Minialbum

Dryckeshorn från medeltiden (Norge)

De gamle nordborne voro liksom deras germanske stamfränder i allmänhet lidelsefulle älskare av ståtliga dryckeslag och utvecklade därunder mycken prakt så väl i fråga om gillena som de vid dem förekommande dryckeskärlen. I de isländska sagorna, som vid flere tillfällen och ej sällan i mycket drastiska ordalag lämna målande bilder av vikingatidens bordseder, särskilt vid dryckeslagen, omtalas en mängd dryckeskärl såsom bollar, byttor, bägare, skaftkar och horn. Bland dessa synes hornet intaga hedersrummet, sannolikt därför, att det på samma gång rymde en stor mängd dryck och fordrade en viss händighet vid tömmandet, en konst som tidens dryckeskämpar synas skattat högt. Härtill kommer må hända, att det genom sin form tilltalade ögat och gav konstsmederne tillfälle att med beslag och graveringar visa sin skicklighet. Altnog: hornet spelade en framstående roll så väl vid de enskilda gillena som vid de religiösa festerna.

I regel var det hornet ”från urens panna brutet”, som fick göra tjänst som stomme för detta vår förfäders älsklingskärl; men fornfynden visa, att man hade dryckeshorm av guld och annan metall, av glas, någon gång av lergods och sannolikt även av trä. Ofta voro de utsirade med beslag, av ädel metall samt prydda med graveringar och runinskrifter, stundom med figurframställningar i upphöjt arbete.

Dryckeshorn från Aals prästgäll i Hallingdalen, Norge

Dryckeshorn från Aals prästgäll i Hallingdalen, Norge

Dryckeshorn från Vangens socken i Hardanger, Norge

Dryckeshorn från Vangens socken i Hardanger, Norge

När dryckeshornet först kommit i bruk här i Norden är en fråga, som vi måste lämna obesvarad. Att det skett mycket tidigt är troligt, kanske redan under våra äldsta kulturskeden. Både stenålderns och bronsålderns folk idkade som bekant boskapsskötsel i rätt betydlig omfattning, och egendomligt vore, om de ej skulle kommit underfund med oxhornets praktiska betydelse även såsom dryckeskärl. Behovet brukar vara en god läromästare, och hornet löst från djurets huvud är ju så gott som klippt och skuret att dricka ur. Något fynd av dryckeshorn från ifrågavarande tidskeden är emellertid icke känt; ett oxhorn är visserligen påträffat i en dansk grav från äldre bronsåldern, men om det samma en gång använts som dryckeskärl framgår ej av fyndet. Så mycket veta vi emellertid, att hornet redan under den äldsta bronsåldern användes till blåsinstrument.

Och att lurarna stundom användes såsom dryckeskärl, antyda så väl myten om Gjallarhornet som en och annan gammal saga. Så t.ex. omtalar Gylfaginning om Gjallarhornet, att Heimdal blåste i det samma, då han vid Ragnarök väckte gudarne till den stora världsstriden, och att Mimer brukade det som dryckeskärl, då han drack ur mimersbrunnen. Om ett annat horn, vilket konung Halfdan gav åt konung Rolf i Danmark, berättas, att det ljöd en mil omkring, då man drack därur och viktiga händelser stundade.

Av ett visst intresse i detta sammanhang är, att den äldsta uppgift vi ega om vårt lands invånare omtalar dem såsom bryggande och drickande mjöd redan omkring 300 år före Kristi födelse, alltså vid en tid, till vilken vara arkeologer förlägga övergången mellan brons och järnåldern, samt Julius Ceasars uppgift att germanerne på hans tid drucko sitt mjöd ur uroxehorn.

Det är dock först i den äldre järnålderns kvarlåtenskap vi träffa dryckeshorn bland husgerådet; men nu ganska ofta. De plägade nämligen i likhet med andra dyrbarheter ofta följa sin egare i graven, märkvärdigt nog ofta parvis, även där endast ett lik blivit jordat. De dyrbaraste dryckeshorn från denna tid, som någonsin påträffats i Norden, voro de båda guldhornen, som hittades på nästan samma ställe vid Gallehus i Jylland, det ena 1639, det andra 1734. De vägde tillsammans nära 14 skålpund, motsvarande i vårt mynt ett värde av omkring 15,500 kr. Båda voro rikt sirade med figurframställningar, varjämte kring mynningen på det ena lästes en längre runinskrift, sannolikt det äldsta av alla hittills kända literaturprov på skandinaviskt mål.

Även under den kristna medeltiden var dryckeshornet ett mycket vanligt bordskärl och spelade ungefär samma roll som under hednatiden. Det utgjorde gillesbordets förnämsta prydnad; och det synes varit ett allmänt bruk, att förnäma personer skulle ega hela samlingar av dyrbara dryckeshorn. I våra diplomsamlingar, som lämna ett mycket värdefullt material för vår medeltida kulturhistoria, omtalas ej sällan större eller mindre samlingar – ”garnityr” – av dryckeshorn. Sålunda egde en Tuke diäkn i Lund 6 horn år 1238; en Birger Tomasson av Hageby, som lefde 1308, hade 5 horn att skänka åt sina vänner; hövitsmannen Matias Kettilmundsson egde 11 djurhorn, vilka han omkring år 1326 lämnade efter sig; i ett testamente av år 1344 omtalas ”omnia cornua mea vulgariter dicta djurshorn”; en dekan i Lund, som lefde 1404, hade 7 dryckeshorn; os.v. Den på dylika klenoder rikaste man, vi funnit omtalad, är en godsegare i mälartrakten, som i en förteckning över förluster, han lidit under Erik Karlssons krigståg vintern 1469-70, upptager ej mindre än 50 dryckeshorn, och detta från endast en av sina gårdar.

Att dylika samlingar kunde representera aktningsvärda penningsummor är ju påtagligt och framgår för öfrigt av våra urkunder. Vi hava ur de nyss anförda källorna antecknat följande närmare bestämmelser för dryckeshorn, som av en eller annan anledning omtalats: ”Cornua meliora” och ”unum klo cum argento” (1238); ”Cornua bubalina” (1299); ”Cornu rubeum” (1308); ”Cornua nigra” (1330); ”Cornu dictum kloo fabricatum cum argento” (1343); ”Cornu album deargentatum” (1343); ”horn beslaget meth sylff”; silverhorn, förgylt horn o.s.v. I Albrektsvisan omtalas ock ”djurshorn” i ett sammanhang, som visar, att de räknades till husets dyrbarheter.

Särskilt märkliga och dyrbara voro utan tvivel ett par dryckeshorn med namnet ”Gripklo”, vilka ärkebiskop Jakob i Lund år 1410 skänkte till konung Erik av Pommern och hans drottning Filippa; både givarens och mottagarnes samhällsställning borga härför. Oöverträffat i prakt och konstnärlig utstyrsel står bland sina samtida dock det oldenburgska hornet på Rosenborgs slott i Köpenhamn. Det är helt och hållet av silver och rent av överlastat med växtmotiv och arkitektonisk utstyrsel samt ger en talande bild av 1400 talets guldsmedskonst. Men så var det från början ämnat till en kunglig gåva. Konung Kristiern I hade nämligen låtit göra det för att skänka det till de helige tre konungar i Köln, därest han lyckats mäkla fred mellan ärkebiskopen i nämnda stad och därvarande domkapitel. Fredsmäklingen misslyckades emellertid, varför hornet aldrig avlämnades, utan fördes först till Oldenburg och sedan till Köpenhamn.

Nyss antyddes, att dyrbarare dryckeshorn stundom voro namngivna, och härmed är vi inne på ett nytt kapitel i deras historia: deras egennamn. Under hednatiden var det ganska vanligt att med ett särskilt namn utmärka saker, såsom smycken, svärd m.m., på vilka man satte större värde, och detta bruk gick i arv till den kristna medeltiden. I synnerhet tyckas dryckeshornen varit föremål för en sådan utmärkelse. Så snart ett horn genom någon mera i ögonen fallande egenskap, vare sig att denna låg i en ovanlig form eller storlek, dyrbart material, färg eller konstrikt arbete, utmärkte sig framför andra, synes man varit färdig att döpa det. Stundom omtalas hela samlingar av sådana namngivna horn. Som prov på medeltidsmänniskornas uppfinningsförmåga, då det gällde namn åt sällsyntheter bland dryckeshorn, torde följande lilla axplockning ur våra urkunder kunna tjäna: Buckuljækæ, Rinnianden, Brokan och Sylchatten, alla förekommande i den ovannämnde Birger Tomassons testamente till Matias Kettilmundsson m.fl., Bossan, Hæggæskyælge, Plath, Klo, Gamsklo och Gripklo, Krok och Kroka m.fl., alla från förra hälften av 1300-talet. Att påvisa anledningen till dessa mer eller mindre besynnerliga benämningar är i allmänhet ytterst vanskligt, allra hälst som de många gånger är fullkomligt obegripliga. Emellertid ser det ut, som om en liflig fantasi och ett skämtsamt lynne härvidlag spelat en icke obetydlig roll.

Under renässanstiden försvinna dryckeshornen så småningom från stormännens bord. Närmare och lifligare beröring med utlandet gav uppslag till nya former även för dryckeskärlen, och därmed hade hornen spelat ut sin roll vid gästabuden, för att i gynsammaste fall hamna bland konstkabinettens skatter

Bland sålunda åt vår tid räddade dryckeshorn är Ljungby horn med sin pipa det allmännast kända. Om det samma föreligger en hel literatur så väl bunden som obunden form. För denna sin ryktbarhet har det dock mera att tacka den allbekanta sagan, om huru fru Sidsel Ulfstands stallsven en julnatt rövade det från trollen i Maglesten, än sitt konstvärde, ty i detta senare hänseende är det långt mindre värt uppmärksamhet än många av de medeltidshorn, som finnas i museerna i Stockholm, Växjö och Lund m.fl. ställen.

Ljungby horn är för öfrigt ingalunda ensamt om äran att hava tillhört bärgakungen. I Växjö domkyrka fans enligt Samuel Rogberg m.fl. på 1500-talet ett två alnar långt dryckeshorn, ”beprydt med mer än 300 färgor”, som en julnatt rövats från bärgafolket i Trolleklippa nära Voxtorps kyrka i Östbo härad i Småland, och om en nattvardskalk, som använts i Nye kyrka i Östra härad inom samma landskap, berättas en liknande saga. Men ej nog härmed. I den gamla isländska sagolitteraturen förekomma då och då sägner, som ega stor likhet med de svenska och som därtill visa, att våra svenska hornsagor endast är nya upplagor av mycket gamla sagomotiv.

Vad nu särskilt de två å vår plansch återgifna ”julehornen” angår, härstamma de båda från Norge, där de inköptes 1877 för Nordiska museets samlingar, det större i Vangens socken i Hardanger, det mindre i Aals prästgäll i Hallingdalen.

Av dessa är hardangerhornet det bäst bibehållna och ur flere synpunkter det intressantaste. Som bilden visar, prydes det kring öfre delen av inristade figurframställningar i medaljonger, samt stiliserade växt- och djurmotiv. Ämnena för figurframställningarna är hemtade ur Simsons korta, men lysande hjältesaga. Båda medaljongerna hava breda ramar med pärlrand, och inskriften ”Simson” i sena runtyper över huvudfiguren. I den ena medaljongen – den å hornets utbuktade sida – framställes Simson med en repstump över ena axeln samt ett underkäksben i hand, och två mansbilder, av vilka den ena står på huvudet, den andra synes falla baklänges.

Det är antagligen Simsons strid med och seger över 1 000 filisteer, som konstnären här velat skildra. Å hornets frånsida ser man huru Simson rev sönder ett lejon. Anmärkningsvärt nog framställes lejonet här såsom en bevingad drake med svans; men att det är lejonstriden, som konstnären velat återgiva, framgår både av överskriften och hjältens kraftiga hårväxt, som på ett i ögonen fallande sätt blivit framhållen. Tomrummen mellan medaljongerna utfyllas av liljeknoppar samt stiliserade djurbilder, vilka utmärka sig genom en ovanligt rask och om god smak vitnande teckning. Beslaget utgöres av ett tämligen brett munbleck av förgyld mässing med inskriften HELP GOT UNDE MARIA (hjälp Gud och Maria) i 1400-talets minuskelskrift, samt av en skoning med en krönt knopp för hornspetsen. Av hornets inristade ornering att döma, vilken onekligen har ett nordiskt för att ej säga specielt norskt kynne, vill det synas, som om beslaget med sin tyska inskrift ursprungligen varit avsett för ett annat dryckeshorn än hardangerhornet. Härför talar även den omständigheten, att munblecket är för vitt och att det anbragts utanpå ett annat enklare beslag, som tätt sluter sig kring hornets mynning. Ifrågasättas kan för öfrigt, huruvida ens detta senare beslag är det ursprungliga. Det ytterst konstlösa arbetet stämmer åtminstone mycket litet med hornets eljest utmärkt vackra utstyrsel.

Hallingdalshornet, som, att döma av Brunii beskrifning på ljungbyhornet, i huvudsak liknar detta, är till färgen mörkbrunt och har ursprungligen vilat på tvenne fötter. Beslaget är av förgyld koppar och består av munbleck, två band kring hornets kropp och en skoning med en knopp för hornets spets. Emellan beslagets olika delar sitta smala graverade band, som medelst små gångjärn är fästa vid munblecket och ringarna och leda mot dessa, en anordning, som förekommer både på ljungbyhornet och på ett i Kensingtonmuseet i London förvarat dryckeshorn och som må hända tillkommit för att utan vidare möjliggöra beslagets avdragande vid hornets rengöring.

Vad till sist detta horns ålder angår, torde vi utan alt för stort misstag kunna förlägga dess tillkomst till 1400-talet, kanske snarare till århundradets förra än senare del. Rankan kring munblecket tyder nog mera på gotiken under 1400-talets förra hälft än på den s.k. förrenässansen, som gjorde sig gällande under nämnda århundrades senare skede.

Per Gustaf Vistrand, 1902

Kategorier:Minialbum

Märkt som:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s