Bonad från Breareds socken i Halland

Ett av märkligaste dragen i de sydsvenska bondstugornas utstyrsel var den stora rikedom på väggprydnader, som i form av konstvävnader eller annan art av textil slöjd samt målningar ingick i den samma. Av dessa hörde målningarna, vanligen kända under namnen bonader, boningar, täpete och julabonader till stugans allra yppersta stass och framtogos näppeligen annat än vid stora högtider, särskilt julen. Att uppfästa bonaderna kallades därför att ”dra till högtid”, ”juladra” eller ”pinna upp julen” och räknades till årets märkligaste händelser.

Av dylika bonader, som oftast utfördes av allmogen själv, förekomma flere slag, dels sådana, som är målade på väf, bland vilka man skiljer på gavelbonader och ”himlingar”, de senare avsedda för taket över stora matbordet, samt ribbor, ett slags friser, med vilka man klädde sparrar och tvärstänger, dels sådana, som är målade på gråpapper och som man och man emellan kallades ”konterfej” eller ”brefbonader”. I regel utfördes väfbonaderna endast på beställning – detta framgår bland annat därav, att de mycket ofta är signerade med initialerna till ett mans- och kvinnonamn jämte ett å.rtal – under det att brefbonaderna vanligen målades på lager och såldes under hand.

Detalj från bonad

Detalj från bonad från Breareds socken i Halland

Bland mera framstående bonadsmålare kunna vi nämna Klemet Håkansson i Ekeberg, en smålandsbonde, bosatt i Urshults socken, som under tiden emellan 1757 och 1794 försåg sin hembygd samt delar av Bleking och norra Skåne med bonader. Hans arbeten karaktäriseras av dämpade tämligen mörka färger med övervägande brunt och synas med sina rundbågar, uppburna av pelare, och sina ofta förekommande änglahuvud samt bladverk och blommor som dekorationsmotiv vara ej så litet påverkade av 1600-talets smakriktning. Anmärkningsvärt är för öfrigt, att hans målningar ofta är signerade med hans namn och ett årtal. Sålunda läses å en av hans i Nordiska museet förvarade dukar: ”Diese Mahlerarbeit ist gemacht anno MDCCLXXVI durch Clemett Håkansson i Ekeberg”, och å en annan skriver han (1757) lika korrekt en latinsk inledning till sin signatur. Någon teknisk färdighet utöver den vi är vana att se i dylika målningar egde Klemet emellertid icke, och det finnes ingen anledning att i honom förmoda något annat än den själflärde bonden. Efter honom uppträder inom samma bygd en Abraham Klemetsson med signerade bonader, målade fullkomligt i Klemets stil och färgskala. Han var antagligen en son och lärjunge av Klemet Håkansson och målade bonader åtminstone under tiden 1815 – 1834. I västra Småland utövades under 1700-talets senare hälft bonadsmåleriet av en annan bonde, hemmansegaren Per Persson i Lusshult, född omkring 1738, död 1826. Såsom det uppgives, började han redan 1759 måla julabonader och synes blivit en mycket anlitad mästare. Hans målningar är emellertid tämligen klena både i fråga om färggivning och teknik, och hans största märklighet ligger kanske i den omständigheten, att han lärde sina sju barn att måla bonader och därigenom blef stamfader för en talrik målarsläkt, av vilken medlemmar ännu mot slutet av 1870-talet övade ättefaderns konst.

En rätt framstående och flitig bonadsmålare var den småländske klockaren Anders Eriksson i Ås socken i Västbo härad. Om honom föreligga följande biografiska uppgifter, som i detta sammanhang kunna vara av intresse. Han var född 1774 och dog på 1840-talet i Drafö inom sistnämnda församling. Enligt en uppgift hade han till en början varit inskriven som soldat, men snart tröttnade han vid knektlivet och slog sig på att sjunga ut lik och taga upp bordpsalmer vid böndernas gillen, med den påföljd, att han slutligen fick sin klockartjänst. När han började sin målarverksamhet känna vi ej; men det torde inträffat ganska tidigt, ty redan vid 1800-talets början var han i full verksamhet, och de från denna tid bevarade tavlorna av hans hand visa en rätt stor färdighet och säkerhet. Karaktäristisk för hans bonader är den rikedom på växtmotiv, varmed tomma mellanrum utfyllas, samt de vackra, klara färgerna och de om smak vitnande färgsammanställningarna. I likhet med Klemet Håkansson signerade han gärna sina dukar, vanligtvis med initialerna ”A. E. S. pinzitt Anno” o.s.v.

Samtidigt med Anders Eriksson arbetade i södra delen av Västbo tre fämsjöbor: Anders Andersson i Stora Tranhult, av vilken museet äger en duk från 1813, framställande ”de tre vise män”, ”visa och fåvitska jungfrur” med text ur gamla psalmboken och signeringen: ”Anno 1813 i November månad ritad och målad av Anders Andersson i Stora Tranhult i Femsiö socken”; vidare Anders Bengtsson i Bökeberg, en flitig målare, av vilken museet har flere bonader från tiden 1833-1857, däribland ett par från 1834, som är signerade: ”Anno 1834 Uti December månad utritad och målat av ANDERS Bengt Son Norra Bökeberg, Femsiö sokn”, och som visa mycken släktskap med Anders Anderssons tecknings- och målningssätt, samt Per i Dufhult, född 1787, död 1862. Av dessa omtalas Per i Dufhult som den ”värste” (skickligaste) och som den siste, som målade på ”folkavis”. Hans färgbehandling lämnar emellertid både vad smak och hållbarhet angår mycket öfrigt att önska, och det anseende, han åtnjöt såsom målare, synes till stor del berott på jämförelsen mellan hans bonader och 1800-talets sunnerbomålningar, som genom sin dåliga teckning och sina skrikande färgsammanställningar kunna betraktas såsom bonadsmålningens förlorade söner. Sunnerbomålningarna, skämtsamt kallade ”hyalta gastar”, utfördes, särskilt under tiden efter 1850-talet, på spekulation i stora massor av den förut nämnde Per Perssons många både manliga och kvinliga ättlingar och kringspriddes genom ett slags gårdfarihandel över ett jämförelsevis stort område.

I Halland blomstrade bonadsmåleriet både länge och väl bredvid en jämförelsevis högt uppdriven textilindustri, som sedan gammalt stått i väggdekorationens tjänst. Man kan här urskilja åtminstone tvänne skilda målarskolor: den ena med gyltigemålningarna, så kallade av byn Gyltige i Breareds socken, i spetsen, fasthållande i starka bestämda färger vid gamla traditioner; den andra, bäst representerad av knäredsbonaderna och påverkad av Per Hörbergs omkring 1820 i Halland utförda altartavlor, med ansatser till perspektiv, modellering och kostymtrohet i sina figurframställningar.

Vad den skånska bonadsmålningen angår, känna vi mycket litet; endast en bonadsmålare Håkan Kroknäbb, som uppgives varit, verksam i kullabygden, finnes omnämnd. I allmänhet har Skånes, som bekant, högt uppdrifna väfslöjd lämnat material till stugornas ”boning”, och i denna omständighet få vi må hända söka skälet till att måleriet varit mindre gängse bland skåningarna. Säkert är, att de flesta målade bonader, som Nordiska museet hittills lyckats förvärva från Skåne, är alster av de halländske och småländske målarnes penslar.

Från Bleking eger museet flere dikar, som med all säkerhet är målade av blekingsbor. För närvarande kunna vi dock eh namngiva mer än en bonadsmålare från denna landsände, nämligen Sven Nilsson i Härnäs (Kyrkhults socken), mest känd under namnet Tranesven, som lefde på 1830-talet och som i sin hembygd upprätthöll Klemet Håkanssons traditioner.

Den idékrets, inom vilken bondmålarne hemtat ämnen för sina tavlor, är vanligen den bibliska, så väl Gamla som Nya testamentets. Som exempel på huru omfattande denna kunde vara, må nämnas, att en i Nordiska museets samlingar förvarad handskriven s.k. ”målebok” innehåller ej mindre än 126 deviser och språk ur huvudsakligen den heliga historien, vilka tjänat bokens egare som vägledning vid valet av ämnen för hans bildtapeter. Mycket ofta förekomma sålunda framställningar av Syndafallet, Josef och hans bröder, David slår Goliat, Simson och lejonet, ”Ahasweres Gästabud, som stod i 180 dagar”, Elie himmelsfärd, Drottningen av Saba och konung Salomo, Kristi födelse, Herdarnes och de tre vise männens besök i Betlehem, Bröllopet i Kana, De visa och fåvitska jungfrur, Den förlorade sonen samt bilder ur Jesu lidandes historia, alltid med någon lämplig, förklarande över- eller underskrift. Vid sidan av dessa märkas vidare scener ur dagliga livet, såsom bröllopståg, yrkesmän vid olika sysselsättning, kontradanser m.m. Till denna grupp hör en å vår huvudplansch återgiven gyltigemålning från 1800, framställande en kappåkning med överskriften: kiörer undan eller skal i få skam: höp så länge mären orka dra. I ena ra. Ha ha. Det går bra. Ska de köra ifrån os: nä ne näm. Det skal inte ske. Höpp Lätt oss kiöra wakert. Wägen är lång. Ock Beswärlig. Ha ha. De komma till pers”, synbarligen avsedd att framställa de täflandes under farten växlande stämning. En eller annan gång skildras drag ur någon berömd sagohjältes lif, så t.ex huru ”Höljer danske vant seger över Burman” eller huru ”Riddaren Sante Göran frälsar jungfru ifrån drakan”, samt sinnebilder. Bland de sistnämnda förekomma ej sällan lyckohjulet eller ”världens ostadiga lycka”, »Leyonet strider emot Enhörningen” och ålderdomstrappan eller människans lifsåldrar.

Om perspektiv och komposition i vanlig mening kan man i fråga om alla dessa bonader knapt tala. Bilderna framställas uppradade bredvid eller stundom över var andra; särskilt var detta senare händelsen då den ena bilden tänkes stå bakom den andra; hus, stadsportar och träd återgivas i regel mindre än de vid dem tecknade människofigurerna o.s.v. Dräkterna liksom staffaget är hemtade från samtiden. Konstnären drog aldrig i betänkande att måla bibelns folk i 1700- och 1800-talets dräkter om varandra; och att, för att taga ett exempel ur högen, Josef i egenskap av ”konung Faraos” högt betrodde man, framställes i frack, båthatt och rökande sjöskumspipa eller att jungfru Maria uppträder i rokokodräkt eller en ungmors högtidstass med brokigt förkläde och bindmössa störde ingalunda det högtidliga allvar, som de religiösa bonaderna voro avsedda all väcka och underhålla hos åskådaren. Detta bör ej häller förvåna, om vi blott erinra oss, huru svårt både gotikens och renässansens konstnärer försyndat sig, då det gäller sanningen i det historiska återgivandet. Vi behöva endast kasta en blick på det första bästa gotiska altarskåp i våra museer eller bläddra i våra äldsta illustrerade bibelupplagor för att få en påminnelse härom. Och säkerligen väckte denna frihet ingen opposition hos samtiden. I allmänhet är färgerna starka, men valda med säker, sällan svikande instinkt för harmonisk verkan. Detta gäller i all synnerhet de äldre målningarna. Det är först under bonadsmåleriets dekadansperiod efter 1820-talet, som en försämring i detta fall inträder.

Huru långt bruket av målade bonader går tillbaka i tiden, kunna vi ej nöjaktigt besvara. Som förut antytts eger Nordiska museet ingen dylik tapet äldre än från 1750-talet. Men karaktären i bilderna, målningarnas slående likhet med de norska ”billedtäpperna” från 1500-talet, en likhet som omöjligen kan vara tillfällig, bonadernas samtidiga förekomst i vitt skilda landsdelar och en del om inflytande från gotiken och renässansen vitnande drag, varpå som exempel kunna anföras motiven till indelningsramarna, tapeternas uppdelning i friser, vilka äter delas genom rader av bågar, som uppbäras av kolonner, förekomsten av änglahuvuden och akantusblad såsom utfyllningar av vinklarna emellan bågarna, samt mycket annat visa emellertid, att bonadsmåleriet måste vara en av gammalt övad konst, må hända en ättling närmast av medeltidskyrkornas väggmålningar. I förbigående kunna vi påpeka, att Arboga tänkebok från 1456 omtalar en målad bonad. Intressant är även omnämnandet av ”förmålade bonader” och väggmålningar på ”lakan”, som det heter, vilka tillhörde Vadstena och Gripsholms fatburar under Gustaf Vasas tid.

Att det redan under 1600-talets förra hälft var en allmän sed i vårt land att med målningar pryda hemmen, omtalar Charles d’Ogier i sin dagbok över en resa i Sverige 1634. Han berättar nämligen på ett ställe, som närmast berör förhållandena i Småland, att presternes hus hus voro invändigt över allt på väggar och i tak sirade med målningar. Och att samma bruk var allmänt även bland allmogen inom denna landsände vid anförda tid framgår av friherre G. Djurklous skildring av Unnarsboarnas seder och lif, där det heter, att gamla bonader, till och med från medlet av 1600-talet, icke voro sällsynta. Slutligen må anföras, att då Linné 1749 genomreste norra Småland, fann han allmänt på främre väggen i bondstugorna en målad tapet, kallad bonad, på vilken ”de tre wise män avskildras, som rida til Jungfru Maria och Joseph at offra”.

En jämförelse emellan de sydsvenska bonaderna och t.ex. de mycket omtalade dalmålningarna måste ovillkorligen utfalla till de förstnämndas fördel, och vi tro, att var och en, som kommit i tillfälle att närmare studera dessa båda, om vi så få säga, målarskolor, skall dela friherre Djurklous uppfattning, då han säger, att i teckning och figurernas proportioner stå de sydsvenske sockenartisterne långt före dalamålarne, och att deras uppfattning av ämnet är vanligen mera okonstlad än dalkarlens, vars minnen och erfarenheter från vandringar till och från samt vistelse uti huvudstaden icke sällan inkrånglat hans framställning.

Per Gustaf Vistrand, 1902



Kategorier:Kulturföremål, Minialbum

Taggar:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: