Olika ämnen

Vårsång, Tor Hedberg (1896)

Vårsång

tor-hedberg

Var är ön, där under ekar
förr jag lekte vårens lekar?
Hvar den drömlikt vackra hagen
med de klara vattendragen,
flödande från bergets drivor,
sina sippor, sina vivor,
späda blad och lätta hängen ?
Hvar den solbelysta ängen
med sin doft från hägg och lindar,
surr av vingar, sus av vindar?

Var är skogen med de täta
snårens friska doft av väta,
med sin fåglalåt om natten
med sitt sorl av svala vatten?
Var är stugan inom grindar
med narcisser på rabatten,
lövens viskning, snårens prassel
och de döda bladens rassel?

Havets stormflod har gått över
skogens mossa, ängens klöver,
och bland kala skär och klippor
spira icke vårens sippor.

Järnhårt famnar isen stranden,
havet bryter svart vid randen,
blygrå himmelen sig välver,
och den torra säven skälver
under kvällens vind i sanden.

Jag har bitter smak på munnen,
bitter som av salta tårar,
ser min gröna ö försvunnen
och med den de gröna vårar.

Men ett skri i mörkret klingar,
luften skälver under vingar.

Och mot kvällens sista ljusning,
som på västerns skyar dröjer,
vilda gässens fylking plöjer
vingestark sin väg i natten
över skär och frusna vatten.
Mäktigt ljuder slagens susning,
och det gälla ropet stiger
lik en stridssignal som viger
kämparne till dåd och fara.
Det förklingar, luftens skara
är försvunnen.

Men i spåren,
eja – eja – följer våren.
Ej den lekfullt gröna våren,
ej den svekfullt sköna våren,
men den havets vår, som bringar
storm på sina breda vingar.

I det gälla skriet kände
jag hans röst, och kinden brände.

Starke, dig jag vill besjunga,
du, som bryter isar tunga,
kommer dånande i natten
och med brus från stora vatten.
Himlens mörka moln du jagar
under stormens trenne dagar,
och du driver havets troppar,
skummande, med vita toppar,
fram till strid mot isens bälte,
sliter banden, krossar flaken
och slår ned med dån i vaken.
Hur det skummar, hur det sjuder,
hur det suckar, viner, klagar,
hur det gnisslar, dånar, brakar!
Men du skrattar, segerhjälte,
hårdare ditt härskri ljuder,
vildare du vingen skakar!
Och en svartgrön våg, som ryter,
omotståndligt framåt bryter
över kobbarna och skären.
Då blir allt i skum begravet,
och vid skri av fågelhären
vältar över isen havet.

Striden slutat, stormen tiger,
vågen sjunker, solen stiger
klar i öster, och betagen
hälsar jag den nya dagen.
Flydda äro vinterns drömmar,
genom rymden ljuset strömmar,
havets unge gud är vaken,
ligger gudaskön och naken,
sträcker sina lemmar, smeker
stränderna, där fisken leker,
speglar himlens blå och speglar
molnet, som på himlen seglar,
sjunger om sin barndoms stunder,
och de blåa djupens under.
Smältande de sista flaken
sakta bort i solen glida,
medan muntra vågor skölja
sorlande mot deras sida,
medan måsarna dem följa,
kretsande i vida ringar
på de aldrig trötta vingar.

Icke sjunger jag om våren,
som har blom och grönt i håren,
som gör starka ekar veka,
röda jungfrukinder bleka,
och har lika lätt för tåren
som att jollra och att leka.

Stridsvår, stormvår, dig jag prisar,
du som bryter tunga isar,
lockar ut den lätta slupen
på de obekanta djupen,
och till hemmens trygga stränder
dina vilda fåglar sänder,
skapade att hungra, strida,
stiga högt och flyga visa!

Tor Hedberg, 1896

Kategorier:Olika ämnen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s