Stuga från Rättviks socken i Dalarna.

Näppeligen torde i något af våra landskap utvecklingsgången af det nordiska timrade boningshuset numera lättare kunna följas och klarare påvisas än i Dalarna. De så kallade jeld’usen (eldhusen), hvilka ännu anträffas å aflägsnare sätervallar åtminstone i landskapets norra del, erinra till och med genom sin benämning om det forna boningshuset på Island. Med sin eldstad mitt på lergolfvet, sitt längs efter takåsen anbragta rökfång, sin ingång från gafveln, sina utefter de af rök svärtade väggarna löpande väggfasta bänkar, sin från taket nedhängande grytkedja och sina stundom strax under takfästet uthuggna ljusöppningar, hvilka ibland äro försedda med skottluckor (luckor att skjuta till), gifva de än i dag en sannolikt alldeles trogen bild af det ursprungliga timrade boningshuset i Norden. Framspringa å en dylik byggnad sidoväggarna på båda sidor om dörren, så att de bilda en framtill öppen svale, torde vi hafva all anledning att däri se en öfvergångsform till ett nästa utvecklingsskede: stuga med tvärs öfver byggnaden löpande förstuga. För att en slik förstuga skall uppstå, fattas nämligen blott, att nämda svale slutes genom en med den förra gafvelväggen jämnlöpande ny vägg.

stuga-rattviks-socken-dalarna

Den byggnad, som består af hvardagsrum samt förstuga med därifrån avbalkat mindre rum, kammare eller kåva, är i Dalarna, hvarest detta slags hus kallas fämväggastugu, allmänt förekommande och finnes där, såsom ses af den till Skansen flyttade morastugan, ännu någon gång kvar i den åldriga form, som kallas ’ögstugu (högsluga). Denna, hvilken i södra Sverige motsvaras af ryggåsstugan, kännetecknas däraf, att den så kallade stugun, d.v.s. det vanliga boningsrummet, saknar trossbottentak och alltså omedelbart täckes af själva hustaket. Till en typisk dylik byggnads yttre hör, eller kanske fastmer hörde, för öfrigt att vara täkt med trä på ett underlag av näfver, att ega små fönster med blyinfattade rutor samt att vara försedd med kronskorsten – en hög smal skorsten med öfvertäkt, egendomligt murad topp. En sådan finnes å nyssnämda morastuga på Skansen.

Äfven nästa utvecklingsskede af bostaden är allmänt företrätt inom Dalarna. En byggnad af detta slag består af förstuga, fåsstru, och i regeln till höger, men någon gång till vänster härom familjens egentliga boningsrum, stugun. På motsatt sida om förstugan ligger det stora, för festligare tillställningar ämnade rummet, hvilket i detta landskap kallas nisstugun. Detta är i de fiesta fall utan eldstad och möbler och blott försett med runt om väggarna löpande väggfasta bänkar. Vanligen användes det till förvaringsrum för kläder och dylikt. Det mindre rum, kammarn, som ligger rakt fram mot den i huset inträdande, är försett med eldstad och brukas såsom mottagningsrum för tillfälliga mera ansedda besökande samt stundom som sofrum för gäster. Likasom nisstugan brukas dock äfven kammaren ofta till förvaringsrum för kläder och hvarjehanda mer kostbart husgeråd, och detta är naturligtvis i synnerhet fallet i de redan beskrifna fämväggastugorna.

Husets egentliga boningsrum blir alltså den förr omnämda stugan (stugun). Här uppehålla sig alla husets hjon mellan utesysslorna, här lagas maten, här äter man, och här sofver man. Stugans vanliga inredning är i Rättvik, liksom i Dalarna i allmänhet, på det hela taget följande. Förutsatt, att ifrågavarande rum, såsom oftast är förhållandet, ligger till höger om förstugan, finner den inträdande först i hörnet till höger om dörren en hylla eller ett skåp för kökskärl, i bägge fall kallad ’illen (hyllan), och därefter invid fönsterväggen ett bord, hvarpå den med blommor och blad på röd grund prydligt målade dryckeskannan af enträ alltid står framme. Efter detta följer en träsoffa, ofta med förste egarens begynnelsebokstäfver samt tillverkningsårtalet målade å karmen. Vid den med ett fönster försedda gafvelväggen stå ett bord, matbordet, och ett par trästolar. Till vänster om ingångsdörren finnes ofta en väggfast bänk, hvars säte man kan öppna för att i låren därunder nedlägga ved. Denna kallas vebank. Så vida icke, såsom i hus af jämförelsevis yngre gestalt är brukligt, en dörr här från stugan leder in i kammaren – i äldre hus hafva nämligen alla rum inbördes förbindelse allenast medelbart genom förstugan -, följer strax efter vedbänken spiseln, hvilken är försedd med en ändamålsenligt inrättad, kring det rökhvalfvet uppbärande stödet, stälpen, vridbar järnten, hvarpå kokkärlet hänges öfver elden. Denna ställning kallas i Rättvik ringarne, i Leksand tränun.

Mellan spiseln och gafvelväggen sträckor sig den i förvånande grad ålderdomliga, väggfasta, med förhängen eller dörrar tillslutna sängen, hvilken är inredd i en öfre afdelning, tarrum, och en nedre dylik, hvilka sedan i sin tur äro delade i tvenne sovplatser, hvardera för två personer. Framför sängens mellanvägg har daluret i sitt grant målade fodral sin plats. Finnes småfolk i huset, nedhänger från taket den så kallade sjinnsättjen (skinnsäcken), en högst ursprunglig form af vagga, sådan man kan se den i morastugan å Skansen, eller ock brukas, i synnerhet om barnet ännu är mycket litet, en aflång korg af näfver med handtag på hvardera långsidan, hvilken kallas kassen. En vagga af vida nymodigare konstruktion, dock däri avvikande från den nedåt landet vanliga, att medarna icke äro anbragta tvärs öfver utan längs efter bottnen, är äfven allmänt i bruk.

Den i Nordiska museet befintliga, här afbildade interiören af en rättvikstuga, hvilken så väl till bohag som öfrig inredning uppsatts af för detta ändamål anskaffade föremål från Rättvik afviker i någon mån från den grundform, som i det föregående tecknats. Särskilt blir detta en följd däraf, att nämda bild framställer en till vänster om förstugan liggande hvardagstuga, då den här förut skildrade var belägen på motsatta hållet.

Bildens förklaring är för öfrigt följande. Den med försedda långväggen är borttagen; dörren till höger är ingången från förstugan; väggen till vänster är gafvelväggen och väggen bakgrunden den ut från gårdsplanen vettande långväggen, hvilken helt döljes af den från golf till tak nående, med dörrar försedda väggfasta sängen. Figurerna, hvilka modellerats af bildhuggaren C. A. Söderman, äro, såsom genast torde ses, utförda och grupperade i enlighet med Amalia Lindegrens bekanta tafla ”Lilians sista bädd”.

Med anledning af dessa figurer torde några ord om dräkten här slutligt böra bifogas. Befolkningen i flere socknar i Dalarna, och kanske särskilt i Rättvik, har, såsom väl bekant, troget bibehållit sin välkända nationaldräkt och minst af all allmoge angripits af den svaghet att skifta efter modets nyckfullt växlande vindkast, som öfverallt mer och mer griper omkring sig; ja, än i dag torde trots vår tids allt utjämnande inverkan i denna ort den man eller kvinna, som i detta hänseende bryter mot fäderneärfd och häfdvunnen sed, icke alldeles undgå det mindre aktningsfulla tillmålet slims eller slimsa, hvarmed en dylik person fordom brännmärktes.

Mansdräkten i Rättvik består af låga skor, blåa strumpor, sockor, knäbyxor af sämskskinn, brackor, tillknutna vid knäet med band, remar, hvilka prydas med bollika röda ylletofsar. Under rocken, röttjen, som saknar uppslag och krage, bäres en lång väst. Till mansdräkten hör vidare i vardagslag ett förskinn, sjimp. Vintertiden bäres lång päls af fårskinn samt ett slags vita damasker, snösockor, utanpå de blåa strumporna.

Hvad kvinnodräkten angår, är att anmärka, att det bjärta tvärrandade, allmänt i andra trakter så kallade rättviksförklädet, på rättviksmål bredda, ingalunda är något förkläde, utan är insytt i själfva kjolen, tjorsen, och utgör dennas framvåd. Under det vid högtidliga tillfällen gröna, blommiga, men eljest svarta snörlifvet eller korsetten, snörvile, bäres ett vidärmat lifstycke eller en kofta af hvitt linne, överdeln, och däröfver omkring halsen en halsduk, asstrasun, i hvilken en bröstnål af silfver med vidhängande löfprydnader har sin plats. Mössan, ’ättan, är i söckenlag af svart ylle och kallas grå’ätta, i helg åter af sammet, lönn’ätta, och då försedd med ett framstycke af stärkt linne eller spetsar, timpen. Af barn brukas en kullrig mössa med hakband, ’akubans’ätta. Strumporna äro i regeln röda och skorna ännu ej sällan af den gamla formen med klack mitt under fotsulan. För öfrigt hänvisas till den i färg utförda planschen, hvilken helt visst bättre än den utförligaste beskrifning ger en åskådlig bild af allt, hvad till den vanliga dräkten hörer.

Edvard Hammarstedt, 1902



Kategorier:Minialbum, Svensk kultur

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: