Stuga i västra Vingåkers socken i Södermanland.

Västra Vingåker i Oppunda härad av Nyköpings län är Södermanlands till ytinnehållet största socken. Gränser äro i norr Hjälmaren, i nordväst och väster Närke, i söder Östergötland, i nordost Österåker, Julita och Floda socknar af Södermanland samt i sydost Östra Vingåker i samma landskap. Västra Vingåker bildade förut till sammans med Östra Vingåker, Stora Malm, Sköldinge och delar av Julita och Floda församlingar Stora Vingåker, vilken benämning ännu då och då förekommer för Västra Vingåker ensamt.

Namnet Vingåker har blivit härlett från Vikingsakir, hvilket ord, förutom en oblatask i Västra Vingåkers kyrka, flere gånger förekommer i handskrifter från medeltiden och tidigast å ett pärmbref af år 1387, nu å Riksarkivet; men att blott i följd af denna gamla benämning draga den slutsatsen, att Vingåker varit ett stamhåll för vikingar, ett annat Jomsborg, vore tvivels utan orätt. Emellertid har så skett, och därvid har man fått någon hjälp av en gammal sägen om en segelled, som genom Vingåker skulle förenat Hjälmaren med Nyköpingsskären, och av vilken sjöarna Långhalsen, Viren, Kolsnaren och Öljaren ännu skulle vara en återstod. Denna gamla sägens trovärdighet faller likväl för ett sådant faktum som t.ex. det, att Kolsnarens nuvarande höjd öfver hafvet utgör 122 fot. Fyndet av en del af en större farkost om åtta par åror, som i början af århundradet en torr sommar gjordes på en äng i Västra Vingåker nära Vingåkersån, har i sin tur varit ett välkommet bevis för riktigheten af den gamla sägnen om segelleden; men häremot kan invändas, att det icke är bekräftat, att ifrågavarande skeppsdel tillhört ett vikingaskepp, hvilket påstående blivit gjort, utan att han lika gärna kunnat tillhöra en af de ”stora järnpråmar”, vilka, såsom gamla rättegångshandlingar upplysa, fordom trafikerat sjöarna i Vingåker.

stuga-vastra-vingaker

En åsikt om namnet Vikingsakir, som förtjänar anföras, är den af R. Dybeck framstälda. Om en på en backe nära Västra Vingåker, kyrka belägen bautasten har Peringsköld i sina Analecta Sudermanniæ antecknat ”Hacksta backe, oskr. steen, der Viking ligger”. Härav och av en annan ännu äldre anteckning om samma sten sluter Dybeck, att Viking varit ett personnamn och bäraren av det samma så betydande, att trakten efter honom blifvit kallad Vikings åker.

Vingåkers befolkning skiljer sig i flere avseenden från invånarne i de angränsande socknarna, en skiljaktighet, som enligt någras mening skulle härleda sig från ovan antydda vikingahärkomst, enligt andra hava finskt ursprung. Stödet för detta senare antagande har blifvit hemtat från några ortnamn med ett tycke av finsk klang, men en närmare granskning har visat, att finskheten i namnen blott varit förment. Vingåkersbon har för öfrigt en typ helt olik den finska. Ansiktsformen är på honom oval, hakan spetsig, näsan rak och ofta liggande i samma linie som pannan.

Vingåker var icke, såsom man ofta ser uppgivet, en av de trakter, som tidigt egde en tät befolkning och en hög kultur. Man behöfver mot ett sådant antagande icke anföra en författares berättelse, om huru den norske konung Sverre på en färd från Östergötland till Värmland så sent som år 1177 irrade kring i Vingåker 6 till 7 dagar utan att träffa någon människoboning. Det, i jämförelse med hvad Södermanland för öfrigt eger, ringa antalet minnesmärken är talande nog. I verkligheten var också Vingåker långt framåt i tiden på alla sidor omgivet av djupa skogar och ödemarker, med endast få samfärdsleder öppna åt omgivande trakter, och med den befolkning, det egde, bosatt blott vid sjöarna.

Av denna avstängdhet, denna skiljaktighet i karaktär, denna ”partikularism”, som bland annat var orsak till ovilja mot giften från angränsande socknar, och varav vingåkersbondens uppgående i den allmänna folktypen blev hindrad; af denna långa avskildhet uppkom också den till en rotfäst vana blivna troheten mot gamla seder och bruk, som ännu i dag utmärker vingåkersbon.

Det mest påfallande draget i denna kärlek till det gamla var länge vingåkersbondens fasthållande vid sin egen klädedräkt, vilken man antagit vara urgammal, men alldeles icke är för vingåkersbonden så egendomlig, som man trott. Det är nämligen visat, att allmogen i andra trakter av Sverige och till och med utomlands burit och ännu t.ex. i Westphalen – bär en dräkt, som blott i smärre detaljer avviker från vingåkersbondens.

Flere sockenstämmobeslut från 1600- och 1700-talen visa, att ”then gamble wackre klädedräckten, eller manéer och sätt på kläder” av allmogen varit synnerligen omhuldad. Det lyckades honom till och med på en tid, då statsmakten icke ansåg något falla utom området för sin befogenhet, att erhålla stadfästelse på en om dräkten träffad överenskommelse. Denna resolution, som till och med stadgade böter för den av allmogen, vilken avlade en dräkt, som allmogen själv av ”berömlig sinnesstadighet” ville bibehålla, meddelades av Kungl. Maj:t den 15 dec 1755; och ännu på 1840-talet, då nämnda resolution råkat i glömska, fanns nog kvar av kärleken till dräkten, att ett försök blev av allmogen gjort att få henne förnyad.

Hurudan är då den dräkt vingåkersbonden bär eller rättare bar när han var ordentligt ”plaggad”, som termen lyder?

Kvinnornas vardagsdräkt om sommaren var en kjortel av vitt bomulls- eller linnetyg, livstycke af blommigt, stundom randigt bomulls- eller sidentyg, med en liten nedvikt krage, och vida vita ärmar; på huvudet bars en kulört — vid sorg, vit duk, viken i trekant och med tvenne af snibbarna lagda kring huvudet och sammanknutna med en ros över pannan, medan den tredje var kastad löst bakåt nacken. Fotbeklädnaden bestod af vita strumpor och skor med stora krusade plösar.

Yfaxlan eller helgdagsdräkten för sommaren utgjordes af en vid vit kjortel, som var fastsydd vid halskragen och kring midjan sammanhölls med ett brett, broderat bälte; förkläde av blått ylle nedtill prytt med brokiga band i tre rader för flickorna och fyra rader för hustrurna. Håret bars uppstruket och omlindades med röda band samt upplades i tvänne valkar; nedom dessa var huvudet omlindat med glitterband, så att intet af håret syntes. Över allt detta sattes ett vitt stärkt och krusat kläde av kammarduk eller annat finare tyg, hucklet, omkring 9 tum högt och hopfäst med en knut i nacken. Hustrurna buro i stället för valkar och band ett vitt kläde, som skylde för håret, och därpå en mössa af skarlakansrött kläde med flat broderad kulle samt hucklet.

Under kallare årstid var vardagsdräkten: gul yllekjortel, tröja af mörkt kläde, så kort, att lintyget syntes mellan henne och kjorteln; vidare randigt förkläde och brokig huvudduk.

Högtidsdräkten var kjortel af skarlakansrött kläde, gjord i likhet med yfaxlakjorteln; därvid fastsytt lifstycke af blommigt eller gult tjockt siden, broderat med silke; grönt, alnsbrett förkläde med garnering nedtill av tre (för hustrur fyra) rader gallriga bruna och gula band; livbälte av rött kläde, tätt prytt med fyrkantiga, avlånga bucklor i drivet arbete af förgyllt silver. Om sommaren nyttjades härtill vida lintygsärmar med stickningar nedtill mot linningarna och upp mot axlarna samt fina vita petsar kring händerna och halskragen; men om vintern en s.k. bindtröja av svart kläde, så kort, att hon blott skylde lifstycket. Ärmarna voro på henne snäva och ned kring händerna kantade med rött kläde, och vid halsen var hon hopknäppt med tvenne stora förgyllda silverspännen. Till högtidsdräkten hörde också huckle, gröna ullstrumpor med utsydda kilar på sidorna samt skor med broderade plösar. Den stårliga dräkten användes af hustrur vid fadderskap, då tillika en svart kappa nyttjades, bröllop os.v.; men av flickor endast, så de stodo fadder eller voro fästepigor, då de därjämte buro två stycken halfalns långa glitterband, nedhängande under hucklet bak i nacken, samt vid det senare tillfället pungtrossen, fast i bältet vid vänstra sidan. Pungtrossen utgjordes af två pungar af silvertyg eller brokigt siden, hängande i långa snodder och försedda med tofsar, alt av röd saffian. I honom förvarades knif, gaffel och matsked af silfver, samt förlovningsringen jämte en liten nåldyna. Därförutom hängde i en mässingskedja bredvid pungtrossen en slida av skinn med en liten fällkniv. Pungtrossen bars äfven av nygifta hustrur, men bortlades efter första barnsängen. Fästepigor begagnade till denna dräkt grön kjortel i stället för röd; då det lyste andra gången, och då den nygifta hustrun första gången efter bröllopet var i kyrkan, bar hon brun kjortel till dräkten.

Kyrkdräkten skilde sig frän denna. Hon bestod av gul kjortel, rött förkläde och livstycke, huckle samt en långtröja af hvitt vadmal.

Begravningsdräkten utgjordes af svart klädeskappa utan ärmar, igenknäppt vid halsen med två stora förgylda silverspännen och framtill fodrad med rött ylle; svart kjortel; gult förkläde och gröna strumpor.

På resor nyttjades kapprock af blått kläde med en liten ståndkrage och en axelkrage, som räckte nedom skulderbladen. Kapprocken fick ej hindra, att någon del av kjorteln syntes nedom.

Karlarnes dräkter voro enklare. I vardagslag bars om sommaren tröja af blått eller svart kläde, utan krage, väst eller ”lifstycke” af rödbrokigt övertyg, knäbyxor av linne, ullstrumpor och skor eller långstövlar.

Vardagsdräkten om vintern och därjämte helgdagsdräkten året om var rock av vitt vadmal, så lång att han räckte ned på halva smalbenet, åtsittande i livet, utan krage, men med uppslag å ärmarna av blått kläde; rött livstycke; knäbyxor af sämskskinn; strumpor och skor. Om vintern nyttjades under rocken en päls av vitt fårskinn, som i sömmar och kanter var försedd med smala snodder af röd saffian. Denna päls, som även var åtsittande, hade uppstående krage af röd saffian. Knappar nyttjades i intet fall, utan blott häktor.

Högtidsdräkten var tröja af vit vadmal, rött livstycke, knäbyxor av sämskskinn med ”knäbälten” af röd saffian med utsyningar och stålspännen, vita strumpor, stickade med ”krus”, skor och gula utsydda handskar.

Kapprocken var lika med kvinnornas, och till huvudbonad nyttjades endera mössa eller hatt. Den senare alltid i helgdagslag.

En anmärkning, som man vid första påseende gärna gör, är den, att dräkten var olämplig för en jordbrukande befolkning; och av jordbruket med dess binäringar har likvisst vingåkersbonden sitt uppehälle. Må hända skulle icke heller dräkten, trots sin ärvda helgd, så länge hava burits, om hon ej på ett utmärkt sätt uppfyllde ett annat ändamål: det att passa till resdräkt. Resor och färder voro vingåkersbondens stora njutning. Sin humle, sitt mjöl, sina hemmavävda lärft och sitt garn, allt ville han utan mellanhand avyttra omedelbart, och det var denna förevändning han begagnade för att tillfredsställa sin lust att vara på rörlig fot. På marknaderna och torgen voro också ännu för ett par tiotal av år sedan vingåkersbonden och vingåkerskvinnan i egendomliga, gammaldags dräkter alldagliga. Vingåkersbonden har också sett mycket. Färderna hava gjort honom vaken, intresserad och fyndig, och detta jämte hans godlynthet gör honom sympatisk. Skuggsidan är, att han på färdvägen mister hågen för verkligt arbete, det tysta, ihärdiga och stränga arbetet, som gör åkern närande och hemmet välmående.

Planschen eller rättare dess original i Nordiska museet inför oss i ett av dessa trevliga bondehem, vars bohag sent omsider fått det erkännande som tillkommer det. Det är en familjefest, som stundar. Husets unga dotter skall snart förenas med sin trolovade, den unge mannen vid fönstret. Hon har idag fått fästmansgåvor och håller just på att förevisa dem för en barndomsvän, en flicka vid samma ålder som hon, som granskar gåvorna och gillar dem.

Far själv iakttager denna menande tystnad, som den svenske bonden använder vid stora tillfällen snarare än vid små, men den,som antagligen icke kommer att tiga, är grannkvinnan som är på besök, ty hon begagnar tillfället att göra en fångst av märkliga nyheter, vilka för ett par dagar skola göra henne till en intressant person i bygden och tillskynda henne, mången kopp kaffe. Mor själv står i begrepp att framtaga litet fägnad ur skåpet. Lilla syster gläder sig särskilt åt en av föräringarna. Öfver det hela vila och frid, och det ordnade hemmet tyder på den sedliga ande, som ensam kan tillåta de unga att bygga ett hem, där trevnad skall bosätta sig.

Richard Bergström, 1902



Kategorier:Kulturföremål, Svensk kultur

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: