Hantverk

Väggur från 1600- och 1700-talen.

Urmakeriet har i vårt land varit ett länge utövat yrke. Den här först kände urmakaren är den redan under 1400-talets början omtalade vadstenamunken Andreas Jacobi (död 1438). Till en början tillverkade man emellertid endast torn- och byggnadsur eller s.k. ”segerverk”, och av ”segermakare” känna vi utom den nämnde munken rätt många, vilka varit verksamma i olika delar av landet. Urmakarna, vilka antagligen sedan 1400-talet tillhört klensmedernes skrå, skilde sig från detta den 12 april 1695, då de enligt Stockholms borgmästares och råds beslut fingo sin egen skråordning. En av de främst bidragande orsakerna till denna för urmakeriyrkets utveckling så viktiga händelse, var den alt jämt växande tillverkningen av finare ur, såsom pendyler, fick- och väggur m.m. Dessa ur, vilkas invecklade mekanism ställde helt andra anspråk på sina mästare, än vad de gamle segermakarne kunde gå i land med, började tillverkas i vårt land vid det 17:de århundradets ingång. I Paris och Nürnberg fingo urmakarne tidigt egna ämbeten, på förstnämnda ställe 1544 och i Nürnberg 1565, under det att Köpenhamns urmakare bildade eget skrå först 1755. Stockholms nybildade urmakarämbete sammanträdde första gången den 12 juni 1695 under åldermannen Johan Widemans presidium; bisittare voro då Anders Norman och Niklas Vogel.

vaggur-1600-tal-1700-talet

Efter denna korta återblick på urmakeriets historia övergå vi till de å vår plansch avbildade tre uren. Det från flere synpunkter sett intressantaste av dessa är, såsom vi strax skola visa, det, som avbildats överst å planschen. Detta väggur, som å baksidan är märkt Melchior Prutscher / Stockholm, visar härigenom, att det utgått från den framstående hovurmakaren Melchior Brutschers (Preutzer) eller Prutschers verkstad i Stockholm. Brutscher utövade där urmakeriyrket antagligen redan på 1630-talet, men säkert under åren 1641-1671, och fick värdigheten av hovurmakare redan under drottning Kristinas regering. För oss eger han ett särskilt intresse såsom varande, om ej den förste, så åtminstone en bland dem, vilka i Sverige först började tillverka finare urverk; sådana av utländskt fabrikat hade förekommit här redan på 1500-talet. Namnet Brutscher tyder på tyskt ursprung, och sannolikt är, att Melchior utom landet, må hända i den märkliga hantverkstaden Nürnberg, utbildat sig till den skicklige mästare, han i de få till våra dagar bevarade arbetena visat sig vara. Det ligger nära till hands att antaga, att han åtföljt de främlingar, vilka strömmade hit under trettioåriga krigets dagar. År 1641 var han emellertid, såsom redan nämnts, bosatt som urmakare i Stockholm, och såsom sådan verkade han till sin död 1671. Brutscher tillhörde således, fastän blott tillverkare av mindre urverk, det gamla klensmedsämbetet och fick ej uppleva det för Stockholms urmakare nyss nämnda märkesåret 1695. Omkring 1630 ingick han giftermål med den här boende Maria Hartman, dotter till en Engel Hartman från rhentrakten, vilken 1621 inflyttat till Stockholm, där han sedermera blev hovskräddare. Av de fem barn Brutscher efterlämnade, upptog en av sönerne, Johan, vid faderns död dennes yrke och fortfor antagligen att utöva detta till inemot 1706. Om Brutschers levnadsöden känna vi för övrigt föga. Av hans arbeten hava, så vitt är känt, endast få blivit bevarade till vår tid. Av dessa eger Nordiska museet ett, det här avbildade, och Nationalmuseet tre, de senare s.k. polska ur eller resur. Detta slags ur, som oftast är av kvadratisk form, hava horisontal urtavla och voro ganska vanliga på 1600- och 1700-talen. Såsom namnet anger, begagnades de på resor och förvarades då vanligen i en låda eller i ett etui med öppning å locket för urtavlan, vilken åter täcktes av ett särskilt lock. Ett sådant resur, förfärdigat 1561 av den danske urmakaren Steffen Brenner, överlämnades av konung Fredrik II till den 7-årige prins Kristian, då denne började sin skolgång i Sorö 1584. Av de brutscherska resuren är två av kvadratisk och ett av cylindrisk form; ett bär signaturen Prutscher, de två övriga är märkta Brutscher.

Nordiska museets av Brutscher förfärdigade väggur har verk med spindelgång samt självslag för heltimmarna. Så väl visaren som urfodret (se slutvignetten), orokloven samt några av urets övriga inre delar är synnerligen väl arbetade i mässing och prydas med en rik ornering i genombrutet och graverat arbete. Verket är fäst å en cirkelformig, driven och ciselerad tavla av förgyllt kopparbleck, som är fastnitad å en järnplåt. Tavlans åtsida smyckas ytterst av en bård, en halvupphöjd stiliserad blom- och bladranka i måttfull barockstil. Fältet inom den ur tennplåt skurna sifferringen, prydes av ett med puns utfört mönster av stiliserat växtmotiv. Uret hänger i en under senare tid tillsatt ring, som är nitad vid ett profilerat överstycke, ornerat i överensstämmelse med bården. I sin helhet lämnar uret ett gott vittnesbörd om den höga ståndpunkt hantverket här innehade under 1600-talet och utgör en heder för så väl urmakaren som för den stockholmskopparslagare, vilken sannolikt utfört den smakfulla omfattningen. Uret (höjd 0.5, bredd 0.39 meter) inköptes år 1893 å herr C. Hammers auktion i Köln.

Huru vida de två återstående å planschen synliga vägguren är av inhemskt ursprung, är tämligen ovisst. Antagligen är de från Tyskland. Det enas signering synes nästan hänvisa härpå. Till konstruktionen påminnande om det brutscherska uret, skilja sig båda från detta genom orneringen, tavlornas profilering samt arbetets gedigenhet, varuti dessa är det förra betydligt underlägsna.

Det för det brutscherska vägguret utmärkande vackra ramstycket av driven koppar ersättes å de andra av dylika av tunn pressad, ursprungligen försilvrad mässingsplåt, och det förras prydliga urfoder av mässing har fått vika för sådana av slät järnplåt.

Det å planschen till vänster återgivna, för övrigt ganska smakfulla vägguret visar sig med något överlastade ornering av keruber, kerubhuvud, fruktfestoner m.m. tillhöra den senare barockstilen, d.v.s. slutet av det 17:e eller början av det 18:de seklet. Uret (höjd 0.44, bredd 0.35 meter), som är försett med gångverk med spindelgång och pendel, har tim- och minutvisare. Det inköptes år 1892 å herr C. Hammers auktion i Köln.

Vad slutligen det tredje uret angår, det till höger å planschen, förskriver det sig från rokokotidens början eller tiden omkring 1720. Ramstycket prydes med det för rokokon utmärkande snirkelmönstret. Sifferringen, som är av mässing, är nedtill märkt med urmakarens namn: Joh. Conrad Müller. Det med självslag försedda verket liknar för övrigt det föregående. Detta ur (höjd 0.44, bredd 0.36 meter) inköptes år 1883 å auktion i Göteborg.

Carl Palm, 1902

Kategorier:Hantverk, Kulturföremål

Tagged as: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s