Olika ämnen

Öfversigt af allmänna värnpligtens tillämpning i Sverige under förflutna tider.

Öfversigt af allmänna värnpligtens tillämpning i Sverige under förflutna tider.

Föredrag af Kaptenen Jesper Crusebjörn (Föreningen Värnpliktens Vänner) 1879.


Mine Herrar!

Mången skall möjligen förebrå mig, att jag vid valet af ämne för det föredrag, jag nu går att hålla, icke strängt hållit mig inom föreningens program. Men jag har trott, att det för en gång kunde försvaras, om man inför Värnpligtens Vänner lemnade en redogörelse för allmänna värnpligtens tillämpning i Sverige under förflutna tider. Allmänna värnpligten har spelat en så betydande roll i vår krigsförfattnings historia, att kännedomen om grunderna för dess tillämpning under fordna tider samt om orsakerna till dess uteslutande såsom hufvudgrund för försvaret säkerligen kan vara, icke allenast af intresse, utan äfven i viss mån gagneligt för alla dem, som arbeta på dess återinförande såsom försvarsväsendets förnämsta grundval. Likväl då den tid, som för ett föredrag kan vara afmätt, icke är längre, än att det omfattande ämnet i hög grad måste begränsas, anser jag mig böra påpeka så gerna först som sist, att endast en öfversigt af ämnet här kan lemnas till deras tjenst, som icke förut varit i tillfälle att göra bekantskap med detsamma.

Af alla folks historia framgår, att deras äldsta krigsförfattning, då man kan börja tala om en sådans tillvaro, grundat sig på den allmänna värnpligten. Så är ock förhållandet i Sverige i äldsta tid, d.v.s. under den period af vår historia, som blifvit benämnd hednatiden. Hvars och ens skyldighet att på konungens bud infinna sig till rikets försvar var till fullo erkänd. Den frie och oberoende mannen hade derjemte både rättighet och skyldighet att vara konungen följaktig, då det gälde att i fremmande land samla ära och guld. Kriget med dess bragder och äfventyr passade efter den tidens uppfattning honom bäst. De fredliga sysselsättningarna öfverlemnade han åt den ofrie eller trälen. Blott då faran var som störst, då fienden inträngt i landet och den egna härden hotades, då bjödos äfven trälarne att gripa till vapen. Den allmänna skyldigheten till krigstjenst togs sålunda i anspråk i olika grad under olika förhållanden. Men för att tillgodogöra sig det mått af kraft, som vid hvarje tillfälle behöfde utvecklas, på ett ordnadt sätt, finner man redan tidigt bestämda former för värnpligtens tillämpning.

Vid försvar af eget land eller landvärn var konungen tillerkänd rätt att i vidstäcktaste mån taga i anspråk allmänna värnpligten. I yttersta nödfall kallades ”man ur huse”, men för öfrigt i förhållande till farans storlek ett visst antal af befolkningen. Den här, som härigenom uppsattes, benämndes folkhären, sedermera Svea-hären, ett namn, som väl betecknar sättet för dess bildande. Efter uppbådet var hvar och en skyldig att 5 nätter derefter inställa sig samt att qvarblifva vid hären 5 nätter efter sedan fienden lemnat landet. Men värnpligten togs i anspråk icke endast, sedan fienden inträngt i landet, utan äfven derförinnan; allt var väl beredt för fiendens upptäckande i rätt tid och för folkhärens hastiga uppkallande. Hvar och en var i sin tur förbunden att, då oroligheter voro att förvänta, d.v.s. nästan ”så länge vattnet gick rent” tjenstgöra vid s.k. by-, stranda- och bötavårder.

By- och stranda-vårder voro vakter, som utsattes omkring byn eller hemvistet samt vid kusterna, för att tillkännagifva om något fiendtligt var å färde. Äfven s.k. strandryttare patrullerade längs kusterna.

Böta-vårder voro dock de vigtigaste. Dessa höllos vid vårdkasar, som voro anlagda på höga punkter hela skärgården igenom, så att elden från den ena kunde synas till den andra ända långt in i landet.

Till böta-vårderna och äfven oftast till stranda-vårderna togos endast besutne män, odalbönder. Ingen qvinna eller träl och icke heller någon lösk, d.v.s. icke besutten man, om än fri, fick dertill användas.

Inlopp någon säker underrättelse om fiendens ankomst eller skulle något tåg företagas, var det brukligt, att genom budkafle eller s.k. härrör kalla folket tillsammans. Då fienden inföll i landet, utskickades budkafle af hvilken som helst, som derom blef underrättad.

Stränga straff träffade dem, som icke fullgjorde de skyldigheter, värnpligten ålade. Blef någon utan lagliga orsaker hemma, sedan han vederbörligen blifvit uppbådad, dömdes han fredlös öfver hela riket och förlustig sin egendom, stundom uppbrändes hans hus och han ansågs som en vekling, hvilken sades ”ligga i askan inne i matgärdar husum” eller såsom ”en katt i vrå” o.s.v. Belöningar sparades ej heller för dem, som gjorde riket tjenster. – Allt bevisade, att försvaret af fosterjorden uppfattades såsom medborgarens heligaste pligt.

Vid anfall af andras land eller härnad togs blott, såsom närnndt, den frie mannens värnpligt i anspråk. Mer ordnade former funnos för densammas tillgodogörande än vid landvärnet. Landets urgamla indelning i härader hade härvid en stor betydelse. Alla härader, som lågo vid kusten eller såsom det sades ”så långt laxen kunde gå”, kallades skeppslag. Dessa hade skyldighet att hålla ett visst antal fartyg äfvensom folk till deras bemanning. De öfriga häraderna stälde landhären med dess förnödenheter. Häradena voro indelade i hamnelag och dessa i hamnar eller har. Inom hamnelaget förde en s.k. hamnfogde befälet. För hvarje hamna, som sålunda betecknade ett visst jordområde, uttogs en man till besättning för fartygen eller till bildande af landhären. Värnpligten tillämpades härvid sålunda, att hamnemännen utgingo i tur, i vissa fall fick lotten afgöra, hvilken som skulle utgå. – Efter äldre tiders uppfattning skulle krigsmannen möta fullt rustad och äfven underhålla sig sjelf under den tid, ett företag var afsedt att räcka. Detta blef en gemensam angelägenhet för hamnan att besörja och blef i mer eller mindre mån en skatt på förmögenheten, men krigaren utgick på grund af den skyldighet som ålåg alla friborne män att vara redo till härfärd, då landets gemensamma angelägenheter det fordrade. En skyldighet, som äfven understundom togs i anspråk i vidsträcktare mån, då de stridskrafter, som bildades af en man ur hvarje hamna, icke ansågos tillräckliga, i det att ytterligare en eller flere, ja till och med vid utomordentliga tillfällen alla frie män inom hamnan utgingo. – Att göra sig skicklig i vapnens förande var hvarje mans första pligt. Vid 18:de, i somliga landsändar vid 20:de året skulle hvarje vapenför eller, såsom det hette, ”viger man” vara försedd med nödiga vapen och förstå deras rätta bruk.

Af denna korta redogörelse för allmänna värnpligtens tillämpning under äldsta tid finner man således, huru klar uppfattningen om den personliga krigstjenst skyldigheten var, hvilket ytterligare bevisas af den ed, hvarmed allmogen hyllade en nyvald konung, i det att i denna framhålles skyldigheten att vara konungen trogne och hulde – ”särlika medh härfärd til landameris rijke och land medh honom wäria”.

– – –

Om vid inträdet i medeltiden allmänna värnpligten var hufvudgrunden för krigsväsendet, skulle dess betydelse för detsamma dock under detta tidskifte mer och mer förminskas.

Den ordnade form, i hvilken hon togs i anspråk vid krigsfolkets uppsättande i och för härnadståg eller i den s.k. hamnelagsinrättningen, försvinner så småningom. Med kristendomens införande upphöra härnadstågen till fremmande land, men i stället tages uppmärksamheten i anspråk för inbördes stridigheter. Redan i äldre tider hade varit vanligt, att de år, då härnad eller, såsom den äfven kallades ledung icke ifrågakom, utgick från hamnarne en skatt, kallad ledungslama. Denna, till en början tillfällig, blir under medeltiden, då härnad mer sällan förekommer, så småningom fast, och hela hamnelagsinrättningen blir icke längre en form för krigsfolks utgörande, utan förbytes i en af våra på jorden hvilande äldsta ordinarie skatter. I landslagen af 1347 finnas ej heller några bestämmelser om hamnelagsindelningen, hvaraf tydligen framgår, att densamma helt och hållet fallit i glömska, särskildt som det der heter, att alla, som i riket bygga och bo, skulle vara konungen till tjenst, särdeles vid landamäret, men ej ytterligare fara i härfärd utan egen god vilja.

Men just landslagens föreskrift, ”att alla, som i riket bygga och bo”, skola vara konungen till tjenst, visar, att allmänna värnpligtens princip fortfarande var fullständigt erkänd.

Vid de inre stridigheter, som under medeltiden, särskildt i dess första skede, egde rum, var det de från äldre tider bekanta folkhärarne, som spelade förnämsta rollen. Dessa uppsattes nu som då genom utskrifning af ett visst antal af befolkningen i förhållande till behofvet för tillfället. Detta var sålunda en utskrifning efter hufvudtal eller mantal. Bestämmelserna dervid voro stränga, i det att till och med hvar 7:de eller 8:de man måste utgå, hvarvid bonden dock icke fick sända sin dräng eller träl, oaktadt såväl dessa som till och med barn af en viss ålder räknades i mantalet. Bevis på, att tidsandan fordrade, att härarne skulle vara sammansatta helst af dem, som hade mest att försvara och som icke stodo lägst på samhällets och upplysningens trappsteg. Det är först i en senare tid, då med en förökad civilisation veklighet fått insteg hos nationen, som man anser lämpligt att låta de förmögnare klasserna sitta hemma, och i stället rekrytera krigshärarne ur de fattigaste och okunnigaste samhällslagren.

Om emellertid, såsom en författare (Wijkander) säger, folkhärarne hade än förträfflig organisation, ”så länge icke krigen fordrade andra egenskaper, än tapperhet och enskild vapenfärdighet, dem vikingatåg, religion och seder fostrade, samt så länge alla frie män, oberoende af börd, stånd och förmögenhet” i desamma inträdde, utvecklade sig dock förhållandena så småningom derhän, att deras tidsenlighet mer och mer aftog.

Från äldsta tid hade städse landets förnämste män, de med konungarne befryndade stormännen samt konungens tjenstemän och förläningstagare, vid behof stått till konungens tjenst såväl med sina personer som ock med sitt följe.

De fullgjorde härigenom på en gång sin värnpligt och sin länspligt; och om de ock för denna sin tjenst voro befriade från skatt till staten, låg deri ingen orättvisa, då de icke allenast ansågo såsom den största ära att vara åtföljda af ett så stort antal krigare som möjligt, utan äfven kommo utrustade på bästa sätt och derjemte underhöllo sig och sina män under den tid, de voro uppkallade. Detta stormännens sätt att fullgöra den allmänna värnpligten var af största betydelse för medeltidens krigsväsen. Det var dessa trupper, som voro de yppersta i hären, i den mån krigskonsten utvecklar sig derhän, att menige man icke kunna följa med tidens fordringar med afseende å vapen och öfrig utrustning samt krigsbildning. Uppkomsten af rytterivapnet i det öfriga Europa gjorde dess införande äfven hos oss nödvändigt. Men utrustningen af detta vapen under riddaretidens mest lysande period, som nu tog sin början, kräfde så stora offer, att endast landets förmögnaste män kunde fullgöra sin värnpligt fullt rustade till häst. För att lagbinda hvad genom häfd vunnit burskap, men äfven för att för framtiden försäkra landet om ett talrikt harneskklädt rytteri, föranledde Magnus Ladulås att vid mötet på Adelsön omkring år 1280 förklara, att de, som hittills sjelfve och med sitt folk tjent konungen till häst eller som framdeles ville det göra, skulle erhålla skattefrihet eller frälse för sina gårdar. Härigenom uppkom den s.k. frälse-rusttjensten och med den det adliga frälset. Frälse-rättigheten, som till en början upphörde, när rusttjensten icke behörigen fullgjordes, blef småningom ärftlig och gaf anledning till ett ärftligt adelskap. Rusttjensten blef på detta sätt ett personligt åliggande för ett helt stånd, som sålunda genom dennas införande uppkom och som mot åtnjutande af vissa privilegier blefvo ålagda att på ett kostbarare sätt fullgöra den för alla gällande krigstjenstskyldig- heten. Den personliga tjenstepligten framhålles äfven i landslagen på det bestämdaste, der det hette, att alle frälsemän skulle till vapensyn infinna sig samt sjelfve rida sina hästar. Vid adliga rusttjenstens införande och så länge adeln fullgjorde sina deraf följande skyldigheter, är denna sålunda att betrakta såsom en särskild tillämpning af allmänna värnpligten, och så uppfattades den äfven under dessa tider, hvilket bäst bevisas deraf att hvad som i lag stadgades under medeltiden, rörande öfrige på grund af allmän värnpligt uppsatta truppers tjensteskyldighet utom och inom landet, det gälde äfven för den genom rusttjenst uppsatta adelshären.

Ridderskapet gjorde till en början allt för att på värdigt sätt uppfylla sin värnpligt. Ju talrikare och ju mer lysande det följe var, med hvilket riddaren mötte sin konung, desto större var hans stolthet. Vid Karl VIII Knutssons bekanta tåg till Skåne 1452 uppgick adelshären t.ex. till omkring 4,000 riddare och svenner. För dess tidsenliga bildning sparades ingen möda. De blifvande frälsemännen gåfvos en krigisk uppfostran. ”Junkrarne skulle”, heter det hos en äldre förf., ”med lek och skämtan rida och ränna hästen, löpa till fots, och flöja fram och åter, samt idka all den åthäfva, som män pläga i strid med hästar och fotgängare hälla: de skulle vänja sig vid allehanda vapen, som brukas till slag och värjo: äfven skjuta med armborst och handbåga: de det förmåtte, skulle också med lek och skämt göra sig hus och fästen, och tillstorma med magt och konstigt sinne, samt lära sig att skjuta skoft och kasta sten m.m.” Sedan de blifvit män, fullbordas deras krigiska utbildning vid de lysande torneringar och riddarspel, som voro så utmärkande för medeltiden. Större delen af deras mannaålder egnades åt krigiska idrotter. – Men äfven adelshärens betydelse i krigsväsendet nådde under medeltiden sin höjdpunkt; vid periodens slut är såväl dess värde som styrka väsentligen förminskad. Fotfolkets återförvärfvade anseende, adelns inbördes stridigheter och sjelfsvåld under de hit inkallade utländske konungarne voro de härtill bidragande orsakerna.

Vid sidan af adelshären uppbudades fortfarande folkhären, hvilken numera, i motsats till denna, kallades bondehären. Han var oftast vida talrikare än adelshären och uppnådde stundom en styrka, som i förhållande till landets dåvarande folkmängd var synnerligen aktiiingsbjudande. Så t.ex. uppgick han i förut omnämnda tåg till Skåne 1452 till en styrka af 40,000 man, enligt andra uppgifter, till en ännu större. Men efter införandet af adliga rusttjensten stod bondehärens anseende ingalunda i öfverensstämmelse med hans styrka. Många orsaker föranledde detta.

Rytteriets företräde framför fotfolket under en del af medeltiden var härvid särdeles afgörande. Blott stormännen och de förmögnare kunde infinna sig till konungens tjenst fullt rustade till häst med beridne och väl väpnade svenner. Meninge allmogen hade derför ej nödiga tillgångar. Detta gaf såsom nämndt anledning till införandet af adliga frälset. Men bondehären blef härigenom icke allenast minskad till sin numerär, i det att desse samhällets förnämste män inträdde i frälset och derigenom befriades jemte en stor del af sitt folk från att inträda i bondehären, utan äfven beröfvad sine bäste, stridbaraste och mest vapenkun- nige män, hvilka just skulle gifvit honom den öfning, sammanhållning och krigstukt, utan hvilka ingen krigshär kan motsvara sitt ändamål. Visserligen var ungdomens uppfostran liksom under äldre tider sträng och krigisk. Så berättas t.ex., att gossen måste förvärfva sitt frukostbröd med att träffa målet genom pilskjutning och, då han slutligen förklarades för varaktig eller vapenför, emottog han sin sista örfil med åtvarning att icke mer tåla dylikt. I rimkrönikan heter det äfven, att allmogen hade till regel:

”Om fienden skall lära oss strida
Så vill vårt kindben svida.”

Men att förmå bönderna att komma tillsamman till ordentliga öfningar lät sig icke göra. Då deras fäder icke gjort något dylikt, ansågo de sådant mindre behöfligt, men de besinnade icke, att de ständiga vikingafärderna och kämpalekarna för ungdomen försvunnit och att den krigiska andan hos folket dermed blifvit nedsatt. Till att minska vapenfärdigheten bidrog äfven, att presterskapet ständigt påyrkade och slutligen äfven lyckades genomdrifva, i och för sedernas förmildrande, att allmogen blef förbjuden att ständigt bära vapen. Eldhandvapnens införande återskänkte visserligen så småningom fotfolket sin förra betydelse, men de voro dyrbara för menige man att anskaffa och fordrade större skicklighet att bruka, än hvad som kunde vinnas utan ordnade öfningar. Bondehären saknade ock all organisation. Den marscherade och slogs landskaps- och häradsvis, samt endast undantagsvis ordnad i särskilda hovar eller banér.

Att minska allmogens krigslust bidrog äfven, att bondehären uppkallades af mägtige herrar inom landet till inbördes strider och äfven ofta af konungarne – i synnerhet under unionstiden – till företag, som för massan af folket voro utan intresse. Då bondehärens underhåll ålåg den ort, hvarifrån han utskrefs, blef han äfven mindre användbar för längre företag. Redan i Magnus Erikssons landslag 1347 befrias den ock från skyldigheten att låta sig föras utom rikets gräns. Efter Kalmarunionens uppkomst utsträckes skyldigheten till inom de tre nordiska rikena. Men i konung Kristoffers landslag af 1442 inskränkes den åter till inom riket. (Vid Karl VIII Knutssons förutnämnda tåg till Skåne 1452 utverkade konungen särskildt rådets bifall att föra bondehären utom landet, sedan han visat, att det vore bättre föra kriget i fremmande land än i eget.)

Men såsom en författare säger: ”den armé, som icke är villig och icke pligtig att öfverskrida landets gräns, är icke någon krigshär, utan ett lokalförsvar”. – Mot slutet af medeltiden utgjordes ock landets förnämsta trupper af utländske soldenärer, som gjort krigstjensten till yrke och som uppfylde tidens fordringar på krigsbildning.

Men om bondehären vid periodens slut egentligen blott är att betrakta som en landstorm fullgjorde den vid flere tillfällen på ett utmärkt sätt sin skyldighet såsom sådan, särskildt då i spetsen för densamma trädde sådane män som Engelbrecht, Sturarne och Gustaf Vasa. De bondehärar, som stredo under desse utmärkta härförare, voro dock icke sammansatta af på vanligt sätt utskrifvet manskap, utan äro de att betrakta såsom mer eller mindre tillfälliga kraftyttringar af ett helt folk, som efter flerårigt förtryck, under utländskt ok, träder under vapen, för att hämna lidna oförrätter, och som kommit till en djup känsla af att, när fosterlandets sjelfständighet och frihet stå på spel, då äro inga offer för stora till räddandet af detsamma. – Men befrielseverket gick långsamt, så länge rikets adel med dess folk ej deri deltog och så länge förtryckaren egde reguliera stridskrafter att sätta upp emot de uppretade folkhoparne; men sedan förhållandena i dessa afseenden förändrats, sedan den kraftfulle Gustaf Vasa trädt i spetsen för detsamma, ryckte det hastigare framåt, men fullbordades först, när utländske, fullt krigsbildade hjelptrupper blifvit tillkallade.

Det tidskifte i vår historia, som omfattar Gustaf Vasas och hans söners regeringsår, har blifvit kalladt Sveriges nydaningstid. En benämning, som väl lämpar sig äfven för den militära utvecklingens historia. – Krigsväsendets förfall vid medeltidens slut har nyss blifvit påpekadt. Förberedelserna under freden för kriget voro ringa. I behofvets stund skulle allt skapas. Den vigtigaste beståndsdelen af landets krigsmagt utgjordes af besoldade – oftast utländske – trupper, hvilkas styrka vexlade efter förhållandena för tillfället.

Den nya tidens fordran var införandet af en stående här. Gustaf Vasas och hans efterträdares närmaste uppgift, med afseende på krigsväsendets utveckling, blef sålunda skapandet redan under freden af ordnade, öfvade och disciplinerade trupper. Det mest utmärkande för vårt ämne är, att man härvid sökte göra sig oberoende af den personliga krigstjenstskyldigheten.

Visserligen fortlefver under perioden adelns personliga tjenstepligt i rusttjensten, och bekräftas ytterligare af Erik XIV, i det han just för denna adelns skyldighet tillerkänner den säterifriheten. Men adeln fullgjorde numera icke lika villigt rusttjenstskyldigheten, som vid frälsets införande. I stället för att möta med öfver 4,000 riddare och svenner, som den hade gjort under riddareväsendets mest lysande tid, uppsatte den nu knappast 1,000 ryttare. Gustaf I, hvilken, såsom en författare (Adlersparre) säger, ”ville hafva lagbundne, icke sjelfrådige undersåter, kunde ej godkänna hos något stånd rättigheter, stridande mot den allmänna skyldigheten att efter förmåga bidraga till rikets försvar”, bestämde visserligen, huru stor rusttjenst hvar och en skulle fullgöra i förhållande till sin egendoms storlek, men adliga rusttjensten förlorar det oaktadt efter honom mer och mer i betydelse genom de eftergifter, som adeln visste att åt sig utverka under de stridigheter, som uppkommo mellan hans närmaste arftagare, samt genom det bristfälliga skick, i hvilket adeln icke desto mindre fullgjorde sin rusttjenstskyldighet.

För de skäl, som gjorde den på grund af värnpligt uppsatta bondehären mindre lämplig såsom hufvudfaktor i försvarsväsendet, har förut blifvit redogjordt. Gustaf Vasa hade under befrielsekriget samlat fullständig erfarenhet derom. Att af utskrifvet manskap redan under freden skapa en krigsbildad trupp, det var icke öfverensstämmande med tidsandan. De stående härar, som vid denna tid bildats i åtskilliga europeiska land, voro sammansatta af yrkessoldater, hvilka frivilligt inträdt i tjenst. Exemplet från andra land måste inverka på förhållandenas utveckling äfven här.

Den brist på krigsbildning, som gjort sig gällande under befrielsekriget bland de svenske trupperne, hade föranledt konung Gustaf att inkalla utländske trupper. Hans första tanke synes varit, att bibehålla dylika i landet och i stället låta egna invånare i lugn och ro sköta och utveckla de borgerliga näringarna. Detta framgår af ett hans yttrande vid klagomål öfver det utländska krigsfolkets kostnad, att detsamma inkallats ”på det Sveriges infödda allmoge måtte sitta hemma till sitt, sköta åker och äng, föda sina hustrur och barn och icke längre gå ut och låta slå sig ihjäl”. Men inom kort blefvo dessa trupper för dyra och klagomålen öfver deras framfart i landet blefvo äfven för högljudda. Deras styrka var ock otillräcklig. Den inhemska värfningen blir derföre snart grundvalen för härordningen och fortfar att vara det under hela det nu ifrågavarande tidskiftet. Men vid sidan af denna erkännes dock den urgamla skyldigheten för hvarje vapenför man att deltaga i fosterlandets försvar, och denna skyldighet togs under perioden mer och mer i anspråk för att komplettera och förstärka den värfvade styrkan, särskildt vid krigstillfälle. Gustaf I visar, såsom nämndt, emellertid ringa begär att vädja till den allmänna värnpligten. Den oro i sinnena bland allmogen, som förekom än i den ena landsändan än i den andra, var kanske en dertill bidragande orsak. Han låter derför värnpligten fullgöras med penningar, afsedda att dermed i stället värfva krigsfolk. Men detta sätt, att uppbära utskrifningspenningar i stället för att erhålla krigsfolk in natura, tillfredsställer, såväl nu som vid de tillfällen, då dermed sedermera en eller annan gång göres försök, behofvets kraf under fredliga tider, men ingalunda, då landet invecklas i allvarligare krigshändelser, ty då växa kostnaderna oerhördt, – och värnpligten tages ånyo i anspråk. Redan under konung Gustafs tid förbereddes ock allmänna värnpligtens tillgodogörande i och för fälthären, i det att landslagens föreskrift om utskrifvet manskaps användande blott inom riket upphäfves. Snart derefter förklaras äfven, att hären vid afgång, som hastigt behöfde ersättas, skulle göras fulltalig derigenom, att i Småland hvar 5:te och i andra landsändar hvar 6:te man ingingo i krigstjenst. Det är emellertid blott vid krigstillfälle, som utskrifning eger rum, men understundom i ganska vidsträckt skala. Så t.ex. bevilja ständerna i slutet af 1610 med anledning af misshälligheterna med Danmark en utomordentlig utskrifning af 25,000 man, hvarigenom konung Karl IX förklarar hela sin krigsmagt uppgå till 40,000 man; sålunda antagligen till icke mindre än 3 % af befolkningen. Först mot slutet af perioden, då på riksdagen i Linköping är 1600 bestämdes, att hvarje landsända skulle underhålla ett visst antal stående trupper, börjar man använda utskrifningar under fredstid, för att hålla dessa fulltaliga, då det behöfliga antalet blott med svårighet kunde erhållas genom värfning. Man finner efter denna tid, äfven under fred, liksom förut under pågående krig, såväl värfvadt som utskrifvet manskap, ingå i samma truppafdelning eller fänicka.

Grunderna för allmänna värnpligtens tillämpning i utskrifningarna skilja sig i åtskilliga afseenden från förhållandena under medeltiden. Det under denna tid använda sättet att utskrifva efter mantalet eller hufvudtalet, är det mest brukliga. Antal man i roten, hvarur en utskrefs, bestämdes olika allt efter behofvet för tillfället. I allmänhet räknades 10 personer i hvarje rote. Adelns folk på säterierna och inom den s.k. frihetsmilen, räknad från sätesgården, voro befriade från utskrifning, på grund af adelns skyldighet till rusttjenst. För öfrigt drabbades adelns folk på dess egendom utom frihetsmilen, d.v.s. på frälsejorden i allmänhet af utskrifning blott till hälften mot befolkningen på krono- och skattejorden. Presterskapets tjenare samt invånarne i bergsbruksidkande trakter voro i allmänhet frie från utskrifning. – Utskrifningarna förrättades vanligen af militärpersoner, biträdda af en nämnd af oväldige män. De första utskrifningsinstruktionerna voro mycket litet detaljerade. I en af Erik XIV utfärdad utskrifningsordning fanns blott föreskrifvet, att ”med foglighet och lämpa skulle duglige, vackre och manhaftige karlar uttagas, hvilke, när så behof görs drista sig till att se en vred karl under ögonen”. Snart blifva de dock fullständigare och visa huru åsigterna hafva förändrats från äldre tider, såväl i ett som annat. Då ännu under medeltiden bonden sjelf eller hans son skulle i första rummet uttagas, förklarar man nu sjelfskrifne till tjenst inhysesmän och de, som ej erlägga skatt för jord, kringvandrande handtverkare eller såsom de denna tid benämndes embetsmän, hvilka icke voro hemmansbrukare och hvilka kunde af allmogen undvaras, månads- och veckotjenare m.fl. dylika. Deremot borde om möjligt befrias: alle bofaste bönder, jordtorpare samt landbönder eller arrendatorer äfvensom enda arbetshjelpen hos enkor och bräcklige samt alle under 20 och öfver 40 år. I alla händelser skulle emellertid utskrifningsförrättaren uttaga en duglig karl och då ingen annan sådan fanns att tillgå, kunde äfven en brukare nämnas, helst der flere sutto på ett hemman. Den utskrifne skulle utstofferas, d.v.s. beväpnas och för öfrigt utredas af rotesällarne eller kamraterne inom roten, hvilka för detta ändamål sammansköto s.k. rotepenningar.

Från dessa allmänna grunder för utskrifningarna under perioden inträffa då och då ganska väsentliga undantag. Så t.ex., då klagomålen öfver godtycke och underslef vid utskrifningarna blefvo för många, beslöt man sig 1602 för utskrifning efter gårdetal, då ett visst antal gårdar bildar en rote, som skulle ställa en man. Hvarje vapenför man inom roten hade visserligen skyldighet att låta sig utskrifva, men det blef rotesällarnes åliggande att sjelfve utse den, som skulle utgå. Utskrifningsförrättaren skulle endast gilla den framstälde. Då hvar och en inom roten, i förhållande till sin förmögenhet, fick betala till den utskrifnes utrustande, låg det nära till hands att sammanskjuta medel att dermed godtgöra den, som sjelfmant ville utgå. Utskrifning efter gårdetal ledde sålunda till legning, men en följd deraf blef äfven, att man anskaffade folk för bästa pris. Derför ansågs ock, att med detta utskrifningssätt fick man, om ock bättre utrustadt, dock sämre folk, än vid utskrifning efter mantalet. År 1606 heter det, att till följd af legningens öfverhandtagande ”en hop odugligt folk, som ingen värn kunde göra, utan tjente bättre gå vall än bära värjor”, instälde sig till krigstjenst. Man återgick derför ånyo till det gamla sättet, och märkeligt är äfven, att Karl IX dervid anbefalde ”det utnämningssätt, som för längre till tillbaka varit njttjadt, bestående deruti, att vid utskrifningarna uttaga till landsknektar dugeligt och varaktigt folk, antingen det var bonde, bondes son eller dräng, gifte eller ogifte, hvilka dertill befunnos tjenlige”. En föreskrift, som hvilade på en rättvis grund och som tillförde hären goda element, men hvilken dock blott är att betrakta som en tillfällig bestämmelse, ty snart nog återgick man ånyo till hvad som förut under perioden före 1602 varit i detta afseende brukligt.

Det utskrifna manskapets största svaghet var dess brist på militärisk utbildning och denna svaghet tilltog i den mån krigskonsten utvecklade sig. Kriget var denna tid i allmänhet trnppernes egentliga skola, men enligt den äldre seden var den utskrifne skyldig att tjena endast under ett fälttåg, derefter borde han aflösas af en annan. Det utskrifna manskapets i kriget förvärfvade tjenstevana kunde sålunda ej lång tid tillgodogöras hären. Men emellertid, då utskrifningarna mer och mer tagas i anspråk för krigshärens förstärkande, börjar man sträfva efter detta. För att förmå afgångne knektar att vid en ny utskrifning frivilligt utgå, tillerkändes dem till en början skattefrihet för deras gårdar under den tid kriget pågick. Snart nog fingo de äfven åtnjuta förmåner i fredstid mot förbindelse att i behofvets stund vara redo till krigstjenst. Slutligen tillerkändes dem rätt vid afskedstagandet efter vissa fälttåg till förmåner o.s.v.

Först, när begreppet om längre tjenstetid äfven för den utskrifne knekten börjat vinna insteg, föreskrifver man, att vid utskrifning företrädesvis äldre knektar skola uttagas, men man stannar icke dervid, utan man bestämmer slutligen, dock efter denna period, en viss tjenstetid för det manskap som utskrifves med ändamål att redan i freden komplettera den ordinarie, i olika landsändar förlagda militiæn. Detta i korthet utskrifningarna under perioden.

Men äfven i annan form tages allmänna värnpligten i anspråk vid försvaret af fosterjorden. Den urgamla skyldigheten att mangrant uppträda till den egna härdens skydd fortlefver såväl i utgifna författningar som ock i verkligheten, i det att denna skyldighet tid efter annan äfven tages i anspråk. I en författning af 1577 finnes sålunda stadgadt, att ”om högsta nöden någon gång kräfde en allmän uppfordring till rikets försvar, antingen af hvar 3:e, hvar 5:e man eller ock man ur huset, då skulle alle rikets innebyggare vara pligtige och redo att afvärja dess skada”. Under Karl IX skrefs jemväl allmogen i rotar och fänickor, hvilka då fingo egne höfvidsmän. Denna landstorms direkta värde för försvarsväsendet var väl i allmänhet icke särdeles stort, men dess tillvaro bidrog att hos sjelfva folket rotfästa värnpligtens princip – den nemligen, att fäderneslandets försvar är en skyldighet, som åligger hvarje dess son. Detta gjorde ock, att trots den egentliga krigsmagten under nu afhandlade period hufvudsakligen skulls upprättas genom värfning, alla landets söner kände sig skyldige att efter utskrifning i vederbörlig ordning inträda i hären till dennas förstärkande och till ersättande af afgång. Värnpligtens betydelse för härordningen är sålunda uppenbar. Landets tillgångar behöfde ej i grunden medtagas till legandet af försvarare. Hon var för hären en aldrig utsinande rekryteringskälla.

– – –

Under den period i svenska krigsväsendets historia, som tager sin början med Gustaf II Adolfs tillträde till regeringen och afslutas med det ständiga knektehållets införande, skördade Sverige sina största lagrar såsom krigförande magt. Dess krigskonst nådde härunder en utveckling, som gjorde den till ett mönster för hela Europa. Särskildt dess härordning var den yppersta för sin tid.

En hastig öfverblick af den militära organisationens, grunddrag i andra och vårt eget land under 1600-talet skall bekräfta detta påstående och på samma gång visa, att det sätt, på hvilket allmänna värnpligten tillämpades hos oss, just var orsaken till vår härordnings förträfflighet under denna tid.

Vid slutet af medeltiden göra sig visserligen gällande i de flesta stater sträfvanden att införa ett ordnadt, nationelt militärväsende. Men dessa sträfvanden stanna hufvudsakligast blott vid försök. Då, såsom vi sett, under Gustaf Vasa och hans söner, i Sverige så småningom skapas en under freden medelst inhemsk värfning ordnad krigsmagt, som under kriget kompletteras och förökas genom ordnade utskrifningar, finnas under samma tid i flesta andra land blott ganska fåtalige reguliärt organiserade trupper, som under freden underhållas. Först vid krigstillfälle uppsättas härarne, förnämligast genom anvärfning af soldenärer. De sålunda sammanbragte trupperne afskedas efter krigets slut. Endast under högsta nöd tillgripes allmänna värnpligten i och för försvaret af den egna härden, mer undantagsvis til sjelfva krigshärarnes förstärkande, men då på godtyckligt och oförberedt sätt. Sålunda hade den allmänna värnpligten i Österrike, hvilket land uppsatte de vid början af 30-åriga kriget så mycket ansedde kejserlige trupperne, blifvil förbytt mot en skatt – något som äfven hos oss redan tidigare varit försökt, men dess bättre misslyckats. De kejserliga härarne uppsattes genom värfningar, dels offentliga och frivilliga, dels hemliga och våldsamma. Folk af hvilken nationalitet och beskaffenhet som helst antogs dervid. Man drog icke i betänkande att insätta förbrytare i hären och låta till och med krigsfångar förstärka densamma. Flertalet stater gick i Österrikes fotspår.

Ett märkligt undantag härifrån bildade Sveriges militära förhållanden vid tiden för dess deltagande i 30-åriga kriget.

Svenska krigsmagten bestod vid denna tid af: en fältarmé af värfvade, till större delen i gränsprovinserna – östersjöprovinserna – förlagde trupper, mestadels utländingar med god krigsbildning, ständigt färdige att bjuda en fiende spetsen; en förstärknings– eller reserv-armé, af redan i fredstid organiserade, utskrifne, öfver hela landet i förhållande till folkmängden förlagde trupper; samt slutligen en landstorm, i hvilken hvarje vapenför medborgare, som icke på annat sätt togs i anspråk för krigsmagten, uppkallades till det lokala försvaret. – Härordningen uppfylde således ganska många af de fordringar, som vår tid ställer på ett väl ordnadt härsväsen. Vid större krig förökades de värfvade truppernes antal, de utskrifne trupperne förstärkte fälthären eller användes till besättningstrupper i krigsorten och å fästningarna, hvarförutom desse senare genom utskrifningar i hemorten ersatte lidna förluster och än ytterligare förökades till sitt antal. Härigenom inneslöto de svenska härarne, i motsats till hvad som var förhållandet i de flesta andra krigshärar vid denna tid, alltid ett värdefullt nationelt element; ty om än under de stora krigen en stor, kanske större delen af hären utgjordes af fremlingar, var dock en icke obetydlig del inhemskt folk. Under 30-åriga kriget vexlade de inhemske truppernes styrka i Tyskland vanligen mellan 15-18,000 man. Att detta förhållande skulle hafva ett välgörande inflytande på svenska armén i dess helhet, är alldeles naturligt. Om det utskrifna manskapet ej hade den krigsbildning, som det värfvade krigsfolket, hvilket gjort kriget till yrke, var dock det förras moraliska ståndpunkt vida högre än de äfvertyrarehopars, som drogo från land till land, för att söka tjenst, der högsta sold erbjöds. Något intresse för krigets mål kunde man hos desse senare icke förutsätta, och om de kunde vara att påräkna under segrens och lyckans dagar, såg man sig snart af dem öfvergifven, då nederlag och motgång inträffade. De inhemske trupperne, i synnerhet de utskrifne, som direkt utgingo ur den jordbrukande befolkningen, ur allmogens led, hade deremot ett lefvande intresse för den sak, kriget gälde, och voro under alla förhållanden pålitlige. Då vid ett nederlag hela regementen af de utländske värfvade trupperne kunde öfverlöpa till fienden, kom sådant ej i fråga med de inhemske trupperne. De voro dessutom en sammanhållande kraft för det hela, sjelfva kärnan i hären, och de bidrogo till, att ordning och lydnad i vida högre grad förefunnos inom svenska krigshärarne än hos deras motståndare.

Allmänna värnpligten, som endast i Sverige under denna tid på ett lagligen ordnadt sätt togs i anspråk medelst utskrifningar, var således af största betydelse för härordningen och derjemte en af de mest bidragande orsakerna till, att Sverige kunde under store konungar, statsmän och härförare åstadkomma en sådan kraftutveckling, som den det gjorde under 30-åriga krigets och Karl X Gustafs glänsande dagar, utan att landet derigenom gick under i ekonomiskt hänseende.

Efter denna korta framställning af allmänna värnpligtens betydetse för härordningen, i dess helhet betraktad, under denna lysande period af Sveriges krigshistoria, skall i korthet redogöras för de hufvudsakligaste grunderna för värnpligtens tillämpning under samma tid.

Hvad till en början beträffar adelns personliga tjenstepligt skedde deri ingen förändring vid början af perioden. Gustaf II Adolf utvidgade i flere afseenden adelns privilegier, men han framhöll dervid uttryckligen, att hvarje adelsman var född till konungens och statens tjenst och just derför åtnjöt privilegier och friheter. Om adelsmannen mer och mer sällan fullgjorde sin tjenstepligt i adelsfanan, ansågs han dock skyldig att fullgöra den såsom befäl vid hären eller ock såsom statens tjensteman å annat sätt. Under Gustaf Adolf fullgjorde adeln sina skyldigheter i allmänhet väl, men efter hans död började den undandraga sig dem, utan att dess undfängna privilegier förminskades. Känslan af personlig tjenstepligt förslappades så småningom och redan innan adliga rusttjensten upphörde att hafva någon praktisk betydelse för försvars väsendet, torde man kunna anse densamma förgäten.

Såsom nämndt, hade allmänna värnpligten emellertid sin största betydelse för försvarsväsendet i de ordnade utskrifningarna. Såsom bevis för, att dessa fortfarande betraktades såsom en form för tillgodogörandet af den allmänna skyldigheten till krigstjenst, behöfver blott anföras följande utdrag ur konung Gustaf II Adolfs krigsfolksordning vid tal om utskrifning för landsregementenas kompletterande: ”hvad nu vidkommer hvilka och hurudana de skola vara deraf som skrifvas skall, så äro alle ofrälse män, som skattskyldige äro ock på landsbygden bo, derunder begripne, dock undantagandes dem som igenom sina tjenster och ålder varda frie”.

Den första förändring med utskrifningarna, som möter oss med inträdet i denna period, är, att deras beviljande nu blir en riksdagsfråga. I den gamla landslagen var visserligen stadgadt, att allmogen borde ”sinsemellan väga hvad hjelp den skall och må drägligast göra sin konung” till rikets försvar. Detta hade blifvit så tillämpadt, att utskrifningar beviljades på herredagar och landskapsmöten. Nu intogs dock i Gustaf Adolfs konungaförsäkran att ”gärder in naturaprestationer kunde å landskapsmöten beviljas, men utskrifningar och penningebevillningar fordrade riksdagens samtycke”. Detta var så tillvida af vigt, att folket i sin helhet fick större tillfälle att pröfva ett förestående krigs ändamål och väga de offer, som för detsamma kunde göras.

För öfrigt bibehöllo sig de grunder för utskrifningarnas utgörande, som under föregående period gjorde sig gällande, i mycket, men bestämmelserna derför blefvo naturligtvis mer och mer detaljerade.

Det under Karl IX pröfvade utskrifningssättet efter gårdatal, hade ej vunnit folkets sympatier. Konung Gustaf Adolf synes hafva arbetat för införandet af detta utskrifningssätt, men förgäfves. Utskrifning efter mantal egde således rum ända till 1642, då allmogen efter mycket öfvertalande, dock motsträfvigt ingick på det förra sättet, – detta helt naturligt, då deri låg första steget till krigstjenstskyldighetens bindande vid jorden.

Regeringens förkärlek för utskrifningssättet efter gårdatal berodde derpå, att detsamma alltid gaf ett på förhand beräkneligt resultat, antingen en eller flere utskrifningar under närmast föregående tid egt rum. Utskrifningsbördan blef dervid äfven en skatt på förmögenheten i stället för på personen, hvarför den utskrifne kom bättre utrustad och försedd, enär han fick hemkall hos flere, hvilket, såsom Axel Oxenstjerna vid ett tillfälle säger: ”ingen ringa fägnad och tröst är”. Utskrifningssättet efter mantalet var otvifvelaktigt det till principen riktigaste, deruti att det erkände allas både rättighet och skyldighet till deltagande i fosterlandets försvar, då deremot det andra sättet, såsom ledande till legning, var såsom en författare (Wijkander) säger, ”en på förmögenhet lagd menniskoskatt” eller ”rekrytleverans”, som bidrog att tillföra hären manskap endast ur de lägre klasserna, hvilka för bästa pris läto köpa sig till krigstjenst. Hvad som dock slutligen medverkade till införandet af detta senare utskrifningssätt var, att under långvariga krig, då en följd af utskrifningar måst företagas, antalet nedgick betydligt, då utskrifning skedde efter mantalet, i det att en stor del underslef gjorde sig gällande äfvensom mycket godtycke af myndigheterna, hvilka skulle uttaga den, som borde utgå. Axel Oxenstjerna yttrar på ett ställe härom ”när konung Gustaf Adolf råkade i det stora preussiska kriget beviljades utskrifning efter mantalet, och fick kronan då i förstone uti ett års utskrifning öfver hela riket väl till 15,000 knektar, i näst följande utskrifning 12,000, men omsider, sedan hvar och en fick tid att tänka på underslef, icke öfver 6,000 eller 7,000 man”. På ett annat ställe säger han i samma ämne: ”I förstone förr än folket blef det varse och kunde akta sig, råkade det som en fågel uti en snara, och drog det året mycket folk. Men sedan och det andra året, när de begynte på att uppfinna allehanda underslef och utvägar, gaf det till stor del mindre, och sedan allt bortåt år ifrån år. Orsaken till det ringa antalet folk var, att endels med förrymmande öfver gränsen, dels med försvar och tjenster till hafva, kronan afgick”. Efter 1642 är emellertid utskrifning efter gårdatal regeln, om än en och annan gång utskrifning efter mantalet tillgripes, då flera utskrifningar företagas inom kort tid. – Ett mellanting mellan bägge sätten är utskrifning efter röketal eller hushåll, samt blott undantagsvis förekommer.

På den väg, man redan förut under föregående period inslagit, då man i första rummet lät de besuttne sitta hemma – för att skatterne skulle ordentligt fullgöras – fortgår man nu, i det att man föreskrifver att, innan man skrider till sjelfva utskrifningen, skola löskedrängar, inhysesmän, driftekartar, gångande embetsmän, öfverflödiga räf- och fåglafängare, spantalströskare och försvarskarlar uttagas, med ett ord alla dem, som ej hade årstjenst eller som ej ordentligen voro antagne till socken- eller häradshandtverkarne, på det näringarna, framförallt jordbruket, så litet som möjligt skulle betungas af utskrifningen. Men om dylika bestämmelser verkade till att införa sämre element i hären, voro de dock icke af så stor praktisk betydelse, då deras, tillvaro medförde, att hvar och en sökte skaffa sig laga försvar. Konung Gustaf II Adolf framhåller dock i sin förut omnämnda krigsfolksordning vigten utaf, att godt folk för hären utskrifves. Han påpekade särskildt såsom lämplige ”unge bondesöner”, som hafva förmögenhet, ty såsom han säger, ”ju yngre de komma till krigsmansembetet ju bättre låta de sig lära och vänja vid de stycken, som en krigsman tillhöra”; hvarjemte de som, ”utan nöd och tarflighet uppfödas, mestadels större mod hafva, än de som uti nöd och förtryck af ungdomen vänjas hvar och en att frukta”. Han framhåller vidare, att härigenom skulle knektarnes anseende förbättras, ”när de voro de förnämste socknemännens söner”. Författningar utfärdas äfven, som afse att bevara för hären goda element, som dit inkommit, så t.ex. påbjudes, att de utskrifne skola sjelfve utgå och ej få ställa andra i sitt ställe; en föreskrift, som emellertid förfaller, då utskrifning efter gårdatal blir regel. Äfven föreskrefs, att uppenbare ogerningsmän, mördare, mandråpare samt de, hvilka förlorat rättighet, att vara tings- eller vittnesbare, ej få uttagas till krigstjenst. Föreskrifter, som förefalla vår tid naturliga, men som dock icke återfinnas vid denna tid i andra land.

Hvad som under perioden föranledde mycken tvist och oreda, voro de adliga privilegierna med afseende på utskrifningarna. Dessa stadfästades af Gustaf Adolf vid hans anträde till regeringen och kunna sammanfattas sålunda, att utskrifning bland adelns folk ej fick ske på adelns säterier och inom den s.k. frihetsmilen samt derutom blott till hälften mot hvad som var förhållandet bland den öfriga befolkningen. Men oaktadt dessa privilegier och ehuru Gustaf Adolf i flere afseenden gynnade adeln är dock anmärkningsvärdt att se, hvilket personligt inflytande konungen hade öfver alla sina undersåter och huru alla klasser i samhället på hans begäran låta sina företrädesrättigheter hvila och beredvilligt göra de offer, som fosterlandets bästa kräfver. Sålunda finna vi samtliga ständerna förena sig om följande beslut vid riksdagen 1627: ”Efter riket bäst försvaras af infödda svenske krigsmän, hafva vi samtlige oss derhän förenat, att vi, Kongl. Maj:t till underdånigste tjenst och riket till undsättning, viljom en allmän utskrifning respektive tillstädja och undergå, uti hvilken hvar 10:e man, som kan hittas, så på krono som skatte, så på frälse både innan friheten rå och rör, och utom, som på preste-, fogde-, skrifvares- och andra frihetsgårdar, skall utnämnas till att brukas i kronans tjenst för en landsknekt. Sammaledes skall ock i städerna hvar 10:e man skrifvas till båtsman”. Dock förklarade de privilegierade stånden, att detta beslut ej skulle lända efterkommande till förfång; men vid hvarje utskrifning sedermera under konungens lifstid tillämpas samma grunder.

Med den store konungens död är det likväl slut med de olika ståndes likställighet med afseende på utskrifningarna. Adel och prester täfla med hvarandra i förvärfvandet af nya och utvidgade företräden. De missbruka äfven sitt gårdsfolks frihet från utskrifning, genom att låta personer, som ej voro i deras tjenst, likväl upptagas såsom sådane. Desse voro de s.k. försvarskarlarne, som gåfvo anledning till så mycket missnöje. Om ännu en eller annan gång, då stort behof gjorde sig gällande och då en kraftigare styrelse det fordrade, de privilegierade stånden underkastar sig uppoffringar för försvaret lika med andra medborgare, så lyckades de alltför väl att mer och mer öfverfiytta utskrifningsbördan från sitt folk på landets öfriga innevånare. Följden blef derför ock, att desse senare sågo sitt hopp uti att utbyta ovissa och ojemna bördor mot en viss, bestämd. I striden mellan konung Karl XI och rikets förnämste män om införandet af ett ständigt knektehåll förvärfvade konungen ock med lätthet en bundsförvandt i de oprivilegierade stånden, med hvilkas understöd adelns motstånd mot värnpligtens försvinnande, såsom grundval för härordningen, äfven bröts.

Utskrifningarna under perioden ske, liksom redan i slutet af föregående period, icke allenast för att förstärka den inhemska krigsmagten vid ett krigsutbrott, utan äfven för att komplettera redan i fredstid den militia, som genom beslutet af år 1600 skulle i alla landsändar vara förlagd. De landsregementen, som derigenom småningom bildas, omhuldas under Gustaf Adolf på mångfaldigt sätt. Dessa, som skulle bilda kärnan, omkring hvilken under kriget nyutskrifvet manskap skulle sluta sig, borde utgöra elittrupper. För att höja dessas moraliska värde ville man till en början, att desamma skulle bestå af utskrifne skattebönder, som tjente för afdrag på skatten. Slutligen anbefalles, att knektarne i fredstid skulle tilldelas 1/8:dels kronohemman. Allt bestämmelser, hvilka afsågo, att det inländska krigsfolket skulle utgöras af bönder eller åboar, hvilka, såsom en häfdatecknare (Hallenberg) säger, ”efter ett krigs eller fälttågs slut skötte sina hemmansbruk, till dess de åter uppbådades”. Genom detta, det s.k. äldre indelningsverket, ville man bilda en för de egentliga fålttrupperne – de värfvade – afsedd reservarmé ur den besuttne allmogeklassen, som sålunda i flera fall borde stå högre i egenskaper än den indelta armé, som senare kom till stånd och hvars manskap rekryteras ur dagakarlens klass. Om det äldre indelningsverket vid fotfolket icke kunde helt och hållet genomföras, såsom Gustaf Adolf hade tänkt sig detsamma, hufvudsakligast till följd af brist å passande kronohemman, fullständigas det dock derigenom, att, der kronohemman icke funnos att tillgå, tjenade soldaten för en viss ränta. Han var således i alla händelser en kronans direkta tjenare och icke såsom han sedan blef tillika en annans sventjenare.

Brist på krigsbildning, hvilket alltid varit ett utmärkande drag hos all indelt trupp, vidlådde äfven den äldre indelta truppen. Dess fredsöfningar voro ofullständiga och inskränkte sig oftast blott till s.k. kyrkovallsmöten, d.v.s. till exercis, företagen om söndagarne vid kyrkorna. Men denna brist var af mindre betydelse under tider af långvariga krig, då kriget var soldatens hufvudsakligaste skola, och sålänge den indelta truppen blott bildade en reserv till de egentliga linietrupperne. För att motverka denna brist, förlängde man emellertid soldaternes tjenstetid. Också finner man manskap utskrifvas till kompletterande af fredsstyrkan med en tjenstetid af icke mindre än 20 år. En åtgärd, som blott till en del motsvarade det afsedda ändamålet.

Tiden tillåter mig icke att närmare framhålla det äldre indelningsverkets egendomligheter. Jag hoppas likväl att här hafva redogjort för de grunder, efter hvilka allmänna värnpligten togs i anspråk för vidmagthållandet af den äldre indelta hären i fredstid och för dess ytterligare förstärkande i krigstid. Den allmänna medborgerliga skyldigheten att biträda till fäderneslandets försvar i en ännu vidsträcktare grad – nemligen i allmänt uppbåd eller landstorm – synes man under det nu ifrågavarande tidskiftet hafva sökt gifva mer ordnade former än under närmast föregående och efterföljande tider. Uti 1634 års regeringsform stadgas t.ex., att befälet öfver landstormen skulle förenas med befälet öfver det i landskapet förlagda ”landsregementet”. Vidare heter det der sammastädes att, ”öfversten eller i hans frånvaro hans öfverstelöjtnant eller major uti Rikets nödstälda tider (skole) stå allmogen före och, sedan de med lands- och häradshöfdingarnes hjelp äro roteskrifne och fördelta, vara deras förmän till landets försvar. Men derest äfven desse officerare voro förhindrade eller hade laga förfall, bör dem andra substitueras”. I städerna tog landstormsskyldigheten en ännu mer ordnad form i de s.k. borgarbeväpningarna. – Landstormen uppkallades och användes understundom äfven, – i synnerhet i gränsprovinserna. Emellertid var dess värde tvifvelaktigt nu såsom alltid, om den ej hade stöd af reguliera stridskrafter. Då Karl XI uti sina krig mot Danmark uppkallade landstormen, motsvarade den vissserligen icke hans förväntningar. Detta kan förklara, hvarför han sedermera icke till fullbordandet af dess organisation utsträckte sin ordnande hand.

Grunddragen af allmänna värnpligtens tillämpning under förflutna tider har jag nu sökt att teckna. Med slutet af senast behandlade period af vår krigsförfattnings historia upphör nemligen allmänna värnpligten att vara försvarsväsendets grundval. Den personliga krigstjenstskyldigheten för landets vapenföre män förbytes i en skattebörda. Skälen till och vilkoren för denna betydelsefulla förändring återstå dock att i korthet framställa.

Förutom det att genom brist på kronohemman svårighet uppstod, såsom nämndt, vid genomförandet af det äldre indelningsverket, uppkom under de långvariga krigen icke så få oordningar inom detsamma. Bristen på ordentliga jordeböcker gjorde, att för militisen anslagna hemman och räntor såldes eller bortförlänades. Mycket trassel blef deraf en följd. Detta så mycket större, då den indelta hären under åratal uppehöll sig i främmande land. Krigsfolkets jordbruk måste under dylika tider förfalla eller ock öfverlemnas till arrendatorer, hvilka sedermera ej ville släppa jorden ifrån sig. Knektar, som under kriget ersatt dem, som stupat, veta understundom icke vid sin hemkomst, hvar deras hemman äro belägna eller hvar deras räntor äro att uppbära. Tillfällen inträffa, då två eller flere göra anspråk på samma hemman, särdeles då under kriget fångna knektar ersättas med andra o.s.v. Allt oordningar, som till stor del voro beroende på den tidens outvecklade kamerala förhållanden. Emellertid föranleda dessa omständigheter ständiga klagomål från knektarnes sida, att de ej få ut sin rätt. Myndigheternas missnöje med hela institutionen alstras härigenom så småningom. Ålderstigna knektar samt knekte-enkor vilja ej frånträda innehafvande hemman eller räntor, utan vilja i stället utrusta son eller dräng. Arrendatorer af knektehemman göra detsamma. Myndigheterna se genom fingrarne dermed. Man slår in på en väg att göra knekten till sventjenare i stället för åbo. Det äldre indelningsverkets idé förryckes härigenom. I det längsta tilldelade man honom väl en ränta, för hvilken han sjelf utrustade och underhöll sig, men steget härifrån till den ännu mer beroende ställning, han fick i det yngre indelningsverket, var icke stort.

Men det var icke blott den oreda, som uppkom i de äldre indelta truppernes aflöningsförhållanden, hvilken föranledde införandet af det yngre indelningsverket, hvilket ålade större delen af Sveriges jord att icke allenast underhålla och utrusta utan äfven att uppsätta våra ännu i dag bestående indelta rotehållsregementen. Allmogen klagade öfver de magtmissbruk och ojemnheter, som gjorde sig gällande vid utskrifningarna, samt öfver det ovissa besvär, som var oskiljaktigt från desamma. Dessa klagomål blefvo mer och mer högljudda, i den mån de långvariga krigen fordra utskrifningar både ofta och i stor skala och i den mån de öfriga stånden missbruka de dem tillerkända företrädesrättigheter och lindringar med afseende på utskrifningar. Med anledning häraf börjar redan under första hälften af 1600- talet framställningar göras om utbytandet af det ovissa i utskrifningarna mot ett bestämdt, oföränderligt besvär. De orter, uti hvilka föga frälsejord förefanns, kände utskrifningarnas tunga mer än andra, emedan i dessa trakter vida flere soldater utskrefvos i förhållande till folkmängden än i andra delar af riket. I gränsprovinserna togs utskrifningsbördan oftare i anspråk än annanstädes, särskildt i det afseendet att det utskrifna manskapet äfven oftare uppbådades. Det är dessa orter samt de, från hvilka sjöfolk utskrefs, som först gjorde framställningar i ofvan angifna syfte. Deras anbud gick ut på att mot befrielse från utskrifning ständigt hålla, såväl i fred som krig, ett gifvet, bestämdt antal knektar. – Kustorterna och samtliga städerna i riket hade varit underkastade utskrifning för flottans behof.

Behofvet af sjöfolk vexlade ingalunda i samma förhållande som behofvet af knektar för landtarmén. Detsamma var beroende på sjömaterielens storlek och denna var i allmänhet densamma. Regeringen synes derför först varit benägen att införa ett ständigt båtsmanshåll. Ett sådant kommer redan 1629 till stånd för städerna och 1634 för kustorterna mot befrielse från utskrifning. Ungefär samtidigt sker öfverenskommelse om ett ständigt knektehåll med Dalarne samt åtskilliga norrländska provinser. Deras egenskap af gränsprovinser samt deras vidsträckthet med en gles befolkning gjorde kontrollen öfver de utskrifningsskyldige svår. Skäl som gjorde regeringen böjd för förändringen. Snart nog väckas äfven förslag om att införa det nya sättet äfven i det öfriga landet. Men styrelsen var ännu icke böjd för införandet af det ständiga knektehållet i dess helhet. Väl framhålles såsom en fördel för kronan, att hon, genom antagandet af detsamma, ej vidare behöfde anslå kronohemman och räntor till fredsstyrkans aflönande eller upprätthållande, då detta hädanefter skulle blifva de särskilda orternas skyldighet genom hemmanens fördelning i rotar, af hvilka hvar och en fick anskaffa och underhålla en soldat. Men man inskränker sig till att, såsom förut är nämndt, att vid riksdagen 1642 genomdrifva utskrifning efter gårdatal. På förnyade framställningar togs frågan flere gånger under förnyad pröfning. Regeringen synes vacklande. Om hon ock: med ständiga knektehållets införande erhöll en krigshär, som hon med friare händer kunde använda, förbisåg hon ej, att dess siffra blef en gång för alla bestämd och ej kunde ökas i mån af behofvet. Karl X anbefaller krigskollegium att lemna en utredning af frågan och anför härför såsom skäl, att det vore af vigt, att med säkerhet utröna, om det antal folk, som med det nya sättet kunde uppbringas, svarade mot den styrka, som genom utskrifningarna blifvit åstadkommen. Hela frågan föll vid konungens död, men anförda yttrande visar till fullo, att denna konung insåg det vissa knektehållets svaga sida. Först år 1680 väcker Karl XI förslag om ständiga knektehållets införande i hela riket., Nu röner det afgjordt motstånd hos rådet och adeln. De se deri förökade bördor för landet, men sannolikt fruktade de ännu mera, dels att det vissa knektehållet skulle i nödens stund befinnas otillräckligt, dels att detsamma skulle gifva konungen för mycken magtutvidgning och för stort oberoende af riksdagarna, då det stälde till hans förfogande en krigshär, som städse skulle hållas fulltalig, så länge egare funnos till den jord, hvars skyldighet det var att uppsätta densamma. Vid 1682 års riksdag framkommer förslaget ånyo. Adels motstånd är försvagadt genom den beslutade reduktionen. Och sedan kommgenm ed biträde af de ofrälse stånden blifvit tillerkänd rättighet att, utan ständernas hörande, företaga utskrifningar hvar och när han ville, blef detta ett verksamt medel i hans hand att förmå såväl adel, som öfriga motsträfviga, att låta alla betänkligheter vika. Grundsatsen om införandet af det ständiga knektehållet blef ock af riksdagen godkänd genom beslut af den 3. Januari 1683. Sedermera träffades särskilda öfverenskommelser med de olika landskapen, i hvilka skyldigheterna på ena sidan och löftena på den andra i allmänhet voro desamma. Vanligen förbinder sig hvarje landskap att hålla ett regemente med viss bestämd styrka, hvaremot konungen å andra sidan lofvar, att allmogen, ”dess barn och folk, hvilka till gårdarnes kultur och bruk, samt till ersättande af manskapets afgång nödvändigt kunde behöfvas, för utskrifningar och alla dervid hängande besvär, hvad namn de helst hafva kunna, samt fördubblingar och våldsamma värfningar, nu och i tillkommande tider skulle vara alldeles qvitte och befriade, dock att inga underslef androm till förfång härvid föröfvas, med en hop onödigt folks undanstickande och antagande pä gårdarne.”

Med utfärdandet af dessa förbindelser i utbyte mot ständiga knektehållet eller det nuvarande rotehållet upphör allmänna värnpligten att vara försvarsväsendets grundval. Väl förutsättes i slutmeningen af nyss anförda handling, att utskrifning skulle kunna ifrågakomma ibland den icke jordbrukande befolkningen – men städernas innevånare hade redan förut fått utskrifningsskyldigheten förbytt i ett ständigt båtsmanshåll. De privilegier, som förut afsedde befrielse från utskrifning, voro äfven fortfarande gällande. De utskrifningar, som derigenom ännu kunde ega rum, voro af ringa betydelse, aldrahelst då för dessas, lika litet som för den ännu qvarstående landsstormsskyldigbetens tillgodogörande för försvaret icke någon form gafs i den af Karl XI genomförda organisationen af Sveriges krigsväsen.

Här voro nu slutligen af intresse att undersöka, i hvad mån de förhoppningar och de betänkligheter, som gjorde sig gällande vid det ständiga knektehållets införande, varit berättigade eller ej. Tiden tillåter det dock icke i någon utförligare grad. Må det dock tillåtas mig att anföra ett uttalande i denna sak af den bland Sveriges nu lefvande män, som egnat mesta uppmärksamhet åt svenska krigsförfattningens historia. Han yttrar på ett ställe härom: Indelningsverkets närmaste följd blef: ”utländska och långvariga krig. Den enväldige konungen egde nemligen i indelta arménen visserligen, såsom alltid, otillräcklig, men dock af folkets bifall eller vägran oberoende krigshär, hvilken, fången eller tillintetgjord, ständigt åt er uppsattes, så länge en man och ett öre funnos qvar hos rust- och rotehållare. Soldaten, van vid lydnad och små lefnadsbehof, följde under ett befäl, som ännu icke glömt Gustaf Adolfs och Karl X:s segertåg, utan tvekan en af honom med skäl afgudad konung. Det torde äfven icke kunna bestridas, att indelningsverket beredde Karl XII en möjlighet, att så länge fortsätta kriget, som till Sveriges olycka nu blef händelsen”. (Wijkander)

Men en ytterligare följd har dess införande äfven haft. Detsamma utplånade ur folkmedvetandet den från urminnes tider fortlefvande uppfattningen, att vid försvaret af fosterlandet måste alla dess vapenföre män stå redo. Indelningsverket har hos svenska folket alstrat den fördom, att denna allas skyldighet kunde anförtros åt legda armar. Visserligen har efter de olyckor, som träffade fosterlandet i början af detta århundrade, allmänna värnpligten ånyo vunnit burskap i vår krigsförfattning, genom införandet af allmänna beväringsmanskapet, men huru djupt nyssnämnda fördom ännu är rotfäst, bevisas till fullo deraf, att, ehuru lagen numera ålägger hvarje fäderneslandets son, att då fara hotar, träda under vapen, den dock icke tillförsäkrar honom den utbildning, som derför är oundgängligen nödvändig, om han med hopp om framgång skall gå sin motståndare till mötes.

På utplånandet af sista spåren af denna fördom arbetar Föreningen Värnpligtens Vänner.

Soldat i Livregementet hade i stort sett oförändrad klädsel 1683-1778

Soldat i Livregementet hade i stort sett oförändrad klädsel 1683-1778

Styrelsen för Föreningen Värnpligtens Vänner.

Den 29 April 1879.

Ordförande.

Bergström, P. A., Landshöfding, Föreningens ordförande, (Örebro).

Vice ordförande:

Björnstjerna, C. M., Grefye, Generallöjtnant, Riksdagsm. (Stockholm).

Öfrige ledamöter:

Almström, R., Fabriksidkare (Stockholm).
Andersson, A., Kammarråd, Riksdagsman (D:o).
Björlin, G., Löjtnant (D:o).
Cajanus, Aug., Telegrafkommissarie (Hernösand).
Cederblom, Elis, Bruksegare (Forshaga & Kil).
Christiernin, A. F., Med. Doktor (Sundsvall).
Clairfelt, C. M. E., Borgmästare, Riksdagsman (Kristianstad).
Crusebjörn, J. I., Kapten, Styrelsens sekreterare (Stockh.)
Edholm, E. M., Öfverfältläkare (Stockholm).
Ekgren, C. E., Kamrerare (D:o).
Elfving, N. A., Generalkonsul (D:o).
Engstrand, Gust., Med. Doktor (Jönköping).
Forslund, A., Bankkamrerare (Sköfde).
von Geijer, S. G., Kabinettskammarherre (Malmö).
Goldkuhl, A. E., Lasarettsläkare (Vexiö).
Hedin, S. A., Fil. Doktor, Riksdagsman (Stockholm).
Himmelstrand, J. L. V., Lektor (Hudiksvall).
Holmgren, F., Professor, Ordf. för Upsala stads och omkringliggande orts filialafdelning (Upsala).
Huldt, C. N., Auditor (Umeå).
Ingstad, O., Rektor (Ronneby).
Johansson, Johan, Riksdagsman (Bergsäng & Nora).-
Jönsson, Ola, f.d. Riksdagsman (Kunghult & Helsingborg).
Key, E. A., Professor (Stockholm).
Kilman, M., Major (Kongelf).
Königsfeldt, E. V., Häradshöfding, Riksdagsm. (Smedjebacken).
Lewenhaupt, Claes, Grefve, Förste Hofjägmästare, Riksdagsm. (Glaestorp & Katrineholm).
Linder, C. V., Domprost, Riksdagsman (Linköping).
Lindh, A. A., Med. Doktor (Halmstad).
Lindmark, G., Kommendörkapten, Riksdagsman (Stockholm).
Lovén, C. J., Krigsårkivarie (D:o).
Lybecker, G., Friherre, Godsegare (Forsby & Valdemarsvik).
Lyth, A. J., Theol. Doktor, Riksdagsman (Burs & Hemse).
Meijerberg, C. J., Folkskoleinspektör (Stockholm).
Meuller, E. A., Telegraf direktör (Norrköping).
Mossberg, V., Med. Doktor (Eskilstuna).
Norstedt, C., Godsegare (Hälla & Borensberg):
Odhner, C. Th., Professor, Ordf. for Lunds stads och omkringliggande orts filialafdelning (Lund).
Petre, Hjalmar, Bruksegare (Hammarby & Storvik).
Raab, H, Friherre, Generalmajor (Stockholm).
Rosenmüller, Georg, Godsegare (Tyllinge & Åtvidaberg).
Ryding, K. A., Öfverste (Mariestad).
von Schoults, Edv., Professor (Göteborg).
Sparre, E., Grefve, Landshöfding, Riksdagsman (Venersborg).
Stackelberg, B. OA, Erih., Kommend., Riksdagsm. (Stockh).
Ström, V., Med. Doktor, Ordf. för Eslöfs filialafdelning (Eslöf).
Taube, Carl, Grefve, Trafikdirektörsassistent (Stockholm).
Törnebladh, R., Rektor, Riksdagsman (Stockholm).
Ullen, F. A., Kapten (Göteborg).
Wedberg, Jacob, Grosshandlare, Styrelsens kassaförvaltare (Stockholm).
Widmark, H. A., Landshöfding, Riksdagsman (Luleå).
Wijkander, A. Th., Generalmajor, Riksdagsman (Stockholm).


Mer läsning i samma ämne:

Boktips! Soldattorp i Uppland. Soldatfamiljernas hus och levnadsvillkor.

Indelte soldaten. Erinringar från lägerlif och hemlif på roten.

Kongl. Maj:ts Krigs-Articlar för Des Krigsmagt Til Lands och Sjös (1798)

Öfversigt af allmänna värnpligtens tillämpning i Sverige under förflutna tider. (1879)

Öfversigt af svenska krigsförfattningens historiska utveckling från äldre tider till indelningsverkets afslutande år 1733.

Indelta soldaten

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s