BREF RÖRANDE EN RESA TIL ISLAND MDCCLXXII. Uno Von Troil, 1777.

BREF RÖRANDE EN RESA TIL ISLAND MDCCLXXII. (1777)

Uplagde av Magnus Swederus.
Bokhandl: i Upsala.
MDCCLXXVII. (1777)


Til Deras Kongl. Majestäter, Hans Majestät KONUNGEN, Och Hennes Majestät DROTNINGEN.

Stormägtigste Allernådigste Konung!

Den gemenskap, Isländarena hafva med det folk, som äger den oskattbara lycka, at styras under Eders Kongl. Maj:ts Spira, gjör at jag, inför Eders Kongl. Maj:ts Thron gjör at jag , inför Eders Kongl. Maj:ts Thron, allerunderdånigst vågar nedlägga dessa bref. Säkrare underrättelser, om vara förfäders språk, täncke-sätt och seder, kunna ej inhämtas, än hos dem, som ännu deraf bibehålla det mästa i sin helgd. Detta har äfven varit orsaken, at flere Eders Kongl. Maj:ts Glorvördigste Företrädare, med Kongligt välbehag, ansedt den uplysning i vår Svenska Historia, som ifrån denna ort blifvit hämtad, och torde äfven någon del, af deras hushåldning, förtjena upmärksamhet i et land, hvars climat, med deras, har så mycken likhet som vårt.

Framhärdar med djupaste undersåtelig vördnad, Stormägtigste Allernådigste Konung, Eders Kongl. Maj:ts, allerunderdånigste och tropligtigste tjenare och undersåte, Uno von Troil.

Stormägtigste Allernådigsta Drotning!

Tillåt Allernådigsta Drotning, at jag inför Eder Kongl. Maj:ts Thron, allerunderdånigast dristar nedlägga dessa bref, om et folk, som härstammade från de tre Nordiska riken, ännu räknar sig i slägtskap med Sveriges bebyggare. Uti sin vinkel af verlden, påminna Isländarna sig ännu, det glada tidehvarf, då de ägt Eders Kongl. Maj:t, såsom Kongl. Dansk Printsessa, och Dotter til Den, hos dem, aldrig nog saknade, Högstsalige Hans Maj:ts Fredric V; nu kunna de ej missunna det Svenska folket, sina bröder, den lyckan, at uti Eders Kongl. Maj:ts Höga Person, få vörda en den Nödigsta och Huldeste Drotning.

Framhärdar med djupaste undersåtelig vördnad, Stormägtigsta Allernådigsta Drotning, Eders Kongl. Maj:ts, allerunderdånigste och tropligtigste tjenare och undersåte, Uno von Troil.

Til Läsaren.

Dessa Bref, rörande en resa til Island, den jag år 1772, i sällskap med Herrar Banks och Solander gjorde, blefvo dels under min varelse utrikes, dels straxt efter hemkomsten författade, för at gifva en och annan åstundade efterrättelser om et land, som oagtadt i så många afseenden märkvärdigt, dock föga eller intet hos oss var kändt.

Änskönt de sedan efter fleras begäran, blifvit bragte i någon ordning, har jag dock hållit betänkligt at utgifva dem, til dess de, för någon tid sedan, händelsevis föllo uti En viss Hög Herres händer, lika kjänd för sit ömma och välgjörande hjerta, som den ynnest och bevågenhet, hvarmed han skyddar vettenskaper och deras idkare, och Hvars vördade namn, jag icke här vågar utsätta, ehuru Dess befallning nu åtlydes, då de öfverlämnas åt allmänheten.

Långt ifrån at sjelf anse dessa bref, som en fullständig Historia om Island, finner jag mycket som saknas, andre torde finna ännu mera, men jag hoppas detta, så väl som andre felaktigheter, fullkomligen ärsatte, genom trenne bref, som säkert blifva en angenäm skänk för det allmenna; et, ifrån Herr Cancellie Rådet och Riddaren Ihre, hvaruti han besvarar en, af Herr Professor Schlötzer i Göttingen, utgifven critique, öfver Dess bref, til Herr Cancellie Rådet Lagerbring, rörande Isländska Eddan, det andra, iffrån Herr Archiatern och Riddaren Bäck, om den så kallade Isländske Skörbjuggen, och et ifrån Herr Professorn och Riddaren Bergman, öfver eldens värkningar i Island.

Alla ritningar äro på stället gjorde, och med all möjlig noggranhet i koppar stuckne, På Chartan har jag ej velat uptekna andra orter än dem, som antingen, för undransvärda värkningar i naturen, eller ålderdoms lämningar, äro namnkunnoge.

Följande förteckning på skrifter rörande Island, som kommit till min kundskap, har jag trodt mödan värdt anföra. Månge torde för de fläste Läsate vara obekante, och större delen äro så sällsynte, at jag, oaktadt ospard flit, ej fådt se dem.


1) Arngrim. Jonæ. Brevis commentarius de Islandia. Hoolum 1592 8:o it. Hafn. 1593 8:o.

2) Ejusd. Crymogæa, seu rerum Islandicarum libri tres. Hamburg, 1609, 1610, 1614, 1618, 1620, 1630.

3) Ejusd. Specimen Islandiæ Histor. & magna ex parte Chorographicum Amst. 1643.

4) Daniel Fabritius de Islandia & Grönlandia. Rosock 1616 8:o.

5) Arngrim. Jonæ, epistola pro patria defensoria. Hamburg 1618 4:o.

6) Wolfsii Norrigia illustrata Hafn, 1651 8:o. it 1651 4:o.

7) Blefkenii Islandia, sive populurum & mirabilium quæ in ea insula accuratior descriptio. Lugd. Bat. 1607 8:o.

8) Ejusd, Historie von Lap en Finland, hier is by gevoegt de beschryving van Is- en Grönland. Leuvarden 1716. 8:o.

9) Arngr. Jonæ Anatome Blefkeniana. Hoolum 1612 8:o it. Hamburg 1613 4:o.

10) Ejusdem, Apotribe calumniæ. Hamburg 1622.

11) Aræ Schedae Edit. deraf se pag. 144.

12) Peder Claussons Norriges og omliggende öars beskrifvelse. Kiöb. 1632 4:o. it Kiöb. 1727 8:o.

13) Wolfsi Norriges, Islands og Grönlands beskrifvelse, Kiöb. 1651 4:o.

14) Anon reise nach Norden vorinnen die sitten, lebensarten und aberglauben derer Norveger, — Samogeder und Isländer, accurat beschreiben verden. Leipzig 1711 12:o.

15) Martiniere neue reise in die Nordischen landschaften. Hamb. 1675 4:o. öfversatt ifrån Engelskan, på hvilket språk den först utkom. It. Paris 1682 8:o.

16) Hjeronymi Megiseri Septentrio nov-antiqua, sive die neue Nord-velt, Island, Grönland & Leipz. 1653 12:o.

17) Description du Nord. 1698 12:o.

18) Jacobi Ziegleri Scondia, seu descriptio Grönlandiæ, Islandiæ, Norvegiæ & Sveciæ. Franckfurt 1575.

19) Niewe beschryvinge van Spitsbergen, Island, Grönland, end de bey gelegen eylanden.

20) La Peyrere, relation de l’Islande, i et Bref til Herr De la Mothe le Wayer, af d. 18 Dec. 1644, infört uti Recueil de Voyages au Nord. Tom. I Amst. 1715 8:o.

21) Relation d’un voyage dans la mer du Nord, par de Kerguelen de Tremarec. Amst. 1772 4:o.

22) Theodor Thorlacii diss. Geographico historica de Islandica. Wittenb. 1670 4:o. it. 1690 4:o.

23) Joh. Andersson nachrichten von Island. Grönland und der Strasse Davis. Hamb. 1746. På Danska öfversatt Kiöbh. 1748 8:o, it på Fransyska.

24) Avertissement om Anderssons tractat om Island. Kiöbenh. 1748 8:o.

25) Jon Thorkelssons tilgift til Anderson om Island. Kiöb. 1748 8:o.

26) Tilförladelige efterretninger om Island af Niels Horrebow. Kiöb. 1752 8:o.

27) Joachim Leo, Verser på Tyska, fulla med ovett och osanningar om Island, af hvilka man har fyra edit. En af 1561 citerar Arngr. Jon. I dess commentarius de Islandia.

28) Eggert Olafsens og Bjarne Pavelsens Reise igiennem Island. Soroe 1772 4:o Voll. II.

29) Relation om det förskrekkelige vandfall og exundation af bierget Katlegiaa paa Island 171. Kiöb. 1726 4:o.

30) Erici Bartholini experimenta Chrystalli Islandici disdiaclastici. Haniæ 1669 4:o.

31) Octroy för det Isländske Societet Kiöb. 1747 8:o.

32) Joh. Snorronius de Agricultura Islandorum. Hafn. 1757 8:o.

33) Thorstein Nicil. De commeatu vet. Islandor. Restaurando. Hafn. 1762 8:o.

34) M. Olavsens försög til landvæsenets förbedring i Island Kiöb. 1765 8:o.

35) Martfeldt om Islands huusholding med sedhe vahre og Hamborgs Kiödrögning Kiöb. 1771 8:o.

36) Ol. Olafsens Islendsk urtagaards bok Kiöb. 1770 8:o.

37) Skuli Magnusson um thann Islenska garnspuna Kiöb. 4:o.

38). Thordr Thorlaks. Diss. De ultimo montis Hecklæ in Islandia incendio. Hafn. 1694.

39) Hald. Jacobs. Efterrättningar om de å Island ildsprudende bierge. Kiöb. 1757 8:o.

40) Ol. Eigillsons berettn. Pm de Tyrkiske foerovere i Island Kiöb. 1757 8:o.

41) H. Finsen efterretn. Om tildragelserna ved bierget Heckla. Kiöb. 1767 8:o.

42) Benedict Thorstenson efterretning, om den jordbrand som 1724 och fölgende aar i bierget Krafla, och de där omkring liggende herreder har graseret. Kiöbenh. 1726 8:o.

43) Breve om agerdyrkningernes muelighet i Island, fra Hans Finsen. Kiöb. 1772 8:o.

44) Isländska taxan Hoolum 1746 4:o.

45) Ol. Olson um fiski-veidar og fiski-nettan Kiöb. 1771 12:o.

46) De regno Daniæ & Norvegiæ insulisque adjacentibus, tractarus varii, collecti a Steph. Stephano. Lugd. Bat. 1629 12:o.

47) Jon Olsson om den Isländske handel Kiöb. 1772 8:o.

48) Avisor utgifne i Island för 1775.

50) Balle, oeconomiske Tanker öfver Island, til höyere betänkning. Kiöb. 1760, 1761, 2 Del. 8:o.

51) Thor Oddessons Tankar um akur yrkin aa Islande. Kiöb. 1771 8:o.

52) Ericsen om Islands opkomst. Kiöbenhavn 1770 8:o.

53) Juel Norrlands trompet.

54) Finnæ Hist. Ecclesiast. Islandiæ r Tomer Kiöb. 1772 4:o.

55) Ludv. Harboe, tuende afhandlingar om Reformationen i Island.

56) Ejusd. Islandische Bibelgeschichte.

57) Theodor Thorkels. Tractat. de montibus Chrystallinis (Jöckla) Islandiæ, öfversatt på Tyska i Hamburgische Magazinets 12 Band.

58) Vidalins bref til Jon Arnesen de jure patronatus Islandorum, öfvers. och utgifvit på Danska af Magnus Ketillson.

59) Sibbern Idea Histor. Literar. Islandiæ. In Dreyeri monumenta anecdota.

60) Specimen Islandiæ non barbaræ, in nouvellis litterariis Hafniens. 1752.

61) Gahm de prima religionis in Islandia fundatione. Kiöb. 1696.

62) Ejusd. De ratione anni solaris apud veteres Isl. tryckt i Buss. Uplaga af Aræ Schedæ.

63) Arngr. Jon. Athonasia Gudbrandiana Hamburg 1630.

64) Jon. Arnes. Inledning til den gamle och nya Islandske rettergang, udgiven af J. Erichsen Jiöb. 1762 4:o.

65) Magn. Olafs. Anmärkn. til Jöns bok Danska öfverrättelse. Kiöb. 1765 8:o.

66) Egill Thorhallsens försuar för sin öfversättelse. Kiöb. 1765 8:o.

67) Svein Sölvesen Tyro Juris Islandicus. Kiöb. 1754 8:o.

68) Jonsbogen 1578 Hool. 8:o. m.fl. sedn.

69) Sven Sölves. Islandske Ius criminale. Kiöb. 1776 8:o.

70) Einar Thorst. Vita Hafn. 1700.

71) Ericsen de peregrinationibus Islandorum Leipz. 1755 8:o.

72) Schlötzer Isländische Litteratur und Geschischte Tom. I 1774 8:o.

73) Joh. Stechau de fide Historica Monumentor. Islandic. Lund 1703.

74) Arnæ Oddes. vita, in nov. lit. Hafn. Pro 1750.

75) Björners inledning til de Yfuerborna Göters gamla häfder, särdeles Götiska Språkets förmån och sagornas kännedom. Stockh. 1738 Fol.

76) Ejusd. Tractatus de Varegis Heroibus Scandianis Stockh. 1743 4:o.

77) Steph. Thorarens. De homicidos secundum leges Islandorum antiquas. P. I Hafniæ 1773 4:o.

78) Egg. Olafsen de Islandia. Kiöb. 1749 8:o.

79) Edda genom P. J. Resenius Kiöb. 1665 4:o. Isl. Dan. Lat med Haavemal och Voluspa.

80) Voluspa genom den samma. Kiöbenhavn 1673 4:o.

81) Edda på Svenska och Latin af Joh. Göranson Ups. 4:o 1746.

82) De gamla Norrmänners Patriarkaliske lära på Sv. och Lat. Af densamma. Stockh. 1750 4:o.

83) Edda på Fransyska af Mallet 1755 4:0.

84) Olavi O. Nording dissertat. De Eddis Islandicis Upsala 1735 4:o omtryckt af Oelreich i Bremen.

85) Joh. Dav. Koehler prolusio de Scaldis seu poetis gentium arctoarum. Altdorff 1735 4:o.

86) Lackmannus de computatione annorum per hyemes, priscis gentibus Hyperboreis usitata. Kihl. 1744 4:o.

87) Vetterstein de Poesi Scaldorum Septentrional. Ups. 1717 8:o.

88) Erici tentamen de nomin. & cognomin. Septentrional. Hafn. 1753 8:o.

89) Th. Nicolai de commeatu Islandorum navali 175 8:o.

90) Ericsen speccim observation. Ad antuiqitat. Septentrional.

91) Ejusd. De Philippa veterum Borealium Leipz. 1755 8:o.

92) Ej. De expositione infantum apud vet. Septentrional

93) Olavii Syntagma de Baptismo veter. Kiöb. 1769 4:o.

94) Joh. Finnæus tentamen Historico philologicum circa Norrvegiæ jus ecclesiast. Priscum. Kiöb.

95) Ejusd. curæ posteriores in hoc jus. Kiöb. 1762 it 1765. 4:to.

96) Kristinrettr Thorlaks och Kettils. Hafn. 1776 8:o Vers. Lat.

97) Bualagen. Hrappseij 1775.

98) Björn a Skardzaa annal. Hrappseij 1775 4:o.

99) Five pieces of the runic Portry, translated from the Islandic langvage. London 1763. 8:o.

100) Ihres bref til Lagerbring, rörande Edda. Upsal. 1772 8:o.

101) Kort berättelse om berget Krabla på Island, samt andre dernest in til gräntsande berg, hvilka nyligen begynt at utspruta eld, och ännu brinna 4 sidor i 8:o utan årtal tryckt. Stockholm förmodel. 1724.

102) Olai Wormii Epistolæ. Hafniæ 1751. 8:o Vol. II.

103) Landnama bok. Se Edit däraf pag 16.

104) Berättelse om den Isländske fårskiötseln, upsatt af Herr Theodor Toroddi Isländare, tryckt i Patriotiska sällskapets hushåldnings Journal för November 1776.

105) Om den så kallade Isländske Skiörbugg af Johannes Petersen Boroe 1769 8:o.

Utom Torfus, Bartholinus Vormius med flere, hvilkas Skrifter händelsevis anföra åtskilligt om Island.


Innehåll.

Bref om eldens värkningar i Island

Om Island i allmänhet

Om Landets beskaffenhet

Om Norrmännernas ditkomst, Isländarenas regeringssätt och lagar

Om kyrkans tillstånd i Island

Om Isländarenas lynne och lefnadssätt

Om deras kläde-drägt

Om deras bygnader

Om deras föda

Om deras sysslor och tideräkning

Om de i landet gängse sjukdomar

1Om deras boskaps-skötsel, fiske och fogelfångst

Om Isländske handeln

Om Isländske litteraturen

Om Isländske boktryckerierne

Om Ålderdoms lämningar i Island

Om Isländska Poesien

Om Eldsprutande bergen

Om Heckla

Om Islands heta vattusprång

Om Basalt-pelare

Ifrån H. C. O. R. Ihre om Edda

Ifrån H. A. O R. Bäck om Isl. Skjörbugen

Ifrån H. P o R. Bergman, om eldens värkningar, så vid eldsprutande bergen som de heta källorne, samt om Basalten


Island 1772

Island 1772

 I. Til Herr Professoren och Riddaren Bergman. (1)

Min Herre!

Lyckeligen återkommen, efter en den angenämaste sommar-tour igenom Scotlands vestra öar til Island, Orkney, &c. Räknar jag för et besynnerligt nöje, at upvakta med några rader. Det kan ej vara M. H. Obekant, huru Herr Banks och Doctor Solander, då de sistledne våhr vor färdige, att efter Konungens och Parlamentets beslut företaga en ny resa rundt ikring verlden, blefvo på et Engelske

Admiralitetet mindre hedrande sätt desapointerade. De beslöto då, för at hålla ritare med flere som de valt til Söder-sjöresan tilsamman, at göra någon annan tour. De kunde näppeligen välja bättre än Island; och kan M. H. lätt föreställa sig, det jag ej, ehuru snart lagt på skeppet för at gå hem til Sverige, långe drog i betänkande at antaga deras tilbud, at på denna resan vara dem följagtig. Jag var glad at komma til et land, hvarest jämte många lämningar af vårt gamla språk, jag var säker, at få se naturen på en dess ovanligaste sida.

Jag har ej i någondera delen blifvit bedragen, och kunde visst aldrig lyckligare tilfälle för mig uptänkas, än at få göra det i sälskap med Herrar BANKS (2) och SOLANDER, bägge för väl kände af M. H. at jag skulle behöfva nämna något ont dem.

Jag vet M. H. ej ogerna emottager underrättelser, rörande de omständigheter, som där ådragit sig min uppmärksamhet, och kan ingen med mera nöje lämna dem än jag; men som det skulle blifva för vidlöftigt at nämna alt, väljer jag det hufvudsakligaste af eldens värkningar på Island, såsom et ämne, hvilket jag vet mäst intresserar M. H.

Vid ankomsten dit d. 28 augusti, mötte vi en, om ej vacker, dock ovanlig och undransvärd utsigt. Alt hvad som förekom våra ögon, målade ej annat än förödelse för dem, som vana at se Englands och Scotlands täcka kuster, nu ej funno annat än lämningar af en, Gud vet huru gammal eld. Beskrifningen af et land, hvarest man nårs til hafvet, snart sagt ej finner annat än hvassa samt af elden nästan glacerade klippor, och hvar synen omsider förlorar sig i höga fjell, täckta med beständig snö, kan ej till våga bringa de känslor, som helt och hållet intaga en tänkande åskådare vid dess första åsyn. Det är visst, at det vackra roar både sinne och ögon, men den råa, den hiskliga naturen gör ofta de starkaste intryck.

Vid vår ankringplats, ej långt ifrån Bessestedr, den berömde Sturlesons boställe, hade vi tvänne särskilte sträckningar af lava, Garde och Hualeyre Hraun, (vad vi eller italienare kalla lava, nämnes i Island hraun, af hrinna Sv. rinna) af hvilka i synnerhet den sednare var märkvärdig, då man där, jämte et helt fält täckt med lava, som i högsta måtto varit flytande, såg hela berg af upkastad tuffa. Lyckan hade just här bragt oss på et ställe, hvarest man bättre än på någon annan ort i Island kunde se åtskilda värkningar af samma eld, som härjat en landsträckning af 10 a 12 mil, och tilbragtes flera dagar, at där undersöka alt, med så mycket mera nöje, som der var i en ny verld.

Vi hade här nästan märkt alt, hvad man man se efter en eldsprutning, utom sjelfva öpningen hvaräst elden kommit ur, och för att undersöka den, företogs en 12 dagars cavalcade til Heckla. 50 a 60 mil gjordes här öfver en oafbruten strävkning af lava, och hade vi omsider det nöjet, att vara de förste, som någonsin varit på högsta toppen af denna namnkunniga Vulcan, Orsaken at ingen varit där förut, är dels vidskeppelse, dels at vägen upp för den sista eldsprutningen varit oändligt besvärlig. Det var ingen i sällskapet, som icke önskat sina kläder litet brände, för at få se Heckla brinna, och smickrade vi oss nästan dermed, sedan Biskopen i Skallholt genom bref gifvit oss underrättelse, det, natten emellan d. 5 och 6 Sept, 10 dagar för vår ditkomst, låga kommit ut; men nu var mera fredligt än vi önskade. Från 1 om natten til 2 följande dagen, tilbragtes dock tiden med fullkomligt nöje, at bese bärget, och vore vi äfven däruti lycklige, at skyarne som täcka större delen däraf, vid nedgången voro så skingrade, at vi därifrån hade en den vidlyftigaste utsigt som kunde önskas. Bärget, som är något mer än 4000 fot högt, och öfverst afdelt i tre toppar, af hvilka den medlerste är högst, består til minsta delen af lava; det öfriga är aska, blandad med hårda och täta, af öpningarne upkastade, stenar, samt litet pimpsten, hvarest vi endast funno en bit, med något gediget svafvel. Beskrifningen om alla stensorter man finner här, blefve dels för lång, dels otydlig; jag lämnar den derföre så mycket häldre, som jag hoppas, när jag får min samling däraf til Sverige, kunna gifva M. H. Fullkomligt nöje.

Af flera öpningar, voro i synnerhet fyra märkvärdiga; en hvaräst lavan tagit skapnad af halfva nedfallna spismurar, en annan hvaräst vatn kommit ut, åter en annan hvaräst alla stenar voro röde som tegelsten, samt omsider en hvaräst lavan ifrån öpningen runnit i en ström, som längre bort delat sig i tre breda armar. Jag har förut nämnt, det vi ej voro lycklige nog at få se Heckla eldsprutande, men vi hade dock tilräckelige spår at det brinner invärtes, ty på den öfverste hälften, som var täckt med 4 a 5 tums snö, sågo vi ofta bara fläckar, och på översta toppen, hvaräst Farenheits Thermometer i luften var 24, steg den til 153, då den sattes til jorden, och i flera små hål var så hett, at vi svårligen med en liten hand-thermometer kunde observera värman. Efter 1693, vet man ej at Heckla sprutat för än 1766, då det i April månad bröt ut, brände länge, och förödde flere mil i negden. Sistledne December månad gaf det äfven några dagar låga, och tror man i granskapet, at det åter igen, innan kort skal begynna at spruta, då man anmärkts at strömmarne i negden torka ut, som tros härröra däraf at berget drager vatnet til sig, och hvilket alltid varit et säkert märke til förestående eldsprutning. Myvatn på 30-talet, och Kattlegia 1756, äro annars märkvärdiga för häftiga eldsprutningar i vårt seculo.

Men jag vill nu lämna de eldsprutande bergen, för at nämna något om en annan eldens värkning, många gånger vackrare, men lika underlig som den förra, och så mycket märkvärdigare, som man på intet annat ställe i den bekanta verlden, finner något som därmed kan jämnföras; jag menar, de heta vattusprång hvarpå Island öfverflödar.

De hafva olika grad af värma, och delas i anseende därtil af inbyggarena sjelfva i Laugar eller varma bad, och Huerer eller sprutande källor. De förra har man på flera ställen i Europa, ehuru jag ej tror at de på andra orter nyttjas til alla de ändamål som här. Man badar där intet allena för hälsan skuld, utan gifva de äfven anledning til et galanterie. Fattigdomen hindrar en älskling at gifva sin sköna skänker, och naturen lämnar ej de blommor, hvaraf krantsar på andra ställen bindas, de bruka därföre at rensa et sådant bad väl, som sedan hedras med fästemöens besök. Af det andra slaget, som förtjenar mera uppmärksamhet, har jag sedt en stor myckenhet, men vill endast nämna tre de besynnerligaste. Vid Laugervatn, en liten insjö, ungefär en mil i omkrets, två dagsresor från Heckla, såg jag den första huer, och jag tör säga den vackraste syn som någonsin blifvit sedd. Det var en av de klaraste morgon; solen hade redan begynt förgylla de nästgränsande fjällen; vädret var så lugnt, at sjön, som pryddes af några simmande svanor, stod som en spegel, och rundt i kring densamma, såg man på 8 särskilta ställen, den ifrån varma källorne uppstigande imman, som omsider förlorade sig högt upp i luften.

De sprutade alla vatn, men en i synnerhet kastade beständigt en column af 6 til 8 fot bred, 18 a 24 fot i högden. Vatnet var ihögsta grad hett, och smakade et stycke fårkött jämte några laxöringar vi här kokade förträffligen, ej mindre än en snöripa, som var nåstan sönderkokad inom 6 minuter. Jag skulle önska at kunna gifva M. H. En stället värdigare beskrifning, men den blefve alltid matt. Visst är åtminstone, at naturen aldrig för dess Mästare framlockat et mera otvungit lof än jag lämnade Honom här.

Uti Reikum var en annan huer, hvaräst försäkrades det vattnet för några år sedan sprutat 60 a 70 fot i högden, men efter et jordfall, som nästan täcker hålet, sprutar det nu til sidan 54 a 60 fot. Man såg här en myckenhet af förstenade löf, jämte något gediget svafvel, och hade äfven vatnet däraf starkare smak än på något annat ställe.

Men jag kommer med det märkvärdigaste till slut, hvaraf beskrifningen torde förekomma M. H. Äfven så otrolig, som den förekommit mig; men jag kan försäkra om sanningen deraf, då jag ej säger mera än jag sett.

Det är vid Geyser, ej långt från Skallholt, en af Biskops-stolarne på Island, som man ser et det största vattusprång som existerar, och hvarmed de berömde vattukonsterne vid Marly och St. Cloud, den vid Vinerkasten i Cassel, samt Herrenhausen i Hannover näppeligen kan komma i jämnförelse. Man finner här tilsammans, inom en half mils omkrets, 40 a 50 kokande källor, alla som jag föreställer mig ifrån samma ursprung. Vid några af dem är vatnet klart, vid andra tjockt som en lervälling, vid andra, hvaräst vatnet går igenom en ganska sin okra, rödt som blod, och vid andra, hvaräst det går igenom en ljusare lera, hvitt som mjölk.

Vatnet sprutar något i högden vid dem alla, vid somliga beständigt, vid andra stundtals. Den störste af dem ligger midt uti, och det var i synnerhet vid den, som vår uppmärksamhet sysselsattes, den dagen vi där tilbragte, från 6 om morgonen til 7 om aftonen. Pipan, genom hvilket vatnet sprutar, och hvars djup jag ej vet, är nitton fot i diameter; ofvanför den en skål, som jämte pipan är formerad af Lebes, och hvars kant är 9 fot 1 tum högre än pipans, och hvars diameter är 56 fot. Här sprutar vatnet ej beständigt, men många gångor hvar dag, och som af granskapet försäkrades til större högd vid kallt och elakt väder.

Den dagen vi voro där, sprutade vattnet från kl. 6 om morgonen til kl. 11, 10 gångor, emellan 5 och 10 famnar i högden hvarje gång. Hit intils hade ej vatnet stigit högre än til kanten af pipan, men började nu småningom fylla den öfre skålen, samt omsider rinna öfver. Så väl efter det som berättades af det medföljande folket, som efter vårt egit tycke, trodde vi oss nu hafva at vänta en starkare sprutning än de förra gångorne, och för at med all nog-granhet taga högden däraf, hade D:r Lind, som medföljgde såsom Astronom, upsatt sin quadrant.

Straxt efter 4, kände vi på 3 åtskilda ställen, hvaribland et, var på toppen af et 500 famnar från öpningen liggande berg, jorden darra samt hörde under jorden flera itererade dån, likasom starka Canonskott blifvit lossade; och straxt därefter sprutades ifrån öpningen, en vattu-column, som i högden delade sig i åtskilliga väderstreck, til, efter en med quadranten gjord observation, 92 fots högd. Det som ökade vår, öfver denna ovanligt starka eldens och luftens kraft, nog stora undran, var, at med det uppsprutade vatnet uppfölgde stycken af stenar, som af oss förut blifvit nedkastade. M. H. Må vara öfvertygad, at ingen med mera nöje kan tilbringa son dag än vi gjorde här, och undrar jag ej eller mycket, at en til vidskeppelse så fallen nation, som Isländare, tror här vara en öpning til helvetet, hvadan de äfven sällan gå förbi en sådan öpning, utan at spotta i den samma, som de säga: uti sandens mund.

Men det blifver tid at sluta med et redan för långt bref. Jag måtte dock sätta M. H:s tålamod litet på prof, med en omständighet som jag äfven tror vara värdig at kännas. De Naturkunnige hafva alltid fästat upmärksamme ögon på de sällsynte och stora pelare som genom naturens egen hand blifvit tilvärkade i Irland samt någre andre ställen. Man har alltid ansett dem vid Giants causeway, för de största och ordentligaste; men under resan genom Scotlands vestra öar, uptäckte vi et ställe, som aldeles sticker ut Jättevågen.

Hela ön Staffa består endast af sådande pelare, så ordentlige, at ingen ting kan vara mera. Materien tyckes vara aldeles den samma som Irländske pelarenas, och deras sidor äro 3 til 7. Hvarje pelare är omgifven af andra pelare, som stå honom så nära, at ganska liten skillnad är emellan dem, hvilken som oftast finnes fyld med christallicerad skorpa. På de fläste ställen är de perpendiculaire, på andra sluttande, och på andra hafva de ungefär tagit den ställning som innanredet eller timbringen af et skepp. Den högste pelaren var 55 fot 1 tum, och hvarje afsats 1 til 2 fot. Man har här en grotta som endast består af sådane pelare, 367 fot lång, 53, 7 bred, samt 117, 6 hög, och är uti holan 3 famnars djupt vatn, så at man lätt seglar in med båt.

Frågan huru dessa pelare blifvit formerade är svår at upplösa, men det är mer än sannolikt, och jag tör nästan påstå, at de äro lämningar af en gammal vulcan, hvaraf man på flere ställen i Scotland har ovedersägeliga prof. M. H. Måtte dock nu ej lämpa på mig Helvetii historia om munken och flickan, som då de sågo fläckarne i månan, trodde sig där finna, den ena en klocka, och den andra en älskare med sin Cloris. Jag vet alt för väl at man inbillar sig ofta finna det man mäst tänker på eller skulle önska; men jag försäkrat, det jag ej utan stora skäl talar om eldsprutning här. Jag gömmer dem tils dess jag kommer hem, och tror dem äfven för M. H. Blifva nöjagtiga.

II. Til Herr Kongl. Bibliothekarien Gjörwell (3).

Utrecht d. 22 Jan. 1773.

At Herr Banks och Doct. Solander förledne sommar gjorde en resa til Island m.m. kan ej vara M. H. Mera främmande, än at jag på den samma varit följaktig. Mine orsaker därtil behöfver jag ej nämna, då M. H. Själv ser, huru många omständigheter kunde öfvertala en nyfiken svensk, at bese et i flere afseenden så märkvärdigt ställe. Jag är sjelf til fullo nögd med denna resan, och för at öfvertyga M. H. Därom, torde vara tilfyllest at lämna några få underrättelser om, hvad på den samma ådragit sig vår upmärksamhet.

Den 12 Julii sistledne lämnade vi London med et skepp, som månatligen betaltes med 100 pund Sterling. Utom Herr Banks, D:r Solander och mig, voro ombord en Astronom (4), en Capitain af Amiralitetet, (en genomhederlig man, och hvars namn Gore äfven derföre bör ihogkommas, at han är den enda man vet, som tre gångor seglat kring verlden), samt en Lieutenant; tre Ritare, och två Skrifvare, hvilka med skeppfolk och betjänter utgjorde ungefär 40 personer.

Vi landade först vid Wright, och besågo på två dagar denna ön, som är et litet paradis. Naturen har ej här spart någon ting, för att göra det vackert, och vet jag der nästan intet ställe, hvarifrån man ej har en genom vacker utsigt. Folket svarar äfven deremot. De lfva snart sagt som uti en liten stat inom sig sielfva; de äro icke rika, men veta icke af uslingar; alla äro muntre, snygge och tjenstagtige, och har nästan intet exempel at de gifta sig med utbyggare.

Härifrån til Plymouth, hvaräst Dockorne, Magaziner m.m. och öfrigt tilbehör besågos, samt vidare uti St. Georgs Canal.

Här hade vi tänkt landa vid ön Man; et ibland de få ställen, dit Danskarne infört Runeskrift, och det enda, utom Norden, hvar man finner några gamla runstenar: men man är ej alltid på hafvet mästare af sin egen kosa. Vinden tvingade oss at lämna Man til höger, och fortsätta vår resa til Scotlands Vestra Öar.

Seglingen emellan dem, är den vackraste man vil önska, ehuru icke den bästa, om man ej har god vind, och god lots: ty i det förra fallet, dependerar man af ebb och flod, och uti det sednare löper man fara för en hop klippor.

Landet är annars sådant, at jag hvarken undrar, at det framfödt en Fingal eller en Ossian. Det är ej endast här vi sett hjeltar fram-alstras emellan bergen; och hvad kan snarare tilskapa poeter, än det råa och förtjusande af naturen, som på et intagande sätt här äro förenade.

Det blefve för vidlöftigt at här nämna alla de öar vi besett. De märkvärdigaste äro Oransay och Colums-kill för forntidens lämningar, Scarba för et bekant vattu-drag, och Staffa för naturliga pelare, som ej förr varit bekanta, och hvilka öfverträffa alt hvad man förut sett af det slaget.

Min Herre vet, det de här, så väl som på de flesta ställen, i östra delen af Scotland, hafva sit egit språk, som hos dem kallas Erse, och är en lämning af Celtiskan. Det är på detta språket, som Ossians förträfflige sånger äro författade, och ehuru de ej nu hafva något at uppvisa, som därmed kan komma i jämnförelse, torde jag dock vid hemkomsten kunna lämna prof, at de skrifva vackert och ömt. Som det är besynnerligt, at detta språket så länge här bibehållit sig, torde M. H. Äfven anse artigt, at nogare få veta dess gräntsor. Jag vill gärna nämna dem, och tiltror mig kunna göra det så mycket säkrare, som jag inhämtat mina underrättelser därom af Herr MacPherson, den enda i England, som besynnerligen gjordt sig möda härmed.

På östra sidan begyns det med Nairn, talas sedan hela landet öfver, samt går til alla de vestra Öarna. I norr slutas det vid Cathnefs, hvaräst utaf tije församlingar endast fyra tala det. De öfriga sex tala bättre engelska, än på något annat ställe i Scotland. I Ireland är härutaf en särskilt dialect, äfven som i Wallis och Bretagne, dock ej olikare, än at en från dessa orter tämmeligen här kan hjelpa sig fram. Förstode jag Dalskan, så kunde jag här hafva undersökt, huru vida den likhet, som jag tycker mig hafva hördt vara bägge språken emellan äger grund eller ej.

Landet hafver en stor myckenhet af nordiska antiquiteter, såsom slott, borgar, ättehögar, bauta-steinar o.s.v. och folket som är godt och öfver måttan gästfritt, hafva en hop sedvanor som nog likna de i våre landsorter brukelige, att fira 1:sta Maji t.e. o.s.v.

Resan fortsattes vidare från dessa öar, och framkommo vi omsider til Island den 28 augusti, kastandes ankar vid Bessestedr den berömde Sturlessons boställe. Vi tyckte oss här, likasom i en ny värld. I stället för de vackra orter, som förut fägnat våra ögon, sågo de ej här annat än förskräckliga lämningar af särskildte förödelser. Föreställ eder et land, hvar man från den ena ändan til den andra, ej ser annat än kala berg, hvilkas toppar äro täckte med evig snö, samt fälten emellan dem genomskurne af glasade klippor, hvilkas höga och hvassa kanter, likasom täfla sins emellan at betaga eder utsigten af det gräs som kan växa emellan dem. Inbyggarnas hus, som ligga strödde här och där, skylas af samma obehagliga murar, och man ser ej et enda träd, som kan lämna skugd åt vänskap och oskuld. Jag inbillar mig, det Min Herre härvid ej känner hos sig någon synnerlig lust at blifva Isländare, och måtte jag äfven säga, at vid första ögnakastet af et sådant land, skulle man ej tro någon dödlig dväljas där, om man ej såg dess stränder fylde med båtar.

Oagtadt således nåstan intet land gifves, som blifvit så litet gynnat af naturen, och hvar den öfver alt visar sig så hisklig, lefva här omkring 60 000 människor, som ej kunna kallas olycklige, ehuru de ej känna, hvadpå andra orter får namn af lycka. Jag tilbragte här öfver 6 veckor med största nöje, dels sysselsatt at beskåda naturen på en dess ovanligaste sida, dels at skaffa mig underrättelser om folket, deras språk, seder m.m.

Hvad det förra beträffar, har jag redan därom tilskrifvit Herr Professorn och Riddaren Bergman, som ej lärer göra svårighet, at af mitt bref lämna del, i fall så skulle behagas; men om det sednare för jag nämna följande.

Island beboddes först som M. H. vet i IX seculo af en utflyttning ifrån Norrige, hvaruti äfven flera svenska togo del. De lefde länge fria uti denna vrå af verlden, men måste omsider gifva sviga för Norrske Konungarne, med hvilken magt det sedan kommit under Danska väldet. Förr hafva de blifvit styrde af en Amiral, som en gång om året ditkommit, för at sätta sakerne i ordning, men nu hafva de några år bortåt haft en Stifts-Amtman boende i landet, och hvilken syssla nu innehafves af Herr Lars Thodal, som var Dansk fullmägtig vid Gräntse-Commission emellan Sverige och Norrige, samt lefvat flera vintrar i Stockholm.

Folket är genomgodt och ärligt, men ej så starkt som man skulle vänta, ännu mindre vackra och så trumpna, at jag påminner mig ganska sällan sett dem skratta. Deras mästa tidsfördrif vid lediga stunder är deras gamla historiers förtäljande, hvadan man ännu aldrig finner någon Isländare, som ej vet sit lands historia. Stundom spela de äfven kort, nästan vårt lanter.

Dera hus äro bygde af lava, täckte med torf, och så små, at man knapt kan vända sig i dem. De hafva inga golf, och sällan glas i deras fönster, utan bruka i dess ställe hinnor av kreaturen. Spisar behöfva de ej, då de icke nyttja eld, oftare än för matkokning, då torfven lägges på golfvet. Det förefaller således M. H. ej underligt, då jag säger, at vi här ej fingo andra hus än köpmansbodar, och på vår resa til Heckla måste vi mäst hvila i kyrkor.

Deras mästa föda är torrfisk, surt smör som de anse för läckert, mjölk uppblandad med vatn och syra, samt litet kött, ty bröd få de så litet af Danska Compagniet, at säkerligen ingen bonde har det öfver 3 a 4 månader om året. De koka äfven gröt af en slags måsse, (Lichen Islandic.) som smakar ganska väl. Manfolkens mästa arbete är at fiska, hvarmed de fortfara vinter och sommar; hustrurna sköta deras kreatur, sticka strumpor, m.m., samt måste upskära och torka den fisken, som männerna bringa hem, och hvilken utgjör största delen af landets producter.

Utom dess, får äfven Compagniet, som årligen hitskickar 15 a 20 skepp, och som har et landet tryckande monopoliskt privilegium; något kött, äderdun och falkar, som i landet säljas til 15,10 och 7 riksdaler. Penningar äro här genom rara, hvadan äfven all handel sker per fiskar och alnar vadmal, hvaraf en aln gjör två fiskar, och af hvilka 48 gjöra en specie riksdaler. Guld kände de bättre vid vår afresa än ditkomst.

De hafva nog horn-boskap, ehuru mäst utan horn; äfven får, samt ganska goda hästar; de bägge sednare gå hela vintern ute. Hundar hafva de til myckenhet; få kattor. Af vilda djur finnes ej flere här än råttor och räfvar, samt komma alla år med drif-isen björnar från Grönland, som straxt dödas, dels för 10 riksdalers præmium, som gifves af Konungen, dels at de ej skola gjöra skada på deras boskap. Nuvarande Gouverneuren har låtit hitkomna rhnar, men af 15 dogo 12 på vägen; de öfriga 3 lefva med 2 ungar.

Underligt nog, at man ej får skog, at växa; ja, knapt finnes något trä på ön, då man dock har säkra prof, at det i fordna tider varit til myckenhet. Äfvenså växer ingen säd, ehuru i 5 a 6 trägårdar de enda på hela ön, växer kål, rofvor, ärter och persilja.

Men nu äfven något om Isländske literaturen. Det är för 5 a 600 år sedan, som Isländarena voro namnkunnige för vitterhet och historisk lärdom. Jag kunde ibland dem nämna flera skalder, som sungit Nordiska Konungars hjelte-bragder, och hafva vi at tacka den berömde Snorre Sturleson, för det första ljus i vår Svenska Historia. Vi hafva äfven för den samma, satt så mycket värde på Isländske handlingar, at de blifvit dragne utur landet, samt äro där nu så sällsynte, at jag ej, ehuru mycken möda jag gjorde mig, under hela den tiden jag vistades där, fick se mera än 5 a 5 Isländske manuscripter. In uti landet, är vårt gamla språk nästan aldeles rent bibehållit, men vid stranderne, hvar de haft at gjöra med Danske Köpmän gå de något ifrån. Många tala god Danska, men de som ej förstodo något därutaf, kunde lättare hjelpa sig fram med oss Svenskar än med Danskarne. De hafva 3 eller 4 runske inscriptioner, men alla nya och af intet värde.

Jag har förut nämnt, at folket älskar upprepa sina gamla sagor; det är och nästan den enda lämningen, af deras förfäders snille, ty nu äga de ej många skalder, och pluraliteten af deras präster kunna litet, utom latin, som de lärt i scholarne, vid Biskopstolarne Skallholt och Hoolum. Några af dem hafva dock studerat vid Academien i Kjöbenhavn, och lärde jag känna 3 rätt hederlige lärde, och i synnerhet i nordiska antiquiteterne kunnoge män, nämligen Biskop Finnur Jonson på Skallholt, som har under händer Islands Kyrko-historia, Prosten Gunnar Paulson, samt Rector Halfdan Ejnarson i Hoolum.

At de hafva Boktryckeri kan ej vara obekant. Vi känna de rara upplagorne af Olof Tryggwassons, Landnama, Grönlands och Christendoms Sagorne ifrån Skallholt; men at här på ön finna det så gammalt hade jag ej förmodat. En svensk Jon Mathieson hitförde en bokpress på 1520-talet, och redan 1531 tryckte han Breviarium Nidarosiense. Jag har gjordt så stor samling af Isländska böcker som kunnat ske; rarast bland dem är Bibeln, tryckt i Hoolum 1584 in folio, och hoppas jag äfven 15 obekanta sagor blifva välkomna.

Min Herre ser således huru angenäma göromål ständigt upptagit min tid; och hvilka varit så mycket roligare, som obekante ämnen ständigt sysselsatt oss. Lägg nu til, at alt detta skedt i sällskap med en Banks och Solander, den ena vår von Linnés värdigaste disciple, med det muntraste sinne och bästa hjerta man vill se, den andra en man af 30 års ålder, i högsta grad nyfiken, vid alla tilfällen tiltagen och outtröttelig, med det friaste umgänges sätt, och den öpnaste siäl i världen, samt utom dess älskare af vitterhet och snille, så lärer min Herre ej tycka mig böra ångra min otur.

Jag hade nästan lofvat mig det nöjet, at se Herr Banks och Doctor Solander i Sverige nästa år, men nu blifva de för någon tid qvarhållne i England, och jag är ledsen at Doctor Solander för alltid är förlorad för fäderneslandet, så väl i anseende til det förtroende han allmänt äger här, som i anseende til en ny och bättre syssla vid Museum än den han innehaft. Deras Södersjö-resa blifver färdig i April eller Maji, och hafva de redan begynt med sina samlingars graverande för den resan, hvilket och håller dem varma 6 a 7 år, då det kommer at utgöra ej mindre än 2000 plåtar.

För at värdigt beskrifva deras samlingar, borde jag sjelf vara Natural-historicus, ty de äro förträfflige. De hafva snart 3000 fiskar och andra djur i spiritus vini, hvaraf större delen äro obekante, och Archiatern samt Riddaren von Linné kan finna ännu mera ämnen, til en nymantissa, bland deras örter, hvaraf de hafva flera exemplar, och hvaraf jag äfven förmodar et stadna i Sverige.

Efter at hafva sedt Holland, tager jag i Tyskland en liten afväg för at besöka Michaelis, och hoppas innan kort få se mitt älskade Sverige, då jag närvarande får &c.

III. Til Herr Cancellie-Rådet och Riddaren Ihre.

Stockholm d. 20 Junii 1773.

At efterfölja Herr Cancellie-Rådets och Riddarens befallning, och om Island, dess antiquiteter m.m. lämna underrättelser, räknar jag för en angenäm skyldighet. Då jag haft den lyckan at få se sjelfva landet, väntas med skäl, del af de kundskaper, jag om det samma kunnat inhämta; och skal det vara mig en besynnerlig fägnad, om jag därigenom til nöjes besvara de frågor, Herr Cancellie-Rådet och Riddaren behagat gjöra.

Island få med skäl rum ibland de största öar i den bekanta världen. Dess längd är nära 60 och dess bredd öfver 40 svenska mil.

Bland flere däröfver författade chartor, är den brukbarast som af Herrar Erichssen och Schönning 1771 blifvit förfärdigad, och hvilken ännu i några afseenden torde kunna förbättras.

Bessestedr belägit i södra delen af landet, ej långt från Hafnefjord, ligger i 64-6 latitude och 41 longitude efter Stockholms Meridian, enligt Horebows upgift i dess beskrifning om Island; och således vid lika pol-högd som Hernösand.

För en resande lämnar landet om icke den behagligaste utsigt, dock i flera afseenden betraktansvärda syn-ämnen, ty utom de otaliga sträckor af berg, som ömsevis gå därigenom, och af hvilka några, i anseende til sin högd, finnas täckte med beständig is och snö, ser man de kala och skogslösa fälten dem emellan, ofta uppfylte med lava sträckningar, til flere mils längd, som å ena sidan ej roa ögat, eller på något sätt kunna nyttjas, men å den andra, sätta en uppmärksam åskådare i största förundran, då de äro talande vedermälen, af de eldsprutande bergens grufliga värkningar. Vid stranderne är det mäst bebodt, men derföre icke som några föregifvit, längre in uti landet öde, utan träffar man öfver alt, på längre eller kortare afstånd gårdar, som alla hafva sina ägor, mäst bestående i äng, samt här och där, några med buskar

island-tabell-sid30

Öfverklädda backar, dem de gifva namn utaf skog.

På hela ön finnes ingen stad, icke eller någon by, utan alt enstaka gårdar, bland hvilka en del bestå af flera husbyggnader, så väl för ägaren sjelf, som äfven för dess torpare (hiá-leygumann), hvilka af bonden hafva hus och äng för et öfverenskommit antal kor, hästar och får; och hos mera välmående jordägare, finner man äfven ibland boningsrum för dagsverks karlar (huusman) som arbeta för dags-penning.

Alla gårdar höra antingen Konungen, Kyrkan eller bonden til (6) och får jag anföra proset på tvenne, som nyss för vår ankomst til landet blifvit sålde, på det deras värde däraf må kunna ses.

Den ena hvaräst 10 kor, 10 hästar och 400 får kunde underhållas, för 120 riksdaler och den andra, som hade tilräcklig mark til 12 kor, 18 ungnöt, 8 stutar, 14 hästar och 300 får, för 160 Riksdaler. På några få ställen hafva de vid husen små täppor, hvarest kål, persilja, spenat, rofwor, patentia, potatoes, lin och hampa jemte några andra grönsaker växa, men fruckt-träd söker man fåfengt, hvarpå ej kan vara at undra, då orcaner och stormar här ej äro mindre vanlige än starke; hvadan äfven flere ställen i Island fått namn af Wedrakista; och för hvilken orsak, jag sedt gran och tall, som af Herr St. Amtm. Thodal blifvit planterade, då de kommit til en alns högd, i toppen vara lika som svedde, samt uphöra at växa.

At skog fordom varit i Island, omtala bland andra Landnama, Kjalnesinga, Svarfdäla och Egil Skalla grimsonar Sagor; men utom dess, vitna detta de lämningar däraf, som dagligen uppgräfvas ur myror, hvaräst nu ej finnes en buske; äfvenså är Surturbranden därpå et det tydligaste bevis.

Den är ögonskenligen, et ej aldeles petrificerat, men förhårdnat träd, hvilket då det kommer i luften, snart faller sönder, men i fuktighet bibehåller sig och aldrig ruttnar, samt gifver en klar men svag låga, stark värma och med röken en syrlig, ehuru ej osund luckt, och betjäna sig smeder häldre af densamma, än af stenkol, emedan den icke så mycket bränner jernet. Isländarena bruka den pulvericerad, at bevara kläder för mal; och nyttjas den utvärtes emot colique. Jag har äfven däraf sedt i Kjöbenhavn the-koppar, tallrickar m.m. som antagit mycket god politure. Den finnes på flere ställen i Island merendels inuti bergen, och faller uti horizontela lager, stundom flera uppå hvarandra, såsom uti Läks fjället på Bardestrand, hvaräst äro fyra lager surturbrand, med andra stenarter nellansprängde.

Jag har däraf med mig fört hem et tämmeligen stort stycke, som har de tydligaste märken af quistar, saf-ringar och bark, samt blad i den omkring liggande leran; och tyckes vara anledning at tro, det dessa träd, vid något eldens utbrott, och jordbäfningar, fått sit läge, bland den upkastade lavan.

Jag vore benägen at falla på den tankan, det lava strömmar, som efter observationer, på 8:ta timar kunna, til femton fots högd, gå 12000 svenska alnar, uti 45 graders sluttning, omkullkastat och begrafvit dessa träd, som synas hafva varit af ansenlig storlek, så mycket mera, som furturband ej sällan nog liknar kol; men som jag ej vet, om någon förr fallit på denna tanka, jag icke eller haft tilfälle, at däröfver göra tilräcklige observatione; anledning dess utom är at tro, det vid en så sträng eld, et träd straxt skull bringas til aska, ehuru motsatsen torde vara möjelig, då det i et ögnablick omkullkastas, öfverhöljes och qväfves; så vågar jag näppeligen uppgifva detta såsom en gissning.

En annan möjlighet är äfven, at sedan träden vid jordbäfningar blifvit kastade öfver ända, de med het aska från något brinnande berg blifvit öfverhölgde, äfven som Hercalunum med flere vittna, at hela städer måst vidkännas detta öde.

At vacker skog således varit på Island kan ej nekas; men man har äfven ännu små fält bevuxna med skog, såsom Hallormstads, Huusefelds, Aaskog med flera, men barrskog finns aldeles intet, och björken ät högst 4 a 6 alnar hög, 3 a 4 tum tjock. Detta förorsakas dels af elak hushållning, dels genom eldens härjande, orcaner och Grönländska isen, hvilka sista äro orsaken, at man på Stadar-hrauns eyri och Kjolfjeldet, sedt hela tracter vacker björk uttorka.

I brist af skog til bränsel, då deras risbjörk intet förslår, nyttjas därföre torf, ljung, ene- och kråkebärs buskar, på andra ställen, ben af kreatur och fisk, som smörjes med tran, och uttorkad k-gödsel (7), som vintern öfver legat på ängen, samt drif timber.

Man får deraf alla år til myckenhet, i synnerhet vid Langanæs på nord-östra, vid Hornstrander på nord-västra och öfver alt på den norra sidan af landet, samt finnes däribland åtskilliga trädsorter. Tall utgjör största mängden; utom dess gran, lind, sälg, korck, samt tvänne röda trödsorter, som i Island kallas rauda grene och stafsaejk, samt för sin hårdhet och färg, brukas til finare arbeten. Det kommer förmodligen från Norra Tartariet, samt til en stor del från Virginien och Carolina.

Hvad åkerbruket angår, omtala väl flere ställen i sagorna, säd fordom vuxit i Island: i sednare tider hafva äfven flere därmed gjordt försök; men mindre lönande.

Herr Stifts Amtman Thodal, utsådde 1772 litet korn, som växte frodigt; men något innan det skulle bärgas, kom en stark vind, som förstörde altsammans, så at endast några korn kunde igenletas.

När til dessa orcaner eller snarare starka vindar äfven lägges den i Maji och Junii månader ofta kommande frosten, så ser man många svårigheter vid åkerbrukets uphjelpande i Island. Kan det dock, oagtat dessa hinder åstadkommas, bör det ske, under dess för landets väl nu varande omtänksamma och idoga Stifts Amtman, som jemte Regeringen, på det högsta därom visar sig angelägen.

Starka vindar, jemte den Grönländske drif-isen som årligen hemsöker landet, tror jag således vara ordsaken, hvarföre skogväxten aftagit, och at alla försök med åkerbruk i sednare tider slagit felt.

Denna is kommer efter hand, alltid med östliga vindar, och ofta til sådan myckenhet, at den på nordvästra sidan af ön, fyller alla vikar, och hafvet utanföre, så långt man kan se, och stundom äfven besöker andra stränder. Merendels kommer den i Januarii, och går bort i Martii månad, men stundom kommer den ej til landet, förr än i April, då den ligger länge qvar, och gjör mycken skada. Den består dels af stora isberrg (fjall-jakar) som berättas ibland vara af 60 famnars högd och med et starkt dån bebåda sin ankomst, (8) dels af is-flingor (hellu-is), til en a tre famnars tjocklek. Dessa sed

Nare smälta snart, men de förra, kunna flere månader ligga qvar, och med föra då ganska betydande och för landet olyckliga värkningar.

1753 och 1754 förorsakade detta så stark kjöld i landet, at hästar och får, dels däraf, dels af brist på föda, dödde. Man hade exempel på hästar, som gnagde döda kreatur, och fåren äro ullen af hvarandra (9) 1755 sidst i Maji frös vatnet på en natt 1 tum 5 lin. 1756 d. 26 Junii föll en alns snö, och snögade nästan hela Julii och augusti månader. Följande året sist i Maji, och först i Junii månad, var stark frost middagstiden; hvaraf gräsväxten tog sådan skada, at de fingo litet eller intet til vinterföda åt sina kreatur; och hafva dessa händelser merendels hungersnöd med sig i följe, hvarpå Isländske annalerna anföra många exempel.

Utom dess följa äfven årligen med isen större och mindre antal björnar, som ofta göra skada på deras får, hvilket dock Isländarena söka at hindra, då de så snart en sådan gäst visar sig, döda, eller manngrant förfölja honom tillbaka til isen, med hvilken han ofta följer bort ifrån landet. I brist af bössor sker detta ofta med spjut och uppmuntras folket på alt sätt af Regeringen därtil, som för hvarje björn betalar 10 riksdaler i præmium eller skottpenningar, ock utom dess, köper huden, som är et regale, eller til ingen annan än Konungen får försäljas (10).

At denna is, til större delen innehåller saltpetter, och til kruts förfärdigande kan brukas, är lika orimligt, som at den tager eld; bägge tankarna hafva dock sina förfägtare, ehuru man med deras vederläggande icke behöfver sysselsätta sig.

Tvänne andra Islands stora olägenheter, förtjena äfven här at nämnas; nämligen de ej ovanlige skrida och snioflod. Det förra är, då stora stycken af berg falla ned, och förstöra de vid bergfoten varande ägor och hus, såsom 1545, då et sådant, uti Vatndal ödelade bondgården Skidestedr, hvarvid 13 människor blefvo lefvande begrafne. Det sednare är åter en värkan af den ofantliga snö-massan som täcker fjällen, då den klumpevis faller ned och giör mycken skada, såsom 1699, då derigenom tvänne gårdar: Kjosar syssel, med folk och kreatur om natten blefvo förstörde och öfverhölgde.

Climatet är annars icke osundt, ty vanliga värman är ej besynnerligt stark, eller kölden ovanligt sträng. Man har dock exempel, at qvicksilfvret i Farenheits thermometer fallit i kulan, som är 24 grader under frysnings puncten, och stigit til 104.

Huruvida kölden i sednare tider af- eller tiltagit, kan ej med visshet sägas, då noga meteorologiska observationer ej förr, än af Horrfbow 1749 blifvit gjorde. Efter honom hafva de af Herr Prosten Gudlaug Thorgeirsson blifvit fortsatte, samt ifrån 1769 af Herr Eyolfr Jonson, som förut varit observatorns medhjälpare på runda tornet i Kjöbenhavn, och hvilken här af regeringen lönades, såsom den förste observator på Island (11). Han hade sit observatorium Arnarhol vid Reykarvik, och nyttjade med fördel, uti et af sig påfunnit telescop, Islands så kallade svarta agat, i stället för rökt glas.

Tordön är mindre vanlig, och höres mäst i negden af de eldsprutande bergen, så väl sommar som vinter tiden; men norrsken synas ofta och ovanligt starka. Äfven få märkas stundom lycktgubbar, snæ-lios, och hrævar-eldur, en slags ignis satuus, som fäster sig vid människor och kreatur.

Bland andra lufthändelser, förtjena at nämnas rosabaugur, en krants ikring månan, som förebådar elakt väder; hiá-solar, vädersolar, som stundom märkas ifrån 1 til 9 stycken (12); wiga hnöttur, eldklot som synas i luften, och då de äro aflånga, få namn af wiigabrandur; äfvenså halestiernor, cometer, hvilka ofta omtalas i chrönikorne.

Ebb och flod, som Isländarena kalla flod och fiara, förhåller sig här som annorstädes; är starkare vid ny och fullmåne, än annars, men starkast vid dagjemnings tiden.

Då vi omtalas landets beskaffenhet kunna jordbäfningarne ej med tysthet gås förbi, som komma tidt och ofta, i synnerhet vid förestående eldsprutningar. 1755 i September månad, kändes däraf på några 15 starka stötar och är ej ovanligt, at gårdar därigenom kastas öfver ända, och stora berg remna i stycken, m.m., som framdeles af brefvet, rörande Islands eldsprutningar, vidare kan inhämtas.

I et så bergagtigt land, hvarest intet åkerbruk är, och ingen anna handel eller rörelse, än den, som vid Danska skeppens ankomst, genom varu-byte sker, kan man ej vänta goda vägar. Kärra eller släda brukas icke eller i hela landet; och kan man på flere ställen, ej utan svårighet och fara rida fram, hvadan äfven några vägar där fått namn af ofærur, halsa-vegur, höfda-brecka, illaklif m.m. De afdelas sällan i milar, utan i thingmannaleid, eller så långt som en til tinget farande man, på en dag kan resa, och ungefär svarar emot 3 1/3 dels svensk eller 4 isländska mil.

Ställen hafva fordom för resande varit inrättade, hvaräst de kunnat taga hus, som kallades Thiod-brautar skaala; men nu betjenar man sig i allmenhet af deras kyrkor därtil.

När de resa ned til hamnarne, för at byta bort sin fisk, m.m. hafva de med sig 20, 30, ja flere hästar, de fläste af dem lastade med ungefär 15 a 16 punds tyngd, och följa alltid några löse, i fall någon af de lastade skulle tröttna, hvilket följe kallas lest. Mannen som förer dem, och kallas lesta-madur, rider förut, och har alltid med sig en så inrättad hund, at den vd et visst läte drifver den häst, som gådt ur vägen til sit rum. Foder behöfver man ej föra med, ty om bete är man ej nogräknad.

Föreställer resa på Island

Föreställer resa på Island

Folkmängden svarar på intet vis emot landets storlek. Den har äfven i förra tider varit ansenligt större än nu; men utom digerdöden, och andra farsoter, hvaribland pesten, från 1402 til 1404 i synnerhet var dödande, hafva många ställen genom hungers nöd aldeles blifvit öde, och borttog kopporne 1707 och 1708 öfver 16 000 (13) personer, så at deras antal nu ej kan räknas större än 60 000.

IV. Til Herre Cancellie-Rådet och Riddaren Ihre.

Stockholm d. 13 Junii 1774.

Sedan jag uti mitt förra bref visat sielfva landets beskaffenhet, torde Herr Cancellie-Rådet och Riddaren nu ej ogerna emottaga en undersökning, huru och när det först blifvit bebodt.

Om Islands äldsta invånare, som vid Norrmänernas ditkomst innehade landet, veta vi litet eller intet. Någre (14) berätta dock at de voro Christna, efter all liknelse ditkomne från England och Ireland, och kallades af norrmännerne Papa (15). De tro sig med full säkerhet kunna intyga, at denna engelska Colonie ditflyttat 5:te Seculo, (16) men det torde vara tryggast, at ej utlåta sig i en sak, som i så mycket mörker ligger inveklad. Liknelse tyckes dock vara at desse folkslag, långt för de Norrskas ankomst, haft sig detta land, fast under annat namn bekant, ty den berömde Beda, utmärker det tämmeligen noga redan uti sin tid (17). Men lemnon desse dess äldste inbyggare, för at se huru Norrmännerne där kommo at nedslå sina bopålar. Vi sakne ej därom underrättelser i flere Isländske sagor, men handledas i synnerhet af Landanama bok, som handlar om desse inkräcktares ditkomst.

Naddoddr (18) en namnkunnig sjöröfvare, blef 861 vid återresan ifrån Norrige til Ferrö dit väderdrifven, och kallade landet Snioland, i anseende til den myckenhet snö, hvarmed han fant fjällen vara betäckta. Han tilbragte där ej lång tid, men rosade dock så landet vid återkomsten, at Gardar Suafarsson, en svensk, som nedsatt sig uti Seland, upmuntrad af Naddoddrs berättelse, 864 upsökte det, och sedan han seglat rundt omkring detsamma, kallade han det Gardarsholmur. Han blef här öfver vintern, begaf sig följande våhren til Norrige, och beskref där den påfundne ön, såsom et öfvermåttan vackert, godt och med skog bevuxit land. Detta upväckte lusten hos Floke, en bland den tidens berömdaste vikingar, och til börden svensk, at äfven försöka en resa dit, men som man den tiden ej hade någon compass (Isl. leitharstein), tog han tre korpar om bord, hvilka därvid skulle vara honom til tjenst. På vägen besökte han först sina vänner i Ferrö, och sedan han seglat något längre Norr därifrån, utsläppte han en korp, som tog vägen tilbaka til Ferrö. Något derefter åter en annan, som kom tilbaka til skeppet, då han ej såg något land. Men omsider lyckades försöket bättre, då den tredje korpen utsläpptes, hvilken tog kosan til Island, hvarefter de straxt fingo landkänning, och hamnade efter några dagar där. Floke med sit sällskap tilbragte här hela vintren, och som han på norra sidan fant mycken drif-is kallade han landet Island, hvilket namn det äfven alt sedan behållit.

Vid återkomsten til Norrige följande sommaren, stämde ej Floke och dess sällskap öfverens i landets beskrifning, ty då det å ena sidan lastades mycket af Floke, gec åter Thorulfr så långt i dess beröm, at han påstod det smör dröp af hvarje strå derstädes, hvadan han äfven kallades Thorulfr Smior eller SmörThorulfr. Efter desse märkes ej at någon resa hit blifvit företagen, förr än af Ingolfr och dess vän Leifr år 874.

Vid ankomsten funno de at man ej tillagt landet för mycket beröm, och beslöto äfven, sedan de öfvervintrat på denne ö, at framdeles sätta sig ned på den samma. Ingolfr begaf sig då tilbaka til Norrige, för att anskaffa hvad til den förestående flyttningen kunde vara af nöden, och Leifr for på härnad til England. Efter fyra år möttes de åter på Island, den ena med et talrikt följe, samt nödig uppodlings redskap, som han med 2:ne skepp ditbragt, och den andra med de skatter han förvärfvat. Därefter tiltogo hitflyttningarne, så at ön inom 60 år var fullkomligen bebodd, och Konung Harald som igenom sin hårdhet emot Fylkis Konungarne, och de mägtiga i Norrige, ej litet bidrog härtil, måste slutligen påbjuda, at ingen skulle få flytta från Norrige til Island, förr än, han til Konungen ärlagt ½ lödig mark silfver (21) at i någor måtto hämma de starka utflyttningarne som försvagade hans rike (22).

Ehuru således större delen af desse nybyggare voro från Norrige, hade de dock i sitt sällskap många Svenskar och Danskar, af hvilka förstnämnde, jag utur Landnamabok, Skallholtske uplagan vill anföra följande. Ingmundur, Jarl i Göta rike, som var en ättelägg af Bore, Gores brodes, pag. 90; med Jorundr, Ejvindr Sörkver, Asmundr, Hvatefridleifr hans vänner, och Fridmundr, Bödvar, Thorer Regskegg och Ulfkell hans trälar pag. 90; Thordur i femte led på fädernet härstammande från Ragnar Lodbrock; pag. 102: Thordur Knappur, Björn på Hågas naturliga son, med Nafar Helge; pag. 104: Bruni Hin Hviti, Hareks son, Uplands Jarl, pag. 104; Thormodur Hin Rami, p. 105. Björn Rolfsson af Kongl. blod, pag. 105; Helgi Hin Magri, pag. 107; Thorir Snepill, son af Jorun, Lagman Thorgnys dotter, pag. 117; och Gardar Suarfarson. Utom desse. Nämner Are Frode en Olafr af samma stam som Konung Harald sjelf, en Hrollaugur broder med Rolf, förste Hertigen af Norrmandiet, som ledde sitt ursprung från Svenske Konungen Gore, Gylfes faderfader; och anför Torfaeus en svensk Bodvar, som satt sig ned i Island, och var Prinsessan Gojas, Gores systers, efterkommande, och af hvilket blod äfven den Floke var, som gaf Island det namn drt ännu bibehåller (23).

Äfven så anför Dalin, i förtalet til Svea Rikes historia, ifrån Peringsköld och Björner följande. Snöbjörn, Björn Ostråne, Grim, Orm, Wedorm, Björn och Grimkill, med deras moder Helga, Haralds dotter, Barder Snefällsas, Barder Wiking, Brimle, Hjälm, Göte, Skölder Svenske, Glamer, Wafur Helge och Slättubjörn.

Wid hvarje ny ditflyttning, tilägnade sig den förnämste i sällskapet, så stor del af landet som han kunde, och lämnade sedan efter godtycko därutaf til sine följeslagare, för hvilka han ansågs såsom hufvidman med titel Godi. Men i en tid då vikinga färder och röfverier höllos för mannamod och dygd, kunde ej gransämjan länge räcka emellan dess Höfdingar.

Sagorna anföra flere exempel, huru de slagit hvar annan utur fältet, hvarföre ock til förekommande af sådane våldsamheter, år 928 en Laug-saugumadur valdes, som feck mycken värdighet och magt. Han förde alltid order vid deras allmänna rådplägningar, dömde uti tvetydiga och svåra saker, och kundgjorde nya lagar, sedan de af folket blifvit gillade och antagne, dock ägde han icke mer magt at sjelf gjöra dem, utan de öfrigas samtycke och bifall. Då omständigheterne fordrade, sammankallade han derföre höfdingarne, och sedan de rådgjordt, förestälte han de flästas tanka för folket, hvilket, innan den såsom lag kunde anses, därtil måste samtycka. Höfdingarne agtade likväl icke stort hans myndighet, ty han valdes af dem, och behöll ej ämbetet längre än deras förtroende räckte.

Deras första regerings form var således en blandning af aristocratie och democratie; men de författningar, som genom den samma blifvit tagne, voro ej tilräcklige til ordnings bibehållande, ibland så många höfdingar, at lika värdighet, men olika sinne och styrka. Ingen ting var vanligare än olagligheter och öfvervåld; ja, de förde uppenbara krig sins emellan, och anför Sturlunga sagan exempel, då snart 1300 man och 20 skepp på hvardera sidan blifvit bragte i slagtordning. Flere svagare höfdingar måste då gifva sviga för en starkare, och magten kom at hvila hos få personer, som merendels missbrukade den samma, til sina landsmäns förtryck och mänsklighetens fasa.

Under alla dessa oroligheter hemma i landet, voro de dock fullkomligen frie från det norrska oket, ehuru Konungarne därstädes, alt ifrån Harald Hårfagers tid, med afvundsjuke ögon sedt denna uti sit sköte alstrade, men nu frånskiljde nya och mägtiga republique. Men den måste omsider vidkännas det ödet, som är vanligt, ja nästan oundgängeligt, när frihet blifvit förvandlad i sjelfsvåld, och patriotisme i egennytta, at nemligen samfäldt kufva sunde et hufvid. Större delen undergåfvo sig 1261 Konung Håkans beskydd, samt erkände sig emot vissa betingade villkor til honom skattskyldige; och 1264 samtyckte äfven den öfrige delen därtil. Sedan har Island med Norrige kommit under Danska kronan, hvilken lämnat befälet däröfver, til en Stifts Amtman, som merendels endast en gång om året hitfarit för at efterse hushållningen, ehuro deras instruction ålagt dem at tilbringa tiden här. Men som landet otroligen lidit, genom deras långliga frånvaro blef för någre år sedan å nyo beslutit, at en Stifts Amtman ständigt här skulle residera, och är Konungens gård Bessestedr, den gamle Snorre Sturlesons hemvist, dess boställe (24). Under honom är en Amtman (25), 2 Lagmän, 1 Landfogde (26) och 21 Sysselmän (26 †).

Fordom var landet indelt i fyra fiordungar, som hvar och en hade sin domstol, af hvilka vid deras möten formerades en rätt under namn af fjordungs-dæme; men som allmänna säkerheten tycktes fordra ännu en Öfver-rätt, til hvilken den lidande kunde vädja, så inrättades, något efter Christendomens införande, fimtar dæme, hvilken domstol bestod af de förut nemnde fyra rätter, samt någre Präster.

Nu afgjöres alla mål, först vid Herads-thing, hvarifrån saken appeleras til Al-thinget, som börjas årligen i Tingvalla d. 8 Junii (27). Här äro två rätter, af hvilka den ena, dit den vädjade saken först kommer, består endast af lagmän, och den andra, til hvars skärskådande saken til följande året kan vädjas, består af Stifts Amtmannen, som förer ordet, samt har 12 af landets bästa män, merendels lagmän och sysselmän, til bisittare, och hvarifrån åter vädjas, til Konungens högsta rätt i Kiöbenhavn.

I början gjorde Norrmännerne sig tvivels utan sielfve lagar, men sedan desse ej befunnos tilräcklige, och folk-mängden ökades, åtog sig Ulfliotr 987, at fara öfver til Norrige, och at af dess stadgar tilskapa dem en riktig lagbok. Han betjente sig äfven därtil af Gulöthings lagen och kom efter 3 år tilbaka til fäderneslandet.

1118 antogs Grågås, en namnkunnig lagbok, och 1280 (28) Jöns boken, efter hvilken ännu i vissa fall dömes i Island. De fläste saker afgöras dock efter Danska lagen och nyare författningar.

V. Til Herr Cancellie-Rådet och Riddaren Ihre.

Stockholm d. 23 Julii 1774.

At vid Norrmännernes ankomst, några spår af Christendom redan funnos i landet, är af Landnama bok, och Arii Schedis bekant. Bland desse nybyggare, funnos äfven några, men få Christna, (29) hvilka dock snart afföllo til hedendomen, som således här blef allmän. Sedan vet man ej, at några försök blifvit gjorde, til Christendomens införande i Island, förr än 981, då en Biskop Fredrich från Sachsen hit anlände, hvilken efter 5 års vistande här, åter måste begifva sig härifrån, utan at stort hafva kunnat uträtta.

En kyrka blef dock 984 af Thorvard Bodvarsson upbygd; några döptes, men andra ehuru de för sjelfva läran ej hade afsmak, ville icke därtil samtycka, emedan de föregåfvo vara mindre anständighet, at, efter pojkars vana, nakne nedstiga i vatnet, för at emottaga i döpelsen, som skedde efter tidens bruk genom indoppning (30). För at dock visa sin avsky för hedendomens mörker, emottogo några korstecknet, hvilken act kallades Primsigning, och hvarefter för hedningar eller christna; fingo dock äta med de sednare, och begrafvas straxt utan för kyrkogården.

Olof Tryggvasson skickade derefter hit Stefr Thorgilsson, och efter honom Thangbrand sin Hof-Predikant, som var tysk til nation; men bägge bemöttes med ovett och stenar, då de vid deras Althing sökte omvända dem; och skonades de icke eller af landets poeter, som låto köpa sig, til at, med de mäst bitande satyrer, begabba desse den främmande lärans förfägtare (31).

Härigenom fingo dock Isländarena någon kunskap om Christna läran, som småningom visade sina värkningar. Månge nekade straxt, at til afguda offren erlägga någon skatt, och andre fingo lust, at skaffa sig säkra underrättelser huru den var beskaffad, så at, då Gissur och Hjalti år 1000 ankommo, omsider hela landet, ehuru ej utan motsägelse, dock utan blodspillan, antogo densamma. De fingo äfven straxt et Jus Canonicum af Biskop Grimkell sammansatt, hvilket för lag ansågs til 1123, då et å nyo utarbetades af Biskoparne Thorlak och Ketill (32).

Ifrån denna tiden var hvarken minkar eller kloster i landet någon brist; flera Benedictiner och Augustiner och Augustiner ordens bröder, nedslogo här sina bopålar, och utgjorde folket, så väl här, som på andra ställen i Europa, sin skatt, til Romerska stolen, hvilken bestod i en Nagli, af hvilka 10 voro lika med en aln (33).

At man äfven på dem haft nog afseende synes däraf, at Biskopen i Skallholt Arne Thorlakson, vid det andra Lionska mötet, som hölts 1274 under Gregorius X, hade sin egen fullmägtig Sighvatr Lande, Canonicus i Drontheim; och at de i sin ifver ej gifvit sina relifions bröder efter, vittnar utom annat, deras beredvillighet, at åtskilliga gångor, så väl med penningar, som folk, deltaga i de den tiden påbudna härfärder til det heliga landet.

Utom Biskopen i Hoolum Jon Ögmundsson, dyrkades äfven bland andra helgon Biskopen i Skallholt Thorlak Thorhallsson, som dog 1193, och hvilken, ehuru aldrig af någon Påfve Canonicerad, dock i Island, (34), Dannemark, Norrige, England, Scotland, på Orcadiske öarne, Ferrö och Grönland hade sina tilbedjare och äfven i Constantinopel fick sin egen kyrka, samt hvilkens saga öfverflödar af undervärk. Til hans åminnelse firades efter allmän öfverenskommelse, den 10 Januarii, då han blef död, och den 3 Julii då han blef vald til Biskop, och lades hans lik, sedan det d. 13 Aug. 1198 utur grafven blifvit uptagit, uti et med silfver och guld beslagit skrin, samt beslöts, at framgent denna dagen årligen fira hans fest. Men den förste Evangeliske Biskopen Gissur Ejnarsson, lät af helig ifver borttaga de kostbara prydnader, hvarmed skrinet var besmidt, och i dess ställe beslå det med emallierad koppar, hvilket ännu, som en antiquitet i Skallholts kyrka förvaras.

1715 lät Biskopen Johannes Widalin begrafva de förmente reliqvierne, och visas nu endast, såsom dess hufvudskål, et stycke, som vid närmare påseende är en cocosnöt (35).

Arcimboldus, som genom sita flats kråmeri gjordt sig så i Norden bekant, var äfven mera omtänkt, än at glömma Island. 1517 hade han sin fullmägtig här, hvilken dock med mera kallsinninghet än han förmodar af Biskop Stephan Jonsson i Skallholt, blef bemött.

Egna Biskopar fingo de i Skallholt 1057, och i Hoolum 1107, hvilke först stodo under Ärke-Biskoparne i Brehmen och Hamburg, men 1103 el. 1104 kommo under Azerus (36) som var den förste Ärke-Biskop i Lund, och 1152 under Biskopen i Drontheim. Desse Prælaters minne, förvaras af Isländarena, så väl i deras annaler som sagor, och intaga ibland dem, flere värdige män rum; men här får jag endast nämna en, Johannes Jerechini (37) Dansk til börd, som 1409 af Konung Eric af Pommern, ifrån Westerås, hvaräst han var Prost och Electus, flyttades til Ärke-Biskops stolen i Upsala. Här skickade han sig så illa, at han 1419 måste rymma til Dannemark, hvarifrån Isländske annalerne, enhälligt berätta honom först hafva tagit kosan til England, samt ej förr än 1430 ankommit til Island. Här lemnades honom med öpna händer Biskops-stolen på Skallholt som 11 år stådt ledig; men han upförde sig så högmodigt, och med så mycken egennytta, at någre, af de förnämste i landet, sammansatte sig, och 1433 d. 13 augusti, då St. Thorlaks fest firades, och han i Domkyrkan förrättade mässan, med våld drogo honom ifrån altaret, samt kastade honom, sedan Biskops skruden blifvit afklädd, i en säck, med en stor sten vid halsen, och dränkte honom, i den vid Skallholt framlöpande Bruarå, hvarifrån hans kropp sedan blef uptagen, och i Domkyrkan begrafven. (38).

1540 gjorde Christian III början med Lutherska religionens införande, hvilket värk, dock ej förr än 1551 kunde bringas til ända, i anseende til den ifver, med hvilken Biskoparne, som då voro af mägta betydenhet, lade sig däremot.

Alt sedan har Isländska församlingen haft at hugna sig af et lyckligt lugn, då de oenighets frön, en och annan stundom sökt utlägga, alltid blifvit qvafde i sin början.

Den är delt til 189 kyrkor, af hvilka 127 höra til Skallholts stift, samt 62 til Hoolum. Prästerne tagas ibland infödde Isländare, och hafva årligen, utom hvad de af sina åhörare kunna få, af Konungen 4 til 200 riksdaler.

VI. Til Herr Cancellie-Rådet och Riddaren Ihre.

Stockholm d. 1 Sept. 1774.

Vi hafva redan sedt Norrmännernas ankomst til landet, jemte deras första regements författning, samt de förändringar densamma, genom deras egit förvållande och tidernas skiften sedan undergått; nu vele vi lemna vår uppmärksamhet til deras lynne och lefnadssätt.

Äfven som det folk, hvarifrån de härstammade, blott lefde af krig, sjöröfveri, jagt och åkerbruk, så kände äfven i början våra nybyggare, ej annan ära, än den, som vants genom en stark arm, ej andra öfningar än dem, som fordrade en härdad kropps egenskaper.

At fara i härnad, plundra och bränna, samt öfvervinna alt hvad som därvid gjorde något hinder, var då et det säkraste steg til odödligheten, och deras lekar gåfvo dem fullt tilfälle at visa sin kropps vighet och styrka. Glimu-list eller brottande var allment, hvarvid sagorne dock stundom omtala at hjeltarne betjent sig af lausa-tók eller som det hos oss kallas käring krokar: Skylmest at fägta, var ännu mera brukligt, och gick därvid ganska skarpt til, ehuru alla de reglor icke de i agt togos, af hvilka en svagare arm, nu vet til sin fördel i nödfall betjena sig.

Manjasnadur var af största betydenhet, och kunde man därigenom inlägga så mycken ära, at man blef känd öfver hela landet, och ens beröm sungit i flere visor (39). Det var en slags envig hvartil man utmanade hvar och en som ville anses för lika tapper, och hvarvid ofta geck löst på lifvet, hvilket ej kan vara underligt, då det ansågs för en adelig bragd, at väl kunna hvässa sit sverd, som synes af Rigsthulu (40).

Deras ställning i anseende til Norrske Konungarna, som alltid på dem hade upmärksamma ögon, och letade efter tilfälle at bringa dem under sit välde, föranlät dem dock, at på alt möjeligt sätt, skaffa sig underrättelse om sina grannar. Flere resor företogos således för denna ordsak, i synnerhet til Norrige, Dannemark, Sverige, England och Scotland, om hvars tilstånd, man vid hemkomsten för höfdingarne var förbunden at aflägga berättelse, och i anledning häraf, så länge republikanske regeringen hade bestånd, historiska vettenskapen hölts i mycket värde, och landet öfverflödade på sagor (40), hvilka om ej alla af lika vigt, dock vittna om folkets vettgirighet.

Det var under detta tidehvarf, som Grönland 932 upfants af en Isländare Eyrek Rauda (41) och America 1001, af Björn Herjulfsson och Leif Erichsson (42).

För att vara säkra för mäktiga grannar nödgades de således småningom skaffa sig historiska kundskaper, äfven som de lade sig vinning om sina egna lagars kännedom, til säkerhetens bibehållande inom sig sjelfva, så at då okunnighet och mörker regerade öfver den öfrige delen af Europa, kunde dock Island framvisa en mängd historie skrifvare, äfven som et vackert antal poeter, och fants där vid Christendomens införande större myckenhet af lagkloke, än man i afseende på landets vidd och folkets mängd kunde förmoda (43). Fisket nyttjades något, men åkerbruket ännu mera, ehuru det sedan aldeles förfallit (44).

Men tvenne hufvud-omständigheter hafva på deras sinnelag så väl som lefnadssätt åstadkommit en utmärkt ändring, nemligen Christna religionens antagande under Ol. Tryggvasson, och frihetens förlust under Konung Håkan, ty då religion, å ena sidan rådde ifrån deras fordna härnader och röfverier, betog verldsliga magten dem å den andra, den styrka de ägt til dess utförande. Man har nu ej flere spår af deras hjelte-bragder, än dem som uti deras sagor finnas förvarade, och vår tids Isländare, älska mera sit fiske och sin boskaps skötsel, än bardalekar. Isländarne (45) äro af medelmåttig växt och väl skapade men

Äga ej synnerlig styrka, äfven som et vackert ansigte är nog sällsynt ibland deras qvinfolk.

Manfolken hafva länge sedan aflagt at bruka skägg, hvarmed de dock i Eggert Olafsens resa finnas afritade, hvilken teckning väl träffar in med en Söndmoersbo i Norrige, men aldeles icke med en Isländare (46).

Laster äro hos dem värkligen mindre allmänna än på andra ställen, där et öfverflödigt lefnadssätt förderfvat hjertat.

Stöld hör man ganska sällan af, och til lösaktighet äro de i allmänhet icke fallne, fastän några exempel finnas på sådane, som därföre flere gångor blifvit pligtfälde.

Ehuru fattigdomen satt dem ut stånd, at til alla delar upfylda sina förfäders gästfrihet, är dock böjelsen därtil hos dem qvar. De gifva af godt hjerta det lilla de förmå, och glädjen lyser ur deras ögon då man håller til goda. Skall det vara rätt väl, kysser man vid ankomsten på mun, både manligt och qvinfolk, mor och dotter. De äro tjenstaktige och trogne, samt sin Öfverhet på det högsta undergifne (47); ifrige i sin Gudstjenst (48), men

Ej aldeles frie från vidskeppelser. De hafva en obeskriflig kärlek til sin födelseort, trifvas på intet ställe så väl som där, och är därföre rart nog, at se någon Isländare stadna qvar i Kiöbenhavn, ehuru fördelaktiga vilkor dem ofta där kunna tilbjudas (49).

Men däremot kan man ej tillägga dem mycken idoghet. De fortfara med sit arbete efter gammal vana, utan at vara omtänkte på nödige förbättringar; och torde äfven hitintils vara fel på Regeringens sida som mindre kunnog om landets beskaffenhet, ej vidtagit alla de författningar, som tarfvats.

I sit umgänge äro de icke muntre, ganska enfaldige och lättrogne, samt taga då tilfälle kan vara, gärna väl til lifs, hvarvid dock hvar och en lärer förstå, at et stort undantag får gjöras.

Då flere komma tilsammans, fördrifves tiden mäst med saugu-lestur, sagors läsning, då husbonden börjar och de öfrige fortfarande dermed när han tröttnar. En del kunna sagor utan til, och andre nyttja tryckte exemplar, samt i brist på dem, skrefne. Äfvenså rümulestur, då verser upläsas och stundom illa sjungas. Dessutom nyttja de vid sina sammankomster följande nöjen. Wike – vaka: karl och qvinfolk hålla hvarannan i handen och siunga ömsom visor, som passa sig på deras make, hvarvid choras stundom stämmer in. Härmed gjöra de likväl icke en främmande mycket nöje, ty i allmänhet sjunga Isländare ganska illa, utan någon tackt eller behaglighet, i synnerhet, som de, af musiquens nyare behagligheter, ej äga den ringaste kännedom (50). Glæder: då någon kläder ut sig. Ringbrud är en polska, som anställes af 10 a 12 manspersoner, hvarvid konsten är at bryta sig igenom ringen, utan at rubba ordningen. Glimu-list brottning. Hnattleikur: at spela med klot på isen. Lystriden: at rida i kapp.

Bland spel, äro de namnkunnige för Schack, som varit af tvänne slag, nemligen Jungfru schach och Riddare schach af hvilka endast det förra nu brukas (51). De roa sig äfven med Kotra, Forkjering, Olofs-tafl, som lägges med brickor utan tärningar, med tilbundna ögon, efter en gammal visa, som man skall kunna utan til; Mylna, Færingartafl, Goda tafl, och bland kortspel med Alkort, Handkarrer, Tru spill och Pamphile. Desse spel ske dock alltid för nöjets skuld, utan at därvid våga penningar, hvilket likväl i fordna tider måtte hafva varit vanligt, emedan en af deras gamla lagar därpå utsätter straff.

VII. Til Herr Cancellie-Rådet och Riddaren Ihre.

Stockholm d. 6 Sept. 1774.

Isländarena hafva litet eller intet i sednare tider ändrat sin gamla klädedrägt, som ehuru ej grann, dock är snygg, och passar sig väl i anseende til climatet. Manfolken bruka, öfver alt, närmast kroppen linne, där utanpå båtsmans tröjor och vida byxor, samt däröfver, på resor, en liten kappråck (hempa), alt af svart vadmal, utom på norra sidan af Arnarfjord, hvaräst de bruka hvita kläder. På hufvudet bära de en stor trehörnad hatt, samt på föttren ullstrumpor med Isländska skor.

En hustru med dess dotter

En hustru med dess dotter

Några köpa väl randskor från Kiöbenhavn, men som de falla sig något dyra, gjör hvar och en häldre sielf sina skor af ox-läder, men mäst af fårskin, på det sättet, at et stycke skinn skäres i fyrkant, något vidare än foten är lång, hvarefter det vid hälen och tårna sömas tilsammans, och sedan fastbindes med en rem. Desse äro rätt goda at bruka på slät mark, men ibland klippor och grus, kunde de af oss ej nyttjas ehuru Isländarena, som därvid vor vane, gingo med dem utan ringaste olägenhet. Om deras fiske-kläder får jag nämna en annan gång. Qvinfolken gå äfven öfver alt klädde i svart vadmal. Närmast linner, som är ihopsydt öfver bröstet, bära de et lifstycke (upphlutur), och deröfver en frammantil ihopsnörd tröja med långa smala armar, som gå ända ned til handlogen. Uti sid öpningen på armarne, hafva de knappar af filigrams arbete, jemte et löf för hvarje knap, hvarpå fästmännen låta binda in, sit och fästmöens namn, när de köpas at göra henne en skänk, och vid halsen fästes vid tröjan en liten styf svart krage, strutur, ungefär tre finger bred, merendels af sammet eller sidentyg, samt ofta med et snöre af guldträ omkring. Kjorteln är äfven av vadmal, och skyler fotleden. Äfven för den om lifvet, sitter et bälte af silfver eller metall, hvarvid förklädet, svinta, fästas, som äfven är af vadmal och ofvantil prydt med några filigrams knappar. Öfver alt detta bruka de en hempa, gjord ungefär som en vingåkers tröja, dock något vidare nedantil. Den täpper vid halsen och armarne, och är en bred hand kortare än kjorteln, och hafva de på den en bräm ända utföre, som de fläste Isländske qvinfolk sjelfva väfva, och liknar utskurit sammet. Fingrarne hafva de merendels prydde med ringar af guld, silfver eller mässing.

Deras hufvudbonad består af flere servieter lindade omkring hufvidet, ungefärligen två gångor så högt, som sjelfva ansigtet, som fastknyts med en silkes näsduk, och mera värmer än pryder. Flickor få ej bära den i allmänhet förr än de äro gift-vuxne. Vid deras bröllop äro de besynnerligen utstofferade. Omkring hufvudbonaden närmast ansigtet bär bruden en förgyld silfver krona, och om halsen tvenne kädjor, den ena hängande långt ned på bröstet, och den andra öfver skuldrorna, samt utom dess äfven om halsen en mindre kädja, hvaruti merendels hänger et hjerta, som kan öpnas, för at däruti förvara balsam, eller något annat at lukta på.

Denna klädedrägt bära alla Isländske fruntimmer, utan undantag, sämre och bättre, dock med den åtskilnad, at då den fattigare har den af grovt vadmal messings besmidd, har en mera förmögen den af kläde med silfver förgylt. Jag såg en sådan drägt Amtmannens Fru tilhörig, som åtminstone var värd 300 riksdaler, och inbillar jag mig, det M. H. ej ogärna ser följande förteckning, på en, som Herr Banks köpte uti Island, för at bland sine andre Isländske samlingar bringa hem til England.

Hempa – 4 Rd.
Hættve (resehatt) – 5 Rd.
Svinta (förkläde) – 6 Rd.
Upphlutur (lifstycke) – 2 ½ Rd.
Treja – 4 Rd.
Mällinda (bälte – 6 Rd.
Fat (kjortell) – 8 Rd.
Kjedja – 4 Rd.
Laufa prionar (nålar med silfverlöf – 6 Rd.
Koffur (bindel) – 2 Rd.
Erma knappar – 1 ½ Rd.
Quen vetlingar (vantar) – 46 Sch.
Aubreida (täcke at lägga kläderna uti – 4 Rd.
Summa Rd. 53, Sch. 46

VIII. Til Herr Cancellie-Rådet och Riddaren Ihre.

Stockholm d. 18 Sept. 1774.

Deras byggnader äro icke lika öfver hela landet. Efter beskrifningar skola de i norra delen af Island vara tämmeligen vackra men i den delen jag hade tilfälle at se voro de ganska släta, om jag indantager de stenhus, som för Stifts-Amtman på Bessestedr, Landt Physicus på Seltiarnarnes och Landtfogden på Widoe, på Konungens bekostnad, blifvit upsatte. På någre ställen äro de byggde af driftimber, på andra af lava, nästan på samma sätt, som våra stengärdegårdar, med måssa stoppat emellan, och en del stundom innanföre panelade med bräder. Taket är täckt med torf, och lägges den på spjälor, stundom på refben af hvalfiskar, som äro varagtigare, och äfven anses dyrbarare än trävirke, hvilka åter hvila på flere åsar, som ligga på längden. Väggarne äro ungefär 3 alnar höga, men ingången något lägre, och har huset hosstående grundritning (52).

island-husgrund

a är dörren til en lång gång bbb, ungefär en famn bred, som får ljus af några gluggar i taket, hvilka täckas med et tunnband, hvaröfver man satt en hinna. I ändan på denne gång, är en kammare c där qvinfolken vistas under sine sysslors förrättande, och i samma rum ligger merendels husbonden med sin hustru. Detta rum är panelat, har golf och tak samt stundom små glas fenster, men ingen eldstad. På sidorne af gången äro fyra rum, 2 på hvardera sidan, af hvilka d nyttjas til kjök, e at äta uti, et til mjölkkammare f, samt et för tjenstfolket at ligga uti g; men i desse rum, är hvarken tak eller golf, äfven som de sällan äro panelade; och består fänstren af morion (liknarbelgur), och ammium (vatzbelgur), el. de hinnor, som uti moderlifvet omgifva fostret, hvilka fastbindas på et tunneband, som sättes öfver öningen i taket, och hvaröfver man åter vid stormväder, til deras förvarande, fäller ned en trälucka. Man har ej en gång i köket spis, utan läges bränslet på gålfvet, emellan 3 stenar, och är för röken et fyrkantigt hål i taket.

Utom detta hus, hafva de en fiskbod Skæmma, samt stundom en annan för sina kläder, och ej långt därifrån hus för sin boskap. I de sämre husen nyttja de til fenster, den hinnan som hos kreaturen ligger i kring magen och kallas (Skæna), och hvilken ej är så klar som vats eller liknarbelgur.

IX. Til Fru S. Carls-n i Götheborg.

Götheborg d. 20 Martii 1774.

Ehuru man ej kan hafva stor vällust af at tänka på Isländarenas mat-tilredning. Aldra minst då man så nyligen hos Eder förtärt de läckraste kråsligheter, som de fyra verldenes delar framalstra, vill jag dock fullgjöra mitt löfte, och derom lämna beskrifning. Jag tycker mig se Eder stundom vämjas vid deras rätter, men anse dem ej därföre olyckelige, at de icke krydda sin mat med långväga växter. De äro nögde med hvad naturen lemnat dem, äta sig mätte och må väl, då vi, under åtnjutandet af våra kräseligheter, bortskämma vår maga, och äckla vid den sundaste spis.

Deras visthus äro väl på få ställen i den ordning, at man där finner alt hvad jag har at anföra, men så måste det dock med något däraf vara försedt, då Isländarens föda består i följande.

Bröd flere sorter, men mäst bakat i surskorpor ifrån Kiöbenhavn. Tilgången därpå är ej stor, ty det faller sig något dyrt; måste dock vara med vid bröllop och gästabud. I dess ställe baka någre åt sig sjelfve bröd af rågmjöl, som äfven fås från Kiöbenhavn, och sker det på följande sätt. Mjölet röres ihop med syra till en deg, formeras sedan til kakor af 2 qvarters bredd, och 3 tums tjocklek, som kokas i vatn eller vasla, hvarefter de torkas på en sten eller jernplåt.

Mjöl af fiällgräs (53) hvaraf en tunna ränsat och väl packat säljes til en riksdaler. Först sköljes det, hvarefter några straxt skära det sönder i smulor, men merendels torkas det för elden eller i solen, lägges sedan i en påse för at bultas, hvarefter det å nyo stötes til mjöl.

Mjöl af Kornsyra (54) på samma sätt, samt tvenne slags vildt korn melur (55), som gnuggas ur, torkas och males sönder.

Surt smör. Isländaren brukar sällan färskt eller saltat smör, utan låter han det surna. På detta sätt conserveras det i 20 år, ja längre, och hålles af Isländaren för hälsosammare samt mera välsmakande än det hos oss bruklige. Dess äldre det blifver, dess bättre anse de det vara, och räknas 1 mark däraf så god, som 2 mark annat smör.

Striug, kokad vassla til den blifver tjock som sur mjölk, hvilken förvaras til vintern.

Fisk af allehanda slagm soltorkad, vindtorkad, saltad och frusen, hvilken sednare af några får företrädet.

Kött, af boskap, får och foglar, som insaltas, rökes eller lägges i tunnor med syra på.

Misost, rätt god, men konsten at göra annan god ost är förlorad; ifrån östra delen af landet, säljes den dock någorlunda väl tillagad.

Beina-striug, ben af boskap, får eller torsk, kokas i vassla til dess de blifvit uplöste, hvarefter det gäser, och spisas sedan med mjölk

Skyr, sur mjölk af hvilken vasslan blifvit prässad, förvaras i tunnor eller kar, och upblandas ibland med kråke och enebär, samt söt mjölk.

Syra, vasslan af mjölken äfven i tunnor, gäser, och anses ej god, förr än den är års gammal.

Blanda, som brukas för dricka. Det består af vatn med 1 ½ del syra, som om vintren upblandas med timjan eller kråkebärs saft.

Dessutom hvarjehanda örter, som dels växa vildt, (56) dels planteras, äfven musslor (57), och svampar (58).

Isländaren äter i allmänhet tre gånger om dagen, kl. VII, II och IX. Morgon och afton äta de gemenligen skyr, som stundom upblandas med kråke- eller enebär, samt för mjölk därtil. På någre ställen få de fiällgräs gröt, och fjällgräs välling, som jag kan försäkra äro rätt smaklige (59), välli-drafli, ystad mjölk som kokas til den blifver röd, seidd-mjölk, söt mjölk starkt kokad. Til middagen består deras mat i torr fisk hvarpå de breda surt smör, eller i färsk fisk, och medgifver så råd och lägenhet, få de litet bröd och ost til. Någre berätta at de ej äta fisken förr än han ruttnat, hvilket kommer deraf, at de tycka om, då han är litet ankommen; men annars äta de mycket färsk fisk, dock ofta den så väl som annan mat utan salt.

Söndagar, samt andetiden gifves dem köttsoppa, kokad stundom med syra i stället för vatn, och om vintren äta de rökt kött.

Deras vanliga dryck, är mjölk, spenvarm, kall, kjärnad och kokt, stundom med, stundom utan vatn, men vid stranderna mäst blanda (60) samt sur-mjölk, som säljes utan grädda, tunnan til 12 aln. Eller 2/3 riksdal. Specie, äfven som en eller annan torde låta komma något dricka från Kiöbenhavn, samt någre sjelfva låta brygga. Hos några af de förnämste i landet, får man franskt vin samt caffé, men thée dricker stundom allmogen, hvartil de bruka bladen af Holta-soleyg (61) och Aru-pris (62).

Så lefver man i allmänhet i Island, men mer eller mindre välmåga, förorsakar häruti mer eller mindre indragning, så at då en välmående bonde äter kött, smör och hafkatt eller hvalfisk, nöja de fattigare sig med fisk, blanda, mjölk, fiällgröt och beinastriung. Man kan således ej säga, at de hafva brist på matvaror, dock har landet flere gångor med en tryckande hunger varit hemsökt, som merendels kommit af Grönländske drif-isen, hvilken då den kommer til myckenhet, hindrar höväxten, och betager dem tilfälle at fiska.

At vi under varelsen i Island, ej hade nödigt vidtaga det Isländska lefnadssättet, behöfver jag ej säga. Vi höllo til godo porter och goda viner i stället för blanda, och hade en fransysk kock fullt gjöra, at med feta stekar och sköna puddingar m.m. förnöja våra magar.

För at dock försöka all ting, utbodo vi oss en gång, då vi til middagen voro budne til Landt-Physicus Bjarne Paulsen, det han ville låta tillaga måltiden aldeles som för Isländare. Den goda Svenska vanan, at börja med en sup, som var af rent odistileradt Danskt kornbränvin, följgde vi äfven här, hvartil vi undfingo skorpor, ost och surt smör. Mitt på bordet stod en tallrick med sönderskurewn torr fisk, och bestodo de öfrige rätterne af en god fårstek, köttsoppa med syra, och et fat laxöringar, samt bakelse. Vi åto rätt godt och väl, ehuru afgången ej blef stor på det sura smöret och torra fisken, hvilket vi ärsatte, med en större portion bröd, än vanligt för en Isländare bestås.

Men en så präktig måltid kunde ej vara utan desert, som bestod af hvalfisk-kött och hafkatt. Det kokas, saltas el. vindtorkas, ser nästan ut som härskt fläsk, och smakar så fränt, at en liten bit däraf körde oss från bordet innan vi sjelfve tänckt. Jag förmodar ni redan tackar mig för god välfägnad, och önskar slut på mit bref.

X. Til Herr Cancellie-Rådet och Riddaren Ihre.

Stockholm d. 6 Sept. 1774.

Hvad deras vanligaste göromål beträffar, sysselsätta de sig nästan öfver alt med fiske och boskaps skötsel.

Vid stranderne äro manfolken vinter och sommar ute på sjön, och vid hemkomsten om qvällarne, sedan de rensat och upskurit fisken, emottaga deras qvinfolk den, för at torka. Om vintern, måste äfven manfolken sköta boskapen och spinna ull, då vädret är så elakt, at de ej kunna komma til sjös, och om sommaren, slå hö, skära torf, skaffa hem bränsle, eftersöka får och gumsar, som gådt vilse på fiällen, och syssla med slagten; de valka äfven vadmal. Därtil nyttjas urin, hvaraf man äfven vid kläders tvättande och bykande, betjenar sig i stället för såpa och aska. Manfolken bereda skinn och bruka därvid, istället för björkbark, miad-urt (63). Utom det, sysselsätta sig någre, med arbetande i guld och silfver (64), och gå stundom långt nog i mechaniske arbeten.

Härpå kan tjena til bevis, at en bonde för några år sedan gjorde en släda, i form af ett skepp, hvarmed 3 a 4 personer, på slät mark om vintren, kunde segla, men då tvänne hans söner en söndag med denne släda skulle fara hem ifrån kyrkan, seglade de i kull, och sönderbruto farkosten.

Väster på landey gjöra de kar, från tre til tolf tunnors storlek, af driftimber, hvilka efter storleken säljas til 4 a 6 riksdal.

Qvinfolken ansa fisken, sköta boskapen, handtera ullen och mjölken, sy spina samla ägg och dun. Då de om qvällarna arbeta vid ljus, hafva de, i stället för timglas, lampor, med vekar av siva (65) doppade i tran, til 4, 6, a 8 timar.

Annars är rätt artigt hvad deras sysslor beträffar, at Bya-lagen, efter hvilken de rätta sig, föreskrifver huru mycket bör göras om dagen, ehuru de nu mera svårligen därmed komma ut, fast det i densamma får namn af medalmans värk. En karl skall efter denna lag, på en dag, slå hö, 30 famnar i qvadrat på gödd, 40 på ogödd mark, eller skära 700 torf, 8 fot lång 3 fot bred (66). När snön faller så högt, at den går under buken på hästen, hvilket kallas quedsnio, skall han dagligen skåtta undan för 100 får. En piga skall räfsa hö efter 3 karlar, eller väfva 5 alnar vadmal om dagen.

Deras lön däremot är årligen, för en dräng 4 rd. samt 12 alnar vadmal, och för en piga 2 rd. 5 alnar vadmal; och bestås dem efter samma lag, då de up ifrån landet skickas ned at fiska, ifrån den 25 September til den 14 Maji, 6 Lisp. Smör och 18 Lisp torr fisk på man (67), hvilket tyckes vara ansenligt, men är äfven det enda de hafva at förtära. Då de däremot äro hemma vid husen och således kunna få mjölk m.m., bestås endast för en karl 5 mark torr fisk samt ¾ mark smör i veckan.

Som Isländarenas tide-räkning är inrättad, icke efter solens lopp, utan efter deras arbeten, så torde något därom bäst här kunna anföras. Ehuru de där, äfven som hos oss, hafva fyra årstider, räkna de dock endast två, af hvilka sommaren begyns torsdagen den 16 April, och vintren fredagen för den 18 October. På den ena, skötas deras sommar, och på den andra deras vinter-sysslor (68). Desse tvenne års-tider, indelas sedan, äfven, som hos oss i 12 månader, hvilka hafva de vanlige namnen, men i dera sagor äfven som bland menigheten kallas 1 Midsvetrar, 2 Föstugangs m, 3 Jafndægra m, 4 Sumar m, 5 Fardaga m, 6 Nöttleysu m, 7 Midsummar m, 8 Heyanna m, 9 Adratta m, 10 Slaatrunar m, 11 Ridtidar m, 12 Skammdeigis m, (69).

Dygnen åter indelas icke i timar, utan hafva följande otta afdelningar. Otta kl. 3 om morgonen, Midur morgon, eller Herdis rismal, kl. 5, Dagmal kl. ½ 8, Haadeye kl. 11, Nonn kl. 3, Midur afton kl. 6, Nattmal kl. 8, Midnatt kl. 12.

För at se hvad tiden lider gifva de agtning så väl på solens som stjernornas gång, äfven som ebb och flod därvid är dem et rättesnöre; men mäst betjena de sig af konsten, at på fingarna uträkna dess lopp (70). Uhr äro ganska sällsynta, men timglas har nästan hvar bonde.

XI. Til Herr Archiatern och Riddaren Bäck.

Stockholm d. 1 Oct. 1776.

Min Herre begär underrättelse, om de i Island gängse sjukdomar; jag efterkommer gärna Eder åstundan, men borde sjelf vara Medicis, för at åtaga mig en så granlaga beskrifning.

Lycklig nog, at ej känna sjukdomar af egen ärfarenhet, har jag ännu mindre genom låsning, i denna vettenskap, förkastat mig någon kundskap, hoppas därföre at min ofullständighet, i berättelsen om dem, ursägtas.

Landets climat, och den där varande rena luften, bidrager ganska mycket til at göra Isländarena starka, ehuru deras föda och lefnadssätt, därvid torde lägga hinder i vägen. Således, få deras barn ej mera än 1 a 3 dagar dia, och fostras de sedan med ko-mjölk, som i hårda år blandas med mjöl och vatn. Detta påminner jag mig äfven hafva hördt ske hos Finnarne på några ställen, men olika lefnadsart, kan göra en sak ohälsosam i Island, som på annat ställe är mindre farlig; och äfven utom detta, tycker jag mig med skål kunna påstå, at deras föda och lefnadssätt ej ökar deras krafter. Man ser och sällan någon hinna öfver 50 a 60 år, och de fläste få i deras bästa ålder vidkännas nog svåra och besvärliga krämpar (71).

Besynnerligt är, at bland deras qvinfolk, hvilka där, äfven som på andra ställen merendels blifva äldre än manfolken, de i synnerhet komma til hög ålder, som haft många barn (72) och hvilka ej äro sällsynte, då de i allmänhet äro fruktsamme, så at man ofta nog finner dem som 12 til 15 gångor förökat verlden (73).

Bland gångbara sjukdomar är skjörbjugg skyrbiugur (74) den allmännaste. Hos några visar den sig på samma sätt, som hos oss, men hos andra äro symptomerna förskräcklige, då den får namn af spetälska liktraad, hvilken dock ej kan jemnföras med den fordom i Orienten vanliga och hiskliga sjukdomen. Den visar sig här med svullnader, mäst i fötter och hufvud, men äfven stundom i de öfrige krops delar; huden blir gläntsande och blåaktig, håren falla bort, syn, smak, lukt och känsel taga af, ja ofta försvinna, knölar visa sig på armar, fötter och i ansigtet, andedrägten blir svår och stinkande, samt en otrolig smärta kännes in uti benen, utslag öfver hela kroppen, och slutligen stora sår, som merendels följa dem i grafven.

Häremot bruka de blodrenande decocter, torra bad och våta, hvaruti eneträd blifvit kokadt, men mäst mercurialia hvarmed siukdomen kan häfvas i sin början. Den är ej smittsam, men går i arf, och kan såsom besynnerligt anmärkas, at stundom två generationer varit därifrån frie, men hos den tredje visar den sig å nyo; är icke eller alltid straxt dödande, utan uthärda månge därmed 20 a 30 år.

Gickt eller torrvärk i händren, så de mäste mans-personer som fiska, genom det de i kölden handtera den våta fisk-redskapen.

Rosen Isl. aama är ej sällsynt. De bruka däremot anamadkur (75), som lefvande bindes på, och fortfares därmed, så snart den torkas, til dess sjukdomen är häfven.

Gulsot Isl. Guulsott, bröstfebrar Isl. kvefsott, Pleuresie Isl. tak, som stundom är smittsam, och då får namn af landfarsott, komma ofta af förkylningar.

Diarrhe, carcinoma infantum Isl. krabbe, atumein, och mjältsjuka, äro ej sällsynte och obstructio mensium mycket vanlig. engelska sjukan har äfven på några ställen visat sig sednare åren, men veneriska sjukdomar ej förr än 1753 (76).

Utom blodrenande örter (77), på hvilka finnes nog tilgång, äro myckenheten af varma bad, så väl våta som torra, af ej liten nytta vid deras curer (78).

Apotheque jemte fyra hospitaler äro äfven för de fattigare och spetälske inrättade, hvaröfver en Landt Physicus (79) äger upsigten, som har sig Apothequaren til hjelp.

XII. Til Cancellie-Rådet och Riddaren Ihre.

Stockholm d. 3 Octob. 1774.

De som bo vid stranderne sysselsätta sig mäst med fiske hela året igenom, och de som längre upp uti landet hafva sit hemvist, nedkomma för denna ordsak vissa tider.

Hvarje husbonde har sjelf, samt måste gifva sin dräng, så snart de fara til sjös, fiskare kläder, som göras af får eller kalf-skinn, samt under beredningen väl smörjas med tan; och bestå de af följande persedlar. Leista braakur böxor och strumpor i et, som gå högt upp på lifvet, och starkt tilsnöras, Stackur, en vid tröja, som väl tilsnöres vid halsen och midjan, Taatiller, tjockt valkade strumpor af styf ull, samt Sjöskor af tjockt läder.

Deras båtar äro i allmänhet ej stora; de flästa bära, endast 1 a 4 personer, med hvilka de fiska nära invid stranderne; men med de större, som äro för 10 a 16 personer, och hvilka med segel äro försedde, begifva de sig ofta 4 a 8 mil på havet.

På dessa farkoster är alltid en förman, som kallas Formann. Han sitter vid styret, och lyda de öfrige, som kallas Haafeter, hvad han befaller. Efter dess ordres samlas alla på utsatt tid vid båten, försedde med fiskref, metkrok, agn, hvartil de mäst taga musslor, stundom kött af kreatur eller fogel, samt en knif.

Så snart båten utkommit från stranden, aftaga alla sina hattar eller mössor, utbedja sig en lycklig fångst, samt innesluta sig i Guds beskydd, genom bön och en psalm, som kallas varar-saungur, hvarefter de begifva sig til sjös. När de kommit til det ställe, hvar de vänta sig den lyckligaste fångsten, sitta ständigt 2:ne karlar vid årorne, på det båten af ström eller väder ej må rubbas, och fiskarenas refvar trasslas. Fisket fortsättes hela dagen, och får man däraf så ymnigt, at båten ej vill bära mera, afskäras hufvuden, som jemte inelfvor kastas i sjön, och varigenom de, utom det, at de med drygare last komma hem, äfven dit locka insecter, som åter til dessa ställen narra mer fisk.

Vid hemkomsten bäres all fisken på landet, då den delas i flere lika lotter, af hvilka en tilfaller båtens ägare, änskönt han icke varit med til sjös, hvilken lott kallas skipleiga; en lott får den, som fört styret, en den som haft seglet om hand, samt sedan en för hvarje fiskare. Denna lika lottning gäller om mindre fisk, men skulle någon i båten vara nog lycklig, at draga up en helge flundra, delas den äfven i flera delar, af hvilka fångaren uttager de tre bästa.

Efter lottningen afskär hvar och en på sina fiskar hufvudet och uttager inelfvorne, samt fläcker honom på magsidan ända utåt, och borttager ryggbenen från nacken, til tredje leden nedan för naflen; hvarefter de, om vädret är sådant, at de följande dagen hoppas få torka den samma, lägga köttsidorne emot hvarannan; i vidrigt fall, läggas de afskurne stycken i en hög, med skinnsidan uppåt, hvilket Isländarena kalla at lägga i kase. Uptages den ej snart, tager fisken skada, då den för lägre pris af Köpmännerna köpes, under namn af kasad fisk. Tillåter väderleken, läggas desse stycken följande dagen hvar för sig särskildt på stenar, eller äfven på stranden, då de af qvinfolken på ömse sidor våndas, til dess de blifva fullkomligen torra, hvilket kan draga ut fiorton dagar ja längre: och kallas den fisk, som blifvit således tillagad flatfiskur.

På några ställen, bruka de i stället för at torka fisken på stenar eller sanden, at sedan den blifvit upskuren, träda den up på stänger, som korsvis sättas uti et därtil upbygt hus, som i Island kallas Hjallur, och nästan ser ut som et hofslagare stall. Den fisk, som på detta sätt blifvit tillagad, kallas kengi fiskur.

Torsken utgjör deras mästa fångst, och har man af den flera slag, under namn af Thyrsklingur, Upse, Isa, Langa, Keila med flera. Utom dess finnas åtskilliga slags flundror, sill, lax, laxöringar, foreller m.m. om hvilka sednare det blifvit anmärkt, at då de genom floder och bäckar komma at nalkas de uti Island befintliga varma källor, hålla de sig gjerna i det ljumma vattnet, samt blifva däraf så fete, at de näppeligen kunna ätas.

At så väl hafvet, som dera floder och insjöar öfverflöda på flera sorters fisk, behöfver jag ej säga, men vil endast här anföra hvalfisken (80) af hvilken där flere slag infinna sig, som de indela i tandlöse, och med tänder försedde hvalar.

De förra delas i Skidisfiskur eller med slät buk, och Reydar-fiskur, eller med skrynklig buk. Af skidis-fiskur är slettbakr stört, och har man fångat honom til 100 alnars längd, hnusubakr därnäst som är 70 a 80 alnar lång. Til Reydar fiskur höra steipereidur, som af alla bekanta hvalfiskar skall vara den största, och går til 120 alnars längd, utom dess hrafn reydur och andarnefia. Alla dessa ätas såsom en den läckraste spis, och jämnföras af Isländarena, hvad smaken beträffar med oxe-kött (81).

Hvalar som hafva tänder, indelas i äteliga och oäteliga. Til de förra höra hnysen, sen, hnydingur, hundfiskur, haahyrningur, och til de sednare, som få namn af Illhvele, föras rödkammingur och naahvalur, som gamla stadgar, och i synnerhet kyrko lagen förbjuder at äta. Isländarena tro i synnerhet den förra vara snål efter mennisko kött, och afhålla sig därföre ifrån at fiska på de ställen, där den visat sig.

Af den andra sorten fångas väl ibland både med harpuner och nät, men på de större slagen våga icke Isländarena gerna at gå löst, emeden deras bårar äro nog små, och de dessutom med redskap därtil icke äro försedde. Ja de hafva för några slag sådan agtning, at de icke en gång våga nämna dem vid namn, när de är til sjös, utan medföra i båten gödsel, svafvel, eneris och dylikt, för at skrämma dem bort. Stundom fångas dock af det aldra största slaget, på det sätt, at fisken vid högt vatn går nära landet, samt icke hinner ut så snart som vatnet sjunker undan, då de med lantsar och stenar döda honom. På detta sätt, fingo de året för vår ankomst i Hafnefiorden en ansenlig hval.

Til fisket kan äfven Själ-fångsten räknas, som här på flere ställen är lönande. Man får af den fyra slag, rostungur, vade-selur, blaudu-selur och gran-selur. Om vintren äro de fetadt, och gifva ibland til 3 a 4 pund späck, hvaraf hvarje pund kan gifva 3 1/3 kanna olja; men om sommaren är de ganska magra. Köttet ätes, och säljes späcket til 5 alnar pundet, samt skinnet efter vigten til 60 alnar pundet.

Islands läge gjör det således til et det fördelagtigste fiske-ställen, ehuru fångsten i sednare tider ansenligen tagit af. Ordsaken är dels, at så många främmande skepp årligen komma för at fiska i negden af Island, dels brist på fiskare, då folkmängden minskats, och torde hända, största felet ligger däruti, at landet prässas genom Handels Compagniets monopolier.

Hade folket mera upmuntran, borde man vänta mera idoghet och flit än nu, då de måste lämna en vætt torrfisk eller 5 Lisp. til compagnier för 5/6 riksdaler, som dock i Hamburg, dit en stor del af Isländske fångsten, dit en stor del af Isländske fångsten skickas, betalas med 5 riksdaler banco (82).

Näst fisket, utgjör boskaps och får skötseln Isländarenas förnämsta näring.

Deras boskap är ej stor til växten, men ganska fet och god. Den är ej, som några föregifva, öfver alt utan horn; rart är dock at finna dem därmed.

Större delen af året, hafva de sin boskap hemma vid gården, men några hafva fäboställen, eller så kallade Sätr vid fjällen, dit de skicka dem öfver sommaren, til dess hö-anden är förbi; och medfölja til dess ansning en herde, som går med dem i vall, och två qvinfolk, som mjölka dem, gjöra ost och smör. Man finner äfven ofta på fjällen vilda stutar, som om hösten jagas hem, då hvar och en igenkänner sin af sit bomärke.

Deras föda är måst hö, och räknas däraf på hvarje ko til vinter provision en stack, som består af 30 kapal gödt eller 40 ogödt hö (83). I brist af foder få de på några ställen Steenbitr, en fisk, som jemte hufvud och ben af torsken,

Bultas sönder, samt blandas med ¼ sönderhackadt hö. De äta detta gärna, och mjölka väl, men skall dock mjölken där igenom få någon bismak, så at man ej utan i nödfall brukar detta.

Deras kor mjölka i allmänhet två kannor om dagen, men så finnas äfven de, som i dygnet mjölka 4 a 7 kannor, och anses den ko för lag-gill, som mjölkar 6 pottur på 24 timmar, och får en sådan ko, ej vara gall mera än 3 veckor för än hon kalfvar.

En nyfödd kalf får 8 a 14 dagar mjölk, hvarefter mjölken upblandas med vatn och hackat hö, och brukas omsider i stället för mjölken vassla därtil.

Priset på kor lika som på hästarna, är 120 alnar, hvaraf 30 utgjöra 1 riksdal. Bättre hästar betalas dock stundom med 8 a 10 riksdaler; med dem hafva de mindre besvär. Några hålla väl rid-hästar inne på stall om vintren, men i allmänhet söka de sig sjelfva födan. Faller mycken snö, får man lof at skåtta den undan, och blir brist om föda på landet, söka de vid stranderne efter sjöväxter.

Men af all boskaps-skötsel, är intet, hvilket så drifves i Island, som fåre-aflen. Den lätthet de hafva at föda dem, gjör at man anser deras skötsel såsom både mindre besvärlig och kostsam; och träffar man ej sällan bönder som hafva 200 a 400 får. Innan fårpesten på 1750-talet, såg man hjordar af 1000 a 1200 och därutöfver, hvilka tilhörde en enda man.

Huru vida det för landets hushållning vore bättre, at befordra ko- eller får-aflen vågar jag ej säga, men som innebyggarena för det sednare tyckas vara mera hågade, vore väl om några författningar vidtogos, hvarigenom den fördelaktigare kunde drifvas.

Regeringen har äfven därpå varit betänkt, samt skickade til den ändan en svensk Baron Hastfer, i slutet af 50 eller början på 60-talet til Island. Han gjorde äfven där åtskilliga förbättringar samt upfant och förfärdigade et slags pulfver emot får sjukdomar, som ännu brukas där, så väl som i Dannemark och Norrige, och omtaltes han i landet såsom en i denna hushålls gren ganska kunnig man, med bästa vilja, at hjelpa alla oredor, men huru vida det rygte, som öfver alt i landet var gängse, äger grund, at handels compagniet sökte lägga hinder i vägen för deras undanrödjande, då de funno mera sin räkning vid fisket, vet jag ej; vist är, at föga eller intet, genom Baron Hastfers anstalt, til landets nytta uträttades (84).

Hvad deras får angår, äro de i några delar olika våra. Således hafva alla rätt upstående öron, liten rumpa, och äro 4 a 5 hornade ej sällsynte (85). På några ställen hafva de dem om vintren i hus, men på de flästa låta de dem sjelfva söka sig födan ute på marken.

Besynnerligt är med dessa, som gerna i oväder krypa in i kulor, hvaraf i Island är ganska stor mängd, at då de vid starkt fallande snö ej hafva denna tilflykt, ställa de sig i en hop, med hufvuden in, neder åt marken, hvarigenom förekommes, at de ej så lätt insnögas, och ägaren därjämte har lättare at finna dem. Här kunna de ibland stå flera dagar, då man har exempel at hungren drifver dem at äta hvarandras ull, som valkas i magen til bollar, och förorsakar dem döden; men merendels upsökas de straxt och hjelpas (86). Villa får finnas dock ej, som några föregifvit, utan hafva alla sin ägare, som nog på dem har räkning; och när de drifvas til fjällen, merendels är under en herdes upsigt.

Deras föda är gräs och örter, och blifva de i synnerhet feta af Cochlearia, samt gifva då til et pund talg, och därutöfver. Til vinter provision räknas på 1 lamb, 1 kapall gödt, 2 ogödt hö. I hårda år få de dock så väl som den öfrige boskapen, hålla bultade torskben och dylikt til godo.

Goda får mjölka 2 ända til 6 pottur om dagen, och gör man så väl ost, som smör af deras mjölk, hvilken äfven då den kokas, är rätt smaklig.

Men den förnämsta inkomst de hafva af sina får, är ullen. Den afklippes ej som hos oss, utan sitter qvar til slutet af Maji månad, då den lossnar af sig sjelf, samt på en gång afdrages och sitter som en fäll ihop, samt kallas Ullafæt. Kroppen är då redan täckt med ny ull, som är ganska kort och fin, och i godhet öfvergår den Svenska. Den växer småningom sommaren öfver, och emot hösten blifver den gröfre och sträfvare, samt glatt och gläntsande, nästan som kamelhår, dock knorlig, hvarigenom fåren vintren öfver väl stå emot kölden. Skulle en kall vår infalla, sedan ullen blifvit aftagen, sys vallmar om magen på de naknaste och svagaste.

Et laggilt får bör efter bualagen gifva til det minsta 4 marker ull, och är ej sällsynt, at få något däröfver (87).

Deras springe tid börjas i November månad, men som våren stundom kommer sent, släppes ej baggarne förr än nyårstiden til fåren, som gå med fostret 18, men mäst 19 a 20 veckor. Gå baggar och får under springe tiden tilsammans, fastsys under magen på de förre et litet bräde, hvarigenom de hindras at i förtid springa lamben. Man räknar på en 5 årig bagge, årligen 30 får, och på den som första året springer 15, men den gamla bua-lagen som i allmänhet kräfver mera än nu fordras, utsätter 60 för den förra, och 20 för den sednare.

At de få två lamb är ej rart, och händer stundom at de få tre, då de taga et af dem och lemna til et annat får, hvars lamb dödt. Äro de nyfödde lamben, så svaga, at de ej kunna följa modren, tagas de hem och matas med mjölk, hvartil en penna med en blött skinlapp nyttjas.

Priset är efter landt taxan för 6 får, 2 til 4 år gamla, med lamb och ull, höste tiden, fyra riksdaler; en 4 års gälld gumse, betalas man emellan med 1 riksdaler, men hos köpmännen endast med 5 mark eller 5/6 riksdaler. När slagtade lamb säljas betalar man i proportion af talgen, 2 alnar för hvarje mark; endast köttet, utom hufvud, fötter, inelfvor, talg, skinn och ull, 20 alnar, och utsätter bualagen för 1 m. rökt fårkött ½ aln. Skinnen betalas efter vigten 30 fiskar för et halft pund (88).

Getter finnas på några ställen, men ej til myckenhet, och tyckas de ej synnerligen villa trifvas på en skoglös ort. Svin hafva väl köpmännerne fört öfver ifrån Kiöbenhavn, men de berättas ick villa fort (89).

Utom dessa djur, finnas i Island trenne slag hundar, fiar-hundar al. lumbar, dyr-hundar och dverg-hundar, kattor tama och vilda, hvilka sednare kallas urdarkettir, rottor, samt hvita och bruna räfvar, bland hvilka några äta gräs, och kallas gras tofur, til hvilkas utödande, Konungen utsatt et præmium af 1 riksdaler för 10 skinn, så snart de hos köpmännen blifvit sålde. Folket emellan är äfven en öfverenskommelse träffad, at den som förstör et räfbo med hane, hona och ungar, får genom sammanskott af grannarne 1 riksdaler.

Renar hafva ej förr här varit, men efter Herr Stifts Amtman Thodals föranstaltande, öfverskickade köpman Sörenson från Norrige 1770 13 st. af hvilka genom vanskötsel 10 dödde på vägen. De tre qvarblefne trifvas väl, och hade redan vid vår varelse i Island kalfvat 3 gångor, och brister dem ej föda, då landet öfverfödar på ren-måse (90).

Efter fisket och boskapsskötseln, torde ej vara utur vägen, at nämna några ord om foglefångsten, som i Island, i synnerhet hvad sjöfoglar beträffar, är betydande. De finnas til myckenhet vid alla strander, men största fångsten sker dock på några få ställen, hvarest de hafva sina bo. Deras ägg nyttja Isländarena til egit behof, äfven som köttet af de fläste ätes; men med deras dun och fjädrar drifva de en fördelagtig handel.

Det vore nästan onödigt, at af dem upnämna alla slag då jag tror näppeligen något ställe gifves, som däraf har flere sorter, och större myckenhet; jag vill dock bland den mängd af villgjäss, lommar, änder, m. flere, som här hafva sit tilhåll, i synnerhet nämna svanen och äderfoglen.

At svanen räknas bland flyttfoglar är bekant. Deras antal minskar äfven ansenligen i landet mot vintren, dock har man aldrig brist därpå, ty de fläste kullar qvarblifva ständigt. Om våren ser man dem komma ofta til 100, och flere i skocken, och tros at en del begifva sig ännu längre åt norr, och endast kort tid här taga härberge. Sommaren öfver hafva de sit tilhåll i insjöar, men när dessa mot vintren lägga sig, taga de kosan til hafsstränderne. Straxt om våren sökes efter deras ägg, som äro ganska stora, och anses för rätt smakliga, men i augusti månad då de fälla fiädren, anställes efter dem jagt uti de insjöar, hvaräst de då vistas, och hvartil man inrättar hundar, som taga dem lefvande. Deras sång skall om kalla och mörka vinter nätter vara rätt vacker, men i September månad funno vi ej däruti någon behaglighet. En gammal svan smakar något af tran, och således ej väl, men en ung däremot, räknas med skäl ibland de bästa fogelstekar. Det betalas innan fiädren blifvit såld, ungefär lika som et ungt lamb.

Af åderfogeln draga de ännu mera nytta, anse honom äfven för en skatt, och hör man sällan, at förnuftige hushållare skjuta eller döda honom (91).

Åderfoglen gör merendels sina bo på små öar ej långt från stranden, och stundom bygger äfven Isländaren bo åt dem nära vid sina hus, då de med mycken varsamhet handteras, samt blifva ganska tame. I början af Junii månad lägger den 4 a 6 ägg, men stundom händer, at man finner 10 a 16 i et bo, med två hönor, som väl förlikas. Hela värpe tiden vara 6 a 7 vickor, och värpa de gärna 3 gångor på särskilta ställen. På de tvänne första borttages både ägg och dun, men i det sidsta sker det mera sparsamt. En gång i vickan besöka dock ägarena af platsen det samma.

När de komma til boet, uttaga de först hönan, plocka sedan därutur öfverfödiga dun samt ägg, och lägga henne åter tilbaka, hvarefter hon ånyo värper, samt förser sina ägg med nya dun. Nät hönan omsider blifvit så sköflad, at hon ej har mera at gifva, kommen hanen henne til hjelp, som med sina dun skyler äggen. Dess dun äro hvita, och kunna lätt igenkännas, samt få ligga qvar, til dess ungarne äro kläkte, hvilka med hönan efter en timas förlopp lemna boet, då det å nyo plundras.

De första 3 vickorna af ligge tiden, får man bästa dunen och mästa äggen, samt är i allmänhet anmärkt, at de i regn väder värpa mäst. Så länge hönan ligger på äggen, är alltid hanen på vakt vid stranden, men så snart ungarna blifvit utkläkte, lemnar han dem. Hönan däremot, håller dem ännu hela tiden sällskap, och är rätt besynnerligt, at se huru hon straxt, sedan ungarne blifvit kläckte, för dem ut ur boet, samt går förut ned til stranden, dit de trippa efter; så snart de komma til vatnet tager hon dem på ryggen, och simmar et stycke ut, hvarefter hon dyker ned, och ungarne, som flyta på vatnet, få lof at hjelpa sig sjelfva. Därefter ser man dem sällan på landet, utan hålla de sig mäst på fugtiga skär, samt föda sig med insecter och hafs-växter.

Under hela ligge-tiden, kan man efter en höna få en half mark dun, hvaraf dock mera än hälften vid ränsningen går bort. De delas i Thang-duun och Gräs-duun, af hvilka de sidsta hållas för bäst, och ränsas på det sätt, at man spänner garn i små fyrkantiga rutor öfver et tunneband, hvarpå dunen lägges, och hvarefter man med en trädkil rör fram och tilbaka under botn, då det grofva faller igenom, men det fina stadnar qvar ofvanföre. De dun som plåckas af död åderfogel duga ej stort, ty de hafva til större delen förlorat sin spänstighet; man frågar ej eller stort efter dem i Island. De andra säljas ränsade til 45 fiskar marken, samt oränsade til 16 fiskar, och utföras för compagniets räkning årligen, ungefär ränsade samt oränsade åderdun 1500 a 2000 skålpund, utom hvad til främmande kan lurendrägas (92). 1750, sålde Isländska handels compagniet af denna vara för 3747 riksdaler, förutan det som directe skickades til Glückstad (93).

Af landtfoglar fånga de för födan mäst snöripor, som finnas til orolig myckenhet, samt falkar, som äro af 3 slag, och köpas af Konungens falkenerare, de hvita för 15, de mörkare för 10 samt de grå för 7 riksdaler stycket (94).

XIII. Til Herr Cancellie-Rådet och Riddaren Ihre.

Stockholm d. 18 Nov. 1774.

Isländska handeln har varit flere förändringar underkastad. Til 1400 seglade mäst Norrmän hit, och upköpte den fisk som Isländarena ej med egne skepp föryttrade. Sedan hade Engelsmännerna den ensamt til reformations tiden, då den föll i Ttska händer, och drogo i synnerhet Hamburgarena däraf vinning. Men Christian IV, som i allmänhet arbetade på at uphjelpa Danske handeln, släpte ej eller Island ur ögnasigntet. Han förböd 1602 all handel för hansestäderne på Island, och uppdrog den åt Kiöbenhavn, Malmö med andra under Danska Kronan då hörande städer; men Isländska compagniet i Kiöbenhavn kom dock ej i ordning förr än 1620, sedan Konungen å nyo 1619 förbudit hansestäderne all handel här. Detta compagnie fortsattes til 1662, då det igenom en förordning blef uphäfvit, och hvartil ibland annat äfven var ordsak, at sjöröfvare 1627 gjorde stor skada i landet, och bortförde mycket folk, som dock til större delen, af Konungen 9 år derefter blefvo utlöste (95). Detta förtröt honom högeligen, då compagniet åtagit sig, jemte at med nödige varor förse landet, äfven at freda det samma, och hvilket för compagniet hade den värkan, at de som hade actier til 1000 riksdaler fingo 500, de til 200 riksdaler, intet tilbaka. Compagniet betalte för hvarje hamn vist til Konungen, och för hvarje skepp til Stifts Amtman 1 riksdaler, samt därjämte visst af Vestmanna öarne til Koningens fatebur.

Sedan kom handeln i hvarje hamn hvart sjette år på auction, och har et octrojerat handels compagnie, sedan 1734 å nyo här haft monopolium, emot en årlig afgift til Konungen af 6000 riksdaler. Det hitskickar årligen 24 a 30 skepp, lastade med säd, bröd, vin, järn, timber m.m. och inlasta däremot vid 22 hamnar fisk, kött, smör, tran, hudar, ull och ullvaror, som det igenom vahrubyte blifver ägare af, efter en taxa 1702 utfärdad (96). Huru vida compagniet på denna handel kan vinna eller ej, är svårt at säga, men at Isländaren förlorar är ovedersägeligit; ty Holländarena betala gerna öfver taxan, och skaffa utom dess bättre varor, än dem compagniet försäljer. En fölgd häraf är, at oagtadt flere Holländske skepp, tid efter annan, för förbuden handel blifvit seqvesterade, Isländaren dock säljer en betydlig myckenhet fisk til dem, då de ej äro välkomne hos compagniets betjenter, som väl kunna märka lurendrägeriet, at det lilla förråd, Isländaren sedan til dem har at aflåta.

En marknad hålles här årligen vid Hraundals retter, då de som bo längre up i landet, emot smör, vallmar och får, byta sig til fisk och tran m.m. Äfvenledes har man Reikavik en ylle fabrique, hvarest 20 a 30 arbetare sysselsättas; och finner man här och där i landet, hos bönren vävstolar, hvilken handtering dock kunde ökas.

Danskt mynt är i landet gängse, men penninge stockholm kan ej stiga til många 1000 riksdaler. All räkning sker äfven ej i penningar, utan i fiskar och alnar. Af de förra svara 48 st, hvarje fisk a 2 marks vigt, emot en riksdaler, och utgjöra 24 alnar, äfven lika summa (97). Man köper en häst til 150 fiskar, och en ägendom til 6000 alnar. 1 vátt gjör 5 lispund, 1 færing 10 marker. På 1 tunna räknas 136 pottor, och på 1 kutur fem. Alnen är lika med Hamburger aln, af hvilka tre utgöra en famn. Om Isländarenas gamla räkningssätt torde af följande något kunna slutas. Jag tager mig frihet öfversända det, då min tid nog inskänkt, at därom nämna något fullständigare.

1 Nagli = 1 Penning
1 Aln = 10 Penningar
1 Örtug = 2 alnar.
Eyrir olika ifrån 12 til 3 men mäst 6 alna eyrir = 6 alnar.
Mörk = 48 alnar.
Stort hundrat = 120 alnar.
Smatthundrat = 100 alnar.
Mörk veginn = 6 talinn.

XIV. Til Herr Cancellie-Rådet och Riddaren Ihre.

Stockholm d. 4 Decemb. 1774.

At våre förfäder ej föragtat vettenskaper och vitterhet, oagtadt de mäst genom mannamod och hjelte-bragder gjordt sig kände, vittnar forntidens historia. Deras Guda-lära, ehuru upblandad med fabler, var dock bragt i någon ordning; och deras moral, fast en den lyckligaste och bästa, dock bindande til flere dygder, som saknades hos de mera uplyste Greker och Romare. Deras kundskap i naturkunnigheten, var efter den tidens uptäckter ej at föragta. Deras vidsträckta sjöresor, utan at då känna compassens nytta, vitnar om större insigter uti Stjernkikare-konsten och Geographien, än man skulle förmoda. Läkare konsten och i synnerhet Chirurgien kunde ej annat än hos et stridbart folk värderas, ehuru jag tviflar, det någon nu skulle åstunda, at vid utvärtes skador nyttja de curer, som forntiden omtalar. Gåtor, sagor och skaldkonsten voro ämnen för deras snille, och huru mycket värde man därupå satt, skönjes af flere exempel, hvaribland kan vara nog at anföra Egils lofsång öfver Konung Eric Blodoxe i Norrige, hvarmed han friade sit lif, (98) och Hjarne som säges blifvit Konung i Dannemark, för den grafskrift han författadt öfver Konung Frode.

Om man icke med full säkerhet kan bevisa at Oden fört runor med sig til Norden, är dock nästan ingen fråga underkastadt, huru vida de i 5 a 6 seculo voro bekante. Skrifkonsten var seledes känd om ej förr, vist så snart som både hos Franker och Tyskar, ty de förre hade inga bokstäfver förr än de uti 6 år hundrat började bruka latinsk skrift (99), och de sednare viste ej däraf förr än i Carl den stores tid (100). Denne smak förde således våre Isländare med sig, ifrån sit gamla hemvist til den ö. Hvar de sedan slogo ned sina bopålar, och då den i deras fädernesbygd alt mer och mer tog af, under de många oroligheter norden flera hundrade år måste vidkännas, bibehöll den sig icke allenast i Island, hvaräst de för så mycket buller ej voro utsatte, utan dref äfven deras egen säkerhet dem, at i synnerhet yrka den historiska vettenskapen, för at därigenom få veta sina mägtige grannars företagande samt kunna taga säkra mått och steg emot dem, som lurade på at underkasta dessa nybyggare sit välde.

För Christna lärans införande i Island, hade de väl ej några skolar, eller publique ställen hvarest ungdomen kunde njuta någon undervisning i bikliga konster, men därföre vårdslösades den icke, utan voro de besynnerligen angelägne, at utom kropps vighet och styrka, samt sådande öfningar, som voro nyttiga för egit och medborgares försvar, äfven förskaffa dem insigter i deras guda lära, historien och därnest lagfarenheten, hvadan äfven sagorne omtala dem, som häruti gjordt stora framsteg, och fants redan vid Christna religions antagande, en stor myckenhet lagkloke i landet (101).

Under sina täta sjöresor, hvarvid de icke kunde betjena sig af compassen (Lejtarstein) som då ännu icke var upfunnen, uptäckte de ofta, då de sjelfve kommo ifrån den kosa de ärnat, ny länder, som sedan åter kommit i glämska, och hvilka i et sednare tidehvarf tros först vara påfundne. Således blef Björn Herjulfson, då han ämnade sig til sin fader på Grönland, af nordaväder drifven til et slätt och skogrikt land, hvarifrån han efter en lång och besvärlig resa, samt utan at fråga efter sin nya upfinning, ändtligen til sin fader återkom; och då han uti Norrige, dit han efter fadrens död sig begaf, omtalte sin resa, upväcktes hos Leifr lust at besöka detta land. Han begaf sig derföre til sjös med 35 män, och hamnade vid et bergigt och med snö öfverhölgt land, där intet gräs var at se. Därifrån fortsattes kosan til et slätt och skogvuxit land, hvilket han kallade Markland. Med nord ost vind, begaf han sig äfven härifrån, och anlände efter två dagar til en ö, som låg norr om fasta landet. Här for han vester in åt et sund, hvarest fartyget strandade på grund af ebben, men han lät varpa det til lands, bygde sig hus, och öfvervintrade där. Ingen frost kändes här, och öfver vintren rådnade allenast gräset något litet. Dagarna voro mera jemnlånga än på Island, och om kortaste dagen, var solen uppe både vid frukost och midaftons tid. Vin och hvete växte vildt, hvarutaf han tog sig anledning at kalla landet Vinland. Härutaf kan man se, at han farit långt nog neder mot söder i Amerika. De drefvo äfven sedan länge handel med denne ortens innebyggare, som de kallade Skrælingar, men hvilken omsider så uphörde, at til och med landet och dess namn kom i glömska (102).

Skaldekonsten var äfven i flor; och berömmas i synnerhet en Egil Skallagrimson, en Kormak Ogmundsson och Glum Geirson, en Thorleif Jarla Skald och Einar Helgeson, en Sighvatr Thordson, Gunlaug Ormtunga och Skalld Rafn (103); men hvad skrifkonsten beträffar, var den ej i synnerligt bruk för än efter år 1000. Runorne voro dock förut i landet bekante, och efter all liknelse medbragte från norden, ehuru man ej har anledning at tro, det de, såsom hos oss, på stenar blifvit ristade, då inga blifvit fundne, som med sin ålder gå tilbaka til hedendoms tiden (104). De ristades likväl på sköldar, stundom på tak och väggar, och anför Laxdæla sagan en Olof på Hjardarhult, som låtit bygga et stort hus, uti hvilket på bjelkar och sparrar märkvärdiga fornsagor varit skrifne, äfven som Thorkil Hake antecknat sina egna bedrifter på sin stol och säng; och at de ristades för christendomen, visar Olof Tryggvassons saga, hvaräst en Oddni, som var dumbe anföres, hvilken genom runor tecknade sig vara kränkt, af Ivar, sin faders gäst.

Men med Christna religionens antagande år 1000, fingo äfven vettenskaperne et annat skick. Man antog straxt de latinske caractererne, då runorne, ej flera än 16 til antalet, voro otilräcklige. Islands förste Biskop Isleif, inrättade en skola i Skallholt, och ej långt derefter hade man redan 4 skolehus, hvaräst ungdomen undervistes i latinska språket och Theologien, samt någre den Theoretiske Philosophiens delar, och förskrefs 1120 en Gisle Finson från Gottland, utaf Jonas Ögmundsson förste Biskopen i Hoolum, at förestå den där inrättade skolan. Arngrim Jonson anför i anledning häraf i sin erymogæ pag. 108 en rätt nöjsam händelse, huru byggmästaren Thorrodr, då han var i begrep at upföra Cathedral kyrkan i Hoolum, så noga gifvit akt på skolepiltarnes lexor i grammatican, at han sjelf fådt någon grund däruti, och anföres på samma ställe, at Biskopen, som var en lärd och nitisk man, en gång oförvarande kom öfver en djekne, som läste Ovidii Epistlar och Amores, hvilket han tog så illa, at han slog boken ur handen på honom. I en tid då man ej skulle förmoda stor kännedom af latinska språket i vårt fädernesland, hämtades dock härifrån en, som hade nog insigter, at handleda ungdom vid latinske poeternes läsning. Men som detta oagtat vettenskaperne dock voro i sin linda, begåfvo de, som därutinnan åstundade at göra större framsteg, sig til främmande universiteter. Gissur Isleifson studerade uti Erfurt, och flere reste såsom Saemundr Sigfusson til Paris, hvadan de kallades Parisklärkar. Månge som dock blifvit rätt namnkunnige studerade endast i Island, bland kan vara nog at såsom exempel anföra Are Frode (105) och Snorre Sturleson, bägge Islands berömdaste scribenter. Ifrån Christna religionens antagande til 1264, då landet underkastades det Norrska oket, kan man således med skäl säga, at Island var ibland de få ställen i Europa, och nästan det enda i Norden, hvarest vettenskaperne dyrkades och upodlades, äfven som denne epoqve har at framvisa flere berömde män, än som sedan härifrån gjordt sig namnkunnige. Om deras insigt i Moralen, Verldskundskapen, Physiqven och Astronomien samt at de äfven uti Theologien haft tämmeligen städad kundskap, och därjämte nyttjat patres, vittna sagorne (106); men i synnerhet hafva deras Poetiska och Historiska arbeten trotsat tiden, och det, sedan sig insmygande mörker. Det skulle ej vara svårt at upräkna många skalden hvilke så väl i Island, som Svenska, Danska, Norrska och engelska samt Orcadiske hofven gjordt sig bekante, då skaldartal ej nämner mindre än 240 stycken, men det torde vara onödigt, at här anföra flere än de tre förnämste, nemligen Snorre Sturlesson, som blef halshuggen 1241, (107) uti i sit 63 år, på Reikholt i Island, Olafr Huitaskald som dog 1259, och Sturla Thordson som dog 1284, och hvilkas arbeten til någon del styckevis, så väl uti de tryckte som otryckte sagor finnas införde (108).

Utaf ännu mera värde äro deras sagor, om hvilkas nytta och trovärdighet i Nordiska historien så mycket blifvit tvistat. Då någre ansedt dem såsom säker ja oryggelig grundval til våra förfäders historia, beskyllas de åter af andra, at vara orimlige digter och hopsmidde osanningar, sådane som de sju vise mästares, Riddar Finkes, Fortunati historier och andra käring sagor. Så obilligt det sednare är, så obetänksamt är äfven at gå för långt i högaktning för dem; men då de med urskilning brukas, äro de så mycket mera af en ofelbar nytta, som de äro nästan den enda källa, utur hvilken vår forntids historia kan hämtas, och dessutom til en del, med mycken granskning och smak blifvit sammanskrefne. En Are Frodes schedæ som efter 1122 blifvit författade, och bland gamla Isländske handlingar som kommit i vår tids händer äro de äldste (109), En Sturlesons (110) arbete, en Gunlaug och Odds med flere förlora aldrig sit värde (111), ty jag ser ingen ting som kan betaga dem samma trovärdigheter, som man utan förbehåll lemnat en Tacitus och en Livius. Hvilken vet icke, at de, hade säkre handledare vid utarbetandet af de historier, som i alla tider tjena til mönster, och har icke eller sådant för våre Isländske historie skrifvare felats. Sturleson nämner sjelf en Are, en Thjodolfr, Langfedga-tal och gamla visor, i hvilka deras beröm blifvit sungit, af hvilka han inhämtat sina berättelser. När man därjemte vet, huru angelägne Isländarena varit, at bibehålla minnet af sina förfäder, när man vet at deras angenämaste gjöra uti sällskaper och samqväm varit, at uprepa dessa sagor och rim, samt at de förnämare, äfven som Grekerne, haft sine Anagnoster, när man af sammansättningen ser, at författaren ej varit benägen at införa hvarken miraculeusa eller osäkra berättelser, så tyckes vara obilligt, at neka dem den trovärdighet de förtjena, och andra med lika egenskaper oklandrat erhålla.

Större delen af dessa hafva uti XI. XII, XIII och XIV Seculerne blifvit författade, och äro någre genom trycket i allmänhetens händer. En upsats på dem som kommit til min kundskap, torde M. H. ej ogärna se, och ehuru de til en del kunna vara af mindre värde, vittna de dock, så väl, om folkets vettgirighet som flit.

Såsom et nytt prof på deras flit och noggrannhet förtjena de annalar at nämnas, uti hvilka de för hvarje år anfördt, hvad så väl i Island, som annorstädes af betydenhet sig tildragit, och til deras kundskap kunnat komma. Dessa äga i allmänhet mera förtroende än deras sagor, och gjorde Semundr samt Are Frode början med dem, och äro de ända til vår tid fortsatte. Såsom gode anses i synnerhet I:o Flateyar annal som går til 1395, och til hvilka 2:do Vatnsfjardar Annal, som gå til 1660, är et supplement. 3:o Skallholts 4:o Hola, 5:o Odda, 6:o Björns a Skardzaa till 1645 (112), hvartil 7:o Hests Annal som gå til 1718 är supplement, och hvarvid åter Hrafnagills Annal taga vid, som gå til 1754, 8:o Odds Ejrikssonar a fitium til 1680, 9:o Annales Regii gå til 1341, 10:o Hirdstjöra, 11:o Laugmanna, 12:o Biskupa, 13:o Annales antiqui, 14:o Annales Vetustiores gå til slutet af 1300 (113), Bjarne Halldorsons annal gå til 1772, och taga vid som man mig sagt midt uti sjuttonde seculum.

Men vettenskaperna hafva här fått vidkännas de på andra orter vanlige förändringar, då de ifrån det flor, hvaruti de länge behöllo sig, småningom föllo til et gröfre mörker, än man kunnat sig föreställa. Jag lånar för at gifva en målning härpå den lärde Skallholtske Biskopens Doctor Finnei tanka, i dess väl utarbetade Hist. Eccles. Islandiæ (114), då han liknar vettenskapernas tilstånd i Island, vid menniskans åldrar. Dess barndom går til 1056, då Christne religionens införande hade medbragt något ljus, dess ungdom til 1100, då skolar kommit i bruk, och man mera begynt at om ungdomens upfostran och undervisande bekymra sig, än förut skedt, dess mandom til mitt uti 14 Seculo, under hvilken tid Island framalstrat sina lärdaste män; dess ålderdom til slutet af 14:de Seculo, då vettenskaperne alt mer och mer tagit af, samt omsider vanmagt, då intet af värde kunnat upvisas. Historien hade förlorat sina yrkare, Poesin miste all smak, och de öfrige vettenskaper saknade alt ljus. Skolarne kommo i förfall, och funnos ofta aldeles inga läroställen; rart om någon förstod latin, och ej ovanligt at Prästerne med svårighet uprepade sin brevarier och ritualier.

Men så stod ej ensamt i Island til. Större delen af Europa trycktes af samma öde, ty den förberedelse til et klarare ljus, som, efter Constantinopels öfvergång 1453 til Turkarna, ifrån Grekeland, hade begynt utsprida sig i Italien och Europas södra orter, hade än icke hunnit tränga sig fram til Norden. Ej nog, at man föragtade nästan all slags lärdom, okunnogheten geck så långt, at de förnämste i verldslige så väl som andlige ståndet icke kunde skrifva sine namn, och kan detta ej så mycket i Island vara at undra på, då kyrkohistorien anför exempel på Biskopar, som bivistat kyrkomöten, och vid deras slut, då acter skolat underskrifvas, låtit teckna: qvoniam Dominus N. Episcopus scribere nescit, ideo ejus loco subscribit N. Våre Diplomatici försäkra äfven, at för Konung Gustaf I tid, knapt någon svensk Konung kunnat skrifva sit egit namn, och säger Auctor, til Konunga och Höfdinga styrelsen, som Herr Cancellie Rådet Ihre gissar vara Biskop Brynolf Carlsson i Skara, hvilken dog 1430, ej mera af Förstar vara at vänta, än at the kunnen sjelfve läsa ok tyda ok väl förstå sin bref.

Vid reformation upklarnade dock här äfven som på de fläste andre orter et nytt ljus. Et Boktryckeri var nyss förut hitbrakt, och var Biskop Gissur 1542 betänkt på at åter öpna en skola i Videy kloster som til Kronan blifvit indragit; men som det til boställe åt Konungens upbördsman var ämnat, befalte Christian III 1552 at tvänne skolar skulle inrättas, en vid hvardera Cathedral kyrkan, den vid Skallholt för 40 skolgåssar, och vid Hoolum för 34, som redan til 24 i Hoolum och 34 i Skallholt blifvit indragne, hvardera med en Rector och Conrector försedde, och skänkte äfven Konungen så mycken jord til dessa inrättningar, at lärarena äro skäligen väl lönte, och skolgåssarna hafva, så länge de bivista skolan böcker, mat och kläder fritt.

Alt sedan har mycken flit blifvit använd, at skaffa skicklige personer til lärare vid skolarna, och har undervisningen varit sådan, at de fläste Präster hitintils ej bivistat andra lärohus än dem. Ganska många resa dock öfver til Kiöbenhavn, för at där idka studier, vid hvilket Universitetet för de fattigas underhåll, finnes åtskilliga goda inrättningar, och hvarest 1773 voro 54 Islänningar. De resa äfven nu stundom til främmande Academier. På 60-talet dog en Isländare Paul Widalin i Leipzig, som under sig vistande där, vunnit allas kärlek och agtning; och Hr. Thorotti något öfver tre år uppehållit sig i Upsala, och gjordt sig där på ganska fördelagtig sida kjänd.

Nu får man således ej föreställa sig Island såsom något hemvist för okunnoghet och mörker, utan kan jag tvärtom försäkra, at til och med bland allmogen man där träffar mera insigter, än på de flästa andra ställen, då näppeligen någon bonde är, som jämte sin Christendom icke känner sit egit lands historia, hvilket kommer af sagornes flitiga läsande, som utgjör deras förnämsta nöje; äfven som det icke är så rart, at träffa dem som utantil kunna uprepa Kolbein Grimsons, Sigurd Gisles, Gudmund Bergthors sednare tiders berömde poetiske arbeten, ibland hvilka, på den qvicka fast ej alltid anständiga sidan, Vigfuss Jonsson sig utmärkt. Prästerna tala i allmänhet god latin, och fann jag på några ställen vackrare boksamlingar, än jag i Island väntat at se.

Et lärdt samfund, som under namn af Societas invisibilis omtalas i förtalet til Speculum regale, har värkligen varit inrättat, och voro Rector Haldan Ejnarson, samt framledne Sysselman Bjarne Haldorson, däruti tvänne mig bekante ledamöter, ehuru jag tror det nu aldeles hafva uphört. Jag kunde dock anföra flere, som i landet äro kände för lärdom, skicklighet och smak, men får endast nämna någre som med mycken heder gjordt sig kände i den lära världen.

Bland dem förtjenar at sättas i första rummet Biskopen i Skallholt D. Finnur Jonson, som utom flera lärda arbeten i Nordiska antiqviteterna, hvilka dels redan äro tryckte, dels vänta på prässen, nyligen uti tre Vol. in 4:o utgifvit en, med ej mindre granskning än lärdom sammanskrefven Hist. Eccles. Islandiæ (115). Jag hade den lyckan at med denne heders mannen gjöra närmare bekantskap under min varelse på Skallholt, och af hans sällskap, hafva ej mindre nytta än nöje, samt kunde vid min skilsmässa ej annat än önska, det dess höga ålder skulle tillåta honom at lägga sista handen vid sina öfriga arbeten, hvilket jag äfven nu hoppas ske sedan han fått til son Probst, en sig värdig son, den vittre Herr Johan Finnsen, Hallfan Ejnarson, Rector Skolæ i Hoolum, som utgifvit Speculum regale, och nu har under händer en Historia Litteraria Islandiæ. Gunnar Paulsen Probst och Kyrkoherde i Hjardarholt, känd för sina insigter i gamla Skaldekonsten. Bjarne Jonsen, Rector skolæ i Skallholt, skrifver artig latinsk vers, och har en dissertation om gångdagarne färdig til trycket. Bjarne Paulsen som jämte Eggert Olafsen på Vettenskaps Societetens bekostnad gjordt en Physicalisk resa genom landet. Lagman Sven Sölvesen som utgifvit flera juridiska skrifter, äfven som Vice Lagman Jon Olson, Probstarne Vigfus Jonsen och Gudlaug Thorgeirson med flere. Utom Island lefver nu en Professor, Etats Rådet Erichsen, ej mindre värdig ledamot i Collegio Magnæano, än väl känd för flere lärda afhandlingar i Antiquiteterne, och har en Arnas Magnaeus, Torfeus, med flere Isländare, skaffat sig rum bland detta och förra seculi ypperste lärde (116). Jag torde i annat bref få den äran nämna något mera om dem, då fråga blifver om Isländske Antiqviteterne, och dem, som i synnerhet utmärkt sig vid deras framdragande i ljuset.

Hvad språket beträffar, är det samma tungomål som i IX seculo uti Sverige,

Dannemark och Norrige taltes, och har det så uti sin renhet blifvit bibehållit, at ingen Isländare är, som icke med lika lätthet förstår de äldste sagor, som vi kunna läsa bref ifrån Konung Carl IX tid (117).

Den allmänna förändring Nordiska språket i och efter Eric af Pommerns tid undergick, sträckte sig således icke til Island, ehuru det sedan dock undergått någon ändring, så väl vid Religions införande, som äfven genom handel med Danskar, Engelsmän och Tyskar i XV seculo. Vid starnderne förstå äfven och tala månge det Danska språket, äfven som det ej är ovanligt at höra en bonde säga, salve domine, bonus dies, bonus vesper, gratias, proficiat, Dominus tecum, vale m.m. men så kan man dock ej med Sperling (118) snarare kalla det Danskt än Isländskt, ty uppe i landet förstå de icke et Danskt ord, och har man ej litet at tilskrifva deras flit och smak för de gamla sagornes läsning, den renhet hvaruti språket blifvit bibehållit.

Dess ursprung kan inhämtas af Herr Cancellie Rådets och Riddarens företal til Dess Dictionarium Sviogothicum, och dömes bäst thärom af Olof Tryggvasons och några andra sagor, som uti XI, XII och XIII seculo blifvit sammanskrefne, då språket var uti sin största renhet. Men som desse ej äro allment at tilgå, får jag såsom et profstycke däraf, anföra fader vår, ur Inländska Bibelen tryckt 1585, äfven som ur den 1746 tryckte, hvarutaf man äfven kan se huru liten ändring språket där, ehuru på en tid af snart 200 år fått.

1585

Fader vor thu sem ert a himnum. Helgjst nafn thitt. Tilkome thitt riike. Verde thinn vilie so a jordu sem a himne. Gief oss i dag vort dagligt braud. Og fyrerlat oss vorar skullder, so em vier fyrerlautum vorum skulldunautum. Og innleid oss ecki i freistne. Helldr frelsa thu oss af illu, thuiat thitt er riikit, maattur og dyr dum allder allda Ameen.

1747

Fader vor thu sem ert a himnum, helgjst thitt nafn, tilkomme thitt rike, verde thin vilie, so a jordu, sem a himne. Gief oss i dag vort daglegt braud, og fyrergief oss vorar skullder, so sem vier fyrergiefum vorum skulldunautum, og innleid oss ecke i freistne, helldr frelsa thu oss af illu, thuiad thitt er riikied, maattur og dyrd um allder allda Amen.

Hvad uttalet beträffar, kan det delas i fyra dialecter, då de öster i landet hafva en på de öfrige ställen ovanlig dragning på orden. I vestra delen hafva de många annorstädes ovanlige ord, och vid Snefialds jokul uttala de aa såsom ai. Söder i landet uttalas vissa ord o framför r såsom kort, e.g. hvorigr, moraudt m.fl. då det dock vanligen är långt. Norr i landet äro de hvad ordens genera beträffar skiljatige, e.g. skur mascul. Annars femininum, klara feminimun, annars mascul. (119) och märkte jag i södra delen af landet följande uttal.

A som au – tha
Aa som au – aara
Ll som dl – gamall
Au som ö – thau
U som ö – upp
Ae som ei – voere
Ia som iau – hia
O som ou – moder
Gu som guö – Gud
Y som i – fyrer
Æf som æp – kiæfda

Alfabetet består af samma bokstäfver som vårt, utom þ hvilken character vi jemte dess ljud förlorat, men Engelsmännerne hafva bibehållit det sednare, som ovanan gjör at en främmande svårligen uttalar. Af Runolphr Jonson hafva vi en Isländska Grammatica tryckt i Kiöbenhavn 1652 4:o, samt omtryckt i Hickesii Elementa linguarum septentrionalium Oxford 1688, så väl som i dess Thesaurus Oxford 1703, men Jonas Magnusens Grammatica Islandica M. S. som Herr Cancellie Rådet och Riddaren äger, är långt fullständigare, och skulle väl förtjena at utgifvas, äfven som Eggert Olsens Ortographia Islandica. Vormii Specimen Lexici runici utarbetat af Magnus Olafsen tryckt i Kiöbenh. 1650 fol. är det äldste Isländske Lexicon vi äge. Därefter utkom Gudmundi Andreae, genom Resenius Kiöbenh. 1683 4:o, samt Werelii Index linguæ vet, Schyto-Scandicæ genom Rudbeck, Ups. 1691 folio samt tvänne Lexica latino Islandica i Kiöbenh. 1734 8 och 1738 8, och kan härtil läggas Rugmans Monosyllaba Islandica, lat. explicata Ups. 1676 8:o. I Upsala Bibliotheque är en afskrift af et Lexicon Isl. Latin. Manuscriptum, som jag medbragt ifrån Island, och äger Antiquitets Archivet et annat ganska volumineust värk, efter Gudmundr Olafsen, som Herr Assessor Gagnerus bragt i ordning och tilökt, men för brist af förläggare aldrig lärer få se dagsljuset. Skada är äfven, at Runolphr Jonsen aldrig fick utgifva sit Lexicon Islandicum, hvartil han af 1650 d. 3 Maji undfick Privilegium. Med tiden torde vi docka kunna hafva något fullständigt härutinnan at vänta, då Magnænska Commision lofvat at fortfara med de intressante register, hvarmed redan Kristnis och Gunlaug Ormstungu sagor blifvit försedde (120).

XV. Til Herr Cancellie-Rådet och Riddaren Ihre.

Stockholm d. 12 Decemb 1774

I förra brevet nämndes at Boktryckare konsten näst för Reformation blifvit bragt til Island. Mången torde undra, at man redan så tidigt där tryckt böcker, och anser jag därföre för en skyldighet at lemnar följande underrättelse, om Boktryckerierna på denna ö.

En ibland de namnkunnigaste men därjemte olärdaste och oroligaste Biskopar på Island, var Jon Areson Biskop i Hoolum, hvilken utom andra konster, äfven af sin nit för Catholska religionen, tog sig anledning, at uti alt undergräfva Konungens magt, och i synnerhet at för reformation lägga hinder i vägen, hvilket slutligen bekom honom så illa, at han 1550 blef halshuggen. Som han sjelf var ganska olärd, och aldeles icke kunnig i latinska språket hvilket dock nyttjades vid excommunications bref och ordinantiers utgifvande, så gaf han commission, at förskaffa sig någon, som jemte at vara detta språk mägtig, äfven kunde medbringa et Boktryckeri, och ankom 1527 – 1530 Jon Mathieson, Svensk til börden.

Huruvida han vid ankomsten til landet var prestvigd eller icke, kan ej med säkerhet sägas, anledning är dock at tro, det han var präst, ty han kallades straxt vid ankomsten Sira, hvilken titel, den tiden egentligen hörde prästerna til. Straxt vid hitkomsten gaf Biskopen honom til Præbende Breidebolstad och Vesturhopi, hvaräst han 1567 dog i hög ålder, och efterlämnade utom andra barn en son Jon, som blef Boktryckare uti Biskop Gudbrandrs tid, hvars son Brandur efter honom åter bestyrde om samma värk. Hans son Jon Brandtson dog såsom Probst uti Hytarnæs 1681 mycket gammal, och därsammastädes dess son Jon Jonsen såsom åräst 1738; nu är hela slägten råkad i fattigdom.

Boktryckeriet kom straxt i gång, och tryckte Jon Mathieson 1531 den första bok på Island, Brevarium Nidarosiense. Drontheimske uplagan af denne bok, som af Ärke Biskop Erich Walkendorff utgafs, är äfven ganska rar, och vet jag mig icke hafva sedt densamma ej en gång om rörd, utom i Danska Magazinets 25 hæfte, hvarest den förmäles vara uti Herr Conferents Rådet Klefvenfeldts boksamling (121), men hvad den Isländske uplagan beträffar, tros däraf icke något exemplar vara öfrigt, sedan der sidsta man haft sig bekant, och hvilket var i Arnas Magnaei samling, vid Kiöbenhavns brand 1728 gick i aska (122).

Utom Brevarium Nidarosiense, tryckte han äfven handbok Præsta, Lutheri Cathechismus med fl., men kom dock Boktryckeriet ej i full gång för än år 1572, då Biskop Gudbrandr Thorlaksson ifrån Kiöbenhavn lät införskrifva nya stilar, och hvarefter utom andra böcker Isländske Bibelen i folio, rätt väl tryck, 1584 (123) lämnade prässen (124). Under denna tiden hade de så tilräckligt med stilar, at på en gång tvänne prässar sysselsattes, hvadan äfven 1578 Isländske Lagboken, och 1589 Viti Theodori Summaria, trycktes i Nupufell, Boktryckarens boställe, som ligger 10 a 12 mil ifrån Hoolum, oagtadt från Hoolumske prässen, bägge dessa åren flere böcker utkommo.

Boktryckeriet flyttades därpå 1685 af Thord Thorlaksson til Skallholt, ifrån hvilket tryckerie 41 st. böcker utkommo, ibland hvilka den första var Paradisar Lykell. It. Förfædra bok 1686, och den sidsta Boenabok Sira Thordar Bardarsonar med vika saung Olearii utl. Af Sira Steines. 1697. I början på 1700 talet flyttades det åter tilbaka til Hoolum, sedan det jemte privilegierna af Biskop Björn Thorleifsson blifvit köpt för 500 riksdaler, och utkom först å nyo från detta ställe. Paraphrasis medit. Doct. Joh. Gerhardi 1703. Alt sedan har oafbrutit några historiska, bland hvilka jag här får nämna såsom öfversatt från svenskan Gustaf Landkronas lefverne Hoolum 1756 8:o, men mäst andlige skrifter lämnat prässen, och har nu nyligen et nytt priviligerat Tryckeri på Hrappsey, utaf Olafr Olsen blifvit inrättadt, ifrån hvilket redan flere väl tryckte bäcker utkommit.

En förteckning på alla Isländske böcker skulle vara rätt intressant, men som jag ej är i stånd at lämna den fullständig, har jag icke trodt förtjena at öfversända upsatsen, på mera än 300 som äro mig bekante, och något öfver 100 Voll. som jag sjelf äger.

XVI. Til Herr Cancellie-Rådet och Riddaren Inre.

Stockholm d. 21 dec. 1774.

Långt ifrån at kunna upfylla Herr Cancellie-Rådets och Riddarens åstundan och tillfredsställa dess nyfikenhet, angående märkvärdige minnemärken ifrån forntiden, på hvilka uti Island förmodas vara så ymnog tilgång, får jag i dess ställe lämna vid handen, at landet på dem är så utblottat, at man fåfängt letar efter något af betydenhet. Man ser väl vid Videdal lämningar af et gammalt Castell, som varit 200 famnar i omkrets, emot norra sidan 10 famnar högt, men emot den södra mycket lågt; äfvenså vid Skaggestad Prästegård vid Laugarnæs et annat, ehurus mindre, men utan at veta hvilken dem upbygt eller nyttjar. På några ställen ser man lämningar af afguda tempel, såsom vid Midfiord, Godale, Vidvik m.m., af domsäten såson vid Hegrænæs, af högar ifrån hedendomen, hvar ibland kan nämnas Thorleif Jarlaskalds hög på en holme i Oxaraa. Man finner äfven stundom gamla svärd och hjelmar, men utan at af dem i historien kunna hämta någon uplysning. På Thingmans heide och Trekyllisheide äro tvenne stora stenar upreste, som torde vara Bautasteine, hvilken Oden brukade upresa til minne af döde män, och hvilken plägsed i Norden var länge vanlig, samt torde blifvit medbragt til Island, ehuru, at på dem rita bokstäfver, ej hos oss förr än långt sednare kom i bruk. På Flatey berättas äfven at för några år sedan 40 st. små kopparbilder blifvit fundne i jorden, som förestält så väl djur som annat, men hvilka, då de råkat i oblida och okunnoga händer, fådt förlorade.

Äfven så har man efter Sturleson, utom dess skrifter, inga andra lemningar än på Reikholt en liten med gräs beväxt backe, som ruinerna af dess hus säges tildanat (125), och Sturlunga Reitur, denna familjens begrafningsplats, samt et stycke ifrån gården Snorra Laug, et det skönaste bad i hela Island. Detta bad, som är så stort, at 50 personer på en gång kunna rymmas där, är murat af basalter och concreto thermarum, med flat botn och bänkar rundt ikring, och var därifrån i Sturlesons tid ända up til gården en lång gång upbygd, hvarigenom man, utan at blifva förkyld, kunde komma hem ifrån badet. Skribla, som ligger ungefär 40 steg därifrån sjelfva källan, hvarifrån vatnet genom en murad rädda ledes, vid ändan af hvilken är en häll, hvars öpning genom en tapp tilslutes, och varigenom man efter behag framsläpper det varma vatnet, som då det är för varmt, kan kylas af en straxt bredevid varande kall bäck.

Detta är nästan alt hvad Island har at upvisa af ålderdoms lämningar, således ingen ting af synnerlig betydenhet, och är likaledes nu mera nästan ingen tilgång på handskrefne Isländske sagor eller handlingar, sedan landet på dem genom flere samlares flit blifvit utblottat.

Sverige kan tilräkna sig den hedren, at hafva gjordt första steget til deras samlande. Början därmed gjorde Jonas Rugman (126), som 1661, på svensk bekostnad, reste öfver til Island, och därifrån hemförde et vackert antal manuscipter, som lade grunden til den samling af Isländske handlingar vårt Svenske Antiquitets Archivum nu kan upvisa. Af detta exempel upäggad begaf sig äfven Thormodr Thofueson til Island (127), försedd med Konung Friedrich III befallning, til Biskoparna Brynjolf Svenson och Gisle Thorlakson, af den 27 Maji 1662, at vara sig behjelplige vid Isländske handlingars samlande.

Sedan Antiquitets-Collegium blifvit i Sverige inrättat (128) var man åter betänkt på, at öfversända Peter Salan, som dock ej kom til någon värkställighet. Men i början på 80-talet vunno de sit ändamål, genom Gudmunde Olson (129), som drog in sin Bror Helge Olsson (130), hvilken medbragte en tämmeligen hop manuscipter, och hvartil sedan Arngrim Jonsen (131) Jonas Wigfusen (132), Lopt Josephsen (133), Gudmuns Gudmundsen (134), Thorvaldr Brockman (135), och hvilka såsom translatorer i Antiquitets collegio varit tjenstgjörande, ej litet bidragit, äfven som Jonas Eghardsen (136), Magnus Benedictsen (137), Isleif Thorleifsen (138), Ejnar Ejnarsen (139), Arnas Håkansen (140) Frants Jacobsen (141) och Thord Thorlaksen (142) vid dessa handlingars förskaffande med hjelpsam hand biträdt (143), så väl som under Antiquitets Collegii varelse i Upsala, som efter dess förflyttning til Stockholm (144).

Detta gjorde äfven i Dannemark så mycket upmärksamhet, at Christian V 1685 d. 4 April jämte, ordres til Landtfogden Heideman på Island, at biträda Thomas Bartholin i Isländske antiquiteters samlande, på det strängaste förböd, at därifrån til främmande förhandla eller utföra några skrefne historier eller tractater om landet.

Stockholm så väl som Kiöbenhavn hade således redan bekommit i förvar en stor del af de gamla Isländske handlingar, då Arnas Magneus med Paul Widalin 1712 for öfver från Island til Kiöbenhavn, men de upsnappade så, hvad af dem kunde vara öfrigt, at nu svårligen en handskrefven saga är at se i landet, och jag fick oagtadt all möda ej köpa mera än et ofullständigt exemplar af Sturlunga sagan.

Det är således icke mer i Island hvar man skall fråga efter gamla Isländske Krönickor, utan har man däraf, utom den vackra samling vårt Antiquitets-Archivum förvarar, en föträfflig Collection på Academiske Bibliotequet i Kiöbenhavn, som blifvit ditskänkt af Arnas Magnæus, utom några mindre och obetydliga samlingar, som kunna vara i enskilta händer.

Bland förteckningen på sagorne, har jag redan anmärkt, hvilka genom trycket kommit i allmänhetens händer. Några äro tryckte i Island, ibland hvilka de Skallholtske äro ganska sällsynte; de fläste äro utgifne i Sverige, ehuru ej alltid af de bäste manuscripter. En Olof Rudbeck den äldre, en Verelius, två Peringsköldar, en Rehnhjelm, en Björner, en Salan, en Brokman m.fl. hafva dock igenom den flit de där vid användt förtjent och vunnit mycket beröm. Men desse uplagor kunna icke hvarken hvad pragt eller Critik nytta beträffar, jämnföras med dem Magnæanska Commission uti Kiöbenhavn utgifvet, och hvaraf lärda verlden med otålighet väntar fortsättning (145).

XVII. Til Presidenten Högvälborne Herr Baron Axel Lejonhufvud.

Stockholm d. 12 Sept 1775.

At fullgöra Högvälborne Herr Baron och Presidentens befallning, och om Isländske Poesien lämna underrättelse, anser jag för en den angenämaste skyldigheter. Beklagar endast at ringa insigt i et ämne, som i så mycket mörker ligger inveckladt, hindrar mig at göra det så fullständigt, som jag skulle önska, och saken förtjenar, hälst då mina tankar underkastas et så bepröfvat öga. Är således hvad jag har at anföra ej af mycken vigt, blifver det åtminstone et prof af min beredvillighet at upfylla Eder åstundan.

Så besynnerlig som en del lärdas tancka i början torde förefalla, at man i Europa tidigare af bunden än obunden stil sig betjent vid skrifters författande, blifver den dock vid nogare efterfinnande ganska sannolik. Poeter voro äfven hos Greker och Romare långt äldre än historie-skrifvare, och dem som i vältalighetskonsten utmärkt sig, och kan tiden tämligen noga utsättas, när man hos de förra begynte at skrifva prose, då däremot det nästan blifver omöjligt, at säga huru gamla deras poesier äro, hvilka gå långt längre tilbaka, än både Trojæ belägring och Olympiske spelen. Äfvenså vet man icke hos de Romare af något äldre en prose författadt, än Appi Caeci tal til Rådet och Romerska folket, under CXXV Olympiaden, hvarutinnan han råder dem, at icke emottaga det freds anbud, Pyrrhus dem gjorde, då däremot poesien hos dem, långt förut både var känd och yrkad.

Detta blifver mindre besynnerligt, när man ärindrar sig at åtskillige kunde anses värdt at läggas på minnet, och för de efterkommande förvaras, innan ännu bokstäfver i Europa blifvit bekante. Huru mycken hjelpreda var icke då för minnet, at få en sak, som en borde glömmas, anmärkts i några efter viss cadence så sammansatte ord, at örat äfven kunde gifva tilkänna, när något uteglömdes eller förbyttes, för hvilken ordsak äfven Tysklands gamla lagar, på vers voro skrefne, hvadan de ännu bibehålla namn af Gesetze eller stropher, då de oder uti hvilka de voro författade vanligen söngos. Detta var äfven et medel, at bland allmänheten förskaffa et arbete mera bifall, och föranlät detta, i IX seculo, Lovis le de Bonnaire, at på vers låta öfversätta den Heliga Skrift, som han bland Saxarne ville göra bekant, samt Otfrid en Benedicter Munck i Elsas, at i samma seculo, på tysk vers öfversätta de fyra Evangelisterna.

Skaldekonsten tror jag således hos alla folkslag vara ganska gammal, och kunna vi hos våra förfäder med säkerhet, anse den såsom en lämning af Oden, med hvilken den blifvit hitbragt. Det var i äldre tider ingen Konung, Höfding eller annars någon man af betydenhet, som icke ägde sin egen skald, och skulle vid alla vigtiga förrättningar, en sådan nödvändigt vara tilstädes, för at anmärka det, som förtjente upmärksamhet, och däröfver författa qväden. Vid slagtningar lämnades dem rum i sköldborgen, eller bland det tappraste manskaper, på det de nogare skulle se de dater som borde uphöjas, och voro de i gästabud tilstädes, för at muntra sällskapet genom artiga infall, och skaldeqvæden öfver deras afledne hjeltar. En sådan var äfven ganska högt agtad, höll ständigt Konungen sällskap, och var ofta både dess General och Minister, samt kallades Skaldr, som Herr Cancellie Rådet och Riddaren Ihre i sit Glossarium deriverar af Skæl, hvadan Skælaman, eller äfven Spekinger af Speke vishet, hvadan det engelska to speak at tala har sit ursprung.

Det är dessa skalldeqväden vi hafva at tacka för det första ljus i vår Svenska historia, och kunna således ej betaga dem den heder, Tacitus med skäl lämnar dem, at vara antiquissimum annalium genus. Våra gamla sagor äro äfven öfver alt med dessa qväden upfylde, hvilkas värde vi ej aldeles få förkasta ehuru de til en stor del för oss äro obegriplige. Orsaken därtil är 1:o at skalderne med flit så konstigt sammansatt sina qväden, at den oförfarne allmänheten, ej allena svårligen, utan uttydning skulle kunna begripa innehållet af dem, hvarpå uti Gisla Sursonar, Viga Glums och Grettis sagor kunna hämtas exempel (146), utan voro de äfven ofta för stora poeter obegripliga, hvilket Gretters historia intygar (147). 2:o Utom dess var uti deras verser en ordens omsättning vanlig, som ej annat kunde än öka otydligheten, och får jag til exempel härpå utur Rehnhjelm anföra följande (148).

himlir-skoth

3:o Hade de et särskildt Skaldskaparmal, som var ganska rikt, och endast i poetiska arbeten, men ej i det dagliga umgänget, kunde brukas, och förmodligen den tiden utgjorde et hufvudsakligt stycke af deras lärda idrotter, emedan dess behaglighet och konst, utan möda fallit dem i öronen. Uti Resenii tryckte Edda, finner man således til exempel några och 50 synonyma på ordet bölja, och anför Herr Cancellie Rådet och Riddaren Ihre (149), utur Lopt Guttorms sons Liodalykil, 47 namn på qvinnor. Jag lånar äfven af Honom någar rader, som förekomma uti Edda bland hringa-heiti, och hvilka visa huru långt poeterne gådt uti sina antonomasier (150).

Heingi eg hamri kringdan
Hang a riupu tangar
Grimnis fylgs a galga
Gynnung bruar linna.

På dessa gifver han följande naturliga ordning. Eg heingi hamri kringdan linna ginning a haug riupu bruar tangar a grimnis fylgs galga, som uttydes: jag hängort hen i rund hamrade gapande ormen, vid ripans broande af Odins skölds galga. Til at utleta förståndet häraf anför han på samma ställe, at Odins skölds galga är armen på hvilken skölden plägar bäras lika som uphängd, med ripan förstås falken, ty et genus är skalden tillåtit at sätta för et annat; falkens bro är handen, på hvilken jägaren den sätter, och dess ände eller tong är fingret; den gapande ormen, som i ring är hamrad betecknar ringen, och blir således meningen af alt detta, jag sätter ringen på fingret. (151) 4:o För at göra det ännu obegripligare, togo de sig frihet, at när tvänne ord hade lika ljud, sätta periphrasin af det ena i stället för det andra, såsom hästefoten, hof, istället för ärbarhet, måtta, hof (152). Men största hindret vid deras utydning ligger dock förmodligen 5:o däruti, at handskrifterne af våra gamla sagor, i synnerhet hvad verserna beträffar äro felagtige, så at de ej utan största svårigheter kunna rätt läsas, och är detta orsaken, at de fleste verser i våra, så väl på Island som Sverige tryckte, Isländske sagor äro obegriplige. Det är således icke hvars mans göra, at skaffa reda på dem; at det dock möjligen låter sig i värket ställa, vittna de nya uplagorne af Kristni-saga Landnamabok med flere, och är i synnerhet Probsten Gunnar Paulsen i Island, känd och berömd, för sin stora insigt i detta ämne.

Denna svårighet at af de gamlas poesi uttaga rätta sammanhanget, är äfven orsaken, hvarföre månge med sådant föragt ansedt de Vitterhets prof, som ifrån dem kommit i våra händer. I mitt tycke är äfven intet skalde-stycke ibland dem, hvilket såsom mönster för snille och smak skulle kunna framsättas, men därföre får man icke neka at höga talesätt och tankar, samt ganska lycklige liknelser, stundom uti dem finnas; och läser man ej utan nöje, den döende Lodbroks Bjarkamal, Eigils Hofud lausn och Ejvindrs Haconar mal med flere (153).

Hvarjehanda saker som uti det almänna lefvernet förföllo, voro ämnen för deras skaldekonst. Mäst lades den dock å daga i deras lofsånger öfver store Herrars dater, uti hvilka de beskyllas, ej hafva varit varit nogräknade om at smickra sina hjeltar. Man har således efter dem åtskilliga qväden, hvaribland är det ej osmakligt episkt poeme öfver Karl Grim och Hjalmar. Äfvenså äro satyriske stycken ej sällsynte, som fingo namn af nidvisor, och sades deras författare yrkia nid, men theatraliske arbeten hade man icke ens hos dem begrep om. (154)

Af det redan anförde skulle man tro, at intet språk tillåter poeten så mycken frihet som det Isländska; visst är äfven, at intet annat kan upvisa et så rikt ærarium poeticum, men därföre får man ej inbilla sig, at de icke til vissa reglor voro bundne. Tvärt om, jag tvifvlar at någon poetica är så vidlöftig som denna, då därtil, efter Eddas upgift, höra ej mindre än 136 (155) vers salg, Isl. hattur, som alla hafva sina särskildta reglor, men at om dem gifva en fullständig efterrättelse är öfvermåttan svårt, ja aldeles omöjligt, innan vi få uttolkning på den underrättelse, som Eddas tredje del härom lämnar.

Detta bland forntidens lämningar snart sagt rygtbaraste värk, har hitintills föga eller intet varit kändt. Man har nästan öfver alt hållit det för de gamlas gudalära, och hafva de påtrugat henne, såsom delar, Voluspa och Havamal, som dock ingendera höra dit; men Herr Cancellie Rådet och Riddaren Ihre, har i denna sak lämnat tilräckligt ljus, genom dess bref til Herr Cancellie-Rådet Lagerbring, angående det däraf uti Upsala Biblioteque befindtlige manuscript, och bevisar han där, at den ej är annat än en inledning til Isländske Skalde-konsten, bestående af trenne delar. Den första Dæmisagor är et utdrag af historiska mythica veterum, den andra Kenningar utgjör et ærarium poeticum, och den tredje Liods greinir innehåller deras prosodi m.m. Dæmi sagorne äro til större delen, ehuru ganska ofullständigt och oförsvarligt af Göranson utgifne på Svenska, och jämte kenningarne af Resenius på latin, men den tredje delen som förtjenar ej mindre upmärksamhet, har icke ännu sedt dags ljuset, och vore önskligt at Herr Canc. Ihre, ville gifva allmenheten denna skänk, då så få utom Honom äro i stånd, at bringa det samma i ordning.

Äfven som man misstagit sig på dess innehåll, har man äfven om dess författare farit vilse. De fläste tro at Saemundr Sigfuson, som dog 1133, författat et ganska vidlyftigt värk under namn af Edda, som innehållit stora saker, och varit en thesaurus totius humanæ sapientiæ, hvaraf 1/3 knapt kommit i våra händer, som nu i vår Edda skulle förvaras; men Herr Cancellie-Rådet Ihre tror aldrig vår Edda utur någon gamlare vara utdragen, utan från början af Snorre Snorre Sturleson sammansatt.

De svårigheter Herr Schlözer gjordt at bifalla denna tanka äro lätt häfne, äfven som de af den lärde Arnas Magnæus anförde, ty förmodligen har Minken Gunlaug som Björn a Skardsaa tror, eller snarare Olafr Huitaskald continuerat Sturlesons Edda, hvadan ej är at undra, om något til Sturlesons beröm infördt blifvit, äfven som det, at auctor kallar Konung Waldemar i Dannemark sin Herre, därigenom lätt kan förklaras.

Hurudan Isländske poesin varit, är således ej lätt at säga, för at dock därom gifva någon idée, får jag nämna följande, om det hos dem mäst brukade vers slag, som kallas Drottqvæde.

Det fördelas uti stropher, som hvarje består af fyra vers-par, och hvarje vers af två hemisticher, hvarje hemistiche af sex stafvelser, hvilka icke så ökas, utan högsta nödfall, som efter vers-slagets åtskilliga art hafva tre eller fyra pedes, eller, om stafvelserne äro korte, flere i proportion. Isländske prosodien fordrar åter hufvudsakligen tvänne ting, nämligen samling af lika antal initial bokstäfver, och händingar eller samljud, och dem åter antingen större eller mindre, Adalhending och Skotthending.

Detta torde af följande exempel tydligen kunna ses.

Austur löndum for undann
Alvaldur sa er gaf Scaldum,
Hann feck gagn at gunne,
Gunnhörda slög mörgum,
Slydurtungur let slingra
Sverd leiks reigenn ferdar,
Sende Gramur at grundu,
Gullvarpathi snarpann (156).

Här är först at märka, det hvarje vers-par har en stafvelse som sig styrer: rader quædinni, som merendels alltid är första ordet i andra hemistichen, och skal i första hemistichen, tvänne ord med samma bokstaf begynnas, om den är en consonant; är den åter en vokal, alternera de sins emellan. Således äro uti den anförde strophen, de ord som rada quedandi, i första versen Alvaldur, ty med en vocal börjas i förste hemistichen austur och undann; i andra versen Gunnhörda, ty i anledning däraf, har förste hemistichen gagn, gunne; i tredje versen Sverd, hvaraf dependerar slydurtungur, slingra; i fjerde versen Gullvarpathi, som fordrar i dess förste hemistiche gramur, grundu. Därnäst i agt tages i hvarje vers-pars förste hemistiche en Skotthänding, eller två ord som hafva lika consonanter men olika vocaler, och äro uti det anförde exemplet, förste versen löndum, undann, andra versen hann, gunn, tredje versen slydurtungur, slingra, fjerde versen sende, grundu. I den andra versen i agttages åter en adalhending, hvaräst uti 2 ord äro både lika consonanter och vocaler, och äro de uti det anförde exemplet förste versen alvald, skaldumm andra versen gunnhörda, mörgum, uti tredje versen suerd ferdar, uti fjerde versen gullvarpathi, snarpann. Uti en vers eller strophe, som således består af 30 ord, äro mer än halfparten ord af den beskaffenhet, at de ej kunna bortbytas eller flyttas, utan at uti hela versen förorsaka en stark rubbning. Merendels igenfinnas desse hendingar uti förste och sisten orden af hvarje hemistiche, men stundom står den ena midt uti raden, såsom uti förste versens förste hemistiche löndum.

Denna likljudighet höllo forntidens skalder för en prydnad, som icke uti en regelmässig vers feck saknas. Dess större likformighet dess bättre, och var äfven detta dem en rättelse, då deras verser ofta söngos. Man märker äfven stundom hos Latinske poeterne dylikt, såsom då Virgilus sjunger.

— tales casus Cassandra canebat,

och hos en annan:

Dum dubitat natura, marem saceretue puellam,
Natus es o pulcher pene puella puer.

Detta har Boxhornius anmärkt (157), och anför han ifrån Giraldus Cambrensis, at samma äfven bland de gamle Cambrer varit öfligt, likaledes bland Engelsmännerne, så at man ej bland någondera folket ansedt något såsom väl sagt, därest icke detta blifvit i agt tagit. Cambrerne sade således:

Digawn duw daa y unic
Wrth bob ctybwylh paraw d

och Engelsmännerne:
God is together gamman and wisdome.

Detta befanns äfven uti den rara David Rhaesi Grammatica Cambro-Brytannica, tryckt i London 1592 fol. Hvaräst han i deras verser anmärker åtskilligt, som med Isländarenas hendingar har likhet.

Hit vet jag ej om icke äfven skulle kunna föras den likljudighet, som uti Finska poesin är bruklig, och hvarpå, til exempel, följande kan anföras, utur Calamnii underdåniga lyckönskan til Högstsalig Hans Majestät Adolph Fredrik, då han uti Finland gjorde sin Ericsgata (158).

Koska kulki kuningamme
Adolph fredric armollinen
Meidän maalla matkusteli,
Kaicki vereni venåhti,
Kaicki liikahti lihani,
Ettæ virteni viritin,
Kannoin minun kandeleni,
Isæn istuimen etehen,
Kaickivallan kamarihin;
Josta anoin andimia.

Men jag kommer för långt från mitt ämne. Ehuru rim icke finnas i våra älste qväden, kan man dock med säkerhet säga, at de äro långt äldre än Christendomen. Skule Ejnarson får således oförtjent skulden, för at hafva infört deras bruk, som behåller sina blank verses, ingen nation i Europa älskar vers utan rim. Denna rimkonst, hvilken jag frugtar icke vara någon väsendtlig och ännu mindre nyttig sak, utan tvärtom et ganska betydligt hinder uti Skalde konsten, lärer således efter Nordens gamla Skalder vara efterapad, och har detta bruk icke stadnat inom Europa utan rimar man nu nästan öfver alt, och klagar at versmakare taga til, i samma mohn, som Poeter taga af. Baretti berättar, at han i Madrit af några Negrer hördt en Mosambisk sång på rim; Gages säger det samma om Mexicanerne och Niebuhr anför, at Araberne äro des grands rimeurs. Slutligen får jag öfversända et prof af et Isländskt skaldeqväde, författadt af Rugman öfver Gref Magnus de la Gardies död, samt tryckt i Upsala, och hvilket blifvit så sällsynd, at jag tviflar någon i Sverige äga det tryckt, ock kan det dess utom tjena til exempel, på et Drottqväde, då författaren merendels fölgt dess reglor

Autt er i seggia fæti
saknar mans i ranni.

Gret ylgur Ragnvald riitto
Rom-stamir haukar fromast
Kund Lodbrokar; kiendo
Kuillinda valir illra:
Kuoldrido klara hreldift
Kueid ari mar sast reider
Tijd siello tár af giodi
Tafn lausir æpto hrafnar.

Thuarr og vid theingils dauda
Thydur morg brád, i hijdi
Skreidast thui bersi skiædur
Skiott mattig räds of otta:
Ox ódum falu-faxa
Frar miog or leiptri tara
Huarma beckur ad hrockin
Hraut grön a baudar nauti.

Greto skinlaus agiætann
Gripdijr heidingia suipuls
Verdar af fædo fordum
Flein things allvakran kingia:
Og i oglodum huga
Undo sier men nog hrundir
Seims kuado mundar soma
Sieirr huor huit malar thuerri.

Heingingiar ef sua hedins
harmadu kuanar barma
Stalir sier giordi stala
Stijrir og Eida hirust:
Thars i malmgusti giera
Grad thuarr og vod til brada
Varga kan vund oborgid
Vas, thaut rafn i asi.

Hvad bæri oss er erum
Urdarbrunns tha alkunnir
Sira Jofurs thess sara
Sueita dagliga neitum?
Og i hans erum faugru
Orda vidkuædi vondnir
Uppfræddir ad vier hreppa
Astundum gledi háá?

Bæri oss ey bliugum vera
Breiskleika holdsins veikan
Tijtt syri sionir settia
Synd flya, dygd i nijast?
Hel med thui hroka stoli
Hreikir sier a faul bleikum
Akuedr ymsra thioda
Andlat med quisti handar.

Hel vægir hauldum eigi
Hrijfur or thesso lijfi
Kejsara, Klerk og Rasir
Kolmensko fulla Jarla:
Altignum amint fagnar
Og kot-af-rapa throti
Kurteisa kappa hersá
Kielling leggur ad velli.

Dæmi framm daglig koma
Drijir hel verk at nijo
Audlinga aburt leider
Oss dauggvar tara fossi:
Mannlunga mæsta fangar
Med sier hertekna huedan
Færir og furdum storum
Fiaurlestir meingid besta.

Sidpridi, sæmd og heidur,
Somligur dygdar blimi,
Mangiæska, vinsæl minning,
Mecorda fremd ofgietin,
Frijdlekur, fegurd, nudur,
Frækn, ast, og hyller dasto
Hel med sier dregur i duala
Deyr tho gott mannord eije.

Einn nu af æfi banni
Afgiec raud moens brecku
Mætur altygin ytum
Æ tregandi lægir:
Kurteis vis, kiænn til virta
Kin-stor lofdunga vinur
Haborin Jarl og Herra
Haukstandar malar grandi

Dyr Magnus Delagardie
Dygdhar Odains bygda
Akurs vist af var rekin.
Er Nara nift illskiptin:
Mord hauka fall hans færdi
Fridostum brecko hlijda
Sorga stora sua og morguna
Slædir lax hrundum fædo.

Thar sie oss tho ad eyrir
Thad hann i gudi gladur
Als træd holds göto greida
Grand fyrtist vondra auda;
Hirdur i Gamles gardi
Glatt singur og samklingir
Utvauldum Eingla sueitum
Endalaust lof miuk rausto.

Epitaphium!

Conditur hoc tumulo juvenili mortuus ævo
Magnus, de Magna Gardia gente satus.
In multos canus dignus qui viveret annos,
Hei mihi! Quod juvenis concidit ante diem.
Hujus enim ingenium cepit non terra. Quid inde?
Tollite Cælicolæ, reddite Cælicilæ.
Die tumulus spectans oculo properante viator:
Magne Tuo Cineri sit pia terra levis.

Scripsit Upsalæ Anno 1667.
Die 14 februari
Jonas Rugman.

XVIII. Til Herr Professorn och Riddaren Bergman.

Stockholm d. 1 Sept. 1773.

Sedan jag omsider fådt hem den samling af Isländske Vulcanernas producter, hvilka jag, under mitt vistande på denna märkvärdiga ö, hade tilfälle at hopsamla, tager jag mig äfven frihet, jämte dem, öfverlämna några underrättelser angående de därstädes befintlige eldsprutande berg, som jag dels af Isländske handlingar hämtat, dels af landets invånare fådt höra, så väl som hvad jag genom egen upmärksamhet närvarande ansedt värdigt, at komma under M. H. Granskning. Underligt nog, at i vårt tidehvarf, då i allmänhet så mycket flit och möda blifvit använd på naturens kännedom, man gifvit så liten upmärksamhet til dess besynnerliga värkningar i Island, at man ej vetat mera än et ringa antal af mångfaldiga eldsprutningar, och knapt haft sig bekant, de ännu ovanligare, och snart otrolige, heta vattusprång, hvaraf detta land öfverflödar, förutan flera naturens ovanliga värkningar.

Både min tid och insigt är lika inskränkt, för at efter önskan meddela, den hit intils saknade underrättelse, som Island märkvärdigheter förtjena, men jag hoppas dock, det Herr Professorn och R. Med benägna ögon anser, de få mindre vårda observationer jag gjort. Man torde så vänta något utförligare därom, när Herr Professorn får tid och tilfälle, at jämföra eldens producter härifrån, med analoga från andra orter.

Huruvida någras mening äger grund, at alla berg, antingen genom vatn eller eld blifvit danade, vågar jag ej utlåta mig, ty ehuru sannolik denna tanke är, hvaraf vi äfven i de aldra äldsta tider, och hos den äldste skrift ställare (159) finna spår, så lärer den dock blifva svår, om ej omöjlig at utröna. Vara härmed äfven huru det vill, så vågar jag dock påstå, at Island tilkommit genom eldsprutning.

At öar derigenom upkomma är ej någon ovanlig händelse. Vi hafva där på flerte exempel (160); men det som torde göra svårighet vid denna tankas antagande är Islands vidd, i jämnförelse med andra öar, som på detta sätt tilkommit. Jag kan ej eller neka, at icke detta, så väl som några stenarter på stället, hvilka icke bära tydliga spår af eldens värkningar, gjordt meningen härom betäncklig; men när jag däremot ser grunden på nästan alla tilgenglige ställen, och i synnerhet vid stranderna var lava eller tuffa (161), som ofta är täckt med en annan stenart, såsom vid Lundey (162), ja, med hård gråsten (163), eller med flera hvarf af åtskillige jord och stenarter, såsom vid Laugarnäs, hvarest på 14 fots djup finns lava (164), och utom dess de fjäll, som ej hafva tydlige spår af brand, bestå af samman-gyttrad sand, blandad med små spatsmulor (165), som ganska lätt på 2 a 3 kanske flera 1000 år, sedan grundan af lava blifvit lagd, kunnat tilskapas, så ser jag ingen ting, som hindrar mig at anse Island såsom et eldens foster.

Långt ifrån at häraf draga den slutsats, som skulle hela ön på en gång därigenom upkommit, tror jag at elden däruppå arbetat flera secler; at på åtskilda och olika tider, än en klippa, än en annan, framkommit, hvars toppar genom eldens nya utbrytningar blifvit förenade, och på hvilka, såsom grundpelare, hela denna stora ö, sedan kommit at hvila.

Huruvida denna gissning är sann eller ej, blifver svårt at med säkerhet afgöra; men jag tycker mig til densamma hafva mycken anledning, så väl af den hvalf-lika skapnad, lava strömmen merendels finnes hafva tagit, som äfven af hafvets sannolika sammanhang, med flere af de eldsprutande bergen (166). Utom dess torde öars nedsjunkande, som stundom vid jordbäfningar timar (167), bäst härigenom kunna förklaras, då bygnaden snarast ramlar, när pelarena, på hvilka den hvilar, undanryckas.

Jag går således hvad detta landets eldsprutningar beträffar, länge tilbaka än en gammal sagen, bland dess enfaldigaste inbyggare, som tro, at då dess förste invånare, hvilka man håller före hafva varit Christne och ifrån Irland (168), genom de Norske hitflyttningarne blefvo bragte i det trångmål, at de måste öfvergifva landet, så hafva de af harm tändt elden på det samma. Vi kunna dock ej säga när eller huru ofta elden utbrutit, för än efter Norrmännernas ankomst, hvilka med mycken flit uptecknat, hvad som rördt dem och deras nya hemvist.

Den förste eldsprutning, hvarom gamla handlingar lämna någon underrättelse, är Ildborger hraun, som upkom straxt efter de Norskas ankomst, uti IX Seculop, i vester på landet (169). Den omtalas ej då såsom något ovanligt eller besynnerligt, utan berättas endast, at eld vid Thores gård Hrip framkommit, hvaraf ännu en Lava-sträckning eller hraun 3 mil i längden, 1 ½ mil i bredden, lämna vedermälen (170). Sedan nämnes ej i sagorne därom, förän år 1000, då Christne religion i Island blef införd. Vid et tilfälle, då de förnämste i landet voro församlade, at rådgöra om denna nya lärans antagande, och månge af de mägtigaste yrkade därpå, så kom bud at elden utbrutit i Olves. Hedningarne ansågo detta såsom et prof af sine Gudars vrede, och ville därföre icke låta öfvertala sig därtil, då Snorre Gode svarade dem: på hvilken vredgades väl gudarne den tiden, de klippor brände på hvilka vi nu stå (171).

Efter denna brand omtala Annalerne följande eldens utbrått.

1. 1004. Heckla (172).
2. 1029. Heckla.
3. 1105. Heckla.
4. 1113 Heckla.
5. 1151. Trolledyngr.
6. 1157. Heckla.
7. 1188. Trolledyngr.
8. 1206. Heckla.
9. 1210. Reikenæs.
10. 1219. Reikenæs.
11. 1222. Heckla.
12. 1223. Reikenæs.
13. 1225. Reikenæs.
14. 1226. Reikenæs.
15. 1237. Reikenæs.
16. 1240. Reikenæs.
17. 1245. Soelheime Jokull.
18. 1262. Soelheime Jokull.
19. 1294. Heckla.
20. 1300. Heckla (172 b)
21. 1311. Róidekamb fiald.
22. 1332. Oræse.
23. 1340. Heckla.
24. 1340. Fjäl nedanför Mosfels bygen.
25. 1340. Oræse.
26. 1340. Herdebred fiald.
27. 1359. Trolledyngr.
28. 1362. Oræse. (173).
29. 1366. Lilehered.
30. 1374. Heckla.
31. 1390. Heckla.
32. 1416. Kattlegiaa.
33. 1422 Hafvet ved Reikenäs.
34. 1436. Heckla.
35. 1475. Nordan på land.
36. 1510. Heckla.
37. 1510. Trolledyngr.
38. 1510. Hördebred.
39. 1554. Heckla.
40. 1583. Heckla (174).
41. 1587. Thingvalla.
42. 1619. Heckla.
43. 1625. Heckla.
44. 1636. Heckla.
45. 1660. Myrdals Jokul.
46. 1693. Heckla.
47. 1716. Nord. På land. (175).
48. 1721. Kattlegiaa.
49. 1724-1730 Krable (176).
50. 1725. Lerhnjuks si.
51. 1725. Hethoel fjald.
52. 1725. Bjarnefl. fjald.
53. 1727. Myrdals Jokul.
54. 1727 Leerhnjuk.
55. 1727. Hrossedal.
56. 1728. Heckla (177).
57. 1728. Oræse.
58. 1728. Krafle.
59. 1730. Krafle (178).
60. 1753 Side Jok. Vid Kattlegiaa (179).
61. 1754 Heckla (180).
62. 1755. Kattlegiaa (181).
63. 1766. Heckla.

När nu på en tid af 800 år, så månge eldsprutningar på olika ställen äro anmärkte, så begripes svårligen huru Horrebow, som sjelf varit i landet, kunnat försäkra, at där ej varit eldsprutning utom på ganska få ställen (182).

At eldens värkningar varit förskräcklige vitnar bäst utsigten af sjelfva landet, hvars berg nästan öfver alt bestå af lava eller tuffa, och slättmarkerne dem emellan af hraun, som dock på många ställen i landet blifvit skylde med jord och torf. Utom dess gifva äfven de underrättelser vi äga om vissa sprutningar vid handen, at de ödelagt mer och mindre, men merendels betydande stycken af landet.

Jag vil ej här omröra den skada, som blifvit invånarena tilfogad genom aska ifrån Vulcanerne, som ofta på 30 a 40 mils längd, til ½ aln, ja mera (183), täckt deras ängar, hvarigenom boskapen otroligen lidit, och hvilket på dem haft den värkan at de dels mistat tändren, dels stulpit i brist på foder, samt ofta vid slagtningen funnits med pimpsten i lefver och inälfvor, utan får jag endast nämna några ställen, som närmast belägne til de sprutande bergen, genom deras våldsamheter blifvit i grund ödelagde. Detta har skedt dels genom häftiga jordbäfningar, som merendels förebåda eldsprutningarne, dels genom vattuflod från de genom myckenhet af glödgad aska och sten, som från mynnigarne blifvit utkastad, och dels genom floder af brinnande materia, som utrunnit på flera sidor af dem.

1311 afbrändes vid Röidekamb 11 gårdar, 1359 vid Trolledyngr äfven många, samt vid Lillehered 1366, 70 stycken. 1374 vid Heckla 2, dito 1390 7, samt 1436 på en dag 18 gårdar. 1660 vid Myrdals Jokul 5, och 1693 vid Keckla flera gårdar. Äfvenså 1727 Myrdals Jokul, då til det minsta 600 får och 150 hästar af floden blefvo dels dränkte, dels af den samma med följande istycken dödade. 1728 vid Krafle blefvo flere gårdar förstörde, en stor sjö Myvatn aldeles uttorkad, och flöt den ifrån berget kommande eldströmmen ifrån det ena året til det andra, samt utgjorde en hraun af 4 mil i längden samt 1 ½ i bredden. 1755 ödelade Kattlegiaa 6 kyrkosoknar, och Heckla vid dess sista sprutning flere mil nordost.

At elden således med lika, om ej mera, grymhet rasar här, än vid Vesuvius, Ætna och flera Vulcaner, tycker ej kunna sättas i fråga; men ser det oagtadt ej, med hvad grund några påstådt, at någon förening skall vara emellan Islands och Italiens eldsprutande berg. Hvarföre icke äfven med lika skäl, emellan Kattlegiaa ock Teneriffe, Krafle och Lima.

Men innan jag aldeles lämnar dessa hisklige eldens värkningar, måste jag äfven nämna en omständighet, hvarom så väl Eggert Olafsen (184), som Jacobsen (185), talar. Då Kattlegiaa sista gången sprutade, kom lika som en ljungeld ifrån lågan, hvilken genombårade klippor som stodi i vägen. Den samma ihjelslog på et ställe 11 hästar, af hvilka tre stodo på stall. En bonde blef slagen stract utan för sin stugudor. På hans yttre kläder som voro af ull, kunde man icke se någon skada, men skjortan och lif-stycket, so m voro af linne, voro upbrände, och sedan man afdrog kläderne, fants huden och köttet ända intil benen, på högra sidan förbrände. Pigan som skulle hjelpa honom at berga kreaturen blef öfven träffad af elden, men dog först några dagar därefter, med obeskrifliga plågor. Äfven berättas at de nya kläder henne påsattes, af den hennes kropp vidlådande sega elden blifvit förbrände, och har den äfven genomborat klippor som stodo i vägen. Jag hade i början svårighet vid at tro detta, men när jag åter ur Verldsbeskrifningen ser (186), at Braccini anmärkt, det från Vesuvius 1631 en rök Column strukit flera mil öfver land, och därunder dödat medelst blixt, samt at något dylikt föregifves hfva händt 1767, och upreste järn stänger dessutom vid eldsprutningen i Neapel funnits electriske, så blifver den tankan nu mera vissare, at i denna eld är något electriskt, då åskan ej sällan på samma sätt brukar visa sig.

XIX. Till Herr Professorn och Riddaren Bergman.

Stockholm d. 7 Sept. 1773.

Oförmodat infalla eldsprutningar sällan eller aldrig. Utom et starkt dånande, tjutande och brakande, i den negden hvar utbrottet sker, förebådas de merendels af luft-eldar, som visa sig til myckenhet, och af starke jordbäfningar, hvarpå landets historia anför flera förskräckliga exempel.

Bland de spår som ses efter dem i landet, är i synnerhet de rämnor man til myckenhet finner, och hvaribland den störste är Allmennigiaa vid Tingvalla vatn. Den är af betydande längd, och 105 fots bredd. Själfva sprickan går ifrån Norr til Söder, och är den vestra väggen, hvarifrån den andra perpendiculairt blifvit skild, 107 fot 6 tum hög, och består af flera hvarf, hvardera til circa 10 fots högd, i åtskilliga omgonger förstelnad lava, som nogsamt ses af den öfversatta skorpan, hvilken är bubblig, brunagtigare til färgen, och ej så ihopa tryckt, som den andra lav-massan. Den östra väggen är högst 45 s 4, samt den delen som svarar emot största högden på andra sidan, endast 36 fot 5 tum hög.

Utom dess anser man äfven såsom et märke til förestående brand, när små sjöar, bäckar och strömmar torka ut. Hvad som tros skynda på eldens utbrytande är, när berget så af is blifvit täckt, at de hål, hvarigenom ångor förut haft fri utgång, blifvit tilstoppade. Men ehuru litet jag tror detta bidraga därtil, så är dock visst, at elden merendels har sit tilhåld, i sådana med is betäcke berg, eller som de i landet kallas Jökul.

Det första vid en ny eldsprutning gemenligen märkes, är isbergens sönderbrytning, som sker med starkt brakande, hvadan det äfven på. Isländske kallas Jokla-hlioa och Jökla brestar.

Sedan utbryta lågorne, och ibland röken ser man blixtringar och eldkulor (187), som ofta fara lång väg (188). En myckenhet med mindre och större stenar spela i eldslågan, och hvilka ofta til en otrolig längd bortkastas. Jag såg sjelf vid Näfverholt circa 1 mil ifrån Heckla, en rund sten af 1 aln diameter, som vid sista eldsprutningen blifvit ditkastad, och Eggert Olafsen omtalar, at en sten af 14 ½ lisp. vigt, vid Kattlegiaas sista eldsprutning blifvit kastad fyra mils väg (189).

Vidare utkastas en myckenhet hvit pimpsten, med sjudande vatn, hvilket så mycket säkrare tros komma ifrån hafvet, som man efter några eldsprutningar, sedan elden uphört, funnit flera hästbölor salt (190).

Häruppå följer gemenligen hraun och svart pimpsten, samt til slut sand och aska (191).

Närmast til öpningarne finnes sällan lava, utan merendels tuffa eller lös aska och grus, och bestå äfven större delen Isländske berg, af denna sednare materia, som merendels finnes hafva tagit en hvalf-lik ställning i kallningen, hvaraf i rämnan vid Allmannegiaa
syntes många förträfliga prof. Skorpan däraf stelnar äfven ibland, fast den smälta materien rinner inunder, hvarigenom tilskapas store hålor, hvars väggar, tak och golf äro lava, och hvar man ej behöfver leta efter lav-stalactiter

Island har sådana hålor til en ovanlig både myckenhet och storlek, och hvaraf de på många ställen betjena sig til fårhus; jag vil endast nämna Surthellir såsom den störste, hvilken har 34 a 36 fots högd, 50 a 54 fots bredd, samt 5034 fots längd (192).

At anföra alla eldens producter, blefve för vidlyftigt och därjämte svårt, då man har en sådan myckenhet sten-arter, som man ej vet om de kunna ditföras eller ej e.g. Jaspis, som til myckenhet både svart och röd, finnes innesluten och sammanblandad med lava. Jag vill därföre endast nämna dem, som genom elden tydligen blifvit danade. 1:o Tuffa en sammangyttrad sten af aska och grus, hvaruti man finner än lava, än basalt, och stundom andra stenarter inblandade, och hvilken blifvit blandad med det upsprutande vatnet, samt genom värma och tid härdnat. 2:o Lava är den genom eldens häftighet smälta sten, som här i anseende til de olika materier, som föda elden, förhåller sig ganska olika. Man finner den stundom ganska tät, stundom bubblig och hålig, inuti alltid upfyld med sköra, blekhvita och opaka qvarts Crystaller, eller med gröna glasdroppar, som då de länge ligga i öpne luften, lika som annat glas förvittra. Til färgen är den svart, mörkblå, violet, rödbrun och gulagtig, men mäst röd och svart. Hvar elden starkt spelar, är den lika som glacerad, och nästan af samma utsigt som harts. Vid hraunerne eller de större lava sträckningarne, finnes ytan stundom hafva stelnat ställvis, men mäst kabelvis, hvilka ofta gå längst efter, stundom i en cirkel, lika som en hopveklad kabeltross, Tab. 3 Fig. 1 då alltid tjockleken ökas ifrån medelpuncten til peripherien.

island-fig1

Jag får äfven räkna hit en tåt svart materia, som gifver eld emot stål. Då den stundom tager skapnad af tråd och qvistar, hafva några fallit på den tankan, at den vore petrificeradt trä. Jag skulle snarare villa anse den för en veritabel Jaspis. 3:o Pimpsten, finnes här hvit, som efter all liknelse, af det sjudande vatnet blifvit utlakad; äfven svart och röd. 4:o Agat, jag bibehåller det antagne namnet, ehuru den värkeligen ej är annat än brändt glas. Det fås hvitt, genomskinligt och nära Christallformigt på få ställen (193), blåagtigt, äfven rart, men i stora stycken (194), och mäst svart, som på Isländska kallas hrafn-tinna, och faller dels i lager, dels klumpvis, dels nära Chrystallformigt, i aflånga 4 och 5 sidiga figurer (195). Af detta svarta glas, har Herr Observat. Ej. Jonss. Så väl i Kiöbenhavn som Island, nyttjat til solaire tuber, i stället för at annars röka glasen, och funnit detta mycket bättre; grönt, faller det sig något gröfre och pipigare, liknande tjockt bouteille glas, och kallas hrafn-tinnu-broder. Svaflet torde kunna anses snarare som eldens föda. Det finnes til myckenhet, så väl gediget, som mineraliseradt, men til största mängden vid Husevik Nord, och Krysevik Sunnan i landet. Man har där rigtiga grufvor, som kallas Namer (196). Basalterne lämnar jag til et annat bref.

XX. Til Herr Professorn och Riddaren Bergman

Stockholm d. 7 Sept. 1773.

Orsaken at Heckla, eller som det i landet kallas

Heckla-fjall, så mycket omtalas. Fram för andra lika stora och ödande eldstäder, är dels dess täta sprutningar, dels dess läge, då det ses af de til Grönland och Norra Amerika gående skepp. Som af alla eldsprutande bergen, vi med största noggrannhet undersökte detta, får jag äfven lämna beskrifningen på det tilstånd, hvaruti vi funno samma berg den 24 September 1772.

Sedan vi förut sedt flera sträckningar af lava, hvaribland Garde och Hvaleyre hraun voro de störste, fortsattes vår resa ända til foten af berget, hvaräst vårt tält upslogs, och vi togo nattqvarter, för at med nya krafter följande morgonen bestiga det samma. Lyckan gynnade oss äfven häruti, så at vi under önskligt väder, här fingo se alt vad vi önskade, utom sjelfva eldsprutningen.

Berget ligger i södra delen af landet, ungefärligen 4 mil ifrån stranden, och är öfverst afdelt i tre toppar, af hvilka den medlersta är högst, och efter nogare afmätning, genom Ramsdens barometrar, något öfver 5000 fot högre än hafvet. I början kunde vi betjäna oss af våra hästar, men måste omsider lämna dem vid den första öpningen, hvaräst eöden utkommit. Detta var et med höga glacerade väggar omgifvit tämligen stort fält, hvars botn var upfyld med höga glacerade klippor, och hvilka ej med något annat kunna jämnföras, än med sig sjelfva.

Här ofvanföre mötte oss en myckenhet grus ock stenar, samt omsider et stycke längre up en ny öpning, ej mycket djup, men vidare nedantil än vid öfversta kanten, och hvaräst vi tyckte oss finna tydliga spår af vattu-sjudning.

Ej långt härifrån började berget blifva täckt med snö, (197), några små fläckar undantagne, som på åtskilliga ställen voro bare. Vi kunde ej i början med säkerhet inse orsaken härtil, men funno omsider at det var en fölgd, af den från berget upstigande heta imman. Dess högre vi kommo upp, dess större blefvo fläckarne, och circa 200 alnar från spetsen, var et hål af circa 6 qvarters diameter, hvarifrån upsteg en så het ånga, at vi ej med Thermometern voro i stånd at undersöka dess värma.

Här begynte kölden blifva rätt besvärlig, ty från 54, som Fahrenheits Thermometer var nedanför berget, hade den nu fallit til 24, och var utom dess blåsten inuti skyarna så stark, at vi några gångor måste kasta oss ned, för at ej af de täta Orcanerne, blifva brådstörtade, ut för en hop hiskliga precipicer.

Vi voro nu på en af öfverste topparna, när vår ledsagare, som ej fant sig road af denna
promenade, sökte öfvertala oss at berget här var högst. Vi hade äfven slutat at göra observation, hvarvid Ramsdens Baromet. Var 24, 238, och den därvid fästade Fahrenheits Thermomet. 27, då lyckligt vis skyarne så skingrade sig, at vi et stycke därifrån sågo en ännu högre topp. Lång öfverläggning behöfdes ej för at begifva oss dit, och funno vi honom öfverst, på 8 alnars bredd, och 20 dito längd, aldeles fri från snö, men sanden helt våt efter dess bortsmältning. Här hade man på en gång bpde en stark köld och värma, ty luften var Fahrenheits Therm. Stadigt 24, men steg, vid dess nedsättjande til jorden, til 153 (198). Barometern var här 22, 247, och dess therm. 38.

Här kunde vi ej dröja länge, ehuru stor lust vi därtil haft, utan sedan vi där fådt se den sista öpningen, hvaräst ena väggen var aldeles bortkastad, och den andra öfverhölgd med grus och aska, så begåfvo vi oss åter utföre, och märkte i hemvägen tre betydande öpningar. I den ena fants alt rödt såsom tegelsten, vid en annan hade lavan utbrutit, i en circa 50 alnar bred ström, som af Isländarena kallas stenaa, och hvilken längre fram delt sig i tre breda armar. Vidare en ej mycket stor, men cirkel-rund öpning, i hvars botn vi funno et litet berg, i form af en socker-topp til hvar supkastande, elden tycktes hafva nyttjat sin sista styrka.

Huru många gångor Heckla sprutadt, ses af förteckningen i 18:de brefvet. Den sista eldsprutningen börjades 1766 d. 5 April, och varade til den 7 September samma år. 1771 i December, hade äfven lågor kommit ut, äfven som 1772 i September.

Berget består ej af Lava, utan til större delen af sand, grus och aska, som jemte stora stenar, dels smälte, dels icke mycket skadade, af elden blifvit upkastade. Här fants allehanda slags pimpsten, hvaraf vi funno en bit svafvel, och var den ibland så utbränd, at han var lätt som blår, och utaf ganska vacker både figur och färg, men tillika så skör, at han knapt kunde tranporteras. Vidare den vanliga lavan, stycke och skärftals, samt en myckenhet til yttre delarne förbränd svart Jaspis, som ofta formerade sig i liknelser af träd och qvistar. Bland stenar som lämna föda åt elden, och här blifvit utkastade, hämtades något schiffer, som nu väl fants röd, men torde genom elden blifvit utbränd.

XXI. Til Herr Professorn och Riddaren Bergman.

Stockholm d. 3 Oct. 1774.

Bland alla ämnen som naturen i Island lämnar en upmärksam åskådare til förundran, är dock intet, som kan sättas i jämnförelse med de heta vattusprång hvarpå landet öfverflödar. Man anser såsom besynnerlige, de varma källor, som finnas vid Aken, Carlsbad, Bath, Schweiz, med flere uti Italien, men utom på det sednare stället, vet jag ingen hvaräst värman är så stark, at vatnet sjuder, och finnes åtminstone icke i den bekanta verlden någon som kastar vatnet, til så betydande högd, at den med de Isländske kan komma i jämnförelse.

För desse blifva äfven de vattusprång ganska långt efter, som med största konst och otrolig kostnad blifvit anlagde, ty vattukonsten i Herrenhausen kastar endast ungefärligen ½ qvarters stråle 70 fot, den vid vinterkasten i Cassel en ännu mindre stråle 130 fot, och den vid St. Cloud, som bland alla Franska vattusprång räknas störst, en ej vidare stråle 80 fot, då däremot några källor i Island, kasta en vattu-Column af flera fots vidd, flere famnar, ja en, efter mångas berättelse, flera hundrade fot i högden.

Långt ifrån at bygga på hvad andra om desse naturens under anföra, räknar jag för en lycka, at hafva sedt de förnämsta af dessa språng, och at således vara i stånd om dem lämna en utförlig berättelse; men jag torde förut få nämna något om dem i allmänhet.

De äro av olika häftighet och olika värma. På några ställen, rinner vatnet sagta fram som vid en annan källa, då den får namn af laug eller bad, och på andra åter framkastas det med et starkt dån och sjudande, då den få namn af huer eller kittel. Hettan är olika, dock vet jag den aldrig hafva blifvit obesvarad under 189 på Fahrenheits Thermometer, och funno vi den vid Laugarnäs 188, 191, 193, vid Geyser, Reykum och Laugarvatn 212, samt på det sednare stället, uti jorden, bredevid en liten het vatn-åder 213.

At sprutande lällor falla igen, och nya i dess ställe upspringa är ej ovanligt; och finner man på mångfalldiga ställen spår efter huerer, hvaräst icke nu ses en droppa vatn. I manna-minne har det äfven åtskilliga gångor händt, och anför Eg. Ol. huru vid Reikavik 1753, en hver, sju famnar bred och tre famnar djup, sprang up ungefär 30 famnar ifrån det gamla utloppet, som något förut genom et jordfall blifvit täppt, och var folket i negden, vid detta tilfälle, försatt i största förskräckelse, genom täta underjordiska knallar och jordskälf som föregingo.

Alla dessa heta vatn hafva en incrusterande kraft, hvadan man äfven alltid, finner ytan af det ställe, hvaräst det rinner eller sprutas fram, vara öfverklädd med en skorpa, mycket liknande filigrams arbete, (Se T.3.F.2.) hvilken vi vid första påseendet togo för kalk, men som den ej gäste för syra, stadnade vi därom i en villrådighet, som jag hoppas M. H. häfva. Denna skorpa är öfver alt ganska vacker, men renast och klarast vid hvererne, ty vid de stilla källorne, blandas under stundom de particlar, det rinnande vatnet sätter, med jord, hvarigenom de blifva mörkare.

Vid hvererne är svårt om icke omöjligt, at innanför öpningen undersöka beskaffenheten af den gång vatnet sig där letat, ty både vatnets hetta och dess häftighet göra häremot hinder; men man kan här nästan med full säkerhet sluta af et mindre til det större, och var därföre artigt, at vi vid Laugarnäs hade tilfälle se sjelfva vatnådran et stycke under skorpan.

Vatnet hade här letat sig väg igenom en ljusgrå lera, hvars yta var täckt med en hvit skorpa, som närmast leran var slät, men åfvanpå filigrams-lik. Under denna skorpa, löpte ådran et stycke genom en af dylik materia formerad canal, och såg man omsider hela stycket bort åt denna canal fyld med Chrystaller, hvilka hade en för ögat artig värkan. Deras figur, så väl som naturliga beskaffenhet, hant jag icke, då de voro så ganska små, på ställetr undersöka, men hoppas dock ifrån Herr Professorn och Riddaren därom blifva uplyst, då specimina däraf finnas i samlingen. Långt kunde vi dock icke eller här göra vatnet följe, utan lämnade det omsider til de gångar, igenom hvilka det ifrån sina reservoirer föres, och hvaräst det, igenom värman uphettat, samt igenom updunstningar tryckt, på andra ställen nödgas genom starka sprutningar söka sig utlopp, samt lämna väg för sina egna ångor.

Sjelfva vatnet, har på några ställen smak af svafvel, på andra intet, då det afsvalnat drickes, och smakar som vanligt vatn upkokat. Vid en del hverer, betjena de sig af dem til färgerier, och vore säkerligen ännu mera nytta häraf at draga, däräst icke brist i anstalter hindrade det. Mat kokas äfven vid dem, bäst uti lyckt gryta, då den kokar väl ock starkt. Mjölk däröfver kokad blir söt, förmodligen genom hettans styrka, hvilket äfven händer, då den långe kokas öfver eld. Nyligen hafva de äfven börjat öfver dem koka salt utur hafvs vatnet, hvilket då det rafineras, blir fint och godt. Då kreatur dricka däraf, mjölka de starkt och trifvas väl; äfven bruka de at däruti mjukna qvistar til tunn-band, och anför Eggert Olafsen at det ej grumlas af Alcali, ej eller ändrar färgen på voil-syrup. Jag är ledsen at vi ej hafva undersökt, huru vida Borrebows (199) berättelse äger grund, at när man tager vatn af hveren i en flaska, de i flaskan 2 a 3 gångor sjuder öfver, på samma tid som hveren sjelf, och spricker flaskan 2 a 3 gångor sjuder öfver, på samma tid som hveren sjelf, och spricker flaskan, i fall den korkas för hastigt.

Ehuru det ej kan sättas i fråga, huru vida dessa källor hafva något sammanhang med de här varande eldens värkstäder, ligga de dock ej alltid, ja sällan vid de eldsprutande bergen, utan äro här och där uti landet kringströdde. Således får man heta källor. Ej endast på mångfaldiga ställen emellan bergen, utan äfven högst på sjelfva isbergen, såsom vid Torfa, Jokul, hvaräst man ser en stor myckenhet varma källor, och bland dem två stora huerer, som kasta det sjudande vatnet högt i vädret; äfvenså vid Haadegis hnuk Geitlands Jokul, vid roten af berget en ljum källa, med flera spår efter gamla hverer.
Likaledes finner man vid, ja ute i hafvet, heta vattu-språng och hverer, som endast vid lågt vatn äro tilgänglige, såsom vid Reyka-fjord i Isa-fjorden, hvar man af ångan kan märka fyra källor uti vatnet, samt en hver i vattu-brynet, vid Oddbjarnar skär tvänne, vid Drapskær flera, vid Sandö, Urdholm, Reykay, samt andra på Flatöarna til myckenhet. Men för at så mycket bättre lära känna deras läge, får jag på dem lämna följande förteckning, hvilken så mycket möjligt är skall blifva topographisk.

I Borgarfjords syssel, möter oss först vid Leyraa, til söder för Skards-heyde fjället (200), en hver, som ej är synnerligen stark, och där brede-vid et bad. Äfven så vid Lunda-Reykiadal en hver samt bad, samt vid en bonde-gård Varma-läkiar-Mula en varm källa samt bad. Längre mot Norr, kommer man til Reykholts-dal, som är 2 mil lång, samt en half mil bred, och hvaräst man snart öfver alt i grunden finner heta vattu-språng. Detta ställe skönjes väl på flera mils afstånd, ty den myckna ångan, som från dessa heta vatn updunstar, förenar sig i luften, och har nästan samma utseende, som stark rök, hvaräst en gruflig eld härjar. De tre förnämste här varande hverer äro, Tungu-hver, Aa-huer och Skribla, hvilken med hett vatn förser Snorra laug, som hålles för det skönaste bad i hela Island. Vid Huitaa och Tueraa, äro flera varma källor och små bad, hvaribland Veggia laug är förnämst. Sedan träffar man ej, på en lång sträcka mot norden, någon varm källa förr än i Sneefieldsnäset, vid en bonde-gård Lysehol i Stadesveit, därest en finnes med ljumt vatn, samt många lämningar efter starka hverer. Längre mot norr åter i Dale syssel, et varmt bad med källor (201), i Sälings dal, samt längre bort, vid gården Reyka holerReikianes flera starka hverer, bland hvilka tre äro ganska stora, men Krablanda störst bland dem. Härifrån komma vi til de heta källorne vid Flatöarna, Oddsbiarnar skär och Draapskär, samt vidare til de vid Talknefjorden, Arnar-fjorden, samt vid Isa-fjorden i Reyka-fjord, hvaräst är en stark hver. Efter at hafva passerat Cap. nord eller den nordligaste spitsen af Island, finna vi åter varma källor vid Reykarfjord, vidare vid Bjarnar fjordrKaldadarnäs varma källor och et skönt bad, samt vid Hruta fjorden en stor hver, Reike hver, och i Midfjorden en ej mindre Reikalaug. Mot söder härifrån inuti landet, träffar man åter vid Hverevalle en stor mängd af sjudande källor, af hvilka tre st. med et förskräckligt dån, koka högt i luften, och ännu litet längre til söder, sprutar en vid Geitlands Jokul.

Begifva vi oss härifrån tilbaka mot Norr, finna vi heta källor vid Blanda nedanför Skaga strands hamn, och et stycke därifrån i Skage fjorden flera, af hvilka en kommer fram på en trettio fot hög klippa. Längre mot öster har man i Vadlesyssel flera varma källor, såsom vid Olafsfjordr, Laugaland, Kristnäs och Hrafnegil; men i Thingö syssel, äro de både til större myckenhet och styrka, och förtjena i synnerhet Reykiadals hvererne där at anföras, af hvilka Oxe och Badstofu hverer äro störst (202).

På östra sidan af landet har man inga starka hverer (203), men varma källor i Selardal, Laugarvalle dal, Rafnkells dal och Fliotsdal, samt en i söder på Torfa Jokul, som sprutar genom isen. Härifrån til Skallholt, hvaräst finnes flera källor, och en mil därifrån, Reikholts samt Grafa hverer, som spruta högt (204). Härifrån kommer man til Geyser, hvars beskrifning straxt skall anföras, och ej långt därifrån ligger Laugar vatn, en liten insjö, kring hvilken man ser en myckenhet varma, samt 8 sjudande källor. Härifrån kommer man til hvererne i Ölves, som anses at vara ibland de störste i Island, och utmärka sig ibland dem, i synnerhet Geyser och Badstofu hver.

Här har man äfven en torr hver, hvaräst vatn förut kommit fram, men nu framtvingas endast genom öpningen ånga, samt så stark hetta, at en gryta däröfver i hast kokar upp. Härifrån kommer man til Krysuviks hvererne i Gullbringe syssel, vidare til hveren Eine, samt Reikiands hvererne, och slutligen til Laugarnäs i Kjosar syssel.

Af denna förteckning, hvaräst dock ej alla kunnat anföras, kan M. H. sluta om varma källors mängd i Island. Vid de fläste äro varma bad, och torde hvar och en

karta-geyser-262

af dem förtjena, en noga undersökning och beskrifning. Eggert Olafsen och Bjarne Paulsen hafva äfven öfver några, uti sin resa anfört hvarjehanda märkansvärt, men jag utbeder mig endast om Geiser, som af alla, dem jag sedt, och i Island eller snarare verlden, är störst, anföra följande observationer, som under en hel dags vistande där, d. 21 September 1772, ifrån kl VI om morgonen til VII om aftonen samma dag blifvit gjorde.

Ibland Islands sprutande källor, bland hvilka äfven flera fådt namn af Geyser, är dock ingen, som med denna kan komma i jämnförelse. Ungefär två dags-resor ifrån Heckla, ej långt från Skallholt, bredevid en bonde gård Haukadal, får man se detta naturens under, som omöjligen annat kan, än äfven genom den bästa beskrifning förlora. Här skulle poeten finna ämne, at på en gång måla både det vackraste och förskräckligaste, äfven som ovanligaste i naturen, och Thomsons fjäder, skulle ej hafva svårt at med beskrifningen öfver hvad här möter ögat förtjusa. Föreställ Eder et fält, hvars gräntsor, på en sida, på ganska långt afstånd bestå af höga och med is betäckta berg, hvilkas toppar merendels insvepte i skyar, neka åskådaren utsigten af sina hvassa och ojämna kanter. Vid vissa väder ärsättes dock denna förlust väl, när skyarna draga sig ned och bortgömma bergen, hvars toppar man då åter får se lika som på molnen hvilande. På en annan sida, ser man åter Heckla, hvars tre is-betäckte toppar skjuta sig uppp genom skyarna, och med den rök ifrån dem utgår, på et afstånd öfver de andra molnen, formerar et nytt. Helt nära på en annan sida, möter et högt fjäll, från hvars rot et starkt sjudande vatn stundetals brusar ut, och där nedanföre ser man på en myra, af cirka 1/2 mils omkrets, 40 a 50 kokande källor, från hvilka en stark imma upstiger, och högt i luften blandas med skyarna.

Midt ibland dessa ligger den största källan Geisir, som förtjenar närmare beskrifning. Under vår resa til sjelfva stället, märkte vi ungefär ¼ mil ifrån hveren, som genom nästgräntsande fjället ifrån oss var afskild, et starkt susande och dån, sådant som det, hvarmed en stark vattuström upfyller luften då den rullar branta klippor utföre. Vid tilfrågan hvad det var, sade vår följeslagare at Geiser bulrade, och fingo vi snar närvarande befanns denna dess för oss nästan otroliga, sagen.

Djupet på sjelfva öpningen, hvaigenom vatnet sprutar, kan jag ej säga, men stundom sjönk vatnet många famnar i pipan, och drogde flera secunder innan en nedkastan sten handt vattubrynet. Pipan var cirkel rund, 19 fot i diameter, och där åfvanföre en skål, 59 fot i diameter, som jämte pipan var formerad af en filigrams lik stalactitisk skorpa, som genom vatnets afsättning blifvit formerad, och var denna skåls yttra kant 9 fot 1 tum högre än pipans.

Här sprutas skof-tals, flere gångor om dagen, samt enligt de kringboendes berättelser högre i kallt och elakt väder, och påstår Eggert Olafsen med flera, at det kastas ända til 60 famnar i högden. Detta som jag förmodar efter ögonmått vara observeradt, torde vara nog starkt tiltagit, och tviflar jag at vatnet någonsin blifvit så högt upkastadt, ehuru jag icke vil neka, tvärtom tror, at det ibland sprutar högre än vi anmärkte. Följande förteckning på de sprutningar, som skedde den dagen vi voro där, torde ej vara M. H. oangenäm, och hvaraf högden på det sättet uttogs, at hvar och en af sällskapet, vid § den tredje högden och den fjerde huru länge de varade.

När vi kommi til Geyser, stod vatnet ned i pipan, ungefär 4 fot från kanten, och sprutade därpå

tabellsid266

Efter denna största sprutningen sjönk vatnet ganska djupt ned i pipan, och var några minuter stilla, men börjad snart åter upvälla, kastades dock icke luften, utan endast til kanten af pipan.

tabellsid268

Ångornas kraft som uptvinga detta vatn är otrolig, och hindra de äfven stora stenar, som i öpningen nedkastas, at sjunka, utan upfölja de åter med det upsprutande vatnet. En annan omständighet måste jag äfven nämna, som var rätt besynnerlig, at då skålen var full med vatn och vi stälde oss så för solen, at vi uti vatnet kunde se vår egen skugga, vi alltid märkte omkring vårt egit men ej de vidståendes hufvudens skugga en ring, af nästan samma färger, som regnbogen, utom hvilken geck en ganska ljus ring. Det var förmodligen utaf den ur vatnet upstigande ångan. Annars påminner jag mig äfven, om sommaren under resor ofta hafva märkt dylikt, mäst vid ängar, som lätteligen ses, då man är i farten så att skuggan visar sig på sidan (206).

Ej långt ifrån detta Geiser, vid foten af det nästa gräntsande fjället, sprutade en annan källa, en a 2 alnar i högden, hvarje gång.

tabell269

Sjelfva öpningen, hvar vatnet kom ut, var ej här så vid, och trodde vi oss med stora stenar vara i stånd att täppa holet. Vi tänckte äfven at vårt försök lyckats, då öpningen var aldeles igenfyld, men ej långt därefter kom en stark sprutning, som i et ögnablick visade huru föga uträttas, då människohand vill sätta naturen gräntsor. Vi hastade til pipan, och fant alla stenar vräkte på sidan, samt vatnet spelande fritt genom sin gamla canal.

I dessa stora källor, var vatnet i högsta grad sjudande, hade någon smak af svafvel men var rent och klart. Vid de mindre källorne i negden feck man åter se det upfärgat, ty vid några var det tjockt som en lervälling, vid andra hvitt som mjölk, och somliga framträngande genom sin ochra, kastade vatn rödt som blod.

Jag har förut nämnt at man vid de flästa dessa källor och hverer har badställen, som mycket nyttjas och befolkas. Man har äfven där torra bad på flere ställen. Eg. Ol. äfven omtalar dem vid Huuesevik i Norra delen af landet; Jag såg et vid Thivsaarholt ej långt ifrån Skallholt, som var en af jord upkastad koja, inuti hvilken genom flera hol, heta ångor upstego. Farenheits Thermometer var i luften 57, inuti kojan, som ej var tiltäpt 93, och i et af holen, hvar ångan framkom, 125.

XXII. Til Herr Professorn och Riddaren Bergman.

Stockholm d. 6 Jun. 1773.

Bland eldens vräkningar,

af hvilka någre äro förskräcklige, alla undransvärde och besynnerlige, har nästan ingen i sednare tider ådragit sig så mycken upmärksamhet, som de stora och ordenteliga pelare, som ifrån äldre tider varit bekante under namn af Basalter. I Europa har man näppeligen anmärkt några ställen, hvar denna stenart visar sig, utom Giants Couse-vag, eller den bekante Jätte-vägen i Ireland, den jag tror våra mineralogi nästan allmänt, ansedt såsom en slags Crystallisation; och lärer Herr Desmarets vara den förste, som 1765 i en afhandling til Kongl. Franske Wettenskaps Academien, däruti Han beskref några vid S. Sandoux i Auvegne fundne Basalter, påståt dem vara alstrade af en Vulcan.

I början föreföll denna tanka våra naturkunniga snart sagt som en orimlig gissning, då man på det orter hvar man hade sig bekant sådane pelare finnas, ej trodde någon eldsprutning hafva varit; men den anledning dess nya påfund gaf, at vidare undersöka detta ämne, har från flere orter förskaffat underrättelser om dylika pelare, som alla styrka Desmarets sats, och enhälligt intyga, at de genom en underjordisk eld blifvit danade.

Nu lärer sålunda ingen mera tvifvla, at hvar dessa pelare visa sig, en underjordisk eld fordom värkat, såsom vid Stolpenstein i Meissen, vid Lauban i Slesien, i Böhmen, vid Lignits utmed Monscherberg, vid Brandau, på Sicilien vid Bolsenna, vid Montebello och Forio, på St. Lucas i Vincentinska, Monte Rosso i Paduanska och Monte Diavolo i Veronesiske bergen, i nedre Languedoc, i Hessen, i Island och på Scotlands vestra öar, hvilka alla ställen Herr Profess. I sin verldsbeskrifning anfört (207). Äfven så vid St. Giovani, Monte Castello, Monte Nuovo, Monte Uliveto vid Padua, vid Cader Idris i Wales i England, nästan öfver alt i Velay och Auvergne, hvaräst hela städerna Chillac och St. Flour äro bygde på sådana pelare, m.fl. (208); men som denna sak ännu ej blifvit fullkomligen utredd, då man icke med säkerhet kan säga, huru dessa pelare blifvit danade, ehuru icke längre drages i tvifvelsmål, at elden med deras tilredande varit sysselsatt, så torde Herr Prof. Ej obenägit anse, hvad jag har at nämna om en myckenhet Basalt-pelare i Island, äfven som om ön Staffa, hvilken M. H. otvungit tordet lämna företrädet framför alt hvad naturen i denna väg frambragt.

At sådane pelare ej i Island äro sällsynte, är en bekant sak, och anföres om dem åtskilligt i den Physicaliske beskrifning, som öfver landet blifvit utgifven (209). Gemene man tror där, at de af forntidens Jättar blifvit upstapplade, hvilka därtil nyttjat öfvernaturliga krafter, hvadan de äfven på flere ställen fådt namn af Trolla-hlaud, Trollkonu-gardur med dylik. De är o i allmänhet ifrån 3 til 7 sidiga, 4 a 6 fot tjocka, och 12 a 16 alnar långa, utan tvärsprickor (210), men stundom ej mera än ½ a 1 fot höga, då de äro ovnaligt ordentlige, såsom de vid Videy, af hvilka man betjent sig til fönster – och dörrposter. På några ställen sticka de endast här och där ut af bergen, ibland lava med mäst tuffa, på andra finnas de fulkomligen omtumlade, at ej hela pelare synas, utan endast stycken däraf; annorstädes gå de oafbrutit hela tre mil i längden (211). Klokkeberg i Sneefjäldsnäs syssel, är dock af alla ställen i Island, hvar denna stenart visar sig, besynnerligast, ty öfverst på det samma ligga pelarena horozontelt, midt på lutande, nederst perpendiculairt, samt på några ställen bögde såsom en half cirkel (212), hvilket tyckes gifva tilkänna någon häftig eldens värkan, på dessa redan stadgade pelare, hvilka på de fläste, åtminstone ganska många ställen står perpendiculairt, och hvilkas figur samt läge visar, at de perpendiculairt spruckit.

Hvad Isländske basalternes ämne beträffar, är det på några ställen fullkomligen lika med det, som utgjör Staffa pelarenas, men på andra åter något poerusare, samt stöter i grått, och hvilken vet, om icke en naturkunnig och upmärksam åskådare i Island, med ärforderlig skicklighet och tid, lätt skulle kunna finna gradationerne, ifrån den gröfsta lavan, til de finaste basaltpelare. Jag har sjelf sedt vid Videy af det sednare slaget, täta, svartgrå och articulati, och ej långt därifrån vid Laugarnäs, in vid sjöstranden, en grå sten-art ganska poreuse och glasagtig, sålunda lava, men så otydligt sprucken, at jag länge ej viste, om det kunde anses för pelare, hvilket jag med de öfrige af sällskapet dock slutligen fann. Men jag vill upskjuta med at undersöka ämnet, hvaraf dessa pelare bestå, och på hvad sätt de danade blifvit, til dess jag lämnat den om Staffa lofvade beskrifning (213).

Et lyckligt öde förskaffade oss den fägnaden, at vara de förste, som til detta naturens under lämnar någon upmärksamhet. Utom flere, som gifvit beskrifningar öfver Scotland, och af hvilka ingen, utom Buchanan, och det ganska ofullständigt, ens nämnt dessa pelare, gjorde äfven Herr Thomas Pennant, en flitig och bekant naturforskare, samma år som vi besågo denna orten, här en resa för at lära känna naturens producter i landet; men blef genom et mindre gynnande väder afhållen ifrån at besöka detta ställe. Vi hade äfven säkert därom farit miste, därest icke den vanlige ebb och flod, som emellan Scotlands Vestra öar är stark, hade nödsakat oss under resan til Island, natten emot den XII augusti at kasta ankar i sundet emellan ön Mull och fasta landet Morvern, midt för Herr Macleans gård Drummen. Här anmodades vi straxt, med den, i synnerhet uti öfre delen af Scotland, vanlige gästfriheten, at morgonen därpå fara i land och frukostera, då en dess gäst, Herr Leach för oss omtalte för oss omtalte dessa pelare, dem han några dagar tilförene sedt, och kunde Herr Banks vettgirighet icke tillåta honom, at afslå bemälte Herres anbud, at dit göra oss följe. Vi begåfvo oss äfven samma dag ombord på vår skeppsbåt, samt anlände klockan 9 om aftonen til Staffa, och kunde aldrig vår förindran mera upväckas, eller vår nyfikenhet bättre blifva tilfredsställd, än då vi följande morgonen i gryningen, kommo ut och fingo skåda den besynnerliga ej mindre än vackra sida, på hvilken naturen sig här visade.

Ser man med beundran, huru konsten, enligt de reglor den samma föreskrifver, uti alt tager en ordning, som ej mindre faller i ögonen än behagar, hvad värkan skulle icke då det hafva på oss, at få se, huru naturen här fölgt och i agt tagit en regularité, som får företrädare för alt hvad konsten i denna väg kan upvisa. Det är ej mindre här än i de öfrige naturens riken, som en upmärksam åskådare har tilfälle at märka, huru långt människan blifver efter, då hon vill imitera naturen; och ehuru vi allmänt erkänne den såsom mästare för alla konster, samt anse dem drifna til dess högre grad af fullkomlighet, dess närmare de likna den samma, tro vi den dock kunna mästras genom de reglor byggningskonsten föreskrifves. Huru prålande äro icke de beskrifningar vi äga öfver de gamlas Colonader, och med dem hvad förundran se vi icke dem, som pryda vår verlds förnämsta byggnader; men hvar och en, som känner dem sedt Fingals grotta på Staffa, af naturen danad, måste bekänna at den sednare, i lika måtto öfverträffar Louvrens Colonade, och den vid St. Petri kyrka i Rom, samt hvad tiden lämnat af Palmyra och Pæstum, som denna konsternas mor får företräde för alt, hvad snille, öfverflöd och smak hos Grekerna kunna frambringa.

Utsigt av pelarens på Staffa nära vid Shags grotta, tagen ifrån sjö sidan.

Utsigt av pelarens på Staffa nära vid Shags grotta, tagen ifrån sjö sidan.

Bugtiga pelare på Staffa

Bugtiga pelare på Staffa

Utsigt af Boo-sha la från basaltklipporne

Utsigt af Boo-sha la från basaltklipporne

Ön Staffa ligger vester om Mull, tre sjömilar N. O. från Jona eller Columbkill, och är ungefär 1/7 svensk mil lång, samt 1/14 mil bred, Herr Lauchlan-Mac-Quarie tilhörig (214). På vestra sidan af ön är en liten vik, hvaräst man med beqvämlighet landar, och hvaräst ingen ordentlig figur visar sig. Söder om denna vik ser man pelare, som äro smala, och istället för at vara perpendiculaire, likna skärningen af en cirkel. Vidare lämnar man på höger en liten grotta, som ej består af pelare, men öfver den samma visa de sig tydligare och större, och större, och likna på et ställe undre delen eller timbringen af et skepp. Tvärt öfver, endast på några alnars mellanstånd, är half-ön Boo-sha-la, som består af ganska regulera men ej så stora pelare, hvilka tilsammsns likna en conisk figur. Någre af dessa pelare ligga horizontelt, andre dragas med öfversta ändan til medelpunkten, men de fläste stå fullkomligen perpendiculaire. Sjelfva ön midt emot Boo-sha-la, består af vida pelare, ehuru ej synnerligen höga, då de småningom taga af emot vatnet, samt sträcka sig så långt man under det samma samma kan se uti havet. På dessa går man utan svårighet, äfven som från en trappsten til en annan, til dess man omsider framkommer til Fingals eller rättare Fiuhn-Mac-Could (215), som går N. O. til O. inuti berget.

Sjelfva grottan består af ganska regulera pelare, som så väl längst efter bägge sidor, som äfven i innersta ändan, bära et Areadiskt hvalf, som utgöres af tätt sammanpackade pelares ändar, och ser man äfven botn, under några fots klart och friskt vatn, rätt sammanpackade pelare-stycken, som utgöra golfvet i den samma. Färgen på sjelfva pelarena är svartgrå, men i fogningarna framsticker sig en gul stalactitisk qvartsskorpa, som noga utviser dem, och genom variation af färg, har på ögonen en ej obehaglig värkan. Inuti är den så ljus, at man utanföre kan fullkomligen väl se den innersta pelare-raden. Luften är där ganska ren och frisk, då den igenom det af ebb och flod stigande och fallande vatn, studnligen omväxlas, och var längst inuti grottan, litet under vattubrynet, en hola i berget, hvaräst vatnet för hvarje drag, formerade et dån, som äfven ökade vårt nöje. Men kan gå grottan til större delen, på några afbrutne pelare ej långt öfver vattubrynet, ikring, men beqväsmligast sker det med båt, och gjordes vid grottan följande mätningar.

Längden från de yttersta basalt-pelarens, som ifrån stranden formerade en canal til grottan 121,6. Från hvalfvets början til ändan af grottan 250 (+121,6) blir 371,6.

Dess bredd vid öpningen, 53,7.

Dess bredd vid inre ändan 20.0.

Högden af den yttersta pelaren i ena hörnet 39,6.

Högden af den yttersta pelaren i N. V. Hörnet 54,0.

Vatnets djup vid öpningen 18,0.

Vatnets djup inre ändan 9,0.

Åfvanför grottan var et stratum blandad stenart med basalt-stycken, och gjordes vidare följande mätningar.

Från vatnet til foten af pelarena 36,8.

Högden af pelarena 39,6.

Hvalfvets högd öfver toppen af pelarena 31,4.

Stratum däröfver 34,4.

Vidare härifrån längre til N. V. Mötte vi de längste pelare, som funnos på ön, och var äfven grunden, hvarpå de stodo, här fri, så at vi kunde undersöka den samma. Här gjordes följande mätningar.

Något ifrån V. Hörnet af Fingals grotta
1:o. Från vatnet til foten af pelarena 12.10.
2:o Pelarenas högd 37,3.
3:o Stratum däröfver 66,9.
Längre til vester
1:o Stratum under pelarena 11,0.
2:o Pelarenas högd 54,0.
3:o Stratum däröfver 61,6.
Ännu mera til väster.
1:o Stratum under pelarena 17,1.
2:o Pelarenas högd 50,0.
3:o Stratum däröfver 51,1.
Ännu mera til väster.
1:o Stratum under pelarena 19,8.
2:o Pelarenas högd 55,1.
3:o Stratum däröfver 54,7.

Öen Bo-sha-la och the bugtige pelarena midt emot på Staffa

Öen Bo-sha-la och the bugtige pelarena midt emot på Staffa

Fingals grotta på Staffa

Fingals grotta på Staffa

Det här omnämnde stratum under pelarena är skenbarlig tuffa, som genom elden tycks blifvit upglödgad, samt inspeckad med små basalt-stycken; och det ofvanpå pelarena liggande stratum, som på några ställen har hela pelare-stycken oredigt kastade i olika directioner, tyckes skenbarligen vara lava. Ehuru våldsam eld fordom lärer frambragt detta öfre hvarf, märkes dock ej på de yttre sidorne, at pelarena blifvit rubbade, utan hvilar denna ofantliga massa på dem

Går man vidare förbi den norra sidan om ön, kommer man til Corvorants grotta, hvaräst det under pelarena liggande stratum lyftas upp, och pelarena taga utaf. De bibehålla sig sig dock tämligen, til dess man vidare kommer förbi en djup vik, på andra sidan om hvilken pelarena aldeles försvinna. Här består berget af en mörkbrun stenart, som jag ej med visshet kan säga, om den är lava eller ej, och hvaräst icke den ringaste regularitet kan märkas; men så snart man är förbi öns S.Ö. sida, börjar sten-arten åter at antaga en regulair form, ehuru så småningom, at det i början näpligen märkes, til dess den omsoder visar sig i de regulera och bugtiga pelare, med hvila jag började.

Pelarena äro ifrån 3 til 7 sidiga, men de flästa hafva 5 a 6 sidor, och äro så sammanpackade, at en 7 sidig pelare omgifves af 7 andre pelare, hvars sidor trycka denna pelares sidor. På några ställen funnos dock små och obetydliga öpningar, fylde med quarts, och märkte vi den på et ställe hafva letat sig väg igenom sjelfva pelarestycket, dock utan at hafva rubbat det samma. Pelarena bestå af flera stycken, hvarje stycke ungefärligen 1 fot högt, som så noga passa til hvarannan, at man för at kunna skilja dem åt, med en knif måste lirka dem lösa. Öfra ändan var merendels concav, stundom slät, men minst convex. Var den öfversta sidan slät, befants äfven den understa alltid sådan, men var den öfversta concav, fants alltid den understa convex, och så vice versa.

Följande afmätningar skedde på fyra pelare.

tabellsid285

Corvorants grotta på Staffa

Corvorants grotta på Staffa

Pelarena äro til alla delar så nätta och hvassa, som de vid Ginats Causeway, svartgrå til färgen dock mäste i svart, ehuru yttre sidorne stundom stöta i gult, då ytan genom luften vittrat. Til gry och bestånds delar komma de aldeles öfverens med den finare trappen uti Vestgöta bergen: bägge slagen äro hopsatte af järnig skörl, och något kalk, eller som enligt Chemisk analysis är det samma, af lera, kisel, kalk och järn; dock håller basalten af det sednare mera (216). För stålet gifver den svag eld, och smältes med blåsrör ganska lätt utan tilsats til et svart glas, och är förmodligen grundämnet til den så kallade Isländske Agaten. Huru den förhåller sig med borax och andra tilsatser, med skedvatn och dylikt, hvad dess gravitas specifica är, och huru vida den antager politur, har jag ej nu kunnat undersöka, då jag ej har något stycke däraf i händer; vore dock artigt, at därom få underrättelse, för at kunna jämföra med dylika arter från andra ställen.

Men huru hafva väl dessa ordentliga pelare blifvit danade? Då vi taga för afgjord sak, at elden därvid gjordt tjenst, har M. H. sjelf anfördt, at antingen en genom elden smält materia, vid stelningen hafver spruckit, och hvarvid något liqvidum, som vi icke torde känna, förorsakar dess reguliera eller Chrystall-formige skapnad; eller måste, äfven som Herr Prefess. Och Riddaren upgifvit, en, igenom de från en underjordisk eld upstigande ångor, mjuknad jordart, då dess hela massa ifrån sit läge af elden blifvit framtvingad eller framskuten, vid torkningen hafva tagit denna regulera figur. Detta visar sig äfven vanligen i torkad lera, och kan tydligen ses, när stärkelse får torka på et thefat, då sprickorne merendels falla i ordentliga figurer. Andra möjligheter tyckes icke rimligen kunna uptänckas; ty at de icke äro af naturen formerade Chrystaller, vittnar det utom annat, at de icke såsom alla andra Chrystaller, genom tilökning utifrån (per appositionem) hafva blifvit alstrade, äfven som de aldrig finnas i en främmande matrix, hvilket åter alltid händer med Chrystaller.

At med fullkomlig visshet urlåta sig, antingen den materia, som utgjör dessa pelare, efter at hafva smält, under stelning, eller äfven efter M. H. tanka, genom torkning så regulairt spruckit, är och lärer blifva rätt svårt. Jag kan icke neka, at mina ögon, på de ställen, hvar jag sedt dem, fört mig på den förra tankan; men då så betydande inkast gjöres däremot, nödgas jag anse saken för oafgjord. At jag dock icke aldeles utan skäl hållit dem för en slags lava, som under stelningen spruckit, torde följande vitna. 1:o Så väl på Staffa och i Island, som på mångfaldiga andra ställen, finner man dessa pelare, stå på lava eller tuffa samt af samma materia vara omgifne. 2:o På Staffa var öfver pelarena et ganska stort stratum, hvaruti pelare-stycken voro i största oordning om hvarannan blandade, och hvaraf man kunde hafva anledning at sluta, det pelarena efter en gammal eruption varit flera eller högre än nu, fast de vid et sednare eldens utbrott omtumlat, och med den öfriga massan blandade blifvit. 3:o Vid sönderslåendet af et pelare-stycke, befants det fullt med droppar ungefär såsom en stalactit, hvartil dock väl ingen kan göra basalten, och på annat vis har man svårt, at få en droppsten utan eld. 4:o Jag har nämnt at pelarena på några ställen, tagit samma skapnad, som innanredet eller timbringaren på et skepp, nämligen så at pelarena, som efter all liknelse förut varit perpendiculaire vid omkullkastandet fått denna böjningen, dock ej så, at endast fögningarne på den yttre eller nedersta sidan blifvit öpnade, utan har äfven hvar och en särskild sten blifvit böjd, som svårligen utan at de ganska starkt varit uphettade, och lättast innan de ännu väl stelnat, kunnat ske. 5:o Vid Hvitarå strand, nära Skallholt, fants uti et basalt-stycke en bit glas, äfven som uti Bolsenna basalten granat-lika Chrystaller, lika med dem, som fylla den mästa lava, så väl i Italien som Island; och omsider 6:o At en sten-art i Island vid Laugarnäs, som är mycket gröfre och glasigare än den vanliga basalten, och skenbarlig lava, äfven spruckit i flersidiga och ordentliga, ehuru ej så reguliera figurer som de anförde pelare,

Desse omständigheter kunna snart åstadkomma den tanckan, som skulle basalten efter at hafva varit smält, under stelningen spruckit til pelare, men tvänne skäl däremot, som M. H. behagat upkasta, äro rätt svåra at uplösa. 1:o Är denna materia så lätt smält, at den utan ringaste svårighet för blåsröret går til glas, och tyckes då, som denna massa, utsatt för en så stark eld, som man vid en eruption kan föreställa sig, och som bragt den til smältning, nödvändigt bordt gå til glas, och tyckes då, som denna massa, utsatt för en så stark eld, som man vid en eruption kan föreställa sig, och som bragt den til smältning, nödvändigt bordt gå til glas. Men, månne man med säkerhet af et experiment, som för glasröret blifvit gjordt i smått, kan sluta til et större? Månne icke någon oss obekant tilsats, möjligen kunnat hindra massan från at smälta til glas, och hvilken förorsakat dess reguliera sprickning, ehuru icke nu kan utrönas hvaruti den bestådt? 2:o Finnes Vestgötha trappen, som til utseende och bestånds delar är lika med basalten, ehuru den ej faller i pelare, stå på schiffer, och huru skulle väl trappan kunnat blifva formerad genom eld, utan at dess grundval, som är så brännbar materia, äfven blifvit itänd? Men, månne icke elden skulle kunna tvinga trappen til pelare? Til äfventyrs torde alla basalt-pelare hafva uti jorden utgjort en massa af trapp, som vid en eruption blifvit flytande, utkastad och sprucken til pelare. Men jag tröttar M. H. med mina gissningar, och mina frågor. Det blifver för mig ej mindre än för alla naturkunnoge en angenäm sak, at häröfver få höra Herr Professorns och Riddarens tanckar. De bringa oss säkert på vissare satser, rörande basalten, som nu så allmänt sysselsätter våra naturforskare.

XXIII. Ifrån Herr Cancellie Riddaren och Riddaren Ihre.

Upsala d. 21 Oct. 1776.

Efter begäran öfversändes nu något til svars på de inkast Herr Schlötzer gjort emot mina tanckar om Edda, och hvilka M. H. vet, jämte öfversättning af mitt bref til Herr Cancellie Rådet Lagerbring, rörande vår afskrift af den Isländska Eddan, vara införde uti dess Islandische Litteratur und Geschichte.

Det kan ej annat, än vara mig kärt, at mina tanckar i detta ämnet kommit under det lärda Tysklands granskning, och dermedelst en hop ogrundade begrep, som man sig om denne bokens innehåll och afsigt gjort, blifvit häfne, varandes alltid beredd, at emottaga rättelser, när jag om villfarelse blifvit öfvertygad.

Hvad som nu förmår mig, at taga til pennan, är ej så mycket, at vederlägga de påminnelser, som uti de bifogade noter emot mig finnas gjorde, som icke fast mer, at gifva de underrättelser, och uplysningar, som derutinnan äskas, och som jag så mycket mer skyldig är at lämna, som jag til dem gifvit anledning, och jag mer än en frånvarande är i stånd, sådana at afgifva, då jag til sjelfva codex hafver ständig tilgång, och jag dessutom med H. Schlötzer hafver gemensamt ändamål at utleta sanningen.

Den första ärindran, som Herr Schlötzer gör, är at jag icke lämnat någon omständelig beskrifning om sjelfva codex, des pictur m.m. Han hafver deruti äfven rätt, och är det, hvad jag nu i korthet täncker ärsätta, men vill dock förut påminna, at en diplomatisk beskrifning i det utgifne brefvet så mycket mindre erfordrades, som min afsigt dermed vat stäld mer uppå bokens innehåll än dess utvärtes beskaffenhet.

Jag ville nämligen gifva tilkänna, hvad Auctorns afsigt med detta arbetet varit, hvilka delar därtil hörde och vilka icke, hvaruti vårt exemplar ifrån Resenii edition var åtskildt, hvarutaf det fådt det namnet <edda, m.m., och til alt detta, gaf den diplomatiske beskrifningen ingen uplysning; hvartil kommer, at detta brefvet ej var stäldt til någon utländsk lärd, utan til en ganska vitter landsman, som ofta haft boken i sina händer, den examinerat, och kanske bättre kände än jag.

At alltså berätta för honom, at boken var skrifen på Isländska, med gammal stil och på pergament, var et öfverflödigt bemödande.

Men at jag nu må tjäna Herr S. och kanske flere, vil jag härmed gifva tilkänna, at denna codex är skrifven, som sades, på pergament, hvilket til färgen är helt mörkbrunt, dels af ålder, dels och emedan den i långtid torde hafva varit nyttjad uti de Isländske rök-stufvorne. Han är annars väl conserverad, och til största delen läslig. Några små runda hål äro väl i pergamentet, men de tyckes ifrån första början der varit, emedan de ingen ting förminska af innehållet. Formatet är en liten qvart, tjock som et finger, bestående af 54 ½ blad eller 109 sidor, utom et hvitt blad förut och et annat efter, på hvilka dock finnes några släta figurer, af hvilka det på första bladet skall föreställa Gangleri som gör frågor, samt Harjafnhar och Thridi hvilka frågorne uplösa. Skriften är gammal, och som jämförd med flere andra, synes bevitna at Copisten lefvat omkring början af XIV seculum; men detta alt är af mindre betydelighet. De följande frågor, som Herr Schlötzer gör, tror han kunna gifva mer ljus åt de hufvudsakeliga spörsmålen, som förestå, hvilken nämligen vår Edda författat, och hvad värkeligen til den samma hörer.

Han vil alltså veta hvad alt står i denna codex.

Herr Schlötzer tror sig til denna frågan så mycket mer hafva anledning, som jag sjelf gifver tilkänna, at utom Dæmi sagor, Känningar ock Liodsgreinir, der äfven finnes Skaldetal, samt ock en förteckning på Isländske Lagmänner och ändteligen et Langfedgatal eller genealogie öfver Sturlesons förfäder.

Han vil alltså vara underrättad om ej vår codex utgör et magazin af allehanda Isländske skrifter, tillfälligt-vis samlade eller sammanhäftade.

Til svars länder, at om sådat varit, hade Herr Schlötzer bort vänta af en, som med upriktighet och någorlunda insigt handlar, at sådant ej blifvit föregadt. Nu förklarar jag, at intet annat där finnes, än förenämnde, om jag ej bör tillägga at pag. 92 och 93, sedan Auctor anfördt de allmänna reglor om poesien och bokstäfvernas natur, och copisten lemnat en half sida tom, innan han upräknar namnen på de hvarjehanda verslag, som uti Isländske poesien brukelige voro, hafver en annan hand inflickat en steganographisk skrift, som jag länge icke viste hvad den hade at innebära, icke heller gjorde mig mycken möda at dechifrera.

Et prof deraf vil jag dock anföra: dstxtsrb serkptprks bsnfdkts sktb pmnkbxs hprks. Utaf et tilfälle, då jag las uti Vanleyi Bibliotheca Anglo Saxonica, fant jag en dylik samling af consonanter, med bifogad clavis, som utmärkte, at hela hemligheten bestod deri, at i flödet för hvarje vocal, togs den nästföljande consonanten, så at för a, e, o, u, y, sattes b, f, p, x, z, och således betecknade förestående gåta: Dextera scriptoris, benedicta sit omnibus horis.

Jag observerade sedan, at dylik Stegabographie var antecknad, uti den lilla piecen som tillägges Hrabanus Maurus, under namn af, de inventione litterarum, och som är så väl bekant, genom det därutinnan befindtliga vittnesbördet om Marcomannernas runor (217). Sedan nämligen bokstäfver blefvo i allmänhet mer kunnige, och de sysslolöse Munkarne ville kunna något, som allmänheten ej förstod, hafva de updicktat hvarjehanda cryptographier, och dem ej allenast sig emellan nyttjadt, utan äfven i allmänna skrifter infört. Denna smaken hafver äfven funnit anhängare ibland våra förfäder i Sverige, hvadan vi finne så många slags så kallade villrunor, som för allmänheten förborgade voro.

Man kan uti Bautil jämföra N:o 25, 205, 331, 361, 539. 568, 571, 572, 581, 648, 748, 767, 817, 819, 822, 1001, 1088, och flere andra hos Vormius. Det torde ock väl hända at början til våra Helsinge runor icke varit annan än sådan, emedan de flästa icke skilja sig ifrån de allmänna uti annat, än at stafven är borttagen. Besynnerligit är dock det, at våra rune-ristare velat nyttja sådana cryptographier uti monumenter, som voro ämnade til de dödas äreminne och ihogkomst.

Vidare frågas, om några antingen in- eller utvärtes känneteckn äro, som gifva tilkänna, at copisten ansedt alla nämnde stycken eller åtminstone de första för et smmanhängande verk.

Svaret häruppå finnes uti bokens öfverskrift, hvilken i Göransons uplags finnes anförd, och så lyder: Bok thessi heiter Edda. Henna hever samsetta Snorri Sturlo s. epter theim hætti, sem her ershipat. En fyrst fra Asum ok ymi; tharnæst skalldskapar mal ok heiti margra hluta. Sidaz hattartal, er Snorri hever ort um Hakon k. ok Skula Hertuga: Det är, denna bok heter Edda; honom hafver Snorre Sturleson sammansatt på det sätt, som här är skipat.

Och först om Asarne och ymi, dernäst skaldskapens språk och namn på många ting. Sidst är afhandlingen om vers-slag, som Snorre hafver gjort om K. Håkan och Hertig Skula.

Jag nämnde uti mott bref til Herr Lagerbring, at rubriquen var skrifven af nyare hand, hvilket så vida är rätt, at den samme är ditsatt, sedan sjelfva Edda var börjad, som synes af det trånga rummet, som för den samma lämnadt är, och som gjör, at Copisten nödgats med de sidste orden gå in på raden af det föreskrefne. I öfrigit såg jag ganska väl at denna skriften var rätt gammal, och at intet förnyftigt ögonvittne kunde misstänka den vara af 1541, som Herr S. förslagsvis framkastar, men som den var skrifven med rödt blecka, som bättre behållit sin färg än det svarta, trodde jag, at handen var något yngre. Men när jag nu närmare jämförer rubriqvens picture, med sjelfva Eddans, tycker jag mig säkerligen finna, at en och samma dem båda skrifvit. Slutet häraf blifver, at den, som afskrifvit Edda, erkänt förenämde tre delar för väsenteliga, och inga andra.

Men at nu komma til det hufvudsakeligaste, och hvarom Herr S. tyckes gjort sig mästa vinning, at hindra, det lärda verlden ej skulle af mig låta sig förföras, är frågan? Om Sturleson är Auctor til vår Edda?

Emedan Herr S. funnit, at de fläste Antiqvarier, som talat om Edda och dess Auctor, med någon varsamhet sig utlåtit, och då Arngrimus Jonæ med flere uttryckligen angifvit Sturleson för författare af Edda, i det sället sagt, creditur, existimatur auctor fiusse, tror han, at saken är åtminstone tvifvelagtig om ej ogrundad.

Jag vill ej vidlöftigt yrka, at uti dessa uttryck ligger mer jakande än nekande, hälst om, då man anför en vitterligen falsk mening gerna plegar tilläggas falso creditur eller dylikt; ty Herr S. anmärker rätteligen at föga magt ligger uppå, hvad dessa männer ment eller icke ment, när de ej anföra grunder til sina meningar. Han tror sig der emot med säkerhet kunna intyga, at Sturleson falskeligen angifves för Auctor til vår Edda. Til bevis herå anför han på särskilte ställen trenne omständigheter, som jag derföre bör taga under skärskådande. Det förnämsta finnes pag. 39, hvaräst hemställes, om den allvarsamme och med Stats saker öfverhopade Snorre skulle haft tid, eller trodt sig anständigt, at skrifva et Ærarium Poeticum, och blifva Veinrichii föregångare. Härvid har jag at påminna, at Snorre i all sin tid icke varit Lagman. Han kunde hafva sammanskrifvit detta arbetet långt innan han erhölt den värdigheten, emellan sina bägge Lagmans förvaltningar, samt och under sina vacanser. Hvarken Herr S. eller jag kunna veta, huru mycken tid Lagmans-sysslan uptog. De hade några vissa tings-dagar om året, emellan hvilka full ledighet var, inga protocoller och få extra förrättningar lära den tiden hafva besvärat Lagmännerne. Vi finne flere Isländska Lagmän, som i Sverige och Norrige varit Hofpoeter, såsom Marcus Skeggja Son, Sturle Thordarson och flere. Med detta skälet kunde och Herr S. gå än längre, och med större fog påstå at Sturleson ej eller skrifvit Heimskringlan eller Norrske Konunga-Historien, hvilken ofelbart fordrat tio gångor mer tid och flera undersökningar, än Edda.

Icke heller kunde Snorre tycka detta arbetet vara under sin värdighet. Han var af profession en Skald, och såsom Hofskald hos Norrske Konungarne Inge Bardson och Håkan Håkanson, Skule Jarl och Skule Härtig. Det kunde då ej räknas för vanhederligit, at gifva underrättelse åt andra som sökte, at träda i hans fotspår; han säger sjelf, at denna varit hans enda afsigt.

Det andra skälet tager Herr S. deraf, at han tror, det ej varit möjeligit, at i den gyllende poesiens ålder framkomma med slika dåligheter, som jag tilfälligt vis anfört uti mitt bref, och at alltså detta måste vara et foster af sednare tider, då poesien uti Island råkat i förfall.

Til närmare begrep om detta skälets styrka, torde tjäna at veta, det Herr S. fördelar Isländska litteraturen eller poesien uti trenne åldrar, den enfaldigare ifrån början til Christendomens införande, den gyldene derifrån til slutet af XIII Secul, då diger-döden och landets underkufvande under Norrske Konungar förqväst Skalde-konsten, och den tredje ifrån bemälte tid och framdeles. Jag vill ej med stränghet granska denna fördelningen, ehuru jag ej så noga vet, hvad Christendomen kunde bidraga til skaldekonstens uppodlande, och än mindre om diger-döden, som i medio Seculi XIV graserade, kunnat haft på de qvar-lefvande skalderna samma verkan, som på pupulationen och lands-culturen; men det vet jag med visshet, at den som med någon säkerhet vill således classificera skalderna, bör i grund förstå deras tungomål, och kunna jämföra deras snillen. Det vore nemligen vågsamt, at vilja utsätta under hvilken af Chinesernas dynastie deras poesie varit i mästa glants, när man ej utan tolk kunde förstå derasd verser, och än mera, om en sådan tolk ej varit vid handen eller at tilgå.

Hvad de af mig anförde exemplen vidkommer, bör Herr S. blifva underrättad, at de icke det minsta bevittna af det, han vill bevisa, ty Lopt Gutormssons verser finnas ej i Edda, och det andra qvädet förekommer väl i Resenii Edda, men ingalunda uti codice Upsaliensi; man vet alltså ej, til hvad tid det bör hänföras, aldraminst kan det tjena til bestyrkande, at Snorre ej varit Auctor til vår Edda. Det är ej ogagneligit, at känna sit ämne innan man skrifver.

Hvad de omrörde ovanlige talesätten vidkommer, vill jag aldeles icke antaga något deras försvar; det vet man, at bruket i alla språk infört sådana, som öfversatte i annat tungomål, istället för inhämsk fägring, få en ohyggelig gestalt. Man skulle til exempel ej tro at sparka stjernorna med fötterna skulle betyda en mycken lycksalighet, eller at man skulle förstå en, som med hängande vatn ville gifva tvifvelagtighet tilkänna, hvilka talesätt oräkneliga dylika at förtiga, likväl hos Latinerne voro i allmänt bruk. Men hvad vår ur-fäder i synnerhet vidkommer, som de utan tvifvel härstamma ifrån Österländerne, så hafva de ock derifrån tagit med sig sina allegoriska talesätt. Hvad som äfven mycket bidragit til denna metereologien, tror jag de gamlas myckna smak för gåtor böra räknas, hvilka ofta berodde på förvända talesätt, hvilka bruket sedan såsom något vackert adopterade. För öfrigit är oss ej tillåteligit, at utan undantag döma i alla de mål, der smak och tycke ensamt äga vitsord, ehuru, afvikande de dock äro ifrån et annat folkslags bruk.

Det tredje och sista, kanske och det sämsta skälet tager Herr S. deraf, at jag skolat anmärkt en contradiction emellan Edda och Snorres Heims-kringla. Uti mit bref vill jag bevisa, at de gamla med sin Asgård förstått staden Troja, och det på den grund, at hvad den ena säger om Troja, det säger den andra om Asgard. Min slutsats är då, at de måste nödvändigt beteckna en och samma ort, om ej Sturleson skulle tros, hafva begått en contradiction. Hela verlden ser straxt, at hvad här påstås, är ingalunda, at emellan Heims-kringlan och Edda är någon stridighet, utan at förenämde ort betecknas med båda namnen. Herr S. är ej obekant, hvad argumenationes ab absurdo vilja säga.

Jag har nu anfört de skäl hvarmed Herr S. bestyrka vill, at Edda ej hafver Sturleson til auctor. Til at åter å min sida bevisa motsatsen, vil jag åtnöja mig med et enda, men det sådant at flere ej torde behöfvas. Uti bifogade rubrique til vår Codex Upsaliensis, bevittnar Copisten med rena ord, at Sturleson är författare af detta arbete, och detta intygande är så mycket mer oemotsägeligit, som afskriften om sig sjelf vitnar, at den ej är yngre än af XIV Seculum, författad af en Isländare på stället, hvilken då han hållit mödan och omkostnaden värdt at copiera detta arbetet, ej kunnat vara okunnig om, hvilkens arbete han afskref. At ock detta varet en almän på Island vedertagen mening, tycker jag mig deraf kunna sluta, at då vid scripta adespota, gissmeningar, pläga falla nu på den ena nu på den andra, föga någon annan än Sturleson blifvit nämnd såsom förment auctor til Edda. Jag bör ej vid detta tilfället förbigå, at andraga det jag af den Danska Journalen som Herr Lilie 1756 ugifvit, pag. 326 finner at den namnkunnige Isländaren Arnas Magnaeus uti en efter lämnad handskrefven efterrättelse om Semunder Frode varit af samma tancke, som Herr S, och velat bevisa, at Edda ej kunnat hafva Sturleson til författare.

De skjäl, som han anförer, tyckes vara bindande, och bestå deruti, at uti sista delen af Edda, Liodsgreinir eller Skallda kallad, Sturleson ej allenast citeras, utan ock berömes såsom et mönster för Skalder, samt ock at därutinnan nämnes Konungarne Håkan Håkanson, Magnus, Eric och Håkan Magnusson, som alla äro yngre än vår Snorre. Detta tyckes vid första anseendet vara decisivt, men vid närmare efterfinnande förfaller äfven detta; saken är denna.

Uti början af Liodsgreinir säger Auctor at tränne delar honom förestode at afhandla: neml. Skaldeskapens grundreglor, dess tillåteligheter (licentia poetica), och dess otillåteligheter (vitia carminum), settning, leife och fyrerbodning. De förre tvänne delarne äro uti berörde Liodsgreinir utförligen afhandlade, men den sista saknas. En sebare Scribent, hafver derföre företaget sig, at uppfylla denna bristen, och gjordt et bihang til Sturlessons Edda. Det är då ej underligit, at han kunnat nämna Sturleson, och lämnat honom det loford, han förtjänte. Men at detta bihanget ej hört til den äkta Edda, bevittnar vår codex Upsaliensis, derest intet sådant finnes.

På lika sätt bör förklaras, hvad om de sednare Konungarne anföres. De finnes med intet ord nämnde i vår Edda, utan bedrager jag mig ganska mycket, om ej Magnaeus hämtat dem ur Skaldetalet, der de alla förekomma. Men berörde Skaldetal hafver aldrig gjort någon del af Edda, utan är allenast et bihang dertil, som vidare nämnas skall. Hade derföre den vittre Magnaeus haft vår codex i sina händer hade sådana tvifvelsmål honom aldrig infallit.

Hvad nu dessa bihangen vidkommer, är jag i den säkra öfvertygelsen, at förteckningen på Lagmännerne och Langfedge talet äro af Sturleson författade. Deras innehåll concentrera sig uppå Snorre, såsom en dels Lagman, och en dels af Sturlunga-ätten uprunnen. Ättartalet, som ifrån början går uti rät linea genom fader eller moder til son, utbreder sig endast vid Sturle, til samteliga barnen och dotter-barnen, och dem ej alla, utan så många, som efter all liknalse voro i lifvet, när denna ätte-längden upsattes. Sammaledes inrättades och Lagmans förteckningen, och då noga anmärktes, huru länge hvarje Lagman förestått sit ämbete, stadnas vid Snorre, men lämnas oanmärkt, huru länge han senare gången skipat lag. Så omöjeligit, som det då var, at denna längden kunnat vara författad för Snorres tid, så litet sannolikt tyckes det vara at någon i sednare tid skulle försummat at på sista raden tillägga 19 sumor, det är, huru länge Snorre sednare gången varit Lagman, eller vårdslösa denna omständigheten rörande en embetsman, som var långt mer betydelig, än alla hans företrädare.

Jag vill såsom i förbigående nämna, at det varit vanligit, ej allena i vår Nord, utan ock annorstädes (se Hickesii bref til Schover) at slika cataloger, slägt-register och annat dylikt, på det at de längre fram ifrån glömska måtte blifva räddade, och ej såsom smärre skrifter förkomma, ofta blifvit större arbeten bifogade. Således hafver den som afskrifvit vår Vestgötha lag, vidhäftat densamma en Konunga-längd, samt äfven förteckning på Skara Biskopar och Västgöthe Lagmän. Are Frode hafver vidhängt sina Schedis eller Isländinga bok sin Genealogie, lika som här Snorre o.s.v.

Hvad det tredje bihanget, skaldetal, vidkommer, hafver man derom mera svårighet, något vist at utsätta. Jag har alltid varit i den tancken, at Snorre dervid lagt första handen, emedan det gemenligen åtföljer vår Edda, men at en eller flere sedermera samma längd förökt, äfven som Vormius gjort, då han saknade Saxonis Hiarne, som för en fin poeme vant Konunga värdigheten i Dannemark, men likväl såsom Dansk ej egenteligen hörde til Isländske Skaldernas antal.

At mer än en haft göra vid denna längden, tycker jag mig, hafva flere kännetekn, kunna aftaga. Straxt i början säges Starkotter, varit den äldste af de Skalder, hvars verser voro i folks minne bibehållne. Men vid slutet nämnes dock Ulfver Hin Oarge, hvars lefnads tid Herr Schöning hänförer til andra seculum, och som följakteligen varet några 100 år äldre än förenämnde Starkotter. Dessa bägge underrättelser tyckes då en och samma person ej kunnat hafva gifvit.

I öfrigit är oemotsägeligit, at hvad som om de sista Norrske Konungarne förekommer, ej kan lempas uppå Snorres tider. Det vore ej onyttigt om någon få kunnig man, som Herr Suhm, om flere sådana gifvas, ville granska detta skaldetal, och jämföra vårt med Vormii, som ej ringa från hvarandra differera.

Imedlertid kan hvar och en lätteligen inse, at de der upräknade Skalder icke alla lefvat i XIII seculo, utan en god del i X, XI, och XII, at förtiga det antalet 230, som efter Herr S. räkning uti förenämde XIII seculo skolat lefvat, ansenligen derigenom förminskas, at en och samma skald på tre eller fyra särskilte ställen förekommer, då han hos flere Herrar varit engagerad. Märkeligit är, at några af dessa Skalder, varit antagne vid alla tre Nordiske Hofven, såsom Ottar Svarte, Sigvatur Thorardson och flere.

Ej mindre märkeligt är äfven det, at någre af de Isländske Skalderne äfven varit antagne vid Ängelske hofvet, hos Konungarne Adelsten och Ethelred, hvarvid är värdt undersökning, huru deras skaldskapar mål, kunnat i et främmande land blifvit förstått, då likväl språken i sig sjelfva, och utom konstens figurer, redan voro ansenligen skiljagtige, som af bådas qvarlefvor ljusligen aftagas kan.

Änteligen frågas om någre antingen in eller utvärtes kännetekn äro, som gifva vid handen, at de tränne af mig nämnde Eddas delar höra tilsammans, och utgöra et verck.

Härpå gifver äfven förenämnde rubrique svar, der alla delarne tydeligen upräknas.

Hvad egenteligen Liodsgreinir angår, vill Herr S. veta, huru denna titel kan passa sig uppå en poetica.

At jag äfven må besvara denna fråga, så hafver jag uti mitt förra bref omtalt, huru främmande titlar de gamla ofta gofvo sina böcker; men at jag dock måtte lämna något närmare begrep om denna, är til vetandes, at Sturleson straxt i början fördelar ljuden i trenne delar; det första kallar han vittlaus hliod, eller döda tings ljud, såsom åskedunder, vågors väder, och andra slika dån, der andra oskäliga djurs läten, och det tredje människors articulerade ljud, hvilket sker genom tunga, läppar, gom & c. Härifrån går han til bokstäfvernas läten, och huru somliga äro långa, och andra korta, somliga consonanter och andra vocaler och diphtonger, hvarefter han straxt kommer til Prosodaiske reglorne, och hvad mera Isländske Skaldskapen vidkommer.

Heraf ser man, hvad som gifvet anledning til denna titel. Liodsgreinir betyder ljuds-skilnader. Sin Norrska historia kallar han af dylik anledning Heims kringla, emedan det ordet i boken först förekommer.

XXIV. Ifrån Herr Archiatern och Riddaren Bäck.

Stockholm, d. 12 Jun. 1776.

Det är icke utan

nytta för vår svenska allmänhet, at M. H. gifvit oss underrättelse om de sjukdomar, som mäst äro gängse på Island. I synnerhet väktes min upmärksamhet vid vårt samtal om den så kallade Isländska Skjörbjug, som M. H. sade hafva förskräckeliga Symptomer hos några. Ja vist äro Symptomerne förskräckeliga, och den sjukdomen må ej smickra läkaren, eller den lidande, under namnet Skjörbiug.

Denna af H. Petersen (218) så kallade Isländska Skjörbiug, är den rätta Elephantiasis, närmaste slägtinge til Spetälska, beskrifven af A, C, Celsus och kallas Elephantiasis, redan i Kejsar augusti tid; men vidlöftigare af Aretæus Cappadox i V Seculo, under samma namn, emedan han är svårare än någon annan sjukdom, grufvelig til utgången, hiskelig til utseendet, och liknar Elephantens hud, både til färg, knölar, sprickor och här.

Den som jämnförer M. H. beskrifningen, och H. Petersens omständeligare med dessa gamla auctorer, kan ej gerna misstaga sig; och jag håller före, at så väl Ettmüller, som den förträffelige Boerhaave, och dess vidtberömde Commentator Herr Baron van Svieten, hade gjordt bättre, at ej föra Elephantiasis til högsta graden af Skjörbiug, eller sammanblanda dessa til börjanm fortgång, lynne och botemedel aldeles skiljagtiga sjukdomar, hvilket och H. Petersen, som sedt och vårdat desa sjuka på Island, icke otydligen låter förstå i sin lilla vackra bok.

Våre Nosologiæ Scriptores hafva fast mer rätt, at kalla Skjörbiug en småningom öfveralt tiltagande matthet, med blödande och ofta stinkande rötagtigt tandkött, mångfärgade eller svartblåa fläckar på kroppen, mäst vid hår-rötterna, af salt och skämd mat ifrån djur-riket, samt brist på föda af växter; men Elephantiasis, som ock kallas Lepra Arabum är mer än arf-sjuka, med tjock, skroflig, sträf hud, gläntsande, mindre hårig, matthet och bristande känsla i yttra lemmarna, ansigtet besatt med knölar, utseendet hiskeligt, hes och i nästan ljudande röst. I Spetälska (Impetigo, Lepra Græcorum), är buden ruggig, full af hvita rufvor, såsom med kli beströdde och spruckne, kliande, ofta väskande derunder.

H. Sauvages hafver flera Species af Elephantia. Men månne alle äro skilden emellan, eller hafver han för mycket ökat antalet? Jag tycker at Cleyers i Eph. Nat. Curios. eller Sauvages Javanensis nog liknar denna Isländska; och vist är det, at den Elephantiasis på Madeira, som Doct. Tho. Heberden beskrifvit i Medical Transactions Vol I, snart 100 år, efter Cleyer, aldeles är den samma; besynnerligt nog, at denna sjukdom, i hela 600 åren, längst i Norr, behållit sin art, så lik den samma under hetaste himmelstrek. Samma sjukdom finnes i Provence, Canton, Martiques, beskrefven uti Medical Observations and inquires Vol. I af Doct. Joannis. At de samma var gängse på Faeröarna vid 1686, bevises af Bartholini Act. Hafn. Vol. I.

Ingen tvifvel är om den i Norrige, som H. Anton Rol. Martin omständeligen beskrifvit i Kongl. Vetensk. Academiens Handlingar för år 1760, sista quartalet, icke eller om den, som i Sverige här och där förekommer, och är beskrefven af H. Ass. Odehlius i samma Handlingar för år 1774, 3:de quartalet; således böra de alla föras til Sauvages Elephantiasis legitima.

Det troddes i äldstatiderna at denna sjukdom upkommit i Egypten och Lucretius säger rent ut, at han var kläckt vid Nilens stränder. I A. C. Celsi tid var den aldeles okänd i Italien; men Plinius berättar, at den kom ifrån Egypten och Syrien til Italien, för första gången med Pompeii krigshär, dock blef ej den gången långvarig. I XII Seculo fördes han andra gången til Europa med korsfärderna, och omtalas rätt ofta i skrifter författade i det XIII, XIV, och XV Seculo, ehuro han i detta och följande hundradetalet var mindre svår, til dess han i det XVII Seculo öfverallt i England, Frankrike och Italien tycktes hafva försvunnit (219), och alla de Lazaretter, som til sådana sjukas inneslutande voro upbygde, blefvo onyttige.

Men huru kom denna hiskeliga sjukdom ifrån de södre orterna, der utslags sjukdomar bättre trifvas, längst up i norden? Mon icke med samma korsfärder, eftersom våre nordiske förfäder hade äran at deltaga i dessa uptogen, och hvarvid Isländarena icke voro glömde; och längre förmodeligen gå icke de landets äldste skrifter, som visa oss exempel på Elephantia, uti NNordalnden, eller uti Norrige, om hvilka talas i Reise igenom Island p. 425 tryckt i Soröe 1772. Men om det varit den rätta skjörbiug, som under namn af skyrbjugur på gammal Norrska och Isländska, hafver af den Lärde Författaren til samma bok, blifvit funnen första gången nämnd vid år 1289, på den Norrska flottan, då Konung Eric förde krig med Danemark, torde vara mer tvifvelaktigt; emedan äfven nu förtiden samma ord skyrbjugur tages på Island ofta för Elephantia, efter H. Petersens berättelse. Ehuru jag gerna medgifver at skjörbjug då, såsom nu, passar sig väl på en flotta. Imedlertid vore det at önska för historien om sjukdomar, som äro gängse i det Nordiska climatet, om af sådana gamla handlingar början til den ena och den andra af dessa sjukdomar kunde utredas, hälst som denna berättelsen om skjörbiug blifver 200 år äldre än den äldsta, som man hittills hafver kunnat öfverkomma. Vi hafve förmodeligen at vänta det af våra grannar i Danemark och Norrige, som med så mycken ifver och berömlig framgång uplysa Nordiska historien af gamla handlingar.

Herr Ant. R. Martin berättar på det anförda stället, at antalet af dem, som voro med Elephantia ansatte, steg i Norrige til 150 personer år 1759, för hvilka 3 Hospitaler voro inrättade; och Herr Petersen utsätter dessa sjukas antal på Island, vid år 1768, til 280 personer, för hvilka 4 Hospitaler voro.

Min Herre frågar hvadan det må komma at denna sjukdom så innästlat sig, på Island i synnerhet, när han i de södre orter aftagit, och nästan aldeles försvunnit.

Icke låter climatet dertil vara orsaken, men snarare lefnadssättet och dieten. De som med fiskeri äro mäst sysselsatte, vistas dag och natt i köld och väta, lefva af ofta skämd och rutten fisk, af fiskars lefver och råm, af vahlfiskars och skälars fett och tran, af tjock och länge syrad mjölk-vasla, icke torka sina kläder, släpas med fattigdom och alla dess medföljande olägenheter; utgöra största antalet af sjuklingar. Tvärtemot, der mindre syrad mjölk och fisk gifves, mer fjällmossa (Lichen Islandicus) och andra vegetabilier nyttjas, är denna sjukdom mindre gängse, efter H. Petersens anmärkning i förr nämnde afhandling, p. 75, 76.

Et märkeligt exempel på den stora verkan, som et folkslags diet och lefnadssätt hafver på sjukdomarna, gifves hos Inbyggarena på Faerö. Sedan fisket hos dem aldeles aftagit, och de börjat sköta åkerbruk samt hafva annan föda i stället för valfiskekött och speck, som tilförene var deras enda mat, hafver ock Elephantiasis hos dem aldeles afstadnar, efter den underrättelse som H. Petersen haft. At visa huru der tilstod vid pass 100 år förut, vill jag anföra utur Prosten Debes berättelse, i Act. Hafn. Vol. I. p. 98 hans egna ord: Elephantiasis in Insulis Ferróensibus frequensis ex victu & äere, has hahet foedantur tumoribus plumbei coloris, qui exulcerantur foedum in modum. Rauci sunt hoc morbo infecti, & per nares invalescens morbus plurimos enecat.

At de fläste Elephantiaci, som i vårt kära fädernesland gifvas, bo vid sjöusten och mäst lefva af fiske och skäl-fång, både i Åbo Läns och Österbottns skärgård, lärer af erfarenhet vara afgjodt; och af det föregående kan slutas hvad som bör göras, at småningom utrota en så förderfvande sjukdom. Men jag spar til et annat ställe, det som angår denna sjukdom i Sverige.

För 100 år sedan härjade pest och pestilentialiska febrar i Europa tidt och ofta, som af Medicorum berättelser om de tidernas Epidemiska sjukdomar nog kan intagas. Nu sedan bättre police skaffat mer snygghet på gator och gränder, och mer renlighet agtas i hus och kläder; sedan humtal dricka, vin och liqueurer (ehuru öfverflöder på dessa förorsakar andra sjukdomar); sedan frugt och gröna rätter, the och socker mer kommit i bruk; hafva dylika sjukdomar aftagit, såsom H. Pringle väl ärhindrar, och med exempel af England i synnerhet beviser, i Observations of the deseases of an armt p.m. 342.

Troligen hafver Elephantiasis och flera svåra sjukdomar i huden, för samma orsak vikit ifrån de Södra Länderna, och underhållas i de längst i norden belägna, der bröd icke är hvars mans, och rätter af växtriket aldeles brista för sämre hopen, som idkar fiske, lefver af härsk och tranig spris, vid mindre snygghet och renlighet, uti fugtighet och köld vid hafsstranden m.m.

Nu borde jag tillägga de rön, som äro på Island gjorde om denna sjukdomen, och kunna hafva sin nytta för våra Landsmän, både til sjukdomens kännedom och botande. Men Min Herre kunde anse dem såsom hörande mer til en Läkarebok, än til bref om Island; och derföre vill jag göra det kårteligen.

Sjukdomen är så noga beskrefen af H. Ant. Rol. Marin, at det icke här behöfves upräkna dess Symptomer. Den som tillika jämnförer H. Petersens lilla afhandling, lärer nog känna Elephantiasis i dess början, stigande och högd, och snart medgifva, at Elephantiasis förtjenar sit Isländska namn Likthraa, som vil säja, at de, som äro angrepne i hög grad af den sjukdomen, likna mer et ruttnande lik, än en lefvande människa.

Elephantiasis är antingen ärftelig af fader eller moder, som dermed varit behäftad; eller utan arf påkommen. I den förra händelsen bryter ofta sjukdomen ut på barnet, ifrån det är 2 år gammalt, och innan det fyllt 25 år, så at det sällan hinner lefva til 30. Ju tidigare sjukdomen visar sig, desto snarare får döden sit rof. De som sjelfve hafva ådragit sig sjukdomen, kunna släpas dermed i 12, 14 år och deröfver. Lika förhåller sig Elephantiasis i de södra länder.

Innan sjukdomen utbryter, hafva de, hela 3 til 6 åren förut, en elak och stinkande ande, hog för mat som är sur, halfruren och otjänlig; de äro törstige och dricka mycket; somlige äro late, sömnige och med möda kunna väckas, blifva kärt andade när de skola gå upföre, pusta och spotta mycket, klaga öfver matthet i deras knän. När de setat i kallt rum och komma ut i fria luften, rysa de starkt, få grå eller brunblå färg i ansigtet, under ögonen och på läpparna; de hafva svag luckt, somlige mindre känsla, och andre svag syn, och desse mista aldeles synen, när de vid sjukdomen tiltagande svullna i pannan. De hafva ofta tunt hår, i synnerhet i ögonbrynen, mycket tunn skäggväxt på både sidor om hakan, huden glänsande och såsom med fett öfversmord (220).

Det befinnas ej på Island at sjukdomen är särdeles smittosam. Mannen, som af denna sjukdom är angripen, smottar ej hustrun, och en sjuk hustru smittar ej sin man. Barnen upfödas utan fara i de sjuka föräldrarnas hus; men man vet af förarenhet at om endera af föräldrarna är af sjukdomen behäftad, kan man vist säja förut, at någondera af barnen får samma sjukdom. Så förhåller det sig på Madeira, såsom Doct. Heberden anmärkt. Doct. Joannes berättar at i Canton Martiques uti Langvedoc, om någondera af föräldrarna hafver sjukdomen, blifver en af barnen, eller en af barnbarnen, eller af dem i 3:dje ledet smittad, men at sjukdomen försvinner i 4:de ledet, och lemnar allenast stinkande ande, carieusa tänder, svillnad i gomen och mörkare utseende än vanligt.

De äldre auctorer, som skrifvit om denna sjukdomen, hafva mycket om befarad smitta af umgänge med sådana; antingen at sjukdomen varit häftigare i början och i de söder ut belägna länder, likasom veneriska smittan i dess början, eller at man för en nykommen sjukdom hade mer frugtan. Dock är rådeligt at med försigtighet umgås med sådana sjuka, så at man icke nyttjar deras skor ock kläder, som af svett äro våta. När sjukdomen kommer til så hög grad, at den utflytande materien blifver skarp, och fräter både hud och kött, kan man ej neka at den är smittande, och farligt at närmare omgås med en sådan.

Emedan Elephantiasis är, efter äldre och nyare läkare vittnesbörd, obotelig, när den kommit til sin högd, bör man få mycket mer gifva ackt på sjukdomens början och de föregående teckn, at kunna förekomma dess utbrott, och afböja faran.

I sådana omständigheter, och på en ort där sjukdomen är gängse, eller der misstanka är om hemligt sjukdoms frö i kroppen, antingen af arf eller förvärfvadt, bör patienten granneligen undvika alt det, som på något sätt, så väl i diet som lefnadssätt, bidrager och disponerar til sjukdomen. Han bör hålla sig snyggt och rent, ombyta våta kläder, lefva af lätt-smält mat, afhålla sig ifrån tranigt och härskt kött af kvalfisk och dylikt, ifrån half-ruten fisk, och ej äta fiskars inelfvor och lefver, hälst om de äro skämde, men i stället hålla sig vid bröd, rötter och grönt, kol, rofvor och sallater på Gentiana campestris, Rumex acetosa L. Rumex crispus & c, soppor kokade på litet färskt kött med Cochlearia, Sedum acre m.m., nyttja bad på enetråds decoct, imme-bad af dylikt m.m., så skulle ock antimonialia, v. Svietens mercurial mixtur, piller af Extr. Conii, pilulæ, alterantes Plumerii, Ledum palustre & c. Göra nytta, såsom jag ock sedt med glödje at essentia antimonialis Huxh. Med decoct af blodrenande krydder, nyttjadt en lång tid, botat en piga ifrån Vesterhanninge sockn för en börjande Elephantia, år 1774 om sommaren.

At det är nästan omöjeligt för fattiga och usla, på hvilkas lott i synnerhet denna och dylika sjukdomar fallit, at afvärja sjukdomen med tilbörlig diet, som dock lärer vara det enda, kan var och en begripa; utom det at mindre ackta sjukdomen så länge de förmå röra sig, och ej rådfråga, heller noga kunna rätta sig efter läkarens förordnande. Någre angrepne af denna sjukdom hafva sluppit den, när de genomgått kopporna. Således vore koppympning förmodeligen nyttig för sådana Elephantiaci, som ej haft kopor.

Någre dylika sjuka hafva ifrån Island flyttat til Kiöbenhavn, och der blifvit friske. Änteligen bör jag nämna at H. Doct. Thomas Heberden är den enda, som kan sägas hafva botat Elephantiasis kommen til en hög grad, och det inom 5 månader, med et electuarium af pulveriserad kinkina halft annat unce, pulvis corticis radicis sassafras halft unce, samt tilräckeligt af Syrupus simplex til Electuarium, deraf två gånger om dagen togs stort som et muskott, och at gnida armar och ben qväll och morgon med en blandning af bränvin åtta unce, Lixivium Tartari en unce, spiritus salis Ammoniaci två unce; tillika med det beständigt vesicatorium emellan axlarna, sedan han i fulla 7 år försökt allehanda medel af antimonium, mercurius, och dylikt, utan någon varaktig bättring. Men redan för mycket om en så ohyggelig sjukdom.

Sed quanam meddela extogitari poterit, quæ elephatem tam ungens malum expugnare digna sit? Aretaeus.

XXIV. Ifrån Herr Professorn och Riddaren Bergman.

Stockholm, d. 12 Jun. 1776.

Sedan M. H. behagat meddela mig sina anmärkningar om Staff och Islans, samt öfver dessa naturens märkvärdigheter begära mitt yttrande, vore det så mycket otilbörligare, at vägra denna åstundan, som M. H. tillika skänkt mig hela sin, på dessa ställen gjorda, samling, för at chemice kunna undersöka hvar arts väsentliga beskaffenhet. Observationer allena, utan biträde af ämnenas närmare kännedom, i afseende på grund-ämnen och sammansättning, gifva ej allenast sällan tilräckligt ljus, at med säkerhet döma i dessa mål, utan leda äfven ofta til aldeles irriga slutsatser. Skapnad, gry, färg, hårdhet, belägenhet och flere dylike ytre omständigheter gifva anledning at gissa om moneraliers rätta lynne och äfven ibland om deras danande, men merendel stannar man i ovisshet til dess tjenliga försök gifva rydeligt utslag i slika mål.

Jag bör derföre icke undandraga mig, at nu upgifva de slutsatser, som efter min mening kunna dragas, af M. H. anmärkningar om ämnenas inre beskaffenhet, så vida den hittills af mig hunnit utredas, jämförde med andra hit hörande ock förut bekanta rön. Min Herre får dock ingalunda vänta uplösning på alla de knutar som i detta trasliga frågomål förefalla. Jag vill sorgfälligt söka at skilja det vissa ifrån det som ännu är mindre säkert och en skyldig vördnad för sanning skall alltid afhålla mig, at med en deciderande ton kalla blott gissningar, ja icke en gång troliga anledningar, för oemotsägeliga bevis. Ärfarenheten har lärdt mig, at man måste med yttersta varsamhet döma om naturens storverk. Exempel fela icke ifrån älsta tider, som intyga at månge tiltrodt sig kunna med full visshet förklara ej allenast huru vårt jordklot, utan äfven hela världen blifvit ifrån början satt uti närvarande skick. At vid sin pulpet afgöra, et så ofantligt konststyckes tilredning, är visserligen ibland de mäst lysande värf, som det stolta människo-snillet kunnat sig företaga, men som tillika mer än något annat förödmjukar dess högmod och blottar dess vanmagt, ty alla dessa präcktiga systemer hafva efter hand ramlat öfver ända, när man gjordt sig möda at jämföra dem med naturen och undersöka grundvalarne. Man har då funnit hela byggnaden upförd antingen på några få otilräckliga observationer, eller det som än värre varit, på ovissa, ja understundom påtageligen falska grundsatser.

Min Herre lärer därföre ursäkta min ringa tiltagsenhet. I stället för at på en gång, men opåliteligen, söka liksom a priori uptäcka hela naturens dolda tilvärkningssätt, väljer jag heldre den besvärliga utvägen, at genom rön, uplyfte af tjänliga experimenter, småningom utforska något litet deraf, men med säkerhet, och har aldeles intet betänkande, at ärkänna min okunnighet, der desse i naturkunnigheten allena säkra ledare stanna. Jag förkastar för öfrigt icke gissningar och förslagsmeningar, såsom anledningar til nya undersökningar, allenast de utgifvas för det de äro, och icke påtrugas, som afgjorde sanningar.

Sedan M. H. af det anförda ungefärligen lärt känna min method, vänder jag mig til sjelfva saken, at den i korthet afhandla under särskilta titlar.

Om de heta vattu-sprången.

M. H. beskrifning om Isländska vattusprången, de präcktigaste man ännu känner i hela verlden, har ganska mycket fägnat mig, dels för deras undransvärda storlek, dels ock för den besynnerliga uplysning, som i Mineral-historien vinnes genom den skårpsten de afsätta. Huru slike språng kunna förklaras, har, som jag hoppas, tilräckeligen blifvit på annat ställe visat (221), och derföre gås och här den omständigheten aldeles förbi, men hvad jag då icke hunnit fullkomligen utreda nemligen sjelfva afsatsernes rätta beskaffenhet, skall nu meddelas.
Ifrån Geyser har min Herre lämnat mig följande ämnen.

1:o) Det hvaraf vatnet efter hand formerar sig liksom en skål eller bassin at spruta uti. Det består af en hård, skroflig, gråaktig oredigt skifrig ock merendels råstig skärpsten, på hvilken anskurit et öfverdrag af små druser, like någon Lichen Fruticulosus, eller rättare, de druser af Stahlsteins natur, som finnes vid Vestersilfberget, och pläga kallas Ejsenbluthe. Desse anskjutningar äro ogenomskinlige, utanpå hvitgrå, inuti mörkare och visa tydeligen at flere skal satt sig, det ena öfver det andra. Hvar partikel så väl af dess blommor, som sjelfva skorpsten, har kisels hårdhet men deras sammanhang är dock mindre, än som fotdras at gifva eld emot stål.

Starkaste syror den undantagen, som fås utur fluss-spat. Förmå icke, ehuru kokande, at uplösa något af detta ämne. För blåsrör löses det föga eller intet af sal microcosmicus, något mera af borax, men fullkomligt och med häftig fräsning af sodasalt. Sådant förhållande tilkommer kisel allena, och är derföre denna synnerliga skårpstens inre lynne icke något tvifvelsmål underkastadt. Jag har icke dess mindre äfven smält den i digel, dels med hälften alkali fixum, dels med tre gånger så mycket i tyngd, och då i förra händelsen fådt et beständigt glas, samt i den senare et, som per deliquium gaf vanlig liquor filicum. Glaset af sjelfva skorpsten blir mera gulbrunt, än af druserne, hvilken skilnad härrörer af större järnhalt.

2:o Den pipiga skårpsten, som finnes kring skålens brädd uti omgifvande träsk, är lätt, hvitaktig, fläcktals råstig, samt tydeligen en incrustation på mossa eller dylikt, som med tiden rutnar och lämnat caviteter efter sig. I anseende til sit ämne, är denna kiselartad, som den föregående, och visar aldeles samma förhollande både i eld och uplösnings medel.

Jag har redan nämnt kisels uplösning i soda-salt för blåsrör och kommer i det följande flere gånger at derpå beropa mig; bör således gifva vid handen huru det sker. Framledne Herr Bergmästaren Cronstedt nämner väl i sin Mineralogie detta salt, men som föga tjänligt vid blåsrörs försök, emedan det snart insupes i kol. Det är ock vist, at det på kol gifver ringa uplysning, jag nyttjar derföre en enkom dertil gjord silfversked, och har då beqvämligen kunnat nyttja soda-salt, hvilket vid jordarters undersökning på denna väg är ganska nyttigt, ja oumbärligt, som jag utförligen skall framdeles visa, uti en liten afhandling om blåsröret och dess rätta bruk.

Flerstädes uti mina tryckta arbeten har jag yttrat den förmodan, at kisel, ehuru på vanligt sätt i vatn olöslig, skulle i tilräckligen fast och tilslutit rum, med tilhjelp af ansenlig hetta kunna bringas dertil, och den nu beskrifna skårpsten, bevisar tydeligen at så verkeligen sker vid Geyser. Heta vatnet tilskapar här sjelf den stora kisel-bassin hvaruti det sprutar, af det ämne som hålles uplöst vid utfarten, men i hast afsättes för den i fria luften aftagande hettan. Vatnets värma utforskades ej med Thermometern förr än skålen blifvit full, men fans icke dess mindre, efter svenskt mått 100 grader. Den har således i jorden troligen varit flere resor större, emedan utfarten genom långt svalare canaler, och til ansenlig högd i luften, under mycken fördelning nödvändigt mäst förminska densamma i ganska stor mon.

Den hastiga afsättningen är orsak både til dunkelhet, skapnadens oredighet och at partiklarne ej kunnat härvid så fast häftas sins emellan tilsamman, som hvar och ens egen hårdhet utmärker at det låtit sig göra, om uplösningskraften långsammare aftagit.

Herr Scheele har uptäckt kisels upkomst, och jag har sjelf funnit utväg, at medelst tilhjelp af fluss-spats-syra få på 2 års tid 13 crystaller anknutne til storlek af små ärter. Denna med konst tilredda kisel, har fullkomligen samma beskaffenhet som den naturliga i alla försök, både på våta och torra vågen, ända til och med i focus för bränglas, hvilket senare Herr Macquer funnit med en portion, som jag honom tilsänt.

Alla omständigheter intyga således, at kisel är en terra salina, bestående af fluss-spats-syra och någon basis, som finnes i vatten-ångor. Den är väl ej aldeles enkel, men jag kan ej tils vidare annat, än anse henne för en grund-jord, efter den icke veterligen härstammar från någon af de andre enkle.

Jag menar ej här med jord et fonare eller grofvare pulver, som vanligen derunder plägar förstås, utan tager ordet i chemisk bemärkelse för et principium fixum, som vid kroppars decomposition ärhålles, och efter finaste mecanisk delning icke låter uplösa sig i kokande vatten. Det är bekant, at genom vissa förbindelser lösligheten onfta minskas: at ju större yta en materia äger, dess bätre kan et menstruum den angripa och änteligen at vatten i öpet kärl en antager mer än 100 graders värma efter svensk therommeter, således kan väl et ämne i sig sjelf vara lösligt efter viss rening, efter föregången chemisk delning, eller och med tilhjelp af större hetta, ehuru det icke låter sig göra utan förberedelse eller vid vanlig kokning, och i dessa händelser kallar jag kiseln en terra salina.

De ämnen M. H. tagit i den rämna, som funnits i moraset vid Geyser, har jag äfven undersökt. De äro följande.

3) En mörkröd bolus, som mörknar i eld, men sedan föga drages af magneten, den faller sönder i vatn, samt kännes då helt fin och smidig.

4) En blågrå lera, som hyser grön vitriol af vitrad kis.

5) En ljusare grå förändring, som ej röjer någon vitriol.

6) En hvit eller gulagtig med råstfläckar. Allesamman hårdna starkt i eld, samt stå tämmeligen länge emot smältning. Den sista kännes mera korrt och sandig, då den upblötes, än de föregående.

De vid Laugarnäs samlade stenarter äro något annorlunda beskaffade. Vatnet sprutar ock här ej uti skål, utan genom flere små hol i botten.

7) En hvitaktig och oredigt bladig skårpa, som ofta är på ytan uphöjd i små coniska trubbiga spitsar. Denna visar i syror en hastig fräsning, som strax försvinner, utan at den vidare angripes. För blåsrör löses den trögt och utan rörelse i borax, men i soda-salt med häftig fräsning. Ämnet är således kisel, externe smittad med litet kalk, och befonnes hafva anlagt sig på den följande.

8) En fast, oredigt skifrig och sprucken skårpa, mörk til färgen, men flerestädes med ljusblå fläckar anlupen. Blir helt slät då den skäres, nästan som stenmärg, men faller ej sönder eller mjuknar i vatten. I syror visar den en hastigt försvinnande fräsning. För blåsrör hårdnar den något; smälter knapt på finaste spetsar, angripes med någon rörelse både i borax, sal microcosmicus och soda-salt, men löses ej fullt i någotdera.

9) Det ämne, som blifvit tagit på botten i bäcken, hvilken afleder det upsprutade vatnet, är brunt, svampigt, hopsatt at tämmeligen hårda skifvor och trådar, öfverdragne med glitrande fina druser, som på få ställen är rena, men mista snart i saltsyra så väl som i eld sin brunska, och blifva helt klara.

De små crystallerne utvälla ganska mycket för blåsrör, nästan som borax, smälta på ytan med bubling, lösas trögt i borax, men angripas med fräsning i soda-salt. Af samma förhollande äro de fastare skifvorne, men utsvälla ej så mycket, som druserne. Anförde egenskaper visa tydeligen, at denna skårpsten består af zeolith.

10) Från Reykum har M. H. lämnat mig Kalkspat i bollar utan på rundade, liksom de varit af vatten kastade och vältrade emot hårda ämnen. Små grågröna körtlar finns deruti, som smälta för blåsrör til svart slagg; fräsa något i soda-salt, men lösas ej fullt; angripas äfven med någon rörelse af sal microcosmicus.

11) En lös, pipig, hvitgrå skårpsten, eller incrustation, som visar öpningar och aftryck efter blad, stjelkar, m.m. Den är til sin natur kisel artad, som N:o 1, tyckes dock tillika hålla litet främmande ämne, ty han löses något långsammare i soda-salt.

Språnget, som här utkommer mycket sluttande emot horizonten, skal efter M. H. berättelse, på den öfverliggande hällen anlägga genom heta immen en svafvellik smörja, men deraf har icke något prof funnits uti den mig tildelta samlingen.

Af alt hvad nu anfört är, befinnas Islands heta vatten föra helt andra ämnen, än på dylika ställen vanligen pläga förefalla, nemligen förnämligast kisel (No 1, 2, 7 och 11). Kalk visar sig aldeles intet vid Geyser, men vid Laugarnäs finnes deraf ringa spår, dels som utvärdes smitta, (N:o 7), dels som beståndsdel uti zeolith (N:o 9), hvarom mera längre fram. Vid Reykum upkastas förmodeligen af språnget de der fundne kalkbollar, hvilka under vägen blifvit på ytan genom motgnidning förnötte.

Om eldsprutningarne.

De faseliga förödelser, som underjordisk eld på många ställen af jordytan åstadkommer, har jag på annat ställe tämeligen utförligt afhandlat, både i anseende til sina orsaker och verkningar (222); det behöfves således icke här mera anföras, än hvad som egenteligen kan lämpas til Island och tjäna til uplysning af de der tid efter annan timade förstöringar.

Om Island helt och hållit bör räknas för eldens foster är en sak, som förmodeligen ännu i flere år torde blifva oafgjord. Det är sant, at enligt M. H. derom samlade underrättelser har elden der på mångfaldiga ställen rasat: at hela landet tyckes vara öfverdragit med mräken efter brand och förstöring: ja onekeliga facta visa äfven, at nya öar flerestädes upkommit genom Vulcaner, o.s.v. Alt detta bevisar dock ingenting mer med full visshet, än at elden på Island varit både ymning och förfärlig.

Til frågomålets afgörande behöfves; at en naturkunnig finge öfverse Island helt och hållit. Om då någorstädes träffades granit eller andre uråldriga bergarter i fast klyft; och ej allena i lösa stycken, hvilka kunna vara långt ifrån ditförde, ginge jag aldeles ifrån M. H. mening, men til dess slik uptäckt sker tyckes mig ingen slutsats härutinnan kunna bringas längre än at blifva mer eller mindre trolig.

Hvad jag med mera säkerhet kan påstå är, at i anledning af M. H. der gjorda samling bekräftas hvad jag tilförne af andra data slutat, nemligen at vid alla Vulkaner träffas svafvelkis, hvars förstöring väcker hetta och tändning, samt med bergfetma genombiten skifer, som til eldens underhåll är tjänlig (223).

12) Den skifer M. H. hemfördt från Island faller i tunna lameller, hvilka visa allehanda aftryck, i synnerhet af blad, är til färgen svart, och förhåller sig aldeles, som vanlig alun-skifer.

13) De två stora stycken af surturbrand, som blifvit hembragte, äga tydeligaste märken af vegetabilisk sammansättning, och kan nästan med full visshet försäkras, at det större varit gran: på yttre sidan synes bark och qvistar, men på den inre alla saf-ringar. Det mindre är et stycke bark utan tråd. Bägge äro svarte, helt sköre, fatta lätt eld och brinna med låga. 100 delar gifva, då lågan slocknat, 42 kol, hvilket efter calcinering endast lämnar 2 delar gulbrun jord, som drages af magneten, löses til en del i syror, angripes med någon fräsning i borax och sal microcosmucus, fräter äfven med soda-salt i början, men löses ej märkligen.

M.H. gissning om surturbrandens tilkomst synes icke vara otrolig. Jag har dock med förundran längesedan anmärkt, at fiskar, orthoceratiter, lituiter, träd, m.m. som träffas i skifer, äro hoptryckte til platt form, då de likväl i kalk bibehålla all sin rundhet, utan at på något sätt vara klämde.

Samma omständighet inträffar äfven på de två beskrifna stycken, i synnerhet på det större, som ej är mer än 1 ½ tum tjockt, men 19 tum långt och 13 bredt. Man ser här på barksidan intet teken til rundning utan är alt platt. At klämma en stock til en platt skifva fordras en ofantelig styrka, och jag kan icke föreställa mig huru den mägtigaste bädd, som nödvändigt varit mjuk, då den lagts deröfver, kunnat åstadkomma slik verkan. Orsaken härtil är ännu en gåta och torde länge nog blifva det, imedlertid finnes härutinnan något, som tyckes utmärka, at all bitumincus skifer på lika sätt blifvit danad. At bergfetma varit tilstädes, som genomträngt ej allenast sjelfva ämnet, utan äfven alt hvad deruti blifvit inbäddadt, är ganska tydligt, ty sådan kan ännu genom destillation bringas derutur, men hvarifrån den kommit? Huru den kunnat absorberas af lera, i så fall den då varit under vatten, som likväl af de oräkneliga hafskräk, hvilka deruti finnas begrafne, synes vara onekeligt? Huru änteligen de inbäddade ämnen blifvit horizontelt ned tryckte? Alla dess upgifter kan jag icke nu på något troligt sätt förklara, mycket mindre med visshet afgöra.

14) Lava, ganska grof, tung, hård, full af blåsor, nästan svart och späckad med hvita qvarts lika gryn, som tyckas somligstädes visa någon liknelse til fyrkantighet.

Det svarta drages ej af magneten, men om et stycke hålles emot en compass rubbas nålen tydeligt. Den gifver i digelprov 9 til 10 procent järn; uplöses ej af soda-salt, trögt af borax, och knapt märkeligen af sal microcosmicus. Den hyser mycken lera uti sin sammansättning, som genom alla sura menstrua kan utdragas. Det är bekant, at denna jord genom hetta och torkning kan bringas til den hårdhet at elda emot stål, hvilket kommer deraf at partiklarnes volum drages ihop ända til at blifva hälften mindre, om hon nemligen är fri från all främmande tilblanning. Genom en sådan materiens hoppackning vinnes den täthet och hårdhet, som nämd är, och dessutom blir ytan emot massan så förminskad, at icke vatten vidare kan intränga och bringa den til blöthet.

Det är i Chemiens utöfning dageligen tilfälle at öfvertyga sig, huru en materia, som med liten yta icke på något sätt uti flytande menstrua förändrats, dock genom särskilta pulverisations grader, gifver i mån derefter tag sig, ja den, som genom finaste mecanisk delning icke står at tvinga, kan ofta genom chemisk, d.ä. förutgången, uplösning i annat menstruum, ärhålla dertil nödig vidd. Attraction utöfvas här i mån efter ytans storlek, ty ju större den är, dess större blir contactus. I följe härutaf kan jag icke tro, at en genom eld eller långvarig uttorkning förstenad lera undergådt någon väsentelig förändring, dess partiklar hafva allenast så dragit sig ihop, at de vunnit kisels hårdhet och icke släppa någon märkelig mängd vatten uti sig. Men så snart någon syra, lika mycket af hvad slag, uplöst den samma, och dymedelst fört partiklarne utur sin förra hopträngning, til en nödig finhet och liksom utvidgning, blir den lika upblötelig, som förut, och det utan at syran annorlunda dertil bidrager, än som sagt är, ty det lyckas med alla lika väl.

Jag ägerifrån Solfatera en tydelig sviet, hvaraf ögonskenligen kan märkas, huru svafvelsyra, som trängt igenom den svarta lavan, efter hand dels affört phlogiston och gjordt den hvit, (til hvilket ändamål äfven andre ämnen, i synnerhet silke, plägar för svafvelrök utsättas), dels genom uplösning antingen bringat den til fullkomlig alun, eller åtminstone til den beskafenhet, som lös lera plägar visa. Men alt det samma har jag äfven genom skedvatten och andra syror kunnat uträtta, på ännu oförändrad lava.

De hvita, mer eller mindre klara gryn och strålar, hvarmed lavan är späckad, äro ingalunda af qvarts-ämne, ty de angripas ej i soda-salt, men lösas i borax, äfven i sal microcosmicus, dock trögare. Detta förhållande liknar aldeles det, som diamant, rubin, saphir och hyacith visa. Crystolith, granat, turmalin och skörl lösa ej heller af soda-salt, men angripas likväl något, ty de fördelas i fint pulfver, samt de två sistnämnde med någon fräsning. Således torde väl hända, at de Vesuviska gemmæ, som i Neapel försäljas, ibland äga mer slägtskap med ädla stenar än man tror.

15:o Finare lava, inuti ganska pipig och utbränd, hvadan den äfven är märkeligen lättare, än den föregående. Jag har ej heller deruti funnit några qvarts-lika gryn, såsom uti N:o 14.

16:o Så kallad Islands agat, svart eller mörk; i tunna kanter något genomskinlig; rifver glas och eldar emot stål. Kan näpligen allena bringas i smältning, utan hvitnar och småsprakar. Uplöses knapt med saö microcosmicus i eld; med borax går det något bätre, dock äfven trögt, men med soda-salt löses föga, ehuru liten fräsning visar sig i första ögnableket, och ilagda massan fördelas sedermera til pulver.

Härutaf kan slutas, at Islands agaten genom förfärlig eld upkommit af förut beskrifna lava N:o 14. Crystaller af detta glas hafva icke funnits i samlingen. Den, som kommer öfver sådane, försökte om de aldeles äro med nu beskrifna materia enlige til sin beskaffenhet, och om icke til äfventyrs deras figur upkommit genom sprickning

17) Pimpstenar, i synnerhet svarta och rödbruna, mer eller mindre lätta, svampiga och utbrända. Ibland träffas uti dem qvarts-chrystaller, men oftare af de qvartslika strålar och gryn, som redan äro beskrifne under N:o 14.

18) Upkastade brände stenar, grå eller bruna, som tyckas bestå af hårdnad lera, blandad med kisel. De äro späckade med qvartslika strålar och gryn, samt några få glimmer-fläckar. I eld äro de ganska strängsmälte; i soda-salt visa de i början någon fräsning, men som snart uphörer, och det qvartslika upväcker aldeles ingen rörelse. Härutaf kan slutas, at lavan N:o 14 hufvidsakeligen från detta ämne härstammar.

De öfrige handstenar, som M. H. lämnat mig, hafva efter all anledning ingen nödvändig gemenskaå med eldsprutningen, ehuru en del värkeligen misstänkas derföre. Jag vill här särskilt upräkna dem.

19) Jaspis både röd och grön, som på vissa ställen visar aldeles glatt och glänsande brott, hvilken omständighet gör dem skiljaktige från vanlig Jaspis, som i brottet är matt och lerig. För öfrigt har den alla Jaspis egenskaper, eldar mot stål, smälter ej i strängaste eld, uplöses af soda.salt med fräsning; m.m. Hvad glattheten på vissa ställen angår, så kan den så mycket mindre härröra af en börjad smältning, som den i mycket ringa eld svartnar och blir dunkel: här är allenast en ny länk af naturens sammanhängande kedja, hvarigenom Jaspis förbindes med flintorne.

Svart Jaspis finnes ej bland dem mig blifvit tilstälte, utan de stycken, som deraf hafva något anseende höra til Trappslägtet och blifva i det följande beskrifne.

20) Grågrön Jaspis-lik skifer, eldar något emot stål, angripes i soda-salt med en hastig fräsning, men löses ej sedan vidare. Den hyser här och där qvartslika gryn, som lätt lösas i sal microcosmicus, men icke ringaste fräsning uti soda-salt.

21) Små så kallade tuppkams crystaller, som ej annat äro än en förändring af tungspat.

22) Calcedon-skårpa med glatta uphögningar, lik så kallad glaskopf. Den löses icke utan yttersta svårighet uti sal microcosmicus; lättare i borax, och med häftig fräsning i soda-salt, aldeles som flinta.

23) Zeoloith af två förändringar. Den ena är tät, hvit, men inuti hopsatt liksom af klot, hvika visa strålar i form af sina trådar ifrån medelpuncterne. Denna utsväller något för blåsrör, löses fullt i borax, fördelas i soda-salt med fräsning; som snart uphörer och lämnar något olöst. Den andra består af en til brott och färg carneol-lik skifva, hvaruti sitta åtskillige små klot, fylde med hvita orediga crystaller. Någre håligheter äro fylde med lös, grynig och brunröd materia. Carneol-lika materien hvitnar i eld; utväller och smälter något: det crystalliniska pöser mera i eld och har för öfrigt alla zeoliths-egenskaper: det sandiga sväller knapt, löses trögt i borax, men angripes med någon hastig fräsning i början af soda-salt.

Om det är vanligt i moraliska hänseenden, at falla från en ytterlighet uti en annan, så är ej heller naturkunnigheten derifrån undantagen. För 10 år sedan var man nästan allmänt af den tankan, at jordskårpan med sina berg vore på våta vägen danad. Någre hade väl då redan angifvit eld, såsom grundorsaken, men man lyssnade ej i allmänhet stort på den upgiften. Nu åter börjar den tanka mer och mer taga öfverhand, at underjordisk eld varit förnämsta verkmästaren. Ända til granit undgår ej misstanka at hafva varit smält. För min del tror jag, at både vatten och eld hulpits åt, dock så, at den förras välde varit långt vidsträcktare, hvaremot den sednare endast verkat på vissa trakter af jordytan.

Det är sannerligen icke lätt at förklara, huru granit, som består af klara qvartskörtlar, fast fältspat och jämnfiällig glimmer, kunnat genomgå smältning, utan at qvartsen spruckit eller blifvit dunkel, ja ej en gång fältspaten, som vid nog lindrig eld antingen smälter eller åtminstone blir mör och matt til anseende. Glimmer spärrar i eld ut sina fjäll och knorlar ofta ihop dem i en helt annan ställning, än den visar i granit.

När nu, alt detta oacktadt, granit anses för eldens foster, så är ej underligt, att zeolith haft samma öde.

Jag medgifver, at crystaller på torra vägen kunna tilkomma, och vet flere utvägar at frambringa dylika både genom smältning och sublimation, men kan dock icke intala mig, at zeolith blifvit danad med tilhjelp af eld. Den träffas väl ibland uti lösa stenar och på ställen der någon Vulcan rasat, men äfven understundom i fast klyft, som aldrig varit för dylik eld utsatt, såsom vid Gustafsberg i Jemtland.

När nu flere arter så påtageligen äro frie från all misstanka at hafva varit smälte, huru kan det tros om hela slägtet utan tydeligaste anledning. Om eld tilvärkat Isländska zeolithen, så frågas billigt, huru den kan i destillatien gifva öfver 20 procent vatten? Det samma gäller om andra, ehuru de gemenligen hysa mindre, ja den röda från Ädelfors endast 4 för 100. Detta är tydeligen crystallisations vatten, efter hvars mängd hvar art sväller mer eller mindre, då den utsättes för blåsrör, den Isländska och Ferröiska mäst, nästan som borax, samt den ifrån Ädelfors, den Upländska med flere, så litet, at det går i et ögnableck bort och gör i det samma endast en ringa volumens utvidgning, som ej märkes utan af vant öga.

Således, emedan alla zeolither hafva slikt crystallisations vatten, som hvarken behöfves eller finnes i eldens foster, så synes vara ostridigt, att de på våta vägen tilkommit. För öfrigt äro zeolither hopsatte ej af någon enkel och särskilt jord, utan af tre blandade och liksom uplöste af hvar andra, i följe hvaraf deras förening ej kan räknas för någon primitiv jord. Uti alla råder kisel, dernäst lera och minsta delen utgör kalk. Man kan genom sura menstrua uplösa de två senare och sedan skilja dem ifrån varandra, medelst alkali volatile causticum, som fäller leran, men ej kalken, hvilken efter den förras frånsilning præcipiteras med soda-salt.

På detta sätt har jag funnit den hvita förut beskrifna zeolithen hålla 48 procent kisel, 22 ren lera (alun-jord) och 12-14 kalk. När nämnde tal summeras och läggas til vatnet; fås väl något öfver 100, men öfverskottet kommer deraf, at kalken ingår i zeolitherne utan luftsyra, hvarmed han sedan under præcipitation belastas. Andra zeolither hysa aldeles samma ämnen, men i andra proportioner.

Af dem jag hittills undersökt håller den Jemtländska mäst kalk, nemligen 16 för 100, och den från Ferrö minst, eller allenast 8: Ädelfors röda hyser mästa kiseln, nemligen til 80 procent, och den Isländska minst, nemligen 48 den Ferröiska har mästa leran, nemligen vid pass 25 procent, och den från Ädelfors minst, eller allenast litet öfwer 9. När man så känner en sten-arts samansättning, är dess förhollande icke svårt att förklara.

Zeolither pösa ock svälla först i eld, hvartil orsaken redan är anförd.

De smälta sedan mer eller mindre fullkomligt: den Svappavariska kan tvingas til klart glas, hvaremot den röda från Ädelfors knapt kan bringas at visa något teckn til glaslöpning utanpå. Det är bekant, at gvarts, ren lera och kalk, ingendera allena smälter, ej eller 2 och 2 blandade, åtminstone ej i alla händelser; men alla 3 tilsamman blifva efter proportion dertil mer eller mindre benägne. Ren lera 1 del med 1 kalk och 2 ½ til 3 gvarts, gifver den lättsmältaste blanningen. Om nu härmed zeolithernes hallt jämföres, så finnas de äfven smälteliga, i mån efter som bestånds-delarnes proportion afviker eller nalkas densamma.

De angripas häftigare af soda-salt, än af borax eller sal microcosmicus, emedan kiseln i alla råder, och bästa uplösnings-medel för det ämnet på torra vägen är alkali fixum.

Änteligen hafva åtskillige arter den egenskapen at gelatinera, det är, bringa en proportionerad mängd menstruum til en half genomskinlig och stadgad massa, som liknar gelé.

Slik ystning kan i allmänhet på flere sätt åstadkommas. Ibland förlorar menstruum med tiden något af sin uplösningskraft, då äfven det solverada småningom afsöndras, men ofullkomligt, så at det hänger qvar liksom til hälften löst, och omsider efter någon afdunstning växer ihop i en seg sammanhängande massa. Så sker ofta med tenn i salt-syra eller kungs-vatten, då phlogiston för mycket minskas, och metallen derigenom får mindre sammanhang med lösnings-medlet.

Understundom sker gelatinering genom ofullkomlig præcipitation, såsom då liquor silicum blandas med viss mängd syra, så at kisel-jorden ej blir fullt afsöndrad, utan hängande i liquidum. Detta har mycken enlighet med det som en del Zeolither visa, och nu närmare skall förklaras.

Som Ädelfors röda zeoloith visar tydeligare denna verkan, än någon annan art, så skall den tjäna oss til exempel. Om den utplockas och i görligaste måtto frias från kalkspat, samt sedan 3 til 4 theskedar deraf slås i et spitglas, omtrent til hälften fylt med gement skedvatten, befinnes efter en liten stund, alt menstruum i form af rödaktigt gelé, så fast, at ingen ting utrunner, fast glaset omstjelpas. At härtil finna orsaken, har jag tagit af den klaraste gelatinan, gnidit sönder den med kokhett vatten i glas-mortel, och efter fullkomlig edulcorering lagt den på pappers-filtrum at torka, hvarunder volumen otroligen förminskades. Denna materia försöktes sedan i syror, men angreps aldeles intet: smälte ej i starkaste eld allena; sal microcosmicus råder näpligen derpå, borax löser den, dock trögt, men soda-salt fullkomligt och med stark fräsning. I följe af alt detta, består gelatinan hufvudsakeligen af en högeligen utsväld kisel, men huru har denna olösliga materia kunnat bringas in i menstruum?

Vi hafva tilförene anmärkt, at Ädelfors zeolith håller til 80 procent kisel, 9 ½ lera, och 6 ½ kalk, fri från luft-syra, hvilka ämnen äro med hvarandra intime förente. När nu pulvret släppes i syran, och får stå en stund i hvila, angripes genast leran och kalken, men desse äro innerligen förbundne med kiseln och bringa således deraf med sig en ansenlig liksom til hälften uplöst portion, uti det svampiga och upsvälda tilstånd, som ämnen vanligen äga i præcipitations momentet. Här tilgår på samma sätt, som då et gummi resinosum lägges i alcohol vini: en del gummi uptages af spiritus tillika med resinan, i kraft af bägges förbindelse, ehuru det förra allena aldeles intet uplöses. Tilslås tilräckeligt vatten eller syra, innan liquidum fådt stadga, sker ingen coagulation, utan kiseln samlas på botten uti lösa flockar, hvaraf tydeligen kan inhämtas, at menstruum bör til mängd och styrka vara inom vissa gräntsor. Tilsats af några smulor krita öka ofta benägenheten at gelatinera, dels emedan menstruum mer brytes och blir tätare, dels genom blåsor af luft-syra, som häfta vid det svampiga kisel-pulvret, och göra det lättare, hvadan Ädelfors zeolith, genom den naturligen inmängda kalkspaten tyckes i detta mål vinna något framför andra; grund-ämnenas proportion lärer dock göra det mästa.

Någre arter gelatinera först efter tjänlig calcination, hvartil orsaken troligen är, at kalken ej förut var nog intimt förenad, åtminstone ej med all kiseln. Man vet, at kalk och quarts utsatte för sådan eld, at de allenast sammanbaka, icke dess mindre sedan gelatinera. En dylik half förbindelse ingår alkali med inmängd sand, på pottaska calcineras, hvadan den klaraste uplösning sedan länge afsätter kisel pulver, i mon, som alkali har tilfälle at draga til sig luftsyra, med hvilken det häldre förenas. Härunder visar sig gärna någon gelatinering, om vatnet är med alkali mättadt och detta med kisel väl lastadt.

Lera, fluss-spat, med flere i syror trögt uplöslige ämnen, kunna ofta bringas af samma grund til gelatinering, om de förut i smältning förenas med alkali, borax eller kalk. Ensam gelatinerar aldrig kalk i syra, och så mycket mindre kan på denna väg af honom någon kisel danas, hvilket dock en del inbillat sig, men om de sjelfve ville lägga handen vid detta arbete, skulle snart sådan tanka försvinna. Der kisel icke förut finnes, kan säkerligen ingen annan syra alstra honom, än den, som vinnes utur fluss-spat.

Men nog om zeolith för denna gången, om hvilken jag haft anledning, at här tala något utförligare, emedan den ymnigt finnes på Island, och af en del misstänkes, at hafva på torra vägen blifvit danad; men jag hoppas den saken ej allenast genom analysis, utan äfven af dess värkeliga tilkomst, ännu dageligen i vatten (se n. 2.) vara afgjord.

Jag har för öfrigt i flere år vinlagt mig at utforska de primitiva jordarternes antal och lynne. Herr Cronstedt räknade 1758 nio, men om han fådt til vetenskapens båtnad längre lefva, hade han otvifvelaktigt sjelf härutinnan rättat sit första utkast. I anledning af mina försök, äro de sex följande sådane:

1:o Kalk, hvilken med vitriols-syra mättad gifver gips.

2:o Tung-jord, hvilken med vitriols-syra gifver tungspat, och i många andra mål förhåller sig helt annorlunda, än kalk.

3:o Magnesia, hvilken med vitroilsyra gifver engelskt salt. Desse tre finnas vanligen med luft-syra mättade, och fräsa derföre i andra starkare syror.

4:o Lera, hvilken med vitriol-syra gifver alun. Den vanliga är alltid blandad med kisel, men den som här menas bör vara fullkomligen ren.

5:o Kisel-jord, hvilken icke angripes af någon hittills bekant syra, utom den, som fås utur fluss-spat. På torra vägen kan den uplösas med 1/3 emot sin tyngd af alkali fixum, til klart-beständigt glas, och sker det med ganska häftig fräsning i början.

6:o Ädel-jord, hvilken ej angripes af någon bekant syra, och tydeligen skiljer sig från föregående derigenom, at den aldeles intet uplöses, mindre fräser med alkali fixum i eld. Den finnes i alla så kallade ädla stenar.

Jag har på mångfaldiga sätt budit til, at decomponera dessa i enklare ämnen, men förgäfves, och efter all anledning torde det icke bätre lyckas för andra. Om de verkeligen äro sammansatte, så äro de åtminstone i anseende til de oss hittills bekante utvägar at analyticera kroppar, enkle icke härstammande af hvarandra. Hvad som häremot invändes, i stöd af någon förut fattad mening, försvinner af sig sjelf, så snart man lägger hand vid försöken. Alla hittills bekanta jord- och stenarter, äro sammansatte af en eller flere, af de sex upräknade, hvilket annorstädes utförligen skall bevisas, så snart jag hinner omgöra några återstående försök, som ännu en gång behöfva repeteras.

Om Basalter.

Ibland alla hittills bekante berg äro de utan tvifvel mäst besynnerlige, som finnas hopsatte af kantiga pelare. För få år tilbaka kände man endast et eller annat af dylik beskaffenhet; men nu uptäckas dageligen nya: et tydeligt prof, huru upmärksamheten behöfver liksom väckas, för at icke slumra öfver äfven de besynnerligaste ämnen.

At dess pelare haft sammanhang med underjordisk elds verkningar, kan icke gärna, dragas i tvifvelsmål, emedan de träffas, der vedermälen af slika utbrott ännu kunna betracktas, ja, ofta blandade med lava, tuffa och andra eldens foster.

Orsaken til sten-pelares ordentliga skapnad, är ett problem, som ingen hittills fullkomligen kunnat utreda. Svårigheten har förefallit somliga så stor, at de aldeles misstrodt naturen at här hafva varit verkande, utan ansedt dem för människo-verk; et infall, som förråder största okunnighet om pelarebergs rätta beskaffenhet, och således ingalunda förtjänar vederläggas.

Så vida bekant är, brukar naturen tre utvägar, at i mineral-riket åstadkomma regulera figurer, nemligen crystallisation, sprickning af smält massa under afsvalning, samt fördelning af fuktig mölja under torkning.

Den första är den vanligaste, men har efter all anledning icke varit i närvarande händelse verkande. Crystaller finnas sällan eller aldrig til någon mängd parallela med hvarandra, utan antingen divergerande, eller som vanligare är, til allehanda lutning stälde emot hvarandra.

Dessutom är gemenligen något afstånd dem imellan, om de äro regulere och sakens natur fordrar det, om partiklare skola ega frihet, at lyda den kraft, som styrer deras symmetriska anläggning.

Häremot äro basalter, ofta af 30 til 40 fots högd, stälde til ansenlig mängd parallelt, och så tätt intil hvarandra, at knapt et knifsblad kan föras ned imellan dem. För öfrigt är hvar pelare, på de flesta ställen fördelt i många små satser eller leder, hvilka synas likasom stälde på hvarandra. Det är väl icke ovanligt, at crystaller anskjuta i flere hvarf öfver hvarandra, om menstrum åtskilliga gånger blifvit märkeligen förminskadt; men då passa aldrig det öfres crystaller så på de undres, at sammanhängande prismer upkomma af samma längd, som alla hvarfens djup eller mäcktighet tilhopa, utan hvardera anlägger sina helt särskilt.

Huru kan då Jättevägen vid Antrim, Fingals grotta på Staffa, och alla andra dylika pelare-samlingar, anses såsom crystallisationer? De, som ske på torra vägen, fordra, äfven som på den våta, at partiklarne äro nog ledige, at i symmetri kunna anlägga sig, och som det ej låter sig göra midt uti en stor smält massa, så visar den ock aldrig anskjutning annorstädes, än på ytan eller i håligheter.

Härtil kommer, at då friskt brott af basalter betracktas med microscop, finnes det ingalunda jämnt och öfver alt lika, utan visa sig än gryn af flerehanda storlek, än sina strålar i åtskilliga directioner, hvilket icke öfverensstämmer med crystallers inre byggnad, hvilken jag på annat ställe sökt at blotta (224).

Hvad anfört är, tyckes mig göra den meningen mindre trolig, at basalter tilkommit på crystallisations vägen, hvilken som och må väljas, antingen den våta eller torra. Det bör jag likväl icke förtiga, at spater visa en art anskjutning, som vid första åsyn nog liknar en basaltsamling, men vid närmare efterfinnande finnes stor skiljaktighet. Spaten har lika skapnad öfver alt, men basalterne äro föränderlige både til Storlek och sidors antal: den förra söngerslagen visar idel mindre sneda tärningar, men basalten delar sig ej likformigt, och så vidare.

En annan utväg finnes naturen betjäna sig af til kantiga mer eller mindre ordentliga skapnaders beredning, nemligen smälta massors sprickning under hastig afsvalning. Låt oss antaga en ansenlig bädd, som genom eld blifvit flytande, och på et planum utbredd, så är ju klart, at ytan först förlorar sin smält-hetta, och derigenom vinner stadga; men en härtil nödig kyla uträttar äfven, at yttersta stelnade lagret tillika drager ihop sin volum, och måste således skilja sig ifrån den ännu flytande materien, ty den åt luften vända sidan är redan för styf at gifva efter. På detta sätt upkommer et med grund-planum parallelt lager, och af samma orsak flere efter hvarandra, alt som afkylningen fortfar på djupet.

Härutaf synes då, som jag förmodar nog tydeligen, huru bädden kan i flera lager blifva fördelt; men på lika sätt sker afsvalning från sidorne, som fökjakteligen fördelar lagren i kantiga pelare-stycken, hvilka nästan aldrig kunna blifva jämt fyrkantige, emedan största afsvalningen fortgår inåt massan, ungefärligen efter diagonalerne ifrån hörnen. Lägges härtil, at en stor massa icke öfver alt kan just vara sig aldeles lik til sammansättningen, ej eller öfver alt lika flytande, så blir icke svårt, at inse orsakerne til åtskilliga irregulariteter. I så fall bäddens djup är ganska ansenligt emot dess vidd, tilskapas prismatiska pelare utan tvärsprickor, åtminstone längst ned på öfversta ytan.

Tredje utvägen liknar aldeles den föregående i anseende til sjelfva verkan, men skiljer derutinnan, at massa är af vatten genomblöt, och at sprickningen sker af hopdragning under uttorkning. Antages en sådan bädd, utbredd på et planum, fortgår torkningen i samma ordning som afsvalningen i förra händelsen. Sådan fördelning tildrager sig egenteligen, då lera til någon betydelig mängd ingår i sammansättningen, emedan hon genom torkning mer krypmer, än någon annan jordart.

Vi böra nu tilse, hvilket af de två sistnämnde sätt, bäst passar at förklara basalters tilkomst, ty genom crystallisation hafva de väl näpligen blifvit danade.

Ehuru skälig anledning kan förete sig, at härleda dem från smält ämne, så möta dock härvid åtskilliga ganska betydliga svårigheter, som strax skola anföras. Mig synes derföre troligare, at de tilkommit af sina ämnen, då de ännu varit mjuka, eller åtminstone ej mer tilhårdnade, än at de af ångor kunnat upblötas. Om vi antage, at en sådan bädd ligger öfver det ställe, hvaräst en vulcan börjar arbeta, så är först klart, at en hop ångor updrifvas af vatten, som alltid vid sådana tilfällen äro närvarande: desse hafva, som bekant är, en ganska genomträngande kraft at upblöta, hvilken och blir deras första verkan; men, när de hunnit nog förstärkas, drifva de sega möljan för sig up i dagen, hvilken der efter hand torckar, och derunder spricker på sätt, som förut är beskrifvit.

Mina skäl äro följande: a) befinnes basalters inre gry ingalunda sammanflutit och glasigt, som det likväl lätteligen blifver genom smältning, och hvartil äfven icke behöfves mer, än mycket ringa eldgrad. Det är således svårt at förklara, huru denna materia kunnat vara så tunt flytande, at inga tecken af blåsor deruti finnas, (åtminstone har jag icke i de Skotska och Isländska, hvila blifvit noga undersökte, märkt något dylikt), och dock allestädes visa matt och ojämnt brott. Jag vet väl, at lava sällan är glasig inuti, men den stora mängd af blåsor och pipigheter inuti massan vittna öfverflödigt, at den aldrig til hvarje mindre del varit fullkomligen smält, utan allenast så långt bringad, at den kunnat trögt rinna.

b) Likna basalter så, både til gry och sammansättning finare trapp, at de i små stycken näpligen kunna åtskiljas, hvilket af följande jämnförelse under N:o 24 bäst kan inhemtas. Men trapp har efter all anledning aldrig varit smält, åtminstone ej på de ställen jag haft tilfälle at den undersöka. Nästan alla flolägrige bergen i Vestergöthland hafva öfversta hvarfet af trapp, och som bör noga märkas, liggande på svart alun-skifer. Är det nu troligt, at detta ämne, som flerstädes äger öfver 100 alnars mäktighet, kunnat vara fullkomligen smält, utan at underliggande skifer, icke en gång der de röra hvarandra, förlorat något af sin svärta, hvilken han annars lätt släpper i en ringa eldbrasa? Vi hafve dessutom än finare trapp, hvilken gemenligen träffas i gångar, ofta uti uråldriga berg, som icke visa ringaste spår af underjordisk eld.

Basaltberg tyckas vara af ganska hög ålder, åtminstone vet man den icke, så vida mig bekant är, för något enda. Men de då äro så gamle, at trapp-ämnet vid deras daning icke ännu hunnit fullkomligen tilhårdna? Annars träffas ofta än i dag på stort djup lerhaltiga ämnen så lösa, at de kunna trofvas med naglen, men blifva sedan i luften rätt härda.

Staffa har elden otvifvelaktigt mer än en gång utbrutit, hvarom pelarnes rubning och läge tilräckeligen intygar. M. H. har och derpå hembragt et tydligt bevis, nemligen et stycke af en basalt, som på ytre sidan är helt gropig och liksom förbränd. En tilhårdnad materia, som utsättes för otilräckelig eld, at smälta hela stycket, kan dock i ytab fläcktals utsegras, der ämnet är mäst benäget at flyta. Uti en stor mässa är sällan blanningen så lika öfver alt, at ju vissa ställen kunna vara mer lättsmälte, än andre.

Bugtige pelare kunna äfven så väl tilkomma genom torkning, som genom afsvalning efter smältning; dertil fordras allenast at ytan är bugtig, ty lagren blifver med en parallelse.

M. H. finner af det föregående, at jag håller före basalter hafva tilkommit med tilhjelp af underjordisk eld, men icke ännu vara aldeles afgjordt, om de spruckit efter smältning eller genom torkning, hvilket senare dock synes mig troligare, i anseende til de anförde skälen. Efter all stränghet bevisa inneslutne ämnen, fast de och vore vulcaniske, icke med full visshet någon föregången smältning, ty en genom vatten upblött mölja, kan dertil vara äfven så skicklig, som den, hvilken genom eld blifvit flytande. Det är likväl långt ifrån mig at vilja längre försvara min mening, än den stämmer öfverens med påliteliga rön och försök. Sanningen blottas förr eller senare, och jag vet ej om svårare fläck kan träffa en natur-kunnigs heder, än at med berådt mod göra henne motstånd.

Nu återstår, at närmare beskrifva de Basalter och trapp-arter, som M. H. lämnat mig ifrån Staffa och Island.

24) Basalt från Staffa. Det mig förärada stycket är en hel sats, sexkantigt, prismatiskt, hvaraf 3 sidor äro nästan likstora och sammanhängande, 2 äro större, och skilde från hvarandra genom den sjette, som är af alla minst: åfvanpå är det något concavt och inunder convext.

Jag vill här, vid hvar omständighet, med annat styl, tillika anföra finare trappens förhållande i Västgötha bärgen.

Trappen faller mäst i fyrsidiga, gemenligen irregulera tärningar, hvaraf han förmodeligen fådt namn, såsom liknande trapp-sten. Den träffas likväl, men sällan, under tresidig prismatisk form; och äfven i skapnad af ofantliga pelare. Sådane äro de så kallade Träle-stenar, gent emot hemmanet Bragnum, vid foten af Hunneberg, hvilka skilt sig ifrån öfriga bädden, och 1759, då jag sist såg dem, gjorde ungefärligen 8 graders vinkel med lodlinien.

Friskt brott är svartgrått, små fjälligt, gnistrande, och visar för beväpnadt öga strödda hvita partiklar.

Den finare trappen visar aldeles lika rott, endast något ljusare, som kommer af hera hvita partiklar.

Ytan vitrar til en grågul lösare skorpa som chatterar sig in uti fastare massan

Finare trappen vitrar på samma sätt.

Eldar nepligen emot stål: man kan väl få någon gnista, men ganska trögt.

Trapp förhåller sig äfven så. Gravitas specifica år 3,000.

Trappens omtrent 2,990. Genom slipning och polering blir den tämeligen vacker. Finare Trappen likaledes.

Gifver ask-grått pulver. Trappen gifver litet ljusare.

Smälter lätt til svart glasig slagg. Trappen likaledes.

Uti soda-salt angripes basalt med fräsning, men som hastigt försvinner, och ehuru någon fördelning sker, blir dock det mästa ouplöst. Borax löser fullt, utan fräsning, och får klara glaset järnfärg. Sal microcosmicus löser ganska trögt, och blir gärna under afsvalningen opact, hvitgrått.

Trappen förhåller sig i nämnde salter aldeles lika.

100 delar basalt i finaste pulver, digererade flere gånger med ny aqua regis, samt sluteligen väl tvättade och torkade, lämnar 68 olösta. Detta residuum fräser litet först det går in i soda-salt, men löses föga: borax löser det lätt; och sal Microcosmicus ganska trögt. Häruti tyckes således vara en blandning af kisel och ädla stenars jord.

Solution præcipiterad med blodlut gifver så mycket berliner-blått, som svarar emot 26 procent järn, ehuru basalten i vanligt digel-prof ej gifver öfver 10. Härutaf finnes, at blodlut lämnar den aldranogaste utväg at probera järnmalm, hvarom mera på annat ställe.

Om sluteligen solution, sedan järnet vederbörligen blifvit afskilt genom blodlut, som vederbörligen blifvit med fyra måttad, fälles med alkali volatile causticum, fås ren lera.

Ibland visar sig efter föregående fällning litet kalk, om uplösning af soda-salt tilkommer, men understundom kan icke en gång me socker-syra, som är det säkraste hittills bekanta medel at röja honom, finnas något spår derefter. Kalk synes således vara tilfällig. Det är dock visst, at fogorne imellan pelarne ibland finnas fylde med kalkspat. Trapp visar aldeles samma förhållande och så aldeles samma hallt, at försökens utslag stämma öfverens gemenligen inom ½ a 1 procent. Märkeligaste skilnaden består deruti, at litet kalk här tydeligare visar sig, ja så, at en ringa fräsning vanligen märkes, då syra slås på pulvret.

25) Basalt från Hvitarå, straxt vid SkallholtIsland. Det stycket jag fådt är för litet at visa skapnaden, något af en utsida kan allenast urskiljas. Friskt bro’s liknar Staffa basalt, men här märkes något som ej tydeligen, åtminstone sällan, råkat hos den förra. Man finner nemligen små klot-runda hålor, ej större än knapnålshufvuden, spridda, här och där, men ganska glest, och äfven några på utsidan. De äro alla fylde med pulver, hvitt grönagtigt eller brunt.

Men desse varit några lättsmälte particlar, som flutit, fast än hela massan ej haft nog hetta för att smälta? Men hvarföre äro de då fylde med pulver? Midt inuti en så tät massa synes icke någon förvitring äga rum.

Sjelfva basalt-ämnet fräser i början något i soda-salt, samt fördelas, utan at märkeligen lösas. Uti borax går uplösning för sig, och äfven i sal microcosmicus men trögare. Genom vanligt digelprof ärhölles 10 procent järn (225). Pulvret, som fyller hålorne förhåller sig aldeles på samma sätt, tyckes dock enfamt vara litet lättsmältare, än det omgifvande fasta ämnet.

26) Laugarnäs basalt liknar fullkomligen en grof trapp, men har flere hvita partiklar, och ibland körtlar, stora som körsbärs-kärnor. Det mörkgrå och hvita förhåller sig för aldeles lika; smälta per se; fräsa hastigt i början med sodasalt, men utan at fullt lösas, och så vidare, just som de föregående.

27) Svart, tåt och glänsande trapp, ibland utdragen, inuti trådig och liknande träds inre fibreusa sammansätning. Flere stycken äro på en eller annan sida fastvuxne vid pimpstens skårpa, dock så at deras kant är helt frisk och jämn, hvaraf kan slutas, at de sjelfva icke varit smälte, utan antingen blifvit kastade uti slik utbränd lava, eller dylik runnit öfver dem. En del tyckas likväl varit mer angripne af elden.

Förhållandet i eld är lika som de föregåendes, både för sig allena och med salter. De visa här och där klara quartslika gryn, hvilka hvarken fräsa i soda salt eller uplösas, men i borax och sal microcosmicus lösas de felu, ehuru något långsamt.

28) En tät, mörk trapp från Vidö. Hvilken på ytan är glasig och tillika knotrig, just som han af eld där varit bringad af smälta. Härvid är dock besynnerligt, at ej sällan träffas, inuti det knotriga och glasiga, körtlar af frisk svavel-kis. Det glasiga smälter ganska lätt med någon bubling, nästan som skörl, men visar för öfrigt aldeles lika förhållande med salter, som de föregående.

M. H. lärer af detta alt för vidlöftiga bref, finna, at hufvudsakeligen leriga ämnen varit vid eldsprutningarne på Island med i spelet, men föga kisel. Så har det äfven tilgådt annorstädes, som jag hoppas snart kunna visa uti en analytisk jämnförelse imellan flere vulcaners producter. Jag vet väl, at H. Baumé påstör kisel kunna bringas derhän, at med vitriol-syra gifva alun, sedan han varit med alkali uplöst til liquor silicum, men om han omgör sina smältningar i sådane kärl, som icke hålla någon lera, får han aldeles ingen alun, med vitriolsyra, som dock åthålles om alkali vegetabile ensamt länge smältes i vanlig digel, emedan saltet löser up något af sjelfva kärlet. Ren kisel allenast är i vitriol-syra aldeles olöslig; den må hanteras huru man behagar.

Men nog för denna gången om så hiskeliga förödelser.

Hom nature minister & interpres, tantrum facit & intelligit, quantum de naturæ ordine, rev el mente observavr, rit, nec amplius scit aut potest.

Stockholm, 1777.


Fotnoter:

(1) Tryckt uti Upsala Tidningar för År 1773 N:o 3,4, 6, 7, 8.

(2) Herr Joseph Banks är född af en gammal Engelsk slägt i Lincoln shire, hvaräst han äfven här betydande ägendomar om flera 1000 punds Revenue, och där han ibland annat äger en af de finaste blyarts grufvor i England. Efter Engelska smaken, har han ej funnit mödan värdt, at för en titel eller et band gå i tjenst, då han så hederligen kunnat soutenera sig, utan at draga Kronans lön. Naturalhistorien har i dess ställe intagit honom, så at han uppoffrat all sin tid, sina beqvämligheter och sina inkomster, för at där uti göra nya upfinningar. Til den ändan gjorde han, icke ännu 20 år gammal, 1763 en resa til New foundland och Labradore, samt 1768 en resa kring verlden, som räckte snart tre år. De samlingar han ifrån dessa resor hemfört, äro ej mindre stora än prägtiga, då de med full pung af en kännare blifvit gjorde, och arbetas med ifver på deras graverande.

En annan slägt Banks är äfven i England, som härstammar ifrån en svensk Banks, son til Lars Banks och bror til den sedan adlade Adlerstedt. Denne reste til England såsom fullmägtig för några Svenske köpmän, hvilka under krigs oroligheterne genom Engelske kapare förlorat några skepp, och stadnade han sedan där qvar, samt blef bekant för den del han tog i politiske affairerne efter Hannoverske Husets anträde til regeringen, vid Pretendentens försök, dock icke såsom operateur, utan såsom en enfaldig god man, hvaraf Svenske Ministéren fann godt at sig betjena, och hvarföre han äfven 1717 kom i arrest, hvarifrån han dock snart slapp lös. Ehuru det ej kan höra hit, torde dock ursägtas, om jag anför den correspondence hvaruti han tog del.

1. A letter to Sir J. B. By birth a Swede, but Naturalized and M-br of the present P-t, concerning the late Minehead doctrine, which, was established by a certain free Parliament of Sweden, to the utter enslaving of that kingdom. London 1711, 8:vo pagg. 40. Häraf utkommo på et år 11 editioner, och har man äfven däraf en Fransysk öfversättning tryckt i Cöln 1740, 8:o Auctor var en Benson, et qvickt men Satyriskt snille, samt starkt emot Hofvet opponerad, som för handeln någon tid i Sverige varit vistande, och hvilken viser med huru vaksamma ögon Parlamentet borde anse D. Sachwerell’ds tanka om Konungamagten, och hämtar han skäl til sin sats af Konung Carl XI:s revolution, samt den derpå följande reduction.

2. Til svar på detta bref, utkom straxt: Somes remarks by way of ansuear to a late Pamphlet, entituled: A letter to Sir J. B. Lond. 1711, 8:vo. Pagg. 22.

3. A second letter to Sir J. B. By birth a Swede, bur naturalized, and e M-r of the P-t, wherein the late Minehead doctrine is farther consider’d. London 1711, 8:vo pagg.40.

4. Reason and Gospel, against matter of fact, or reflection uppon two letters, to Sir J. B. London 1711, 8:vo pagg. 22.

(3) Tryckt uti Nya Allmänna Tidningarna för år 1773, N:o 55, 59, 61.

(4) Doct. James Lind ifrån Edinburg känd genom flera afhandlingar i Philisophical transactions.

(5) Istället för denna mening, hade Herr Gjörwell låtit, genom en främmande hand, gjöra et undantag af mitt bref til Herr Professorn och Riddaren Bergman, som redan uti Upsala Tidningarne var tryckt men hvilket utdrag, på vissa ställen, såsom oriktigt, och från hufvudskriften skiljagtig, jag för ingen del, kan vidkännas.

(6) För at visa den proportion, i hvilken gårdarne dem emellan äro delte, följer et utdrag af Islands Jordabok för år 1695, som fallit mig i händer.

(7) Samlas om våhren och kallas klyningur. Det samma brukas öfver en del af Jutland och kallas där klyna.

(8) Engelske Capitain Phips, berättar i sin resa til Nordpolen 1773, det han sedt et isberg, 50 fot högt öfver vattubrynet stå på grund på 24 famnars djup.

(9) Detta är äfven en sjukdom hos fåren, men vid detta tilfälle, nödgades de nästa allment gripa til denna födkrok.

(10) Såsom besynnerligt kan anmärkas at köpmännerne fordom fört lefande björnar öfver ifrån Norrige, hvilkas kött Isländarenas gamla Kyrkolag äfven tillåtit at äta. kristin rettr, Kiöb. 1776 p. 132.

(11) Död 1775.

(12) Eg. Ol. resa, 911.

(13) Finnæi Hist.Eccl. Tom. 3 pag. 525.

(14) Ladn. Bok, företal. Item pag. 143. Skallholt, ed. it. Aræ Schedæ Cap. 2.

(15) Med säkerhet kan man ej säga hvart desse togo vägen vid Norrmännernes ditkomst, icke eller kan jag påminna mig at i någon Isländsk saga därom hafva funnit ringaste spår. Säkerligen öfvergåfvo de dock landet, och gingo förmodligen tilbaka til England och Ireland.

(16) Hornius Or. Amer. Pag. 158.

(17) Utur Bedas skrifter som dog 735, finnes uti Olof Tryggv. S. Skallb. Ed. 2 del. 10 sid. Följande på Isländska öfversatt: Tantum illa insula a Brittannia distat ut non minus qvam sex diebus illuc navigari pos sit. Nullæ illic solstitio æstivo noctes, & nulli contra per brumam dies.

(18) Landn. Pag. 2.

(19) Land. Pag. 3.

(20) Landn. Bok. It. Arngrim. Jon., Torfæus, Finnæus och andre. It. Annal. Isl. af Langebeck utgifne Tom II pag. 187.

(21) 1 mark 16 lod-g riksdaler.

(22) Aræ Schedæ, Skallh. Ed. p. 5.

(23) Se Lagerbring Svea Rikes historia; Tom. I. p. 9.

(24) Denna syssla innehades, under vår varelse i landet, at Herr Justitiæ Rådet Thodal, som förut varit Dansk fullmägtig vid gräntse Commissionen emellan Sverige och Norrige. Han är en utmärkt skicklig man, och af Island ganska, i anseende til den outtrötteliga flit, hvarmed han arbetar på dess uphielpande. Han har 1500 Riksdaler i lön.

(25) Denna syssla bestrides nu af Herr Olafr Stephansson, infödd Isländare, som i alla afseenden hedrar sin fosterbygd; han har 400 riksdaler i lön. Bägge desse Herrar öfverhopade oss med höfligheter, och voro lefande bevis, at gästfriheten, ännu uti Island, är uti sin gamla helgd.

(26) Nuvarande Landtfogden Skule Magnusen mycket förtjent af Island, har 400 riksdaler i lön.

26 †) Af syssel, härad eller fögderie, hvilket ord ännu i Wermeland och Norrige har samma betydelse. De äro af mera betydenhet än Häradsfogdar, ty de äro så wäl för upbörden, somt rättvisans handhafvande ansvarige.

(27) Samma tid, och på samma ställe, hålles Consistorium eller Presta stefna, hvaräst Stifts Amtman och Biskopen föra ordet, och Präster äro bisittare.

(28) En Isländsk Annal, anförd i 2 Tom. af Langebecks Script. Utsätter detta til 1272.

(29) Finn. Hist. Eccl. I. 35.

(30) Ol. Tr. saga part. 2. Pag 41.

(31) Kristnis saga Kiöb. Upl. Pag . 51. Seq.

(32) Tryckt i Kiöbenh. 1776. 8:o.

(33) Se Fin. Hist. Eccles 2. 588.

(34) Biskop Finnsen anför väl i sin Hist. Eccl. Tom. I p. 298. Not. B. At Biskop Thorlach såsom et helgon äfven blifvit dyrkad i Sverige, men därtil finnes intet spår i våra gamla calendarier. Den 10 Jan. var helgad Paulo Eremitæ, och den 13 Aug. Hippolitho och Lochs Martii.

(35) Fin. Hist. Eccl. Isl. I. 287 seq. It. Eff. Ol Resa pag. 1033.

(36) Kallas i Isländske sagor och Annaler Aussur.

(37) Isländske annalerne kalla honom Jon Geirreksson.

(38) Hvad som om honom uti Ryhzelii Episcoposcopia anföres, och från Peringshölds Monumenta Uplandica Tom. 2, p. 155, blifvit til och med tryckfel afcopierat, kan efter detta rättas. Fin. Hist. Eccl. Isl. Tom. 2 p. 471.

(39) Äfven som ännu i England hästar som vunnit vid kappridningar, tuppar som ärhållit seger i flere tuppfägtningar, och karlar som öfverträffa andra i boxning, stickas i koppar, berömmas öfver all höfva, och sysselsätta deras versmakare.

(40) Gunl. Ormst. s. pag. 95.

(40) Gunl. Ormst. s. p. 25. not.

(41) Ol. Tryggv. S. Skallh. Ed. part. 2 pag. 223.

(42) Dito p. 225. it. Heims kringla pag. 104-110. it., Lagerbrings Sv. Hist. Tom. I. p. 424.

(43) Gunl. Ormst. s. pag. 52.

(44) Hans Finnssen i sina bref om agerdyrkningens muelighed i Island, Kiöbenh. 1772 8:o beviser detta af et document ifrån Snorre Storlesons tid p. 64. It. Landn. b. C. 21.

(45) Jag påminner mig aldrig i Island, hafva sedt någon puckelryggig eller annars ofärdig.

(46) Undantag får dock här gjöras, ty Onundfiordens bebyggare, och några få slägter nordan på landet, bruka det ännu; och är där, i Fnioskadal, en Benedikt namnkunnig för sit långa skegg. Vid Sneefællds Jokul hände på 40-talet, at af tvenne bröder som ärfde en far, den ena vid namn Helge, afstod til sin bror fyra riksdaler, för den rättigheten, at ensam få bruka skägg, hvilken rättighet i slägten tilförene tilhört dess afledne fader.

(47) Til at förekomma lurendrägerier är förbudit för främmande skepp, at gå in uti Isländske hamnar, äfven som för Isländare, at lotsa in dem. Vid vår ditkomst, måste vi tvinga en karl om bord på skeppet, för at lotsa oss in, och ehuru han med välfägnad och skänker tilfredstältes, lade han dock skeppet på et mindre säkert ställe, til dess Stifts Amtman gaf tilstånd, at föra det i en god hamn. Vid tilfrågan hvarföre vår lots ej straxt bragt oss dit, svarades at han förr låtit hugga sig i stycker, än han velat bryta Konungens bud emot. Nordan på landet skola de vara mera styfsinte, och ej så aldeles laglydige.

(48) En Isländare far aldrig öfver någon elf eller annat farligt ställe, utan at förut taga af sig hatten, och utbedja sig Guds beskydd, samt vid öfverkomsten därföre tacka.

(49) Det tyckes nästan som försynen inplantat denna kärlek til torfan hvar man blifvit född, för at derigenom hindra, det icke de orter må öfvergifvas, hvar naturen varit mindre frikostig än på andra ställen. Visst tror jag åtminstone vara, at kärleken til födelse orten, tiltager i samma mohn, som stället är mindre gynnat af naturen än andra. En Fransos vet sällan eller aldrig af hemsjuka, som nästan alla Svenskar få vidkännas. Skåningen äter lika gärna sin välling på andra ställen, men en Elfvedals och Särna bo tycker barkbröd smaka bättre i sin hemort, än god föda ner åt orten. Schveitzaren vill merendels då i sit land, och hände en gång under sista kriget, at då en Schveitzare undre franska Arméen, söng för sine lansmän en viss visa, som de från barndomen hördt i sin hembygd, fingo en stor del hemsjukan; hvarföre ock Commenderade Generalen vid hårdt straff lät påbjuda, at aldrig mer i lägret sjunga den samma visan.

Detta torde förefalla dem otroligt, som ej vilja veta af någon lycksalighet utan öfverflöd och vällust, men jag kommer härvid ihog huru vackert Seneca säger: Ullysses ad Ithacæ suæ saxa sic properat, qvemadmodum Agamemnon ad Myecænarum nobiles muros nemo enom patriam amat qvia magna, sed qvia sua.

(50) Jag såg i landet tvänne spel-Instrumenter, Laang spil, med sex messings strängar, och Fidla, med två tagelsträngar, som bägge speltes med stråke. Et annat Instrument Symphon, hörde jag äfven talas om, men såg det ej.

(51) Arnas Magnæi bref til Widalin, som i handskrift benägit af Herr Thorotti blifvit meddelt.

(52) Se Eg. Ol. p. 326.

(53) Liehen Island.

(54) Polygonum bistort.

(55) 1. Arundo arenaria, 2 arundo foliorum lateribus convolutis.

(56) Följande utdrag af dem är gjordt utur Egg. Ol. resa.
Rumex acetosa, Isl. Sura
Rumex digynus, Olafs Sura.
Taraxacum, Átti-fifill.
Patientia, Heimis-niole.
Carex Lin. Pinguicula, Lifia-gras. brukas för löpe.
Trisolium pratense flore albo.
Potentilla argentea, Mura.
Plantago maritima, Lin. Foliis linearibus, Kattar-tunga.
Angeliva archangelica, Huónn; Ætte-buónn.
Lichen Islandicus, Fialla-graus.
Lichen Lichenoides, Klouungur.
Lichen Coraloides, Kræda.
Lichen Niveus. Mariu-gras.
Lichen Leprosus, Geitna-skof.
Arundo Arenaria, Melur.
Arundo foliorum lateribus convolutis.
Cochlearis, Skarfa-kaal.
Plantago angustifolia, Selgrese.
Epilobium tetragonum, Pupura-blomstur.
Polygonum bistort. Kornsura.
Sisymbrium Lin. Kattar-balsam.

(57) Ventrosa crassa, Kuskel, skelkuskel.
Domiporta, Kudungar, kufungur, kongur.
Mytulus, Kräklingur.
Mytulus Major, Ada.

(58) Agaricus caulescens, pileo albo, Ætte-svepr.
Agaricus supra plano, Ætte-svepr.
Agaricus Subconvexo, Reyde-kula.
Agaricus en obekant art, Bleikula.

(59) Samling af äldre och nyare rön i Landthushållningen. 2 Cap. pag. 804. it. Vetensk. Academ. Handl. För 1744. Pag. 170.

(60) Blanda kallas äfven i Vermelands Elfdaln deras vanliga drick, mjölk utblandad med vatn.

(61) Dryas octopetala.

(62) Veronica officinalis.

(63) Spiræa ulmaria.

(64) Jag såg i Island där tilvärkat filigrams arbete i silfver rätt vackert; och ej illa stuckne signeten.

(65) Epilobium.

(66) En Isländsk gammal aln var mindre än de nu bruklige.

(67) Kallas i bualagen Laugfædi.

(68) Efter de underrättelser Are Frode lämnar oss, räknade fordom Isländarne, på et år fyra dagar på det fjerde hundrade, eller 364 dagar, ty efter Isländarnes räkning, som gjöra åtskilnad på stort hundrad och smatt hundrad, utmärker 120 det förra och 100 det sednare. Men som denne räkning ej länge kunde bära sig, gaf Thorsten Svartr det rådet, at de hvart sjunde år, om sommaren, skulle lägga til en hel vecka eller 7 dagar. Förslaget bifölls, men Lagman Torkel Måne med andra, som hade mera insigt, kommo öfverens, at året skulle bestå af 365 dagar och hvart fjerde år som var laupår af 366.

(69) En skämdigs eller skämde månaden, som Dalin I. 229 tror, utan en månad som har skamfullt korta dagar.

(70) Härvid betjena de sig mycket af Biskop Jon. Arnesens Dactylismus ecclesiasticus eller fingra rym, Kiöbenh. 8. 1738.

(71) Någre gå dock til 80 år och däröfver, och kände jag ibland dem i Island, Herr Bjarne Helgesen, Pastor i Skard, en värdig och lycklig ålder.

(72) Egg. Ol. Resa.

(73) Bjarne Halldorson anför i sine handskrefne annaler, en bonde Gudmund Jonson på Hualnæs, nordan i Island, hvars hustru, i 21 barnsängar, framfödt 24 barn.

(74) Den omtalas först i Isländske sagorna 1289, på norske flottan, då Konung Eric förde krig med Konungen af Dannemark.

(75) Lambricius terrestris.

(76) Man har om denna plågans hitkomst flere visor i landet, hvaräst Reikiaviks fabrique, kallas för fransos fabriquen, i anseende til den misstanka man hade på en klädes fabriqueur, at hafva hitbragt densamma.

(77) Trifolium fibrinum. Sedum minus acre, Acetosa, Cochlearia, Patientia, Sisymbrium, finnas nästan öfver allt.

(78) Utom blodrenande örter, brukas i landet: Ephrasia officinarum mot ögon sjukdomar, Ranunculus acris, såsom urindrifvande, Rhodiola, roten däraf sönderstött och blandad med smör, såsom et godt anodynum, Plantago mervia för bölder, kråkebärs vatn i Diarrhe och dysenteri.

(79) Bjarne Paulsen var 1772 Medicis här, och är dem samme, som med Egg. Olafsen gifvit en physicalisk beskrifning öfver landet.

(80) På det dock icke underrättelse må felas om de öfrige fiskar i Island, får jag utur Eggert Olafsens resa anföra följande.

Murræna unicolor, aal.
Murræna Conger, Haf-aal.
Salmo nobilis Lax.
Salmo Minor, Lax-unge.
Salmo Dorsonigro, Rödbirtingur, Vafna Silungr.
Salmo Squamis argenteis, Aur-ride.
Salmo Maculis rubris, Läkia-Silungr.
Salmo Lævis, pinnis maximis, Reydur, Bleikia.
Trutta argentea, Sio-reidur.
Trutta Salmonata & maculata, Aur-rida.
Trutta Fluviatilis, Läkia-silungr.
Trutta Longa fusca.
Trutta Ex albo testacea, Brandkod.
Raja dorso non aculeato, Skata.
Raja Aculata, Gadda-Skata.
Raja Vulgaris & major, Skata.
Raja Clavata, Tindabickia.
Gadus ore cirrato, Thorskur, Thorsk, Stockfiskur.
Gadus Minumus, Smaa-fiskur, Thyrsklingur
Gadus Ore imberbi, Upse.
Gadus Linea latertali nigra, Isa.
Gadus Major, dorso monopterygio, Langa.
Gadus Minor, Keila.
Plevronectes totus glaber, Flydra, Heilagfiskur.
Plevronectes Squamis asperis, Kole, Lura.
Plevronectes Maculis croceo rubris, Karkole.
Clupea lata quadruncialis, Kopsild.
Clupea Vollosa foetens, Lodna.
Clupea Vulgaris maxima, Sild, Hafsild.
Clupea Longa arenaria, Sandsild.
Clupea Longa tennis argentea, Traunu-Sild, Strand-Sild.
Clupea Linea laterali villosa, Lodna.
Cyclopterus, Hrognkellsen.
Cyclopterus Luptus, Steinbitr.
Blennius, Skeria-Steinbitr.
Cyprinus pelagicus, Karfe.
Anarchias minor, Hlyre, Steinbits broder.
Cottus alepidotus, Marbnutur.
Cottus Corpore octogono, Brodda-mus.
Gasterosteus aculeatus, Hornsile.
Squalus achanthius, Haafur.
Squalus Denticulus pungentibus cute, Haakall.
Squalus Glaucus, Haamer.
Squalus Fossula triangulari in dorso, Haamære.
Squalus Cauda longiore quam corpus, Haamus, Geirnyt.
Squalus Maximus, Ryner, Beinhaakall.
Squalus Pinna ani nulla, Haafur.
Dephinus minimus rostro prostacto Hnydingr.
Dephinus Maximus pina in dorso, Haa-byrningur, Hofrungur.
Dephinus Corpore coniformi —, Hundfiskur.
Balæna doro impenni, Slettbakr.
Balæna Tubere pinniformi, Hnufubakr.
Balæna Ventre plicato, Reydur.
Balæna Maxina ventre plicato, Steipe-Reidur.
Balæna Media ventre plicato, Hrafn-Reydur, Hrafna.
Balæna Minima, rostro acutissimo, Andurnesia.
Balæna Unicorn. marin, Naahualur.
Balæna et obekant slag, Rodkammur.

(81) Egg. Ol. resa pag. 541. 542.

(82) Denna oreda torde nu blifva afhulpen, sedan Konungen tagit handeln ifrån compagniet.

(83) En kapal är ungefär så mycket som 12 a 15 pund hö. Gödt kallas det som växer på gödd mark.

(84) Olyckan var at Baron Hastfer, tör hända på regeringens befalning, förde in det Spanska slaget i Island, ty det ville icke trifvas, och tror man at det äfven ditbragte får-pästen, hvaraf landet ännu har den drygaste känning.

(85) Samma berättar äfven Herr Archiater von Linné om fåren på Öland samt Abbe de Germanes om Corsica. Det förtjenar väl de naturkunnogas undersökning, huru vida climat eller föda, på flera ställen, så allmänt kan förorsaka en, på andra orter, så ovanlig sak.

(86) Det samma berättar äfven Herr Capitain Ekeberg ske med de Hitländske fåren.

(87) Jag påminner mig där hafva sedt en gumse, som gifvit til sex marker ull årligen.

(88) I anseende til Climatet, undras med skäl, at Isländske får ej mera förskaffas til Sverige. Huru litet besvär har man icke med dem, då de Spanske däremot fordra så mycken ans, och snart vanslagtasd? Herr Thorotti, en Isländare, som 3 år uppehållit sig i Upsala, och ej är mindre kunnig i Landets Oeconomie än Antiquiteter, har under händer en efterrättelse om den Isländske fåre-nöt och häste-aflen, så vida de blifva födde ute på marken.

(89) Fordom har man dock i Island haft mycket svin-kreatur, men til äfventyrs torde man funnit dem besvärlige för betet, hvadan äfven så väl Graagas som Jönsbogen förbjuder at släppa dem på betesmarker. Se Kristin retter, p. 130.

(90) På det underrättelse ej må saknas om de örter och gräs-slag som i Island växa följer den i Eg. Ol. resa införde förtekning af Herr Koenig. (Den långa listan är ej med här)

(91) At på annars ägor skjuta åderfogel på ägg, anser Isl. lagen för tjufveri.

(92) Köpmännerna få näppeligen 1/3 af de åderdun som föras ifrån Island. Studenter, Köpmans-betjenter och andra resande medtaga det mästa.

(93) E. Philadelphi Oecon. Bal. pag. 92.

(94) Följande förteckning på foglar som finnas i Island, är tagen utur Eg. Ol. resa på det icke underrättelse derom må saknas. (Listan ej med här.)

(95) Redan 1579 hade Isländarena besök af Engelske Sjö-röfvare, 1613, 1614, 1615 och 1616 af Fransoser, samt 1627 af Algeierare och Fez-Marocaner, som upbrände och förstörde hvad de icke kunde bortföra. Pontoppidan nämner äfven at Turkiske Sjöröfvare 1687 besökt Island, men det är ogrundat. Fin. Hist. Ecles. 3. 491.

(95) 1776 den 30 Maji, har detta Compagnie blifvit uphäfvit, och en ny taxa utfärdad, efter hvilken handeln nu drifves för Kronans räkning, under Stats-Rådet Erichens öfverinseende.

(97) Efter öfverenskommelse räknas 30 aln. Lika med en Riksdaler, och gjör således en slags course.

(98) Detta qväde kallas Hofudlausn, och är tryckt uti Vormii Litteratura Runica.

(99) Eckhardt de Reb Franciæ Tom. I pag. 39.

(100) Morhofii Polyhistor Tom I. Cap. 4.

(101) Gunlaug Ormst. s. p. 49-52.

(102) Läs Sturlesson Olof Tryggv. Saga och Torfæus de Vinlandia antiqva.

(103) Fin. Hist. Eccles. Tom. I: p. 98, 99.

(104) Egg. Olofs. Anför i sin resa pag 255. En sten ristad öfver Kiartan, som dog 1004, och pag. 256 en öfver Semundr, som tyckes vara ifrån 1400 seculo, bägge vid samma värk stuckne i koppar, men så unge och illa ristade, at de knapt förtjena at anmärkas. På samma ställe finnes äfven en illa, ristad runafskrift, som föregifves vara trollrunor. I vår tid skrifver man ofta illa, utan at blifva hållen för någon trollkarl.

(105) Resenius påstår väl i företalet til Gudm. Andr. Lexicon och Bussæus uti Are Frodes lefverne, at han gjordt Sæmundr Sigfusson följe på sina resor, och tre år studerat i Cöln, men denna tancka vederlägges i Fin. Hist. Eccl. I. 193.

(106) Fin. Hist. Eccel. Is. Tom. I. 216.

(107) Man har i allmänhet trodt, at Snorre Sturleson blifvit sot död, men däruti felat. Denne namnkunnige föddes 1178, och kom genom sin slughet til så mycken magt, at han visade sig vid deras ting omgifven af 800 man, och var därjämte så rik, at en förlust af 100 oxar som han gjorde, ansågs för ringa. 1218 för han til Norrige, hvaräst Konung Håkan och Jarlen Skule öfverhopade honom med ynnest, och for han efter tvenne år adlad tilbaka, med löfte at bringa landet under Norsk lydnad, hvilket dock ej värkstältes. Han var dock i landet mycket betydande, bestridde flera gångor med ej mindre beröm än myndighet lagmanssysslan i Island, men måste omsider 1236, för sin bror Sighuatr flygta öfver til Norrige, då han tog den ifrån Konung Håkan affalne Jarlen Skules parti. Några berätta at Jarlen gifvit honom Grefvelig värdighet, visst är åtminstone at han med Jarlens tilstånd, oagtadt Kon. Förbud reste tilbaka til Island, hvaräst han af sin egen måg Gissur Thorvaldsson såsom förrädare uti sit 63 år 1241 blef halshuggen.

(108) Finnæi Hist. Eccl. Isl. Tom. I. p. 216.

(109) Man har därutaf följande edition. Skallholt 1688 8:vo, Oxford 1696 och 1716 8:vo utaf Christoph Wormius, men hvilken uplaga aldrig blef fullständig då företal och noter m.m. fela. Kiöbenh. 1733 4:to med latinsk öfversättning och not. af Andreas Bussæus.

(110) Man har icke af denna bok någon rätt god uplaga, och är bland alla den bäst som under titel av Heyms kringla utaf Peringschöld 1697 Fol. voll. 2 i Stockholm med svensk och Latinsk öfversättning utkom. Utom dess har man därutaf följande öfversätningar, som äro nog ifrån originalet skiljagtige. 1. Kjöbenh. 1594 8:o, på Danska af Jon Mårtensen. 2. 1666 Rostock på Latinsk Vers af Halvard Gunnarsen. 3. Kjöbenh. 1633 4:o på Danska af Peter Clausen. 4. Wisingsborg 1670 Fol. på Svenska af Jonas Rugman. 5. 1685 på Tyska af Christopher Steinkuhl, samt 6, 1757 Kjöbenhavn 4:o.

Nu är den i Kjöbenhavn under trycket, med Isländaren Jon Olsons öfversättning och noter, och har Prints Fredric skenkt 300 riksdaler til denna uplaga, som förmodeligen är den samma, hvilken lofvas i förtalet til Kristnis Saga.

(111) Som besynnerligt kan anmärkas, at äfven såsom de lämningar vi hafva af vårt gamla språk, vida i ålder, öfvergå dem, som Fransoser och Tyskar, ja de fläste Europeiska nationer kunna upvisa, så hafva vi äfven mycket äldre Historieskrifvare. Are Frode dog 1148, hvilkens arbeten vi til stor del äge; författaren til Dictionaire de la langue Romaine, försäkrar däremot i förtalet p. 42, que Ville Hardouin est le premier historien Francois, que nous nyons, & qui finit en 1207 son histoire de la conquete de Constantinople par les Francois & les Venetiens.

Adils s, a1)
Adams Biskups s.
Adonius og Constantinus s.
Agatha helga s.
Agdalandus Kongs Thattur og Jarmund sonar hans.
Agnars s.
Akurnesinga s.
Alafleks s.
Albans Vigvaldsonar s.
Alfe Kongs s. b1).
Alexander og Lodvigs s.
Alfheimar s.
Alexandri hin stores s.
Alldarhattur.
Alexander papa s.
Amuraths s.
Ambrosii Biskups s.
Amloda s.
Amilii og Arnici s.
An boga sueigis s. c1).
Anna helga s.
Andra s.
Anundar Jarls sona s.
Antonii S. s.
Apollonii Tyrii s.
Argensis s.
Arons hjorleifsonar s.
Arna Biskups s. Thorlaksonar.
Armans s.
Artus kongs og kappa hanns s.
Asmundar huna kongs s.
Asgrims thattur.
Asmundar flagda gæso.
Asmundar sebbafostra.
Asmundr kappabana s. d1).
Augmundar Biskups Paalsonar s.
Augustini s.
Authune Islendings s.
Aulkofra s. e1).
Audunar Vestfirdings s.
Asmundar og Asvidar s.
Asmundar s. f1).
Asmundar Fornasonar s.
Asmundar og Triggva s.
Asmundar vikingsonar s.
Austfjarda Grims s.
Banbaru S. s.
Bandamanna s. g1).
Barlams einsetumans s.
Bardamanna saga
Baardar Snæsellsaas s. h1).
Baring fagras s.
Bessa skaldtorva sonar s.
Bergliotar vænu s.
Berg finns bondasonar thattur.
Bendedicts s.
Bertholds Robinsons s. i1).
Biarg-bua Thattur.
Bievus s.
Birgida s.
Bjarnor Jarnsidu s.
Bika s.
Bjarnars s. hyttdælakappa.
Blasius s.
Blomstur valla s.
Blaus og Victors s.
Blod-Egils s.
Boses s. k1).
Bolla bollasonar s.
Borg fyrdinga s.
Borgmestare eventyri vallendischte.
Bodomur og Grims s.
Bodvar Bjarkes s. l1).
Braga Olvers s.
Bretta Streinglekr.
Brettamanna s.
Broddhelga ednr Vopn firdinga s.
Braga Mavufar s.
Brendanus s.
Brandkrossa Thattur.
Bravalle bardage m1).
Catharina S. s.
Cecilia S. s.
Clarus s. Keysarasonar.
Chrysostomi s.
Chrystophoro s.
Conrads Keisara s.
Constantinus s.
Christian Friis s.
Damusta og Jonæ af Smolandum s.
Damasceni s.
Dana Konunga sagur.
Dinus dramblata s.
Dinus og Philomena s.
Dionysii Biskups s.
Dominici S. s.
Drauma Jons Thattur.
Droplaugar s. s.
Edvards kongs helga s.
Egil einhendta s. n1).
Egil Starka s.
Egil Shallagrimsonar s. o1).
Egil Hallsonar s.
Elinar einhentu og sonar hennar.
Elis s.
Emerent S. s.
Erasmi s.
Erreks s.
Eric vidförla s.
Eric Rauda s.
Erics Jonas s.
Eric og Artus s.
Ernests s.
Esopusar s.
Eyrbyggia ed. Thornesinga s.
Eyner Skaalaglams s.
Eyolfr s.
Falentins og Ursins s.
Ferakuts s.
Fertrams og Plato s.
Fareyinga s.
Floris kongs og sona hanns s.
Floris og Leo s.
Floris Kongs og Blankin s.
Floventz s.
Finboga rama s.
Filpo s.
Flijots hlidinga s.
Fortunatus s.
Fostbrædra s. ed Thorgeirs og Thormodar s.
Frithiof Frækna s. p1).
Framars s.
Froda Thattur.
Gabons s.
Geyralls Jarlss.
Geirbinni sögu thattur.
Geimundar Heljar skins s.
Gervasii S. s.
Gests Baardarsonar s. q1).
Geipla.
Geyrstada Alfs s.
Gargans höfud s.
Gallmeys s.
Gouthreks s. r1).
Giafa Refs s.
Gibbeons s.
Gissur Biskups s.
Gissur Jarls s.
Gisla Sursonar s. s1).
Giolfs Ofsa s.
Giralds s. og sona hanns.
Gotlændinga s. t1).
Godfreys s.
Gregorii papa s.
Grettla u1).
Grim Lodin kinns s. x1).
Grims Skelbana s.
Grims Fraega s.
Grishilldar s.
Groenlands s. y1).
Gullrefs s.
Gullkars s.
Gullausu thordar s.
Gullthooris s.
Guimars s.
Gudmundar dyra s.
Gudmundar rika s.
Gudmundar Biskups goda s.
Gunnar Thidranda banes s.
Gunnar kelldu gnups fivl. s.
Gunlaug Ormstungu s. og Skald Rasnis s. z1).
Gustaf Landcrons s. a2).
Haareks quensamma s.
Haavarda Isfyrdings s. b2).
Hakonar Norræna s.
Hakonar gamla s.
Hakonar herthabreiths s. c2).
Haakonar Haareksonar s.
Hakonar Jarls rika s.
Hakonar goda Adalsteins fostra d2).
Hakonar Audfjars s.
Halfdanar Brönufostra s. e2)
Halfdanar Eystensonar s. f2).
Halfdanar Suarta g2).
Haralldar huaedrabana h2).
Haureks kinbitut s.
Hanefroi og Hindrics s.
Haraldar Kesiu sona s.
Hallbjarnar halftrolls s.
Halldors snorra sonar s.
Haukdæla s.
Haralldar Suarta s.
Haralldar Grænska s.
Haralldar hildetannar s.
Haralldar Hatfagra s. h2).
Hallfrædar Vandræda Skallds s.
Halfs og Halfs recka s. i2).
Haraldar hringbana s.
Haraldar harthratha s. k2).
Hallvards s.
Haralldar Graafelds s. l2).
Hansna Thoris s.
Hedins s. m2).
Hognes s. m2).
Hervarar s. n2).
Helga Thorissonar Thattur.
Herauds s. o2).
Helga Frækna s.
Heydarviga s.
Hemings s.
Helga og Ulfsilla s.
Heydriks Kongs hanns Ættmanna s.
Healmthoris s.
Hectors s. og Kappa hanns s.
Hinrics falsara s.
Hinrics Jarls s.
Hermans og Jarlmans s.
Hjeronymi s.
Hinric kæsara s.
Hjalmters och Olvers p2).
Hjalmars Hugarstora s.
Hjalmars och Ramers s. q2).
Hliebardins s.
Höllösteinar s.
Holmverja ed. Horde Grimkills s. al Hardar s. r2).
Horgdæla s.
Holmgaungu Bessa s.
Hormodar s.
Holtamanna s.
Hriggiarstycke.
Hrings og Triggva s.
Hraunguids s.
Hrafns a Hrafns-egri s.
Hrafn Sveinbiarna sonar s.
Hrafn-kells goda s.
Hroa hin Spaka s.
Hreidars heimska s.
Hromundar Gripsonar s. s2).
Hrolfs Skugga fivls s.
Hrolfkrakes s. t2).
Hrolfs Gauthreksonar s.
Huga Skaplers s.
Hugo Capetus s. Kong i Francarike.
Hungurvaka.
Jarlmans s.
Jarmeriks s.
Illuga grydar Fostres s. u2).
Illuga tagl darbana s.
Illuga eldhus goda s.
Illuga surtsbana s.
Illuga kerlingar fivls. s.
Inguars Danska s.
Inguars vidförla s.
Inglinga s. y2).
Jokuls buasonar s. z2).
Jons s. leiksueins.
Jons s. Gudspialla manns.
Jons s. Baptista.
Jomsvikinga s.
Jons Bisk. Helga s.
Jons Bisk. Arasonar s.
Jons Svipdagssonar s.
Jotunheima s.
Johannes Einsetumans s.
Jons Kongs s.
Isaak Abota s.
Isleifs Thattur a3).
Ivents s.
Ingurthæ s.
Karlemagnusar s.
Karle hin vesala s.
Kattil hängs s. b3).
Kars og katlu s.
Kaara Kaarasonar s.
Kaara hringsonar s.
Kirialax Grikia Kongs s.
Kialnesinga ed. bua hunds s. c3).
Knytlinga s. d3).
Kormaks s.
Konrad Keysarasonar s.
Konunga s. e3).
Krembres og Augis k.k. sag.
Kroka Refs s. f3).
Krofs s. Meyri.
Krofs s. Minni.
Kristnis s. g3).
Laurentii Bisk.s.
Lais s.
Lazari og systra hans s.
Landerfar s.
Laxdæla s. h3).
Ljosvetninga s.
Landnama bok i3).
Magnus hins goda s. k3).
Magnus Kongs Erling sonar s. l3).
Mariæ s.
Martini Bisk. s.
Masinissæ s.
Maukastela s.
Maurs helga s.
Magnusar Kongs Berfætta. m3).
Magnusar Kongs Blindu og Harallds Kongs Gylla n3).
Margareta s.
Markolfs s.
Magelonu s.
Magnus lagabætirs s.
Mirmantz s.
Möttuls s.
Maabels sterku s.
Magnus Orkneija Jarls s.
Midfiardar skeggia s.
Melusinu s.
Modars s.
Nicolaasur leykara s.
Nicolaasur hins Helga s.
Nitida Frægu s.
Norna Gests s. o3).
Niardvikinga s.
Nials thorgeirsonar s. p3).
Niflunga s. q3).
Octavianus s.
Odds ofeig sonar s.
Olafs Saga helga r3).
Olkofra thattur.
Ölvers s. s3).
Orkneyinga s. t3).
Orm storolfsona s.
Olafs hartha Svenska s.
Orvar odds s. u3).
Olaf Tryggvasonar s. x3).
Osimas Munks s.
Osvalds s.
Otuels thattur.
Ormars s.
Onundar trefots s.
Onundar Frida s.
Olvesinga s.
Olafs digurbeins s.
Olgeirs danska s.
Oskupars s.
Orms Bareyaskallds s.
Olafs lidmanna Konungs s.
Olvis s.
Odds s.
Parcevalds s.
Partalopa s.
Paals Bisk. i Skalholti s.
Pantalons s.
Perufar Hertuga s.
Petrs s. postula.
Philippi s.
Pontusar s.
Postula sögur 12 st.
Rafn og Gudlaugs s.
Rafn Sveinbjarnas s.
Rafns Rutfyrdings s.
Rafns Snaga.
Ragnar Lodbroks s. y3).
Randulfs og Sona hanns s.
Reif steisonar s.
Reykdala s.
Remundar s.
Rimbeigla.
Reynallds og Rosu rimur.
Rochhelga s.
S. af Ragnarsonum Lodbrokar og theirra attum.
Rodberts thattur.
Romferla s.
Samsonar fagra s.
Sæmundar og Gudmundar orms sona s.
Sauda fells reiden.
Saulus og Nicanors s.
Samsonar fagra s. a4).
Samsonar Svarta s.
Sebastiani s. helga.
Setzeliu vænu s.
Sigurdar syrs s.
Sigurdards og Valbrands suekara s.
Sigurdar Turnara s.
Sigurdar Orms i auga s.
Sigurdar Jorsalafara s. b4).
Sigurdar Ulfsonar s.
Sigurdar Skalds s.
Sigurdar fofnisbana ed. Volsunga s.
Sigurdar hrings s.
Sigurdar Frækna s.
Sigurdar thogla s.
Sigurdar fots s.
Sigmundar Brestis sonar s.
Sio sofenda s.
Sio visu meistara s.
Sigurdar Yngua og Eysten Haralds s. c4).
Sixti Påfua s.
Stiörnu odda draumur.
Skalds helga s.
Skald odds s.
Skjöldunga s.
Snöglu halla s.
Sorla sterka s. d4).
Slisa hroa.
Spessa thattur.
Stephans Piislar votts s.
Sturlaug Starsames s. e4).
Sturlunga s.
Stirbiarnar Suia kappa s.
Stufs thattur kattasonar.
Sueins Muksonar rimur.
Sueins kongs Ulfsonar s. og Sona hanns.
Surts s.
Suerris s.
Suarfdæla ed. Vallna Liots s.
Sylvestri Påfua s.
Toms Cantara biskups s.
Trojamanna s.
Tyrus og Sidons s.
Tristrams og Isods s.
Teodils s.
Toka Takasons æsintur.
Torseinars s.
Tyrkia s.
Ulf sprakaleggs s.
Ulf uggasonar s.
Ulfar sterka s.
Upprunne Noregs kunga f4).
Upprestar.
Uræku.
Valvers thattur.
Valbrandr s.
Vatnars s.
Vatnsdæla s.
Vatnshirna s.
Valdimars s.
Vatnsfirdinga s.
Viljalms bastarda s.
Viljalm Siodz s.
Viljalms brodur Sigurthar thögla.
Vilkina s. g4).
Vincentii Påfua s.
Vikars s.
Vilmundar s. Vidutannar.
Vemundar kögurs og viga skutu s.
Viga styrs s.
Vebiarnar signa kappa s.
Virgilii s.
Vilbalds s.
Vikings s.
Viga Glums s. h4).
Vigliots s.
Vigfus Viga Glumsonar s.
Thettleifs Danska s.
Thialar Jons s.
Thiodils Riddara s.
Thorskfirdinga s.
Thorbiargar digru s.
Thordar kattars stufsonar s.
Thordar kakalas s.
Thordar Gellis s.
Thorfinns karlsefnis og Snorrat horbrands sonar s.
Thorgils skarda s.
Thorgils Höllusonar s.
Thoris ördiga Norlendings s.
Thoris Haalegs s. og Ögmundar sonar hanns.
Thorgeirs skorargeirs s.
Thorvald vidförla s.
Thorlaks Bisk. Helga s.
Thorleifs Jarlaskald s.
Thorkels Dalfara s.
Thordar hrædu s. i4).
Thiadil og hanns Kuinnas s.
Thordgeir Havards s. og Thormodur Kolbrunar skalds s.
Thorgriims Pruda og viglundar væna sonar hanns s. k5).
Thorsteins Stangarhoggs s.
Thorsteins Siduhalsonar s.
Thorsteins Sudrfara s.
Thorsteins krakunefs s.
Thorsteins Austsfirding s.
Thorsteins Uxafots s.
Thorvald Tasalda s.
Thorsteins hvita s.
Thorvard krakunefs s.
Thorsteins forvitna s.
Thorsteins thorvardsonar s.
Thorsteins thorarinsonar s.
Thorsteins baarmagns s. l4).
Thorsteins vikingsonar s. m4).
Thorsteins Dromundar sonar s.
Thorsteins Austfirska s.
Thorsteins Banar Barnes s.

a1) Björners Nordiske Kämped. 1737.
b1) Nord. Kämpedat.
c1) Nord. Kämpedat.
d1) Af Joh. Peringschöld Stockh. 1722 Fol. Med svensk och Latinsk öfversättning.
e1) Holum 1756.
f1) Jämte Eighis s. med svensk och Latinsk öfversättning samt noter af Pet. Salan Ups. 1693 4:o. Dito Ups 1697 fol. med Lat. Öfvers. och Salani noter.
g1) Holum 1756 4:to.
h1) Holum 1756 4:to.
i1) Holum 1756 8:vo.
k1) Jämte Herauds s. med Sv. uttolkning och noter utgifv. Af Verelius Ups. 1666 8:vo.
l1) Nord. Kämpedater.
m1) Utgifvit af Peringschöld, i dess Sagu-brott af nockerum fornkongum i Dana og Svia velldi, med Sv. öfversättn. Stockh. 1719 4:o.
n1) Ups. 1693 4:to jämte Asmundar saga, af Pet. Salan, med Sv. och Lat. öfvers. It. Ups. 1697 fol.
o1) På Danska tryckt i Kiöbenh. 8:vo.
p1) Nord. Kämpedater.
q1) Holum 1756 4:o.
r1) Gauthreks och Rolf saga med Sv. öfvers. och not. af Ol. Verelius, samt politiska anmärkningar af Joh. Schefferus Ups. 1664, 8:vo med appendix af några decades runstenar, och en förteckning af Werelius på de märkligaste orden
s1) Holum 1756 8:vo.
t1) Stockh. 1687 fol. af Hadorph med Sv. vers. efter Gotlands lagen.
u1) Holum 1756. En ny uplaga är under arbete med öfversättning af Gudmund Petterson.
x1) Jämte Ketil hängs och Orvar Odds sagor med Olof Gudmunds. Lat öfversättning Upsala 1697 fol.
y1) Skallholt 1688 4:to It. På Danska af Bussæus. Köp. 1732 8:vo.
z1) Köpenh. 1775 4:to med Ericsons Latinske öfversätn. Och noter. App. De expositione infantum t. De Linguæ Septentrional appellat. Danica.
a2) Öfversatt ifrån Svenskan och tryckt i Hoolum 1756 8:vo.
b2) Holum 1756.
c2) Heyms kringla.
d2) Heijms kringla.
e2) Nord. Kämpedat.
f2) Nord. Kämpedat.
g2) Heims kringla, it. På Lat. af Thorar. Erics. Köpenh. 1658.
h2) Heims kringla.
i2) Nord. Kämped.
k2) Heims kringla.
l2) Heims kringla.
m2) Ups. 1697 fol. med Ol. Gudm. Lat öfvers.
n2) Ups. 1672 fol. med Sv. öfvers. och not. af Ol. Verelius. It. Ei. Auctarium notarum in Hervarar saga Ol. Rudbeckio inscriptum 1674 fol. Härmed följer Verelii diss. de fanin.
o2) Ups. 1666 8:vo med Sv öfvers. och not af Verelius.
p2) Stockholm 1720 4:o jämte Ölvers saga med Sv. öfvers af Peringsköld.
q2) 1690 af Hallpap i Upsala, med tvänne titelblad, som gifvit anledning at tro tvänne uplagor däraf. It. Af Peringsköld in fol. med Lat. och svensk öfversättn. It. i Hickesii Th. P. 111.
r2) Holum 1756 8:vo.
s2) Nord. Kämped.
t2) Nord. Kämped. It. Torfæus på Lat. Köp. 1705 8:vo.
u2) Ups. 1695 4:to med Gudm. Ol. Svensk öfvers.
x2) Stockholm 1762 4:to med svensk öfvers. och not. af Brocman.
y2) Hejms Kringla.
z2) Holum 1756 4:to.
a3) Jämte Kristnis saga i Köp. med Lat. öfvers. 1773 8:vo.
b3) Ups. 1697 fol. med Ol. Gudmundi Lat. öfvers. under Rudbecks upsigt.
c3) Holum 1756 8:vo.
d3) Tyckt i Kiöbenhamn med Lat öfversättn. utan not. och utan titel då tryckn. vid 130 Cap. med 268 sidan uphörde.
e3) Se uplagorne deraf pag 144.
f3) Holum 1756 8:vo.
g3) Skallholt 1688 4:to It. Köp. 1773 8:vo med Lat. öfvers. jämte en afhandling de Berserkis, it. de centenario argenti.
h3) En uplaga häraf med Lat. öfvers. af Ol. Olofsen är i Island under händer.
i3) Skallholt 1688 4:to. It. med Lat. övers. af Joh. Finsen Köp 1774 4:to.
k3) Hejms Kringla.
l3) Hejms Kringla.
m3) Hejms Kringla.
n3) Hejms Kringla.
o3) Kämpedater.
p3) Af Ol. Olofs. Kiöbenh. 1772 4:to.
q3) Stockh. 1715 fol. jämte Wilkina saga med Sv. och Lat. öfvers. af Peringschöld.
r3) Hejms kringla. It. på gamla Svenska rim öfversatt och utgifven af Hadorph Stockholm 1676 8:vo. Och har Rehnhjelm däröfver författadt en sträng critique införd i Nettelblads B. S. P. III p. 324-333.
s3) Stockh 1720 4:to jämte Hjalmters saga af Peringsköld.
t3) På Lat. af Torfeus fol. Köp. 1697.
u3) Ups 1697 fol. med Olof Gudmundsens Lat. öfversättning.
x3) Skallholt 1 del. 1689 4:to 2 del. Skallholt 1690 4:to. It. Stockholm 1690 4:to på Drotn. Christinas befallning och bekostnad af Rehnhjelm med svensk och Lat. öfvers. samt noter. It. et stycke af Kon. Ol. Tryggiasons s. hvilken Oddur Munk på gammal Göthiska skrifvit af et gammalt pergament Mss. Ups. 1665 8:vo utan version med korta noter. It. Heims Kringla.
y3) Nord. Kämpad.
z3) Nord. Kämpad.
a4) Nord. Kämpad.
b4) Heims kringla.
c4) Heims kringla.
d4) Nord. Kämpad.
e4) Ups. 1694 4:to med Ol. Gudm. Sv. öfvers.
f4) Nord. Kämpad.
g4) Stockh. 1715 fol. jämte Nifl. Saga med Sv. och Lat. öfvers. af Peringschöld.
h4) Holum 1756 8:vo.
i4) Holum 1756 4:to.
k4) Holum 1756.
l4) Nord. Kämped.
m) Ups. 1680 8:vo af Rehnhjelm med Svensks öfversätn. Samt not. It. 1697 fol, af Ol. Rudbeck med Ol. Gudm. Lat. öfversätn. Och Rehnhielms not.
n) Några sagor äro väl här införde, som icke med skäl kunna kallas Isländske, såsom Hjalmars och Ramers saga hvilken i sednare tider är updigtad, Wilkina saga som är skrifven af en Norrman, Gustaf Landcrons s. med några andra som från främmande språk blifvit öfversatte; men jag har häldre velat anföra dem alla, än låta någon saknas, då en criticus ändå lätt, här sjelf kan göra skilnaden. Äfvenså torde hända, at en saga på tvänne ställen under olika namn förekommer, hvartil jag måste bekänna min okunnoghet vara prsaken, då dels tilfälle felats, dels icke varit mödan värdt at genom-ögna dem alla. För dem som i Isländske språket är okunnige, får jag äfven anföra orsaken, hvarföre alla namn som börjas på th stå til slut, at nämligen Isländske Alphabetet slutas med bokstafven þ, som svarar mot th.

(112) 1775 tryckte i Island med Lat. öfvers. i 4:o.

(113) Langebeck har i sine Scriptores rerum Danicarum Medii Ævi Köpenh. In folio 1772, 1774, låtit trycka den 9 i 3:dje och 13 i andra Vol.

(114) Tom. 3, 164, 525.

(115) Kjöbenhavn 1772-1775 4:to.

(116) Här kunna med skäl nämnas en Arngrim Jonsen, Gudbrandr Thorlaksen, Theodor Thorlakson, Jon Thorkelson Widalin, Jon Arnesen, Brynolfhr Svensson, m.fl.

(117).) Då detta språk undergådt så liten ändring, hafva åter andra fådt vidkännas så mycket större. Jag får til exempel därpå anföra, det äldste Franska så väl som Tyska document, hvilket til vår tid blifvit bevarat, och hvilket ingen olärd Fransos eller tysk lärer kunna förstå. Det är det eds-formulair, hvarmed Carl den stores söner, vid dess rikens delning sig til enoghet förbundo, samt folkets ed til dem.

Ludvigs ed.

Pro Donor amur & pro Christian poblo, & nostro commun salvament, dis di en avant, in quant Deus savir & potir me dunat si salvardi eo cest meon fradra Karlo, & in adjuha & in cadbuna cosa, si cum hom per dreit son fradra salvar, dist, ino quid il imi altre si faret & ab Ludher nul plaid nunquam prindrar qui meon vol cist meon fradre Karlo in damnos sit.

Härpå gjorde Carl följande ed.

In Godes minna, in durch tes Chrsitianes folches in unser bedhero gehaltnisi fon tesseme dage, fram morders, so fram so mir Got gevizei indi mald furgibit, so hald ih tesan minan Bruodher soson man mit rehtu sinan bruoder scal, inthiu thaz er mig soso maduo indi mit Lutherem inno theinni thing ne gegango, zhe minam villon imo ce scadhen verden.

Slutligen fölgde härpå af folket följande hyllnings ed som förmodligen är et det äldste hyllnings-formulair vi äge. Til Ludvig.

Si Lodhuvig Sacrament, que son fradre Karlo jurat conservat, & Karlus meo sendra de suo part non los tanit, si jo returnar non lint pois ne jo, ne neuls cui eo nit pois in nulla adjuha contra Ludhuvig nun li ivir.

Till Carl åter. Oba Carl then eid then er sinemo bruodher Ludhuvig gesvor, geleistet, inde Ludhuvig min Herro, then er imo gesvor, forbricht on ih ina nes arvenden nemag, nob ib nob thero the in hes ir venden mag, imo ce follustri vidhar Karle ne wirdhit.

(118) De lingq. Dan. pag. 11. 12.

(119) Gunl. Ormst. s. Företal. pag. 26 it. 222.

(120) Jon Olssen studerade i Kiöbenhavn har äfven utarbetat et stort Lexicon Isl. som skal vara fullständigt och godt.

(121) Utom dessa edit. Har jag mig ej flera bekante än den i Kjöbenhavn 1519 fol. samt i Paris 1519 4:o.

(122) Härom påminner jag mig en ganska artig anecdote jag under vistandet i Kiöbenhavn hörde, at då Arnas Magnsæus, med skäl var orolig öfver den skada han genom branden lidit, då större delen af dess Isländske samlingar därigenom gingo i rök, äfven fann sit Brevarium Nidarosiense vara förlorat, hade han med de ömaste uttryck för sin gode vän, en Borgmästare i Kiöbenhavn talt härom, hvilken däraf blifvit så rörd, at han med tårar gifvit tilkänna den öma del han tog uti sin väns oersätteliga förlust. Någon tid därefter fick Borgmästaren höra, at den boken han så hjertligen begråtit, ej annat var än en Catholsk Mässebok, då hans nit för Luherska läran, åter så förifrade honom, at han å nyo utbrast i gråt öfver de tårar, hvilka han förut så förgäfves tyckte sig hafva fäldt.

(123) At boktryckeriet under Jon Mathiesen ej var stort sysselsatt vittnar, utom det ringa antal böcker, som från Isländske prästen utkom, äfven åtskilliga Isländske arbeten, som på andra ställen under detta tidehvarf blifvit tryckte. Således utkom i Kiöbehavn 1557 Christi pinos Historia, och berättelsen om Jerusalems förstöring, it. Es. 53 Capitel och några Psalmer, it. Margarita Theologica; i Rostock trycktes 1546 Corvini Postilla, och i Roschild 1540 Oddur Gottskalksens Isländska öfversättning af nya testamentet.

(124) Utom denna edition af Isl. Bibeln har man en ifrån Hoolum 1644 fol. dito ifrån Hoolum 1728 fol. it. Kjöbenhavn 1746 4:to. It. Nya Testamentet Roschild 1540.

(125) – ruinosas occulit herba domos. Ovid.

(126) Redan från Konung Gustaf I tid, hade man varit betänckt på at sorgfälligt samla gamla acter, och utmärker sig bland dem som därvid haft möda, i synnerhet den berömde J. Tomæs. Buræus. Men något vederbörligt Archivum, kom dock icke at samlas och i ordning läggas, för än under Konung Gustaf Adolph, sedan Han biträdd af Riks-Cancelleren Gref Axel Oxenstjerna, och Ärke-Biskop Kenicius, som tilhöll sit Prästerskap, at sammanleta och til Kongl. Maj:ts och Kronans häfde-bur se dess bref dat. Ups. D- 27 Julii 1631 som benägit af Herr Secreteraren Gahm blifvit meddelt) insända sådande handlingar, som pröfvades af någon vigt, och således icke borde gå förlorade, 1629 d. 20 Maji för Rikets Archivarier utfärdade sin instruction. Häfde-sökjare som de där lallas, skulle i synnerhet upsöka gamla acter ochg minnes märken, och gjorde därvid mycken tjenst, utom den nämnde Buræus, den rygtbare Messmius (Johannes den äldre), en Johan Hindrici Axehjelm, samt den välmenande Kyrkoherden uti Gimmelby och Fredstad, Martinus Laur. Aschaneus, som 1630 den 20 Maji fick öppet bref at resa kring landet. I bättre vård kunde sedan icke ålderdomens öfverlefvor lemnas, än gå Georg Stiernhielm 1648 d. 1 Sept. blef Riks-Antiqvarius.

Rugman föddes 1636 i gården Rugstadr i Hoolum stift af en berämd slägt, och kom til Skolan i Hoolum några år därefter. Här ägde han godt beröm för son qvickhet, men som han därjämte var något egensinnig, uträttade dess halstarrighet emot Rectro omsoder så mycket, at han ifrån Skolan blef religerad, och begaf sig 1658 på et Danskt Köpmans-skepp, för at hos Konungen i Dannemark härutinnan begära ändring. Detta skepp blef under då varande Krigs-oroligheter med Dannemark jämte Rugman af en svensk Kapare upbragt til Götheborg, hvarest Riks-Drotsen Gref Per Brahe då vistades. Denne Herre, som af vetenskaper var besynnerlig älskare, och i synnerhet ifrade för sit fäderneslands antiquiteter, emottog straxt med besynnerlig ömhet den fångne Isländaren, samt skickade honom först til Skolan i Wisingsö, och därifrån til Upsala, där han straxt undfick stipendium Regium. Här kom han i nära bekantskap med Ol. Verelius, samt skickades 1661, för at i Island samla och med sig hitföra Isländske Handlingar. Resan var ej fåfeng, hvadan han, då Antiquitets Collegium 1667 inrättades, äfven såsom medlem antogs, för at årligen resa öfver til Island, och vidare öka den samling til hvilken han lagt grunden. Han kom dock aldrig vidare at i värket ställa detta beslut, men var 1665 öfver til Danemark, och gjorde efter återkomsten til Sverige mycket gagn, samt dog 1679 d. 24 Julii. Om hans skrifter se Dalii Specim. Biographicum de Antiqvar. Sveciæ St. 1724 8:o.

(127) Thorfveson, äfven Isländare, hade någon tid förut äfven som Rugman fallit i Svenska kapare händer, men öfverfördes til Zeeland hvarest han sedan med mycket beröm lefde i Kiöbenhavn til 1719, då han dog 83 år gammal, efter at i lärda verlden under namn af Torfus hafva gjordt sig ganska namnkunnig.

(128) År 1666 vardt uppå då varande Riks-Canc. Gref Magni Gabr. De la Gardies inkomne förslag, af Kongl. Regeringen resolverat och sedermera år 1667 vidare faststält, at för Riksens heder och prydnad, et Collegium Antiquitatum vid Upsala Academie skulle insättas, hvilket skulle sortera under Kongl. Maj:ts Hof-Cancellie, och enkannerligen Riks-Cancellernes överinspection. Herr Georg Stjernhielm skulle däröfver föra Direction, och Joh. Hinr. Axehjelm, samt Professorerne Loccenius, Schefferus, Verelius, Celsius samt Academiæ Secreteraren Hadorph såsom Assessores adjungeras. Til följe af deras undfängne Instruction af d. 20 Nov. 1667, skulle de jämte sina andra tjenster, med samfält råd och tilhjelp, alla de ting utarbeta och i ljuset komma låta, som til de gamla Svenska och Göthiska Antiquiteters uplysning och conversation lända kunde. Til den ändan skulle de äfven få et rum uti Collegio Gustaviano, där de sig församla och sina Sessioner hålla kunde, och eljest hafva sig, tilhanda en kopparstickare och en form-snidare. Med detta Collegio skulle efter Instructionens lydelse begynnelse göras d. 25 Jan. 1668, såsom vidare år til at se af Kongl. Maj:ts utgångne Ordres til Riks-Cancelleren d. 17 November. 1666, och af Kongl. Maj:ts Instruction 20 Nov. 1667. Kongl. Maj:ts lät äfven genom et allmänt Placat 1666 d. 28 Nov. befalla alla Gourverneurer, Landshöfdingar och Biskopar, och enkannerligen Kyrkoherdarne at upspana och insända antiquiteter, samt gamla Lagböcker, Isländske Sagor, Krönikor och Perme-bref. Riksens Ständer förbundo sig äfven 1668, d. 22 September at härtil bidraga, och itererade Konungen sit påbud därom, som jemte Extract af Riks. Ständers beslut 1668 kringsändes i landsorterna, och anslogs 1674 til deras arbetens tryckande den så kallade Bibel-trycktunnan.

(129) Gudmundr Olson, född af fattiga föräldrar i Island 1652, kom efter at hafva bivistat Skolan i Skallholt til Dannemark 1680.

Då Gref Gyllenstierna var i Kiöbenhavn, för at til Sverige öfverföra Konung Carl XI Drottning, besåg han äfven bland andra curieusiteter, Isländske handskrifterne på Academiska Bibliothequet, då Gudmundr blef framkallad at uttyda något stycke. Grefven ärböd honom då straxt at komma öfver til Sverige, för at där emottaga Isländske Translators sysslan, hvartil han utan mycket betäbkande samtycke. Kom därpå följande året til Stockholm, blef straxt vid Antiquitets-Collegium engagerad, och förtjente utom de Kongl. stipendier honom til lön voro anslagne, något genom private Collegier i Isländskan. Han gifte sig här med en adelig Jungfru Juliana Margareta Bagge, med hvilken han hade 3 barn, af hvilka två öfverlefde fadren, som dog 1695 d. 20 December. Utom de sagor han öfversatt och utgifvit, vittna många dess i Antuquitets Archivo ännu qvarliggande arbeten, om dess flit.

Af Kongl. Cancellie Collegi Protocoll, d. 30 Sept. 1695, (benägit meddelt af Herr Secreter. Garm) finnes dock at Peringschöld beklagat sig öfver honom, såsom den där begynte at blifva alt för mycket aflägen och oskickelig til arbete, genom det, at han nästan dageligen drack sig rus af brännevin, och torde äfven detta varit förnämsta hindret, at dess ansökan af d. 15 Julii 1693, at blifva Assessor i Antuquitets Archivet, icke lyckades.

(130) Helge Olsson, bror til den förre, kom til Sverige 1682. Han hade förut varit Präst i Island, men för sin okyska lefnad mistat kappan. For dock följande året dit tilbaka, för at åt Antiquitets Collegio samla Manuscripter, och återkom efter kort vistande där, med en vacker samling. 1686 lemnade han åter Sverige, och sedan han i Köpenhamn fått tilbaka Prästen, undfick han Stads Pastorat i Island, samt dog 1705.

(131) Arngrim Jonsen kom til Stockholm 1682. Man har efter honom flere handskrifne arbeten, men jag vet icke när han dog.

(132) Jonas Wigfusen fölgde en Dansk Minister såsom betjent til Stockholm, och blef 1684 antagen til tjenstgöring uti Antiquitets Collegio, hvarest flera af dess arbeten förvaras.

(133) Lopt Josephsen var Präst vid Domkyrkan i Skallholt, men afsattes såsom misstänkt för vidskeppelse af Biskop Brynolf Svensson. Reste derpå til Kiöbenhavn, och 1686 öfver til Stockholm, hvarest han någon tid för Antiquitets Collegium arbetade, samt for sedan tilbaka til Island, hvarest han af Biskop Widalin återfeck sin syssla och dog 1724.

(134) Gudmund Gudmundsen kom til Stockholm 1687, blef straxt uti Antiquitets-Collegio engagerad, och 1691 då det til et Riks-Archivum blef förbytt, såsom Isländsk Amanuens antagen. Peringschöld klagar uti sin relation, angående Antiquitets Archivi betjenters gjöromål af d. 9 Jan. 1695, på honom, såsom försumlig och ostadig; man har dock af honom öfversätningar. Han dog 1697 d. 18 Martii och var på lång tid den sidsta Isländare som vid Antiquitets Archivet gjorde tjenst. I hans ställe blef til samma syssla Gustaf Rosendahl förordnad.

(135) Thorvaldr Brockman hitkom 1733 ifrån Kiöbenhavn, på Sal. Riks-Rådet Gref Gustaf Bondes kallelse. 1721 hade han redan lämnat Skallholts skola, med ganska hedrande betyg, blef därpå 1726 Magister i Kiöbenhavn, och var hos den lärde Gram ganska väl anskrefven, från hvilken han äfven hade et vackert intygande om sina insigter. Vid ankomsten til Sverige mötte honom den ledsamheten, at för contraband uti Helsingborg blifva anhållen, men slapp snart på sin Protectors Gref Bondes föreskrift lös, samt blef 1733 den 3 December förordnad til Ordinarie Cancellist uti Antiquitets Archivet, vid hvilken syssla han med nog knappa vilkor tråkade sig fram til 1763, då han dog. Om dess flit vittna flera i Archivet liggande arbeten

(136) Jonas Eghartsen var en ostuderad, men ganska qvick man, och i Island känd för en stor Process-makare. I synnerhet var han för Biskop Gisle Thorlaksson besvärlig, och öfverreste 1680 för at emot honom utdrifva någon Process til Kiöbenhavn, hvarest han straxt kom i bekantskap med Secreteraren Friedrich Schantz, samt lofvade at med Manuscripter öka Antiquitets-Collegii samlingar. Han var äfven häruti ganska ordhållen, men i sina processer så olycklig, at han lång tiden uti blå tornet i Kiöbenhavn satt i arrest, hvarifrån han omsider utslap och öfverkom til Sverige 1689, hvarest han til Borgmästare i Malmö blef förordnad. Hant dock icke at tilträda samma syssla, utan dog straxt efter ankomsten til Stockholm, och blef på Kongl. bekostnad uti Kongholmen begrafven.

(137) Magnus Benedictsen, Jonas Eghardsens styfson, gjorde honom til Sverige fölge, men drögde icke där länge, förr än han begaf sig tilbaka til Island, hvarest han för et dråp 1708 blef anklagad, samt til fästningsarbete på Bremerholm i Kiöbenhavn dömd, hvarifrån han omsider på sin ålderdom blef lös gifven, samt dig i Island.

(138) Isleif Thorleifsen besökte under sit vistande i Kiöbenhavn, äfven Stockholm, och gjorde någon tid vid Antiquitets-Collegio tjenst. For sedan tilbaka til Island, och blef först Pastor uti Garpdal och sedan uti Skutulsfjord, hvarest han dog 1700.

(139) Ejnar Ejnarsen var äfven som hastigast i Sverige under det han studerade i Kiöbenhavn och dog efter återkomsten til Island, såsom Pastor i Hytardal 1690.

(140) Arnas Håkansen var 1668 i Sverige och dog i Island.

(141) Frans Jacobsen var bondson från Zeland, men fölgde Theodor Thorlaksen til Island, hvarest han geck i Skallholts Skola, samt skickades sedan til Kiöbenhavn, hvarifrån han gjorde en liten ryck til Sverige. Efter återkomsten til Island, blef han 1686 medhjelpare åt Pastor i Hrune, samt dess måg, och sluteligen dess efterträdare.

(142) Thord Thorlaksen efter Dals föregifvande den lärde Arngrim Jonsons sonson: men detta skal efter Biskop Finnæi tanka vara et misstag, utan måste det antingen hafva varit Thord Thorlaksen Widalin som var Arngrims sonson, eller äfven Thord Thordlaksen, sedan Biskop i Skallholt; och är anledning at tro, det bägge varit i Sverige.

(143) Då jag icke har flere Isländare at anföra, som af Isländske litteraturen i Sverige gjordt sig förtjente, torde jag få nämna Paul Hansen, i anseende därtil, at han lärer vara den enda Isländare, som, på en svensk Konungs befallning, af en svensk Biskop i Zeland fått fullmagt på et Pastorat. Saken är, at då Konung Carl Gustaf 1659 bröt in i Zeland, och Johan Suaning, som i anseende til sit bearbetande och nit för Konung Fredrich, vid enväldets införande i Dannemark fått titel af Ärke-Biskop, var innesluten i Kiöbenhavn, och således icke med Zelands stift under belägringen kunde sig befatta, sysslorne i dess ställe förrättades af Zacharias Klingius, Stamfader för Klingenstiernorne, som då var Konungens Hof-Prädikant och Fäldt-Superintendent, sedermera förste Biskop i Götheborg. Bland andre Collations-bref som af honom utfärdades, var äfven et för denna Paul Hansen på Harrestads Pastorat vid Ringstad, sedan han först af bemälte Klingius blifvit vigd til Präst, och skref han sig Sveciæ Regi a concionbus & confessionibus sacris, Regii Exercitus Superintendens Generalis & Siælladiæ pro tempore Episcopus. Se Joh. Haas saml. Af Evang. Biskopar i Zeland 1761 4:to It. Finnei Hist. Eccles. Isl. Tom. 3 pag. 585.

(144) Om denna flyttning skedt 1684 eller 1685 är svårt at med visshet säga. Det sednare tyckes dock kunna slutas, af et Gref Magni Gabriel de le Gardies bref, dat. Wännegarn d. 18 Junii 1685, hvaruti han högeligen misstycker den samma, (benägit meddelt af Herr Secreteraren Gahm). 1692 befalte Konung Carl XI at detta Collegium skulle komma under Kongl. Cancellie-Collegii närmare tilsyn, och blef det en ny til Cancelliet hörande Expedition, som bestyrdes af en Kongl. Secreterare såsom Antiquarius, och medarbetande tvänne Assessor, en Translator för gamla språken, samt tvänne Amanuenser eller Cancellister, förutan den tredje, hvilken sedermera är indragen, och skulle vara Antquariens Handskrifvare.

(145) Arnas Magnusen föddes i Kvennabrecke i Island, 1663 och kom 1683, efter at trenne år hafva studerat i Skallholt til Kiöbenhavn. Här ingeck han en förtrogen bekantskap med Thomas Bartholin, och reste efter dess död til Norrige, Tyskland och Frankrike. Under sin varelse där, blef han 1694 Professor Philosophiæ i Kiöbenhavn, och derjämte 1701 Professor Antiquitatum, samt reste 1702 på Kongl. befallning til Island, at jämte Paul Vidalin förbättra Rättegångs-värket där. 1712 lämnade han för sidsta gången sin fädernesbygd, och dog 1730, sedan han, genom testamentarisk författning, inrättat tvänne stipendier vid Academien i Kiöbenhavn, för Isländare som studera Antiquiteterna, skänkt sit Bibliotek til samma Academie, och gifvit en ansenlig summa penningar til Isländske skrifters granskning och utgifvande på trycket. Värkställigheten häraf spordes dock ej, förr än 1772, då under d. 24 Septemb., Regeringen Constituerade Herrar Conferents-Råden Luxdorph och Suhm, samt Stats-Rådet Langebeck och Professor Erichsen, til hvilka Stads-Råderne Kall och Möllman sedan blifvit adjungerade, och hfva til Secreterare Herr Finsen, som dock nu lärer lemna denna post, sedan han til Probst i Skallholt blifvit utnämnd, at enligt Magnæanska Testatum granska och årligen utgifva någon nyttig skrift. Vi hafva redan därifrån sådt Kristnis och Gundlaugs Ormstungu Sagor, och frifves arbetet med den drift och smak, som kan väntas, de et så lyckligt val af Directeurer skedt.

(146) Gunl. Ormst. s. p. 292.

(147) Gunl. Ormst. s. p. 291.

(148) Rehnhielms uplaga af Olof Tryggvasons Saga p. 270.

(149) Bref rörande Eddan p. 15.

(150) p. 17

(151) Herr Cancellie Rådet Ihre anför på samma ställe, ifrån Rudbecks Atlantica, et artigt exempel af dessa Skaldiska Antonomasier, der han efter Eddas anledning anmärker at de gamle skalder hafva trodt sig kunna kalla en rätta Vildbasse, det är vildsvin, när man allenast lade til et ord, som tilkänna gaf samma djurs natur, boning eller åthäfvor, såsom væggia bosse, d.ä. väggens vildgallt, emedan desse djuren ofta hafva sit tilhåll i väggarne. Han tror, at af samma Poetiska sublima talesätt härslutet, at af de minsta väl kända djur, et kallas skämtevis särk-elefant, hvilka båda anmärkningar, understödde af hans qvicka inbilnings gofva, hulpo honom ifrån en betydelig svårighet. Ty då Pluto berättar at på Insula Atlantica funnos elefanter, säger han dymedelst rönas, at Pluto väl torde hafva läst våre Skaldeqväden, men ej penetrerat alla Skaldskaparmalets hemligheter, hvaraf skedt, at då de förstodo med sina elefanter våra snällfotade vargar, mente han på enfaldigt vis, at ordet behöll sin vanliga betydelse, och blef deraf bedragen.

(152) Canc. Ihres bref p. 18.

(153) Jämför Five pieces of Runic Poetry translated from the Islandic Language. London 1763 8:vo.

(154) Sådana äro ännu ej i landet sällsynte, och utkom för et par år sedan Loka læte, som är en Satyr öfver tvänne ämbetsmän i landet.

(155) Vormii append. Lit. Run.

(156) Ol. Tr. saga Sk. Edd. p. 18.

(157) Origin. Gallicæ. p. 66.

(158) Helsingberg de Poesi Finnica. Åbo 1766.

(159) Ps. 90:2. Uttydes efter nogare öfversätning för än bergen födde vordo, och jorden hade smärta af at föda, så äst du Gud af evighet til evighet. Det Ebraiske Chul måste härledas ifrån Arabiskan hvaräst det proprie betyder torsit. Hine doluit ex tormine partus, parturivit, doluit more parturientium.

Jorden hade i början blifvit skapad jämn, men föreställes här såsom darrande af födslopinan, då hon under många plågor framfödde bergen, sina älste söner.

Hvilken vet, om ej Moses, här under poetisk drägt, vill framföra en physocalisk sanning? Jag vill äfven minnas, at uti någon af de Söderländske resebeskrifningar funnit hela folkslag hafva denna tancka om verldenes skapelse.

(160) Bergmans Verlds besk. del 2. Band. 2 pag. 176-178.

(161) Egg. Olafs. Resa p. 917. Det skulle blifva snart omöjligt, at upräkna alla de ställen, hvaräst man här finner spår efter eldens värkningar, får därföre endast utur Eg. Ol. resa, anföra några. I Borgarfjords syssel, nedan för Arnar vatns betyde, vid Surturbellir emellan Nordlinga fliot och Huitaa, i Norderaadal, på Vestre Skards-heyde och mäst vid Raunrepp.

I Sneefjälds syssel största delen af näset och dess utom Kolbeinstade och Rödemells socknar, Helgafells sveit, hvaräst är den namnkunnige Berserkia braun, Stade Sveiten, Kjærlinge skard, och rundt ikring Sneefjalds Jokul Buda braun och Barnaborgs braun, samt vid Eldborg, Borgarbraun som är 3 mil i längden ifrån N. O. til S. V.

För öfrigt finnes icke i Vestra delen af landet någon betydande lava sträckning, dock hafva alla fiäll blandning af lava och tuffa. Nordan på landet äro alla berg omtumlade genom jord-brand, i synnerhet har man vid Kjolfjället stora lava sträckningar under namn af Kiol-braun. I Tingeyre syssel har man Lamba-braun, som kommer ifrån Hofs Jokull och Odaada-braun, som är ganska stor, samt äro utom dess alla fält omkring dem, täckte med lava eller aska.

I östra delen af landet, finner man ej några lava sträckningar, men ruffa öfver alt, samt en mängd af pimpsten och aska, och i södra delen är åter nästan intet ställe därifrån fritt.

(162) Eggert. Olafs. Resa pag. 13.

(163) Egg. Ol. Resa pag. 916.

(164) Egg. Ol. Resa pag. 916.

(165) Egg. Ol. Resa pag. 11.

(166) Egg. Ol. Resa pag. 764, 865.

(167) Verlds. B. del. 2. band. 2, p. 776 seg.

(168) Formaale fyri Landnama Bok.

(169) Landn. bok. part. 2. P. 34. Anför härom Han var höfdingi, enn er Thorer var gammal, ok när blindur, kuom han ut eitt kuold syd, ok så at madur reri utan i kaldaar-os a Jarnockna mikill, ok illilegur, ok geck thar a land till bær thess er i bripi het, ok grof thas i stoduliz blidi. Enn um nottina kom thar upp Jard-eldur, ok brann på Borgar braun, than var bærinn sem nu er Borgin.

(170) Egg. Ol. p. 362.

(171) Kristnis Saga p. 88, 90. Tha kuam madr laupandi, oc sagdi jardeldr var upkamin i Ölsusi, oc mundi bann laupa, a bæ Thorodds Goda. Tha roko beidner menn til ords: eigi er undur i at gudin reidist tólom slikom. Tha mælti Snorri godi, um buat reidust gudin tha er brann raunit er nu stóndom ver a?

(172) I noterna til Kristnis sagan pag. 182 säges at Heckla brunnit första gången 1104. Man har dock häldre anfördt detta åratal, då Jacobæus i sina efterrättningar om de udi Island ildsprudende bierge pag. 15 så väl berättar at Heckla 1004 som äfven 1029 brunnit, och således tvänne gångor förr än auctor til Kristnis sagan det nämndt.

(172 b) Annales Isl. Langbekki Saripror. Rer. Dan. Med. Avi insert. Part. 2. P. 197.

(173) Detta år upkom elden på sex ställen i Island Jacobæi beskrifning om de i Island eldsprutande berg. p. 30.

(174) Egg. Ol. p. 1025.

(175) Egg. Ol. p. 732.

(176) Egg. Ol. p. 726.

(177) Egg. Ol. 869.

(178) Egg. Ol. pag. 626.

(179) Egg. Ol. pag. 776.

(180) Egg. Ol. pag. 869.

(181) Större delen af de anförde eldsprutningar finnas uptecknade i Jacobæi efterrättningar om de uti Island ildsprudende bierge. Kiöbenhavn.

(182) Efterrättningar om Island p. 24. 31.

(183) Heckla 1300, 1340, 1625.

(184) p. 761, 762.

(185) p. 87, 88.

(186) 2 D. 2 B. Pag. 193. Samma phoenomen omtalar äfven Brydone vid Ætna, i sin tour troght Scily and Malta. XI brefv. Lond. 1771.

(187) Ecc. Ol. pag. 646. 770.

(188) Egg. Ol. pag. 757.

(189) Egg. Ol. pag. 773.

(190) Egg. Ol. pag. 317, 318, 865.

(191) Egg. Ol. pag. 866.

(192) Egg. Ol. p. 241. 252.

(193) Egg. Ol. p. 732.

(194) Et stycke af 103 lisp. vigt skickades häraf til Kiöbenh. Eg. Ol. p. 726.

(195). Svart agat eller glas finnes äfven på Ascension, och kände många af sjöfolket igen at de sedt samma slags sten, på Society Island, och Nya Zeland. Et stycke häraf, som Eg. Ol. skickat til Kiöbenhavn, vägde 93 lisp. Ec. Ol. pag 726.

(196) Om dess förtjena at läsas den uti Eg. Ol. resa införde beskrifning pag. 721. & c.

(197) Et bref ifrån Island dat. augusti 1773, förmäler at Madame Heckla, har i vinter nedlagt sin Sorge.kappa, och klädt sig i en hvit kjortel.

(198) Uti Philosoph Transact. För 1771, år införd en observation om hettan på Vesuvius, af John Hovard, hvaräst Fahrenheits thermometer, då kulan blifvit nedsatt i sanden, stigit til 240.

(199) Se Horrebow om Island pag. 56.

(200), Egg. Ol. p. 109. och följ.

(201) Egg. Ol. Resa pag. 382.

(202) Eggert. Olafs. Resa pag. 641.

(203) Egg. Ol. pag. 798.

(204) Egg. Ol. Resa pag. 890.

(205) De förre sprutningarne anteckandes som jag nämndt efter ögon-måttet, men den siste och störste efter en med qvadranten gjord observation.

(206) Samma händelsen hafva äfven de naturkunnige, som sändes til America för jordens afmätning, beskrifvit, såsom skedd på berget Pambamarca, där de vid solens upgång omgåfvos med tökn, men denna drefs ifrån dem, och förbyttes hastigt i så fina ångor at de knapt kunde synas. På 10 famnars afstånd fick hvardera därpå se sin skugga, och omkring dess hufvud 3 eller 4 lifliga början ovale, men sedan mera runde. Den innersta syntes hel och hållen. Utom alt gick en ljus ring. Hvar åskådare såg endast sin bild. Se Bergmans verldsbeskrifning 2. Tom. p. 65.

(207) Tom II. P. 211.

(208) Nyligen påfundne och beskrefne af John Strange i Philosophic. Transact. Vol. 65.

(209) Egg. Ol. Resa pag. 311. 312. 396. 397. 653. 654. 801. 924.

(210) Eggert. Olafs. Resa pag. 311. 312.

(211) Eg. Ol. Resa pag. 397.

(212) Eg. Ol. pag. 212.

(213) Uti Pennants Tour in Scotland, and voyage to the Hebdrides, 1772, Chester 1774 4:to finnes om denna ö något af Herr Banks Journal inryckts, jämte däröfver förfärdigade kopparstick. Men som denna bok hos oss är ganska sällsynt, och ritningarne, som af Herr Banks blifvit mig tilsände, innan den utkom voro graverade, ty har jag ansedt, ej vara utur vägen, at äfven här låta införa dem.

(214) På hela ön fants ej mera än en stuga, för en bonde, som vagtade några kreatur, och hvilken hela natten, genom fång på Erska, et språk, som vi ej förstodo, gaf sin glädje tilkänna öfver vår ankomst, och med fisk och mjölk fägnade sina nykomna gäster.

(215) Fingal var en av forntidens tappraste hjeltar i Ireland och Scotland, hvars beröm dess Son Ossian sungit, som med skäl jämnföres med en Homerus, Virgilius, Tasso och Voltaire. Det beröm denne hjelte då inlagt, har af eftervärlden förskaffat honom så mycken agtning, at hvad stort, prägtigt och ovanligt där på orten förefaller, gemenligen tillskrifves Fingal. Således bär denna grotta af honom namn, äfven som en annan stor grotta vid Tormore, samt en stor klippa vid Sunderland m.m.

(216) Bergmans verldsbeskrifning Tom. 2 p. 214.

(217) Jämför nouveau Traité de Diplomatique Tom III. P. 509.

(218) Den så kallade Isländske Skjörbug, af Johannes Petersen Soroe 1769.

(219) Se Astruc de morbis venereis L. I. C. III.

(220) Dessa förebod til instundande Elephantiasis m.m. äro tagne af Herr Petersens afhandling. Til denna sjukdomens utrotande skulle i synnerhet tjena, at hindra de sjuke träda i ägtenskap.

(221) Se min Physiska beskrifning om jordklotet, förre bandet, p. 341. Här och i det följande menas alltid andra uplagan, hvars förra band utkom 1773, det sednare 1774.

(222) Verlds.beskrifn. § 149.

(223) L. c. Band. II, sid. 216.

(224). Nov. act. Ups. Tom. I . 150 Jordsk. Phys. Besk. Band II, §. 175.

(225) Jag har försökt åtskilliga flusser, för at utdraga järnhallten af lavor och basalter, men hittills icke funnit någon bätre, än ana fluss-spat, blandadt med materien, som skall undersökas, och smält i digel, som i botten är redd med kolstybbe och lervatte.




Kategorier:böcker, Island, Resor, Textarkivet

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: