Olika ämnen

Nationella värmeböljor, av Teodor Holmberg

Nationella värmeböljor.

Av Teodor Holmberg, 1921.

nationella-varmeboljor-teodor-holmberg-nn

Om den gamle asaguden Odin berättar fornsagan, att han bar på sina skuldror två korpar, Hugin och Munin, som viskade i hans öron allt vad han behövde veta för att sköta sitt gudakall.

Om envar människa gäller detsamma som om Valhalls härskare: Munin och Hugin sitta laven på hennes axlar, ty Minne och Tanke – så kunna de fornnordiska orden tolkas – äro hennes ledsagare, hennes hjälpare under levnaden.

Minnet är en god makt, men icke så glömskan. Det är icke gagneligt och icke rätt att glömma vad som hänt. Individen felar, om han så gör; ett helt folk icke mindre. Man skall lära av det skedda, det förflutna, väckas och varnas, uppmuntras och stålsättas. Har man en gång begått ett svårt felsteg, så skall det icke nedtystas. Det förde med sig följder, lidanden som böter, och därav skall man draga lärdomar till varaktigt gagn för kommande dagar. Glömmer man däremot vad man gjort, så lider ens inre utveckling och mognad ett avbräck. På samma sätt förhåller det sig med ett folk. Det skall minnas sina förfäder, minnas de flydda tidsskedena, och det är historien, som är den stora minnesboken. Vad ett folk eller hela mänskligheten upplevat, det har hänt icke för att glömmas men för att hugfästas.

Tror någon, att t.ex. det världskrig, de händelser och förhållanden, som stå i sammanhang med detta, någonsin komma att drunkna i glömskans hav? Ingalunda. Folkens synder äro ägnade att väcka deras samveten. Även nationer kunna, om de vilja, göra bot och bättring.

Det är Munin, minnet, som har denna mission. Vad Hugin, tanken, angår, så har även den sin uppgift. Söker minnets korp sig tillbaka i de gångna tider och liksom samlar där ett väldigt material, så har tanken att ordna det, tyda det, lägga det till rätta. Det går ej an att vara tanklös och låta sig drivas av strömmen; det går ej an för vare sig den enskilde eller nationen. ”Tänk först, tala sedan”, heter det. För ett folk gäller det att tänka väl, innan det handlar. Det gäller att tänka framåt, att vara framsynt. Ty Hugin är också spejandets, aningens, framåtskådandets fågel, som söker leta sig till en uppfattning av framtiden. Har ett folk i sin spets framsynta regenter, statsmän, riksdagsmän, kommunalmän, tidningsmän, så kan dess väg bli så mycket lyckosammare. Då hava människorna gjort vad de förmå. Sedan må de framför allt följa den Högstes ledning, som ledsagar dem på vägen såsom en molnstod om dagen och som en eldstod om natten för att tala bibelns bildrika språk.

Det är syftet med denna uppsats att till betänkande och eftersinnande draga fram ur det svenska folkets rika minnesarv ett och annat, som hände under förra seklets första decennium.

Liksom i naturen köldvågor ock värmeböljor avlösa varandra ock svepa fram över vårt land, så visar historien något liknande. Det givs kalla och varma tidsskeden i ett folks liv. Vem vill förneka, att korstågsrörelsen, Engelbrekts frihetsresning, Gustaf II Adolfs uppträdande i Tyskland, Pehr Wieselgrens nykterhetsväckelse, andra exempel att förtiga, framgått ur en hög temperatur i folklivet? Den bittra partistriden mellan Hattar och Mössor, den torrförståndiga franska upplysningen under Gustaf III:s tid och många företeelser i vår egen nutid tyda däremot på låga värmegrader, på urartning, åtminstone delvis, inom nationen.

I början av 1800-talet liksom möttes dessa vågor med olika värmegrad. Det var under Gustaf IV Adolfs och Napoleon Bonapartes tid. Sveriges konung kände sig med rätta upprörd av den väldige världshärskarens brutalitet och omätliga erövringslystnad. Men i det krig, som blev följden av denna spänning, visade sig som bekant Gustaf IV Adolf vuxen varken fältherrens eller statsmannens värv. Han var en rättrådig man och hade vid flera tillfällen visat både klokhet och en viss riktig instinkt, men han blev dåligt understödd av sina ämbetsmän, i vilka självsvåldsandan från den föregående tiden satt kvar, parad med tröghet och ohörsamhet. Den ensamt stående kungen fick bära ansvaret både för allt detta liksom naturligtvis för sin egen oförmåga att i en ytterlig stormtid leda sitt folks öden.

Det var högsommaren 1807. Napoleon hade året förut i grund slagit ned Preussen samt styckat det, och i bataljen vid Friedland hade han nämnda år krossat kejsar Alexander I:s ryska härsmakt. De båda mäktiga kejsarne, vilka voro herrar på Europas fastland och nu skulle enas om maktens och bytets fördelning, möttes i Tilsit uppe i Preussens nordöstra hörn. Där utvecklade under några julidagar Napoleon sin tjusningsförmåga och vann i den ryske tsaren en beundrare och bundsförvant. Under samtalen gav han denne anvisning på det Sverige tillhöriga Finland, genom vars besittningstagande tsaren skulle kunna skaffa sig gottgörelse för de förluster han lidit i kriget mot Napoleon. Visserligen betydde detta planerade och snart därefter förverkligade överfall på Sverige en gemen trolöshet, ty vårt folk och det ryska hade. stått som bundsförvanter mot Napoleon, och Alexander och Gustaf Adolf voro dessutom svågrar. Men vad betydde detta i det storpolitiska rank- och rävspelet? ”Förliten Eder icke på furstar!” heter det i psaltaren, och detta råd är både länge och väl begrundat i och genom mensklighetens historiska erfarenhet.

Tsar Alexander kunde dessutom erinra sitt folk om att Finland såsom svensk besittning var en fana för Ryssland. Kriget 1788-1790 under Gustaf III:s tid med den lysande svenska segern vid Svensksund som slutkläm hade senast visat det.

Nåväl – detta berättar Munin för oss. Vad har då Hugin att lära oss? Att noga bemärka följande: det svenska och finska folkens öde avgjordes utan deras eget hörande, mot deras vilja samt utan deras vetskap genom en hemlig komplott mellan två furstar, som några sommardagar i en tysk gränsstad sutto och lade själviska råd om nationers väl och ve. Så var det 1807. Har världen månne blivit bättre i vår egen tid, och visar världspolitiken ett ärligare och ädlare anlete nu än då? Världskriget lämnar det första svaret. Det har föregåtts av hemliga avtal, hemska konststycken av samvetslös diplomati, som kostat millioner och åter millioner människoliv samt förvandlat Europa till ett dårhus, ett fängelse för de besegrade folken samt till ett konkursbo. Det andra svaret är, att trots fredslutet och ordnandet av Nationernas förbund givs – åtminstone ännu – ingen säker trygghet för att ett litet folk får gå sina egna vägar och sitta i fred, om det så vill. Avtalet i Tilsit ledde till att Sverige råkade ut för 1808-1809 års, av Runeberg i Fänrik Ståls Sägner besjungna krig, som efter flera vackra segrar dock genom förräderiet i Sveaborg, svag militär och politisk ledning samt nederlaget vid Oravais slöts med den sorgliga freden i Fredrikshamn. Där gick Finland förlorat, som i 600 år troget stått vid Sveriges sida, och ej nog därmed: även ett stort stycke av det svenska Västerbotten och – Åland avträddes till Ryssland. Därmed flyttades dettas maktområde fram till Ålands hav några få mil från Roslagen och Sveriges huvudstad. Då, alltså 1809 i Fredrikshamn, lades grunden till den Ålandsfråga, som i vår egen nutid bittert söndrat Sverige och den unga finska staten från varandra samt blivit en världsfråga, vars lösning skall ske av Nationernas råd.

Under detta vårt sista krig skedde Gustaf IV Adolfs avrättning genom en militärrevolution, snart åtföljd av enväldets avskaffande, en fri statsförfattnings antagande den 6 juni 1809 – den dag, som årligen firas med medborgarfest på Skansen i Stockholm – samt inkallandet av en ny konungaätt, den Bernadottska, som ännu bär Sveriges urgamla konungakrona.

Det var en svår historisk köldbölja, som under den här skildrade tiden drog över vårt land. Nationellt förfall genom svag medborgaranda och partisinne, sedligt förfall genom brännvinsdrickande, religiöst förfall genom den s.k. franska upplysningen, som hos många av de bildade utträngt kristen tro samt överhuvudtaget utmärglat och kraftstulit den – allt detta visar köldvågens framfart.

Men ett bakslag kom, ett upprycknings skede, en värmebölja. Det gick i Sverige som i åtskilliga andra länder under samma period. Så väckte Napoleons hänsynslösa framfart i Spanien hos dess stolta folk nationalandan till fullt liv, och en folkresning, stödd av England, kom till stånd, som det ej lyckades Napoleon att kuva. I Tyrolen reste sig dess frihetsälskande alpbönder under ledning av en man ur deras egen mitt, Andreas Höfer, en äkta folkhjälte. Några år senare, 1813, fick världen se, hur det nedtrampade Preussen ställde sig i spetsen för Tysklands befrielse från Napoleons militärok.

Som man finner, kallade dennes förtryck folkandarna upp ur sömnen.

Folken ville bliva herrar i eget hus, ville bliva lyckliga på sitt eget vis, ej efter franskt kommando. Den stora idé, som heter nationalitetstanken, blev en livslevande sanning, en världshistorisk makt och har sedan dess ej kunnat nedtystas. Vi se dess oerhörda spännkraft både under och efter världskriget.

Överallt var det olyckan, som gav stöten åt folkens frihetsresningar. Den kom med väckelse i sitt sköte. Olyckan hade 1808-1809 även nått det svenska folket. Det upplevde då en historisk jordbävning, kan man säga. En ny tid steg fram nr den sjunkna tidens ruiner. Ovisst i högsta grad var Sveriges öde. Allmän misströstan rådde. En ännu värre olycka än själva förlusten av Finland låg inom möjligheternas område: själva det svenska moderlandet kunde komma att sönderslitas mellan Ryssland å ena, det då förenade Danmark-Norge å den andra sidan. Något dylikt hade för övrigt förut varit avtalat, nämligen då under 1760-talet Mösspartiet stod under rysk ledning och Preussen, Danmark-Norge och Ryssland vore betänkta på att låta det svenska riket undergå en liknande delning, som några år senare vederfors Polen och slutade med detta stora, fast svaga rikes fullständiga upplösning. (Först världskriget, som vållade Rysslands, Tysklands och Österrikes fall, ledde til det polska rikets återupprättande).

Det var under denna ovissa och skickelsedigra tid vår störste då levande skald, Esaias Tegnér, 1812 diktade sin härliga Majsång: ”Se, över dal och klyfta den unga maj sol ler”. Det var den varen, som Napoleon rustade sig för att angripa Ryssland och krossa det; vänskapen mellan honom och kejsar Alexander hade tagit slut:

Med våren flyga morden
som lösta falkar ut,
och Södern famnar Norden
i envige till slut.

Skalden ser ödesgudinnorna stå vid Urdsbrunn och slå råd om Sverige. Han ser, hur framtidens norna, den höga Skuld, ristar en runa mörk som natten, och han tillropar henne:

Gudinna! Folkens öden
du skriver. På vår lott
skriv farorna, skriv döden
men skriv ej träldom blott!

Ty även en sådan möjlighet kunde bli verklighet.

En längtan efter nationell pånyttfödelse började bryta fram hos vårt folk. Än fanns hopp och än funnos dolda krafter i den svenska folksjälens djup.

Tegnér hade 1811 i sin mäktiga Sveadikt även uppställt ett stort ekonomiskt mål – att inom Sveriges gräns erövra Finland åter, ett mål, som också vunnits.

Hjälpen måste komma från en nyväckt och kraftig, äkta svenskanda. Vårt folk har som bekant en inrotad böjelse att sätta utländskt över inländskt. Under medeltiden bredde sig tyskt och danskt väsen i språk, sed och politik. Det nationella fick seger först efter en hundraårig kamp under ledning av våra stora folkhövdingar Engelbrekt, Sturar och Vasa. Under Frihetstiden och Gustaf III:s tid blev allt franskt gynnat. Man talte franska i salongerna och det ansågs fint och bildat att i sitt tal och i sin skrift inmänga franska ord och vändningar. Franskt lättsinne, franskt fritänkeri, franska moder utbredde sig från de högre klasserna. (I våra egna dagar kan man påvisa mycket amerikanskt väsen i vårt folks djupa led.)

Men i olyckans och prövningens stund har man ingen hjälp av utländskt långods, men väl av inhemsk självtillit och fosterlandsanda. Vem skall gå i spetsen för ett folks föryngring? Naturligtvis det unga släktet. Sker ej så, betyder det, att ungdomen är loj, blaserad, utlevad.

År 1811 bildade i Stockholm ett antal unga män det Götiska förbundet. Detta namn, betecknar den nationella nyfödelsen i vårt land. Samfundets mest bemärkta män voro Erik Gustaf Geijer, Esaias Tegnér och Per Henrik Ling, men många andra framstående män anslöto sig.

Vad detta samfund åsyftade framgår ur stiftelseurkunden. Ändamålet var att uppliva minnet av göternas bedrifter och återvinna den kraftfulla redlighet, som var förfäderna egen. Det gällde att återuppväcka den forna frihetsandan och mannamodet samt att genom forskningar i Nordens fornhäfder och sagor vinna förtrogenhet med och sporras av förfädernas liv. Man ser en sann och hög idé här lysa fram: ett folk lever ej blott i det närvarande ögonblicket, men även i och genom sina minnen. Det lever i sammanhang med förgångna släkten, och dess strävan gäller de kommande. I förbundets tidskrift Iduna syntes de dikter, som vunno samtids och eftervärlds varma bifall – Geijers Vikingen, Manhem, Den siste skalden m.fl. Där började också Tegnér offentliggöra spridda dikter ur sin sedermera världsberömda Fritiofs saga. Och om samma nyväckta nordiska sinnelag och åskådning vittnar i främsta rummet Geijers snillrika, fast aldrig avslutade historiska arbete Svea rikes häfder.

Det är klart, att den fosterländska värme, som ligger innesluten i hela den ideella rörelse, som Götiska förbundet satte i gång, skulle sprida sig inom vida kretsar och bereda den jordmån, i vilken en nationell pånyttfödelse kunde slå rot.

Till den nya tidens såningsman hörde också kraftbarden Ling.

Hans diktverk äro för länge sedan glömda, men han har dock satt djupa spår i vårt folk utveckling. Hans själ dvaldes hos forntidens stridsbara åsagudar, dess sagohjältar och vikingagestalter. Man kan undra över huru något nyväckt folkliv skulle kunna skjuta fram ur en återgång till vad som låg tusen år tillbaka i tiden. Men då Ling 1813 danade det Gymnastiska centralinstitutet, lades också grunden både till den svenska gymnastikens världsberömmelse och till det idrottsliv, som skulle, bliva en makt i svenskt ungdomsliv, fördriva veklighet och härda till mandom. Vi som nu leva behöva blott erinra oss de Olympiska spelens världstäflingar och våra egna unga landsmans segrar i dessa för att förstå, att det Götiska förbundets trägna sysslande med nordiskt forntidsliv verkligen burit frukter för nutidslivet. Det var gott, att kraft, kämpalynne och manlig idrottshåg återväcktes i svenska ungdomsled. Det var gott, att göterna avgåvo en protest mot vekligheten i levnadssätt och ljumheten i det medborgerliga tänkesättet. Esaias Tegnérs stolta Sveadikt (1811) utgör en dylik flammande protest. När hjältelivet började stå i glans för de unga, då var också möjligheten inne, att de själva kunde bliva hjältar. Allvarstider skulle snart komma, då sådana krävdes och då nationen i sin helhet behövde livas av mod till att häfda sig.

Sveriges ungdom ägde sid denna tid ett hjälteideal att blicka upp till – Wilhelm von Schwerin, han den femtonårige gosse-ynglingen, som några få år före Götiska förbundets uppkomst under 1808 -09 års krig höljt sig med ära och vunnit den svensk-finska härens beundran. Men Runebergs Fänrik Ståls Sägner voto då ej skrivna, bland vilka ju som bekant dikten över den unge Schwerin är en av pärlorna, och därför kom hans död för fosterlandet ej att genom en skalds tändande sång stå som ett eldande föredöme för svenska ynglingar, då en ny stridstid gick upp. Geijers dikt över honom, ”Dödsoffer” (1813), är visserligen mycket vacker, men torde ej hava trängt in i ungdomens kretsar och ej där spelat någon större roll. Dock har sedermera mången värmts av en strof som denna:

Ej efter låga ting det hjärta frågar,
i vilket ärans helga flamma brinner.
Som örnen ung mot solens eld sig vågar,
det känner tidigt var det hemmet finner.
Väl vaktar död den stråt, som hjälten tågar;
han ur dess hand dock segerkransen vinner.
Så har du ung kring hjässan lagern vevat
och kunde dö och säga: jag har levat.

Ett väsentligt drag i göternas program var som sagt att framdraga gammalnordiskt väsen. Ett utslag härav var den samling av svenska folkvisor, som kom till stånd framför allt genom Arvid August Afzelius’ oförtröttade iver. Härom heter det i ”Illustrerad svensk litteraturhistoria” (av H. Schuck och Karl Warburg): ”Redan som barn hade Afzelius med förtjusning lyssnat till en gammal rök-gummas sång om kvällarna, och då han följde vallhjonen i skog och mark eller vid vinterhärden satt vid farfaderns knä, hade han lagt på minnet de sånger och sägner han åhört. Sedan hade han som student, då folkvisans betydelse klarnat för honom, under färder i hembygden (Västergötland) samlat romanser efter diktamen av gamla bondsångerskor. Han saknade visserligen musikalisk underbyggnad, men han hade gott öra och minne och sökte bevara melodierna genom att blåsa dem på piccolaflöjt, intill dess någon musikalisk person kunde uppteckna dem.”

Liksom göterna upptäcke folkvisorna, så kan man säga, att de även på nytt upptäckte den svenske bonden, vårt allmogefolk, vars tysta strävsamma liv ute i de vida bygderna då ofta förflöt utan uppmärksammande eller hjärtligt förstånd från herremannaklassens sida. Men göterna väckte aktning för och tillit till den svenske bonden. De gingo ju och sökte efter de nationella skatterna i hävd och sång. Det var naturligt, att de då också skulle få syn på bönderna, som bildade själva grundvalen i det svenska samhället och så ofta värnat gammal lag och frihet under våra stora folkhövdingars ledning. Det var därför rätt förklarligt, att Geijer med sitt djupa förstående av vårt nationella liv skulle i sin dikt ”Odalabonden” föra dennes talan samt måla hans lynne och samhällsbetydelse. Än i dag är dikten lika skön, och några dess strofer äro särskilt väl värda att alltjämt besinnas av vår tids människor:

Vi reda för landet den närande saft,
vi föda det: brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
och blöder det – blodet är vårt.

Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still;
därför man talar ej om mig,
som vore jag ej till.

De väldige herrar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så uti blodbestänkt mull.

Skåda ut över det för ännu några år sedan rika och blomstrande, nu mer eller mindre ödelagda, ruinerade Europa – vem är det väl, som slagit dess riken och byar omkull? Ej är det bonden, men väl de ”väldige herrar”. Lika litet är det bonden som stör den inre freden i ett land.

I Fritiofs saga heter som bekant en av dikterna ”Konungavalet”. Efter kung Rings död går bonden hemifrån att på tinget kora en ny konung. Hans dotter skurar hjälmen blank, och

sist tar han sköldens runda värn,
en sol i blod.
Hell dig, du frie man av järn,
du bonde god!

Allt landets ära växer ur
ditt fria bröst.
I striden är du landets mur,
i frid dess röst.

I nyare tider påminner oss Carl Snoilsky i en dikt om att ”en är vår äldste ättefar, hans vapen hette plog”.

Vad hava ej Sveriges skalder gjort för den svenske bonden! Innan lantbruks- och lantmannaskolor tagit sig an hans yrkesmässiga utbildning; innan tidningar talat hans sak; innan något modernt lantmannaparti vid riksdagen bevakat hans rätt, hava skalderna brutit väg i det allmänna medvetandet för bondens värdesättning som människa och medborgare, han som ofta blev sedd över axeln och om vilken det hette: ”bara en bonde”! För att icke tala om de många okvädingsord om bonden, med vilka herremannaklassen vanärat vårt språk och hulpit till att förstärka samhällsskrankorna och att utså lögn och ringaktning, sådana ord som t.ex. bondlurk, bondtupp, bondkanin, bondlymmel, bondtjuv o.s.v.

Men våra diktarsnillen hava lagerkrönt bonden! Dock skall ej förgätas, att han under seklers sekler själv i främsta rummet vetat att hävda sig i detta vårt uråldriga kärnfriska svenska samhälle, där bonden varit både lagstiftare och lagskipare samt sedan hedenhös övat sig i självstyrelse hemma i sin bygd. Ej heller skall glömmas, att bonden under Engelbrekts ledning steg in i Sveriges riksdag redan 1435. Hur många nationer kunna uppvisa motstycken härtill?

Vid den stora riksdagen 1809, då vårt rikes än i dag främsta grundlag, Regeringsformen av den 6 juni, såg dagen, blev bondens jämlikhetsrätt gäckad, och det skulle gå flera decennier, innan den vanns. Men det dröjde ej länge, innan representanterna i bondeståndet visade, att bonden varit värd den heder, det Götiska förbundets skalder visat honom. Här må endast erinras om den högtbegåvade ädle skånske riksdagsmannen Nils Månsson i Skumparp, ”ljusets bonde”, han som så varmt förde folkskolans talan, då det gällde att bryta väg för grundläggande svensk folkupplysning, som sedan längre fram skulle göra Sverige till ett föregångsland.

Vid dessa minnens framdragande rullar den götiska värmeböljan alltfort genom själen.

Men den djupaste och starkaste nationella väckelsen steg ej fram ur forntidens grav: våra historiska minnen, i vilka göterna med rätta sågo en föryngrande kraft. Den föddes ur samtidens eget liv, den stod fram ur smärtans och prövningens eld, lika nödvändig och renande för folk som för individer. Den väldiga olyckan, Finlands förlust, den moskovitiske arvfiendens allt mera hotande närhet, den överhängande faran, för alla isynnerhet synlig, då ryska trupper kämpade och segrade 1809 på svensk mark och både från väster och söder våra norska och danska, oss då så fientliga grannar, hotade vårt land – det var själva denna sorge- och farotid, som mer än skalder och hävdaforskare satte nationens blod i rörelse och drev till frälsande handlingar.

Vem hade kunnat tro, att detta slagna, nedtryckta svenska folk 1809 skulle, när blott fem år förgått, hava deltagit i tre segerrika krig! Det var aningsrika ord, Tegnér kvad i sin förut omnämnda ”Majsång”:

Låt slaven fegsint klandra
den vilda tidens gång.
På bergen vill jag vandra
och dikta segerns sång,
tills åter utur striden
hon vänder till vårt land
med friheten och friden
som byten vid sin hand.

Samma ljusa hopp om en tid av frid och frihet för fäderneslandet uttalar Tegnér även i Sveadikten. Sedan han i anden sett, hur Sveriges folk efter den nyss så olyckligt slutade kampen i och om Finland åter kastas ut i en strid, som fädrens andar med spänning och glädje betrakta, en strid, som under den nye ledaren av folkets öden, Karl Johan, skulle lyktas med seger, skådar skalden kampens frukter: Svea sitter å sin tron på fjällen med stjärnekronan på sin hjässa; hennes rykte går nyfött genom världen, hennes kraft är prövad, hennes namn ärat; partistriderna äro lyktade; Sveriges folk är vordet ett enat folk av bröder; välståndet blomstrar och gyllne skördar gunga i forna ödemarker; och

ren som en stjärna blickar religionen,
och lag och frihet hålla vakt vid tronen.

En ny skaldesång höres –

hon sjunger kraft och mod i millioner,
och Södern lyssnar till de höga toner.

En fridstid skall komma, då svärdet är förvandlat till lie. Vad Tegnér skådade i ingivelsens stund har gått i uppfyllelse, tyvärr dock ej däri, att det svenska folket skulle bli ett enigt folk av bröder. Men sedan under krigstiden 1813-1814 svenskarne, ledda av en kraftig och försiktig härskare, Karl Johan, den forne franske marskalken Bernadotte, med lycka genomkämpat kriget mot Napoleon, mot Danmark och mot Norge, ingick verkligen en lång fredstid, som ej ens bröts under det fruktansvärda världskriget. Under denna tid har vårt folk oerhört utvecklat sig i andlig och materiell kultur samt skapat ett statsskick, som allt mera vidgats på självstyrelsens urgamla grundval. Och kyrkan och religionen hava genomgått djupa och gagneliga väckelsetider. Även däri blev Tegnér sannspådd, att Europa skulle beundra den skaldesång, som tonade från Sverige.

Det blev han själv, som med sin till en mängd europeiska språk översatta Fritiofs saga spred glans över sitt avlägsna och föga kända fädernesland.

Det kan således med fullt skäl sägas, att genom vårt svenska folk för något mer än hundra år sedan gingo både köldvågor och nationella värmeböljor, som lyfte det framåt och uppåt. Även krigen, så skuldbelastade de än äro och så föga hänförelse de särskilt efter världskampens blodströmmar än framkalla, hava gett sitt bidrag härtill. Det ligger tröst och uppmuntran i allt detta. Det är med en nation som med den enskilda människan; både sorgetider och glädjetider behövas för ätt bringa till blomning och frukt de anlag, vilka livets Herre nedlagt som utvecklingsbara frön.

Teodor Holmberg, 1921.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s