Hantverk

Mässingslagarnes i Stockholm mästarlåda

Mässingslagarnes i Stockholm ämbete bildades först 1678 och hörde således till hufvudstadens yngre handtverksgillen. Om dess uppkomst meddelar ett protokoll, som uppsattes den 19 januari nyssnämda år af Stockholms dåvarande sex mässingslagarmästare, att de samlats för att öfverlägga, ”huruledes detta Loffl. Embetet, så wähl som andre Redelige Embeten, ett Gille och Bröderskap, såsom ock ett rum, hwarest Bröderne sin sammankomst nu få och hafwa kunne”. Vid samma tillfälle utnämdes en ålderman, en bisittare samt en ungbroder, och några dagar därefter samlades bröderne å nyo till ”then Nya Åldermannens och Bijsittarens tillförordnade Embeter inför yppen Låda, medh myckin Lyckas och wällsignellsses tillönskan”.

massingslagare-mastarlada

Det lofliga och konstrika mässingslagarämbetet kan härmed sägas vara stiftadt, ehuru det först 1681 erhöll sina med Kungl. Maj:ts approbation försedda privilegier. Någon specialskrå till rättesnöre för sin verksamhet synes ämbetet icke erhållit, åtminstone omtalas ej någon sådan, hvilket tyder på, att det hjälpt sig med 1669 års ”Allgemene Ordning och Skråå”.

Ett stort ämbete blef Stockholms mässingslagares aldrig. Om här ofvan nämda antalet af sex mästare steg 1681 till nio, hvilket måste betecknas såsom jämförelsevis högt, och uppnåddes knapt under den följande tiden. Redan 1697 hade det fallit till sju. Emellan åren 1711 —1714 synes ämbetet legat nere af brist på idkare; flere mästare hade nämligen dött under pesttiden 1710—1711. 1730 funnos tre, 1827 fyra och 1847 två mästare.

Mässingslagarnes arbetsskicklighet synes varit ganska högt uppdrifven och mångsidig. Ett bevis därför ligger dels i den ämbetslåda, som utgör närmaste ämnet för denna uppsats, dels i de prof, som ålades gesällerne för vinnande af mästerskapet; och det är mycket antagligt, att en ej ringa del af de förträffliga mässings arbeten, som pryda Nordiska museets samlingar, en gång såsom mästarprof utgått från svenska verkstäder. Till vidare bestyrkande af denna förmodan skola vi i det följande vid åldermanserien angifva några af de mästarstycken, som tid efter annan utförts af gesäller inom yrket.

Rörande själfva ämbetslådan, hvilken vår plansch återgifver, ega vi ganska fullständiga uppgifter. I det föregående hafva vi antydt, att hon var med vid ämbetets andra sammankomst 1678; denna hölls nämligen, såsom orden lyda, vid ”yppen låda”. Men att hon då ej var fullt färdig eller så representativ, som ämbetets värdighet fordrade, synes däraf, att åldermannen Zerl förband sig att förse henne med vackra järnbeslag, hvarjämte de andre ämbetsbröderne utlofvade drifna mässingsplåtar till hennes prydnad. Vid nästa sammankomst, som hölls i augusti s. å., ”framwijstes den Nya Embetslådan”, då fullt färdig med två förtenta konstlås och den sirat, som åldermannen och ämbetsbröderne utlofvat. Särskildt nämnas åldermannen, som bekostat lås och beslag, mäster Jörgen Buck, som skänkt ”handgreeperne medh drifna plåtar, mächta wackert gjorde”, och mäster Henrik Forman, som gifvit en ny fattigbössa af mässing till ämbetets bästa. Protokollet upplyser vidare, att ”them myckin ähra och tackseyellsse sades”, och man kan, snart sagdt, mellan raderna läsa den hänförelse och stolthet, med hvilken bröderne emottogo och skådade sin låda.

Den ämbetslåda, som mässingslagarne sålunda skaffade sig vid brödraskapets bildande, skänktes 1877 jämte dess protokoll för åren 1678 —1847, två sigillstampar och en fattigbössa till Nordiska museets handtverks- och skråafdelning af fabrikör C. E. L. Wiséen. Hon är af ek, klädd å lock samt sidor med tunna drifna mässingsplåtar, som prydas med stiliserade halfupphöjda blad och blommor af den hållning, som karakteriserar mässingsarbeten från senare delen af 1600-talet. Till fullständigande af denna beskrifning öfver lådan må slutligen nämnas, att hon är 64 cm. lång, 42 cm. bred och 28 cm. hög, samt att hon å lockets beslag har inskriften H. K. 1678, utan tvifvel syftande på sedermera åldermannen Henrik Kohl såsom givare af de drifna plåtarna. I sin helhet gifver hon en god föreställning om 1670-talets schatullmakeri och handtverksskicklighet.

Det kan synas anmärkningsvärdt, att en dylik lyx nedlades i utstyrseln af en låda, som t.ex. enligt 1669 års skråordning var bestämd till förvaringsrum för ämbetets penningar, sigill och handlingar. Men granskar man närmare de gamla gillenas specialskrån och protokoll, är anledningen härtill snart härtill funnen. Enligt den uppfattning, som i anförda handlingar allmänt gör sig gällande, var hon i första rummet ämbetets medelpunkt och en symbol af dess höghet. Ämbetet var ett samhälle i smått och lådan dess forum. Någon har träffande anmärkt, att hon för yrkesmannen var det samma som fanan för soldaten. Vid lådan samlades bröderne för att öfverlägga om gemensamma angelägenheter; med hennes öppnande böljades förhandlingarna; hennes tillslutande angaf att sammankomstens offentliga afdelning var slut. Den, som vid öppen låda störde friden inom församlingen eller på annat sätt bröt mot god ordning, straffades med böter eller vid svårare fall med förlust af sitt handtverk.

Med den betydelse man sålunda fäste vid lådan, var det naturligt, att man äfven åt hennes yttre älskade att gifva en så aktningsbjudande prägel som möjligt. Denna sträfvan visade sig ganska tidigt — jämför t.ex. skomakarämbetets i Västerås låda, afbildad och beskrifven i detta arbete — och höll i sig under hela 1600-talet samt ett godt stycke in på följande århundrade. Först mot skråväsendets förfall förlorade lådan sin ideella betydelse och med det samma äfven sina ”imposanta emblemer”.

Ämbetets protokollsböcker, hvilka, såsom ofvan nämdes, förvarades i lådan och nu tillhöra Nordiska museets skråarkiv, gifva en fullständig öfversikt af samtlige i Stockholm under åren 1678-1847 verksamme mässingslagare samt redogöra för deras inskrifning såsom lärlingar, upptagande såsom redlige mästare och deras för detta mål utförda prof på insikt, i yrket, deras val och afgång till och från ämbetets förtroendeposter o. dyl. Att här uppräkna ämbetets mera framstående medlemmar skulle taga tid och utrymme alt för mycket i anspråk. Vi kunna dock icke underlåta all nämna åtminstone dem, som innehaft åldermanskap, särskildt emedan vi därmed få tillfälle att lämna några uppgifter på de mästarprof, som under skilda tider utförts inom yrket.

Åldermanserien är följande:

  1. Johan Zirel eller Zerl, af tysk härkomst, född 1645, blef ålderman 1678, afgick 1691 och dog 1694. Gift 1673 med Margareta Tiel.
  2. Henrich Kohl blef bisittare 1678 och ålderman 1691, men dog samma år.
  3. Matias From. Han uppvisade 1683 sitt mästarprof, som bestod av en kylkittel, en ljusarm med fem grenar, samt ett tårtpannelock, och förklarades kort därpå som en ”redelig mästare”. Utnämnd till ålderman 1691, innehade han denna befattning till 1711, då han dog i pesten. Gift 1683 med Maria Pihl.
  4. Nikolaus Brösel eller Brössel var född i Tyskland, men lärde yrket i Stockholm, där han arbetade hos From. Sedan han utgjort sitt mästarprof med en lykta, en kylkittel i ett stycke, samt två ljusstakar, blef han mästare 1696. Året för hans val till ålderman framgår ej tydligt af protokollen. Säkert är, att denna förtroendepost ej var tillsatt 1712, och att Brösel först vid 1714 års slut kallas ålderman. Han lefde ännu 1735, då innehavare af åldermanskapet.
  5. Johan Norling arbetade 1728 såsom verkgesäll hos enkan efter mäster From d.y. Året därpå gjorde han sitt stycke, som bestod af kylfat, lykta och ett par ljusstakar, allt i drifvet arbete. Utnämnd till ålderman 1736; afgick 1747. Var död 1759, då enkan stod för verkstaden.
  6. Anders Brösel var son af nr 4 och arbetade på fadrens verkstad från 1727 till 1732, då han efter fullgjordt stycke, bestående af en kurlykta af genombruten mässing med 16 horn, vann mästarvärdighet. Han blef ålderman 1747 och innehade denna syssla till i febr. 178 då han afled.
  7. Johan Werner kom såsom gesäll till hufvudstaden från Norrköping och var antagligen son af mässingslagarmästaren David Werner i sistnämda stad. Han äskade ämbete i augusti 1738 och förklarades som mästare i september samma år, sedan han kort förut uppvisat sitt mästarprof: ett drifvet kylfat och en portlykta af genombruten mässing. Bisittare 1747 och ålderman från 1778 till sin död 1785.
  8. Elias Sandberg gjorde sitt mästarstycke 1772, bestående af en ”confour” af slagen mässing, med kittel, en temaskin samt ettpar enpipiga kyrkljusstakar med genombrutna fötter, och blev året därpå mästare. Valdes till bisittare 1778 och till ålderman 1785; afsade sig sistnämda befattning i jan. 1815, på grund af hög ålder, och dog den 28 febr. s. å., 73 1/2 år. Gift den 5 okt. 1797 med enkefru Hedvig Helena Hartoug, som fortsatte mannens yrke.
  9. Daniel Nåthberg, som kallas löjtnant, efterträdde Sandberg och innehade åldermansvärdigheten till 1821, då han afgick. Hans mästarprof, utfördt 1801, bestod af en temaskin i ”silfverfason”, och en sängvärmare med lock och drifvet bäcken.
  10. Peter Bohman var född 12 nov. 1783. Gjorde 1812 en tekittel med fot, och en temaskin med två bucklor såsom mästarstycke. Han blef bisittare 1815 och ålderman 1821. Efter hans död 1825 sköttes verkstaden af hans enka till omkring 1836.
  11. Nils Öhman uppvisade sitt mästarprof 1814, bestående af ett tekök i silfverfason och en tekittel med fyrfat; var ämbetets bisittare, då han den 22 mars 1825 förordnades till dess ålderman. Han dog 1836.
  12. Jonas Wisén gjorde sitt mästarstycke, ett tekök, 1816. Man förordnades 1825 till bisittare och blef Öhmans efterträdare som ålderman den 2 april 1836. Innehade åldermansvärdigheten till 1840, då han afled.
  13. Nils Gabriel Wetterbom uppvisade ett tekök som mästarprof 1831 och förklarades som mästare s.å. Efter att hafva tjänstgjort som bisittare från 1836, blef han ålderman den 16 oktober 1840 och omtalas såsom sådan i ämbetets sista protokoll 1847. Samtidigt med honom nämnes bisittaren Per Johan Edvard Boman, hvilken blef mästare 1836 efter att hafva förfärdigat ett valdhorn med ventiler såsom föreskrifvet prof.

Nedanstående bild återgifver Stockholms mässingslagarämbetes större sigillstamp, graverad i stål.

massingslagarmastare-01

En mindre sådan med mässingsplatta har samma inskrift, men i förkortning, och i öfrigt liknande utstyrsel som den större. Båda förskrifva sig från 1600-talet och förvaras, såsom förut är nämdt, i Nordiska museets samlingar af skråminnen.

Per Gustaf Vistrand, 1902.

Kategorier:Hantverk

Märkt som:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s