Olika ämnen

Portaler från de norska stavkyrkorna i Bödalen, Veum och Tudal. (Norge)

De norska stavkyrkornas portaler voro enligt regeln begränsade af tvenne plankor, vid vilkas inre kant två halvpelare reste sig, medan över portalen, emellan plankorna, ett överstycke var insatt, som nedåt antingen var horisontellt avslutat eller rundade sig till en arkivolt, hvars band fortsatte halvpelarna ovanför dessas kapitäl. Så väl sidoplankorna med överstycket, som halvpelarna med arkivoltbandet, voro sirade med rika ornament, vilka, vad plankorna angår, vanligtvis bestod av drakslingor eller växtmotiv, i vilka drakfigurer eller stundom andra fantastiska djurbilder i krökta ställningar sutto inflätade. Vanligen utgå slingorna från en gapande djurmun (se högra plankan på veumsportalen) och slingra sig uppåt i tre eller fyra ur varandra sig utvecklande bladslingor, vari drakarna här och där visa sig, tills överst två väldiga bevingade drakar framträda. Dessa tyckas vilja mötas öfver portalens mitt, där deras gap ofta bita över en rakt över arkivoltens högsta punkt lodrätt ställd, ömsom bevingad, ömsom obevingad drake.

Dörrplankor från Bödalens kyrka

Dörrplankor från Bödalens kyrka

Ju äldre dessa portaler äro, dess mer förhärskande äro motiv in djurvärlden, och dess högre sitta halvpelarnas kapitäl; ju yngre de äro, dess mer äro motiv ur växtvärlden öfvervägande, och dess mer sjunker kapitalet ned på portalens sida. Deras högsta blomstringstid synes inträffat omkring år 1200.

Halvpelarna äro gärna ornerade med motiv ur växtvärlden, och arkivolten består, där han förekommer, vanligtvis av två eller tre parallella bågar, mellan vilka vågformiga slingor insmyga sig. Kapitälen, å vilka pelarnas ornamentik fortsättes, uppbära ofta ett sittande eller stående djur, som sannolikt skall föreställa ett lejon.

Man har trott sig kunna skilja mellan tvenne typer i de norska stavkyrkoportalerna: en finare, elegantare, som huvudsakligen uppträder i Sogn och Valders, och en bredare, grövre, som i synnerhet tillhör Telemarken och trakten där omkring.

De stavkyrkoportaler, av vilka vi ännu äro i besittning, äro fördelade sålunda:

I ännu befintliga kyrkor finnas 36, nämligen: Borgunds i Sogn 2, Eidsborgs i Telemarken 1, Gaupne i Sogn 1 (insatt i den nyare kyrkan), Gols kyrka, uppsatt på Bygdö vid Kristiania, 2 (af dessa blott den ena på sin plats i kyrkan, den andra förvaras i närheten af densamma), Hedals i Valders 1, Hegge i Valders 2, Hitterdals i Telemarken 5, Hoprekstads i Sogn 3, Hurums i Valders 2, Loms i Gudbrandsdalen 1, Lomens i Valders 2, Nore i Numedal 1, Opdals i Numedal 1, Reinlids i Valders 3, Ringebo i Gudbrandsdalen 1, Torpe i Hallingdal 2, Urnes i Sogn 1, Vaage i Gudbrandsdalen 2, Vangs från Valders (nu i Schlesien) 4.

I Kristiania universitets Oldsagssamling finnas 27, nämligen: från Aals kyrka i Hallingdal 2, Atro (Tin) i Telemarken 1, Dale i Telemarken 1, Eggedals i Sigdal 1, Faabergs i Gudbrandsdalen 4, Flaas i Hallingdal 1, Flesbergs i Numedal 1, Gransherreds i Telemarken 1. Hemsedals i Hallingdal 1, Hofs i Solör 2, Hyllestads i Sætersdalen 2, Lardals i Jarlsbergs och Laurvigs amt 1, Lilleherreds i Telemarken 1, Neslands i Telemarken 1, Osstads i Sætersdalen 1, Saulands i Telemarken 1, Snarums i Modum 1, Tufts i Sandver 1, Vejgudals i Sætersdalen 1, Öje i Valderö 1, Öjfjelds i Telemarken 1.

I Bergens museum 8, nämligen: från Aardals kyrka i Sogn 1, Stedje i Sogn 2, Tönjums i Sogn 4, Ulviks i Hardanger 1.

På gården Bjölstad: från Bjölstads kyrka 1.

I Trondhjems Videnskabsselskabs samlinger: från Rennebo kyrka 1.

I Köpenhamns Oldnordiske museum: från Öde kyrka i Valders 1.

I Nordiska museet i Stockholm 3, nämligen: från Bödalens kyrka i Gudbrandsdalen 1, från Tudals kyrka i Telemarken 1 och från Veums i Telemarken 1.

Tillsammans känner man sålunda 77 portaler.

* * *

Efter denna översikt vilja vi övergå till en närmare granskning av de i Nordiska museets ägo varande portalerna.

I västra Gausdal i Gudbrandsdalen omtalas strax före reformationens införande i ett bref af 1539, en kyrksocken, som ömsom kallar Jödrudal och ömsom nämnes med det nyare namnet Bödalens socken. Denna sockens kyrka stod säkerligen på gården Bö, den gård, där ifrågavarande portal är inköpt. Den äldre kyrkan, om vars material intet för öfrigt är bekant, tyckes vara riven före eller omkring 1784, då socknen detta år fick ny kyrka. Portalen visar oss nu med säkerhet, att den medeltidskyrka, som stod här, måtte hava varit en stavkyrka, och en stavkyrka av hög ålder. Det förekommer mig som skulle åldern kunna förläggas till omkring förra hälften af 12:te århundradet, då vi här ännu, i stället för de sedermera vanliga drakarna, se fyrfotade djur krypa genom bladslingorna, djur, som äro besläktade med liknande från Vaage kyrkas portal i Gudbrandsdalen, vilken portal jag tror kan förläggas till Sigurd Josalafarares tid och åren mellan 1111 och 1130. Beviset härför får jag förbehålla mig att lämna annanstädes. Redan 1150 se vi, som det tyckes, första gången de vanliga drakarna förekomma i Borgunds kyrka i Sogn. Men så väl de ur djurvärlden hemtade formerna själva, som deras öfvervigt öfver växtornamenten och de högt sittande kapitälen vitna om denna portals höga ålder. Man skall finna, att djurfigurerna på denna portal äro af tvenne slag, i det 6 – däraf 4 på högra sidan och 2 på vänstra, somliga med benen vridna upp på ryggen – äro försedda med fyra ben, under det att 3 – alla på vänstra sidan – hava tvenne framben, men drakstjärt och vingar, och således äro en övergång till de senare drakarna. Nästan motsvarande är förhållandet med bilderna från Urnes kyrka i Sogn, de äldsta stavkyrkosniderier, som finnas bevarade till vår tid. Men i slingorna visar sig här avgjort en senare tid än urneskyrkans.

Av halvpelaren är som vanligt intet bibehållet, vilket tyckes tyda på, att denna portal varit insatt i den yngre kyrkan i Västra Gausdal och stått där till efter 1823. Ty detta år utkom, till följd av en kyrkbrand, som kostade många människor livet, emedan kyrkdörrarna gingo inåt och icke öppnade sig, då mängden trängde på, en kunglig förordning, att kyrkdörrarna skulle öppnas utåt, vilket föranledde, att nästan alla halvpelare i den ännu befintliga stavkyrkorna på det mest barbariska sätt stympades eller borttogos för att lämna plats för och deras gångjärn.

I sydliga delen af öfre Telemarken låg under medeltiden Vida, nu Veums kyrka, troligtvis bygd på en hednisk helgedoms grund. Hon nämnes första gången i ett brev av 1483. Senare omtalas hon efter reformationen af Biskop Jens Nilson omkring slutet af 16:de århundradet. Att hon var en stavkyrka, framgår av en besiktning år 1668, som tillika säger oss, att den gamla stavkyrkan då var ”ej allenast dåligt bygd, utan behöver årlig reparation av spån och tjära”. Utom vår portal funnos 1862 från den gamla kyrkan, som antagligen nedrevs omkring 1727, emedan träkyrka detta år byggdes, dessutom bevarade dörringen i den nuvarande kyrkans västra dörr och ett gammalt krucifix. I vapenhuset stod samtidigt en gammal grafsten från kyrkogården, hvarpå med runor lästes: ”Her hvilir Petr prestr.”

Dörrplankor från Veums kyrka i Telemarken.

Dörrplankor från Veums kyrka i Telemarken.

De tvenne i Nordiska museet förvarade plankorna tyda på, att kyrkan måtte hafva varit af jämförelsevis sent ursprung, då halvpelarnas kapitäl, som ehuru borttagna, afteckna sina konturer på plankorna, synas hafva suttit ytterst lågt ned på portalens sida i stället för vid öppningens ände. Ett annat tecken på sent ursprung är också de ur växtvärlden hemtade slingornas nästan fullständiga brist på motiv ur djurvärlden; ty utom djurhuvudet med en dl av kroppen, från vars mun slingan på högra sidan utgår, ses blott en enda orm högt uppe på samma sida. På vänstra sidan ses också förmodligen stjärten av en större (försvunnen) hörndrake. Typen är äkta telemarksk. Man torde må hända få bestämma tiden till omkring 1300, då de lågt sittande kapitälen första omkring 1250 tyckas börja avtaga, under det att ornamentet här är oändligt mycket bättre än tudalsornamentet, vilket, som vi snart skola se, kan hänföras till omkring 1369.

Den för den norska portalornamentikens utvecklingshistoria viktigaste portalen i museet är den från Tudals kyrka; ty ehuru ett dåligt arbete, är han av säregen vikt genom den berörda omständigheten, att man tyckes nöjaktigt kunna bestämma tiden för hans tillkomst, vilket blott sällan är fallet med dessa portaler. Jag känner blott trenne andra, vilka jag tror mig med visshet kunna datera: Atro kyrkas (Tin) från 1163-90, Stedjes säkerligen från 1183-84, och Neslands från 1242. Till dessa viktiga milstolpar på utvecklingshistoriens väg sluter sig nu tudalsportalen. Tudals kyrka – eller som hon i medeltiden hette: Bjár kirkja i thufudal – i öfre Telemarken omtalas nämligen i ett bref af 30 nov. 1369 sålunda: ”Ver tokom vaatæ meder suornom æidhi af veghnæ Kiætills Kaarlsunars vm kirkiu brunann j Tuthdale: thæir sem sua suoro, at thæir varo thar j hia ok sao vpp a. at Kjætill aadernemfder slækte lioseth j hæilagha Tovfuæ koofua, sem hann hafde vpp tænt vm daghen tha sem kirkian j Tuthdale bran. Syntezst oss sua ok thæim goodom monnom sem hia oss varo tha at oftnemfder Kiætill er saklaus vm than bruna.” Vitnen gingo således ed på, att Kettil Karlsson har utsläkt det ljus, som han hade tänt i den heliga Tovas kapell (kove) den dag, då kyrkan nedbrann, och att han således var oskyldig. Utom att vi här höra nämnas ett särskilt norskt bygdehelgon, Sankta Tova och hennes kapell, få vi även veta året för kyrkans brand. Den yngre kyrkan, till vilken plankorna höra, måtte således förmodligen blifvit bygd strax därefter, omkring 1370; ty att också den senare medeltidskyrkan i Tudal var en enskeppig stavkyrka, visar 1668 års besiktning, som säger oss, att hon var en stavkyrka av samma byggnadsätt som Saulands, med ”Svaler og mange Skruv” (gavlar). Då portalerna äro förvarade, och Tudal fick ny kyrka 1815, är det troligt att stavkyrkan stått kvar ända till detta år.

Dörrplankor från Tudals kyrka i Telemarken.

Dörrplankor från Tudals kyrka i Telemarken.

Redan halvpelarkapitälens ovanligt låga ställning på portalens sida visar oss, att vi här stå framför ett arbete från senare tid, men ännu tydligare framgår detta af den fullständiga bristen på motiv ur djurvärlden och af det ytterst dåliga snideriet, som visar stafkyrk-ornamentikens djupaste förfall.

Båda sidorna innehålla endast ett och samma ständigt upprepade bladmotiv, och slingorna bestå af oskönt brutna linier, vilka ingenstädes skära, men oupphörligt tangera varandra. Bladstänglarna hava ingen relief, endast ett inristat streck som ytterlinie. Det hela visar ett snidningssätt, som närmar sig det simpla s.k. karvsnittet (Karbschnitt). Dess viktigare är alltså årtalet 1370 såsom tidpunkten för den norska stafkyrk-ornamentikens förfall strax efter de stora olyckor, som i Magnus Erikssons tid träffade Norge och nådde sin höjd i svarta döden, 20 år före denna kyrkas uppbyggande.

Lorenz Dietrichson, 1902

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s