Olika ämnen

Charles d’Ogiers Resa i Sverige 1634.

FRANSMANNEN CHARLES d’OGIERS
DAGBOK över dess Resa i Sverige
med Franska Ambassadören, Greve d’Avaux.
År 1634.

Ett bidrag till Fäderneslandets Sedehistoria för denna tid.

STOCKHOLM, 1828. Tryckt i Ecksteinska Tryckeriet.

charles-dogiers-resa


Innehåll

Erinran.

1634
November den 18:de.
December.

1635
Januari.
Februari.
Mars.
April.
Maj.

TILLÄGG.

Anmärkning.

Redaktionella rättelser


ERINRAN.

Caroli Ogerii Ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum utkom i Paris år 1656 in 8:o. En översättning derav är förut tryckt i Stockholms Magasin; men som detta är mycket sällsynt, har man trott sig tjena Svenska Allmänheten medelst utgivandet av en ny.

1634

November den 18:de,

Lade vi i land vid Calmar, den första Svenska stad på denna kust. Här är ett väl befästat slott, som ligger vid havet, och för vilket de förbigående skeppen stryka segel. Mitt emot är på något avstånd en av havet omgiven skans. Vi saluterade slottet med tre skott, vilka besvarades med två. Vi stego sedan i land, då Ambassadören skickade några av vårt folk till Kommendanten på slottet, för att berätta sin ankomst och begära en lots, som kunde föra vårt skepp ända till Stockholm eller åtminstone till Elfsnabben, i anseende till sandbankar och klippor, varmed hela havet är bestrött, och vilka göra sjöfarten för fremmande högst äventyrlig, i synnerhet i denna årstid. Vi fingo även en styrman, som vi ansågo skicklig, men som var en av de oerfarnaste och olyckligaste. Under det man gjorde anstalt om lotsens anskaffande, gick jag med Ambassadören incognito i stads-kyrkan, varest var begravning. Presten stod vid altaret med kappa och handskar, sjöng och vände sig ibland åt folket. Ambassadören befallte mig giva mig i tal med honom. Vi fingo sedan veta, att det var sjelva Biskoppen i stiftet (1). Sedan jag frågat honom om sakernas närvarande läge, frågade han mig tillbaka, om vi voro militärer eller köpmän, Jag svarade, att vi vore begge delarne, och att händelsen förenat oss. Ambassadören, liksom han sjelf, som varit spannmålshandlare, frågade då presten, som var lika så dryg som fattig, om man i Sverige hade god säd. Bättre än ni, varifrån ni än må vara, svarade han. Någre av oss blevo förargade över detta svar, andra skrattade då de hörde en Svensk, som vanligtvis räknar havre- och kornbröd för det förnämsta, täfla med Greve d’Avaux (2), som äger de bästa sädes-slag i verlden på sin egendom. Man har väl här i landet något litet säd, men brödet bakas med så dålig blanning av gäst och agnar, att vi alla hade derföre avsmak. I Tyskland brukas väl samma sätt att baka och grädda, men der är mera tillgång på god spannmål.

Söndagen den 19 lade vi ut från Calmar, sedan solen gått upp. Vi hade Svenska redden till vänster och Öland till höger. Sedan vi, i stilla väder, farit 6 mil, ströko vi förbi en udde, eller klippa, som kallas Jungfrun, vilken på alla sidor sköljes av havet. Det berättas att Överst på densamma är en sjö med svart vatten och svarta fiskar, dem ingen utan olägenhet smakat. Berättelsen härleder sig förmodligen derav, att ingen varit ditupp, varföre klippan även fått namn av Jungfrun. Det är en gammal tradition, att en Jungfru blivit våldtagen av sjörövare och, av blygsel, helt ensam flyktat till denna otillgängliga klippa; hon hade, i saknad av födoämnen, störtat sig i sjön, vars vatten svartnat, till minne av hennes förtviflade gerning. Ack, vilket dåraktigt tidevarv! torde någon utropa; huru många flickor skulle väl nu givas, som på detta sätt ville utplåna en fläck, den de frivilligt eller tvunget förskaffat sig? – Hela dagen var ganska vacker, vädret milt och lugnt. Jag spasserade på däck i hopp att dagen derpå vara i Stockholm. Vinden blef något starkare emot natten, och skeppet började med mer häftighet skakas, så att de fleste av vårt sällskap lade sig tidigare. Jag spisade om aftonen ensam med Ambassadören, vid vars bord jag nästan alltid åt. Varenne, vilken som yngling farit till sjöss, inkom kl. 8 i Ambassadörens sängkammare, och påminte oss att vi nu icke hade mer än 10 mil igen av fria havet, och att vi sedermera måste styra imellan klipporna till vänster åt Elfsnabben (3), vilket icke kunde beqvämligen ske annat än på dagen. Han rådde oss derföre att avlägga eller åtminstone reva de större seglen, så att vi icke under den för mycket gynnande och häftiga vinden måtte drivas förbi stället, der vi borde hålla åt sidan. Vi hade handlat försigtigt, om vi följt hans råd, men någre som trodde sig vara klokare, satte sig deremot. När vädret således tilltog och en stark storm uppkom om natten, slogo ej blott vågorna över däck, men våra sängar blevo även uppfylda av vatten. Vi uppvaknade härigenom alla, och vår trumpetare utropade med hög och ynklig röst, att alla voro förgångne. Gråt och klagorop hördes strax från alla kanter. Vår prest kom upp ifrån sin bädd, och sedan han bigtat Ambassadören, gjorde han oss samma tjenst. Under ett flitigt bekännande av våra synder, omfamnade och bådo vi varandra om förlåtelse. Magplågor anföllo oss likaså väl som våra samveten; vi uppkastade till och med blod och lågo på golvet om varandra såsom kreatur. Sjömännerne sjelve voro genom skeppets häftiga skakningar så förskräckte, att de ej visste huru de skulle styra det, som likt en med döden kämpande menniska rycktes och skakades av konvulsiviska rörelser; utom att fram- och bakstammen, liksom huvudet och länderne på en galopperande häst, ömsom upprestes och nedstörtades, vilket hörer till ett fartygs naturliga gång, tillkom även en annan rörelse ifrån sidorna; då de ömsom upphäfdes och nedstörtades, hördes brakande liksom alltsammans skulle sönderbrista. Det var ingen ibland oss, som ej med böner, löften och klagan sörjde för vår gemensamma räddning. Jag för min del utfäste mig att besöka den heliga Genoveva så snart jag kom till Paris, och i hennes kyrka bivista messorne, samt att även uppvakta den Hel. Franciscus de Paula, som var begåvad med egenskapen att spassera fritt på havet.

Den 20:de var icke bättre, och så mörkt, att vi icke kunde se en half mil ifrån oss. Vid middagstiden berättade sjömännerna att vi voro 18 mil ur vår kosa. Nu uppkom villrådighet, om vi skulle fara till Danzig, efter vädret dref så starkt ifrån Svenska kusten. Man trodde att vi under stormen tillryggalagt 100 Tyska mil, och voro ända mot Bottniska viken. En natt, alldeles lik den förra, följde på den dagen. Vi kunde varken äta eller sova, utan lågo nästan alldeles sanslösa ibland orenligheten, darrade vid minsta rörelse och längtade efter dagsljuset.

Den 21:sta hade stormen ej ännu lagt sig. Sjöfolket fick om morgonen ön Gothland i sigtet; vi rådgjorde, om vi ej borde segla dit; denna ö tillhör Konungen av Danmark (4); men vi seglade hellre åt Öland, emedan vädret dref ditåt. Sjöfolket, intaget av fruktan, trodde sig middagstiden åter vara ur rätta leden, vilket så mycket mera förskräckte oss, som vi förut ägde något hopp. Jag gick kl. 3 in till Ambassadören, vilken jag ej sett på tvenne daggar. Jag fann honom trött och opasslig, men likväl oförskräckt; han bad mig vara vid gott mod. Han trodde att vi även följande natten borde hålla oss ute på havet och undvika klipporna medan dager vore. Under det vi härom rådgjorde, ropades från masten att land syntes. Man skyndade sig dit och tycktes se Öland till vänster och Jungfruklippan till höger. Men vi hade blott en och en half timma qvar av dagen, och dessa ställen lågo 3 mil ifrån oss. Vädret kom ifrån Svenska kusten, och vi skulle segla rätt fram imellan Jungfrun och Öland, som är en ganska trång passage; all varsamhet fordrades. Solen gick lyckligtvis ned på andra sidan om Jungfrun, så att denna klippa blef så mycket mera synlig, och vi seglade den förbi utan någon fara omkring kl. 7 på aftonen. Vi fingo då spisa i ro vår aftonmåltid och gå till sängs, varefter vi vid midnatten kastade ankar vid Öland, mitt emot Borkholms slott.

Den 22:dra, middagstiden, kommo vi till Calmar. Ambassadören blef qvar på skeppet, beqvämligare och mera passande hans värdighet; men flere av oss gingo i land. Som jag ej på 18 dygn tagit av mig kläderna, och åtskilliga av mitt sällskap på 3 à 4 ej sett någon mat, njöta vi en vällust, lik Mahomets paradis, då vi i en varm badstuga fingo spisa och sova. Varken värden, hans hustru, drängar, pigor, ett barn som gret i vaggan, eller fyra soldater, som ända inpå morgonen rökte tobak samt drucko öl, kunde hindra mig att smaka den ljuvaste sömn.

Den 23:dje kom Ambassadören in i staden under tillopp av folk och styckeskotts lossande, vilket alltid skedde då han steg om bord eller lemnade skeppet. Vi spisade alla med honom, även skeppskaptenen, åt vilken han gav en silverskål och 100 daler åt besättningen. Man drack vid slutet av måltiden Danska Konungens skål, då alla stego upp med blottade huvuden (5).

Den 24:de hölls mässa i Ambassadörens logis, vilken förmodligen var den första i Sverige sedan Konung Sigismund avsattes. Allas våra namn måste i dag uppgivas för Guvernören på slottet, vilken var sjuk; det var besynnerligt att både i Danmark och Sverige voro Guvernörerne vid Ambassadörens ankomst alltid sjuka; förmodligen emedan de blygdes att visa deras fattigdom och illa utrustade manskap.

Den 25:te skaffade vi oss sadlar, tömmar och annat som kunde vara nödigt till vår förestående lantresa; ty de skjutshästar vi erhöllo voro alldeles blottade, Det är stads- och lantboernes skyldighet att hålla hästar till allmänt bruk, så att man kan, efter erhållen Konglig befallning, resa igenom Sverige så mycket man vill utan någon kostnad (6). Hästarne äro små, men modiga och starka. De av vårt sällskap, som ej försett sig med ridtyg, vilket man i Calmar fick för 4 daler, måste till de andras åtlöje sitta på bara hästryggen, eller i klöfsadel. Vi reste omkring 5 mil på dagen, bytte då och då om hästar utan dröjsmål, och spisade endast morgon och afton. Några foro förut för att bestyra om vad vi på våra vilställen behöfde; ty Svenska herbergen äro ej inrättade för stort sällskap. Ingenting fattades för vår förtäring, icke en gång Spanskt, Franskt eller Rehnskt vin; öl kunde man få överallt i städerna och byarna. Vi behöfde dagligen för oss och vårt bagage 200 hästar. Gossar och flickor följde alltid med dem och redo lika tappert; de lemnade oss gerna hästarne, emedan bönderna äro i stället fria för andra utlagor. Allmogen är för öfrigt varken obeqvämt eller fattigt klädd; jag kan ej påminna mig att jag i Sverige sett någon naken eller trasig. Som de förmögnare ej visa överflöd, så förgås ej heller de fattiga i elände. Bönderne äro ej som våra, klädda med tyg av lin och hampa, utan med tyg av svart ull som Svenska fåren vanligen bära (7); de nyttja läder- och ej träskor, nattmössor och ullvantar. Åkerfälten omkring byarna äro små och så beströdda med sten och buskar, att om man ej visste att landet är ganska gammalt, skulle man tro att det vore nyligen uppodlat. Det är besynnerligt, att sedan de brännt skogen, de genast så i askan utan plöjning, harfning eller gödning; vacker säd erhålles, fast ej förr än andra året derefter. Marken utanför Calmar var oländig, full av sten och tornbuskar. Vi ombytte hästar efter 3 mils resa, och kommo vid solens nedgång till Ålhems by eller socken (8). Presten var Ambassadören till mötes, och vi gästade hos honom. I Sverige äro alla lantpresternas boställen gästgivaregårdar, och äro dem förunnade med detta vilkor, ehuru de förut tillhört kyrkan. Vid reformationen i Sverige delade de som dertill bidrogo så förmånerna sins imellan, att kronan behöll kyrkans egendomar, presterne hennes betjening av enkor, nunnor och Jungfrur och lekmännerne blevo befriade ifrån den svåra konfessionen och fastorna. Man finner derföre ingen prest ogift eller barnlös. Konung och Drottning bo även på resor i presternas hus. Dessa äro hoptimrade av långa stockar, betäckte med torf, låga, och utvändigt lika gås- eller hönshus; invändigt finnas likvälhyggliga rum med målningar över allt på väggarna och i taket, vilka konstalster visserligen ej äro i Holländsk eller Italiensk smak. Vi fingo här en god aftonmåltid, bestående av gödda gäss, som smakade oss så väl, att vi derav brukade till ordspråk: gott som prestens gäss. Svenska Riks-Rådet, Baron Skytte, bor i denna socken. Hans son är en ej mindre lärd än hurtig yngling (9).

Den 27:de reste vi 5 mil och stannade hos presten i Högsby (10).

Den 28:de kommo vi till Åby, sedan vi åter farit 5 mil. Här fingo vi icke bättre sängar än på skeppet.

Den 28:de reste vi i ett vackert väder genom stora skogar av gran, ett trädslag som håller sig grönt både sommar och vinter. Under lek och löje ankommo vi om aftonen till Wimmerby.

Den 30:de, Andersmässdagen, höllo vi oss stilla; Ambassadören lät hålla gudstjenst i sitt qvarter (11). Vi passerade i skogen det öfriga av dagen, och hade, okunniga om vägen, så när blivit överraskade av mörkret.

December.

Den 1:sta lemnade vi under snöväder denna lilla stad och med detsamma Småland, som betyder ett litet land, emedan de stora skogarna här lemna föga öfrigt åt åkerbruket. Östergöthland, ett mer fruktbart landskap, vidtog nu. Vi stannade i Guista (12), der Konungen har ett herberge som vädret blåser igenom från alla sidor. Vi valde derföre hellre att vila över hos bönderna.

Den 2:dra foro vi förbi Brokinds fästning, omgiven av vatten, och kommo, sedan vi 3 gånger ombytt hästar, till Linköping.

Den 3:dje. Vi dröjde här i dag, emedan det var söndag. Här är en akademi med ganska få studerande. I Domkyrkan, som är stor och vacker, i synnerhet prydd med Bjelkeska graven, sågo vi en prest predika i mess-skjorta, eller som vi säga: in albis. Vi funno även här ett uselt prof av kyrko-disciplinen i Sverige; en stackars flicka, som brutit emot sjette budet, måste under hela gudstjensten stå på knä på en pall, på det att hennes blygsamhet så mycket mera skulle oroas av hela församlingens åsyn. Ambassadören, som föraktade denna kätterska gudstjenst, besåg imellertid slottet, byggt enligt ortens smak. Efter aftonmåltiden uppvaktades han under sina fönster med musik av några skolgossar, ehuru sträng kölden var; han lät ibland dem utdela några daler.

Den 4:de ombytte vi 3 gånger hästar, och kommo till Norrköping.

Den 5:te. Emedan Norrköping räknas ibland rikets förnämsta städer, beslöto vi att här dröja en dag. Strömmen, som bryter härigenom, hava givit inbyggarne tillfälle att anlägga ganska många vattenverk. Kopparhamrarne och gevärs-faktorierna besågo vi med uppmärksamhet i sällskap med Guvernören i staden. De flesta arbetarne äro Nederländare, och tala Franska. Ambassadören passerade derifrån utmed floden till skeppsvarvet, varest åtskilliga jernkanoner lågo, vilka skulle överföras till Holland. Der var även ansenlig tillgång på svarta kaniner, så tama, att de nästan läto taga sig; men jag hörde ej om de, liksom hararne, ombyta färg vintertiden.

Den 6:te kommo vi till Öster Husby (13) der vi, i brist på sängar, lågo i halm på golvet.

Den 7:de foro 10 av vårt sällskap förut över havsviken, varuti Motala ström faller, emedan farkosterna ej kunde överföra oss alla. Den kallas Bråviken och skiljer Östergöthland från Södermanland; överfarten är en half mil lång. Vid foten av ett berg på andra sidan, ligger en liten kyrka, liksom en snäcka på en klippa. Detta ställe skulle väl förtjena att avmålas. Vi kommo till Tuna socken (14), och togo logis hos presten.

Den 8:de, J anseende till Maria avlelses fest, dröjde vi här en dag och höllo Katholsk messa i en Luthersk prests hus, förmodligen till hans stora grämelse. Tvenne gudfruktiga qvinnor voro även dervid närvarande; de visade den största andakt; den ena hade för 3 år sedan för religions skull, flyttat från Amsterdam, och hade allt sedan ej bivistat någon Katholsk Gudstjenst. Jag anser att det vore värdigt våra stora Konungar, om några prester skickades hit till hemliga katholikers tröst och uppbyggelse; detta kunde ske med ringa kostnad. Vi besågo även ett styckebruk, som låg här bredvid. Tvenne utskickade ifrån Drottningen, Frans Kruse och Lars von der Linde, träffade oss här. De skulle komplimentera Ambassadören och följa honom till Stockholm.

Den 9:de kommo vi till Nyköping. Den 10:de hölls messa i Ambassadörens logis, som var stort och rymligt. I Nyköping är ett vackert slott och mynthus. Halva staden hade avbrunnit för några år sedan, vilket ej är underligt, ty nästan alla husen äro av träd (15).

Den 11:te. Eftermiddagen mötte vi på vägen Baron Skytte, far till den yngling vi förut nämt. Han är Riks-Råd, en klok och lärd man, som redan varit uppdragen flera beskickningar och nu gick som Ambassadör till Danmark för Biskops-Stiftet Bremen, och vidare till England. Greve d’Avaux talade vid honom halfannan timma, icke utan nytta, ty han är ett av rikets största snillen. Vi kommo sedan till Öby (Åby?) och togo logis hos Länsmannen. Den 12:te kommo vi till staden Telge, som tre år förut avbrunnit, fast den är omgiven med vatten på alla sidor.

Den 13:de dröjde vi här. Ambassadören bodde i Drottningens hus, som hade många rum, men var av träd och utan möbler. Den 14:de. Då vi äntligen nalkades Stockholm, möttes Ambassadören av Ax. Baner (16), bror till den tappre Generalen, och Gustaf Horn (17), en slägtinge till Fältmarskalken; de uppehöllo oss mitt uti snön med nog långa orationer. Baner, som Hofmarskalk, talte, enligt sin värdighet, på svenska, vilket Horn sedan tolkade på fransyska; under hela vårt vistande i Sverige visade han oss mycken artighet. Vi fördes sedan in i staden på ej vackra slädar, som hade utseende av att vara gjorda i Frankrike, vilket ej heller är otroligt, ty Joh. Oxenstjerna (18) hade ifrån sin Engelska och Holländska ambassad hemfört en mängd dylik grannlåt. Staden är trång och dess läge obeqvämt på lantsidan, men dess hamn är desto fördelaktigare; den är eljest stor och har många inbyggare, ehuru de, under vårt vistande härstädes, ej mycket syntes på gatorna, vilket bör tillskrivas den stränga kölden. Fruntimren gå nästan ej oftare ut än i kyrkan. Ambassadören fick ej särdeles beqvämt logis, men det fanns ej bättre i hela staden. Vi inqvarterades deremot i privata hus och njöto mycken höflighet av våra värdar. På ved var ingen brist; jag påminner mig, att Avaugour, med en besynnerlig frikostighet, alltid reste spisen full när vi skulle äta, ehuru der redan förut var en stor brasa.

Den 15:de hade Ambassadören besök av Hertigen av Zweybrücken och Pfalz-Greven vid Rhen (19), som är Konung Gustaf Adolfs svåger och uppehåller sig i Stockholm. Ambassadören lemnade honom högra handen och följde honom ända ner till slädan. Jag känner icke denna Herres egenskaper, men beklagar endast de Prinsar, som ej kunna leva enligt sin börd. Fastän han är Drottningens slägting, har han likväl ingen del i regeringen, men hans son och dotter äro prydnader för Svenska hovet. Dottren (20), en ganska vacker och gift vuxen Prinsessa, är mycket väl hos Enke-Drottningen. Sonen är yngre, men likväl några år äldre än regerande Drottningen. Ambassadören hade även samma dag besök av Riks-Råderne Math. Soop och O. Sparre, vilka med oss hade bivistat Danska Kronprinsens förmälning i Köpenhamn.

Den 16:de kom R. R. Sparre åter till Ambassadören tillika med Hof-Kansleren Joh. Salvius, som, ehuru han icke är i Rådet, likväl begagnas i de vigtigaste förrättningar (21). Kännare av alla språk och vettenskaper, har han varit Kon. Gustaf Adolfs Sekreterare. Han är nu med-legat vid Fredsverket i Tyskland.

Den 17:de, söndag, hölls gudstjenst i Ambassadörens sängkammare; ty han måste ligga, spisa och förrätta sin andakt i samma rum, så obeqvämt bodde han. Han hade likväl i öfra våningen ett stort rum med 11 stora fönsterlufter emot havet (saltsjön); hans svit spisade i detta rum, även han sjelf publikt; men det skedde endast några dagar i början för folkets skull. Han indrog sedan denna stat, emedan han fick av Regeringen 15 à 20 unga Svenska Adelsmän till betjening vid dylika tillfällen, vilka voro dyra att underhålla. Johan Oxenstjerna, son av Riks-Kansleren, spisade med honom i dag, och räckte honom sjelf handduken efter måltiden, utan att i början kunna förmås att nyttja samma beqvämlighet. Så stor höflighet visar man här fremmande Sändebud.

Den 19:de blef Ambassadören av tvenne Riks-Råd uppförd till audiens hos Drottningen med ett stort sällskap av Svenska Adelsmän, som till större delen gingo till fots framför våra slädar. Drottningens palats är ej utan anseende, stort, gammalt, med många rum; man hade med präktiga kläden belagt den väg Ambassadören skulle gå. Han blef införd i Drottningens sängkammare, der hon (22) satt på en upphöjning under en thronhimmel. Hon uppsteg, då vi, som företrädde Ambassadören, inkommo i rummet; hon helsade på var och en av oss med en liten bugning. Hennes förmyndare och Riksens Råd stodo till höger om henne; till venster hennes fruar och fröknar, och ibland dem närmast, hennes kusin, Pfalzgrevens dotter. Ambassadören uppsteg till thronen efter trenne djupa bugningar; sedan han kysst Drottningens hand, började han tilltala henne på latin. Talet innehöll egentligen Hans Allrakristligaste Maj:ts vänskapsbetygelse, och dess åstundan att fortsätta det med högstsal. Konungen ingångna förbund, samt att bilägga de imellan Sverige och Pålen uppkomna oroligheter, i vilket ändamål han avsänt denna sin Ambassadör. Han uttryckte allt detta med mycken vältalighet; den åttaåriga Drottningen avhörde honom med all den uppmärksamhet, som om hon hade förstått vart ord. Salvius steg då fram till thronen och svarade på Drottningens vägnar med ett prydligt tal, varuti han erkände Franska Kronans stora benägenhet för Sverige, och i synnerhet dess deltagande i Sveriges omständigheter vid detta tillfälle. Ambassadören framgav derefter till Drottningen sin Konungs bref, och anhöll att hans svit skulle få presenteras, varpå vi alla kysste Drottningens hand; desamma Riks-Råd, som uppfört honom, förde honom nu hem, samt spisade med honom till middagen.

Den 20:de fick Ambassadören audiens hos Enke-Drottningen (23). Riks-Råderne Math. Soop och Jak. De la Gardie uppförde honom, ävensom Bengt Oxenstierna (24), en Herre, som under sina många beskicknigar vid utrikes hof, även varit i Persien och för få år sedan hos vår Konung. Han är mycket höflig och känner i grund Italienska språket, vilket är sällsynt ibland Svenskarne. Johan Oxenstjerna, Riks-Kanslerens son, och Gust. Horn voro även närvarande. Vi gingo upp i en stor sal, der Riksdagarne hållas, och der alla provinsvapen äro imålade uppomkring taket; vi hade många Adelsmän med oss, men ganska få fingo inträda i Drottningens gemak; ty hon hade, sedan sin gemåls död, undflytt allt sällskap och tillbragte tiden i ett mörkt och svartklätt rum, som endast upplystes av några vaxljus. Hon hade för några dagar sedan likväl insläppt dagsljuset. Efter dessa berättelser kunde intet vara oss mer oförmodat, än att få se en den skönaste Prinsessa, vars vext och utseende voro alldeles oförlikneliga. Hon stod uti ett stort fyrkantigt rum, der väggar, tak och golf voro betäckta med svart kläde. Ingen säng var der synlig. Några av hennes Hof-fruntimmer stodo till höger och några av Riks-Råden till venster om henne. Hon helsade på var och en av oss och svarade på alla Ambassadörens bugningar. Sedan han kysst hennes hand, började han sitt tal på fransyska; jag tillstår, att vi derpå ej fästade någon uppmärksamhet, så intagna voro vi av Drottningen.

Jag vet, att han med flit ej nämde något om högstsal. Konungen, såsom ett för ömt ämne vid detta tillfälle. Salvius svarade på latin för Drottningen, sedan hon åt honom i tysthet sagt sin mening.

Då Ambassadören sedan framlemnade sin Konungs bref, befallte hon, att det skulle sägas honom huru ledsen hon var att hon icke kunde tala fransyska, emedan hon hade mycket att fråga om Konungen och Drottningen i Frankrike. Ambassadören kunde deremot icke nog beklaga, att han ej var mäktig Tyska språket, för att tala med en så stor Drottning. Vi blevo sedan presenterade till handkyssning. Härifrån fördes Ambassadören till en annan del av slottet, varest Rådet väntade honom. De mötte honom alla vid ingången; vi följde med honom in, men gingo strax ut igen, sedan vi lemnat honom sittande mitt under en himmel, och Riks-Råden här och der omkring på sidorna. Ambassadören dröjde der en hel timma och talte med dem på latin, men Riks-Kansleren var den tiden ej hemma, utan i Rikets ärender i Tyskland.

Eftermiddagen kom Jakob Pontusson De la Gardie, som jag hädanefter kallar General (25), for att helsa på Ambassadören. Han kallades Exellens och talade flera timmar på fransyska med Ambassadören.

Den 21:sta hade Ambassadören besök av Riks-Drotset Gabriel Oxenstjerna. Han vägrade taga högra handen, så att denna heder lemnades Ambassadören även i sitt hus, både i Sverige och Danmark. De talade latin i flera timmar, ty Riks-Drotset kunde ej fransyska. Samma dag firades Joh. Oxenstjernas bröllop med Grevinnan Sture (26), som är slägt med Drottningen (27). Ambassadören var bjuden till denna högtidlighet, hade främsta rummet och njöt all heder. Vid vigseln stå herrar och fruntimmer på var sin sida; kontrahenternas slägtingar hålla tal, varigenom de överlemna de tillkommande makarne åt varandra. I 3 timmar sutto vi till bords under en vacker taffel-musik. Var och en måste sedan, stående med blottat huvud, dricka Konungens i Frankrike samt Drottningarnas skålar, vilket påstod i halfannan timma, emedan var och en höll förut en lång oration till sin granne. Sedan gästerna på detta sätt erhållit mod, började man på det häftigaste bekriga Kejsaren och Konungen i Spanien; ett stort bord mitt i salen, fullsatt med bägare och glas, försedde gästerna med vapen. Sedan maten var borttagen börjades dansen, ifrån vars åskådande jag hindrades av det täta drickandet, som jag måste undvika. Ambassadören var qvar för höflighet skull till kl. 5 om morgonen, ehuru han hade ingenting mindre än roligt.

Den 26:te reste den mannen tillbaka till Calmar, som hade bestyrt om våra beqvämligheter under resan. Han var Holländare till nation och hade namn av prestaf, som här i landet lär betyda detsamma som Chiausse (28) hos Turkarne. Ambassadören gav honom vid avresan ett guldur. Vi fingo efter honom till prestaf Thure Liljesparre, som är chef for Drabanterne, en tvär man, som spisade med oss och var till hands hos Ambassadören så ofta han for ut.

Den 30:de besåg jag en kyrka (29), som fordom varit Franciscaner-kloster, och der Konung Gustaf Adolf är begraven. Inga dekorationer eller inskriptioner syntes der ännu, men utanföre på väggen var en inskrift, vid vars läsning, isynnerhet de orden: Germanicis a deformatione Papæ Liberatis, så högt förtörnade Ambassadören, att han sade sig skola göra anmälan hos Regeringen om ändring. Om han gjort det, är intet tvivel att det ju blivit bifallit.

1635.

Januari.

Den 2:dra uppvaktade Ambassadören Enke-Drottningen och hade, sittande, med henne halfannan timmas samtal. Generalen De la Gardie var tolk dem imellan.

Den 4:de. Då Lutheranerne, vilka ännu följa gamla stilen, firade sin Juldag, var jag i en av stadens större kyrkor. Tvenne prester stodo vid altaret, av vilka den äldre hade en större (chappe) och den andra en mindre kappa (chassuble). Begge hade ringkragar (fraise), vilka se nog besynnerliga ut. Verbum caro factum est sjöngs ifrån orgel-läktaren, först på latin och sedan på svenska. Communionen förrättades utan ljus, fastän sådana före predikan voro upptända på altaret. I Tyska kyrkan, der vi voro i afton- sången, stod ett krusifix av silver på altaret. Kyrkans inredning var helt katholsk (30).

Den 7:de fick Drottningen den obehagliga underrättelsen, att Augsburg, som de Svenska innehaft, blivit intaget av de Kejserliga. Hon lemnade genast Ambassadören derav del.

Den 11:te firade Lutheranerne sin Nyårsdag. Jag bivistade gudstjensten i Tyska kyrkan. Man började med Gloria in excelsis Deo på latin, men allt det öfriga förrättades på tyska. Efter predikan skedde kommunion, vilken få av åhörarne bivistade.

Den 12:te uppvaktade Ambassadören bege Drottningarne, som även den dagen hade besök av Danska Agenten P. Wibe.

Den 17:de var Ambassadören hos Riks-Drotset och fick av honom höra åtskilligt om Sveriges ställning, som han sedermera under aftonmåltiden berättade mig. Vid Riksdagen, som hölls i Stockholm strax efter Konungens död, hade knappt Riks-Drotset börjat sitt tal med de orden: Konungen är död, förrän alla närvarande utbröto i tårar och klagan, så att han måste upphöra; då han åter började tala, blef han på samma sätt hindrad. Sedan han fått ljud och föreställt dem huru de nu, enligt löfte, borde välja högstsal. Konungens Dotter till Regentinna, steg en bonde fram, vid namn Lars, och frågade: “Vad är det för en dotter? Henne ha vi aldrig sett eller kännt.“ Mängden sorlade, och Riks-Drotsen måste låta inbära Prinsessan. När bönderne, och Lars i synnerhet, fått se och betraktat henne noga, yttrade han: “Det är riktigt, se Konung Gustafs näsa, ögon och panna. Hon skall bliva vår Drottning.“ Hon blef derefter enhälligt utropad och lyft uppå thronen. Riks-Drotset berättade även, att Konungen sjelf, och nu, efter dess död, Drottningens förmyndare, vart år reste omkring Rikets provinser, för att se huru rättvisan skiptes, och att den ringaste Svenska bonde alltid hade fritt tillträde hos sin överhet; om detta vägrades, skulle säkert mycket buller uppkomma i den ort, varifrån supplikanten vore. Riksmarskens fru (31) skickade i dag Ambassadören Enke-Drottringens porträtt, vilket Konungen låtit måla 6 månader efter sin förmälning, då han ännu var kär i hennes behag.

Den 19:de voro vi med Ambassadören hos Riksmarsken att taga avsked, emedan han, tillika med de andra förmyndarna, nu skulle resa var till sin landsort; de resa hellre om vintern än om sommarn; huru de så hastigt kunna avgöra vidsträckta förrättningar, skall jag framdeles förklara. Marsken hade i sitt sällskap Des Oresches, en Fransman, liten till vexten, men full av mod; han blef några år senare Överste vid Gardet i Fältmarskalken Wrangels armé.

Den 21:sta spisade Carl Carlson (32), Konung Carl IX:s naturliga son, och således Gustaf Adolfs bror, middag hos Ambassadören. Han var en god och vänlig Herre, som 12 år varit fången i Pohlen och bunden med kedjor, för det han ville rädda sig med flykten. Ambassadören hade derpå besök av Henrik Larsson von der Linde, en man av stor erfarenhet; Konung Gustaf hade nyttjat honom mycket; han ägde nu i staden ett vackert och väl möblerat hus, som han sjelf byggt.

Den 24:de såg jag hos nämde Herre en ansenlig samling av de förnämsta konstnärers tavlor, vilken blivit tagen i Tyskland; i Sverige hade förut ej funnits några sådana.

Den 26:te gjorde jag, i sällskap med Thure Liljesparre, en promenad på isen till en lantgård, den Riks-Skattmästaren (33), till hela stadens stora förtrytelse, byggt här utanföre. Folket misstänker här, likasom hos oss, dem, som äro anförtrodda förvaltningen av allmänna medel. Skattmästaren var annars en stor hushållare, och hade på denna sin gård inrättat ett ansenligt brygghus och ett tegelbruk.

Den 30:de hade Ambassadören visit av Bengt Oxenstjerna, som nu med sin fru beredde sig att resa åt Lifland, över vilket land han var Guvernör. Han hade 500 mil att resa och skulle nästan fara igenom hela Lappland; men den stränga kölden, varigenom i dessa dagar Bottniska viken och alla Finska pass lagt sig, förkortade ansenligt hans väg.

Februari.

Den 8:de. Då jag besökte en skolmästare, som var kunnig i Hebreiska och Grekiska språken, fann jag hos honom en 8 års gammal flicka, som låg och sov över en uppslagen Bibel. Hon hade förmodligen ett rus av öl, ty hos lärde och olärde, bättre och sämre folk, är det här icke ovanligt att finna ölstopet bredvid Bibeln.

Den 11:te, söndag, besökte Ambassadören om eftermiddagen Riks-Råderne P. Sparre och Math. Soop. De äro tarfliga och sparsamma Herrar; ty uti matsalen, der vi blevo emottagne, funnos inga tapeter på väggarne, endast en blå himmel över bordet för att hindra spindlarne att falla i maten. Så bodde även fordom Curtius och Fabricius.

Den 13:de. Som Ambassadören icke mådde väl, läste jag för honom hela dagen ur Ovidius, egentligen de fabler, som voro målade på tapeterna i hans sängkammare.

Den 14:de företog jag, tillika med Avaugour, Gernande, Bordon och Nils Wallentin, en ung Stockholmsbo, en lång och besvärlig resa till Kopparberget, varifrån Svenska kronan har sina största och säkraste inkomster. Denna resa behagade mycket Drottningen och Regeringen, som ej allenast befallte Landshöfdingarne, genom vilkas län vi skulle resa, att förse oss med alla beqvämligheter, utan även skickade en Drabant förut, för att genom Länsmännen föranstalta om hästar och nattqvarter. Slädarne, som här brukas, äro av åtskilliga slag; de, som vi erhöllo av bönderna, liknade lik-kistor eller båtar och voro fyllda med hö, i vilket man beqvämligen kunde ligga och sova. Det gjorde mig ont, att så många flickor och gossar, som följde med skjutsen, skulle för våra nöjen skull ibland vänta hela nätterna och frysa ute på vägarna. Vi hunno första dagen till en by, som heter Eneby. Jag måste om natten utstå en stor fara och mycket bekymmer. Jag hade för kölden skull knutit min karpus omkring huvudet och litade på min skjutsgosse, som var ifrån Finland, att han skulle hitta vägen, eller åtminstone följa efter de andra slädarna. Slutligen märkte jag, att de kommit undan oss, och, ehuru gossen på min tillsägelse körde på, var det likväl förgäves att upphinna dem. Vi kommo till en prestgård, belägen mitt emot en kyrka, och då jag såg att elden lyste genom ett fönster, trodde jag att mina reskamrater voro der, och tyckte mig redan känna oset av en god aftonmåltid. Jag ropade utanföre av alla krafter, men fick ej något svar, och beslöt derföre att köra längre. Med häpenhet fann jag då, att min följeslagare icke visste var vi voro; han lemnade mig i mörkret och snön för att springa till en koja och fråga efter vägen. En gammal käring kom ut helt förskräckt, som hade hon förut aldrig sett någon menniska. Hon pekade åt en tjock skog, likasom vi skulle begiva oss dit mitt i mörka natten. Håren reste sig på mitt huvud, och jag beslöt att då hellre vända om till prestgården; men huru skulle jag derom underrätta gossen, som varken förstod mig eller jag honom? Han körde av vägen, slädan stjelpte kull, jag föll åt ena sidan och mina saker åt den andra. Jag måste bekänna att jag då förlorade tålamodet; jag, som annars ej är fallen för att vilja skada någon till livet, drog ut värjan och gick emot min Finska gosse, likasom hade jag för avsigt att döda honom. Han föll på knä och gret, så att jag beslöt spara honom, och vi återvände till prestgården. Jag fick här länge ropa och bulta utan att slippa in. Presthustrun, som tyckte att min röst lät något fremmande, förbjöd sitt folk att öppna, och en dörr, som jag till min glädje fann halföppen, blef mitt för min näsa igenslagen av tre stora drängar, som voro innanföre. Jag såg efter något annat hus, men intet fanns. Lyckligtvis kom jag ihog, att guld tränger sig igenom de starkaste lås, och jag ropade derföre på tyska: ich gib euch vil Reichsdal. Dörrarne öppnades strax. Jag gick in i en sal, uppfylld av prestens döttrar och pigor, der jag, frusen och andtruten, ställde mig vid spisen. Alla betraktade mig som ett vidunder, och jag sade ej ett ord; men när jag uppknäppte min kappa, fingo de se att mitt bälte och värjfäste voro förgylda; de gingo äntligen efter presten, som spisade i en annan kammare i sällskap med en medikus ifrån Upsala. Han inkom med händerna på ryggen, spasserade fram och tillbaka samt såg ond ut. Jag helsade och frågade om han kunde latin. Varför icke? svarade han. Man kan föreställa sig min glädje, då jag fann någon utväg att tämja detta vilddjur. En god sup brännvin, som verkligen är det bästa cordiale jag känner, uppfriskade mina livskrafter, så att jag kunde förtälja honom mina öden. “Ni var förmodligen full,“ föll han mig i talet, “när ni skiljdes vid era reskamrater”. Denna förebråelse hade stött mig mer, om jag ej vetat att det icke räknades för någon skam här i landet. Jag fick en god aftonmåltid, talade med presten åtskilligt om vår beskickning, och fick ligga i samma kammare som doktorn, med vilken jag talade latin en god stund på natten.

Den 15:de tidigt på morgonen, fick jag en av prestens bästa slädar och hästar, varigenom jag snart upphann mina reskamrater, som vilade endast en fjerdedels mil derifrån; men förut måste jag, till Drottningarnas och Ambassadörens välgång, förtära en ansenlig portion brännvin, vilket även vår medikus försäkrade vara ett gott antidote emot melankoli och elakt väder. En ny frestelse förestod mig om aftonen. Vi mötte en Överste vid namn Joh. Uxell (34), som med våld drog oss in i ett värdshus, och körde oss på knä att i öl dricka Drottningens skål. Det värsta var, att han trugade värdens hustru, en gammal käring, att dricka med oss ur samma bägare, vilket visserligen ej upphöjde smaken av välplägningen.

Den 16:de hände mig åter samma olycka, att jag blef efter mina reskamrater och måste ligga över natten i en bondgård, der värden med sitt långa hår och skägg såg ut som en verklig stråtrövare. Jag måste der hålla till godo rå mjölk i stället för dricka, och sur till mat, vilken tillagades av en osnygg qvinna, som tillika skötte ett skabbigt barn. Jag vågade ej annat än äta, av fruktan att förtörna dem; men då jag sedan fördes till en avlägsen kammare för att ligga, der vädret blåste genom alla väggar, blef jag ändå mera förskräckt. Jag lade mig strax för att slippa min värd, som plågade mig med prat, utan att jag förstod vad han sade. Sedan han var utgången, steg jag upp och på knä inför Gud upphöjde den innerligaste bön. Jag tror aldrig att min andakt förut varit så stor. Den yngling, som följde oss ifrån Stockholm, hade lyckligtvis utspanat mitt qvarter, och förde mig lyckligt kl. 10 om aftonen till mina reskamrater. Vi reste ännu, fastän det var sent, tvenne mil längre bort till Hedemora stad, der vi blevo emottagne hos Borgmästaren, och spisade ganska väl till aftonen. När vi sedan sovit två eller tre timmar och icke ännu hunnit smälta den goda aftonmåltiden, kom vår värd till oss i första dagningen, tillika med förra Borgmästaren, en gammal man, som ofta sett och herbergerat Konung Gustaf Adolf och dess Fader på deras resor till Dalarne. Vi blevo väckta vid fulla bägare och måste strax uppstiga, för att på våra bara knän dricka våra Potentaters, Ambassadörens, vår Legations och lyckliga resas skål, vilket skedde i Spanskt vin; men detta var ej nog. Bordet blef snart åter dukat, och vi måste ej allenast förtära en god måltid, utan även en ansenlig portion Franskt och Rhenskt vin. Vi lefde dagligen på detta sätt under hela resan; när vi voro gäster hos presterna, voro de ej skonsammare än de andra. Dalarne är, som jag tror, den folkrikaste provins i Sverige. Invånarne äro storvexta och modiga, samt låta ej en gång kuva sig av egna Regenter. Det berättas, att en bonde sagt åt Konung Gustaf Adolf på ett lantmöte der i orten: “Om min hustru vore likaså väl klädd som din, så skulle hon vara även så vacker.“ De krusa ej en gång för sina prester. Stiftets Biskop kom hit i dag för att härigenom fara på visitation; men Borgmästarne, som satte mera värde på våra personer, gåvo oss hästar och läto Biskopen vänta. Vi reste sent ifrån Hedemora till Säter, en ort, der mycket metaller förarbetas, och der vi blevo till middagen hederligt undfägnade av Landshöfdingen Kruses fru. Derifrån foro vi samma dag till Tuna och bodde hos en rik prest, som varken hade brist på brännvin eller Spanskt vin. Under det han beredde sig till flera predikningar, som han skulle hålla de följande dagarne, blevo vi väl och hederligt bemötte av hans hustru.

Den 18:de, söndag, sågo vi ifrån våra rum, der vi över flacka orten hade fri utsigt, huru folket kommo från alla kanter för att bivista gudstjensten. Kyrkan ligger mitt imellan en stor mängd byar och gårdar. Qvinnorna och barnen fördes i slädar; allmogen var varken trasig eller utsvält som hos oss. Skall då Sverige vara behagligare och fruktbarare i sin belägenhet än Frankrike? Vi kommo till Fahlun kl. 10 förmiddagen, der vi hade beställt herberge hos Befallningsmannen i staden, som kallas Prost. Han är just ej domare, men rättvisans vårdare; han emottager klagomål och Besvär av dem, som tro sig lidande. Vi blevo mycket väl bemötte av Landshöfdingen P. Kruse, och han spisade med oss hos vår värd. Sedan vi ätit och druckit i tre timmar och jag märkte, att det icke skulle bliva slut förrän långt in på natten, visade jag mig angelägen att gå i kyrkan. Hela sällskapet följde mig dit, och vi hörde ett präktigt orgelverk. Avaugour igenkände även en av presterna, som han sett i Konung Gustaf Adolfs läger. Vi besågo sedan några varggropar utanför staden, deruti dessa odjur fångas. Man får för hudarne 3 R:dr stycket. Hela den öfriga dagen tillbragtes med supande.

Den 19:de voro vi, tillika med Landshöfdingen, nere i gruvan, vars vidd, djup och besynnerliga utseende ej nog kan beundras. De farliga händelser man berättade här ha tilldragit sig, ökade ej litet vår häpnad. Landshöfdingen berättade oss ibland annat att, för några år sedan, i hans närvaro, en död kropp blivit framdragen ur en brytning. Denna kropp hade varit så frisk, som om den avlidit samma dag. Av klädedrägten och några mynt förmodade man, att den för 200 år sedan omkommit. Viktriolen har här så stor verkan (35).

Den 20:de besåg jag med Joh. Tross, som har inseendet över styckgjuteriet härstädes, hela smältnings-processen, och blef underrättad om sättet huru malmen hemtas ur gruvan för att förvandlas till koppar. Detta påstod hela dagen, utom det att jag om natten såg ett stycke gjutas, och även en stund bivistade en rättegång, der Landshöfdingen presiderade, biträdd av en annan civil person, av Borgmästaren, och såsom Assessorer några vördiga gubbar med långa skägg. Dessa sade varandra i örat sina tankar, vilka sedan av den äldste även i tysthet meddelades Landshöfdingen, som derefter avsade domen. Jag tyckte mycket om denna lagskipning.

De 21:sta ville vi tidigt resa ifrån Fahlun, emedan vår fasta nu börjades, men blevo uppehållne av en långvarig frukost, vid vilken Landshöfdingen och Kyrkoherden även voro närvarande. Med den senare, vars namn var L. Blacktstadius, höll jag sällskap, i den tanka, att derigenom undgå drickandet; men han förstod att med godo uträtta vad de andra ville göra med trug; när ej annat hjelpte, övertalade han mig att dricka mina bröders och systrars skål. Vi reste nu till Säter och emottogos der åter av Fru Kruse och hennes äldsta son, Frans. Som jag omöjligen kunde uthärda med det myckna drickandet, förebar jag magplågor och gick till sängs. Jag fick ej en gång nu vara i fred. Man ombytte på mig varma tallrickar och trugade mig att taga in brännvin samt vin med socker och saffran, så att jag likväl ej fann någon utväg att slippa.

Den 22:dra gick jag omkring med Frans Kruse och besåg alla verkstäder, varuti kopparn utsmiddes och förarbetades, tillika med myntet och gevärs-faktoriet, varest man var sysselsatt med harnesk och hjelmar. Efter en god middagsmåltid reste vi.

Den 23:dje anlände vi till Husbyborg, som tillhörde Frans Kruse. Här har förut varit ett kapell eller kyrka, invigd åt St. Ilian.

Den 24:de kommo vi till Upsala, och den 25:te besåg jag Domkyrkan, som är präktig, så väl till sin byggnad som de vackra minnesvårdar der finnas, och vilka av de lärda män, varav orten är namnkunnig, med sinnrika inskrifter blivit försedda. St. Eriks är av silver med en krona över, som hänger ifrån väggen, förtjenar i synnerhet uppmärksamhet. Bakom altaret är ett ganska konstigt urverk, som, jemte alla dagar i året och helgdagarne, även utvisar månans till- och avtagande (36). Den korta tiden tillät mig ej att så noga taga allt i ögonsigte. Jag besåg om eftermiddagen slottet, som icke för många år sedan är anlagt av Konung Johan, men emedan grunden blivit illa lagd, lutar det redan till sin undergång. Der är annars ett vackert kapell, vars väggar äro klädda med gips, ävensom taken i nästan alla rummen. Sedan besökte vi Gabriel och Axel Oxenstjernas söner, som nu studerade vid Upsala akademi.

Den 26:te var jag uppe i akademien och hörde en Professor förklara Pauli Epistlar. Här underhållas 100 studenter genom Kongliga stipendier. Jag gick sedan till Erkebiskopens hus för att se om denna Herre, som är hela Svenska församlingens överhuvud, lefde enligt sin värdighet. Hans namn var Petrus Kenicius, en åttiårig gubbe, liten till vexten, och, i anseende till sin höga ålder, av svagt förstånd. I hans kammare voro inga andra prydnader än tennstakar och tallrickar, som stodo på hyllor här och der kring väggarne. Jag hade väl lust att dröja längre i Upsala, men måste nu göra mina reskamrater sällskap till Salberget. Då vi under vägen skulle ombyta hästar i en prostgård, der vi annars ej hade tänkt att dröja, blevo vi av presten, som var sängliggande, på ett artigt sätt narrade, att först gå in och sedan stanna qvar över natten. Han sade oss, att han tänkte dedicera en bok till Konungarne av Frankrike och England, men vore villrådig vilkens namn han skulle sätta främst. Han uppehöll oss härmed tills han steg upp, då det sedan var förgäves att slippa med mindre, än att supa långt in på natten. Hans dotter spelade på harpa och talade latin; sjelf sjöng han supvisor, som voro okyska, och drack oss ständigt till med öl ur stora silverkannor. Vi hörde sedan, att han i ungdomen ej sparat sina får i kärleksvägen. Man kan ej nog säga huru de Lutherska presterna äro begifna på denna last. De inpräntas ifrån ungdomen i skolorna huru nödvändigt det är att gifta sig, vilket jag hörde av Jesper Krus, en yngling, som, oaktat sin raska ålder och kroppsstyrka, med all säkerhet kan frikallas ifrån villfarelse i denna väg. De utspridde, att Påven Urban VIII nu beslutat taga sig hustru, vilket exempel även alla Kardinalerna efterföljt; en gemen osanning, som ej allenast var i omlopp i Sverige, men även i Danmark.

Den 27:de togo vi avsked av vår värd, som nu åter var sängliggande av ögonsjuka och podager efter gårdagsruset. Han sade oss, att han innehade detta feta brödstycke med vilkor att emottaga och undfägna de förbiresande.

Den 28:de besågo vi gruvan och hytteverket i Sahlberget, anförde av Joh. Grisbach, som häröver har inseendet. Det berättas, att verket inbringar till Kronan 25,000 R:dr årligen. Vi gingo ner i gruvan både på stegar och i tunna. Sedan spisade, drucko och sjöngo vi hederligt hos Hr Grisbach.

Mars.

Den 1:sta reste vi ifrån Sahlberget till Westerås, som räknas för en av Rikets äldsta och förnämsta städer. Den 2:dra besågo vi Domkyrkan, som har ett katholskt utseende. Biskopen, som vi besökte, var antingen icke hemma, eller sade sig ute, ty de blygas att visa sig i sina knappa vilkor för utlänningar. Vi blevo emottagna med vin och öl hos Landshöfdingen Thure Sparre, som bor i slottet och är bror till Ambassadören i Danmark. Om aftonen måste vi, enligt Avaugours vilja, begiva oss på vägen till Stockholm. Jag kan ej beskriva den köld vi uthärdade, innan vi den 4:de om morgonen med förkylda näsor och kindben ankommo till huvudstaden. Avaugour spisade hos Ambassadören till middagen, och jag till aftonen. Han förde mig efter måltiden till tvenne vackra systrar, Lisa och Vendla (37), klädda som Fransyskor, och talande språket så väl, att jag trodde mig vara hemma i mitt fädernesland; sömnen överföll mig icke dessmindre i deras sällskap.

Den 11:te hade Ambassadören besök av Vice-Amiralen P. Fleming och P. Sparre, som berättade, att 2 fartyg till vår avresa avbidade oss på sex särskilta ställen; det ena vid Baresund i Östergöthland och det andra i någon hamn på Öland.

Den 12:te lärde jag av en Svensk yngling känna bruket av en runstav, som jag fått av Kyrkoherden Blackstadius i Fahlun.

Den 15:de besökte jag Anders Däben, en förträfflig organist, som bodde på Södermalm, och hade 300 R:dr i pension av Enke-Drottningen. Han var ifrån Leipzig och organist i Tyska kyrkan, samt hade en vacker tavelsamling.

Den 20:de reste Ambassadören, som hade lust att försöka slädföret på de tillfrusna sjöarna, till en lantgård 1 mil från staden, uti regerande Drottningens täcksläde, beklädd med blått sidentyg. Vi sågo under vägen Enke-Drottningens lustslott, som är byggt av sten och tycktes ha vacker utsigt om sommarn.

Den 21:sta kom Storfurstens av Ryssland Agent till Stockholm. Han är född Lifländare, hade varit 21 veckor på vägen och även rest genom Lappland. Drottningen håller sin agent vid Ryska hovet, som der njuter 70 R:dr i månatligt underhåll. Ryska Sändebudet får lika mycket av Svenska Regeringen.

Den 22:dra gjorde Ambassadören besök hos Riks-Drotset Gabriel Oxenstjerna, som nu var hemkommen från sin embetsresa i landsorterna. Han fick även der se Drotsets tvenne söner, som nyligen kommit från Frankrike.

Den 20:te besökte jag en målare, som bodde på Södermalm, och såg der ett utkast till en gravvård över Konung Gustaf Adolf, som Enke-Drottningen just i dag egenhändigt tecknat med bleck och penna. Hon hade även till inskrift sammansatt tvenne verser:

Sein Tugend und Ehr, und dapfser unsterblick That,
Im Leben und Todt, mit Triumph obsieget hat.

Man kan icke nog beskriva huru qvick och artig denna Drottning är, samt huru mycket hon sörjer sin avlidne Gemål.

Den 27:de besökte vi Joh. Lehusen, som hade varit Konung Gustaf Adolfs Sekreterare; han kan väl kallas påtändare av det krig, som nu brinner i Tyskland. Jag skall närmare förklara detta framdeles.

Den 30:de hade Ryska Sändebudet företräde hos Drottningen, som måste vänta på honom i två timmar. Orsaken var, att han ville hava flera slädar för sitt sällskap, men måste slutligen åtnöja sig med en, emedan Svenska Gesandten ej fått flera vid sitt intåg i Moscow. Slädan var även öppen och endast klädd med en Turkisk tapet. En adelsman, P. Kruse, satt framuti såsom tolk. Hans bror var Resident i Moskow. Ryssen hade två av sitt sällskap, som stodo bredvid på vardera sidan av slädan; denna drogs av 3 hästar; en Ryss förde den första och Drottningens kusk den andra. Ryska Sekreteraren red främst, förde och flägtade i högra handen med Storfurstens bref. Så snart Gesandten kommit i Drottningens kammare, bugat sig och tagit med händerna i golvet, började han vidlöftigt upprepa sin herres titlar, som nästan vid vart tionde ord uttyddes av tolken. Han bugade sig sedan tre gånger, steg närmare till Drottningen, lemnade henne sitt kreditif och skyndade åter till sin plats. Derefter fortsatte han sitt tal, som punktvis tolkades på Svenska. På samma sätt skedde även med det svar Salvius lemnade på Drottningens vägnar. Sedan fick Gesandten och dess följeslagare kyssa Drottningens hand, varpå han i samma ordning gjorde sitt återtåg. Han var klädd i en lång rock, som var inväfd med pucklor och knappar. Hans kindben och haka voro rakade, men på öfra läppen hade han låtit skägget vexa. Sex Riks-Råd stodo på Drottningens högra sida, men ingen av förmyndarne. Till venster stod lilla Pfalz-Greven, Drottningens slägting (38), hans syster, omkring 20 år gammal, 5 gifta och 5 ogifta Hof-fruntimmer. Drottningen bar vit sidenklädning, inväfd med guld, och helsade nådigt på alla, som helsade på henne. Salvius berättade oss för öfrigt mycket om den noggrannhet i ceremonier Svenskarna måste iakttaga vid underhandlingar med sina grannar. När möte hålles med Danskarne, måste det utsättas på någon bro, som åtskiljer begge rikena; några plankor upptagas mitt på bron, så att det är en öppning imellan Legaterna. Det hade en gång hänt, att Danska Kansleren Friis, för att visa sin Konungs företräde, först utropat dess helsning till de Svenska; men dessa uttydde det tvertom såsom tecken till undergivenhet. Vid möten med Pålackarne, som vanligen hållas i tält, äro tvenne bord ställda mitt emot varandra för vardera maktens Sändebud, och mitt imellan dem en tapet nedfälld, som uppdrages sedan de blivit samlade och satt sig, så att de på en gång måtte få se varandra och taga av sina hattar. Det berättas, att en löjlig händelse tilldragit sig vid sammanträdet, då det sista sexåriga stilleståndet avslöts imellan Sverige och Pålen (39). Sedan Gesandterne med räknade steg mött varandra på halva vägen, ville ingendera, för att ej fela emot sin värdighet, begynna tala. Pålska Kansleren Christopher Zaduich orkade ej stå längre för sina sjuka fötter, och sade slutligen: “På det höfligheten må begynnas ifrån vår sida, önska vi Er, J gode Herrar Svenskar en god morgon.“ Axel Oxenstjerna svarade strax: “Att vi icke må synas otacksamma, så önska vi Er, J gode Herrar Pålackar, ett sunt förstånd.“ Derpå skreds strax till sakernas avgörande.

April.

Den 3:dje fördes Ambassadören till ett hus, varest Riksens Ständer voro församlade, och höll för dem i tre qvarts timma tal på latin, varuti han sökte övertala dem till fred, eller åtminstone stilleståndets förlängande, med Konungen i Pålen. Han fann dem dertill nog obenägna, i synnerhet derföre, att Uladislaus, uti den fullmakt han lemnat sina kommissarier, icke givit Christina tittel av Sveriges Drottning, utan i stället tillegnat sig den rättigheten, då likväl hans fader, Konung Sigismund, som ägde mera rätt än han till Sveriges thron, icke nekat Kon. Gustaf Adolf namn av Sveriges Konung. Ständerna begärde, att Ambassadören skulle lemna dem sin oration skriftligen. Han blef, så väl vid anträdet som utgåendet, ifrån dörren beledsagad av Riks-Råden.

Den 10:de reste vi till Riksmarsken Jacob Ponti De la Gardies lantgård (40). Vi foro på isen, som likväl nu börjat smälta, så att vattnet gick hästarna upp på benen och över hjul-axlarne. Det förtjente icke att underkasta sig en så stor fara för att komma dit; ty gården är icke bättre än de som finnas utanför Paris, tillhörige hantverkare och köpmän. Här funnos inga trädgårdar, parterrer, spassergångar, vinberg eller fruktbärande träd, men klippor, berg och branter, varifrån vattnet, som användes till qvarnar och andra verk, nedstörtade med besynnerlig styrka. Man såg på väggarna inga tapeter och inga andra stolar i rummet än av träd. Några tavlor hängde på bara muren; deribland var ett porträtt av Pålska Stormarskalken Keniupolski. Riksmarsken hoppades, att snart med honom komma i handgemäng, och berömde högligen hans mannamod. Han berättade, att då han en gång var i fält med Ryssarne emot Pålackarne, har ryckt ur deras händer 30 Pålska adelsmän, som de följande natten ämnade döda. Jag kan ej nog beklaga denna nations öde, som ej krigar mot hyfsade folkslag, utan mot Ryssar, Turkar och Tartarer. Som Ambassadören ej kunde tala svenska med Riksmarskens fru och dotter, lät han Bureau spela och sjunga för dem en half timma. Man bar fram konfektyrer i fayence-porcellaine och satte dem på bordet utan duktyg. Man drack vin med socker och, som de bruka, även uppblandat med kryddor; med ett ord, vi träffade här uti ett ringa hus en stor man, som säkert intager ett rum i historien vida över dem, vilka byggt de präktigaste slott och gårdar.

Den 12:te firade Svenskarna sin helgdag; ty de räkna en dag i de stora helgdagarne mera än vi, till åminnelse av en stark pest, som i fordna tider härjat Sverige.

Den 13:de reste Enke-Drottningen ut till Riksmarskens gård för att promenera. Tio herrar, ibland vilka var Riksmarsken sjelf, och Riks-Amiralen redo för hennes vagn. Denna drogs av 3 hästar med svarta täcken, som hängde ända ned till jorden. Den andra vagnen var även svart, men begge kuskarne voro klädda i gult, som är regerande Drottningens livre. Hon helsade vid förbifarten av Ambassadörens hus även på betjeningen, som stod uti porten.

Den 15:de hade jag tillfälle att se samtliga Riks-Råden under det de foro till slottet. Jag tyckte mig märka, att Riks-Skattmästaren var utav alla mest firad. Sedan gick jag med Sten Båht till Rännarebanan, der jag såg åtskilliga krigsmaschiner försökas; ibland annat var bomb- och granat-kastning med mörsare.

Den 16:de rådgjorde jag och vår prest med Hof-Kansleren angående stället, varest vi borde begrava en av Ambassadörens Sekreterare, J. Grosse, som avlidit dagen förut. Sedan vi överlagt med Drottningens Informator (41) och Pastorn i Tyska kyrkan i deras bibliotheker, stannade vi i det beslut, att begravningen icke borde ske i någon kättersk kyrkogård, ehuru Drottningen gav oss frihet att dertill välja vilken vi ville. Vi utsågo i stället ytterst på Södermalm en kulle, som de kallade Calvarieberg, och der ett kors av sten, som var upprest 1096, ännu stod qvar. (Ett kalvarieberg har funnits ungefär där nu Katarina kyrka i Stockholm ligger, troligen i förbindelse med det Helga kors kapell, som låg på platsen, årtalet som nämns av författaren finns det inga säkra belägg för.) Vi begrovo honom här kl. 11 om aftonen med vanliga katholska ceremonier och utan något buller av den församlade menigheten. Drottningen lät korrt derefter på sin bekostnad uppresa åt honom på detta ställe en gravvård, vartill inskriften på latin av mig författades.

Den 25:te var jag hos Joh. Lehusen, som jag förut nämt varit Konung Gustaf Adolfs Sekreterare. Han berättade mig huru Konungen korrt före Tyska kriget skickat kommissarier till Lübeck, för att vara närvarande vid den fredsunderhandling, som der förehades imellan Kejserliga och Danska Ministrarne. De Svenska hade skickat Lehusen förut med bref till Kongressen, varuti de begärde att deruti få deltaga; men Lehusen kunde icke få tillfälle att avlemna brevet, ehuru han anmält sig både offentligen och enskilt. Förtretad över tidens utdrägt, beslöt han att direkt resa hem till Konungen, som då var i Nyköping, och blef högst förtörnad över en sådan vanheder. Lehusen avfärdades strax tillbaka, och tog vid återkomsten med sig en Notarie och tvenne Lübska Borgare, vilka bevittnade att han velat uträtta sitt ärende. Saken bidrog imellertid mycket att stadga Konungens beslut angående Tyska kriget.

Den 19:de var Ambassadören bjuden till middagen av Riksmarsken De la Gardie. Riks-Drottset Amiralen Joh. De la Gardie, Hofmarskalken Axel Banér, samt Riks-Råden Math, Soop, Pehr Sparre, Danska Residenten Wiebe, flera Svenska Överstar och hela Ambassadörens svit voro även der. Maten inburs av Adelsmän, men just icke tillagad efter vår smak. Konfektyrerna voro desto bättre och föreställde små djur och blommor, allt efter naturen. Man spisade i tre timmar och drack vin för 200 R:dr. Sedan borden voro borttagna, dansade man och drack oupphörligen långt in på natten.

Maj.

Den 1:sta. Emedan Ryska Residenten ej avlagt besök hos Ambassadören, och vi ändå hade lust att se och tala vid detta folk, gick jag med vår prest och tvenne andra till hans hus, under förevänning att helsa på Ryska presten. Vi funno der i hans osnygga kammare sjelva Residenten, som satt och drack med tvenne Skottar. Han bjöd mig strax jag kom in brännvin och sedan öl. Åtskilliga helgonbilder av träd, men ganska smutsiga, stodo här och der i vråarna. Presten var alldeles olärd och kunde icke annat språk än det Ryska. På sängen lågo 6 à 7 trasiga gossar, som läste över några lexor; jag kan ej begripa varföre de skulle åtfölja Beskickningen. Endast Residenten kunde tala Tyska. De bemötte oss för öfrigt vänligt och glatt samt togo oss i hand då vi gingo vår väg.

Den 2:dra besåg Ambassadören i Riks-Amiralens sällskap skeppsmagasinerna och hela flottan. Vi voro även om bord på ett skepp, som var 60 steg långt, hade 4 däck och verkligen större än både Amiralens och Riks-Drotsets hus här i staden. Vi togo även arsenalen i ögonsigte, varest lågo 5 à 6 rader kanoner, som Svenskarna tagit ifrån Ryssar, Pålackar och de Kejserliga. På slottsborggården lågo även 10 stora kanoner, som Kon. Gustaf Adolf tagit av Ryssarne. De voro förträffligt väl arbetade, med emblêmer och Ryska bokstäver. De tvenne största voro 10 fot långa. Imellan dem var lemnad en gång, på vilken maten bars upp i salarna ifrån Kongl. köket. Detta sker alltid under musik med pukor och trumpeter. Slotts-kapellet, som vi även besökte, underhölls av marmor-pelare, vilka kommit ifrån Finland.

Den 3:dje uppvaktade Ambassadören Enke-Drottningen, som han nu ej sett på någon tid. Han spelade kort med henne, Prinsessan av Pfalz och Avaugour; vi stodo omkring. Jag tror aldrig att jag får se så mycken höflighet, blandad med så stor skönhet och majestät, som hos denna Drottning. Hon berättade för Ambassadören sin plan, att på en ö mitt emot staden uppbygga ett lustslott och lät framtaga ritningar på sjelva byggnaderna och trägårdarne; hon hade förfärdigat dem sjelf. Det var förunderligt att höra hennes insigt i byggnadskonsten, huru hon talade om Doriska, Joniska, och Corinthiska ordningen och om de ställen, varifrån materialier och konstnärer borde tagas, om rätta tiden till byggnaden, om kostnaden m.m. (42). På det Ambassadören så mycket bättre måtte förstå hennes mening, bjöd hon honom följande dagen ut att taga ön i ögonsigte.

Ambassadören åkte med Enke-Drottningen och Prinsessan av Pfalz; Riks-Amiralen var även med, vilken, ehuru gammal, ej är trumpen och ledsam. Ambassadören ledde Drottningen och vi hennes Hof-fruntimmer uppför höga berg; vi åkte sedan omkring hela ön. Drottningen hade på ett ställe låtit uppslå ett tält, som var avdelt i flera rum: der serverades vin och konfektyrer i överflöd. Ambassadören följde Drottningen hem och talade med henne en lång stund i hennes kabinett, då han, tillika med Pfaltziska Prinsessan, satt, men vi andra blevo stående. Varennes roade på befallning Prinsessan med några ariers avsjungande. Det berättas eljest, att Enke-Drottningen efter sin Gemåls död ej tålt dylika nöjen. Gernande sade mig att hon, så ofta samtalet med Ambassadören fallit på högstsal. Konungen, utbrustit i tårar och utropat: “mein glück ist gestorben”. Hon har även orsak till oro, ej allenast för saknaden av sin Gemål, utan även för den noggrannhet, varmed hon nu uppassas; vi sågo derav prof, då hon under samtalet påmintes vad klockan var slagen. Ambassadören steg då strax upp; Drottningen yttrade: “De måste visserligen hava flyttat uret.“

Den 5:te foro vi ut till Erik Larsson von der Lindes lantgård (43). Som våren nu gjort alla åar och sjöar segelbara, reste vi sjöledes. Vi funno här ett hus, som inuti överallt var beklätt med tapeter av gyllenduk. Bordet var serverat med utvalda rätter; fat, tallrickar, skålar och bägare voro av silver. Hans begge systrar, Lisa och Vendla, voro likväl största prydnaderna på detta ställe, som annars var så behagligt i anseende till dess trägårdar, orangerier och vattenkonster. Jag tyckte mig vara i sjelva Frankrike.

Den 7:de. Som årstiden nu började gynna avresan, tog Ambassadören i dag, uti Rådets närvaro, avsked av regerande Drottningen med ett tal på latin, emedan hon nu började förstå detta språk. Hof-Kansleren Salvius svarade även på latin. Ambassadören hemfördes av tvenne Riks-Råd. – Jag gick i dag med mina kamrater ner till hamnen, dit Holländska skeppen voro nyligen ankomna; de införa i synnerhet vin, socker, ost, nötter, fayence, gips, fin väfnad och mera sådant, som Svenskarna behöva. – I dag dog även Thure Liljesparre, en beskedlig och redlig man, som, under namn av Prestaf, förestått Ambassadörens hofhållning. Han hade alltid suttit till venster om mig vid taffeln, och som Sekreteraren Grosse, vilken vi begravde för 20 dagar sedan, varit min granne till höger, hade jag derav anledning till dödsbetraktelser.

Den 8:de uppvaktade Ambassadören Enke-Drottningen för att taga avsked. Han talade dervid fransyska och Pfalz-Greven var tolk. Vi fingo alla kyssa Hennes Maj:ts hand. Han hade sedan företräde hos Rådet, der han talade latin, fastän alla Riks-Råden, utom Drotset, både förstodo och talade fransyska. Man stod då å ömse sidor och Ambassadörens svit på ett litet avstånd. General De la Gardie och Amiralen spisade enskilt med Ambassadören till middagen. Han besökte på eftermiddagen Pfalz-Greven, som, ehuru han bodde högt upp i slottet, likväl emottog honom nederst vid trappan och följde honom ända ned till vagnen. Ambassadören besökte vid hemfarten von der Linde, vars hus är det vackraste i hela staden. Vi sågo der en stor samling av målningar och porträtter av de största mästare i Europa, som blivit tagen i Würzburg, München och andra Tyska städer, intagna genom Gustaf Adolfs segrande vapen. Vid hemkomsten emottog Ambassadören Riks-Råden P. Sparre och Hof-Kansleren Salvius, vilka på regerande Drottningens vägnar lemnade honom en guldkedja med hennes porträtt, infattat i briljanter. Enke-Drottningen, som kunnat undandraga sig en dylik frikostighet, gav honom även sin högstsal. Gemåls porträtt med briljanter, under vilket de Tyska verserna stodo, som jag förut anfört; hon gav åt oss alla smärre kedjor med en guldpenning. Ambassadören underlät icke att visa sin heder emot dem, som tillförde honom dessa skänker.

Den 9:de tog Ambassadören avsked av Riks-Råden efter vars och ens stånd och värdighet.

Den 10:de besåg jag, i sällskap med Sten Båth och Gust. Horn, Fältmarskalkens slägting, Kongl. Skattkammaren, der rikets dyrbaraste saker förvaras. Ibland det märkvärdigaste som der visades, var ett svart och krokigt horn, som det berättas att en Svensk Adelsman tagit av den onde, som, under en bocks skepelse, med honom en julnatt haft en lång och allvarsam strid. Mannen och dess efterkommande hade sedan till åminnelse burit namnet Trolle; hornet var nu bildat till ett vackert drickes-kärl, prytt med fyra silverfötter. Här funnos även 4 stora förgylda silver-pokaler av fyra eller fem fots höjds uti vilka man kunde nedstoppa ett litet barn; dessa kallas välkommor,och kunna uti dryckeslag tömmas 10 till 12 gånger; ett vattenbäcken av silver, 5 qvarter brett och ej längesedan arbetat; ett vackert svärd av damascherat stål, med vilket Konungarne fordom dubbade Riddare; ett pilkoger, prytt med smaragder, vilket Konung Gustaf Adolf fått av Tartar Kan; tvenne glober av silver, som han fått av staden Nürenberg, förtjena vidare all uppmärksamhet. Dessa sistnämda öppnades på mitten, då öfra delen tjente till lock och den undre till en rymlig pokal. Det öfriga bestod nästan endast av krigsbyte, som Gustaf Adolf tagit i Würzburg och München, i synnerhet tavlor av de största mästare, såsom Albert Dürer och Lucas (Cranach?) uti Bibliska Historien, samt av en Schopfer, Refinger, Burgmaiter och Fesele i den profana. Större delen voro prydda med Bayerska vapnet och infattade i ramar av purt guld, vilket under vägen ej heller tagit någon skada. Jag vill blott nämna en Mariabild, gjord av den sista Konungen Sigismund i Pålen, och av honom skänkt till Hertig Wilhelm av Bayern. För en älskare av vår gudstjenst som jag, kunde det icke vara annat än påkostande att se så många krusifixer, kalkar, Biskops-stavar m. m., som blivit rövade från våra katholska kyrkor i Tyskland; några voro av purt guld, samt fullsatta med ädla stenar. En stor bägare av agat med lock av samma slag, visades mig även, jemväl ett horn av en enhörning av mer än en manslängd. Ett kabinett av Romerska guld- och silvermynt, ifrån Julius Cesar till Adrianus, förvarades här i skåp och lådor; var och en Kejsares låda innehöll 108 mynt.

Den 11:te, som var den 1:sta efter gamla stilen, reste vi ifrån Stockholm. Vice-Amiralen följde oss till slupen, som låg nedanför slottet, på det man derifrån skulle se vår avresa. Efter 4 timmars sjöresa kommo vi till Dalarön, der vi stego om bord på ett större skepp, på vilket vi den 12:te seglade förbi Elfsnabben, som har en hamn, men alldeles ingen handel. Vi utstodo de följande dagarne åtskilliga besvärligheter på sjön, emot vilka ingen visade sig härdigare än Gustaf Oxenstjerna, Riks-Drotsets son, som, tillika med Nils Gyllenstjerna och Jac. von der Linde, gjorde Ambassadören sällskap.

Den 17:de foro vi i land till Danzig och rodde en hel mil imellan Svenska vaktskeppen, som blockerade hamnen, för att uppbära sjötullen, vilken berättas stiga till 1,400,000 R:dr. De saluterade oss med täta styckeskott. – Ambassadören höll här sitt bord sjelf, och vi fingo således mera leva på fransyska viset än i Danmark och Sverige, der vi måste rätta oss efter landets smak, emedan vi lefde på detsammas bekostnad. Det överflödiga drickandet, de många kryddor, såsom peppar, kanel, saffran, muskott, honung och socker, som der blandas i maten, kunde ej vara oss så behagliga, som vi annars hade orsak att vara nöjda med deras frikostighet och välmenig.

TILLÄGG.

Bref ifrån Råds-Pensionären Jean de Witt, dat. Stockholm den 11 Februari 1669.

Min Herre!

Jag har bekommit ert Bref av d. 11 Januari, vari jag funnit den 1:sta artikeln av Traktaten i Aachen; förslaget av den 5 Okt. sistl.; edert och General-Staternas beslut av den 10 December; Konungens av England tankar om garantien, samt Konungens av Spanien fullmakt till avslutandet av ett nytt definitift förbund. Jag skall icke glömma att vid tjenligt tillfälle göra bruk av alla dessa akter, enligt General-Staternas avsigt och på det sätt de föreskrivit, så snart som de styrande här i landet återkomma, det vill säga omkring 14 dagar. Jag får säga Er, till svar på ert bref, att Hr Silverkrona berättat mig, före sin avresa härifrån, ävensom att Hr Riks-Kansleren sedermera givit mig tillkänna vid de underhandlingar jag haft med honom, att som detta Hof värderar Deras Högmögendes vänskap framför något annat, hade det beslutat att ingå en närmare Allians-Traktat med dem, och i denna avsigt avsäntt Hr Silverkrona, att meddela Er vad den skulle innehålla. Jag har icke visat mig nyfiken att upptäcka någon del derav, helst jag var säker, att man derom ville lemna Er den första underrättelsen, och att jag sedan tidigt nog skulle få del derav, om Deras Högmögende tyckte, att saken förtjente deras uppmärksamhet. Jag skulle ej underlåtit att avlocka Hr Silverkrona och de andra Herrarna vid styrelsen här i landet denna hemlighet, om jag funnit dem av den tanka, att i nuvarande omständigheter Deras Högmögende skulle vilja ingå någon allians på andra vilkor än en fullkomlig reciprocitet. I sjelva verket är min tanka, att varje Traktat mellan Furstar och Stater alltid böra vara lika till bådas förmån, derest icke en av dem vore nödsakad att göra någon särdeles kostnad till den andras försvar; ty det är icke blott en lika skam för den givande som för den emottagande, utan det kan till och med icke vara möjligt, att en verklig och inbördes högaktning kan råda mellan tvenne allierade Furstar eller Stater, av vilka den ena betalar och den andra säljer den gemensamma alliansen. Jag har talat ur denna ton med Hr Sten Bjelke, då jag språkat med honom om en ny Traktat med Spanien; jag har tvungit honom att ingå i mina tänkesätt, och jag har övertygat honom, att det varken skulle vara hederligt eller billigt, om, då man gjorde en ny Traktat med Spanien, man fordrade några subsidier, undantagande för den tid man nödsakades ställa upp troppar till dess försvar, eller då man gjorde någon annan särskilt kostnad för detsamma. Men alla de andra härvarande Rådsherrarne äro av en helt olika tanka.

Jag bör icke destomindre tillägga, att, ehuru jag på ena sidan tror, att det icke är hedrande för en stat, ej heller särdeles nyttigt, att förena sig med en annan, under vilkor att betala subsidier, vilka icke äro av någon förmån för dem begge; tycker jag, å andra sidan, att man icke bör försumma den fördel man kan draga av en billig utdelning av några penninge-summor, i synnerhet i ett land, der allt är mycket dyrt, der man är van att depensera mer än man äger, der man icke gör någonting för intet; der var och en föredrager det enskilta framför det allmänna; med ett ord, der ingen skulle göra ett steg för det allmänna, om han icke vore viss på, att finna sitt enskilta intresse deri. Har finnas Herrar, som äga 60 à 70,000 Riksdalers årlig inkomst, vilka dock äro otillräckliga; här givas andra, vilka, utan att äga utomordentliga inkomster, giva ut varje år, endast för vin, 4 à 5000 Riksdaler. Med ett ord: här ges icke någon, som icke behöver, antingen fördelar av kriget, eller gåvor av Sveriges allierade. Det är härigenom (penningar), som Frankrike alltid berett sig ett parti härstädes; det är härigenom, som Konungen av England gjort detsamma under sista kriget; och det är detta medel man måste begagna, om man vill förmå detta Hof att absolut övergiva det Franska partiet, för att gå över till motsatta intressen.

Jag anser detta till och med vara enklast, minst i ögatfallande och minst förnärmande, emedan man med 20,000 R:dr i presenter skall göra mer än med 200,000 i subsidier. Hr Thinne skall muntligen säga Er huru och till vilka man bör utdela dem; han tycker man bör övertala Spanien att göra denna utgift, och derest man icke kan förmå det dertill, så bör England och Deras Högmögende icke draga i betänkande att åtaga sig detsamma. Det var för någon tid sedan, som jag tog mig friheten att meddela Er, att jag av säker hand fått veta, att man skulle göra Drottningen ett särdeles nöje, om man gjorde henne en skänk av en liten spel-jagt, varmed hon kunde segla härifrån till ett lust-slott, som Hennes Maj:t låter bygga (44), ty jag gör, i frågan om skänker, ingen skillnad imellan denna Prinsessa och de enskilta makt-ägande härstädes, helst hon icke har något att säga i avseende på finanserna och ofta är utan penningar; denna present kan icke kosta mer än 2000 R:dr, och man tror här att penningar icke fattas oss. Om Ni kunde förmå Amiralitetet i Amsterdam att göra denna utgift, är jag viss på, att man här skulle kunna ställa sakerna så, att Amiralitetet väl skulle kunna återfå värdet av denna jagt, vid inköpet av de kanoner, som det nu låter upphandla, och vilkas disposition tillhör Kronan.

Det är sannt, att vad man nu fordrar av Sverige, överstiger icke de förbindelser, vari Konungen ingått genom Trippel- Allians-Traktaten; men Ni vet huru lätt man kan komma ifrån en sak, varföre man icke har god vilja, i synnerhet då ett fredsbrott, som alltid har någon förevänning, lemnar åt dem, som garanterat, frihet att bestämma, vem som varit den anfallande. Det är derföre som jag tror, att det skulle vara ganska fördelaktigt, att, på vad sätt som helst, förmå ett litet antal Herrar i denna regering, att ingå i våra intressen.

Anmärkning.

Man ser härav huru orättvist man beskyller blott den så kallade frihetstiden (1720-1772) för venalitet. Konsten var känd långt förut, och hela skillnaden bestod blott deri, att sedan nationalrepresentationen genom 1720 års Regeringsform fick sin andel i ledningen av Rikets yttre angelägenheter, så ansågo utländska Ministrarna det också billigt att erbjuda densamma en motsvarande andel i de korruptionsmedel de hade till sin disposition. Att hon mottog den, hade förmodligen i någon mån sin grund deri, att hon trodde, det hon, genom sin vägran, blott skulle öka andras dividend. Måhända nedtystade också de slugare particheferna sitt politiska samvete med den tankan, att de egentligt bedragna vid denna handel voro de utländska Ministrarna sjelva. Och, i sanning, Sverige hade under denna tid nedsjunkit till en så stor obetydlighet, att de utländska Ministrarnas täflan att vid våra Riksdagar köpa sig partier, ej kan förklaras annorlunda än som en sak, vari deras Hofs och deras egen fåfänga hade mera del än omsorgen för deras Makt. När Baron de Breteuil på 1769-talet inskickade till Hertigen av Choiseul sitt kostnadsförslag för den Svenska Riksdagen, och upptog detsamma till 600,000 Fr., fann också Hertigen att varan kostade mer än den var värd och svarade, att Frankrike vore intresserat i att Sverige bleve mäktigt, icke i att dess partier och deras ledare blevo det, och att det första vilkoret derföre vore ett regerings-sätt, varigenom Konungen erhöll mera makt. Baron de Breteuil uppdrogs att arbeta derpå, även genom väl placerade gratifikationer hos personer av vigt och inflytande. Vi vilje tro, att Hr de Breteuil överdriver, men han anför i sin depesch, att av sådana personer på hans tid i Sverige, ingen utom R. R. Greve Axel Fersen, tillslöt sina händer för det Franska guldet. (Se Flassans Histoire de la Diplomatie Francaise, Tom. VI).


Fotnoter:

(1) Mag. Nicol. Eskilli, då Superintendent i Calmar. Rhyzelii Episcop. D. 2, s. 77.

(2) Claude de mesme Comte d’Avaux, Fransk Ambassadör i Sverige och vid flere Hof, samt i Osnabrug och Münster, var känd för sin redlighet; brevexlade med Lärde. Död 1650.

(3) En i Historien bekant hamn i Stockholms län vid Östersjön i fjerden Mylingen imellan Utön och Muskön. (Se Tunelds Geog. över Sverige, 8:de uppl., 1. D., s. 394.)

(4) Gothland återkom icke till Svenska kronan förr än genom freden i Brömsebro, år 1645.

(5) Förmodligen emedan skeppet och besättningen var ifrån Danmark.

(6) Friskjutsen upphörde genom skjutsfärds-penningarnes påläggande på hemmanen år 1649. Lagerb. Sammandr. 3 D. s. 91.

(7) Här tyckes Författaren vara illa underrättad.

(8) I Stranda härad; i Calmars län.

(9) I Danska resan, s. 56., yttrar sig Författaren under den 12 Sept. 1634: “Ifrån Helsingör kom en ung Svensk Adelsman vid namn Skytte till oss i Köpenhamn. Han var skickad av Svenska Ambassadören att komplimentera och underrätta oss om hans ankomst. Han talade Latin med sådan färdighet, att vår Ambassadör, som är ganska stor kännare av detta språk, icke kunde underlåta att beundra honom. Denna yngling stupade sedermera som Överste i Pommern, och visade derigenom att han ej hade mindre mod än snille, vilket jag här vill anmärka att ej en så värdig yngling må sakna åminnelse.“ Denne var R. R. Baron J. Skyttes äldsta son, Johan, född 1612, död 1636 såsom Överste och Landshöfding över Storgård i Pommern. v. Stiernmans Bibl. Sviogoth. T. 2, p. 541, der hans skrifter uppräknas och hans Epitaphium kan läsas.

(10) Socken i Hanbörds härad, Calmare län.

(11) Författaren har här, som på flera andra ställen, infört Vackra Latinska verser, som han av varjehanda anledningar skrivit till Ambassadören eller fått av honom till svar. Man har, till undvikande av vidlöftighet, utlemnat dem. Samma frihet har man tagit sig med vissa Författarens reflexioner, som för Svenska läsare kunna vara mindre intressanta.

(12) Förmodligen Gista socken i Skärkinds härad.

(13) Socken i Östkinds härad.

(14) I Jönåkers härad.

(15) Författaren tyckes här även vara illa underrättad. Nyköping brändes av Hättebröderna i Kon. Alhrechts tid, och sedan är ej någon brand bekant förrän 1665.

(16) Riks-Marskalk och Riks-Råd.

(17) Drottning Maria Eleonoras Hofmarskalk och sedan Riks-Råd.

(18) Son av den store Riks-Kansleren Greve Axel Oxenstjerna; han var sist Ambassadör i Osnabrug och Riks-Råd.

(19) Johan Casimir, gift med Catharina, dotter av Konung Carl IX.

(20) Förmodligen Christina Magdalena, född 1616, gift med Mark-Greven Fredrik VI till Baden Durlach, varigenom hon blef stam-moder åt Kon. Gustaf III.

(21) Han blef sedan Friherre och Riks-Råd.

(22) Drottning Christina, Konung Gustaf II Adolfs dotter.

(23) Maria Eleonora av Brandenburg, Enke-Drottning efter Konung Gustaf II Adolf.

(24) Till Ekebyholm, kallades, för dess många och vidsträckta Resor; Resare Bengt. Död i Riga 1643.

(25) Han var Riks-Råd, Riksmarsk och General Fältherre, m. m.

(26) Anna Margaretha Sture.

(27) Hennes mor var Ebba Leyonhuvud.

(28) Chiaux ar ett slags portvaktare, och Chiann-Bachi en person, som ledsagar fremmande ministrar till audiens-rummet.

(29) Kongl. Riddarholms-kyrkan.

(30) Man har i denna, så väl som andra berättelser, uteslutit mycket allmänt kunnigt och ännu brukligt.

(30) Ebba Brahe, gift. med Gr. Jacob De la Gardie.

(32) Gyllenhjelm, Riks-Råd och Riks-Amiral, med Catharina Nilsdotter.

(33) Baron Gabriel Oxenstjerna.

(34) Förmodligen Yxkull.

(35) Något dylikt berättas i senare tider om Stor Matts. Författaren beskriver vidlöftigt Fahlu-gruva, som mera för språket än innehållet förtjenar läsas.

(36) Förstördes vid Upsala brand år 1704.

(37) Det synes av det följande, som dessa begge fruntimmer varit von der Lindes systrar.

(38) Sedan Konung Carl X Gustaf.

(39) År 1629.

(40) Förmodligen Jacobsdal, sedan Ulriksdal, vars egentliga försköning ej skedde förrän år 1644.

(41) Johannes Mathiæ, sedan Biskop i Strengnäs.

(42) Dessa kallades Maria Eleonoras luftslott. Hon hade i sin tjenst tvenne Italienska Byggmästare med ansenlig lön, som alltid följde henne vart hon reste; när hon kom till något välbeläget ställe, skulle orten avtagas och ritning göras till ett slott, som der skulle uppbyggas. Deras möda blef rikligen belönt, fast hon annars hade brist på penningar. Lagerbr. Sam. 3 D., s. 88.

(43) Förmodligen Malmvik.

(44) Drottningholm.

1 reply »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s