökade krigshärens användbarhet vid utländska krigsföretag. Den nya ”stående hären”, vare sig utskrifven, värfvad eller indelt, rekryterades nemligen alltmer ut ur fattigdomen och samhällets lägsta klasser samt tjenade för sold, antingen i jord eller penningar, under det att i den gamla, uppbådade hären, det var förmögenheten och den medborgerliga friheten, samhällets alla klasser, som på egen bekostnad framträdde till eget och fosterlandets försvar. Den förra är en för penningar anskaffad representation af den sednare. Ehuru först med utskrifningarnes afskaffande detta de jure hos oss blir förhållandet, inträder det redan tidigare de facto, i det legningen alltmera blir regel och krigstjenstens fullgörande, såsom personlig pligt, undantag. Författaren har derföre nu utbytt rubriken: ”frivillig krigstjenst” emot ”värfvadt krigsfolk”, såsom bättre återgifvande den del af krigsförfattningen, hvarom här är fråga, enär ”frivillig krigstjenst” förekommer äfven ibland de indelta trupperne.

Sedan under Carl IX en inhemsk städsevarande krigsmakt blifvit upprättad, begagnas utländskt, värfvadt krigsfolk högst sällan inom de gamla provins erne, endast straxt före ett krigs utbrott eller dylikt. Äfven inländska stående (87) trupper förekomma egentligen endast i gränsorterna, under fredstid sällan till större antal. Vanligen äro desse sednare ”hemma hos sig”, sysselsättande sig med sina borgerliga yrken, eller hvad vår tid benämner: hemma på roten. Förhållandet bevisar nationens laglydnad och konungskhet samt svenska konungars aktning för folkets urgamla frihet skärlek, då deremot i andra länder trupperne städse voro ett vapen i regentens hand emot folkens sjelfsvåld, understundom emot deras frihet.

Helt annat var förhållandet i de eröfrade provinserne, hvilkas många fästningar och garnisonsorter påkallade ett större antal verkligen stående trupper. Värfvade arméen var dessutom hos oss, såsom i alla andra länder vid denna tid, den egentliga fältarméen, hvadan den äfven i fredstid hölls så fulltalig, som statens tillgångar medgåfvo. T.ex. i Liffland och Ingermanland, der behofvet af trupper var störst, lågo 5 à 6,000 man på fästningarne och 7 à 800 man på de s.k. förlänta husen. I fält, under krigstid, var antalet af dylika utländska värfvade knektar och ryttare så stort, som man möjligen kunde uppbringa och underhålla. Redan år 1615 hade Gustaf II Adolf bland 10,500 man fotfolk, som användes emot Ryssland, mer än 6,000 man värfvade, eller 3,700 utländske och 2,400 svenske. År 1617 beräknades det värfvade fotfolket till 10,000 man, deraf 8,000 utlänningar. År 1629, innan Gustaf II Adolf ännu öppet beslutit sig för att deltaga i 30-åriga kriget, hade han 16,000 man utländska krigare (88). Sommaren följande året uppgingo dessa redan till 36,000 man. Vid freden 1648 hade vi i Tyskland, efter en uppgift, 104,000 värfvade soldater, deraf 84,000 tyskar; efter en annan, i uppgingo svenska arméerne i krigsorten dock endast till 63,000 man, deraf 45,000 utländske värfvade. Förhållandet kinkigt nog att utreda, då förslagen vanligen endast upptaga kompaniernes antal och öfverstarnes namn.

I allmänhet användes vid svenska fältarméerne denna tid endast undantagsvis våra inhemska trupper, af hvilka fotfolket inom krigsorten nästan ständigt förlädes i de fasta garnisonerne. I slaget vid Nördlingen deltog icke ett enda inhemskt regemente. I Banérs segrande här fanns tidtals endast 2 à 3,000 svenskar och liffländare. Den utskrifna svenska knekten förstod ”icke att föda sig”. Vid den vanligen rådande bristen nästan på allt, som förtjenade namnet fältförvaltning, förstörde äfven fältarméen sig sjelf, så snart den icke utgjordes af krigsvana elementer.

Man skulle kunna säga, att för dessa utländska värfvade trupper icke funnos andra svenska författningar, än krigslagarne, under det att svenska besoldningstrupper aftaga i antal, i samma mån som krigen och organisationen af de inhemska landsregementerne, med deras legning, samtidigt fortgå. De vilkor, på hvilka de utländske anvärfvades, bestämdes nemligen för hvarje gång genom värfningspatent eller s.k. ”capitulation”, d.v.s. ett contract med öfversten eller höfvidsmannen, som antingen redan egde under sitt befäl den äskade styrkan eller samlade den. Visserligen stadgade sig småningom vissa aflöningsvilkor, men ovilkorligen och för alla kunde de icke vara bindande, då allt berodde på öfverenskommelse. Nästan som en sjelfständig makt uppträda (89) dessa främmande trupper under 30-åriga kriget, sända underhandlare till drottning Christinas förmyndare, hafva serskilde ombud vid westphaliska freden, samt erhålla vid denna sig penninge-ersättningar anslagne o.s.v.

Huru Carl IX gaf de värfvade inländske ”besoldningsryttarne” kronohemman, är redan omförmäldt. Detta var dock mera en tillfällig rekrytering af det indelta rytteriet, än en organisation. Den, som fått sig anvisad indelt lön, är icke längre värfvad, i detta ords vanliga mening, om äfven måste erkännas, att ”städjan” och ”legan” vid indelta arméen icke varit och icke är annat, än värfnings-penningar (90). Trupper, hvilka såsom ”de värfvade” ifrågavarande tid ständigt vexla till styrka och antal, kunna icke vara eller förblifva ”indelta”. För utredandet af svenska krigsförfattningens historiska utveckling, behöfva vi icke heller serdeles sysselsätta oss med de värfvade trupperne, hvilka i vårt land aldrig utgjort den organisativa delen af krigshären, och städse mera tillhört krigens, än krigsförfattningens historia. Det är nog att veta, att de funnos och användes. Serskildt var lifgardet alltid värfvadt. Så omnämnes redan 1614 ”lifgewarter”. År 1653 förlades lifgardet i Enköping, Westerås, Köping, Arboga och Örebro. Såsom en organisationsåtgärd, hvilken visar huru lätt man ännu denna tid behandlade formerne, förtjenar omnämnas att drottning Christina år 1648 lät uppsätta ett lif-kompani till häst på det sätt, att af alla svenska och finska rytteriregementen uttogos 8 ”de hurtigaste karlar och bästa hästar” af hvarje kompani, dock att de icke fingo vara ’sina egna karlar” eller rida för egna hemman, än mindre för deras föräldrars och svärföräldrars. Det var sålunda sventjenare, som uttogos till den nybildade, värfvade truppen, och rustningshållare, som fingo uppsätta ny rustning! Organisationstanken återfinnes emedlertid 70 år sednare i Carl XII:s lif-escadron.

För öfrigt vanvårdade Carl XI:s förmyndare värfvade arméen i lika hög grad, som Gustaf II Adolf och Carl X hade om densamma den ömmaste omvårdnad. ”En stor mängd soldater omkommo verkligen af vanvårdnad och i ordets egentliga bemärkelse af hunger”. Befälet beredde sig vinst genom otillåtne vakanser. Upprörande är skildringen af dessa förhållanden. I nästa krig framträda följderne.

Städerne hade egna värfvade, t.o.m. från landsbygden utskrifne, trupper, dels för inre ordning och polis, såsom ännu i vår tid, dels för det allmänna försvaret. Att borgerskapet vid 1624 års riksdag lofvade hålla värfvadt sjöfolk, är förut omnämndt. Redan 1631 hade Götheborgs stad sina 50 rotar af Säfvedahls härad, utskrifne till visst antal af viss ort, men ännu icke indelte, hvilka gjorde tjenst såsom brandvakter, arbetsmanskap o.d. Enligt 1634 års regeringsform, hade öfverståthållaren i Stockholm en lifvakt af 1 kapiten och 24 man, ”af hvilka idkeligen honom följa skola 12, klädde i visst livrée, blått och gult, och bevärade med goda undervärjor och partisaner”. Samtidigt hade Götheborg 48 man stads-soldater, för likartadt ändamål. Under 1676 års krig värfvade Stockholms stad till dess eget försvar 1,000 knektar. År 1675 egde Götheborg 8 kompanier eget manskap, o.s.v. I allmänhet under sistberörde krig, då krigsförfattningen genom upprepade olyckor bragtes nästan till upplösning, återgick man till längesedan förflutne tiders uppfattning och utvägar, som under segerperioden kommit i glömska. Så lofvar då adeln, t.o.m. landshöfdingar och riksråd, att ånyo mangrannt gå i fält och dervid medtaga allt sitt folk, ”såsom förfäderne gjorde”.

Utskrifning.

I Gustaf II Adolfs konungaförsäkran intogs konungens pligt, att inhemta rådets och ständernes bifall till alla utskrifningar. Dessa beviljas derefter, än vid allmänna riksmöten, än vid landskapsmöten, t.o.m. vid utskotts-möten. I allmänhet begagnas riksdagar för penningebevillning och landskapsmöten för beviljandet af natura-præstationer. Understundom torde dock dessa sednare äfven ifrågakommit, då man fruktade att vid allmän riksdag icke kunna genomdrifva en eller annan bevillning, vare sig af folk eller penningar. Exempel, att utskrifningar företagas, utan riksdagens bifall eller i strid med dess beslut, saknas icke alldeles, t.ex. 1636 års utskrifning, som försiggick utan ständernes hörande. Betecknande är derföre äfven, att efter Carl X:s krig, 1660 års riksdag, som afskaffade den qvinliga thronföljden, äfven förbjöd sammankallandet af landskapsmöten. Riksdagen, som nu fått sig tillförsäkrad rättigheten, att sammanträda hvart 3:dje år, önskade väl ock hos sig concentrera beskattningsrätten.

Redan första året efter Gustaf II Adolfs uppstigande på thronen, beviljar allmogen utskrifning i alla landsändar, ”der som tjenligt folk af drängar, löskarlar, inhysesmän och andre finnas kunna, till riksens värn och försvar, uttagas och utskrifvas så månge, som dertill duglige vara kunne.” Ordalagen äro märklige, de visa nemligen, att allmogen redan nu önskade lägga skyldigheten till krigstjenst helt och hållet på den lösa och tjenande befolkningen. Förgäfves sökte konungen öfvertala allmogen, att låta dem (utskrifningarne) ske efter gårdetalet, så att gårdarne sinsemellan skulle sluta om en knekt”, berättar Axel Oxenstjerna i rådet många år derefter. Till någon tid vill dock synas, att utskrifning verkligen skett efter gårdetal, men vid polska krigets utbrott återgick man till ”mantalet”, hvarigenom mera folk äfven erhölls.

Hvad sjelfva sättet för utskrifningens verkställande angår, så utfärdades vid hvarje dylik förrättning numera instruktion för utskrifningskommissarierne, vid hvarje riksdag stadgas nya vilkor och bestämmelser för desamma. För att icke fördjupa oss i detaljer, skola vi här endast lemna en sammandragen redogörelse för 1627 års utskrifning, hvilken äfven Geijer upptagit såsom den intressantaste, och derefter redogöra för hvarje större förändring, som ständerne i denna vigtiga del af krigsförfattningen vidtaga (91).

Nämnde år, 1627, förklarade sig ständerne villige, att ”en allmän skrifning respective tillstädja och undergå, uti hvilket hvar 10:de man, som hittills, så på krono- som skatte, så på frälse, både inom friheten, rå och rör, och utom, som på preste- fogde- skrifvares- och andre frihetsgårdar, skall utnämnas, till att brukas uti kronans tjenst för en landsknekt. Sammaledes skall ock i städerne, hvar 10:de man skrifvas till båtsman”. Denna utskrifning utgick sålunda lika för alla stånd, hvilket var en dittills oerhörd händelse. ”Från 1627 deltogo frälsets bönder lika med andra i utskrifningarne.” Adeln egde nemligen vid denna tid, med hänseende till utskrifningar, följande företrädesrättigheter: 1:o att dess eget medgifvande erfordrades; 2:o att när af kronans bönder skrefvos 2, skrefs af adelns en, hvilket var i 1594 års konungaförsäkran intaget, likasom att ”halfva åboer och torpare räknas så mycket ringare efter deras ordning”; samt 3:o att ”de landbönder, som på en mil när under sätesgårdarne belägne äro”, skulle enligt beslut vid 1602 års riksdag vara befriade. Antalet. sätesgårdar var genom 1562 års recess bestämdt, men 1617 års adeliga privilegier § 43 hade medgifvit den nya säterifriheten eller rättigheten, att njuta ”lika frihet” på nyanlagde sätesgårdar. Adeln förbehöll sig likväl, då dessa företrädesrättigheter vid denna riksdag eftergåfvos, att frälse-bönderne inom frihetsmilen skulle skrifvas i serskilde rotar och husbonden ega uppgifva, hvilken åbo han bäst kunde mista. För öfrigt tillgick sålunda, att bönderne sammankallades genom kungörelser från predikstolen; alla voro dervid pligtige, att sig inställa, äfvensom prester, krigsbefäl, menige krigsfolket, fogdar, skrifvare, fogdekarlar, länsmän, fjerdingsmän m.fl. Presterskapet skulle, med biträde af kronobetjeningen, hafva på förhand upprättat s.k. ”mantals-längder” eller förteckningar på allt manfolk af 15 år och derutöfver. Tillsyn öfver deras sannfärdighet hade häradshöfdingen och fogden. Hela häradsnämnden var likaledes tillstädes. Dess frånvaro gjorde hela förrättningen olaglig. Adeln lemnade för sina gods egna mantalslängder. Efter dessa längder uppgjorde kommissarierne de s.k. roterings-rullorne, d.v.s. indelade, inför sittande nämnd, allmogen i rotar, tio skatte- och krono- bönder samt tio frälsebönder i hvarje. Vid ”nämningen”, d.v.s. uttagandet, iakttogs: att den utnämnde skulle vara frisk och stark och, så vidt skönjas kunde, modig, samt minst 18 år gammal; att der drängar funnos i roten, de togos framför bonden, dock att sonen blifver skonad för de föräldrar, som redan hafva en son i tjenst eller mistat en son emot fienden, om annan råd finnes; att den, som har större hemman, blifver så mycket mer förskonad o.s.v. För öfrigt räknades både närvarande och frånvarande. De förra svarade för de sednare. Blef någon undandold, pliktade både prest, länsman och nämnd, så många som öfvertygas hafva derom egt kännedom. Den undandolde skrefs bland lösdrifvarne, hvilka voro, såsom alltid, sjelfskrifne. När knekten var skrifven, var roten fri ”för allt eftertal”, men fingo rotekamraterne tillstånd, att lega karl för sig, – hvilket hvarken befälet eller kommissarierne kunde lemna, utan som berodde på den af konungen utnämnde mönsterherren, – voro de borgensmän för den legde och ansvarade, om han rymde. Från utskrifning var icke någon fri, mer än adeln jemte dess enskilde hof- och gårds-folk, samt presterskapets nödiga folk i städer och pä landet. Vid bergs- och salpeterbruk, gevärsfaktorier och skeppsvarf skulle likväl endast det öfverflödiga folket skrifvas. På landet alla nybyggare så mycket, som möjligt, skonas. Ärelöse, missgerningsmän, mandråpare, mördare och horkarlar fingo icke antagas. De sålunda utskrifne upptogos till namn, hemvist m.m. i utskrifningsrullor. På samma sätt skedde utskrifning i städerne. Småningom skärptes dock ansvarsbestämmelserne. Så pliktade en besuten gammal bonde 3 daler s.m. endast för uteblifvandet från utskrifningsförrättningen; en ung bonde eller ”lösker” dräng förklarades, om han uteblef, sjelfskrifven. Så pliktade den, som gaf flera af sina barn samma namn, hvilket var ett vanligt sätt, att bedraga förrättningen, för hvilken den minst duglige eller ännu minderårige uppvisades, – 40 daler, 2/3 till krigsmanshuset och 1/3 till angifvaren, o.s.v. Vanligen skulle den utskrifne tjena i 20 år, men ansågs dock berättigad, att erhålla afsked vid fyllda 50 lefnadsår.

Dylik utskrifning, lika för alla stånd, så vidt likhet denna tid var tänkbar, fortgick på detta sätt till och med 1633, sedan på försök, vid 1630 års riksdag, penningar, i st. f. utskrifning, blifvit beviljade, emedan regementerne ”äro nu alle så complette”, samt för att ”stärka folket här hemma, som till att desto bättre besolda det främmande.” Berörde ”utskrifnings-hjelp” utgick med 3 specier, för hvarje roteskrifven person, och skulle af de mera välmående, utgöras i varor. Enligt 1631-33 års riksdags beslut skulle häradsprosten uttaga hvar 10:de af alla presternes och prestgårdarnes drängar, sådan ”som af kommissarierne till kongl. maj:ts tjenst kan dugelig pröfvas.” Desse benämndes ”presteknektar.”

Så snart emedlertid den store konungen icke längre med sin öfverlägsenhet tyglade den enskilda egennyttan, började de privilegierade stånden, att ånyo göra bruk af sina ”rättigheter” och efter förmåga utvidga dem. Visserligen medgaf adeln vid 1634 års riksdag ännu utskrifning äfven inom frihetsmilen, men dock endast med vilkor, att enligt det gamla bruket två frälsebönder skulle räknas emot en skatte eller krono. Att sådant skedde, icke till underlydandes lindring, utan till adelns egen fördel, synes deraf, att då skattefrälset roterades lika med purt frälse, fick adelsmannen uppbära ”den halfpart, som bonden, för frälset skull, nöt lindring uti.” Förpantningsgods ansågos åter för krono. Presterne gingo ännu längre. De förbehöllo sig vid sistberörda riksdag, att deras folk skulle vara alldeles fria, ehuru till undvikande af underslef de måste roteras, dock utan skyldighet, att gifva roteringspenningar för andra än dem, som voro ”öfverflödiga.” Biskopar och capitulares ville icke ens underkasta sig berörda vilkor om folkets rotering, utan deras ”nödtorftiga folk” undantogs uttryckeligen. Vid 1638 års utskrifning begärde presterskapet, som dock fått samma vilkor som adeln sig medgifne, ytterligare lindring, hvilken likväl vägrades. De privilegierade stånden började dessutom, när deras tjenstefolk sålunda var frikalladt, att försvara, såsom det hette, handtverkare och tjenstefolk, som icke voro i deras tjenst, annat än till namnet. Deraf den ständiga tvisten om adelns och presternes samt äfven andra ståndspersoners försvarskarlar, genom hvilken förbereddes den reform, som vid 1642 års utskrifning infördes, nemligen utskrifning efter gårdetal (92), ehuru för öfrigt med bibehållande af samma grunder för adelns deltagande. Riksdagsbeslutet nämnde år förmäler nemligen, att man sökt utfinna ett sätt, ”förmedelst hvilket utskrifningen i sjelfva verket kunde något när så högt understödja kronan, med mindre ständernes besvär och förhatelige ransakningar, såsom ock med mindre anledning till underslef, så sons, mågs, drängs, som bondes rotering, under åtskilliga befrielser och exemptioner skedt är”, samt, att man genom den förändrade utskrifningsgrunden hoppades vinna: 1:o att förekomma det bonden sjelf, hans måg eller son, skulle blifva utskrifven; 2:o att kronan måtte på förhand kunna beräkna styrkan, samt 3:o att bönderne sig i tid kunna sammansätta om den, som antingen utur roten beqvämligen kan skrifvas eller som de sjelfva kunna öfvertala och framställa” (legning). Af ordalagen framgår, huru idéen om det ”ständiga rotehållet” nu redan ingått i allmänna föreställningssättet. Men ännu dock med en erinran om att allmän värnepligt var i grunden ett personligt besvär och all rotering endast en ”sammansättning” af de mindre förmögne, enligt den gamla germaniska seden, sådan den framträder i hamnelaget och det tyska heerbannet samt sannolikt älven i den svenska ”bondehären”? Vi draga denna slutsats deraf, att då ”hela, halfva, fjerdings eller mindre hemman” för detta och följande året räknades ”lika höga och utan åtskillnad, hvem dem besitter, man eller qvinna, gammal eller ung”, med förbehåll, att der ”på ett hemman flera rökar (eldstäder, hushåll)” finnas än en, sådant icke blifver mera ”än för ett mantal räknadt”, så bestämdes för framtiden, att ”roteringen skall göras efter röketalet och icke gårdetalet”, d.v.s. utgå efter hushåll eller familjer och icke efter hemmantalet, en grundsats, af hvilken vi ännu vid indelningsverkets införande återfinna spår. Detta oaktadt, föreskrefs vid 1643 års riksdag, att de 2:ne följande årens utskrifningar skulle utgå ”alldeles med sådane vilkor och på sådant sätt”, efter gårdetalet, som vid 1642 års riksdag var beviljadt, hvilket sedermera vid åtskilliga riksdagar upprepas.

Detta vacklande emellan mantal (antal män) och gärdetal (jordvärdet), d.v.s. emellan conscriptions- eller beväringsidéen och indelningsverkets grundtanke, bevisar endast huru hvardera grundsatsen har sina fördelar och olägenheter. I grunden är ”mantalet” ett erkännande af personlighetsprincipen, af allas jemlikhet inför lagen, då ”gårdetalet” är en på förmögenheten lagd menniskoskatt, en rekrytleverans. Allt beror dock på sättet, huru grundsatser tillämpas. Vid denna tidpunkt gaf ”mantalet” mera folk, såsom alltid, och möjliggjorde för adeln, att undantaga en mängd försvarskarlar m.fl., samt för den förmögnare i allmänhet, att på grund af större hemmansbruk o.d. kasta bördan på den fattigare befolkningen. ”Gårdatalet” möjliggjorde åter, att på förhand beräkna utskrifningens resultat, i det att jorden ansvarade för den utskrifne, samt gaf adeln och den större jordegaren tillfälle, att sjelfva utse den, som de ”blifva af med.” Genom hela vår militära utvecklings historia, går emedlertid denna strid. Det gamla hamnelaget var först grundadt på mannatal, sedan på gårdatal, såsom en på jorden hvilande realskatt. Efter hamnelagsidéens förfall qvarstod endast skatten, men utskrifningarne skedde efter mantal, om äfven exempel på utskrifning efter hemmantal redan under unionstiden framträda. Från och med Eric XIV börjar man försöka åter införa utskrifning efter gårdetal – det ”vissa knektehållet” är icke något annat – till dess Carl XI genom ”rotehållet” gifver det en fast och fullt utvecklad form. Men knapt är denna funnen, förr än man ånyo, såsom vi snart skola finna, nödgas att, jemte utskrifning efter gårdetal, tillgripa ”mantalet (93).”

Vid berörda utskrifningar efter gårdetal, förekomma emedlertid, såsom alltid vid dessa förrättningar, en mängd detaljbestämmelser, t.ex. att ödeshemman icke beräknades, under de för deras upptagande medgifna ”frihetsår”; att adelns ”enskildta tjenare och arbetsfolk, som tilläfventyrs några små torp af husbonden kunde vara förledda med och besitta, och eljest i arbete gå hos deras husbönder, äro och blifva befriade och oroterade”; att presterskapet skulle utgöra en karl af hvarje 10 prestegårdar; att dervid ”biskopar, superintendenter, capitulares och præpositi för deras svåra embete skuld, som de till Guds församlings bästa och tjenst draga”, skulle vara frikallade från – utskrifning af deras tjenstefolk; likaså alla militiæ-boställen: att ”alla lösdrifvare och fördelskarlar, som gå på sin egen hand och ingen äro till årstjenst förbundne, så många som sig före utskrifningsdagen icke lega låta, skulle vara sjelfskrifne och af kommissarierne antagas.” Sistberörde föreskrift återkommer ständigt. Man anförde såsom skäl, behofvet af tjenstefolk samt att inga lättingar borde få finnas. Att man äfven afsåg, att lindra utskrifningsbördan, synes deraf, att 1635 års ständer begärde att ”de af landet måtte under landsregementerne levereras.” År 1649 anbefalles presterne, att lemna landshöfdingen och genom honom utskrifningskommissarierne, förteckningar på ”starkt och rörigt folk”, som sätter sig neder i backstugor.

Vid 1644 års riksdag, då adeln lyckades erhålla af den unga drottningen så många fördelar, trots de ofrälse ståndens missnöje, medgafs, att skatte och krono inom grefve- och friherreskaperne skulle vid utskrifning svara lika emot det öfriga frälset. Detta var naturligtvis en stor eftergift åt högadeln. Adelns ”försvarskarlar” skulle deremot icke numera gå frie. Sednare, vid 1675 års riksdag, förklaras ofrälse personers ”försvarskarlar” sjelfskrifne.

Vid 1649 och 1650 års utskrifningar medgafs, att de ”landskaper och rotar, som det begära, kunde slippa utskrifningen för penningar.” Den som lemnade knekt, var fri från afgiften, hvilken var faststäld till 6 daler s.m. per man. År 1648 hade allmogen i Upland lemnat 100 daler s.m. i spannemål för hvarje rote. Denna tanke – ty stort mer än en tanke och tillfällig beskattning blef det icke denna gång, mer än 1630 – är ganska märklig. Det är Gustaf I:s gamla förslag, att låta allmogen sitta hemma och betala skatter, med hvilka värfvade, frivilliga trupper kunde anskaffas. Och Carl XI:s indelningsverk var icke annat än tillämpning af samma tanke på nationel grund? Att den framkallades af öfvertygelsen om utskrifna truppers mindre krigsduglighet, i jemförelse med dem, som frivilligt gjort krigstjenst till yrke, synes äfven deraf, att man samtidigt eller rättare något tidigare, neml. år 1646, i Norrige afskaffade utskrifningstvånget, emot erläggande af en penningeskatt, till anskaffande och underhåll af värfvade trupper (94). På båda sidor om gränsen fick man dock nu art återgå till utskrifningarne. Nödvändighetens lag var strängare, än alla andra.

Vid 1652 års riksdag medgaf adeln utskrifning inom rå och rör, dock endast för de 2:ne nästföljande åren. För år 1655 fordrade den iakttagande af ”frihetsmilen.” Man närmade sig för öfrigt alltmer begreppet om utskrifning, såsom realskatt på jorden. Endast hela och halfva hemman räknades nu ”lika och för ett”, men ”fjerdingstorp och de ringare finnas”, två emot ett. För öfrigt försummade icke adeln, att bevaka sina fördelar, trots de eftergifter, som den sedan år 1644 gjort med afseende på försvarskarlarne, öfver hvilka dessutom en lika bitter klagan förekommer efter denna tid, som förut. Sålunda befriades från utskrifning: ”de ridderskapets tjenare, som i deras herrars tjenst äro och af sina herrar och husbönder någon gård, stor eller liten, till besittning och bruk hafva förvärfvat, så ock de torps ehvar de ligga, innan eller utan rå och rör, som oskattlagde äro och dess åboer med idkelige tjenst besvärade.” Att dessa ”tjenare” icke voro så obetydeliga, synes icke blott af det kursiverade uttrycket ”någon gård, stor eller liten”, utan äfven deraf, att det talas om deras ”folk och drängar.”

Vid landskapsmötena 1656 och 1657, då i allmänhet mycken oenighet och opposition visade sig, blefvo besluten olika inom olika orter. I Westmanland, Nerike och Wermland medgaf adeln utskrifning lika med krono- och skatte-, äfven inom frihetsmilen. I Östergöthland och Småland medgafs, undantagsvis för nämnde år, utskrifning ”efter hufvuden och mantalen, som det skedde under salig konung Gustafs regementstid och 1621 års beslut och afsked vidare uttrycker och innehåller.” Samma undantag medgafs af allmogen i Öster- och Westerbotten, hvilket synes bestyrka, att man ansåg detta sätt lemna mera folk. I Upland och Södermanland förbehöll sig adeln, att få uppgifva ”hvilken åbo af hemmanet bäst kan mistas.” Sistberörde stadgande förtjenar en viss uppmärksamhet. Då skattebonden inom grefve- och friherreskaperne vid utskrifningar numera räknades till frälset, ja ofta äfven den, hvars skatteränta var förlänad, såld, bortskänkt o.d., beredde ifrågavarande rättighet en möjlighet, att ”tränga bonden från hemmanet”, som det kallades, d.v.s. tvinga honom, att sälja jordeganderätten till räntetagaren. Att dylikt missbruk förekom, bevisas indirect deraf, att utskrifningskommissarierne ålades, att sådant förhindra. Redan vid 1627 års riksdag gjordes af adeln samma förbehåll. Det upprepades ofta, sednast vid 1682 års riksmöte, då konungen förklarar sig ”tillfreds, så snart ridderskapet och adeln levererar en god karl, då densamme skall till knekt antagas och där vid förblifva.” Det kallades adelns rättighet, att sätta ”sina olydiga försvarskarlar och torpare” till knektar, för ”att dermed salvera sina frälsebönder.” Ännu kunde äfven frälsemannen, på grund af den gamla gårdsrätten, till fängelse och bestraffningar dömma sina ”undersåter.” T.o.m. att en ny gårdsrätt infördes, ehuru den snart af Carl XI upphäfdes. Ännu år 1680 var det adeln ”efterlåtet vid deras gårdar hafva fängelser, hvarest de den osäkre förvara kunna.” (95)

Återgå vi emedlertid till landskapsmötena 1656 och 1657, finna vi, att presterskapet i flera landskap åtog sig, att hålla en artilleri-häst för hvart gäll, emot upphörande af en förstnämnde år åtagen rustning. Visserligen är detta icke egentligen ”utskrifning”, men det ena, som det andra, var bevillning till militiens underhåll och stärkande, och sådane bevillningar vare sig i penningar, hästar, ryttare ell. d., utgingo särdeles af presterskapet, ofta i st. f. utskrifning, alltid i sammanhang med densamma. Allmogen åter förklarade sig i Nerike villig, att gå ”man ur huset.” Dalarne, som redan hade sitt ständiga knektehåll, lofvade bevaka gränsen, allt på sätt, redan under landstormen är omförmäldt. 1658 års utskrifning uttogs redan föregående året i förskott. Vid slutet af Carl X:s krig, blef bristen på folk så stor, att legan för en karl uppgifves till 100, ja 170 riksdaler, ett för den tiden oerhördt belopp.

Vid 1660 års riksdag bestämdes ånyo, att utskrifning skulle ske efter gårdetal. För åren 1660 och 1661 skulle dock frihetsmilen icke beräknas. Presterskapet medgaf, att för det året af 2 eller, der artilleri-hästar utgått, af 3 pastorater, skulle utgöras en dugelig ryttare, som förses med kläder, sadel, betsel, svärd och gehäng, men icke pistoler, samt med ”en så god häst, som vid denna tiden under gemene landsryttare gillas plägar.”

Vid 1664 års riksdag medgaf adeln ånyo, att frihetsmilen icke skulle beräknas. Denna eftergift efter fredslutet af en så stor, på privilegierne grundad rättighet, är desto mera betecknande för det inre tillståndet under förmyndare-regeringen, som det på samma gång stadgades, att, ”så vida en eller annan landsort det varder åstundandes”, skall kungöras, antingen kongl. maj:st vill hafva ”penningar eller folk.” Allt dock under förutsättning af fred, ty under krig skulle ovilkorligen folk utgå, hvilket stadgande visar, att medgifvandet nu egde en annan anledning än under åren 1605, 1630, 1649 och 1650, då, såsom vi känna, under pågående krig gjordes försök med dylika utskrifningspenningar, för hvilka knektar skulle legas genom statens försorg, d.v.s. egentligen ett utbyte af utskrifning emot värfning, hvilket föll sig ganska naturligt, då rotepenningarne för den utskrifne knekten till belopp och ändamål voro lika med värfnings-penningarne för den utländska soldaten. Utskrifnings-penningarne eller den s.k. ”utskrifningshjelpen”, utgingo dock med högre belopp än rotepenningarne, såsom redan blifvit omförmäldt. Ifrågavarande år, 1664, med 41 daler s. mt för hvarje helt eller halft hemman, åren 1668 och 1672 återgick man till ”gårdetalet” efter gamla sättet, med iakttagande af frihetsmilen och utskrifningens utgående ovilkorligen i manskap, dock med löfte sistnämnde år, att alla adelns ”missbruk” skulle afskaffas. Huru stor inverkan dessa sednare utöfvade, i förening med de köp, förläningar och gåfvor, som till större delen öfverflyttat kronans jord i adelns händer, visar sig deraf, att utskrifningarne under Carl XI:s förmyndare lemna endast en tredjedel af hvad de lemnade under Gustaf II Adolfs tid. Onekligt likväl, att med utskrifning efter gårdetal siffran måste blifva betydligt lägre. Sedan år 1642 användes ock vanligen ”mantalet” vid trängande fara, d.v.s. endast under krigstid, undantagsvis.

Vid 1675 års riksdag medgafs utskrifning ”så väl inom, som utom, rå och rör”, ”efter manskapet”, äfven inom båtsmanshållet, så att adeln vill ”intet mera från rotering frikalla, än våra rätte sätes- och ladugårdar, oskattlagde torpare, oskattlagde husmän i Skåne, ödes-så ock på frihet upptagne hemman, dem husbonden intet njuter af, samt de gårdar vi till följe af privilegierne till våra betjente hafva kunnat förläna och samme betjente sjelfve åbo.” Uttrycket ”efter manskapet” synes vara ett afsigtligt undvikande af den gamla termen ”efter mantalet”, emedan ordet mantal sannolikt vid denna tid alltmer började begagnas i sin kameralistiska betydelse af fullgärds-hemman. Denna dubbla betydelse af ordet ”mantal” har, såsom redan blifvit anmärkt, bibehållit sig ända till vår tid. Orden ”mantalspenningar”, ”mantals-skrifning” m.fl., påminna sålunda om dess äldre betydelse af ”mannatal.”

År 1677 skedde åter utskrifning efter gårdetal. Vid 1678 och 1680 års riksdagar beslöts 2:ne års utskrifningar efter mantalet och derefter 3:dje året efter gårdetalet, d.v.s. 1678 och 1679 efter mantal, 1680 efter gårdetal o.s.v. Under Carl XI:s danska krig verkställdes emedlertid icke alltid dessa utskrifningar efter riksdagsbesluten. Nödvändigheten talade högre och kraftigare, än både konung och ständer. I sammanhang med den redan beslutade reductionen roteras för öfrigt numera skattefrälse lika med krono-skatte och icke tillsammans med frälset. Strängheten emot adeln visar sig äfven i andra hänseenden. Sålunda får frälseman med 100 daler s. m. lösa hvar utskrifven, som icke vid general-mönstring inställes, ”böterne oräknade.”

År 1680 förklaras ”rustningshållare” jemte deras sventjenare, en dräng och en pojke, frie från utskrifningar. Augments-hemman voro deremot underkastade utskrifning. Detta var dock en gammal föreskrift och låg i begreppet af rustningen, för hvilken gårdsegaren numera var ansvarig. Rustningshållaren hade icke hemmansräntor för ryttaren, utan för rustningskostnaden. Ryttarens krigstjenst motsvarade den allmänna värnepligt, som genom utskrifningarne uttogs. Rusthållet var en rote för sig. Det var af samma skäl, som adeln, på grund af sin personliga värnepligt, som sedan länge genom frälserusttjensten fullgjordes, alltid ansågs fri från utskrifningarne, jemte dess tjenstefolk.

Återstår nu endast, att tillägga några ord om legning och rotepenningar. Legning var städse under författningsenliga former medgifven. Visserligen försökte man tid efter annan, t.ex. 1628 och 1631, att densamma alldeles förbjuda, men beslutet blef städse af kort varaktighet.

Den, som vid sjelfva utskrifningsförrättningen uttogs till soldat, kallades ”lagskrifven.” Denne ansågs alltid såsom kronans karl och fick lega för sig, d.v.s. sätta annan karl i sitt ställe, endast under det vilkor, att han ansvarade för att den legde icke rymde (96). Endast för det fall, att han afvek ur tjensten för begången förbrytelse, medgafs härifrån undantag. Dog den legde, var den lagskrifne fri. Rymde den sednare, var roten fri, så snart han vid generalmönstringen sig inställt och blifvit godkänd. Den lagskrifne fick af sina rotesällar, d.v.s. kamrater i roten, ett kontant sammanskott under namn af rotepenningar, motsvarande, såsom redan är omnämndt. de utländske knektarnes ”värfnings-penningar.” Detta utgick naturligtvis under olika tider till olika belopp, men afsåg, likasom värfnings-penningarne, alltid rekrytens behof af beklädnad och beväring. Det var icke sold eller lega, utan fördelning af kostnaderne för utrustningen, enligt den gamla germaniska seden och uppfattningen. År 1630 voro rotepenningarne 18 daler, d.v.s. ungefär 12 specier, hvilket belopp man velat anse motsvara 88 1/2 rmt efter nu gällande priser. År 1654 voro rotepenningarne bestämde till 9 daler silfvermynt. Sednare utgingo de med 1 daler af enhvar inom roten, tilldess de år 1681 förhöjdes till 4 daler s.m. per man. Frälse- och krigsmanshushemman betalade endast hälften, men då antalet roterade af dessa hemman var dubbelt så stort, som inom krono- och skatte-, fick den lagskrifne inom alla rotar lika mycket. År 1675 då allmogen hade klagat öfver penningeutpressningar af befälet, på möten emellan skrifningen och mönstringen, vid hvilka rotmästarne skulle vara närvarande, anbefalltes landshöfdingarne, att upptaga och utbetala rotepenningarne.

De ”sjelfskrifne” erhöllo sina rotepenningar af de rotar, som icke kunde ställa karl eller som endast voro skyldige, att lemna rotepenningar, och af denna anledning samt till förekommande af underslef roterades. Dog den lagskrifne mellan utskrifningen och mönstringen, tillföllo rotepenningarne krigsmanshuset.

Åren 1617 och 1620 utskrefs en utskrifningsgärd i persedlar till utskrifningskommissarierne. Sednare t.ex. 1628 utgick en sådan i penningar. Denna motsvarades derefter af de ”gästningspenningar’’ eller ”utskrifnings-kost-penningar”, som af rotarne erlades till förrättningen. För mönstringen betalades serskilde ”mönstrings-kost-penningar”, som äfven af alla ryttare och knektebönder erlades. Åtskillige andra afgifter, såsom ”hår- och darrpenningar” till underbefälet m.fl., afskaffades år 1681. Åboer å militiæ-hemman, som voro frie från utskrifning, betalade vid hvarje dylik förrättning till officern eller soldaten, ”som af dem tager utlagorne”, 3 daler silfvermynt per helt eller halft hemman, hvilka medel äfven benämndes rote- eller utskrifningspenningar. När en officer sålunda hade ett hemman, med t.ex. sex åboer, skulle han af dem njuta ”utskrifningspenningarne frie”, d.v.s. han uppbar dem. Allt, för att ingen skulle vara mera befriad än den andre! Skattebonden, som t.ex. inom ett grefskap roterades i frälset och sålunda erlade i rotepenningar endast hälften emot andra skattebönder, utbetalade till grefven den andra hälften för den förmån, som sålunda honom bereddes. Men betalade åbo å militiæ-hemman endast räntan till den, som red för hemmanet, var äfven han underkastad utskrifning, roterades i detta fall lika med frälset och betalade då naturligtvis ieke några rote- eller utskrifnings-penningar till indelningshafvaren.

I Skåne, Halland och Blekinge verkställdes efter1 eröfringen utskrifningar först på det gamla danska sättet efter Itegd, och sedan lika som i det öfriga Sverige. Men folket sändes vanligen till östanhafs-länderne, af misstroende till befolkningens danska sinnelag, och då detta framkallade missnöje, skedde allt oftare utskrifning i penningar, i stället för manskap. Härifrån de i dessa provinser städse förekommande ”utskrifnings-penningar”, hvilka äfven, karakteristiskt nog, här benämndes: ”rotepenningar”.

Beklädnad.

Enhet i beklädnaden eller uniform, hvilken i Tyskland mera allmänt ifrågakommer först i början af 16:de århundradet, (97) ifrågasattes hos oss först vid början af detta tidehvarf. De drabanter, som till en styrka af 300 man år 1613 uppsattes, erhöllo sålunda årligen en ”hofklädning”, jemte sold och utspisning. Men det utskrifna manskapet fortfor ännu länge, att under vapen begagna sina vanliga bondekläder. Visserligen föreskrefvo aflönings-staterne, att hvarje landsknekt skulle hafva 4 alnar ”piuk” om året, men dessa synes hafva utgått i penningar, s.k. ”commiss”, samt icke inverkat på verkliga förhållandet. Orsaken låg i sjelfva organisationen. Den utskrifne var krigare för tillfället, äfven sedan han, genom erhållandet af kronohemman, blifvit soldat för lifstiden. Vi finna således, huru Gustaf II Adolf, då han 1621 utur ”det gamla svenska fotfolket” utvalde för fältarméen det bästa manskapet, qvarlemnande de öfriga, att under ”någon af underbefälet” hållas färdige till uppbrott, äfven befallte, att de nyutskrifne, som skulle öfvas och förses med vapen, derjemte skulle ”tillhållas, ”att då de upptågade, skaffa sig tjenlige kläder, i stället för deras långa jackor och bondekläder, hvarvid mindre behöfde hafvas afseende på sjelfva materien, än att kläderne voro skickligen förfärdigade”. Konungen uppgifver såsom skäl, ”efter mången skulle dömma föraktligen om folket för kläderna skull och sedan föraktligt tal derigenom blifva utspridt i främmande land, om hela krigshären, honom och riket till skada”. Saken synes dock icke hafva kommit till verkställighet. Ännu 1626 benämnes krigsfolket ”oansenlige bondeknektar, i anseende till deras släta klädebonad”.

För ”rotepenningarne” var den utskrifne skyldig, att köpa sig sjelf undervärja och kläder. Kronan bestod honom icke kläder, förr än han tjenat året om och ofta anskaffades de äfven då genom frivilliga sammanskott af allmogen, hvarom konungen t.ex. år 1622 anmodar landshöfdingarna, att med bönderna öfverenskomma. Snart skedde den förändring, att roten ansågs pligtig, att anskaffa beklädnad och undervärja, då rotepenningarne naturligtvis härtill skulle användas och sålunda icke till rekryten utbetalas. Detta var dock endast en återgång till hvad, som förut varit brukligt. Vi erinra endast hvad som redan blifvit anfördt om utskrifningarne åren 1577, 1591 och 1600. År 1630 hade kronan åtagit sig, att ”utstoffera knekten” och derföre utfordra nu utskrifnings-kommissarierne rotepenningarne samt aflemna dem i räntekammaren. Nämnde år förskonades allmogen i Westerbotten från rotepenningarne med vilkor, att knektarne derefter, såsom dittills, varda ”af deras husbönder och dem, som dem lega, tillbörligen utrustade och med nödtorftige saker försörjde, efter den ordning, som der (i Westerbotten) härtill varit hafver i bruk” (ständiga knektehållet). Följande året skulle rotepenningarne ingå till fogdarne samt vid mönstringen, antingen kläde lemnas knektarne och ”klädet af samma penningar straxt betalas”, eller ock ”knektarne i händer levereras”, hvaraf synes, att derest kronan lemnade klädet, innehölls kostnaden å rotepenningarne, hvilka äter knekten fick oafkortade uppbära, då han sjelf måste skaffa sig kläder och vapen. Huru mycket i denna punkt ännu återstod att ordna, märkes af konungens förbud samma år, att ”folket ej sändes oss naket på halsen, såsom hittills skedt är”. År 1638 föreskrifves, att den utskrifne skall kläda sig sjelf, hvarföre han ånyo får uppbära rotepenningarne, utom ersättningen, 9 marker, till öfversten eller kapitenen ”för värjans inköp”. Samma stadgande återfinnes 1654, då nämnde afdrag eller gevärspenningar, 7 ½ mark, uttogos af kommissarierne och landshöfdingen, hvilka från och med 1640 lemnade öfversten beloppet. Sedan rotepenningarne år 1681 blifvit förhöjde, utgingo till öfversten kommisspenningarne, för kläde, 16 daler, och gevärspenningarne, 2 daler, hvarjemte 1 daler erlades till krigsmanshuset genom regements-skrifvaren.

I slutet af detta tidehvarf synes dock ännu dessa förhållanden varit temligen föränderliga. År 1672 skulle kommisspenningarne uttagas endast af den legde och med 6 1/4 daler afdragas å legan, hvilket tyckes antyda, att kronan öfvertagit beklädnaden? Gevärspenningarne åter, hvilka tidigare äfvcn kallades ”svärdspenningar”, erlades af en hvar inom roten, med 6 öre silfvermynt af skatte och krono. År 1680 fingo öfverstarne ”till regementets bästa disponera om klädespenningarne”, ”tillseendes, att de nyskrifne kläda sig sjelf”. Och 1682 uppbar öfversten rotepenningarne ”till klädernes förfärdigande”, utom 2 daler gevärs-penningar, hvilka ”af rotmästaren till statskontorets ordres uppbäras”. Kronan hade sålunda åtminstone öfvertagit gevärspersedlarnes anskaffande.

Under krig besörjde manskapet sin egen beklädnad, men hade ständigt, likasom officerarne, årligen vissa alnar kläde, jemte årslönen. I allmänhet var, hvad allmogen ännu kallar ”klädlön”, denna tid något ganska vanligt. Sålunda tillägger t.ex. 1602 års riksdags-beslut. fogdekarlar 2 par stöflor om året. Vid vinterfälttåg öfversändes alltid till arméen pelsar, ullstrumpor, vantar, lappskor, stöflor och dylikt, hvilka persedlar vanligen utskrefvos af allmogen, såsom serskilde gärder. I lägret vid Schwedt år 1631 försågs manskapet emedlertid med lifrockar, och då dessa derefter vintertiden förseddes med pelsfoder, började de gamla bondpelsarne att afläggas, hvadan redan följande året den vanliga s.k. ”pels-gärden” försvinner. Först 1656 lärer dock en bestämd uniform blifvit för landsregementerne fastställd.

De knektar, som af adeln i Skåne utgjordes, med 2 man för hvarje häst af rusttjensten, skulle vara ”så klädde som det sig vederbör”. Ehuru de af kronan underhöllos, så snart de blifvit mönstrade, bekläddes de nog af adeln fortfarande, såsom förhållandet var med adelsfanan.

Aflöning.

Huru det indelta rytteriet samt landsknektar och båtsmän hemma i landet aflönades, dels med penningar och kläde, dels genom hemman, hemmansräntor, skattefrihet, inqvartering och kronotionde-spannemål, är redan omförmäldt. Återstår egentligen, att redogöra för befälets åflöning samt åflöning en vid samlad trupp, h vilken sednare äfven innefattar de värfvade truppernes aflöningsförmåner.

Befälet vid landsregementerne till fot hade 1. årslön, äfven kallad ”fördel” och ”fördelspenningar”; 2. hemman, ”fördels”- eller ”tilldelningshemman” till ”hemvist”; 3. kronotiondespannemål; 4. kläde. Vid fotfolket hade en kapten omkring år 1630 i penningar, 30 daler, löjtnant och fänrik 16 d:o; i spannemål den förre 32 tunnor och en hvar af de sednare 16 o.s.v. Kläde, fint engelskt, hade kapten 12 och subaltern-officer 8 alnar o.s.v. Hemman hade den förre till 16 dalers ränta, den sednare till 10 o.s.v. Anmärkningsvärdt är härvid, att löjtnant och fänrik hade lika löneförmåner, samt att korporaler ännu länge räknades till underofficerarne, hvilka på hvarje kompani, oberäknadt de 6 korporalerne, voro sex, nemligen fältväbel, sergeant, mönsterskrifvare, förare, furir och rustmästare. Vid rytteriet utgick årslönen i hemmansräntor. En ryttmästare erhöll 240 och en subalternofficer 120 dalers ränta. Men dessa hade, utom boställe och berörde hemmansräntor, äfven dylika räntor anvisade för sina hästar, 30 daler för hvarje häst. Det var detta, som kallades ”hästhemmans-räntor”, då sjelfva lönen benämndes ”fördel”. Ryttmästaren hade 4 hästar och subalternen 3.

Under våra förhållanden torde emedlertid boställsväsendet vara hvad, som mest förtjenar en redogörelse. Redan år 1612 skulle officerarne, åtminstone vid rytteriet, hafva ett fullgärds-hemman att bruka. År 1617 erhålla fogdarne serskilde ordres, att tilldela åtskillige af befälet hemvister af en viss ränta. År 1621 den 21 April berättar

Nils Stjernsköld, att kongl. maj:t befullmäktigat välbördig Åke Svensson, att vara ryttmästare af westgötha ryttare, hvadan han begär för honom samt för hans löjtnant och fänrik hemvister, eller hemman att bo uppå, och att i desamma blifva inrymde. Och att befälet verkligen bodde på sina boställen, framgår af åtskilligt. Så tillägger Gustaf Adolf Leyonhufvud, general öfver finska militien, genom bref af den 24 April 1652, en öfverste Mellin ”boställe-”, sedan han klagat öfver att af de hemman (förläningar), som drottningen honom tillagt, icke fanns något, som var lämpligt att bebygga. Att ”boställets” ränta dervid beräknades på lönen, likasom räntan af förläningarne, var åtminstone i grundsats stadgadt. Ett gängse missbruk deremot var, såsom redan blifvit anmärkt, att afskedade officerare behöllo efter afskedet sina ”tilldelningshemman”. Af ett kammar-kollegii bref d. 3 October 1622 synes dock, att saken beifrades. Det heter nemligen, att de ”måge se sig om”. Men detta missbruk finner sin förklaring, dels deraf, att officerarnes tjenstgöring ännu ansågs nästan lika öfvergående, som manskapets vid denna tid, hvadan de äfven vid utbrottet af ett krig erhöllo nya fullmakter och bekräftelse på sina förläningar, dels deraf, att skillnaden mellan förläningsgods, lemnade på ”lön och beställning”, och tilldelningshemman ännu var nästan ingen, utan att innehafvaren af en tjenst kunde, såsom den nyss omnämnde öfverste Mellin, samtidigt erhålla af regenten förläningshemman sig tillagde och af lägre myndighet ”hemvist” eller fördelshemman sig anvisadt, allt för samma tjenstebefattning. År 1636, då en ordentlig lönings-stat för tjenstemännen, ehuru ifrågasatt redan 1621, omsider uppgöres, föreskrifver man endast, såsom redan är antydt, att ”förläningar” skulle å lönen afdragas. Fasta boställen, anslagne för bestämda befattningar, funnos sålunda icke ännu, om de äfven, med upprättandet af militiæ-jordeböcker omkring år 1651, sannolikt de facto kommo till en viss stadga. Derförut, och de jure äfven efteråt, intill dess Carl XI ordnade indelningsverket, funnos endast till militien anslagne kronohemman, hvilka efter deras användande erhöllo åtskillige benämningar såsom ”krigsfolkets tilldelnings-hemman”, då de till ryttare och knektar voro upplåtne, ”fördels- tilldelnings- häste- m.fl. hemman”, då de voro befälet anvisade o.s.v. Dessa voro vanlige kronohemman, hvilka af innehafvaren kunde bebos eller icke bebos, brukas eller icke brukas, efter hans eget godtfinnande, och af honom, då han icke sjelf brukade dem, bortstädjas på det sätt, som för kronans hemman i allmänhet var stadgadt. För dem gällde till emot detta tidehvarfs slut icke några andra föreskrifter, än de för kronans åboer i allmänhet meddelade, och derföre återfinnes i vår ännu gällande militiæ-boställsordning föreskrifter, som redan under unionstiden voro för kronohemman stadgade. Så innehåller Carl IX:s husesyns-ordning, Nyköping 1590, ”utdragen af lagen, ”recesser och gamla stadgar; med några få nödtorftige ”stycken förbättrad”, att husesyn skulle hållas hvart 3:dje år, samt att detta gällde alla, så väl skatte- som kronobönder, med deras landboer, vare sig ”förlänte” eller oförlänte. Förläningshafvare ansågs i detta hänseende lika med annan åbo. Ärlig byggnadsskyldighet, husens antal och storlek bestämdes, likasom ansvar för husröta. Förbud att bortföra timmer, foder och dylikt fanns redan. Dynghög fick icke ligga husvägg närmare än 3 alnar, vid 3 markers vite. Stränga böter och bestämmelser för allt, äfven för dikning. Föga här af var nytt, Gustaf I:s husesyns-ordning af 1556 innehöll ungefär detsamma, endast att syn den tiden hölls hvart 6:te år.

Efter återvunnen fred började Carl XI genast, att att ordna äfven dessa förhållanden. Sålunda förnyas för militiæ-hemman det gamla stadgandet, att husrötebeloppet skulle innehållas på afträdarens lön, äfvensom förbudet att bortföra foder. Minst hvart 3:dje år skulle husesyn hållas, men i Skåne årligen och den försumlige afhysas. Om i sistnämnde provins en dylik gård brände, fick socknen återuppbygga den. Öfversten göres ansvarig för all vanvård. Indelningshafvaren får rättighet, att afhysa den försumlige och tillsätta ny åbo, som dervid får ställa borgen för byggnads-skyldighetens fullgörande samt för 6 års utlagor, efter frihetsårens förlopp. Frihetsår beviljades nemligen på öde och ”förderfvade” hemman, erhållande indelningshafvaren under tiden kontant ersättning af statsmedel. Dog boställshafvare eller soldat före d. 1 September, njuter enkan, enligt ”gammal ordning det året såsom tjenst- och nådår, men dör mannen sednare, njuter enkan löpande året såsom tjenstår och det följande såsom nådår”. Strängeligen förbjudes officerare, att använda soldater till arbete på deras egna gårdar, hvilket tidigare kanske alltför ofta förekommit och i Norrige medgifves långt sednare, genom kongl. förordningar af d. 28 Mars 1746 och d. 30 Maj 1770.

För öfrigt var egentligen hemmanets storlek aldrig ifrågasatt, ty öfverskjutande ränta, d.v.s. allt hvad hemmanet rantade mer, än indelningshafvaren efter en serskild fastställd värdering, (98) det s.k. krono-värdiet, egde uppbära, inbetalades såsom af annan krono-åbo och redovisades af fogden, likasom den möjligen bristande räntan af denne ersattes, af kronans öfriga uppbörd. Man finner derföre äfven, att kammar-kollegium d. 28 Aug. 1634 ålägger åtskillige länsbokhållare, (99) att tillse det officerare tilldelas de gårdar, som ega högsta räntan, på det att deras ”fyllnad” må utgå af så få gårdar som möjligt, ”för ovisse pertzelerne skuld”, hvilka utgingo efter mantalet och uppburos ”fritt” af den, som uppbar ordinarie hemmansräntan. I samma mån emedlertid, som ifrågavarande tilldelningshemman, med indelningsverkets successiva ordnande, blefvo mera ständige och för ändamålet orubbligt anvisade, ökades strängheten emot indelningshafvaren. Så heter det redan 1662, att derest ett officershemman blef öde, ”var det officerens och icke kronans skada”. Vid samlad trupp, utgick aflöningen i sold eller läning. ”Sold” var fältaflöning, vid hvars uppbärande fredsaflöningen indrogs. ”Läning” var åter ett gagetillägg, motsvarande kostnaden, för det dagliga underhållet, hvadan jemte läningen de normala lönevilkoren utgingo. När proviant lemnades in natura, ifdrogs (100) motsvarande värde å läningen eller indrogs den helt och hållet. En ”läning” ansågs vara nästan liktydigt med 10 dagars proviantering, då läningen hvarje 10:de dag utbetalades. Detta beräkningssätt, som t.ex. förekommer i Elfsborgs läns landsbok för år 1632, var vid denna tid häfdvunnet, samt begagnades redan 1537 och sannolikt ännu tidigare, vid de utländska värfvade trupperna. En naturlig följd af det alltmer utbildade indelta aflöningssättet och boställsväsendet blef, att de inhemska trupperne vanligen icke i fält uppburo sold, utan endast läning. Tidigare, då manskapet höll sig sjelft med allt, afräknades från solden eller läningen, utom provianten, äfven gevär och hvad annat, som af kronan utlemnades, och för det utländska värfvade folket var detta ännu länge förhållandet. Obestridligt torde ock vara att aflöningens utbetalande till största delen i natura-producter, både hemma i landet och i krigsorten, ådagalägger den låga ståndpunkt, på hvilken handel, varu-utbyte och kommunikationer befunno sig? Födoämnen kunde icke hvar som helst köpas, lika litet som staten hade penningar att lemna, eller skatt erne kunde i penningar utgå, utan matgärder intogos i varor, foder och fetalier reqvirerades i fiendeland, hvilket allt derefter till faststäldt pris, emot afdrag å solden, till manskapet utlemnades, såsom ännu vid arbeten i aflägsna och föga odlade trakter tillgår.

Äfven solden, som för befälet vanligen var dubbelt så hög som läningen, men för det inhemska manskapet föga öfversteg läningens belopp, utbetalades hvar 10:de dag. Räkningen afslutades vid den mönstring (brödmönstring), som en gång i månaden borde hållas. För tjenstehästarne uppbars både af befäl och trupp serskild sold eller läning, vanligen 3 à 4 daler i månaden på hvar häst. Så heter det redan i 1613 års ordning för rytteriet, att på tåg emot fienden skola ryttarne uppbära 4 daler på hästen i månaden, ”sedan skall blifva dem ”afräknadt, både proviant och eljest livad de bekomma, antingen kläde eller penningar, efter den värdering, som ”andra besoldningsfolket gjordt är”. I samma ”ordning” heter det deremot för fotfolket, att en gemen landsknekt bekommer på tåg emot fienden 3 daler i månaden och ”allt de bekomma, skall blifva dem afräknadt, både kläde, ”penningar och proviant”.

Vid de utländska värfvade trupperne var förhållandet något olika, både i afseende på aflöningens belopp och sättet för dess utbetalande. Vid fotfolket tjenade manskapet, t.ex. under 30-åriga kriget, för 1/2 sold och 1/2 läning, men de utbekommo endast full läning, likasom det inhemska manskapet, samt erhöllo återstoden, den ”resterande eller rätta förtjensten”, först då afräkningen skedde, d.v.s. efter hvarje fjerde månads förlopp, vid hvarje års slut eller vid afskedet. Det var då dylik afräkning i brist på penningar vid den öfverenskomna terminens tilländalöpande icke försiggick, som de vid denna tid så vanliga soldatupploppen utbröto. Vid rytteriet utbetalades före ”afräkningen” endast en fjerdedel af solden eller den s.k. qvart-solden, hvilken sålunda torde hafva motsvarat läningens belopp. Solden var nemligen vida högre vid rytteriet, än vid fotfolket. I allmänhet äro dessa förhållanden svåra att utreda, hvarförutom de naturligtvis i detaljerne oupphörligen vexlade, serdeles vid de utländska trupperne, hvars pris såsom annan handelsvara alltid bestämdes af ”tillgång och efterfrågan”. En lika sakrik och redigt affattad, som af upplysande bilagor bestyrkt redogörelse för alla dessa förhållanden under perioden 1630-32, finnes emedlertid i ”archiv till upplysning om svenska krigens och krigsinrättningarnes historia”, tredje delen.

Öfverstar och öfverstelöjtnanter hade vid fotfolket kontant lön, de förre 2000 daler och de sednare 1000, men derjemte, såsom kompanichefer, alla en kapitens löneförmåner. Majoren hade endast sin kompanichefslön. Vid indelta rytteriet hade regementsofficers-graderne, jemte kompani eller ”ryttmästareskapet”, som det kallades, lön i hemmansräntor. Så upptager 1638 års militiæ-jordebok för öfversten 4 hemman ”på hästar” och 4 hemman ”på fördel”.

Uppbörden af de indelta inkomsterna, för så vidt de icke af indelningshafvaren sjelf upptogos, verkställes af provincial-skrifvaren, som hade sig till biträde regiments- och mönsterskrifvare, intilldess befattningen omkring 1655 indrogs, då göromålen öfverflyttades på regements-skrifvaren, hvilken derförut följde krigsfolket i fält, då provincial-skrifvaren stannade hemma. Regements-skrifvare funnos åtminstone redan 1625 och innan provincial-skrifvare-tjensterne inrättades. De sednare tillhörde icke visst regemente, utan hade befattning med ett territorialområde. Redan 1640 ifrågasattes endera befattningens indragande och 1643 voro riks- och kammarråden af den åsigt, att provincial-skrifvaren icke borde befatta sig med uppbörden, hvilken kunde genom fogdarne besörjas.

Beskattningsväsendet och krigshärens underhåll.

Ännu var landslagens redan anförda stadgande gällande, huru allmogen borde ”sinsemellan väga” hvad hjelp den ”skall och må drägligast göra sin konung” till landets försvar under krigstid. Gustaf II Adolfs konungaförsäkran innehöll ytterligare, att utlagor och krigshjelp icke skulle påbjudas samt krig utom landets gränser icke företagas, utan rådets vetskap och vederbörandes samtycke. Vid 1612 års riksdag beviljade äfven de ofrälse stånden, hvar för sig, serskilde gärder. Dessa förnyades årligen, än beviljade på riksdagar, än på landskapsmöten. Småningom utbildar sig, såsom redan blifvit omförmäldt, den åsigt, hvilken år 1614 af konungen godkännes, att gärder i natura-præstationer väl kunna på dessa sednare beviljas, men att utskrifningar (101) och penninge-bevillningar fordra riksdagens bifall. Under Carl X nödgas man öfverträda denna grundsats, hvadan 1660 års riksdag besluter, att landskapsmöten för framtiden icke må hållas. Man fruktade dessutom sannolikt en ökad beskattning, genom ett dubbelt beskattningsmachineri. Ånyo förekomma dock landskapsmöten under Carl XI. Den gamla landskapsförfattningen, likasom stiftsindelningen, visar en anmärkningsvärd lifskraft. Ännu under Carl IX:s tid, t.ex. vid 1602 års riksdag, förekomma hos ständerna beslut landskapsvis. Och landskapsförfattningen återfinnes långt sednare i electors- och utskottsval landskapsvis och stiftsvis vid riksdagarne, i studenternes nationsförbund, presternes indigenatsrätt, regementernes provinsfanor m.m. dylikt. Vid ett bonduppror i Nerike under drottning Christinas sednaste regeringsår, utsändas budkaflar, på det gamla sättet, till de andra landskaperne. Landskapets utskrifna contingent splittrades nästan aldrig. Indelningsverket är grundadt på landskapsidéen, som i vår tid ånyo framträdt i landstingsinstitutionen, om äfven modifierad genom den administrativa indelningen. Onekligt ock, att de uråldriga stam- och slägtförbindelserna, serdeles i vissa orter, ännu fortlefva i serskilda egendomligheter, att icke säga nationaliteter, till och med inom samma landskap.

Ibland de gärder, som af kriget föranleddes, intager emedlertid landtågsgärden, stundom omtalad med den gamla benämningen ”krigshjelp”, främsta rummet. Inräknad bland de ovissa persedlarne, blir den, genom dessa sednares intagande vid försäljningen af kronogodsen, snart en af statens ordinarie inkomster.

Skattebördornas ökande vida öfver landets krafter var för öfrigt en oundvikelig följd af de långvariga krigen. Uppresningar och oroligheter bland allmogen angifva, tid efter annan, huru hårdt trycket var. I December 1634 yttrar regeringen sjelf, att af Sverige vore halfparten och tredjedelen af Finland öde samt det öfriga mest förlänadt, bortgifvet och såldt.

Vid 1625 års riksdag, då militärmonarkien grundlägges, genom ”en ständig här och ett ständigt riddarehus”, framträda äfven nya, snart ”ständiga”, extraordinarie skatter. Då åtaga sig ständerne qvarntullen, som under tidernes lopp förvandlades till den personliga afgift (102), om vi känna under namn af mantalspenningar. Ett unnat slag af personlig beskattning var utskrifningshjelpen eller de s.k. utskrifningspenningarne. De uppkommo genom de redan omtalade försöken, att låta ut-skrifnings-kommissarierne aftala om en kontant afgift, i st. f. utskrifning. Det är sålunda i alla länder den ofrälse förmögenheten, som börjar införa penningeskatt, i st. f. personlig krigstjenst, och derigenom äfven besoldade trupper, i st. f. utskrifna. Så voro äfven i Frankrike år 1445, en ständig här och ständiga extra-ordinarie skatter samtidiga.

Många andra tillfälliga skatter och gärder utgingo dcrjemte, t.ex. boskapspenningarne (103), hvilka en s.k. utskotts-riksdag år 1620 pålade landet, att utgå efter kreaturens antal och utsädets belopp (den s.k. åkerskatten). Vid 1627 års riksdag utsträcktes denna skatt till presterskapet och städerne, hvilka sednare dock redan åren 1620-24 densamma utgjort med visst belopp. År 1642 fastställdes denna skatt i penningar.

År 1638 ålades allmogen att med penningar, visst för hvarje mantal, friköpa sig från alla onera i och för de under förra tidehvarfvet omnämnda salpeterhusen, hvilken afgift benämnes salpeterhjelpen. Samma år tillkom spannemåls– eller råghjelpen. Vidare redan omnämnde pelsgärder m.fl. Man utskref t.o.m. spets-stakar, eller pikskaft, såsom en serskild gärd, o.s.v.

För debiteringen af de ovissa persedlarne upptaga jordeböckerne äfven grunden för deras utgörande, ”gärdemantalet”, hemmantalet, mantalet, som härigenom i språkbruket får betydelse af ett ständigt ”jordatal”. Att redan omkring 1630 funnos ¼ och 1/8 hemman, hvilka äfven benämndes hela och halfva torpare, är förut omnämndt, men intages här ånyo, såsom betecknande för beskattnings-väsendets utveckling.

För öfrigt fortlefde det sannolikt af nödvändigheten till stor del betingade bruket, att ståthållarne, numera landshöfdingarne, till krigsfolkets och fästningarnes underhåll utskrifva gärder. Så t, ex. anbefaller kongl. resolutionen på adelns besvär 1675 kammar-kollegium, att ransaka om den kontribution, som på Dalsland och i Skåne utgått till värfvade rytteriets underhåll, samt lofvar, att hvad som i Skåne blifvit af hvart hemman till fästningarnes defension af landshöfdingen uppfordradt, må afkortas på den vid riksdagen åtagna bevillningen. År 1678 förklarar kongl. maj:st sitt misshag med ”det missbruket, som beklagas att vara inritadt med gärders påläggande å landet”.

I allmänhet har krigsäran låtit efterverlden glömma, att en stor del af de tillfälliga eller ”ovissa” skattebördorna härleda sig från Gustaf II Adolfs tidehvarf. Krigen gjorde dem nödvändiga. Först tillfälliga skatteförhöjningar, blifva de snart ständiga skatter. Försöken att lindra dem genom försäljning och förpantning af kronans gods och räntor, var en naturlig följd af förlägenheten. Carl XI sjelf nödgades förpanta och t.o.m. försälja kronogods under krigsåren. Med hänseende till försvarsverkets upprätthållande, var den närmaste följden, att resultatet af utskrifningarne blef allt sämre och sämre, då frälset, som sålunda oupphörligen ökades, endast till hälften deltog i utskrifningsbördan. Det var onekligen ökandet af den ovissa räntan, på samma gång som adelns landbönder voro till hälften befriade från utskrifningar och gärder samt helt och hållet från berörde ovissa räntor, hvilket gjorde det adeliga frälset vid denna tid så förhatadt och obilligt. Befrielsen från utgörandet af de ovissa räntorna hade adeln betingat sig, då den afstod sin tullfrihet. Boskaps- och skjutsfärdspenningarne betalade dock frälset fortfarande, men endast till hälften, såsom vanligt. Afund och ovilja skulle dessutom uppstå, då adelskapet icke längre var beroende af urgammal börd, jordegendom och vapentjenst, utan grundade sig alltmer på ett af konungens nåd meddeladt adelsbref, helst då dylika papper med slösande hand utdelades.

Skattebonden, hvars ränta var såld eller förpantad, tvangs understundom genom sjelfva soldat-utskrifningen, att till räntetagaren sälja eganderätten till jorden, som sålunda äfven blef frälse. Må det vara nog, att erinra, det adeln, icke ensamt den svenska historiska jordadeln, utan äfven den nya, till stor del utländska bref-adeln, vid Christinas thronafsägelse egde 4/5 af svenska jorden. I en stat, der hela förvaltningen var grundad på kronogods och indelning af räntor, skulle för öfrigt naturligtvis försäljning, förpantning och förläning af samma kronogods och räntor, oundvikeligen framkalla en gränslös förvirring.

Friskjuts och gästning förekomma äfven under detta tidehvarf. År 1638 förklarar ännu kongl. maj:st, att ”så ofta vi igenom våra bref låte uppfordra och till oss kalla ridderskapet och adeln i gemen till någon riksdag eller möte, eller ock eljest någon adelig i synnerhet, för vår tjenst skull, så skola de blifva, antingen af oss eller våra landshöfdingar, förpassade med nödtorftig fri ford enskap, skjutshästar och förtäring, till den ort vi då kunna stadde vara”. Sedan 1576 hade i äfven främmande sändebud författningsenligt ”fri skjuts och gästning”. År 1634 reste franska sändebudet genom landet med 200 hästar. Försöken, att afskaffa detta besvär, fortforo äfven, men kunde endast småningom genomföras. År 1640 afsade sig adeln sin fria ”riksdags-befordring”. År 1647 innehåller riksdagsbeslutet härom ganska betecknande: ”och ändock intentionen allmogen hafver varit god och esomoftast nått en god effect, så hafver det dock för åtskilliga infall skull, alltid blifvit studsat och förhindrat.” Vid 1649 års riksdag blef dock frågan temligen ordnad, sedan allmogen definitivt åtagit sig utgörandet af skjutsfärdspenningar, hvilken den redan vid riksdagen i Arboga år 1561 första gången beviljade. Nu utkom ”skjutsfärdsordningen” 1651, eller 90 år sednare. Vid truppers marsek genom landet qvarstod dock, från den gamla gästningen, skyldigheten att förse dem med ”nödtorftig kost samt foder och mål”, jemte skjuts för deras sjuke och tross. Fotfolket skulle emedlertid gå till fots och rytteriet rida sina egna hästar. All jord var härvid pligtig att deltaga, dock frälset såsom vanligt endast till hälften emot krono och skatte. Först 1676 lades af Carl XI denna börda lika på alla (104). Någon ersättning skulle emedlertid qvartervärdarne erhålla, såsom redan är omförmäldt. Af sina egna bönder hade adeln oinskränkt rättighet, att fordra ”nödtorftiga körslor och förslor”, samt ”skjutsning och gästning”. Dagsverksordningen af 1652 och den nya gårdsrätten af 1671, ådagalägga bäst frälsebondens ställning vid denna tid. Och skatte-frälsebonden var i en föga mindre beroende ställning (105).

Inqvartering eller ”omläggning”, var dock i gränsorterne och under krigstid allmogens mest tryckande börda. Sålunda klaga år 1614 de finska ständerne bitterligen öfver prejerier af de nya ”bonderyttare, som mest på hvart hemman äro 2 à 3”. Ännu 1678 heter det: ”men soldaternes och ryttarnes underhåll och frie inqvarteringar eller åtnjutna gärder af allmogen, såsom de i förra tider icke hafva varit så ovanlige och dessa åren uti en sådan stor och handgripelig riksens fara oumgänglige, så förmodar kongl. maj:st, att allmogen sådant krigsfolks nödiga underhåll tåligen drager.” Långt tidigare, t.ex. vid riksdagen i Stockholm 1629, hade dock städerne blifvit tillförsäkrade 1/2 rdr per man i veckan, när de underhöllo inqvarteradt manskap ”med herberge, mat och dryck”. Under 30-åriga kriget tillämpades för öfrigt vid inqvarteringen i eget och allierades land ungefär samma grundsatser, som ännu äro gällande. Qvartervärden ansågs icke skyldig, att utan ersättning lemna mer än ”boning, sängplats, ljus, ved, salt och ätticka”.

Lemnades naturaförplägning i qvarteren, afdrogs dess värde på folkets aflöning och godtgjordes qvartervärderne, om det vanligen äfven skedde endast såsom afräkning på den bekanta ”krigs-contributionsteuer”, som af svenskarne under detta krig infördes. Detta bruk, att underhålla trupper genom inqvartering hos allmogen med mat hos qvartervärdarne, d.v.s. vårt gamla borgläger i gränsorterne, utbildade sig i Tyskland, i synnerhet efter merberörde krig (106), och är grunden, för att fält-aflöningen från denna tid äfven hos oss utgår i ”portioner och rationer”. I fiendeland sökte Gustaf II Adolf alltid upprätthålla ett ordnadt underhållssätt för krigshären, hvarigenom både håns framgångar och hans verldshistoriska hjelterykte till stor del finna sin förklaring, men med hans död förändrade sig snart förhållanderne. Serskildt blef fourrageringen för det talrika rytteriet alltid svår, ofta våldsam.

Gränserna för regeringens myndighet bestämdes genom 1634 års regeringsform, likasom förvaltningen i dess helhet genom densamma ordnades på ett sätt, som 1660 års regeringsform i de flesta punkter bibehöll. Krigsrådet, sedermera krigs-kollegium, får uppsigt och förvaltning af landtförsvaret, så till personal som materiel, dock med redovisnings-skyldighet inför räkninge-kammaren, n.v. kammar-kollegium, som ansvarade för rikets drätsel. I afseende på militär-förvaltningen i fält vid denna tid, bör icke med tystnad förbigås de krigs– eller assistens-råd, som under 30-åriga kriget, efter Axel Oxenstjernas hemresa, äro vid svenska arméerne anställde. Civile tjenstemän, hade de en så väl politisk, som administrativ bestämmelse, samt stodo i omedelbar brefvexling med regeringen. Sednare, under fullmyndige konungar, som sjelfve anförde sina arméer, förekomma de naturligtvis icke.

En stor förändring genomfördes i tjenstemännens aliening vid början af detta tidehvarf, ehuru redan förut påtänkt och delvis anbefald. Gustaf II Adolf förklarar nemligen, att embetsmännen skulle aflönas, antingen med penningar eller med räntor, som voro på beställningarne indelte, i st. f. med förläningar, såsom af ålder brukats. I en viss mening var det visserligen samma aflöning med naturaprsestationer, men ordnandet i den nya formen innebar dock en öfvergång till kontant aflöning samt medförde en möjlighet att, i sammanhang med indelningsverk och ordentliga jordeböcker, införa en ordnad hushållning med allmänna medel. Härigenom skiljdes småningom adeln, som ännu hade och erhöll förläningar, från embetsmännen, som icke längre skulle erhålla dylika, och snart träffade aristokratien sina farligaste motståndare i den ofrälse bureaukratien. Härmed följde äfven en mera utsträckt frihet, att köpa och sälja skattejord, ty i samma mån hvarje hemman fick sina 9 skatter bestämda, eftergåfvos tid efter annan föreskrif- terne om fullsutenhet, fullgärd m.m.d. Visserligen genomföres denna genomgripande reform fullständigt först i nästa tidehvarf, då dess följder äfven egentligen först framträda, men grunden till densamma, likasom nästan till allt i vår historiska utveckling, lades under Gustaf II Adolfs tidehvarf, när den icke återfinnes ännu tidigare.

Provianterings– och fourragerings-stater finnas numera fastställde, icke endast för månad, utan äfven för dag. Under effeetiv tjenstgöring, t.ex. i fält, förekomma de förra dock icke, utan soldaten får antingen uttaga proviant emot afdrag på aflöningen, eller erhåller han sådan med bestämd qvantitet för hvarje läning, d.v.s. 10 dagars provianteringstermin. Kronan uppköper, eller ännu oftare utskrifver, de olika proviant-artiklarne, samt utlemnar dem från ”proviant-hus” eller magasiner. T.o.m. att en af fält-förvaltningen ordnad tillförsel redan finnes för den svenska fält-arméen, som under Gustaf Adolfs mästarehand i alla hänseenden är före sin tid. Dylika reformer äro dock icke lätta att genomföra. Svårigheterna voro äfven oerhörda, dels till följe af krigförings-sättet med dess plundrings- och härjningståg, dels af det häfdvunna bruket, att de värfvade trupperne medförde hustrur och barn (107).

Staterne eller de s.k. ”ordningarne” äro oräknelige (108).

Femte Kapitlet.

Carl XI – Fredric I, till indelnings-verkets afslutande, 1682-1733.

”Nödvändigheten återstod,
som sist slutar alla strider,
hvilka ej annorlunda kunna afgöras.”

Geijer.

Grunddrag.

”Konungen var nu enväldig, beskattningsrätten undantagen”. Och den enväldige Carl XI genomför med oböjlig kraft de jetteverk, som grundlägga ett nytt statsskick. Reductionen jemnar den mark, på hvilken i en sednare tid byggnaden af folkets frihet och välstånd rest sig, men den nedbryter dervid de gamla bollverken för folkets deltagande i lagstiftning och styrelse. Indelningsverket möjliggör till en början en beundransvärd uthållighet i striderna med andra folk, men derjemte äfven ett olycksbringande oberoende af folkets förmåga, att bära krigets bördor. Adeln, otroligt ökad sedan Gustaf II Adolfs tider, förlorar sin sjelfständighet, sina företräden, sin gamla rikedom. Den historiska jordadeln, sammanväxt med fosterlandets stora minnen och uråldriga frihet, utarmas, nedsättes och uppblandas. Nivelleringen fortgår rastlöst. Det bureaukratiska elementet i envåldsmaktens tjenst undantränger det aristokratiska, hvilket hittills vågat uppträda medlande mellan konung och folk. Hade adelns makt tidigare vuxit genom striderna om thronen, så växer nu konungamakten genom striden mellan folkmakt och adel.

Den unge, i envåldsgrundsatser och krigiska öfningar uppfostrade, Carl XII mottager styrelsen öfver ett folk, som länge med beundran och kärlek blickat upp till stora regenter och statsmän, samt sednast vänjt sig att lyda en endes herrskarevilja. Han får dervid en väl fylld skattkammare och en armée, som numera rekryterad utur de okunnigaste och sålunda viljelösaste folkklasserne med bevarande af sin gamla krigareanda och sina ärorika traditioner, genom en jernhård disciplin är förberedd för strider i främmande och aflägsna länder. Kunde utgången blifva någon annan, än den historien varnande för oss framställer? Det pfaltziska blodet förnekade sig lika litet hos den unge konungen, som det svenska hos hans krigare. Enväldet, ympadt på den pfaltziska hjeltestammen, måste utur svensk grund frambringa Carl XII:s personlighet. Likasom militär-monarkien, i förening med reductionen, frambringade indelningsverket, måste det sednare, i förening med enväldet, frammana kriget Å andra sidan måste Sveriges onaturliga militära utveckling, förr eller sednare medföra öfveransträngningens vanliga följd. Grunden var osäker, byggnaden måste sammanstörta. Men äfven i fallet bibehöll den sin storhet. Hela Europa betraktade med häpnad den okufliga kraft, som aldrig svigtade, likasom den omenskliga hårdhet, som aldrig beräknade de offer, hvilka herrskareviljan fordrade och folkets hängifvenhet lemnade.

Vid Carl XII:s död var landet, i naturlig följd af olyckorna, öfver all beskrifning utarmadt och utmattadt. Endast andra staters fruktan för Rysslands växande makt och sjelfva storheten af de lidna förlusterna rädda Sveriges gamla område från styckning. Den hos folket medfödda spänstigheten förnekar sig dock icke. Änyo framträder ett nytt statskick. Hade konungamakten syndat i en riktning, så missbrukar nu folket sin makt i en annan. Enväldet försvinner, för att lemna rum åt regerande ständer. Indelningsverket bibehålles och möjliggör under dessa vanmaktens tider en ”städsevarande krigsmakt”, men dess värde nedsättes genom befälets bristande krigstukt och dess från det politiska stridsfältet hämtade åsigter samt genom manskapets brist på öfning. Hade tidigare den militäriska andan genomträngt allt, så vissnar nu allt under statsbristens och partistridernes siroccovind.

Med indelningsverket hade utskrifningarne försvunnit och den allmänna värnepligten kommit i glömska. Man utbildar alltmer åsigten, att krigstjenst är real- skatt, samt att folket kan genom penningeuppoffringar från densamma sig friköpa. Man skördar den naturliga frukten af en sådan uppfattning: folkets motvilja mot krigstjenst. Landstormen anlitas visserligen i samma mån, som motgångarne göra den behöflig, men den begagnas med misstroende uppifrån och fullgöres med motvilja nedifrån. Den gamla andan är förlorad. Jordadeln, landstormens naturlige ledare, är numera föremål för allmogens ovilja och misstankar. Värfvade trupper begagnas fortfarande, i krigstid så vidt krigskassans tillgångar det medgifva, men äfven under fredstid, dels för att bespara de indelta trupperne obehaget samt rust- och rotehållare kostnaderne af garnisons-tjenstgöringen, dels för att i händelse af oförmodadt krigsbuller lemna landsregementerne en väl behöflig tid att samlas. Frivillig krigstjenst förekommer i vida större omfattning, än under föregående tidehvarf, i det att efter indelningsverkets införande all krigstjenst är frivillig, men den inskränkes till de lägsta folkklasserne, hvilka genom lockelsen af en sjelfständighet, som lagstiftningen nekar dem, men torpet erbjuder, förmås att egna sig åt krigareyrket.

Arméens underhåll ordnas och lagbindes i alla riktningar af den store rikshushållaren Carl XI. Under Carl XII:s krig införes vidare stora och framtidsrika nyheter i organisation och förvaltning, men motgångarne på stridens fält låta dem snart falla i glömska. Frihetstiden införer slutligen besparingar i förvaltningens alla grenar, hvilka endast genom en oafviselig nödvändighet kunna både förklaras och försvaras.

Krigsbefälet.

Äfven under detta tidehvarf fortlefver denna institution. Enväldets skygghet för riksdagar hindrar dock äfven krigsbefälets sammanträden, hvilka ännu äro från riksdagsmannarätten oskiljaktige. Carl XI:s starka hand och Carl XII:s krig, så länge den store krigaren sjelf förde befälet, fostra äfven en armée, som icke ifrågasätter något deltagande i de politiska striderne. Med Carl XII:s död inträder ett annat förhållande. Redan vid 1720 års riksdag, då en del af krigsbefälet förgäfves försöker ”prætendera, att vara ett stånd”, åberopas den under förra tidehvarfvet citerade 1664 års resolution, och endast med svårighet erhåller krigs-befälet secreta-utskottets tillåtelse, att sammanträda. Det inskränkes till att sammanfatta sina ”allmänna besvär”. Nu likasom förut, hade adeln förmycken politisk takt, kanske ock tillräcklig kastanda, att bland sig lemna ”säte och stämma” åt arméens valda ombud. Riksdagsmanna-andan hade dock redan inom arméen visat sig och framträdt på ett sätt, som visserligan lofvade, att göra krigshären brukbar för inre politiska strider, men från militärisk ståndpunkt var i mer än ett hänseende oroande. Så finna vi t.ex., straxt efter Carl XII:s motgångar, Stenbocks bekanta krigsråd, i hvilket t.o.m. öfverstelöjtnanter deltogo, och som af konungen med rätta ogillades (109). Så vägrade den activa arméens befäl, att hylla hertigen af Holstein, men erbjuder Ulrika Eleonora kronan, derest hon afsäger sig ”souveraineteten”. Det var sålunda den framför fienden stående krigshären, som först upptager den politiska frågan om thronföljden och regeringsformen (110).

Under hela frihetstiden kallas emedlertid krigsbefälet fortfarande till riksdagarne, ehuru det i 1723 års riksdagsordning icke en gång omnämnes. Ofversten eller i dess frånvaro öfverstelöjtnanten, samt en kapiten, representera nu regementet. Följderne af solidariteten emellan adeln, såsom politiskt stånd, och krigsbefälet, såsom korporation (111), det sista herremanna-förbundet i vår historia, framträda dock egentligen icke under detta tidskifte, hvadan skildringen af desamma ligger utom detta arbetes gränser.

Allmän värnepligt.

Under Carl XI:s krig emot Danmark hade i allmänhet landstormen, såsom redan är omförmäldt, i eko motsvarat konungens förväntan och sitt gamla anseende. Man uppkallade visserligen till fädernejordens försvar den gamla ”bondehären”, men andan hos folket var icke mer densamma, en följd både af lagstiftningen och den sociala utvecklingen. Fordringarne voro äfven helt andra, en följd af den militära utvecklingen. Öfning och fast organisation voro numera nödvändige, men dessa hade man försummat. De saknades fullkomligt. Krigstjenst blifver alltmera ett näringsfång eller en skyldighet för den obemedlade, i st. f. att vara medborgerlig pligt för hvarje fri man. Adelsmannen sänder sin sventjenare och ”levererar” sina ”olydiga försvarskarlar och torpare”, den ofrälse herremannen och presten erlägger penningar, den förmögnare bonden lemnar sin dräng eller leger en fattig backstugusittare, endast lösdrifvaren är ”sjelfskrifven”. Krigstjenst blir ett straff, i st. f. en utmärkelse. Kan det då förvåna, att med dylika åsigter den allmänna värnepligten med motvilja fullgöres, när den hädanefter undantagsvis ifrågasättes. Carl XI hade ju dessutom lofvat den jordegande allmogen, att derest den ingick på det ständiga knektehållet (roteringen), skulle ”de, deras barn och folk, hvilka till gårdarnes kultur och bruk, samt till ersättande af manskapets afgång, nödvändigt kunde behöfvas, för utskrifningar och alla dervid hängande besvär, hvad namn de helst hafva kunna, samt fördubblingar och våldsamma värfningar, nu och i tillkommande tider vara alldeles qvitte och befriade”. Detta innebar väl icke en befrielse från krigstjenst till (len egna härdens försvar (landvärn), utan endast från utskrifning till stående arméen (härnad), men sådant förespeglades och afsågs äfven verkligen å ena sidan samt troddes å den andra. Historien lemnar oss många varnande exempel på följderna af en dylik organisativ utveckling. När Septimius Severus i det gamla Rom lät hela folkklasser och landskap friköpa sig från krigstjenst och för penningarne värfvade antingen krigare utur samhällets lägsta klasser eller hela folk, hvilka stående på en lägre kulturgrad logos i tjenst emot anvisning af jord, ett storartadt indelningsverk, så af väpnade han den sig friköpande ”bildningen och förmögenheten”. Men medborgaren måste göra personlig krigstjenst, om han skall kunna försvara både sig sjelf, sin ställning och statens trygghet emot yttre och inre fiender. Man kan icke ostraffadt söka köpa sig fri från fullgörandet af medborgerliga pligter. En hvar måste betala med sin person, när det gäller fosterlandets och samhällets försvar.

Efter freden med Danmark, ifrågasätter deremot Carl XI upprättandet af landstorm endast i de mera aflägsna provinserne, till gränsens försvar. Konungen lofvar sålunda dal-allmogen, att icke besvära dem med k något utskott, d.v.s. mobiliserad landstorm, vidare än till dalegränsens försvar, samt att förordna ”gode och välförfarne officerare, som kunna anföra och understödja dem i deras goda uppsåt, till att hindra och uppehålla fienden”. Ordalagen, likasom konungens vägran, att villfara deras begäran, att i krigstid få behålla någon del af provinsens regemente i hemorten, visa emedlertid, att det var denna stridbara allmoge, som sjelf tänkte på fädernejordens försvar. I Wermland åter, som mera var utsatt för fiendens härjningar, ordnades försvaret temligen fullständigt. Konungen tog der sjelf initiativet. Till allmogens exercerande förordnas serskilde officerare. Desse skulle fördela allmogen i kompanier, korporalskaper, rotar och led, samt dem sedan undervisa. Öfningarne verkställdes, mellan andtiderne, vid mindre helgdagar efter gudstjensten, samt vid tingen. Kronan förbinder sig, att med vapen förse dem af allmogen, som sjelfve icke egde dylika. Målskjutningar anbefallas 2 à 3 gånger om året. I rikets öfriga landskap synes icke något motsvarande varit genomfördt eller påtänkt. Under sträfvandet, att fast grunda en ”städsevarande krigsmakt”, glömde man den allmänna värnepligten och det lokala försvaret. Att den konung, som införde enväldet, icke skulle älska, att se hela folket under vapen, var derjemte naturligt. Obestridligt äfven, att erfarenheten hade talat emot landstormen. Allmän värnepligt i dess storhet förutsätter en stark militärorganisation och ett folk, antingen på civilisationens lägsta eller högsta trappsteg.

Äfven Carl XII misstrodde landstormen. Han uttalar denna åsigt redan vid början af sina krig, då han yttrar: ”det förra tiders erfarenhet nogsamt vist, att en sådan hopsamlad allmoge, litet eller allsintet, då det omträngts, kunnat försvara sig, när de af fienden på nu bruklige krigsmaner blifvit anfallne, utan lätteligen af otidig skräck och räddhåga blifvit intagne och lemnat fienden vägen öppen, att härja och sköfla landet”. All erfarenhet bestyrker ock denna åsigt, så snart å ena sidan krigskonsten och å den andra samhället fått den utveckling, att medborgaren måste bildas till krigare, men det var detta behof af organisation, vapen och krigsbildning till arméens förstärkande och den egna härdens försvar, som åsidosattes och undansköts, i sammanhang med indelningsverkets och den alltid nödvändiga, fältarméens upprättande. Först i motgångens dagar kom åter landstormen och lilla kriget till heders. Då Stenbock år 1710 med de till stor del nyuppsatte landsregementerne skulle försvara fädernejorden, uppkallade han på eget bevåg allmogen från hela södra Sverige ”man ur huset”. Uppmaningen hörsammades icke. I Westergöthland utbröto t.o.m. alfvarsamma oroligheter. I Wadsbo härad ihjelslogo bönderne kronofogden och förbundo sig med ed, att icke tillåta undersökning.

Upproret uppkom, heter det, likasom vid ett dylikt fall i salig konungens tid, ”af dem, som intet ville låta sig utskrifva till soldater”, och icke ”hafva velat marchera till Skåne”. Efter åtskillig tvekan bestraffades de mest skyldige, till och med till lifvet, och ett kompani beordrades från Nerike till executionen. Hos Stenbock inställde sig endast hallänningarne samt 100 man från Kronobergs län, hvilka genast hemförlofvades, enär rådet, som i början gillade åtgärden, sedermera förbjöd den, ehuru med erkännande af Stenbocks välmening. Bland dennes ”gedepoge” fanns således endast soldater, om äfven till större delen nyss utskrifne och föga öfvade. Till allmogens uppstudsighet bidrog otvifvelaktigt i hög grad fattigdomen och den rådande hungersnöden. (112) Äfven i Blekinge förekom uppror samma år, till följe af ”båtsmansvärfningen”.

Samma år hade deremot i Norrige landstormen blifvit på den gamla grunden ånyo organiserad. Det nuvarande norska landvärnet, hvilket är något helt annat i eller en del af stående arméen, infördes först vid nästa krigsrustning med anledning af thronföljare-valet i Sverige eller 1742. Carl XII sjelf befaller nu från Bender, att man skulle uppmuntra bönderne i Skåne, att göra fienden afbräck, ”till hvilken ända isynnerhet de, som bo i skogbygden, uti vissa kompanier, såsom skogs-skyttar kunna sammansättas, samt sedan tillhållas, att hänga efter fienden och göra honom skada”. I gränsorterne, såsom Dalarne, Wermland och Finland, fanns och begagnades äfven landstorm, såsom synes af åtskillige konungens bref. Så heter det, att ”de officerare, som äro satte för allmogen på gränserne”, skola handtera den ”med förstånd och beskedlighet”. Greneralen-chef för vestra arméen, generallöjtnant Burenskjöld, förordar, att allmogen på Dalsland ”skulle soulageras mer än andra af allmogen, emedan de äro så villige, ”att försvara gränsen”, (113) begär vidare, att befäl måtte för densamma förordnas samt berättar, att i Norrige är hela allmogen exercerad. Äfven i Westergöthland ordnades ”defensionsverket”, med en man af hvar gård, ”då 5000 man derigenom skulle kunna bringas tillsammans”. Landshöfdingen skulle der sjelf anföra bönderne. I synnerhet i Finland förekomma, efter Carls egna ord, . dylika uppbåd ”så ofta fienden gör den minsta rörelse”, hvarvid konungen anmärker, att af dem, ”såsom odisciplineradt folk, ganska ringa tjenst står att förmoda”. Det var egentligen österbottningarne, hvilka i sin fattigdom och råhet alltid voro beredde, likasom dalkarlarne inom Sveriges egna landamären, att frivilligt offra lif och blod. I det lika ärofulla, som olyckliga slaget vid Storkyro d. 19 Febr. 1714, deltogo 1500 bönder från Österbotten och en del borgare från den i våra häfder så ofta framstående staden Wasa, likasom lilla kriget med framgång under detta fälttåg begagnades. Sedan emedlertid tapperheten dukat under för öfvermakten och ryssarne intagit hela Finland, lågo svenska kusterne öppna för fiendens härjningar. Det var då i nödens stund, som Ulrika Eleonora och rådet vädjade till folkets fosterlandskärlek och omsider sökte organisera landstormen. Man hade, förmäler rådet, gjort en ”undersökning” om huru mycket ”dugeligt och värbart manskap” som, utom det egentliga krigsfolket, vore att tillgå, ”utan att alldeles blotta och ödelägga hemmanen”. Detta s.k. uppbudsmanskap – hvilken benämning förekommer i Åbo län redan 1707 – skulle beväpnas, dels utur kronans tyghus, dels ”med det hvar och en sjelf af bössor, spjut och utsträckte liar hafver vid handen”, samt förses med 4 veckors underhåll och torrt bröd, antingen af deras eget förråd eller ock med deras tillhjelp, som hemma blifva”. Samma manskap försäkras, ”att det ”endast på kort tid skall blifva brukadt, eftersom deras tjenst allenast till det, som i hast förrättas kan, är utsedd”. I de bevekligaste ordalag uppmanas folket till mannamod och uppoffringar. Slutligen befalles uppbudsmanskapet, ”oförsummeligen och på behörigt sätt uti kompanier fördelas, med gevär försörjas och tidigt exerceras, jemväl att de sitt serskilte underhåll vid uppbudstiden i beredskap hafva”. Landet indelades i s.k. defensioner, inom hvilka ordnandet af landstormen bedrefs med mer och mindre nit, klokhet och framgång. På papperet blef resultatet storartadt nog. I en ”specifikation på ordinarie och extra-ordinarie regementerne till häst ”och fot” af år 1714, upptages ”landtmilisen” till 132 regementer och 133,200 man, deribland 20,000 i Dalarne, 12,000 i Skåne och 20,000 i Nerike och Wermland. Huru organisationen tog sig ut i verkligheten, är svårt att säga. I Stockholm började borgerskapet att ”öfva sig i vapen”, och ”gesäller, drängar och uppassare” tvingas till vapenöfningar. I Upsala län, der faran var störst och närmast öfverhängande, synes man hafva lyckats bäst, då 14 à 15000 man uppgifves hafva i detta län verkligen varit ordnade och i rullor införde. I Wester- botten visade sig en motsatt anda. ”En hop till landets värn utskrifna bönder stucko sig undan vid första rykte om fiendens annalkande, och togo kronans gevär med sig.” Vid jultiden följande året, då fienden verkligen infallit, togo dock samma bönder mod till sig och gjorde fienden mycken afbräck. Allt den gamla erfarenheten, att sedan väl fienden inkommit i landet, slåss landstormen, men icke förut, för att hindra sjelfva inbrytandet. De ryska bönderne, hvilka torde vara lika fosterländskt sinnade, som någon allmoge i något land, anföllo sålunda år 1812 icke franska arméen, förr än under återtåget. Med samma varsamhet förfor franska allmogen emot de allierade år 1814 och gjorde icke någongång dem egentligen något afbräck. Det är först, då landstormen är på förhand organiserad och öfvad, man kan hoppas erfåra motsatsen, och äfven detta endast i förening med gammal trupp och under dugligt befäl.

Carl XII, som år 1716, vid infallet i Norrige, fick erfara, hvad allmogens beväpnande hos ett tappert och af fosterlandskänsla lifvadt folk förmår uträtta, tycken egentligen sjelf i detta hänseende endast hafva egmii sin uppmärksamhet åt de mot sistnämnde land gränsande landskaperne. Sålunda fastställes en serskild portionsstat för ”anförare och befälhafvare vid frikompanierne”, enär befälet vid ”den enrollerade allmogen i Wermland och Dal” icke kan beviljas aflöning lika med arméens befäl, så framt de icke ega konungens fullmakt. Någon ”likställighet” i aflöning och underhåll kunde sålunda icke medgifvas.(114) Enrolleringsmanskapet ”kan icke få annat underhåll än befrielse för deras personer från contributioner och mantalspenningar”. De af allmogen i Wermland, som försumma möten och uppbåd emot fienden, ådömmas böter, hvilka de få aftjena ”under fri-kompanierne med så många dagars tjenst, som de sig i fri-portioner bestiga”. (115) Fri-karlar, d.v.s. dylikt under fri-kompanierne enrolleradt manskap, få icke under tjenstgöring värfvas eller skrifvas till knektar.

När nu 1719 års härjningar i kustprovinserne låta dessa organisationer undergå eldprofvet, visa sig de misstag, som man vid deras genomförande hade begått. Man hade t.ex. i Upland försökt, att sätta det yngre manskapet i serskildt mobiliserade regementer och att till det lokala försvaret endast använda det äldre och mindre stridbara folket, samt härigenom väckt misstroende hos allmogen, som väl ville försvara hus och hem, men icke derföre såsom soldater gå i aflägsna strider. När derföre detta förslag måste öfvergifvas, fördelade man hela styrkan till försvaret af vissa, inom provinsen belägna vigtiga orter, t.ex. Dalelfvens utlopp och Dannemora verken. Följden blef den naturliga, att de orter, som lågo bakom samlingsplatsen, villigt lemnade sina contingenter, men tvärtom, att de, som skulle öfvergifva egna hem, för att längre in i landet först börja försvaret, icke infunno sig. En ”bondehär”, en national-armée, som utskrifven ”efter mantal”, går dit konungens bud kallar, är något helt annat, än landstorm, folkbeväpning, som på förhand öfvad och organiserad, mangrant griper till vapen, för att försvara hus och hem. Den sednare förutsätter den förra, är derförutan icke militäriskt duglig, men hvardera har sin egen uppgift att lösa. (116) Det är den gamla skillnaden mellan härnad och landvärn, men denna skillnad, som Gustaf II Adolf så strängt iakttog, var nu förbisedd. Att den deremot ganska klart uppfattades af folket, synes af det svar, som allmogen i Rekarne lemnade landshöfdingen, då denna fordrade 800 man till kusternes försvar. Allmogen vägrade, enär den hört, att ryssarne vid Södertelge ämnade draga sina fartyg öfver land samt derefter härja Mälarens stränder. Den var deremot villig, att möta fienden vid nämnde ort, ”om adel och ståndspersoner inom trakten samt ”borgerskapet i Eskilstuna och Thorshälla ville följa ”med”.

Genom indelningsverkets införande var dock en möjlighet beredd, att till landets minsta administrativa indelningar, häradet och socknen, utsträcka stadgandet i 1634 års regeringsform om landstormens ställande under landsregementernes befäl, men hvarken regering eller ständer uppfattade saken så, som den vid 1624 års rik, dag uppfattades. Enligt 1664 års förordning bade all mogen endast ”till odjurs dödande” rättighet, att ”bära och bruka bössor”. Först år 1710 erhöll dal-allmogen tillstånd, att ”skaffa sig gevär, öfver hvilka krigs-kollegium intet skall hafva att säga, utan att samma gevfär ”alltid skola blifva hos allmogen, att bruka dem till landsens försvar”. Till och med soldater förbjudas, att gå beväpnade, utom på vakt och kommenderingar. Det var naturligt, att med en sådan fruktan för vapen, man icke önskade, att beväpna och ”skrifva i rotar” hela folket, samt i ”landskaperne och häraderne” förordna ”öfverstar och förmän”. Man sökte i stället, att så vidt möjligt var, förvandla ”uppbudsmanskapet” till soldater och genom ”frikompanier” mobilisera den tjenstbara delen af den uppkallade allmogen, när nöden slutligen tvingade till dess uppbådande. Den naturliga följden blef hos folket misstroende och motvilja för krigstjenst, (116) samt nederlag i striderna. Under hela frihetstiden qvarstod man på denna ståndpunkt. Visserligen innehåller 1719 års riksdagsbeslut p. 5, att rikets ständer voro villige, att gå man ur huset till rikets försvar och fiendernes motstånd, likasom adeliga privilegierne upptaga den gamla frasen, att ”om höga nödtorften tränga kunde, ”att man utur huset utgå måste, skola alla dertill vederredo finnas”, men dervid stannade det. Ett förslag att ordna det lokala försvaret, väcktes en gång, men föll i secreta utskottet. Först 1788, vid danska infallet, förekommer åter landstorm, men ånyo endast under formen af ”fricorpser”.

Pommern och Bremen fingo efter Pultava-slaget utgöra och underhålla den i de tyska staterna (117) vid denna tid förekommande landtmilisen, hvilken utgjorde 3 regementer samt endast afsåg landets försvar och icke lick användas till de ständiga truppernes förstärkande. Carl XII fordrar derföre af pommerska ständerna rekryter, på samma gång som han medgifver, att i stället för manskap till landtmilisen får lemnas penningar till de värfvade truppernes rekrytering. Det är äfven påtagligt, att de tyska åsigterne om krigstjenst såsom realskatt samt om landtmilisens organisation, hvilka i grunden äro desamma, som af Carl XI utvecklades vid indelningsverkets genomförande (118), nu äfven gjorde sig gällande vid försöken, att ordna landstormen inom de svenska ”defensionerne”. Till och med att ord och uttryck äro hemtade från Tyskland, der i allmänhet redan länge den personliga värnepligten och den gamla landvärns-idéen fallit i glömska. Man sträfvade efter en reserv-armée, icke efter folkbeväpning för det lokala försvaret, d.v.s. landstorm.

Adlig rusttjenst.

Carl XI:s stränga hand ordnade äfven adelns rusttjenst. I allmänhet bekräftade och reglementerade han dock endast hvad, som redan 1626 var gällande, ehuru föreskrifterne i vissa fall skärptes. Först medgafs uttryckligen adelsmannens rättighet, att låta en sventjenare rida i sitt ställe, dock med vilkor, att denne icke fick emellan mönstringarne afskedas. Konungen söker påtagligen försätta adelns ryttare i samma ställning, som det öfriga indelta rytteriet, ehuru kanske med en sträfvan, att derjemte af densamma bilda en elitcorps, då de karlar, som vid detta regemente antagas, borde förut hafva tjent i krig, skulle förses med skottfritt harnesk m.m. dylikt. Så heter det, att ryttaren skall åtnöjas med den författningsenliga sventjenarelönen, derest serskild öfverenskommelse icke är träffad. Snart föreskrifves kontrakt vid ryttarens antagande. För hvar 4:de man skall anskaffas 1 barack (tält), 1 trosspojke och 1 trossklippare, likasom vid det öfriga rytteriet. Allmän vapensyn hölls i April 1684 och skulle årligen hållas. Tid efter annan utfärdas en mängd detaljbestämmelser: för försummad rusttjenst under sednaste kriget åläggas höga böter; enka är fri för arfvejord och morgongåfva, men söner om 15 år och mågar måste rusta; endast faderlöse, men icke moderlöse, befrias, så framt fadren icke är ”vettvilling”; fattige adelsmän få lemna penningar, i stället för rusttjenst, en daler s:mt till krigsmanshuset för hvarje rusttjenstmark, så ofta adelsfanan mönstrades, ”eftersom de ändock icke mäkta præstera munderingarne”; hemman, förlänte på lifstid åt adelns betjente, befrias icke; de gods seqvesteras, för hvilka rustningslängder och jorde-böcker icke levereras, men sequestern upphäfves, så snart befallningen om dessa handlingars aflemnande fullgöres; ofrälse förklaras icke skyldige att rusta för pantegods, för hvilka egaren sjelf skall svara o.s.v.

Sedan den nedsatte rusttjenst-kommissionen, som förde sin undersökning tillbaka ända till 1608 ”och kanske ännu längre”, slutat sitt arbete, utkommer slutligen en ny rusttjenst-ordning. För hvar häst bestämmes fortfarande 500 rusttjenstmarker. Öfverstiger räntan med mer än 20 marker detta belopp, skall ytterligare en häst rustas. Sammansättningar medgifvas såsom förut, dock icke öfver 500 markers ränta för en häst. Den, som har ränta till half häst, måste rusta för en hel och får icke ingå i sammansättning med andra. Stränga straffbestämmelser gifvas för försummelse vid rustningen, hvilken noga i detaljerne lagbindes. Adelsfanan uppgick nu endast till 550 hästar, (119 ) deraf 1 kompani i Finland.

Under Carl XII begagnas adelsfanan för sista gången utom rikets gamla gräns, med stöd af 1569 års adeliga privilegier, som sådant medgifvit emot underhåll för adelsryttaren, så snart tjenstgöringstiden utsträcktes öfver 14 dagar. Denna konung fordrar äfven af adeln ökad krigstjenst eller extra rusttjenst, men då adeln dertill föreslår en dragon för 300 rusttjenstmarker och 2:ne för 500, förklarar konungen sådant ”oanständigt” för adeln, som vore pligtig, att i nödfall ”for sina egne personer sitta upp”. Slutligen ålägges dock adeln endast, att en dragon skall utgå för hvarje rusttjensthäst. Men adeln får dessutom, i likhet med ofrälse ståndspersoner, uppsätta manskap för kapital och annan fastighet, såsom vi snart skola finna. Dessa ”ståndsdragoner” kallas äfven ”fördubblade adelsfanan”, en benämning, som vi känna sedan gammalt.

Efter Carl XII:s fall och införandet af ”det fria statsskicket”, visar sig, att frihetstiden är mera öm om adelns privilegier, än envåldskonungarne. Adelns rusttjenst nedsättes, adelns privilegier förstärkas. För 580 rusttjenstmarker hålles nu en häst. Den, som har mera ränta, håller derföre serskild mundering. De, som hafva mindre, sammansättas till 500 marker. År 1743 är äfven adelsfanan endast 395 man.

Den brukas efter denna tid aldrig – ”i förmågo af Sveriges lag”, d.v.s. i öfverensstämmelse med 1442 års landslag och med upphäfvande af det ofta åberopade stadgandet i 1569 års adeliga privilegier, – ”utom Sveriges och Finlands gamla gräns och landamäre”. Dess officerare förordnas ej bland andre, än besutne svenske adelsmän. Än märkligare, upplifvas den gamla, af Carl XI upphäfde, gårdsrätten, då adelsmannen får ”näpsa ”sina landbönder och enskilde betjente för små förbrytelser, uppstudsigheter och försummelser”. Att en dylik reaktion var möjlig, torde rättast erhålla sin förklaring genom det förändrade omröstningssättet på riddarhuset. Den utarmade tjensteadeln hade numera majoriteten och makten. Från denna tid återfinnes emedlertid icke längre adelsfanan i svenska krigshärens leder, är endast en enda gång sedan dess uppkallad, ehuru befälet ännu länge hålles fulltaligt. (120)

Märkligt nog vill det synas, som 1723 års eftergifter icke utsträcktes till adeln i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, som fortfarande skulle rusta efter 1687 års för dem egna rusttjenstordning. I dessa provinser rustades ”efter det danska maneret”, med en häst för 312 tunnor hartkorn. Utsäde af 3 tunnor råg eller 3 tunnor korn eller 6 t:r hafre eller 1 1/2 t:a ärter o.s.v. räknades nemligen för en tunna ”hårdt korn”, likaså 18 lass hö o.s.v. En fjerdedel öfver eller under, räknades icke vid rustningen. Den, som hade mindre än half häst, sammanfogades med andre, att hålla half eller hel häst. Ehuru 156 tunnor var half häst, räknades ”öfver intill 192 tunnor och under intill 118”, äfven för half häst o.s.v.

I Estland och Ingermanland rustades med en häst för 15 gesinder, ”som med ett par oxar eller hästar kunna hos adelsmannen hela veckan arbeta”.

I Bremen och Verden fick adeln under Carl XII lösa sin rusttjenst, 140 hästar, med 3000 rdr, hvarföre 120 à 130 grenadierer skulle värfvas. Den omnämnes dervid ”så illa beskaffad och disciplinerad, att af densamma ringa tjenst står att förvänta”.

Svenska adelns rusttjenst skiljde sig emedlertid i dess sednaste form föga från det öfriga indelta rasthålIsrytteriet. Rusttjensten beräknades i båda organisationerne efter en viss hemmansränta, som för adeln endast från Gustaf I:s tid benämndes med ett eget namn: rusttjenstmarker. Rustningskostnaden betalades i båda fallen med eftergift å skatten. Endast att förläggningen var ojemförligt vidsträcktare och rusthållarens vilkor bättre vid adelsfanan. Detta oaktadt har den försvunnit. När roten torkar, vissnar blomman. Idéen, från hvilken den utvuxit, var icke längre en sanning.

Indelt rytteri.

Vid början af detta tidehvarf var i allmänhet, på sätt redan är omförmäldt, ryttarehemmanet icke längre under ryttarens egen brukning, utan antingen höll åboen sventjenare eller utbetalade han räntan till ryttaren, som då rustade och underhöll sig sjelf. Carl XI, som nu ville ordna indelningsverket, föreslår först vid 1680 års riksdag, att                      adeln, i stället för rusttjenst, skulle vid hvarje gård gifva bostad åt en kronans ryttare, men ståndet vägrade. Konungen, hvars första ögonmärke sålunda var torpet, beträder då en annan, till en del alldeles ny bana. Då Gustaf II Adolf företrädesvis hade utsett kronohemman, väljer nu Carl XI dertill skattejord samt gör skatterätten ansvarig för rustningen, så vidt möjligt är, vid rytteriet bibehållande kronohemman endast till boställen åt befälet. Att emedlertid äfven de bästa kronohemmanen blefvo till rustnings-stammar använde, är en känd sak och kunde icke undvikas. Och då genom reductionen äfven säterier hemfallit till kronan, fingo äfven dessa åtaga sig rustning, deraf: ”berustade säterier”. Hela indelningsverket behandlades och uppgjordes utan alla considerationer i ett sammanhang samt blef derföre obestridligen ”helgjutet”.

I allmänhet tillgick så, att indelnings-kommissarierne, oberoende af det gamla indelningsverket, fingo först uttaga rustnings-stammar, d.v.s. de hemman, som skulle ansvara för rustningen, derefter kavalleri-offieerarnes boställen samt häste-beställnings- och fördels-hemman, så infanteri-officerarnes boställen och sist landsstatens indelningar. Adelsfanan, hvars befäl sedan länge hade indelta löner, fick der vid sina hemman före landsregementerne, utan afseende på till hvilket regemente de förut varit anslagne. En stor lättnad i detta arbete bereddes genom reductionen och de tillgångar i jord, som genom densamma tillskyndades statsverket. Konungens första åtgärd var äfven, att utreda beskattningsfrågan och tillgångarne. Krigskollegium erhåller befallning, att inkomma med berättelse om regementernes aflöning, underhåll och rusthållsräntor. Serskildt militiæ-kontor inrättas för Finland. År 1681 nedsättes en serskild kommission för militiæ-hemmanens reduction, hvars sekreterare (Bjelkenhjelm) gjorde utdrag utur jordeböckerne, ända från 1632. Indelningskommissarier och landshöfdingar anbefallas, att framför allt låta refva och skattlägga jorden, innan de uppgöra och ingifva förslag till regementernes indelningsverk. Förmedlingar (121) medgifvas, för att få räntan säker och undvika ödesmål. Extra både härads- och lagmansting hållas för utredande af militiæ-hemmanens förmåner m.m. dylikt. Alltsammans ställes på öfverenskommelse och afslutes genom kontrakt emellan kronan och allmogen, om äfven det ”frivilliga” samtycket å den ena sidan ofta nog är temligen tvunget. Medlen och sättet, som konungen begagnade, vittna om lika inycken förutseende klokhet och varsamhet, som om oböjlig fasthet och den makt, hvilken enväldet förlänar. Vi skola här i korthet redogöra för de mest vigtiga och betecknande åtgärderne. En redogörelse i detalj deremot, för hvarje serskildt regemente, skulle leda till alltför stor vidlyftighet samt äfven sannolikt i hög grad försvåra öfverblicken.

Vid freden efter Carl XI:s danska krig var rytteriets styrka större, än staten medgaf. ”Ryttare-värdarne”, d.v.s. åboerne å ryttare-hemmanen, hade nemligen varit tvungne, att uppsätta nya ryttare, i stället för dem, som förmodades vara döde, fångne och dylikt. Det öfverskjutande antalet entledigas derföre, men de afskedade förklaras pligtige till krigstjenst, om så skulle påfordras, hvaremot de befrias från alla personella besvär, såsom mantalspenningar, knekteskrifning och dylikt. Kasserades en rustning, blef det straxt en annan medgifvet, att rusta för samma hemman, dock ännu jordegande-rätten oförryckt. De militiæ-hemman, som i trots af föregående årens indragningar ännu voro sålde, donerade, disponerade m.m. dylikt, indrogos oaflåteligen. Enligt 1655 års reductions-stadga voro nemligen alla militiæ-hemman ”förbudna”, d.v.s. att de kunde och borde åter till kronan indragas. De ryttare, som sjelfve rustade för räntan, uppsades. Till och med att de befallas blifva sventjenare (Jemtland), enär konungen förmodar, att det blifver dem ”drägligare att åtnjuta sventjenarelön, än blifva afskaffadc och få allsintet underhåll”. Konungen finner dem (Nerike och Upland) ”mycket osäkre, när de komma till att förlora munteringen eller de sjelfve blifva slagne”. Deras antal var på vissa orter ännu ganska betydligt. Endast i Westmanland lades under rotehållet 230 ryttarehemman, hvilka dittills endast betalt räntan till ryttaren, som enligt det gamla bruket var ”sin egen man” och underhöll sig sjelf. Landshöfdingarne få befallning, att ”öfvertala” skattehemmanen, eller, såsom det ock betecknande nog heter, att ”jaga skräck” i bönderne, så att de sjelfve rusta. Skattebonde, som icke sjelf rustade, utan endast var ”ryttarevärd”, d.v.s. lemnade bostad och betalade räntan till ryttaren, hvilken sjelf rustade, förklaras vara underkastad knektehållet. Kronobonden var åter, under samma förhållanden, fri från rotering. Likaså befrias rusthållaren från båtsmansrotering, men icke augmentshemman eller de, som icke rusta, utan endast betala räntan till den, som rustar. Två halfva rusthållshemman, som lågo egor om egor i byalag, voro båda fria från rotehåll, men annars endast det egentliga rusthållet. Alla sådane hemman, i hvilkas skatterätt rusthållaren, den verkliga ”ansvaringen”, egde del, befriades sålunda från rotering, men icke de, som endast betalade till, men icke ansvarade för, rustningen. Allt naturligtvis, för att förmå skattebonden, att ”sjelf rusta”. Han får ställa caution eller ock lemna förbindelse att, om han icke presterar rustningen, vara förlustig sin skatterätt, ”men dermed tiges stilla till dess all indelningen är skedd”. Samtidigt förbjudes skattejordens innehafvare, att åt någon, som ej hade bördsrätt, sälja sitt hemman, innan det först blifvit till kronan hembjudet. Jorden, räntan och rustningen förklaras oskiljaktige, så att det ena följer med det andra.

De, som rusta för krono-hemman, skola deremot ställa real-caution. Äro de härtill oförmögne, antagas andre ”capable”. Mindre än ¼ hemman får icke vara rusthåll, utan måste då låta sig utlösas. Till rustningsstam utses alltid det bättre hemmanet och det svagare blir augment, med vilkor af caution, äfven om det af ålder rustat. Från gästning, skjuts och inqvartering förklaras rusthållarne, ”efter förra vanan”, frie. Med ett ord, Carl XI gjorde allt, för att å ena sidan göra sjelfva jorden ansvarig för rustningen och sålunda bereda kronan säkerhet, för att rustningen skulle under alla förhållanden blifva fullgjord, och å den andra förmå allmogen, att frivilligt ingå på en dylik förbindelse. Konungen ville derföre under intet vilkor medgifva, att ryttaren sjelf fick rusta. Ryttaren förbjudes till och med, att bruka ödeshemman. Landshöfdingen ”bör på ombetets vägnar skaffa derpå tjenlig bot och bättring”, då hemman äro öde eller åboerne finnas ”så oförmögne, att de den årliga räntan icke förmå praestera”. Således framför allt, jorden ansvarig för rustningen.

Den kraftigaste lockelsen, att åtaga sig rustningsskyldigheten, var naturligtvis de hästeräntor, som dels af rustningsstammen, dels af andra hemman eller det s.k. augmentet, anvisades. De benämnas ”hästeräntor”, emedan de äro anslagne för hästen och munderingen, men icke för karlen, hvars utgörande motsvarade de gamla utskrifningarne och det nya rotehållet. Vanligen bestämdes för en mundering omkring 50 daler s. m., (122) dock olika på olika orter samt till och med för olika rusthåll. De vexlade emellan 30 à 40 till 70 à 80 daler. Carl XI höjde småningom beloppet, sedan han funnit sina första fordringar för stränga, samt var i allmänhet ingalunda njugg vid sina beräkningar, i fråga om rytteriet. Sträng ordning infördes deremot, såsom redan är antydt, med hänseende till rusthållarens skyldigheter. Tidigare, då ett rusthåll kunde bestå af flera kronohemman, stod det rusthållaren fritt, att bebo hvilketdera han ville och dessutom hafva fri förvaltning af de andra. Nu, om rusthållaren hade 1 1/2 eller 2 goda dylika hemman och det ena ansågs tillräckligt för munderingens utgörande, får han nöja sig med denna gård eller rusta äfven för det öfverskjutande. Som augmentet för öfrigt var underkastadt utskrifning eller rotering, gåfvos serskilde föreskrifter, att hindra det icke för mycket jord skulle onödigt räknas till rustningsstammen. I Skåne fick icke mera än ett helt kronohemman eller 2 halfva eller 4 fjerdedelar dertill anslås. En gång för alla bestämmes hvad, som skulle vara rustningsstam och hvad, som skulle vara augment. Förhållandet dem emellan lagbindes, så att augmentet blir ett slags ”löningshemman” åt rusthållet och rusthållaren ”räntetagare”, ett förhållande, som icke obetydligt inkrånglat vårt kameral väsende. Allt göres, för att stärka rustningsstammen. Sålunda ålägges rusthållaren, att ”taga skatte-egaren med sig i munteringen”, då han sådant begärer, d.v.s då skattebonden heldre önskar ingå i rusthållet, än blifva augment och endast betala räntan. I Skåne får skattebonden, som vägrar att deltaga i rustningen, betala dubbla utskrifningspenningar – till den rusthållare, till hvilken han betalade sin augments-ränta. Vid kronorusthåll får åter rusthållaren ej mindre uppsäga den åbo, som icke deltager i rustningen än ock derefter ”tillträda, bruka och besitta” gården emot fullgörandet af rustnings-skyldigheten. Snart inskränkes sjelfva eganderätten till jorden, för att skydda rustningen. Skatterätten förloras, om rusthållaren uppsäger rustningen, lika väl som när han ”den icke till nöjes prsesterar”. Fordringsegare får icke utmätning hos skatterusthållare under annat vilkor, än att han öfvertager både jorden och rustningen samt befinnes ega förmåga, att den sednare underhålla. Kronorusthåll få icke gå i arfskifte eller till gälds afbetalande. Åboen anses icke ega annan rätt, än att af augmentet uppbära räntan, emot fullgörande af rustning. Skatterusthåll få icke säljas, utan öfverstens o. vetskap och samtycke. Åbo å kronorusthåll till- och afsättes af landshöfding och regementschef gemensamt.

Slutstenen i byggnaden var dock orubbligheten. För framtiden skulle hvarken förmedling af räntorna och hemmantalet eller uppsägning af kontrakten (123) medgifvas. Carl XI låter officerarne och landsstatens tjenstemän till och med underskrifva indelningsverken, till bevis att de icke anse sig ega skäl, att öfver dem anföra besvär. Indelningsverket skall vara ”fast och oryggeligt”, (124) heter det, men denna fasthet kunde dock icke genast vinnas. Ännu år 1691 medgifver konungen, att det redan fastställda knektehållet får rubbas, för att utleta de bästa rustningsstammar. Ännu år 1692 funnos vid Smålands och år 1700 vid östgötha ryttare, ”egne karlar, som rida för krono”, hvilka åläggas förskaffa sig sventjenare och ställa caution. Undantag göres dock för unge adelsmän, som tjena på befordran. Ännu under Carl XII:s förmyndare ifrågasättes och föreskrifves vilkor för afsägelse af rustningsskyldigheten. Ännu är 1702 utbytas i Skåne rusthåll, såsom ”för svaga”. Först år 1717 fastställes indelningsverket för östgötha rytteri och år 1730 för de skånska kavalleriregementerne. Detta oaktadt var dock rusthållsindelningen i allt hufvudsakligt, serdeles i de gamla provinserne, redan år 1695 afslutad. Efter Carl XII:s död intages till och med i sjelfva regeringsformen, att indelningsverket skulle förblifva orubbadt, (125) ett förbehåll, som ännu i vår grundlag återfinnes. Ett annat och nästan mera vigtigt förbehåll fanns äfven i 1719 års regeringsform, nemligen att det icke skulle vara någon förmenadt, att söka ”återvinna dess olagligen af hända samt på officerare och betjente indelta egendom”, men denna på ett återbördande af de reducerade godsen syftande mening, uteslöts utur 1720 års grundlag.

Betrakta vi deremot förhållandet, mellan rusthållaren och ryttaren, så var reformen, skenbart åtminstone, redan förut till större delen genomförd. På sätt, som i föregående kapitel redan är omförmäldt, hade nemligen sventjenaren alltmer undanträngt dessa ”hofmän, som äro sina egna karlar”, ehuru undantagsvis dylika ännu funnos vid utbrottet af 1700 års krig, såsom vi nyss sågo. Gustaf II Adolfs indelningsverk hade, genom förhållandernes inneboende kraft, så att säga frivilligt, lemnat rum för den nya skatterusttjensten, hvilken för öfrigt, likasom alla våra svenska militärorganisationer, icke eger någon feodal grund. (126) Carl XI ordnar endast dessa förhållanden, införer enhet och likhet, säkerhet och stadga i hvad, som redan förefanns, men han skapar derjemte något nytt, som ensamt i och för sig är af så stort inflytande på organisationens hela utveckling, framtid och bestånd, att det icke nog kan uppmärksammas. Vi mena naturligtvis torpen. I Norrige, der liknande organisationer samtidigt genomfördes, der år 1663 t.ex. 1096 kronohemman utlades till ryttaregårdar och der 1692 äfven skattehemman härtill anvisas, infördes icke torp och är organisationen längesedan öfverändakastad. Den norrska rusthållaren, kallad ”qvarteer-udreder”, d.v.s. ”ryttarevärd”, håller numera endast häst, icke ryttare! Äfven hos oss var det ju äfven för hästen, och icke för ryttaren, som ”räntan” anvisades! (127)

Huru Carl XI redan vid 1680 års riksdag, om äfven ännu förgäfves, söker bereda ryttaren bostad, är redan omnämndt. Ej mindre betecknande äro de föreskrifter, som han samma år meddelar för indelta rytteriet i Finland. Rusthållaren ålägges dervid, att lemna sventjenaren, jemte en viss årslön, en stuga på gården till bostad, men icke att gifva honom något af odaljorden att bruka. Vill ryttaren tjena hos bonden såsom dräng, skulle sådant få bero på öfverenskommelse, men sventjenarelönen icke inräknas i dränglönen. Men detta är ock ännu i vår tid, grunddragen af förhållandet emellan rusthållaren och den indelte ryttaren. De äro utvecklade, dessa grunddrag, men icke förändrade, hvilket onekligen bevisar, huru följdriktigt den första planen var uppgjord och huru fullkomligt grundtanken ingått i föreställningssättet hos både regering och folk. Så snart reductionen lemnar de nödiga medlen, går hela saken af en inre nödvändighet eller, såsom språkbruket vanligen uttrycker detta förhållande, ”det går af sig sjelft”.

I början var Carl XI mindre sträng i sina fordringar på rusthållaren, men ock mera sparsam på anvisandet af hästeräntor, än hvad han sedan blef. Mot ryttaren var konungen just aldrig frikostig. Sventjenarelönen bestämdes icke vid något regemente högre än 12 daler s. m. = 36 d. k. m. Endast vid den i Upland förlagda delen af lifregementet, utgjorde den 40 daler k. m. och torpen skulle alltid för ryttaren å lönen afkortas. Men efter den tidens varuvärden motsvarade dock 36 daler k. m. minst 4 tunnor spannemål.

För öfrigt är det anmärkningsvärdt, med hvilken varsamhet, som konungen anbefaller torp för ryttaren. Först anses endast önskvärdt, om vid lifregementet i bonden kunde ”disponeras”, att uppbygga torp åt ryttaren eller försörja sin sventjenare ”med nödtorftigt husrum hos sig i gården”. Tio år sednare anbefalles torp vid samma regemente, och fyra år ännu sednare heter i det, att torp skall afräknas å ryttarens lön, men icke husrum. På samma sätt ungefär vid de andra regementerne. Först uppmaningar, jemte skäl för åtgärdens gagn, till sistone befallningar. Vid rusthållet blifva dock icke någon gång torp lika ovilkorligt införde, som vid rotehållet. Sålunda heter det vid ett tillfälle: ”kongl. maj:st håller före vara både nyttigt och nödigt för de rusthållare, som hålla sventjenare, att uppå rustningshemmanets egor, der som god lägenhet finnes och sådant utan rusthållets skada ske kan, ett torp uppsättes till boställe för sventjenaren, och när torpet är uppsatt och nödig åker dertill upplöjd samt något till ängsmark utsedt efter rustningshemmanets vilkor, då skall så mycket, som torpet kan skattas årligen att kasta af sig och göra skäl före, kortas på sventjenarens lön.” Konungen vill dock icke, att ”detta skall vara en lag för alla, alldenstund det intet kan allestädes med beqvämlighet låta sig göra, och den sventjenare, som är ogift, sådant hvarken behöfver eller begärer”. I Nyland, Åbo- och Tavastehus län få rusthållarne betala 6 daler ”hushyra” åt ryttaren, då nödige husrum (torp) icke äro uppförde. Regeln är, att der tillfälle till torp icke finnes gifver rusthållaren sventjenaren ”sitt hem och lön”. En förordning bestämmer, att torp af 1 ½ tunnas årligt utsäde och 1 ½ lass hö skulle under sventjenarelönen beräknas till 10 daler k. m., men att under krig, då sventjenaren är utkommenderad, torpet får af ryttarens hustru och barn utan ersättning eller afkortning besittas. Det var denna besittningsrätt, som troligen föranledde, att midt under brinnande krig torp anbefallas vid det skånska indelta rytteriet. I Småland ökas torpen slutligen till 9 à 12 skäppors utsäde och intet ringare än 2/3 tunna samt till 6 lass hö, hvilket allt å lönen afkortas, ”så vida rusthållarne sjelfve äro dermed tillfreds”. Konungen lofvar derjemte från början, att torpen i en framtid icke skola blifva skattlagde, hvilket allmogen betecknande nog i synnerhet synes hafva fruktat. För öfrigt äro de i detta hänseende utfärdade föreskrifter nästan otalige.

Det vill emedlertid synas, som Carl XI icke alltid uppfattade det inflytande på hela organisationen, som torpet skulle komma att medföra. Den motvilja, som hos konungen framträder emot allt eget, egentligt jordbruk (128) för ryttaren, skulle dock kunna anföras såsom bevis för motsatsen. Det kan icke undgå uppmärksamheten, att ryttaren, som sjelf ”rustar för räntan”, uppsäges; att rusthållaren, som ”rider sjelf för krono”, ålägges skaffa sventjenare; att denne sednare får ”bostad”, men icke egentligt jordbruk, om äfven sådant i en af de fattigaste provinserne (Småland), till minskning i ryttarnes lön och sålunda till lindring för rusthållaren, undantagsvis medgifves; att lönen bestämmes lägre, än vid fotfolket; att kläderne icke endast tillhöra rusthållaren, utan äfven hos denne förvaras; att sjelfva jorden, åbo- och skatterätten, blir ansvarig för rustningen o.s.v. Man finner, huru kronan önskar å ena sidan en krigare, som genom eget hem och egen familj är ”pålitlig”, d.v.s. icke fallen för rymning, men som dock icke är med alltför starka band fästad vid torfvan och framför allt icke är van vid veklighet eller öfverflöd, samt å den andra ett slags ständig och ouppsägbar passevolans med jordegendomen, hvilken emot vissa hemmansräntor förbinder sig att, i ond och god tid, hålla häst och karl, jemte alla nödiga munderingspersedlar, samt bestrida underhållet ”på roten”. Vore nu möjligt, att under alla förhållande fullgöra en leverans af folk och hästar, på samma sätt, som af sadlar och sablar, hade saken varit ganska enkel, helst vilkoren voro för rusthållaren åtminstone under fredstid både nu och då högst fördelaktige. Men ryttaren skulle hafva lön, bostad, kläder m.m., hästen icke vanvårdas eller förstöras, båda vara passande för yrket och krigets fordringar. Kronan kunde icke inskränka sig till straff och viten för kontraktsöfverträdelserna, utan hon nödgades utfärda för alla dessa förhållanden en mängd ekonomiska och administrativa reglementariska föreskrifter och derifrån denna otaliga mängd af författningar under frihetstiden. Dessa kunna och få naturligtvis icke ensamt af militär befälet handläggas, utan en mängd af arméens ekonomiska angelägenheter förläggas till domstolar, kollegiala embetsverk och rent civila tjenstemän (129).

För att en dylik ”passevolans” dessutom icke skulle blifva alltför betungande, var det nödvändigt, att göra ryttarens vilkor för rusthållaren så ”billiga”, som möjligt. Man bestämde derföre den förres ställning så låg i socialt hänseende, att han icke skulle blifva för dyrlegd. Vid denna tid började man i alla länder anse soldaten tillhöra samhällets lägsta klasser. Man betalade sventjenaren i sådane præstanda, som endast egde värde för den fattige, hvilken redan länge fått vänja sig, att darra för den buse, som den förmögnares egoism frammanat under namn af laga försvar. Man gaf sålunda ryttaren bostad och frihet att arbeta hos hvem han ville, den förra emot afdrag på lönen, den sednare obegränsad, endast han icke lemnade orten. Man minskade icke derigenom arméens militära värde, kanske tvertom, under det att torpet och familjebandet höjde och bevarade krigarens moraliska kraft, men man nedsatte soldatens sociala anseende samt grundlade hos förmögenheten och bildningen en olycksbringande föreställning, att i arméens leder hade endast den fattige (130) sin plats, att värnepligten var en penningefråga, en realskatt, icke en personlig, hvarje fri man åliggande, medborgerlig pligt. Möjligen framkallades äfven härigenom hos befälet en benägenhet, att icke i soldaten se en jemnbördig stridskamrat, utan ett slags kanonmat, ”gjord att offras opp”. Allt är ett barn af sin tids åsigter och förhållanden.

Ryttaren var för öfrigt icke i något egentligt beroende af rusthållaren, behöfde icke sköta rustningshästen, icke ens vårda de persedlar, som han efter slutad tjenstgöring aflemnade till rusthållet. Mångfaldiga äro för öfrigt, då ämnet behandlas i dess helhet, de åtgärder, Horn till rusthållsinrättningens stärkande och ordnande redan af Carl XI anbefalldes. Denne konungs förutseende kunde det icke undfalla, att den tid och de förhållanden kunde inträffa, då rusthållet skulle få vidkännas ökade utgifter, hvilka måste bringa de mindre bemedlade i förlägenhet eller på obestånd. Han förordnar derföre, att rusthållarne skola för hvarje nummer erlägga en årlig afgift af – först 3 daler s. m., sedan sex daler, då för tiden motsvarande 2:ne tunnor spannemål. Den härigenom bildade nödhjelpskassan eller s.k. reservkapitalet (131), hvilket endast fick anlitas om något hemman brann eller någon ”mundering” blef i tjensten förderfvad, skulle förräntas och räntan hvarje halft år läggas till kapitalet. Då emedlertid banken vägrade, att emottaga dessa medel, och enskilda kreditanstalter icke denna tid funnos, så innestodo dessa medel i statskontoret vid Carl XI:s död. De utgjorde då ett icke obetydligt belopp: 526,919 daler s. m. och vi återfinna snart, om icke medlen, så samma tanke, i Carl XII:s sammanskottskassor.

Vidare införas defect-sedlar, såsom bevis för ryttaren, att skada å persedel inträffat under tjenstgöring. Rusthållaren förbjudes, att begagna rustningshästen i arbete. Hästen skall ryktas 2 gånger om dagen, får icke tvättas om benen, utan gnidas med halm o.s.v.

I Skåne var förhållandet så egendomligt, att det torde böra omnämnas, helst serskild redogörelse för denna rika och handlingskraftiga provins redan under föregående tidehvarf blifvit lemnad. Der voro nu 2:ne hästregementer inqvarterade, som det hette. Underhöll ryttaren sig sjelf samt sin häst och mundering, erhöll han 36 daler s. m., 6 goda bondelass hö samt husrum och säng, men i öfrigt var bonden ”fri och obesvärad” för ryttaren. Fick han kost hos bonden, afdrogs det deremot på utlagorne. Biträdde han bonden i arbete, fick han kosten eller hvad han derom kunde öfverenskomma med arbetsgifvaren. Allt gästehåll ryttarne emellan var förbjudet. Ryttaren hade dock fortfarande den under förra tidehvarfvet omförmälda rättigheten, att bruka 1/4 af gården, i st. f. lön och kost, då ”rustningen underhålles af gården”, men ”tillbetros ryttaren att uppbära öfriga räntan och rusta sjelf, då bör bonden gifva årligen 24 daler s. m. och 3 goda bondelass hö, men intet vidare”. Vore ryttaren i stånd, att bruka hela gården, kunde sådant honom medgifvas emot caution samt återbetalande af städjan till bonden, så framt icke hemmanet var öde och utblottadt. Var bonden missnöjd med ryttaren, egde han anskaffa en annan karl, dock ifrån Sveriges gamla provinser och ”förlikas med honom, såsom i Sverige brukligt är”. Detta ändrades 14 år derefter, så att rusthållarne sjelfve skulle rusta, dock att de voro pligtige, att skaffa infödde svenske sventjenare och taga emot de ryttare, ”som än der nedre äro”. Förändringen är betecknande. Trots misstroendet emot det ”danska sinnelaget”, framträder konungens åsigt, att på samma gång som allmogens ställning borde höjas i förhållande till ryttaren, så var rusthållet osäkert, så länge jorden endast svarade för räntan och icke för karlen. Det hela inrättas nu som i Sverige, dock att geväret förvaras vid kyrkan. Årslönen bestämmes 2 daler högre, än i de gamla provinserne. ”Eljest huruvida der nere i landet står till, att practisera den disposition, kongl. maj:st här uppe har gjort, till ryttarens boställe och accommodement uti sina torp”, får general-gouverneurén vid indelningen ”se och försöka”. Slutligen medgifves rusthållarne af Carl XII, att taga provinsens barn till ryttare, ”hvad skogbygden vidkommer, emedan de på slätten boende dertill otjenlige äro”. Ett genomfördt indelningsverk kom likväl icke till stånd, förr än under frihetstiden, efter 1723 års riksdag. Det fastställdes 1730, såsom redan är omförmäldt.

I Halland indelas 6 kompanier af enkdrottningens lif-regemente. Således ånyo värfvad trupp, som indelas på rusthåll. De öfrige 2 kompanierne, jemte dragonerne, blifva stående i Bohus-län. I Halland skulle gårdarne, lika som i Skåne, sättas till visse och fullkomlige rusthåll, hvilket dock år 1720 förändras till båtsmansrotering,

I Jemtland åter hade allmogen för affall från svenska kronan förklarats förlustig sin skatterätt och skyldig, att erlägga städja till de värfvade svenska ryttare (dragoner), som dit förlades. Desse uppburo den ordinarie räntan af hemmanet, en ryttare för hvarje gård, men den extraordinarie ingick till kronan, hvilken dermed bestridde befälets ”lön och fördel”. Det var dessa ryttare, som Carl XI befallte skulle blifva sventjenare. Bonden återfår den ständiga åborätten och blifver dragonhållare på ungefär samma vilkor, som i de gamla landskaperne, t.o.m. med rättighet, att genast insätta ”infödde jemter”, samt med löfte, att regementet icke skulle bortkommenderas. Förfaringssättet märkligt nog. Äfven här öfvergår sålunda inqvarterad, värfvad trupp till indelt. Det är den gamla borglägers-idéen, som ännu fortlefver. Rust- och rotehållare benämnas ännu ofta af Carl XI ”ryttarevärd” och ”värd”. Tanken är gammal och äkta germanisk. Då longobarderne eröfrade norra Italien, fick hvar krigare ”en eller flere romare sig såsom värdar anvisade, af hvilkas egendom han tog tredjedelen i all frukt (132)”.

Vid Carl XII:s uppstigande på thronen är det påfallande, huru man från alla sidor söker, att erhålla eftergifter i Carl XI:s stränga stadgar, men huru dessa försök, trots konungens ungdom, äfven tillbakavisas. Snart, till följe af det utbrytande kriget, ökas tvertom både strängheten och de bördor, som åligga rust- och rotehållare. Konungen befaller nemligen, att ”nödigt manskap till provinsernas försvar här hemma” skulle anskaffas. Man har velat påstå att, i utbyte häremot, land stormen afskaffades, men förf. har icke kunnat finna denna uppfattning af urkunderne bekräftad, tvärtom. Visserligen lofvar Carl XII, att dessa ifrågavarande, trupper icke skulle användas till annat, än landets försvar, ”vid gränsorterne och i sjökanterne”, men någon förbindelse, att i nödens stund icke göra bruk af den gamla värnepligten, lemnade han icke. Att emedlertid detta löfte af allmogen till en viss grad så uppfattades, vill synas deraf, att grefve Falkenberg i rådet berättar, ”att när Adam Leyonhufvud med tremänningarne skulle utmarschera, så förböd allmogen sådant”. Konungen förordnar emedlertid, att ”hvarje 3 rusthållare sätta sig tillsammans om en ryttare, till hvilkens utredning den gamla munderingen samt värjor och pistoler kan bru-kas och allenast en stark och god klippare” anskaffas (133). Kronan åtager sig, att skaffa karbiner. Dessa trupper benämndes, såsom vi veta, tremänningar. Redan 1702 erhålla rusthållarne befallning, att utrusta femmänningar, dock att vid de regementer, ”som äro hemma stadde”, skulle fyra rusthåll sammansätta sig om en ryttare, d.v.s. fyrmänningar, Rotehållarne få samma förständigande om deras s.k. tre-, fyr- och femmänningar. Utrustningen lika som för tremänningarne, men kronan lemnar gevär till både fotfolk och rytteri. ”Finska tremänningar” omtalas i Anrepps ättartaflor redan för 1699, men har förf. icke lyckats finna den härom meddelade befallningen. Följande året voro de, likasom de svenska, fullt utrustade. I Finland uppsattes derjemte, redan år 1700, fördubblingsregementer, d.v.s. tvåmänningar, för både fotfolk och rytteri. Augmentshemmanen åläggas deltaga i alla extraordinarie utgifter för dessa ny-uppsatte trupper. Ett slags krigsreserv bildas slutligen af sjelfva trosspojkarne, hvilka äfven af rusthållen skulle anskaffas. Konungen tillåter nemligen, att dylika, ”som duglige äro till ryttare”, få insättas i nummer, utan afseende på kompani. I sammanhang dermed befalles, att samma trosspojkar skola vara ”vuxne karlar”, på det ”när omtränger” och manskap afgår, de må kunna sättas i stället för ryttare. Tanken är hemtad från Norrige, der de s.k. ”rytterdrenge” – likasom i Sverige, en på hvarje fyra ryttare – skulle exerseras, begagna ”den reserverade armatur og mundering” samt insättas i vakanta nummer. Det fel, som förefanns i Carl XI:s indelningsverk, bristen på reserv, oförmågan af elasticitet, så framt de med allmogen afslutade öfverenskommelser samt gifna löften skulle hållas i helgd, framträder sålunda genast vid det första prof, som den redan helgjutna organisationen får uthärda.

Från afgifterne till reservkapitalet, befrias deremot i rusthållen under krigstid, men i stället anbefallas landshöfdingarne, att söka förmå rusthållarne, att ingå föreningar och ”sammansättningar” kompanivis, till ersättande af afgången i manskap, hästar och persedlar. Snart derefter anbefalles denna åtgärd och konungen begär veta, när ”alltsammans nått sin fullbordan”. Slutligen tillätes, att dylika sammansättningar må ske regementsvis eller länevis, om rusthållarne sig godvilligt derom förena (134). Allt påtagligen, för att fördela tryckningen af tillfälliga förluster lika på alla, men ock för att, genom den solidariska ansvarigheten, kunna framtvinga kompletteringarne, så länge hos någon rusthållare någon tillgång finnes. Alla få dervid göra ett lika förskott till ersättande af afgången. Hästar och persedlar betalas i kontant, manskap lemnas in natura, ekiporadt såsom regementet vid utmarschen. Afgång skall ersättas så ofta, som tjensten ”fordrar och det anbefalles”. Rusthållaren får af den gemensamma, s.k. sammanskottskassan, 20 rdr för karl, 60 för häst och persedlar, efter gällande pris. T.o.m. hästarnes beslag vid sjelfva fältarméen, få rusthållarne betala. Slutligen sättas taxa och maximi-pris på ryttarehästar, vid försäljning man och man emellan. Huru härvid i öfrigt tillgick, synes af ett konungens bref till defensionskommissionen. Af rusthållarne vid lifregementet skulle nemligen uttaxeras 38,759 11/98 rdr, som utur regementskassan blifvit försträckte till uppköp af hästar i Sachsen. Det heter nu: ”och hafven I att bruka härvid så mycket större allvar, som ju längre tiden dermed utdrages, ju oförmögnare göres rusthållarne, att erlägga hvad som hädanefter nödvändigt kan ”komma att påbjudas”. Något var äfven indrifvet förut, men 31,467 rdr skulle nu uttaxeras. Dertill kommo ytterligare 14,000 rdr för de hästar, som vid Holofzin gått förlorade, till följe hvaraf på hvarje rusthåll vid berörde regemente, oberäknadt. andra äldre rester, på en gång uttaxerades 142 daler 18 öre kopparmynt. Då det af Carl XI påbudna reservkapitalet afsåg, att bereda en tillgång i nödens stund, så användes ifrågavarande ”sammanskottskassor”, att betäcka alla behof, af hvad namn som helst, hvarigenom de blefvo alltför betungande, åtminstone under dåvarande förhållanden. Detta oaktadt framträda de ånyo i denna sednare form efter återvunnen fred. Början sker vid åtskillige kompanier af lifregementet omkring 1720 och vid 1723 års riksdag beslutes deras införande vid hela indelta rytteriet. Benämnde besparings– och förrådskassor, förvaltas de 23 numera af rusthållarne sjelfve, enligt af kongl. maj:st fastställde reglementen. Till dem ingå, icke endast det 13 gamla ”reservkapitalet”, 6 daler årligen, utan åtskillige 3 afgifter vid köp eller transport af rusthåll, bötesmedel, ersättningar för inställde regements- och kompanimöten (en sorglig, men under frihetstiden aldrig stängd inkomstkälla), vakansafgifter m.m.d. Visserligen begära samtlige rusthållare vid 1731 års riksdag befrielse från desse ”reservpenningar”, men det afslås.

Man erfar snart, att det frivilliga inträdet i krigstjenst under krigstid, blir rusthållaren dyrt. Man begär derföre, att få uttaga ”en dräng till sventjenare, eller ock, hvarest flera rusta för ett rusthåll, den ene åboen”, men konungen finner detta ”betänkligt”, tilläggande, att allt skall tillgå på gamla sättet, dock att den, som godkänner en oduglig ryttare, hvilken vid framkomsten till fältarméen kasseras, får sjelf återbetala till rusthållaren den utlagda legan, Om detta emedlertid medförde någon lättnad för rusthållaren, torde vara tvifvelaktigt.

Efter slaget vid Pultava blir rustningen ännu tyngre. De gamla regementerne voro dels fångne, dels slagne och tillintetgjorde. De måste ånyo fullständigt uppsättas. Vid hvarje kompani skulle dessutom genom värfning antagas sex öfvertaliga s.k. friryttare. Då detta var verkstäldt, anbefalles äfven återuppsättandet af tremänningarne. Kronan lofvar, att bekosta gevär och på kronoutskylderne afdraga uppsättningskostnaden för de orter, som nödgas å nyo uppsätta både stam och tremänningar. Huru man derföre äfven fick låta sig nöja med hvad, som kunde åstadkommas, synes af en liqvidationsrulla för de i lifgedinget på grund af denna befallning uppsatta tremänningar. Ett kompani på 95 man hade nemligen: 89 st. hattar, 151 st. halsdukar, 6 par vallmars byxor, 159 st. skjortor, 81 par skinnbyxor, 11 st. skinntröjor, 22 st. vallmarsrockar, 138 st. d:o tröjor, 162 par strumpor, 135 par skor och 90 par handskar. Ränslar saknades alldeles.

Konungen yttrar, att uppsättandet af tremänningarne kommer att ske, ”utan den ringaste rusthållarnes och rotarnes omkostnad”, samt anbefaller, att till munde-ringarne, som skulle af kläde förfärdigas, ”göres förskott ”af kronan behälhie räntor, hvilka andre rusthållare och ”rotar utgöra, de der denna gången intet komma, att ”uppsätta några tremänningar”. Men då rådet anmäler, att bemälde räntor voro för andra behof redan använda, befaller konungen endast, att rust- och rotehållare skola genast betalas. Att utbetalningar sedermera verkligen egde rum af ”till tremänningarnes afbetalning anslagne medel för år 1714 och 1715”, bestyrkes af ett qvitteradt reversal af den 25 Juni 1716 (135). Att tremänningarn sednare rekryterades genom värfning, synes af ett kongl. bref, som anbefaller westgötlia tremänningars completterande med 158 man genom värfning, på passevolans, af regementets öfverstelöjtnant. Friryttarne åter ökas till 12 man per kompani. Sex ryttare uttagas der emot äraf hvarje kompani, af hvilka bildas en lifescadron, som tjenstgör hos konungen, i st. f. drabanterne, hvilka trots sina lysande minnen under Carl XII:s sista krigsår försvinna (136).

Huru långt man i öfrigt sträckte dispositionsrätten öfver indelta arméens både materiel och manskap, skulle genom åtskilliga åtgärder från denna tid kunna ådagaläggas. Så tillåter konungen, att vid lifregementet, rytteriets främsta regemente, ”svaga och oansenliga karlar” sättas till trossdrängar, ”eller ock, i fall de dervid ej behöfdes, öfverlåtas till andra regementer emot vanlig lega, för hvilken officeraren kunde efter handen, utan rusthållarens besvär, i stället anvärfva annat dugeligare manskap”. Konungen anser dock ”för större riktighet skull uti rullorne” ”bäst, att sådant sker vid general-mönstringarne”. Men att karlen skulle ega någon personlig rätt eller anledning, att önska qvarstå vid det nummer, för hvilket han ingått i tjenst, ifrågasättes icke.

Omsider blir bristen på krigs-reserv så känbar, att den s.k. vargeringen, hvilken obestridligen är en af indelningsverkets märkligaste sidoskott, af sig sjelf och, såsom det vill synas, utan något föranledande af regeringen, framträder. Carl IX hade på sin tid, såsom redan är omförmäldt, tänkt på en dylik organisationsform, men derefter synes den hafva blifvit bortglömd. Nu uppväxer den ånyo utur nödvändighetens och behofvets hårda grund (137). Konungen tillåter, att rusthållarnek. få förse sig med reservryttare, en för hvart rusthåll, hvilken införes i rullorna, vistas på rusthållet och alltid skall ”stå färdig, att sitta upp för det eller annat rusthåll af compagniet, så vida den kan öfverlåta honom, som sjelf honom eger”. Sednare tilldelas dem den gamla benämningen ”vargerings-karlar”, då denna rusthållarnes ”rättighet” bekräftas. Huru emedlertid under freden krigstjensten blir mindre motbjudande och äfven behofvet af ”reserv” skenbart försvinner, synes deraf, att redan år 1731 nödgas man åter förbjuda rusthållaren, att sjelf rida för rusthållet.

Ett serskildt slag af indelt rytteri, voro de sedan konung Johan III:s tid oss bekante s.k. ståndsdragonerne (138). I vanlig mening äro de väl icke ”indelte”, då kronoräntor icke äro på dem ”indelade” eller de sjelfva på jorden. Men hvarken värfvade eller utskrifne, kunna de dock sägas vara ”indelte” på förmögenhet och inkomst. Vid krigets utbrott befaller konungen landshöfdingarne, att ”öfvertala” adel, prester och ståndspersoner, att ”efter förra tiders exempel gripa sig an och skaffa något manskap af dragoner med goda klippare, gevär och full mundering, samt dem sedan, så länge de äro hemma stadde, med nödigt underhåll försörja”. Införandet af indelningsverket hade sålunda icke minskat ”förra tiders” behof af uppoffringar i och för fosterlandets försvar. Uppmaningen utgick nemligen före krigets utbrott, icke först i motgångens och nederlagens tider. Då frivilligheten var något dröjande vid hörsammandet af denna ”uppmaning”, anbefaller konungen dessa truppers uppsättande. Landshöfdingarne skola nu förelägga viss tid för verkställigheten. Konungen bestämmer uniformen, meddelar de civile tjenstemännen den hugnande underrättelsen, att de måste ”afvänta lönen, när den kan falla, men emedlertid intet blifva med berörde manskaps utgörande tillbaka”, samt förmanar dem, ”som af förmögenhet äro”, ”det de gripa sig bättre ”an, emedan vi eljest intet lära kunna förbigå, dem ”sjelfve att taxera”. Slutligen verkställes en dylik taxering, då en dragon bestämmes skola utgå för 800 daler s. m. inkomst, adeln derjemte med en dragon för hvarje rusttjensthäst, som de under adelsfanan hålla, presterne med en dragon för 100 mantal i församlingen o.s.v. De, som frivilligt lofvat utgöra mera manskap, få dock icke härvid någon eftergift. Den, som uppgifver sin inkomst för lågt, får hålla dubbelt antal manskap. Detta ”besvär” får dock snart lösas med penningar, hvilket först vägrades. Vakans-afgiften bestämmes till 200 daler, för hvilka medel manskap skall värfvas, hvilket konungen förmodar ”för vidt ringare kan erhållas”. Redan 1702 anbefalles ytterligare uppsättandet af dylika trupper, hvarvid adel, prester, embetsmän och ståndspersoner lika mycket betungades, dock endast till hälften emot år 1700. En half dragon uppsattes sålunda för hvarje i rusttjensthäst eller 800 daler s. m. inkomst af kapital eller stadsfastighet m.m. Adeln förklaras skyldig, att utrusta dem fullständigt med vapen, mundering och hästar, samt underhålla dem, så länge de icke äro utkommenderade. Manskap skall af alla in natura aflemnas. Med detta ”dragonhåll” i synnerhet presterne missnöjde. Skara stifts presterskap klagar i en und. skrift af den 21 Dec. 1704 och konungen befaller defensions-kommissionen, ”tillse om icke någon medel och utvägar måge finnas till deras lindring”. I allmänhet torde ståndsdragonerne dock, en gång utkommenderade, blifvit af kronan underhållne och genom värfning kompletterade, till dess genom de upprepade nederlagen äfven de måste återuppsättas ånyo, hvilket af konungen anbefalles år 1712, då presternes motvillighet serskildt i det kongl. brefvet, likasom vid flera föregående tillfällen, omnämnes. Och för 3:dje gången uppsättas de1 1715 och 1716, ”efter den method, som åren 1700 och 1712 skedde”. Adel, prester och embetsmän få dervid lemna manskap ”in natura och sedan så mycket uti ”contante penningar, som till hästens och munderingens ”anskaffande erfordras”, eller 151 daler, då vakanspriset var 200 daler och 30 afräknades för karlen och 19 för geväret. Embetsmän få betala 1 rdr i böter för hvarje dag, som går öfver den bestämda tiden, för hvilket allt landshöfdingen står i ansvar. Karlen får stanna hos husbonden, till dess regementet erhåller uppbrottsordres, men konungen lofvar, att detsamma underhålla och rekrytera. Kronan lemnar geväret o.s.v.

Med dragoner, som denna tid ofta omnämnas, förstods numera rytteri, som hade lättare hästar och mundering, än det öfriga rytteriet. De begagnade icke kyller, voro exerserade att strida till fot samt beväpnade med musköter, hvilka kronan vanligen lemnade. Voro de indelte, var derföre äfven åt dem en mindre ränta anslagen, än åt den tyngre harneskklädda ryttaren. Ursprungligen uppsattes de, antingen genom värj ning eller utskrifning. Värfvade förlädes de i gränsorterne hos allmogen, som då nödgades bidraga till deras underhåll. Det var dessa först inqvarterade dragoner, som sednare blefvo på jorden indelade, så i Finland, Jemtland, Bohus län m.fl. orter, på sätt redan är omförmäldt. Utskrifne, kallades de rotedragoner, i Norrige ”land-dragoner”, (139) hvilka der år 1710 inrättades, med en man från hvarje hegd. Men om under en tidigare period rote-dragonerne stundom varit beridne på utgärdshästar, hvilka, den tiden, vid utbrottet af ett krig, utskrefvos, så torde sådant icke numera förekommit. Carl XII förklarar uttryckligen, att allmogen icke kan åläggas rekrytera dragonhästar, ”utan måste dermed anstå, med mindre de oberidne emedlertid kunde göras beridne af de hästar, man tager från fienden”.

I Finland upprättades tidigare dragonsqvadroner äfven på ödeshemman. Sådane voro de bekante Borkhausens dragoner, uppsatte 1665, och Grotenfelts 1686, men desse organisationer hade ringa varaktighet, såsom alltid numera, så snart ryttaren sjelf skulle bruka hemmanet. Den anslagne räntan var äfven för ringa.

Indelt fotfolk.

Huru i en del af Sveriges nordligare landskap det ständiga knektehållet uppstod genom öfverenskommelse emellan kronan och allmogen, hvilken i dessa trakter hårdast trycktes af utskrifningarne, känna vi, men ock, att i det öfriga landet det för fotfolket väl fanns ett indelt afiöningssätt, men icke något egentligt indelningsverk. Starka röster hade visserligen redan under Christina och Carl X påyrkat införandet af ett sådant, men hittills förgäfves. Efter återvunnen fred, blir det en af Carl XI:s med aldrig slappad ihärdighet genomförda regeringsåtgärder, att ordna dessa förhållanden. Först lagbindes det dittills varande aflöningssättet för manskapet. Men samtidigt, i sammanhang med ordnandet af rytteriets indelning (rusthållet) och af de civila embetsmännens aflöning (statsregleringen), förberedes öfverallt det ständiga knektehållet (roteringen), i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad, som i båtsmanshållet och nys sberörde provinser redan förefanns.

Märkligt nog, anför konungen sjelf genast de betänkligheter, hvilka på grund af erfarenhet hos honom uppstått, emot att lemna soldaten något betydligare jordbruk. Han berättar nemligen, huru i de landsorter, der knekten kunnat tilldelas hemman till årslön, 8 på hvarje, ”sådane knektehemman (de s.k. åttingarne) blifva ofta öde, efter såsom dels knektar i garnisoner och fält icke kunna eller deras hustrur mäkta bruka jorden och att fastän en del är hemma i landet, befinnes en del så fattige och oförmögne, att de icke mäkta bruka dess 1/8:del; det berättas ock så, att en del af soldaterne vela (vilja) icke något bruk emottaga, utan de se heldre, att de få deras lön i penningar”. Konungen medgifver äfven derföre endast, att hälften af de hemman, som voro till manskapet anslagne, skulle vara dem tillåtet att bruka, hvarvid 8 man skulle inrymmas på helt hemman och ”knektarne de små hemman att bruka tilldelas, och helst dem, som i skogbygd belägne äro”. De åtnjöto dervid i flera hänseenden lindring i skatten, t.ex. att, ehuru de voro 8 åboer, lagmans- och häradshöfdingeräntan utgick endast efter ett ”mantal” o.s.v. Den andra hälften af manskapet fick k sin lön i penningar, s.k. ”tilldelning”, motsvarande räntan af 1/8 hemman. Ej mindre betecknande är befallningen, att upprätta ordentliga rulior på dessa hemman, hvilket ditintills förmenas icke hafva varit brukligt. Knektarne få äfven tillstånd (Östergöthland), att åt sig uppsätta små torp och stugor, så vida som ”ingen i sin rätt eller skogarne förderfvas”, men hemkall vägras dem, ”vidare än de med arbete vilja förtjena sig något”. Man finner häraf, huru äfven före indelningsverkets införande, man ifrågasätter både torp och hemkall. Det sednare var ursprungligen den utskrifnes underhåll af rotekamraterne, innan han begaf sig ”på tåget”. Vid denna tid innefattade ”hemkall” underhåll mellan tjenstgöringsliderne och begagnas ännu i denna betydelse. Torp och hemkall voro för öfrigt ingalunda några nyheter, helst som de vid båtsmanshållet längesedan voro införda. Snart kommer dock nu det vissa knektehållet öfverallt till stånd.

Redan år 1680 hade Carl XI i rådet föreslagit, att utskrifning bland frälsets bönder skulle upphöra och knektehåll i stället införas, men förslaget afstyrkes, med undantag för gränsorterne, der förändringen ansågs nyttig såsom ett medel, att förekomma rymning. Rådet fruktar, dels nya uppoffringar, då konungen ovilkorligen fordrar 1200 man från hvarje landskap, dels att förlora det gamla bepröfvade medlet, att ”hålla ordning på folket”, men sannolikt ännu mera och icke utan skäl, såsom erfarenheten sedermera visade, dels att det vissa knektehållet skulle i nödens stund befinnas otillräckligt och icke ”svara emot den styrka, som genom utskrifningarne blifvit åstadkommen”, dels den maktutvidgning och det oberoende af riksdagarne, som det ständiga knektehållet skulle för konungen medföra.

Samtidigt väckes förslaget vid riksdagen, men tiden för dess genomförande var ännu icke inne. Reductionen var endast beslutad, men ännu icke verkstäld. Huru emedlertid förberedande åtgärder vidtogos och den gamla idéen om indelningsverk, med det nya, karakteristiska tillägget, angående torp för soldaten, allt klarare framstår, äfven i regeringshandlingar, är under afdelningen om rytteriet omförmäldt. Vid 1682 års riksdag, sedan både enväldet och reductionen voro betryggade, och samma år, som Peter den store, ännu ett 10 års barn, bestiger czarernes thron, (140) framställes emedlertid förslaget ånyo, ehuru det ånyo möter motstånd hos rådet och adeln. Torp beviljas, men icke den frivilliga knektelegan, d.v.s. det indelta rekryteringssättet. Man vill behålla utskrifningarne. För att minska adelns förkärlek för detta sednare, af folket i allmänhet så fruktade, rekryteringssätt, stadgas nu, att i krigstid skall frälse roteras lika med krono- och skatte. Adeln nödgas äfven medgifva, att konungen framdeles skall få företaga utskrifningar utan ständernes hörande. Allmogen med- gifver detsamma och dermed var det egentliga motståndet brutet, då der efter den ort, eller det stånd, som vägrade att åtaga sig det ständiga knektehållet, kunde hemsökas med obegränsade utskrifningar efter regentens godtycke. Sålunda erinrar konungen allmogen i Österbotten, att han kan låta utskrifning verkställa, ”så ofta och så snart vi det till vår tjenst nödigt finna och oss behagar”.

Bönderne, hvilka yrkat att utskrifningarne väl skulle fortfara, men hädanefter gå lika öfver all jord, voro nu de första, (141) som gåfvo med sig, dertill af konungen öfvertalade genom serskilde kommissarier, hvilka af presterne kraftigt understöddes. Det var dock endast en del landskap, nemligen Upland, Östergöthland, Södermanland, Westmanland och Nerike, som till en början ingingo på förslaget. Dalarne, Gestrikland, Helsingland, Medelpad, Vester-Norrland och Wiborgs län hade likväl redan förut detsamma antagit, till en del långt tidigare, såsom redan är omförmåldt. De öfriga landskapen följde tid efter annan exemplet, derom underhandlande pä mindre landskapsmöten. Öfverenskommelsen om detta, ”ett visst och stadigt knektehålls inrättande och stadigvarande underhåll”, afslutades genom kontrakter, en form för hela indelningsverket, som äfven sednare begagnades och iakttogs. Konungen ville sannolikt, dels göra det mera bindande, dels antyda att det var en lindring, som han på vissa vilkor medgaf folket ”till en lättnad”. Allmogen förklarar äfven i sjelfva grund-dokumentet, att den finner den nya inrättningen ”mycket riktigare”, ”än de förra ovissa och kostsamma utskrifningar, hvilka dem undertiden odrägliga fallit”. Onekligen var det äfven en lättnad under dåvarande förhållanden, ehuru egentligen endast med förutsättning, att kontraktet å ömse sidor iakttages, d.v.s. att den nya organisationen är tillfyllestgörande, så att icke nya bevillningar, i folk och penningar, vid första krigstillfälle erfordras. Kontraktet bestämmer emedlertid, att hvarje landskap skall utgöra ett regemente, hvilket utan afkortning ”skall bestå af 1200 man, med korporaler och gemene, och allmogen på sig tagit detsamma riktigt och ovägerligen att fullgöra, såsom indelningen, hvilken efter gårdetalet deröfver är gjord, det uttryckeligen föreskrifver”. Konungen lofvar å andra sidan, på sätt redan blifvit omförmäldt, att ”de, deras barn och folk, hvilka till gårdarnes cultur och bruk, samt till ersättande af manskapets afgång nödvändigt kunde behöfvas, för utskrifningar och alla dervid hängande besvär, hvad namn de helst hafva kunna, samt fördubblingar och våldsamma värfningar, nu och i tillkommande tider vara alldeles qvitt och befriade, dock att inga underslef androm till förfång härvid föröfvas, med en hop onödigt folks under-stickande och antagande på gårdarne”, hvilket sednare tillägg nogsamt bevisar, att öfverenskommelsen endast gällde den jordbrukande allmogen samt deras ”barn och folk”. Vidare lofvar konungen, att den s.k. hufvudlegan skall afskaffas. Löftet härom visar regeringssättet och enväldet, ty annars då inträdet i krigstjenst skulle vara ”frivilligt”, var det ju icke möjligt, att på förhand och under alla förhållanden bestämma beloppet af lega och städsel. Också då bönderne i Helsingland och Gestrikland, för att få soldater, snart ändock måste utbetala ”hufvudlega”, men derefter ville afkorta den på soldatens lön, åberopar konungen kontraktet och förbjuder både lega och afkortning. Gifver roten mera än knektekontraktet innehåller, få både rotehållare och knekt plikta. Ändock måste lega af konungen undantagsvis medgifvas, såsom ”nästan oumgängligt synes vara”, men medgifvandet åtföljes af en uppmaning, att det må ske ”lika som i löndom” och till begränsadt belopp, så att icke afkortning på årslönen måtte ifrågakomma. Sednare fastställes den till bestämdt belopp, 100 daler k. m., hvaruti nedsättning medgifves, endast rotehållare och knekt derom blifva ense. Slutligen får rotehållare, som gifver soldaten mera än förordningen om aflöningen bestämmer, plikta med 3 hvarf gatulopp, om han tillhör allmogen, och med 20 daler till krigsmanshuset, om han tillhör annat stånd.

Ifrågavarande hufvudlega hade nemligen ofta under den förflutna tiden varit stegrad till serdeles högt belopp. Den måste genast eller inom kort tid utbetalas, hvarvid bonden derjemte alltid varit underkastad det äfventyr, att om den legde rymde, sedan penningarne blifvit af honom uppburne och förtärde, den lagskrifne ånyo, såsom vi veta, måste lega en annan karl eller sjelf inställa sig till tjenstgöring.

Men när legan afskaffas, växer städseln naturligtvis. Då heter det, att en i hufvudlegans ställe ”svikligen uppfunnen odräglig städslo” skall ”hädanefter alldeles vara afskaffad”. För framtiden skall soldaten endast årligen undfå 35 daler k. m., såsom en viss och stadig lön och ”dertillmed torftig föda och kläder”. Allmogen tillförsäkras slutligen, att sjelf få ”eftersöka pålandet, hvarest ”de finna kunna, löst folk, lättingar och driftekarlar, som ”intet lagligt försvar eller annan loflig handtering för sig ”hafva”. Desse skulle antingen taga sig hemmansbruk (ödeshemman) eller, utan lega, skrifvas för vakante rotar såsom soldater. Hvarigenom man lärer kunna ”jaga skräck i dem och komma dem, att lagstädja sig i tjenst hos godt folk”, heter det. Föreskriften, hemtad från de dittills vanliga utskrifningsinstruktionerne, är betecknande. Den, likasom andan af kontraktet i dess helhet, visar att alltsammans icke var något nytt, utan endast en mera ordnad form af det gamla. De knektar, som under de sednaste 2:ne åren blifvit antagne, skulle tjena för ”kläder och föda”, till dess den erhållna hufvudlegan var intjent. Konungen lofvar derjemte, att allmogen icke skall högre eller svårare med knektehållet besväras, ”än att 2:ne hela gårdar, svarandes en half ”emot en hel, två fjerdedelar emot en hel och två åttondedelar emot en hel, få blifva tillsammans om en knekt”. Då sålunda halft och helt hemman, fjerdedelar och åttondedelar, räknades lika, återfinna vi i detta stadgande rotering efter röketal, snarare än efter gårdetal, d.v.s. efter familjer i stället för efter jordvärde, hvilket äfven förklarar åtskillige ojemnheter i det nuvarande rotehållet. Det var en fortlefvande erinran om den personliga värnepligten. Erkännas bör dock, att vid verkställigheten roteringen alltid och allestädes derjemte bestämdes efter gårdarnes godhet, så att gårdetalet inom roten aldrig, icke ens inom samma län, var ovilkorligen faststäldt.

Då i regeln emedlertid 2:ne gårdar höllo en knekt (142) och vid båtsmanshållet gårdarne, ehuru under fredstid vanligen 4 om en båtsman, dock i krigstid alltid måste fördubbla roteringen, så var denna tid äfven härutinnan likhet i roteringsbesväret för både land- och sjö-områdena. Hvilka, som voro rotering underkastade, vilja vi endast i allmänna drag angifva, enär en fullständig redogörelse torde med hänseende till detta arbetes syftemål blifva alltför vidlyftig. Till dem hörde: 1. alla ”kronan behållne” hemman, d.v.s. icke indelte, antingen de voro skatte eller krono; 2. skattefrälse, d.v.s. hemman, som förut varit krono-skatte, men hvars ränta blifvit donerad eller försåld; 3 allt frälse, ”utom rå och rör”, samt donationsgods; 4. rusthållets augmentshemman; 5. fördels-beställnings- lönings- tilldelnings- m.fl. militiæ-hemman, utom boställen; 6. akademie- och gymnasii-hemman, hospitalsgods och prestestommar; m.fl. Befriade åter voro:- 1. säterier och frälse ”inom rå och rör”; 2. militiae- och prest-boställen; 3. rustnings-stammar och häste-hemman vid rytteriet; 4. prebende-hemman; 5. bergslags-hemman; 6. ödes-hemman; 7. hemman ”på frihet upptagne”, för hvilka frihetsåren icke tilländalupit; 8. länsmans-boställen och gästgifverier m.fl.

Öfvergå vi till en redogörelse för innehållet af sjelfva knekte-kontrakterne, möter oss stadgandet om torpet, såsom kanske det mest anmärkningsvärda. Det heter nemligen: ”ehuruväl tillförene om soldatens kläder och löda förmält är, att han desamma af sina tillförordnade värdar, jemte sin riktiga lön af 35 daler k. m. årligen bör åtnjuta, så är lell (likväl) ännu intet om knektens vissa hemkall något specifice nämnt, hvarföre och emedan allmogen, som dertill lägenhet och utrymme hafva kunna, lofvat hafver på en ser deles (d.v.s. afskiljd) plats utmed eller ifrån gården, att bygga soldaten en serdeles (egen) stuga, honom ett spannland åker, kåltäppa, liten haga eller ängstycke af 2 lass hö af bry ta och emedlertid hans rundeliga uppehälle och hemvist förordna; men sedan han sitt hemvist bekommit, är bonden för hans besvär till föda och husrum fri och ”entledigad; men de, som för sina hemmans magerhet och svaghet skull ej kunna sådane hemvister åstadkomma, och således med en nöjaktig lägenhet till bo och föda, knekten utom gården försörja, han skall och må honom inom gårds uti en serdeles stuga hysa och dagelig torftig mat och föda gifva, deremot soldaten hos sin värd, som honom ut- eller inomgårds hyser och föder, emedlertid han på kommenderingar och exercitier ej är stadder, vara förpligtad, när hans rota honom begärer, att arbeta emot någon billig erkänsla och en släpeklädning af vallmar, nemligen rock och byxor, då honom ock skall vara förbudet motvilligtvis sin värds arbete att försumma och hos andra för någon vinning att arbeta, väl vettandes, att der han födan åtnjuter, är ock skäligt, att han sig med mindre arbetslön nöja låter”. Att konungens afsigt med dessa stadganden egentligen och verkligen var, att å ena sidan tvinga soldaten till tarflighet, ordentlighet och sedlighet samt å den andra bereda allmogen en lättnad samt minskning i kontanta utgifter, framgår af åtskilliga ställen i de många föreskrifterne. Så t.ex. föreslår konungen bönderne i Jemtland, att de för föda och kläder åt soldaten skola å sina utlagor få afkorta räntan, 15 daler, som den hos dem inqvarterade knekten dittills uppburit till sitt underhåll och uppehälle. Födan beräknas härvid till 10 daler, samt ”kläder och andra förnödenheter” till öfrige 5 daler. Och säger sig konungen härtill vara föranledd, emedan ”gemenligen hos gemene knekten den vårdslösheten finnes, att när han får hafva sin frihet och sjelfsvåld, förtärer han på en gång och i en kortan tid nästan allt hvad han skall, efter staten och vår nådiga förordning, lefva utaf hos bonden, som är hans rätta husvärd, fast han sedan hela året måste lida nöd”.

Från början var emedlertid rotehållarens skyldighet, att anskaffa torp, sålunda icke ovilkorlig, utan soldatens hemkall bestämdes antingen i torp, eller i egen stuga och ”daglig, torftig mat och föda”, när roten icke hade lägenhet till torp. Huru varmt konungen dock ifrade för torpens införande, synes bland annat deraf, att landshöfdingen i Calmare län förbjudes, att i förordningen om rotehållet införa alternativet, att roten kunde lqmna knekten husrum, i stället för torp, emedan det kunde gifva rotehållaren anledning, att dröja med torpets uppbyggande, ”när han vet, att det står i hans fria vilkor, att förnöja soldaten på annat sätt”. Konungen förklarar ”det vara alltnog, att ett sådant nödfall allenast är ihogkommet och iakttaget i kontraktet”. De hemman, som sakna skog, få dessutom från kronans allmänningar virke till soldattorpen o.s.v. För torpen och deras uppförande finnas för öfrigt otaliga föreskrifter, redan vid denna tid. Så deltogo vid uppbyggandet af husen alla rote-delegarne lika, så att 1/4 och 1/2 hemman gjorde lika arbete och kostnad, som ett helt. Platsen för torpet utses af en officer, jemte kronofogde eller länsman. Stugan behöfver icke hafva kammare eller förstuga (Calmare län). Brukar och bebor icke knekten sitt torp, får han icke för detsamma någon ersättning (Westmanland) o.s.v.

Hos bonden skulle knekten arbeta emot någon billig erkänsla, dock lägre än hos andra, ja så låg, att det i Skaraborgs län ”lemnas bonden sedan fritt”, om han vill, jemte släpkläderna, gifva knekten något, ”när han med flit arbetar”. Endast för arbetet hos rotehållaren, egde han rätt till släpkläder. Detsamma gällde om kost (143) Arbetade knekten hos andra eller hade han erhållit torp, får han icke ”vederlag för kosten”. Och likväl är det hemkall, som ännu i vår tid utgår, endast ett sådant vederlag, emedan torpet ansågs för litet. Hemkallet blef ”vinterkost”. Carl XI önskar dock påtagligen att soldaten, jemte det han står på en låg social ståndpunkt, liar med hänseende till rotehållaren en viss sjelfständighet betryggad, hvadan denne konung oaflåteligen, visserligen icke förbjuder, men motverkar, att den indelte krigaren skall arbeta hos bonden för s.k. klädlön, d.v.s. kläder och föda. Att med torpet å andra sidan afsågs egentligen endast hemvist, och icke jordbruk, synes tydligt. Då t.ex. konungen medgifver knekten (Dalsland), att få bo på egen jord, om han sådan eger, talas om den ”backstuga, som för honom uppsåttes” och för hvilken han i detta fall skulle få ”något vederlag af bönderne”. Ännu bättre synes det af ordalagen i sjelfva knekte-kontrakterne samt af torpets författningsenliga storlek.

I knektens frånvaro hade hustrun rättighet, att besitta och begagna torpet, men till underhåll eller hemkall hade hon icke någon rätt. Landshöfdingarne uppmana äfven allmogen, att anskaffa torp, för att ”kunna blifva soldatens vidare besvär qvitt”. Man visade bonden fördelen af, att icke vidare vara utsatt för ”knektarnes prejerier”. (144) Slutligen anbefaller konungen på sitt vanliga sätt, sedan uppmaningar och föreställningar blifvit med mer och mindre framgång använde, att torp, ”ett litet torp”, skall anskaffas.

De förut brukliga tågpenningar afskaffas, men vid utmarsch lofvar allmogen, att låta ”affölja hela lönen för ett år”. Under fredstid tillförsäkras rotehållarne frihet från inqvartering af andra trupper. Vakans skall ersättas inom 3 månader, men vid större afgång under krig, skulle rotarne ”när freden följer, njuta något längre uppskof med completteringen”. Befälet skulle af kronan aflönas och med hemman förses, samt endast korporaler och manskap roteras, o.s.v.

Men hvad var det nu af allt detta, som var nytt och egentligen är förtjent af uppmärksamhet? Svaret torde kunna sammanfattas i följande fyra punkter: 1. att rotehållarne sjelfve och deras folk äro frie från utskrifning; 2. att roten blifver fast och oföränderlig samt det utskrifna manskapets antal derigenom en gång för alla bestämdt; 3. att jorden uteslutande blir ansvarig för kostnaderne, samt 4. att soldaten får boställe, I allt öfrigt är roteringen den gamla utskrifningen efter gärdetal, endast att ”den legdes” vilkor blifva förändrade, fastställde och lagbundne. Att jorden numera är ansvarig och icke jordegaren, framträder snart alldeles oförtydbart, då konungen anbefaller landshöfdingen i Södermanland, att för rotar, der icke någon duglig knekt finnes att taga, samt hvilka ”sig ej vela om knekt bekymra”, anskaffa karl och ”sedan allt hvad en sådan knekt kan hafva kostat, som i sådant fall lärer blifva en dyr knekt, af ”rotens egendom låta föryttra och exequera”.

Samtidigt infördes soldattorp äfven för de utskrifne knektarne. Det heter nemligen: ”thy vele vi af ridderskapet och adelen samt krigsbefälet hafva förordnat och oss emellan stadgadt, att 4 frälsegårdar emot 2 af skatte åsämjas, att bygga för en knekt torp med förstuga och fähus, samt förordna åt knekten en kåltäppa och gifva honom årligen ett lass hö och ett tjog halm. Men den, som icke vill gifva honom hö och halm, måste tilldela honom så mycket land af utmärker, hvaraf han må få så mycket upprifva, som kan gifva honom ett lass hö och ett tjog halm, dock skolandes stå i frälseegarens goda behag, hvilketdera han förordna vill. Om sommaren brukar knekten bolbys mulbete för en eller två kor och några får, så vida landsortens beskaffenhet tål och tillåter. Hinna icke de stugor till, som de fyra frälse och två skatte utsätta, då förmode vi af ridderskapet och adelen samt krigsbefälet underdånigst, att kongl. maj:t det, som brister, lärer antingen på almänningarne, der det finnes och utan konungens och bärandets skada och afsaknad ske kan, utsöka för dem hopställen, som häradet i sådant fall måste uppbygga ”(kanton-systemet), eller ock af hemfallne militiæ- eller andre kongl. maj:ts hemman dem något till boställe tilldela låta; varandes förmodligt, att när knekten således får sitt hemvist, och bekommer dertill den delen, som kongl. maj:t honom kan tillslå, han väl skall komma till rätta, kunnandes han med arbete sin öfriga födso förtjena” o.s.v. Med ett ord, i det närmaste samma föreskrifter, som i knektekontrakten intogos.

Dessutom förbehöll sig frälse-egaren fri disposition, ”att, ”hafva desse knektestugor på det ena eller andra stället ”ståendes”. På dessa åtaganden af adeln, ingick äfven allmogen. Torp voro sålunda redan år 1683 allmänt införde för landsregementerne till fot, likasom de sedan 1653 voro bruklige vid båtsmanshållet, och dermed största betänkligheten och hindret för det ständiga knektehållet undanröjdt, likasom den mest genomgripande och i sina följder vigtigaste förändringen genomförd. Vid nämnde riksdag anhöllo äfven de öfriga gamla provinserne, som icke ännu på det ständiga knektehållet ingått, att det skulle stå dem öppet, ”så framt det med tiden skulle låta sig göra” och de sådant åstundade. Förbehåll gjordes uttryckligen, att torpen icke i framtiden skulle kunna afsöndras och skattläggas, hvilken fruktan hos allmogen för torpens skattläggning förklaras deraf, att först år 1743 medgafs frihet från skattläggning för torp å skattejord.

Snart ingå äfven nyssberörde landskap dylika öfverenskommelser, ehuru jemkningar och ändringar tid efter annan ännu länge förekomma. Sålunda fastställes indelningsverket för Jemtland 3:ne gånger o.s.v. Officersboställen få dock icke vid ifrågavarande jemkningar indragas, ”kommandes man eljest aldrig till någon beständighet med verket”. Det sista kontraktet afslutades dock först år 1733 (Österbotten). Dels af denna anledning, dels emedan kontrakt afslöts med hvarje provins serskildt, blefvo emedlertid vilkoren i åtskillige detaljer olika i olika orter. Undantag och eftergifter beviljades till och med enstaka socknar, enär ”hvar och en provincie sin egen beskaffenhet hafver”. En redogörelse för dessa otaliga och brokiga föreskrifter ligger naturligtvis icke inom detta arbetes plan eller omfattning. (145) Grundtanken var dock öfver allt och ständigt densamma, samt är ännu orubbad. Serskild uppmärksamhet förtjena de föreningar, som afslutas för en jemnare rekrytering genom skof-inrättningen, i dess olika former, hvilken likaledes ännu qvarstår och derföre icke behöfver här intagas.

Betrakta vi den nya organisationen i dess helhet, så kunna vi icke undgå, att finna, huru naturligt och enkelt den utvecklar sig utur förut bestående förhållanden, om den äfven i sina följder blir en af de märkligaste och mest ingripande i vår histora. Inom landsregementerne till fot voro nemligen vid tiden för reorganisationens genomförande, såsom vi veta, redan kompanierne förlagde inom bestämda ortgränser, efter härader och socknar; det utskrifna manskapet stannade inom sin ort; tågpenningar lemnas den utskrifne vid utmarschen, likasom gevärs- och kommiss (beklädnads-) penningar samt rotepenningar (städsel) erläggas vid sjelfva skrifningen; vill den ”lagskrifne” stanna hemma, leger han en annan att gå i sitt ställe, emot hufvudlega; manskapet har på en del orter till och med kronohemman, per man, att bruka och bebo, således boställe; befälet har sina ”boställen” inom regementets och kompaniets stånd; hvarje regemente har sina tilldelte hemman och räntor, sitt eget indelta aflöningsverk. Genom införandet sedan år 1642 af utskrifning efter gärdetal såsom regel, blifva rotarne genom häfd äfven till en viss grad fasta och jorden de facto, om äfven icke ännu de jure, ansvarig för utgörandet af de med utskrifningarne förenade kostnader. Vidare då adeln roteras för sig sjelf, tillsammans med krigsbefälet, d.v.s. militiæ-hemmanen, för så vidt dessa voro utskrifning underkastade, så var deraf en följd, att för frälset, som egde att sjelf utse och ”leverera” knekten, skulle rotarne blifva ännu mera fasta. Vi finna slutligen, huru samtidigt med rotehållets införande, både adel och allmoge på konungens yrkande förbinda sig, att förse äfven de utskrifne knektarne med torp, hvilket sålunda icke var med det äldre indelningsverket, utskrifning ens oförenligt Den store rikshushållaren Carl XI ville nu endast hafva säkerhet för roteringens oafbrutna och ordentliga fullgörande och han vann detta sitt mål, genom att förmå jordegaren, såsom sådan, att ansvara ej mindre för de kontanta kostnaderne, än för rekryteringen. Det var af samma skäl, som konungen önskade och genomdref, att ryttarehemmanen, rusthållen, skulle emot uppbärande af hästeräntor m.m., ”sjelfve rusta”, d.v.s. hålla sventjenare och med sin jordeganderätt ansvara för rustningens fullgörande. Resultatet blir, att det nya indelningsverket för fotfolket, det s.k. rotehållet, i sin grund är värnepligtens förvandlande från personligt besvär till realskatt, att den allmänna värnepligten tills vidare de facto af skaffas. Då emedlertid värfvade arméen fortfarande vid denna tid var den egentligen activa krigshären, uppgående under fredstid, ännu sedan indelningsverket redan var genomfördt, till 26 à 30,000 man och indelta arméen sålunda, i likhet med de gamla ”landsregementerne” och den tyska landtmilisen, ursprungligen var en inhemsk krigsreserv, så blir utbytet af utskrifning, d.v.s. allmänna värnepligten, emot rotehållet, d.v.s. realskatten, icke ens från statens synpunkt öfverraskande, helst om vi ihogkomma, att det skedde under en enväldig konung, som naturligtvis icke med någon synnerlig förkärlek omfattade hvad, som berodde på bevillning af folkombuden. Dylika organisationer voro dessutom i tidens anda. Den 29 November 1688 införde Ludvig XIV milis-systemet i Frankrike. Huru förhållandet var i grannländerne, (146) är redan på andra ställen omförmäldt. Skillnaden var egentligen, att Carl XI:s onekligen redan från början fastare organisation blef varaktig, såsom serdeles lämplig för våra förhållanden, sådane de efter Carl XII:s olyckor sig utvecklade.

Att emedlertid den personliga värnepligten var alltför gammal och med det allmänna föreställningssättet sammanvuxen, för att kunna fullkomligt undanskjutas, framgår af åtskilligt. Konungen föreskrifver t.ex. ”att hvad knektens lego, lön, kläder och underhåll vidkommer, detsamma efter öretalet”, – d.v.s. efter den vid jorden fastade skatten, skatteöre, skattstyfver – ”bör betalas och utläggas, men hy ad knektens anskaffande anbelangar, så böra alla i rotan dertill vara lika obligerade och förpligtade”. Vidare skulle ”stora och välbehållna hemman, som befinnas hafva 2:ne åboer och sålunda klufne äro”, anses för 2:ne halfva hemman, d.v.s. hvardera ingå i rotehållet såsom helt hemman. Så förklarar konungen, med afseende på Wermland, att alltid ett hälft, hemman lika med ett helt uti utskrifningar och roteringar svarat.” När ett eller flera hemman inom roten kommo i ödesmål, fick vidare hela fögderiet sammanskjuta knektens lcga, lön, kläder och underhåll, ”men att anskaffa knekten, skall den vara förtänkt, som uti rotan behållen finnes”. Om i roten intet manskap var att tillgå, anskaffades karlen utur socknen eller häradet, ”som i Dalarne sker, hvarest hela socknen knekten utnämner, lika som ett skof omkring”. Sålunda icke ännu riktig realskatt, utan ett upplifvande af den gamla hamnelags-idéen, hvilken äfven utvuxit från allmänna värnepligten och äfven hade ett slags skof, samt på sin tid öfvergick i utskrifning efter mantal, ”bondehären”, utan att derföre ännu länge i kameralt hänseende försvinna, likasom Carl XI:s indelningsverk redan sett allmänna värnepligten, ”utskrifning efter mantal”, åter väckas till lif genom landvärn (1808), förstärknings- (1811) och beväringsmanskap (1812), (147) samt genom de facto ständiga vakans-afgifter till god del äfven redan antagit rent kameral beskattningsnatur. Allt går i en ständig kretsgång, men – framåt.

Återgå vi emedlertid till roteringsverket och dess utveckling, hafva vi redan sett, huru frälset tvangs, att ingå i rotehållet, enär det i annat fall kunnat genom ständiga utskrifningar utarmas. Oeftergifligen fordrade konungen, att erhålla 1200 man af hvarje landskap, hvilka derigenom äfven blefvo mycket olika betungade. Endast i Småland och Finland skedde roteringen länsvis, inom hvilka orter till följe deraf också regementernes styrka något nedsattes.

Huru indelningsverket förklarades orubbligt, är redan under rytteriet omnämndt. För ödeshemman, hvilka på ett betecknande sätt, äfven under Carl XI:s fredliga regering, ständigt förekomma, utfärdades många föreskrifter. Blef frälse-rote öde, fick frälsemannen eller hemmanet svara för knekten. Var det skatte, förlorades skatterätten. Krono åter, fingo de öfrige förena sig, att hjelpa hemmanet åter i ”brukning och bergning”. Gräsgäld togs under tiden och användes till knektens lön. Under ”frihetsår” på ödeshemman, får knekten sin lön af häradet eller de andre i roten. I Wiborgs län, der större delen af rotarne redan år 1698, sålunda före kriget, voro öde till följe af hungersnöd, får knekten sjelf eller ”någon behållen bonde af roten” bruka så mycket af det i roten ödeliggande hemmanets egor, som soldaten i lön 5 af detsamma bör hafva. I knektekontraktet för Wermland stadgas, att vid enkelt ödesmål skulle ersättning lemnas socknevis och, då ödesmålen blifva ”många och svåra”, häradsvis. I andra orter utgingo bidragen korporalskapsvis. Kapitlet är lika rikt och omvexlande, som sorgligt.

Förhållandet rote-intressenterne emellan, fastställes ungefär sådant, som det ännu fortbestår. Planpenningar anbefallas, o.s.v. I afseende på förhållandet mellan rotehållaren och soldaten, var Carl XI serdeles sträng, att knekten icke fordrade mer än sin lagliga rätt. Förbrytelser häremot straffades med nio hvarf gatulopp. Med rekryteringen emot lega eller värfningspenningar, samt med den tygellöshet, som de långvariga krigen under en dålig fältförvaltning framkallat, hade nemligen käppen och prygel-lagstiftning fått inträde i alla arméer. Visserligen utbildade sig den allmänna lagstiftningen i samma riktning, (148) men egentliga anledningen torde dock legat i rekryteringssättet och beskaffenheten af de elementer, hvilka i arméerne ingingo. Grunden var kastandan hos befälet, råheten hos soldaten. Huru den sednare denna tid ansågs och behandlades, kan synas af föreskriften, atttjufvar icke få afskedas, ty ”eljest torde flere slå sig till denne odygden”. (149) Spö fick den, som försummade gudstjensten, (150) sof på post, tog huden af en häst m.m. dylikt. Först med utskrifningarnes, d.v.s. conscriptions-systemets, återinförande och upplystare åsigter i allmänhet, förmildras militär-lagarne. Så snart rekryteringen åter utgår från den gamla personliga värnepligten, framstår åter den gamla oviljan emot käppen, ty Saxo berättar, att då penningeböter infördes, i st. f. landsflykt, såsom straff för injurler, undantogs det fall, att någon slagit en annan med ”käpp”, emedan man sålunda plägade bortjaga hundar. Det var äfven under fransyska revolutionen, som Carnot, såsom krigsminister, först mildrade den passiva lydnaden för soldaten, samtidigt med, att den sednares activa sjelfverksamhet skapade en ny krigskonst.

För torpet svarade roten i soldatens frånvaro. Var soldaten åter hemma, ansvarade han sjelf för byggnadernes underhåll och jordens brukning å torpet, derest icke annorlunda var öfverenskommit vid karlens antagande. Redan 1693 var detta stadgadt, men upprepades 1719, då med freden föreskrifterne för freden återupplifvades. Då knekten icke kunde arbeta hos alla sina rotebönder på en gång, voro dessa pligtige, att sinsemellan ”förena sig, när och hos hvem knekten vid den och den tiden på arbete skall brukas”. Denne skulle lemna honom ”sin erkänsla för arbetet”. Beloppet får slutligen landshöfdingen bestämma, men släpeklädningen, som enligt knektekontraktet skulle lemnas för arbetet, får af hela roten ”proportionaliter efter mantalen” utgöras. I flera landsorter begär allmogen, att få slippa släpeklädningen, emot det att soldaten får arbeta hos hvem han vill, men detta afslås till en början och befälet befalles tillhålla knekten, att arbeta hos roten. Undandrager sig knekten arbetet, får han icke några släpkläder (151), heter det ännu. Förbättrar knekten torpet, skall han dervid lemnas orubbad. Tio år sednare förbjudas dock soldaternes odlingar ”utom torpet”. Då knekten rymmer eller dör, uppbär roten den innestående lönen, dock i sednare fallet endast, när enka eller bröstarfvingar icke finnas, o.s.v.

I afseende på rekryteringen stadgas, att derest landshöfdingen och öfversten äro af olika tankar om rekrytens duglighet till krigstjenst, frågan skall afgöras vid general-mönstring. Serskildt anbefalles, att rekryterne skola antagas utan något slags frivillig gåfva, ”discretion”, till befälet, ”som de eljest brukade pläga”. För öfrigt användes åtskilliga sätt, att fa rekryter för godt pris. Vi hafva redan omnämnt ”lösdrifvarne”. Ett annat sätt var, att enligt vargerings-idéen livarje socken får uppföda 2, 3 à 4 pojkar till rekryter, hvilka icke få värfvas eller till sventjenare antagas, utan för det afsedda ändamålet ”disponerades fritt och obehindradt”. Detsamma berättar landshöfdingen var brukligt i Westerbotten. Bönder, som icke hade söner, uppfostrade barn till soldater, för att slippa utbetala den dryga legan, enär knekten aldrig var nöjd med det af konungen fastställda beloppet, utan måste förnöjas med bi-kontrakt. Man vakade ock öfver rekryteringen med en skoningslös, ehuru till en början otvifvelaktigt nödvändig strängbet. Dock ser Carl XI, såsom alltid, mera på att ändamålet vinnes, än att lagens bokstaf upprätthålles. När på Dalsland förekommer, att utskrifne huggit tummarne af sig, för att slippa krigstjenst, befaller konungen, att landshöfdingen skall ”se genom fingrarne” med sådane, så framt de anskaffa annan duglig karl i sitt ställe, men i annat fall ”sluta dem i jern” och försända dem till Marstrand. Under Carl XII bestraffas deremot dylikt brott med 15 par spö, om den stympade ändock kunde tjena, men annars med 30 par och lifstids fästning. Då knekt vid mönstringen icke fanns antagen för en ledig rote, skulle inom densamma uttagas ”en dugelig son, måg eller dräng”, men der ingen sådan finnes, der ”måste den bäste bonden i rotan stå i pant för knekten och i rullan så länge införas, tilldess roten skaffar en annan”. Der en sådan ”bonde” icke fanns att taga, skulle landshöfdingen anskaffa knekt, såsom redan är omförmäldt, och utmäta, kostnaden ”af rotens egendom”. Carl XII medgifver slutligen, att skatte-rätten fick försäljas, för att anskaffa rekryt, och legan af köpeskillingen betalas. Det inträffade äfven, att rotehållaren sjelf tjenade som sventjenare under rusthåll och af denna anledning ansåg sig fri från skyldigheten, att anskaffa rekryt, men Carl XI insatte honom till knekt och befallte, att en annan sventjenare skulle af rusthållet anskaffas. Vid ett likartadt tillfälle befalltes alla dragoner vid Bohusläns regemente, som hade jord i Westergöthland, att inställa sig vid rusthållen och lemna sina skattejordar åt ”närmaste slägt eller andre till bruk och bergning”. Soldat, som legde karl i sitt ställe, ansvarade enligt den gamla grundsatsen för rekryten, om denne rymde. Någon viss kroppslängd eller s.k. soldatmått, var icke föreskrifven, ehuru vi snart finna, att ”oansenlige” knektar kasseras, o.s.v.

I afseende på tjenstetiden, varnar konungen ständigt, för att afskeda sådant manskap, ”som ännu någon tid kan göra tjenst, så väl derföre, att icke regementet, genom mycket afdankande af de gamle, må blifva med en hop unge och oförfarne knektar uppfyldt, utan ock ”rotarne med så många nya knektars anskaffande, som aldrig utan bekostnad aflöper, ej heller må utmattade blifva”. Carl XII stadgar slutligen, på allmogens begäran, att soldat icke får afskedas, så länge han för ålderdom eller annan bräcklighet förmår göra tjenst, derest icke sådant af kongl. maj:st sjelf någon gång för serdeles orsaker kan tillåtas. Afsked får, såsom hittills, endast beviljas på general-mönstring, men i slutet af Carl XI:s regering införes dock interims-afsked, ehuru aldrig utan rust- och rotehållares vetskap och innan soldaten befunnits för ålderdom o.d. oduglig. I Elfsborgs län ifrågasatte allmogen, att knekten skulle ingå på vissa år, utan lega, på sätt redan är omnämndt och i Norrige brukades. Konungen finner förslaget icke alldeles förkastligt, men yttrar bland annat, ”att om de åstunda någon befrielse, förr än de hafva tjent 16 eller 20 år, så lärer det väl icke kunna gå an, alldenstund eljest genom alltför korta omvexlingar, krigsöfningen och disciplinen hos allt föreniges (?) nytt och ungt folk så småningom skulle förfalla och vi intet blifva så väl betjente, som då när den gamle och välöfvade soldaten blir qvar i tjensten och det serdeles vid något tillstundande krig, då slikt ombyte lätteligen kunde förorsaka confusion och skada”. Allmogen betänkte sig derefter och fann bäst, att det blef ”vid gamla vanligheten, att knekten tjenar, så länge han förmår”. Onekligen äfven, att ehuru denna grundsats kan utsträckas och kanske har blifvit utsträckt alltför långt, den långa tjenstetiden dock upprätthåller disciplinen och bibehåller den traditionella andan på ett sätt, som icke på annan väg kan vinnas och hvarförutan icke någon indelt armée och minst den svenska, med dess korta öfningstid och långa fredslugn, kunnat och kan bestå. Vi känna alla, att numera ingår i den conscriberade fransyska arméen, med dess ständiga öfningstillfällen, ett starkt värfvadt element, då friköp äro tillåtne samt uttjent manskap och underbefäl för de inflytande medlen leges, att för viss tid qvarstå. De stora militära ändamål, som härmed afses, torde vara: 1. att befria från krigstjenst dem bland de utskrifne, som af ett eller annat skäl sådant önska. 2. att bevara åt hären en utmärkt stam af gamla soldater, samt 3. att bereda dessa sednare, utan statsverkets betungande, en bättre aflöning och ett nöjaktigt understöd vid afskedet. Något dylikt uppnådde äfven Carl XI med rotehållet, ty enligt detsamma: 1. blef legningen regel och den utskrifnes, d.v.s. rotehållarens, egen inställelse undantag; 2. bevarades åt krigshären genom den långa tjenstetiden en utmärkt stam af gamla soldater, samt 3. bereddes soldaten en bättre ekonomisk ställning än den, som sold eller underhåll för dagen kan lemna.

Samtidigt med indelningsverket ordnades naturligtvis äfven ”tjensten på roten”. Militien hemma i landet ställdes under de vanliga domstolarne och landshöfdingarne, likasom alle andre. Soldatpost införes, hvarvid dock en efterföljansvärd omvårdnad om soldaten bör anmärkas. När ordres icke fordra skyndsamhet, skulle de med vanlig ”kyrkopost” befordras och från predikstolarne bekantgöras. Långt sednare bestämmes, att derest ordres kunna med posten meddelas eller från predikstolarne kungöras, får rusthållare, ryttare eller soldat icke med dem besväras. I Dalarne förbjudes s.k. ordinants-vakt. Bruket var der nemligen, att officerarne hade ordonnanser för ordresföringen, försedde med matsäck, o.s.v. Ortnamn införas på kompanierne.

Så snart emedlertid arméen, vid krigsrustningen år 1700, sattes på fältfot, visade sig genast, huru knektekontraktens stadganden voro helt och hållet beräknade för fredsförhållanden. Men så öfverträddes de äfven, redan innan kriget utbrutit. Vid Westmanlands regemente afskedades manskap på kapitenernes anmälan, att de voro ”orkeslöse och oduglige”, ehuru enligt kontraktet landshöfdingen skulle pröfva förhållandet; vid Westerbottens regemente rekryterades tillfälliga vakanser vid samlingen i Umeå från ”de närmaste rotarne”, utan afseende på om dessa voro vakanta eller icke, hvarvid dock bör anmärkas, att vid detta regemente fanns rekrytering efter skof, hvilket mildrar kontraktsbrottet, så framt brist icke förefanns på folk, som var villigt att ingå i krigstjenst; vid Kronobergs regemente fick kommenderande generalen, efter ankomsten på utländsk botten, utgallra de odugliga o.s.v. Allt militäriskt riktiga och nödvändiga åtgärder, men vidtagna i strid med öfverenskommelserne med allmogen. Kom så uppsättningen af tre-, fyr- och femmänningarne, hvarföre redan under ”rytteriet” är redogjort. De ”skulle uppsättas efter rotetalet, således att tre rotar sättas tillsammans, att praestera en knekt”, o.s.v. Nödvändigheten deraf, skulle landshöfdingen, ”med tjenliga och eftertryckliga expressioner”, föreställa allmogen. Rotehållarne skulle underhålla knekten hvar sin vecka, så länge han var hemma. Allmogen skulle vidare skaffa honom ”en rock af grått valkadt vallmar och hatt, samt ett par skor”. Allt annat, såsom strumpor, skjortor o.d., skulle karlen skaffa sig sjelf, af sin lega. De hemman, som äro så fattige på ”manbart folk, att inga drängar finnas i roten”, få lösa knekten med 100 daler k. m. Der ”enaste manshjelpen” icke kunde uttagas, får vakansafgift utgöras t.o.m. med skjortor, stöflar och skor åt manskapet. Detta redan under första krigsåret. Hela Jemtland förskonas från tremänningarne, i anseende till bristen på folk, men för Finland afslås samma begäran, ”i thy högst nödigt vill vara, att man sig efter yttersta förmåga angriper”. Konungen begär vidare af bergslagerne upprättandet af det gamla bergs-regementet, till hvilket kronan lofvar, att lemna ”värjor och mousquetter”.

Snart tillgripes utomordentlige åtgärder, äfven för de ständige regementernes kompletterande. Sålunda finna vi, huru vid rekrytering efter befordrad soldat, skyldigheten att anskaffa rekryt förklaras åligga alla rotar i socknen gemensamt, samt huru konungen dervid uppmanar, att ”dertill alltid hafva en eller två i wahrgerning och förråd”. Ord och tankar, som Carl IX:s olyckliga polska krig år 1602 första gången väckte till lif. Huru idéen ännu fortlefde, är redan omnämndt. Den var under tiden utvecklad i Norrige, der lsegderne höllo en reservkarl för hvar soldat. Desse ”reserver”, som skulle ligga i garnison, då arméen gick i fält, samt ersätta afgången vid den sednare, afskaffades i nämnde land redan 1685, hvarföre Carl XI icke heller finner dem i Sverige behöflige, men återinföras nu genom rescriptet 6 Mars 1700, då Carl XII äfven finner dem ändamålsenlige. En organisativ vexelverkan mellan grannländerne, hvilken är lika naturlig, som ofta förekommande. En dylik krigsreserv måste äfven ovilkorligen framstå såsom en nödvändighet, så snart det ständiga knektehållet, i st. f. att vara reserv hemma i landet åt en i fält stående värfvad armée, sjelf numera blir den egentliga fältarméen. Bonden saknade rekryt, staten reserv för arméen. Båda måste på något sätt fylla bristen. Tremänningarne afsågo en dylik reserv, men drogos genast till fältarméen, blefvo en ökad rotering och rustning, samt tarfvade sjelfve sålunda en ”reserv”. Först med återupptagandet af den allmänna värnepligten, utskrifningen efter mantal, conscriptions-idéen, blef vargeringen, såsom krigsreserv, icke längre behöflig och först då sjunker den tillbaka i sin graf. Men vi återgå till rekryteringen under krigsåren.

Konungen medgifver, såsom en nödfallsutväg, skatterättens försäljande, för att af rotehållaren erhålla medel till knekte-legan, hvilken i Helsingland berättas uppgå till 3 à 400 daler. Regeringen förständigas, att uppmana rotarne till att kompanivis ingå föreningar, att ersätta afgången på folk och persedlar. Enligt en dylik öfverenskommelse, skulle hvarje rote betala 4 daler s. m. årligen, deremot hvarje vakant rote erhålla 100 daler k. m. Snart anbefallas dylika föreningar, hvilka äfven få ingås regements- och länevis. Rotehållarne åläggas slutligen, att äfven vid fotfolket anskaffa trosspojkar, hvilka, en gång fullväxte, skola insättas i vakanta nummer och sålunda komma rotarne ”till hjelp och understöd”. En landshöfding, som anmäler, att han måst till rekryter för indelta regementerne ”uttaga” bönder uppå frihetshemman, ”nämnde- eller tolfmän, klockare, socknehandtverkare och flere slike”, får till svar, att han skall göra sin flit, ”att bekomma lösdrifvare och eljest tillse på hvad sätt det sig göra låter, att få annat manskap, uti de bönders ställen, hvilka bebo någre på frihet upptagne hemman och äro roterade”, men klockare, sockenhandtverkare o.d. ”få ej mer, än andra, sig undandraga, att låta bruka sig till riksens försvar”.

Förlägenheten och bristen på folk blifva dock naturligtvis efter 1709 års olyckor ännu större, kräfvande ännu mera utomordentliga ansträngningar af folket, ännu mera kraftfulla åtgärder af regeringen. Tillståndet i landet och inom arméen under denna tid tillhör allmänna historien. Vår tid kan sannolikt icke fatta de bördor, som Carl XII:s krig lade på folket, serdeles rust- och rotehållare. Såsom redan vid rytteriet är anfördt, måste nemligen desse sednare nu ånyo uppsätta, först de ständiga regementerne och sedan 3-, 4- och 5-männingarne. Enligt knektekontrakten voro de derjemte skyldige, att ständigt komplettera de förstnämnde, hvilka knapt uppsatte, under Stenbocks skånska fälttåg ånyo decimeras och under hans olyckliga tyska tåg fullkomligt förstöras. Tremänningarne ogde deremot icke någon rekryterings-tillgång. För att bereda en sådan var det, som konungen begärde de s.k. socken-knektarne. Hvarje socken skulle först, antingen den var stor eller liten, utgöra en man, dock med frihet för de större kommunerne, att frivilligt lemna mera manskap (!). Landshöfdingarne skulle, genom de ”beskedligaste” (152) i hvarje socken, söka utverka de öfriges bifall. Idéen var icke ny, vi hafva funnit den under åtskillige former, i de danska socken-ryttarne, i rekryteringen sockenvis inom det ständiga knektehållet t.ex. Dalarne, kanske mest utpräglad i skof-inrättningen. Den förekommer i preussiska kanton-systemet (153) o.s.v. Det var associationsidéen, tillämpad för militära ändamål. På ”frivillighetens” väg mötte dock utförandet många hinder. Flera landshöfdingar ville fördela dem efter hemmantal eller afräkna tremänningarne på sockenknektarne, men detta afslås. Snart nödgas konungen anbefalla åtgärden, i och bestämmer dervid, att en sockenknekt skall utgå efter hvarje 25 mantal. Att härvid samma grunder följes, som vid indelta arméens rekrytering, synes bland annat deraf, att lega till knekten utbetalas. Det är sålunda vid verkställigheten icke något annat ån den gamla utskrifningen ”efter gårdetal”, som äterinföres. Slutligen tvingas konungen af nödvändigheten, att återgå äfven till utskrifning ”efter mantal”, såsom alltid nödankaret i krigstid. Den benämnes nu nya voteringen och de utskrifne voteringskarlar, hvilka benämningar bevisa, huru indelningsverket och de gamla utskrifningarne ännu i allmänna föreställningssättet sammanföllo. Landshöfdingarne fingo upprätta rullor på alla, som kunde komma i fråga till utskrifning ”och som icke bodde på sådane hemman, som bidrogo till indelta härens underhåll”. Undantaget är märkligt och fullkomligt författningsenligt. Det var verkligen endast de sålunda undantagne, som genom indelningsverket voro befriade från utskrifning, likasom adeln genom sin rusttjenst var derilrån befriad. Alla andra samhällsklasser voro lagligen och fortfarande underkastade utskrifning. De indelades nu med ungefär 5 man i hvar rote och utskrifningsofficeren uttog den dugligaste, som dervid på gamla sättet af ”rotesällarne” erhöll rotepenningar, 6 daler s. m. af hvarje. Den, som icke vid tillfället infunnit sig, var sjelfskrifven. Allt enligt de gamla föreskrifterne. Äfven i städerne verkställdes dylika utskrifningar. I sammanhang härmed torde icke vara olämpligt, att anmärka, det en del af beskyllningarne emot Carl XII för lagstridiga åtgärder i militäriskt hänseende, äro kanske alltför hårda (154). Sålunda var visserligen befallningen om tremänningarne och socken-knektarne ett brytande af knekte-kontrakten, men konungen försöker äfven först, att på öfvertalningens väg genomföra dessa åtgärder, hvilka han slutligen genom fortsatt motvillighet nödgas att anbefalla. I stormiga tider lärer nödvändighetens lag alltid komma att tala högre, än andra lagar. Nya voteringen var åter fullt laglig. Då Stenbock föreslår en ”allmän utskrifning öfver hela riket och det utskrifna manskapet sedan fördelas på alla regementer, som någon ersättning behöfva”, afslås detta af Carl XII såsom stridande emot knekte-kontrakten, med uttalande af en fruktan derjemte, det derigenom ”allehanda folk komma, att blandas tillsammans”, d.v.s. landskaps-indelningen inom arméen rubbas. När en landshöfding begär, att för Westerbottens regemente få uttaga ”bondesöner och drängar, som ogifte äro, hvarest de äro, och sätta dem för de rotar inom socknen, som antingen alldeles äro öde, eller derest ingen af rotesällarne finnes duglig till soldat”, vägrar konungen härtill sitt bifall. När konungen anser skof-inrättningens införande vid hela arméen i nyttig, enligt bruket vid Nerikes och Wermlands regemente, uppmanar han endast, men befaller ieke åtgärden, såsom varande i strid med knekte-kontrakten. En mängd sådane facta kunna anföras, som bevisa, att Carl XII städse aktade rust- och rotehållares kontraktsenliga rättigheter samt sökte bibehålla indelningsverket ”fast och orubbligt”, om älven nödvändigheten tvingar honom att, serdeles emot slutet af hans regering, undantagsvis tillgripa utvägar, hvilka icke efter författningarnas bokstafslydelse kunna försvaras, t.ex. tvångsvärfningarne, hvilka äfven voro utskrifning ”efter mantal” och för hvilka under rubriken ”värfvadt krigsfolk” närmare redogöres, samt då han befaller, att enär en stor del af det i Skåne uttagna ”nya roterings-manskapet” finnes vara odugligt, skall general-gouverneuren ”på insockne hemman, så väl som på andra ställen, låta uttaga så många dugelige karlar, som dock ej äro bönder, att de vid regementerne varande oduglige med dem kunna utbytas, börande utur hvart härad så många dugeliga nu uttagas, som det tillförene gifvit odugelige, och de vid regementerne befintlige, till krigstjenst odugelige roterings-karlar sättas på samma gårdar, som de dugelige nu tagas ifrån”. Onekligen skulle vår tid anse åtminstone den sistnämnde åtgärden bättre lämpa sig för hästar, än för menniskor, men – inför fienden måste mer än en betänklighet tystna.

Slutligen medgifves, såsom vi redan känna, rotehållarne rättigheten, att ega ”förvarings- eller vargeringskarlar”, en på hvar rote. Denne skulle vara ”i regements-rullan, roten till säkerhet, intecknad och blifva knekt, när roten blir ledig”. Ordalagen i öfrigt bestyrkande, att denna rättighet” var äfven af rotarne begärd och önskad.

Som en anmärkningsvärd omständighet vid rekryteringen torde äfven förtjena omnämnas, huru Carl XII vid de indelta regementernes återuppsättande efter 1709 års olyckor, befaller, att vid hvarje kompani skola vara sex öfvertalige, hvilka vid fotfolket benämnas ”fourir skyttar” och vid rytteriet, såsom vi veta, ”friryttare”. Desse skulle först genom värfning anskaffas, men snart uttages härtill ”de dugtigaste under regementet” och skulle ”i deras ställe reservrotarnes (155) karlar tagas, men som de ej göra tillfyllest”, så ville kongl. maj:st ”bestå ”för de öfrige så mycket i penningar, som den vanliga knektelegan sig bestiger, hvaremot rotarne skola skaffa sig andra karlar i de uttagnes ställen”. Häraf framgår, att roten, när den fick den författningsenliga legan, ansågs, ehuru onekligen i strid med knekte-kontrakten, ega obegränsad rekryterings-skyldighet. På denna väg hade konungen lätt kunnat komma till samma organisation, som 70 år sednare eller år 1788 infördes i Norrige, då nationale och värfvade trupper sammanslås, så att hvarje nationalt regemente får garnisonerande stamtrupp, men en sådan utveckling låg icke i det svenska indelningsverkets anda. Åtgärden visar emedlertid, hvilken vigt Carl XII lade på eliter, mera i samma mån och med rätta, som krigshären genom nyutskrifvet manskap försämras. I samma riktning skulle äfven af hvarje kompani uttagas 12 grenadierer, hvilka under vanliga förhållanden qvarstodo på kompaniet, men voro fria från ordinarie kommenderingar. Samtlige desse märktes med E(liter) i rullorne.

Vid freden efter Carl XII:s död återgick allt för indelta fotfolket inom knektekontrakternes gamla, trånga gränser. Sålunda medgifves nu, att vargeringskarlarne få ”utur rullorne slutas och lösgifvas”, dock med förbehåll för rust- och rotehållares rätt ”på dem, som de gifvit värfnings- eller handpenningar”. Kronan nedlade endast sina anspråk, på att dylika vargeringskarlar skulle finnas (156). Knektetorpet får icke flyttas, om det ligger på utmarken, men i annat fall ”sättas på ort, som mistligast är för hemmanet”. Inkräktningar vid torpen utläggas. Det sista indelningsverket fastställes slutligen år 1733 för Österbottens regemente, pä de gamla grunderne.

Såsom en egendomlig abnormitet torde härvid böra omnämnas, att under sistnämnde regemente hörde Cajana kompani, som endast i krigstid uppsattes till garnison å Cajana fästning eller Cajaneborg, hvilken äfven af allmogen enligt den urgamla seden underhölls. Dessa s.k. krigssoldater utgjordes af drängar och torpare, som ”enrollerades” och under fredstid på vissa tider af året öfvades i handgrepp af en officer, hvitken utgjorde hela kompanibefälet. Bland manskapet uttogs för öfrigt de skickligaste till underbefäl. Sålunda egentligen folkbeväpning (157), som till följd af ortens afskiljda läge erhållit organisation. Tanken återfinnes i det wermländska ”enrolleringsmanskapet”.

Innan vi lemna indelta fotfolket, bör äfven omnämnas det egendomliga sätt, hvarpå den indelta, finska militien vid fredslutet uppsattes. Den förstärktes nemligen med svenskt manskap och öfversändes sålunda uppblandad till Finland, med förständigande för rust- och rotehållare, att försörja manskapet ”med herberge och kost hemma hos sig” (borgläger), emot befrielse under tiden från alla andra utgifter, såsom lön m.m.d., intilldess manskapet får tillträda torpen. Det sålunda öfversända manskapet få rust- och rotehållare behålla, antingen allt framgent efter öfverenskommelse eller till dess de kunna sjelfve rekrytera, då svenska manskapet hemsändes, försedt med släpekläder, enär hästar, munderingar och beklädnad skänkes af kronan till rusthållen och rotarne, Äfven frihetstiden förfogade sålunda öfver manskapet, ungefär så som öfver den öfriga materielen. ”Frihetstiden” värnade partifriheten, ståndsprivilegierna, men ingalunda individens frihet, likheten inför lagen.

Båtsmän.

Sedan flottans hufvudstation blifvit förlagd från Stockholm till Carlskrona, ville man i dess närhet hafva ett tillräckligt antal båtsmän och undvika uppkallandet af dylikt manskap från aflägsnare landskap. Konungen befaller derföre, att båtsmansroteringen i Finland, Öster- och Westerbotten, Wester-Norrland samt Helsingland, äfvensom uppstäderne inom landet, skulle ställas på vakans, emot en afgift af 50 daler s. m. och dubbelt i krig, samt att båtsmännen från dessa orter skulle flyttas och insättas på hemman i närheten af Carlskrona. Hemmanen i Blekinge indelades derföre, ”så att af hvar 15 ”daler s. m. ränta utgifves en båtsman, hvilken sedan af ”hemmanet continuerligen bibehålles”. Detta var en åtgärd, som visserligen icke innebar något nytt, såsom vi känna, men som likväl nu, i sammanhang med indelningsverkets ordnande, bevisar hvad vigt Carl XI fästade vid att en större styrka var ständigt förlagd i närheten af den nya flottstationen. Åtgärden utsträcktes äfven till det angränsande Södra Möre härad af Calmare län och ifrågasattes, men genomfördes icke ännu i Halland. Genom anvisande af kronans ränta, kom båtsmanshållet på dessa orter i samma ställning, som indelta rytteriet eller rusthållet i det öfriga landet, under det att båtsmanshållet i alla andra landskap var roteradt, likasom fotfolket, d.v.s. utgick af jorden, emot befrielse från utskrifning, utan afdrag på skatten. Deraf benämningarne håtsmansrusthäll och rotebåtsmän. När båtsmansindelningen i Blekinge var fullt ordnad, hade emedlertid kronan, genom uppoffring af räntorne, i detta landskap erhållit omkring 1,500 båtsmän. Sjutton daler var då lägsta räntan på något båtsmansrusthåll. Öfverskjutande ränta vid ett hemman, blef augment för ett annat. Visserligen funnos i förenämnde landskap äfven rotebåtsmän, roterade såsom på andra orter, men de voro högst få till antalet (27). I de öfriga landskaperne ordnades deremot båtsmanshållet, i likhet med det ständiga rotehållet, såsom nyss nämndes, och i nära öfverensstämmelse med det gamla båtsmanshållet, sådant det redan under förra tidehvarfvet är omförmäldt. Alltsammans verkställdes i ett sammanhang och ett gemensamt kontrakt upprättades för alla, utom för Bohus-län och Wester-Norrland, som afslutade egna kontrakter, det förra 1685 och det sednare 1688. Rotarne utgjordes, såsom förut, af 4 mantal, i Wester-Norrland 5, h varvid ett halft, 2 fjerdedelar och 4 åttondedelar räknades lika med ett helt. Frälset roterades i allmänhet 6 mantal om en båtsman under fredstid, men lika med krono och skatte under krigstid, då båtsmanshållet alltid fördubblades, d.v.s. att frälset i sednare fallet, likasom den öfriga jorden, gemenligcn torde hafva ställt en båtsman för hvarje helt hemman. Sednare roterades frälset lika med krono och skatte, dock så, att ej rotarnes antal derigenom ökades, utan att jemkningen kom de svagare rotarne till godo. I Bohus-län verkställdes roteringen efter något olika grunder, likasom i allmänhet de fordna danska provinserna erbjuda olikheter i alla administrativa förhållanden, till följe af olikheter sedan äldre tider i beskattningen.

Den anbefalte förändringen med en del af båtsmansroteringens försättande på vakans, hade emedlertid blifvit af kort varaktighet. Visserligen finner man, att i Björneborgs län båtsmans-socknarne öfverenskomma, att årligen lemna ”en viss summa penningar af hvar rote, som till båtsmansvärfning användes”, hvilket antyder användandet af vakansafgifter till underhåll af värfvade matroser, men snart, ja samtidigt, få städerne åter uppställa manskap, emedan det tjenstedugliga folket drager sig från landet till de roteringsfria städerne, (158) och år 1686 återinföres effectivt båtsmanshåll i de norra orterne. Till och med att Carl XI synes hafva tänkt på torp (hemvister) äfven åt städernes båtsmän, då han medgifver, att borgerskapet får i kontant betala sina båtsmän ”hyresafgift” och icke behöfver åt dem uppbygga serskilde hus.

Under Carl XII:s sednaste regeringsår, blef båtsmanshållet, hvilket sedan år 1644 var, såsom vi känna, fördeladt i 3:ne regementer, jernte flottans öfrige corpser alldeles omorganiseradt. Nu föreskrifves, att volontärkompanierne och uppstädernes bysseskyttare skulle utgöra ett ”volontär-regemente”; Stockholms-kompaniet och indelningen i Blekinge och Södermöre ett ”sluproddare-regemente”; coopvardie-kompanierne ett ”coopvardie-regemente”; Roslags-kompanierne ett ”Roslags-sjögastars-regemente”; Ölands och Gottlands kompanierne ett ”Ölands sjögaste-regemente”; Norrlands-kompanierne ett ”enterkarla-regemente”; Södermanlands kompanierne en ”entergaste-bataljon”, samt Smålands, Tjusts och Östergöthlands kompanier ett ”Smålands entergaste-regemente”. Hela organisationen föll emedlertid med konungens död, då allt återgick till det gamla, samt omnämnes här endast, emedan de ovanliga benämningarne, när de anträffas, framkalla en viss undran, hvad de betyda.

Märkligare är den s.k. enrolleringen, som framträder först omkring år 1675 och omfattade Skåne, Halland och Bohus-län. Den motsvarade i mer än ett hänseende vår tids sjöbeväring, för så vidt denna afser till handelsflottan hörande sjöfolk. Grundtanken var, att genom ”wurtgelder” (159) under freden tillförsäkra sig tjenst af sjöbefaret manskap i krigstid. Till vinnande af samma ändamål befallte Carl XI äfven, att främmande båtsmän kulle ”animeras”, att nedsätta sig i Skåne, Halland och Blekinge, der de skulle vara frie från alla pålagor och ieke tvingas, att taga tjenst på flottan, så länge de idkade sjöfart på svenska fartyg. År 1704 ordnades ofvanberörde enrollering för Götheborgs-eskaderns utrustning, samt indelades i 5 kompanier, deraf 3 i Bohus-län. År 1712 beräknades den utgöra 3050 man enligt rullorne, men endast omkring 1000 ansågos vara att påräkna, de öfrige voro döde, frånvarande i utrikes sjöfart (160) o.s.v.

I sammanhang härmed torde äfven förtjena omnämnas,, att man i slutet af detta tidehvarf tillät rotebåtsmän, till visst antal af hela styrkan, t.ex. hvar 10:de, taga hyra på handelsfartyg.

För öfrigt vidtages under denna tid icke någon större förändring med båtsmanshållet, utom att provinsen Halland, som af Carl XI indelades till rytteri, såsom vi veta, nu år 1720 indelas till ”båtsmansrusthåll”, efter samma grunder som i Blekinge, hvilket vid 1723 års riksdag åter upphäfves, då provinsen slutligen roteras till båtsmän.

För båtsmännens antagande, aflöning och underhåll, gällde och gälla för öfrigt ungefär samma bestämmelser, som vi veta voro gifna för rothållsregementerne af landtarméen, med skof, städsel, lega, lön, hemkall, torp och beklädnad.

Indelnings-verk.

Ordet ”indelningsverk” innebär, att krigarens aflöning och underhåll äro ”indelade” på jorden. Men en sådan ”indelning” kan ske på olika sätt, hvilka i allmänhet kunna hänföras till följande 3:ne kategorier:

1:o. När krigaren åtnjuter sitt underhåll af jorden. Den gamla egyptiska krigarekasten hade sålunda länderier till sitt underhåll, omkring 9 tunnland per man, men brukade dem icke sjelf, utan förpaktade dem till åkerbrukarne emot en viss afrad, samt hade derjemte under activ tjenstgöring serskildt underhåll.

2:o. När krigaren emottager sitt underhåll i jord och sjelf blifver jordbrukare. Så lemnade de romerska kejsarne, såsom Alexander Severus och Constantin den store, hela landsträckor åt germaniska krigareskaror, att under skattefrihet odla och bebygga, emot vilkor af krigstjenst. Så har befolkningen i den österrikiska militärgränsen (161) först i våra dagar utbytt krigstjenst emot skatt o.s.v.

3:o. När krigaren uppställes af jorden såsom en realskatt. Så uppställes redan under Solyman den store det irreguliera turkiska rytteriet af jordegare, med ett emot den beräknade afkastningen svarande antal ryttare.

Men allt utvecklar sig följdriktigt och utur en inre nödvändighet, en sanning, som icke nog ofta kan upprepas. Det förflutna är alltid det blifvandes orsak. Så naturligtvis äfven med de olika slagen af indelningsverk. Feodalismen, onekligen äfven ett indelningsverk, som under Europas medeltid grundlägger i de flesta länder det nuvarande statsskicket, och som i de länder, från hvilka feodalherrarne utgå, redan genomlefvat det första indelta utvecklingsstadiet, tillhör först andra kategorien, men öfvergår derefter till den tredje. Svenska krigsförfattningen tillhör under äldre tider och Gustaf I:s indelningsverk den första kategorien; genom förläningsgodsen, boställsväsendet och Gustaf II Adolfs indelningsverk den andra, samt öfvergår genom Carl XI:s indelningsverk till den tredje. Öfverallt samma lag endast efter olika förhållanden tillämpad.

Huru det sålunda hos oss utvecklat sig, känna vi; men hvad var då, i korthet taladt, Carl XI:s indelningsverk? Vi veta redan af den historiska utvecklingen, att det egde 2:ne bestämdt skiljda, i grunden väsendtligt olika delar: 1. rusthållet, 2. rotehållet. Det förra var ”skatterusttjenst”, med ansvarigheten för rustningens fullgörande fästad vid jorden, i stället för vid person, såsom förhållandet var på den tid, då jorden endast svarade för räntan. Det sednare var ”utskrifning efter gårdetal”, således i grunden personlig värnepligt, men nu med oföränderlige utskrifningsrotar, inom hvilka ”den lagskrifne”, d.v.s. rotehållaren, har rättighet att lega för sig, och genom jordens ansvarighet dertill tvingas. I båda fallen är krigaren värfvad, frivillig och legd, ehuru med indelt lön och något eget jordbruk. Men granskar man dessa förhållanden närmare, finner man, att svenska indelningsverket med ännu mera skäl torde kunna uppfattas från 2:ne andra, ännu mera bestämdt skiljda synpunkter, nemligen: 1. aflönings- och underhållssättet, samt 2. rekryteringssättet. Det förra var ”indelt” under århundraden, innan det sednare blef det. Vi hafva nemligen af den historiska utvecklingen funnit, huru i vårt land icke något feodalväsende framkallade behofvet af städer, såsom skydd emot feodal-herrarnes våldsamheter; huru landets fattigdom och afskiljda läge, kanske äfven nationalkarakteren dervid samverkade. Men bristen på städer och industriel verksamhet framkallar såsom en naturlig följd, brist på penningar och omsättningsmedel. Följden blir en nödvändighet, att underhålla krigsfolket med naturapraestationer. Det gamla konungaföljet underhålles sålunda antingen på konungens gårdar eller genom gästning hos allmogen (veitslo). Dess arftagare, de värfvade trupperne, genom borgläger på slotten eller hos allmogen. Jorden utgör likaledes sina skatter i naturapersedlar, hvilka för krigsfolket användas. Skeppsvist utgår af hamnelaget. Frälse-rusttjensten, likasom bondehären, underhåller sig sjelf, och då konungamakten får egna, mera talrika trupper och landet en ”städsevarande” krigsmakt, aflönas och underhålles denna med kronojord och indelta räntor. Det indelta aflönings- och underhållssättet är sålunda hos oss, likasom hos alla jordbrukande folk, lika gammalt, som staten. Det indelta rekryterings-sättet är deremot vida yngre. Inom hamnelaget finnes deraf icke ett spår. Hamnebonden får icke sända sin dräng eller träl. Den frie vapenföre mannen måste personligen inställa sig, om äfven antalet män sednare bestämdes efter jordvidden. Allmänna värnepligten var sålunda äfven hamnelagets grund och bestod både före, under och efter detsamma. Bondehären och rusttjensten äro skott från samma stam, från mantalets gamla träd. Äfven sedan krigstjenst blir ett yrke, användes vid fotfolket, likasom alltid i Norrige, den allmänna värnepligten såsom rekryteringsgrund, vid utskrifningen först efter mantal, sedan allt oftare efter gårdetal. Endast vid rytteriet framträder det indelta rekryterings-sättet så småningom. Den förmögne frälsemannen inställer sig icke längre i ledet, utan sänder sin ”sventjenare”. Man söker då förmå den lägre medelklassen och den förmögnare allmogen, att likasom tidigare vid frälsets införande, åtaga sig ”skatterusttjenst” och personligen inträda i krigstjenst. Snart dock med samma resultat, sventjenaren inställer sig och ryttaren blir rustningshållare. Carl XI tager då sitt parti, låter jorden anskaffa karlen och ansvara äfven för rekryteringen, låter både ryttare och knekt tagas utur de lägsta folkklasserne, men bevarar åt dem en viss sjelfständighet genom torpet. Först då, är emedlertid det indelta rekryterings-sättet fullständigt infördt och först då, är den indelta krigaren, såsom sådan, att under alla förhållanden påräkna. Det var onekligen äfven rekryterings-sättet, hvilket utgjorde det karakteristiska i den förändrade organisationsform, som Carl XI utbildade och fulländade, samt hvilket, jemte torpet, betryggade organisationens varaktighet. Det var äfven detta, som vid reformens genomförande, mötte motstånd hos adeln. I andra länder, der torpet och det indelta rekryterings-sättet aldrig infördes, har det indelta aflönings-sättet, äfven under i öfrigt likartade förhållanden, t.ex. i Norrige, längesedan försvunnit.

Men hvilka följder medförde då Carl XI:s indelningsverk? Frågan sönderfaller i 2:ne, följderne under en väldet och följderne under frihetstiden.

Följderne under enväldet: Carl XI var vän af ordning inom och fred utom landet, var framför allt svensk. Hans indelningsverk bär härom äfven vittne. (162) Vuxet ur nationell, historisk grund samt följdriktigt, med torr, praktisk sparsamhet ordnadt i dess minsta detaljer, passar det, likasom i allmänhet hvarje indelningsverk, egentligen endast för landets försvar. Det är en förträfflig ”landtmilis”, en icke i något land så fullständigt och så följdriktigt genomförd lösning af det organisationsproblem, som detta historiskt bekanta ord innebär, men det är icke en ”stående armée” i strängt militärisk mening. Den högre lefnadsåldern, de starka familjebanden, det borgerliga och sträfsamma lefnads-sättet, allt bidrager att göra den indelte krigaren till ett stöd för lagbunden frihet, till en vid fosterlandets försvar pålitlig och tapper, men för öfrigt föga äfventyrs-älskande, ”medborgare-soldat”. Den förträffligaste kadre för ”allmänt, uppbåd” eller för en massa conscriberade unge män, som, öfvade på förhand, i farans ögonblick gripa till vapen för fädernejordens försvar, fostrar dock icke indelta arméen den anda, som älskar kriget och faran för deras egen skull, icke kadrer, som egna sig uteslutande åt sitt yrke, samt är sålunda föga benägen för krigiska företag i fjerran länder. Men detta allt oaktadt blef indelningsverkets närmaste följd: utländska och långvariga krig. Den enväldige konungen egde nemligen i indelta arméen en visserligen, såsom alltid, otillräcklig, men dock af folkets bifall eller vägran oberoende krigshär, hvilken, fången eller tillintetgjord, ständigt återuppsattes, så länge en man och ett öre funnos qvar hos rust- och rotehållare. Soldaten, van vid lydnad och små lefnadsbehof, följde, under ett befäl, som ännu icke glömt Gustaf Adolfs och Carl X:s segertåg, utan tvekan en af honom med skäl afgudad konung. Det torde äfven icke kunna bestridas, att indelningsverket beredde Carl XII en möjlighet, att så länge fortsätta kriget, som till Sveriges olycka nu blef händelsen.

Men indelningsverket hade äfven en annan följd. Sedan utskrifningarne, genom utarmande krig och de adeliga företrädesrättigheterna, blifvit en ännu mera, tryckande och ojemn skattebörda, än förut, friköpte sig allmogen gerna från dem, med deras väld och missbruk, genom ett – efter hvad konungen lofvade – begränsadt, vid jorden fästadt ”besvär”. Allmogen, som så vidt den förmådde, allt mer och mer hade vid utskrifningarne iegt för sig, betraktade dessutom alltsammans såsom en ren beskattningsfråga. (163) Vi hafva redan vid landstormen sökt antyda, huru motvilja emot personlig krigstjenst häraf blef en följd. Tvungen krigstjenst är obestridligen i alla länder och tider en politisk nödvändighet, åtminstone så snart kriget, inbryter i det egna landet. Frivilligheten, d.v.s. det frivilliga inträdet i verklig krigstjenst, (164) befinnes alltid i farans ögonblick, dels alltför dyr, dels icke i tillräckligt antal att påräkna. Men tvungen krigstjenst är alltid, serdeles under fredstid, äfven det mest krigiska folk till en viss grad motbjudande. Nu hade dessutom utskrifning i dess gamla former, inom hvilka godtycket ofta valde bland de fattige och undanlagslagar skyddade de förmögne, blifvit något i hög grad förhatligt. (165) Först i samma mån, som folket genom upplysning och sedlig kultur mognar för sjelfstyrelse, samt till följe häraf icke längre fruktar för maktmissbruk af styrelsen, inser och erkänner folkmedvetandet, att den allmänna värneplikten, grundad på likhet inför lagen, är en nödvändighet. Deremot genom att med säkerhet veta eller tro sig veta, att man aldrig behöfver göra krigstjenst, blir man okrigisk, och detta, motviljan mot personlig krigstjenst, var för större delen af svenska folket den andra följden af indelningsverket.

Genom de ständiga krigen under hela Carl XII:s regering egde för öfrigt arméen af indelningsverket föga annat än rekryterings-sättet, hvadan under enväldet endast följderne af detta sednare kunna framträda, och icke ens dessa oblandade, då nödvändighetens hårda lag frammanade de gamla utskrifningarne, endast under nya former och nya benämningar, såsom rekryteringstillgång för en fördubblings-armée, vid sidan af den värfvade och den indelta.

Följderne under frihetstiden förbigås deremot af förf. med tystnad. Större delen af nämnde tid ligger icke inom den tiderymd, som detta arbete afser att omfatta. Må det endast vara honom tillåtet, att erinra:

att efter 1772 års statshvälfning, upphörde äfven krigsbefälet att kallas till riksdagarne;

att vid återinförandet af den allmänna värnepligten, afskaffades åter det indelta rekryteringssättet under krigstid; samt

att den långa tjenstetiden, vilkoret för möjligheten, att kunna inskränka öfningstiden, obestridligen varit det element, som under alla skiften, i förening med det frivilliga inträdet i krigstjenst, (166) bibehållit den indelta svenska krigshärens militära värde, och i sanning icke minst under den s.k. frihetstiden.

Värfvadt krigsfolk.

Huru utländskt, värfvadt krigsfolk från Carl IX:s tid endast undantagsvis förlägges inom landets ”gamla gräns och landamäre”, hafva vi redan anmärkt. Carl XI utsträckte denna sannt nationella grundsats ända derhän, att all värfning af utlänningar förbjudes vid de svenska värfvade trupperne. Konungen befaller till och med att alla främmande officerare skola ”oförmärkt afskaffas”. Äfven under de mest bekymmersamma förhållanden fasthåller Carl XII samma åsigt, om äfven undantag förekomma, såsom t.ex. att 3:ne svenska regementer i Pommern få ”för denna gång” rekrytera med tyskt manskap. I öfversjöländerna begagnas deremot utländskt, värfvadt krigsfolk, likasom under krigstid sådant antages i den mån, som tillgångarna medgifva och krigslyckan fordrar, ehuru aldrig numera i samma utsträckning, som under 30-åriga kriget och Carl X:s krigståg. På hösten år 1700 hade Carl XII sålunda i Liffland och Ingermanland 12000 man värfvade samt inalles under sina fanor 26,000 man dylika trupper. De utgöra emedlertid icke längre våra fält-arméers hufvudstyrka. De inhemska, indelta, trupperne användas af hjeltekonungen vid alla vigtiga företag, intaga i striderne främsta rummet samt hölja sig med ovansklig ära. Täflande i tapperhet med 30-åriga krigets yppersta värfvade trupper, öfverträffa de dem i krigstukt och pålitlighet, körhållandet bevisar endast, huru den fastare organisationen hade höjt det inhemska fotfolkets krigsduglighet.

Men det förtjenar verkligen att serskildt uppmärksammas, huru man vid denna tid inom svenska hären, såsom redan är anmärkt, lade vigt vid nationaliteten. Carl XI förbjuder sålunda i Liffland användande i krigstjenst af ”det otyska landtfolket”, emedan erfarenheten visat, att det ”för deras slafviska sinne skull till kriget är odugse och gemenligen undanrymmer och bortlöper, när det något tillfälle och lägenhet dertill kan hafva”. Visserligen upphäfves denna föreskrift af Carl XII, ”sedan der omöjligheten skulle finnas, att uppsätta tyskt manskap”, men detta gällde endast de liffländska garnisonerne, (167) och samma konung höll i öfrigt så strängt på svenskheten, att han till och med förbjöd begagnandet af utlänningar vid trossen. Ett i Skåne förlagdt värfvadt regemente, lifregementets dragoner, får endast värfva inom Sveriges gamla provinser. Ett annat regemente medgifves undantagsvis, att värfva 20 skåningar per kompani. Om häruti låg något af det gamla misstroendet emot befolkningen i de eröfrade provinserne, så var det ännu mera ett sträfvande, att hålla nationaliteten ren inom hvarje serskildt regemente, hvilket bevisas deraf, att samma eröfrade provinser fingo uppsätta egna trupper af egen nationalitet, till sina egna fästningars försvar. Grundsatsen, att ”föra utländskt krig med utländskt blod, likasom med utländske penningar”, var derföre icke Carl XII:s, men derigenom blef äfven kriget för det egna landet vida mer tryckande. Snart derjemte gjorde motgångarne den outförbar. Man skulle till och med kunna vara frestad att påstå, det Carl XII uppfattade hvad vår tid benämnt: nationaliteternes rätt. Han förde krig, men afsåg dermed icke eröfringar. Först när striden gällde det stambeslägtade Norrige, ifrågasatte han en landvinning. I Polen deremot uppsatte han en infödd, af folket vald konung, begärande intet, för sig sjelf och sitt land o.s.v. Vare härmed huru som helst, värdet af nationaltrupper stod klart för våre store konungar, som äfven i detta fall voro före sin tid!

Men återgå vi till svenska värfvade arméen, finna vi, huru Carl XI:s ordningssinne för densamma lagstiftade. Otålige äro de föreskrifter, som utfärdas. Sålunda stadgas, att lagstadde tjenare icke få i olaga tid anvärfvas; att lösdrifvare få tagas endast så vida städerne icke behöfva dem till båtsmanshållet; våldsamheter, ”trug, svek och våld” förbjudas strängeligen (168) o.s.v. Inom bergslagarne förbjudes all värfning. Under Carl XII:s krig och ständigt ökade behof af krigsfolk förändras naturligtvis dessa föreskrifter och detta ända derhän, att gardesvakten får ”fasttaga lösdrifvare” och gardets krigsrätt blifver sista instans i värfningsmål; att detta utsträckes äfven till andra städer och regementer; att vid våldsamheter under värfning ”officern och dess följe” befrias från eds öres-straffet o.s.v. (169). Slutligen införes allmän tvångsvärfning, hvilken dock kanske med mera skäl kunde benämnas utskrifning efter mantal. Under Carl XII:s sista krigsår användes alla möjliga rekryterings-sätt, hvarvid sjelfva benämningarne bortblandas och sammanflyta i hvarandra. I grunden är äfven tvångsvärfning efter folkmängd och utskrifning efter mantal detsamma. Skillnaden ligger i stadgandet om hvem, som skall betala rote- och värfningspenningarne, så framt ens dessa till den värfvade utgå. (170) I förevarande fall tillgick emedlertid så, att utur hvarje län, efter folkmängden inom hvarje fögderi, skulle uttagas ett visst antal manskap, ”af sådant folk, som icke äro rusthållare eller rotebönder, icke heller deras uti kompani-rullan inskrifne vargeringskarlar”. Förrättningen verkställdes af de civila myndigheterne. Kunde icke tillräckligt antal erhållas af frivillige, skulle de bristande genom lottning uttagas. Få landshöfdingen fick bero ”att uttaga sådane, som bäst kunde umbäras, allenast den anbefallte summan blifver full”. Huru denna pröfningsrätt öfver umbärligheten skulle stå att förena med lottningen, omförmäles icke. Sannolikt afsågs härmed det gamla stadgandet om sjelfskrifvenhet för vissa kategorier, såsom lösdrifvare m.fl. Den, som skulle tjena till fot, fick 100 daler k. m., men till häst endast 50. De, som frivilligt anmäla sig, i båda fallen 10 daler mera i lega. Folket samlades vid utlysta möten, då pennin game lades ”uti vissa högar på bordet och folket uppmuntras godvilligt stiga fram dem att emottaga”. Den uttagne fick sjelf förse sig med småpersedlarne, äfven skor. Landshöfdingen och kronofogden fingo hvardera 20 daler k. m. för hvar karl, samt den förre dessutom 8 öre för infanterist och 6 öre för ryttare månadtligen, hvaremot han var pligtig, att ”rekrytera all den afgång, som på bemälde manskap under samma tid kan tima”. Dessa medel utbetalades till civil-myndigheterne, icke af ränteriet, utan af den officer, som hämtade manskapet. Kunde landshöfdingarne ”sammanbringa mera manskap”, än som var befaldt, lofvade konungen, det skulle upptagas med ”serdeles nådigt välbehag”. Lemnar man emedlertid å sido det motbjudande i dessa penningebelöningar för embetsmän, hvilkas verksamhet är och bör vara en helt annan, än den som sålunda dem anvisades, så finnes dock uti ifrågavarande åtgärd icke något olagligt, mer än att rust- och rotehållares barn och tjenstefolk icke enligt knekte-kontrakterne undantogos. För öfrigt skiljde sig hela förrättningen endast i detaljer från 1627 års utskrifning. Den största olikheten låg i lottningen, som i Norrige var bruklig, men författningsenligt icke sedan hamnelagets tider i Sverige förekommit. (171) Att den nu användes, var naturligtvis, för att göra hela förrättningen mindre förhatlig för de klasser, som hittills alltid vid utskrifningarne fått lemna rekryter för krigshären. Lottning, som begagnades både i Rom och de gamla grekiska demokratierne, har nemligen i dylika fall alltid varit en gärd åt jemlikheten och sjelfständighetskänslan.

Efter freden återgick allt till det gamla. De, som hade hemmans bruk, ”när de utskrefvos och till soldater togos”, skulle nu lösgifvas. Ny värfnings-stadga utfärdas visserligen, men i det närmaste lika med de äldre föreskrifterne, endast att hela landet indelas i värfningsdistrikter, således till en viss grad upptagande det preussiska kanton-systemet. En viss samtidighet återfinnes nästan alltid i de organisativa reformerne hos angränsande folk.

Då värfvade trupper ny-uppsattes, togs vanligen till stam ett kompani af något gammalt regemente. Det sålunda uttagna kompaniet fylldes åter genom värfning och erhöll dervid i sin tour till stam några man från hvarje af regementets öfrige kompanier. Gardet förstärktes en gång med 3 kompanier från andra värfvade regementer, samt fick för sig utvälja de bästa karlarne af stadsvakten i Stockholm. Med ett ord, vid värfvade arméen, likasom vid den indelta, utbyttes och förflyttades manskapet stundom under detta tidehvarf, såsom annan materiel. Dock användes aldrig indelt manskap, eller ens ståndsdragoner, till stam för värfvad trupp.

Märkligt nog förhöjdes icke värfningspenningarne under krigen. Kompanicheferne åläggas, att bestrida värfningen med de gamla värfningspenningarne, och tvingas derigenom till våldsamheter vid rekrytanskaffningen. Endast en enda förhöjning har förf. lyckats finna. Ordonnansryttare fingo general erne sjelfve värfva, d.v.s. anskaffa, till det antal, som staten dem bestod o.s.v.

I afseende på förhållandet emellan befäl och trupp samt med kontroller öfver förvaltningen, hade redan Carl XI infört en sträng ordning, (172) väl behöflig efter förmyndare-regeringens missbruk och slapphet. (173) Den knekt, som vid mönstring angaf någon ”blind eller understucken”, blef sjelf fri och erhöll 20 rdr, dem kapitenen fick betala, samt dessutom skaffa annan rekryt och förlora 2 månaders traktamente. Vid garnisonen i Reval förklarades manskapet berättigadt, att köpa sin föda hvar det ville, hvadan befälet icke, möjligen till egen enskild vinning, fick tvinga soldaten, att hålla sig till vissa inarketentare o.s.v. Att för öfrigt den värfvade soldaten ännu på marscher och tåg medförde sin familj, synes af konungens bref d. 12 Jan. 1701, som förklarar öfverste Tiesenhausens ryttare berättigade, att i qvarteren njuta ”hus och värma” för hustrur och barn, som de medfört. Man borde emedlertid kunna antaga, att detta regemente var på fältfot, då det sex veckor förut deltagit i slaget vid Narva. (174)

Rymningarne utgöra det mest betecknande för tillståndet inom denna tids värfvade trupper. Carl XII dels anbefaller, dels godkänner, de mest energiska botemedel för detta onda. Rymmare få sålunda brännmärkas, då gatulopp, hängning och dylikt visat sig icke hjelpa. Estländske rymmare, som återkomma till hemorten, hängas. Vid andra värfvade trupper, få deserteurer ”spela om galgen”, d.v.s. draga lott, 5 och 5, om hvem, som skall hänga o.s.v. Detta oaktadt förekomma rymlingar oupphörligen (175) och utgöra föremål för ständig klagan, likasom myterier och upplopp i garnisonsorterne mder Carl XII:s sednaste regeringsår icke sällan omnämnas.

Utskrifning.

Adeln, som ännu icke ingått på det ständiga knektehållet, men som, på sätt redan är omnämndt, fått medgifva, att i krigstid frälse skulle roteras lika med krono och skatte, medgifver vid 1682 års riksdag utskrifning efter mantalet, till fyllande af afgången under kriget. Adeliga privilegierna skulle härvid iakttagas till deras fulla utsträckning, endast att missbruket med adelns betjentes hemman skulle afskaffas. Desse skulle nemligen hädanefter ”alltid komma i rotering, dock det på sådant sätt och med det förbehåll, att, när utskrifning sker efter mantalet, blifver fullan den betjente för sin person fri; men all hans manshjelp roteras. Sker åter utskrifningen efter gårdetalet, så står gården uti rotetalet till rotepenningarnes betalande, dock att likväl ingen knekt tages utur gården”. Vid denna riksdag medgifver adeln vidare, såsom redan blifvit omförmäldt, det konungen framdeles skulle ega att företaga utskrifningar utan ständernes hörande, med förbehåll endast, att under fredstid utskrifningen verkställes efter gårdetal. Allmogen åter medgifver vid samma riksdag, för så vidt dens icke redan på det ständiga knektehållet ingått, (176) utskrifning för 1684 ”efter manskapet” (mantalet) och ”allt ”framgent, som tidernes beskaffenhet och rikets behof, ”antingen efter manskapet eller gårdetalet, fordra kunna”, så att utskrifningarne framdeles blifva ”ett regale eller kongl. maj:st allena tillhörige”. Genom dessa stadganden påskyndades naturligtvis införandet af det ständiga knektehållet, som i grunden var en aflösning från utskrifningsbördan. Såsom redan är anmärkt, var det visserligen endast jordegare samt deras folk och barn, som genom knektekontrakten befriades från utskrifning, men så snart en provins åtagit sig knektehållet, eftergifvas och upphöra utskrifningarne helt och hållet inom densamma. Till och med att lösdrifvare, hvilka såsom ”sjelfskrifne” tagos till knektar, numera få lega karl i sitt ställe.

Inom de f.d. danska provinserne der, såsom vi känna, med undantag för Jemtland och Bohuslän det ständiga knektehållet icke infördes, företogos efter denna tid i allmänhet lika litet några utskrifningar af manskap, utan blef i dem utskrifningsbördan vanligen förbytt i personlig penninge-afgift. Halland, som enligt 1648 års kontrakt var till 1675 befriadt från utskrifning, fick från nämnde tid äfven betala utskrifningspenningar. Härjeådalen hade redan förut blifvit befriad från utskrifning, emot 900 daler s. m. årligen för hela provinsen, hvilken tidigare betalt 1200 daler det år, då utskrifning i andra delar af riket försiggick. Skåne och Blekinge betalade ”utskrifnings-penningar”, såsom förut är omförmäldt. Först 1703 började man ånyo utskrifva manskap i Skåne och Halland till kompletterande af tremänningarne. Det skedde först efter hemmantalet, så efter mantalet, intill 1712, så ånyo i penningar, slutligen åter efter mantalet, 1718. Sålunda omtalas 1713 Hallands utskrifnings-regemente och 1714 både östra skånska och vestra skånska utskrifnings-regementet. De utskrefvos, dessa 3:ne regementer, för fästningarne i nämnde landskap, samt räknades till de värfvade trupperne, sedan de genom ett slags tvångsvärfning blifvit rekryterade. ”Adeln och andra i Skåne” fingo till dem, för insocknegods, ”leverera en duktig karl” för hvarje 80 t:r hartkorn. (177) Det bristande antalet fick genom värfning anskaffas och ståndsdragonerne under intet vilkor dervid användas. Vi upprepa det, vid ifrågavarande tid flyta både benämningar och organisationer tillsammans.

Samtidigt med Carl XI:s indelningsverk, befrias äfven städerna från utskrifning eller, som det nu heter, ”rotering”, hvarvid dock borgare, som icke drifva handel eller handtverk samt icke betala sina utskylder, åläggas antingen upptaga ödeshemman eller blifva knektar för svaga kronorotar eller ock skola de tagas till båtsmän och föras till flottan. Utbytet af ordet ”rotering” emot ordet ”utskrifning”, är dock härvid det märkligaste. (178) Det bevisar, att äfven enligt Carl XI:s egen uppfattning rotehållet var detsamma, som utskrifning efter gårdetal. Detta bekräftas af k. reglementet den 7 Nov. 1695, der det förekommer, att i Sverige, der ”utskrifning eller knektehållet sker efter gårdetalet”, var rustnings-stammen fri från utskrifning eller knektehåll, men i Skåne, ”hvarest utskrifningen sker uti penningar och efter mantalet”, hade rusthållaren för helt hemman endast frihet för sig och 2:ne drängar o.s.v.

I de orter deremot, som icke åtogo sig rotehållet, fortgingo emedlertid utskrifningarne. Den sista utskrifningen förekommer derföre i Österbotten år 1731, ungefär samtidigt med det sista knekte-kontraktets afslutande. Att utskrifningar under nya namn och former återkomma i följande århundradet, såsom landtvärn, förstärkningsmanskap och beväring, är redan på annat ställe omförmäldt, likasom att de under Carl XII:s krig förekommit äfven i de provinser, som åtagit sig rotehållet. Sistberörde rekryteringsåtgärder benämndes visserligen icke utskrifningar, men namnet är icke saken. I verkligheten var uttagandet af ”sockenknektar” sålunda utskrifning efter gårdetal; ”nya roteringen” och ”tvångsvärfningen” utskrifning efter mantal. I 1719 års konungaförsäkran och regeringsform intogs derföre äfven konungens försäkran, att för utskrifning inhämta rådets och ständernas bifall (179), hvilket sedermera hvarken begärdes eller lemnades, förr än vid 1809-10 årens riksdag.

Utskrifnings-idéen hade för öfrigt varit utsträckt till all konungens tjenst, likasom den tidigare varit begagnad vid adelns sätesgårdar (180). Bruket fortlefde länge nog och utöfver gränsen för det tidehvarf, som vi här behandla. Vid kungsgårdarne på Öland skulle sålunda först ”öfverlopps-manskapet”, som finnes på något hemman, så väl som inhyseshjon, brukas och ”utskrifvas”, och sedan, det som felas, af allmogen efter förra vanligheten anskaffas. Detta synes sålunda hafva varit utskrifning af tjenstefolk och jordbruksarbetare, ännu under frihetstiden.

Beklädnad och beväring.

Att kronan tidigare bestod den utskrifne knekten beklädnad, eller s.k. kommiss, sedan han tjenat ett år, veta vi, äfvensom att den nyutskrifne vanligen fick för rotepenningarne skaffa sig första årets beklädnad. Vidare erinra vi oss, att bestämd uniform (181) numera var fastställd, samt att ryttaren, antingen såsom ”sin egen man” utrustade sig sjelf eller ock, såsom sventjenare, erhöll sin mundering af rustningshållaren. Då Carl XI började ordna indelningsverket, var detta ännu förhållandet. Öfverstarne egde vid fotfolket, att emottaga och emot redovisnings-skyldighet till regementets bästa disponera klädespenningarne, ”som vid utskrifningarne falla af de nyskrifne soldaterne”, tillseendes ”att de nyskrifne kläda sig sjelf”. Vid rotehållets ordnande förändras nu helt och hållet dessa förhållanden. Först få rotehållarne kontant betala värdet af 4 alnar kläde till liveri-kläderne, äfvensom gehäng (remtyget) och karpus (hufvudbonad), emedan desse persedlar skulle, för vinnande af likhet, genom befälet anskaffas. Tillbehör, såsom foder, lärft och knappar, äfvensom skinnbyxor, ullstrumpor och skor, anskaffade allmogen, som äfven betalade arbetslönen för liveriets förfärdigande. Snart gifvas dock serskilde bestämmelser för serskilde orter och det är efter indelningsverkets genomförande snart sagdt omöjligt att lemna en fullt sanningsenlig och derjemte åskådlig bild af förhållandet med indelta infanteriets beklädnad, utan att ingå i en detaljredogörelse för hvarje regemente. Car XI yttrar sjelf i ett bref af den 17 Sept. 1696 till kammar-revisionen, ”att ej någon likhet under arméen här utinnan finnes, utan är gemenligen vid hvart regement härvid någon ändring”.

Vanligen bestod kronan, efter knekte-kontraktem afslutande, hela ”liveriet” eller ”liveri-munderingen” som den ock kallades. När kronan bestod klädet (182) fick dock alltid antingen roten eller soldaten, vanligei numera den sednare, betala arbetslön och lemna tillbehör. Undantag förekomma emedlertid. I Dalarna betalade roten årligen 1/3 af liveri-kostnaden. Hvad, som derutöfver erfordrades, fick soldaten betala. I Östergöthland förklarar en landshöfdingens kungörelse af den 16 April 1684 allmogen pligtig, att utgöra liveriet, så ofta som kongl. maj:st finner nödigt. I sistberörde provins, äfvensom Upland, innehölls ett visst belopp årligen af knektens lön till beklädnaden o.s.v. Att man skåpet får genom afdrag på lönen betala skospännen ocl lifremmar t.o.m. förekommer. Såsom allmän regel gällde, att då ny mundering gjordes, utlemnades den gamla åt knektarne, att begagnas på kompani-möten o.d. Rymde knekten med liveriet, fick hela socknen anskaffa ny mundering. Dog knekten, skulle officern taga vård om munderingen åt efterträdaren, men hvad soldaten sjelf köpt, tillföll enkan, enligt gammalt bruk.

Roten lemnade der emot nästan öfverallt släpkläder, emot skyldighet för knekten, att arbeta hos rotehållaren såsom redan blifvit omförmäldt. Släpkläderne utgjordes vanligen af vallmars-byxor, jacka eller rock af samm; tyg, 1 skjorta, 1 par skor och 1 par strumpor. Förfärdigade såsom vanliga arbetskläder, begagnades de likväl på kompani-mötena, då icke någon intjent liveri-mundering fanns att tillgå. Der släpkläder icke lemnades af rotarne, begagnade soldaten vid dylika till fällen sina vanliga bondekläder. Så tillåter Carl XI manskapet vid dalregementet, att gå till kyrka och möten, i hvad rockar de kunna åstadkomma. Men 3 dagar sednare befaller samme konung, att vid Westmanlands regemente knektarnes vallmarsrockar skulle göras åtsittande, ”för att bättre kunna handtera geväret”, samt att de skulle hos rotarne förvaras. Bondekläderne, d.v.s. munderingen, blifva sålunda vid sistnämnde regemente verklig uniform, under det att grannregementet får komma till mötet så beklädt, som manskapet sjelf behagar. Carl XI var mästare i konsten att ”gifva och taga”, att foga sig efter omständigheterna, icke minst då det gällde besparingar (183). För öfrigt befrias slutligen rotehållaren vid åtskillige regementer från anskaffandet af släpkläder, dels emot en viss årlig afgift till soldaten, på sätt äfven ett och annat knektekontrakt upptager, dels emot frihet för soldaten, att arbeta hvarest han vill. I Finland åter får soldaten göra vissa dagsverken till rotehållaren, för dessa samma släpkläder, o.s.v. Under utmarsch eller årslång kommendering voro rotarne alltid befriade från släpklädernas utgörande.

Skinntröja (184) och skinnbyxor räknades icke till släpmunderingen. På somliga orter fick soldaten dem af roten, på andra fick han sjelf anskaffa dem.

Kappa af blått kläde anskaffades till hälften af kronan och till hälften af rotehållaren, hvilken sednare derföre fick under 3:ne år afdraga motsvarande belopp å soldatens lön.

”Små munderings-sorter”, nemligen 2 skjortor, halsduk, nattmössa ”att ligga i”, borste, ullstrumpor och skor, voro knektarne skyldige att skaffa sig sjelfve. Enahanda var förhållandet med ränseln, som förvarades jemte liveri-munderingen.

Endast vid möten och mönstringar fick sistnämnde mundering begagnas, men icke under marschen till och ifrån dessa truppsamlingar. Den skulle genast efter begagnandet genomdragas med en stark tråd och förseglas, på sätt ännu finnes stadgadt, samt der efter nedläggas i rotekistan, att af roten förvaras (185). Dylika kistor anbefallas öfverallt för persedlarnes bevarande. Hvar 3:dje, 4:de eller 6:te göres dervid så stor, att ett bestämdt antal munderingar kan i den nedpackas (185) och i dessa större kistor eller lårar föres liveriet till mötesplatserne af rotehållarne, hvilka sedan knektehållet en gång blifvit infördt, småningom få lära känna sina skyldigheter, vanligen under förklarande, att det lände ”till deras eget gagn och bästa”.

Trossbodar ifrågasättas första gången år 1681, då konungen afslår en framställning om åläggande för rotehållarne i Helsingland, att bygga dylika, men snart anbefallas de eller omtalas såsom befintliga, t.ex. i Jemtland 1692, i Westerbotten 1694 o.s.v. För skada å persedlar, som å dem förvaras, ansvarade kompanichefen. Men undantag förekomma äfven uti ifrågavarande punkt, likasom uti allt annat, som rörer indelta arméens och indelningsverkets första ordnande. Så anbefaller Carl XI, att i Nyland och Tavastehus län munderingarne skulle förvaras vid kyrkorne och för Wermlands-kompanierne af Nerikes och Wermlands regemente uppföres en gemensam trossbod i Christinehamn, o.s.v.

För öfrigt höll Carl XI sträng hand öfver verkställigheten, och sjelf mönsterherre, besigtigade han personligen på regementernes vanliga mötesplatser beklädnad, utredning m.m. Sålunda kasserade han en gång en stor del af liveri-munderingen vid Kronobergs regemente, o.s.v.

Vid indelta rytteriet var förhållandet mycket mera enkelt och redigt. Rusthållaren fick nemligen ensam anskaffa allt. Ryttarne åläggas endast, att sjelfve förse sig med: 2 skjortor, 1 par strumpor, 1 bröstlapp, 1 nattmössa, 1 kam och ett par skor (187), af hvilka persedlar, redan följande året, strumporna öfverflyttas på rusthållaren. För öfrigt, så snart en persedel finnes af behofvet påkallad, anbefalles rusthållaren att anskaffa den. Mellan mönstringarne får dock icke någon persedel af befälet kasseras. ”Gamla munderingen och geväret” skulle användas på kompani-möten o.s.v., i det närmaste som i vår tid.

Beväring en, d.v.s. vapen och gevärs-persedlar i allmänhet, anskaffades och underhölls alltid numera vid fotfolket af kronan. Tidigare förvarades gevären, såsom redan är omnämndt, vid kyrkorna, men detta förbjudes på presterskapets begäran (188). Knektarne få nu vid en del regementer förvara dem sjelfve, men snart anbefalles, att de skola öfverlemnas till rotarne, om icke befälet ikläder sig ansvar för gevärsvården. Så hade det gamla bruket, att krigaren höll sig sjelf med vapen, försvunnit. Man rekryterade numera utur helt andra samhällsklasser. Också förbjudes snart soldater af gardet och i allmänhet inqvarteradt manskap, att gå beväpnade, annat än på ”vakt och kommenderingar”.

Vid indelta rytteriet anskaffas deremot äfven beväringen (189) af rusthållaren, likasom den hos honom förvaras. Visserligen förekomma undantag äfven härutinnan, såsom att kronan år 1680 lem nar finska rytteriet ”för den gången” hela beväringen, och vanligen ständigt består dragonerne musketcr, men i regeln anskaffade rusthållaren allt, likasom ännu är förhållandet.

Vid värfvade arméen lemnade kronan numera alltid beväringen, likasom beklädnaden redan vid denna tid vanligen anskaffades på passevolans.

Officersdrängar vid rytteriet voro beklädde, äfvensom bevärade och beridne, lika med manskapet, dock utan harnesk.

Aflöning.

Vid det inhemska fotfolket erhöll manskapet, de s.k. landsknektarne, under förra tidehvarfvet, såsom vi veta, en obetydlig, men dock bestämd årslön, hvilken utgick i hemmansräntor och, undantagsvis på vissa orter, i åborätt å 1/8 kronohemman, de s.k. åttingarne. Den legde åtnjöt dessutom den s.k. hufvudlegan, för en gång. Vid indelningsverkets ordnande afskaffas nu denna sednare (190), men i stället ålägges rotehållaren, – d.v.s. roten, såsom utskrifningsområde, – att till soldaten (den utskrifne) utbetala bestämd årslön (191), hvilken jemte torpet eller hemkallet (192) eller både torp och hemkall, hädanefter utgör soldatens aflöning. På vissa orter, t.ex. Finland, åtager sig dock kronan, då en provins endast med svårighet kunde ställa ett helt regemente af föreskrifven styrka, att bidraga till årslönen eller t.o.m. helt och hållet utgöra densamma, hvilken då anvisas i hemmans-räntor. Ofta användes härtill de gamla åttingarne, hvilka sålunda, ännu i vår tid, i Wermland, Calmare län m.fl. orter, utgöra den s.k. tilldelningen (193). Lönen utgick med 20 à 35 daler kopparmynt, olika på olika orter. Endast i Westmanlands bergslag uppgår den till ojemförligt högre belopp eller 120 daler. Huruvida soldaten skulle få åtnjuta lönen, då han gick i fält, var föremål för mycket reglementerande. Vanligen uppbar han i sådant fall halfva beloppet, men undantagen härifrån äro, såsom vanligt, talrika. Ibland fick knekten under alla förhållanden uppbära den oafkortad. I lifgedinget och vid Westerbottens regemente deremot utbetalades af roten icke något af lönen under soldatens frånvaro, hvarvid serskildt för lifgedinget anmärkes, att hustrun, hvilken såsom vanligt åtnjöt torpet eller hemkallet, icke hade att sig befatta med ”spanmålstunnan”, d.v.s. den tunna kronotionde, som soldaten så i fred som krig uppbar. Denna, den gamla åttingen, hörde nemligen till lönen och bestods egentligen roten af kronan, ehuru den uppbars af soldaten (tilldelningen). I Småland åter, der kronan under krigstid uppbar halfva lönen ”till soldaternes nytta”, men den andra hälften besparades rotarne, befallte Carl XII 1711, att hela lönen skulle knektarne tillsändas. Vid dalregementet utsändes på konungens befallning halfva lönen, för att inlösa mindre munderingspersedlar, t.ex. linne, kam, krutpung o.d., med skyldighet för soldaten, att vid freden återbetala roten, hvad den utlagt. Den andra hälften skulle användas till kontributionerne och resten lemnas till hustrun. Detaljbestämmelserne äro otålige.

Löpande årets lön skulle dock alltid soldaten uppbära vid sjelfva uppbrottet, men Carl XII bestämde, att derest uppbrottet skedde vid början af året, skulle soldaten endast uppbära halfva lönen och att endast, i händelse utmarschen företogs vid midsommar eller sednare, skulle hela lönen utbetalas. Jemkningar i knektekontrakten, både till fördel och till skada för rotehållaren, förekomma sålunda under envälderegeringen.

Lönen utbetalades vid aflöningsmöten, äfven kallade ”liqvidationsmöten” och ”tilldelnings-möten”, hvilka skulle vara 2:ne om året, då soldaten egde att halfårsvis uppbära sin lön. I dessa möten fick befälet icke inblanda sig, utan skulle endast en officer vara närvarande och tillse, att allt ordentligt infördes i qvittensböckerne. Befälet var dessutom strängeligen förbjudet, att pålägga soldaten någon afgift.

Ang. torp och hemkall är redan under ”indelt rytteri” och ”indelt fotfolk” redogjordt.

För manskapet vid rytteriet fastställdes äfven, vid rusthållsinrättningens införande, lönens belopp. Den vexlade emellan 30 à 40 daler k. m., hvarå dock torpet, men icke husrum, afräknades. Häruti således en skillnad emot fotfolket, der en sådan afräkning icke förekom. Vid utmarsch fick rusthållaren betala halfva lönen. Att höja lönen, nekar Carl XI, emedan ”man icke mindre bör se på rusthållarens conservation, än på sventjenarens”. Carl XII åter befaller, att lönen skall utsändas till ryttarne, ehuru en stor del af dem begärde, att den skulle lemnas till deras hustrur hemma i landet. Likaså förbjudes några månader sednare, att i hemorten afdraga ”den kontribution, som hustrurna, efter våre förordningar, komma att utbetala”. Dock medgafs nu, att hustrun må erhålla, hvad ”hvar och en sin hustru deraf godvilligt sjelf vill tillegna”. Slutligen tvang nöden till ännu strängare åtgärder, hvilket framgår af åtskillige spridda drag. Så vid Smålands rytteri få rusthållarne 1715 på en gång utbetala 3 års löner, – af de 6 års, som innestodo, – utbetala dem, icke till manskapet, utan till ”regementets kompletterande och beklädnad”. Derjemte nödgades de in natura uppsätta 50 man, som 1707 voro sände till Polen till annat regementes kompletterande. Dessa rusthåll sluppo dock betala den innestående lönen.

Värfvade soldaten får nu spannemål en gång i månaden, i st. f. hvar 10:de dag, men hans kontanta aflöning utbetalas hvar femte dag, för att hindra misshushållning. Sednare utbetalades aflöningen eller löningspenningarne, i hvarje vecka på viss dag, 3 öre per dag, och skulle manskapet derför hålla sig med tobak och bränvin samt ”hvad af skjortor, halsdukar och strumpor mera slites, än årligen bestås”, hvilket var 3 skjortor, 1 halsduk, 1 par ull- och 1 par linnestrumpor. Afdrag å densamma förekomma under åtskillige benämningar. Sålunda tillåtes af konungen afdrag till strumpor, skjortor och skor, vid Hastfers värfvade regemente, enär hvad kronan härtill består, befinnes otillräckligt. Sålunda ske begrafningar vid gardet genom afdrag på kompanikamraternes aflöning, med 3 öre k. m. per man. Öfverskottet lemnas enkan. Följande året förbjudes dock afdraget för ofvanberörde småpersedlar, likasom afgifter vid giftermål, till rymmares fasttagande m.m.d. Dessa s.k. ”besparingsmedel” voro i allmänhet föremål för mycket reglementerande. Sålunda bestriddes af dylika medel kostnaden för rymmares underhåll i fängelse samt för ersättning åt officer, som igenskaffade rymmare, 10 daler, så framt tillgång härtill hos den förrymde saknades o.s.v. En tid fick öfversten fritt disponera dem emot redovisnings-skyldighet, men slutligen förbehåller sig konungen sjelf dispositionsrätten. Härtill räknades visserligen besparingar äfven af andra medel, t.ex. lönevakans-medel o.d., men besparad aflöning för manskapet synes alltid i dem hafva ingått (194).

Hvad åter befälets aflöning beträffar, så qvarstod vid detta tidehvarfs början det gamla aflönings-sättet, med fördels-, beställnings-, tilldelnings-, häste- m.fl. hemman samt krono-tionde-spannemål och hemmans-räntor. Endast kläde in natura utgick icke mera. Vi erinra oss, att ”fördel” var detsamma som årslön och ”fördelshemman” detsamma sålunda, som på lön anslaget hemman. ”Tilldelning” åter var tillskott- i hemmansräntor, då fördels- och lönings-hemman voro för svaga. De hemman, som tidigare benämnts ”hemvist-tilldelning”, kallades nu boställen (195). Vanligen hade dock hittills endast kompaniofficers- och underofficers-graderne dylika boställen. Det högre befälet synes hafva blifvit med kronoräntor aflönadt. Sålunda skulle till öfverstars och öfverstelöjtnanters aflöning användas extra-ordinarie-räntan för officers (195) -boställena. Till samma ändamål utgick i Finland och Carelen boskaps- och mantalspenningar af militiæ hemman. Uppstod öfverskott, fylldes bristen i kapitenernes underhålls-spannemål, derefter i löjtnanternes o.s.v. Med ett ord det indelta aflönings-sättet, likasom boställsväsendet, fanns redan, såsom under förra tidehvarfvet äfven anmärktes, men alltsammans ordnas nu i sammanhang med Carl XI:s indelningsverk, sedan genom reductionen de ärftliga förläningarne (196) försvunnit och genom lönernes bestämmande i ett visst penningevärde (normal-stat), jemte fasta boställen, hvarje spår af förläningar, på ”beställning och lön”, blifvit utplånadt. Ordnandet sker så fullständigt, som vi redan funnit hafva varit händelsen med alla indelnlngsverkets detaljer.

Vid rytteriet får officeren bo på ett af sina hästehemman, hvilket derföre var befriadt från alla besvär och utskylder, utom ”kongstionde”, mantals- och boskapspenningar. Öfrige hans hästehemman hade samma frihet som rusthåll, utom att de voro underkastade knektehåll, eller utskrifningspenningar i de orter, der knektehållet icke infördes. Officern fick sjelf uppbära utlagorne af dessa hemman samt till- och afsätta åboerne, dock med iakttagande af laglige former, så att den, som skötte hemmanet oklanderligt, skulle sitta ut sina städjeår. Städjan uppbars af indelningshafvaren, men fick icke stegras öfver 1 rdr årligen eller 1 oxe hvart 6:te år. Höll officeren sig icke med föreskrifvet antal tjenstehästar, skulle hästehemmansräntorne indragas. Af fördels-, beställnings- och tilldelningshemman fick innehafvaren deremot endast uppbära räntan efter kronovärdering, men vidare icke med dem sig befatta. Dessa hemman bortstädjades af landshöfdingen, som öfver dem hade uppsigt och vård. De voro äfven underkastade rotering. Der 2 eller flera officerare egde uppbära räntan af ett och samma hemman, skulle detta ske genom mönsterskrifvaren och officeren icke hafva något med bonden att beställa. Hälftenbruk var endast tillåtet på boställs-hemman. Märkligt nog fingo regements-officerarne icke sjelfve uppbära räntan af sina löningshemman, utan skulle detta ske genom regements-skrifvaren, antingen in natura eller efter markegång. De fingo sina lönings-summor efter normal-staten och det möjligen blifvande öfverskottet tillhandahölls dem af kronan, hvilken äfven fyllde bristen, om sådan uppstod. I sammanhang härmed upplifvades en äldre föreskrift af år 1668 om liqvidationsböcker för den räntegifvande allmogen.

För boställsvården göres regementschefen personligen ansvarig. Högsta tillsynen öfver densamma uppdrages åt krigskollegium och landshöfdingen. Militiæ-hemman i den gamla meningen funnos icke längre. Till boställen anvisades nu, vid indelningsverkets ordnande, de kronans egendomar, som dertill genom läge och storlek voro passande. Af- och tillträdes-syn anbefalles ovilkorligen, innan ny tjenst får tillträdas. Snart föreskrifves, att officer icke får befordran eller afsked, innan han företer bevis, att han väl brukat sitt boställe eller ställt borgen för skada. Officerare åläggas, att sjelfva bruka och bebo sina boställen. De, som äro ogifte och icke hafva hushåll, erhålla dock tillåtelse, att utlemna dem på hälftenbruk eller arrende, endast de sjelfve på dem bo och vistas. Vid Östgötha rytteri medgifves undantagsvis, att officern endast skulle behöfva bo minst 6 månader på bostället, och år 1688 medgifves i allmänhet, att derest bostället var svagt samt officeren hade egen gård inom kompaniet, skulle han få bo på den sednare. Tjenstehästarne skulle ovilkorligen hållas på bostället. För brister på bostället, lägges seqvester på lönen. Huru officers-boställen skola vara bebyggde, bestämmes genom fastställda ritningar. Alla boställen skulle rödfärgas, men det verkställes olika för olika befälsgrader. Då officer byggde efter den fastställda ritningen, fick han byggnadshjelp, men i annat fall fick han, likasom alltid underofficerare, bygga för husrötemedlen. Äfven underofficerare åläggas, att bruka och bebo sina boställen. Undantag medgifves i detta hänseende vid Södermanlands regemente för ”unge, ogifte adelsmän”. Serskildt förbjudes underofficerare, att innehafva soldatrotar eller bo på soldattorp, utan skulle de nöja sig med sina hemmansräntor och sin underhållsspannemål, om de icke hade boställe. I Nyland och Tavastehus län medgifves, att de underofficerare, som icke kunde bruka sina boställen, skulle få husrum, ved och värma, kålland samt äng till ko eller häst, efter landshöfdingens bepröfvande, och för öfrigt uppbära räntan af bonden.

Konungen förklarar dock dervid uttryckligen, att det icke förmenas dem, att i Finland bruka sina boställen, såsom i Sverige, så framt de dertill finnas ”skicklige och förmögne”.

Carl XI infordrar slutligen kammarkollegii utlåtande, om icke officersboställen alltid borde ställas på hälftenbruk, för att de icke i krigstid måtte falla i ödesmål. Frågan förföll dock, bland annat genom bristen på nödige hus och byggnader för hälftenbrukaren, enär konungen oeftergifligen fordrade, att officeren skulle bo på bostället. I stället anbefalles landshöfdingen, att i krigstid taga vård om boställena, samt regementschefen, att vid uppbrottet aflemna förteckning på dem, som lemnade familj efter sig i hemorten o.s.v. Carl XII, som tidigare lemnat officerarne frihet, att under kriget bruka sina boställen, antingen med eget folk, hälftenbrukare eller arrendatorer, förklarar i öfverensstämmelse med dessa stadganden och sedan kriget börjat draga ut på tiden, att det var officerarne, så länge de voro i fält, ”ogörligt”, att sjelfve draga försorg om boställena (197), hvadan landshöfdingarne egde, att enligt författningarne om dem taga vård. Slutligen stadgas, att fångne officerares ”hustrur och barn” få behålla boställena, hvilket deremot icke medgafs åt under-officerares (198) och soldaters, emedan ”det eljest faller de tjenstgörande för svårt, ”att underhålla sig jemte hästar och mundering, och ”torpen af de förres (de fångnes) antingen illa brukas ”eller bortarrenderas”. Medlertid var ny husesyns-ordning fastställd, hvilken i allt hufvudsakligt ännu är gällande (199). Efter 1720 års fred meddelas slutligen en mängd detaljföreskrifter, af hvilka inskränkningen af synerne till ombyte af boställshafvare, är den märkligaste. Ekonomisk besigtning införes i stället hvart 3:dje år o.s.v.

I Helsingland hade officerarne inqvartering hos s.k. fri-bönder, hvilka af denna anledning voro från rotering befriade. Bonden lemnade, och officeren betalade, enligt taxa, ”husrum, ved och värma, sängkläder och kok-käril”. I Dalarne, en del af Westmanland, samt en del af östra Finland hade befälet inqvarteringspenningar, i st. f. boställe. Likaså i Westerbotten, der allmogen åtagit sig, att för officerarne uppbygga hus, men icke sådant fullgjort. I sistnämnde landskap hade officerarne dessutom uppburit servis i ved och penningar, men denna afskaffas nu, så snart allmogen uppbygger nödige hus, hvilka för framtiden skulle underhållas med berörde inqvarterings-penningar. Provinsen fick deremot till hjelp vid knektehållet 96 rotar, som redan år 1649 blifvit för befälet anslagne, att af dem njuta inqvartering in natura eller i kontant, äfvensom rotepenningar, när ”skottet” (skofvet) träffade ett sådant hemman. Alltsammans inqvartering på indelt fot!

För öfrigt förskonades, under Carl XII:s krig, militiae-boställen icke längre från gärder och kontributioner, emedan det gällde ”rikets försvar och således allmänt, så att ingen derföre blifver förskont”. Enväldets nivellerande hand höll nu regeringstyglarne.

Befälet vid värfvade arméen hade naturligtvis kontant lön, varande i organisativt hänseende beloppet icke af något intresse. Deremot förtjenar förhållandet med officersdrängarnes de s.k. ”hakeskyttarne”, en viss uppmärksamhet, hvilka utgjorde en del af befälets aflöning. Först förbjuder konungen, att härtill använda soldater, hvilket dittills synes varit brukligt. Femtio nummer anvisas i stället, ”med hvad i spannemål, hemmansräntor, kläder och kommiss, som en gemen knekt verkligen åtnjuter”. Öfverste får 8, öfverstelöjtnant 6, major 4, kapiten 2 och hvarje annan officer 1 ”officers-dräng”, men detta stadgande synes redan följande året hafva blifvit återkalladt. Förbudet att begagna soldater för ifrågavarande ändamål, upprätthölls deremot strängeligen. Vid garnisonen i Riga få officerarne ersätta kronan den förlust, som genom deras begagnande af ”hakeskyttar” förmenas hafva uppstått. Slutligen medgifves dock, att med öfverstens vetskap öfverenskommelse får träffas mellan officern och soldaten, om uppassning emellan och utom tjenstgörings tiderne.

Af vida större intresse äro emedlertid de förvecklingar, som inom indelta arméens aflöningsverk uppstodo genom de långvariga krigen. Vi hafva nemligen redan anmärkt, att så snart nämnde armée sattes på fältfot, visade sig olägenheterne af dess bristande elasticitet, dess oförmåga att, såsom sådan, utväxa efter förhållanderne. Så äfven med befälet och dess aflöningsverk. Man anställde derföre fördubblingsbefälvärfvad stat och interimsofficerare. Redan 1635 vid de la Gardies tåg till Preussen anställdes, såsom vi erinra oss, ”fördubblings-officerare”, af hvilka ”de onyttige eller oduglige” utmönstrades vid indelningen af regementerne 1637. (200)

Carl XI anbefaller i ett af sina bref, att ”den gamle ordinarie” njuter indelta lönen och ”den nye” månadsläning efter värfvad stat, hvilket stadgande innebär, att fördubblingsbefäl begagnades äfven under denne konungs krig. (201) Vid indelta rytteriet införas ”fördubblings-korporaler”, i Sverige 1690 och i Finland 1693 och 1694. Carl XII, som genast vid krigets början fick erfara behofvet af ett talrikt befäl, i samma män som truppen är mindre öfvad, utbildar vid indelta arméen fördubblingsbefälet till en fullständig organisation. Vid landsregementerne till fot anställes sålunda vid hvarje kompani dubbelt befäl, nemligen: 2 kapitener, 2 löjtnanter och 2 underlöjtnanter. (202) Snart anställes vid samma regementer 3:ne fördubblingsunderofficerare. Vid gardet deremot anställes 2:ne fänrikar per kompani först 1710, då det efter nederlagen återuppsättes med mindre öfvadt folk, och värfvade arméen erhåller fördubblings-under-officerare först genom k. brefvet af den 1 October 1717. (203) Att det verkligen var behofvet af ökadt befäl, som framkallade åtgärden, bevisas deraf, att Carl XII först försökte ernå målet genom landsregementernes indelning på 12, i stället för 8 kompanier, utan förökande af nummerstyrkan. Detta fördubblingsbefäl, som efter nederlagen anbefalltes för alla i fält stående trupper, var dock icke numera ovilkorligen värfvadt, det kunde äfven vara indelt, tillhörande t.ex. ett annat, icke utkommenderadt regemente, i hvilket sednare fall det behöll sin lön hemma i landet, men njöt tractamente efter fältstaten, i likhet med alla andra utkommenderade indelte officerare. Interims-officerare åter voro sådane, som hemma i landet gjorde tjenst i stället för indelta officerare, hvilka voro ute vid fältarméen, och dessa uppburo endast half lön efter värfvad stat. När nu det på ordinarie stat varande befälet råkade i fångenskap, användes detta fördubblings- och interimsbefäl, att förrätta de fångnes tjenst, hvarigenom mycken oreda uppstår med aflöningen. Fångne indelta officerare få då uppbära hälften af löningsräntorne, inberäknadt bostället. De i deras ställe tjenstgörande åter den andra hälften och erhålla fyllnaden i kontant. Hästehemmans-räntorne uppbäras alltid af den, som gör tjensten. Fångne indelta under-officerare få, vid hemkomsten, ½ års lön efter värfvad stat, till munderings-hjelp, hvaremot deras vikarier under tiden uppbära hela ”landtlönen”, utom bostället. Vid freden uppstod naturligtvis härigenom ett oändligt trassel, då de utur fångenskapen återvändande gjorde anspråk på innestående lön. Nöden bland de afskedade eller icke placerade blef vid denna tid mön gfven öfver all beskrifning stor. Öfverståthållaren i Stockholm klagar öfver huru de med allmänt tiggande vanhedra ”sin förr hafde karakter och tjenst”. Detta ligger dock utom området för vår redogörelse.

Återvända vi derföre till aflöningen, finna vi densamma efter fältstaten, för hvilken snart skall redogöras, ingalunda låg under Carl XII:s krig. Men äfven Carl XI var i berörde hänseende icke så sparsam, som i mycket annat. Sålunda uppbar vid flottan redan i denna konungs tid en löjtnant på resor inom riket 1 ½ r:dr s:mt och en underlöjtnant 1 r:dr, jemte skjuts-ersättning. Utom riket detsamma i ”riksdaler courant”.

Beskattningsväsendet och krigshärens underhåll.

Vid början af detta tidehvarf, hade beskattningsväsendet omsider vunnit den stadga, som var ett vilkor för indelningsverkets ordnande. De ovissa räntorne och extra-ordinarie-bevillningarne hade tid efter annan, såsom redan är antydt, blifvit förvandlade till bestämda penningebelopp eller åtminstone bestämdt antal natura-persedlar, för hvarje ”mantal” eller hemman. Utskrifningarne med deras tryckande och oberäkneliga skattebördor förvandlas till det ständiga rotehållet. Militiæ-hemmanen blifva antingen rusthåll eller boställen och löningshemman, hvilka under mångfaldiga benämningar dock äro till visst regemente anvisade. Ordentliga militiae-jordeböcker äro uppgjorde och indelta arméens tillgångar i räntor och jord sålunda afskiljde från statsverkets öfrige, enahanda tillgångar. Redogörelsen för krigsförfattningens historiska utveckling behöfver sålunda icke längre upptaga det allmänna beskattningsväsendets utveckling. Arméen har sin egen drätsel, serskiljd från statens, och de till arméens indelningsverk anvisade inkomster blifva hela detta tidehvarf, likasom ännu länge efter detsammas slut, af båda statsmakterne lemnade orubbade. Då detta arbete emedlertid, under skildringen af föregående tider, berört åtskillige på krigsförfattningens utveckling mer och mindre inverkande beskattningsfrågor, skall deras utveckling äfven under denna tid i korthet omförmälas.

Gärder förekomma fortfarande. De vanligaste voro naturligtvis de, som föranleddes genom tågande truppers behof af ”födande varor”. För att jemnt fördela tryckningen af denna, alltid ojemna och serdeles under krigstid oberäkneliga börda, upptages nu en durchtågs-gärd i penningar, öfver hela landet. Med denna extraskatt bestrides kostnaden, ej mindre för den proviant, som för tågande trupper upphandlas och vid nattqvarteren (204) utdelas än för den skjuts, som för desamma erfordras, hvilken hittills icke blifvit den skjuts-skyldige godtgjord. Under Carl XII:s krig utgå dylika durchtågsgärder fortfarande, men allmogen får derjemte utgöra samma gärd in natura. Det heter nemligen, att allmogen skall ”utgöra nödig skjuts samt till manskapets underhåll sammanbringa nödige gärder, hvilka dem sedan af durchtågs-medlen kan ersättas, enär de framdeles utfalla”. Detta var äfven, likasom det i alla tider lärer blifva, oundvikeligt. Marcherande trupp kan icke undvara ”mat i qvarteren” och när marschen kommer, såsom vanligen i krigstid, oförberedt uppå, hinner proviant icke upphandlas. Allt hvad, som kan göras, är att betala qvartervärdarne och att så äfven, så vidt möjligt var, run numera skedde, synes deraf, att Carl XII året före sin död föreskrifver, att under tåg skola trupperne betala allt, äfven skjutsen, med ”reda penningar”. Slutligen finna vi dylika gärder i en ny form, såsom vanligt, då en skattebörda börjar blifva alltför tung och ändock måste förhöjas. De orter, på hvilka trupper icke voro förlagde, indelades nemligen i hjelpqvarter, som få uti kontant utbetala ”underhålls- lönings- och fourrage-portioner”, samt af korta dessa medel uppå ”innestående ordinarie utlagor, så långt det räcker” och det öfriga, icke på nästföljande årets utlagor, utan på 1717 och 1718 års, hälften på hvardera af sistnämnde 2:ne år. Denna extraskatt kallas äfven inqvarteringshjelp och utgår med 20 öre s. m. per hemman.

Bild från anslagstavla vid Karolinermonumentet

Bild från anslagstavla vid Karolinermonumentet

När freden var återvunnen, riktas genast uppmärksamheten på dessa förhållanden. Då föreskrifves, att durchtågsgärden skulle fortfara, men äfven att, der den var betald, skulle landshöfdingen uppköpa proviant åt tågande trupper. Strängt straff ålägges den civile eller militäre tjensteman, som upptager någon gärd i strid med regeringens eller ständernes beslut, hvarjemte drottningen tillförbinder sig, att icke påbjuda krigshjelper, gärder eller utskrifningar, utan ständernes bifall. Att emedlertid äfven frihetstiden ansåg gärder i krigstid oundvikelige, synes deraf, att adelns landbönder år 1723 åläggas, att deltaga vid ”tåg och större marscher genom landet eller proviant, amunition och beklädningar till arméen, fästningar och magasiner skqla framföras”, då alla skola med ”skjuts, gärder och eljest”, ”hjelpa till för betalning”, hvarvid likväl frälset skulle, såsom fordom, räknas till hälften emot krono och skatte, ”med mindre i krigstider högsta nöden en jemlikhet fordrar”.

I nära sammanhang med ofvanstående står frågan om fri-skjutsen. Det var nemligen numera stadgadt, att friskjuts ålåg landet, att utgöra endast för marscherande trupper, sårade och fångne, samt transporter af alla slag till arméen. Med durchtågsgärden skulle, såsom vi nyss funnit, äfven skjutsen för tågande trupper betalas. Att emedlertid upprepade gånger friskjuts både i Sverige och Finland förbjudes, synes indirect bevisa, att detta inrotade missbruk, trots alla förbud, ännu fortfor. Serskildt, förbjudas officerare, att taga skjuts af rusthållen, äfvensom af häst- fördels- beställnings- och tilldelningshemman. Likaledes förbjuder Carl XI, att vid ”mönstringar” fordra skjuts, äfvensom ”underhåll af landet”, emedan ”de lära få sin fulla lön och landet utan dess nogsamt är graveradt”. Men i Dalarne, denna undantags-provins, der konungen ansett nödigt, att serskildt och strängeligen förbjuda fri skjuts och fri gästning ”inom regementet”, medgifves snart officerare fri skjuts af de socknar, som icke betala skjutsfärdspenningar, hvilket naturligtvis icke var en eftergift åt militär-befälet, utan ett försök att förmå de ännu motspänstige, att betala sistberörde extra-skatt. Kriget framkallar emedlertid ånyo, såsom alltid, friskjuts för militära ändamål. Allmogen skall utan ersättning, heter det, framskaffa foror med proviant, ”efter förra vanligheten”.

Allmogens skyldighet, att underhålla fästningarne, torde äfven till en viss grad ansetts qvarstå. Landshöfdingarne åläggas sålunda, att ”med allmogens tillhjelp och ringa möda”, besörja underhållet af skansar i skärgården, dock ”med lämpa, så att icke allmogen deraf må taga någon skräck eller alltför mycket betungas”. Säterier och prostgårdar få i Halland lemna pallisader o.s.v.

Inqvarteringen fortfar att vara en börda för befolkningen, så i städerne, som på landet, och Carl XI förklarar på förhand uttryckligen, att under krigstid kan allmogen icke från densamma befrias, hvilket naturligtvis alltid måste blifva händelsen, lika väl som för tågande trupper vintertiden. Åtskilligt göres dock, för att mildra bördan af detta besvär. Den ledande grundtanken var, att ersättning icke behöfde lemnas för ”tak och husrum”, men väl för allt annat. Så erhålla bönderne i Finland 3 daler i månaden för hvarje ryttare, som hos dem låg i borgläger, men endast ”till deras uppehälle”. Lifregementets dragoner, värfvade och inqvarterade i Skåne, få sålunda icke åtnjuta något i qvarteren, ”utan redbar betalning”. Endast i Est-, Liff- och Ingermanland är man strängare, ty der får drottningens värfvade lifregemente uppbära portioner eller s.k. ”månads-kosthåll”, hvarje sådan beräknad till en specie-riksdaler för kost och ½ d:o för beklädnad. För städerne, der borgerskapet icke ville emottaga inqvartering, stadgar Carl XI, att officerarne få öfverenskomma med sina värdar om qvarteren det bästa de kunna, dock att den borgare, som icke kan hafva officeren i sitt hus, skall gifva honom så god hyra, som han behöfver till sin beqvämlighet annorstädes. Men äfven i detta hänseende var man strängare i Liffland, der borgerskapet i Riga måste lemna qvarter och icke fick lemna penningar. Staden Wismar deremot får af kronan servis för inqvarterad trupp, utöfver den vanliga garnisonen o.s.v. För skada och öfvervåld i qvarteren erlägges dubbel ersättning, som öfversten är pligtig att genast utbetala och sedan af vederbörande utfordra. För hvarje månad skall landshöfdingens intyg i detta hänseende insändas till general-auditeuren.

Dagsverksskyldigheten, ehuru den numera var i militise-jordeboken införd och snart, likasom öfrige extra-ordinarie skatter, äfven i de allmänna jordeböckerna infördes, samt sålunda icke längre var obestämd, kunde dock missbrukas. Carl XI söker häremot skydda allmogen. Dagsverken behöfde sålunda icke in natura utgöras på längre afstånd än 2 mil. Kronoåboen egde rättighet, men icke skyldighet, att lösa dem med penningar efter jordeboken och kronovärderingen. Skattebonden betalade efter markegång. Men äfven i andra hänseenden sökte Carl XI förekomma prejerier. Konungen hotar officerare, som tillskynda allmogen olägenhet, med tjenstens förlust samt att ”aldrig hafva något hopp om att mer blifva brukad”.

Så förklaras ”ryttarevärdarne” i Finland icke pligtige, att lemna ”besigtningskosthåll”, d.v.s. kosthåll åt befälet vid visitationer och dylikt. Så afskaffas i Dalarne ”exercitise- och drillepenningar” till befälet. Ett dylikt skydd var desto mera behöffigt, som kronan sjelf ålade samma rust- och rotehållare tillräckligt många bördor. Så skulle mönstringskostpenningar fortfarande utgå af allmogen ”efter vanligheten” till mönstringsförrättningens ”underhåll och reseförtäring”. Först småningom börjar man, att af en eller annan anledning eftergifva denna extra-skatt, dock under uttryckligt förklarande, att det var allmogens skyldighet betala den.

Sedan vi sålunda funnit, att den allmänna beskattningen under denna tid visserligen icke lindras, snarare tvertom genom rotehållets införande och krigets bördor ökas, men att den lagbindes och erhåller de bestämda former, hvilka möjliggöra kontroll på embetsmännen, ölvergå vi till hvad som mera egentligt tillhör ”krigshärens underhåll”.

All trupp erhåller numera af kronan under håll vid kommendering och i fält. Till kompanisamlingsplatsen får befälet dock underhålla sig sjelft och rusthållen ryttarne. Vid infanteriet utgår kronans underhåll efter tågordningen, först från lånegränsen, derefter från häradsgränsen och slutligen från och på kompani-samlingsplatsen. Härifrån göra endast de vanliga mötena (205) i hemorten undantag. Vid dem fasthåller man ännu den gamla grundsatsen, att i hemorten skall soldaten hålla sig sjelf och, derest han sådant icke mäktar, skall icke staten, utan rotesällarne och landskapet (206) understödja honom. Soldaten har sålunda icke rätt till matsäck af rotehällarne vid kompanimöten, utan endast vid regementsmötet, i hvilken sednare händelse dock afkortning skall ske å årslönen. Detta stadgande, äfvensom att rotehållaren icke är skyldig, att skjutsa soldaten till mötena, gäller nästan i alla landsorter. Undantagen förekomma endast i de vanliga undantagslandskapen. I Dalarne underhåller nemligen roten sin soldat alltid på möten och mönstringar. I Helsingland skall knekten, i stället för ”kosten, den han eljest hemma njuter”, erhålla matsäck af bonden till regementsmötet eller i ett för allt 2 ½ daler kopp:mt om veckan, men icke der heller vid kompani-möten något underhåll eller s.k. stämnings-penningar. I Tavastehus län bekosta roten och soldaten, hälften hvardera, kosten vid besigtnings- och regementsmöten. Bonden skjutsar matsäcken till mötesplatsen och knekten underhåller sig sjelf på vägen. I Wiborgs län, Savolax m.fl. orter lemna rotehållarne knekten för mötena 5 lisp. torrt bröd och 2 lisp. sofvel, ”sådane varor som bonden kan åstadkomma” o.s.v. Men, vi upprepa det, regeln var, att rotehållaren endast vid regementsmötet (207) består soldaten underhåll och detta emot afkortning å hans lön. Vid rytteriet deremot underhåller rusthållaren alltid ryttaren på möten och mönstringar, antingen in natura efter tågordningen eller i kontant. Först frihetstiden gör häruti någon ändring, i det rusthållaren endast ålägges, att vid dessa tillfällen lemna ryttaren kost och 4 öre drickespenningar, om dagen.

Carl XI förbjuder emedlertid marketentare vid kompanimöten och medgifver endast, att vid regementsmöten kunna ”förmögne borgare och bönder tillhållas, att göra tillförsel af dertill nödige persedlar till salu”. Sednare förbjudes befälet, att för egen räkning uppbära afgifter af marketentare, ett missbruk, som i denna tids arméer var häfdvunnet.

Under marscher och tåg begagnades hvad vår tid skulle benämna ”torrföda”. Portionen var nemligen, efter tågordningen, 1 skålp. torrt kött, ½ skålp. fläsk eller smör, 1 1/2 skålp. torrt bröd och 1 kanna svagöl. Efter kriget förändras denna portion till 1 skålp. torrt eller skålp. färskt kött, 1/4 skålp. fläsk eller smör eller 1/8 k:a gryn eller ärter, 1 1/2 skålp. torrt eller 2 skålp. mjukt bröd och en kanna svagöl (208) eller 2 öre s. m.

I fält var provianterings-staten: 2 skålp. färskt kött, skålp. torrt eller 2 skålp. mjukt bröd och 1 kanna svagöl. Det var dock endast aflöningen, som, på sätt här nedan skall omförmälas, efter denna stat utgick och uträknades. Den dageliga spisordningen var en annan, nemligen: 2 skålp. mjukt eller 1 1/2 skålp. torrt bröd och 1 jumfru bränvin hvarje dag, samt

söndag och onsdag: 2 skålp. kött, 1/8 k:a ärter;
måndag, tisdag, thorsdag, fredag: 3/16 k:a gryn till gröt,
lördag: 1/8 k:a gryn till välling, 1/2 skålp. smör, fläsk, ost eller sill.

I full öfverensstämmelse härmed, var ”veckotalsproviant-utdelningen” från magasin vid samma tid, per man: 10 1/2 skålp. torrt bröd, 4 skålp. kött, 1 1/8 k:a gryn eller ärter, 8 lod tobak, 7 jumfrur bränvin och 1/2 skålp. fläsk, smör, ost eller sill.

Rationen åter var: 2 k:r hafre och 1 1/2 lisp. hö eller, vid brist af hö, 5 k:r hafre och 9 k:r hackelse, hvilket gällde så i fält, som under marscher och tåg, möten m.m. Trosshästen hade lika ration med ryttarehästen, likasom trosspojken numera åtnjöt samma portion som manskapet. (209)

I garnison hade värfvade soldaten, såsom vanligt, icke underhåll in natura, utan endast 3 lisp. mjukt bröd, i månaden, räknadt till en daler s:mt, samt dessutom 1 daler 24 öre s. m. i penningar, till ”dricka och annat nödtorftigt uppehälle”! Tidigare hette det, att soldaten i garnison fick spannemålen efter markegång eller kronovärdering.

Vi anmärkte nyss, att i fält endast aflöningen utgick efter provianterings-staten, men att arméen hade sin serskilda ”dageliga spisordning”. Härmed förhöll sig så, att fältstaten, fastställd år 1677 i natura-portioner, (210) visserligen var för hvarje år uträknad i penningar, men att persedlar, som in natura utlemnades till trupperne, alltid beräknades efter sistberörde års markegång, som upptog vida lägre priser, än de under kriget gällande. Härigenom lick arméen en stundom icke obetydlig nedsättning i priset på provianten, om kronan vid myntets förvandling understundom äfven beredde sig en vinst. Endast ”drängportioner”, som enligt tågordningen utgingo för effectiva officersdrängar, beräknas efter det löpande årets markegång, till dess Carl XII alldeles i nekar befälets drängar proviant in natura och i stället gifver officern 6 daler ”augment” i månaden för hvarje dräng. Utöfver staten får soldaten dessutom 1/4 t:a malt per man i månaden. Gardet får bröd in natura, oberoende af gällande pris, till det qvantum, som fältstaten bestod.

Efter slaget vid Narva tillämpar svenska arméen allt fortfarande reqvisitions-systemet ganska systematiskt. Bröd bakas och dricka brygges i qvarteren af qvartervärdarne, och från och med 1702 upprättas derjemte ordentliga magasiner i krigsorten. Med hänseende till reqvisitionerne och det hårdhändta, men fullkomligt, åtminstone på papperet, ordnade sätt, hvarpå de indrefvos, är ”reglementet för generalkrigskommissariatet, gifvet lägret vid Thorn den 4 Juni 1703”, ganska märkligt. Hvarje regemente hade sin ”commissarius”, likasom hvarje utgående ströfkorps sin. Dessa kommissarier, likasom sjelfva generalkrigskommissariatet vid hufvudhären, uträknade kontributionerne i penningar, ehuru de erlades både i kontant och naturapersedlar, samt lemnade qvitto och ”salve garde”, hvilket sednare serskildt betalades. Vid dylika utkommenderade partier, skulle officern ”först och för all ting så laga, att de gemena åtnjuta deras rikeliga underhåll, samt 2 styfver till mans af den summa, som för proviant uppbäres det öfriga blifver kongl. maj:st beräknadt, samt den ordinarie kontributionen af röketalet för arméen alldeles orörd. Sedan efterlåter kongl. maj:st i nåder, att till officerarnes ergätslighet må samlas allt det, som hör betalas för salve-garder, krogar, qvarnar och andra arrendatorer, som icke höra till röketalet, samt hvad en och annan, sedan han erlagt sin kontribution, gifver för ett fritt pass, att få handla och föryttra sina varor”. Dessa officerarne anvisade medel fördelas efter en serskild tariff, och öfverskottet ”beräknas kongl. maj:st”. Deremot skulle vid strängt ansvar en hvar ”af det kommenderade partiet angifva och till kongl. maj:ts nytta komma låta, allt hvad som finnes konfiskabelt eller nedergrafvit, det vare sig i guld, silfver eller penningar”. Träffade durchmarschen jordegare, som redan ”betalt deras fulla kontribution”, så fick regementet icke derföre lida nöd, utan öfversten skulle ”med moderation, dock utan regementets afsaknad, taga förplägningen för dess manskap”, lemnande jordegaren en in visning på generalkrigskommissariatet o.s.v.

År 1716 begagnar Carl XII ett eget slags ”kostgärd”, som med lika mycket skäl äfven kunde benämnas reqvisitions- eller magasins-system. Han befaller nemligen, vid indelta arméens komplettering, att rust- och rotehållare skulle vid uppbrottet förse manskapet med 6 veckors förråd af torrt bröd och gryn eller ärter, beräknadt efter 1 ½ skålp. bröd och 1/3 k:a gryn eller ärter, till mans om dagen. Rust- och rotehållare skulle hafva detta liggande i ordning, då uppbrottsorderne kommo, och blef något under tiden förderfvadt, skulle ”annat godt” straxt läggas i stället. Samma skyldighet ålägges samtidigt qvartervärdarne i ståndqvarteren för de trupper, som sålunda voro förlagde.

Trossen, alltmer föremål för krigsförvaltningens uppmärksamhet, ordnas äfven under detta tidehvarf. (211) Kostnaderne läggas dock vid indelta arméen hufvudsakligen på rust- och rotehållare. Sålunda erlägga rotarne i Elfsborgs län kittel-penningar, för att anskaffa kittlar åt sina knektar. Så anskaffas tält vid de 3:ne småländska rothålls-regementerne, med 2/3 af rotarne och 1/3 af knektarne. Undantag förekomma naturligtvis, såsom vanligt. Vid t.ex. dalregementet anskaffas alla trosspersedlarne af kronan, och under Carl XII:s krig torde detta i allmänhet blifvit förhållandet vid rothållsregementerne. I Est- Liff- och Ingermanland få adeln och landsåtarne anskaffa tält, lika som i Sverige ”landet” godvilligen bestridt denna kostnad, heter det. I allmänhet torde likväl vid värfvade arméen kronan numera alltid hafva anskaffat trosspersedlarne, för så vidt icke härtill användes de s.k. regementsbesparingarne. Vid indelta rytteriet anskaffas trossklippare, en på hvart tältlag, af rusthållarne, genom penningesammanskott, s.k. trossklippare-penningar. Det för arméens tross i öfrigt, nödiga antalet hästar uppköptes af kronan, åtminstone vid värfvade arméen. Något spår af de sedan gammalt oss bekanta utgärdshästarne, har förf. under detta tidehvarf icke funnit. Tvertom, då 4 à 500 hästar till trossen och artilleriet i Pommern utskrifvas, skall ”ersättning” för dem lemnas, genom ”afkortning å följande årets utskylder”.

Trossen var denna tid ännu ganska betydlig vid fältarméerne. Enligt tågordningen skulle ett infanterikompani hafva 5 trosspojkar och lika många trosshästar; oberäknadt befälets talrika trossklippare. Och detta synes vid uppbrottet år 1700 äfven i det närmaste hafva iakttagits, då Westmanlands reg:te vid detta tillfälle endast begagnade 6 trosshästar per kompani, men i krigsorter fordrade från Sverige öfverkommande trupper några hundrade hästar per regemente, hvadan Carl XII nödgades fastställa antalet till 100 per regemente. Genom den i Demotica fastställda ”utbetalnings-ordning” be

stämmes trossen vid infanteriet, till 4 drängar oeh 16 hästar för regements-kassan och regementets 2:ne qvarnvagnar, samt vid hvarje kompani, 6 drängar och 24 hästar till kompani-trossen, samt 4 drängar och 4 hästar till vattensäckarne. Rytteriet hade 4 hästar mindre vid kompani-trossen, men i öfrigt lika. År 1717 var det reglementerade antalet trosshästar, för både indelta och värfvade trupper: vid rytteriet (reg:tet 12 kompanier) regements-trossen: regements-kassan (212 ) 4, 3:ne qvarnvagnar (213) 12; kompani-trossen: vattensäckar 4, tält 4, brödkorgar (212) 8, amunitionsvagn 4, samt ytterligare brödkorgar (212) 4, summa 28 per kompani och 352 per regemente. Vid fotfolket (reg:tet 8 kompanier) regements- trossen: regements-kassan (212) 4, 2:ne qvarnvagnar 8; kompani-trossen: vattensäckar 4, tält 4, brödkorgar (212) 8, ränslar (212) 4, amunitionsvagn 4, sjukvagn 4, summa 28 per kompani och 236 per regemente. Officerare och marketentare hade dessutom egna rid- och packhästar, hvilkas antal var högst betydligt. Så stadgas vid den sparsamma Stenbocks armée 1710, att en kapiten vid fotfolket egde medföra 1 ridhäst, 5 trossklippare och 3 drängar, en löjtnant eller fänrik vid samma vapen 1 ridhäst, 3 trossklippare och 2 drängar o.s.v. Med ett ord alla af officersgrad, till och med mönsterskrifvare, voro beridne. Af ofvanstående synes derjemte, att ränselutredningen, den s.k. packningen, icke ovilkorligen bars af manskapet utan till en del åtminstone låg på trossen, samt att på fältfot en stor tross ansågs behöflig. Äfven detta var icke något nytt. Ett i riksarchivet förvaradt förslag af d. 7 Dec. 1620 upptager för hvarje kyrassier en trosshäst, samt för hvarannan landsryttare en d:o, äfvensom tolf trossvagnar för hvarje kompani knektar.

Förvaltningen och högsta tillsynen öfver arméens ekonomiska förhållanden, voro åt krigskollegium fortfarande anförtrodda. Märkligt nog emedlertid, att se huru Carl XII under sina oupphörliga krig steg för steg frigör arméeförvaltningen från Carl XI:s stränga former. Först erhåller krigskollegium rättighet, att afgöra ärenderne, utan att underställa dem konungens högre pröfning. Det får fria händer, att ”förordna och resolvera”, som det finner konungens tjenst ”samt hvart och ärendes beskaffenhet och dervid coneurrerande omständigheter fordra”. Derefter tillägges general-krigs-kommissariatets ordres samma kraft och verkan, som konungens egne, äfven när de till general-gouverneurer och landshöfdingar utfärdas. Snart ställes bemälde kommissariat under en general, (Magnus Stenboek, förut chef för dal-regementet). Derefter får defensions-kommissionen (214) rättighet, att ”förse fästningar och trupper”, utan konungens ordres. Slutligen få gouverneurer och landshöfdingar hemma i landet befallning, att ”ofördröjligen efterkomma” hvad en kommenderande general fordrar. I vidrigt fall bemyndigas denne sednare, att sjelf indrifva hvad han behöfver. Krigskollegium begär samtidigt härmed, men får icke, befattningen med beklädnad och beväring för hela arméen, utan erhåller endast inseendet öfver anskaffningarne inom landet, ”så att dervid ingen egennyttighet må förelöpa”, men närmaste bestyret med upphandlingar och dylikt lemnas åt öfverstarne. Endast då ”officerarne” icke äro tillstädes, får kollegium detta bestyr hemma i landet. Och under Carl XII:s sista krigsår, få krigs-kommissarier konungens bemyndigande, att utan ordres ”göra hvad de finna lända till kongl. maj:ts tjenst”.

Slutligen torde för taflans fullständigande böra omnämnas de besparingar, både på öfningstid och personalens styrka, hvarmed frihetstiden sökte bereda sig medel till ”krigshärens underhåll”. 1723 års ständer förmäla sig nemligen hafva öfverlagt, huru kunde ”genom vissa besparingar vid regementerne någon ansenlig förråds-kassa inrättas, till allmänna förnödenheten, vid inträffande händelser”. Det var en storartad utveckling af den tanke, som låg till grund för de s.k. regementsbesparingarne. Sålunda uppstod emedlertid den bekanta qeneral-förråds-kassan, till hvilken ingingo besparingar genom indragne möten, vakansafgifter för lediga rotar, den s.k. mötes-afgiften, ”som erlades af sjelfva manskapet, ”när det under året icke varit 2 månader kommenderadt”, (215) emedan det slapp numera ”med 2 kompanimöten, utom det vanliga regementsmötet”. Vid rytteriet indrogos 25 nummer per kompani, ”till lindring för rusthållen och skälig vinning för kronan”. Vid fotfolket höllos ända till 150 nummer per regemente vakante. Ett motstycke härtill äro dock de löneregleringar, som åren 1812 och 1833 blifvit vid indelta arméen genomförda och vid hvilka 1000-tals nummer blifvit satte på vakans för lönefyllnad, musikens underhåll m.m. dylikt. Blir nu denna sednare, endast genom brist på medel förklarliga, åtgärd enligt landtförsvars-kommittens förslag undanröjd, bekräftas endast sanningen af uttrycket: ”allt rör sig i en ständig kretsgång, men – framåt”.


Återblick.

”Die Kriegsverfassung und der
Landeswehrstaat eines Volkes sind
ein nothwendigor Ausdruck, ein
treuer Spiegel seines innersten
Lebens und seinor bürgerlichen
und gesellschaftlichen Zustände”.

Barthold.

Sedan vi sålunda genomvandrat förflutna tider, för att se huru krigsförfattningen utvecklat sig, intilldess den för en relativt kortare, af militärisk svaghet (216) betecknad period stelnade i former, som först efter allmän omstörtning och under en ny dynasti, med stöd af snillet och erfarenheten hos dennes grundläggare, börjat ånyo mjukna, lofvande en ny framtid af militärisk styrka, må vi blicka tillbaka på denna utvecklings fortgång genom tiderne.

Då hedendomens odalborna, på sitt sätt aristokratiska, bondefrihet brytes af en politisk bördsadel, krossas af herremannaförbunden samt det andliga och verldsliga frälsets förtryckande makt, så upplöses småningom den gamla germaniska förbundsförfattningen, förstöres den fullt utbildade hamnelags-institutionen samt minskas den på allmän värnepligt grundade bondehärens militära värde.

Då medeltidens stormän derefter kufvas af konungamakten, sker detta genom den sednares förbund med en ny folkmakt, utskrifningarne ordnas, den allmänna värnepligten kommer åter till heder och folkfriheten får ånyo lagbundna former för sin verksamhet.

Men då aristokratien ånyo blir alltför mäktig och de ofrälse stånden för densammas nedbrytande lemna konungamakten obegränsad handlingsfrihet, utbyter enväldet den allmänna värnepligten emot realskatt, folket får motvilja mot krigstjenst och den gamla förbundsförfattningen framskymtar endast ännu, såsom ett bleknadt minne, vid indelningsverkets ordnande landskapsvis.

Först när lagbunden frihet år 1809 återinföres, återfinna vi äfven den allmänna värnepligten. Då slutligen landskapsförfattningen återupplifvas i landstingen och då allmänna tänkesättet småningom mognar för en folkrepresentation, grundad på allas likhet inför lagen, i politiska rättigheter, likasom i medborgerliga skyldigheter, återvaknar äfven hos folket sjelft (217) tanken på allmänna värnepligtens verkliga betydelse. Hela nationen genomströmmas af en instinktartad känsla af hvarje medborgares pligt, att i farans och betryckets tider dö för fosterlandet. Frivillige skarpskytte-korpser uppstå i rikets alla delar, Engelbrechts minnes-stod reses ”af konung och folk”, samt den folkkäre monarken framlägger inför den gamla, historiska ståndsrepresentationen ett lagförslag om landstormens återupprättande, i enlighet med 1624 års riksdagsbeslut.

Hvem kan eller vill då förneka sanningen, att ”Ett lands krigsförfattning kan icke skiljas från dess samhällsförfattning?”


FOTNOTER:

(1) Här är ”hundrade”, säger Eddan. Deraf orden: ”herre” eller ”herse” = höfding för häradet; ”härör” = ”härbud” = budkafle; ”härja” m.fl.

(2) Fylke kommer af ordet ”folk”, på slaviska ännu ”pulk”, som ursprungligen lärer betyda flera krigareskaror under gemensam anförare. Deraf ”fylking” = slagordning; ”fylkja” = uppställa i slagordning, o.s.v. Munch I: 70, 94. Lagerbring I: 317.

(3) Äfven hos de gamla perserne var en hvar fri man förpligtad till personlig krigstjenst på egen kost, likasom i norden! Richthofen I: 41; Äfven saracenerne i Spanien hade personlig värnepligt. Bibi. f. off. I: 2, 299.

(4) l,andbo kallades den, som icke hade egande rätt till den jord, som han brukade, utan för densamma erlade lega eller afrad.

(5) Det tillgick likaså hos frankerne. Härnadstågen beslutades hos dem på majfälten, vårtingen, till hvilka alla frie man af konungen kallades till mönstring, ock frågor om företagande af anfallståg hänskötos till folkets afgörande (all härens ting).

(6) Anglosachsiska ordet lith betyder nemligen skepp, flotta, hvadan då thing är sammankomst, det egentligen skulle heta, icke ”ledhung”, utan ”lith-thing”, samt skrifves äfven stundom ”lething”, vanligen ”leding”.

(7) I slaget vid Helge å hade Anund Jacob en leding af 420 skepp. Snorre Sturleson pag. 292. Följande året hade Knut den store en flotta af 1440 skepp. Ibid. pag. 303.

(8) Äfven hos frankerne var hvarje fri man, t.o.m. presten, pligtig att infinna sig till gränsens försvar emot en inbrytande fiende. Kejsar Lothar stadgade dödsstraff för den, som uteblef. Richthofen I: 235.

(9) Erkännas bör dock att svenskarne, minst bland de 3:ne nordiska folken deltogo i vikingatågen och att äfven andra folk lågo i viking, t.ex. vender, kurer, och ”andre austervegsmaend”. Snorre Sturleson pag. 397. I det nuvarande Ryssland var dessutom den skandinaviska stammen ännu den herrskande. Botin I: 9.

(10) Äfven Thorgny lagman hade en stor hird, berättar Snorre Sturleson, pag. 195, som sjelf lagman kom på Islandstinget en gång med 960 man. pag. XX. Och huru mycket gårdsfolk norske lendermaend kunde hafva, se samma författare pag. 393 o. 436.

(11) Efter slaget vid Helge-å, yttrar Olof den helige: man visste ock, att det folk, som utgjordes af hofmän, alltid var det käckaste och i vapenbragd bättre än andra.” Strinnholm I: 438. Hof = gård; man = träl, tjenare. Hofman sålunda ursprungligen detsamma som ”gårdsträl”. När derföre ordet hofman alltmer begagnas liktydigt med ”krigare”, bevisar det endast ”gårdsfolkets” betydelse i krigsförfattningen under dessa tider. Calonius pag. 48. Äfven hos andra germaniska folk, t.ex. hos östgötherne i Italien, intog gårdsfolket, ”die hausleute”, domestici”, i militäriskt hänseende ett framstående rum. Barthold I: 74. Förhållandet lätt förklarligt, om man med Jornandes antager, att götherne härstammade från Sverige. V. Pencker I: 45, 258. Jornandes De rebus Geticis 4. Barthold G. P. I: 127.

(12) Hird = familj, hushåll, af hirda = bevara. Strinnholm I: 590; IV: 572. Munch I: 130.

(13) Ordet ”lama” lärer betyda ”frihet” eller ”befrielse”.

(14) På samma sätt infördes är 806 i det frankiska kejsardömet en skatt, hvilken utgick efter samma grunder som heerbannet och äfven med detta namn benämndes, likasom ledungslaman hos oss vanligen kallades ”ledingen”.

(15) Engelbrecht förstörde mer än 30 och äfven under Sturarne nedbrötos åtskillige. Carl den skallige förbjöd år 864 hos frankerne uppförandet af slott och borgar, samt anbefallde nedrifvandet af redan befintlige. v. Peucker I: 298.

(16) ”Embete”, ett anglosachsiskt ord, lärer betyda ”tjenst”. I våra landskapslagar förekommer äfven ambat träl. Strinnbolm III: 322.

(17) Att sjelfva hamnelagsindelningen under hela denna period fortfarande begagnades, äfven för landkrigen och för med dem förenade kostnader, är för öfrigt fullt bevisligt. I Danmark var sålunda hamnfogden skyldig, att sjelf rusta sig med ”häst och brynja”, samt ställa en bågskytt. Han uppbar en viss skatt i spanmål, 6 skeppor råg af hvar hamna, de år som ledung uppkallades. Skeppet byggdes af honom efter öfverenskommelse med skeppslaget, men kommo de icke öfverens, fingo bönderna sjelfve skaffa fartyg. Alla böter, för försummad inställelse och dylikt, uttogos af hamnfogden och fördelades af honom emellan manskapet, hvarvid han sjelf uppbar en viss andel o.s.v. Jahn pag. 35 o. 62. Att motsvarande bestämmelser funnos i vårt land, är sannolikt och kan i vissa fall med säkerhet påstås. År 1309 under striden mellan konung Birger och hans bröder, anbefalltes att en karl skulle ”utrustas af hvarje hamna med häst och fulla vapen”, vid hvilket tillfälle gärden till krigsfolkets underhåll äfven utgick efter hamnor. Strinnholm Sammandrag II: 478. År 1435 förekommer i allmogens klagomål, att fogdarne utpressat penningar till ”härads-skepp” och förstört dem, som funnos, för att kunna aftvinga bonden nya afgifter. Ibid., II: 653. Men om hamnelagsinrättningen sålunda qvarstod och äfven begagnades, så var det dock egentligen såsom beskattningsform.

(18) Först under Magnus Smek skola borgare hafva börjat deltaga i riket försvar? Botin III: 319.

(19) Hamnelaget var endast en ”sammansättning” af dem, som blifvit lagde samman”, för att uppställa en krigare. Cronholm Sk. P. H. II: 53.

(20) En kort redogörelse för det carolingiska heerbannet, torde vara här på sitt ställe. Carl den store försökte nemligen, att återupplifva den gamla landshären, vår bondehär, genom att lagbinda hvarje fri mans skyldighet, att utan afseende på länspligt, göra krigstjenst och bära den dermed förenade kostnad. Han lade härvid förmögenheten till grund, – antingen detta nu var något nytt eller redan förut brukligt vid aflägsnare härtåg – och bestämde att en hvar, som hade jord till 3 å 5 besutenheter, ”mansi”, vare sig odaljord eller förläning, skulle vara förbunden, att vid uppbåd personligen draga i fält med egna vapen och kost för 3 månader. De, som egde mindre, skulle förena sig att, efter förmögenhet, utrusta manskap. Organisationen hade emedlertid föga varaktighet. Då ”grefven” egde att utvälja manskapet för heerbannet, behöfdes i laglöshetens tidehvarf skydd emot orättvisor och den frie mannen blifver frivilligt en mäktigares vasall, likasom i en sednare tid exempel anföras huru svenska bonden säljer sin skattejord och blir frälse, för att finna lindring vid utskrifningarne. De frie jordegarnes antal förminskas oupphörligen. Grefven sjelf blir ärftlig länsherre. Feodalhären är snart den enda stridsmakt, som regenten kan uppkalla. Denna egde, såsom vi känna, icke det ringaste gemensamt med heerbannet. Feodalhären bestod af vassi och vasalli. De förre voro skyldige till krigstjenst, på grund af emottaget län, och inställde sig dervid åtföljde af sina vasaller, hvilka sednare tjente i egen person och stodo i länsförhållande till en ”dienstherr”, antingen denne nu var landsherren sjelf eller någon af hans ”vassi”. Emedlertid i samma mån som landshären först och heerbannet sednare, blefvo omöjliga, om icke de jure, så de facto, blef regenten beroende af länsadelns goda vilja och först med städernes uppblomstrande under korstågen, fick konungamakten ånyo både folk och penningar, hvarmed adelns makt kunde brytas. För öfrigt när feodalhären uppkallades, ställde äfven städerne sina contingenter, och dessa den enda qvarlefvan af heerbannet och allmänna värnepligten, blifva under tidernes lopp besoldade trupper, som göra kriget till yrke och sålunda blifva kadrer för en sednare tids stående arméer. Strinnholm IIJ: 505. Eichorn I: 708. Hos germanerne var derjemte besoldnings-systemet en gammal företeelse, sammanvuxen med konungaföljets frivilliga krigstjenst. Redan i slaget vid Pharsalus, år 48 före Christi födelse, förekomma besoldade germaniska ryttare-cohorter. Barthold I: 27. Det yar dock icke endast rytteri, utan äfven germaniskt lätt fotfolk, som förskaffade Caesar segern vid Pharsalus. v. Peucker II: 52, 55.

(20 b) Då allmogen vid Kopparberget förbjöds att bära vapen, medgafs sådant åt mästarena, såsom ”eftertänksammare.” Gahm 2 del. företalet. Bergs-ordning 1347. Motsvarande förbud att i fredstid bära vapen, utfärdades hos frankerne redan 793-823. v. Peucker I: 295.

(21) Först när Europa, närmare ett årtusende sednare, återbördar den personliga friheten, återupptager man på andra sidan Östersjön på fullt allvar den allmänna värnepligten.

(22) Så var ridderskapet i Sachsen icke pligtigt, att emot sin vilja tjenstgöra utom landets gränser. Richthofen I: 384.

(23) Enligt Ingvar Widförles saga, blefvo höfdingen Akes län, jemte åtskillige andres, till kronan indragne. Lagerbring I: 284.

(24) Vid Eric läspes död var en Sparre efter arfsrätt närmast berättigad till thronföljden och vid missnöjet med Magnus Smek erbjöds kronan åt en Brahe.

(25) Visserligen förekomma äfven andra slag af förläningar, t.ex. ”på afgift”, d.v.s. emot erläggande af en viss summa årligen, eller ”på räkenskap”, då inkomsterne redovisades, men förläning emot krigstjänst var det vanligaste, och i hvarje händelse var förläningstagaren ”konungens man”, skyldig till personlig krigstjenst. Malmström p. 288.

(26) Det äldsta carthagiuensiska myntet hade en saltad fisk i prägeln, emedan fisk var truppernas förnämsta proviant-artikel. Det persiska myntet var prägladt med en bågskytt o.s.v. Öfverallt samma historia. Mynt och skatter införas för truppernas underhåll. Richthofen I: 25, 37.

(27) Åtskillige forskare förmena, att mötet i Alsnö hölls år 1280, men författaren har bibehållit årtalet 1285, öfverlemnande åt mera sakkunnige, att afgöra, hvilken dera meningen är den rätta?

(28) Emedan de frälste sin jord genom rikets tjenst.

(29) Såsom karakteristiskt för adeln under unionstiden, torde böra nämnas, att enskilde adelsmän, t.ex. Bo Jonsson Grip och Carl Ulfson Sparre, utfärdade ärftliga adelsbref och upphöjde personer, ”till adelig frihet för sig och efterkommande.” Geijer 1: 225.

(30) ”Disk = fat. Snorre Sturleson p 282.

(31) I slaget vid Fotevig 1134 bidrog en trupp tyska ryttare till segern.

(32) Det är dock föremål för tvist, om borgare verkligen vid detta tillfälle voro närvarande eller om de först 40 år sednare inkallades till riksmötet. Säkert är att man vid denna tid icke hade något slags valordning eller riksdagsordning. Så ordnade former funnos ännu icke för folkmakten. Naumann I: 61. Styffe pag. 135.

(33) Herremanna-förbunden, redan af Magnus Ladulås förbjudne, men sedan gammalt öflige, voro nemligen så grundade i nationalandan och samhällsskicket, att under följande 2:ne århundraden de oupphörligen förekomma, t.ex. Skara 1322, Söderköping 1436, Södertelge 1438, Stockholm 1494 och 1512. De innebära oftast förklaringen till alla denna tids omstörtningar. Mot dem och deras unionella riktning upplifvades, i sannt nationel, men utpreglad demokratisk anda, de gamla bondeförbunden af Engelbrecht och Sturarne, likasom de i en annan mening hade sina förebilder i jorddrottarnes gamla landskapsförbund. Botin III: 570. Geijer I: 205, 314.

(34) Redan under Thorkel Knutson var nemligen stadgadt, att man genom testamente väl fick bortgifva aflinge-, men icke arfvejord. Botin III: 342.

(35) Allmogen i vissa orter uttalar ännu ”sjetting” som ”setting”. En annan åsigt är, att ”sätting” kommer af ”sätta”. Sätting skulle då vara den uppskattning, som i vissa trakter blifvit lagd till grund för jordeboksräntan, och med den vanliga förvandlingen i språkbruket, sålunda äfven det sålunda bestämda skattedistriktet. Ett stöd för denna åsigt kan vara, att ”setting” i många trakter icke förekommer.

(36) Unionsregenterne införde dessutom åtskillige dittills okände beskattningsgrunder. Så fordrade Margaretha en viss afgift för hvarje kreatur, 1 mark örtug af hvarje bonde och 1 mark för hvarje eldstad o.s.v. Botin III: 431, 451. Och kyrkan hade sina egna skatter, sina egna uppbördsmän, Ibid. III: 360, 554.

(37) I Olof den heliges saga talas om ”thorpere og arbeidsmaend”, i motsats emot ”lendermaend” och bönder. Snorre Sturleson p. 333. I vårt land funnos trälar ännu vid början af Folkunga-ätten. Botin III: 334.

(38) År 1403 stadgade Margaretha, att hvarje helgärdsbonde skulle gör 16 dagsverken årligen. Botin III: 611.

(39) Värfvade sachsiska trupper benämna sig sjelfva i Siebenbürgen, under 12:te århundradet, ”gäster”? Barthold I: 228.

(40) I Tyskland förlades ännu i en långt sednare tid rytteriets hästar i byarne och först 1721 friköpte sig landsbygden från denna inqvartering, genom erläggande af s.k. ”cavalerigeld”. I Böhmen m.fl. länder torde förhållandet återfinnas ännu sednare? Richthofen I: 395.

(41) Så t.ex. vid möten och herredagar. Till mötet i Calmar 1488 utskrefs af hvarje 6 bönder 4 spann malt, 2 spann sigtadt rågmjöl, 1 fj. gryn, 1 lisp. smör, 1 lisp. fläsk, 1 lisp. kött, 1 lisp. rökt fårkött och 2 öre penningar o.s.v.

(42) Norske konungen Sigurd fick ”torg och marknad” för sina skaror både i Spanien och östromerska riket. Snorre Sturleson p. 450 och 456. Italiens condottieri och fri-kompanier hade dem äfven. Sannolikt var bruket lika allmänt, som grundadt i det häfdvunna underhållsättet.

(43) Redan Sten Sture den äldre utskref en man af hvarje hemman. Botin III: 480. Och när Carl XI:s indelningsverk, med dess vargering till lands och fördubbling till sjöss, var genomfördt, blef det ock ”en man af hvarje hemman”. I 14:de århundradet fanns ett dylikt indelningsverk i England. Bibi. f. off. I: 2: 310.

(44) Något inverkade väl äfven bruket i Tyskland. Såsom vi redan känna, brukade de frankiska konungarne alltid att för utskrifvandet af härnadståg inhämta vårtingets bifall och när sedermera tyska riksständerna tid efter annan erhöllo landshöghet eller s.k. souverainitet, tvekade dock den nybakade ”landsherrn” att göra bruk af den rätte ”krigsherrens”, d.v.s. kejsarens, rättighet att utskrifva heerbannet, vare sig i folk eller penningar, utan han begärde nödiga ”kriegskosten” af sina ständer på landtdagar, hvilket gaf åt sjelfva skatten karakteren af ”bevillning”. Richthofen 1: 379.

(45) Detta i full öfverensstämmelse med de gamla germaniska lagarne. Att förstärka gränsvakten i markgrefskaperne uppbådades under Carl den stores tid manskap ”turvis” från det inre landet. De aflöstes efter 3:ne månader o.s.v.

(46) Äfven här bör anmärkas samtidigheten med likartade åtgärder i Danmark. År 1526 fordrade Fredric I, att prelater, adelsmän och andre, som egde jordagods i Skåne, skulle ställa en ryttare för 100 markers ränta; adelsmän med mindre än 50 markers ränta borde sjelfve tjena till häst eller fot, men det lägre presterskapet deltaga i knektehållet efter laegd, d.v.s. rotering. Cronholm Sk. P. H. I: 369.

(47) ”Borgläger” är liktydigt med inqvartering. Kasernering i en sednare tids mening, förekom ännu icke. Först omkring år 1750 infördes i Tyskland kaserner, hvarigenom ordning och hushållning möjliggjordes och befolkningen befriades från de inqvarterades anspråk och prejerier. Eichthofen I: 512.

(48) På samma sätt förlades de år 1445 i Frankrike införde, värfvade ”ordonnans-kompanier” afdelningsvis i städer och byar. Bibi. f, off. I: 2. 322.

(49) Dessa användas på det gamla sättet i hemorten, såsom fogdekarlar. Tanken på ett slags gendarmeri, eller beväpnadt och beridet polismanskap, var dock ännu närmare att blifva förverkligad, då den bekanta, men aldrig genomförda, ”regeringsformen för Westergöthland” af år 1540, öfverlemnade landtpolisen åt en ryttmästare, med sin ”omridande rote”. Stjerneman I: 154.

(50) År 1598 tjenade vid Lifflands adelsfana 83 ”besoldningsryttare”, hvilka sannolikt voro på detta sätt uppsatte. Se ”register uppå k. m:s krigsfolk, af d. 25 Aug. 1593”. Mankell II: 6.

(51) På samma sätt utskrefs i Tyskland klippare och fordon för trossen, af alla, utom ridderskapet.

(52) Ett högst intressant bevis på detta förhållande lemnar det redan åberopade ”register på kongl. maj:ts krigsfolk” af d. 25 Aug. 1593. I detsamma finnes nemligen för en del fänickor upptaget antalet ”bondeknektar”, d.v.s. utskrifne. De öfrige vid dessa fänickor sålunda efter all anledning värfvade. Mankell II: 7.

(53) Den administrativa indelningen var denna tid efter ”stift”. ”Län” var, såsom bekant är, något helt annat, än hvad vi nu dermed förstå.

(54) År 1553 lågo på Gripsholm 24, Wäsby 25, Räfsnäs 10, Kungsör 16 o.s.v.

(55) Exempel på dylika friköp år 1582, då den utskrefne betalade 2 à 3 daler, jemte 2 à 3 oxar, finnas i Sandbergska samlingarne.

(56) År 1564 värfvades i Skottland 6 fänickor fotfolk och 2 fanor ryttare, omkring 3600 man. Till 1566 års fälttåg försökte man i Frankrike värfva 3000 ryttare och 3000 man fotfolk. Samma år inkommo från Tyskland 300 ryttare, 1500 fotknektar och 300 sjömän o.s.v. Man- kell I: 6.

(57) Så värfvades år 1573 2000 engelsmän. Mankell I: 8.

(58) D.v.s. icke ånyo inställt sig, då deras fänicka ånyo blifvit till tjenstgöring uppkallad.

(59) År 1556 utrustade i Skåne 9 bönder (lægdet) en knekt, som efter 3 års förlopp var fri. Sålunda den gamla bondehären med utsträckt tjenstgöringstid. År 1565 förordnade Fredric II, att 5 bönder skulle hålla en hakeskytt, 2 prester äfven en och städerne lemna officerare. Ehuru förslaget icke kom till verkställighet, utan bönderne befriades från utskrifningen, emot erläggande af penningar till det främmande krigsfolkets underhåll, återkommer det snart. Är 1567 skulle en del härader uppställa ett visst antal skyttar (ryttare) och 1574 40 bönder sammanläggas i lægd, att hålla en hakeskytt. Samtidigt skedde utskrifning äfven efter ”hufvudtal”. Således äfven der ett vacklande mellan ”gårdetal” och ”hufvudtal”. Cronholm Sk. P. H. Äfven i andra länder finnes samtidiga, motsvarande organisationer. I hertigdömet Österrike skulle, enligt ett Landaufgebotspatent af år 1426, af 10 bönder, en man utgå och af de hemmavarande utrustas. Barthold II: 114. I Ungern utskrefs milisen till häst, de bekanta hussarerne, med en man af 20. ”Husz” =20.

59) Att 2:ne af adelns helbesutne landbönder skulle ”räknas emot en skattebonde, samt halfva åboer ocb torpare räknas så mycket ringare efter deras ordning”, var intaget i 1594 års konunga-försäkran. Stjerneman I: 397.

(60) År 1591 hade presterne åtagit sig, att underhålla sitt utskrifna manskap i 2:ne månader, hvarefter kronans underhållsskyldighet skulle vidtaga.

(61) Bruket, att soldaten skulle af solden betala sitt underhåll, uppmuntrade till prejerier i qvarteren. Ju mera han tog af landet utan betalning, ju mera kunde han naturligtvis spara på solden.

(62) Af 314 ryttare vid Smålands-fanan, hade 162 hemman år 1593. Mankell II: 6.

(63) En annan åsigt är, att denna skatt infördes först under Gustaf II Adolfs tid. Odhner pag. 236.

(64) Konung Gustaf I respecterade dock alltid skatterätten, hvilket bäst bevisas deraf, att konungen sjelf köpte en mängd skattehemman.

(65) Några exempel torde dock böra anföras. Enligt en af Adlersparre, pag. 332, anförd ”ordning” hade i månaden:

– en hofman, d.v.s. ryttare, som höll sig sjelf, var ”sin egen man”, rågmjöl 2 1/2 fj., malt 5 fj., kokmjöl 2 kannor, gryn och bönor 3 k:r, humla 4 skålp., salt 3 skålp., smör och ost 5 skålp., kött och fläsk 28 skålp., torrt d:o 10 skålp., strömming och torsk 28 skålp., torr fisk 6 skålp.

– en sventjenare och en stalldräng: rågmjöl 2 fj., malt 4 fj., kokmjöl 2 k:r, humla 3 skålp., salt 3 skålp., smör och ost 3 skålp., kött och fläsk 18 skålp., strömming och torsk 18 skålp., torr fisk 6 skålp.

– en häst: 1/2 t:a hafre eller korn, 1 sommarlass hö och 4 kärfvar halm, dock att hafren de första veckorna efter slutadt fälttåg utgick med 1 1/2 fjerding i veckan.

Detta tyckes äfven vara det vanliga för inhemska rytteriet. Sålunda uppbar enligt en annan ordning år 1586 en ryttare i månaden: mjöl och råg ½ spann, (”2 1/2 spann göra en tunna”, enligt Calmare slotts räkning 1540) malt 1 spann, kokmjöl 1 fat, gryn och ärter 1 fat, humla 2 skålp., salt 3 skålp., smör och ost 3 skålp., kött och fläsk 18 skålp., salt fisk, strömming och torsk 18 skålp., torr fisk 6 skålp. Hästen lika med föregående. Vid ”borgsbordet”, på konungens slott och gårdar, bestods 1592 en gemen ryttare i månaden: mjöl ½ pann till ½ t:a bröd; malt 1 spann och humle 3 skålp. till 1 tunna öl; ärter och gryn 2 fat; salt 3 skålp., smör 3 skålp., kött, fläsk och torr fisk 24 skålp., salt fisk 18 skålp. eller kött 12 skålp. Hästen lika med föregående o.s.v. Hertig Carls bref 7 Dec. 1592. Man hade nemligen på slotten olika bord för olika grader. Hemmansräntorne, som från slottslänet i natura-persedlar utgjordes, användes på detta sätt antingen till månadtligt underhåll, som genom slottsfogden utdelades, eller till fri förtäring för embetsmän och deras ”betjening”, hvilket ord ännu var liktydigt med tjenstebiträden och krigsfolk. Allt redovisades i räknekammaren, i hvars räkenskaper man finner, att på Jönköpings slott dracks under ett år 407 1/2 t:r herre-öl, 317 3/4 t:r fogde-öl och 538 t:r svenne-öl. På Stockholms slott brändes 8 Jan. 1611-24 Juni 1612 2752 lass och 245 famnar ved o.s.v.

Men det utländska krigsfolket hade ännu rikligare underhåll. Tolf tyske ryttare uttogo sålunda i månaden: 14 t:r öl, 6 t:r bröd, 3 lisp. salt och 3 lisp. färskt kött, 3 lisp. fläsk, 3 får, 3 gäss, 8 höns, 4 lisp. lax, 2 lisp. färsk fisk, 4 lisp. små fjällfisk, 1 3/4 lisp. smör, 12 skålp. ost, 3 fjerdingar gryn, lika mycket mjöl, 1 1/2 spann ärter, 1 lisp. 4 skålp. salt, 12 skålp. ljus och 16 lass ved. För 12 hästar utdelades i månaden: 12 t:r korn, 12 lass hö och 48 kärfvar halm, samt på året 12 lisp. jern till beslag. Frosterus I: 47. En gemen skottsk knekt fick i månaden: bröd 1/2 t:a eller mjöl 2 fjerdingar, öl 1 t:a eller malt 3 fat, gryn och kokmjöl fat, salt 3 skålp., kött och fläsk 1 lisp., salt fisk 1 lisp., torr fisk 5 skålp o.s.v. K. Br. 9 Dec. 1603.

Den sednast anförde borglägers-ordningen fastställdes för 49 skottske knektar, hvilka först förlädes i Thorshälla, der de underhöllos en månad med hus och kost, och derefter i Öster- och Wester-Rekarne. Till dem lemnade hvarje prest, som hade 64 bönder i pastoratet, malt 1 t:a, mjöl 1/2 t:a, smör 6 skålp., kött 1 lisp., salt fisk 1 lisp., torr fisk 6 skålp. och humle 5 skålp. Hvar fullgärdsbonde lemnade: malt 1/2 t:a, mjöl 1/2 t:a, humle 1/4 skålp., kött 5 skålp., salt fisk 5 skålp., torr fisk 1/12 skålp. Det nu anförda torde emedlertid vara tillräckligt, för att gifva en föreställning om huru trupp ”i borgläger” underhölls. Missämjan emellan in- och utländske trupper var för öfrigt så stark, att de icke kunde på samma ort förläggas. Frosterus I: 44.

(66) Det ringa motstånd, som den svenska eröfringsperioden i början rönte af österns militära svaghet, både möjliggjorde den onaturliga framgången och förberedde de sednare nederlagen.

(67) En jemförelse från militär-politisk ståndpunkt emellan Polen och Sverige i 16:de århundradet, ligger ganska nära. Polska arméen bestod af: 1:o Pospoliten eller adelshären, som för ”förläningsgods” utgjordes af adeln, hvilken från början härstammande från det eröfrande folket, Sarmaterne, småningom efter den vanliga feodala utvecklingen öfvergick till en ärftlig jordadel, förtryckande och beherrskande landets gamla innebyggare, bönderne. Den var pligtig, att inom landets gränser under en viss tid tjenstgöra på egen kost och egen bekostnad. De rikare åtföljdes dervid af sina tjenare eller egna krigare-skaror, efter förmögenhet. Hvilken påfallande likhet med vårt äldre ”adeliga frälse”, innan sventjenaren intog frälsemannens plats och ”adelshären” blef en ”adelsfana”, under konungamaktens starka hand. Mankell Sv. Kr. H. III: 489. 2:o Qvartianer, värfvade trupper, hvilka sedan 1562 underhöllos medelst fjerdedelen (pars qvarta) af kronogodsens af kastning, i temmeligen trogen motsvarighet till det indelningsverk, som Gustaf I nästan samtidigt sökte hos oss införa genom ”afvelsgårdarne”. 3:o Konungens egne, värfvade, lif- och hustrupper eller, såsom de i vår armée benämndes, gårdsfanor och gårds-fänickor. Slutligen 4:o främmande värfvade trupper, såsom i alla länder vid denna tid. Dessutom kossacker, hvilka emot länderier, samt årlig sold och beklädnad, skulle försvara den södra gränsen, motsvarande, om man så vill, våra påtänkta och till en del påbörjade, under namn af ”koloniregementer” kända organisations-former. Såsom följd af krig-sättet, landets beskaffenhet och adelns talrikhet, tjenade dock en vida större del af dessa trupper till häst, än hos oss var förhållandet. Hvad, som Polen saknade, var en motsvarighet till vår ”bondehär” och våra på allmän personlig värnepligt grundade utskrifningar. Likasom allmogens bristande frihet och sjelfkänsla innebär förklaringen till konungamaktens svaghet i Polen samt till olikheterne i de både ländernes samhällsförfattning, så är samma förhållande nyckeln till olikheterna i krigsförfattningen och i de båda ländernas framtida öden. Hos dem båda funnos unionsstrider och valrike. I båda sträfvade en orolig, herrsklysten och krigisk adel efter makt och förläningar. Det första, som Carl X efter hyllningen d. 25 Oct. 1655 företog, var äfven att utdela kronojord åt de godshungriga befälhafvarne. Carlsson I: 121. Äfven i Polen påtänkte man en reduction af det ”andliga frälset”. Det var Polens kyrkliga stridigheter, hvilka i en sednare tid gåfvo förevändning till den inblandning af Preussen och Ryssland, som ledde till landets delning. Protestanterne i Liffland och en del af de polska provinserne, voro derföre äfven svenskhetens naturliga bundsförvandter. Men då i Sverige, efter blodiga och nivellerande inhemska fejder, en ärftlig konungamakt segrade öfver kyrkan och sednare äfven öfver adeln, genom förbund med en protestantisk kyrka samt en sjelfständig och handlingskraftig allmoge, voro i Polen de ofrälse stånden förslafvade, kyrkan katholsk, konungen en valkonung. En stark konungamakt, en verklig folkfrihet samt en reduction af det andliga och verldsliga frälset sålunda omöjliga. Lägger man härtill en i polska national-lynnet inneboende obenägenhet, att underordna den individuella friheten det allmännas rättmätiga anspråk på lydnad för samfundsviljan, torde en förklaring kunna gifvas till de så olika öden, som de båda folken, trots likheten, ofta i inre förhållanden, alltid i yttre faror, hittills upplefvat.

(68) ”I konung Carl IX:s tid kallades mången ädel och välbördig, som ej ”var af adel, och blefvo den tiden alla soldater, som höllo sig väl, hållne för adelsmän”, yttrar Jacob De la Gardie i rådet 1648. Geijer III: 19.

(69) ”Alle Staaten, welche einen hervorragenden Standpunkt in der Geschichte einnehmen, haben ihre politische Existenz auf allgemeine ”Waffenpflicht gegründet.” v. Peucker I: 225.

(70) Då en del af adeln ville vid 1642 års riksdag utesluta krigsbefälet ur svaret på kongl. propositionen, uppmanade Axel Oxenstjerna, att icke söndra sig från krigsbefälet, som vore ett stöd för adeln, utan inhemta dess mening.

(71) Äfven under föregående krig, hade danska och norrska allmogen deltagit i striderna. Mankell I: 187, 255, 260, 267 och 271.

(72) Ännu 1648 omtalas ”adelsbussar” vid drottning Christinas lifgarde, d.v.s. adelsmän, som gjorde personlig krigstjenst. Äfven detta förslag var sålunda icke nytt.

(73) Såsom bevis på detta förhållande, kan anföras den brokiga uppgift å trupper, tillhörande Carl XI:s skånska armée, hvilken återfinnes i det förtjenstfulla arbetet: ”Berättelser om svenska krigshistoriens märkvärdigaste fältslag” af J. Mankell III: 699. Der förekomma bland andra: ”adelns bevillningsmanskap”; ”civil-statens dito”; ”gamla öst- göthar” och ”gamla smålänningar”, d.v.s. uttjente och afskedade, men åter uppkallade ryttare; ”Smålands sjettingar” eller dragoner uppsatte med 1 man från hvarje 6:te gård; ”salpeter-sjudare” (fotfolk); ”preste dragoner”, uppsatte genom bevillning af presterne o.s.v. Såsom motstycken härtill kan nämnas ett ”salpeter-sjudare-dragonregemente” för åren 1674 och 1675; ett regemente knektar, uppsatte 1676 af ”Skånes betjente af geistligt och civilt stånd”, vid hvars uppsättande 8 professorer utrustade 32 soldater; ett regemente, ”som upprättades af försvarskarlarne vid jägeristaten”; ett d:o af ”det beviljade manskapet af allmogen i Westergöthland”. Vidare det oupphörligen framträdande och återförsvinnande bergsregementet, som fanns åtminstone åren 1644, 1657-58, 1674-77, 1700-1, 1718-1722, 1731-33 och 1743. Sistnämnde reg:te var ett bergslagens bevillnings-regemente, som vid behof i krigstid uppsattes (se k. circ. 26 April 1700) och efter återvunnen fred ånyo upplöstes. Organisationen blef så häfdvunnen, att vid regementets uppsättande äldre rullor begagnades. Redan år 1657 funnos 29 hemman i Nerike och Wermland, för befälet. Äfven ett ”bergs-kavaleriregemente” omförmäles. Kr. V. Ak. Tidskr. 1847 p. 437.

(74) Huru bristen på jordebok möjliggjort försnillningar i numera otrolig utsträckning, se Fryxell 8: 118.

(75) Jemför pag. 83. T.o.m. ny-utskrifne knektar blifva numera ryttare och få dervid, för att ”bättre kunna stoffera sig”, behålla sina rotepenningar. Kr. Hist, Arch. III: 256. Det var aflönings-sättet, som var indelt, icke ännu rekryterings-sättet.

(76) Enligt 1612 och 1613 års jordeböcker för Östergöthland uppbar ryttaren dock endast 12 dalers ränta.

(77) Berörde militiæ-jordeböcker, som erhöllo kongl. stadfästelse d. 9 Mars 1658, finnes förvarade i kammar-kollegium.

(78) Se härom vidare under rubriken ”beskattningsväsendet”.

(79) De fransyska ”franc-archers”, upprättade 1418, voro äfven sockenknektar, uppsatte af kommunerne. Bibl. f. Off. I: 2: 325.

(80) Vi erinra oss, att enligt Gustaf II Adolfs indelningsverk mötte icke hinder för att indela värfvade ryttare, d.v.s. lemna dem kronohemman till boställe.

(81) Äfven detta en gammal organisationsform, se pag. 66. Antalet af lägre dylika tjenstemän var större än i vår tid. Så anbefaller en instr. af d. 30 Maj 1638, en skogvaktare för hvarje härad, förutom hejderidare å kronoparkerne. Odhner pag. 169. Ännu år 1790 bildades en fricorps af skogs- och jägeribetjente. K. Br. 10 Mars 1790.

(82) Åtskillige af dessa stadganden återfinnes tillämpade för den år 1701 i Preussen, det då nybildade konungariket, upprättade landtmilisen. Äfven der utskrifning, äfven der förvaras gevär och uniform af kronans embetsmän, under det att endast sidogeväret, undervärjan, utlemnas till manskapet, som 2 timmar i veckan öfvas o.s.v.

(83) Anledningen till ifrågavarande 1637 års reduction af befälet och reglering af landsregementernes förläggning, är otvifvelaktigt att finna i den ”examen”, som året förut, Mars månad 1636, var hållen med krigs-kollegium, enligt regeringsformens föreskrift. Vid densamma anmärktes bland annat: 1 att kollegium icke hade mönstrings-rullor på krigsfolket; 2 att öfverstarne icke årligen insände förslag öfver styrkan; 3 att kollegium saknade all kännedom om manskapets öfning, samt 4 att landsregementerne hade 94 kompanier mer, än regeringsformen bestämde. Så skulle i Finland vara 56 kompanier, men var 95; i Småland 16, men var 32 o.s.v. Det skäl, som riksdrotset härför uppgifver, är högst betecknande, nemligen att befälet qvarstår, sedan manskapet afgått. Handl. rör. Skand. Historia 33 Del pag. 189. Yttrandet bevisar tydligen, att någon verklig indelning efter förläggningen icke ännu förefanns, utan att fördelningen i regementer och kompanier hittills skett egentligen med hänseende till befälet. Med ett ord, att öfverste N. N. fick rekryter för sitt regemente från N. N. provins, men icke var chef för det regemente, som provinsen eller en viss bestämd del af detsamma uppställde. Och detta låg ju i organisationen? Det vissa knektehållet var ännu icke infördt. Tvertom, kriget och dess fordringar förde regeringen i en alldeles motsatt riktning, än den som i öfverensstämmelse med regeringsformen sålunda sökte göra sig gällande, för införande af det ständiga knektehållet och landsregementernes en gång för alla fastställda fördelning efter landskaperne. Detta synes nogsamt deraf, att Axel Oxenstjerna samma år, d. 14 December 1636, föreslår, att man ”för närvarande tillståndet skull” ökar de inhemska trupperne med ett regemente fotfolk i Sverige och två i Finland, samt att ”hela ordinarie militien härefter regulerades”. Handl. rör. Skand. Hist. 33 Del pag. 128. Det sednaste yrkandet bevisar bättre än något annat, huru föga fasthet organisationen ännu vunnit. Vid hvarje mönstring synes äfven en omreglering af kompanierne hafva försiggått. Kr. Hist. Archiv III: LH.

(84) Det preussiska cantonsystemet, infördt 1733, var äfven i grunden icke annat än vår gamla utskrifning efter gårdetal, endast att kadrerne äro värfvade, samt att kommunerne i deras helhet dervid få samma åligganden, som rotarne hade i Sverige under Gustaf II Adolfs tid.

(85) Detta indelningsverk, faststäldt genom K. Res. d. 16 Oct. 1675, innehöll det märkliga vilkor, att regementet skulle, i likhet med båtsmanshållet, under krigstid fördubblas. Thurgren p. 11.

(86) Endast Baiern hade vid 30-åriga krigets utbrott, jemte soldtrupper, utskrifvet och öfvadt landvärn, hvilket otvifvelaktigt äfven innebär förklaringen till de ligistiska stridskrafternes större uthållighet. Barthold II: 235.

(87) Flertalet af de inhemska trupperne, de s.k. lands-regementerne, voro nemligen ”stående”, såsom ännu i vår tid, endast när man med detta ord förstår: beredd, att göra tjenst, när så påfordras.

(88) Detta var äfven den styrka, hvartill värfvade arméen uppgick vid början af Carl X:s polska krig. Mankell, I: 238.

(89) Huru långt dessa truppers anförare sträckte sina anspråk, se Geijer III: 315; huru efter slaget vid Nördlingen de underhandlade med fienden och endast af Banérs starka hand tyglades, se Geijer III: 344 Fryxell 7: 133. Uppträdena förnyas vid Banérs död, Geijer III: 362 Fryxell 7: 205.

(90) Jemförelsen mellan värfning och utskrifning kan utsträckas till åtskilligt. I Tyskland ansågs landet pligtigt, att underhålla den värfvade emellan värfningen och mönstringen, från hvilken sednare besoldningen tog sin början. Richthofen I: 417. Vid utskrifningen fingo vanligen rotesällarne lemna hemkall, d.v.s. underhåll, åt den utskrifne, till dess han undergått mönstring o.s.v.

(91) Hamilton i dess utmärkta arbete om ”krigsmaktens tillstånd i Sverige under Gustaf II Adolfs regering” följer åter en annan instruktion af den 12 Febr. 1612. Ämnet är i detaljerne outtömligt. Frosterus I: 59.

(92) Äfven i denna punkt föregingo de skandinaviska grannländerna oss i den organisativa utvecklingen. ”Utskrifning efter gårdetal” var i Danmark fullständigt införd redan 1615, och blef i Norrige ordnad 1628. Jemför pag. 79 och 136. I sistnämnde land lades från början 4 hela gårdar tjllsammans i leegd, att utreda, d.v.s. anskaffa och underhålla, en soldat till fot. Att tjenstetiden var 3 år och först 1705 förlängdes till 9 år; att manskapet exercerades vid kyrkorna; att lægdet eller roten år 1666 nedsattes till 2 gårdar o.s.v., hörer egentligen icke hit, men ett intressant factum är dock, att roteradt fotfolk tidigare än hos oss förefanns hos de stambeslägtade folken. I allmänhet kan sägas, att åtminstone Norriges krigsförfattning ännu, under detta den svenska krigareärans tidehvarf, var temligen likartad med den svenska, möjligen endast med hänseende till landstormen bättre ordnad. Kustorternes befolkning utskrefs till flottans bemanning, ehuru den först omkring 1680 befriades från knektehållet; befälet hade fr.o.m. 1663 kronohemman, om icke ännu såsom boställen, så likväl inqvarteringshemman, derjemte hemmansräntor i lön; sistnämnde år blefvo kronogods utlagde till indelt rytteri, med frihet från utskrifningar och skjutsfärder, efter svenskt mönster; äfven i Norrige red ofta rustningshållaren, qvarterutredaren, sjelf för gården, o.s.v. Inom laegdet uttogs knekten af utskrifningskommissarien, legning var tillåten m.m.d., alldeles som hos oss vid ”utskrifning efter gårdetal”. En sammansmältning af brödrafolken hade i militäriskt hänseende vid denna tid mött relativt ringa svårigheter. Alla våra stora Carlar stannade ock med sina vidt kringsväfvande planer vid tanken på en dylik förening. Den i Norrige föreskrifna lottningen vid de tillfällen, då inom laegdet funnos flere tjensteduglige, var emedlertid icke numera i Sverige bruklig. Exempel derpå saknas dock icke alldeles. Så omnämnas i Westergöthlands Handlingar N:o 12, kam.- koll. archiv, lotteknektar, som af en konungens ”kammartjenare” (adjutant) ihopkallas, och i ett tingsprotokoll (Bergqvara) för år 1677 förekommer äfven, att en ”utskotts-karl” med en annan ”2:ne gånger kastat tärning, hvilkendera närmast skulle vara till utskottet.” Skand. Samf. Handl. 39: 345. Lottning kan anses förutsätta en större sjelfständighetskänsla hos folket, men derjemte minska härens militära värde, enär lotten naturligtvis icke alltid träffar den raskaste och dugligaste. Kanske man dock kommer sanningen närmare, om man säger, att frånvaron af lottning utvisar, att legning var bruklig, och att den förmögna och lyckligare lottade icke ifrågasätter, att han i egen person kunde tvingas till krigstjenst. Den egentliga, men på organisationens fasthet och framtida bestånd djupt inverkande, skillnaden var emedlertid, att genom den korta tjenstetiden samt derigenom att underbefäl och manskap aldrig erhöllo boställen, krigstjensten i Norrige fortfarande blef bisak och icke yrke för lifvet, hvilket åter i Sverige, genom den obemedlades anvärfvande samt boställe äfven för soldaten, blef förhållandet. Inträdet i krigstjenst var och förblef i Norrige tvunget, utgörande från början ett personligt besvär för det unga manskapet inom laegdet, då det i Sverige alltmer blef frivilligt, och kostnaden alltmer en realskatt på jorden.

(93) Ännu i vår tid fortlefver denna organisativa dualism. Sedan 1811 söker man genom en förening af båda utskrifningsformerne, vinna bådas fördelar och undgå bådas olägenheter, ty städse må vi ihogkomma, att indelta arméen är ”utskrifning efter gårdetal”, endast förmildrad genom frivilligt inträde i krigstjenst för rekryten, och beväringsmanskapet ”utskrifning efter mantal”.”

(94) Redan år 1565 var samma försök gjordt i Skåne. Se pag. 79. Saken återfinnes, såsom förut redan är antydt, under dessa tidehvarf i alla länder.

(95) Ännu år 1649 bekräftade drottning Christina rättigheten för Bergqvara borgrätt, att dömma i lifs-saker, utan underställande. Motstycken härtill äro ”hals- och handrätten” vid Engsö, bekräftad 1638, och borgrätten vid Torpa. Odhner, pag. 179.

(96) I ett förslag öfver ”det inländska krigsfolket” af den 10 Juli 1631, finnes för Södermanland ocli Östergöthland antecknadt, att i st. f hemmavarande sjuke rotarne skulle ”skaffa andra”, hvilket t.o.m. synes antyda, att roten ansågs skyldig, att anskaffa annan karl om den utskrefne eller legde sjuknade. Förhållandet märkligt nog? Kr. Hist. Arch. III: 44.

(97) Staden Bern uppgifves hafva redan år 1365 infört uniform, hvilket bruk derefter upptogs af andra städer, men värfvade och uppbådade trupper klädde sig vanligen sjelfva efter eget godtfinnande. Barthold II: 76.

(98) Markegången skulle alltid å räntepersedlarne iakttagas, ”men ej för de militien anslagne hemmansräntor”. K. Res. 3 Maj 1652. ”Markegång” var från början detsamma, som i handeln gällande pris, och återfinnes redan i adeliga recessen d. 3 Aug. 1562. Först K. Instr. d. 28 Jan. 1687 uppdrog åt landshöfdingen, att ”lägga emellan” räntegifvare och räntetagare, d.v.s. att bestämma markegångspriset, och först enligt K. Res. 12 Juli 1731 deltaga deputerade af riksstånden i markegångs-sättningen. Thurgren p. 319-322.

(99) D.v.s. de tjenstemän, som nu kallas lands-kamererare.

(100) Officerarne uttogo vanligen icke någon proviant, utan uppburo läningen oafkortad.

(101) Man omnämnde dock icke härvid serskildt utskrifningarne. Skyldigheten för alla, att göra krigstjenst, var nemligen icke beroende på bevillning, utan de med de med densamma förenade kostnader gåfvo åt förrättningen bevillnings-natur.

(102) Redan under Carl IX hade en dylik personlig afgift utgått af de ofrälse stånden, under namn af ”hjonelags-penningar”.

(103) Infördes första gången af drottning Margaretha, jemför noten pag. 42.

(104) I sammanhang härmed stadgades, genom K. Placatet 24 Nov. 1677, strängt ansvar för egenvilliga skjuts- och gästningar. Och likväl synes redan af K. Res. 24 Nov. 1680, att officerare, under marsch med trupp, tagit ”förplägnings-penningar” af allmogen och derjemte förplägning in natura. Missbruken voro inrotade och svåra att afskaffa.

(105) Den, som önskar närmare kännedom af skatteallmogens förhållande till ränteinnehafvaren vid denna tid, finner den i det ofta af förf. citerade, förträffliga arbetet: ”Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare”, af C. T. Odhner, pag. 387-389.

(106) Redan vid Roms eröfringar var inqvartering ett vanligt sätt att utpressa penningar af befolkningen. Richthofen I: 154, 446. Nu blef på samma sätt inqvartering ofta ett tvångsmedel, emot både individer och orter, ja hela stater, eller hvad som ännu i Tyskland kallas execution.

(107) För den, som gjort kriget till yrke, var lägret ett hem. Vid westfaliska fredslutet hade 4 kompanier tyskt värfvadt fotfolk i svensk tjenst, 690 man, 650 qvinnor och 900 barn. Barthold II: 265.

(108) Några exempel på dylika torde emedlertid böra anföras. År 1612 hade en ryttare hemma i landet, i månaden: spannemål 7 1/2 fj., smör 4 skålp., humla 4 skålp., kött och fläsk 1 lisp., torr fisk 5 skålp., salt fisk 1 lisp., salt 4 skålp., foderkorn 1 t:a, hö ett lass och halm 4 kärfvar. Två år sednare, hade vid lif-fanan en ryttare, som var sin egen man, men icke hade någon gård, samma månadtliga underhåll och derutöfver 1 får och 4 st. höns i månaden. Sistberörde år eller 1614, erhöll en ”enspännare” eller stalldräng, i månaden: spannemål 5 fj., gryn 1/4 fj., humla 1 1/2 skålp., smör 3 skålp., kött och fläsk 18 skålp., salt fisk 18 skålp., torr fisk 3 skålp. och salt 2 skålp. En befälets lifhäst: 1 t:a korn och 1 1/4 lass hö; en ryttarehäst: 1/2 t:a korn och 1 lass hö. Samma år hade ”en gemen landsknekt”, i ”månadskost”, uti Norrland: spannemål 4 fj., humla 1 1/2 skålp., smör 2 skålp., salt 3 skålp., kött och fläsk 14 skålp., torr fisk 3 skålp. och strömming 16 skålp. År 1676 hade ”en gemen ryttare”, i månaden: råg 1/4 t:a, malt 4 t:a, ärter och gryn 3 k:r, kött och fisk 15 skålp., smör 2 skålp., salt 1 skålp., hö ett lass, hafre 2/3 t:a och 2 7/15 öre i penningar. År 1680 erhöllo ryttare i Östergöthland, om året i utfordring på hvarje häst, 12 t:r spannemål och 6 lass hö. K. Br. 27 Nov. 1680.

Tågande trupp hade, per man om dagen, i 2:ne måltider: 2 skorpor eller 1 kaka bröd, 1 1/2 skålp. kött, fläsk eller fisk och smör, samt 1 k:a öl eller svagöl. Kam. Koll. Res. 28 Jan. 1630. Enligt en annan uppgift, skulle dagportionen upptaga ”fläsk, kött eller fisk och smör, tillsammans 2 marker”. R. Reg. 1630 fol 177. Några år tidigare eller 1624, hade kongl. maj:st fastställt såsom den ordning, ”derefter en gemen knekt sig kan nogast behjelpa, om dagen till ”förtäring:”

första mål:                 andra mål:   om dagen 2:ne måltider.
Spisöl                                          1 stop.                      1 stop.                      1kanna.
Bröd                                            ½ leef (kaka).            1/2leef.                      1 leef.
Sill                                               2 stycken.                                                  2 stycken.
Kött ock fisk, torr eller färsk       1 skålp.                                                       1 skålp.

År 1655 var, vid finska trnppernes uppbrott från rotarne, portionen: 1 k:a öl eller svagdricka, 3 skålp. bröd och 1 1/2 skålp. kött, fisk eller osmör. Rationen: 2 k:r hafre och 1 /12 lass hö. Ignatius pag. 53.

År 1629 utdelades i Preussen på hvar svensk soldat, i månaden: 15 k:r svagöl, 15 skålp. sill eller kött, 30 st. bröd, 2 k:r kokmjöl och 3 skålp. salt. Kr. Hist. Arch. III: 291. Enligt en den 17 Juli 1626 i lägret vid Marienburg daterad ordning skulle soldaten deremot, per månad, erhålla: mjöl 4 fj., malt 4 fj., salt 3 skålp., kött 1 lisp, eller fläsk 2 lisp., ärter 2 k:r eller gryn 4 k:r, humle 2 skålp., o.s.v. Femtio år sednare, under 1676 års danska krig, var dagportionen: 1| ½ skålp. bröd, 1 stop öl och 1 skålp. fläsk eller 1/2 skålp. salt kött och grönsaker. Rationen: 1 k:a hafre och 1 fång hö. Mankell, Sv. Kr. H. III: 700.

(109) Dessa krigskonseljer återkomma i 1741 års krig, då man hade ständig ”riksdag i lägret”. Geijer S.S. 2: 5: 101.

(110) Det krigiskt republikanska Rom bestraffade med döden folksförsamlingar inom hären eller ibland de medborgare, som tjenade i krigshären. Richthofen I: 126.

(111) Krigsbefälet hade år 1728 t.o.m. aflemnat skriftlig förbindelse, å egna och hemmavarandes vägnar, att med lif och blod, till det yttersta försvara adelns ”välfångne privilegier”. Den märkliga handlingen återfinnes i Handl. rör. Skandinaviens historia 33: 399. Fryxell 33: 78.

(112) Kongl. rådet grefve Wrede yttrar i rådet: ”den stora hungersnöd trycker allmogen, som haft stor gärd och andra pålagor, derföre måste man på lindrigaste sättet handtera honom”. Råds Prot. 1710 fol. 62.

(113) Äfven i våra dagar har samma landsort utmärkt sig för det intresse, hvarmed den omfattat skarpskytte-rörelsen, detta friska rotskott från allmänna värnepligten.

(114) I Norrige fick deremot samtidigt landstormen och dess befäl ”lika tractamente med andra trupper”. Berg p. 193.

(115) Krigstjenst sålunda helt och hållet realskatt och derjemte använd såsom bestraffning för den till krigstjenst uppkallade allmogen! Kan man då vänta annat än ”motvilja mot krigstjenst”?

(115) ”National-arméer” framträda uti den nyare historien vid flerfaldiga tillfällen, ofta med en framtidstanke till härrop, alltid med slutlig seger öfver segervande motståndare, som ”gjort kriget till yrke”; så i svenskarnes och schweitzarnes frihetsstrider, till en del äfven i nederländska befrielsekriget under Moritz af Oranien och i Gustaf II Adolfs segrande härar, men egentligen och under de organisationsformer, som otvifvelaktigt för krigskonstens närvarande utveckling och vår tids förhållanden i de flesta länder visat sig vara de mest lämplige, i fransyska revolutions- och kejsarekrigen samt i Tysklands frihetsstrid 1813-14. Resultatet har blifvit, att numera icke finnes ”stående trupper” i den gamla meningen. Den conscriberade ingår nemligen i verklig tjenstgöring endast för kortare tid; den värfvade, der han undantagsvis förekommer, tjenar vanligen icke längre, samt är icke mera en främmande äfventyrare; den svenske indelte soldaten, visserligen både frivillig och legd, men mera medborgare än krigare, tjenar ”på roten”, tillbringar sin långa tjenstetid på torpet, samt har derigenom, helst efter 50 års fred, föga med de gamla ”stående” härarne gemensamt. Öfverallt numera nationaltrupper. Frågan är afgjord, striden utkämpad. Men dylika ”nationalarméer”, så framt de verkligen förtjena denna benämning och motsvara sitt ändamål, äro något helt annat, än ”borgaregarden”, ”nationalbeväpning” och dylikt. Det är af högsta vigt, vi våga upprepa det, att icke förblanda dessa benämningar, dessa olika ändamål, som forntiden så träffande serskiljde genom orden: härnad och landvärn!!! Heeren 3: 275.

(116) Att motviljan emot krigstjenst äfven hade andra orsaker, är naturligt. Sällan framträder i historien ett förhållande, som icke är en produkt af flera samverkande krafter. De långvariga och landets välstånd utarmande krigen framkallade det fredliga förvärfvets missnöje. Militärmonarkien fordrade mer, än det borgerliga samhället kunde utan alltför känbar afsaknad lemna och det allmänna tänkesättet betraktade derföre krigstjensten med samma ovilja, som kriget, denna källa till allt ondt efter dess uppfattning. Äfven detta en gammal företeelse, som i alla länders historia återfinnes.

(117) I det nuvarande Preussen hade utskrifning tidigare förekommit i hertigdömet af samma namn sedan 1623 och i Brandenburg sedan 1640, men omkring år 1654 blifvit utbytt, dels emot utskrifningspenningar, dels emot en krigsreserv af uttjenta soldater, med wartgeld och skattefrihet. Alltsammans endast försök, att ordna landvärnet, det gamla landesaufgebot, och derigenom bilda en reservarmée. Stående arméen var värfvad. Braenner. I detta land utskrifves emedlertid ånyo år 1656, vid utbrottet af det svensk-polska kriget, hvar 20:de man af befolkningen, dock ”om möjligt en värfvad soldat”. Barthold II: 281. I det öfriga Tyskland införes, eller rättare återinföres, deremot först vid början af 18:de århundradet, – vid samma tid, som Carl XI:s indelningsverk är genomfördt samt den personliga värnepligten för sista gången på ännu ett århundrade af svenska krigsförfattningen tages i anspråk, – den s.k. landtmilisen, för det lokala försvaret under krigstid. Den var verklig utskrifning, ”aushebung”, som på sätt förut är omnämndt under nära ett årtusende endast undantagsvis, t.ex. i Österrike och Baiern, (Barthold II: 235, 260) förekommit, likasom den i städerne under åtskilliga former bibehållit sig. Omkring 1704 får nu hvarje skrå ställa manskap efter antalet mästare, samt städer och byar, antingen i förhållande till antalet borgare och egande jordvidd, ”hufenzahl”, eller eljest efter hvarje lands ”matricul und gebrauch”. Vanligen en man af hvarje gård på landet samt hvar 3:dje man efter mantalet i städerne. I Preussen, der meranämnde landtmilis införes 1701 med 5-årig tjenstetid och temligen fast organisation, upphäfves den redan 1713. Först med det stora befrielsekriget i 19:de århundradet tages emedlertid den personliga värnepligten på allvar i anspråk, men då – blir Preussen äfven stormakt.

(118) Hvarföre preussarne äfven gerna kalla vår indelta armée för ”milis”, en benämning fullt riktig från tysk historisk ståndpunkt, endast dermed icke förenas begreppet af tillfällig vapentjenst och endast man erkänner organisationens fasthet och den indelte soldatens allvarliga disciplin.

(119) De f.d. danska provinserne äro härvid inberäknade. År 1563 var rusttjensten 1184 hästar och år 1665 725 i Sverige och Finland, samt 150 i Skåne, Halland och Blekinge. Mankell, I: 5; II: 350. År 1708 var dock svenska adelsfanan genom fördubbling 800 hästar, den pommerska 600, bremiska 200, Lifflands 500, Estlands 500. Ibid. II: 394.

(120) Då i vår tid af densamma återstår endast en obetydlig penningeskatt, som utgår med visst belopp för bvarje rusttjenstmark (K. Br. 1 Maj 1816), torde förtjena omnämnas, att denna förändring genomfördes i Norrige redan genom K. F. 22 Apr. 1682.

(121) Med ”förmedling” förstås nedsättning af hemmantalet (mantalet) eller af räntan eller oek af båda delarne. Vanligen förmedlades endast mantalet och icke räntan. Med ”ränta” förstås då ordinarie- eller jordeboks-räntan. Den extra-ordinarie, numera i militiæ-jordeböckerne upptagna, räntan utgår deremot, såsom vi erinra oss, efter hemmantalet eller ”mantalet”. Skattejord fick dock icke förmedlas, utan skatterättens förlust. K. Br. 16 Jan. 1695. Ännu år 1700 förmedlas svaga boställen, då hemmanen ”sättas till den ränta, som de derefter verkigen befinnas kunna draga”. K. Br. 17 Debr. 1700.

(122) En tunna råg kostade omkring 3 daler s. m.

(123) Mellan rusthållen och kronan upprättades dock icke egentligen ”kontrakt”, såsom vid rotehållet, utan sedan vid serskilde landskapsmöten öfverenskommelse var träffad, enligt vid desamma förda ”cavaleri-tilldelnings-protokoller”, utfärdades rustningsbref för hvarje serskildt rusthåll, deruti kronan tillförsäkrar orubbad besittningsrätt, så länge föreskrifne vilkor uppfyllas.

(124) Slutmeningen i indelningsverket för lifregementet är i detta hänseende karakteristisk. Det heter nemligen: ”föreskrifne indelningsverk och jordebok skall oförändradt och orubbadt förblifva nu och i tillkommande tider, skolandes den, som någon ändring häruti på hvarjehanda sätt och under hvad sken det vore, anses och hållas som en förstörare af riksens säkerhet och välfärd, varandes densamma i vår högsta onåd förfallen”. Det är ett upprepande af de hotelser, hvarmed konungarne Knut Ericson och Sverker den unge på deras tid sökte omgärda sina gäfvor till kyrkan. Botin II: 80, 89, 196. Då konungen, genom bref af d. 31 Dec. 1687, befaller kammarkollegium förvara samma indelningsverk och vaka öfver dess helgd, talar han dervid om ”ett sådant verk, som vi för riksens tjenst och säkerhets skuld hafve en gång på en så fast fot och grund satt, att det everldligen skall så blifva beståendes för oss och efterkommande Sveriges konungar”.

(125) I denna anda förbjudas äfven alla nya ref- och skattläggningar å militiens hemman. K. Res. Krigsbef. besvär 16 Oct. 1723.

(126) Detta förnekande af alla feodala elementer i vårt indelningsverk, borde vara öfverflödigt, men är det icke, då både in- och utländska författare stundom glömma, att vi icke i någon period egt feodalväsende. Märkligt nog finnes deremot en utländsk feodalinstitution, som har en serdeles likhet med vår skatterusttjenst eller rusthållet. Wilhelm Eröfraren indelade nemligen England i 60,215 riddarelän, hvilka hvar för sig skulle utrusta och underhålla en ryttare. Strinnholm II: 204; III: 480. En afvikelse från de på continenten vanliga feodala formerne, som sannolikt icke varit utan inflytelse på landets politiska utveckling?

(127) Norrska dragon-qvarteret var verkligen från början rusthåll i svensk mening. Qvarteer-utrederen lemnade bostad åt ryttaren och utredningskostnaden afdrogs på skatten. Berg pag. 141. Ställde bonden sjelf ryttare, var han icke pligtig mottaga en främmande. Ib. pag. 31.

(128) Carl XI:s torp voro äfven egentligen endast ”backstugor”, med 1 1/2 tunnas utsäde vid rytteriet och 1/2 tunnas vid fotfolket, således i allmänhet icke något motsvarande till nutidens torp, hvilka åtminstone i en del orter icke äro så obetydliga.

(129) De förvecklingar som härigenom uppstå, serdeles när arméen lemnar hemorten och öfvergår på krigsfot, blifva alltid den indelta arméens svagaste sida, om äfven en sednare tid lyckats till en del förenkla och afhjelpa dessa förhållanden.

(130) Sjelfva benämningen knekt är i detta fall betecknande. Vid denna tid benämndes nemligen den utskrifne svenske krigaren alltid ”knekt”, då den värfvade kallades ”soldat”. ”Knecht” var enligt det gamla tyska språkbruket detsamma, som ”träl”, och ”knechtschaft” är ännu liktydigt med ”träldom”. v. Peucker I: 54.

(131) Vid samma tid, eller redan 1692, funnos vid norrska rytteriet ”rege- ments-kassor”, inrättade för samma ändamål.

(132) Rysslands militär-kolonier äro utspringna från samma tanke. Bonden blef äfven der ”värd” och fick lemna underhåll åt soldaten. Och ännu 1720 blefvo i Norrige värfvade dragoner förlagda hos allmogen och förvandlade till indelta. Berg p. 45.

(133) Af åtskilliga handlingar framgår, att Carl XII:s rytteri i allmänhet icke hade öfver 9 qvarters hästar. Hästen fick icke kasseras, när ”den med sin styrka under korset, ersätter hvad som felar i målet”. Konungen förklarar uttryckligen, att rusthållarne icke fingo ”tvingas”, att skaffa hästar af större höjd, än 9 qvarter ”på kreutzet, dock så att de dervid äro goda, platte och undersätsige”. K. Br. 14 Febr. 1702. Samma stadgande fanns redan i 1626 års rusttjenstordning.

(134) Nästan samtidigt inrättas i Norrige ”hästehjelps-kassor”. K. Rescript 14 Oct. 1711. Berg p. 143.

(135) Förvaradt i Sandhergska samlingarne.

(136) Denna organisation hade sin förebild i drottning Christinas lif-kompani till häst, pag. 145. I den af konungen egenhändigt nedskrifna planen föreskrifves, att manskapet skulle ega följande karakteristiska egenskaper: ” 1. infödde svenska karlar som 2. sjelfve hafva lust dertill. 3. aldrig hafva lärt något handtverk. 4. äro af ordentelig längd och storlek. 5. spenslige till växten. 6. friske, utan vank och lyte. 7. om 20 till 30 års ålder. 8. ogifte. 9. qvicka och hurtiga till sinnes. 10. otorstige. 11. aldrig skämt ut sig i någon ”högmålshandel. 12. aldrig begådt någon neslighet. 13. aldrig stådt något straff”. Rusthållare, hvilkas hästar och karlar härtill blefvo tagne, fingo derföre ersättning. K. Br. 4 Nov. och 19 Dec. 1720, Frosterus I: 291. Drabant-corpsen återupprättas emedlertid redan 1721. K. Br. 12 och 30 Dec 1721.

(137) Båtsmansfördubblingen ocb de linska fördubblings-regementerne, eller tvåmänningarne, hafva härmed en viss likhet, men äro dock något annat. Grundidéen med vargeringen var nemligen, att vargerings-karlen icke skulle utgå, förr än hans nummer blifvit vakant.

(138) Kallas, såsom vi veta, under olika tider: fogdefana, adelns och civilstatens bevillningsmanskap, prestedragoner m.m.d. Jemför pag. 64.

(139) Benämningen använd 10 år tidigare af Carl XII på stånds-dragonerne? K. Br. 17 Apr. 1701.

(140) När förslaget är genomfördt och indelningsverket färdigt, inför samme Peter den store år 1698 utskrifning samt afskaffar både feodal-hären oeh de värfvade stående trupperne! v. Plotho p. 10. Följderne framträda, så snart den nya organisationen vunnit stadga oeh någon krigsvana. Ryssland blir stormakt.

(141) Ehuru adeln till en början nekade, äfven sedan allmogen i provinsen ingått på förslaget, tvangs den doek snart, att i händelse af behof låta sina frälsehemman ingå i roteringen, emedan Carl XI förklarade, att adeln skulle genom ut skrifning ersätta den brist på manskap, som i annat fall kunde för landskapet uppstå i den af konungen fordrade, ovilkorligt fastställda nummerstyrkan för regementet. K. Br. 29 Juli 1682. K. Instr. 3 o. 4 Jan. 1683 § 18. Frosterus II: 335. Men adelns jord roterades härvid serskildt och detta medförde sina olägenheter. Egendomar, vidt skiljde från hvarandra, sammanroterades endast derföre, att de vid den tiden hade samma egare. Liwijnska handskrifterne Del. XI.

(142) Denna grundsats, samt i allmänhet hela det ”vissa knektehållet” såsom realskatt, återfinna vi i Norrige tidigare än i Sverige, der det i Dalarne m.fl. orter visserligen var infördt, men icke egentligen ännu i denna form, utom vid båtsmanshållet. Jemför pag. 150. I Norrige bestämdes sålunda genom K. E. af d. 27 Jan. 1666, att af 2:ne hela gårdar skulle ställas en soldat och göras ett ”soldater-laegd”, ”efter den gamla och der scedvanlige Landzens Maneer”. En af de, i laegdet födde, tillstädesvarande unge karlar skulle utskrifvas. Funnos der flere, afgjorde lottning hvem, som skulle utgå. Fanns icke någon ung karl i laegdet, fingo laegdsmännerne anskaffa en, och kunde icke detta fullgöras, så fingo laegdsbönderne sjelfve kasta lott om hvem af dem måste utgå. Tjenstetiden var ännu endast 4 år. Sålunda anskaffade de norrske laegderne både knekten och hans utrustning, voro i afseende på den sednare både egare och brukare. Laegdsbonden förvarade både armatur och utrustning åt sin soldat, på samma sätt som nu, vid denna tid, anbefalles i Sverige. I Danmark var samma organisation reglerad genom K. Eörordn. d. 4 Juli 1664. Jemför ”Historisk underretning om landvaernet” af J. Chr. Berg, Christiania, 1830 pag. 25, ett förträffligt arbete, ofta af författaren begagnadt.

(143) Samma grundsatser tillämpades dessutom redan före rotehållets införande. Allmogen är icke skyldig, heter det, att lemna knekten kost, när icke sådant med arbete förtjenas. K. E. 28 Nov. 1672. Den utskrifne erhåller mat och husrum hos allmogen, men går bonden tillhanda med arbete. K. Br. 12 o. 29 Oct. 1681. Och äfven i Norrige var vid samma tid den utskrifne skyldig, att för vanlig dränglön tjena hos en af laegdsbönderne. K. E. 18 Sept. 1671. Berg pag. 28.

(144) Samma skäl sålunda för torpens anskaffande, som för kaserners uppförande i de tyska städerne, nära 100 år sednare. Richthofen I: 512. 1 Sverige var brist på städer och de inhemska knektarne måste derföre alltid i en eller annan form förläggas på landet.

(145) Bland de märkligare skulle kunna anföras: Skaraborgs reg:te: om knekten icke erhåller torp, får han huslega, d.v.s. inqvarteringspenningar, à 1 1/2 daler, eller husrum i gården, samt dessutom 2 lass hö, 1 tjog halm och 3:dje kornet efter 2 skäppors utsäde. K. F. 14 Dec. 1691. Nytt knektekontrakt fastställes dock d. 1 Febr. 1695 och då får soldaten torp, såsom på andra orter. Dahl reg:tet: knektarne få utvandra från medlet af Mars till midsommaren, endast de uppgifva sin vistelseort. K. Res. 18 Mars 1685, 10 Mars 1686 o. 10 Juli 1693. Detta regemente, som icke någon gång erhållit torp, var serdeles oroligt och kan ensamt lemna materialier till en ganska rikhaltig ”historisk utveckling”. Westgötha Dahls reg:te: ökas knektens lön, emedan i en del af förläggningsorten torp icke kunna åt honom anskaffas, utan endast ”backstugor”. K. Br. 18 Apr. 1684. Westerbottens reg:te: soldaten hade kost hos bonden eller i dess ställe 2 tunnor spannemål och 2 lisp. sofvel (den s.k. vinterkosten). K. Res. 12 Nov. 1686. Regementet som redan 1649 åtagit sig det vissa knektehållet, d.v.s. att hålla ett visst antal, roterades dock först år 1695. K. Res. 22 Jan. 1695. K. F. 31 Mars 1696 o.s.v, Derföre afdrogs ännu år 1693 både kommisspenningar, krigsmanshusafgift och vissa munderings-sorter från soldat-legan. K. Res. 12 Juni 1693. Nerikes och Wermlands reg:te: kontraktet föreskrifver att af ½, 1/4 och 1/8 hemman eller torp och de, som ringare finnas, alltid 2 skulle svara emot helt hemman, men konungen nödgas medgifva, att i stället, 2 tredjedels och 2 fjerdedels hemman, 4 åttondedelar och 8 sextondedelar få svara emot helt hemman. K. Instr. 2 Sept. 1685. Österbottens reg:te: får soldaten i lega: en ko, 1 tunna spannemål och släpkläder för en gång. Der torp icke finnes, får han inqvarteringspenningar, 15 daler årligen o.s.v. Se för öfrigt Gahm Persson och Forsberg.

(146) Den 22 Febr. 1701 omorganiserades den indelta arméen i Danmark, med 6 bönder i loegdet, under den samtidigt i Tyskland häfdvunna benämningen: landtmilis. Jemför noten pag. 193.

(147) Skillnaden emellan 17:de århundradets ”utskrifning efter mantal” och det 19:des ”bevärings-manskap”, är egentligen, att den utskrifne var pligtig att genast ingå i den stående arméen och fortfarande tjena tilldess afsked honom beviljades, under det att beväringsynglingens tjenstgöringsskyldighet är tillfällig samt, enligt den urgamla utskrifningsidéen, först inträder vid krigsfara. Ungefär samma skillnad är emellan en conscriberad, i allmän europeisk mening, och en svensk beväringsyngling, dock att bådas tjenstepligt är till vissa är inskränkt. Wijkander png. 57 o. 60. Då emedlertid, åtminstone i fredstid, icke hela den stridbara befolkningen eller ens hela årsklasser kunna i något land eller någon tid i krigshärens leder upptagas, blir följden så väl af utskrifning, som af conscription, att alltid ett på förhand bestämdt antal uttages, under det att i vår svenska beväringsförfattning detta förhållande först i krigstid inträffar, ehuru alla under fredstid, så vidt sig göra låter, öfvas. I grunden äro dock alla 3 organisationerne likartade, förutsättande tvungen krigstjenst, på grund af medborgarens personliga värnepligt. Serdeles kunna med skäl conscription och beväring anses såsom identiska begrepp, desto heldre som den första fransyska eonscriptionslagen af d. 19 Fruct. år 6 i allt hufvudsakligt innehåller samma bestämmelser, som vår beväringslag af år 1812, med utskrifning efter årsklasser, utan afseende på stånd och förmögenhet.

(148) Så fick borgerskapet i städerne tjenstgöra, då gatulopp utdelades på torget, likaså allmogen vid tingsplatserne m.m. dylikt. Ignatius p. 161. Landshöfdingen fick, under Christinas förmyndare, utan ransakning och dom afrätta grofva förbrytare, som ertappats på bar gerning. Odhner p. 200.

(149) Att denna uppfattning qvarstod ännu mera än ett århundrade, synes af Krigs-Hof-Rättens Cirkulär d. 22 Oct. 1801, som förbjuder vanfrejdade soldaters permitterande till landsorterne, emedan landets innevånare genom dem ofredades till personer och egendom!! Krigshären blef ett slags straffanstalt, krigaren föremål för medborgarens ovilja och fruktan. Visserligen gällde sistberörde stadgande endast den värfvade soldaten, men utan återverkan på den indeltes behandling och sociala ställning, kunde förhållandet icke blifva och blef icke heller!

(150) I afseende på kyrkans fordringar, var Carl XI ytterligt sträng. Lifgardet får gå kompanvis till ”Herrans Högvärdiga Nattvard”. K. B. 6 Juli 1688. En ryttare vid lifregementet får afsked, emedan han 2:ne gånger begått lägersmål med samma qvinna. K. Res. 5 Febr. 1692. Den knekt eller ryttare, som icke kan uppvisa sin kyrkoherdes attest, att han hos honom läst sin kateches, skall öfversten ”hvar gång ett par timmar på pålen slå låten”. K. Br. 2 Juni 1692. Den, som visade tredska, att lära sina christendoms-stycken, fick 3 par spö. K. Br. 19 Sept. 1694 o.s.v. Vakterne fingo upptaga dem, som under predikan gingo omkring på gatorne. De fingo derför 1/3 af böterne. K. Br. 27 Oct. 1694. Kedjor spändes för samma ändamål tvärs öfver gatorne, för att hindra körande o.s.v.

(151) Kallas ock ”slete-kläder” eller kläder, att slita på. K. Regl. 20 Nov. 1685.

(152) ”Beskedlig” = den, som har urskiljning. Sådan åtminstone ordets ursprungliga betydelse.

(153) Infördt redan omkring 1640, ordnades det i sin verldshistoriska form först genom Regl. af den 15 Sept. 1733. Richthofen I: 490. Kommunerne fingo dervid bekosta utrustning och beklädnad, samt för att undgå det godtyckliga uttagandet af rekryten, äfven för gemensam räkning värfva manskap.

(154) Detsamma kan sägas om Görtz’iska mynt-tecknen, egentligen ett maskeradt stats-skulds-system. Någonstädes måste medlen till krigshärens underhåll tagas. Fredric den store i Preussen genomförde samma system, med underhaltigt mynt, som inlöstes efter freden. Skillnaden var, att den sednare lyckades. Så bedömmas åtgärder ofta efter framgången.

(155) Sannolikt manskap från de vid hvarje indelningsverks uppgörande afsatte ”reservhemman”, hvilka nu blifvit roterade?

(156) Genom riksdagsbeslutet den 22 Aug. 1741 § 5 åtogo sig först rust- och rotehållare att ovilkorligen uppsätta vargering ”för hela indelningen och roteringen”. År 1790 upplifvades ånyo föreskrifterne om vargeringen, som dervid dock nedsattes till hälften, så att 2 och 2 rotar höllo en vargeringskarl, hvilken ingick för den af dessa rotar, som först blef vakant. Under mellantiden hade man sökt, att ”på tjenligt sätt” förmå allmogen anskaffa vargeringskarlar, serdeles för de nummer, som till vinnande af besparing derma tid höllos vakanta. K. Br. 12 Juli 1756, 20 Maj 1757, 22 Dec. 1701, 5 Nov. 1762 m.fl. År 1811 vid förstärknings-manskapets införande afskaffades slutligen vargeringen. Jemför Sv. Milit. Förvaltn. af Th. Wijkander pag. 43.

(157) I Cajana län blef det vissa knektehållet, roteringen, icke någon gång infördt. Redan under föregående tidelivarf var denna ort befriad från ntskrifning, emot det att allmogen åtagit sig att vid fiendtligt anfall mangrannt gripa till vapen, hvadan den manliga befolkningen mellan 15 och 60 år äfven exorserades 2:ne gånger om året, vid vinter- och sommarmarknaden. Per Brahe, friherre till Cajana, underhöll på egen bekostnad en besättning af 20 soldater på Cajaneborg och derjemte 30 dragoner. Ignatius p. 34.

(158) Dylika vakans-afgifter för stadsbåtsmännen, åter ifrågasatte redan vid 1719 års riksdag, infördes ånyo genom K. Br. 26 Mars 1748, då undantag dock gjordes för Stockholm och de städer, som med kronan redan hade kontrakt om en viss afgift. I sammanhang härmed förtjenar K. Br. 11 Juli 1780 uppmärksammas, som ganska följdriktigt förklarar båtsmanshållet i städerne grunda sig på stadsjorden. Th. Rabenius p. 35.

(159) Med ”wartgeld” förstods vanligen, annars de penningar, som lemnades uttjent värfvadt manskap, för att det skulle stanna i tjenst efter kapitulationstidens utgång.

(160) Organisationen, som vid 1746 års riksdag utsträcktes till hela riket, upphäfdes först genom K. Br. 25 Nov. 1790, sedan man förgäfves genom tid efter annan meddelade förmåner sökt hålla den vid lif.

(161) I österrikiska militär-gränsen var jorden län i feodal mening. Den har sålunda, historiskt taladt, icke något gemensamt med svenska indelningsverket, med hvilket det så ofta blifvit jemfördt.

(162) Möjligheten att underhålla en ”städsevarande” krigsmakt med landets egna medel, utan behof af penninge-skatter, som landet ännu saknade förmåga att utgöra, innehar rikets oberoende af utländska makter, hvilkas subsidier ieke vidare skulle ifrågakomma!? Geijer S. S. 2: 5: 5

(163) Utskrifningarne innefattade, såsom vi redan veta, icke endast skyldigheten till krigstjenst, motsvarande nutidens beväringspligt, hvilken genom legningen alltmer blef en beskattning (hufvudlegan), utan äfven skyldigheten att bekosta utrustning och underhåll för den utskrifne (rotepenningar och hemkall m.m.), hvilken helt och hållet var af beskattningsnatur.

(164) Den ”frivillighet” deremot, som i frivilliga föreningar gör tjenst eller icke gör tjenst efter individens godtfinnande, tillhör visserligen krigsförfattningen, men icke arméeorganisationen. Dylika föreningar kunna icke afse annat än det lokala försvaret samt böra inom landstormen kunna intaga samma ställning, som kadrerne inom nationalarméen. hvarförutom deras inverkan på nationalandan och folkets både förmåga och vilja att försvara sig sjelft och sin frihet, icke nog högt kan uppskattas, men sjelfva deras tillvaro är ett bevis på en viss oro hos befolkningen, rimligtvis framkallad af yttre politiska tilldragelser. Då dessa anledningar försvinna, afstannar äfven rörelsen. De personer, som stå i spetsen för densamma, äro dessutom vanligen just de, som dels icke utan en menlig inverkan på hela samhället kunna för längre tid afbryta sin gagnande borgerliga verksamhet, dels äro de minst lämplige att i ett fälttåg underkasta sig krigarens stränga pligter. Vid fosterjordens försvar är för öfrigt det mindre kriget, det lokala försvaret, af lika mycken vigt, som fältarméens hufvud-drabbningar. Måtte man derföre aldrig sammanblanda dessa organisationer, utan städse ihogkomma, att de visserligen skola samverka, likasom de på hvarandras anda och utbildning mera inverka, än man kanske antager, men att de hafva alldeles olika uppgifter att lösa, olika bestämmelser att uppfylla. Men äfven om någon icke vill medgifva detta, så nödgas han dock säkert erkänna, att ”frivilligheten”, hänförelsen, fosterlandskärleken, onekligen de mäktigaste krafter, som kunna till landets försvar användas, dock icke lata befalla sig, icke lyda färdighållningsordres, hvadan på dem icke någon organisation i nägon tid kan med trygghet grundas, om äfven hvarje nationell krigsförfattning är mer eller mindre uppgjord under förutsättning af dessa moraliska krafters samverkan.

(165) Så berättade riksamiralen (Gyllenhjelm) i rådet, att utskrifne hängt sig, huggit af sig fötterne o. d. R. Pr. 15 Jan. 1642. Utskrifne rymde till skogarne och bildade röfvareband eller flydde hoptals öfver ryska gränsen. I Finland inträffade derföre äfven, att de utskrifne måste hållas instängde ända tilldess att de afsändes till arméen! R. Pr. d. 25 Aug. 1640. Odhner pag. 204. Ignatius pag. 123.

(166) Onekligt att tvungen krigstjenst och personlig värnepligt gifva hela krigsförfattningen en storhet, en tänjbar omfattning, samt hela folket en stridbarhet, som icke på annan väg stå att vinna, men lika ovedersägligt, att kadrerne, stamtrupperne, alltid blifva mera militäriskt dugliga genom det ”frivilliga” inträdet och qvarstannandet i krigstjenst. Det redan omnämnda veteransystemet i den nuvarande fransyska arméen är ett anmärkningsvärdt erkännande af denna grundsats.

(167) I dessa garnisoner gjorde för öfrigt vanligen en viss kontingent från hvarje finskt indelt regemente garnisonstjenst. K. Res. 21 Dec. 1685.

(168) I K. F. d. 10 Jan. 1678 förekommer karakteristiskt nog, att borgerskapet i Stockholm utsatte ”starka vakter”, för att hindra värfvares excesser!

(169) Brukspatronerne (K. Br. 1 Juli 1711) åläggas, att skaffa manskap till gardet, men befrias (K. Br. 13 Oct. 1712) emot en viss penningeafgift. Posthemman, stora eller små, få lemna en karl hvar, till samma regemente. K. Br. 2 Febr. o. 6 Maj 1716. Lättjefulla studerande vid akademier, gymnasier och skolor, förklaras ”sjelfskrifne”, äfven till gardet, genom K. Br. 3 Febr. 1716, hvilket af K. Ombudsrådet Cronhjelms bref af d. 21 April s. å. sålunda förklaras, att det skedde ”att ifrån dem rensa de vanartige och onyttige, som de gode annars hade kunnat smitta och förderfva”. I städerne utskrifvas till och med borgarne sjelfva till gardet, t.ex. 13 i Eskilstuna, 9 i Linde o.s.v. Fryxell 26: 137.

(170) När vid ”utskrifningen” manskapet uttages för värfvade truppers rekrytering, kan förrättningen sägas vara tvångsvärfning, om äfven måste erkännas, att sistberörde uttryck kan begagnas för åtskillige andra och mindre lagliga sätt, att anskaffa rekryter, än utskrifning.

(171) Jemför pag. 9 o. 151. Under likartade förhållanden med 1718, användes hos oss lottning äfven 1811, då förstärkningsmanskapet uttogs. Wijkander p. 55.

(172) De äldre, först år 1795 upphäfda, svenska och de ännu gällande norrska krigsartiklarne äro utfärdade samma år eller 1683, de förre d. 2 och de sednare d. 9 Mars. Således äfven i detta fall den af förf. anmärkta samtidigheten i de båda ländernes krigsförfattning.

(173) Carl XI höll efter regements-cheferne. Hvilket språk dervid understundom begagnades, synes af följande utdrag utur ett kongl. bref, dateradt d. 10 Febr. 1693: ”det är fördenskull härmed till Eder Vår allvarliga befallning en gång för alla, att J hafven återbåld med Edre nycker och capriser, medan Vi dem intet längre läre hålla till godo, och snarare låten Eder regeras af förståndigt och klokt folk än den narren J hafven till secreterare, Röhn mene Vi, som förer och förleder Eder ifrån den ena dårskapen till och uti den andra, varandes J intet af den conduite, att J kunnen bestå af Eder sjelfve &c.”

(174) K. Res. d. 31 Dec. 1703 befaller fältarméens officerare, att hemskicka sina hustrur. Det gamla bruket, att medföra familj i fält, hade sålunda icke ens Carl XII ännu lyckats utrota.

(175) Ett indirect bevis äro de oupphörligen återkommande ”pardons-plakater för förrymde knektar”. Enligt Sv. Allm. Författningsregister af N. H. Quiding äro dylika utfärdade åren 1631, 35, 44, 45, 48, 50, 61, 70, 81; 1715, 22, 27, 41, 42, 43, 48, 58, 59, 61, 63, 64, 66, 83, 88; 89, 90; 1802, 7 och sista gången 1808. Huru betecknande för den värfvade soldatens behandling är icke denna torra förteckning!! Under åren 1715-90, medgifves 17 gånger allmän strafflöshet för lyckad rymning!

(176) Såsom bekant är, var det endast Westergöthland, Småland och Finland, med undantag för Wiborgs län. med hvilka knektekontrakten ännu icke voro afslutade.

(177) Utskrifning förekommer i Skåne äfven långt sednare, ehuru äfven då framkallad af förhållandernes tvång. Exc. Toll utskref nemligen 1808 i nämnde provins, en man för 3 halfva mantal krono-, kronoskatte och frälseskatte samt en man för 3 hela utsockne-frälse-, hospitals-, kyrko-, mensal- och annex-hemman. Deremot voro insockne-frälse, säterier, boställen, rusthåll, posthemman och gästgifvaregårdar frie. Således den gamla utskrifningen efter gårdetal ännu år 1808! Kung. af Exc. Toll d. 26 Mars 1808.

(178) Hvad sjelfva utskrifningsbördan beträffar, så erinra vi oss att städerne hade fortfarande till besläradt antal sina stads-båtsmän, hvilka från början voro utskrifne, och nu voro ett slags ständigt knektehåll.

(179) Detta stadgande, åberopadt i K. Res. på allmogens besvär den 3 Juni 1719, p. 32, bevisar emedlertid ovedersägligt, att utskrifningar icke med införandet af Carl XI:s indelningsverk voro författningsenligt och under alla förhållanden afskaffade.

(180) Dylik utskrifning förekom äfven hos frankerne. v. Peucker I: 118.

(181) Den var stundom lysande nog. Så hade Nerikes och Wermlands regemente röd mundering, med hvita uppslag, kant och strumpor. K. Br. 25 Apr. 1675. Westgötharne hade gula rockar, med svart kant och uppslag, Kronobergs regemente likaledes gul mundering, med röd kant och uppslag o.s.v. K. Br. 9 Apr. 1675. I allmänhet var den dock blå eller grå, med kant och uppslag i lysande färger.

(182) Under Carl XII:s sednaste krigsår medgifves att vallmar i anseende till brist på kläde får användas. K. Res. 18 Aug. 1717.

(183) ”Gevär och folk först, det öfriga sedan”, yttrade äfven Carl XII i en skrifvelse, ang. utskrifningen i Skåne.

(184) Adelsfanan t.ex. begagnade skinntröja under kriget och lemnade sina kyllrar hemma vid uppbrottet, enligt K. Br. 12 Apr. 1700.

(185) Korporalerne skulle månadtligen och under-officerarne qvartaliter visitera liveriet. K. Res. 30 Juli 1692. Sednare inskränktes dock dessa visitationer på roten till 2:ne om året genom K. Reglementet den 15 Oct. 1723, som innehåller en mängd bestämmelser till skydd för rotehållaren.

(186) I Wermland, der vägarne voro smala och endast kärror begagnades, gjordes rotekistan mindre, K. Br. 28 Maj 1695; i Dalarne begagnades lädersäckar, hvilka der i brist på vägar måste klöfjas o.s.v. K. Br. 24 Nov. 1696.

(187) Detta var icke något nytt. I den märkliga stadgan för rytteriet i Finland den 18 Juni 1680, heter det, att linne, skor, strumpor och handskar får ryttaren hålla sig sjelf.

(188) Efter Nystadtska freden klaga presterna ånyo. Den ”inritade osed”, att insätta gevär och ammunition i kyrkorna, förbjudes då, utom i nödfall, under krigsfolks tågande. Res. på Prest. Besvär 10 Mars 1719 § 21.

(189) Ryttare-värjor skulle numera profvas och stämplas samt ovilkorligen tagas från Wira bruk. K. Br. 22 Jan. 1684. Att från utrikes ort införa, vare sig skjut- eller sidogevär, var alldeles förbjudet. K. Förbud 2 Jan. 1724.

(190) Karakteristisk för öfvergången från hufvudlega till årslön af roten, är föreskriften i K. Res. 27 Sent. 1681, att i Vester-Norrland och Helsingland, hvilka provinser åtagit sig ständigt knektehåll, men icke ännu afslutat ordentliga knekte-kontrakt, soldaten får 60 daler s. m. af legan, men återstoden insattes hos regements-skrifvaren, att ”efterhanden till hans nödtorft utgifvas, på det soldaten, der honom något olyckeligt skulle hända, måtte hafva att hjelpa sig med, eller ock ”hustrun och barnen efter hans död, att hugna sig af”. Dog knekten ogift, skulle medlen tillfalla krigsmunshuset. Således redan då sparbanks-idéen genomförd. Redan följande året infördes dock äfven här årslön, i st. f. lega. K. Br. 22 Apr. 1682.

(191) Äfven benämnd årspenningar. K. Res. 18 Febr. 1681.

(192) Kallas, ganska träffande, äfven års-utredning. K. Res. 27 Sept. 1681.

(193) Detta ord begagnades af Carl XII, i en belt annan betydelse. Då han organiserade arméen på divisioner och brigader, benämndes nemligen de förra: ”tilldelning”, de sednare: ”indelning”. K. F. 20 Nov. 1717. Hela organisationen en riktig framtids-tanke!

(194) I Malmö öfverkommenderades 8 man på vakt, hvilka betalade 3 à 4 öre s.m. om dagen, för att få ”gå frie”. Detta afskaffas genom K. Br. 25 Apr. 1695, men återinföres och godkännes ånyo genom K. Br. 12 Dec. s.å., dock antalet inskränkt till 1 à 2 man om dagen. Samma inkomstkällor flödade äfven i andra länder, serdeles Preussen, se Richthofen I: 488.

(195) Den vinst, som staten tillskyndades genom boställsväsendets införande, är högst betydlig. Oafsedt att dess tjenstemän hittills derigenom haft sin utkomst utan statsverkets betungande under penningefattige tider, eger svenska staten nu uti boställena, under lyckligare och förändrade financiella förhållanden, tusendetal af väl bebygda och brukade hemman, hvilka utan indelningsverket gätt för staten förlorade, enär den kronojord, som icke blef till boställen anvisad eller indelad, under tidernas lopp blifvit, dels för en obetydlighet skatteköpt, dels genom opinionens makt och vunnen häfd längesedan förvandlad till enskild egendom, som alltmer vunnit likställighet med skattejorden. Må vara att detta förhållande i statsekonomiskt hänseende, på sätt redan Axel Oxenstjerna yttrade om kronogodsens försäljning, bereder fördelar, qvarstår dock såsom ett handgripligt factum, att bostället är statens egendom, sedan kronobonden längesedan upphört, att vara kronans åbo eller arrendator. Indelningsverket bevarade med ett ord statens egandorätt till en del kronojord i ett land, der kronans domäner för ölrigt til] den enskildes tillfälliga vinst blifvit tid efter annan öfverlemnade.

(195) Ordet officer begagnas öfverallt af förf. i den nu brukliga meningen, men ännu vid denna tid hade detta ord en annan och mera vidsträckt betydelse. Så förekommer i ett kongl. bref af den 18 April 1682: ”hvar officerare allt från kapiten till korporalerne inclusive” &c. ”Officer” kommer nemligen af latinska ordet officium = tjenst och betyder sålunda ”tjenstemän”. Deraf den gamla indelningen i ”öfver- och underofficerare”, d.v.s. högre och lägre tjenstemän.

(196) Dessa ”ärftliga förläningar” äro nyckeln till enväldet, till reduetionen, till våra olyckor och till det sannt aristokratiska elementets försvagande. Enväldet grundlade vår olyckas tidehvarf, men enväldet hade genom förläningarne blifvit en nödvändighet. I den historiska utvecklingen, likasom i den enskildes lif, faller allt på sin egen synd!!

(197) I sammanhang med detta yttrande om ogörligheten, att sköta boställen för dem, som under åratal äro i fält, torde förtjena beaktas svårigheten för yngre befäl, att omedelbarligen efter inträdet i tjenst emottaga boställe. Denna svårighet tilldrog sig genast uppmärksamheten och föranledde åtskilliga undantagsstadganden, såsom redan blifvit antydt, men mindre kändt torde vara, att Carl XI sjelf en gång godkände, att endast högre grader borde hafva boställen. Förhållandet var nemligen, att en landshöfding Lindhjelm i östra Finland till konungen uttalar den åsigt, att regementsofficerare och kapitener böra ega goda boställen, men att alla af lägre grad endast höra ega hemvist och för öfrigt uppbära räntan, ”emedan de stora hemmanen äro officerarne till en odräglig last, så länge de ligga hemma i landet, samt sjelfva hemmanen till ruin, om de vid påkommande fejde skulle komma att utgå”, och att denna åsigt då af konungen genom bref af den 5 Mars 1692 godkännes, ehuru endast för ”den landsorten”. Då vi emedlertid veta att en dylik reform genomfördes 120 år sednare, samt att förslagets grundtanke i våra dagar är nära att ytterligare utvecklas, är det märkligt, att se huru sålunda idéen endast småningom gör sig rum och att tanken på en förändring alltid framstår, långt innan tiden och allmänna tänkesättet medgifva dess verkställande. Man synes dock samtidigt hafva ifrågasatt, att genomföra förslaget i hela Finland, enär Carl XI finner nödigt, att genom serskildt bref af den 16 December samma år befalla, det i Nyland och Tavastehus län skulle i berörde hänseende tillgå såsom i Sverige. Var officern, ogift eller ”oförmögen” att bruka bostället, fick bonden likväl behålla hemmanet och betala räntan, på gamla sättet. Var hemmanet skatte, hvilket endast undantagsvis kunde ifrågakomma, då kronohemman alltid om möjligt skulle tagas till boställen, fick bonden lemna husrum och landshöfdingen ”jemka” mellan honom och boställshafvaren.

(198) Att fångne underofficerares familjer under kriget qvarsuttit på boställena, synes dock vara utom allt tvifvel. G. O. den 1 Mars 1718.

(199) Den tiden förrättade dock ännu landshöfdingen synerne.

200) De sålunda utgallrade ”öfverlopps-officorarne” benämndes reformerade, ett uttryck som sedermera ofta förekommer. De erhöllo ett slags exspektans-arvoden, jemte rätt till befordran vid blifvande ledigbet. Odhner pag. 209.

(201) Och hvad äro nutidens beväringseliter, annat än ett försök att bilda dylikt ”fördubblings-befäl”?

(202) Härifrån äfven våra traditionella benämningar: 2:dre kapiten, 2:dre löjtnant och dylikt. Se K. Res. 5 Mars 1718. Gahm IV: 1625.

(203) Befälet ökas dessutom genom K. F. d. 20 Nov. 1717 med det antal, som fordrades vid grenadiererne, då dessa sammandrogos under eget befäl.

(204) Såsom bevis huru Carl XI i alla riktningar införer en bättre ordning, kan anföras, att enligt ett Kongl. Bref af d. 4 Maj 1687 får allmogen föra en dylik gärd till landsvägen, då manskapet icke behöfver i bygden inqvarteras.

(205) Kompanimöten hade visserligen redan under Carl IX:s tid vid rytteriet förekommit, då ryttmästaren skulle hvarje månad ”hafva manskapet tillhopa” och dervid ”öfva dem i handgreppen och huru i fält de borde sig skicka”, och landsknektarne öfvades, likasom vår tids skarpskyttar, ”besynnerligen om söndagarne, efter slutad gudstjenst”. Frosterus II: 579. Dylika öfningar och möten hemma i landet hade derefter hela tiden förekommit, Odhner pag. 510, men under detta tidehvarf stadgas, att årligen, på den tid som regementschefen bestämde, vanligen i Augusti månad, men stundom äfven emellan pingst och midsommar, skulle vid rytteriet hållas ett 10 dagars regementsmöte och dessutom 3 kompanimöten, af hvilka ett om hösten, då hästarne togos från betet, ett i Februari och ett, förr än de åter utsläpptes. (K. F. 25 Sept. 1674, K. Res. 15 Sept. 1693, 6 Juni 1695 och 26 Jan. 1698.) Vid fotfolket åter hölls ett 14 dagars regementsmöte (K. F. 20 Oct. 1680) och kompanimöten en gång i månaden, hvilka sednare nedsättas till 3:ne om året (K. Res. 11 Mars 1697) samt efter Carl XII:s död reduceras till 2:ne, då äfven regementsmötet minskas till 10 dagar (K. Instr. (16) 23 Oct. 1723) äfvensom de tid efter annan dels eftergifvas, uppskjutas och inställas, dels sammanslås med regementsmötet, som derigenom ånyo blifver 14 dagar, när det under frihetstiden ens ifrågakommer, t.ex. hvart annat, 3:dje eller 4:de år. Under pågående riksdag voro sålunda alla marscher förbjudne och till följe häraf äfven alla möten inställde. Riksd. Ordn. 17 Oct. 1723 § 21 o.s.v. Att kongl. maj:st skulle sjelf bestämma mötestiderne, fastställdes först genom K. Br. 10 Maj 1773. Dittills bestämdes de af regementschefen, i samråd med landshöfdingen, och upptogos i qvartals-förslagen.

(206) Dylika åsigter äro sega. Ännu kan man få höra t.ex. Uplands kongl. regemente, i stället för kongl. Uplands regemente. Det ligger mera i dylika uttryck, än man stundom uppmärksammar.

(207) Detta fortgick till år 1813, då kronan först öfvertog provianteringen vid infanteriets möten emot en af rotehållarne utgående s.k. mötes- passevolans-afgift, hvilken åter 1841 upphörde tills vidare, att utgå. Wijkander pag. 152.

(208) Ännu i 1743 års spisordning för flottan ingick 3 halfstop svagdricka per man om dagen.

(209) Att emedlertid äfven under detta tidehvarf olika provianterings- ock fourragerings-stater kunna anföras, är naturligt. Sålunda åtnjöt en gemen knekt år 1686 i Finland månadtligen: råg 1/2 spann, malt 1/2 spann, bönor och gryn 2 kappar, humle 1 1/4 skålp., smör 2 skålp., kött 18 skålp., salt fisk 18 skålp., torr fisk 6 skålp., salt 2 skålp. På tunnan räknades 40 strukna ”kappar”, hvilket var ursprungligen ett finskt mått, då ”fat” var det gamla svenska. En stat af d. 24 Maj 1702 bestämmer portionen till: 2 skålp. bröd, 2 skålp. kött, 1/2 skålp. smör eller fläsk der det finnes, 1/4 stop gryn eller ärter, samt 1 k:a dricka, jemte 2 runstycken till bränvin och tobak. Portionspriset i kontant 12 vitten. Vid drottningens värfvade lifregemente, inqvarteradt i östanhafsländerne, hade hvarje häst, enligt K. Res. 11 Sept. 1685, under vintern 1 t:a hafre och 1 vinterlass hö, i månaden. Enligt nyssanförde stat af år 1702, var rationen 3 ”garnitz” hafre, och enligt ”Magnus Stenbocks qvarterordning 10 Mars 1710”, var hästrationen i Skåne 1 lisp. hö, och dessutom för ridhästar 1 k:a hafre, hvarvid tillägges att, derest hästen fordras på bete, får han icke något vidare. Gahm IV: 1419.

Slutligen kan i sammanhang härmed anföras en karakteristisk befallning af Carl XII år 1713, då det heter om de från Tyskland öfverkomna regementerne, att de ”skulle njuta goda dagar, så att de åter måtte komma sig före”. I synnerhet skulle tyskarne omhuldas, ”efter som de äro främmande och eljest ingen hafva, som för dem sörjer”. K. Br. 12 Aug. 1713.

(210) General och öfverste hade 10 portioner, öfverstelöjtnant och major 8, kapiten 6, subaltern-officer 3 o.s.v. K. Br. 24 Maj 1702. Antalet portioner var emedlertid olika för dem, som hade boställen och dem, som icke voro på indelt stat. Stat af d. 31 Dec. 1715, Gahm IV: 1526 m.fl.

(211) Carl XII:s krigs-kommissariat var i åtskilligt före sin tid. Det var i allmänhet först under 7:åriga kriget, som ett ”armée-fuhrwesen” utbildas, med fältbagerier, proviantvagnar och dylikt, men svenska arméen hade redan nu denna detalj ordnad, såsom vi snart skola finna.

(212) Försedde med packsadlar.

(213) Enligt ordres af den 6 Juni 1717 skulle emedlertid qvarnvagnarne vid alla regementer ökas till fyra, hvardera med 2 par stenar.

(214) Berörde kommissions handlingar äro tyvärr icke registrerade, nästan otillgänglige för forskningen.

(215) Afskaffades först genom K. Kung. 18 Apr. 1854.

(216) Aus den moralischen und politischen Grundlagen der Kriegsverfassung hat das Emporbluhen politischer Macht jederzeit seine beste Lebenskraft geschöpft, und wenn Staaten von ihrer politischen Bedeutung herabgestiegen sind, ist diesem Falle stets ein Erkranken jener Lebenswurzeln vorangegangen. Peucker I: 7.

(217) Krigsförfattningen utvecklar sig organiskt från en inre nödvändighet, uppväxer småningom i nödvändighetens stränga skola, men om under lugna tider dess följdriktiga utveckling hämmas, så fortgår denna sednare, tyst och omedvetet, i allmänna föreställnings-sättet, detta barn af förflutna tiders erfarenhet och samhällets utveckling i alla riktningar, utan hvars bifall och samverkan icke någon författning eger bestånd.


Mer läsning i samma ämne:

Boktips! Soldattorp i Uppland. Soldatfamiljernas hus och levnadsvillkor.

Indelte soldaten. Erinringar från lägerlif och hemlif på roten.

Kongl. Maj:ts Krigs-Articlar för Des Krigsmagt Til Lands och Sjös (1798)

Öfversigt af allmänna värnpligtens tillämpning i Sverige under förflutna tider. (1879)

Öfversigt af svenska krigsförfattningens historiska utveckling från äldre tider till indelningsverkets afslutande år 1733.

Indelta soldaten




Kategorier:böcker, Indelningsverket, Karoliner

Taggar:, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: