Kärleken och äktenskapet, av Ellen Key (1914)

Kärleken och äktenskapet

Livslinjer I

Av Ellen Key

Till minnet av de döda, som i kärlek gåvo mig livet
och
Till hoppet om de unga, som med en ny fromhet vilja vårda livets gåva.

ellen-key-karleken-och-aktenskapet


INNEHÅLL DEL I

  1. Könssedlighetens utvecklingslinje
  2. Kärlekens evolution
  3. Kärlekens frihet
  4. Kärlekens urval
  5. Rätten till moderskap
  6. Frihet från moderskap

INNEHÅLL DEL II

  1. Samhällsmoderlighet
  2. Fri skilsmässa
  3. En ny äktenskapslag

Förord till andra upplagan.

Som Livslinjer I länge varit utgången, har frågan om ny upplaga ofta blivit väckt. Men jag har velat vänta i hopp att den svenska allmänheten skulle hinna fram till en bättre förståelse av boken, en förståelse, som många erfarenheter från utlandet visat mig vara möjlig.

I Sverige gladde sig en högertidning åt att kunna fastslå den “enhälliga förkastelsedom”, som mötte boken, en enhällighet, som endast stördes genom “några socialdemokratiska och radikala meningsfränder”. Förkastelsen stärkte min visshet att boken hörde till de behövliga, en visshet, som under de mellanliggande åren blivit än kraftigare. Men förkastelsedomen betog mig även hoppet om snar förståelse ens av mina vänner och föranledde ovannämnda dröjsmål för att avvakta tidens verkningar.

Tiden är nämligen enda säkra bundsförvanten för sådana tankar, som “ligga i tiden”, med andra ord, äga framtiden för sig. Varje år som går bringar dem in i meningsutbytet från något nytt håll eller tvingar dem in i allmänna medvetandet i och genom livets verkligheter. Ja, detta förlopp är stundom så snabbt, att idéer, som i stora kulturland för tio år sedan utropades som “samhällsupplösande”, redan kallas “efterblivna”!

Men som i Sverige idéers cirkulation är långsammare, torde de åtta år, som förflutit sedan Livslinjer I utkom, kanske visa sig som en så kort tid att den nya upplagan alls icke föranleder någon omprövning av den “enhälliga förkastelsedomen”. I vad fall som helst låter jag boken åter framträda med samma lugn och samvetsfrid, som jag 1903 lät den utkomma. Ty jag vet att, läst med god vilja till förståelse, kan den varken av unga eller gamla uppfattas annorlunda än som syftande till en högre erotisk sedlighet, vilka sedan än meningarna må bli om de vägar, längs vilka jag tror att en sådan sedlighet kan uppnås.

*

Den nya upplagan har, enligt förläggarens önskan, fått samma titel som boken erhållit på flera utländska språk, även detta enligt förläggarens begäran. I övrigt är boken i allt väsentligt oförändrad. Rättelserna ha endast gällt formen, icke innehållet, där varje angripen sats oförändrad kvarstår, ja, i vilka ingen kritik vare sig av vänner eller fiender förmått mig ändra en rad. Ty varje sådan sats har varit otaliga gånger genomtänkt innan den blev nedskriven. I texten äro några oväsentliga stycken strukna, men dessa uteslutningar uppgå ej till tio sidor. Däremot har företalet och de flesta noterna blivit utelämnade – och en del citat från texten nedflyttats under strecket – för att sålunda minska bokens omfång.

Strand, Alvastra 31 mars 1911.

Ellen Key.


Del I.

I. Könssedlighetens utvecklingslinje.

Alla tänkande se, att i vår tid de av västerlandets religioner och lagar uppehållna begreppen om könsförhållandets sedlighet undergå en ingripande nydaning.

Liksom andra nydaningar blir även denna motarbetad av samhällsbevararnes misstro. Denna vilar på vissheten att människan saknar makt att själv leda utvecklingen i uppåtstigande riktning. Denna ledning tillkommer, mena de, det transcendenta förnuft, som uttrycker sig i det verkliga och sålunda gör det verkliga förnuftigt. Det nuvarande äktenskapet är en historiskt tillkommen verklighet och således även förnuftigt. Den historiska kontinuiteten – lika väl som de religiösa och etiska behoven – måste kräva det nuvarande äktenskapets fortvaro såsom oavvisligt villkor för samhällets bestånd.

Nydanarna lämna det transcendenta förnuftet åsido. Men även de erkänna sambandet mellan det verkliga och förnuftiga så till vida, att det, som blivit verkligt, även varit förnuftigt – så länge det under vissa givna samhällsförhållanden och själstillstånd bäst motsvarat människors behov i någon viss riktning. De erkänna det oumbärliga i fasta lagar och seder, ty endast dessa fördjupa känslorna till källor för viljeimpulser, starka nog att utlösas i handlingar. De förstå att de bevarande, de fasthållande känslorna för själen ha samma bärande betydelse som benstommen för kroppen.

Men den historiska nödvändighet däremot, som skulle bestå däri, att mänskligheten avbidar och låter övergå sig öden, dem hon ej själv bestämmer, är för dessa nydanare en meningslöshet. Det “historiskt nödvändiga” blir i varje tid de – genom antal eller art – starkaste människornas förverkligade vilja, förverkligad i den mån naturen och kulturen gynna deras maktutövning. Nydanarna veta att det västerländska äktenskapet uppstått dels ur släktuppehållelsens städse förblivande fysiskt-psykiska orsaker, dels ur historiska orsaker, som varit övergående, ehuru deras verkningar på detta område, som på många andra, alltjämt fortfara. De veta att av alla samhällslivets skapelser äktenskapet är den mest sammansatta, mest ömtåliga, mest betydelsefulla; de inse att förfäran därför måste gripa flertalet, när någon bär hand på så många släktens helgedom.

Men de veta även att liv är omvandling; att varje omvandling innebär ett döende av en gång livsdugliga verkligheter och en daning av nya sådana. De veta att detta avdöende och denna nydaning aldrig ske likformigt; att lagar och seder, som nu äro livshämmande för de högre stående, ännu för flertalet äro livsfrämjande och därför även böra bestå så länge de bevara denna sin egenskap. Men de veta tillika att det är genom de få högre stående – de, vilkas krav och krafter äro mest förädlade – som en högre tillvaro slutligen även kommer de många till del. Villkoret för all utveckling är att man ej nöjer sig med det varande, utan äger mod till frågan huru allt skall kunna bli bättre och lyckan att, i tanke eller handling, finna ett rätt svar på denna fråga.

Det är de högst ståendes missnöje med de motsägelser, som finnas mellan deras erotiska behov och formen för dessas berättigade tillfredsställelse, som nu framkallar angrepp på det äktenskap, vilket ännu var tillfyllest för deras egna farföräldrar liksom det alltjämt är det för otaliga samtida. Dessa människor veta väl att deras missnöje icke skall förstöra äktenskapet, så länge de själs- och samhällstillstånd fortvara, som nu uppehålla det. Men de veta även att deras vilja småningom skall omdana själs- och samhällstillstånd. Och de se redan på själens hemisfär tecken och under, som båda tidens fullbordan.

Nydanarna tro ej att de missförhållanden och motsägelser, som äro oupplösligt förenade med släktuppehållelsens naturliga villkor, genom några lagar kunna upphävas. De inse att fullkomlig frihet är ett begrepp, som endast sammanfaller med fullkomnad utveckling och därför inse de även att nya former ofta medföra dittills okända frihetsbegränsningar lika väl som frihetsutvidgningar.

Vad de vilja äro sådana former som, vare sig de begränsa eller vidga handlingsfriheten, främja ett för individen och släktet livsstegrande bruk av de erotiska krafterna. De mena icke att den nya formen kommer fullfärdig, lika litet som de vänta att alla människor skola vara färdiga för densamma. Men de hoppas nära de högre behov, väcka de rikare krafter, som slutligen komma att göra den nya formen nödvändig även för flertalet. Detta hopp eldar deras målmedvetna strävan, som ledes av vissheten att den personliga kärleken är livets högsta värde, såväl omedelbart för den enskilde själv som medelbart för de nya liv, hans kärlek danar.

Denna visshet utbredes dag från dag runt om i världen.

Utan att tro på ett övermänskligt förnuft, som leder utvecklingen, måste en var tro på ett inommänskligt, på en rörelsekraft, som överträffar varje särskilt folks, likasom organismens överträffar organens. Detta förnuft växer ju mer mänsklighetens enhet befästes. Allt mindre kan det ena folket bevara sin egenart från det andras inflytande. Detta visar sig nu särskilt på det erotiska området. Medan nordiska och anglosachsiska idéer om könssedligheten glimta fram i den romanska litteraturen, äro romanska synpunkter på kärleken delvis bestämmande för de meningar, dem man i norden betecknar som “den nya osedligheten”.

Så flyga mellan land och land skyttlar av guld och skyttlar av stål, som draga samtidsmedvetandets brokiga och fina väft genom tråd efter tråd av den starka ränning, de olika folkens lagar och seder utgöra. Det följande är dels en teckning av det nya mönster, denna vävnadskonst danar, dels några, i detta mönster infogade, nya motiv.

*

De, vilka anse engiftet som det enda målet för den könsliga sedligheten och den enda berättigade formen för den personliga kärleken, mena ej det skenbara engifte, som lagen nu stadgar men sederna kringgå. De mena det verkliga engiftet: en enda man för en kvinna under den mannens livstid; en enda kvinna för en man under den kvinnans livstid och utanför detta fullkomlig avhållsamhet. Som utveckling erkänna de endast ett allt fullare förverkligande av detta ideal; i nutidens böjelse att antaga flera utvecklingslinjer se de endast förfall. Det är i denna mening ordet engifte i det följande brukas.

Livstrons bekännare åter anse människans ideal som uttryck för stegringen i hennes livsbehov. Ideal, som en gång varit eggelser för utvecklingen, bli senare en hämning av denna ifall livsbehoven kräva nya former, som ej godkännas av den härskande idealismen. Endast den på översinnliga, gudingivna ideal troende fastställer dessa för alla naturer och alla tider. Evolutionismen däremot vet att samma ideal aldrig varit och aldrig kan bli omfattat av alla de väsen, vi med ett ord kalla människosläktet, men som i verkligheten tillhöra nästan lika många skilda släkten som djurvärlden. Ja, de glädjas åt att mänskligheten ej låter sig likformas genom en enda tro, en enda sed, ett enda ideal, emedan de i livets mångfald se en stor del av dess värde. De mena, att redan detta är skäl nog för att småningom ge de enskilda inom samma tid och folk den frihet, som, historiskt sett, tillerkännes samma folk under skilda tider och, etnografiskt sett, skilda folk under samma tid: den att inom vissa gränser välja sin egen form för könslivet. Och detta så mycket mer, som de geografiska, klimatiska, historiska och ekonomiska olikheterna själar emellan äro lika stora, som folk och tider emellan, och det, som motsvarar den enas behov och kraftutveckling, således ej kan motsvara den andras.

Intet är mer obevisat än att engiftet är den för folkens livskraft och odling oumbärliga formen för könslivet. Varken historien eller etnografien behöva åberopas mot ett påstående, som tillräckligt vederlägges genom det sakförhållandet: att engiftet, i den nyss nämnda stränga meningen, ännu aldrig ens inom de kristna folken varit verklighet, annat än för ett fåtal; att alla de framsteg, man tillskriver den kristna kulturen, skett medan engiftet visserligen varit lag men flergiftet sed. Under den tid, som retoriskt kallas “dygdens och mannakraftens”, den nordiska hednatiden, rådde de lagar och seder, dem man nu – efter ytterligare tusen års kristlig odling av känslolivet – anser skulle innebära samhällets upplösning! Våra utmärkta förfäder, vilkas moral i så hög grad lär ha överglänst vår, voro alla födda i borgerliga äktenskap, fostrade i hem, där frilian ej sällan levde vid samma härd som hustrun, och där denna av ytterst obetydliga anledningar kunde förskjutas liksom själv fordra skilsmässa. Ja, stundom voro våra fäder barn av en “fri kärlek”, som byggt bo i vildmarken, när giftomannen hindrat ett par älskandes lagliga förening! Att den katolska kyrkan införde det oupplösliga äktenskapet, hindrade ej att vårt folk under medeltiden kom undergången nära. Det adertonde århundradets Frankrike åter torde ingen berömma för engiftessedlighet. Men det bevarade det oaktat livskraft nog för att med sin ekonomiska, andliga och militära makt avgöra Europas historia. Ja, kärnan av det franska folket äger, trots sin erotiska “osedlighet”, alltjämt stor sundhet och seghet, liksom ypperliga medborgardygder och arbetskrafter!

De, som så rikligt bedyra att engiftet och äktenskapets oupplöslighet avgöra folkens tillvaro, veta föga om folkens förtid och nutid eller också gömma de sin insikt bakom sin avsikt: att Europas vita mänsklighet – och dess sedliga ideal klockan tolv på middagen i dag – överallt och för alltid skall avgöra normen för hela släktets sedlighet liksom för dess tro!

Vad som däremot kan bevisas är: att ett folks livskraft först och främst beror av dess kvinnors förmåga och glada vilja att föda och fostra livsdugliga barn samt av dess mäns förmåga och glada vilja att försvara folkets tillvaro. Därnäst beror den av hela folkets arbetslust och duglighet i frambringandet av välstånd för sig själv och värden för hela mänskligheten; slutligen av de enskildas vilja att offra egna syften då allmänt väl kräver det. Vad som vidare kan bevisas är att, om ett folk förbrukar sina krafter på könsliga utsvävningar, då hindrar detta ofta folket att fylla nämnda villkor för sin fortvaro och medför sålunda dess undergång.

Men detta innebär intet bevis, att ett folk går under, om det ändrar formerna för könslivet enligt ett nytt medvetande om de förnuftigaste könssederna!

Engiftet segrade genom många orsaker, framför allt erfarenheten om dess fördelar. Det minskade männens strider om kvinnorna och sparade sålunda krafter för andra mål; det eggade till arbete för avkomman; det utvecklade blygsamhet och ömhet inom könsförbindelserna och höjde sålunda med kvinnans ställning även hennes betydelse för barnens fostran; det beredde dessa och henne själv skydd mot mannens godtycke; det utvecklade genom hemlivet självbehärskning och samverkan; makarnas behov av varandra ledde till välvilja för varandra. Mannens maktfullkomlighet förädlades genom ansvarskänsla och beskyddarglädje; kvinnans beroende genom tillgivenhet och trohet. Denna stärktes genom fruktan för mannens äganderättsliga svartsjuka, genom hans krav på visshet att hans egendom gick i arv till hans egna barn; genom religioner, enligt vilka inblandning av främmande blod i ätten var ett brott; genom kristendomens hopp om en samvaro utöver jordelivet; genom de gemensamma barnen, för vilka ömhetskänslan under utvecklingens gång fördjupades. Och detta sede- och själsodlande inflytande utövar engiftet ännu. Det kunde då synas som om detta erkännande redan åt det ofullständiga engiftet, gjorde all vidare bevisplikt överflödig för dem, som påstå att könssedlighetens rätta utveckling endast kan tryggas genom ett allt fullständigare engifte. Men dessa glömma, att engiftet, som redan långt före kristendomen var sed, blev till skada lika väl som till gagn för den äkta könssedligheten, från den stund, kyrkan fastslog det som enda formen för denna sedlighet.

Med ett vanligt tankesprång drog man sedan den slutsatsen, att den väldiga kulturutveckling, som fortgick under engiftets allenaberättigande, varit omöjlig utan detta. Och så blev det även fastslaget såsom oumbärligt villkor för varje högre odling!

Innebörden av de nu allt oftare uppstående sedlighetsstriderna är prövningen av det oupplösliga äktenskapets eller den fria kärlekens relativt högsta värde för den äkta könssedligheten.

Så länge människan trodde sig skapad fullkomlig, sedan fallen och försatt i evig strid mellan anden och köttet, kunde ingen tvekan uppstå om det kristna sedlighetsidealets obetingade värde. Även de för dess uppnående hårdast stridande, även de i striden besegrade, erkände sig som syndare i den mån köttet segrade över anden. Först utvecklingstanken gav människan mod att undra om hon ej även kan “synda” när anden segrar över köttet; att fråga sig om icke äktenskapet torde vara till för människornas skull, ej dessa för äktenskapets; att hävda nutidens rätt till mer allsidiga erfarenheter om de för släktets utveckling yppersta könssederna. Ty “äktenskapets idé” är för dem ingen annan än att gynna denna utveckling. Men allsidiga erfarenheter kunna ej vinnas, så länge religion och lag fastställa en enda sed som den rätta och alla andra således fördömas och försvåras – så snart de träda fram med allvarets öppenhet – medan de hemliga brotten mot engiftets ideal tålas och i vissa avseenden gynnas. Visserligen har detta ideals fastställande eggat mången att söka förverkliga det; ja, själva hyckleriet är en medelbar hedersbetygelse åt dess värde. Men idealets fastslående har nu blivit en fara för en fortsatt utveckling.

*

I fråga om äktenskapet, som i alla andra avseenden, är lutherdomen halvheten, bryggan mellan två följdriktiga världsåskådningar: den katolskt-kristliga och individualistiskt-monistiska. Och bryggor äro till för att gå över, ej för att stanna på.

Ingen av våra “osedliga” författare har starkare än Luther och Olaus Petri hävdat könslivets makt. Båda anse kyskhet utan äktenskap otänkbar. Båda se i äktenskapet det av Gud givna medlet att stilla begäret, liksom födan det av Gud givna medlet att stilla hungern. Men lika litet som människan genom stöld får stilla den senare, får hon genom otukt stilla det förra.

Mot detta hade intet varit att invända ifall icke otukt gjorts liktydig med varje slags könsförhållande utan äktenskap, medan tukt blev liktydig med varje slags äktenskap!

Luther visste en del om naturen, då han lärde att människan utanför äktenskapet visserligen kan undertrycka sina handlingar men icke sina känslor och begär. Han visste däremot intet om den kulturens skapelse, som är kärleken. Därför anade han ej heller att alldeles samma sats, som han brukade för att motbevisa celibatet, även motbevisar äktenskapet. Ty lika litet som kyskhetslöftet i och för sig medför verklig renhet, lika litet medför trohetslöftet verklig trohet. Denna kan endast uppstå när kärlek och äktenskap bli liktydiga begrepp. Idéinnehållet i Luthers äktenskapsstrid var icke ett högre äktenskapsbegrepp än den katolska kyrkans, det var endast att åt klosterfolket och kyrkans män återge äktenskapet. Man har honom att tacka för den lutherska prästgården och därmed för en stor insats i lantlivets poesi, i folklig odling, i alstrandet av många stora snillen och – medelbart – i danandet av lidelsefulla fritänkare! Den lutherska äktenskapsläran däremot är ingen tack värd eftersom den – likt protestantismen som helhet – stannade i en olösbar motsägelse. I stället för att, i den katolska kyrkans och Kristi anda, fasthålla äktenskapets oupplöslighet och kräva sinnlighetens dödande, då själens frid så fordrade, tvangs Luther, genom sitt hävdande av naturdriftens styrka, in i medgifter, som gingo ända till det – fullt bibelenligt – godkända tvegiftet. För reformationstidens grova uppfattning betydde en personligt urväljande kärlek intet. Var endast äktenskapet ur naturlig synpunkt möjligt, då kunde det ingås med vem som helst; ja, för den äkta fromheten syntes det högre att ingå det utan någon jordisk kärlek, som kunde störa kärleken till Gud! Den lutherska äktenskapsläran gjorde Gud “överseende” med all den orenlighet, ‘könslivet slöt inom äktenskapets, av vigseln vitkalkade grift. Man har blundat för alla de hustrumord, som fruktsamhetens bud medfört; för alla de livsodugliga barn, som kommit till i omaka och orena äktenskap. Man har “helgat” alla de av de lägsta bevelsegrunder, under de onaturligaste omständigheter ingångna föreningar: mellan en sjuk och en frisk, en gammal och en ung, en villig och en ovillig eller två ovilliga, av släkten sammankopplade. Alltjämt lyses Guds välsignelse och fruktsamhetens bud över sådana “kristliga, äkta förbund”. För denna äktenskapslära, som för dess omedvetna verkningar, bli ännu otaliga kvinnor offer; deras utmattade sköten äro en fattig jordmån för det nya släktet; deras kuvade själar ett brutet stöd för nya viljors växt. På en kvinna, som med avskyns beslutsamhet värnar sin frihet, komma tusenden, som med leda undfått och undfå sina barn. På en hustru, som mötes av kärlekens försynta bön, komma tusenden, som under känslan av förnedring bevilja sin fordringsägare den rätt, som den lutherska äktenskapsläran och det kristna underdånighetsbudet inprägla. Men även inom den lutherska kyrkan visar sig tidens välde. Där framträda yngre män, som hävda att det måste finnas kärlek – icke endast i vigselformuläret talas om kärlek – ifall äktenskapet skall anses sedligt. Troligen bruka kärlekens nylutherska förkunnare sitt inflytande att hindra en del vidriga äktenskapsstiftelser. Men det faller varken dem eller deras församling in att med missaktning behandla ett par, av de uslaste skäl sammanvigda, makar. Om däremot två unga, sunda människor, förenade endast av sin kärlek, sammanbo och fylla fruktsamhetens bud, då bli dessa tvärtom, genom skymflig behandling – om ej av den unge prästen själv, så av hans hjord – förvissade om att det endast är den lagvigda könsförbindelsen, som aktas; att det sålunda alls icke är den personliga kärlekens eget allvar utan endast samhällsstämpeln, som gör kärleken till “sedlig grund för tvenne människors erotiska samliv”! Och om en i ett kärlekstomt äktenskap olycklig människa frigör sig, för att bygga ett nytt samliv på “äktenskapets sedliga grund, den personliga kärleken”, då hasta kyrkans män att flytta äktenskapets sedlighet över till – pliktens grund!

Satsen om kärleken såsom könsförhållandets sedliga grund är således ännu endast ett talesätt. I less förverkligande var inom lutherdomen länge en straffbar förbrytelse och kommer troligen ännu fram mot år 2000 att behandlas som en straffvärd förseelse.

Enligt livstrons sedlighetsbegrepp har sålunda lutherdomens äktenskapslära – liksom kristenhetens över huvud – utmynnat i osedlighet, emedan den lika litet värnar släktets rätt till de yppersta livsvillkor som den medger den enskildes rätt att förverkliga sin kärlek enligt sin personliga sedlighets krav. Det lutherska äktenskapets mål var att med eller utan kärlek para man och kvinna. Makarna betraktades som inbördes sedlighetsmedel och såsom barnauppfödare åt samhället. Äktenskapet tjänade därjämte till att fasthålla mannen som familjeförsörjare.

Genom att hänsynslöst fullfölja sina mål har kyrkan lyckats indämma men ej rena sinnligheten, utveckla ansvarskänslan men ej kärleken. Den har sålunda endast grovhyvlat ämnet till en högre sedlighet. Den grovhyvlade torde ännu vara den i allmänhet mest användbara. Men de bli allt fler, som nu önska en finare.

Det nya sedlighetsbegreppet växer ur hoppet om släktets stegring till allt större fullkomlighet. De former för könslivet, som bäst tjäna denna stegring, måste således bli den nya sedlighetens norm. Men som arten av ett förhållande endast kan avgöras genom dess följder, vilja livstrons bekännare även på könsförhållandena tillämpa den villkorliga domen. Först samlivet kan avgöra ett samlivs sedlighet – med andra ord dess makt att stegra de sammanlevandes eget och släktets liv. Således kan helgden aldrig i förväg tilldelas och icke heller – med vissa, barnen avseende, undantag – frånkännas något äktenskapligt förhållande. Varje nytt par måste, vilken form det än valt för sitt samliv, själv bevisa dess sedliga berättigande.

Detta är den nya sedlighet, som nu kallas osedlighet av samma slags själar, som vid Luthers framträdande dömde honom som osedlig. En dom, som upprepas inom den katolska världen, där ännu samma smädelser hopas över “den otuktige munken”, som inom de lutherska samhällena över “den fria kärlekens” anhängare. För Luthers nutida “frisinnade” efterföljare gäller inom detta som inom trons område, att de antingen måste vända tillbaka eller gå framåt. Tillbaka till den obetingade auktoritetens fasta mark eller över den fria prövningens brygga, in i den fullt personliga trons obefarna land; tillbaka till det oupplösliga äktenskapet eller över äktenskapstvångets brygga fram till kärlekens rätt. En följdriktig tankes räta väg medges ingen tredje möjlighet.

Nyprotestanternas äktenskapslära är redan mycket mindre följdriktig än Luthers. Med honom erkänna de sinnlighetens rätt inom kärleken, med sin samtid kärlekens rätt inom människolivet. Men när de sedan draga gränsen för båda, stanna de i ohållbar halvhet.

Icke därför att de inom som utom äktenskapet kräva behärskning. All beredelse till en slutlig livsstegring medför övergående livshämningar. Men därför att den behärskning, de fordra, är så omfattande, att den blir i hög grad livshämmande utan att medföra en motsvarande slutlig livsstegring. De begränsa nämligen könslivet inom kärleken till uppgiften att fortsätta släktet och kärleken inom människolivet till ett enda förhållande. De makar, som ej böra eller vilja eller kunna åtaga sig ansvar för ett nytt liv, dömas sålunda till celibat inom äktenskapet. De makar, som en gång byggt sitt äktenskap på kärlek, måste låta det bestå även utan kärlek.

Men dessa krav äro mer hänsynslösa mot människonaturen än det tvång, Luther bekämpade. Det fullkomliga celibatet är lättare än det äktenskapliga.

Själens krav äro starkare än sinnenas. Detta finge dock ej utgöra ett hinder för uppställandet av de stränga kraven om dessa verkligen bleve främjande för en könsligt högre tillvaro. Men endast den från livets verklighet bortseende – och den kristne är vanligen en sådan bortseende – kan på en gång uppställa den personliga kärleken som grund för könssedligheten och stänga dess rätt inom nämnda gränser för sedligheten.

Ty så, som kulturen nu utvecklat den personliga kärleken, har denna blivit så sammansatt, omfattande, ingripande att den ej endast i och för sig – oberoende av släktuppgiften – utgör ett stort livsvärde utan att den även höjer eller sänker alla andra värden. Den har fått en ny betydelse bredvid sin ursprungliga, som är att föra livets flamma från släkte till släkte. Ingen kallar den osedlig, som – sviken i sin kärlek – avstår från att inom ett äktenskap fortsätta släktet; ej heller de makar osedliga, som förbliva i sitt, genom kärlek lyckliga, äktenskap, ehuru detta förblivit barnlöst. Men i båda fallen följa dessa sin subjektiva känsla på bekostnad av släktet och behandla sin kärlek som självändamål. Den i dessa fall redan åt de enskilda på släktets bekostnad givna rätten kommer att allt mer utsträckas, i den mån kärlekens betydelse växer. Däremot måste den nya sedligheten av kärleken fordra en allt större frivillig rättsinskränkning – d.v.s. även inom äktenskaplig avhållsamhet – under de tider då ett nytt liv kräver det, liksom en frivillig eller nöd tvungen rättsavträdelse i fråga om att alstra nya liv under villkor, som skulle göra dessa mindrevärda.

Nyprotestantismens liksom Tolstoys äktenskapslära vilar ytterst på den asketiska misstron till könslivet. Ingendera antar, att dess sinnliga sida kan förädlas annat än genom att uteslutande ställas i släktets tjänst. Det är denna synpunkt, som ytterst är den avgörande för alla kristna sedlighetsbegrepp. Kristendomen bäres av vissheten att målet för människans jordeliv är hennes utveckling som evighetsvarelse. Därför kan ingen hennes livsyttring vara självändamål utan måste tjäna ett högre mål än den enskildes – eller till och med än släktets – jordiska liv och lycka.

Genom att sålunda lägga könssedlighetens grund inom en ovan-jordisk tillvaro berövades den sitt samband med släktuppehållelsen och råkade i motsägelse med sig själv. Detta är orsaken varför kristendomen, medan den medelbart varit i hög grad betydelsefull för kärlekens förandligande, dock aldrig lyckats förena den enskildes krav med släktets, själens med sinnenas. Allomfattande blir endast den sedliga norm, som bestämmes av tron att jordelivets mening är dess utveckling genom de enskilda till allt högre former av liv för hela släktet. Denna norm anser ingen askes sedlig, som avser att befria själen ur sinnlighetens band, detta den österländska askesens stora syfte. Den kallar endast den självtukt berättigad, som medför en allt större enhet mellan själen och kroppens vilja. En sådan självtukt avstår, även den, från det närmare och ringare goda för det avlägsnare och större. Men den finner detta goda, på kärlekens som på varje annat område, i en allt själfullare sinnlighet, eller en allt sinnligare själfullhet, icke i askesens, från varje sinnlighet allt mer befriade, andlighet. Till denna andlighets kapell leder en bergstig, som – hur mödosamt än varje steg må vara – dock går rakt mot målet. Den själfullt-sinnliga tillvaron åter är en cella till vilken en labyrint leder. Varje steg är där mindre mödosamt, men i det hela innebär vandringen mycket större fara och spänning. Det torde vara därför, den ännu endast lockar de starkaste – dessa, som aldrig försaka att njuta, ty de njuta även då de försaka! För den, som söker det större och svårare målet, blir en enda sedlighetsnorm enfaldig – helt enkelt emedan människorna äro mångfaldiga. Könslig avhållsamhet i ungdomsåren kan till exempel stärka nio bland tio ynglingar. Den tionde kan askesen förvandla till ett halvdjur, som, ehuru han före äktenskapet varit “kysk” i yttre mening, inom detta kan visa en råhet eller ruttenhet, som neddrager hustrun till hans ståndpunkt eller öppnar en avgrund mellan dem. Enbart sinnliga könsförbindelser kunna i nio fall av tio göra både kvinnan och mannen ringare. I det tionde kan en sådan förbindelse djupna till en livsavgörande känsla och det äktenskap, denna medför, äger större lyckoutsikter än månget ungt pars, som ingått sitt i den ordning, som anses vara den allena lyckotryggande. I ett fall av tio är det möjligt, att den kärlek, för vilken en ung man bevarat sig ren intill äktenskapet, verkligen var den personliga kärleken. I nio fall var den det icke utan tvärtom den opersonligaste av all kärlek. I nio fall av tio är det möjligt att dylika missräkningar genom pliktkänslan skola kunna bäras så, att personligheten växer därunder. I det tionde åter blir framhärdande i misstaget personlighetens undergång.

Men de som – och med rätt – göra den fullkomliga renheten före äktenskapet och den personliga kärleken inom detta till sedlighetens norm, borde, på grund av otaliga sådana eller liknande erfarenheter, besluta sig att låta en var själv avgöra huru denna renhet bäst uppnås före som efter äktenskapet och vad denna personliga kärlek skall innebära. Antingen får den intet betyda vare sig mot eller för äktenskapets helgd. Eller, om den bör betyda helgden vid äktenskapets ingående, då bör den även betyda det under dess fortvaro. Men endast individen själv vet huru länge hans äktenskap genom personlig kärlek förblir heligt eller när det upphör att vara det. Ingen kan åläggas plikten att stanna i ett oheligt förhållande. Nyprotestantismen måste således antingen uppgiva den personliga kärleken som äktenskapets sedliga grund eller den ovillkorliga troheten som den sedliga personlighetens uttryck.

Den erotiska monisten frågar ej om ett könsförhållande är det första och enda, innan han tillerkänner det sedlighet. Han vill endast veta om det varit sådant, att det icke lämnat de älskandes personligheter utanför? Om det varit ett samliv, där “varken själen bedragit sinnena eller sinnena själen”?

Med dessa ord gav redan George Sand den nya kyskhetens bestämning.

*

Den nya könssedlighetens krav ha egendomliga likheter och olikheter med dem, riddartiden medförde på detta område. Kärleksdomstolarna – vilka några forskare numera anse som enbart en sällskapslek – fastställde att äktenskap och kärlek utesluta varandra. Personlighetsbegreppets utveckling har däremot medfört en vilja till enhetlighet, som gör det otänkbart att leva i äktenskap utan själens och sinnenas på maken riktade längtan. Riddartiden lämnade frågan om det nya släktet utanför kärleken. Nutidens hopp däremot är att genom kärleken fullkomna släktet lika väl som de älskande själva.

Även den nya sedligheten medger de många, som ej ens mäktat drömma om den personliga kärleken, rätt att ingå ett äktenskap, som åtminstone skall ge deras fattiga tillvaro hemmets och föräldraglädjens innehåll. Men den blir sträng mot dem, som erfarit eller anat kärleken, när de utan denna ingå ett äktenskap, som då säkert skall förringa, kanske föröda flera liv än deras eget. Visheten kan fordra att domen i enskilda fall blir mild, ty flertalet människor lära sent eller aldrig känna sitt eget hjärta. Som vägledande sedlig grundsats åter, måste äktenskapets och kärlekens enhet orubbligt uppehållas. Genom sin idealbildande makt, sitt sålunda allt mer stegrade lyckokrav har människan fördjupat drifterna till andliga behov. Samma idealbildande makt drar nu hänsynslöst undan de yttre stöden för könssedligheten och ersätter dem med enhetstankens. Att lama och haltande sålunda berövas sina kryckor, kan ej komma den att tveka, som ser förbi de lama och halta mot framtidens skönare och sundare människor.

Enhetstanken innebär visserligen varje människas rätt att dana sitt könsliv i enlighet med sina personliga krav, men endast om hon därvid icke medvetet kränker enheten och därigenom medelbart eller omedelbart de väsens rätt, som hennes kärlek kan ge livet. Kärleken blir således allt mer var människas ensak, barnen däremot allt mer en samhällets livssak. Därav följer, att den könsliga splittringens – dualismens – båda lägsta och båda samhälleligt stadfästa yttringar, tvångsäktenskapet och prostitutionen, småningom bli omöjliga, emedan de efter enhetstankens seger icke längre skola motsvara människornas behov.

Tvångsäktenskap är det, som ej endast gör samlivets sedlighet och barnens rätt beroende av formen för samlivet, utan även gör skilsmässans möjlighet för den ena parten beroende av den andras vilja. Prostitution är all handel med sitt kön, vare sig handeln idkas av kvinnor eller män, som av nöd eller lust sälja sig utom eller genom äktenskapet. Båda delarna ske under grövre som finare former. Det finnes en rangskala för äktenskap utan kärlek liksom för “kärlek” – utan kärlek. Avståndet är stort mellan till exempel “Kameliadamen” eller Raskolnikows Sonja å ena sidan och ett rännstenens rovdjur å den andra. Så är det även mellan en kvinna, som ingår ett gifte av moderlighetslängtan och den som gör det av lyxbegär; mellan en man, som söker sig en arbetskamrat eller endast en trösterska för sina kreditorer. Men vare sig någon, med en del av sin person, köper sig fri från svält eller skulder, ensamhet eller åtrå; vilket i och för sig högt värde man än må vinna, så blir dock handeln, för köpare som säljare, ur den helhetsbestämda könssedlighetens synpunkt en förnedring.

Utvecklingen av det erotiska personlighetsmedvetandet hindras nu i lika hög grad genom den av samhället regelbundna “sedligheten”, som genom den av samhället reglementerade “osedligheten”. Såväl när det gäller att uppehålla den förra som att urskulda den senare får man höra att idealismen måste vika för “det verkliga livets krav”. Samma människor, som med skäl frukta samhällsupplösning, ifall man som “det verkliga livets krav” förkunnade alla svältandes rätt att stjäla, anse sig levnadsvisa när de, på ett oändligt betydelsefullare område än egendomens, förkunna stöldens nödvändighet i form av prostitution!

Det verkliga livet har visserligen krav. I ena fallet att alla efter föda hungrande skola erhålla arbete och så lönat, att de kunna äta. I det andra att alla könsmogna skola erhålla möjligheten att vid rätt tid ingå äktenskap. Men de omvandlingar, som måste äga rum för att detta skall ske, de utebli så länge samhället – under antagandet att prostitutionen är ett nödvändigt ont – övervakar dess följder och sålunda inger sig själv villan att dess faror kunna förekommas. Därmed befriar man sig från sökandet av de utvägar, som bättre tillgodosåge de båda grundbehoven – kärleken och hungern – för vilkas tillfredsställande prostitutionen nu utgör många mäns och kvinnors enda utväg.

Men dessa omvandlingar torde även utebli, så länge samhället – under antagande att vigseln är ett nödvändigt gott – fasthåller denna som sedlighetsstreck inom könsförhållandet.

Ty vigseln förleder medelbart liksom prostitutionen omedelbart till brott mot det ofödda släktet, brott i jämförelse med vilka rån och mord på de levande äro leende menlösheter!

I detta tingens tillstånd bli även de sedlighetsförkunnarna medskyldiga, som intala sig att endast det allt strängare uppehållna engifteskravet är det ondas botemedel. De frukta all betoning av livets innehållsrikedom, av lyckodrömmen, av livsberusningen. De predika endast pliktkänsla och ansvar för den egna själen och mot samhället. Men – detta har ideligen predikats från kristendomens första tider utan att könssedligheten i det stora hela blivit högre! Detta ger att tänka på. Så mycket mer när denna fruktan för kärleken drives ända till Tolstoys – eller rättare österlandets – avsky för sinnligheten; när äktenskapet endast betraktas som ett farligt palliativ mot en ärftlig sjukdom, vilken helst bör övervinnas så att botemedlet blir obehövligt!

När själens företeelser bli lika utforskade som jordens, kommer även kärleken att erhålla sin kymatologi. Ordet betyder vetenskap om vågorna. Man skall kunna följa känslans böljegång genom tiderna, dess upp- och nedstigande rörelse, de motverkningar och sidoinflytanden av vilka den varit bestämd. En sådan stigande bölja är i vår tid de unga männens växande avsky för den samhällshägnade osedligheten, deras enhetliga kärlekslängtan. Ett motverkande inflytande åter är en del unga kvinnors ovilja mot kärleken. De nöja sig ej, som de nyprotestantiska prästerna, med att sinnligheten bör helgas: de vilja döda den. De hata ej blott – och med skäl – det från kärleken lösta begäret: de nedsätta kärleken själv, även där den ter sig som själens och sinnenas enhet. Äktenskapet får, enligt dem, endast vara den högsta form av sympatisk vänskap, jämte en på barnens tillblivelse och fostran riktad pliktkänsla. När äktenskapet blir lika fritt från sinnliga lustkänslor som från personliga lyckokrav, när det är två vänners förening i plikten och glädjen att helt leva för barnen – då först har det blivit “sedligt”!

Kärleken, betraktad som syntes av den andliga sympatien och släktlivet, som den livsmakt genom vilken människans egen tillvaro förstoras och förmellan kvinnans och mannens natur. De kräva av båda fullkomlig återhållsamhet utom äktenskapet och inom detta medge de endast vad naturens ännu ofullkomliga inrättning nödvändiggör i och för släktets fortvaro. Med vetenskapens framsteg hoppas de att kemi och biologi skola befria människorna från deras förnedring under kärleken, liksom Heidenstam av “matpulvret” väntar frihet från förnedringen under hungern. Möjligen få båda rätt. Men med dessa framtida möjligheter ha det 20: de seklets människor intet att skaffa. Vad vi nu närmast behöva är mer kärlek – och mer föda – icke mindre!

Det är därför ej troligt att nyss nämnda linje blir den, könssedlighetens utveckling tillsvidare kommer att följa. Ty hos allt fler människor finnes redan nu en erotisk fordringsfullhet, som avvisar nyss nämnda renhetsideal. Ingen tanke på målet kan för dem helga ett medel, som utan kärlek synes dem oskönt.

Av pliktkänsla tillkomna barn torde dessutom berövas en del väsentliga livsvillkor. Bland andra det, att i sina föräldrar finna livfulla, lyckoutstrålande personligheter, sådana som bli barnens yppersta andliga livsmedel. Härtill kommer även den synpunkten, att föräldrar, “som endast leva för sina barn”, äro ett dåligt sällskap för dessa!

Det här antydda sedlighetsprogrammet är förklarligt ur ett berättigat hat mot den samhällsskyddade osedligheten och en – delvis – berättigad harm mot den barnet förekommande erotiken. Men dess lösning av kärlekens djupaste konflikt – den mellan den enskildes och släktets krav – kränker naturens vilja lika väl som kulturens villkor. Oberoende av båda tro sig dessa ivrare kunna nå den renhetens vita värld, som lockar deras håg under deras lidande genom den orenhet och ömklighet varmed könsförhållandet ännu fyller tillvaron. De glömma att ovan snögränsen trivas endast livets fattigaste former. Men människoutvecklingen går mot en allt rikare och kraftigare formbildning. Ej endast inom könslivet, nej, inom varje område för skapande, är sinnligheten den närande och bärande jordmånen, framför allt den erotiska sinnligheten. Varje försök att skilja sedlighet från sinnlighet skall icke stegra utvecklingen, endast försena den, efter som könskänslans omflyttning i en annan jordmån än sinnlighetens under våra givna telluriska villkor tillsvidare är en omöjlighet!

Det mot osinnlighet – eller översinnlighet – syftande renhetskravet kan kanske ge skydd mot små faror. I de stora blir det betydelselöst som en gärdesgård mot en skogsbrand. Ingen lusthämning, endast lustens utlösning i andra banor renar den verkligen. Endast genom starkare lidelser tyglas lidelser. I den lust och den lidelse, där faran finnes, i kärleksdriften själv, äger man rätta utgångspunkten till dess förädling. Den, för vilken driftens dödande blev en lidelsefull åtrå, kan genom denna lidelse äga utsikt att nå sitt livsfientliga mål. Den åter, som icke vill döda, endast behärska könsdriften, blir i sin strid mot det – genom ärftlighet och samhällssed ännu omåttligt eggade – begäret, en stark och stolt segrare endast när han drömmer om och slutligen erfar kärlekens enhet. Helt visst finnas även sekundära hjälpmedel. Sådana äro att med föräldrablodet erhålla kyskhetens instinkt; att från barndomen stärkas och skyddas mot såväl hårdhetens som veklighetens faror; att erhålla en finkänslig och from upplysning om könsbestämningens stora syfte och stora frestelser; att genom allmänmeningen mottaga intryck av självbehärskningens möjlighet och betydelse för den enskildes egen och släktets lycka; att undvika missbruk av alla slags njutningsmedel, särskilt rusdrycker, som både omedelbart och medelbart försvaga viljans motståndskraft på den könsliga, liksom varje annan frestelses område. Det är utan fråga att idrott, dans och lek av ädelt slag – och ädla äro dessa nöjen endast då de idkas måttfullt och värdigt, med själ som kropp – är ett bland medlen att omsätta könsdriften och behärska den. Lika visst blir det kroppsliga och andliga arbetet för egen del, liksom deltagande i någon form av samhällig strävan, av betydelse såsom ett upptagande och förbrukande i omsatt form av de erotiska krafterna. All äkta konstnjutning är i högsta grad viktig för könslivets förädling, ej minst emedan den ställer människan inför det “naket äkta och ohöljt sanna” (Fröding), som sederna ännu ej medge i livet men som en gång kommer att bli ett av könssedlighetens främsta uppfostringsmedel, överträffat endast av den stora diktningens skildringar av kärleken.

Men all denna självtukt, alla dessa hjälpmedel från skönhetens och arbetets värld, hela denna kroppsliga utbildning till styrka och sundhet äro linjer utan medelpunkt så länge de ej alla leda mot kärleken – kärleken, vilken vissa sedlighetsförkunnare vilja lämna utanför frågan, såsom även den en fara och frestelse! Ingen torde neka, att sunda levnadsvanor och sträng behärskning kunna verka höjande för den enskilde själv, även om kärleken ej får någon betydelse i hans liv. Men tillvaron i sin helhet vinner intet genom frambringandet av hårdnade eller härjade askettyper, vilka genom kroppsutmattande idrott, inbillningstorkande läsning och nakenhetshöljande konst lyckas söva den sinnlighet, som dock kanske en dag yrvaknar. Av dessa arga gårdvarar för sin “högre” natur har livet lika liten glädje som de själva av livet. Vi ha icke vunnit mycket, om vi få en ungdom, som når könslig avhållsamhet på bekostnad av andra ypperliga, för släktet lika behövliga egenskaper. En ungdom med breda skygglappar, skyende sinnenas glädje, livslustens lek, fantasiens rörlighet, en ungdom utan all andlig vågsamhet – en sådan blir, med all sin “renhet”, ett dött livsvärde!

De unga åter, som bevara men behärska könslivets rikedom av ingivelser, bli – även om behärskningen ej alltid varit fullständig – av oändligt större värde för tillvaron.

Den av kristendomen närda fördomen, att den könsliga renheten i och för sig är ett så stort livsvärde att det uppväger offret av alla andra, denna fördom måste övervinnas. En människa är betydelsefull genom sin könsliga renhet endast i den mån, hon därigenom blir mer ägnad att för sig själv och släktet fylla livets mening: den att leva ett allt högre liv! Hennes renhet betalas för dyrt om den vållar henne själv – och genom henne släktet – oersättliga förluster av livslust, livsmod och livskraft.

Tillsvidare – innan äktenskapen och uppfostran genom flera släktled hunnit omvandla människornas, särskilt männens, nuvarande natur – kan renhetskravet icke genomföras utan sådana förluster, ifall nämligen detta krav erhåller den nyprotestantiska eller än mer den Tolstoy’ska formuleringen.

*

De asketer, som mot könsdriftens övervälde endast anbefalla behärskningen – även när denna blir enbart livshämmande – likna den läkare, som endast eftersträvade att febern skulle lämna den sjuke: om denne dog av kuren var honom likgiltigt!

Dessa asketer ha kommit till sin fanatism på två skilda vägar. Den ena gruppen – som innesluter de flesta kvinnliga asketer – hata Eros, emedan han aldrig visat dem någon nåd. Den andra gruppen – som omfattar de flesta manliga asketer – förbanna honom, emedan han aldrig lämnar dem någon ro. De renhetsrabiata och de njutningsrasande mötas emellertid i misstron till kärlekens utvecklingsmöjligheter. Kärleken är för dem begär och endast detta; kommer själen till, blir den vänskap och endast detta. De ha aldrig erfarit en kärlek, som i ordets allomfattande mening är skapande. Ofruktsamheten – själens eller kroppens eller bådas – kännetecknar den enda kärlek, de båda grupperna känna. Erotikens slavar äro ypperligt karaktäriserade genom en världsmans bekännelse att han “lidelsefullt eftersträvat minst tjugu kvinnor, vilka alla personligen varit honom fullkomligt likgiltiga” (Chesterfield). De veta intet om själens vilja till en enda, bland otaliga utvald, en vilja, som – då den är djupt bestämd – oftast mötes av denna andras vilja. De veta ej att sympatiens valfrändskap kommer den ena att ur den andras ögon hämta en allt övervinnande, allt frigörande makt. Ty själva erfara de genom åtråns välde endast vanmakt och förnedring för sin högre varelse. En i övrigt själfull man kan känna sig i den grad maktbestulen genom erotiken, att han ömsom önskar alla kvinnor döda, för ätt sålunda frigöras ur sin träldom och ömsom önskar dem, som Caligula romarna, en enda hals – ehuru ej för att avhugga den. Dessa mäns hat till erotiken är vildens hat till de grymma gudar av vilka han tror sig bero och som han vet leka med sitt öde. Intet är vissare än att kärleken, sålunda utövad och betraktad, gör människor låga eller löjliga. Även den, som av sin innersta själ älskar tragedien och hatar farsen, kommer, under denna kärleks attraktion, att stanna mellan båda och göra sitt liv till en tragikomedi. Ty för att nå upp till den sanna tragiska storheten måste människan hänsynslöst låta sig ledas av och gå under genom det största i sin natur, sitt egnaste, innersta jag. Men det tragiska ödet snuddar även vid människor mot deras innersta vilja och då uppstår den nyss nämnda, orena formen av det tragiska. Män och kvinnor, som i eroteriet – ty erotik är ett för stort ord för detta – endast sökt nya eggelser, träffa t.ex. slutligen en människa, som ej förstår kärleken så – och döden gör slut på leken för alltid. Eller det händer att de själva gripas av en stor känsla, men deras förtid ödelägger deras hopp att nu i någon helig lund få dyrka den gudom, åt vilken de hittills endast tänt papperslyktor i ett marknadsvimmel. I de flesta fall tar tragikomedien samma form som för drinkaren, att tillfredsställelsen blir mer och mer omöjlig; att den omåttlige nödgas tillgripa till grövre medel för att i någon mån stilla åtrån; göra rusen allt flera, med allt mindre glans av fest. Den till erotiska rus hemfallne blir småningom lika viljelös, hjärtlös, hållningslös, samvetslös som alkoholisten, lika oförmögen till urval och uppskattning inom området för sitt begär. Den härligaste kvinnokärlek skall slutligen lämna honom lika oemottaglig som drinkaren blir inför rhenvinets flytande topas, dess doft av sol och svalka av dagg. “Kärlekens frihet” kommer att för honom slutligen betyda endast frihet från ansvar, från hänsyn, från fara, från kostnad. I jämförelse med denna slags “fria kärlek” är prostitutionen visserligen mer hälsofarlig men långt mindre personlighetsödande. Prostitutionen förringar personligheten genom en splittring, som lämnar själen utanför. Men den förbrukar icke personligheten såsom den “kärlek”, vilken blivit ett pappersmynt, varmed mannen köper icke fala kvinnor. Vänta de att han skall inlösa sedeln i guld, bli de bedragna. Kärleken kan, enligt hans tro, intet guldvärde äga: den är alltid en falsk sedel, genom vilken naturen uppnår människans – särskilt kvinnans – medverkan till sitt syfte.

Denna kärlek känner endast luften i alkoverna, där den sökt sin köpta eller stulna lust. Viddernas luft andades den aldrig, den luft, som darrar av sol och skälver av stormar; den luft genom vilken all livets sugande längtan till förnyelse brusar, hela lyckotrånadens evighetsaning, som lyfter släktled över släktled mot okända mål. En luft, som stegrar krafter i det omätliga och suger dem i det oändliga; luften över de vidder, där vildhet och vanvett ännu flämta, där man och kvinna strida sina eviga strider och lida sina eviga kval, de kval, om vilka redan Lukretius visste att dualismen var deras källa.

Men att endast enhetsviljan kan försegla denna källa – detta visste ingen tid före vår egen.

Inom litteraturen är det ömsom ur alkoverna, ömsom från dessa vidder klagan uppstiger över könsdriftens välde.

I sedlighetsskrifterna däremot finnes sällan ens en aning om människolivets vildmarksområde. De röja sin ovetenhet genom gränslösheten i sitt trångsinne, ett trångsinne, som innesluter mänsklighetens mest omfattande fråga mellan gymnastik- och duschapparaten! För denna småsyn har osedligheten uppenbarat sig i den “fria kärleken” lika väl som i den köpta. De ana icke att den fria kärleken lika väl som äktenskapet innesluter många grader av sedlighet och osedlighet, stigande över eller sjunkande under den etiska nollpunkt, på vilken flertalets fria kärlek lika väl som äktenskap befinna sig.

Mellan den fria eller lagliga kärlek, som blir grym, hämndlysten, mordisk och den kärlek, som väl kan taga sitt eget liv men aldrig den älskades, är sålunda avståndet stort. De s.k. crimes passionelles kräva samma mildhet, som man visar stöld av hunger, eftersom båda slagen av brott utspringa ur de starkaste livsdrifterna. Men ur livsstegringens synpunkt blir det dock en stor skillnad på den fria – eller lagliga – kärlek, som är hängiven, mödig, offervillig, trofast och den, som lämnar alla de yppersta mänskliga egenskaperna obrukade. På samma sätt blir avståndet stort mellan den futtiga fåfängans, den snåla “sensations”-hungerns ofruktbara erotiska “upplevelser” och den lidelse, genom vilken en människa stiger upp till ny skaparkraft. Eftergiften för lidelsens storm är i ena fallet vimpelns, i det andra seglets.

Konstnärsblodets art uttrycker sig ofta som krav på erotisk förnyelse. Men medan den ena sålunda stegrar sin styrka och sundhet, blir den andra allt fattigare och fulare. Goethe var en av de förra, George Sand likaså. Dessa slags naturer innesluta en outtömlig återställelsekraft. De kunna älska flera gånger utan att erotiskt förringas. Deras själar mäkta, som söderns vulkaniska ängder, bära tre skördar utan att utsugas. Men människors andliga jordmån och luftstreck äro i allmänhet ej sådana. Och även dylika olympiska gudar och gudinnor ana att kärleken för dem äger en sluten hemlighet. Goethe, som bönföll ödet om att i en annan tillvaro blott behöva älska en gång, torde vetat mindre om kärleken än Dante, åt vilken unnades den underbara synen, som tecknades av de underbara orden

Vede il cuor tuo

George Sand, som anropar gudarna om den stora kärlekens flamma, var aldrig så genomglödd av denna som hennes diktarsyster, vilken tolkade sin medkänsla för henne i de fullkomliga strofer som börja:

Thou largebrained woman and largehearted man…

Men den stora kärleken, lika litet som det stora snillet, kan aldrig bli plikt: båda äro en livets nådegåva åt sina utvalda. För den, som älskar mer än en gång, kan ej finnas annat sedligt mått än för den, som älskar en: livsstegringens. Den, som genom en ny kärlek hör sinade källor sjunga, känner saven stiga i nakna grenar, livets skapande krafter förnyas; den, som blir mer färdig till storsinne och sanning, till mildhet och ädelmod, den, som i sin nya kärlek finner styrka lika väl som rus, näring lika väl som fest – han har rätt till denna upplevelse. De åter – och dessa äro de flesta – som genom var ny kärlek bli fattigare på allmänmänskliga egenskaper och personlig maktkänsla, slappare i vilja, sämre i handlingar och verk, dessa hava ur livstrons synpunkt ej rätt till ett sådant självförringande. Av frukterna känner man kärleken. Intet är sannare än att “ingen lokal demoralisation finnes”. Den människa, som i all sin övriga handel och vandel är sund och sann; som förblir stark och stor i sina verk, hon är i de flesta fall även könsligt sedlig enligt sitt samvete – även om detta icke stämmer med engiftesläran. Den åter, som i sitt övriga liv, i sina verk, är en svindlare och stackare, denne är det troligen även på det erotiska området, vare sig hans seder äro mono- gama eller polygama. Det blir sålunda mer orimligt att döma en människas övriga sedlighet efter hennes könsmoral, än att döma hennes könsliga sedlighet efter hennes etiska ståndpunkt i övrigt. Ej heller detta ger ett ofelbart mått, ty människor finnas, som nå sin naturs höjd i en stor kärlek, men stanna under denna i sitt övriga väsen. Andra åter lyckas aldrig lyfta sin erotiska vandel till jämnhöjd med sin övriga personlighet. Men den senare mätaren är dock i fråga om utslagets finhet lika överlägsen den förra som en medicinalvåg en gammal betsman. Det torde ofta vara fallet att en människas övriga skapelser i viss mening bli mer eller mindre än hon själv, men hennes kärlek däremot är, i tusende fall mot ett, hennes innersta själv. Så stor eller liten, så rik eller fattig, så ren eller oren som hon i den är, skall man även i livets andra stora förhållanden finna henne. Av alla summariska kännetecken på en människa blir därför intet säkrare, än att man säger vad hon är, när man sagt huru hon älskat.

Ehuru således en livstrons bekännare anser den Tolstoy’ska könsmoralen djupt osedlig, förstår han att den har både ett mer och ett mindre rent ursprung.

Det förra är fallet hos den, som så djupt lidit av de lidelser, de nu råda andra att för sin frids skuld utrota. Även hos dem, som befinna sig i den tidiga våren, då livet ännu sover och naturen skenbart bär höstens färger.

Det senare åter är fallet hos dem, för vilka hela livet blev höst, emedan de föddes vissna: kvinnor och män, som gripits av hat till alstringens villkor i medan de blivit offer för de laster och lidanden, som i mm göra erotiken till jordelivets divina Commiedia. Men icke som i Dantes med en arkitektonisk ordning av helvete, skärseld och himmel, varigenom dessa få en bestämd följd i rum och tid, utan ett skådespel där de tre tillstånden störta in i varandra som bränningar. Vare sig könslivets hatare höra till de utlevade eller de utestängda, de ofruktbara eller de omogna, de förtorkade eller de förgiftade, så kunna de visserligen själva ha rätt till en större eller mindre mildhet. Men deras sedlighetsförkunnelse åter måste, på angivna grunder, dömas som uteslutande värdelös.

Detsamma gäller om dem, vilka lösa könsproblemet lika tunt som runt med kravet på individens, av alla hänsyn till släktet obetingade, frihet.

Dessa senare pläga jämföra rätten att stilla könslängtan med rätten att stilla hungern. De förra åter förkasta denna jämförelse som ohållbar, emedan en människa ju kan leva sund i livslång könslig avhållsamhet. De jämföra i stället den erotiska lidelsen med andra lidelser, såsom spel och dryckenskap, där allmänmeningen anbefaller behärskning och viljan mäktar den.

Båda se frågan lika ytligt. Att jämföra naturlivets grundvillkor, kulturlivets rörelsekrafter, kärleken och hungern, med någon annan lidelse än varandra, förfalskar hela problemets ställning. Kärlekens som hungerns drift kan till en viss grad undertryckas; i båda fallen kan en ökad styrka i någon viss riktning tillfälligt vinnas. Men båda behoven måste på rätt sätt tillfredsställas, ifall den enskilda människan och människosläktet skola leva och fylla livets mening genom en högre utveckling. Svältkonstnärer i fråga om kärleken äro för livsstegringen lika betydelselösa som andra dylika.

Man har genom kristendomen blivit så van att behandla den könsliga renheten individuellt, att man – från renhetsivrarnas lika väl som från frihetsivrarnas håll – ej inser att, medan man stillar hungern för att själv kunna leva, så fortplantar man sig för att släktet skall leva. Detta gör det asketiska ordandet om avhållsamhetens ofarlighet lika ytligt, som påståendet om rätten att stilla könslängtan med samma frihet som hungern.

Ty om individen förblir utan föda, mister han själv sitt liv. Men förblir han utan rätt till fortplantning, mister släktet det liv, han kunde givit det. Om individen åter äter ihjäl sig, blir han endast själv lidande; om könsdrift en missbrukas genom omåttlighet, blir släktet lidande.

Den nuvarande osedligheten medför en oavbruten blodförgiftning av mänsklighetens organism. Men den nuvarande samfunds- och sedlighetsordningen svältföder denna organism. Det är ej endast med det vemod, deras eget oundvikliga öde inger dem, det är även med bitterheten över icke nödvändiga lidanden, som otaliga ypperliga män och kvinnor upprepa diktarens klagan

många årtusendens blod släcka sin gnista i mig. . .

Det är utom all fråga, att den enskildes drift att fortleva i släktet måste behärskas för att förbli livsstegrande, icke livshärjande. Men det är, i bokstavligaste mening, den enskildes och släktets livsfråga: huru och varför och till vad grad denna behärskning övas?

Sålunda stegras såväl den enskildes som släktets liv, när ungdomen lever avhållsam tills den nått full mognad. Och släktets utveckling vinner när de mindrevärda liven icke fortsättas genom avkomma. Men den enskildes och släktets liv sjunka, när mogen och ypperlig ungdom ej är i tillfälle att föda och fostra avkomma.

På ett lågt utvecklingsskede har svälten lika väl som celibatet varit en förädlande makt. Människan har småningom lärt sig inskränka födans mängd men göra beskaffenheten bättre och tillgången regelbundnare. Hon vet nu att födans värde till stor del beror av den njutning, den bereder och det behag, med vilket den förbindes; att det motbjudande illa fyller sitt ändamål. Hon vet även att organismen icke kan näras av för var ålder eller vart arbete uträknade beståndsdelar, utan att endast ett visst överflöd verkligen tillfredsställer det nödvändiga. Erfarenheten har visat, att för stor knapphet skadar lika väl som omåttlighet; att således det personliga behovet måste bli det inom vissa gränser avgörande för en full och livsstegrande näring. Insikten i detta ämne är nu kommen långt före människornas möjlighet att allmänt efterleva insikten. I fråga om släktdriften däremot ha vi ännu långt till insikten om villkoren för jämvikt och ännu mycket längre innan vi i verkligheten skola nå jämvikten mellan den svält å ena och den omåttlighet å andra sidan, som nu beteckna våra västerländska samhällen.

Det var naturligt, att Luther upphävde fastan så väl som celibatet. Båda voro uttryck av österlandets längtan att nå det ideala, begärfria tillståndet; båda hade varit behövliga medel för germanernas fostran. Men det var tyvärr även oundvikligt att Luthers befrielseverk blev halvt; att han ej förmådde upptaga antikens tro på det mänskligas gudomlighet, det naturligas rätt; att han alltjämt sökte helgden för människonaturen utanför denna själv. Någon har kallat Luthers mod att som munk gifta sig med en nunna mer värt än hela hans lära. Detta är sanning. Filippo Lippi gjorde visserligen detsamma. Världen fick sålunda härliga madonnor och – Filippino Lippi! Men varken Fra Filippo eller andra löftesbrytande munkar omdanade seden: detta gjorde däremot Luther, när han hävdade den gudomliga och naturliga rätten till sin handling!

Nutidens uppgift är att fullfölja denna rättighetsförklaring för naturen.

Men naturen är lika litet ofelbar som fullkomlig, lika litet förnuftig som oförnuftig, lika litet ändamålsenlig som ändamålsvidrig – emedan den är allt detta. Den kan omvandlas – förädlas eller fördärvas – genom kulturen och därför kan en “naturens” rättighetsförklaring endast innebära människans rätt att målmedvetet odla naturen, så att den i någon viss riktning allt fullkomligare fyller sitt eget ändamål. Eller med andra ord: de behov, naturen danat i och med människorna, böra av dem bli tillfredsställda på ett allt skönare och sundare sätt. Men en sådan odling av den erotiska naturen kan ej äga sin sedliga norm i några gudomliga bud eller överjordiska begrepp. Den kan endast äga den i själva den hemlighetsrika fullkomningslängtan, som under utvecklingen stegrat driften till lidelse, lidelsen till kärlek och som nu strävar att stegra kärleken till en allt högre kärlek.

De finnas, som mena att kärleken sålunda skall framträda med anspråk på en självhärlighet, vilken är oförenlig med dess “naturliga” uppgift: släktuppehållelsen.

En var vet emellertid att utveckling medför ett mer sammansatt, olikartat tillstånd, än det ursprungliga. Kärleken är i detta avseende beviset framför andra. Kärleken har – som redan är framhållet – blivit en stor andlig makt, en form av snille jämförlig med varje annan skaparkraft på kulturens områden och dess alstrande är där lika betydelsefullt, som på det s.k. naturliga området. Lika väl som man nu tillerkänner konstnären rätten att dana sina verk, vetenskapsmannen att utföra sina forskningar så som dem gott synes, måste man giva kärleken rätten att på sitt eget sätt bruka sin skaparmakt, såvida denna endast i ett eller annat avseende slutligen kommer det hela till godo.

Ur denna synpunkt kan man således ej utsträcka satsen att kärleken är självändamål därhän, att den får förbli ofruktbar. Den måste ge livet, om ej nya väsen, så dock nya värden; den måste berika de älskande själva och genom dem mänskligheten. Här som överallt finner den livstroende den sedlighetsskapande sanningen innesluten i den lyckoskapande erfarenheten. Den svåraste anklagelse mot vissa former av den “fria kärleken” är, ur livstrons synpunkt, att den är olycklig kärlek! Ty ingen annan olycklig kärlek finnes än den ofruktbara.

Människans förmåga att glömma är mer underbar än hennes förmåga att lära. Vore det ej så, behövde man ej åter och åter påminna om att varje apostelskara innesluter en Judas, ja, att sanningen endast av lärjungar kan antvardas i sina fienders händer. Då mindes man att varje reformation har sina “svärmandar”, som skrämma nydaningsmännen så att de hejda hugget när yxan är satt till roten. Då förvånades man icke över att med varje vårflod ej endast isen utan även jorden flyter bort!

Men människorna vilja nu en gång icke minnas. De måste således åter påminnas om att den nya sedlighetens allt fastare slutna, allt snabbare växande skara av stridande skiljer sig från sitt lösa följe och sin lätta förtrupp genom vissheten: att kärleken lever under samma lag som varje annan skapande kraft; den lagen, att endast i samband med det hela kan den själv stegras till sitt högsta möjliga värde. Ja, kärleken, vars ursprung är själva släktdriften, måste djupare än någon annan själsrörelse vara förbunden med släktet. Och erfarenheten visar även att den icke kan bevara och främja sin livskraft om den saknar varje samband med detta; om den icke på ett eller annat sätt såsom givande och mottagande står i förhållande till släktet. Det blir därför en oavvislig nödvändighet att varje från mänsklighetens mål helt avskild kärlek dör av näringsbrist.

Men det bindande bandet kan vara vävt av olika ämnen och givandet kan yttra sig på skilda sätt. Ena gången danar den stora känslan ett stort tragiskt öde, som öppnar mänsklighetens ögon för de purpurfärgade djup, den sluter inom sig. Andra gången skapar den en stor lycka, som bildar en, alla andra lysande, ljusring omkring de lyckliga. I många fall blir kärleken omsatt i andliga stordåd, i gagnande samhällsgärning; i de flesta danas genom kärleken ett par fullkomligare människor och av dem uppstå nya människor, fullkomligare än de själva.

De kärlekspar åter, som icke genom sitt förenade liv eller sin förenade död tänt en stjärna; som icke bildat ett höjdsteg på den gyllene trappan till en högre mänsklighet, som genom varandra endast funnit djurens lust – utan dessas vilja att offra sig för avkomman – de voro osedliga, emedan deras kärlek icke tjänade livets uppåtgående utveckling. Vare sig denna livsvidriga kärlek ägt den lösa och lätta eller livslånga och lagvigda formen, har den i intet avseende gjort deras eget liv rikare, så mycket mindre då släktets.

Med livsstegringen som kärlekens sedlighetsnorm blir det således, såsom redan i början framhölls, omöjligt att i förväg avgöra om vare sig en fri eller vigd kärlek, ett brutet eller fortsatt äktenskap, frivillig barnlöshet eller föräldraskap är sedligt eller osedligt. Ty utgången beror i varje särskilt fall av den vilja, det val, som ligger bakom och endast händelsernas utveckling kan avgöra arten av denna vilja, detta val.

Visserligen äro människor ofta svagare i utförandet än i beslutet. Må dessa då nöja sig med att fördjupa gamla sedlighetsbegrepp, ty de äro ej kallade att bilda nya seder. Och visserligen ger livet stundom oberäkneliga handtag vid rättelsen av ett felgrepp. Men som regel bli följderna sådana som orsaken var. En kvinna, som av endast själviska skäl skyr moderskapet, skall sålunda oftast visa sig som en älskarinna utan ömhet; en make, som sliter sig ur ett äktenskap innan han sökt avvinna det dess lyckomöjligheter, skall sannolikt i ett nytt på samma sått förspilla sina möjligheter. Intet förhållande kan bli bättre än människorna som bilda det. Denna lag är så orubblig, att den sedliga rättvisans skipande lugnt kunde lämnas åt tiden. Detta innebär ej att kärleken, mer än någon annan livsyttring, kan undandraga sig människors värdesättning. Men det innebär att denna blir felaktig när den bestämmes av formerna för två människors förening i stället för av föreningens följder. Här är vattendelaren mellan den gamla och den nya sedlighetens riktning. Den förra får sin bana avgjord genom tvivlet på människonaturens krafttillgångar, den senare genom tron på dessa; den förras tvivel utmynnar i den enskildes plikt att underordna sig samhällets krav; den senares tro i den enskildes frihet att själv välja sin samhällsplikt. På grund av människonaturens svaghet – och således av omsorg för samhällets styrka – kräva samhällsbevararna: att den enskilde i förväg förvissar samhället om sin goda vilja att erotiskt tjäna dess ändamål och gör det genom att avsäga sig en del av sin lätt missbrukade frihet. På grund av människonaturens rikedom och utvecklingens krav fordra däremot nydanarna åt den enskilde rätten att efter eget val med sin kärlek tjäna det hela och att under eget ansvar bruka sin kärleks frihet.

Den, som ej låter blicken fångas av de lätta flarn, som segla med och förgås i den erotiska tidsströmmen, ser att denna alltjämt djupnar av många tillflöden. De, som kunna tyda tecken, se även på flarnen – som Columbus på drivveden – att man nalkas ny jord.

Den kristna sedligheten utgår från människonaturen såsom konstitutivt ehuru icke kulturellt färdig och från en i ande och kropp delad människovarelse. Anden är av gudomligt ursprung men fallen och måste upprättas under en av religionen bestämd kulturutveckling, vars mål är att mänskligheten skall nå det av religionen givna idealet, Kristus.

Det finnes en annan sedlighet, som vilar – eller vilade – på vissheten om människonaturens medfödda godhet och alla människors likhet. Denna visshet utmynnade i upplysningstidens strävan efter gemensam välfärd och i tron på jämlikhetens, frihetens och broderlighetens förverkligande redan med det för handen varande människoämnet.

Den nya sedligheten åter innesluter humanism som evolutionism. Den är bestämd av monistisk tro på själen och kroppen som tvenne former av samma varande; av evolutionismens visshet att människans psyko-fysiska varelse varken är fallen eller fullkomlig men möjlig att fullkomna; att den är bildbar just emedan den icke är färdig. Den utilistiska som den kristna humanismen sågo “kulturen”, “framsteget” och “utvecklingen” i människans förädling av materiella och icke-materiella tillgångar utom och inom sig själv. Men evolutionismen vet att allt detta endast varit beredelser till en utveckling, som skall förbättra och förädla själva ämnet till den ännu så att säga endast försöksvis framställda människan!

Vår nuvarande “natur” betyder endast vad som under detta utvecklingsskede är psykologiskt och fysiologiskt nödvändigt för att vi skola äga tillvaro såsom människor av en viss tid, viss ras, viss nation. Ludenheten var en gång vår “natur” såsom nakenhet nu är det. Kvinnorovet var en gång “naturligt” såsom frieriet nu är det. Vilka nya förvandlingar släktet kommer att undergå; vilka nu oanade förluster och vinningar av organ och sinnen, förmögenheter och själsegenskaper, släktet skall göra, detta är framtidens hemlighet. Men ju mer mänskligheten förvissas om att själv kunna ingripa i sin utveckling, dess mer blir målmedvetenhet nödvändig. Man måste inse vilka hinder man vill undanrödja, vilka vägar man vill stänga, vilka offer man vill underkasta sig.

Den nya sedligheten står frågande på många områden – såsom arbetets, brottets, uppfostrans – men framför allt på könslivets. Även inom detta område mottar den icke längre sina bud från Sinais eller Galileas berg; här som överallt kan evolutionismen endast betrakta fortsatt erfarenhet som uppenbarelse. Evolutionismen förkastar icke den historiska erfarenhetens resultat, icke den kristligt-humana kulturens vinningar – huru vore det ens möjligt att “förkasta” det, som blivit blod och själ i mänskligheten? Men den ser det bakom oss liggande historiska kulturförloppet såsom ett slagfält av sinsemellan stridande tankar och viljor, där målmedveten plan lika mycket saknas som i vilda stammars krigföring. Först när mänskligheten väljer sina mål och sina medel – och som sitt närmaste mål sätter sin egen stegring i allt det för henne redan nu såsom mänsklighet kännetecknande – först när hon börjar mäta alla sina andra vinningar och förluster efter den grad i vilken de främja eller hämma denna stegring, då intar hon den rätta ställningen även till det nedärvda. Av detta förkastar hon vad som hindrar men utväljer det, som främjar hennes kamp för att befästa sin ställning som mänsklighet och sitt höjande till övermänsklighet.

Vi stå vid randen av ett kulturskede, som blir djupens, icke som hittills ytans; det skede, som ej endast varder en kultur genom människor utan kultur av människor. Hittills hava de socialt skapande stått inför människoämnet som den unge Michel Angelo stod med av harm tårfyllda ögon när han blev befalld att dana en stod av snön i mediceernas trädgård. Först under detta nya skede skola kulturens stora bildformare icke längre nödgas skapa av snö men kunna skapa av marmor. Att avväga förhållandet mellan den enskildes och släktets rätt blir på det erotiska området lika betydelsefullt, som att avväga förhållandet mellan individens och samhällets rätt på arbetets område. Arbetets villkor höja och sänka värdet av de redan varande liksom av de vardande människorna. Detsamma gäller – och i än högre grad – om kärlekens villkor. Huru rågången slutligen – i ena som i andra fallet – uppdrages, kunna vi nu ej veta. Ett och annat ljus glimmar visserligen, som redan antyder riktningen. Men innan ljusen bli flera, är det endast famlande och fallande som mänskligheten går den väg, hon kanske en gång vid full dager skall vandra.

Många, som se könssedligheten ur evolutionismens synpunkt, ha aldrig undersökt om engiftet – och ett allt fullständigare engifte – verkligen är yppersta medlet för mänsklighetens utveckling. Dessa evolutionister förena sig med den kristna idealismens målsmän i domen över “nutidens osedlighet”, som inom könsförhållandet yttrar sig i fria förbindelser utom äktenskapet; i flera skilsmässor inom detta; i olust för föräldraskapet och i ogifta kvinnors krav på rätten till moderskap. Andra evolutionister mena att allt detta innerst bebådar det genombrott, som skall giva kärleken dess fulla betydelse ej endast för släktets fortvaro men för dess framsteg. De angripa med det verkande, vardande livets vilja den gällande sedlighetsnormen och familjerätten. Själva stridens föremål är ju icke nytt; nytt är endast det av utvecklingstanken medvetet eller omedvetet närda modet att sålunda hävda kärlekens rätt mot samhällets, framtidens sed mot förtidens.

Under seklernas lopp har kärleken gjort oupphörliga landvinningar från samhället. Allt mindre medge människorna varandra rätt till inblandning i kärleksfrågor; allt mindre låta de intala sig att de, vare sig som individer eller släktvarelser, erhålla sina erotiska livskrav tillfredsställda, då plikten göres till sedlig norm inom det område, där redan naturen förenat lusten med behovets tillfredsställelse och där kulturen, ju högre den stigit, gjort lyckan genom kärleken allt mer oskiljaktig från viljan att fylla könsbestämmelsen.

Den nya sedligheten vet att i stort sett kulturen får varaktig makt över naturen först då den förbinder högre lyckokänslor med de mål, under vilkas eftersträvande hårda medel kunna krävas. Den livstro, som samordnar släktuppgiften med den personliga kärlekslyckan, kräver även den de offer av den senare, som den förra gör nödvändiga. Men den vill ej öka dessa nödvändigheter genom sådana asketiska renhetskrav, som äro betydelselösa för släktuppgiften. Bekännarna av denna tro vilja genom kärleken bestämma den enskildes könsliga känslor och handlingar, framför allt emedan de tro att den enskildes lycka är det väsentligaste villkoret även för släktets livsstegring.

De önska fylla jorden med lyckohungrande, emedan de veta att endast sålunda når jordelivet sin innersta vilja, den att – i en alldeles ny mening – dana evighetsvarelser.

Det ord, som genom Eros blev kött och bor ibland oss, är det djupaste av alla:

Fröjd är fullkomlighet.

När vi i detta ord mottaga den högsta uppenbarelsen av livets mening, då öppnas blicken för tillvarons sammanhang. Vi inse att det fullkomligare släktet i ordets fullaste mening kommer att framälskas. Men detta sker först när kärleken blivit religion: blivit livsfruktans – icke gudsfruktans – högsta uttryck; när livsfromheten förjagat den vantro och otro, som ännu vanställa erotiken. När den äldsta av gudarna inga andra gudar har före sig, då skola de vidunder, som nu fylla de mörka djupen över vilka gudens ande svävar, dö i den nya skapelsedagens ljus.

*

För sammanhangets skull ha de ledande tankarna för den följande framställningen här blivit sammanfattade. I någon mån blir det således nödvändigt att återkomma till dem under den nu följande behandlingen av de moment som djupast inverka på könssedligheten: kärlekens evolution, dess frihet och dess urval; kraven på rätt till och frihet från moderskapet; på samhällsmoderlighet, på fri skilsmässa och på nya äktenskapslagar.

II. Kärlekens evolution.

Om stämman röjer själen, röjer sången folksjälen. Att den svenska ej är erotisk, därom övertygas man redan av den egendomligheten, att ingen av våra största sångare är en stor erotiker.

Atterboms, i mystiska rymder förtonande kärlekslyrik, har emellertid frändskap med känslostämningen hos de två svenskar, vilka framför några andra i kärleken sett den stora livsmakten, Svedenborg och Almqvist. På ena sidan om dem finna vi Thorild, på den andra Hvasser, båda allvarliga tänkare över kvinnan och kärleken. Men ingen av dessa fyra – sinsemellan mycket olika – förkunnare av kärleken ägde för den erotiska kulturen i Sverige en betydelse, jämförlig med till exempel Kirkegaards i Danmark. Tack vare sitt genis bergsmansnatur hämtade han ur en kort, bruten förlovning erfarenheter, som blevo en outtömlig guldfyndighet vid förkunnandet av “äktenskapets estetiska giltighet”. Samtidigt gav Christian Winther i sångerna Til Een ett bland världslitteraturens yppersta uttryck av erotisk helhetskänsla och personlighetsanammelse. I hela svenska poesien söker man förgäves en strof som denna:

Du er som Brød: det grove, fine
hvorav man aldrig bliver kjed;
du er som gamle, ædle Vine
hvorpaa man aldrig bliver led.

Ej ens de svenska författarinnor, som vardera inom sitt område stå högst – fru Lenngren, Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf – ha fördjupat det erotiska medvetandet. Hos våra lyriska diktare finner man den personlighetsfyllda erotiken endast som längtan eller möjlighet. Den lägger några vårens bleka – från Italiens solar lånade – månstrimmor över Veneridsonetterna; den stänker blodröda droppar på de blad, där Kellgren skrev sina sista kärleksdikter; den silar som guldstrålar genom de gröna djupen i Atterboms romantiska landskap; den lyser under Tegnérs senaste år som en blixt mot en nattligt mörknande himmel. Den brast ut som en vit stjärna i glöden över Snoilskys “andra vår”. Bland nu levande kunde enstaka bevis framdragas mot ett påstående, som dock i det hela förblir sanning: att kärleken för svenska diktare är vårens vackra dröm eller hemkänslans milda värme; saknadens stilla offerlåga eller blodets heta brand, en del av livet men sällan livets liv, verkligheternas verklighet. Vad orsaken än må vara, om – i erotiskt avseende – lättare sinnen och kallare hjärtan eller trögare sinnen och torrare själar än hos de övriga germanerna, visst är att en andlös, outsläcklig lidelse, som gör livet fröjdfullt och farofyllt, som blir den medelpunkt kring vilken personligheten rör sig, som stegrar alla dess krafter, som är syntesen av alla dess tillvarelsesätt – en sådan kärlek är ett okänt och svårfattligt begrepp för svenska lynnen. Alla veta att de beleddes som dårar eller behandlades som kättare, vilka påstodo att jorden gick kring solen i stället för omvänt. På samma sätt bemöta ännu till och med svenska tänkare och diktare – och med dem många, som varken dikta eller tänka – den, som påstår att åtrån rör sig kring kärleken, ej kärleken kring åtrån!

Lika efterblivna som svenskarna, jämförda med en del andra germaner, äro i sin syn på l’amour passion, lika efterblivna äro germanerna i förhållande till de högst stående inom de romanska folken. Den lutherska äktenskapslärans galliska motbild finner man hos en annan munk, Luthers samtida, Rabelais, i hans muntra förslag om ett nytt slags kloster, där varje munk skulle ha sin nunna och dessa kärlekspar efter ett prövoår kunna skiljas, en plan, som icke torde blivit en mycket längre omväg för människornas uppfostran till kärleken än den lutherska äktenskapsläran blev! Intet är mindre sant än att reformationen höjde aktningen för kärleken och kvinnan. Den höjde det gifta ståndets anseende gent emot det ogifta, men den stegrade varken kvinnans betydelse inom äktenskapet eller kärlekens betydelse för detta. Redan under medeltiden ägnar romanen kvinnan en hyllning, ännu i dag nästan ofattbar för den germanska mannen. Om å ena sidan denna hyllning tog form av den romanen i blodet borna Venuskulten, uttryckte den å andra genom Mariakulten sin vördnad för det djupast kvinnliga, för moderligheten. Ännu i dag värdesättes den franska kvinnan icke efter sina levnadsår utan efter sina egenskaper. Det är ej endast mödrarna, som dyrka sina söner, utan även dessa sina mödrar. Men icke blott modern, utan jämte henne varje älskvärd åldrad kvinna, är inom sällskapslivet som inom familjen uppmärksammad av män i alla åldrar. Hustrun inom medelklassen är – ehuru visserligen på barnens bekostnad – medarbetande i mannens yrke med ett inom den germanska medelklassen okänt allvar. I Frankrike som i Italien har familjelivet en form av innerlighet, som germanen ej förstår, emedan det romanska lynnet saknar det gemyt, som lägger sina dagrar över det germanska själslandskapets ofta småknottriga linjer och kalla färger. Det är snarare skaplynnets köld än själens styrka, som gör germanen så mycket mindre erotisk än sydlänningen; det är mer likgiltighet för kvinnan än aktning för henne, som uttrycker sig i olikheten mellan nordens och söderns kärleksseder. Men sedan man för rättvisans skull medgivit allt detta, kan man med gott samvete betona den germanska andens insats i strävan att upphäva den tudelning mellan kärleken och äktenskapet, som ända sedan kärlekshovens tid råder hos söderns folk. Den galliska andens egenart är just att kunna hålla isär. Detta gör den stark i att draga en tankes yttersta följder men även i stånd att inom livet dela sig mellan ytterligheter. Germanens styrka åter är hans enhetslängtan. Denna gör honom som tänkare inkonsekvent, emedan han måste ha allt med, men i livet till en efter sammanhang strävande. Samma djupa personlighetskänsla, som skapade protestantismen, har inom den germanska världen verkat för att göra kärleken liksom tron till den enskildes ensak och att göra äktenskapet till ett med kärleken. De familjeordnade eller förnuftsbestämda äktenskapen höra nu i norden inom de bildade klasserna till det förflutna, medan de i den romanska världen äro regel, ehuru med allt fler undantag. Men ännu är det oftast i fria förbindelser, före och under äktenskapet, fransmannen sätter in sin erotiska känsla. Och den franska hustrun har tillfyllest visat tomheten i påståendet att “en kvinna alltid älskar sina barns far”, den farligaste av de villoläror, som fört kvinnor in i äktenskapet och från detta ut i äktenskapsbrottet. Hos Shakespeare åter är redan hustrun älskarinna och det blir alltjämt inom den engelska litteraturen, man finner de högsta uttrycken för germanens erotiska enhetskänsla. Sedan medeltidens minnessångare tystnat, vittnar det av lutherdomen behärskade tysk-nordiska litteraturområdet huvudsakligen om “köttets begärelse”. Kvinnorna aktas i den mån de fylla sitt kall som barnaföderskor och husmödrar. Klosterlivets och celibatets upphävande medförde emellertid det goda, att de andliga krafter fortplantas, som fordom slocknade med individen. Det torde varit genom en och annan av dem, vilka tidigare flydde med sin idealism in i ett kloster, som den stora kärlekens längtan lämnades i arv åt söner och döttrar.

Bland svenska kvinnor är det först H. Ch. Nordenflycht, som ej endast äger de stora känslorna, utan även för sitt kön kräver och själv har mod att bruka den frihet och bildning, varigenom känslorna erhålla uttryck. Hon är i alla bemärkelser vårt lands första “feminist”: en fullt modern ande, det vill säga en helt och hållet personlig, endast genom själen levande människa; full av religiositet i sitt fria tänkande, full av lidelse i sin känsla för naturen och kulturen; i sin erotik älskande med hela själen som med alla sinnen, en av den stora kärleken levande och döende.

I Tyskland hävdar sjuttonhundratalets tongivande diktare, Gottsched, kvinnans rätt till kultur; i Amerika visa kvinnorna under frihetskriget sin samhörighetskänsla; och det blev senare under en annan frihetsstrid, den mot negerslaveriet, som kvinnofrågan där tog fart.

I Frankrike är upplysningstidevarvet mer än något annat historiskt skede “kvinnans århundrade”. Salongerna äro alla idéers brännpunkt; de yppersta manliga snillen skriva för kvinnorna och dessa bli elektriska batterier från vilka tidstankarna i alla riktningar utsända tändande gnistor. Sålunda medverka de franska kvinnorna att förbereda den franska revolutionen. Under denna skriver Olympe de Gouges sin “förklaring av kvinnans rättigheter” som motstycke till den om människans. Samma den nya tidens ande möter oss i Mary Wollstonecrafts A Vindication of the rights of Woman (1792), liksom i Hippels samma år utkomna Ueber die burgerliche Verbesserung der Weiber och i vår Thorilds strax efter följande skrift Om kvinnokönets naturliga höghet. Tre var i sitt slag lika märkliga tidstecken, som redan innesluta hela “emancipationens” likställighetsprogram: samma rätt för kvinnan som mannen till bildning, till arbete, till del i lagstiftningen och till likställighet inom lagen och i äktenskapet.

Enstaka frigjorda kvinnor voro intet nytt: i Grekland var typen så vanlig att lustspelet brukade den; i Rom funnos självförsörjande kvinnor; under medeltiden var det ej endast vår Birgitta utan mången annan kvinna som – i abbedissans eller regentinnans egenskap utövade en stor och ofta gagnande verksamhet. Såväl den gamla tiden som medeltiden och renässansen ägde kvinnliga lärda, läkare och konstnärer. Men först från den stora revolutionens århundrade finner man hos kvinnorna själva som hos vissa män en ihållande och målmedveten strävan att höja kvinnans bildning och rättigheter.

Överallt, där denna strävan gått djupt, har det varit förenad med viljan att omdana kvinnans ställning till kärleken och inom äktenskapet.

Vad Sverige angår torde knappt ett tiotal kvinnor blivit tända av H. Ch. Nordenflychts eller Thorilds eldsjälar, medan tusenden följde fru Lenngrens Råd till min kära dotter. Kvinnligt trögsinne och tanketomhet – liksom förnuftsäktenskapen – funno där tyvärr under nära ett halvt sekel sitt poetiska rättfärdigande! Vad rika kvinnosjälar under trycket av denna allmänmening måste lida, detta har Fredrika Bremers levnadshistoria, hennes självbekännelser uppenbarat så gripande, att detta enda dokument vore nog för att bevisa hela den tidigare emancipationssträvans djupa berättigande. Men tyvärr var Eros för Fredrika Bremer “den okände guden”. Hennes stora strid för kvinnans människovärde och medborgarrätt nådde således ej hjärtpunkten i kvinnofrågan. Det blev en man, Almqvist, som hos oss vågade utsäga: att det lagliga lutherska äktenskapet lika mycket kränkte kvinnans rätt som kärlekens. Han gick under i denna strid, som ännu återstår oss att utkämpa.

Det är en mycket vanlig men felaktig mening att monogamien framkallat kärleken. Denna uppträder redan hos djuren och har där, som inom människornas värld, visat sig oberoende av monogamien.

Engiftets ursprung inom det mänskliga samhället var äganderättsliga förhållanden, religiösa begrepp, statsliga nyttighetsskäl, men ingen insikt om betydelsen av kärlekens urval. Kärleken har tvärtom legat i en oavlåtlig strid med monogamien. Det är således ett djupt misstag att den högre synen på kärleken skulle danats endast genom engiftet. Kärleksbegreppet har i lika hög grad utvecklats utomkring äktenskapet och under angrepp på detta.

Medan man, trots tillströmmande motbevis, alltjämt överskattar kristendomens betydelse för uppkomsten av människokärleken, har man ej nog betonat dess medelbara betydelse för könskärlekens utveckling. Visserligen finnes jorden runt – från Island till Japan – sånger och sägner, som ge strålande vittnesbörd om kärlekens välde i människohjärtan under alla tider. Men könskänslan ägde dock en underordnad betydelse för det mänskliga själslivet, innan kristendomen tillerkände även kvinnan en själ att frälsa, med andra ord en personlighet att fördjupa. Kristendomen anbefallde dessutom mer de kvinnliga än de manliga dygderna. Ehuru Kristus själv förbisåg kvinnan, kärleken och familjelivet, blev hans etik sålunda i medelbar form en kvinnoförhärligelse. Kristendomens förstorande av den enskildes själsvärde – i motsats till hedendomens betonande av hans medborgarvärde – var därjämte ett bland de många underjordiska tillflöden, som under medeltiden stegrade kärleken till livsmakt.

Under antiken var äktenskapet samhällsplikt, vänskapen åter sympatiens fria uttryck. Först då kvinnan för mannens medvetande besjälats, kunde den personliga erotiken uppstå. Men så hemlighetsfulla äro de inflytanden genom vilka mänsklighetens själ växer, att antikens ynglingakärlek medelbart utvecklade sympatibehovet även mellan män och kvinnor och att den katolska askesens undertryckande av könsdriften medelbart främjade den inåtvända, själfulla, över sinnligheten stigande, kärlekskänslan.

Den nya synen på kärleken såsom själens högsta tillstånd var redan under korstågens tid medveten. Kvinnan, riddaren, sångaren fördjupa och förfina erotiken – bland annat genom att betona dess oförenlighet med äktenskapet!

Forskare ha påvisat hur diktens förfinade uttryck för kärleken sammanhänger med formerna för de högre klassernas könsliv, sedan engiftet blev lag men ett hemligt månggifte sed. Denna tudelning av de erotiska känslorna har å ena sidan föranlett så fina och höga, å den andra så råa och låga yttringar att ingendera äga motsvarighet hos de folk – eller klasser inom ett folk – där denna tudelning är okänd, emedan den könsliga valfriheten där är obestridd.

Detta är naturligt. Ty könslivet behåller då sin “paradisiska” oskuld, en av intet högre medvetande störd djuriskhet. För ett långt utvecklingsförlopp kan på ett högre plan återställa denna oskuld. Vägen dit går genom den splittring, som “arbetsfördelningen” medför även i fråga om känslornas utveckling.

Medeltiden skilde kärleken från äktenskapet. Undantag – sådana som några av Chrétien de Troyes dikter – upphäva ej regeln. Härom vittnar även de största kärlekssånger och kärleksöden. I diktens värld bli Tristan och Isolde, i verklighetens Abelard och HeloTsa de högsta typerna för den redan då gryende nya tid, som slutligen skall medföra den mänskliga känslans som den mänskliga tankens rättighetsförklaring. Dessa älskande äro medeltidens högsta vittnesbörd om den fria kärlek, som stiftar sina egna och upphäver andra lagar; om den stora kärlek, som är stora själars evighetskänsla, i motsats till små själars endagsböjelse.

Skolastiken, alltjämt fördjupande den självhänvända själsforskningen; mystiken, alltjämt förfinande det Gud hängivna själslivet, gjuta omedvetet olja på kärlekens röda lika väl som på trons vita låga. Detta kärlekens “nya liv” slår ut i de diktens flammor, vilkas högsta tunga blev Dante. Det fortlevde hos utvalda själar inom de romanska folken. Renässansens platonism förfinade medeltidens förnimmelse av kärleken som det yppersta medlet för fullkomning i de yppersta mänskliga egenskaper. Sålunda befästes de älskandes rätt till oberoende av samhällseden.

Det är betecknande att – vid medeltidens kärleksdomstolar som vid renässansens hov och under sextonhundratalets snillelekar – kvinnorna ej endast tillerkännas samma känslans rätt som männen utan även samma frihet att bruka sina själsgåvor. Ty varje fördjupande av kärleken står i dolt eller öppet samband med förstorandet av kvinnans själsliv och med mannens sålunda stegrade uppskattning av hennes personlighetsvärde. Från att för honom vara “könet”, njutningsmedlet, blir kvinnan härskarinna, när kärleken kommit att betyda en uteslutande vilja till en kvinna, som endast kan vinnas genom hängiven tjänst. Varje gång kvinnan tagit den erotiska ledningen har mannens kärlek förädlats. Hos Shakespeare finner man hela den föregående själskulturens summa. Alla hans yppersta kvinnor äro kyska i samma grad som de äro hängivna, men de äro även i samma grad andligt rika och samlade personligheter. Därför bli de genom sin klarsyn och beslutsamhet i handlingens ögonblick ledande. Och ehuru Shakespeare, som varje annan stor diktare, danade sina kvinnor mer av drömmarnas stoff än av verklighetens; ehuru italienska renässansens yppersta oftare torde ägt en Boccaccios än en Petrarcas erfarenheter av kärleken; ehuru barrocktiden gjorde le Pays en tendre till en stel trädgård omkring sirliga figurer, visar dock livet, särskilt de romanska folkens liv – liksom deras yppersta litteratur – alltjämt stolta och sköna kärlekspar och kärleksoffer, ända in i det århundrade, då de manliga “filosoferna” berövade kvinnorna ledningen och kärleken blev det ömsom glada, ömsom grymma “galanteriet”.

Kärleken var lika förnedrad genom romansk-epikureisk osedlighet som genom germansk-luthersk “sedlighet” när Rousseau kom. Han – liksom före honom Racine och Manon Lescaut’s diktare – skildrade kärleken som den stora, ödebestämda lidelse inför vilken människan blir som vax för elden.

Vad Rousseau gjorde för kärleken var detsamma som den skulle gjort för sinnen, vilken i en den tidens av vällukter och vaxljuslågor kvav budoar öppnat fönsterdörrarna mot sommarnattens dofter av alstrande jord och blommande grönska, svarta lövmassor och stjärnsådd himmel.

Men Rousseau fullföljde ej sin egen tankes närmaste tankar: att endast kärleken bör skapa äktenskapet; att endast utveckling av den kvinnliga personligheten fördjupar kärleken. Även Goethe – som efter Rousseau drog det glödande spåret vidare, genom att visa kärleken som en valfrändskapens hemlighetsfulla ödesmakt – såg i kvinnonaturens omedelbarhet snarare än i dess utveckling kärlekens lycka. Franska revolutionen utdrog konsekvenserna av Rousseaus satser även i fråga om kärleken och kvinnan: den gjorde äktenskapet borgerligt, skilsmässan fri, men den gav icke kvinnan rösträtt, ja, bevarade ej ens den form därav, som hon förut ägt.

Alla av revolutionen och Rousseau påverkade andar hava sedan i litteraturen som i livet fullföljt kärlekens rättighetsförklaring.

Under det nittonde århundradet som under medeltiden blev det kvinnor, diktare och riddare – de senare i de sociala utopisternas gestalt – som därvid togo ledningen. I Tyskland var det först den romantiska skolan, sedan det “unga Tyskland”, som gick i spetsen. Men Chamisso, Ruckert, Otto Ludwig, Hebbel och Grillparzer böra dessutom ihågkommas såsom den stora kärlekens lyrici eller tragöder. I England äro dessa Shelley, makarna Browning och ännu andra. I Norge Camilla Collet och några av de stora manliga diktarna. Genom Ibsen, Björnson och Lie har Norge gått i spetsen för utvecklingen av det europeiska medvetandet om själsgemenskapens betydelse inom kärleken och den kvinnliga personlighetens inom äktenskapet. I Frankrike – och mitt under den reaktion, som återinför det oupplösliga äktenskapet – angriper m:me Staél detta genom Delphine. I de vittra salongernas land vill man hindra kvinnans geni att verka som samhällsmakt – och hon gör det genom Corinne och Coppet till världsmakt. Hennes visshet att äran för en kvinna endast kan betyda ett medel att vinna kärlek; hennes klagan att livet nekar den geniala kvinnan uppfyllelsen av hennes skönaste dröm, kärleken i äktenskapet, blev prologen för otaliga tragedier under kvinnans århundrade. Efter henne komma S:t Simonisterna och de övriga sociala revolutionärerna. Men framför allt är det en annan av Rousseaus andliga döttrar, den kvinna i vars ådror blandades allt det blod, som revolutionen redan låtit flyta samman på schavotter och slagfält: “pöbel”-blod, borgarblod, adelsblod, kungablod! Sitt folks klara sanningsmod intill de yttersta följderna, sin barndoms trosglöd, sitt blods trånad, sin själs oändlighetslängtan, sina upplevelsers vulkaniska glöd och aska – allt slungar George Sand fram i sina anklagelser mot det borgerligt och kyrkligt uppehållna äktenskap, som för henne var “den lagliga våldtäkten”, den “besvurna prostitutionen”. Redan långt före henne hade ju kärlekens rätt varit hävdad för undantagsnaturerna. George Sands nya mod var att fordra denna rätt för alla; att i tidsmedvetandet inbränna att, om två människor önska vara samman, då behövas inga band för att hålla dem samman; men när de ej önska det, då blir tvångssammanhållningen en kränkning av deras människorätt och människovärde.

Från denna stund var striden flyttad från Olympen till jorden. Stridlågan ha alla “samhällsbevarare” sedan sökt att släcka, alla “samhällsförstörare” att nära.

Den kärlek, en George Sand själv förgäves sökte på vägar från vilka hon återkom med sårade, stundom sudlade fötter; den kärlek en Rahel led och levde av, en Camilla Collet klagar efter, en E. B. Browning förverkligar – detta är den kärlek, som även den nya tidens kvinna drömmer.

George Sand – liksom S:t Simonismen, liksom den nya feminismen – såg kärlekens frihet som det centrala i kvinnofrågan. Liksom George Sand hävdar nutidens feminism på alla områden det fria tänkandets rätt mot auktoritetstron; mänsklighetens solidaritet och fredstanken mot den militaristiska patriotismen; den sociala nydaningen mot de bestående samhällsförhållandena. Den amerikanskt-engelskt-nordiska kvinnofrågan – vars yppersta bekännelseskrift alltjämt är J. S. Mills 1854 utkomna bok “om kvinnans underordnade ställning” – har däremot i det stora hela förbisett den erotiska, religiösa och sociala frigörelsen, för att endast hävda kvinnans medborgerliga rättigheter. Det är således, särskilt i norden, dels under likgiltighet, dels under ovilja från emancipationens ledarinnor, som den nya kärleken framträtt.

Även från männen ha åtlöje och ovilja mött det kvinnliga kravet på en ny kärlek. Med skäl, åt vilka Schopenhauer och Hartmann en gång givit den filosofiska formuleringen, ha de bevisat: att den själfulla kärleken är ett naturens bländverk; att den enhetliga kärlek, som kvinnan nu kräver av mannen, fordrar offer, som strida mot hans fysiologiska och psykologiska natur.

Obekymrade om åtlöje och ovilja ha den nya tidens kvinnor emellertid fortsatt att förkunna sina drömmars kärlek – som även är diktardrömmarnas. Ty i tusenden av år har dikten redan skildrat kärleken som en gåtfull och tragisk makt. Men när någon på rät och slät prosa säger detsamma och dessutom tillägger: att livet vore färglöst och fattigt utan de stora lidelserna, då kallas detta osedlighet! Århundrade efter århundrade bevisa diktverken en kärlekens höjning. Men om någon på rät och slät prosa säger att kärleken kan varda en allt högre känsla, då kallas detta orimlighet! Att – som forntiden gjorde – betrakta diktningen såsom profetisk, detta faller nämligen icke nutidsmänniskorna in!

Den nya kärleken är alltjämt mannens och kvinnans naturbestämda åtrå till varandra för att fortsätta släktet. Den är alltjämt den strävande människans önskan att genom en kamrat i arbetet lätta en annans mödor samtidigt med sina egna. Men uppöver denna kärlekens eviga väsensart, utöver denna äktenskapets urgamla orsak, har en annan längtan vuxit sig allt starkare. Denna riktar sig ej på fortsättandet av släktet. Den är sprungen ur människans förnimmelse av ensamhet inom sitt släkte, den ensamhet, som blir allt större ju mer egenartad en själ är. Den är trånaden efter den människosjäl, som skall lösa vår egen ur denna ensamhets smärta, en smärta, som fordom stillades av vilan i Gud, men nu söker sin ro hos en like, hos en själ, som själv vidögd vakat med av samma trånad heta ögonlock. En själ, som kärleken ger makt till undret att förlösa vår själ – så som den själv genom vår förlöses – från främlingskänslan på jorden. En själ, inför vars värme vår egen fäller de höljen, världens kyla påtvungit den och utan blygsel visar sina hemligheter och härligheter. Dehmel har sammanfattat detta under i två odödliga rader:

. . . Liebe ist die Freiheit der Gestalt
von Wahn der Welt, von Bann der eignen Seele.

Själva förnimmelsen har gripit mången långt före vår tid. Eugen Delacroix t.ex. gav den ett ypperligt uttryck när han i sin dagbok talar om kvalet att endast kunna visa en var av sina vänner det anlete, denne förstod och att sålunda nödgas bli en annan för var och en utan att någonsin känna sig helt förstådd: ett lidande, för vilket han endast visste en hjälp: une épouse qui est de votre force.

Men det nya är att denna känsla blivit utbredd och medveten bland de många; att den börjar ge hela tidsandan sin prägel.

Alltjämt bestämmas emellertid människor av erotiska impulser, som stå djupt under deras medvetna erotiska behov. Sinnena eggas av en längtan, som skjuter själens åt sidan. Kärleksbegreppets kultur står långt högre än kärlekens instinkter. Och sålunda blir vår tid bräddfylld av kärlekskonflikter.

Till detta kommer att den nya människans stegrade känslighet gör henne allt mer benägen att dana sig masker, skyddande förklädnader, konstnärligt sirade pansar. Skydd äro oumbärliga, ty ingen skulle utstå livet, om han stundligen såge andras illa förbundna eller ännu öppna sår eller kände vem som helst röra vid sina egna. Tillvaron skulle förlora mycket av sin spänning utan oanade eller anade hemligheter i människornas öden och själar. Men skydden försvåra även allt mer kärlekens strävan att genomtränga skenet. Därför blir den finaste arten av “flirt” ett den vaknande kärlekens försök till demaskering, till överlistande av den skyddande förklädnaden, en fäktkonst, som måttar åt det tättslutande pansarets fogar.

Försöken misslyckas dock ofta och tillvaron blir allt mer fylld av öden, som kunde ha varit, medan allt fler människor i ensamheten vrida sina händer över vad som icke blev! Djupare än någonsin känner människan, att fattigt gav livet vad hon av detta har rätt att fordra, när kärleken för henne endast blev försjunkandet i en famn. Allt flera veta att kärlek är försjunkandet i den ande, där vår egen finner sitt fäste utan att förlora sin frihet; närheten av det hjärta, där oron i vårt eget stillas; det lyssnande, som förnimmer vårt outsagda och outsägliga; klarsynen i det par ögon, som i våra bästa möjligheter redan finna verkligheter; mötet med de händer av vilka vi, döende, ville känna våra egna omslutna.

När själarna äga saligheter, dem sinnena dela, sinnena fröjder, dem själarna adla, då erfar man varken åtrå eller vänskap. Båda hava uppgått i en ny förnimmelse, ojämförlig med vardera för sig, såsom luften är det med sina beståndsdelar. Kvävet är ej luft, syret ej heller; sinnligheten är ej kärlek, sympatin ej heller. Förenade äro de livsluft och kärlek. Om endera beståndsdelen står i oriktigt förhållande till den andra, blir kärleken som luften för tung eller för tunn. Men liksom proportionerna mellan syre och kväve kunna växla inom vida gränser, kunna kärlekens beståndsdelar detsamma. Själsfrändskapen är visserligen det varaktigaste i kärleken, men därför ej det enda värdefulla: den livsberusande kärleken är skild från även den högsta vänskap genom ett hav, djupt som det mellan sagans Indialand och nyttans Amerika – där en livstid ej uppväger en dag i det förra!

Den stora kärleken uppstår endast när åtrån till en varelse av annat kön smälter samman med trånaden till en själ av vår egen art. Den blir som elden, renare ju hetare den är och skiljer sig från begärets glöd såsom den vita hettan i en smältugn skiljer sig från den kring gator och torg burna facklans röda, rykande låga.

*

Sympatiens ständigt stegrade betydelse för själslivet yttrar sig emellertid nu inom den kvinnliga världen genom överskattning av vänskapen, såväl kvinnor emellan som inom kärleken. En lidelsefull dyrkan mellan jämnåriga – eller från en yngre till en äldre inom samma kön – är för kvinnan som för mannen kärlekens vanliga och vackra morgonskimmer, som alltid bleknar efter soluppgången. En fullt personlig, stor vänskap är däremot sällsynt som en stor kärlek och lika sällsynt mellan kvinnor som män. De nutidskvinnor, som i vänskapen vänta sitt väsens fyllnad, ha därför ej större utsikt att inom detta område nå det väsentliga och de löpa dessutom faran att förfela det inom kärlekens, genom att avstänga sig från eller utarma sig för dess känslor. Även äldre tiders kvinnor odlade vänskapen. Men de nöjde sig ej med denna i stället för kärleken. Och gjorde kvinnorna en gång på allvar detta, då vore vintern kommen i världen. Utvecklingens väg är att av kärleken fordra allt, vad vänskapen ger – och oändligt mycket mera! Men det rika själsutbytet mellan kvinnliga arbets- och studiekamrater, liksom även mellan manliga och kvinnliga sådana, förbereder nu kärlekens tredje, historiska utvecklingsskede, det individuellt-sympatiska. Sådan har den stora kärleken visserligen i alla tider varit. Det nya är att allt fler själar nu bestämmas av samma behov; att den stora kärlekens möjlighet uppgått för många, ej endast för de utvalda få. Alldeles så som man kunnat mäta genombrottet av kärleken genom de släktordnade förnuftsgiftermålens avtagande, genom erkännande av ungdomens erotiska valfrihet och genom allmänmeningens dom över penninggiftermål, så kan man nu mäta det nya genombrottets styrka genom andra, lika betecknande företeelser: de, som kallas “den nya osedligheten”. Det har med sanning blivit sagt att kärleken sådan den nu är – den stora psykologiska verklighet med vilken man måste räkna – i sitt nuvarande sammansatta, mångfaldiga, förfinade tillstånd är resultatet av alla den mänskliga verksamhetens framsteg: av intelligensens och känslans seger över den råa styrkan; av den omvandling i förhållandet mellan man och kvinna, som nya ekonomiska, religiösa och etiska idéer medfört; av en stigande längtan efter inre och yttre skönhet, av rasförädlingsviljan och ännu andra orsaker. Men bland dessa är ej den väsentligaste nämnd, den i vilken mången nu ser ett urartningens tecken men som i själva verket är utvecklingens, den på vilken hoppet om den erotiska dualismens slutliga upphävande vilar: utjämnandet av den ytterliga könsmotsatsen.

Så länge man och kvinna äro så skilda i sina erotiska behov, som ännu ofta är fallet, blir älskog den “eviga strid”, de diktare och tänkare skildra, vilka endast se det närvarande, utan tro på kärlekens utveckling eller människors uppfostran för kärleken. Ty ehuru vi stå mitt i evolutionismens tidevarv tänka eller känna människorna ännu icke evolutionistiskt. För de få, som så göra, finnes däremot intet vissare än att “den eviga striden” en gång skall nalkas fredsslutet.

Nyss nämnda tvivlare le tvetydigt vid talet om kvinnovänskap, liksom vid tal om kvinnans förfinade och sympatikrävande erotik. Det blir först då en, i sitt djupaste väsen oförstådd, älskarinna eller hustru lämnar honom, som en sådan man upptäcker att den varelse, han trott sig helt lyckliggöra, ej ens blivit sinnligt tillfredsställd – emedan själen av sinnena intet tog och åt dem intet gav.

De – i övrigt ofta fint kultiverade – män, om vilka detta gäller, befinna sig i regeln invid medelåldern. Bland de, med dem jämförliga, unga männen däremot, är den erotiska längtan ofta lika förfinad, lika sympatikrävande som hos kvinnorna, ehuru mannen ännu sällan äger den jämvikt mellan själ och sinnen, som den med honom i övrigt jämbördiga kvinnan uppnått. Att kvinnorna nu våga bekänna sig erotiskt äga sinnen medan männen nu erotiskt börja erfara sig äga själar; att kvinnan kräver känslor hos mannen, han tankar av henne – detta är tidens stora lyckotecken. Nutidens finkänsliga ynglingar torde lida lika mycket som deras systrar av att endast bli älskade som kön, icke som personlighet och personligt. De älska för sin del just den kvinnliga individualiteten, åt vilken de vilja bereda rörelsefrihet i stället för att – som ännu deras fäder – söka likforma den efter sin egen.

Det är bristen på jämförelsepunkter, som gör att den helt unga nutidskvinnan stundom ser nutidsmannen såsom ett underligt, än vilt, än sjukt, än tungsint djur – emedan hans kärlek ej motsvarar hennes drömda platonism eller han själv ej hennes drömda ideal! Detta växlar med folk, tider och samhällslagar: tyskan “aus guter Familie” har länge sammansatt sitt av Schiller och en kyrassiärlöjtnant, den engelska av Tennyson och en lord. Men ett kännetecken förblir oföränderligt: att “idealet” alltid innefattar just de egenarter, dem naturen aldrig förenar!

På det högsta – liksom på det lägsta – planet äro likheterna mellan mannens och kvinnans kärlek redan större än olikheterna. Mannen blir människa – och kvinnan även – på bekostnad av vissa sekundära könskaraktärer. De finnas redan, som mena att den psykiska utvecklingens slutpunkt skall förete detsamma som den fysiska utvecklingens början, nämligen att embryot under ett visst skede varken är manligt eller kvinnligt utan innesluter båda möjligheterna.

Romantikerna – särskilt F. Schlegel – påvisade att medan antiken hos kvinna som man satt mänsklig hugstorhet, adelssinne och själsstyrka över de rent könsliga egenskaperna, har den nyare tiden gjort kvinnan ensidigt kvinnlig, mannen ensidigt manlig och att denna ytterlighet å båda sidor måste upphävas för att nå sedlighet, skönhet och harmoni i könsförhållandet, en synpunkt, som även var Schleiermachers. Och vill man i den aristofaniska sagan om den kluvna människan se en djupare mening, då blir det den, som en apokryfisk sägen även tillägger Jesus, genom yttrandet att “Guds rike kommer när de tu åter varda ett”. Att redan Plato betonar de lidanden, “klyvningen” vållar de båda människohalvorna, visar en börjande utveckling av kärleken. Ty denna utveckling har gått genom könsmotsatsernas stegring, med den lidelse och de lidanden denna medfört. Nu först har den tidpunkt kommit, då det skilda åter böjer sig samman till en högre enhet.

I litteraturen vimlar nu den nya kvinnotyp, som – i motsats till den äldre kvinnotyp, vilken endast var till för och genom mannen – alldeles vill umbära mannen och i kvinnan endast se människan. Men det finnes lyckligtvis en annan grupp, som inser att “så mycket av själ och skönhet, som kvinnan själv förlorar genom att endast eftersträva mänsklighet, så mycket kommer även det hela att därigenom förlora”. Och denna grupp är förvissad att det kvinnligt-mänskligas och manligt-mänskligas harmoni utgör den högsta lyckan i kärleken, liksom det högsta värdet i det samhällsarbete, kvinnan samman med mannen vill utföra.

I själva verket pågår den önskvärda utjämningen av könsmotsatsen med sådan snabbhet, att man kunde befara att den i en snar framtid bleve farlig för kärleken, ifall icke den psykiska könsmotsatsen dock ytterst alltid förblir betingad av den fysiska och ifall icke den moderna mannen och kvinnan samtidigt allt mer individualiserades.

Det är i detta senare sakförhållande, som den stora kärlekens framtidsmöjligheter inneslutas. Individualiseringen är redan så stark, att den tänkande allt oftare hejdar sig när orden “mannen” eller “kvinnan” glidit över läpparna. Ty männen sinsemellan, kvinnorna sinsemellan äro redan nästan lika olika som män och kvinnor varandra. Och som ersättning för den genom utjämningen försvagade, allmänna erotiska tilldragningen, kommer då de individuella motsatsernas tjusning. Kärlekens själiska längtan – att samman med en annan själ uppgå i en högre harmoni – kommer ej att försvagas utan tvärtom att stegras ju mer personlig denna motsats är.

Rodin – vilken som varje stor fransman förstår den stora kärleken – har förhärligat den i kärlekspar, där båda genom varandra blivit fullkomligare människor än vardera ensam kunde varit. Rodin gör mannen alltigenom manlig, kvinnan alltigenom kvinnlig, medan varje linje i bådas gestalter visar urkraften adlad till själsmakt, visar kärleken som fullbordan av människomannen och människokvinnan!

När livet någon gång visar denna stolta, sköna syn, då står man inför en lycka, som är skrämmande stor. Ty lik en sparsam husmor som utestänger solen, fäller livet ofta dödens förhänge där lyckan lyser. Eller också döda människorna själva sin stora lycka genom utbrotten av från lägre skeden kvarlevande instinkter.

Framför allt den, som gör att de djuriskt urkraftiga även för de själfulla ännu äro erotiskt fängslande. Män och kvinnor, som äga den elementära lidelsens makt, berusa emedan de själva äro berusade, emedan de, utan att hejdas av hänsyn eller tyngas av själen, heta och hela ge sig åt ögonblicket. Det är en mycket ytlig psykologi i antagandet att Don Juans rykte gör honom oemotståndlig och att segern över Kleopatra lockar, emedan den även är segern över Caesar! Nej, dylika väsens makt ligger i deras odelade, samvetslösa vilja att bruka alla sin varelses tillgångar för att nå sina mål. Ty endast det, varav hela ens varelse i ögonblicket är gripen, blir för andra gripande.

De själfulla människorna, särskilt kvinnorna, ha hittills endast älskat endels. Men när sinnligheten – i samband med släktuppgiften – återfår sin antika värdighet, då skall makten att erotiskt hänrycka icke endast vara den i sin kärlek omänskligas företräde. De visa jungfrurnas dödssynd mot kärleken är att de försmått att av de fåvitska lära sig tjusningens hemlighet; att de intet velat veta om de tusen ting, som binda en mans sinnen eller gripa hans själ; att de ansett makten att behaga liktydig med viljan att bedraga. När alla kvinnor, som kunna älska, även förmå göra godheten bedårande, själfullheten berusande, då skall Imogen besegra Kleopatra, Tora Parsberg “Undinen”!

Ännu äro de behagfulla ej alltid goda, de goda ej alltid behagfulla och de flesta varken goda eller behagfulla! Under denna övergångsbildning mellan en gammal och en ny kvinnlighet är det naturligt att hon blir starkast, som inom sig enar

Éve, Joconde et Delila,

kvinnan, som för mannen “pekar på uppgiften men leker med dess lösning” (G. Heiberg), kvinnan, som av kulturens värden “endast gör sig vapen eller smycken” (Nietzsche), kvinnan, som blir “mäns bane, mannaviljans grav”, som gör kärleken till det eviga “syndafallet”, följd av “hatet över upptäckten att man bedragit varandra” (Strindberg). Men detsamma gäller om männen. Innan de erotiskt allvarliga bland dem inse att “en man ej har råd att döda sin själ om han vill förbli älskad” (v. Melsted), komma de icke allvarliga att lätt vinna de förras kvinnor.

Genom att iakttaga kärlekens “förverkligande” i äktenskapet – så som den tyvärr ännu i regeln där förverkligas – ha allt fler unga kvinnor gripits av djup olust för äktenskapet. De vilja kärleken såsom de drömt den eller vilja den alls icke. Ett lägre kärlekskrav, en fattigare kärleksgåva har för dem intet värde, som kan jämföras med deras fria, personliga liv. Åt den man, som endast söker hennes läppar men ej lyssnar till orden ifrån dem; som längtar till hennes famn men ler eller mörknar, då hon röjer sin själs daning, har denna kvinna intet att ge. Hennes kärlek är nu fylld av hela hennes människoväsens närande kraft; bräddad av hela hennes kvinnoväsens must och hon vill möta andakt inför det sakrament, hon sålunda utdelar.

Hon vill icke längre erövras som en fästning eller jagas som ett villebråd. Ej heller vill hon lik den stilla insjön bida strömmen, som söker sig väg till dess famn. Själv ström vill hon gå sin egen väg till den andra strömmens möte. Visserligen låter ännu stundom den nya kvinnan blodets eller hjärtats längtan bedraga själens. Men hon vaknar fort ur sin villa och handlar då icke efter gamla sedebud utan efter den nya lag, en stor diktarinna sålunda uttryckt:

Ich lieb’ den Kampf! Ich lieb’, was ich gelitten,
Und was geendet unter meinen Tritten,
Was ohne Reu’ und falsche Scham
Mit unerschrock’ner Hand ich nahm
,
Der Beute froh, die ich erstritten!
Allein in Wonnen, einsam in Gefahr,
Mir selbst Gesetz und Richter immerdar
,
Und frei, weil fern dem Elend eurer Sitten!

*

Vi leva i en själarnas nydaningstid av världshistorisk betydelse. Varje människa, som själv har själ, blir allt mer genomträngd av förnimmelsen om valfrändskapens hemlighetsfulla verkningar; om sympatiska och antipatiska inflytelser, om undermedvetna makter, framför allt på det erotiska området, förnimmelser, dem en svensk diktare – från den provins, där den förfinade känsligheten är konstens lynnesdrag – med Sensitiva Amorosa gav ett bland de tidigaste uttrycken. Förnimmelserna av det erotiskt demoniska äro ej nya. Men de kränktes fordom i lika hög grad som de nu uppmärksammas, ja, stundom även upparbetas. Det är denna utsökta känslighet, dessa vibrerande nerver, dessa skiftande stämningar, denna förnimmelsernas retlighet, som nutidskvinnan – och mannen – äga som sin överlägsenhet, sin kulturvinst, sin företrädesrätt framför varje annat släkte. Men den nya rikedomen medför även otaliga nya konflikter. Sinnena gå sina egna vägar och tilldragas där själen står främmande, eller frånstötas, ehuru hjärtat fylles av ömhet. Innan äcklets fysiologi och psykologi bli förstådda, äro vi ej långt komna med lösningen av de erotiska problemen. Varje dag – och natt – äro leda och lust och otaliga andra, medvetna eller omedvetna, inflytanden verksamma vid förvandlingar i makars och älskandes känslor. Och ehuru vår tid blir allt mer medveten om detta, förstår den ännu varken att motarbeta det farliga eller stegra det gynnsamma inflytandet av samlivets betydelsefulla obetydligheter.

Endast de allra mest erotiskt geniala kvinnorna ha nått den finkänslighet, som för dem gör det omöjligt att i kärlek ge eller mottaga något utan den förnimmelse, en av Charlotte Brontés kvinnor uttrycker med orden: you fit me into the finest fiber of my being.

Alla utvecklade nutidskvinnor vilja bli älskade, ej en mále mais en artiste. Endast en man, som hon känner även äga konstnärens glädje i henne och som visar denna glädje genom försynta, fina beröringar av hennes själ som av hennes kropp, kan bevara nutidskvinnans kärlek. Hon vill endast tillhöra en man, som alltid längtar efter henne, även när han sluter henne i sin famn. Och när en sådan kvinna utbrister: “du åtrår mig, men du kan ej smeka, ej lyssna”… då är den mannen dömd.

Nutidens kvinnliga kärlek skiljer sig från äldre tiders bland annat genom omätligheten i sitt krav på egen fullhet och fullkomlighet, liksom på motsvarande fullhet och fullkomning i mannens känsla.

Men vår själ är visserligen ofta djupare men stundom även grundare än vårt medvetna varande och viljande. Därför kan det hända att den nya kärleken i hela dess styrka finnes hos en, om sin egen kärleksstorhet omedveten kvinna, medan däremot en annan, som med hela sin vilja önskar den, kanske saknar känslans djup, instinktens valsäkerhet.

Nutidens kvinnor lära allt och nå fram till mycket, även till de finaste tankar om kärleken. Men månne nutidens, i kärlekens vägar och irrvägar så insiktsfulla kvinnor även lärt att av all sin själ, alla sina krafter och all sin håg älska? Deras mödrar och mormödrar – på ett mycket lägre plan av medveten erotisk idealism – ägde endast en målmedvetenhet: den att göra sina män lyckliga. Detta betydde då att hustrun borde fördraga allt och fordra intet; outtröttligt tjäna mannens livsmål, även om hon ej förstod det och tacksamt mottaga de smulor av hans personlighet, som tillföllo henne från det bord, dit hans vänner bjödos till fest. Men vilken vaken ömhet, vilken värdig behaglust, vilken vacker glädje kunde ej de finaste av dessa andligt förbisedda kvinnor utveckla!

Den nye mannen går och drömmer om den nya kvinnan, liksom hon om den nye mannen. Men när de verkligen finna varandra, blir följden ofta den, att två utvecklade hjärnor tillsammans sönderdela kärleken eller två utslitna nervsystem med varandra utkämpa en söndertrasande strid om kärleken. Det hela slutar vanligen så, att vardera söker ro hos någon efterbliven uppenbarelse av den gamle Adam och den eviga Eva! Men med dåligt samvete. Ty de veta sig alltjämt bestämda för den nya upplevelsen, ehuru deras kärleksmöjlighet blev liten medan deras kärlekskrav blevo stora.

Först när de nya tankarnas majregn strömmat rikt nog för att genom roten stiga som sav i livsträdet, skall en större lycka växa ur den nya kärleken, som icke bär skulden för att människorna drömt den större än de tills vidare själva äro.

Individualismen har på en gång fördjupat och försvårat kärleken. Den har väckt en stegrad medvetenhet om vår egen väsensart, våra egna stämningar; den har danat nya själstillstånd och – som ovan påpekades – satt otaliga, fordom slumrande, lust- och olustkänslor i dallring. Men den personligt retliga ömtåligheten har ännu icke hunnit utvecklas till en motsvarande finkänslighet för andras lika ömtåligt vordna själsliv. Förmågan att giva och offra har ej vuxit jämsides med den att taga och kräva. Av kärlekens dubbla hjärtslag – att finna sitt själv och att glömma sig själv i en annan – är nu det förra betänkligt starkare än det senare. Först när de, i självupptäckter försjunkna, kvinnorna förena sitt personligt vunna livsinnehåll, sin individuella mångfald, sitt egenartade själsliv med äldre tiders soliga, sunda ro och offerglada hängivenhet, skola de genom sin nya utveckling bli mäktigare än dessa tiders kvinnor. Det är ett hälsotecken att män och kvinnor utbyta erfarenheter och tankar i dessa ämnen med en öppenhet, som aldrig förr; att de långt mindre förställa sig, innan de äro gifta, liksom kvinnorna även upphört att göra det sedan de blivit gifta. Det fanns en hjältemodig förställning, för vilken mrs Carlyle blivit det typiska exemplet, men i och för sig blev den en stöld från mannens etiska utveckling. Man önskar dock ofta att nutidens unga hustrur ägde mer av den gammalmodiga gåvan att lyckoleende tillmötesgå den älskades önskningar, ej endast hålla på sina egna! Nutidskvinnan vill ej låtsa något för en tillfällig fred eller förståelse. Och hon har rätt när det gäller allt väsentligt av tankar och tycken, av känslor och vilja. Hon har dubbelt rätt däri att all den lögn och list, som den äktenskapliga “lyckan” krävde av äldre tiders hustrur, förnedrade båda makarna; att, vad man sålunda vann, ingen verklig vinning var. Intet är vissare än att de själar, dem en full öppenhet skiljer, aldrig hörde samman; att den trygga förtroendefullheten är den verkliga samhörighetens tecken. Intet är visare än nutidskvinnans vilja att se livet med egna ögon, ej – som äldre tiders kvinnor – endast med mannens. Men har hon också bevarat förmågan att själv se allt med tanke på vad den älskades ögon där skulle finna?

*

Svaret på dessa samvetsfrågor avgör om den nya kvinnan verkligen skall komma att leda kärlekens utveckling i den riktning, dit hennes vilja går. Ty endast genom att själv älska bättre, skall hon småningom mänskliggöra mannens lidelse och befria den från den blodets blinda makt, som gör tjäderns lek och hjortens tävlingskamp till djuriskt sköna skådespel, men däremot människans älskog djurisk. De, som mena att naturens sunda styrka sålunda skall försvagas, tala samma dårskap som de, vilka ville bevisa att konstnärsdriften i orrens spel vore sundare och starkare än den, som danat Beethovens symfonier!

Men det är icke nog med att kvinnan tar ledningen och sätter målet. Hon måste själv utvecklas för uppgiften och detta icke endast i den nyss nämnda riktningen. Hennes själ är ännu ingen säker ledare av hennes sinnen, ej hennes sinnen av hennes själ. Så mycket mindre kan hon då vara en säker ledare för mannens själ eller sinnen, dem hon dessutom ofta icke förstår och därför tveklöst fördömer – för de synder till vilka hon ej sällan själv förlett!

De nya kvinnorna kräva av mannen renhet. Men månne de ana huru deras behandling av, å ena sidan, den tafatte och osäkre ynglingen, å den andra av den erfarna och säkra erövrartypen, verkar på den förre, som kanske strider för sin erotiska renhet i hopp om segerns lön av en kvinnas lyckoleende, men ser denna kvinna behandla honom själv med högdragen ömkan, medan hon däremot beundrande betraktar leopardens fläckar? Månne alla unga kvinnor, som nu uttala sin avsky för orenheten i mannens könsvanor, själva äro ledda endast av “sköngodhetens” försynta och ädla behaglust? Månne de aldrig tillåta sig det föraktligaste av falskspelerier: kärlekens?

Så länge “rena” kvinnor ännu äga sin lust i kattdjurens grymma lek; så länge de med serpentindanserskans smidiga “stämningsskiftningar” glida undan ansvaret för sin flirt; så länge de i svartsjukans tjurfäktningar njuta en hyllning, så länge elda de under den helvetesbrygd, kring vilken sedan männen, samman med nattens flädermössvingade skara, fira häxsabbater.

Det finnes fler av “rena” än av “orena” kvinnor förförda män!

Och därvid äro ej ens de, i ordets rätta mening rena, kvinnorna utan skuld. Kvinnan – för vilken kärleken gäller livet på ett så mycket djupare sätt än mannen – erfar vid kärlekens närhet de rysningar, som följa en soluppgång på vilken man vakande väntat. Hennes fysiskt-psykiska skygghet tar sig ömsom det stumma undanvikandets, de tvära omkastningarnas, det tomma flickflinets, det mulna missförståndets, för en älskande man obegripliga, uttryck. Men allt det hos kvinnan motsägelsefulla – som icke är liktydigt med det gåtfulla – tänder oron i mannens blod.

Det är av de s.k. kvinnohatarna, kvinnan har mest att lära om mannens natur. Ty kvinnohataren är alltid en man, som på ett utpräglat manligt sätt varit en älskare av kvinnan och som i utbrotten av sin besvikenhet röjer männens innersta önskningar. Vår tid har två sådana stora försenare av kärlekens utveckling i den riktning, dit nutidskvinnan vill leda den.
Den ene är Strindberg.

Medan män, som under 1880-talet voro mellan tjugu och trettio, ofta vittna om den betydelse han då ägde för dem, hör man aldrig någon kvinna göra detsamma. Orsaken torde vara den, att Strindbergs ungdomliga kvinnodyrkan ej var själfull nog att röra kvinnorna; att hans “giftas” erotik var låg och att hans straffdomar under “kvinnohatets” period lämnat deras samveten oberörda. Ty kvinnorna veta att diktaren av begreppet “kvinnan” danat det tortyrens hjul, vid vilket han varit bunden av ren längtan efter lyckan genom kärleken, men kringdriven av vanmakten att själv – i djup mening – älska, det vill säga glömma sitt jag i en annan varelse. Ej med ömhetens och förståelsens klarsyn utan med lidelsens och misstrons blindhet har han skildrat kvinnonaturen. Och därför har han om detta mysterium varken erhållit eller givit några uppenbarelser. Kvinnorna se på de av Strindbergs kvinnohat ingivna gestalterna – och dessa äro hans originellaste – som på Böcklins havsvarelser: med beundran för den fantasistyrka, som danat dem, men utan känsla av samhörighet med deras väsen. Men i den mån en kvinna är vad Strindberg frånkänt henne möjligheten att vara: en tänkande, som kan beundra ett väldigt snille och en kännande, som kan röras av ett tragiskt öde, bör hon icke avskräckas från att hos Strindberg lära, vad han kan lära henne, nämligen vad den ensidiga manligheten begär av kvinnorna. Och trots det Strindbergska oförståendet av allt det djupaste, nutidskvinnan vill av sig själv, av mannen, av kärleken, finnes det dock i vissa av hans uteslutande och gammalmodigt manliga krav något berättigat, som nutidskvinnan icke borde förbise.

Tidens andre store “kvinnosmädare” är Nietzsche. Och dock har ingen man sagt större ord om moderskapet än han, vilken siar om att kvinnan som moder skall förlösa världen. Ingen samtida har starkare betonat betydelsen av äktenskapets skönhet och sundhet för släktets stegring. Ingen diktare har sagt rikare ord om den stora kärlekens väsen. Men ingen har mindre förstått kvinnans nya vilja till just denna kärlek. Ingen själsgranskare i senare tiden har gjort djupare upptäckter i människonaturen, men för ingen har “människa” mer ensidigt betytt man. Det är alltid denne Nietzsche menar, när han kallar människan en enhet av flera själar, en hemlighet för sig själv; när han talar om spänningen av de oanade uppenbarelser vi kunna vänta, vi som dagligen erfara att envar är för sig själv der Fernste. Kvinnan är för honom det färdiga, det enkla. Det naturbundna, det allmänkvinnliga är hos henne det värdefulla; det sammansatta, det särpräglade däremot det naturvidriga. Icke i de hårda ord Nietzsche säger om vissa kvinnor ligger hans orättvisa, men däri att han ser kvinnans natur som en plan yta, medan han skiljer mannens i höjder och dalar, i djup och grund. Och dock är skillnaden mellan une grande amoureuse och nattfjärilen, mellan modern-människan och honan-modern större, än mellan en manlig herre- och slavsjäl! Hans indelning av kvinnorna i kattor, kor och apor ger en lika trång ram om kvinnans möjligheter som en indelning av männen i rävar, bufflar och påfåglar skulle ge åt deras släkte. Där saknades ej endast Nietzsches egna djur, örnen och ormen, utan även andra arter, framför allt lejonet och åsnan! I okänslighet för det kvinnliga personlighetsvärdet inom det erotiska området kan Nietzsche jämföras med Luther, ehuru denne talar med stallkarlens grova munart, Nietzsche med diktarens vingburna behag.

Men även kvinnorna – eller isynnerhet kvinnorna – förstå redan att de hårda slagen givas av den längtans vinge, som ständigt höjde sig och ständigt stöttes tillbaka, längtan efter den kvinna, han skulle kunnat älska.

När kvinnorna förstå detta, kunna de även förlåta att Nietzsche ej såg den första bropelaren i den brygga, som leder till övermänniskan: den frigjorda nutidskvinnans stolta, starka visshet att rikedomen i hennes människoväsen, att hela hennes personlighetsvärde – och ej endast hängivenhetens makt i hennes kvinnoväsen – äro villkoren för kärlekens och moderlighetens fullkomnande. Och sedan de förlåtit, böra de ej låta avhålla sig från att hos Nietzsche hämta djupa sanningar om det evigt blivande i kvinnans väsen som könsvarelse, liksom i hennes och mannens, av släktkänslan bestämda, längtan till varandra.

Efter mötet med Nietzsche torde det gå nutidskvinnan som Psyke efter mötet med Pan, då denne manat henne att glömma sitt sökandes sorg och låta sig tröstas av lättvunnare fröjder: hon skall känna förnyad styrka att nå sin stora längtans mål!

Som Psyke har nutidskvinnan förlorat den omedelbara och enkla lyckan, emedan hon sökt utgrunda Eros väsen. Även hon skall först efter långa lidanden lyckliggöra och lyckliggöras i ett högre tillstånd.

*

Nutidskvinnans stora lidande har varit upptäckten av olikheten mellan hennes egen och mannens erotiska natur. Eller rättare sagt: hon har nekat och nekar alltjämt att göra denna upptäckt och menar att endast samhällsseden – med dess hälsosamma stränghet mot henne, dess hejdlösa slapphet mot honom – orsakat den skillnad, som nu finnes och som hon vill upphäva. Men medan den ena gruppen vill det genom att kräva kvinnlig renhet av mannen, vill den andra det genom att hävda manlig frihet åt kvinnan.

Litteraturen är nu fylld av “renhetsskrifter”, manliga som kvinnliga, skönlitterära som icke-skönlitterära. Än är det en kvinna, som bryter med den man hon älskar, då han biktar sitt förflutna; än en kvinna, som tvingar sin älskade att äkta en annan, emedan denna fött honom ett barn; eller en som tar sitt liv av sorg över mannens förtid, som hon tror skall förstöra deras framtid. Litteraturen är trumvirveln, som bådar truppens annalkande: den här av starka kvinnor, som skall fostra männen till renhet genom att neka dem sin kärlek!

Men månne det verkligen blir amazonerna, som komma att betyda mest i striden mot mannens erotiska dualism? Månne inte även i detta fall visheten finnes i hoppet att kunna övervinna det onda med det goda, icke det onda med det värre, d.v.s. genom att låta en av kärleken till enhetslängtan väckt man vända åter till splittringen?

Månne icke den kvinna betyder mest för sedernas förnyelse, som stannar hos den man, hon älskar, för att med hela sitt väsen låta honom erfara vad en kvinna genom mannen lider och lyckliggöres av? Allt mer ömt kyska, fint kännande och milt visa hustrur, detta torde vara salighetsmedlet för de av splittringen kvalda männen. Redan en sådan mor eller syster eller väninna blir till styrka för en man. Men segerviss kan endast den, älskarinna förblivande, hustrun vara.

Hon förmår ej utplåna mannens förflutna. Men hon kan samman med honom dana ett nytt och starkare släkte. Den man, som vet vad hans älskade lidit genom hans förtid; som sett hennes livsmods vinge mista något av sin svingkraft, hennes förtroende något av sitt leende, hennes glädje något av sin lek, han skall sedan söka lära sina söner: att en man genom kärlekens lycka visserligen ånyo kan bli stark och sund, men en så skön och säker lycka, som självbehärskningen kan bereda, vinner han icke; så drottningstolt, som hans seger kunde gjort den älskade, får han aldrig se henne.

Skall kvinnan gagna mannens renhetssträvan, då måste hon med ett ord få en annan syn på vad som är förnedring av mannens väsen och vad som icke är det. En kvinna, som t.ex. gifter sig med en änkling, har att genomgå lidanden, som bli djupa i den mån hennes kärlek är personlig. Hon ville då ha varit ej blott mannens sista utan även hans första kärlek; hon lider av alla minnen, de ej ha gemensamma. Hon ville suttit som mor vid hans vagga och fått hans första leende; hon önskar att ha lekt med honom som syster, att som kamrat ha delat hans mödor och fröjder. Hon missunnar alla, som fått se honom under de livsskeden och i de själstillstånd, hon själv ej sett honom. Framför allt då den kvinna, som först såg honom lycklig genom den kärlek, hon gav honom. Alla dessa lidanden komma henne dock ej att anse den älskade som sedligt sjunken, emedan han före henne varit en annan kvinnas man.

Detsamma måste gälla om tidigare kärleksförhållanden. Mannen kan, i ett föregående gifte som i en fri förbindelse, ha utvecklat sina möjligheter att ge en personlig kärlek och han kan, genom båda, ha förlorat dem. Låder ingen låghet vid dessa tidigare upplevelser, har han ej förnedrat sig till frivillig tudelning – och köpt älskog är alltid en sådan – eller till föraktlig dubbelhet; har han icke behandlat någon kvinna som medel utan mottagit personlighet och givit personlighet – då kommer han icke “oren” in i sitt äktenskap, även om han ej är ett avhållsamhetens vittnesbörd!

“De män förbli evigt unga, vilka ej betrakta kvinnan som byte eller lek utan ge allt, mottaga allt och minnas allt under jubel och tårar, rent och skönt.” (Drachmann.) Men de män, som bevara denna ungdom, bevara också sin renhet, även om de ej visat den exklusivitet i kärleken, som kännetecknar den erotiskt utvecklade kvinnan.

Nu är det tyvärr ofta så, att männen gå in i sitt gifte med svåra fläckar från tidigare förhållanden. Och det är denna erfarenhet, som ger renhetskravet dess allmängiltighet. Männen medföra seder och synpunkter, som stundom för alltid ödelägga kärlekens lycka, ifall ej otukten fortsättes inom äktenskapet, där det torde finnas fler “fallna” och förförda kvinnor än utom detsamma.

Under varje kärlekens nya utvecklingsskede ha kvinnorna, troligen tidigare och säkert medvetnare än mannen, förbundit enhetskravet med kärleksbegreppet. Enhetskänslan är en helt annan och långt senare företeelse än engiftet. Den tvungna troheten i engiftet, den frivilliga i kärleken framkallade hos kvinnan först behärskning av åtrån, sedan åtråns försvagande genom behärskningen. Så blev småningom den erotiska enheten hos många kvinnor ett organiskt tillstånd eller som man betecknande säger: en fysisk nödvändighet. Ej hos alla, ej ens hos de flesta, men dock ofta nog för att själens och sinnenas enhet i kärleken – liksom en livslång trohet i en enda kärlek – kan kallas naturbestämning hos otaliga kvinnor, medan båda hos männen ännu äro så pass ovanliga undantag, att de ofta kallas onaturliga! Men den, som av detta sluter att, endast man börjar kräva detsamma av mannen, skall verkan bli densamma, den sluter till samma verkan ur två skilda orsaker. Ty skilda orsaker äro och förbli mannens och kvinnans erotiska villkor. Den renhet, mannen kan komma att nå, måste därför alltid i viss mån bli annorlunda än kvinnans men därför ej ringare. Han förblir säkert mer polygam än hon. Men detta innebär ej att han skall fortfara att splittra sig vid tillfredsställelsen av sina erotiska krav. Kärleken besitter, ja, besätter, behärskar och bestämmer kvinnans hela varelse på ett helt annat sätt än mannens. Han gripes, under snart övergående stunder, starkare av den erotiska känslan men frigör sig även fortare och fullständigare. I den mån kvinnan är kvinnlig, är hon åter helt och hållet bestämd av kärleken. Detta ger en enhet, fullhet och jämvikt åt hennes sinnlighet som mannens saknar. Då han är het tror han ofta kvinnan vara sval; när han ser henne varm menar han att hon är det på samma sätt som han. Sådana kvinnor finnas visserligen, växlande, som mannen, mellan ett hastigt uppflammande och en plötslig köld och dessa kvinnor äro ännu de erotiskt mest eggande. Hos de flesta kvinnor däremot är, av nyss nämnda skäl, kärleken en jämn värme, en aldrig slocknande innerlighet. Men detta kommer kvinnan att lida genom mannen, som mellan sina stunder av lidelse är så mycket lugnare än hon, så föga i stånd till hennes oavlåtliga ömhet. Därför finner hon sig sällan fylla hans tankar och känslor så helt som han fyller hennes.

En kvinna har träffande sagt att kvinnans större sinnlighet just gör henne mindre sinnlig än mannen: på grund av moderskapet – och allt vad därmed sammanhänger – är hon sinnlig så att säga från huvud till fot och året om, mannen däremot endast akut och lokalt. Flyttar man tanken från erotiken till moderligheten, inser man genast sanningen av detta: moderskänslan är den alltigenom sinnligaste och därför alltigenom själfullaste av känslor: samma sinnenas hänryckning, i vilken modern utbrister att hon ville “äta” sitt barn, yttrar sig i den ömhet, som kan dö för det! Men samma författarinna – Lou Andreas Salomé – väntar att även för mannen de erotiska känslorna skola bli omsatta, utlösta på mångfaldigare sätt än det enda, som ännu för de flesta av dem utgör “kärlekens” hela innehåll. Om en del vetenskapliga slutsatser i detta ämne bekräfta sig, blir det ej längre endast i dikterisk utan i psyko-fysisk mening sant, vad Rousseau uppenbarade för sin otrogna samtid: att en blick kan bräddfylla en älskare med vällust; att de stora själsrörelserna äro huvudvillkoret för kärlekens lycka; att den lättaste beröring av den älskades hand ger större salighet än ägandet av de skönaste kvinnor utan kärlek. Dessa känslor ha alla stora älskare i alla tider bekräftat och även de mest motsatta naturer – från en Comte till en Berlioz – ha avgivit samma vittnesmål. Bondens erotik, som intet vet om smekningar, står i lycka efter den bildade människans, som i kärleken finner förfinade fröjder för alla sinnen. Denna människas lyckokänsla åter står djupt under deras, som även i två tankars eller stämningars möte kunna uppleva kärlekens hänryckning.

Vissheten att sinnligheten endast kan behärskas genom att besjälas, leder de kvinnor, som nu hoppas omvända männen, icke till engiftets plikt men till enhetens glädje.

Innan kvinnans vilja kunde bli målmedveten, måste hennes långa frigörelsesträvan ha föregått. Äktenskapet fick ej längre vara brödyrke inom överklassen, såsom prostitutionen ännu är det inom den svältfödda underklassen. Kärleken måste ha blivit fri åtminstone i den mening, att en kvinna ej ägde annat val än fattighjälp av släkten eller tvångsförsäljning åt mannen; hennes personlighet måste ha kommit till anseende, ej endast i dess kvinnliga värde och allmänmänskliga värdighet utan även i dess individuella. Först när hon – som själv arbetande och verkande – ej uteslutande berodde av mannens frieri för såväl sitt livsuppehälle som sitt livsinnehåll, blev det kvinnans salighet, ej “att mannen vill” (Nietzsche), men att hon själv kan vilja. Språket speglar redan sedens förändring. Sällan hör man numera om en kvinna frågas: varför har hon ej blivit gift? men dess oftare undras: vad månne har hennes kärleksöde varit, eftersom hon aldrig gift sig?

Utvecklingslinjen går även här i sicksack. Kvinnor handla stundom som om hela frigörelsen tjänat till intet. Men trots det myckna motsägelsefulla blir för den, som står högt nog att äga översikt, kärlekens evolution – framförallt genom den nya kvinnans krav på kärleken – den vissaste av verkligheter.

Man kan bevittna denna evolution i livet som i litteraturen, där den nu tar sig alla slags uttryck, från och med till äkta diktverk omsatta upplevelser och ned till de alster, som fresta till tanken att dessa människor älskat endast för att få något att göra en bok av! Den nutida kvinnodiktningen påminner om en relief från ett offeraltare på Forum romanum, en relief, där oxen, fåret och svinet vandra fram i rad mot kniven! Hekatomber av dessa djur bli nu – i äkta mäns eller älskares skepnader – av den nya kvinnan offrade åt Eros. Det torde ej dröja länge innan trohetslöften komma att bytas mot tysthetslöften och äktenskapsförorden innesluta en punkt om att kärleksbreven efter brytningen icke få brukas till litteratur!

Visserligen blir det evigt sant, att aldrig en levande bok om kärleken skrives med annat bläck än blod. Men dessa verk äro ej den slags processböcker, där man nu finner part, vittne, domare och skarprättare i en person.

Men starka eller svaga, försynta eller fräcka, ädla eller oädla – alltid äro den nya kvinnans böcker lärorika för den, som vill följa riktningen av kärlekens evolution.

*

Den stora faran för denna är att kvinnorna alltjämt ej räkna nog med sinnligheten, männen icke nog med själen. Isynnerhet är det kvinnan, som nu ensidigt brukar sin egen erotiska natur – med dess varma genomträngdhet, dess frestelsefria helhet – såsom etiskt och erotiskt mått på mannens, med dess heta plötslighet, dess farofulla halvhet.

Det är utan tvivel en kvinnlig överdrift, att en “ren” kvinna endast skulle känna makten av sitt köns sinnliga lust då hon älskar. Men den oerhörda skillnaden mellan henne och mannen är att hon ej kan lyda dessa krav utan att älska. Det är visserligen sant att en kvinna bredvid sin kärlek kan äga en livsgärning. Men den djupgående olikheten mellan henne och mannen blir tillsvidare den, att han oftare som skapande än som älskande ger sitt yppersta, medan det för henne nästan alltid är omvänt. Medan mannen sålunda av sig själv och andra värdesättes efter sina verk, värdesätter kvinnan innerst sig själv – och vill värderas – efter sin kärlek. Först då denna blir fullt uppskattad och lyckliggörande, känner hon sig själv som ett stort värde. Det är visserligen sant att kvinnan av mannen även vill sinnligt lyckliggöras. Men medan denna längtan hos henne ej sällan vaknar långt efter att hon redan älskar en man så, att hon kunde ge sitt liv för honom, vaknar ofta hos mannen begäret att äga en kvinna innan han älskar henne ens så mycket, att han ville ge sitt minsta finger för henne. Att kärleken hos kvinnan oftast går från själen till sinnena och stundom aldrig når så långt; att den hos mannen oftast går från sinnena till själen och stundom aldrig når fram – detta är den för båda mest kvalfyllda av mannens och kvinnans nuvarande olikheter. Det är alldeles visst, att såväl man som kvinna bli ödmjuka av sin stora kärlek och erfarenheten att ha väckt genkärlek gör även fritänkaren till en underverkstroende! Men mannen döljer ofta sin ödmjukhet i en säkerhet, som sårar kvinnan; hon däremot sin i en osäkerhet, som sårar mannen. Av denna olikhet i instinkterna uppstår en ny art förvecklingar, sedan även mannen av kvinnan börjat önska en ordlös förståelse; sedan han blir förvissad om hennes kärlek endast när hon gissat den och älskat just hans förtegenhet. Men mot den moderna mannens sålunda medvetna och förfinade vilja stå hans nedärvda erövrarinstinkter. Och ingen kvinna är säkrare om alla kärlekens tidigare som om alla dess nyare lidanden än den, vilken verkligen handlar enligt den älskade mannens nu stundom hörda ord: att han endast ville äga kärlek av en kvinna, som själv har mod att förklara honom den. Inom kvinnan fortlever å andra sidan det urgamla begäret att erövras. Och därför komma även hennes starkaste känslor ofta i strid med hennes nya handlingsmod.

Av alla dessa skäl är det svårt för en nutidsmänniska att tro sig älskad eller veta sig älskad.

Själarnas nya strider och nya segrar skola bevara kärlekens spänning, även sedan de djuriska vanorna – med förföljandet å ena, flyendet å andra sidan – småningom upphöra. Ty striden och segerruset komma nog städse att utgöra en del av kärlekens livseggelser och lustkänslor. Men båda delarna flyttas upp på ett högre plan. Mannens framstormande för att vinna en kvinna, som utan detta ej torde ha märkt honom; kvinnans undanvikande för att egga mannen eller för att dock i någon mån värna sin känslas självbestämning, skola omvandlas av bådas vilja att vänta tills även den andra valt. Den erotiska spänningen kommer då att utlösas i strävan efter de mest förfinade uttryck för sympati, de mest förvissande yttringar av förståelse, den snabbast vibrerande känslighet för den andras själstillstånd, den fullaste meddelelse av förtroende. Segern kommer att betyda ett ständigt djupare inträngande i den andras egenart, en allt rikare fullhet och fröjd i meddelelsen av sin egen; en oavlåtligt växande tro inför det gåtfulla, liksom tacksamhet inför det uppenbarade. Eggelsen skall var dag förnyas inför stämningar med övergångar så omärkliga, som aftonhimlens från rödaste guld till renaste vithet; inför gränslinjer mellan sympati och antipati, ena stunden fina som ett strå, den andra breda som en ström. Den skall förnyas genom otaliga prövande, förenande och avvisande själsrörelser, snabbt och oåterkalleligt avgörande som en stjärnas fall i rymden, ett silverstyckes i floden.

Samlivets spänning skall ej som nu slappas genom äganderättens manligt dästa dryghet eller kvinnligt mätta matthet. Emedan all lyckokänsla sammanhänger med kraftspänningen för att nå ett mål och med jämvikten efter dess uppnående, har kärlekens ofärd varit att frieriet inneburit hela spänningen, äktenskapet den nådda jämvikten. Endast vissheten att förlora – genom livet eller döden – har i regeln framkallat en ny själsspänning. Detta har, av förut nämnda orsaker, särskilt gällt mannen. Hustrurna ha ofta lidit länge av de trinda, trygga, trevna äktenskapsvanorna innan de resignerat den fullhetens ro, den jämvikt under rörelse, som var deras lyckodröm.

Men nu vilja kvinnorna ej längre resignera. I livet som i litteraturen resa de sig mot “det äktenskap, man lär sig fördraga”. Tusenden fråga sig med Ella van der Weiden om deras mans kärlek meddelar dem “den högsta lycka, deras väsen kan känna”? Och när de nödgas svara nej, anse de sig bedragna på livet. Men allt mindre vilja kvinnorna låta bedra sig på livet. Allt mer blir deras krav på en ny kärlek ett med kravet på ett nytt äktenskap, vars högsta värde ej kommer att som nu bestå i “säkerhet och lugn”.

Kvinnan vet – och mannen än mer – att det är i de stunder av stiltje, då all livseggelse saknas, som frestelsen uppstår att söka en sådan i nya förhållanden. Men de börja dessutom inse, att när en och samma känsla förmår erbjuda en oavlåtlig spänning – genom viljan att nå ständigt högre tillstånd av denna känsla – då blir en sådan frestelse med nödvändighet mer och mer ofarlig, helt enkelt emedan människosjälen endast med stor svårighet kan omflytta de andliga rikedomar, den samlat på ett håll. Kärleken är i sin opersonliga form ett rörligt och lätt förslösat kapital. I sin personliga däremot är den fast egendom, som blir allt värdefullare, ju mer man nedlägger i densamma och som, redan genom sin egen natur, är svår att förskingra.

Så ofta en kvinna fängslat en man med en livslång tjusning, har hemligheten varit den, att han aldrig blivit färdig med henne; att hon “varit icke en utan tusende” (G. Heiberg); ej en mer eller mindre vacker variation av kvinnokönets eviga tema, utan en musik, i vilken han funnit det outtömligas rikedom, det outgrundligas lockelse, på samma gång som hon skänkt honom en sinnenas ojämförliga lycka. Ju mer nutidskvinnan får mod till en sinnligt lika väl som själfullt rik kärlek, ju mer sammansatt och inom sig sluten hennes personlighet blir, dess mer skall hon erhålla denna makt, som nu endast är undantagens lyckliga företräde.

Man säger kvinnan, att hennes nya kärleksvilja ej endast har mannens natur utan även det nya släktets välfärd emot sig.

Hon svarar: att den stora kärleken visserligen röjer ett barnsligt oförstånd inom alla områden för världslig klokhet, men att den inom sitt eget område – med alla dess gåtor och uppgifter – är gudomlig vishet, aningsgåva, underverkskraft; att det enda, som behöves för att kärleken skall nyskapa släktet, är att den blir en allt större livsmakt, genom att människan i den sätter in allt mera av sin själsmakt. Men hon vet även att denna hennes tro tillsvidare är ett mörkt tal för alla dem, som sakna vad Dante kallar intelletto d’amore.

Redan nu finnas människor, som älska med den stora kärleken. De visa en omättlig erövringslust gent emot alla livets rikedomar, för att äga medel att vara kungligt slösande mot varandra. Ingendera bedrar den andra ens på en daggdroppe. Den glöd de ge varandra, den frihet de äga genom varandra gör rymden varm och vid omkring dem. Kärleken ger dem ständigt nya ingivelser, nya krafter och nya uppgifter för sina krafter, vare sig dessa riktas inåt hemlivet eller utåt mot samhället. Sålunda blir den lycka, som för dem själva är livets källa, även ett tillflöde, varigenom det helas lycka stiger. Den stora kärlekens makt att höja en människas värde för mänskligheten är jämförlig endast med den religiösa trosglöden eller med snillets skaparglädje, men överträffar båda i allsidig livsstegring. Sorgen kan stundom göra en människa mer ömmande för andras lidande, mer allmänverksam än den sig inåt samlande lyckan. Men aldrig ledde sorgen själen till de höjder och djup, till de ingivelser och uppenbarelser av all-livet, till den knäböjande tacksamhet inför livsmysteriet, dit den stora kärlekens fromhet leder henne!

På samma sätt som tron, helgar denna fromhet allt. Den ger omsorgen om en själv betydelse, ty

if I am dear to some one else
Then must I be to myself more dear.

Den sammansluter livets obetydligaste ting till en meningsfull helhet. Den sålunda älskade och älskande bär samma prägel som den kristne mystikern, vilken blir allt klarare och dock allt mer hemlighetsrik; allt fullare av liv och dock allt mer stilla; allt mer inåtvänd och dock allt mer utstrålande.

De finnas, som mena att detta tillstånd är överspänt, onaturligt.

Men sanningen – för en var som skådat den – är att le vrai amour est simple comme un basrelief antique. En sådan relief, som framför andra motsvarar bilden, finnes i Napolis museum. Den visar en man och en kvinna, stilla stående samman på ömse sidor om ett träd. En antikens konstnär torde här redan anat allt det meningsfulla, ett vår tids barn tolkat, när han under livets träd ställde en yngling och en ungmö med ett kluvet äpple i handen: they divided the apple of life and ate it together.

För tvenne sålunda delande blir vardagen tindrande full av små fröjder som en midsommarråg av blåklint; helgdagen vit av stora glädjeämnen som en pingstträdgård av fruktblom. Tvenne sålunda levande kunna leka så, att bortom leken alltid står ömhetens stillhet; le så att under leendet alltid ligger ett lätt upprört allvar. Om döden icke avbryter dem bygga de sitt samliv som de gotiska katedralerna byggdes: strävpelare invid strävpelare, båge över båge, ornament inom ornament, tills slutligen den högsta spirans guld kan fånga solnedgångens sista stråle.

*

Så ger den stora kärleken redan nu två människor, vad först hela utvecklingen kan ge mänskligheten i dess helhet: enhet mellan sinnen och själ, lust och plikt, självhävdande och självhängivelse, mellan den enskilda och släktet, nuet och framtiden.

Detta tillstånd – där var egen vinning blir en gåva och var egen gåva en vinning, där en ständig rörelse och en stilla ro förenas – innebär redan nu för några enskilda den harmoni, som drömmare vänta sig för mänskligheten såsom det tredje rikets.

III. Kärlekens frihet.

Det finaste prov för en människas sedlighetskänsla är hennes makt att på det etiska området tolka tvetydiga tidstecken. Endast den djupt sedliga upptäcker nämligen den svärdseggsvassa skiljelinjen mellan ny sedlighet och gammal osedlighet.

I vår tid röjes den etiska ofinheten först och främst genom domsluten över de unga kärlekspar, som fritt förena sina öden. Flertalet inser ej det framsteg i sedlighet, detta innebär i jämförelse med de många mäns, som utan ansvar – och skenbart utan fara – köpa sig sinnenas ro.

De unga män, som välja “den fria kärleken”, veta att den köpta kan förstöra de finaste verktygen för deras andliga arbete; kan innebära skada för hustrun, liksom faror dels för barnens urartning, dels för barnlöshet och slutligen vålla deras egen, förtidiga undergång.

De veta även, att dessa följder kunna utebli men att de dock andligt skulle tagit skada, om de kränkt sitt personlighetsvärde och förstört sin möjlighet till enhetlig kärlek. De förakta även sina fäders andra, mindre farliga, men än mer samvetslösa utväg till könslig tillfredsställelse: förförelsen av kvinnor ur folket, kvinnor med vilka de aldrig tänkt på någon livsgemenskap.

Den fria kärleken åter ger dem en livsstegring, som de mena sig vinna utan skada för någon. Den motsvarar deras begrepp om kärlekens kyskhet, begrepp, som med rätta såras av förlovningstidens halvhet, av alla dess avdrag i känslans friskhet och frimodighet. När deras själ funnit en annan själ, när bådas sinnen mötas i samma längtan, då anse de sig äga rätt till kärlekens fulla enhet, ehuru i hemlighet, eftersom samhällsförhållandena omöjliggöra det tidiga äktenskapet. De befrias sålunda från en kraftödande strid, som varken givit dem ro eller inre renhet och som blivit dem dubbelt svår, sedan de nått det mål – kärleken – för vars skull de ålagt sig behärskningen.

Denna ungdomens sedlighetssyn har fått ypperliga uttryck i skönlitteraturen. Framför allt genom Martin Birck, vars allvarliga mening – och maning – sammanfattas i de svårmodigt sanna orden: “Livet är inrättat för de gamla, därför är det en olycka att vara ung. Det är inrättat för de tanklösa och slöa, för dem som taga falskt för äkta eller till och med föredraga det falska, därför att det är en sjukdom att tänka och känna”… Den har även fått ett omedelbart uttryck i en liten skrift, som förtjänar mer uppmärksamhet än alla senare årens sedlighetsbroschyrer tillsammans – såsom över huvud deras uttalanden, vilka en fråga närmast angå. (1) Denna skrift är uttryck för den tänkande ungdomens mening om vägen till en ny sedlighet. Men den visar även att ungdomen tyvärr förbiser skadan för sig själv och släktet av ett för tidigt kärleksliv.

En del av ungdomen svarar på frågan om barnen: “vissheten att vår kärlek gjort oss till föräldrar, skall avgöra vårt offentliga erkännande av föräldraskapets plikter”. En annan del svarar att barnen bli samhällets sak!

Men intetdera svaret förvissar barnet om ett hem och även om barnet får ett sådant, så kvarstår skadan för barn som föräldrar av ett för tidigt föräldraskap.

*

När man i detta sammanhang talar om ungdomen kan man endast mena de högre klassernas ungmör och ynglingar. Ty bland de övriga har ungdomens fria förening länge varit sed. I vårt – som i flera andra europeiska land – tillämpar allmogen utan vidare samma frihet som samhällsseden tillerkänner så många utomeuropeiska folk. Den etnografiska forskningen visar att här ej kan bli tal om någon ny “osed” utan tvärtom då att man här möter en kvarleva av urgamla seder. (2)

Det är ur dylika könsseder flertalet av vårt folk utgår. Där djupare kärlek eller ansvarskänsla saknas, medföra tyvärr dessa seder kvinnans övergivande, barnamord, stundom kvinnans prostitution, sedan hon glidit från man till man; slutligen samhällets betungande med de barn av olika fäder, som hon givit livet, samt barnens vanskötsel. Seden leder – även i sådana fall, där både kärlek och ansvar finnas, men där de älskande varit för unga – till föräldrarnas eget liksom barnens försvagande och till de senares stora dödlighet. Icke endast tungt arbete och knapp kost, utan även ett alltför tidigt könsliv bidrar att hämma underklassens fulla kroppsliga utveckling och att påskynda dess åldrande.

Men bredvid sedens dåliga verkningar finnas även goda. i de flesta fall bli ett ungt pars föräldrautsikter anledning för dem att önska gifta sig liksom för deras anhöriga att möjliggöra deras giftermål. När detta ej genast kan ske, stannar dottern med sitt barn hos enderas föräldrar eller lämnar barnet hos dem, medan hon på sitt håll, som den unge mannen på sitt, arbetar för framtiden. Föräldrarna taga i regeln saken lugnt. Ty de ha ofta gått samma väg själva. Barnet blir det sammanhållande bandet och även om mannen ej alltid varit så villig till giftermålet, visar det gemensamma arbetslivet och föräldraskapet snart sin enande makt. Sådana, i ungdomen sammankomna makar, äga bättre möjligheter för sitt samliv, än ett utpinat överklassfästfolk, där bruden har full rätt att bära krona – för att ej tala om den sundhet, allmogemannen medför i jämförelse med de överklassherrar, som köpt det fördärvliga äktenskapssurrogatet under väntan på en befordran, som möjliggör äktenskapet. Ett är åtminstone visst: att den äktenskapliga troheten hos allmogen är lika stor, som friheten före äktenskapet är obegränsad. Att allmogens och arbetsklassens fria kärlek i regeln slutar med vigsel, beror visserligen ofta på att samhällsmeningen ännu uppehåller denna såsom sedlighetsstreck. Men i de fall, där ej kärleken själv fordrar livsgemenskapen, äro föräldrakänslan och behovet av en arbetshjälp lika avgörande som samhällsmeningen. Även hos de erotiskt outvecklade finnes nämligen, utöver släktdriften, önskan om ett samliv med även andra syften. Det är viljan till ett sådant samliv, med delad lust och nöd, delade sorger och omsorger, som utgör det verkligt förenande.

Där alls ingen sådan vilja finnes, blir förhållandet ur livsstegringens synpunkt osedligt. Om denna sedlighetsnorm ej fasthålles, då kan den fria kärleken inom överklassen – som inom underklassen – visserligen bidraga att avskaffa prostitutionen, men den skall ej förstora människorna genom en större kärlek, en högre sedlighet. Ty den riktning, som för kvinnorna vill hävda männens nuvarande könsliga frihet, torde icke följa utvecklingslinjen. (3)

Ungdomen bör betänka att om, å ena sidan, underklassens könsseder giva det omedelbara naturkravet mer rätt än överklassens, så äger den senares seder däremot alltjämt samma betydelse för driftens höjande till kärlek som självbehärskningen, etnografiskt och historiskt sett, allestädes ägt. Hos de folk, där könsförbindelserna börja tidigt, bli sederna i regeln lösaktiga och där sederna äro lösa, får kärlekskänslan ingen storhet. Sinnlighetens behärskande utvecklar de djupa kärlekskänslorna. Man behöver ej gå till forntidens eller till nutidens utomeuropeiska folk, utan endast till lant- och stadsarbetare inom vårt eget och andra europeiska land, för att se huru känslorna bli svaga och slappa, sinnena grova och giriga när de fått vanan att mätta sin hunger innan själens vaknat. Redan de eländiga bostadsförhållandena beröva könslivet inom underklassen dess försynthet; barnaåldern eller blodsbanden utgöra ofta intet hinder mot otukten. Råheten och ansvarslösheten såväl mot varandra som mot avkomman taga stundom ohyggliga former.

Det första villkoret således för kärlekens frihet är att friheten gäller – kärleken, vars allmängiltigaste kännetecken, till skillnad från lösaktigheten, är viljan till ett fortsatt samliv. Emedan detta kännetecken i regeln finnes hos den ungdom, som i de bildade klasserna nu kräver kärlekens frihet, är denna så till vida i sin goda rätt, lika väl som ungdomen inom underklassen, när denna brukar en frihet ur vilken många ypperliga hjonelag framgått. Man kunde med allt skäl – och med mera skäl – sluta till samma följd inom överklassen, ifall icke just kärleken där blivit en så mycket mer ingripande makt. Arbetsklassens flertal – ty även där finnes ett fåtal med mer förfinade erotiska känslor – nöjer sig med att få driften stillad och att äga en duglig och tillgiven kamrat för samma lass. Men den utvecklade nutidsmänniskan har djupare erotiska krav. Det blir just fyllandet av dessa som det ungdomliga livsavgörandet ofta förfelar. Ty även när den unga kärleken är själfull – och så är nästan all ung kärlek – är den dock i de flesta fall kärlekslängtan snarare än kärlek, är ivern att uppleva snarare än det nya livet självt. Och därför blir den tidiga ungdomens erotiska känslor oftast grundade på sådana synvillor, som kommo en Romeo att kvida över Rosalindas hårdhet ögonblicket innan han möter Julia och en Titania att omhulda Bottens åsneöron. Aldrig senare blir världen så sagolikt underbar som när den första kärleksdrömmen svept sina opalskiftande soluppgångsdimmor över alla konturer men – aldrig är vår väg mer villosam. Det kan hända att dimman lyfter sig över det härligaste land. Men fler möjligheter finnas att den kurs, man i dimman följt, skall medföra ett av de många skeppsbrotten

… i vårdagjämningens stormdigra nätter.

Därför böra tonåren vara det erotiska förspelets, icke det erotiska dramats tid.

Och detta även därför att ingen kan avgöra i vad mån det övergående kan komma att skada det slutliga livsförhållandet; i vad mån den stora kärleken kan förfelas eller förfulas, då den tillfälliga föregripit dess rätt, även om detta skedde i full, ren tro att tillfälligheten var ödet.

Ingen del av levnadens konst är för ungdomen viktigare än den att hos sig utveckla vissheten om en ödesbestämd samhörighet, som kan vänta. Människor förbanna tillfälligheten, som skiljer älskande. Men det är mindre de tillfälligheter, som skilja än de, som i otid förena, man bör förbanna. I kärlek förlorar den första ungdomen sällan annat än det oväsentliga; det väsentliga visar sig – då båda äro fria – såsom det omistliga: de, som höra samman, komma slutligen samman; dem tillfälligheten skilde, hörde aldrig samman. Förfela lyckan kan människan genom att för sent finna det väsentliga hos sig själv eller andra; ej genom att avhålla sig från handling före den upptäckten. En ungdom bör vänta med avgörande ingrepp i sitt eget öde och i andras öde, emedan den stora kärleken liknar den japanska gudomlighet, till vilken det är ett brott att bedja mer än en gång – emedan hon endast en gång bönhör!

*

Men även när tvenne ungas lyckovisshet är djup och

.. . lugn som ett sommarhav förgyllt av solen . . .

följer ej därav att deras kärleks genast bör innebära en senare ålders rättigheter och därmed förenade uppgifter. Ty unga träd brista eller bågna under för tunga frukter och ej heller frukterna få sitt fulla värde från för unga träd. Här är naturen själv de tidiga ungdomsäktenskapens motståndare. Livet är nämligen sällan, som i Max Halbes “Jugend”, till hands med en kula från en dåres hand för att lösa konflikten. Men livet kan lika fullständigt göra slut på en människa som döden. Och livets medel äro pinsammare. Må vi lämna åsido den möjligheten att två människor motvilligt bindas samman genom följderna av en förhastad förening och endast räkna med de fall, då de båda unga fortfarande i djup mening höra samman. De skola dock lika säkert lida genom sin handlings möjliga eller troliga följd, barnet. Deras medvetande att ej kunna bära denna följd kommer dem visserligen att söka undgå den. Men detta är en oskön början av kärlekslivet. Mången anser den ju även medföra hälsofara. För dem, som redan givit släktet sin gärd av nya liv eller aldrig böra ge den, må valet vara fritt mellan den ena eller andra faran. För ett begynnande samliv däremot torde denna utväg vara lika osäker som osund, emedan släktdriften som helhet lämnas ouppfylld, kärleken berövas en del av sitt andliga innehåll och sinnligheten sitt naturliga återhåll. “Misslyckandet” torde nog vara det i dessa fall lyckligaste liksom även vanligaste. Men när således barnet trots “försiktigheten” kommer, huru ter sig då verkligheten?

De unga ha i de flesta fall ingått sin fria förening emedan de saknat möjlighet till ett öppet giftermål. Så mycket mindre kunna de underhålla ett barn som de själva underhållas av andra, såvida de ej underhålla sig genom skulder eller illa lönat slavarbete. I senare fallet betyder barnet en ytterligare livshämning, så mycket mer som det för kvinnan måste innebära minskade, kanske förlorade, arbetsmöjligheter. Det blir då de ungas anhöriga, som måste hjälpa. När detta är möjligt, sker det i den formen, att de få gifta sig och erhålla den hjälp föräldrarna förmå. Inom allmogen ges denna jämförelsevis lätt, ty de nygifta stanna där ofta i enderas föräldrahem. I överklassen åter bilda de, med fullt skäl, helst ett eget hem. Och då inträda de – med barn och ett hushåll, även det enklaste – oundvikliga omsorgerna. Men dessa bli ett hinder för deras studiero, rörelsefrihet och allsidiga utveckling. De unga bli burfåglar, i bästa fall matade av föräldrarna; bundna av plikter under de år, de helt borde ägnat sin egen självutveckling.

Sålunda ha för tidiga giftermål, i laga som olaga form, stannat otaliga ypperliga krafter i växten och ödelagt senare års fulla lyckomöjligheter. Den tidiga föreningen har visserligen stillat en stark längtan i de ungas varelse. Men de finna snart att den därjämte försvårat, kanske omöjliggjort stillandet av kunskapsbegär, forskarhåg, skaparkraft. Den har hämmat handlingsfriheten i andra, mer eller mindre väsentliga, riktningar, till exempel den hos all levande ungdom vakna reslusten och nöjeslusten i vacker mening. Den unga moderns fägring erhåller troligen aldrig den fullhet, naturen ämnat den och hon kommer att åldras i förtid. Även när barnen icke bli svaga – som oftast är fallet – bereda de henne ej den lycka de kunnat, om de varit efterlängtade; om hon ej för dem behövt offra sin ungdomsglädje, sin styrkas och skönhets fullhet, utan tvärtom känt denna stegras genom moderskapet. Allra minst få barnen den fostran, modern vid något mognare år kan ge dem.

Om ett par älskande själva vilja underkasta sig de livshämningar, som i de flesta fall följa en förtidig förening, då må detta vara deras ensak. Men barnet är det icke.

För att barnet skall vinna sin fulla möjlighet av goda livsvillkor – för födelse som fostran – måste i norden kvinnan vid äktenskapets ingående vara minst tjugu, mannen bortåt tjugufem år. Detta är den fulla mognadens tid och intill denna har ungdomen själv gagn av fullständig avhållsamhet, för att sedan vid rätta åldern enligt Tacitus’ ord kunna låta “barnen vittna om föräldrarnas kraft”. De flesta yngre vetenskapsmän anse det nu allt mer osannolikt att förvärvade egenskaper gå i arv. Andra åter, som förfäktat eller ännu omfatta denna åsikt, ha med mer eller mindre styrka framhållit – som villkor för rasens framsteg – att barn ej alstras förr än verksamhet och omgivning hos föräldrarna utbildat en bestämd egenart. Fina själsskildrare, som tänkt över kvinnans väsen, mena att detta först framemot trettiotalet når sin fulla andliga mognad, medan hon tillika äger kvar sin fulla ungdomlighet. Hennes ansikte äger då först verklig uttrycksfullhet; hennes individualitet, tankekraft och lidelse äro då först fullt vakna; endast dessa egenskaper kunna inge den djupa kärleken, och kvinnan vinner således allt på ett senare äktenskap, medan följden av de tidiga äktenskapen, där mannen skall “uppfostra” sin hustru, ofta blir den att han, som en spirituell dam yttrade, tröttnar på sin egen och i stället kommer att uppfostra en – annans hustru!

Det är ej endast trångsynta sedlighetspredikanter utan i dessa ämnen fullt vidsynta vetenskapsmän, som allt bestämdare förklara att avhållsamhet till mogenhetsåldern i hög grad gynnar båda könens fysiskt-psykiska styrka och spänstighet och att denna enbart gagnande verkan stundom kan sträcka sig utöver denna ålder.

Till denna omedelbara vinst kommer även den medelbara: att all självbehärskning för ett stort, lyckobringande syfte – och vilket är större än detta? – ger viljan det stål, personligheten den maktglädje, som senare bli betydelsefulla även inom varje annat område.

En sålunda framflyttad äktenskapsålder torde icke ha många motståndarinnor. Unga flickor börja lära av andras erfarenhet och det finnes nu knappt någon före tjugu år gift kvinna, som inte redan före tjugufem insett att detta var i förtid. Det är också sällan kvinnans längtan, som påskyndar den öppna eller hemliga föreningen. Ty, där ingen sydländsk blodblandning finnes, dröjer det länge, ja, stundom många år efter äktenskapet, innan den nordiska kvinnans sinnen bli medvetet vakna.

Men den unga flickan älskar och vill stilla den längtan, av vilken hon ser sin älskade lida, så mycket mer när hon får veta, att de ömhetsbetygelser, som tillfredsställa hennes krav, öka hans lidande. Hon överröstar därför sitt eget innersta medvetande, som manar henne att vänta; hon ger sig halv, ehuru hon skulle vunnit och givit lyckan hel, endast om hon kunnat säga:

Hela skatten av min känsla mogen,
morgonrodnande ur bojan sprang

Detta nedtystande av det innersta medvetandet, får ej sällan till följd att själarna aldrig fullt förenas, emedan sinnena ställde sig i vägen för dem. Eller med Nietzsches ord: die Sinnlichkeit übereilt oft das Wachsthum der Liebe so dass die Wurzeln schwach bleiben und leicht auszureissen sind. För en ren sedlighetssyn står visserligen en sådan, i kärlek sig hängivande, kvinna himmelshögt över familjefästmön, som låter den man, hon säger sig älska, ensam trälarbeta under sina bästa ungdomsår, för att slutligen bereda henne den ställning, hennes egna eller hennes anhörigas livsanspråk kräva. Men högre än båda står den kvinna, som åt kärlekens vårtid vetat bevara dess svalka. När kvinnornas eget lyckokrav än mer förfinats, när deras inblick i naturen djupnat, när de sålunda bli färdiga att taga ledningen av den erotiska utvecklingen – som i norden under den sista mansåldern tyvärr legat i männens hand – då komma de även att förstå detta. De komma att förlänga den lyckliga tid, då kärleken är outtalad, obunden av löften, avvaktande och aningsfull. De behöva ej därför försaka det, i och för sig sunda, glädjebringande och lyckoberedande samlivet under idrott, fotvandringar och studier, som nu leder till de alltför tidiga förbindelserna. Men kvinnorna komma att förstå när de böra taga avståndet till hjälp, för att väntetidens lidanden skola begränsas. De komma att förkorta den hemliga förlovningen; att avskaffa den offentliga förlovningen, med bådas faror för känslornas förtunnande och med den senares vanhelgande av kärlekens enskildhet. Det är intet offentligt, mångårigt brudstånd, diktaren besjunger, när han vittnar om att

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider;
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april. . .

En nordisk ungdom, som ej känner sin själ samklinga med denna stämning, hans livsår har förlorat sin vår utan att i utbyte vinna en längre sommar. Ty i livet som naturen hamnar sig den för tidiga värmen. Att fullt uppleva varje livsårtids säregna skönhet, detta hör till den djupnade förståelsen av livets mening – och denna sanning blir ej mindre sann därför att en Julia var endast fjorton år! Icke den tidiga kärlekens, med all annan ojämförliga makt, har Shakespeare genom henne uppenbarat. Men väl den ögonblickliga, ödesbestämda, alla hinder besegrande kärlek, som – lika allsmäktig i varje ålder – dock visar sitt välde otvetydigast, när den driver två människor i döden, just då hela det ännu olevda liv, de ha framför sig, borde göra dödstanken mest fylld av fasa. Endast ett sådant undantag framflyttar sommarens blomning till våren. Det är därför icke ur deras naturs hela nödvändighet, utan genom överbetoning av naturens ena sida, som många unga nu hylla den villomeningen, att kärleken förlorar sin eld och renhet om den väntar på den fulla lyckan tills organismen kan bära dess frukter. Intet är vissare än att den fullborna kärlekens kyskhet betingas av själens och sinnenas vilja till enhet. Men denna kyska vilja kan visa sig såväl i väntan på den fulla enheten som i att alldeles avstå från densamma.

Och mannen omkring tjugufem år torde – enligt alla lagar för fysiskt-psykiska lustkänslor – just på sin höjdpunkt som könsvarelse och efter år av behärskning och möda för sin lycka, kunna erfara en rikare livsberusning än han ens under de första ungdomsåren varit mäktig av.

Otvivelaktigt är det mindre organismens behov än fantasiens inflytande på organismen, som framkallar de för tidiga erotiska kraven. En ny sundhet och skönhet i sättet att behandla de erotiska frågorna, skall småningom stärka nervsystemet, omdana den nu överretade fantasien, stilla den erotiska nyfikenheten och höja de ungas ansvarskänsla mot sig själva och det nya släktet, så att den förtidiga tillfredsställelsen av könslivets krav förlorar sin lockelse.

*

Det ovan sagda gäller emellertid endast den omogna ungdomen.

Då däremot ett par älskande nått mogenhetens nyss nämnda ålder, och då deras fulla förening endast kan främja såväl deras egen som släktets livsstegring, begå de en synd mot sig själva och släktet om de ej ingå denna förening utan låta år efter år fruktlösa förrinna.

Men ej heller då är den hemliga kärleken önskvärd, den under vilken kvinnan går i ständig oro för det möjliga barnet och dock – efter kärlekslyckans första tid – i en växande längtan så väl efter detta som efter de övriga livsförhållanden, vilka kunde ge sol och frisk luft åt hennes, i drivhus eller källare växande, känsla.

Det är i de flesta fall endast en tidsfråga, när denna hemliga lycka tynar, därför att vågsamheten nästan uteslutande är på kvinnans sida och mannen i alltför hög grad blir den mottagande. Ty sådan är människonaturen, att detta gör den hård; sådan kärleken att detta gör den svag! Blir mannen ej hård, då beror det av att han är ytterligt känslig. Men är han detta, då blir en hemlig förbindelse, där kvinnan ger mest, lika förödmjukande för mannen, som ett äktenskap, där hustrun med sin rikedom eller sitt arbete underhåller honom. Kvinnan blir å sin sida allt mer svårtillfredsställd, mer fordrande på den kärlek, som skall ersätta henne barnet och hemmet, genom vilka hon först skulle känt sina krafter allsidigt utvecklas, eller med andra ord, ha vunnit den fulla lyckan. Ju ömmare hon älskar, dess vissare skall hon förr eller senare utbrista:

Deine fordernde Sehnsucht wird wohl still,
Wenn ihn Küsse mich herzen

Aber Meine schzveigt nicht
du, ich will
Mutterschmerzen!

Ty kvinnans bästa egenskaper, även som älskarinna, äro oskiljaktigt sammanvuxna med moderligheten i hennes natur.

Det har talats och talas oändligt om det för en kvinna nedsättande i hennes fulla hängivenhet utan äktenskap; om att mannen sålunda sänker sin älskade i sina egna ögon och sig i hennes; om att han är självisk, då han ifrågasätter en förening, som kränker kärlekens ärbarhet och blyghet; om att han “offrar” kvinnan för sitt begär – och så vidare i oändlighet! Allt detta tal är värdelöst, helt enkelt emedan den älskande kvinnan varken känner sig nedsatt i sina egna eller i mannens ögon; emedan hon icke anser sig “offra” utan giva och mottaga. Ty hon vill kärlekens fullhet med en mycket djupare vilja än mannen, eftersom hennes erotiska krav är starkare – ehuru stillare – än hans. Men hon är ofta – och ofta länge – omedveten om att hennes djupa vilja att till varje pris bli lycklig genom kärleken, innerst dock syftar till barnet. Mannen ser endast kvinnans längtan och hans lyckoleende talar ej sällan om en lätt seger. Han vet icke – länge vet hon det ej själv – när hennes kärlek blir offer; när hon börjar känna sitt förhållande nedsättande. Mannen ser ej vad hon med sitt leende döljer; han förstår henne ej då hon tiger, lyssnar kanske ej, när hon talar. Han tror henne sålunda ännu tillfredsställd, då hon börjat hungra efter mera.

Kvinnans krav att leva och lida för släktet ger en renare glöd, en högre flamma, en djupare evighetsvilja, en oslitligare trohet åt hennes kärlek än åt mannens. Det blir i en allt hetare, allt offervilligare ömhet för den älskade, som den ostillade moderslängtan utlöses. Mannen åter, som får allt mindre anledning att ge, kommer således att älska allt mindre. När kvinnan upptäcker detta, börjar hon minnas vad hon givit. Och därmed äro striden, synden, sorgen och deras lön – döden – komna in i en från början kanske äkta kärlek, en kärlek, som kunnat leva full och fager, ifall den ägt det enande och renande inflytandet av en stor uppgift, ett gemensamt mål.

När kärleken intet sådant äger, då riktar den sin rörelsekraft mot sig själv. De egna och den andras känslor bli då medel för en lek lik den, som under sjuttonhundratalet var raseri, den att parfiler, vilket betydde att ur förbrukat guldtyg utdraga trådarna. Känslorna slitas av, rispas upp, bindas hop; trasslas, redas ut, nystas upp. Men känslor äro rötter, icke trådar – ej ens guldtrådar. Det är i livets stora, sunda verkligheter, kärlekens liksom konstens skaparkraft har den närande jorden för sin växt. Ryckt ur denna jord blir kärleken lika väl som konsten ett av stormen uppslitet träd, vilket visserligen om våren kan slå ut – ehuru alla dess rötter hänga i luften – men icke leva sommaren igenom.

Den hemliga kärleken är i detta avseende jämförlig med överklassäktenskapet utan barn och utan gemensamma uppgifter, ehuru den offervilliga, självförsörjande, hemliga älskarinnan står högt över den underhållna, anspråksfulla lyxhustrun.

Icke abstrakta pliktbegrepp således, utan en äkta själviskhet, som är ett med en äkta sedlighet, skall lära ungdomen inse den genom utvecklingsläran än djupare vordna innebörden av den redan hos Spinoza djupa tanken: att “den könskärlek, som uppstår ur yttre tillfälligheter, lätt kan bli hat, ett slags vanvett, som näres av tvedräkt; men att den kärlek däremot blir varaktig, som har sin orsak i själsfrihet och i viljan att föda och fostra barn.”

Genom livstron och dess otaliga inflytanden och under gradvisa, knappt märkbara omvandlingar skall “kärlekens frihet” allt mer komma att betyda frihet just för denna varaktiga kärlek.

Tidsandan, verkande genom litteraturens och omgivningens värdesättningar, ombildar med ofelbar visshet tankar och känslor i den riktning, dit de starkaste leda den.

De unga kunna varda dessa starkaste.

Med en allt mer växande vilja till allsidig livsstegring blir föräldraskapet även ett allt väsentligare villkor för denna. Lika litet som framdeles de unga genom ett förtidigt könsliv vilja sänka värdet av de år, som helt böra främja deras egen växt, lika litet torde de vilja minska sin föräldraglädje genom att sätta ett svagt och ovälkommet barn i världen. Ty all lycka vilja de äga full och frimodig. Det väntade barnet bör ge dem vackra drömmar, ej plågande oro; det måste bäras i ett glädjerikt, ej i ett ovilligt sköte; hava fått liv ur lyckans fullhet, icke ur ett misslyckande.

Här som överallt blir den, för den enskilde verkligaste och varaktigaste, lyckan även den för släktet stegrande sedligheten.

När tvenne älskande äga denna föräldravilja och uppnått den mogenhet, då viljan har rätt att bli verklighet, är det således i full överensstämmelse med deras egen, med det nya släktets, med samhällets sundhet och skönhet, att de förena sig, även om deras rena vilja till samliv och samarbete ej kan få äktenskapets form. (4)

Genom de olagliga förbindelserna bedrages ofta släktet på barnens livsduglighet. De ödeläggas ofta genom de vidriga förhållanden i vilka de fostras, såvida de ej dö redan i späda år, under vilka dödligheten alltid är stor bland utomäktenskapliga barn. Genom emigrationen bortflyter landets bästa blod. Och om än en mångfald av orsaker framkalla denna, kan ingen tänkande undgå att bland dessa orsaker medtaga svårigheten att i rätt tid ingå äktenskap. En annan, lika talande omständighet är den, att alla statistiska vittnesbörd utmynna däri: att antalet prostituerade tillväxer i samma mån det allmänna samhällstillståndet, det ekonomiska läget missgynna äktenskapet, men avta i samma mån som ingåendet av äktenskap underlättas. Och så väl flertalet av prostituerade som av ogifta mödrar tillhör den bästa åldern för äktenskapet.

Överklassens ungdom får emellertid ej under sin strid mot samfundsordningen sänka sig till underklassens ansvarslöshet. Den bildade ungdomen måste ge den övriga föredömen, genom att ej endast ingå sina äktenskapliga föreningar i rätt tid utan även på ett för släktet och samhället fullgott sätt. De unga må gärna – som deras jämnåriga inom allmogen – tilltvinga sig den möjlighet att sätta bo, som nekas dem, innan barnet väntas. Men de unga ha rätt till detta slags trots endast när de äro villiga att, så snart de kunna, själva vårda de nya varelser, som inom släkten en gång skola ersätta dem själva. Framför allt måste även den bildade ungdomen taga del i den sociala nydaning, som – i stort sett – blir enda lösningen av äktenskapsfrågan.

I stället att förfäkta den “fria kärleken”, som är ett mångtydigt och missbrukat begrepp, bör ungdomen kämpa för kärlekens frihet. Ty medan det förra uttrycket kommit att innebära frihet för vilken som helst lusta, får det senare endast betyda frihet för en känsla, som är värd namnet kärlek.

Denna torde allt mer i livet vinna samma frihet, som den länge ägt i dikten. Kärlekens blomning liksom dess knoppning bör bli en hemlighet mellan de älskande, endast dess frukt är en sak mellan dem och samhället. Som alltid har dikten här visat utvecklingen väg. Sällan besjöng en stor skald den lagvigda, men väl den fria och hemliga kärlekslyckan. Även i detta avseende kommer den tid, då man ej brukar en sedlighetsnorm för poesien, en annan för livet. Redan Sakontalas diktare kallar den kärlek skönast, som ger sig fritt i den endast av känslans fullhet helgade “Gandarvavigseln”. Men redan då insåg samme diktare faran när

. . . okänt hjärta sluts mot okänt hjärta.

Redan då var det oron för barnets öde, som förband samhällsansvaret med kärlekens frihet.

Det nya sedlighetsbegreppet är sålunda gammalt. Nytt måste det dock kallas, emedan det nu börjar bli allmänvetande. Allt fler inse att – vare sig fri eller vigd – den människa, som ger sig åt en henne innerst främmande, kränker sin personlighets adel; allt fler ana att det är hemkänslan i en annan själ, som ger hängivenheten dess helgd.

Friarn, som – frackklädd – till fadern förklarade sin känsla för dottern, är redan en så gammalmodig typ, att den inte ens kan förlöjligas! Bröllopet, efter lysningsfester, svensexa, kyrkvigsel – före vilken generalrepetition hållits på “den högtidliga akten” – bröllopsskarans följe till brudkammaren eller nu mera waggonen, detta kommer snart att anses löjligt, sedan oanständigt, slutligen osedligt. Allt detta – jämte andra kvarlevor från den tid, då giftermålet var släktens angelägenhet – börjar redan försvinna, i samma mån som kärleken utvecklas. Allt mindre tåla de älskande bespejandet av sina finaste känslor; allt mer rädda de dem undan samhällets tullvisitation, familjens dyrkar, sällskapskretsens ficktjuvsfingrar. Allt mer blir kärleken vördad som en del av naturens mystik, vars förlopp ingen utanförstående kan bestämma, vars ömtåliga yttringar och ovissa möjligheter ingen får störa, en mystik inom vars område klockslagsrätten blir en vidunderlighet.

Huru kan kärleken, livets ena stora härskare, taga sin frihet ur samhällets hand mer än den andra, döden, kan det? “Kärleken och döden, som gränsa intill varandra såsom de båda sidorna av en bergkam, vars höjdlinje överallt är där de mötas.” Kärleken och döden, som den ena med morgonrodnadens, den andra med natthimlens vingar överskygga portalerna mellan jordelivet och de båda stora mörker, som omsluta det – endast dessa två äro i majestät jämförliga makter.

Men medan det finnes blott en död, finnes det många slag av kärlek.

Döden leker aldrig. När all kärlek blivit lika allvarlig, då skall även den äga dödens rätt att välja sin tid och stund.

Under kärlekens vårtid kunna föräldrar betyda något för sina barn, endast när de känna vördnad för det under, som fullbordas i deras närhet. Men sällan ha föräldrarna dessförinnan varit så finkänsliga, att barnen nu behandla dem som förstående vänner. Ungdomstiden är vanligen fylld av strider, som vållas dels av föräldrarnas omformningslust – mot vilken barnen först nu våga värna sig – dels av barnens lust att hävda sina ideal, som alltid bli andra än föräldrarnas. Ty annars “ägde ju det nya släktet intet existensberättigande” (O. Brandes). Föräldrar kunde spara sig själva och sina barn oändliga lidanden, om de från början förstode: att barnen bli betydelsefulla uteslutande som nya personligheter, med nya gudar och nya mål; med rätten att värna sitt eget väsen, med plikten att söka nya vägar och att under allt detta aktas av föräldrarna, i lika hög grad som dessa ha rätt att å sin sida – för vad de bäst äro eller varit, vilja eller velat – alltjämt vördas av barnen. Det enda, föräldrar gent emot sina vuxna barn aldrig böra avsäga sig, det är att tjäna dem med sin erfarenhet. Men de måste därvid minnas vad ett stackars älskande hjärta lättast av allt glömmer: att ej ens dess egen bittraste erfarenhet skall kunna bespara barnen att göra sina egna bittra rön. De skola troligen undvika föräldrarnas misstag men endast för att själva göra andra! Den enda verkliga makt, en far eller mor äger över sina barns öde – men den är också omätlig – det är att fylla hemmet med sin starka och sköna personlighet; med kärlek och glädje, med arbete och kultur; att sålunda där göra luften så rik och ren, så fylld av frid och värme att barnen äga ro att vänta med sitt val och stora mått att välja efter!

Men se föräldrarna att barnen trots allt frestas att förväxla tillfälligheten med ödet, då kräves av dem en nästan gudomlig vishet för att avleda faran. I de flesta fall arbeta föräldrarna medvetet eller omedvetet tillfälligheten i händerna, medan de resa hinder mot det ödesbestämda. Ty det är icke det intetsägande, det intetgivande, de varna för: nej, de andraga fattiga, futtiga skäl, dem de unga med allt det bästa i sin natur motsträva. De nedtysta sålunda egna oroliga aningar, dem föräldrarna ifall dessa ägt klarare syn för väsentligheten kunde fått dem att följa.

Även i de ömmaste hem gå barnen under vårstormarnas tid som gåtor, dem föräldrarna ofta förgäves söka tyda. Aldrig lider en ung själ som under lösningen av sin egen gåta. Men endast den far eller mor, som mäktat förnyas och föryngras genom sina barn, kan hjälpa dem med lösningen. Annars bära föräldrarna från sitt håll stenar till den mur, som barnen från sitt bygga allt högre.

Även föräldrar, som ej blivit knarrande arbetsmaskiner; som ej öva sin myndighet, emedan de besitta maktmedlen, utan endast emedan de besitta andlig överlägsenhet; som i hemmet giva barnen ej endast frihet för glädjen men även frihetens glädje, skola dock mången gång komma till korta i bemödandet att göra sin överlägsenhet nyttig för barnen, sitt frisinne frigörande från deras ungdomliga ensidigheter. De måste då ge upp kampen. Ty den bättrar ej det närvarandes omöjligheter till förståelse, endast ödar även framtidens möjligheter.

I livets tre största avgörelser – livsåskådningens, livsarbetets och kärlekens – måste varje själ vara enrådig. På dessa områden böra föräldrarna inskränka sin myndighet till att rädda barnen från livsfaror. Men de måste då kunna upptäcka dessa, kunna skilja det djupa kravet från det ytliga, vägen från avvägen.

Förmå föräldrarna ej detta, då måste barnen fylla sin plikt mot sig själva och livet, genom att – förr eller senare – gå sin egen väg.

Om de, som ett ungt par i ett dylikt fall, kunna “tiga och småle” medan de handlande visa sitt allvar, då förmå barnen troligen uppfostra föräldrarna. Det visar sig ofta att en fars, en mors hjärtan voro starkare, deras själ vidare än vad vare sig barn eller föräldrar före provet trodde. Visar det sig däremot att endast föräldrarnas fel och fördomar vållat striden – då äro ej fel och fördomar värda mer därför, att de äro en fars eller mors!

Men även om det vore så, att föräldrarna icke äga själar, som kunna fördjupas, endast hjärtan, som kunna förblöda – det är dock barnets plikt mot sig själv, som mot gångna och kommande släkten, att ge sitt eget väsen dess högsta möjliga fulländning genom kärleken. Föräldrarna äro endast ett led i släktens oändliga kedja: det är hundratusendens blod, föräldrarna fört över i de barn, som nu i sin ordning skola överlåta det. Barnen äga högre plikter mot alla dessa döda och ofödda, än mot det enda par människor, som blev deras far och mor. Det åligger den unga att låta alla dessa döda leva upp så fullt som möjligt genom sitt eget väsens utveckling och i sitt barns väsen. En människa kan för sin egen natur stå i större tacksamhetsskuld till sin mormors hjärta, sin farfarsfars fantasi än till sin egen trånghjärtade mor eller andefattiga far. Långt ifrån att det städse är en plikt att göra sina föräldrar glädje, kan det vara en plikt att göra dem sorg – för att göra sina efterkommande glädje. Det är gott att hedra fader och moder; viktigare är dock det bud, Moses glömde: att vörda son och dotter redan innan de födas!

När ansvaret mot de döda och de ofödda medvetet blir en drivkraft för människans handlingar, emedan det är en makt i hennes känsla, då skola föräldrarnas anspråk att i nuet avgöra barnens liv – liksom dessas att avgöra föräldrarnas – allt mer sjunka samman inför det förflutnas och framtidens majestät.

*

Ur det föregående framgår att den sedlighetsförkunnelse är föga värd, som ej innebär kravet att bereda sunda människor mellan tjugu och trettio års ålder möjlighet till äktenskap, den möjlighet, som städse fanns för de germanska fäder, vilkas föredöme i avhållsamhet man nu åberopar!

Så länge allt mer utsträckta lärdomsprov, statsverkets utgiftsstat, bolagens vinstutdelningar och omgivningens livsanspråk sättas framför ungdomens föräldramöjligheter, förblir det hela sig likt, ehuru talet stiger av de män, som för sin egen personlighets eller sin kärleks skull genomföra avhållsamhet intill eller utan äktenskapet.

Upphörandet av det samfundsordningens och kulturens offerväsen, som innebäres i den mogna ungdomens nödtvungna celibat är viktig redan för de enskilda. Men i oändligt högre grad är det av vikt för samhället, vars krafter nu härjas av osedlighetens verkningar och hämmas av sedlighetens; samhället, vars styrka i så hög grad beror av unga, sunda föräldrar till det nya släktet!

Redan under nuvarande samfundsordning kunde ungdomens äktenskapsmöjligheter ökas genom ett klokt förverkligande av “egna hem”-idén; genom förkortad studietid; genom lägre lönegraders höjande – de tyckas nu beräknade på könsbehovets tillfredsställelse genom prostitutionen; genom en tidigare pensionering av de äldre, för att åt medelåldern – då barnuppfostringsbördan är tyngst upplåta de högre lönegraderna samt genom större bevillningsfria avdrag för familjeförsörjande män och kvinnor.

Men dessutom är en genomgående ändring av levnadsanspråk och levnadsvanor nödvändig, framför allt i storstäderna, där bostadsföreningar för uppförandet av små lägenheter med gemensamhetskök; byråer för väl ordnad hemhjälp mot timlön och förbrukningsföreningar till förbilligande av levnadskostnaderna väsentligt kunde underlätta ungdomens bosättning. Det är emellertid icke endast denna men även samhällsarbetet, som skulle främjas, ifall männen omkring 25 år voro färdiga till inträde i sina olika yrken för att sedan – efter 30-35 års statstjänst – vara berättigade till pension men även skyldiga att taga avsked utom i de sällsynta fall, där snillet gör en person oumbärlig i en ledande ställning. De erfarenheter mannen vunnit och den kraft, han ägde kvar, funne fullt bruk i andra medborgerliga värv eller i personliga livsintressen.

Det är icke mot osedlighetslitteraturen, utan mot statsverkspropositionen, statsutskottet och de enskilda arbetsgivarna, som sedlighetsmötena borde fatta sina resolutioner! Så länge en affärsägare av årets nettobehållning kan erhålla två, tre millioner, medan av hans kontorspersonal mycket få äro lönade så, att de före 30 års ålder kunna tänka på giftermål; så länge en departementchef kan besvara en anhållan av en tjänstemannaklass om lönetillägg, för att möjliggöra giftermål, med det vänliga löftet om tätare permission för stadsbesök; en arbetsgivare avslå kvinnliga biträdens krav på löneförhöjning med en artig anvisning på – med deras utseenden – lätt vunna biinkomster, så länge befinner sig äktenskapsfrågan i samma ställning, som K. A. Ehrensvärd i sin skånska resa skildrar en fora. Vagn och dragare hade stannat i diket och Ehrensvärd anger med sin gudomliga korthet orsaken, när han om körsvennen upplyser att “Extrema Aset Sov”.

Det europeiska samhällets – enligt moralisters försäkringar – “högsta etiska värde”, könssedligheten, har på samma sätt stannat i diket. Och ej emedan vägarna äro ofarbara, men emedan ledarna äro lika ovakna som den skånske bonddrängen.

*

Den, som predikar sedlighet för ungdomen men ej därjämte dömer det samhälle, som gynnar osedligheten men omöjliggör ungdomskärlekens förverkligande, begår ej endast en dumhet utan ett brott.

Så länge de nuvarande låga löneförhållandena och ovissa arbetsmöjligheterna fortfara, kommer alltjämt männens blod att förskämmas, kvinnornas att förtunnas under väntan på de äktenskap, som kunde givit samhället ypperliga barn genom sunda och lyckliga föräldrar.

Och så länge samhällena sålunda slött offra sina högsta värden, blir all annan samfundsförbättring en Penelopes-vävnad, där om natten upprives vad som under dagen utföres.

IV. Kärlekens urval.

I det föregående har betonats, att kärlekens frihet att alstra nya liv måste begränsas nedåt, genom att denna frihet endast kan tillerkännas dem, som nått könsmogenhetens ålder. Men den bör även begränsas uppåt. Ty en fars eller mors stora åldersskillnad – liksom enderas höga ålder – innebär dåliga villkor för barnens sundhet, kraft och fostran. Och som, av redan givna skäl, båda könens lagliga äktenskapsålder borde sättas till 21 år, borde 25 års åldersskillnad vara den högsta, lagen tilläte.

Ingen, som ser livets mening i dess stegring till högre former, avhandlar nu mera den solklara plikten att ej fortplanta svåra sjukdomar, om vilkas ärftlighet vetenskapen redan är viss. Men denna visshet finnes ännu endast i få fall, och lagliga hinder i fråga om de många ovissa vore en kanske meningslös livshämning för individen och en ogynnsam omständighet för fortsatt forskning på biologiens viktigaste område.

Vad som redan nu bör påbjudas är att vardera parten före sitt giftermål vinner full insikt om den andras hälsotillstånd, men att valet sedan överlåtes åt den egna ansvarskänslan. Ty ingen kan – åtminstone inte ännu – begära att den enskilde offrar sin lycka för omstridda möjligheter. I den enskildes, lika väl som i släktets, intresse kan man däremot fordra att ingen gör sin kärleks val ovetande. Och ju mer släktsambandskänslan under evolutionismens inflytande går sin renässans till mötes, dess naturligare skall man finna alla åtgärder för att trygga detta val till det nya släktets förmån. Redan nu anser man det fullt naturligt att en läkarundersökning måste föregå en livförsäkran. Framdeles torde det bli lika självklart att före äktenskapet kvinnan hos den kvinnliga, mannen hos den manlige läkaren förvissar sig om att väl kunna fylla släktuppgiften. Detta gäller ej endast de nya liven utan även de äktenskapsstiftande själva. Dessa ha ofta sig ovetande organiska fel, som stundom göra äktenskapet omöjligt, i andra fall lätt vore hjälpta men där nu i båda fallen ovetenheten bereder meningslösa lidanden.

Framför allt är det oron att själv erhålla eller ådraga den andra parten – liksom barnen – sjukdomar, som läkaren kan bekräfta eller skingra.

Det är utom all fråga att dels den sunda själviskhet, som vill bevara det egna jaget, dels den växande värdesättningen av en god avkomma då skulle hindra månget olämpligt gifte. I andra fall torde kärleken segra över dessa hänsyn för egen del men makarna avstå från föräldraskapet. I de fall åter, där lagen kommer att förbjuda äktenskapet, finnes visserligen inga hinder för de sjuka att erhålla avkomma utanför detta. Om detta som om alla lagbud kommer det att visa sig att de bästa ej behöva dem, de sämsta ej lyda dem, men att flertalets rättsbegrepp genom dem uppfostras.

Endast de i den själiska omvandlingens lagar okunniga, betvivla möjligheten att kärlekskänslan och släktkänslan samtidigt kunna stegras. Århundrade efter århundrade har kärlekskänslan vuxit samtidigt med att människor dock offrat den för religiösa fördomar, ytliga pliktbegrepp, tyranniska föräldraviljor, tomma former! Nu, när dessa offer avse det högsta möjliga värde – stora erövringar från sjukdom till sundhet, själva människoämnets förädling – just nu, menar man, skulle människorna visa sig ur stånd till dessa offer, emedan kärlekens makt under tiden stegrats!

Det blir tvärtom genom storheten av sin känsla för varandra, som tvenne makar kunna bära saknaden av barn, ifall de – då de veta att ingendera sålunda berövar släktet ett betydelsefullt värde – ingå sin förening, beslutna att ej bli föräldrar. Genom samma storhet i sin kärlek kan den part, å vars sida faran finnes, vinna styrka att offra sin egen lycka, på det den andre må vinna en för sig själv och släktet betydelsefullare lycka med en annan. Sådana offer ske redan nu oftare än man tror. Och det ligger i livets villkor – i och med själens och kroppens enhet – att den sjuke omvärderar de värden, kärleken äger för den friske; att han skapar nya, endast för sig tillgängliga lyckokänslor.

Men framför allt skall kärleksinstinktens fördjupande genom släktkänslan trygga släktförädlingen utan offer av den enskildes lycka.

När lutherska kyrkan förlorade den, i Sverige genom Gustav Vasas gifte med Katharina och Malin Stures med Erik Stenbock, utbrutna striden om äktenskap i förbudna led, då innebar detta en begynnande frihet för det personliga urvalet gent emot den krassa köttsligheten i den lutherska äktenskapsläran och den bibliska bokstavsträldom, som kyrkan ålagt människorna, långt efter att den ursprungliga släktförädlingssynpunkten i den mosaiska äktenskapslagen råkat i glömska. Kristendomens betonande av den enskildes och mänsklighetens betydelse försvagade individens känsla för släkten, liksom även läran om de från himlen till kropparna meddelade och dit åter uppfarande själarna. Det blev endast genom stegrandet av människans själsmakt, under späkande av hennes syndiga kropp, som kristendomen höjde släktets kvalitet. Läran om arvsynden var dess enda – förnuftigt-oförnuftiga – betonande av sambandet med förfäderna. Enär kristendomen ansåg människoarten en gång för alla fastställd av Gud – ehuru förfuskad av Adam – blev, som förut är framhållet, återställelse, ej nyskapelse, kristendomens grundtanke. 1 själva villkoren för livsförnyelsen såg kristendomen roten och upphovet till synden i världen. Hela denna åskådning måste övervinnas. Lyckligtvis har kyrkan naturnödvändigt förlorat – och skall alltjämt förlora – varje strid mot kärleken. Men därvid händer det, såsom just i fråga om äktenskapsstriden under reformationstidevarvet, att framsteget sker genom en avväg från utvecklingens huvudlinje, släktstegringen. Nu visa däremot många tecken att kärleken och släktkänslan åter börja närma sig varandra och synpunkter, glömda och gömda sedan antikens dagar, göra sig åter hörda i fråga om släktets förädling.

Var gång det abstrakta, logiska tänkandet ställer sitt antingen-eller gent emot det levande livet, hävdar detta sin stolta vilja att ej låta stänga sig inom definitioner eller bestämma sig av slutledningar. Liv är rörelse, rörelse innebär föränderlighet, omvandling, med andra ord utveckling i upp- som nedgående riktning. Aldrig kommer den uppåtstigande kurvan att få en starkare höjning än då viljan att alstra nått därhän, att den ledes av den personliga kärlekens urval, men detta urval åter ledes av en klarsynt vorden släktförädlingsinstinkt!

Att den personliga kärlekens val ännu dels synes sakna denna instinkt, dels kränker den, bevisar ej att den alltjämt skall sakna och kränka den. Kärleksurvalet har redan i vissa fall – såsom i fråga om nära blodsfränder, skilda raser och vissa sjukdomar – blivit instinkt, sedan lag och sed tillräckligt länge påverkat urvalet, så att detta sedan i sin ordning kunnat påverka känslan och instinkten. Nu mer behöva bror och syster – då de veta sin frändskap – sällan bekämpa en på varandra riktad erotisk känsla, emedan en sådan icke uppstår. Intet förbud, endast alla blodets impulser, hindra amerikanskan att äkta negern eller kinesen. Den kvinna, om vilken det är känt att hon har fallandesot, utestänges från giftermål mindre av den, i detta fall lätt kringgångna, lagen än därigenom att ingen man önskar henne till hustru. Å andra sidan vet man att under förhållanden, som gynnat människokroppens utbildning till skönhet och styrka, har detta i hög grad övat inflytande på vardera könets erotiska urval – för så vitt detta skett under verklig valfrihet. Arvsrätten, som möjliggör att de urartade lätt ingå äktenskap, och kvinnornas behov av försörjning å andra sidan ha i denna riktning förfalskat den kvinnliga instinkten. De härskande sederna och sedlighetsbegreppen ha i regeln berövat de blivande mödrarna deras fulla valfrihet och sålunda till stor del neutraliserat betydelsen av kvinnokärlekens urval för släktets andliga och kroppsliga stegring. Härtill kommer att kristendomens broderlighetslära, upplysningstidens likhetslära, omflyttningen av den ekonomiska makten till det tredje ståndet – med ett ord hela demokratiseringen av samhället – nedbrutit de lagar och seder, som hindrade blodblandning mellan olika stånd och raser. Detta har visserligen gynnat den personliga kärlekens urval men även, i högre grad än förr, penningens urval. Vid de av släkten fordom ordnade giftena var det många andra fördelar, utom de ekonomiska, som togos i betraktande. Men liksom i fråga om frändeäktenskap, blev det även i detta fall allt mindre en klarsynt omsorg att bevara ett ädelt blod och allt mer det tomma bördshögmodet, den trånga rasfördomen, som reste äktenskapshindren. Det var således nödvändigt att kärlekens urval besegrade också dessa hinder, som dessutom, även ur släktstegringens synpunkt, ofta voro av tvivelaktigt värde. Dess mer måste man beklaga penningens äktenskapsstiftande makt, framför allt när denna gör sig gällande på bekostnad av en böjelse, kärleken trots allt visar, den att helst göra sitt val bland likar, en böjelse, som – utom alla andra lätt förklarliga orsaker – även torde innebära en under generationer utvecklad instinkt, som har betydelse för bevarandet av den bästa egenarten hos ett stånd, en ras.

Sedan kristendomen och den av dennas transcendentalism påverkade kulturen blygselfullt höljde och skymde kärlekens naturbestämning, började människorna även blygas för själviakttagelser och självbekännelser på detta område. Vi måste åter vårda släkthistorien. Men ej blott den som – i de gamla familjebiblarna – skrevs med de stora årtalen, de för födelse, giftermål och död, utan den, vilken tar med även de omständigheter, som bestämt födelse och död. Man måste ånyo börja ställa horoskop, ej efter tecknen på himlen – ehuru dessa kanske återfå något av sin tidigare betydelse – utan efter dem på jorden. Och icke endast efter tecknen vid födelsen men långt före denna. Liksom alkemien blev kemi, astrologien astronomi, torde en sådan teckentydning förbereda vad man – i väntan på ett ord med djupare räckvidd än Galtons eugenics – kunde kalla erotoplastiken: läran om kärleken såsom medvetet formande konst i stället för blind alstringsdrift. Det vore av oändligt större betydelse för mänskligheten om flertalet av de kvinnor, som i halvt ärliga och helt okonstnärliga diktverk omsätta sina upplevelser, för vetenskapens bruk nedskreve fullt sanna släktkrönikor och helt ärliga självbekännelser.

Redan nu är det visst att de seder och tänkesätt, de konst- och känsloriktningar, som utgöra kärlekens miljö, omedvetet verka på dess rasgagnande urval. Detta innebär även möjligheten att en sådan inverkan kan bli medveten, när man en gång klart inser i vad riktning den bör gå; vilka de andliga och kroppsliga egenskaper äro, som man önskar utrota eller stegra; vilka de medel äro varigenom den nya generationens egenskaper i viss mån kunna ligga i föräldrarnas väl. Men framför allt komma hänsyn till släktet att medelbart verka i samma riktning, så att kärlek allt mindre uppstår under för släktet ogynnsamma villkor. Människan har icke ett logiskt tänkande inre: les entrailles ne resonnent pas, ils ne sont pas faites pour ca (George Sand). Men vår varelse blir småningom omedvetet omdanad genom ömsesidiga inflytanden: kroppen samman med själen, själen samman med kroppen; begären genom tankarna, tankarna genom begären. Visserligen kommer alltid kärlekens urval – av just denna enda bland många andra, lika mycket eller mer värda – att förbli ett mysterium. Men de enskilda och allmänna egenskaper, som över huvud verka tilldragande, komma att bli allt bättre insedda, av vardera könet allt mer eftersträvade och vid urvalet allt mer bestämmande. Å andra sidan kommer den könsligt utsvävande eller alkoholisten eller den i ett eller annat fall ärftligt belastade och urartade, att allt mindre inge kärlek.

Man har redan förut bevittnat huru en förskjutning av motiv, en delning av rörelsekrafter under något tidsskede ändrat kärlekens karaktär. Så förmådde, som redan är framhållet, tidsandans inflytande under riddartiden och ånyo under upplysningstidevarvet, att skilja kärleken från såväl äktenskapet som släktuppgiften. Enligt samma psykiska förlopp kan en ny tidsanda – en av utvecklingshoppet mättad, av livstron bestämd – innerligare än någonsin återställa detta samband. Då skola nya diktare giva människorna än skönare “ariska sånger” än Frödings för att tolka den andakt, som fyller sköten och själar vid den personliga kärlekens och släktkänslans samfällda urval, detta, som ensamt ger vissheten att

I am for you, and you are for me,
Not only for our own sake, but for others’ sakes
Envelop’d in you sleep greater heroes and bards,
The refuse to awake at the touch of any man but me.

(Walt Whitman.)

Religion, poesi, konst och samhällssed hava samverkat när släktkänslan höjdes till kärlek. De börja nu åter samverka för att göra släktkänslan medveten i kärleken så att denna på förhand och i tid må påverka de erotiska instinkterna. De altaren åt alstrandets gudomligheter, dem forntiden reste, måste återuppbyggas. Men ej för att människor kring dem skola samlas till orgiastisk yra i röda solnedgångars brand utan för att de skola mötas under det gyllene morgonljuset till skapardagars glädje.

Ättkänslan, fädernas dyrkande, stoltheten över ett rent blod måste, ehuru i ny mening, återfå sin bestämningsmakt över känslor och handlingar.

Sålunda – men icke genom den idealistiska filosofiens abstrakta statsmedborgar- och pliktbegrepp, ej heller genom spartanskt-evolutionistiska avelsstadgar – skall kärlekens frihet kunna begränsas.

Frihet för kärlekens urval, under för släktet gynnande villkor; begränsning, icke av kärlekens men av alstrandets frihet, under för släktet missgynnande villkor – se där livslinjen.

Kärleken, som varje annan känsla, har sin ebb och flod. Ej ens inom de största själar har den alltid samma höjdläge. Men ju större den själ är, som den erotiska känsloböljan överströmmar, dess vissare skälver denna bölja vid sin högsta stigning av evighetslängtan. Och barnet är denna längtans enda vissa svar.

Detta betyder icke att de älskande i hänryckningens stunder dela sitt medvetande mellan nuet och framtiden, den egna sällheten och det möjliga barnet. Så klumpigt funktionerar icke själslivet. Men de medvetna själstillstånden bestämmas av – i ögonblicket till omedvetenhet nedsjunkna – känslor; motiv, som i fullbordandets stund glömmas, hava därför ej varit mindre avgörande. Idrottsmannen minnes ej i segerns ögonblick den övning, som föregått tävlingen, men den har likafullt avgjort detta ögonblick. Konstnären minnes ej läroårens mödor i skapandets stund, men de bestämma likafullt skapandets fullkomlighet. Släktförädlingsviljan behöver ej vara medveten hos ett par älskande, vilka genom varandra glömma tid och tillvaro. Men utan de känslor, som medvetet eller omedvetet blivit påverkade av denna vilja, vore de ej förenade i själens och sinnenas lyckorus.

För dem, som kalla hoppet att kärlekens urval allt mer skall kunna ledas i riktning av släktets fördel, en tanklöshet; ja, som i denna möjlighet se kärlekens förnedring till ett avelsinstitut, torde lika stora rymder av mänskligt själsliv och mänsklig utveckling vara fördolda, som för dem, vilka kallade religionerna ett verk av prästlisten.

*

Allt fler unga män äro nu fullt medvetna om huru tanken på barnet ägt inflytande vid deras kärleks val; och även då de ej omedelbart tänkt på barnen, hava dessa dock medelbart avgjort valet. Allt fler kvinnor bekänna att aldrig var deras längtan efter ett barn starkare, än i den mans famn dit en stor kärlek fört dem. Allt oftare spana mödrar i sina barns anleten och själar efter vittnesbördet om sin kärlek. I ett av de land, där kvinnor ej blygas att lyckliggöras genom lyckan, yttrade modern till tre, de skönaste barn: “Våra smekningars saligheter hava synliggjorts i våra barn, i deras läppars ädla linjer, deras finskurna näsvingar, deras blygsamma ögonlock!” Allt oftare, slutligen, hör man den ogifta kvinnan bekänna den hungrande moderslängtan, hon för några årtionden sedan dolde som en skam.

Varje vaken själ inser att tidsmedvetandet med ny innerlighet omfattar släktuppgiften, ehuru det kommer att behövas århundraden innan man kan bevisa vad kärlekens fria urval betytt för tillblivelsen av varelser utöver den nuvarande mänsklighetens mått.

Även från livstrons bekännare riktas ännu varningar mot den personligt urväljande, alla andra uteslutande, andra tidigare band lösande kärleken. Evolutionister erkänna sålunda att denna känsla visserligen ger den enskilde den högsta möjliga kraftutveckling, den rikaste fullhet av liv och att detta medelbart och mångfaldigt kommer det hela till godo. Men de betona tillika att kärleken ofta själv förbrukar dessa stegrade krafter; att den därför måste upptaga endast en kort tid av människans liv och ej tillerkännas någon avgörande betydelse för dess gestaltning, emedan detta komme att ske på det nya släktets bekostnad. Särskilt invända de mot kärleken att, liksom klosterlivet och prästernas celibat berövat släktet arvet av ypperliga egenskaper – eftersom ofta de rikast begåvade valt klostrets ro eller prästens kall – så hindras nu många av de yppersta från äktenskapet genom drömmen om eller förlusten av den stora kärlekens lycka.

Slutligen har man ur den evolutionära etikens synpunkt angripit ej endast den stora kärlekens, alla andra uteslutande, vilja utan även engiftet. Denna rent vetenskapliga tankegång har ännu ingen medveten del i vad man kallar den nya osedlighetens yttringar, så mycket mindre som denna vetenskapliga synpunkt starkt betonar att – om mänskligheten kommer att uppge engiftet, vilket ägt så oerhörda fördelar – då måste detta ske målmedvetet, för att gynna hela släktets utveckling, icke enskilda lidelser.

Får denna evolutionistiska tankegång rätt, då kommer den att omvandla samhällets syn på kärlekens valfrihet, såväl i riktning av ett utvidgande som av ett begränsande. Mycket av det, som nu kallas den nya osedligheten, torde då framstå som släktets omedvetna självförsvar mot en, genom samhällseder och samhällsordning, påtvungen försämring, medan andra uttryck av såväl nutida osedlighet som sedlighet obetingat komma att fördömas.

Gent emot evolutionismens framtida krav reser sig emellertid övertygelsen: att kulturens storaskapelse, den personliga kärleken, ej skall försvinna. Och därmed är faran för polygami undanröjd. Det måste således förbli kärlekens urval, som kommer att föranleda de nyss antydda etiska “äktenskapsbrotten”, men en av släktförädlingssynpunkten medvetet bestämd kärlek. Ännu ha evolutionens krav i detta avseende knappast börjat bli insedda, än mindre ha de hunnit verka omdanande på den sedliga åskådningen, som måhända på detta område en gång tillämpar Platos sats: att det nyttiga är det passande, det skadliga det skamliga. Där goda skäl finnas att ej utåt lösa äktenskapet – t.ex. önskan att alltjämt ge en man eller hustru den sjukvård eller den andliga hjälp de behöva – torde man kanske framdeles erkänna den rätt, som redan nu en och annan man eller kvinna tillerkänt sig själva: att genom en annan kvinna bli far, genom en annan man bli mor då de själva äga en lidelsefull längtan efter barnet och ypperliga föräldramöjligheter, men blivit berövade föräldralyckan emedan makan eller maken saknat dessa möjligheter.

Redan nu börjar man ju inse det själsligt berättigade i den ofta sig upprepande erfarenheten att en man – stundom även en kvinna – på ett olika sätt samtidigt kan älska mer än en, emedan den stora, enhetliga, deras hela varelse för alltid utfyllande kärleken icke blev dem given. Redan nu lösas sådana konflikter – det finnes i detta fall europeiskt kända exempel därpå – på ett nytt sätt. Ej så som “vår dyre lärofader”, Luther, löste den för Filip av Hessen, vilken behöll den hustru, som samtidigt födde honom ett nionde barn, medan han hemligt vigde sig vid en ny! Utan så, som Goethe först ämnade lösa knuten i Stella: att hustrun, utan någon öppen brytning, trädde tillbaka; att den tillgivenhet, den minnenas ömhet, som förenade henne och mannen, alltjämt möjliggjorde en tidtals samvaro såsom vänner, i och för gemensamma omsorger om deras barn, ehuru mannen ingått ett nytt äktenskapligt förhållande till en annan kvinna. Eller så som konflikten i början av 1800-talet löstes av två svenska adelsmän: att mannen, som hustrun skilde sig från för att gifta sig med hans vän, förblev daglig gäst i det nya hemmet! Hustrun bevarade de båda männens kärlek och dessa sin vänskap till döddagar.

Ur barnens synpunkt torde en sådan lösning framdeles bli ansedd såsom mer önskvärd – och mer aktning värd – än den nu synes.

*

Den nya könssedligheten – där ljuset, som på Correggios Natt, skall utstråla från barnet – måste emellertid som ideal för de älskandes som för barnens högsta lycka och utveckling alltjämt uppehålla den enhetliga kärleken. Det är redan framhållet att det är i denna riktning, kärlekens evolution går. Men man skall tillika – och alltjämt för släktets som för de enskildas lycka – nödgas medgiva att kärleken får taga såväl lägre som högre former utan att de förra böra bli ansedda som osedliga. När släktförädlingssynpunkten genomträngt människornas etiska begrepp, torde dessa, med nu oanad styrka, såsom osedlighet beteckna:

Varje föräldraskap utan kärlek;

varje oansvarigt föräldraskap;

varje föräldraskap av omogna eller urartade människor;

alla, för släktuppgiften väl ägnade, makars frivilliga ofruktsamhet, och slutligen

alla sådana yttringar av könslivet, som innebära våld eller förförelse; som medföra ovillighet eller oförmåga att väl fylla släktuppgiften.

Men däremot kommer samhället att, med en helt annan frihet än nu, medge människors förening, ej blott i sin bästa ålder utan även i sin bästa känsla; att inse de nuvarande hindren som en orätt, vilken ej träffar endast de enskilda utan samhället självt – eftersom den äktenskapliga olyckan ej blott hämmar många människors högsta kraftutveckling till det helas bästa, utan även berövar samhället de barn, som av en ny lycka kunde få livet.

Det är genom sin syn på samhällsbetydelsen av kärlekens urval, som den nya sedligheten blir omskapande.

Att en i handling nydanande människa blir ett farligt föredöme, det är visst. Man kan vara fullt övertygad om t.ex. flygkonstens framtid, utan att därför neka försökens faror eller uppmana folk till färder utför kyrktorn med endast ett par gåsvingar vid skuldrorna!

Ingen genomgripande nydaning av känslor och seder sker enligt dogmer och program, allra minst denna. Men ingen annan rörelsekraft finnes, som slutligen skall leda alla – de små som de stora, de svaga som de starka – in på utvecklingens livslinje än den personliga kärlekens stegrade valfrihet, under en alltjämt stegrad samvetsgrannhet i fråga om det för släktet gynnande valet.

Ty bleve icke alltjämt kärleken sedlighetens villkor, urvalets orsak, då skulle den nya mänskligheten småningom förlora redan gjorda vinningar. Varken “avelsstadgar” eller “parningsfrihet” kunna allsidigt, varaktigt, konstitutivt öka mänsklighetens andliga och kroppsliga tillgångar. Endast kärleken kan detta.

Visserligen har man ännu ej bevisat att kärleken – under i övrigt lika villkor – alstrar de yppersta barnen. Men man skall en gång bevisa det.

Denna visshet är tillsvidare endast intuition. Men så äro i början alla nya sanningar. Det saknas dock ej möjligheter till indirekt bevisning redan nu. Först och främst den, att kärleken icke har sin början i människolivet, icke är en frukt av kulturen, utan visar sig redan inom djurlivet. Den kan där leda till döden av sorg över makens död liksom till andra människolivets känslofenomen. Den kan även medföra monogami, ehuru i djurens som i människans liv monogamien varken är ovillkorlig följd av kärleken eller oumbärligt villkor för utvecklingen. Flera högt stående djurarter äro ju polygama; andra lägre stående däremot monogama. Innebure kärleken icke någon stor fördel, kunde den visserligen uppstått, men icke ha behållit sig i trots av de hinder, dess personliga urval synes ställa i vägen för släktuppehållelsen. Människan har sålunda redan medfört kärlekens känsla från sitt djuriska stamträd och inympat den på kulturens. Den har småningom förädlats och förstorats till en av de högsta makterna i människolivet. Och huru vore denna kärlekens växande betydelse möjlig, om den endast varit omedelbart lyckostegrande för de enskilda, icke även medelbart livsstegrande för släktet?!

Den mänskliga kärlekens evolution har visat sig dels i en allt bestämdare individualisering vid urvalet, dels i ett allt fullständigare upptagande och stegrande av de individuella egenskaperna. Eller med andra ord: den personliga egenarten har allt mer ingivit kärlek och kärleken har allt mer utvecklat den personliga egenarten. Detta åter har – som ovan medgivits – haft till följd att allt fler individer icke kommit att fylla sin släktuppgift, antingen emedan känslan, ehuru besvarad, ej kunnat leda till äktenskap eller emedan känslan i ett eller annat avseende blivit besviken. Detta lidelsefulla urval av en enda bland de många, genom vilka – ur objektiv synpunkt – släktuppgiften lika väl kunnat lösas, har sålunda i en mening blivit antisocialt.

Men dylika, ur släktförädlingens omedelbara synpunkt, spillda liv ha dock medelbart kunnat tjäna den. Många av dessa, i vanlig mening barnlösa, födde en odödlig avkomma. Andra läto det blod, de aldrig sett blåna i det fina ådernätet vid sitt barns tinning, flöda på slagfält, där segrar vunnits åt mänskligheten. Med storheten i sina egna ideala krav ha de förstorat andra människors hjärtan. Deras mod har ej behövt sjunka inför möjligheten att man mot dem kunde vända deras egna misslyckanden vid förverkligandet av idealen. De ha köpt sin förkunnelses kraft med det högsta möjliga pris: det att aldrig ha ägt en lycka att förspilla och de bära utan bitterhet den fattigdom, som gjorde dem rikare på tro.

Att många liv och värdefulla liv – ödas genom kärleken, är endast en yttring av livets outgrundliga vilja att överallt ödsla. Den är ett med den stora nödvändighet, vars hand slår och sargar så länge vi förbanna den, men som svalkande smeker och stärkande stöder när vi börja välsigna.

Icke på offren – ens om hon själv är ibland dem – får människan se, om hon vill se livets mening i livet självt. Hon måste fästa blicken på det uppåtstigande. Och då blir det visst att – emedan kärleken alltjämt och trots allt vidgar sitt välde – detta måste betyda: att den individuella kärleken, med alla sina offer och alla sina felgrepp, dock i stort sett främjar släktets höjning.

*

Pessimismens stora västerländska förkunnare, Schopenhauer, bevisade sin sats att kärleken blott var ett, av der Genius der Gattung åt individen givet, uppdrag sålunda: endast motsatser tilldraga varandra och avkomman ärver sedan de ifyllnadsegenskaper, vardera sökt hos den andra. Dessa motsatser – genom vilkas fientlighet föräldrarna senare göra varandra olyckliga – sammansmälta och neutralisera varandra hos barnet, så att detta på bekostnad av föräldrarna blir en väl utrustad, rik eller harmonisk personlighet. Ställd på sin spets blir denna Schopenhauers sats, som många andra tankerika sådana, en orimlighet. Men en var, som iakttagit kärleken, måste – långt innan han vet eller utan att veta att denna erfarenhet upphöjts till teori – ha funnit att all stark kärlek uppstår mellan motsatta naturer. Den harmoni, som inträder genom likhet, är entonig, fattig och farlig för de enskildas utveckling, liksom för släktets. Men det motsatta är visst icke alltid det motstridande, ehuru det kan komma att visa sig så, om motsättningen sträcker sig till livsåskådning och livsmål, livsvärden och livsförelse. De motstridande naturerna bli – trots Schopenhauer – ej sällan lika ogynnsamma för barnets anlag som för dess uppfostran; ja, släktviljan förfelar ofta sitt mål just genom motstridandes sammantvingande i en till hat snabbt förvandlad kärlek. De motsatta naturerna åter bli först då motstridande när de efter äktenskapet vända sina egenskapers frånsida mot varandra, medan de under kärlekens första tid visade varandra dessa egenskapers rätsida. Att ett sådant äktenskap blir olyckligt, bevisar intet mot kärlekens urval men mycket mot människornas brist på kultur för äktenskapet. Varje sympatisk olikhet människor emellan har emellertid en gräns, vars överskridande leder längre och längre ut i antipatiska olikheter, detta är en erfarenhet, som äktenskapen oupphörligt bekräfta.

Ju mer levnadskonsten utvecklas, dess mer torde människorna kunna minska sin egen lyckoförlust genom kärlekens tendens att göra sitt urval till släktets förmån. Ty dels komma makar att allt mer glädjas åt och värna om varandras olikheter; att allt mer behärska de antipatiska motsatserna hos sig själva; att allt mer medvetet bruka de sympatiska hos den andra till utfyllnad av sin egen ensidighet; att allt mer upphöra med den lyckofientliga strävan att omforma den andra efter sitt eget väsen. Redan nu är sympatibehovet i kärleken så vaket, så ömtåligt, att den av ytterliga motsatser väckta, blinda lidelsen allt mindre förmår överrösta sympatibehovet. Detta är nu snabbt varnat, då det möter sådana oförenliga motsatser, som visa att vardera befinner sig på ett annat plan av tillvaron eller tillhör en annan själens tidsålder eller världsdel eller ras. Denna förnimmelse hindrar redan nu kärlekens utveckling i många fall, där motsatsen verkligen är fullständigt oförenlig, ej endast den naturbestämda valfrändskap i vilken såväl primära olikheter som sekundära likheter ingå. Denna valfrändskap får till följd att de älskandes motsatser dana en rik harmoni, såväl under samlivet som i barnens personligheter. Har den erotiska böjelsen ej nått sitt mål, då ser man ofta att det dock blir en och samma typ, en människa älskar den andra, den tredje, ja, än flera gånger, med en urvalets ihärdighet, som gör det till en slags sanning att hon hela tiden egentligen endast älskat en och samma kvinna eller man!

Naturens hänsynslöst sammantvingande vilja yttrar sig ej endast i kärlekens sammanförande av motsatser inom äktenskapet, utan även vid brytandet av äktenskap. En god hustru till en god man, älskande och älskad, gripes sålunda av en för henne själv ofattbar lidelse till en annan man. Utan besinning ger hon sig åt lidelsen för att sedan återgå till den man, hon ej upphört att älska, men som aldrig ingav henne den övermäktiga känsla vars mål – enligt naturens och kvinnans egen vilja – borde varit ett barn. Samma naturens vilja yttrar sig i en mängd, för andra ofattliga företeelser. En snillrik man eller kvinna gripes av lidelse för en i hög grad underlägsen varelse. Hur ofta har ej en “vacker karl” hos en sådan kvinna besegrat den själfullaste man; hur ofta ha ej tanklös fägring och tom munterhet av en överlägsen man vunnit, vad en undantagskvinnas personlighet ej kunde vinna! Hela hemligheten var naturens vilja att till släktets förmån genom sund, sinnlig styrka motväga den cerebrala och nervösa genialiteten. Som könskärleken har sitt ursprung däri, att de könskaraktärer, vilka biologiskt voro gynnande för släktet, blevo de mest tilldragande, verkar alltjämt denna allmänna tilldragning bredvid den individuella. Och starkast just i den art av kärlek, vilken med rätta kallas “blind lidelse”, den som till deras olycka sålunda sammanför de stridiga motsatserna.

Men det finnes ingen anledning till tvivel om att kärlekens urval ej i detta fall skall kunna behålla sin instinktiva säkerhet, ehuru kärleken alltjämt ökar sina själiskt sympatiska instinkter. Följden härav torde bli att antalet motsatser, som kunna tilldraga, blir mindre men dessa färre möjligheter däremot finare anpassade; att urvalet bland motsatser således blir allt svårare men även allt värdefullare. Kärlekens urval erhåller nu ej sällan som följd att av två motsatser, dem själarnas valfrändskap oemotståndligt förenar, endera eller båda icke äga de bästa fysiska villkor för barnen. Men urvalet kan till gengäld utfalla ypperligt för stegringen av ett visst anlag, danandet av ett harmoniskt lynne, uppkomsten av en stor själsegenskap. Det är ej endast medelst kilovikter och metermått släktets stegring kan prövas!

Ett annat släktstegrande urval kommer att äga rum därigenom att de unga kvinnorna nu allt mindre känna eller behålla kärlek för en erotiskt splittrad man, medan däremot de män, som bevarat sin enhet för kärleken, få allt mer utsikt att bli de för kvinnorna tilldragande. Släktled efter släktled kan sålunda den erotiska enheten bli allt mer natur även hos mannen, så som den på samma väg blivit det hos kvinnan. Mannens önskan om kvinnans renhet har bestämt hans urval och detta urval har sedan genom arv ytterligare stegrat nästa släktleds känslor, tills dessa blivit de starkaste i hans erotiska instinkt. Det klaraste medvetande om orättvisan i de olika sedliga kraven på man och kvinna, den mest “frisinnade” åskådning om kvinnans rätt till samma frihet som mannen kan i detta fall ej besegra mannens instinkter. När han får veta att den älskade givit sig åt en annan före honom eller att han delar henne med en annan, sjuknar ofta hans känsla i sin rot: den hos honom under årtusendens kärleksurval inorganiserade viljan till ensam äganderätt, nu ytterligare stegrad av den individuella kärlekens enhetsvilja.

Dessa antydningar torde vara nog för att visa ytligheten i de slutsatser om kärlekens urval, som uteslutande hålla sig till den fysiska stegringen, ehuru naturligtvis även denna har stort värde. Men att ett par älskande kunna ha ett kroppsligt klent barn, bör i och för sig lika litet brukas som bevis mot kärlekens urval, som de fysiskt ypperliga barnen av ett par olyckliga makar.

Om än olikheters erotiska tilldragning sålunda är det starkaste sannoliksbeviset för kärlekens betydelse ur släktstegringens synpunkt, så är det långt ifrån det enda. Ett annat sådant är de enföddas eller förstföddas förvånande övertal, bland de på olika områden betydelsefulla personligheterna. Ett tredje är de så kallade “kärleksbarnens” till ordspråk vordna begåvning. Ett fjärde äro de, för barnens anlag ofta gynnsamma, följderna av giften mellan medlemmar av olika folk. I de båda första av de nämnda fallen kan man antaga att föräldrarnas kärlekslycka – eller åtminstone deras sinnliga lidelse – vid barnets tillblivelse ägde sin fulla friskhet och största styrka. I fråga om “kärleksbarnen” är det ej sällan en sund kvinna av folket, som med äkta hängivenhet mött den sinnliga åtrån hos en man, som andligt varit henne överlägsen. I sista fallet åter är det i allmänhet en stark kärlek, som besegrat de hinder, fosterlandskänsla och hävdvunna åskådningar ställa i vägen för den tilldragning, genom vilken folkmotsatserna sedan hos barnet smälta samman i en lycklig enhet.

Iakttagelsen på detta område förvillas av otaliga sidoinflytanden, motverkningar och ännu olösta motsägelser. Så länge man tillåter vilken människospillra som helst att med “kärlekens rätt” fortplanta släktet, skola slutledningslinjerna i detta ämne alltjämt skära varandra. Det blir först i sådana fall, där villkoren i allt övrigt äro jämförliga, som man kan börja närma sig en objektiv bevisning i fråga om barnens avtagande fysiskt-psykiska livsfullhet, när de alstrats i motvilja eller likgiltighet men däremot deras tilltagande livsfullhet, när de alstrats i kärlek. Och det är ej i barnens späda ålder, utan först sedan de levat livet, som frågan slutgiltigt kan besvaras.

Att utvecklingen av barnens ärvda anlag, deras barndomslycka, deras framtida livsinnehåll till stor del avgöras genom deras fostran i ett av lycka lysande hem, genom i sympatisk förståelse samverkande föräldrar, detta behöver ej utläggas. En var vet huru barn ur sådana hem till skänks erhållit en livstro och livstrygghet, ett livsmod och livsjubel, dem inga senare lidanden helt ödelägga. Den solvärme, de magasinerat, gör dem ur stånd att bottenfrysa ens under den hårdaste vintertid. De åter, som börjat med vintertiden, frysa stundom ännu mitt i sommarsolen.

En dödsdömd brottsling tillspordes av sin mor: Vad ont ha dina föräldrar gjort dig, att du gjorde oss detta? Hon fick ett svar, som intet föräldrapar någonsin borde kunna glömma:

Vad gott ha’n I egentligen gjort mig?

Denna fråga stiger nu från millioner läppar. När den en gång tystnat – när föräldrakärleken kommit den att tystna – då har man även insett att könskärleken ej behöver stöd av andra uppenbarelser än dem, den hämtar ur en religiös vördnad för vissheten: att livet självt måste varda livets mening.

*

Lika litet i fråga om kärlekens urval som i något annat avseende gäller det att lidelsen står emot plikten annat än på utvecklingens mellanstadium. 1 oskyldighetens tillstånd finnes ingen söndring, ty där finnes ingen annan plikt än att blint följa driften. När utvecklingen är fullbordad och den “andra oskulden” uppnådd, då är plikten upphävd emedan den blivit ett med driften.

Man skall då inse att de togo miste, som nu mena att – medan Gud gick omkring i paradiset och stiftade äktenskapet – gick djävulen omkring i öknen och stiftade kärleken! Dualismen inom denna skall vara besegrad av monismen när utvecklingens kretslopp närmat utgångspunkten till slutpunkten; när den naturliga släktdriften möter den kulturborna släktförädlingsviljan; när den gyllene ringen från vardera hållet omsluter gemmen med det heliga livstecknet: barnet. Men den klenod, man nu anser som den dyrbaraste, engiftet, torde först efter många nya spiralvridningar komma att åter omslutas av den gyllene ringen. Detta blir när kärlekens urval slutligen gjort varje man och varje kvinna väl ägnad att fortplanta släktet. Först då skall det ideala önskemålet – en man för en kvinna, en kvinna för en man – allmänt kunna innebära de, för de enskilde som för släktet, yppersta livsvillkoren. Ty när man kommit så långt, torde även det erotiska valets vilja vara så fint och fast sammanvävd med varje fiber av personlighetens fysiskt-psykiska stoff, att mannen endast kan finna, vinna och bevara en enda kvinna, kvinnan endast en enda man. Då torde många människor genom kärlekens urval uppleva vad ett fåtal redan nu upplever: sin individuella personlighets högsta stegring, sin högsta livsform som släktvarelse och sin högsta förnimmelse av evighetsvarande.

V. Rätten till moderskap.

En var vet att det moderna samhällets produktionssätt allt mer inskränker kvinnans husliga arbete till att leda förbrukningen, medan, under tidigare skeden, kvinnan genom detta arbete frambragte en stor del av de i hemmet förbrukade varorna. En var inser även att kvinnorörelsens vidast verkande orsak således icke varit hävdandet av kvinnans politiskt- juridiska människorättigheter, utan kvinnans behov att finna bruk för sin, inom hushållet allt mindre behövliga, arbetskraft och att erhålla möjlighet till den självförsörjning utom hemmet, som det ändrade produktionssättet gjort nödvändig.

Genom det alltjämt sig stegrande sambandet mellan samhällets olika delar, medförde kvinnoarbetet utom hus djupgående verkningar på många områden. Tävlan mellan könen har – i fråga om kroppsarbetet – för man och kvinna medfört de sämre arbetsvillkor, som överflöd på arbetskraft i regeln framkallar, det vill säga låga löner, lång arbetstid och osäker arbetstillgång. Äktenskapets möjlighet har blivit beroende av båda makarnas förvärvsarbete. De gifta kvinnor, som delvis försörjts av männen, ha genom sina “supplementlöner” nedpressat lönerna för de självförsörjande ogifta. När dessa i sin tur bli gifta, sakna de lust och duglighet att sköta hemmet och slösa genom vanvård bort mer än de i fabriken förtjäna. Följden av hustrurnas utomhusarbete har dessutom blivit ofruktsamhet, stor småbarnsdödlighet, de överlevande barnens urartning i fysiskt som psykiskt avseende och ett sämre hemliv med dess följder: vantrevnad, dryckenskap och brott.

Inom medelklassen åter har tävlan mellan könen dels omedelbart minskat mannens äktenskapsmöjligheter, dels medelbart minskat båda könens önskan att ingå äktenskap.

Den som det synes orubbliga lagen att endast ensidighet ger styrka, har gjort kvinnosakens förfäktare vänsterhänta vid behandlingen av alla med deras »sak» sammanhängande sociala frågor. De ha framdrivit kvinnans arbetsrätt med förbiseende av såväl arbetets villkor som dess verkningar. Kvinnorna, gripna av tidsandans och nödvändighetens förenade drivkraft, ha sökt arbetsförtjänst var och till hur lågt pris som helst. Inom medelklassen har följden blivit att många flickor, som ej behövt sitt fulla underhåll av arbetet, nedpressat arbetsvillkoren för de kvinnor, som behövt detta. Sålunda ha dessa senare hållits nere vid ett för sundhet och sedlighet lika farligt existensminimum. Familjeflickorna själva ha däremot kunnat tillfredsställa stegrade livsanspråk och detta har ytterligare försvårat möjligheten för en man att i äktenskapet bjuda dem antagliga levnadsvillkor.

Det är redan framhållet att kvinnans självförsörjning ägt och äger en djup betydelse för kärleken i äktenskapet. Almqvist angav den redan då han skrev att endast den kvinna, som ”glad och arbetsam kan sköta allt vad henne tillkommer för att leva”, för den man, hon ger sig åt, möjliggör att ”med rätta säga till sig själv: jag är älskad”.

Men ingen kan i förväg beräkna huru en ny social kraft i allo kommer att verka; huru med behoven även själarna ändras, så att nya krav och krafter uppstå. Den nutida ungdomens erotiska problem är ett av de mest belysande vittnesbörden om denna oberäknelighet.

Kvinnans arbetstävlan med mannen har nämligen utbrett en djup misstämning mellan könen. Kvinnorna känna sig – med rätt som med orätt – underbjudna och underskattade, männen däremot anse sig undanträngda, när kvinnans lägre löneanspråk avgör en tävlan till hennes förmån. Men detta är ännu endast den ytliga sidan av saken.

Det är den nya kvinnan – den omvandlade själstypen – som är mannen emot. De manhaftiga emancipationsdamerna äro emellertid snart utdöda. Man kan således gå dem förbi och endast stanna vid de unga kvinnor, som bevarat eller velat bevara sin möjlighet att erotiskt fängsla.

Dessa ha emellertid förlorat den ro, den jämvikt, den mottaglighet, som fordom gjorde kvinnan till ett fagert, lättfattligt stycke natur, fordringslöst och omedelbart givande som den. När mannen då kom till en älskad kvinna med sitt grubbel, sin trötthet, sina missräkningar, badade han sig ren som i en sval våg, fann ro som i en stilla skog. Nu kommer hon emot honom med sitt grubbel, sin trötthet, sin oro, sina missräkningar. Hennes tavla är refuserad; hennes bok misskänd, hennes arbete missbrukat, hennes examen förestående; hennes… alltid hennes! Allt detta ”hennes” gör att mannen finner henne förströdd, oförstående, otillgänglig. Även om hon har kvar ömhetens vakenhet för honom, har hon mist sin spänstighet. Hon väljer icke sina arbetsvillkor, hon nödgas taga överarbetet om hon vill erhålla arbetet. Men kärleken – som någon träffande sagt – vill ha ro, vill kunna drömma; den kan ej leva på kvarlevor av vår tid och vår personlighet. Och sålunda sjunker kärlekens värde – liksom alla andra personlighetsvärden – under de nutidens arbetsvillkor, som tömma livskrafterna och komma människorna att glömma ända till betydelsen av begreppet leva. Sålunda uteslutas nutidsmänniskorna från kärleken: icke endast från möjligheten att äktenskapligt förverka den, utan även från möjligheten att fullt uppleva den!

Dessa övertrötta unga kvinnor ha ej heller möjlighet att i yttre varelse och väsen vårda behaget. Detta sker numera medvetet stilrent endast av den finaste världens – och “halvvärldens” – damer, som ingen annan samhällsuppgift fylla än den mer vackra än värdiga att åskådliggöra liknelsen om liljorna på marken. Men redan få kvinnor äga nu råd – och allt färre känna sig äga ro eller rätt – till denna kult av sin berusande och självberusade skönhet. Allt fler måste taga del i arbetslivet och allt färre lockas dessutom av formfulländningens ideal, allt fler däremot av personlighetsuttryckets. Detta genombrott medför osäkerhet i formen, tills nya former hunnit skapas. Men mannen älskar hos kvinnan just den säkerhet, lätthet och vila i sin egen maktkänsla, som nutidens sökande ungmor i regeln sakna. Dock möter man redan ett nytt slag unga kvinnor, som varken vilja enbart arbeta eller enbart behaga, som lösa problemet att vara på en gång verksamma och vackra.

Den allra djupaste orsaken till konflikten ligger således däri, att de unga männen märka de unga kvinnornas oberoende av den kärlek de bjuda; känna sig vägda och – befunna för lätta! Kvinnans förvärvsduglighet har sålunda, som Almqvist hoppades, visserligen medfört en större möjlighet för mannen att tro sig älskad men även en ringare utsikt att bli det.

Rosa Mayreder har med stor finhet visat att det alltid varit de kvinnor, vilkas livsinnehåll är barnet, icke mannen, som verkat mest tilldragande på männen, emedan deras innersta oberoende av honom givit dem den elementära naturkraftens ro, medan åter de kvinnor, vilkas livsinnehåll först och främst är mannen, på honom verka mindre tilldragande. Hon framhåller att dessa Kätchen von Heilbronn-naturer nu råka i strid, ej endast med mannens instinkt, utan med sin egen personliga utveckling, genom att de som kvinnor dyrka just den mannens hänsynslösa kraft vilken de som människor avsky. För kraftiga män blir sålunda dessa kvinnors ursprungliga brist på tilldragning ytterligare ökad genom deras nutida självhävdelse och oberoende.

Men medan denna förveckling försvårar lyckan för de kvinnor, som alltid utgjort fåtalet – den stora kärlekens hjältinnor eller martyrer – så är det däremot de nuvarande arbetsvillkoren, som komma flertalet kvinnor, de vilka ha sitt innehåll i barnet, att mer än någonsin känna hårdheten i den livets lag, som gav människan

makt att önska, nödtvång att försaka.

Allt fler av dessa ogifta unga kvinnor börja undra om ej deras makt att önska torde ha en mening, som borde ge försakelsen en gräns? Deras vaknande livsvilja reser sig mot läran om arbetsrätten såsom A och O av deras mänskliga rättigheter. Mot dem, som råda henne att genom arbete och askes, askes och arbete, stilla sin syndiga åtrå, reser en och annan sitt, över kontorspulpeten eller katedern böjda, huvud och svarar likt en ung kvinna, vilken i liv som i dikt gjort sitt uppror, att av synder

nur eine wird nicht vergeben,
Die die treibende Kraft zerbricht

Das ist die Sünde gegen das Leben

Ich bin das Leben: ich sündige nicht

Sålunda stå två grupper av vår tids döttrar som nya framtoningar av kvinnans urgamla dubbelnatur.

För den ena gruppen är barnet ej kärlekens omedelbara mål och allra minst kan barnet göra alla medel för dess ernående heliga. Om en sådan kvinna ställdes i valet mellan att utan moderskap giva och ingiva en kärlek, så stor hon drömt den, eller att genom en ringare kärlek bli mor, då valde hon tveklöst det förra. Och blir hon mor, utan att hava nått sitt väsens fulla höjd i kärleken, känner hon det som en förnedring. Ty varken barnet eller äktenskapet eller kärleken äro henne nog, endast den stora kärleken är henne nog.

Detta är det betydelsefullaste steg framåt som kvinnan tagit, medan hon från djurhonans känslosfär närmat sig människokvinnans. Och – hur stora lidanden detta själsläge än må innebära för de enskilda – ingen, som ser djupt nog, kan tveka i sin visshet att här stå inför livslinjen.

Denna torde däremot ej sammanfalla med de kvinnors väg, som nu kräva frihet till moderskapet, ej endast utan vigsel men även utan kärlek.

De, som hoppats att kvinnans oberoende genom arbetet skulle trygga mannens visshet att vara älskad, ha ej räknat med kvinnans beroende av mannen i och för sitt livsinnehåll. Detta beroende, som naturen ej samhället danat, driver ännu mångfaldiga, i övrigt självständiga, kvinnor till äktenskap utan kärlek. Och det driver andra kvinnor, som vilja bevara sitt oberoende genom att icke ingå äktenskap, till önskan att utan detta nå moderslyckan. Den nyaste kvinnans vilja att leva genom sig själv, med sig själv, för sig själv når sin spets när hon börjar betrakta mannen endast såsom medel för barnet!

Fullständigare kunde kvinnan knappast hämnas över att själv under årtusenden ha varit behandlad som medel.

Man bör dock hoppas, att den kvinnliga hämndlusten ej länge behåller denna form. Kvinnans förnedring till medel har fördröjt mannens och hennes egen utveckling. Men samma förnedring av mannen erhölle samma verkan och barnen torde komma att bli lika lidande genom kvinnans missbruk av mannen som genom hans av henne!

Barnet måste vara självändamål. Det behöver kärleken som sitt ursprung; det behöver hos sin mor kärlekens förståelse av de egenskaper, det ärvt från sin far, icke en förvånad köld eller ovilja inför det oanade och ovälkomna i sin varelse. Den kvinna, som aldrig älskat sitt barns far, skall ofelbart på något sätt skada detta barn – om ej annat så genom sitt sätt att älska det! Barnet behöver syskonglädje och ej ens den ömmaste moderskärlek kan ersätta denna. Slutligen behöver barnet fadern som fadern barnet. Att barn, både inom och utom äktenskapet, ofta av döden eller livet berövas far eller syskon, hör till det oundvikliga, åtminstone ofta. Men att en kvinna med vett och vilja berövar sitt barn rätten att få liv genom kärleken, att hon på förhand utestänger det från möjligheten av en fars ömhet, detta är en själviskhet, som måste hämna sig. Rätten till moderskap utan äktenskap får ej bli liktydig med rätten till moderskap utan kärlek. Det är lika förnedrande att ge sig in i ett fritt förhållande utan kärlek, som i ett äktenskap utan den. Man kan i båda fallen stjäla sitt barn och därmed förlora stoltheten att en gång förvissa det om att ha ägt livets yppersta villkor för sin tillblivelse. Kärlek – det måste ständigt upprepas – vill framtid, ej ögonblick; vill förening, ej endast i och för danandet av en ny varelse, utan emedan två varelser genom varandra kunna varda en ny och större varelse än vardera för sig. En kvinna kan taga miste på denna kärlek, liksom även på sin möjlighet att passa för äktenskapet. Detta kan hon ej veta i förväg. Hon gör dessa erfarenheter först genom att älska. Har hon misstagit sig i sin hängivenhet, då blir det ingen räddning att dölja misstaget i ett äktenskap. Men att mottaga sitt barn av en man, som hon i förväg vet att hon aldrig ville leva livet med, detta är att i ordets djupa mening erhålla ett oäkta barn. Så är det dock som en del kvinnor nu mena att “framtidens madonna” bör vinna moderslyckan!

*

Arbete är alltid kraftutveckling och ju mer det blir en utövning av våra säregna krafter, dess större lycka är det således. Intet stycke av den gamla katekesen var värdefullare än det, i den nya strukna, om arbetets välsignelser. Varje kärt och måttligt arbetes väg kan betecknas med milstenar, på vilka de goda, gamla orden borde ristas: här “hälsa”, där “välstånd”; här “tröst och sinnesstyrka under motgången” och där “hindrade tillfällen till synd” – framför allt den att betvivla livets värde!

Men just den, åt vilken arbetet givit allt detta, har dess fullare skäl att förbanna arbetet för de kvinnor, som varken kunna välja arbete efter sina anlag eller lämpa sin arbetstid efter sina krafter. Större och större skaror röra sig fram på den mödans väg, där milstenarna bära inskrifterna: ohälsa, otrygghet för morgondagen som för framtiden; glädjelöshet, själsförsoffning, och de synder, som frodas i skuggan – framför allt den att häda livet såsom meningslöst.

För andra åter har arbetet i vår tid blivit rus, last och vidskepelse. Det har gjort män och kvinnor samvetslösa, tomma, hårda, rastlösa. Det har kommit dem att för andra ödelägga livets övriga värden – sorgen, kärleken, hemmet, naturen, skönheten, böckerna, friden – friden framför allt, emedan den är villkoret för att lidandet som lyckan erhåller sin fulla innebörd. De granna orden arbetsfrihet och arbetsglädje betyda i verkligheten för otaliga arbetsträldom och arbetssorg, den enda sorg, vår tid fullt ut upplever!

Under tanklösa lovsånger till detta massmördande arbete, låter samhället den ena heliga våren efter den andra vissna utan att ha blommat medan redan för årtusenden sedan antikens städer sände ut sina “heliga vårar” att bryta upp nya bygder och bygga nya boningar åt människor!

Lika visst som de enskildas förluster bli det helas fattigdom, när dessa förluster innebära minskad sundhet och kraftrikedom; lika visst som att intet blir bättre utan längtan efter ett bättre, så är det ett tidens hälsotecken att de små svältlönerna för det samvetsgranna släpet ej längre fylla de unga kvinnorna med rörd tacksamhet mot Gud och Fredrika Bremer; att de allt mindre låta sig intalas att endast “den frihet, som följer i Jesu spår, den, som lyfter upp det av våldet nedböjda och förtrampade”, är den äkta friheten!

De veta, dessa unga kvinnor, att även deras egen natur kan bli våldförd; att det finnes andra inom kvinnans väsen nedböjda krafter än endast kunskapshågen och verksamhetsbegäret; att varken arbetsrätt eller medborgarrätt kunna ersätta förlorade lyckomöjligheter.

Så långt ifrån att någon tänkande bör söva detta de ungas missmod, gör man dem och livet det största gagnet genom att beröva dem vardagsbelåtenheten och resignationslugnet. Ty endast det lidande, som hålles vaket, den längtan, som förblir levande, varda makter i uppresningen mot en samfundsordning, som med meningslösa och livsfientliga kval ökat dem, vilka livets lagar och livets utveckling ännu med nödvändighet medföra på könsförhållandets område.

*

Alla instängda krafter, som ej få brukas, kunna urarta. Vår tid, med dess hämning av de erotiska krafterna, har även bland kvinnor sådana urartningstecken att uppvisa.

Det blir därför en nödvändig självhävdelse att de från kärleken utestängda söka bevara sin sundhet och berika sitt liv med de glädjeämnen, som kunna stå var levande till buds. Även den av ett intresselöst arbete bundna kan finna några stunder att leta sig fram på någon stig, som leder till en inblick i vetandets oändliga rymd. Nästan varje arbete kan medföra en stegring av den egna dugligheten och därmed även av glädjen att känna sitt värde som arbetande och sin värdighet som personlighet stegrad. Ingen dag finnes, som ej kan medföra en glimt av skönhetsfröjd. Ingen stund slutligen – utom sorgens svåraste – då icke en människa kan känna styrkan och storheten i sin egen själ; dess oberoende av alla yttre öden; dess makt att söka sig själv, finna sig själv, stegra sig själv genom allt och trots allt. För alla livets missgynnade gälla de ord, Victor Hugo riktade till en ung sörjande kvinna:

N’avez vous pas votre ame?

Vilken tro eller otro en människa än bekänner, innerst är det hennes medvetande om sin egen själs värde, som räddar henne, då ingen annan hjälp finnes. Och annan hjälp finnes icke!

I denna mening är det visserligen sant att människan, kvinna som man, är självändamål; att hon fyllt sin uppgift om hon icke tagit skada till sin själ, även om hon av livet intet annat vunnit; om hon förstorat sin själsmakt, upptäckt sin egenart och förverkligat den. Ty endast detta är att frälsa sin själ. I denna mening blir det sant, att kvinnans som mannens “uppgift” icke kan vara den, ej av vår egen vilja ensam beroende, könsuppgiften. Således kan ej heller den, som icke fyllt denna, sägas ha “förfelat” sin tillvaro. I denna mening blir det även innerst en viss överensstämmelse mellan den nyss angivna självhärlighetens känsla och deras, som mena att varken kvinnans eller mannens högsta bestämmelse kan vara kärleken utan endast evighetsvarelsens liv ovan alla jordiska och samhälleliga värden; att varje människas högsta verklighet är inom henne själv och att hennes största lycka bör vara att växa i helighet och gudsgemenskap.

Men för livsdaningen blir skillnaden omätlig. Där står man åter inför den dualistiska och den monistiska livssynen, tron på själen såsom det översinnliga och på själen såsom det inomsinnliga; tron att själen kan nå sin högsta utveckling och lycka oberoende av – i stället för genom – sina jordiska villkor.

För den senare åskådningen bestämmes man som kvinna av sitt könsliv även i sina största själsrörelser. Könskänslor pulsera i övergångsålderns drömmar om hjältebragder och martyrskap; de äro den varma underströmmen i det vid denna tid vaknande religiösa behovet. Varje kvinna, som senare utfört en strålande kärleksgärning, som blivit en stor kristlig karaktär, hon har – som vår Birgitta, som Katarina av Siena, som den heliga Teresa – haft den stora kärlekens eld i sin själ; i hennes blod har den heta längtan brunnit att med kropp och själ tjäna släktet. Därför blev även hennes människokärlek värmande, medan offren för så mycken annan välgörenhet frysa som klippta får. Om kvinnan, i än högre grad än om mannen, gäller Schiller-ordet: Wer keinen Menschen machen kann, der kann auch keinen lieben.

En kvinnas väsentliga jag måste framälskas innan hon på ett stort sätt kan betyda något för andra eller sig själv. Den, som saknat all erotik i sin tillvaro, finner sällan väg till det i stor mening mänskliga, medan däremot den, som livet nekat att i vanlig mening uttrycka sitt erotiska väsen, omvandlar detta till en allivet omslutande Eros, den Eros, Plato anade och lät Diotima förkunna: ett drag av oändlig finhet. Ty möjligen torde det endast vara kvinnan, som – emedan hela hennes varelse är erotik – själv i sin ordning sålunda kan stilla sin kärlekslängtan ur hela tillvaron?

Just denna förnimmelse av enhet med alltet – som teosofen, mystikern, panteisten, evolutionisten var på sitt sätt uttrycker men alla på samma sätt känna – är det, som en stor, erotisk lycka framför allt skänker. Det är detta sätt att älska om vilket det isynnerhet är sanning, att endast den som älskar känner Gud, det stora ordet för den enhet med alltet, i vilket vi leva, röras och hava vår varelse. Ej emedan Gud skapade människorna att föröka sig och uppfylla jorden, men emedan de voro fruktsamma och uppfyllde jorden med varelser och verk, gåvo de Skaparens namn åt livet och dyrkade under gudars gestalter sin egen skaparmakt, för vilken de även drömde sig evigheter.

Därför att fruktbarheten, alstringskraften i alla dess former, är det gudomliga hos människan, kan ingen den förutan nå “helighet och Gudsgemenskap” i livstrons mening eller, med ändra ord, ingen full mänsklighet. Redan i sin begränsade form, som familjedanande, är den det osvikliga medlet att vidga jaget utöver dess egen gräns, det enklaste villkoret för humanisering. Den kan omvandla egoisten till en givande, endast genom att ge honom något att leva för. Därigenom har kärleken för otaliga människor ersatt tron, att den har samma makt att göra dem goda och stora, men en hundrafaldigad att göra dem’ lyckliga. Därför är all stor och skön – det vill säga av mildhet och givmildhet flödande – resignation en vingård, byggd på sluttningen av en krater.

Men därför gäller det också om alla, som hos sig släckt fruktbarhetens värme, att de begått den enda oförlåtliga synden, den mot livets heliga ande. Dessa kvinnor få sin dom i Lessings fabel om Hera, som sände Iris till jorden att där söka tre dygdestränga, fullkomligt kyska, av inga kärleksdrömmar sudlade ungmör. Iris fann dem visserligen men medförde dem ej till Olympen. Ty Hades hade redan låtit Hermes hämta dem för att i underjorden ersätta de åldrade furierna!

Emedan livets medel aldrig få skymma livets mening – som är att leva med hela vår varelse och sålunda äga en allt större fullhet av liv att meddela – blir det osedligt att enbart leva vare sig för helgelsen eller arbetet, fäderneslandet eller mänskligheten eller ens kärleken. Ty människan skall själv leva genom allt detta. Hennes avstängande från ett av dessa medel för full mänsklighet kan aldrig ersättas genom hennes delaktighet i något av de andra, lika litet som ett av hennes sinnen kan ersättas genom ett annat, även om detta senare fullkomnas under nödtvånget att tjäna i det förlorades ställe. Den resignation, som i förtid nöjer sig med en del av sin människonaturs rätt i stället för att eftersträva den hela, denna resignation är en sömn i snön. Den är onekligen ett lugnare tillstånd, än att hålla sin själ spänstig för nya upplevelser. Ty då måste man även hålla sig beredd för nya sår och den, som håller sitt lidande vaket, kan vara viss att få lida mer än den, som sövt det. Men ingen värdemätare är sämre än den om man lider eller icke lider. Av vikt är endast vad man lider av och vad man – för sig själv och andra – blir eller icke blir genom sina kval.

Livet håller i sin ena hand lyckans gyllene kungaring, i den andra lidandets järnkrona. Sina älsklingar räcker det båda. Men allena den blev lottlös vars tinningar ingendera vidrörde.

*

De nya kvinnorna visa sig allt mer beslutna att bereda plats för kärleken utomkring äktenskapet, emedan den sällan kan leva inom detta.

Kvinnorna – som männen – ha börjat granska de sedlighetsbegrepp, där de små och stora värdena blandas om varandra som hackor och kungar i en kortlek. All sedlighet för kvinnan har blivit liktydig med könssedlighet; all könssedlighet liktydig med frånvaron av sinnlighet och tillvaron av vigselattest.

I tal och dikt förhärligas kvinnans uppgift som “maka och moder” men samtidigt anses uppgiften aktningsvärd först när den är uppnådd, däremot vanärande så länge den efterlängtas med den sunda styrka, som är villkoret för att den fullt kan fyllas! En kvinna kan vara stolt och stark, god och arbetsglad, modig och ädelmodig, hederlig och ordhållig, trofast och plikttrogen – med ett ord äga alla, hos mannen prisade dygder – och dock kallas osedlig om hon ovigd ger släktet ett nytt liv! Den, ur könssedlighetens synpunkt, oförvitliga kan däremot vara huru feg, förtalande, lögnaktig som helst utan att samhället nekar henne sin aktning.

Denna tankeoreda är så ett med känslornas, att det torde dröja århundraden innan nya rättsbegrepp hunnit bildas.

Det förblir dock sanning, att kvinnans övriga sedlighet står i ett djupare samband med hennes köns- sedlighet än mannens gör. Naturen har själv danat detta samband, när den gjorde kärleken och barnet närmare förbundna i kvinnans tillvaro än i mannens. Det måste alltid bli av genomgripande betydelse för en kvinnas hela personlighet att ge sig hän åt möjligheten att dana ett nytt liv. Därför blir en kvinnas ställning, icke till vigseln men väl till moderskapet, ett avgörande bevis på hennes övriga sedliga utveckling och själsliga kultur.

En sådan könslig frihet åt kvinnan som mannen länge tagit sig, är ett naturvidrigt krav. Men därav följer ej att mannen bör fortfara att missbruka sin frihet eller att kvinnan måste fortfara att inskränka sin inom “lagliga” gränser. Ej heller att kvinnorna alltjämt böra ljuga för sig själva, männen och varandra rörande sin sanna natur som könsvarelser. Visserligen finnas många i detta avseende okänsliga kvinnor och visserligen förneka många gifta kvinnor sinnenas krav, emedan de fått dem tillfredsställda innan de blivit medvetna. Men när kärlekens utveckling medfört en renare och sundare syn, då skola varken kvinnor eller män anse det som ett företräde, en överlägsenhet hos en kvinna, att hos sig utveckla “det tredje könets” karaktär. Då skall en var erkänna att det i fullaste mening sunda och rika människolivet måste innebära fyllandet av bestämmelsen som könsvarelse och att, även om livshämningen i detta avseende ej medför fysiska, så måste den innebära djupa och kraftnedsättande psykiska lidanden. Då skall man ej heller avsiktligt blunda för att – jämte många starka, jämviktsfulla, arbetsglada ogifta kvinnor – andra finnas, som äro lika mycken aktning värda, ehuru de ej kunna förbli harmoniska utan moderskapet. I norden – eller lyckligtvis åtminstone i Sverige, där kvinnokönet år 1900 med 123,569 övervägde mankönet och där, av Europas stater, det lägsta antal äktenskap ingås – anses de förra utgöra flertal. Redan något längre söderut är detta icke fallet. Och orsaken är icke brist på självtukt eller arbetsallvar utan helt enkelt det redan framhållna sakförhållandet: att könslivet – när det hos kvinnan förblivit starkt och sunt – på ett mycket innerligare sätt bestämmer henne än mannen. Hon lider sällan häftigt, ofta omedvetet eller halvmedvetet, av livshämningen i denna riktning. Men hon lider på ett så mycket mer genomgripande, livskraften långsamt utsugande sätt.

Det har t.ex. blivit påpekat att lärarinnors höggradiga nervositet ej endast beror av att deras arbete har dåliga villkor och kräver stor själsspänning, utan även därpå att det är ägnat att uppjaga deras moderslängtan. Men det är ej endast lärarinnor, som bli förgrämda, färglösa och försvagade långt före ålderdomen. Mångfaldiga kvinnor, som kunde blomstrat upp på nytt i äktenskapet, skola – om detta ej erbjuder sig – förr eller senare höra till de urspårade. Inre sjukdomar, hysteri, vansinne, perversitet, självmord bli följder av detta “kulturens offerväsen”.

Varje sådant offer gör livet fattigare. Ty ofta är det de varmaste, genom godhet och själ rikaste kvinnonaturerna, de i varje mening fruktbara, som sålunda gå under. Släktet förlorar genom dem ej endast omedelbart ett värde, utan även medelbart, i och med deras aldrig födda barn.

Det kan tillsvidare endast vara genom en ändrad värdemätare för sedligheten, dessa förluster kunna undvikas, åtminstone så länge som det ej ens finnes en man för var kvinna. Ty man kan endast hoppas på en mycket långsam verkan av de åtgärder, som kunna återställa den jämvikt, naturen synes avse genom att låta till och med fler gossar än flickor födas, isynnerhet åtgärder för ett bättre skydd av gossebarns och mäns liv. (5)

I stort sett är det dock endast samhällsmedvetandets uppvaknande, som varaktigt kan hjälpa. Men innan ungdomen själv med handlingens stormklocka ringer samtidssamvetet vaket, torde den hjälpen dröja.

I ett avseende börja de unga männen och kvinnorna själva taga sitt öde om hand, d.v.s. i rent yttre mening genom att skaffa sig de tillfällen, de tidigare saknat att, under vackra och värdiga former för kamratskap, lära känna varandra.

När en kvinnas livsöde av ett eller annat skäl omöjliggjort kärlekens förverkligande, borde hon – liksom hustrun i det ofruktbara äktenskapet – oftare än nu sker berika sitt liv och till en del stilla sin moderskänsla genom att bland de värnlösa barn, som ännu tyvärr finnas i överflöd, välja sig ett att vårda och älska. Sådana ympkvistar på den egna stammen ge ofta härlig frukt. Den ensamma kvinnan hemfaller sålunda ej åt den hårdhet och bitterhet, som icke äro nödvändiga följder av ett hämmat könsliv, men dess oftare av ett förfruset hjärteliv.

I de fall åter, där en kvinna erfar en långvarig och olidlig livshämning genom saknaden av moderskapet, må hon välja det mindre onda, det att utan kärlek, inom eller utom äktenskapet, bli mor. Den, som stjäl för att rädda livet, bör bli odömd, eftersom “nöd bryter lag”. Men en sådan kvinna får ej göras till föredöme för andra, icke i samma nöd stadda.

Det får således ej bli lösningen på rätten till moderskap, att flertalet ogifta kvinnor uppmanas att utan kärlek skaffa sig ett barn. Icke ens bör man uppmana flertalet att av kärleken erhålla det, när de i förväg veta att ett fortsatt samliv med barnets far är omöjligt.

Men ur sin egen som ur släktets synpunkt äger däremot den ogifta kvinna rätt till moderskapet, som har en så rik mänsklig själ, ett så stort modershjärta, ett så manligt mod, att hon kan bära ett undantagsöde. Hon har hela rikedomen av sitt och den älskades väsen att genom barnet lämna i arv åt släktet; hon har hela sin personlighetsutveckling, sin andliga och kroppsliga livskraft, sitt av arbetet vunna oberoende att ge åt barnets fostran. Hon har i sin livsgärning endast haft bruk för en del av sin varelse: fullt och helt vill hon uttrycka den, innan hon lämnar från sig livets gåva. Med hela sitt samvetes ja och amen blir hon därför mor.

Allt detta gäller dock sällan om en kvinna förrän hon nått eller överskridit gränsen till la seconda primavera; först då torde hon äga full trygghet om allvaret i sin längtan och sitt mod, liksom en grundad visshet om att livet intet högre lyckoöde äger för henne. Och ej ens hon får anses som föredöme i fråga om en slutgiltig lösning av problemet. Men under tider som vår, då livshämningen i denna riktning blivit olidlig, äro vågstycken berättigade – när de lyckas!

För att ett sådant vågstycke skall lyckas, måste kvinnan ej endast vara ren som snö, nej, ren som eld i sin visshet att med sin kärleks barn ge sitt eget liv en strålande stegring och en ny rikedom åt släktet.

Är hon detta, då blir ett svalg, djupt som till jordens medelpunkt, befäst mellan denna ogifta kvinna, som skänker släktet sitt barn och den ogifta kvinna, som “får ett barn”.

Otvivelaktigt skulle den förstnämnda ansett det som den ideala lyckan att samman med dess far ha kunnat fostra sitt barn. De omständigheter, som hindra henne, kunna vara många. Mannens frihet är till exempel begränsad av tidigare plikter eller känslor, som med eller mot hans vilja binda honom. Enderas livsvillkor eller arbete kunna hindra en full förening. Likaså farhågan att enderas personlighet bleve hämmad genom äktenskapet. Eller också blev kärleken själv ej vad den lovat och kvinnan är stolt nog att ej anse sig fallen och behöva upprättas genom äktenskapet, som tvärtom under dessa förhållanden vore syndafallet.

Det finnes slutligen enstaka tillfällen, då en ypperlig kvinna – och det är ofta de bästa, som gripas av den starka önskan efter barnet – känner att hon ej kan förena sitt moderskap med kärlekens och med det andliga skapandets krav; att hon endast kan räcka för två uppgifter och därför av kärleken tar barnet men avstår från äktenskapet.

Men det finnes även alldeles motsatta öden, de då en kvinna gärna ville äga barnet men avstår det för mannens skull.

I de flesta fall är detta därför att hon omfattar hans verk med en sådan kärlek, att hon, om det kräves, i Heloisas anda för detta offrar sin moderslycka. Ju mer kärleken fullkomnas, dess mer lär kvinnan sig älska mannens verk som sitt barn, han däremot hennes verk så som han älskar sitt eget.

Men det kan även vara av andra skäl, en kvinna åt en man vill bevara full frihet, såsom till exempel det att han är den yngre eller att hon vet sig ej kunna ge honom ett barn. Ute i Europa äro nu sådana förbund ej ovanliga, förbund genom vilka två människor länge göra sitt eget liv och livet omkring sig rikare. Det blir i ömheten för mannen, en sådan kvinna omsätter sin moderlighet. Det bästa av sin egen produktionskraft ger hon åt utbytet med honom, som sålunda växer medan hon avstannar. Men hon njuter därunder den salighet, modern erfar med barnet vid sitt bröst: liksom denna mättar sig dubbelt för barnet, söker en sådan älskarinna den rikaste andliga näring för att sedan meddela den; hon känner sig stjäla vad hon ensam tillgodogör sig. Sagan om pelikanen, som närde ungarna med sitt blod, vore den sannaste symbolen för dessa kvinnor, som måste vara beredda att förr eller senare se mannen söka den unga brud, vilken i varje avseende skall motsvara hans längtan. 1 fall som dessa besannas om någonsin att “den stora kärleken vill mer än genkärlek, den vill skapa” (Nietzsche). Här om någonsin uppenbarar kvinnonaturen att dess stora geniala begåvning är den för kärleken; att ju högre en kvinna når, dess vissare bli egen ära, egna segrar, egen framtid fjäderlätta mot lyckan att i hela dess fullhet få utveckla sitt stora anlag, det att älska. Och när älskar hon högre, än när hon slösar hela sitt utvecklade kvinnoväsens överflöd på den älskades fullkomning – för en annan kvinna?

Vad en sådan kvinna och varje kvinna i vår tid behöver, har Ricarda Huch med dessa ord uttalat: “Mod för sig själv, medlidande för andra.”

Mod till ett eget öde; mod att bära det eller att brista under det; men även mod att vänta på, att välja sitt öde. Medkänsla med de många, som saknat den ena eller andra delen av det nya modet: vågsamheten eller vakenheten eller bidandet.

Båda dessa vägar, dem kvinnans nya mod funnit – mannen och arbetet utan barnet eller barnet och arbetet utan mannen – böra visserligen kallas berättigade livsformer, när de visa sig livsstegrande. Men de få dock ej för flertalet bli livslinjen. Denna följer riktningen av det gamla indiska visdomsordet: att mannen är en halv människa, kvinnan en halv, endast fadern och modern med sitt barn varda en hel! Och om än de ogifta kvinnorna äga rätt att, såvitt livet därigenom stegras, utfylla sin erotiska längtan, böra de aldrig glömma att sin fulla mänsklighet nä de först, när de genom kärleken givit mannen ett barn och barnet en far.

*

Här är ej tal om de unga kvinnor, som äro ovigda hustrur till män, vilka först senare kunna bereda ett hem för barn och ett fullt samliv. Dessa kvinnor kunna visserligen få uppleva den sorgen att de trott för mycket på sitt eget eller en annans hjärta. Men de ha varit rena i sin vilja och deras vilja har varit riktad på det framtida samlivet, icke på den slags “upplevelser”, vilkas kännetecken är att de snabbt avlösa varandra.

Nyssnämnda unga kvinnor måste strängt skiljas från dem, som blivit nutidens hetärer. Dessa nygrekinnor äro ofta fint kultiverade, rikt begåvade, stilrena och utsökta typer av den cerebrala och polygama kvinnan. Kärleken är för dem ett njutningsvärde, något högre än cigarrettens med vilken deras smala fingrar leka eller alkoholens, som ger värme åt deras bleka kinder – men avgjort lägre än t.ex. färgglädjen eller diktarruset.

De dela med männen arbetsivern, skaparlusten, skönhetsnjutningarna, idéerna och kärleksfriheten. Intet vore dem ovälkomnare än möjliga följder av deras “kärlek”, som glider från förhållande till förhållande, under en växande förnimmelse av tomhet, av trötthet, av vanmakt. Ofruktbarhet i varje hänseende, detta är deras öde och deras dom. Ty för det ofruktsamma ensamt har livet intet bruk. Stundom orka de ej heller fortsätta leva – för att endast åter och åter förvissas: att deras själ ej kan älska, ej skapa, ej lida och intet annat vilja än lösa sig från livets träd som en skadad knopp, en skämd frukt.

Men även denna strömning, där allt synes vara endast glidande böljor och gnistrande skum, får för den nog länge lyssnande en klagande underton: mörkrädslan när de hos sig själva finna et tomt sort Hul inderst inde; hatet till storstadens och nutidslivets svindlande rörelse utan stora mål; dess eviga rytm av eggelse och leda, av bedövning och oro, detta, som kallas “det moderna livet”, ett liv, som hindrat dem att någonsin leva!

Även en annan underton finnes där, och än mer svårtydd. Renate Fuchs’ diktare är en av de män, som förstått att det bland dessa glidande böljor också finnas sökande. Kvinnor, som trots allt, innerst bevarat sig rena för sin stora upplevelse; som ofelbart upptäckt, tveklöst givit sig åt denna i samma stund, den trädde i deras väg. Men de slutsidor, för vilka hela boken är skriven, ha endast få förstått. Den själens kyskhet, som där skildras, torde även vara så sällsynt, att den blir ofattlig för den, som ej med diktaren insett “att för oss börjar nu en tidsålder med ny måttstock för bedömandet av kvinnan. Djupa inre revolutioner äro i annalkande… Vart man vänder sig, ser man överallt oförstådda kvinnor, olyckliga äktenskap, kvävd längtan, underjordiska flammor.”

Det är den renaste av dessa flammor, som här och var slår upp ur djupet, då en sant kvinnlig kvinna, med all den makt hennes natur äger, hävdar sin rätt till moderskapet.

Men rätten till ett undantagsöde äger endast den, vars lycka det bereder. Med andra ord den, som det försätter i en sådan överensstämmelse mellan egna livsbehov och omgivande livsförhållanden, att individens krafter sålunda nå sin högsta möjliga utveckling.

Emedan detta sällan blir fallet då den enskilda skapar sig en ställning, som ställer henne i kamp med samhället, kan det således ej bli till undantagsödet, en tänkande hänvisar flertalet av de nu under arbetstvånget tyngda unga kvinnor, som vilja förbättra sitt öde. Till en början må de söka förbättra sitt arbetes art och villkor.

Kvinnorna måste bli mer ivriga att för sig upptäcka eller skapa arbetsområden inom vilka de kunna uttrycka något av sitt kvinnoväsen, sin mänskliga personlighet. Det hör till glädjande tidstecken att så börjar ske. (6)

Ännu finnas dock alltför många kvinnor, dem en lycklig ställning berett fritt val av arbete och som det oaktat sökt det yrke, vilket kan ge dem säkraste inkomsten eller största pensionen men ej det friaste bruk av deras personliga krafter.

Möjligheten att välja innebär emellertid undantagsbegåvning eller undantagsförhållanden. Flertalet kvinnor, som måste eller vilja arbeta, ha svårt att finna ett yrke, som ger dem en ryggrad, icke endast en blomkäpp att uppbäras av. För att möjliggöra ett större organiskt samband mellan kvinnan och hennes arbete vore intet behövligare än en företagsförmedlingsanstalt, dit man från olika orter sände uppgifter om där behövliga arbeten av praktisk eller ideell art och sedan, i samband därmed, en ny slags “hypoteksbank”, men en där inteckningarna skedde i de unga kvinnornas handlingsmod, arbetsduglighet och uppfinningsförmåga, en bank således, som på billiga amorteringsvillkor försträckte de “odlingslån”, vilka behövdes för att dessa nu obegagnade tillgångar kunde bli insatta i nationens rikedom. De ogifta kvinnornas lyckosumma stege om deras skapardrift bleve utlöst i en stark och sund verksamhet, genom vilken de i någon mån kunde tillfredsställa behovet att omhulda, att omkring sig framkalla trevnad och skönhet.

Ingen “kulturfond” vore mer värd donatorers uppmärksamhet än just en sådan!

De kvinnor åter, som nödgas stanna i sitt lönearbete, borde intränga i den sociala frågan åtminstone så mycket som behöves för att inse solidaritetens plikt och organisationens nödvändighet, ifall de vilja erhålla de höjda löner, den kortare arbetstid, den sommarvila, de bättre villkor i övrigt, som de måste vinna för att någorlunda bevara sin andliga och kroppsliga livskraft och därmed det lilla mått av livsglädje envar kunde äga. Det första villkoret för sådana förbättringar är att familjeflickor upphöra att taga arbete under andra lönevillkor än den helt självförsörjande kan leva av. Och över huvud att kvinnor upphöra att tro sig förtjänstfulla endast emedan de arbeta – obekymrade om den skada för det stora hela, som deras arbete till underpris medför.

Men det är icke endast vilja till sitt eget livs höjande utan framför allt en vaknare känsla för den sociala organiseringen i det hela, som dessa arbetande kvinnor behöva. Deras personliga krav på bildning, vila, skönhet, kärlek, moderskap måste ställas i samband med allas. Även för andra måste de fordra vad de för sig själva önska. Hellre än att genom misslyckade livsförsök förringa sin egen tillvaro, borde de fylla andra kvinnosjälar med sina drömmar om en skönare. Men för att kunna detta, måste de själva alltjämt hålla sig vakna, verkande, på alla håll givande och tagande.

Sålunda skall av otaliga små bäckar den viljornas ström svälla, som en gång skall flytta de gamla märkena mellan makten att önska och tvånget att försaka. Till dess skall den kärleksberövade kvinnan kunna glömma sitt eget lilla öde i de mångas öde, och trots egna livshämningar känna sig leva – genom att känna slagen av mänsklighetens hjärta i sitt eget.

VI. Frihet från moderskap.

För en tanke, som från livets yta går till djupen, blir kravet på rätt till moderskap ett hälsotecken, ett vittnesbörd om tillvaron av den starka, sunda kvinnovilja att uppfylla jorden, utan vilken intet folk kan länge leva på jorden. Om än vissa av denna viljas yttringar förfela det livsstegrande syftet: i sig själv är viljan värd vördnad.

Betecknande för begreppsförvirringen i dessa ämnen är emellertid, att detta hälsans vittnesbörd inger sedlighetsväktarna fasa, medan de lugnt åse den tidsriktning, som är bräddfylld med stoff till tragik för de enskilda som för folken: viljan till frihet från moderskap.

Kristendomen, med dess fördjupande av personlighetsbegreppet under hänsynslöshet för släktet, gjorde, motsatt antiken, ingåendet av äktenskap till en individernas ensak. Kärlekens utveckling har fortsatt den frigörelse, kristendomen började. Som redan är framhållet, medge kristendomens målsmän alltjämt individens rätt att förbli ogift eller att inskränka barnafödandet, endast båda delarna ske under avhållsamhet.

För evolutionisten åter blir sättet icke det avgörande, endast skälen. Faran för de möjliga barnen eller för modern själv; fruktan att ekonomiskt eller personligt ej räcka till för barnens fostran; viljan att bruka alla sina krafter och tillgångar för ett betydelsefullt livsarbete; en malthusiansk ståndpunkt i befolkningsfrågan – dessa och andra synpunkter anses som goda skäl att begränsa eller helt avstå från föräldraskapet. De enskilda tillerkännas i detta avseende valfrihet även i fråga om det sätt, som bäst överensstämmer med vetenskapens mening om sundheten, med deras egen om sedlighet och skönhet.

Envar, som anser att den enskilde även är självändamål, med rätt och plikt att enligt sitt väsens art i främsta rummet fylla egna krav, borde medge att det måste vara den enskildes ensak, såväl om han alls ej vill fylla sin bestämmelse som släktvarelse eller om han vill begränsa fyllandet av uppgiften.

Men som den enskilde icke kan nå sin högsta livsstegring, icke fylla sitt självändamål annat än i samband med släktet, så erhåller han även plikter mot detta och ej minst som könsvarelse. Har livet givit den enskilde det öde, som möjliggör ett sedligt föräldraskap, de villkor, som gynna de nya liven, då blir en inskränkning av barnantalet sedlig endast när den – i och genom de enskildas egen och barnens livsstegring – gagnar det hela.

När enbart små och själviska skäl – som hänsyn till barnens arv, egen vällevnad och vällust, egen skönhet och bekvämlighet – bestämma fäder och mödrar att hålla barnantalet under det för folkets tillväxt tryggande medeltalet, då är däremot detta handlingssätt antisocialt. Den åter, som nöjer sig med få eller inga barn, emedan han eller hon har ett verk att utföra, kan komma att ersätta samhället genom frambringandet av andra slags värden.

Till de sålunda ena gången sedliga, andra gången osedliga motiven att äga inga eller få barn, har nu kommit kvinnans önskan att ägna sina rent mänskliga egenskaper åt andra uppgifter. Härmed åsyftas ej sådana hustrur, som måst bygga sitt äktenskap på eget förvärvsarbete jämte mannens, en nödvändighet, som tillsvidare hindrar dem från moderskap ehuru de alltjämt drömma om det framtida barnet. Utan frågan gäller endast kvinnornas personliga självhävdelse.

Kvinnorna vilja ej längre förvalta mannens inkomster utan vinna egna; vilja ej bruka mannen som mellanhand mellan sig och samhället utan själva vårda sina intressen; vilja ej inskränka sin begåvning till hemmet utan även omsätta den i det offentliga. I alla dessa avseenden ha de rätt. Men när de, för att sålunda kunna “leva livet”, vilja “befrias från bördan av barnet”, då blir man undersam. Ty så länge inga barnavårdsautomater uppfunnits, inga manliga volontärer anmält sig, måste ju bördan falla på andra kvinnor, som – med eller utan eget moderskap – då nödgas bära dubbelt? Verklig befrielse för kvinnorna blir således ej möjlig, endast en förflyttning av bördorna.

De redan “befriade” försäkra att de – genom att förvärva, studera, skapa, politisera – känna sig leva en högre tillvaro med större själsrörelser, än vad barnkammaren kunnat bereda dem. De se ned på den “passiva” verksamheten att föda barn – och med rätt, då den endast förblir passiv – utan att inse att den innebär möjligheten att så som ingen annan försätta hela deras personlighet i aktivitet. Och människan har ju rätt att välja sin egen lycka – eller olycka!

Men vad dessa kvinnor – de geniala undantagen frånsedda – ej ha rätt till, det är att anses lika samhällsvärda som de, vilka erfara sina största själsrörelser genom sina barn, dessa väsen, som ej allenast utgöra det finaste ämnet för mänsklig bildkonst, utan även de enda verk, varigenom en skapandes odödlighet är viss! Vad dessa barnafruktande kvinnor ej heller kunna vänta, det är att deras erfarenhet skall anses lika värdefull som de kvinnors, vilka – sedan de fullgjort sina omedelbara modersplikter – inom det offentliga kunna bruka sin, i det enskilda vunna, utveckling.

Naturdriften äger lika litet som kulturdriften någon hemlighetsfull och ofelbar ledare. Båda kunna föra den enskilde liksom släktet vilse beträffande det mål båda, omedvetet eller medvetet, söka: högre livsformer. I moderligheten har mänskligheten vunnit sin hittills fullkomligaste livsform inom släktet som helhet taget. Moderskapet är en naturlig jämvikt mellan den enskildes och det helas lycka, mellan självhävdelse och självhängivelse, mellan sinnlighet och själfullhet. En stor kärlek, en genial skaparmakt kan i enskilda fall nå samma enhet. Men moderns oerhörda företräde är att hon, med sitt barn i sin famn – utan medveten möda och utan att tillhöra de gynnade undantagen – äger den enhet mellan lycka och plikt, som mänskligheten i sin helhet på andra områden först efter oändliga mödor skall nå. Om nu den personliga självhävdelsen, den egna lyckan i kvinnans medvetande allt mer lösas från sambandet med barnet, då blir denna dyrt vunna enhet rubbad.

En tillfällig rubbning var nödvändig. Ty kvinnans frigörelse – som varje annan sådan – innebar just störandet av det jämviktsläge, som övermaktens tryck och det nedärvdas tröghet åstadkommit, en konstlad jämvikt, som endast detta tryck å ena, denna tröghet å andra sidan kunnat bibehålla. Det behövdes att döttrarna reste sig mot fädernas hustruideal; systrarna mot den brorslott, som var tilltagen så rundlig på deras bekostnad; mödrarna mot den syn på deras kall, som kvarhöll dem inom djurhonans pliktsfär.

Kvinnorna måste genomföra den emancipation, som nu gjort det möjligt att de kunna bruka sin hjärna – ej endast sitt hjärta – för att fylla sin eviga uppgift, den att fostra och bevara de nya liven.

Redan den bildade – ja, även den obildade – modern anlitar nu vid sin barnavård dubbelt mer hjärnkraft men endast halva den muskelkraft, som hennes mormor förbrukade. Hon förstår bättre skilja mellan väsentligt och oväsentligt; hon kan genom omtanke förekomma mödor och plågor. När alla mödrar erhålla den praktiska och teoretiska utbildning i barna-, hälso- och sjukvård, som måste bli deras “värneplikt”, då kan uppgiften än mer förenklas i riktning av det opersonliga, men allt mer fördjupas i riktning av det personliga. Modern skall förstå att bruka sin intelligens och sin fantasi, sitt konstsinne och sin naturkänsla, sina insikter i fysiologi och psykologi, för att åt barnet dana de betingelser, genom vilka det bäst och friast kan utveckla sig själv, men däremot avstå från att omarbeta barnet! Hon skall sålunda vinna mycken tid, som nu spilles på onödig vård och skadlig uppfostran.

Men undkomma den personliga vården skall modern dock ej kunna, utan att vid sig fästa fältflyktingens vanära.

Det finnes en del kvinnor, som mena att själva moderskänslan kan bestå oberoende av moderns mödor och ansvar för barnet; att detta sålunda kunde vårdas av samhället, men ändå äga kvar rikedomen av moders- och faderskärleken. Dessa kvinnor måtte aldrig ha besinnat att hos människor som djur föräldraömheten danas av mödor och offervilja; att den stiger med dessa; att ju mindre krav, som ställas på densamma, dess ringare blir den? När en far tidvis ersätter en mor blir han öm som hon; när ett sjukt barn uppsuger moderns krafter kommer det hennes hjärta närmast; när barnen växa till blir ömheten mindre spontant innerlig, ehuru den då i stället kan stiga genom det personliga utbytet. Samhällsvård om de späda barnen måste medföra ett vissnande av föräldraömhetens innerlighet. Den av barnets kroppsliga närhet väckta ömheten bevisar bättre än någon annan känsla sinnenas och själens enhet. Utan den sinnliga närheten förlorar den själiska, utan det själiska intrycket förlorar det kroppsliga sin makt. Modersinstinkten har som alla andra danats genom fasthet i de yttre villkoren. Den är förvärvad genom bestämda förnimmelser och begreppsförbindelser. När vissa av dessa först medvetna själsrörelser blevo omedvetna, så att de automatiskt utfördes av lägre nervcentra, kunde de högre nervcentra, som förut voro verksamma vid förrättningarna, frigöras för högre uppgifter. Försvagas de förnimmelser och begreppsförbindelser, som ursprungligen danade instinkten, då förlorar denna sin sömngångarsäkerhet. Det, som gick lätt, “av sig själv” som språkbruket med rätta lyder, blir åter mödosamt. Med instinktens rubbning följer, ehuru ytterst långsamt, motsvarande rubbningar i de organ med vilka den är förbunden. Sålunda var amningen måhända en förvärvad förmåga, som blev “naturlig”. Den har nu blivit så svår, att inom överklassen flertalet, även med bästa vilja, knappt ett par månader eller alls icke kan fylla denna funktion. (7)

Det är tänkbart, att kvinnans avtagande håg och förmåga i detta avseende omedvetet tjäna släktets utveckling. Ofta avgör först framtiden vad som var framsteg eller urartning. Visst är att intet kan vara ovetenskapligare än att avvisa all oro för framtiden med dogmen: att viljan att leva i avkomman är så stark, att endast de urartade ej äga den; att hos den sunda kvinnan intet kan skada modersinstinkten!

För ett evolutionistiskt tänkande är allt utsatt för möjlig omvandling och ingenstädes verkar något, som intet betyder. Icke en hjärna, icke ett nervsystem undandrar sig ens de omedvetna intrycken från gatan. De sjunka ned i det undermedvetna själslivet och kunna årtionden efter dyka upp ur detta. Icke en människa är densamma – eller blir någonsin densamma – då hon till exempel går bort från en föreläsning som då hon kom dit. Alltid ha några själsvågor blivit satta i rörelse och denna rörelse fortsättes i det oändliga. När detta redan gäller om en inskrift på en gatuskylt, om en stunds snabba stämning av harm eller glädje, huru mycket mer då om de intryck, som behärska våra dagar, våra år! Föreställningarna smidas av stämningens ädla eller oädla metall och som verktyg bearbeta de sedan i sin ordning stämningarnas brons eller guld. All helgelse, all självkultur vila på människans förmåga att avleda vissa tankar, nedtrycka vissa föreställningar, avvända vissa viljeimpulser; att leda in andra tankar, stegra andra föreställningar, egga andra impulser, med ett ord: att dels tillgodogöra sig, dels förkasta vissa själstillstånd. Härigenom uppstår ovana vid en slags stämningar, vana vid andra. När dessa erhållit tillräcklig styrka, bli nya handlingssätt, nya levnadsplaner småningom “naturliga”; nya instinkter danas, där vilja och motvilja ofta stå i motsatt ställning till den de ägde, då detta förlopp började. Det är många årtusendens vällust, som rör sig inom modern, då hon känner barnets läppar vid sitt bröst; det är lika många årtusendens ömhet, som i varje ny mors gestalt lutar sig över barnets bädd.

Men hur mäktiga än dessa sinnenas och själens rörelser blivit, så finnes – av nyss givna skäl – städse möjligheten att den väldiga ömhetsströmmen kan sina, om den berövas sin tillförsel. Mänskligheten skulle därmed förlora sin oumbärligaste drivkraft inom kulturutvecklingen.

Mest skulle kvinnorna själva förlora. Intet är djupare sant än att

… Vad en gång du levat, re’n förvandlat sig till öde

Till ditt öde …

Och detta är sant, ej endast om vad vi upplevat, utan om det, vi vikit undan för att uppleva.

Vårt medvetna jag är våra själstillstånd, de bilder, känslor och tankar, som genom vårt tidigare liv blivit vår inre egendom; som genom vissa förlopp förbindas sinsemellan och med vårt nuvarande jag. Ju mindre dessa bilder, känslor och tankar i en kvinnas förtid varit bestämda av moderskänslor – anade eller verkliga – dess mindrevärdare blir det “jag”, hon har att hävda, det öde hon skapar sig. Den kvinna, som av inga allvarliga skäl avhålles från moderskapet, hör till snyltplantorna på stamträdet. De flesta dylika kvinnor äga ej ens en djupare mening med sitt krav att “leva livet” för egen del. De splittra sig på mångahanda och uppleva därunder icke mycket – eftersom det endast är stora känslor, som ge stora värden.

De kvinnor, som sålunda utan vidare frånsäga sig moderskapet, månne de någonsin burit ett barn, icke i sitt sköte, nej, endast på sina armar? Månne de någonsin känt det ömhetens rus, en sådan mjuklemmad, som av blomstrens lenaste ytor och skäraste färger danad, varelse inger? Månne de någonsin sjunkit ned i andakt inför den stora, underbara värld, man tanklöst kallar “en liten barnasjäl”?

Ha de ej detta, då kan man förstå att dessa fattiga, som ej inse sin fattigdom, nu vilja göra de. rika lika fattiga som sig själva – i stället för att alla fattiga borde göras rika!

Om denna “befrielse” av kvinnans personlighet lyckas, då skall det gå henne likt prinsessan i sagan, som fann sig i stormregnet utanför det kungarike, hon offrat för en leksak!

I en nutidsdikt utbrister en kvinna, som man tröstar med att barnlöshet skonar från många lidanden:

Spared! To be spared what I was born to have:
I am a woman and this my flesh
Demands its nature’s pangs, its rightful throes,
And I implore with vehemence these pains!

(Stephan Philips.)

Upphör detta att vara kvinnolust och kvinnoval, då torde pessimistiska tänkares förutsägelser om mänsklighetens frivilliga utdöende förverkligas. Men kvinnorna ägde därvid icke ens den höghet, en följdriktig tankes länkande av världsförloppet innebure: de komme endast att verka som ett mot avgrunden omedvetet rullande hjul.

*

Det växande antalet av för moderskap odugliga eller ovilliga kvinnor har framkallat en mängd skrifter och motskrifter i detta ämne, där – då det i Sverige 1896 fördes på tal – bevis begärdes av dem, som aldrig äro känsliga nog att utan barometer veta lufttrycket, utan kronometer vad klockan är slagen!

För varje tänkande blir det allt mer otvetydigt att mänskligheten närmar sig skiljovägen för sitt framtidsöde. Antingen måste – i det stora hela taget – den gamla, i naturen grundade, arbetsdelningen fortfara: den att flertalet kvinnor ej blott föda utan även fostra det nya släktet inom hemmen; att männen – omedelbart i äktenskapet eller medelbart genom samhällsunderstöd – arbeta för deras uppehälle under de år, de fylla detta samhällsvärv; att kvinnorna, under sin andliga som kroppsliga utveckling, vid sitt arbetsval, i sina levnadsvanor söka bevara sin duglighet för den möjliga modersuppgiften.

Eller också måste kvinnan fostras till hänsynslös tävlan med mannen inom alla produktionsområden och sålunda allt mer förlora i förmåga och lust att förse släktet med nya människoämnen. Statsuppfödning samt statsuppfostran av barnen måste befria henne från de omsorger, som nu mest hämma hennes rörelsefrihet.

Varje kompromiss kan endast gälla omfattningen av arbetsdelningen, aldrig arten. Ty ingen klok hälsovård, inga ändrade samfundsförhållanden med kortare arbete under bättre villkor; inga nya studiesätt med måttligt hjärnarbete kunna upphäva naturens lag: att kvinnans modersfunktion, medelbart som omedelbart, skapar krav på varsamhet, vilka tidvis hämma hennes yrkesarbete, om hon fyller kraven, medan deras åsidosättande däremot hämnar sig på henne själv och det nya släktet. Lika litet kunna några förbättringar i barnavård och husligt ställ hindra att det, som alltid återstår för att av hemmet göra mer än ett sov- och matställe, kräver tid och tankar, krafter och känslor. Vill man således bevara den gamla arbetsdelning, under vilken släktet hittills gått framåt, då måste modern återvinnas till hemmet.

Men detta kräver ej allenast en genomgripande omvandling i de nuvarande produktionsförhållandena. Nej, det ställer oss inför tidens djupaste rörelse, inför kvinnans frihetsvilja som människa, som personlighet och därmed inför den största tragiska konflikt världshistorien hittills bevittnat. Ty om det redan blir tragiskt för individen eller för ett folk att hänsynslöst finna och följa sitt eget innersta jag ända ut i undergångens pathos – vad blir då ej tragiken, när detta gäller den ena hälften av mänskligheten? En sådan tragik är djup, redan när den uppstår under brottningen mellan vad man plägar kalla de “goda” och de “onda” krafterna i människan. Men livstrons bekännare veta att så kallade brott även kunna höja människoväsendet och människovärdet; att det djupt mänskliga kan te sig som ont och dock vara sunt eller skönt, emedan det innebär livets stegring. Oändligt större blir dock tragiken, när striden står mellan de obestritt goda – de i högsta mening livsstegrande – krafterna och ej ens mellan sekundära sådana, utan mellan de allra yppersta, själva grundkrafterna, de djupaste väsensbetingelserna!

Så ställer sig nu kvinnans tragiska problem, när man bortser från de nyssnämnda egoisterna och flyttar blicken till flertalet. Kvinnoväsen mot människoväsen, kraftutövning för att tillfredsställa släktvarelsens krav eller för att tillfredsställa personlighetens! Om Shakespeare nu återuppstode, gjorde han kanske Hamlet till en kvinna, för vilken frågan om att “vara eller icke vara” blivit fylld med ett dubbelt pathos: människosläktets eviga och kvinnokönets nya förfäran inför sin egen gåta; en bärarinna av tidens mest förfinade själiska medvetande och därför – vid varje nödtvång att besluta – ett offer för tvekan, tvivel och tillfällighet! Lika visst som liv är kraftutveckling, lika visst är lycka ett allt fullare och framgångsrikare bruk av krafterna i den riktning, där de yppersta anlagen äro. Men när dessa yppersta anlag gå i tvenne oförenliga riktningar, då kommer själen i samma läge som Thesevssagan förtäljer om de vandrare, dem “tallböjaren” band vid tvenne pinjetoppar!

Kvinnornas nu pågående “kulturkamp” har större omfattning än någon annan. Och, om ingen vändning inträder, kommer den slutligen att i fanatism övergå varje ras- eller religionskrig.

Kvinnorörelsen kretsar alltjämt runt frågans periferi utan att finna någon radie till dess medelpunkt. Denna är människovarelsens begränsning till tid och rum; själens begränsning i förmågan att samtidigt ge sig åt skilda tanke- och känslosfärer, kroppens begränsning i förmågan att bära en oavbrutet stegrad belastning.

Nutidens svåraste urartningsorsak – de millioner under dåliga villkor brödförvärvande kvinnor, som dels mista möjligheten, dels viljan till moderskap – kunde försvinna, utan att dock huvudproblemet vore löst för någon enda kvinna, som nått individuellt-mänsklig utveckling.

En kvinna må vara såväl kroppsligt som andligt fullödig, detta kan aldrig hindra att den tid, hennes utearbete tar, blir ett avdrag i den tid hemmet får, emedan hon ej samtidigt kan vara hemma och borta; ej kan ha tankar och känslor samlade på, uppsugna av arbetet, samtidigt med att de äro samlade på, uppsugna av hemlivet. Allt det i detta liv personliga, det som ej kan överlåtas, blir således med nödvändighet en hämning för hennes individuella rörelsefrihet, i inre som yttre mening.

Om barnen och mannen över huvud betyda något i en kvinnas liv, kan hon ju ej låta en annan hysa ömheten, omtanken, oron: hon måste ge sin egen själ åt dessa känslor.

Men då skola de också störa hennes bok, hennes tavla, hennes föredrag, hennes undersökning, lika ofelbart, som mödan att kroppsligt nära och vårda barnen – den möda, hon verkligen kan avsäga sig, ehuru med stora förluster av glädje och av inblick i barnens egenart.

Med ett ord: den betydelsefullaste striden står icke mellan hälsa eller sjukdom, utveckling eller urartning utan mellan de båda lika starka, sunda och sköna livsformerna: självliv eller släktliv.

Många kvinnor, som inse nödvändigheten att besluta sig för endera, välja det förra och undvika således eller begränsa moderskapet emedan de mena sig ha en annan, rikare kulturinsats att göra.

Men månne släktet ej vunnit mer genom de snillen, till vilka dessa begåvade kvinnor kunde blivit mödrar?

Man kan för deras egen skull beklaga de sterila kvinnor inom börds- eller börsadeln, som av ren själviskhet ej velat bli mödrar. Men släktet gagna de ofrivilligt genom att färre urartade barn födas.

De andliga och kroppsliga fullblodskvinnorna däremot, äro de ur generationens synpunkt värdefullaste. När dessa nöja sig med ett eller intet barn, emedan de vilja ge sig åt mänskligt-individuella uppgifter, då blir det deras verk, ej släktet, som får blodets rikedom, skaparlustens eld, tankarnas must, känslornas skönhet.

Nästan alltid är det de yppersta kvinnorna, som ställas inför den tragiska nödvändigheten att välja endera området eller att otillfredsställda splittra sig inom båda. Ty ju mer de stegra sina krav på sig själva, dess vissare erfara de delningen som en halvåtgärd.

Men det torde – efter en mycket mild beräkning – av jordens kvinnor årligen frambringas minst hundratusen diktverk och konstskapelser, som hellre borde varit gosse- och flickebarn!

Dels den ekonomiska nödvändigheten, dels tidsandan bestämmer allt oftare en kvinnas val i riktning av arbetet, när de båda alternativen inom hennes egen känsla väga jämnt. Ty kvinnofrigörelsen har lagt känslobetoningen på självständigheten, samhällsarbetet, skapandet. Detta har lika mycket höjt dessa värden inom kvinnosjälen som det sänkt hemmets. Saknaden av psykisk insikt gör kvinnosakskvinnorna ärliga när de bedyra: att de aldrig nedsatt hemmets uppgifter utan tvärtom sökt utbilda kvinnan för dessa. Hushållsskolor förtjäna allt erkännande, men i fråga om att skapa större hänförelse för hemplikterna ha de hittills ej visat sig betydelsefulla. Emedan hänförelsen blivit riktad på alla utslag av kvinnans vilja att verka inom mannens tidigare område, har makans och moderns kall förlorat i tilldragning.

Historiskt sett kunde frigörelsearbetet endast framdrivas genom denna ensidiga hänförelse. Men nu kräves att kvinnan på ett nytt sätt gripes av andakt för sitt rent kvinnliga verksamhetsområde.

Endast detta vore konfliktens lösning i stort sett. En återgång till det gamla kvinnoidealet är otänkbar och vore olycklig. En fortgående strävan att upphäva den urgamla arbetsfördelningen mellan könen är tänkbar och lika olycklig. Att kvinnan omsätter sin nya vilja i sin urgamla uppgift vore lyckligast. Men är detta även det tänkbara?

Svaret blir ovillkorligen nekande inför undantagsnaturerna, dessa som nu, under stegrad livfullhet och lidandesförmåga, slå sina pannor blodiga mot den livets begränsning, som hindrar dem att helt ge sig åt såväl kärleken, som modersglädjen, som kulturuppgiften.

Här står man inför den djupaste orsaken till nutidskvinnans nevros. Hon lever år ut och år in over evne.

Hon har kvar det gamla medvetandet att en mor bör vara osjälviskt försjunken i sin uppgift; att hon med djup ro bör vila i denna; att hon därför bör låta de inre röster, som mana henne att följa sin personliga utvecklingsdrift, förklinga ohörda. Hon har därtill det nya medvetandet att fostran av ett barn kräver samma helhet som danandet av ett verk; att barnet är lika känsligt som detta för en delad själ, en förströdd uppmärksamhet. Hon ville, som Anselma Heine träffande sagt, “på en gång kunna vara äldre tiders mor, den tåligt bärande karyatiden, som alltid fanns på sin plats, med skålen färdig för barnens törstande läppar och vad hon nu är: den själv evigt rörliga, längs alla stigar sökande, ur alla livets källor sina törstiga läppar läskande”. Hon blir allt mer säregen, genom att allt fastare och finare individualiseras och därunder växer hennes vilja till själv liv i alla riktningar. Men tillika växer hennes samhörighetskänsla med släktet och därmed blir hennes medvetande om ansvar som mor och människa allt vaknare. Ju mer “egocentrisk” hon blivit, dess mindre familjeegoist har hon förblivit. Hennes personlighetskrav bli allt mer bestämda, allt mer omfattande men även allt mer noggranna i sitt val, allt mer svårtillfredsställda. Hennes växande känsla av personlig värdighet ålägger henne en allt starkare självbehärskning, medan hela hennes varelse dallrar av en allt ömtåligare känslighet!

Fram mot denna nya kvinna, som redan är idel oro, livstörst, lidelse, störtar den hungriga, hetsigt jagande nutiden som en lurande katt på en fågel. Hundra gånger om dagen nödgas hon underordna personlighetens krav för samhällighetens; hundra gånger söker personlighetsviljan smyga sig undan ansvarskänslan. Fullkomnade arbetssätt kunna spara hennes händer och hennes steg, men de kunna ej hindra hennes blickar att med ökad oro följa tungan på den våg, där i ena skålen ömheten, medkänslan, ansvaret, i den andra hennes egnaste längtan, hennes skaparfrid, ensamhetstörst, självutveckling vila. Medan än den ena, än den andra skålen stiger, skall alltid den tyngre synas henne innehålla ett stycke, invid hennes hjärta utskuret, levande kött; den – för ögonblicket – lättare däremot endast några döda, om än gyllene, vikter!

Hjärn- eller järnkvinnans tidtabeller veta intet om sammanstötningar. Hennes tågordning är klar. Flaskningsanstalt och barnträdgård, skola och sovsal för barnen, vilkas antal är det såsom samhällsriktigt fastställda. Automatiskt serverade måltider från gemensamhetskök. Hushållet skötes genom att kassaboken summeras. I kombinerad arbets- och sportdräkt beger hon sig till arbetsplatsen! Efter slutat arbete fem minuters telefonsamtal med vartdera av barnen; två timmars sport- och friluftsliv. På eftermiddagen tio minuters telefonsamtal med mannen, trettiofem minuters tankepaus för erhållandet av idéer; aftonen tillhör sammankomster av allmännyttig eller sällskaplig art. Om söndagarna inbjudas mannen och barnen, då tre timmar äro anslagna till utrotandet av deras fel, den övriga tiden åt nyttiga nöjen. En sådan kvinna tänker aldrig på barnen under arbetet; gripes aldrig av lusten att tjuvprata tio minuter längre med sin man, får aldrig ingivelser om natten. Hon vaknar fullsövd efter det hygieniska timtalet sömn … allt går som ett urverk, nej bättre: ty framtidskvinnan drar sig aldrig före eller efter tidtabellen! Men kärlekens urval torde ej främja en stark tillväxt av denna typ, vars nuvarande representanter fysiskt som psykiskt synas så oberörda av moderskapet, att man för deras del gärna tror på storken! Hos de andra stackars “sinnliga” och svaga varelserna förblir nog alltjämt blodet “en underlig saft”, som gör huvudet hett av ångest, då det borde vara svalt för att tänka; som tvingar hjärtat att slå av längtan, när det borde vara stilla för att besluta; som gör nerverna darrande av oro då de borde vara spända för att skapa…

Och det är detta medvetande, som allra innerst gör den nya kvinnan skygg för den kärlek, hon längtar efter. En liten känsla vill hon ej ge; den stora skulle uppsluka hennes själs alla krafter och vad bleve då av hennes personlighetsuppenbarelse, av det ord, hon ensam bland alla varelser bar på, det ord, för vars utsägande hon föddes?

Mona Lisas gåtfulla leende – tolkat som une clairvoyance sans tristesse – uttrycker, har någon sagt, renässansens kvinnliga individualism.

Nutidens kvinnliga individualism har däremot en klarsyn, som är bedrövad intill döden.

Aldrig bar jorden ett mer sammansatt och motsatt väsen, än denna tungsinta och trånande, denna kyliga och känsliga, denna livstörstande och livsleda kvinna. Blodet har i hennes pulsar en annan dans, sjunger i hennes öra en annan sång än i någon annan kvinnas under tidernas tider. Hon genomskådar mannen och är främmande för honom; hans längtan verkar rå mot hennes nyanserade och motsägelsefulla stämningar: hon är icke vunnen, även när hon låter sig gripas. Hon fruktar barnet emedan hon vet sig ej kunna fylla dess enkla livskrav. Vid varje ödets försök att stämma dessa sköra väsen till fulltonighet, brista de som harpsträngar under ett starkt grepp. Endast endels kunna de leva – men sålunda finna de ej livet värt att levas!

Även om en sådan kvinna väljer det endels och söker ge sig helt åt arbetet, så skall hon dock ännu, på den personliga självhävdelsens område, störas av det kvinnoväsen, hon i det stora hela undertryckt. Ty hon ställes ofta inför valet att alls icke segra eller att segra med mannens medel, de medel hon hos honom avskytt, innan hon själv erfor att det är kampen för tillvaron, som utbildar rovfågelns näbb och klo.

Hon nödgas kvida i valet mellan att hänsynslöst söka. sitt eget eller misslyckas; mellan tvånget att vara hammare eller städ, att splittra sig för att ge eller samla sig för att skapa. Innan kvinnan tog ställning i det offentligas ävlan och tävlan, led hon ej under denna nödvändighet. Det var sålunda hon – i bokstavlig som andlig mening – fick råd att utbilda ömhet, medkänsla, godhet. Det är därför en sorglig sanning som uttalats: att kvinnoväsendet, sådant det blivit utanför kampen för tillvaron, står i djup motsägelse till det villkor, som under de ännu rådande ekonomiska och själsliga tillstånden medför seger i denna kamp, det att gå sin väg fram över andra.

Denna konflikt börjar ofta inom ett område, där kvinnan ej kan avsäga sig förhållandet till moderskapet, det där hon själv är dotter. Hon har även i denna sin egenskap val att göra, lidanden att tillfoga, lidande att utstå.

När man sålunda ser den nutida kvinnan ställd mellan åt varje håll olösliga – eller om lösta, sönderslitande – konflikter, frestas man ej till instämmande i diktarordet att kvinnans namn är svaghet. Ty med varje fiber känner man att hennes namn är smärta.

De män, som ur iakttagelsen att kvinnans yrkes- och hjärnarbete synas stå i omvänt förhållande till hennes fruktsamhet, ha dragit den slutsatsen: att kvinnan måste “återgå till naturen”, lämna sin hjärna obrukad och uteslutande föda barn, kunna lätt vederläggas. Ty det finnes intet fullgott bevis att andligt arbete i och för sig behöver skada kvinnans möjlighet till lätt och lyckligt moderskap. Inom djurvärlden som i människans vildhetstillstånd bära kvinnorna, jämte andra stora bördor, med lätthet moderskapets. I kultursamhällena däremot är det genom å ena sidan en alltför tungt kroppsarbetande, å den andra en alltför hetsigt hjärnarbetande – eller alls icke arbetande – överklass, som moderskapets fysiska svårigheter uppstått. Att världens största kvinnliga snillen ägt få eller inga barn, är i analogi med de stora manliga snillena – medan dessa män i regeln haft begåvade och betydande mödrar, en erfarenhet, vilken ensam är nog som bevis för att kvinnans “svagsinne” ej torde vara det för släktets stegring gynnsammaste själstillståndet! (8) Intet fullgott bevis kan anföras på att ett måttfullt hjärnarbete förenat med sund hälsovård för kvinnan har dåliga verkningar. Detsamma gäller om kroppsarbetet. Men så som båda delarna nu bedrivas, har kvinnan, lika litet som mannen, kunnat stanna inom sina krafters gräns. Därför innebär tillsvidare kvinnostudiet och yrkesarbetet faror, som blivit stegrade genom likhetsdogmens sporre, under vars hugg kvinnorna jagat fram för att bevisa att de tålde allt som mannen tålde – det vill säga tålde vad varken man eller kvinna i längden står ut med!

Men så snart studier och arbete organiseras annorlunda, innebära de i och för sig intet, varigenom den ogifta kvinnan skulle bli mindre värdefull såsom framtida mor för släktet; däremot mycket, som i detta avseende kan göra henne mer värdefull. När redan från barndomen en full ärlighet i fråga om könslivet blir vanlig mellan könen, blir det även möjligt för kvinnorna att under arbete, studier och idrott taga de hänsyn till hälsan, dem blygsamhet hittills kommit dem att åsidosätta. Sålunda, men ej genom själva verksamheten, studiet eller idrotten, har mången kvinna förspillt modersmöjligheten.

Det är således ej för den ogifta kvinnan, som konflikten inträder, utan först inom äktenskapet. För de undantagsbegåvade torde den, som redan är sagt, förbli tragisk. För flertalet blir den det först när hustrun på en gång måste vara förvärvande utom hemmet och dock inom detta fullt vill fylla sin modersuppgift, eller när hon önskar tillgodose sin personliga verksamhet men hindras däri av ett stort barnantal.

Det gäller således för flertalet: att endera kunna uppge förvärvsarbetet eller inskränka barnantalet.

Ur nationell synpunkt bönfalla männen kvinnorna att “återgå till naturen”; ur kulturens uppsäga kvinnorna nu naturen sin lydnad!

Det bästa inlägg i frågan har skett från kvinnligt håll. En tysk-italiensk författarinna framhåller med full sanning att “naturen” är det mest missbrukade av ord; att naturen i själva verket innesluter kulturen, eftersom denna oavlåtligt i sig upptar och omvandlar naturen. Men för att erhålla en fast utgångspunkt medger hon att, när kulturens omvandlingar minska släktets livsduglighet, då må man tala om en genom kulturen urartad natur; när dessa omvandlingar åter stegra livsdugligheten är kulturen “naturlig”. Hon visar sedan att liksom kulturen underlättat den uppgift, som vid den stora – på könsskillnaden grundade – arbetsdelningen tillföll mannen, det vill säga näringsomsorgerna, så har den även lättat kvinnans del eller födandet av och vården om avkomman.

Ty genom en stigande kultur bevaras människoliven bättre och därför behöva även färre barn födas; medan ett stort slöseri med liv motsvaras av stor fruktbarhet. Denna kommer sålunda i omvänt förhållande till kulturutvecklingen, ej endast på grund av de tillfälliga urartningar, denna kan medföra utan även därför, att barnantalet då kan bestämmas efter den enskildes krafter liksom med hänsyn till de bättre villkor, den insiktsfullare vård, man kan ge ett ringare antal barn. Dessas större värde höjer släktet mer än ett större antal sämre utvecklade. Förnuftig begränsning av fruktsamheten blir sålunda villkoret för en allmän livsstegring. Ur denna synpunkt kan kvinnan både ge släktet dess gärd av nya liv och bevara sitt värde som människoväsen, sin lycka som kulturvarelse, genom att själv kunna ösa ur och personligt öka kulturens rikedom. . . (9)

Det torde icke finnas mången nutidsmänniska, som ej instämmer i grundtanken. Intet är – även ur nationell synpunkt – mer berättigat än kvinnans ovillighet att producera barn i dussin och tjog. Den forna hustruförbrukningen var sällan mindre än tre hustrur å rad och av varderas barn dog i regeln hälften. När denna beräkning redan gäller den högsta klassen – varom man i Svenska adelns ättartavlor kan övertyga sig – huru mycket mer då de övriga! Inskränkningen av barnantalet har – alla andra samhälleliga synpunkter frånsedda – framför allt den betydelsen, att många mindrevärda barn ge dålig ränta på den summa av arbetskraft och andra utgifter, som deras uppfödande kostar, medan ett mindre antal fullgoda ge hög ränta genom större arbetskraft, såsom Frankrikes välstånd nogsamt visar!

Men när sedan fråga blir om gränsen för sakens ofarlighet i fråga om folket som de enskilda, då står ännu mening mot mening så skarpt, att det för varje fördomsfri prövning måste synas förhastat att redan nu fastställa kvinnofrågans utvecklingslinje såsom sammanfallande med barnantalets inskränkande. Även om man slutligen enas om att en nations väl endast kräver att de kvinnor, som böra och kunna bli mödrar, föda tre till fyra barn, så är därmed icke avgjort om släktets kvalitativa stegring sålunda blir nog tillgodosedd.

Det är dessutom icke tre till fyra barn, utan ett eller högst två, nutidens frigjorda kvinna vill äga.

Utom den – i detta fall obestridliga – faran ur folkets synpunkt ligger häri en stor fara för barnen själva. Barndomsglädjen kräver en syskonkrets och även att åldersskillnaden mellan barnen är högst två år. Ej endast barnens glädje, hela deras utveckling har gagn härav. Ställningen som enda barn eller som ende son, enda dotter, medför vanligen i barndomen en stor själviskhet, vid äldre år däremot ofta en tung pliktbörda och således, i båda fallen, faror för en harmonisk utveckling. Ett eller två barn erhålla en fattigare och även farligare barndom än de, som inom en syskonkrets lära de ömsesidiga hänsynens, de delade fröjdernas och omsorgernas värde. Så kunna, utan fara för egenarten, kantigheter slipas och ömtåligheter härdas, som annars i livet komme att vålla stora kraftförluster. Ty en kamratkrets kan endast ofullständigt ersätta barnkammarens första uppfostran till samhällsmänsklighet.

Dessutom händer det ju lätt att föräldrar mista den ende sonen, den enda dottern.

Måhända ur folkens, alltid ur barnens egen, oftast ur föräldrarnas synpunkt måste således det normala för flertalet sunda, välburgna makar bli: att barnens antal åtminstone ej understiger tre till fyra.

Men då måste även en mor beräkna att barnen komma att taga omkring tio år av hennes liv, om hon själv vill ge dem den näring och vård, som skall göra dem fullt livsdugliga. Under dessa år får hon – om hennes insats ej i endera riktningen skall bli mindrevärd – varken splittra sig genom förvärvsarbete eller ihållande offentlig verksamhet. Hon kan under dessa år fortsätta sin egen allsidiga utveckling; hon förmår tillfälligt deltaga i samhällsarbetet; då och då äga tid för sin andliga produktion. Men varje ihållande eller ansträngande arbete utåt måste, åtminstone medelbart, förringa hennes egen och barnens livskraft, liksom hennes eget värde som uppfostrarinna.

Flertalet kvinnor undgår sålunda aldrig en mångårig konflikt mellan släktets förnyelse och sin egen självhävdelse utåt, i vad riktning denna än går; lika litet som mellan den nu på kvinnorna allt oftare lagda, dubbla bördan; näringsomsorgerna och släktförökningen.

När till allt detta kommer hustruns och mannens behov av utbyte med varandra samt slutligen hushållets vård, då måste varje tänkande inse att kvinnan – och med henne samhället – här står inför ett antingen-eller, icke ett både-och!

Endast genom att samhället åtar sig näringsomsorgerna för de kvinnor, som genom en väl fylld modersplikt skapa det högsta samhällsvärdet, kan frågan om den gifta kvinnans förvärvsarbete lösas.

Och endast genom att kvinnorna, under barnens tidigare år, i sin modersuppgift omsätta sin personliga skaparlust, löses problemet om kvinnans självhävdelse och hennes samtidiga hängivenhet åt släktuppgiften.

*

Nej, svara Ch. P. Stetson-Gilman och med henne många andra, lösningen är statsuppfostran. Se på alla dåliga hem, där barnen sakna såväl andliga som lekamliga betingelser för en sund utveckling. Kollektivt kan alla barns fostran bli både bättre och billigare. Endast de från barnkammarens och kökets mödor befriade kvinnorna äro verkligt fria. För den vid offentlig verksamhet vana kvinnan bli hemuppgifterna enformiga och ledsamma. Som fritt valt arbete däremot kan barnavården tillfredsställa de för denna begåvade. Flertalet mödrar äro endast apmödrar för sina späda barn och, när de små växa till, bytes den ovisa ömheten i ett envist oförstående. (10)

Så talas nu i oändlighet. Ju mer det talas dess vissare bli kvinnorna att alla dessa halvsanningar äro – sanningen!

Det blir således av mödrar, för dåliga att fostra sina egna barn, man hoppas erhålla nya utmärkta ledarinnor av samhället? Det blir föräldrar, som själva sakna uppfostraranlag och hjärtelag, vilka – omedelbart eller medelbart – skola övervaka de anstalter och utse de personer, som i deras ställe skola fylla föräldrauppgiften? Med andra ord: de skola upptäcka och värdesätta förmögenheter, dem de själva sakna eller allt mer mista. Det är de mödor, en kvinna ej under ett tiotal år står ut med för de barn, hon själv givit livet, som andra kvinnor skola stå ut med år efter år och för 10-20-30 barn, som ej äro deras egna!

Visserligen finnas än i dag urtyper av kvinnlighet, så modersbreda, med ett sådant övermått av kraft, av ömhet, av snille för organisation, att de bli för starka i ett enda hem; att de verkligen äga den oerhörda rikedom av andlig spänstighet, glädje och värme, som krävas för att varje anstaltbarn skulle få sin fulla del därav. Men de flesta kvinnor torde ej äga mer av allt detta, än som just behövts för deras egna barn. Och med dessa snart utslitna “valmödrar” skulle 10-20-30 barn andligen fara lika illa som de fore kroppsligt, ifall en endas modersmjölk skulle delas mellan dem alla. Det är redan en stor samhällsförlust att så många människor försvagas för livet genom otillräcklig näring i barndomen. Men efter nyssnämnda, nu av så många omfattade, kulturplan komme alla att under barndomen svältfödas i fråga om ömhet. Det är redan en stor kulturförlust att skolan likformar de små människoämnena. Än ohjälpligare bleve skadan om en genomförd statsuppfostran började svarvningen.

Faran för massverkan och utjämning är oskiljaktig från nutidens fastare organisering av samhället, under en allt nödvändigare samverkan, ett allt närmare samband, en allt innerligare samkänsla mellan delarna. Organiseringen måste fortgå ej minst därför, att endast på denna väg den enskilde nu kan vinna allt mer frihet till utveckling och bruk av sina personliga krafter. Men om dessa ökade möjligheter att tillfredsställa individuella behov och bruka individuella krafter skola bli av värde för den enskilde – och genom honom för det hela – då måste även individualiteter finnas kvar, som kunna bruka möjligheterna!

Och visst är, att hemmet – med sina växlande förhållanden på gott som ont – först och främst är det bästa medlet att dana en organiskt sig utvecklande solidaritetskänsla med det hela. Livet självt skapar i hemmet en samhörighet mellan dess medlemmar, en medkänsla för andras öde, en kontakt med livets verkligheter, med arbetets allvar, som ingen anstalt kan skapa. Det är genom fars och mors mödor, hemmets fröjder beredas; det är ömheten för alla, som där avväger allas inbördes rätt; som ger envar sin vikt och envar sin motvikt, på ett så naturligt sätt, att de metodiska anordningarna i en anstalt aldrig förmå detsamma. Därjämte bli de olika hemmen, genom den mångfald av olika intryck de erbjuda, de bästa medlen att utbilda olika skaplynnen och egenarter. Huru trångt och fattigt ett hem i alla bemärkelser än må vara, i regeln bereder det dock mer personlig rörelsefrihet och framkallar mindre massverkan än även den bästa gemensamhetsfostran.

Detta gäller redan om de hem, där det ej kan bli fråga om uppfostran i djupare mening. Inom de goda hemmen bli ömhetens vakenhet och värme, förståelse och finkänslighet makter, som locka fram och värna egenarten. Där upptäckes lättast vad som bör motverkas eller lämnas i ro för självutveckling. Till detta kommer den inblick, föräldrarnas kännedom om sig själva och varandra ger dem i barnens karaktärer, en inblick, som ingen främmande kan äga.

Mot detta invänder man att, när varje kvarter i staden och minst varje kvadratmil på landet ägde sin “statsbarnskammare”, kunde föräldrarna ju ofta se till barnen, liksom hämta hem dem och sålunda äga tillfälle att öva sitt inflytande. Men oavsett att förhållandet då i de flesta fall komme att likna det, när barnen, som äro en nourrice, besökas av de franska småborgarföräldrarna – det vill säga att ömheten visar sig i ivern att roa och pynta, smeka och leka – så glömmer man det väsentliga. Detta är att tid, mer tid, än mer tid, är uppfostrans ena villkor, ro det andra. Själar skötas ej som sjukdomar på vissa behandlingstimmar!

Det finnes – vad föräldrar ännu alltför lätt glömma – intet område där det psykologiska ögonblicket är betydelsefullare än vid uppfostran. Den handling, modern såg om morgonen, bör hon ofta först vid barnets bädd om aftonen bringa på tal; förtroendet, som i rätta stunden kunde störtat över barnets läppar, erhåller fadern aldrig emedan den stunden ej blev brukad; de ord, som smärtade modern ena veckan, får hon kanske först den nästa osökt anledning att verksamt bemöta. Den smekning, efter vilken ett litet huvud i afton brännande längtar, skall i morgon kanske lämna det oberört. Ömhetsordet, som kunde varit allsmäktigt ena ögonblicket, är maktlöst ett par timmar senare. Framför allt äro omedelbara råd eller rättelser värdelösa i jämförelse med de oavsiktliga ord, föräldrar fälla under dagens lopp, med verkan av att barnet helt enkelt ser sina föräldrar fullt mänskligt leva!

Endast samlivet i helg som socken gör föräldrarnas omedelbara inflytande djupt; endast detta gör det möjligt för föräldrar att lära sig skilja det hos barnet tillfälliga från väsendet, det hastigt påkomna från enheten inom de skiftande stämningarna.

Och slutligen, när man menar sig ha funnit att barnen i hemmen erhålla för mycken värme, att de bättre böra härdas mot livet – har man då aldrig iakttagit sådana “härdade”? Har man ej sett hur de förskönas, om en vrå i ett hem upplåtes åt dem att där känna sig hemma; har man ej upptäckt hur de på intelligensens område kunna stå högt över sin tid, på känslans åter inneha vildens ståndpunkt?

Så långt ifrån att hemmen nu äro för varma, äro de sällan varma nog genom den enda kärlek, som håller livet ut, förståelsens. Aldrig ännu blev en människa för mycket älskad, endast för litet, för illa.

Hela tidsandan motverkar lyckligtvis äldre tiders, med djurföräldrars blinda ömhet besläktade, faders- och moderskänslor. Den ömhet, som finnes kvar, behöver fördjupas, icke försvagas.

Barnets strålande och omedvetna lycka är den att lyckliggöra; att mötas av de leenden, det själv skapar; att låta ömhet utbrista och få ömhet tillbaka; att känna tryggheten och stoltheten över att själv tillhöra och själv äga sin far, sin mor; att låta denna förtjusning yttra sig i lek och smek och mötas av samma förtjusning utan att den dock blir tom. Ty i ett hem, där allvar råder, lär barnet tidigt att ömhet också betyder arbete och offer för varandra. Ur en sådan ömhet danas det själiskt-personliga blodsbandet, medan det “naturliga” blir svagt, då det ej omspunnits av det skenbart obetydliga, stundliga, dagliga, årslånga inflytandet av alla de ogripbara, osynliga ting, genom vilka redan Eddan visste att de oslitliga banden danas. Barndomshemmet är med ett ord för utvecklingen av mänsklighetskänslorna, vad hembygden är för utvecklingen av fosterlandskänslorna. Redan nu lider hemlivet i oroande grad av skolans allt girigare grepp om de äldre barnen; av det förströdda och förhållandelösa, som uppstår gent emot hemmet, när detta endast äger barnen vid måltiderna, om söndagarna och i ferien. Men om även de späda barnen nu komme i samma tillfälliga läge, då bleve det onda utsträckt även till de mest livsavgörande åren.

Från föräldrar och barn må vi vända oss till de nya fostrarinnorna i kvarterens och kvadratmilens barnkamrar. Huru vill man att dessa skola räcka till för sina egna barn, om de äro mödrar, huru – om de äro moderliga – nöja sig med andras, dem de dessutom årgång efter årgång förlora? Ha månne de kvinnor, som vilja “befrias”, någon gång tänkt på dessa andras lidanden?

Sådana vårdarinnors enda möjlighet att stå ut blir att endast ge barnen den allmänna välvilja, som ej är nog för barnen. Kärlek kunna de ej ge. Intet ord är mer missbrukat än kärleken, ej minst genom att av kristendomens tolkar utplattas till ett tunnbröd för allas bespisning, den så kallade allmänneliga kärleken. Men det finns ingen allmännelig kärlek, ingen människokärlek; den kan icke finnas; den vore en lika stor självmotsägelse, som triangelns fyrsidighet. En barmhärtighet finnes, som utgjuter sig likt olja över alla sår; medlidande och medglädje finnas mellan enskilda; ömsesidig hjälp och ömsesidigt ansvar inom samfundet; samjubel eller samsmärta med vårt folk eller mänskligheten i stora ögonblick. Men all kärlek från människa till människa, som förtjänar detta namn, är i högsta grad enskild, är ett urval, ett avskiljande. Är den ej detta, är den intet. En kvinna väljer sina barn redan när hon väljer deras far. Och hon gör ej sällan ett förkärlekens val bland barnen själva. En individuellt utvecklad mor hävdar med skäl sin rätt att ej älska sina barn lika. Hon ger dem alla den ömhet, de i samma grad behöva; hon är i stånd till samma breda rättvisa mot dem alla, men hon har ofta för ett av dem en mer personlig kärlek än för de övriga. Den djupa tragiken i förhållandet mellan föräldrar och barn är just den, att detta förhållande ofta är lidelsefullt som den personliga kärleken men utan dennas förståelse; att det medför en stor känslas krav, men ej den individuella känslans möjlighet att fördjupas i samma mån som kraven stegras.

Endast enskild kärlek är nog för ett barns behov. En anstaltmoder skall kanske en gång, flera gånger kunna känna en sådan för något eller några av de henne anförtrodda barnen. Men hon kan ej hysa denna kärlek för dem alla och själv blir hon söndertrasad, när de barn hon älskar åter och åter slitas från henne.

Anstaltmödrarna måste ju dessutom finnas i många tusental, när hela samhället skulle byggas på denna plan? Och då ginge det med dem som med prästerna, vilka i de första församlingarna kallades av den helige ande, men senare av församlingen. Det bleve allt mer sällan den prövade, personliga begåvningen, den inre nödvändigheten, som bleve avgörande, utan endast den fordrade yrkesutbildningen. (11)

Det vore genom dessa yrkesmödrar, man nu menar att barnen erhölle bättre livsvillkor än i sina egna hem, där, trots alla brister, det personliga ansvaret och den personliga ömheten göra ofullkomligheterna inom ett högre slag av fostran mindre farliga, än fullkomligheterna inom ett lägre slag!

Undantagsförhållanden finnas, för vilka tillsvidare barnkrubban, barnträdgården, barnhemmet, förbättringsanstalten även böra finnas. Men i stället för tidens strävan att allmänliggöra dessa hjälpmedel, borde man söka upphäva de orsaker, som nu nödvändiggöra dem. Detta vore ett vägbyggande i rät riktning. Det andra åter är en snarväg, som ofelbart blir en senväg.

Det är sant att fattigdomen nu åt många barn bereder osunda hem. Angrip då fattigdomens orsaker, i stället för att taga barnen men lämna föräldrarna kvar i eländet. Det är sant att mycken föräldrakärlek är ovis. Uppfostra då människor till föräldrar. Det är sant att föräldrar nu på andra barns bekostnad förstora egna barns arv. Hindra då denna möjlighet.

Men beröva icke alla barn deras rättmätiga arv: hemkänslor och hemminnen, hemsorger och hemfröjder, allt detta som ger sin säregna ton, färg och doft åt varje människas skaplynne.

Upphäv ej den betydelsefullaste av all samuppfostran, barnens genom föräldrarna, föräldrarnas genom barnen!

Visserligen skall kärlekens frihet medföra mer sammansatta familjeförhållanden än nu. Ur denna synpunkt synes en fördel skenbart uppstå för barnen genom statsanstalter, där deras liv ej så omedelbart behövde påverkas av rubbningar i föräldrarnas. Men att beröva flertalet barn sina hem, emedan fåtalet sålunda kunde komma att förlora hemmet, detta är en dålig utväg. En bättre finnes, den att närmare förbinda hemmet med modern och att utveckla människorna, så att åtminstone de goda bland dem förbli vänner även när de upphört att vara makar och sålunda alltjämt i stånd att samverka för barnens väl.

Det är, med ett ord, icke familjen som bör upphävas men familjerätten som måste omdanas; icke föräldrauppfostran som bör undvikas men föräldrars uppfostran som måste införas; icke hemmen som böra avskaffas men hemlösheten som måste upphöra.

Statsuppfostran komme att verka som försöket att uppföda barnhusbarnen med pasteuriserad mjölk: de sjuknade då de sålunda berövades vissa oumbärliga baciller! De människor, som uppdroges med den allmänna välviljans bakteriefria mjölk, i den likformiga ordningens smittofria luft; som finge sitt upphov ur flertalskärleken, sin näring ur anstaltsautomaten, sin bildning i skolknappstöperiet, sin syssla som vaxfabrikanter i samhällskupan – dessa olyckliga torde emellertid finna tillvaron så tam och tom, att de, som icke innan tjugu år självmördat sig av livsleda, komme att bruka sin atavistiska lyckovilja för att bränna anstalterna och återuppbygga hem åt människor!

Förstår man då icke att anstaltsuppfostran skulle påtvinga det unga släktet livets sista och svåraste erfarenhet, den att icke vara mest eller närmast för någon och att denna tunga frukt – under vilken gamla träd kunna svikta – för alltid torde kröka de späda? Inser man ej att, även om många hem nu äro helveten, i den nedersta helvetesringen – som Dantes fantasi gjorde iskall – dit sjönke man först när den värme slocknat, som hemmens härdar dock nu utstråla, när anstalternas centralvärmeapparater skulle ersätta den? När tillvaron fylldes av varelser med utsvultna hjärtan, utfrusna själar, utplattad egenart – vilka dåliga byggämnen skulle ej dessa utgöra för det samhälle, där de inträdde! Månne de ens gitte alstra barn som råämne för människofabrikerna? Eller förnödenheter till underhåll av det liv, där personliga lyckoämnen saknas? Månne de ens skulle idas fatta beslut om en samhällsordning, som plundrat dem på de största livsvärdena?

Så underbart starkt är i människan behovet att någonstädes höra till, vara hos sina egna, känna sig hemma i en enda fattig vrå av världen, i ett enda stackars hjärta, att denna känsla till och med har makt att på underjordiska vägar klara vattnet från ett kärr till en källa.

På en järnvägsresa i södern befann sig en gång en kvinna, vars ansikte, gestalt och skick röjde det djupaste förfall. Och denna mor hade en vacker sex års dotter! Aldrig var det rysligare att se ett barn vid sin mors knä; aldrig syntes en amulett mer maktlös än den helgonbild, en medlidsam hand hängt om barnets hals. Men när detta lutade sig mot modern, omslöts det av den rusiga skökan med en öm rörelse, som återgav henne en skymt av mänsklig värdighet. Och när barnet i de medresandes blickar läste den vämjelse, modern ingav dem, tändes i dess mörka ögon ett uttryck av vredgad sorg och det intog framför sin mor en ställning av skyddande ömhet. Ingen kunde tveka att ej detta barn bort tagas ur dessa orena händer. Men månne en bättre vård kunnat dana den stora känsla, som i det ögonblicket vidgade barnets själ? När man, till och med i ett fall som detta, måste tveka om gränsen mellan ogagn eller gagn, då blir man i många andra fall förvissad att det ej obetingat är där människan får den bästa födan, den renaste bädden, den jämnaste vården, som hon växer bäst utan där hennes själ kan vidgas av de varmaste och största känslorna. Till livets heliga hemligheter hör dessutom även den, att de flesta föräldrar var för sig och mot varandra äro sämre än barnen får se dem. Ty den varelse, inför vilken en usling sist avkastar sina skylande trasor av människovärdighet, är sitt barn.

Mot föräldrars dålighet, liksom mot deras misshandlingar, måste barnen emellertid skyddas och i mycket högre grad än nu, genom att samhällets rätt och plikt att i dessa avseenden ingripa alltjämt utsträckes. Men, där det är möjligt, böra barnen lika litet berövas hemmens skydd som hemmen det skydd barnen ge dessa, genom att nödga föräldrarna till åtminstone någon grad av självtukt, självbehärskning och självuppoffring, varigenom deras själ vidgas utöver det egna jaget! 1 den stund, anstalternas “härdande” luft omslöte alla barn, sjönke människovärdet med ännu större hastighet än människolyckan.

*

Allt det ovan sagda hindrar ej att även de bästa hem nu äro straffanstalter mot vad de kunna varda, när hemdanandet blivit vetenskap och konst. Tills vidare äro hemmen lyckligtvis – eller olyckligtvis – varken recenserade eller prisbelönade! Men denna tid kommer kanske. (12) Då, om ej förr, torde kanske de “befriade” kvinnorna återfå något intresse för en kraftutveckling i hemmens riktning?!

Vad som nu ofta i yttre avseende minskar även de goda hemmens värde, är att de ordnas för att främja ett slags “uppåtsträvande”, som är raka motsatsen till verklig livsstegring, vars första villkor är att hemmen i materiellt avseende avser sina egna medlemmars sundhet och trevnad, icke utanförståendes levnadsvanor. Vad som åter i andligt avseende förringar hemmen, även de allra bästa, det är att man inom dem alltjämt bevarar äldre tiders familjehänsynslöshet, en hänsynslöshet, som – genom den nya känsligheten, det djupare personlighetsmedvetandets styrka – allt ifrån barndomen vållar dagliga plågor, vilka lika ofelbart förgifta luft och föda som de dåliga hemmens svårare fel göra det.

Man tillåter sig ännu inom hemmen en hånfullhet mot varandras egenart, ett tystande av varandras meningar, ett utforskande av varandras hemligheter, ett utlämnande av varandras förtroenden, som i vardagslag ställa hemmens medlemmar på den väpnade neutralitetens fot. I de goda hemmen hindrar ömheten, i de mindre goda fruktan att man övergår till öppet krig. Ty i båda fallen känna alla varandras sårbara ställen så väl, att de nogsamt veta hur blodig striden bleve för dem själva som för de andra!

Men så länge hemmen, även de bästa, äga dessa fel, måste anstalterna förete snarlika – eftersom samma slags människoämnen skulle bilda båda. Anstalterna ägde däremot ej de fördelar, med vilka hemmen uppväga felen. Dessa senare kunna genom högre själskultur allt mer minskas. Men intet kunde ersätta vad mänskligheten genom hemmens upphävande måste förlora.

Slutsatsen blir att – hur olika än konflikten mellan kvinnans personlighetskrav och moderlighetskänsla i undantagsfall må lösas – i det stora hela bete sig de kvinnor, som för att tjäna mänskligheten avsäga sig moderskapet eller dess mödor, som den krigare skulle göra, vilken beredde sig till morgondagens slag genom att aftonen förut öppna sina ådror.

Del II

I. Samhällsmoderlighet.

Vid ett ej länge sedan hållet kvinnosaksmöte sjöngs en kantat som förkunnade att släktet undermannens välde famlat i mörker och brott. Men ur kvinnornas själ skulle mänskligheten nu pånyttfödas, soluppgång skingra det nattliga mörkret och Messias’ tillkommelse vara viss!

Att männen under sitt väldes tidräkning dock åstadkommit några småsaker – exempelvis religioner och lagar, vetenskaper och konster, upptäckter och uppfinningar – att deras vinternatt således åtminstone ägt en vintergata, detta behagade hennes majestät kvinnan att glömma!

Om mannen vore nog hämndgirig att börja efterforska vad kvinnan under tidernas lopp åstadkommit, som kan berättiga nyssnämnda svindlande självkänsla – eller med andra ord uthärda jämförelse med mannens nyss nämnda verk – då funne han endast detta: Naturen skapade släktdriften, kvinnan omdanade den till kärlek; nödvändigheten danade bostaden, kvinnan skapade därav hemmet. Hennes stora kulturinsats blev ömheten.

Detta verk är betydelsefullt nog för att uppväga mannens insats men ej stort nog för att göra den värdelös!

Lyckligtvis tystnar allt mer talet om att mannens “förtryck” plundrat kvinnan på möjligheten att även inom hans områden pröva sina krafter. Mer och mer inser man att under kampen för tillvaron nödvändigheten gav kvinnans samhällsarbete formen av hemarbete. Samma nödvändighet har nu – i stort sett – frigjort de i hemarbetet bundna krafterna, ehuru kvinnan aldrig, under någon tid, varit utestängd från bruket av sin andliga begåvning. Detta bruk blev dock tillfälligt, så länge huvudsumman av hennes kraftinsats tillhörde ett annat område.

Det är ur den nu frigjorda kvinnliga personlighetens synpunkt, som kvinnorna – och många män åt dem – begära rätten att sätta in dessa personligt-mänskliga krafter i samhällsarbetet. Man visar särskilt på statens försummelser inom det pliktområde, som redan i hemmet är kvinnornas, det att skydda och stegra de spädas eller svagas tillvaro. Männen börja inse att ju fastare samhället organiseras, dess oumbärligare blir samverkan mellan alla dess delar, ifall den sociala organismen verkligen skall fylla sitt ändamål, allas välfärd. De börja medge att de nya former av såväl statshjälp som självhjälp, dem man nu allt mer målmedvetet söker, icke kunna avpassas efter de verkliga behoven om ej kvinnan kan samarbeta med mannen på alla områden och deltaga i stiftandet av de lagar, som avgöra hennes egen som hennes barns välfärd.

Men att samhällsorganiseringen nu kommit så långt, att mannen ser sig om efter kvinnans hjälp, detta borde ej utgöra skäl för kvinnorna att ge mannen hela skulden för samhällets långsamma utveckling. Långsamheten beror i lika grad av kvinnans som av mannens hittillsvarande natur, av bådas begränsning, bådas bundenhet av utvecklingens lagar. Fortskridandet till högre tillstånd beror i lika grad av omvandlingar i bådas väsen, bådas ideal, bådas kulturmedel och kulturmål. Dessa omvandlingar börja allra först i och med den uppfostran kvinnorna ge det nya släkte, som sedan skall stifta lagarna, ordna arbetet och bestämma förbrukningen efter de behov, de föra med sig ut i livet, de värden de i hemmen lärt sig älska.

Vår tid är den om sina egna brister troligen mest medvetna av alla. Men intet är mer upprörande för rättskänslan, än när detta medvetande tar sig form av kvinnligt storhetsvansinne i fråga om egen maktfullkomlighet att vända världsförloppet!

Jämte naturens grovindelning av släktet, ha natur och kultur i förening åstadkommit en finare, den av skapare å ena sidan, stoff å den andra. Näst efter att själv vara en skapande, är det stort att bli ädelt stoff i en skapandes hand. Kulturstegring i andlig som materiell mening sker genom att skaparna allt mer vinna makt över stoffet. I fråga om människoämnet betyder detta att skaparna – eller ledarna – lyckas göra de övriga till verkligt viljande och vägande medarbetare. Hjordar, framdrivna av herdar, ha aldrig gjort varaktiga verkningar i kulturförloppet. Dessa inträda först när en skapare eldar de många för nya mål eller lär dem förädla de medel, genom vilka de nå alltjämt eftersträvansvärda mål.

Om kvinnorna skola lyckas ge samhällsutvecklingen en ny riktning, då måste bland kvinnorna ledare uppstå, som visa mot högre mål och som bruka renare medel än vad även de bästa män hittills gjort.

Vad ger oss anledning att av kvinnorna vänta detta? Anledningen kan ej sökas annat än inom området för deras egna skapelser, kärleken, moderligheten, hemmet, hushållet. Om det visar sig att kvinnorna givit alla dessa områden hela den fulländning, varav de äro mäktiga, då finns verkligen fullt skäl att också tro på deras underverksmakt inom samhällsorganisationen.

Men även om man erkänner alla de hinder, dem mannens samhällsordning, hans lagstiftning, hans natur lagt i vägen för kvinnorna, månne en enda tänkande kvinna vågar påstå att hon själv, att kvinnorna i allmänhet gjort allt vad de kunnat inom sitt säregna område; att de till det yttersta brukat alla tillfällen de ägt? Vilken samvetsgrann kvinna inser ej att de flesta ännu endast fuska när de verka som barnens vårdarinnor och fostrarinnor, som älskarinnor, hustrur, hemdanarinnor, husmödrar! Inom varje område sakna de konst och vetenskap, klarsyn och omtanke. De fylla ofta ej de första villkoren för att fördjupa och förfina en kärlekslycka; att föda och fostra värdefulla barn; att med de minsta utgifter av krafter och medel nå den största summa av materiellt välbefinnande för hemmets medlemmar; att ordna den andliga inkomst- och utgiftsstaten så att den högsta möjliga livsstegring blir dess behållning. Alldeles såsom männens flertal endast långsamt och endels upptar och omsätter de tankar, de skönhetsverk, de uppfinningar, deras ledare tillföra dem, upptaga även kvinnorna långsamt och endels de ledande idéerna.

Det måtte således finnas något, ej endast i mannens natur utan även i kvinnans, som försvårar fullkomligheten och fördröjer framsteget?!

Om så är – och antagandet torde ej anses alltför djärvt? – då vågar man kanske även undra om mänskligheten verkligen varit så mycket längre hunnen, ifall kvinnorna under de gångna århundrandena haft ledningen? Har man redan vågat sig så vida, torde man även djärvas fråga: om dessa samma kvinnor – som så föga fullkomnat sina egna verk – när de nu komma att ta del i samhällsorganisationen omedelbart skola fullkomna vad mannen förfuskat; omdana svärden till plogbillar och skapa det messianska rike, där frid och rättfärdighet kyssas?!

Att frånsäga sig varje gemenskap med kvinnoförhävelsen och kvinnoförhärligandet blir ett oavvisligt behov för varje kvinna med intellektuell anständighetskänsla, innan hon befattar sig med frågan om sitt köns samhällsarbete.

Sakförerskorna inom kvinnofrågan bilda inom alla land en höger och en vänster, vardera med en yttersta flygel.

Högerns kult är kvinnan som idealväsen. Därnäst omfattar dess dogmatik kristendomen, engiftet och den bestående samhällsordningen. Det är inom de gamla formerna den vill göra kvinnan likställd med mannen. För de yttersta inom denna grupp äro plikten, arbetet och nyttan livets stora ord; lyckan, kärleken och skönheten falla ej inom området för vare sig kvinnans rättigheter eller skyldigheter. Att vitmena fläckarna på den nuvarande samhällsbyggnaden; att för sig öka utrymmet med en flygel till höger, detta är deras syfte, men själva huvudbyggnaden vilja de bevara i oförändrat skick.

Vänstern har även sina gudomligheter, men “kvinnan” hör ej till dem. Dess livsåskådning är radikal, det vill säga evolutionistisk och social. Den vill omskapa det nuvarande äktenskapet genom en ny sedlighet, det nuvarande samhället genom en högre organisation, som uttrycker en djupare solidaritetskänsla. Den ser såväl kvinnans som mannens rätt och frihet i samband med det helas välfärd. Ur denna synpunkt anser den kvinnans frihet till kärlek och rätt till moderskap lika viktiga, som rätten att rösta och friheten att arbeta.

Här inträder emellertid en skillnad mellan den yttersta vänstern, som vill ge kvinnan full personlig rörelsefrihet genom att lämna barnen åt samhällets vård.

Gammalfeminismens yttersta flygel möter sålunda nyfeminismens däri, att för båda kvinnans kraftutveckling är självändamål i den grad, att ingendera bryr sig om ifall denna kraftutveckling sänker i stället för stegrar samhällsorganismens livsduglighet.

I allt övrigt är motsatsen diametral, utom på det plan där alla grupper mötas: i kravet på kvinnans juridiska och politiska likställighet med mannen.

De, som begära politiska rättigheter åt kvinnan som vederlag för hennes skatteplikt och modersmödor, äga goda skäl för sitt krav. Starkare blir dock ställningen när kravet stödes på samhällets behov att var medlem inom detta kan medverka för att främja sina egna behovs tillfredsställande. Det moderna samhället motsvarar allt mer begreppet av en högre organism, där var del blir allt mer väsentlig för det hela; med sina krav och krafter allt mer bestämmer organismens välfärd eller ofärd och själv, i sin ordning, allt mer har gagn eller skada av hela organismens befinnande.

Samhället är människorna – män, kvinnor och barn, döda, levande och ofödda – icke mer men ej heller mindre; människor, som sammanslutit sig för att sålunda stegra den enskildes och allas liv. Denna sammanslutning tar först enkla, sedan allt mer sammansatta organisationsformer: enkla, så länge behoven äro det, eftersom endast behoven sätta människan i rörelse för att organisera. En stigande kultur innebär ett allt fullkomligare tillfredsställande av allt mer sammansatta och förädlade behov. Men eftersom behoven sätta oss i rörelse, medför även varje hämning av rörelse omedelbara lidanden genom att vi ej kunna upphäva orsaken till vår olust; medelbara genom att vi gå miste om den lustkänsla, rörelsen kunde medfört.

Samhällets syfte innebär, att varje dess medlem skall få bruka och utveckla sina krafter till det högsta möjliga mått för de högsta möjliga mål. Genom att gynna individernas livsstegring främjar man hela samhällets hälsa. Men liksom cellerna i en organism måste tillgodoses utan intrång på organismens samfällda livskrav, måste individernas självbestämning och maktutövning begränsas av villkoren för det helas livsstegring och för “cellernas” egen skull. Ty förlorar organismen sin allmänna sundhet blir cellernas tillvaro även en tynande. Denna synpunkt har kvinnorörelsens individualister sällan nog beaktat. Vår tids stora kvinnorörelse, den för rösträtten, har sin styrka just däri att den kan peka på de kvinnliga krafternas samhällsvärde och på grund av detta fordra deras rörelsefrihet.

Varje stark samhällsrörelse åstadkommes genom många enskildas vilja att i något avseende modifiera samhället, för att bättre tillfredsställa sina egna behov och därmed det helas. En sådan rörelse tillbakavisas alltid i början ur synpunkten av det helas sammanhållning, jämvikt och hälsa. Emedan en omvandling i ett samhälle aldrig sker liktidigt eller likmässigt, emedan behovet av nya former således länge är föga utbrett, ha de konservativa i regeln rätt vid början av sitt motstånd; rätt ända tills omvandlingen fortgått så länge, att hela organismens sundhet fordrar att samhällsklassen, trossamfundet eller meningsgruppen erhåller den frihet till kraftutövning utan vilken den befinner sig illa. Ty mångas illabefinnande skadar det hela. Konservatismen får således till slut orätt genom det alltid sig upprepande rönet: att när livskraften ökas i något betydelsefullt organ, då ökas den även inom hela organismen.

De konservativa förneka ej de kvinnliga krafternas samhällsvärde. Men de argumentera på detta sätt: “Kvinnan har redan samma makt som mannen till graden, ehuru ej till arten, lika visst som hjärtat är ett lika livsviktigt organ som hjärnan. Men hela organismen ginge under, om hjärtat ville tillvälla sig hjärnans funktioner. Kvinnan har blivit känslans organ inom människolivet. Men känslorna få ej vara en ledande makt inom det offentliga. Kvinnan måste där antingen bli sig själv otrogen eller komma att sakna betydelse. Det vore en oerhörd kulturförlust om hon tvingades in i den manliga egoismens banor, i stället för att lägga hela sin kraft på de blivande männens fostran. Genom denna komma nya släkten av storsinnade och stort seende män att omdana samhället enligt kvinnans ideal, i stället för att hon nu själv skulle förlora idealen i partistrider, där seger med alla medel men icke målet blir huvudsaken. “Om,” yttrade sålunda en tänkande ung arbeterska, “gossen såge både mor och far som maktsträvare, med all den hårdhet och hänsynslöshet detta medför, då vore idealismen snart utdöd i världen, medan däremot kvinnorna genom att hänsynslöst ställa de högsta ideala krav på fäder och bröder, män och söner, småningom medelbart kunna framkalla idealare tillstånd.”

Denna åskådning, som inom samhällsorganismen ger kvinnan det ena centralorganets, mannen det andras uppgift, motsvarar dock ej verkligheten. Liksom individen från huvud till fot är bestämd av sitt kön, så är även samhället från toppen till botten tvåkönat; varje styrelsens funktion påverkar därför alla kvinnor lika väl som alla män. Dock är det nu endast de senare, som äga möjlighet att omedelbart avhjälpa sin livshämning och främja sin livsstegring genom att även taga del i de funktioner av vilka de påverkas.

Emedan varje “cell”, vilken medelbart eller omedelbart uppbygger samhällsorganismen, är en manlig eller kvinnlig, måste en högre organisation av samhället slutligen med nödvändighet uttrycka denna dess tvåkönade karaktär. Liksom familjen – den första “staten” – torde den slutliga staten komma att te sig som en enhet av den manliga och kvinnliga principen. Eller med andra ord bli ett “statsäktenskap”, icke såsom hittills ett statscelibat. Blott genom att själva funktionera, ej låta de manliga cellerna göra det å sina vägnar, kunna de kvinnliga numera som samfundsmedlemmar erfara sin högsta möjliga livsstegring. Så länge kvinnorna nöjde sig med att männen företrädde dem, störde kvinnans rättslöshet ej organismens välbefinnande. Nu åter är störingen inträdd och kan endast avlägsnas genom omvandling. Men vad organismens hälsa i högsta grad fordrar, det är däremot att – när de kvinnliga cellerna socialt börja funktionera – de bibehålla sin könskaraktär, ty annars vore ingen högre utvecklingsform uppnådd. Icke det manliga könet, men väl samhällets styrelse kan med sanning liknas vid dess hjärna, liksom representationen vid dess nervsystem. Det nuvarande samhället lider av ensidig lamhet, så länge halvdelen är utesluten från möjligheten att genom nervsystemet till hjärnan bringa bud om sina krav. Samhället lider under detta tillstånd lika mycket, som kroppen skulle göra av ett motsvarande. Man kan bäst inse det genom att iakttaga det samhälle, där hela kroppen är lam och endast hjärnan verkar, nämligen Ryssland. Där är det blott sårmunnar, som tala om att organismen i sin helhet lever. Men alla Europas samhällen hava nu inom sig ett Ryssland, den del av samfundet, som Camilla Collet med rätta kallat de Stummes Lejr. Med samma inre nödvändighet, som en del av männen i de land, där tillståndet en gång liknade Rysslands, avskuddade sig den landsfaderliga omsorgen och togo sig friheten att själva tillkännage sina behov, själva avgöra villkoren för sitt välbefinnande, måste kvinnorna – och arbetarna – vinna denna rätt. Detta betyder icke att den kvinnliga halvdelen kommer att arbeta fullkomligare eller under mindre faror än den manliga. Men det betyder att hela organismen kommer att arbeta mer, befinna sig bättre och utvecklas till ett högre tillstånd. De nuvarande rättsinnehavarna jävas av kvinnor som av arbetare, när de påstå sig fullt tillgodose de orepresenterades behov och väl leda deras krafter. Det torde ej vara de, med sin makt och med sig själva belåtna, utan de missnöjda, man bör lyssna till, ifall högre tillstånd skola uppnås!

Till dessa allmännare synpunkter komma – för de små folken – ännu den, att ju mer levande och allt igenom verksam hela samhällskroppen är, dess mer motståndskraft äger den i kampen för sin tillvaro. De folk, där var människa kan tillvarataga sina egna intressen i och med samhällets, skola – under annars jämna villkor – lika mycket överträffa de andra, som en här av idrottsmän en här av invalider.

Samhället står inför allt mer sammansatta uppgifter. Sin medverkan att lösa dem erbjuder nu en hittills obrukad kraft, den till samfundsmedvetande vaknade kvinnan.

Allt hetare önska alla tänkande nya tillstånd. Men dessa uppstå ej genom nya yttre förhållanden allena, såsom socialisten alltför villigt tror. Icke heller genom nya tankar och uppfinningar, såsom vetenskapsmannen alltför ensidigt menar. Nya tillstånd uppstå framför allt genom nya människor, nya själar, nya känslor. Endast dessa dana nya livsplaner, nya handlingssätt; endast dessa omvärdera de värden, dem otaliga enskilda sedan dag ut och dag in eftersträva. En ny tanke blir känsla och drivkraft först hos en enskild, så hos några, så hos många, så inom det hela. Den, som i fråga om någon viss idé kunnat bevittna detta, vet att det är som om våren, då först en ensam björk åt solsidan vecklar ut sin gulgröna fana; sedan det gula, rödbruna och gröna drar ett allt tätare flor över det grå, tills slutligen alla kronor rundats i fyllighet, alla färger dämpats till entonighet och man knappast minnes, huru det var under den färgskiftande tid, när häggen skummade vit i grönskan, maskrosorna i vild solglädje spredo sig i gräset, konvaljerna pärlade fram ur bladgömman och göken ropade in sommaren!

Känslorna äro den sav, som stiger när det mänskliga landskapet sålunda byter färg och form. Därför har aldrig en djup andlig omdaning lyckats utan att kvinnorna varit med. Det är på denna kvinnans stora, redan medelbart verksamma makt, man med rätta kan grunda hoppet att hennes omedelbara maktutövning blir än verksammare.

Men icke kvinnornas röst rätt, endast deras rösträtt kommer att bli det betydelsefulla. (13)

Alldeles som den strängare könsmoralen gjorde kvinnans kärlek själfullare – tills hon nu kan kräva kärlekens frihet, emedan hon därmed har en ny insats att göra – så indämde hindren för kvinnans yttre verksamhet hennes känsloliv. Under arbetsdelningen i ett “manligt” och “kvinnligt” område blev kvinnans egenart fastare; hennes känsla djupnade i den riktning, där hon nu står färdig att bruka den omedelbart i mänsklighetens tjänst.

Det är lika naturligt som lyckligt att kvinnan framträder med sitt krav på delaktighet i samhällsplikt och samhällsrätt just i vår tid, då sammanhangets begrepp, solidaritetens känsla blivit allt medvetnare inom varje folk, liksom folken emellan. Ty ett klarare begrepp om sammanhanget kommer att rädda kvinnan från en del manliga misstag; en djupare fattad solidaritetskänsla från en del kvinnliga svagheter. Den kvinnliga egenartens yppersta drag äro däremot ovärderliga för solidaritetskänslans fördjupande. Nutidsmänniskan har blivit allt känsligare för sina egna lidanden och detta är första villkoret att bli känsligare för andras. Men nu gäller det att verkligen fördjupa och till den grad förfina känslan för andras lidande, att samhällsorganismen ej längre kan uthärda att någon av dess lemmar är underkastad en livshämning, som kan avhjälpas. I detta avseende får kvinnans djupare känslighet, hennes rikare ömhet sin stora uppgift. Visserligen börjar det – som ovan sades – bli mer och mer omöjligt att tala om “mannen” eller “kvinnan” i allmänhet, emedan individualiseringen gör vardera könet allt olikare inom sig, medan utvecklingen gör könen allt likare sinsemellan. Dussinkvinnor som dussinmän ha mer förstånd än känslighet. Men där känslighet hos mannen finnes, är den häftigare och mer övergående, däremot innerligare och verksammare hos kvinnan. Flertalet män som kvinnor tänka sällan. Men när man och kvinna tänka, då är mannens väg i regeln deduktionens och analysens, kvinnans intuitionens och syntesens. Hos henne förenas instinkt och reflexion såsom de förenas hos diktaren: bådas tänkande bildar en sammanhängande ljuslinje endast såsom en perspektiviskt sedd lyktrad gör det. Hennes handlingar äga – som hans dikter – ingivelsens omedvetna målmedvetenhet.

Dessa allmänna särmärken upphävas visserligen i många enskilda fall. Det är sålunda visst, att de mest strålande uppenbarelser av den kristliga barmhärtigheten varit män. Detta hindrar dock ej att hos flertalet kvinnor the milk of human kindness flödar rikare än hos flertalet män.

Denna överlägsenhet är en naturlig följd av moderligheten, som inom kvinnans kön småningom utvecklats till omedelbar känsla för allt svagt och hjälpbehövande, allt spirande och vardande.

Men härav följer att om kvinnan, genom sitt deltagande i det offentliga livet, skall bli en stor, ny, framstegsfrämjande insats, då får hon ej allenast intet förlora av den medkänslans makt hon redan äger: hon måste tvärtom fördjupa och utvidga den. Moderlighet finnes ju icke hos alla, som redan äro mödrar. Ja, vi befinna oss i det underliga läget att – medan mannen börjar inse huru väl samhället behöver moderligheten – en del kvinnor ej längre vilja vara mödrar. Intet är behövligare än att kvinnan intellektuellt bildas för sin nya samhällsuppgift. Men förlorar hon under tiden sin kvinnliga egenart, då kommer hon till samhällsuppgiften som en lantman med fullkomnade åkerbruksredskap men – utan utsäde!

På det samhälleliga arbetsfältet torde kvinnorna länge betyda mest genom sin allmänkvinnliga egenart. Tyvärr gäller det nämligen ännu inom det offentliga livet, att individualiteten ofta blir ett hinder för samarbetet, som äger rum genom partigemensamhet i intressen och åsikter, snarare än genom samverkan av olikheter. Endast i sällsynta fall har “en vilde” möjlighet att gripa in i besluten. Mindre såsom enstaka personlighet, snarare som en ny och stark princip, som en stor insats av ett där dittills obrukat värde, torde således kvinnan tillsvidare kunna politiskt påverka samfundet. Visserligen skola enskilda kvinnor – genom andlig överlägsenhet, intellektuell utveckling, viljestyrka och arbetskraft – för samhällsvärven bli en stor tillökning av säreget värde. Men det blir dock ytterst på artskillnaden mellan man- och kvinnoväsen, man måste stöda sitt hopp om en djupgående verkan av kvinnornas deltagande i samhällsarbetet.

Det nya, oumbärliga och egenartade, som kvinnan kan tillföra det offentliga livet, är ej hennes idealism och entusiasm, huru vackert och lätt de än uppflamma, eftersom kvinnan är så mycket antändligare än mannen, så mycket ivrigare att i handling omsätta sin hänförelse.

Ty betydelsefull blir endast den entusiast och idealist, som kan bära sin hänförelses flamma i sin bara hand, bära den trots brännskador, hålla den brinnande trots vindkasten och sålunda steg för steg nalkas idealet. Men sådana entusiaster och idealister – vare sig kvinnliga eller manliga – äro sällsynta, mycket sällsyntare än snillena. De äro livets vin och livets salt. Det dagliga brödet åter på samhällets bord kan endast vara de värden, flertalet förmår uppvisa.

Se vi då på detta flertal, så torde rättfärdighetskänslan hos männen, ömhetskänslan hos kvinnorna vara de största värdena. Detta betyder ej att icke männen både tåla och begå oerhörda orättrådigheter, liksom kvinnorna grymheter. Men det betyder att den känsla, som för mannens offentliga handlande – i revolter som revolutioner – varit den starkaste drivkraften, är rättfärdighetskänslan. Ömhetskänslan däremot sätter hundra kvinnor i rörelse, när rättfärdighetslidelsen framdriver en. Intet är vanligare än att redan från gossens läppar höra orden: “det var rätt åt honom”; från flickans däremot: “det var i alla fall synd om honom!”

Endast den manliga känslan har varit avgörande inom samhällsdaningen. Först när den kvinnliga får samma utrymme som den manliga; först när vardera kan motväga den andras ytterlighet, hans det för veka i hennes, hennes det för hårda i hans, då skall samhället verkligen genom faderlighet och moderlighet tillgodose alla sina barns berättigade behov.

Men växer den kvinnliga ömhetskänslan bort – då stå vi som vi gjorde innan kvinnan kom med i leken. Då skola vi alltjämt flytte Brikker, ej lyckas vælte Spillet.

Någon har påpekat, att den sociala hjärnan under tidernas lopp utvecklat sig mer än den individuella: genom att känna och tänka gemensamt har även förmågan ökats att finna medel för främjandet av samfällt väl.

De kvinnliga hjärnorna torde komma att visa sin duglighet framför allt i att finna de medel, som stegra och bevara liven, detta som för kvinnan är så mycket betydelsefullare än för mannen. Ty varje liv har kostat någon kvinna oändligt mer än någon man; envar, på krigets eller arbetets stridsfält söndertrasad, har en gång lyckliggjort någon kvinna med sitt barnaleende och efterlämnar alltid någon kvinna i tårar.

Men för att sålunda bli uppfinningsrika måste kvinnorna förbli vad de nu äro: våldsamma i sin kärleks styrka, snabbt vibrerande, annars skola de ej motväga mannens ensidigheter inom kulturarbetet. J. S. Mill’s bok On the subjection of women har inga ypperligare sidor än dem, där han framhåller kvinnans förmåga att – ledd av sina individuella iakttagelser – intuitivt finna en allmän sanning och, ohindrad av teoretiserande, tveklöst och klarsynt tillämpa den i något visst föreliggande fall. Kvinnan håller sig, menar han, till det verkliga, när mannen förlorar sig i abstraktioner; hon ger vad ett beslut kommer att betyda i det enskilda fallet, medan han förlorar denna blick inför de allmänsanningar, han abstraherat ur den verklighet, som han sedan vill intvinga i abstraktionen. Dessa kvinnans egenskaper göra henne i god mening hänsynslösare, snabbare, omedelbarare i sitt handlande, på samma gång som hennes innerligare eller lidelsefullare känsla ger henne mer uthållighet och tålamod inför mödor, missräkningar och lidanden.

Denna Mill’s mening motsvaras av Ibsens, vars grundsyn på kvinnan är att hon blir starkare i självhävdelse och hänsynslöshet, så snart det gäller personlighetens värden, men även mer hängiven och offervillig på det personliga området. Han anser henne mindre hämmad av religiösa eller sociala dogmer, men äga större fromhet och djupare samkänsla än mannen; ser hos henne mer enhet mellan tanke och handling, mer spontanitet i handlandet, ett säkrare grepp på livet, mer mod att leva det. Med ett ord: han menar att kvinnan oftare är något, emedan hon ej strävat att bli något; att hon oftare vågar det orimliga, emedan hon ej kan nöja sig med det möjliga.

Ej fullkomligare således, men – lyckligtvis för livets fullhet – annorlunda blev kvinnan. Redan när livet gjorde moderns och faderns naturfunktion olika gjorde det dem till skilda väsen, ingendera över- eller underlägsen, endast ojämförliga. Det är denna differentiering, som måste fortfara, ej minst inom politiken. Ty annars kunde kvinnornas röster blott fördubbla röstetalen, ej ändra besluten och deras deltagande i politiken skulle således endast spilla deras dyrbara krafter.

Även i det offentliga måste kvinnan behålla sin kärleks underverkstro, dess mod till det skenbara oförnuftet, detta mod, som redan i folkens sagor fått de skönaste sinnebilder. Vad det enskilda livet lärt henne, måste hon nu åter lära ut i det offentliga.

Uppgifterna äro de svårast möjliga: den att bevara sin känslas snabba harm eller hänförelse men befriad från godtycke och orättrådighet; den att lita på sin känslas sömngångarsäkra vägfinnande men trygga den mot dumdristighetens faror; den att unna sin känsla dess rörlighet men lösa den från sambandet med nyck och opålitlighet; den att behålla blicken för det enskilda men dock mäkta lyfta den till det hela!

För att kunna allt detta måste kvinnan vara villig att lära av mannen, där han har sin styrka, utan att dock låta det manliga hånet över kvinnliga svagheter, de manliga anspråken på överlägsenhet förleda sig att söka den slags styrka, som ej är hennes egentliga. Ty hon kunde sålunda endast förlora den, som blev hennes egen.

*

Ej alla tecken äro gynnsamma för hoppet att kvinnan skall genomgå akademier och sköta statstjänster utan skada för snabbheten i blick, finheten i iakttagelse, givmildheten i själ som väsen. “Vetenskapens resultat”, “historiens lagar”, “samhällssäkerhetens krav”, “kompromissens opportunitet” och allt detta andra, som männen stapla upp på nydaningens väg, skrämmer även kvinnans handlingsmod, gör även henne beviskrävande i stället för aningsstark.

Också kvinnosjälen löper fara att i universitetssalar, ämbetsrum och affärslokaler bli ämbetsmässigt torr, småaktigt formskärande, böjlig inför den offentliga orättrådigheten, nykter gent emot entusiasmen. Sådana ämbets- och yrkeskvinnor bli lika rädda som män att misstänkas som drömmare eller folkuppviglare; bli lika “logiska” i att bevisa framtidstankarnas orimlighet. Med ett ord: då kvinnorna bära männens bördor, få de även deras krökta ryggar; när de söka sitt bröd på de allmänna arbetsfälten, blir huden hårdare även i deras händer. Men man kan hoppas – och allt hänger på detta hopp – att kvinnan når sin samhällsmakt, innan hon i det stora hela hunnit förlora sin egenart och att hon skyndsamt lägger all sin kraft på att möjliggöra sådana nya förhållanden, att alla framdeles skola kunna bevara handen mjuk, hållningen upprätt.

Om detta hopp slår fel, då kommer kvinnans inträde i det offentliga livet ej att hindra att man där ännu ett tusen år framåt ställer säkerheten framför vågsamheten; låter klokheten kyla hänförelsen; fakta stäcka ingivelsen och praktiska hänsyn släcka idéerna. Då skall man alltjämt avtrubba sin mänsklighetskänslas krav genom det med många delade ansvaret; ja, man skall även se kvinnan förena sig med det flertal som vill göra de idealistiska galningarna kloka eller – om detta ej lyckas – oskadliggöra dem! (14)

En del samtida eller tidigare vittnesbörd rosenfärga ej utsikten att kvinnornas flertal redan nu skulle stå över männen i offentlig moral. Hoppet för framtiden vilar på att kvinnan blir klart medveten om att hon har en annan väg att gå, en annan verkan att uppnå.

De finnas, som av kvinnan i offentligheten hoppas en så mycket högre moral än mannens, emedan hon enskilt redan skulle vara så mycket bättre än han. (15)

Vid mannens brott har man länge brukat fråga efter kvinnan och på samma sätt är vid hennes mannen sällan långt borta. Även brottet är i regeln tvåkönat, ehuru den erotiska lidelsen mer omedelbart avgör mannens, den urartade moderligheten kvinnans brottslighet. Liksom smittosamma sjukdomar sällan angripa den vardande eller ammande modern, bli de andliga farsoterna mindre farliga för de moderliga naturerna, medan de i bokstavlig eller andlig mening ofruktbara ofta bli lastbara. Men deras laster hålla sig – av rädsla för följderna – inom oåtkomligare områden än mannens. Sålunda är kvinnans hand redbarare än hans, men ej hennes öga eller öra, ej hennes läppar! Det finnes tyvärr ingen brottmålsstatistik på äretjuvar!

Dessutom är det ju varken brottslingar eller de för utskylder häftande, som välja och väljas till riksdagsmän! Jämförelsen blir betydelsefull endast mellan de å ömse håll oförvitliga. Skall den framdeles utfalla så, att kvinnorna inom politiken bli mindre bestickliga av fördelar eller fraser; mindre lätt ledda till medgifter mot sitt samvete; mindre fallna för ränker, mindre eggade av avund? Kvinnomöten, kvinnopress, kvinnoföreningar – liksom även damers röstvärvande och rösträttsrörelse t.ex. i England – visa tyvärr att kvinnor bli manligt hänsynslösa vid tillämpningen av satsen om ändamålets makt att helga medlen; manligt snara att tumma sanningen till anhängares fördel men motståndares skada; att böja fakta efter “omständigheternas krav”. Kvinnorna synas sorgligt läraktiga i fråga om s.k. manliga svagheter och ingen akademisk bildning har gjort dem immuna mot den allmänmänskliga åkomma, som en själfull kvinna kännetecknade med ett enda ord: ondtrogenheten. Det hjälper ej att kvinnorna påvisa huru även män kringsprida rykten, förråda hemligheter, misstyda bevekelsegrunder. Ty erfarenheten av att männen sålunda motverka varandras bästa strävanden, borde bli en våldsam väckelse för kvinnans samvete.

Icke genom lovsånger till sitt köns ära, men genom stora och obevekliga krav på sig själv och på alla andra kvinnor, kan således var enskild kvinna bäst medverka till sitt köns uppfostran för det offentliga livet. Endast den själsbildning, en var ger sig själv, skall inom politiken hindra felaktiga värdesättningar och förvillade rättskänslor. Ty det politiska livet ger sannerligen i detta avseende intet åt den, som intet har: där, om någonsin, gäller tvärtom att han, som intet haver, honom varder ock fråntaget det han haver! Offentligheten i och för sig gör ingen vidsynt eller vidhjärtad; därpå lämna våra sockenstämmor och landsting, våra stadsfullmäktige och vår riksdag fullgoda vittnesbörd. I förmågan att göra de stora frågorna små, men de små stora; i bevissvaga omdömen, i blindhet för tingens sammanhang torde till och med vår första kammare vara fullt jämförlig med ett – kafferep!

Den bildning, skola och högskola ännu ger flertalet, är examenskunskap utan personlighetsdaning, facklärdom utan själskultur. Denna halvbildnings tecken är att den uppsuger individualiteten och uppgrundar instinkten.

Och detta blir framför allt farligt för kvinnans säregna gåva, intuitionen. Hela den nuvarande bildningsplanen syftar att skärpa mannens egenart och den lyckas däri, så att han blir stark ehuru ensidig i sin halvbildning. Kvinnan åter blir svag i sin, eftersom den plundrar henne på hennes egenart utan att dock ge henne mannens. Man finner ofta hos en bokligt olärd kvinna en instinkt för väsentligheten, som den halvbildade förlorat eller åtminstone ej längre vågar anförtro sig åt. Och framför allt gäller detta de för kvinnan själv väsentliga egenskaperna. Samhällsnyttigt verkande kvinnor visa sålunda ofta sin ovilja mot andra, unga och behagfulla, kvinnors glädjeskapande makt även inom samhällsverksamheten. Vare sig dessa skönhetshatande tillhöra kristendomens eller kvinnosakens “läserskor”, äro de eniga om att den intagande kvinnan också är den mindrevärda och att männen visa sin omdömeslöshet genom att så lätt låta sig tjusas av henne. Det är dock ej så alldeles på tok med männens vett, om de än ofta taga skenet för väsendet. Ty vad mannen framför allt söker hos kvinnan – och djupast älskar, när han finner det – är godhetens glädje. Det är denna, som i allt äkta behag blir synlig och vinner sin berättigade seger. Endast när kvinnorna äga denna godhetens glädje och lyckas meddela något av dess behag åt det offentliga livet, kan deras deltagande i detta försköna det.

När man bedömer sakläget måste man minnas: att det ej är endast svärmödrar utan även sonhustrur, ej blott husmödrar utan även kokerskor, som skulle erhålla allmän rösträtt. Men ingen av dessa grupper synes benägen att tills vidare anse den motsatta utrustad med de tänkbarast största fullkomligheter – i det enskilda livet! Det torde således ej vara för djärvt, om en utanförstående undrar ifall de komme att visa större fullkomligheter inom det politiska? Eller om man antar att samma eller andra fördomar, egennyttor och dumheter, som från manligt håll försena framsteget, skola möta det från kvinnligt? Liksom man nu ser flockar av manlig “valboskap” på orätt ställe, kommer man att få se flockar av valhöns. Orätt ställe betyder här varken höger eller vänster utan den plats, dit man drivits utan personligt val och där man dock utan blygsel kvarstannar.

Kvinnan har emellertid den fördelen att kunna lära av mannens misstag och hon lär snabbare än han. Makten att vara självverksam, där man skall ansvara och rätten att besluta, där man skall handla, torde uppfostra kvinnorna. Även de utvecklade bland dessa komma naturligtvis att förete vissa ensidigheter lika väl som de utvecklade männen förete sådana. Men när de ena som de andra komma fram med sin egenart, bli lagstiftning som förvaltning mer allsidiga.

Allsidighet är dock ännu ej sammanhang. Om man klinkar med ett finger eller med alla tio på ett instrument, blir därav dock ingen musik. Först när varje finger kan sin sak – och kan samspela med de övriga – uppstår harmoni, vare sig det gäller den instrumentala eller sociala musiken! Med avseende å den senare är det nuvarande politiska tillståndet – under upplösningen av gamla och daningen av nya välfärdsbegrepp – så kaotiskt, att man vid varje stor frågas behandling minnes Geijers utrop: blott en skymt av sammanhang vore lycksalighet!

Innan detta “sakernas eget sammanhang” – med andra ord socialpolitiken – avlöst egenintresse- och klassinstinktpolitiken, torde rika livskrafter komma att ödas och bland dem även många kvinnors, om dessa under tiden inträda i det politiska arbetet. Men varken det skälet att kvinnorna äro för goda eller det att de äro för omogna, blir tungt vägande för att hålla dem undan från det politiska livet. Man måste minnas att endast såsom verkande bli verktyg allt mer avpassade och fullkomnade för sin uppgift; endast såsom funktionerande utvecklas organen för sina ändamål. Och till detta kommer det lika viktiga skälet: att de redan nu, för utvecklingen behövliga, kvinnorna lika litet som männen finnas på ena sidan om ett penningens eller bördens eller bildningens streck. Endast den stora demokratiska grundsatsen – lika möjligheter för alla – innebär, trots sina skuggsidor, den största utsikten att rätte mannen, rätta kvinnan slutligen hamnar på den rätta platsen. Det är betydelsefullare för det hela, att en man eller kvinna genom valrätt och valbarhet komma i den ledareställning, naturen ämnat dem, än om ett hundratal andra såsom väljare begå misstag. Ännu inse ej kvinnorna att, så länge en social och ekonomisk maktägargrupp bevarar de förhållanden, som göra otaliga andra samhällsmedlemmar till militarismens och industrialismens, prostitutionens och alkoholismens offer, blir varje samhällsarbete en sådd i snön. Men även farhågan att kvinnorna skulle komma att tjäna reaktionen får ej bli ett hinder för deras rösträtt. Liksom intet gör oss uthålligare än att arbeta för rättvisan, finnes intet bättre vittnesbörd om renheten i våra egna rättskrav, än när vi vidhålla dem ehuru vi äro vissa att deras uppnående under lång tid komme att gagna, icke oss själva, men våra motståndare! (16)

*

Varje med ögon seende inser i vår tid allt klarare, att nya vägar måste sökas. Även kvinnor äro nu allt oftare bland dessa seende, om än det kvinnliga flertalet genom sin okunnighet, sitt oförstående, sina små syften ännu ställer en törnhäck i vägen för manliga fränders och arbetskamraters röjningsmödor.

Men även bland kvinnor, fullt medvetna om de sociala frågornas vikt, finnes ringa insikt om deras innebörd. Det gäller att höja denna insikt, men framför allt att fördjupa samhällsmoderlighetens begrepp, genom att i grund och botten skilja det från välgörenhetens. Denna må ha sin rätt i det enskilda fallet. Men allt samhällsarbete, som riktar sig på det hela, måste äga som mål att nå så långt i rättänkande att allt välgörande kan försvinna. Samhällsmoderligheten måste komma att verka mer som evig underjordisk eld, mindre som högt stigande men snart förbrunnen offerlåga. Det är icke nog att den ömsesidiga hjälpens och medkänslans drift är mer omedelbar hos kvinnan än mannen. Liksom ömheten ej gör tillfyllest vid barnets vård, ifall insikter i kroppens och själens livslagar saknas, så behöva kvinnorna även inblick i samhällets biologi och psykologi, för att fylla sina enskilda uppgifter i folkhushållningen och förstå de problem, som med ett ord kallas samhällsorganisationens. (17)

Medkänslan med samhällets offer måste väcka kvinnorna till allt kraftigare motstånd i fråga om samhällets offerväsen. Till en början – och ganska snart – torde de få makt att inskränka detta åtminstone där barn och ungdom fostras; där barn och kvinnor arbeta eller dömas; där gamla och sjuka vårdas; där för alla dessa lagar stiftas. Flertalet kvinnor – som ännu stå på kristlig grund – predika i bästa fall barmhärtighet som de gynnades plikt, tålamod som de icke gynnades. Men lika litet som den enskilda modern nöjer sig med barmhärtighet för sitt eget barn, utan vill rättvisa – vilket innebär fulla utvecklingsmöjligheter, full tillfredsställelse av sunda behov, fullt bruk av personliga krafter – lika litet får samhällsmoderligheten för något barn av samhället nöja sig med mindre.

Först när begreppet fattigvård bytes mot samhällsfrämjad men stolthetsbevarande självhjälp, barmhärtighet uppifrån mot rättvisa, tålamod nedifrån mot fordringsfullhet – då skall man närma sig en människovärdig tillvaro för de många. Vi behöva ej befara att barmhärtighetens och tålamodets dygder därför skola försvinna: envar torde dagligen ha övernog bruk för dem – så väl i fråga om Gud, som sig själv och sin nästa!

Men på samhällslivets område är deras tid förliden eller blir det åtminstone, allt efter som tron på en faderlig försyn ovan jorden bytes mot vissheten om den mänskliga försynens makt på jorden. När kvinnliga hjärnor och hjärtan börja öva denna försyn på sådant sätt, att deras livsåskådning och deras samfundsgärning ej längre strida mot varandra, först då skola deras hjärnor och hjärtan bli en omdanande makt och den gamla psalmens försäkran att “den enes väl den andres är” bli en verklighet.

Nu fruktar flertalet kvinnor socialismen, om vilken dock endast en mening borde råda: att den som partipolitik under den närmaste framtiden är utvecklingens oumbärligaste drivkraft, medan den som åskådning – frigjord från olika skolors sinsemellan stridande satser – innebär insikten om nödvändigheten av samhällets allt fastare sammanslutning till en allt innerligare enhet, som slutligen gör till sanning den sköna bilden om alla lemmarnas lidande genom den ena lemmens lidande.

Fruktan för socialismen hindrar många ledande kvinnor inom överklassen att bistå de övriga under den strid, som ensam kan medföra seger åt det goda, nyssnämnda ledarinnor vilja främja. De äro ängsliga för blotta ordet krav – bakom vilket de se de stora arbetarskarorna myllra fram med sina röda fanor! De tala därför hellre om röstplikt än om rösträtt. De hoppas att politiken skall kunna skötas lika fredligt som ett lärarinnekollegium, ett folkmöte lika lätt disciplineras som en skolklass! En sådan brist på proportionskänsla förfelar mål som medel.

Kvinnorna vilja t.ex. avskaffa prostitutionen. Första villkoret är en genomgående höjning – för minst 50 proc. en fördubbling – av de nuvarande yrkesarbeterskornas och handelsbiträdenas löner. Denna höjning torde endast inträda genom fackföreningar och när så behöves strejker. Men för båda delarna fasa de kristna kvinnosakskvinnorna.

Dessa vilja t.ex. hindra rusdryckernas missbruk. De inse dock ej att detta icke sker genom förbud och temöten; att endast genom rikligare tillgång på och höjd njutningslust i fråga om hemtrevnadens, bildningens, skönhetens och naturens glädjeämnen, skall livsberusningen kunna ersätta alkoholberusningen. Men dessa höjda livsmöjligheter framgå först ur den ihärdigt förda klasskamp, som de kristna kvinnorna i allmänhet ogilla.

En del kvinnor vilja avskaffa krigen. Men samma kvinnor vilja ej ens inom uppfostran avsäga sig de slags maktmedel, som underhålla råa lidelser och låga rättsbegrepp; de tro alltjämt att barnasjälar rengöras såsom mattor: genom piskning. Det är förgäves som alla tidens yppersta pedagoger, liksom nutidens barnpsykologer och flera av vår tids främste kriminalister, åter och åter utdöma kroppsstraffen – dem en av samtidens främste på rättsvetenskapens område kallat århundradenas “gagnlösa blodsarbete” – emedan erfarenheten ovedersägligt visat: att fysisk fruktan aldrig skapar sedlighet i ordets verkliga mening. Kvinnorna underlätta dock genom skräckmedel alltjämt sitt arbete i barnkammaren, d.v.s. utöva själva – och inöva barnen i – våldshandlingar, som motsvara krig, ett maktmedel som dessa samma kvinnor vilja avskaffa!

Dessa exempel, som kunde mångfaldigas, bevisa ej att kvinnan i sin samhällsverksamhet är mer okunnig, mer sammanhangslös än mannen. Men de bevisa att kvinnor som män betyda mycket litet genom sin offentliga verksamhet, så länge de arbeta ej i sammanhangets men i styckeverkets tecken.

*

Till en början torde det således bli endast enstaka kvinnor, ej kvinnornas flertal, som inom politiken komma att företräda den på en gång vidsynta och varmhjärtade samhällsmoderligheten. Dessa kvinnor komma lika litet som de dem motsvarande männen att gå från seger till seger. När de – med sina mot all orättrådighet heligt glödande själar, sina av medkänsla heta och oroliga hjärtan – komma in i den kalla verkligheten, måste de bereda sig att där uppleva vad otaliga manliga nytänkare och nydanare nödgats uppleva: att de vunnit det för sig själva bästa – martyrskapet – men ej det för samfundet bästa: segern. Det blir då en ringa tröst att det ofta är de bästa, som bli martyrer, de näst bästa som bli segrare! De förra äro de, som vid rättfärdighetens eller människokärlekens eller frihetslidelsens maning kasta sig in i striden utan att fråga sig om de skola segra eller åtminstone utan att veta svaret på denna fråga. De senare åter bli oftast de, som inom sig bejakat den. Ty denna segervisshet ger dem makten att bakom sig fylka en här, modet att i denna gjuta sin anda.

Föregångskvinnorna komma att erfara huru outsägligt svårt det är att aristokratisera demokratien, vilket ej endast betyder att ge den renare händer och finare vanor, men renare handlingar, finare tankar. Om de behålla sin känslighet komma de ledande kvinnorna sålunda att lida ej blott av egna sår och av medkänsla med allt det lidande, deras samhällsarbete ger dem inblick i, utan även av blygseln att se mången inom deras eget kön ur stånd att offra egna fördelar – eller sitt lands inbillade fördelar – när mänsklighet och rättvisa kräva det. Det skall gå dessa kvinnor – som så många män före dem – att den rena viljan, den rika personligheten, som ej kan böjas, nödgas brista.

En var, som stått politiken nära, torde ha sett något av dessa sorgespel där ett högsint hjärta styckvis brytes. Man vet då hur blodiga dessa oblodiga strider i själva verket äro, i vilken grad samhällsarbete kan vara offertjänst.

Skola de bästa kvinnorna stå ut att åse huru politiken och pressen – båda medelbart, om ej omedelbart, bestämda av penningintressen – år från år lyckas åstadkomma det mesta möjliga antal halvåtgärder eller det största möjliga stillastånd, under det oundvikliga självuppgivandet å de bästas sida, det obetingade självtillgodoseendet å de övrigas? Stå ut med att se huru i de kulturfrågor, där egennyttan intet kan betyda, den allvisa dumheten avgör de stora folkliga livsintressena?

En samling människor kan i de nationella helgdagsstunderna tillsammans känna och handla större än var enskild för sig. Men i folkens vardagslag är den enskilde ofta bättre än han blir i samverkan med flera. Vad massdumheten, massfegheten och masslögnen utan blygsel tillsammans åstadkomma i det offentliga, detta skulle nästan envar av dem, som bilda massan, tveka för inom sitt enskilda liv. Att rädda de enskilda samvetenas verkningsförmåga – men ändå för de stora stunderna bevara det samfällda samvetets makt – detta vore den stora uppgiften inom den politiska moralen!

*

Tills denna och andra vackra utopier bli förverkligade, måste kvinnorna vara beredda att deras deltagande i det offentliga livet kommer att kosta dem, ej endast åtskilliga oberättigade fördomar utan även många lidanden. Det skall dessutom taga mycken tid från deras hem. Ty det hela är ej så enkelt som att man endast lämnar sin röstsedel, läser ledaren i stället för följetongen och går till valmöte i stället för på supé! Lämnar man sin röstsedel utan att veta huru man röstar, då betyder deltagandet föga. Vill man åter veta det, då innebär detta att man måste offra tid. Och har man en gång börjat ta del i det offentliga, tvingas man ofta av omständigheterna allt längre in i dess virvel.

Familjefäder, som “ligga i” politiken, utgöra redan nu sina familjers förtvivlan. Och om så familjemödrarna även börja?!

Detta är frågans hjärtpunkt. Som familjemor måste den politiskt deltagande kvinnan komma att ställas i valet mellan, å ena sidan en för hemmen och barnen olycklig utåtvändhet, å den andra en för henne personligen plågsam osjälvständighet. Sina enskilda nöjen kan hon offra, ej de enskilda plikterna. Men det blir inför denna senare frestelse, kvinnan i de obemedlade klasserna kommer att stå. Arbetarhustrun vill gå på valmöte med mannen – men småbarnen? Tjänare finnas inga. Grannhustrun? Också hon vill gå på mötet. Barnkrubban? Den är stängd om aftnarna, ty även dess föreståndarinna har allmänintressen! Det finnes således ingen annan vån än att denna hustru måste nöja sig med mannens omdöme.

I rösträttsfrågan – som städse då det gällt kvinnans rätt – har man alltför ensidigt sett saken ur de ogifta överklasskvinnornas synpunkt. Men dessa äro så långt ifrån de mest betydelsefulla, att man snarare kan påstå att en mor inom arbetsklassen, som – under alla de mödor och umbäranden detta för henne innebär – givit sina barn en god, kroppslig och andlig vård; åt dem och mannen skapat ett lyckligt hem och därunder själv skaffat sig bildning och insikt i samhällsfrågor – en dylik mor utgör en så utomordentlig samhällskraft, att det mest rättvisa av alla proportionella valsätt vore att ge henne – som alla andra mödrar till utmärkta barn – dubbel röst!

Man står här på nytt inför den förut betonade svårigheten: att det just blir de yppersta, de för uppgiften mest oumbärliga kvinnorna, som komma att ställas i valet mellan samhällsmoderlighetens och moderskapets plikter, liksom mellan dessa och den individuella kraftutvecklingens. Ingen kvinna skall under barnens späda år väl kunna fylla dessa båda moderskall. Hon skall nödgas erkänna att, om något kunde kallas att gå över ån efter vatten – och därtill att bära det i danaidernas kar – så vore det att åsidosätta barnen för samhällsuppgiften. Fåvitska jungfrur orda om att det naturliga moderskapet endast bör vara en sinnebild av det allomfattande andliga! Lika gärna kunde man kalla trädens rötter symboler av deras kronor.

Men lika visst som trädets skuggande valv ej vore till utan roten, lika visst är trädet fullvuxet först när rot och stam bära den breda kronan. En kvinna är fulländad efter sitt väsens lag först när ur moderligheten som naturkraft höjer sig samhällsmoderligheten som kulturmakt. Detta betyder ej att varje kvinna måste ha varit verklig mor för att kunna bli samhällsmoder. Men det innebär att hon i sig måste äga detta, som “kommit henne att bära sorg efter de barn, hon aldrig burit”. (18) Det betyder ej heller att modern, medan barnen äro späda, måste undertrycka sin mänskliga personlighet. Det betyder tvärtom att hon i sina hemuppgifter måste utveckla en statsmans, en själasörjares, en fältherres, en lagstiftares, en nationalekonoms, en konstnärs egenskaper för att uppehålla den stilla och starka myndighet genom vilken alla bli styrda, medan alla tro sig följa sin egen vilja; för att sola fram allas rätsida, för att sålunda fostra barn och husfolk, ge arbetet fart och fröjd men även den stillhet och skönhet, som kommer alla att njuta resultatet som ett färdigt konstverk, utan att snack och slammer från dess mödor störa intrycket och slutligen för att förnya vardagslivet genom feststämningar. Därunder lär husmodern över- och underordnandets konst, liksom den att samla och stegra fysiska och psykiska krafter och båda kan hon framdeles bruka i det offentliga livet. Samtidigt kan hon från morgon till afton uppleva ett spännande drama, vars trådar alla löpa samman i hennes hand. Hon skall se huru hela utvecklingens förlopp återspeglas i den droppe, som blivit hennes värld. Hon erfar att den personlighetsinsats, hon här gör, är den oumbärliga, medan den offentliga insats, hon tillsvidare kunde göra, i de flesta fall vore umbärlig. Ty inom det offentliga arbetet komma tio nya krafter när en drar sig tillbaka. Men de personliga värden, som offras i och med försummandet av man och barn, dessa äro ett guld, som sjunker i tidens hav utan att någonsin kunna återupphämtas.

Därför bör en mor helst stanna hemma från möten, nöja sig med att rösta som hennes meningsfränder göra och avsäga sig allmänna uppdrag, så länge hemmet har fullt bruk för henne.

Samtidigt måste hon dock behålla känning med alla stora tidsrörelser och hålla sig andligt vaken för att framdeles kunna bli omedelbart verksam. Hon måste detta även därför, att hon endast så för mannen och de uppväxande barnen blir, i djupare mening, livsstegrande.

Runt om i världen möter man redan nu en och annan av dessa det tjugonde århundradets starka,

stolta och sköna mödrar, som intet förlorat av sin fullblodiga kvinnlighet, endast fördubblat den genom en personlig egenart, som årsring efter årsring sluter sig kring deras väsens kärna.

Människa och kvinna, medborgare och personlighet – mindre får framtidens samhällsmoder icke vara! Hon har rivit alla bryggor, som kunde återföra henne till äldre tiders kvinnoideal: den kraftiga men småsinta husmodern, den tanklöst eftergivna hustrun. Hon har heller intet gemensamt med den kortsynta kvinnosakskvinnan, som sätter sin ära i att vara den rastlösa arbetsmaskinen eller det facklärda men halvbildade examensljuset.

Hon har lärt något av de äldre liksom av de nya typerna. Men hon liknar ingendera, ty endast livets fullhet är för henne livets mening.

*

Mången liten flicka torde, lutad över sin historiebok, ha harmats över äldre tiders sätt att räkna människor: efter så och så många män “förutom kvinnor och barn”!

Det dröjde länge innan kvinnorna alls började räknas och ännu äro de detta endast till hälften. Barnen äro alltjämt “förutom”. Men vi måste en gång nå så långt i känsla för det vardande, att vi omvända ordningen och räkna “så och så många barn – förutom kvinnor och män”. Genom en ny behandling av barnen skola vi betyga vår vördnad inför dessa djupt visa och hemlighetsfulla väsen, dem vi aldrig utgrunda. Bakom varje barns gestalt skola vi se gångna släktens oändliga led och framför det alla de kommande släktenas lika oöverskådliga. Vi skola i alla våra handlingar minnas att barnet är summan av dessa döda, hoppet om dessa ofödda. Vi skola låta barnen själva uppenbara sig och mottaga dessa uppenbarelser med en nu oanad försynthet.

Ännu vänta barnasjälens tragedier på sin Shakespeare, ehuru litteraturen redan låtit barnen framträda såsom aldrig förr. Här som alltid är litteraturen föregångare till en stor frihetsrörelse, den som skall medföra barnets rättighetsförklaring och göra slut på den andliga och kroppsliga barnamisshandling, som kommer att synas framtiden lika oerhörd som negerslaveriet nu synes oss. Även barnen torde erhålla sin rösträtt, lika väl som sina representanter och sin justitieombudsman!

Det borde bli samhällsmödrarna, som sålunda slutligen frigöra barnen. Det skall sedan visa sig, att barnasjälens oktav var lika oumbärlig som kvinnans och mannens för att det stora strängaspelet, mänskligheten, skall ljuda fulltonigt.

När så sker är det tredje rike kommet, vars Messias vi förbida. Men det blir dock ej i samhällsmoderlighetens sköte, han kommer att bäras. Nej, åter och åter skola åt mänskligheten frälsare födas, men städse av någon ung kvinna med liljeren panna och djupa ögon. Och Bethlehem förblir alltid där, varest en nybliven mor i andakt knäböjer vid barnets bädd.

Många kalla denna visshet reaktionär. Ord äro emellertid ofarliga. Det betyder föga om en mening kallas grå eller svart, endast den i verkligheten är röd. Och denna purpras ej endast av det blod, som flutit genom den förvissades eget hjärta. Detta kunde intet bevisa, eftersom mycket rött blod hållit liv i stora villfarelser!

Men den här uttalade vissheten får blodets färg ur den källa, som för hela mänskligheten är och förblir livets.

II. Fri skilsmässa.

Ungdomens vilja att avskaffa prostitutionen genom kärlekens frihet är redan framhållen som ett av bevisen för könssedlighetens högre utveckling. Ett annat sådant är nutidens vilja att avskaffa äktenskapsbrottet och inbördeskriget i hemmen genom den fria skilsmässan.

Engiftesförkunnarna frukta att denna vilja skall bana väg för ett öppet månggifte, i stället för det nu åtminstone hemliga. Från press och predikstolar, i skol- och föreläsningssalar ger man nutidslitteraturen skulden för denna “nya osedlighet”.

Månne dessa predikare glömt – eller endast vilja glömma – sederna före “genombrottet” under slutet av 1870-talet?

Fanns det vid den tiden ingen prostitution i norden? Voro alla barn lagliga? Alla äktenskap lyckliga? Inga kvinnor övergivna, inga makar otrogna?

Vi känna svaret. Samhällssamvetet var då ännu så sovande, att könsosedlighet ansågs naturnödvändig och oangriplig, så länge den endast genom yttre anständighet erlade tull till engiftesmoralen.

Alla veta att de äkta männen och sönerna på herrgårdarna förförde de underlydandes hustrur och döttrar liksom husets tjänarinnor. Dessa herrars hustrur och mödrar voro sällan okunniga härom – men de prisades som visa när de låtsade sig intet ana! Alla veta att äkta män, liksom äkta hustrur, hade älskarinnor och älskare inom sin egen umgängeskrets. Alla veta att männen, under eller före äktenskapet, ägde sidofamiljer, ja, att makar, söner, fästmän i städerna ofta omedelbart från familjefesten besökte otuktshusen!

Men denna tids anda var “idealistisk”. Ty dessa samma män besjöngo “kvinnan” och den “rena” kärleken ; höllo skåltal för “makan och modern” och litteraturen vittnade endast om livets dagsida – helst festdagens – medan dess nattsida var förtigen!

En afton i slutet av 1870-talet avhandlades i en högadlig släktkrets en där timad skilsmässa, med ett följande omgifte. Männen som kvinnorna ägde ej ord nog hårda mot den frände, som lämnat sin hustru för en annan kvinna. En enda i sällskapet, en ung nygift grevinna, sporde de manliga talarna huru de djärvdes döma det öppna, sina följder bärande “brott”, vilket de själva – i hemlighet, under lägre former och mycket oftare – begått?

Av de närvarande männen vågade ej en enda tillbakavisa hennes anklagelse!

Denna stund var en av dem, då de klingor första gången korsas, som sedan komma att mötas på alla de slagfält, där striden står om ny eller gammal sedlighet.

Den sistnämnda har med stort lugn tålt polygamien, hela samhället igenom från och med tronen. Men när för en kunglig eller vanlig människa en ny kärlek blivit livssak – då har hela samhället känt sig djupt kränkt i sitt sedliga medvetande! Denna gamla sedlighet har ännu makten – sålunda även äran och härligheten – på sin sida. Den talar i riksdagen och i stadsfullmäktige; den står ordensprydd och bredbröstad mot “tidens upplösande tendenser”.

Men detta oaktat äro många gifta män, inom överklassen i landets städer, stundom regelbundna abonnenter året om hos någon fal kvinna; detta oaktat meddela, enligt överenskommelse, förestånderskor vid utförsäljningen vissa familjefäder var gång friska varor inkommit. Detta oaktat äro av de män, som äventyra att erhålla och sprida könssjukdomar, ett stort antal gifta!

Allvarliga sedlighetspredikanter svara visserligen att de lika litet godkänna dessa hemliga som öppna äktenskapsbrott; att de i de ena som i de andra se en yttring av den syndens makt, som endast religionen kan besegra. Man har då rätt att spörja: om inom deras egna led – bland präster, missionärer, kolportörer – inga liknande synder förekomma?

De ärliga svara ja men betona att detta väcker blygsel hos de medkristna, liksom att dessa troende ju själva erkänna sig ha syndat. Så göra även de världsmänniskor, som hyckla för att bevara sitt anseende. Den stora samhällsfaran inträder först när fritänkare utan samvetskval begå och författare utan sedlig harm skildra synden, ty detta är det som sänker sedlighetsidealet!

Här är själva korsvägen för den gamla och den nya sedlighetens riktning.

Den senares målsmän fortsätta att fråga om verkligen alla äktenskapsbrytare – världsbarnen som gudsbarnen – känna sig som syndare i sitt innersta medvetande? Det krav, som drivit dem, har kanske varit så befallande, att det inför deras eget samvete rättfärdigat dem att välja ett mindre ont framför ett större, då de i sitt äktenskap – av ett eller annat skäl – ej kunde eller borde tillfredsställa kravet?

Och om så är, då torde den nya sedlighetens förkunnare ha skäl för sin mening: att självbehärskning icke kan och icke får vara enda svaret på alla könslivets problem; att otukten – det vill här säga äktenskapsbrotten utan kärlek – visserligen förblir fördömliga men även att en lösning måste sökas, som småningom skall hindra männen att vare sig i otukt eller i ett, av äktenskapet förklätt, celibat öda den kraft, som tillhör släktet. Lösningen kan endast bli den, att man ej blott hävdar kärlekens frihet att förena utan yttre band, utan även människans rätt att lättare än nu lösa de band, där verklig enhet icke längre är möjlig.

Vid frågan om kärlekens urval framhölls: att en växande insikt om släktstegringens värde och villkor torde medföra undantagsfall, då ett äktenskap kan komma att öppet brytas utan att därför upplösas.

Men själva utvecklingslinjen blir helt visst icke denna utan den, att äktenskapsskilsmässan blir fri, beroende endast av bådas eller enderas, under viss tid vidhållna, vilja och att allmänmeningen i fråga om upplösta äktenskap erhåller den vidare uppfattning, som man redan nått i fråga om den brutna förlovningen, vilken ju en gång ansågs lika nedsättande som nu en skilsmässa.

Med allt mer växande allvar göres det nya sedlighetsbegrepp gällande, vilket kan formuleras så: släktet är icke till för engiftets skull utan detta för släktets; mänskligheten är således herre över engiftet för att bevara eller upphäva det.

Även den fria skilsmässans talsmän veta väl att denna skall medföra missbruk. Men de veta också att intet bättre bevisar människans otroliga själslättja, än den oro, som uppstår vid tanken på de genom en ny samhällsform möjliga missbruken, medan urgamla missbruk tålas med slöaste lugn!

Vilka missbruk den fria skilsmässan än kan medföra, svårare än dem äktenskapet medfört och alltjämt medför, torde den aldrig kunna åstadkomma! Äktenskapet, som neddrages till de råaste könsvanor, den oblygaste handel, de kvalfullaste själamord, de grymmaste misshandlingar, de grövsta frihetskränkningar, dem något nutida livsområde kan uppvisa! Man behöver icke gå till kulturhistorien, endast till läkaren och advokaten för att få veta vad det “heliga äkta ståndet” brukas till – ej sällan av samma män och kvinnor, som prisa dess sedliga värde!

Man må svara att missbruken dock intet bevisa mot värdet i någon viss samhällsordning, så länge endast dennas rätta bruk väl motsvarar det ändamål, för vilket det kom till. Och flertalet menar att detta alltjämt är fallet med äktenskapet.

Mindretalet däremot anser att tvångsäktenskapet nu motverkar sitt ursprungliga ändamål, en höjd könssedlighet. Detta mindretal vidhåller att – så snart man erkänt kärleken som äktenskapets sedliga grund – blir det en oeftergivlig följd att man måste tillerkänna den, som upphört att älska, sedlig som laglig rätt att gå ur sitt äktenskap, om han vill bruka den rätten. Samma mindretal vet att kärleken, oberoende av människans vilja, kan upphöra; att därför ingen med förbindande makt kan lova mera, än vad som faller inom handlingens.

Intet är naturligare än att kärlekens evighetslängtan driver älskande till löften om evig trohet; intet sannare än att det blir “en satanisk list av samhället att taga fasta på detta löfte och därpå grunda en laglig institution”. Intet är nödvändigare än att upphäva människors lagliga rättskrav på varandra, med stöd av kärlekslöften och trohetseder.

Ju mer människorna fatta sitt eget väsens lagar, dess mer börja just de samvetsömma tveka att ge löften, dem de kanske en dag av inre nödvändighet nödgas bryta. Allt fler finna det omöjligt att ingå, liksom att av andra parten begära, äktenskap – eller äktenskapets fortvaro – sedan kärleken slocknat eller vaknat för en annan. En fästman eller fästmö kunde – för en mansålder sedan – avslå sin trolovades bön om frihet med svaret: att han eller hon hade kärlek nog för båda! Inom motsvarande kretsar voro detta nu otänkbart. Men då ansågs ännu en offentlig förlovning som ett bindande band och – giftermålet ägde rum! Ty efter en flerårig förlovning blev det en “hederssak” för en man att ej låta en kvinna löpa faran att bli ogift. Och kvinnan nöjde sig med att mannen betalade hedersskulden!

Dylika råheter i känslan äro nu lyckligtvis ovanliga ehuru långt ifrån försvunna. Allt mer inse människor, att man har lika liten rätt att ingå äktenskap endast för att fylla trohetsplikter, som rätt att stjäla för att fylla försörjningsplikter; att man ej har mer skyldighet att stanna i ett äktenskap, där man känner sig gå under, än plikt att självmörda sig för en annans skull.

Detta blir en gång allmänsanningar, lika visst som de nu äro misskända sanningar.

De behöva ej ens längre uttalas – emedan de redan länge efterlevats – inom varje krets av erotiskt förfinade människor. Så skedde under Goethes och romantikens tid i Tyskland; så har det skett i Frankrike, så sker det nu överallt i Europa. Den mest utvecklade ungdomen erkänner ej annan trohet än kärlekens, ej annat äktenskap än det i frihet slutna.

Det faller nu mer inga vänner in att svärja fostbrödralag, lika litet som det någonsin fallit föräldrar och barn eller syskon in att sinsemellan avlägga offentligt bindande löften om eviga känslor. Inom alla dessa områden vet man att inga löften betrygga de känslor, som lika mycket bestå utan dem och lika litet kunna bevaras genom dem.

De nya människorna mena att den erotiska känslan på samma sätt kan överlåtas åt individernas egen vård. Även när dessa människor av samhällshänsyn ge sitt förbund laglighetens form, ingå de den överenskommelsen: att vardera är fullt fri att lämna den andra, när han eller hon så önskar.

Vardera är således beredd för lidandets lika väl som för lyckans möjlighet.

Äldre tiders kärlek fruktade framför allt att den andra parten ej skulle känna sig nog bunden. Nutidens finaste erotiska känsla bävar för att bli ansedd som ett band; den ryser för medkänslans ömhet, den skyggar tillbaka för möjligheten att vara ett hinder. Detta själstillstånd vet om ingen annan rätt än den fulla ärlighetens. Att lagligt begränsa varderas frihet, för att endera ej skall ådraga den andra lidande, blir under dessa förhållanden meningslöst. Ty vardera lede lika mycket genom en utan full ömsesidighet bevarad förening.

Så ställer sig för de nya människorna skilsmässofrågan, när barn ej finnas. Där detta är fallet – och så är ju regeln – mena även de att föräldrars misstag ej lösa dem från plikten att samverka för fostran av de barn, de givit livet.

Men de hålla före att detta ej alltid behöver ske genom ett fortsatt samliv. Ofta kan detta emellertid bli nödvändigt och de underordna då sina personliga lyckokrav för släktets.

Den, som ger samma svar en gång för alla – vare sig detta är “frihet till varje pris” eller “försakelse till varje pris” – är endast en moralautomat.

*

Det är sant att de nya människorna mindre tåla olycka i sitt äktenskap än äldre tiders gjorde. Detta bevisar att den äktenskapliga idealismen är mer krävande än förr.

Vår tids medvetna livsvilja reser sig mot de meningslösa lidanden genom vilka forna tiders människor, framför allt kvinnorna, läto sig förnedras, förslöas, förbittras. En finare självkännedom, ett starkare personlighetsmedvetande sätter nu gränsen för det egna lidandet, där man känner faran att taga skada till sin själ. Denna individualismens beslutsamhet gör det omöjligt för nutidskvinnan att eldas av Griseldisidealet redan därför, att hon känner huru det allt tålande saktmodet ökar orättrådigheten. De “gamla, goda”, av hustrurnas offerglädje burna, äktenskapen försvinna – detta är lyckligtvis sant! Men att de nya, goda komma i stället, detta märker man icke. Om de, som nu girigt räkna skilsmässor, även räknade alla lyckliga äktenskap, skulle de finna att nydaningen är mer framskriden än upplösningen!

Kravet på fri skilsmässa fullföljer protestantismens utvecklingslinje. Med den under handhavandet av ett kulturproblem vanliga utbildningen av en vänster- och en högerhand, förmådde reformationstiden endast hävda sinnlighetens rätt i människolivet. Att frågan nu innerst gäller själens rätt inom könslivet, detta vill man ej inse. Mot individens rätt ställer man barnens. Finnas ej sådana, då medge vissa kristna det stundom berättigade i en skilsmässa. Olyckliga föräldrar däremot måste trots allt hålla samman för barnens skull.

Men nutidens erotiskt förnäma människa kan ej – utan den djupaste förnedringskänsla – tillhöra den hon ej älskar eller vet sig ej älskad av. För den ena eller bägge makarna kan således ett – utan enderas eller bådas kärlek – fortsatt äktenskap, antingen bli ett djupt lidande genom denna förnedring eller genom ett livslångt celibat.

Detta är frågans medelpunkt, som alla de kringgå, vilka i omsorgen för barnen glömma att föräldrarna dock även ha rätt att betraktas som självändamål. Man fordrar ej att far eller mor för barnens skull böra begå andra brott; man skulle t.ex. ogilla dem om de förfalskade för sina barns uppehälle. Men man fordrar av mödrar att de “för sina barns skull” år efter år skola känna sig leva som prostituerade inom sitt äktenskap!

Att makar finnas vilka fortleva som vänner, emedan båda äga ringa erotiska krav; att andra ej känna förnedringen i ett samliv utan kärlek; att de förra som de senare troligen handla bäst för barnen genom att åt dessa sammanhålla ett hem – detta hindrar ej att andra under dylika förhållanden lida så, att livet förlorar allt värde. Det blir dessa, som antingen sluta med äktenskapsbrottet eller äktenskapsskillnaden.

En ung hustru, som utbrast i ogillande över en äktenskapsskilsmässa, fick av sin morbror, en gammal naturforskare, ett svar, hon aldrig glömde och som alla med henne borde minnas:

“Du bör ej förnedra dig genom omdömen i en sak, där varken du eller några andra än makarna själva kunna veta något! Ty en skilsmässa avkunnas visserligen i domsalen, men den börjar alltid i sängkammaren.”

Skilsmässans motståndare svara: den enskilde måste lida för sina erotiska som för sina andra misstag, ty endast så fostras människorna att ej begå misstag.

Men saken torde förhålla sig så, att liksom morden i äldre tider blevo fler, ju fler halshuggningar folket bevittnade, så uppstå allt fler olyckliga äktenskap, ju fler som bestå. Ty det är framför allt hela den anda, som råder omkring oss, vilken avgör vårt handlande. Är ungdomen van att se de äldre finna sig i fula och falska förhållanden, lär den sig göra detsamma. Ser den åter runt omkring sig strävan efter ideala kärleksförhållanden – en idealism, som ena gången uppenbaras genom ett skönt samliv, den andra genom upphävandet av ett oskönt – då ställer även den sina ideal högt.

De åter, som själva en gång tagit miste, bli kanske mer klarsynta om de välja en andra gång.

Men varken de, som begå misstagen eller de som bevittnat dem, kunna genom andras olycka räddas från den stora anledningen till misstag, den erotiska förbländningen. Innan den erotiska sympatien hunnit bli mer förfinad, äro dessa misstag de oskyldigaste av alla. Varje älskande tror sig vara undantag från illusionens offerväsen och ingen erfarenhet av att andras erotiska misstag blevo ohjälpliga, gjorde någonsin älskogsrusige klarseende!

Anser man att samhället bör göra allas liv så värdefulla som möjligt, då böra också dess lagar göra oskyldiga misstag så litet ödeläggande som möjligt.

Även på äktenskapets område måste man göra allvar av den moderna grundsatsen: att straff böra förbättra de felande och förbereda ett högre rättsbegrepp. Men detta sker genom att äktenskapen ingås under allt bättre förutsättningar, ej fortvara under allt sämre verkningar. (19)

Tvångsäktenskapet nödgar människor att fortsätta sitt samliv, att ge barn livet under ett själsuppror, som måste sätta märke i barnens varelse och sålunda i deras framtida öden. Men detta är ej ett “välförtjänt straff” för ett ungdomligt misstag: det är den djupaste kränkning av personlighetens som av släktets helgd.

Man måste med G. Brandes undra: vartill folken egentligen bruka sina stora diktare? när man snart en mansålder efter Dukkehjemmet och Gengangere ännu vidhåller makars ovillkorliga plikt att fortsätta sitt äktenskap för de redan födda barnens skull! På de möjliga barnen tänker man icke!

Här bli alla de svarslösa, som hålla på den “personliga kärleken som äktenskapets grund”, men på den “obetingade troheten som personlighetens verkliga uttryck”!

Följdriktig är här som alltid endast den fulla individuella friheten eller den ovillkorliga underkastelsen.

Den katolska kyrkan framhåller – och ur sin synpunkt med full rätt – att enär även äktenskap, ingångna med de bästa förutsättningar, av den varmaste kärlek, kunna bli olyckliga, så är det omöjligt att bygga äktenskapets sedlighet på kärlekskänslan. Intet, som bygges på känslor, kan bestå. Ja, ju rikare, ju mer egenartad och mångsidigt utvecklad en personlighet är, dess mindre förbli dess själstillstånd oföränderliga. Således behöva även de högst stående en orubblig lag, ett oslitligt band för att ej driva vind för våg genom sina själsrörelser, liksom de lägre stående behöva dem för att ej vinddrivas av sina begär. Protestantismens medgifter leda därför till upplösning av äktenskapet, ty när kärleken göres till grund för detta, ställes det på lösan sand.

Äktenskapet, som först den katolska kyrkan gjorde till sakrament och oupplösligt, hade redan genom den civila lagen blivit ett uttryck för mannens enskilda äganderätt till hustru och barn. Utvecklingsförloppet har bestått i ett oavlåtligt omdanande av denna religiöst-ekonomiska åskådning. Utvecklingen får icke avstanna förrän sista återstoden av denna rättsuppfattning är tillintetgjord.

Därför underkänna de livstroende så väl protestantismens halva medgifter som katolicismens följdriktiga tvång. De fordra att steget från auktoritet till frihet helt uttages, emedan de veta att den livsförenklande, yttre myndigheten icke skapar den djupare sedligheten. Tvånget binder den lagliga handlingsfriheten men gör därmed endast de hemliga brotten till samhällsinstitution.

Även om en man eller hustru i yttre avseende besegrat en frestelse till otrohet, skall detta ej kunna hindra dem att i den lagliga makans eller makens famn fyllas av känslan för en annan. Hava de då undgått äktenskapsbrottet? Icke enligt sitt eget finaste medvetande – det medvetande, som Goethe väckte genom sin stora dikt om Valfrändskaperna. Uppfyllda plikter kunna lika visst som ouppfyllda medföra oberäkneliga och tragiska följder. Dåre den, som tror sig kunna leda en annan själ längs den hårfina och knivseggsvassa brygga, där envar går sin ensamma väg över avgrunden till saligheten: det egna samvetsvalets väg!

När sed och lag på de djupast personliga områdena – hennes tro, hennes arbete, hennes kärlek – beröva en människa full valfrihet, då plundras tillvaron på större värden än vad den avtvungna pliktuppfyllelsen kan innebära.

*

Personlighetsbegreppets tillämpning på kärleken har nu lett därhän, att man betraktar egendom som stöld; att endast frivilliga gåvor skänka något; att begreppen äktenskapliga “rättigheter” och “plikter” blivit utbytta mot den nydanande tanken: att trohet aldrig kan lovas, men väl var dag vinnas.

Därmed är rörelsekraften given till allt högre erotiska organisationsformer, en kraft, som det oupplösliga äktenskapets Buddaro i den lagliga besittningen lämnat obrukad.

Det är sorgligt att denna sanning – som redan var klar för medeltidens adliga sinnen – ännu behöver förkunnas. Ett av “kärleksdomstolarnas” skäl varför kärlek var omöjlig i äktenskapet var sålunda: att kvinnan av den äkta mannen aldrig kan vänta sig de fina hänsyn, dem älskaren måste visa, enär denne endast av nåd undfår vad mannen tar som sin rätt!

När skilsmässan blir fri, skall man lära sig att under äktenskapet bevara förlovningstidens vakenhet för varandras själsrörelser, dess finkänslighet i beteenden, dess iver att förnya sig för att fängsla. Vardera maken skall – som under kärlekens första tid – ge den andra full frihet i alla väsentliga livsyttringar, men öva behärskning över sina egna tillfälliga lynnesstämningar, medan äktenskapet nu i regeln omvänder detta lyckofrämjande förhållande.

Äganderättstryggheten söver nu vinningsivern; tvånget att förvärva skall på detta, som på alla andra områden, spänna energien.

Endast en sålunda vunnen trohet skall man framdeles finna värd att äga. Ett finkänsligare lyckokrav torde en gång stå lika undrande inför vår tids lagförsäkrade trohet, som inför dess arvsöverlåtna rikedom. I båda fallen kommer man att inse att endast egen kraftutveckling skapar lycka och ger den segersällhet, inför vilken oredligt utsträckta händer bli försagda.

En dansk tänkare har träffande tecknat vår övergångstid sålunda: att dess människor äro rikare och känsligare även på det erotiska området och att detta medför flera möjligheter till nya upplevelser, medan å andra sidan tidens djupare känslighet gör minnenas makt större. Man kan ej glömma det förflutna i en senare lycka; plikterna mot förtiden tynga när det nya kräver alla krafter. Jämvikt blir möjlig endast för dem, som antingen fortfara att älska där minnena finnas eller som kunna förgäta vad de ej längre älska. Nutidens människa kan ej omfatta den obetingade trohetens ideal; hon har omvandlat detta till det nya ideala kravet: att leva alla förhållanden fullt ut, detta som är liktydigt med troheten mot oss själva. Härav följer att vi varken förhastat böra knyta eller bryta livsförhållanden men ej heller försumma att i rätt tid göra båda delarna.

Detta uttalande är dubbelt tänkvärt, emedan det uttrycker den finkänsligaste ungdomens nya allvar. Ungdom, som lekt med kärleken, har funnits i alla tider, således även i vår, ehuru lättsinnet skiftar hamn och namn med tiderna. Men ungdom, vilken tar kärleken som livets stora innehåll, är talrikare i vår än i någon annan tid.

Överallt kännetecknas de livstroende genom viljan att åt varje förhållande ge det enaståendes värde, det avskildas, aldrig förut varandes, aldrig mer återkommandes prägel. Likt renässansens livsdyrkare äga vår tids makten att njuta starkt och lida starkt, den makt, som alltid bevisar stigande andlig enhetlighet, en ny kraftsamling genom en ny religiös känsla.

Det nya sättet att se livet ur “evighetens synpunkt”, medför även möjligheten att sammanpressa en livstid i ett år, ett år i en dag och att sålunda göra stunden till

… en salig Sum av Evigheder.

För denna livssyn blir lyckans varaktighet mindre väsentlig än dess fullhet medan den varar.

Spinoza, vilken skildrat svartsjukan såsom ingen annan, har även om kärleken uttalat det djupa ordet: “ju större själsrörelse, vi hoppas att den älskade genom oss erfar, ju mer den älskade är av fröjd bestämd i sitt förhållande till oss, dess större är även vår egen kärlekslycka.”

Nutidsmänniskan har börjat skilja begreppet om denna “största fröjd” från den livstida äganderätten. Därmed har även svartsjukan i dess lägre form börjat försvinna.

Svartsjuka hör som andra skuggor till kärlekens upp- och nedgående ljus och svinner som dessa i den fulla middagsklarheten. Men dess känslobetoning har blivit en helt annan, sedan människan vet att det är ett under – ej en rättighet – om solen för henne står stilla på sin höjd. Nutidens högst utvecklade människor säga “jag är älskad” eller “jag är icke älskad” med samma enkelhet, som de säga solen skiner eller solen skiner icke. Skillnaden är i båda fallen omätlig men nödvändigheten avlägsnar – i ena som i andra fallet – känslan av förödmjukelse. Den sorg, som uppstår när en älskande ej längre känner sig skapa den älskades fröjd eller ser en annan skapa den, är naturnödvändig och vördnadsvärd. Den upphör att vara det, när den yttrar sig som girig äganderättsvilja, den brutala instinkt, som ofta överlever ej endast den andras känsla utan även den egna.

Den själsliga differentieringen i vår tid medför större möjlighet att finna en eller annan, som stillar någon sida av den erotiska längtan, medan man allt svårare finner den, som helt stillar denna allt mer sammansatta längtan. Men denna splittringens fara motväges just av den växande viljan att helt få sin längtan stillad. Oenom att kärleken sålunda blir allt mer krävande blir den även varsammare i valet och trofastare efter det.

De, som befara samhällsupplösning genom betonandet av kärlekens rätt, besinna ej att rätten att bryta äktenskapet endast tillerkännes den känsla, som ej endast har lidelsens röda glöd utan även den klarhet, varigenom två människor förnummit varandra som en uppenbarelse av livets hela, oanade rikedom. En uppenbarelse, som inneburit all förståelses fullhet, allt förtroendes frid; där båda givit lika fordringsfullt som fordringslöst – icke sparsamt och tveksamt, nej, så att vardera utan förbehåll strömmat den andra till möte. Det är denna stora lycka, som de erotiska adelsmänniskorna vilja uppleva. Och det kommer att bli allt svårare att ens uppleva den en gång – så mycket mer då flera!

En stor kärlek blir aldrig lik de erotiska åskvädren, som gå mot vinden – det vill säga mot hela personlighetens livsriktning i övrigt.

Alla värdefulla känslor – för en människa som för en tro, en torva, ett land – äro konservativa. Detta medvetande ger frihetsförkunnaren hans frimodighet. Ty han fattar icke att frihet kan missbrukas: han vet ju vad det kostar att lösa ett hjärta från vad det en gång omfattat.

För den flyktiga naturen är den lycka, som en fasthållande natur erfar genom kärleken, lika förborgad som för polyteisten mystikerns salighet under hänsjunkande i gudomens fullhet.

Här som överallt blir lyckan för den livstroende ett med sedligheten. Emedan lyckan består i de största själsrörelserna, innebär dess första villkor att innerliggöra och förstora alla känslor, framför allt då den äktenskapsstiftande.

Men dessutom beror i väsentlig grad hela personlighetens halt därpå att trohet för oss är ett livsvärde. Den, som vill trohet, sammansluter sina stämningar, samlar sina krafter om väsentligheten, skyddar dem från tillfällighetens vindkast. Endast detta ger stil och storhet åt tillvaron. Trohetsviljan blir därför ett med en människas känsla för sin egen integritet, sitt inre sammanhang, sin andliga varelses hållning och värdighet.

Då troheten av dessa djupa skäl bevaras, kommer den också endast att av djupa skäl brytas. Den trohet åter, som danas av vedertagna pliktbegrepp, blir i elden en brandstege av halmrep.

Man glömmer dessutom, under allt tal om den fria skilsmässans faror, att under kärlekens inflytande hela själstillståndet går i riktning av troheten. Den stora kärleken uppsuger alla idéassociationer; utan medveten möda innerliggör och fördjupar den sålunda personligheten. Troheten blir ett kärlekens nödvändiga tillstånd, just det tillstånd, vars psykologiska fortvaro tvångsäktenskapet missgynnar.

Troheten mot sig själv – även i ordets nya mening – innebär ej allenast att man i nödfall kan riva bron mellan sig själv och sin förtid: den innebär även en bättre brobyggnadskonst för att befästa sambandet mellan vår personlighet och vår nutid. Den innebär ej allenast förmågan att bli färdig med sitt öde: den innebär även att ej för snabbt vara färdig med en människa. Den kan visserligen medföra nödvändigheten av ett nytt livsförsök. Men den medför tillika kravet att ej låta känslans tillfälliga domning förleda till nya “upplevelser”. Detta uttryck – i stället för det gamla ordet “äventyr” – innebär emellertid ett känslans fördjupande: där man fordom fann endast det “äventyrligas” spänning, söker man nu ett rikare livsinnehåll. Men det är ofta ett ödesdigert misstag att detta vinnes i ett nytt förhållande, medan det däremot kunde vunnits genom att fördjupa det första. Genom mer vakenhet och vördnad för den andras personlighet upptäcker man där ofta mer än man anat. Ty vissa människor äro som vissa landskap eller konstverk: de börja bli givande först då man tror sig ha uttömt dem. Men det fordras fromhet för att av en själ som av ett verk bida uppenbarelser. Fromhet innebär försjunkande. Och detta kräver frid. Men friden gynnas ej av vår tid, vars olycka just är förströddhet och förströelse.

Att vår tid som varje annan har sina säregna farsoter på det erotiska området, detta är visst. Just förströddheten är den betingelse ur vilken de farligaste bland dessa finna sin näring. Det hör därför till den erotiska levnadskonsten att ett par makar då och då skapa sig en tid av ostörd samvaro med varandra – eller en tids ensamhet var för sig – för att sålunda stärka sin känslas sundhet. På detta som på övriga områden äro yttre skyddsmedel mot smitta betydelselösa, i jämförelse med hälsovården i det hela.

Endast den, som efter en oavlåtlig strävan, en ihärdig självprövning kan säga sig: att han brukat alla sina tillgångar av godhet och förståelse; satt in hela sin lyckovilja och vakenhet i samlivet; sökt varje möjlighet att fördjupa den andras natur och dock misslyckats – endast denne kan med samvetsro uppge äktenskapet.

En människas livsträd är lika litet som skogens danat efter mått för grenarnas längd eller mönster för bladens tillskärning. Dess skönhet beror, även den, av grenarnas frihet att göra oberäkneliga krökar, av bladens lust att i oändlighet växla sina former. Endast den, som ej låter trädet växa efter dess egen inre lag utan klipper det efter trädgårdskonstens, kan vara viss att ej bereda sig själv och andra överraskningar, t.ex. genom att här en gren oväntat skjuter fram, där en annan lika oförmodat vissnar. Ingen kan svara för de omvandlingar, livet underkastar ens eget väsen; ingen för de rubbningar, dem omvandlingen av en annans väsen inom ens egen känsla kan verka. Man kan äga de yppersta trohetsanlag, den redligaste vilja att samla och sluta sig om sin kärlek, att “låta personligheten växa omkring den, som om sin kärna” – det beror dock ej ensamt av vår vilja om kärnan skrumpnar eller skämmes.

Därför kan, får och bör viljan till trohet icke innebära annat än viljan att vara trogen sin egen personlighets djupaste krav.

På andra områden än kärlekens medge människor villigt detta. Ingen anser som oavvislig plikt att man i ungdomen med ens finner den livsåskådning eller det arbete vid vilka man sedan hela sitt liv kan förbli. Vad man med skäl varnar ungdomen för är det planlösa kringirrandet mellan olika meningar och olika företag. Ty endast den tro eller det arbete, man på allvar söker leva av och leva för, kan verkligen taga personlighetens krafter i bruk och sålunda visa sin makt att stegra dem. Men det djupaste allvar kan ej hindra att en fortsatt personlighetsutveckling en dag tvingar människan att lämna denna tro, detta arbete. Det torde dock ej falla en tänkande präst in att mot en sådan människa åberopa konfirmationslöftena eller en tänkande far att mot sonen anföra dennes eget yrkesval vid yngre år!

Livslång uthållighet krävdes i de tider, då man antog att en enda lära, ett enda skrå, hela livet igenom fullt motsvarade den personliga utvecklingen. Brottet att avvika drabbades då följdriktigt med bann eller böter. Den djupare syn, vi fått på trons och arbetets områden, måste utsträckas även till det tredje. Obetingad trohet mot en människa kan lika väl bli ödeläggande för personligheten som obetingad fortvaro i en lära eller ett yrke. De, som nu med några klutar från personlighetsbegreppets purpurmantel flicka den asketiska säckduksskruden, förfuska båda. Ställ antingen, som katoliken, självförsakelsekravet rent eller medgiv helt personlighetskravet. Orent ställes däremot problemet, när man gör den “personliga kärleken” till äktenskapets sedliga grund, men sedan talar om denna kärlek som gällde det endast att lätt och lustigt para sig för en änklek, där intet är vanligare än att var kvinna finner och vinner den rätte mannen, var man den rätta kvinnan – och därmed är allt i ordning! Vore livet så lätt, då funnes skäl för de uttalanden, som nu äro djupt råa, de att endast den karaktärslösa människan, den haltlösa personligheten är ur stånd att lova livstids kärlek och att även hålla löftet; ja, att den verkliga personligheten kan “befalla sig att älska sina barns far eller mor”!

Den, som påstår att vår verkliga personlighet alltid vill följa den plikt, samhället utstakat och således förmår fylla trohetens krav – medan den, som ej kan detta, ledes av falsk subjektivism, ej av sin personlighet – denne gör personlighetens begrepp liktydigt med samhällsmedlemmens, det hela med delen. Men personligheten, det enastående och egenartade värdet, förbindes visserligen genom en del av sitt väsen vid de av samhället uppehållna rättsnormerna. Den blir dock aldrig kongruent med dessa.

Det enda, en psykologiskt tänkande därför kan kräva, är att kärleken under intet skede av en människas utveckling splittrar personligheten utan alltid blir ett verkligt uttryck för denna.

Men endast en om personlighetens begrepp ovetande kan tro att det förhållande, i vilket en människa vid tjugu år helt och rent sätter in sin känsla, nödvändigt måste motsvara denna personlighet sådan den blir vid trettio eller fyrtio! Och om redan vår egen vilja har föga att göra med den kärlek vi känna, huru mycket mindre då med den, vi mottaga eller förlora! I kärlek är man för det första två. För det andra är vardera av dessa båda mångfaldig.

Ingen människa är ensam om sitt öde sedan hon förenat det med en annans. Möjligheten att bli en hel personlighet i och genom kärleken beror till hälften av den andras rena och hela håg att för sin del fördjupa samlivet.

Det är detta, de vältaliga predikanterna om “troheten som personlighetens uttryck” förbise. Och detta gör deras tal om den livslånga kärlekens plikt lika meningslöst, som ett ordande om den livslånga hälsans plikt!

Det är en skön syn, när en Flores och Blanzeflor livsdagen lång njuta

… de tunga tårarnas sorgdryck samman
och samman festernas skratt. . .

Det är även en skön syn när livet dalar som en klar sol vid synranden, icke sinar som en trött flod i sanden.

Men sköna öden äro lyckoöden, icke pliktbud.

Kärleken som hälsan kan visserligen vanvårdas eller vårdas. Genom god vård kan såväl människans egen som hennes kärleks medellivstidslängd höjas, men de yttersta orsakerna till kärlekens födelse som dess död äro lika hemlighetsfulla, som dem för livets uppkomst och undergång. En människa kan därför lika litet lova att älska eller icke älska som hon kan lova att bli gammal. Vad hon kan lova är att väl akta sitt liv och sin kärlek.

*

Detta senare sker, som ovan är framhållet, genom den medvetna viljan till trohet, genom det fasta beslutet att göra kärleken till en stor upplevelse.

Men flertalet torde ännu medvetet ej göra mycket för att bevara sin lycka. Livet arbetar i detta fall för dem, såsom Gud “ger sina tjänare”: “medan de sova”!

Om någonsin läran om det oändligt lillas betydelse har tillämplighet, så är det i fråga om den makt, vardagslivets småting äga att inom äktenskapet förena eller skilja.

Det är sant att “äktenskapet danar två psykiskt-fysiskt nya väsen” (Ch. Albert). Liksom detta i ena fallet kan leda dem till yttersta gränsen av utvecklingsmöjligheter i uppåtstigande riktning, kan det i det andra leda till undergångens gräns och utöver den. Det är den senare erfarenheten vilken står kvar som allmänsanning i alla de “kärlekshatets” tragedier – och tragikomedier – dem Strindberg givit samtiden.

Gustav Fröding yttrade en gång om honom, att “hans största storhet var att städse upptäcka åsneöronen på kung Midas”.

Inom ingen samhällsinstitution har Strindberg skoningslösare blottat de skamliga hemligheterna än inom äktenskapet. Han har slösat all sin styrka – som är att skildra och smäda – på bilderna från det samliv, som “lär makar läsa i varandra”; “döma varandras avsikter och tankar och sålunda ge varandra en satanisk makt att såra, att låta förtjänster förvandlas i fel”. Att, med ett ord, demaskera varandra blir, enligt Strindberg, makarnas onda vilja: raka motsatsen således till Dehmels visshet om kärlekens makt att befria varandra från masken!

Strindbergs äktenskapstragedier visa endast i ett avseende i rätt riktning, det att nutidens känsligare och mer fordrande människor icke längre uthärda livstidsäktenskapets nuvarande former. Ty även om man medger att “livet fordrar hänsyn och undfallenhet”, så måste, menar han, “människan bli en furie genom att leva med undertryckande av sina innerligaste önskningar i en luft av motsägelse”.

Gustav av Geijerstams äktenskapsskildringar åter, äga sin styrka i att visa den motsatta sidan, samlivets makt att trots allt och genom allt förena; en makt, vars verkningar ofta äro rörande, stundom komiska, städse betydelsefulla, i de flesta fall ödesbestämmande.

Att delade mödor och minnen, sorger och fröjder, även utan kärlekens fortvaro, binda människor samman; att de, i ordets djupare mening, icke kunna skiljas, emedan ett stort stycke av den enas väsen alltjämt stannar inom den andras – detta utgör det i verkligheten bindande bandet, men ej de vare sig klara eller oklara, fasta eller fria pliktbegreppen. Om ena gången ett samliv i den grad uttorkat bådas känslor, att ett vindkast driver dem i sär som två vissna löv, kan det däremot den andra ha givit känslorna så djupa rötter att om än alla blad våren gav äro bortslitna, om än samlivet således synes kalt och kallt som vinternakna grenar – det blir i alla fall bestående.

Det är en sig dagligen upprepande erfarenhet: att varken lag eller pliktbegrepp eller teori ytterst och innerst blir det sammanhållande, endast varelsernas hemlighetsfulla sammanväxande under det liv, som gemensamt leves; som, omärkligt för dem själva, anpassar dem efter varandra, så att de – i en djupare mening än bibelordens – verkligen varda ett kött. Det är sålunda en fysiologisk och psykologisk verklighet, att den man eller kvinna, som första gången meddelar den andra sinnenas lust, kan erhålla en makt över denna andra, som aldrig helt upphäves. Det säges till och med att, långt efter den förste mannens död, kvinnan stundom föder en annan man barn, som likna den förste. Kvinnans trohet har även av detta skäl blivit mer naturnödvändig än mannens, ehuru detsamma, fast i svagare grad, gäller om honom.

Även om inga samvetskval över andras lidande blanda sig i en ny lycka, skola således de båda, som hos varandra söka glömma enderas förtid, kanske för alltid finna en tredje mellan sig!

Äktenskapet har, med ett ord, så säkra bundsförvanter i människans psykiskt-fysiska livsvillkor, att man ej behöver befara att skilsmässans frihet blir liktydig med polygami. Vad denna frihet komme att upphäva vore endast livstidsslaveriet.

*

För varje tänkande blir det självklart att en äkta könslig sedlighet är nästan omöjlig utan tidiga äktenskap. Ty att såsom verklig lösning av problemet hänvisa ungdomen endast till avhållsamhet, detta är – som förut blivit framhållet – ett brott mot ungdomen och släktet, ett brott, som gör naturens urkraft, livets eld, till en jordbrand.

Men de tidiga äktenskapens följd måste just bli den fria skilsmässan.

Den ordning, som ännu råder inom överklassen: att äktenskapet binder de älskande innan kärleken är fullbordad, berättigar bröderna Margueritte’s ord vid deras inlägg för fri skilsmässa: att som den unga flickan ej upplevat vad hon vid vigseln förbinder sig till, börja de flesta skilsmässor redan bröllopsnatten.

Fri skilsmässa blir därför en ovillkorlig fordran från de unga, som veta att på själens som sinnenas område oberäkneliga omvandlingar kunna äga rum – och därför i kärlekens hemliga äganderätt söka trygghet mot ett förhastande, som det lagfästa äktenskapsbandet kan göra ohjälpligt.

Ungdomen, om någon, känner att ingen form av kärleken är skönare än den, när två unga människor så tidigt finna varandra, att de ej ens veta när deras känsla föddes och de sedan följas genom alla öden. Inga möjligheter äro större för de enskildas som för det nya släktets lycka än en kärlek, där båda möttes i den ålder, då de kunde växa samman under en gemensam utveckling; då båda äga alla ungdomens minnen liksom alla framtidens mål gemensamma; då skuggan av en tredje aldrig föll över någonderas livsväg; då deras barn för sin del drömma om den stora kärlek, de sett utstråla från föräldrarna.

Vore denna underbara kärlek verkligen den första, som mötte varje ung man eller kvinna och bleve den för alla möjlig att i rätt tid förverkliga – då funnes varken en sedlighets- eller en skilsmässofråga!

Men nutidens ungdom vet att den kärleken ej är allas öde. Den har av litteraturen, av livet, av sin egen själ lärt så mycket om kärlekens omvandlingar, att man frestas önska dessa unga deras fäders och mödrars romantiska tro på evigheten av en kärlek, som – slocknade lika lätt som nutidens! Skillnaden är endast att, där man fordom nöjde sig med falnad glöd, vill man nu alltjämt äga eld.

Nutiden vet att, om ungdomskärleken än kan vara äktenskapets säkraste grund, oftare är den dock motsatsen. Här, om någonsin, har tillfälligheten sin tummelplats. Den man vuxit upp med; den ungmö eller yngling man sammanföres med just då det erotiska livet vaknar; den man blev brydd för; den man får höra vara “kär i” sig; den man träffar samman med, då andras kärlekslycka fyller luften med längtan – dessa och liknande tillfälligheter, intet personligt val, avgör vanligen ungdomskärleken.

Så börjar fantasien sitt skapande, som omdanar verkligheten efter den idealbild man – även detta ofta genom ett tillfälligt inflytande – åt sig format! Det är då ej förvånande att de flesta, som efter tio år återse sin första kärleks föremål, sända tacksamma suckar till den skickelse, som gjorde kärleken “olycklig”!

Den ungdom åter, som kunnat förverkliga sin kärlek och tveklöst gjort det i tron på dess livsvaraktighet, blir genom tvångsäktenskapet offer för sin rena vilja, sitt friska mod, sin tindrande idealism.

Ty ju mer ung en människa i ordets rikaste mening är, dess vissare har hon diktargåvan, som omdanar verkligheten enligt drömmen. Ett par läppars fina linje förmår förnya sagans under: att var groda, som springer över dem, omvandlas till en ros. Om än en oklar aning vaknat, när varje allvarlig tanke eller innerlig känsla möttes av tigande tomhet eller tom talfärdighet, övertygar fantasien lätt instinkten att tystnaden innebär “innehållsrikedom” eller talet “omedelbarhet”. I varje ålder, men särskilt i denna, är kärlek en stor övertro. Säkra som sömngångare i livsfara störta sig dessa tillbedjansvärt naiva ungdomar in i avgörandet. Det är denna oskuldens enfaldiga vågsamhet, som det nutida sedlighetsbegreppet belägger med livstidsstraff. De mer försiktiga åter finna ofta med tiden de stora värdena – tack vare sitt eget ringare värde!

Mer inträffar i ett människoliv än bröllopet och slutligen döden. Mycket kan ske i en människosjäl mellan bröllopet och döden. Det gängse antagandet att allt, som avlägsnar en människa från makan är det onda, som bör övervinnas; allt, som binder henne vid maken åter det goda, som bör främjas – detta hör till den livsförenklande vishet, som är billig och därför mest i bruk.

Ty en högre vishet betingar ett högre pris.

Intet är vanligare, särskilt för kvinnan, som först genom äktenskapet upplever erotiken, än att hon älskat kärleken, ej mannen. Ofta erfar hon vad en ung författarinna skildrat: att när äktenskapet skingrat “den röda dimman, när blodets oro stillats”, då står hon främmande med frysande och törstande själ inför en man, vid vilken ej en enda sympatiens fiber binder henne. Men oftare än av sina sinnen, blir kvinnan bedragen genom den morgondagg av känslighet, som ungdom och älskog breda över även de torraste manliga själar, en dagg, som försvinner med morgonen. En annan synvilla, som i dessa samfärdselns tider vållar många erotiska misstag, framkallas genom en främmande nationalitets egenart. Denne verkar som personlig originalitet, tills den småningom röjer sig såsom endast ett annat slag av vardaglighet, än det man var van vid.

I andra fall åter var mannen verkligen allt, bruden i honom såg. Men själv genomgår ofta den unga kvinnan under tjugutalets första hälft en så genomgripande omdaning av känslor och tänkesätt, att hon efter några års äktenskap känner sig stå inför en henne nu fullkomligt främmande man.

Denna synvillans tid i den första ungdomen motsvaras av en annan mot slutet av ungdomen. Har en kvinna icke förut upplevat kärleken, då blir detta det psykologiska ögonblick i vilket nästan varje illusion är möjlig. Då har hennes nu allsidiga kärlekskrav, hennes mognade kvinnoväsens längtan otaliga gånger kommit en härlig varelse att bortkasta dessa pärlor. Och om ej alldeles i enlighet med den bibliska bilden, så dock ut i en tomhet, där de lika säkert förbli ouppskattade.

Å männens sida finnas motsvarande möjligheter att det tidiga äktenskapet bygges på självbedrägeri.

Men även när kärleken varit verklig och välgrundad, så uppstår ur motsatsernas ovan framhållna tjusning ännu otaliga anledningar till ohjälplig disharmoni.

Sålunda finnas naturer så enkla, att de bli lytta, så osammansatta att de bli enfaldiga, så enhetliga att de äro tunga. Det är dessa, som vanligen älska en gång för alla, med fullkomlig hängivenhet. Men särskilt när de äro kvinnor gäller om dem ofta Goethes ord: att en kvinnas största olycka är att ej vara älskvärd när hon älskar. Först en full trygghet ger dessa naturer den jämviktens ro, den självtillitens frimodighet, som framkallar “den inre lyckans leende”, varigenom de även bli intagande. Men dessa väsen, av alla mest värda lyckan, komma oftast samman med en i ständiga själsskiftningar böljande stämningsmänniska, som ytterst känsligt reagerar för varje intryck, men aldrig kan älska djupt och därför snart ej kan uthärda den enhetlighet och det allvar på liv och död, som först tjusade genom sin motsats.

Sådana människor äro ofta diktare, konstnärer, tänkare, som av kärleken endast vilja ständiga eggelser. För dem betyder älskandet att “vakna om morgonen med nya ord på sina läppar” och deras erotiska öden erhålla därför en omloppshastighet, jämförlig med månarnas omkring Mars. Liksom för vissa naturer en i början lättsinnig förbindelse kan bli livsvarig, sammanhållen genom känslans djup, blir åter för detta slags naturer – på grund av känslans ytlighet – ingen slags förbindelse allvarlig.

Det är ej sällan de, som finast skildra sina själfulla stämningar, sina utsökta känslor, vilka i sin kärleks handlingar bli småsint själviska eller hänsynslöst hårda. Ty det är intelligensens upplag av kulturintryck, som bestämmer deras medvetna och talande varelse: deras undermedvetna jag däremot blir det vid handlingen avgörande. Och detta senare jag står ofta århundraden efter deras kulturella. Den i tal knappe och kärve eller i väsen torftige och tafatte kan däremot i sin innersta grund äga en finhet, som han endast förmår visa i handling, liksom de andra sin endast i ord. I vår tid äro tyvärr tillfällena att tala många, att handla få – och så gå kvinnorna förbi de senare till de förra. Huru mången kvinna har ej sedan – inför någon av de talandes handlingar – frågat sig huru det var möjligt att hon någonsin älskat den mannen? Huru mången har ej inför den tigandes handlingar suckat: vilken skada att jag aldrig kunde älska honom! Men i ena som andra fallet blev hon – genom motsatsernas lag – förenad med honom och känner nu i denna förening sin varelses bästa möjligheter dö eller domna.

De mest vilseledande av illusioner äro dock de, som näras av de handlingar, kärleken framkallar. Ty det är ej dessa, som avgöra en personlighets halt. Medan kärleken kämpar för sin lycka, kan den nämligen omvandla en vanlig människa till något högre än sig själv, liksom även till något lägre. När spänningen upphör, visar det sig att kärleken i förra fallet – särskilt i fråga om mannen – förmådde

unmake him from a common man
But not complete him to an uncommon one…

Det var ingen personlighetens organiska växt, endast en förlyftning, kärleken hade framkallat.

Men hon, som älskat honom, skall sedan speja sina ögon torra efter den varelse, hon en gång såg!

De, som djupt älskat dem, lära genom dessa – i en eller annan mening otillräckliga – människokunskapens mest dyrköpta sanning, en sanning hjärtat i det längsta vänder sig från: att om vi än för en människa göte vårt blod i strömmar – henne själv kunna vi därigenom ej ge en droppe rikare eller ädlare blod än det, hennes eget hjärta innesluter!

Denna hemlighet lärde mången i de slags äktenskap, där den trygga vänskapen, den trofasta kamratligheten överflöda, således just de känslor, vilka anbefallas som ofelbart medel mot kärlekens misstag!

Hur ofta fann ej endera av dessa, för och med varandra verksamma, makar att de aldrig sätta varandra i andlig verksamhet, att den enas själ aldrig når den andras innersta? Utanförstående finna dem passa som “hand till handske”. Bilden är betecknande, ty handsken är tom och meningslös när den ej omsluter en hand. Men som hand till hand passa de icke! Därför händer det ofta att den ena en dag gripes av lidelsefull längtan att möta en annan hand, som stark och stilla inneslutes i hans egen och sålunda fördubblar dess kraft; att en röst, som ständigt talat ut i ett tomrum – varifrån ett troget eko ofelbart kommit – slutligen blir stum av trånad att få svar genom en annan stämma, en djup och mörk, som talar förut aldrig hörda ord!

Icke få äktenskap innesluta män, som om hustrun tänkt så fina tankar, drömt så fagra drömmar, att de endast velat vinna hennes sinnen genom hennes själ och försmått att bjuda annat än sitt bästa, sin personlighets rikaste innehåll. Men en sådan man fick kanske en hustru, som endast förstår förvärv och endast vill förälskelse. Om han bjuder alla sin själs härligheter, anar hon ej ens när hans stämning är på sin höjd; för henne kan tystnaden aldrig tala; hon förmår ej vänta på en annans tanke; aldrig hålla ut under det svårfattliga; hon möter alltid det sällsynta med mulet oförstående eller munter överlägsenhet.

Bland sina plastiska verk ur kvinnans och mannens tragedi, har Gustav Vigeland särskilt i ett nått en uttrycksfullhet, ohygglig genom sin enkelhet: en man och en kvinna varandra så nära, att den enas skuldra berör den andras. Men varderas anlete och blickar äro riktade åt var sitt håll: som vinkelmåttets båda led äro de förenade vid utgångspunkten – men de linjer, som från denna utdragas, måste till slut divergera i det oändliga!

Avståndet började kanske öppna sig mellan dem, när den ena förnam den andras frånvaro då han själv var som mest närvarande. Eller då den ene kände kropparna stå mellan själarna, den andre själarna mellan kropparna. Eller då den ena erfor ofrihet under den andras andliga eller sinnliga övermakt. Eller då den ene fann att han aldrig kunde röja sitt innersta väsen utan att detta verkade förstämmande. Sålunda kunna två, var för sig skuldfria, makar göra varandra djupt ensamma i samma bädd och vid samma bord. Ingendera erhåller av den andra vad hans innersta natur behöver och vad den ena ger blir endast ett tvång på den andras natur. Ej en ton i den enas själ är stämd i samklang med den andras; icke en rörelse i den enas blod förmår sätta den andras i hänryckning. Än är det olidliga olikheter, än olidliga likheter som utgöra plågan; vardera finner hos den andra “alla de dygder han avskyr, men intet av de fel han älskar”. Därunder kan fullkomlig yttre frid råda; ja, aktning och tillgivenhet i viss mening. Att detta är ödet i otaliga äktenskap förbiser man i allmänhet, emedan äktenskapet vanligen fortgår, ifall ej en tredje kommer! (20)

För kyrkans begrepp gjorde den ena makens fysiska oförmåga till äktenskap den andra fri från trohetsplikten. För framtidens själfullare åskådning blir det lika självklart att ett äktenskap, som i andlig mening förblivit ofullbordat, äga människor samma rätt att upplösa. Det är ej längre nog att – enligt Kirkegaards uttryck – en man eller kvinna kan realisere det Almindelige, sedan människorna inse att kärlek, i fysisk som psykisk mening, betyder det i högsta grad individuella.

*

I det föregående ha endast vissa typiska olycksöden blivit antydda. De många tragiska undantagsödena lämnas här alldeles å sido. Så även de orsaker till skilsmässa, dem engiftespredikanterna kalla de “verkliga olyckorna”: dryckenskap, kroppslig misshandling och dylikt. Med “idealismens” vanliga realism, medges ju dessa som giltiga orsaker till skilsmässa. De kval en själ lider, de kunna, mena idealisterna, med Guds bistånd uthärdas, medan Gud tyvärr ej plägar komma emellan då män prygla sina hustrur! Och ju längre en själ lidit, dess vissare är man ju att den också kan och bör fortfara att lida!

Idealisterna inse ej heller att ett förhållande kan ha synts gott – kanske även varit det – tills efter årtionden en stund kommit, som ställt enderas själ naken, stundom i hela dess höghet, oftare i hela dess ömklighet. Skedde det senare, då blir det förut möjliga från den stunden det otänkbara.

En konstnär kan inom sekunders mått uppenbara vad orden långsamt treva efter.

En sådan uppenbarelse ger Agnes Sorma som Nora i sista akten. Först lyssnande till mannen med stora, vilda, intet seende ögon, med halvöppen, uttryckslös, nästan dum mun; sedan med fullt seende, ja, vidvakna blickar, som ur mörkret spruta gnistor av förakt medan läpparna skälva av leda; slutligen med ögonen inåtblickande, svarta och döda som källor efter solnedgången, med munnen frusen av det oåterkalleligas köld. Den, som så sett henne, vet med orubbligaste visshet: att så ha tusende kvinnor stått inför verkligheten i en av de stunder, som skilja människor obevekligare än döden. Men de ha ej kunnat gå och runt om i livet möter man sedan dessa skilda hustrur sida om sida med mannen. Ofta lever en själfull man eller kvinna bredvid en hustru eller man av så felfri förträfflighet, att den fyller hemmet med isnålar. En dag störtar man eller hustru bort, emedan luften blivit så tunn att han eller hon ej kunde andas. Allmänmeningen beklagar – den förträfflige mannen eller hustrun!

Att själen kan stå framför ett antingen-eller av död eller liv, detta vill man, med ett ord, ej medge. Själen är “en ande”, ett “osynligt och oförgängligt väsen”; att dess livsbetingelser äro lika skiftande och sammansatta som organismens, detta är för en viss “idealism” meningslöst. Med Guds hjälp kan envar frälsa sin själ. Men denna hjälp i denna slags nöd är lika osäker som den visar sig i sjönöd: även i detta fall blir det “icke de förlistas, endast de bärgades votivtavlor, man finner i templen” (Nietzsche).

*

När en man eller kvinna skiljes, för att ingå ett nytt äktenskap, uppröres man mest över tidsandans slapphet i att bära lidandet och fylla plikten. Ja, man erkänner då ej ens att äktenskapet medfört något lidande. Till och med de, som tidigare funnit ett par makar ytterst omaka, glömma genast denna sin mening – ifall den ene av dem “låter en tredje komma emellan”!

Ja, man glömmer ej endast sina tidigare omdömen utan även den erfarenheten: att när tvenne makar helt äro ett, då får ingen tredje rum mellan barken och trädet. I motsatt fall kommer förr eller senare en tredje emellan. Stundom är det barnet, stundom livsuppgiften, stundom en ny känsla – men alltid kommer något, tack vare den naturens “fasa för tomrum”, som aldrig blir mer ödesdiger än i äktenskapet. Inom själens som inom rummets dimensioner kan ingen intaga den andras plats, endast taga det rum, en annan lämnat tomt eller ej kunnat behålla.

I senare fallet måste varje tänkande medge att litteraturen äger sin del av skulden i de erotiskt samvetslösas hänsynslöshet. Visserligen ha rättsbegreppen på det erotiska området måst vidgas. “De erotiska diktverken äro det finaste mätredskapet för styrkan och värmen i en tids känsloliv.” (G. Brandes.) Men de ej endast uppenbara detta, de omdana det även. En utflyttning av gränsmärken äger rum. Och därmed har en allmän rättsosäkerhet inträtt.

Att genom litteraturen således ofta erotisk oro uppstår, är självklart. Den medverkar alltid i någon mån vid de olyckor, som vållas av fantasi- eller förståndsförälskelser, olyckor dem den fasta och färdiga personligheten undgår. De svaga äro däremot de, vilka i sitt “tycke” som i sin tro taga den riktning, en annans hand ger dem.

Även det erotiska tennisspelet – som inom vissa kretsar stiftar eller stör äktenskapen – gynnas av sommarluft och sysslolöshet. Men under alla årstider finnas män och kvinnor för vilka envar blir boll, som sätter deras fantasi eller fåfänga i rörelse. Och ingen självhävdelse är mer berättigad än den att uppkalla sin vakenhet, sin vilja, sin värdighet mot detta bruk av sin personlighet. Det, som driver leken, är icke ens sinnenas makt. Nej, denna lek är den själiska fattigdomens enda uppfinningsförmåga, den erotiska obildningens kännetecken. Endast den helt förfinade kan på varje område glädas åt de livseggelser, vilkas medel han ej själv besitter. Ännu äga få människor en kultur, lik den tiggares i Athen, vilken tackade Alkibiades för att denne skänkt honom sina juveler, dem Alkibiades visserligen bar, men tiggaren sålunda kunde glädas åt! Att i fråga om människor som ting nå detta, från all ägandeåtrå fria, glädjesinne är blomman av fin odling.

Nutidens nevros eggar tvärtom den erotiska kleptomanien. Människor stjäla människor ömsom av samma slags hysteri, som gör storstadens damer till tjuvar inför modemagasinens stilfulla nyheter; ömsom av samma slags råhet, som kommer barnet att rafsa åt sig alla blommor det ser; ömsom av samma slags åtrå, som eggar samlaren att förvärva ständigt nya nummer.

När man gent emot människor uppnår konstälskarens, ej konstsamlarens glädje, då skall den högsta av alla fröjder – människans genom människor – ej så ofta komma att störas genom erotiska förvecklingar. Att vid lättsinniga eftergifter åt dessa åberopa personlighetens frihet, detta är samma grova missbruk av begreppet som att i denna frihets namn lustsegla under storm med en läcka i båten!

Personlighetens frihet medför det stora vågstycket för att vinna det stora livsinnehållet. Men icke att låta sig drivas in i faror, där man för en obetydlighet sätter sitt eget och andras liv på spel; icke att glida in i förhållanden, dit man ej medför ett hundradels medgivande från sitt innersta jag. Detta är ej att hävda, det är att förskingra vår personlighet. Ty alla handlingar, som äro mindre än vi själva, splittra vår personlighet.

Förintande kan det däremot bli att begå handlingar, större och starkare än vi själva. Den, som vågar sig in i ett undantagsöde, måste – som alpstigaren – äga ett övermått av krafter och den därav uppstående säkerhetskänslan. Ty annars skall, i båda fallen, vågstycket lyckas endast om allt går efter den gynnsammaste beräkning. Vid ett oförutsett missöde äro de otillräcklige förlorade. Därför har, i ena som i andra fallet, allmänmeningen omedvetet rätt då den förhärligar vågstycket som lyckas, men fördömer det som misslyckas.

De flesta människor mäkta ej sitt besluts följder. Såsom avsuttne ryttare släpas de tvärtom av sin handling genom låga förhållanden, dem de ej räknat med. Sålunda blev månget kärlekspar, som brutit tidigare band, endast ett varnande föredöme – emedan handlingen blev livshärjande, ej livsstegrande.

Undergången kan vara livets höjdpunkt. Men undermåligheten blir alltid en nedgång. Och av allt ofärdigt här i livet är det ofärdiga utkastet till ett undantagsöde det vemodigaste.

Därför är intet visare än att – då en ny känsla griper en människa, som ej är ensam om sitt öde – låta denna känsla slita lika ont som svanen i sagan, ända till dess natur av svan är uppenbar! Därför är intet vissare än att, även när denna natur varit uppenbar, många fått ångra att de ej följde sin aning, som samstämde med diktarmaningen:

Trä ej till livets verklighetsbrus;
det har blott dagens och nattens färger:
drömmen ensam har morgonrodnadens ljus.

Få människor, som hunnit över ungdomen, ha mod eller makt till sådana nya upplevelser, som innebära en verklig livsstegring. De flesta borde hellre sätta in sin personlighet i uppgiften att med värdighet bära och göra det bästa av sitt öde.

Och – trots allt som bedyras av sedlighetszeloterna – detta göra även de flesta människor och så komma de alltjämt att göra!

De, som endast lita till tvångets tygel t.ex. i fråga om mannens lust att överge hustrun, glömma i vilken grad själsliga inflytanden redan nu gjort skilsmässan lätt, trots tvångslagen. Det finnes i vår tid sällan någon högsint man eller hustru, som kvarhåller den andra mot dess vilja, så vida ej den ena maken inser att den skilsmässa, han medgåve, skulle störta den andra i säkert fördärv. 1 regeln är det nu endast de trånghjärtade eller lågsinnade, som bruka sin rätt att neka skilsmässa. Om denna rätt upphävdes, så upphäves ju ej därmed de inflytanden, som redan nu sammanhålla makar – ehuru de i de flesta fall kunde bli fria om de så önskade?

De, som lättsinnigt skildes när de lättare kunde det, bleve samma slags människor, som nu inom tvångsäktenskapet i hemlighet bedra varandra. (21)

För de allvarliga blir skilsmässan alltid allvarlig. Innan en människa med känslor och tankar medvetet gör den människa ont, som älskat eller älskar henne, har hon själv slitit oerhört ont. Tacksamheten för en stor hängivenhet har ofta i ett fritt förhållande visat sig mer mäktigt bindande än lagen kunde varit. Ja, för en samvetsöm människa bli de band, det fria förhållandet danar, starkare än de lagliga, emedan hon i det förra gjort ett, sin egen och den andras personlighet mer avgörande, val än om hon följt lag och hävd.

Och även när inga ömhetskänslor öva sin kvarhållande makt, föredraga många människor att stanna som spillror på samma strand, hellre än att drivas isär mot nya, ovissa öden.

Man tror människonaturen om alltför stor enkelhet och spänstighet, när man antar att det ena livs- försöket skulle avlösa det andra, ifall skilsmässan bleve fri. Det är livet självt, icke lagen, som i detta fall sätter oöverstigliga gränser. För djupare naturer, som brutit sig ur ett livsförhållande, blev lidandet därvid ofta så stort att det för alltid blekte livets färger.

Den utvägen är här ovan redan tillbakavisad att bereda kärleken frihet genom statsuppfostran av barnen. Föräldrahemmets vikt och värde blev samtidigt så starkt som möjligt betonat.

Men här är platsen att å andra sidan betona det ensidiga i den föreställningen, att intet är viktigare än att föräldrarna för barnens skull hålla samman – medan dock allt ytterst måste komma an på huru föräldrarna hålla samman och vad de själva bliva genom att hålla samman.

Ju mer förnedrande samlivet är för varderas personlighet, dess mindre betyder det även för barnen då dessa växa till.

Endast den, som i äktenskapet ser en omedelbart av Gud given ordning, en form av det gudomliga förnuftets förverkligande, kan uppehålla satsen att i en sådan ordning det goda måste komma att överväga de mänskliga bristerna. De, som mena att sammanhållandet av äktenskapet alltid är det sunda och sedliga, måste påtaga sig bevisbördan. Månne söndrade makars slöa äktenskapsvanor bli en ren källa till nya varelsers ursprung? Månne deras sinsemellan stridande inflytanden bättre främja barnens väl än en lugn fostran genom endera? Månne den enes lycka i en ny förening blir farligare för barnen än hans olycka i den tidigare?

För den livstroende blir frågan om barnen alltid en ny fråga vid varje ny skilsmässa. Även här måste vi nå fram till den villkorliga domen och lämna schackbrädsmoralen, med dess i rätt och orätt jämnkantade rutor. På allt det föregående och allt det efterföljande beror en skilsmässas fara eller icke fara för barnen. Den, som upplöser sitt äktenskap mot sitt innersta medvetande om barnens skada, begår en synd, vilken ofelbart även kommer att följas av den ånger, vänner stundom ivrigt anföra som en – förmildrande omständighet! Den åter, som “syndar” med samvetsro, har valt med barnens väl i ena vågskålen. Denna samvetsro är sällan sorglös och hindrar därför icke att den handlande får lida djupt genom följderna av det beslut, han dock ej ångrar. I de flesta fall blir, där barn finnas, det mindre lidandet att bevara ett samliv, som låter barnen växa upp i en fars och mors gemensamma hägn och att för barnens skull ge detta samliv värdiga och vänliga former.

Men om endera eller båda misslyckas i denna strävan, då blir det även för barnen bäst om samlivet upphör. Och denna strävan misslyckas oftast. Ty det fordras två eller åtminstone en undantagsmänniska för att ett sådant samliv skall besanna erfarenheten om den brustna och åter sammanfogade violinen, som

en bedre Tone gir men svagre Klang.

Forna tiders människor lagade i det oändliga. Nutidens psykologiskt utvecklade släkte är mer benäget att låta det brustna förbli brustet. Ty utom i de fall, där yttre missförstånd eller försenad utveckling varit orsak till en brytning, visa sig hoplagade äktenskap – liksom hoplagade förlovningar – sällan hållbara. Det var ofta djupa instinkter, som vållade brytningen; försoningen våldförde dessa instinkter och förr eller senare hämnar sig ett dylikt våld.

Sålunda händer det att även undantagsnaturer förlyfta sig på bördan. Det blir då ej sina föräldrars sammanlevnad, endast deras samdöende, barnen få bevittna.

Varken religionen eller lagen, samhället eller familjen kan avgöra vad ett äktenskap dödar hos en människa eller vad hon under detta skall kunna rädda. Endast hon själv vet det ena och anar det andra. Endast hon själv kan därför sätta gränsen för sin möjlighet att vara färdig med sin egen tillvaro, så färdig, att hon helt kan uppgå i barnens liv och bära lidandet av ett fortsatt äktenskap så, att det blir kraftstegrande för henne själv och barnen. En mor kan det oftare än en far, men i intet fall finnas några mått, mål och vikter, dem andra kunna bruka för att avgöra när ett övermått av lidande inträtt. Ja, det finnes egentligen inga lidanden: det finnes endast lidande varelser, som för var gång nyskapa lidandet enligt sin själs art.

Blott ett är visst: att ingen är mer utanförstående än just den, som vållar lidandet. Intet kan således vara mindre rimligt, än att åt den ena makens avgörande överlåta nyss nämnda mål och mått. Vissheten att kunna neka en skilsmässa medför nu hänsynslösheter gent emot den andras misstämningar, som aldrig kunde äga rum, ifall hänsyn krävdes för att kunna kvarhålla. Dessa hänsyn äro särskilt betydelsefulla under samlivets början, då de flesta unga makar med mer eller mindre svårighet lösa anpassningens små som stora problem. Det första moderskapet medför dessutom ofta abnorma själstillstånd, som leda till förhastade slutsatser om oförenlighet och antipati. Den fria skilsmässans motståndare mena att just under dessa år överilade skilsmässor skulle äga rum. Men de besinna ej att vardera maken nu i sin äganderättskänsla ger sig fria tyglar på ett sätt, som vore otänkbart ifall denna trygghet icke funnes. De unga hålla sålunda visserligen samman, men förstöra ej sällan lyckans finaste möjligheter. Behovet av ömsesidig varsamhet skulle verka på ett mycket djupare sätt sammanhållande, än vad vissheten att ej kunna bli fri nu gör. När sedan barn kommit blir för alla – utom för hjärtlösa naturer – faran ringa att en lidande för hastigt anser sina krafter uttömda. Den samhörighet, barn skapa mellan sina föräldrar, då dessa tillsammans vårda och älska dem, är stundom oupplöslig. I de flesta fall är den så stark, att den utgör det verkliga band varförutan dubbelt strängare lagar ej ägde någon makt att sammanhålla två ovilliga varelser.

I samband med kärlekens urval påpekades de tecken, som tyda på att känslan för släktet – den känsla, som sedan urminnes tider sammanslöt man och kvinna vid en härd, i härdens närhet reste altaret och kring båda byggde stadsmuren – går sin renässans till möte. Medvetandet om barnens rätt är otvetydigt i stigande, samman med vissheten om kärlekens rätt. Och mot framstormandet av detta tillvarons rörligaste, farligaste hav skall alltjämt släktkänslan stå som den samhällsbevarande muren, ehuru med en ny daning för att vinna ny motståndskraft.

En författarinna har ypperligt klargjort hurusom liten till lagtvånget nu hindrar människor att inse livsförhållandena och känslornas egen inneboende makt att uppdra gränser kring människans frihet; att den innersta grunden för den moral, åt vilken människan sedan ger teologisk eller metafysisk sanktion, alltid varit hennes egen känsla av vad som utgjort hennes högsta lycka. Denna känsla har på det erotiska området lett utvecklingen fram till allt större innerlighet i förhållandet makar emellan som mellan föräldrar och barn. Det finnes således, trots tillfälliga avvikelser, ingen anledning att frukta att vi ej komma att fortgå i den riktning, där känslan alltid varit den i all stillhet bindande makten.

Men skilsmässans motståndare mena tvärtom, att känslan av lycka genom barnen – särskilt hos fadern – nu blivit så svag, att de flesta fäder helst frigjorde sig från allt ansvar, ifall de endast kunde!

Om så är, då har samhället självt skulden. Det gynnar av släktuppgiften alldeles oberoende könsförhållanden och det fritar mannen från fullt ansvar för de olagliga barnen, d.v.s. behåller männen på en underdjurisk ståndpunkt. De avkomman gagnande instinkterna, som hos djuren förblivit orubbade, kunna inom vårt släkte ej återfå sin fulla styrka förrän mannen blir fullt ansvarig för varje liv han skapar. I samma stund samhället fastställer att två människors föräldraskap är könsföreningens förpliktande moment, då skall livsförhållandet småningom fördjupa känslan och mannen vilja äga och vårda de glädjeämnen, för vilka han under alla förhållanden måste bära bördorna. Även om männens faderskänslor långsamt vakna – och en del av nutidens fäder således verkligen skulle bruka den fria skilsmässan för att lättsinnigt lämna hustru och barn – så finnas ju mödrarna, som i regeln ej lättsinnigt lämna sina barn; som tvärtom ofta uthärda de djupaste olyckor eller försaka en stor kärlekslycka för att stanna kvar hos dem; ja, som – även då de slita sig från barnen – nästan aldrig helt kunna lösgöra sig från dem. När lagen ger var mor de rättigheter, som nu endast den ogifta modern äger, men däremot alla fäder de skyldigheter, som nu endast de gifta ha – då torde barnen för mannen bli ett nytt och dyrbarare värde. När han blott får det inflytande, han kan erhålla genom hustruns aktning för hans faderliga egenskaper; när hans betydelse inom barnens tillvaro kommer att bero av personlig kraftutveckling, ej av laglig maktutövning, då torde faderskapets kvalitet i hög grad förädlas. Och därmed växer även ömheten enligt den orubbliga lagen: att människan älskar mer, ju mer hon ger.

Blir matriarkatet i en ny, genom hela utvecklingen förfinad, form slutpunkten – såsom det enligt mångas mening varit utgångspunkten – för familjen, så skulle detta just medföra att fadersmyndigheten bleve villkorlig, beroende av faderskänslans värde och värme. Nu äro många fäder endast en kort händelse i barnens liv, en händelse, som aldrig ens kommer att “se ut som en tanke”! Och detta gäller ej endast de fäder, som med lagens stöd dra sig undan allt ansvar, utan även om många andra, isynnerhet de av arbete och allmänvärv hetsade, som leva i djupt inre främlingskap med barnen.

Tills vidare torde det vara visst att fri skilsmässa framför allt skulle medföra det goda, att en mängd hustrur, som nu underhålla en förfallen man, kunde arbeta för mat åt barnen i stället för spirituösa åt deras far; att en mängd mödrar, som nu för sina barns skull nödgas bära den djupaste förnedring, kunde frigöra sig och i båda fallen barnen vinna därpå. Den far åter, som genom fri skilsmässa lättsinnigt lämnade sin familj, torde i regeln göra detta även utan skilsmässa.

Barnen få det även i regeln bättre genom en skilsmässa, när föräldrarnas lynnes- och meningsstrider varit oenighetens orsak. Vardera för sig kan vara en värdefull människa. När de skiljas på grund av sin osämja, äga båda känslan av att gent emot barnen ha något att försona. Detta eggar dem att söka gottgöra sin skuld och barnen få sålunda – av var för sig – vida mer, än de erhöllo då föräldrarna voro förenade men barnen bevittnade deras strider och sågo deras naturer från varderas avigsida. Barnen befrias frå” pinan att vara ämnen för fars och mors tvister; att nödgas taga parti för endera; att slitas mellan två olika viljor, mellan varderas svartsjuka ävlan att vinna dem för sig. De undgå delvis att fostras efter två olika, varandra motverkande synpunkter, där den ena strävar att “ta ur” barnen de meningar, den andra inger dem!

Men allt sådant räkna skilsmässornas motståndare för intet. Det enda, dessa fordra är att föräldrar hålla samman, hur åskdiger eller höstgrå den luft än må vara i vilken barnen nödgas leva.

Denna synpunkt förfelar lika mycket verkligheten, som deras vilka påyrka skilsmässa i samma stund kärleken är slut. Ty hemmets sammanhållning kan, i vissa fall, bereda barnen en gladare och rikare barndom än förhållandena efter skilsmässan. Och det har med skäl framhållits, att oenigheten mellan föräldrarna stundom uppväges genom värdet av den enas manliga, den andras kvinnliga väsen, som – om de än ej samverka – dock verka gott bredvid varandra; liksom att barn, vilka genom disharmoni i hemmet tidigt nödgas tänka och ta ståndpunkt, ofta bli starkare karaktärer än de i lyckliga hem uppvuxna.

Medan man å ena sidan hör barn, vilkas föräldrar skilts, beklaga att dessa ej med mer tålamod höllo samman, får man å den andra höra barn, som vuxit upp i olyckliga hem, beklaga föräldrarnas fortsatta äktenskap. Hade detta blivit upplöst, mena de, då kunde de själva ägt åtminstone ett gott hem, kanske två, medan de nu äga intet.

Men envar vet ju endast huru han lidit av det som skedde; icke vad han genom en annan utgång kunde lidit. Och därför bör barnens mening varken i ena eller andra fallet anses utslagsgivande, när det gäller att fastställa grundsatsen.

Betydelsefullare är då den erfarenhet, man äger av de barns ställning, dem döden berövat sin far.

Medan änklingen i regeln gifter om sig, ifall barnen äro små, förblir änkan däremot i de flesta fall ogift. Och det torde vara visst, att en statistik över dugande män skulle visa ett märkligt utslag i fråga om änkors söner.

Men medan samhället böjer sig t.ex. inför den “hårda nödvändigheten” att ett enda fältslag gör flera barn faderlösa än skilsmässorna under en generation – och man i förra fallet lugnt litar på mödrarnas förmåga att ensamma göra sönerna till goda medborgare – så skyggar man för en annan hård nödvändighet, när det gäller att rädda en levande far från livslång olycka!

Barnens största fara vid en skilsmässa är att de ofta skiftas mellan mor och far och sålunda delvis förlora det framför allt glädjeskapande syskonlivet. Den därnäst största olyckan är ej den, att far och mor icke leva under samma tak, men att de ej vidare kunna mötas. Denna olycka kunde ofta undvikas, om vänner och fränder återhöllo lusten att avgöra huru de frånskilda makarna böra hata och i alla avseenden plåga varandra. Om man insåge det överlägsna i att två människor – vilka förmå skiljas som vänner och sammanträffa som sådana – även göra detta; om vardera makens samvaro med barnen aldrig medförde någon inverkan på dem till nackdel för den frånvarande parten – då behövde barnen, även efter en skilsmässa, ej sakna sitt väsentliga förhållande till båda föräldrarna. Nu däremot, ofta delade mellan sinsemellan fientliga föräldrar, sålunda skilda från varandra och – utan gemensamma minnen eller andra bindande band – småningom främmande för varandra då de råkas, mista barnen så mycket genom en skilsmässa, att föräldrar i de flesta fall intet kunna vinna, som uppväger vad barnen förlora.

Huru ofta stängde ej just därför ett barn den väg, som ledde från hemmets dörr! Men det blev dock icke ljust och varmt för barnet inom den dörren.

*

I det föregående har barnens ställning till skilsmässan blivit s&dd ur synpunkten av disharmoni mellan föräldrarna. Om skilsmässan däremot orsakas genom en ny känsla hos far eller mor, då måste dessa en gång – när barnen kunna förstå dem – vara beredda att bevisa sin rätt genom att visa dem huru den nya kärleken ‘gjort honom eller henne till en rikare och större personlighet. För föräldrars nedåtgående få barnen ej bli offrade. I vad fall som helst bli barnen alltid föräldrarnas omutligaste domare.

Att en människa redan givit några barn livet, ger dock ej barnen obetingad rätt till kravet att en far eller mor skall offra en kärlek, som kan förstora dem själva och genom dem släktet, vilket de sålunda kanske skänka ypperligare barn eller ypperligare verk än de förut kunnat. Mången kvinna födde sin man barn utan att ha sett sitt barn; mången man gav samtiden sin flit, aldrig sitt verk – förrän den stora kärleken mötte deras innersta längtan. Och det barn, det verk, som sålunda skapades, blev det enda för släktet oumbärliga!

Samhällets krav att en av lyckomöjligheter strålande far eller mor för barnens skull skall offra dessa, kommer att avtaga, när känslan av livets värde växer och föräldrars plikt att leva för sina barn allt mer blir tolkad så, att de måste förbli fullt levande, med krafter till förnyelse. Å andra sidan får just denna föräldrarnas nutida föryngring ofta den följden, att de leva så rikt samman med barnen att de ej behöva någon annan förnyelse än den, för alla parter mest lyckliggörande: att de erhålla sin “andra vår” genom barnens första.

Blir följden av föräldrarnas förlängda ungdom däremot den, att far eller mor omformar sitt liv, då måste barnen lida tills de kunna förstå att de, i djupare mening, kanske ej blevo lidande därpå. Stundom övade den nya maken ett rikare inflytande på barnen, än deras egen mor eller far, såsom ju även fallet kan bli med en styvfar eller styvmor. Nu förstöres dock ofta denna möjlighet genom nyssnämnda allmänmening, som även avgör att barnen böra hata där de, lämnade åt sig själva, kanske kunde lära sig älska.

Vuxna barns själviska krav att föräldrarnas liv i och med dem skall hava nått sin höjd, vara personligt avslutat, är lika grymt som oberättigat. Ty själar finnas vilka ej avblomstra vid fruktsättningen utan samtidigt kunna bära frukter och ny blom. Barnen erhålla med livet rätten till de villkor, som kunna göra dem fullt livsdugliga; icke mindre, men ej heller mer. Vad föräldrarna därutöver vilja offra av sitt eget livsinnehåll måste bli deras fria godhet, ej deras plikt.

*

När sålunda den stora kärleken kan tillerkännas en rätt framför barnens, uppstår självklart frågan huru denna kärlek kan skiljas från den tillfälliga?

Ett misstag är svårt inom ett äktenskap där barn finnas. Ty de hinder, människor i så fall ha att övervinna, äro så stora att endast den stora kärleken besegrar dem, ifall föräldrarna äro sådana att de över huvud äga betydelse för sina barn.

Det är ofta genom sin tillblivelse, i trots av alla hinder, som den ödesbestämda kärleken röjer sin art. Om de av denna känsla gripna än läte plikten lägga världshav mellan sig – mötas skola de dock i varje livets stora stund intill den sista, förvissade att

“his kiss was on her lips before she was born” …

När människan hinner längre i kunskap om själarnas lagar skola de, som Carpenter yttrat, upptäcka att “det finnes en astronomi även inom känslans värld; att där uppstå samhörigheter genom en av eviga lagar ledd själsfrändskap; sympatier och antipatier, som ställa alla ‘himlakroppar’ i rätt avstånd från eller närhet till varandra; att sålunda kärlekens bana äger en lika oavvislig nödvändighet som en stjärnas och blir lika omöjlig att bestämma genom några utanför dess egen lag verkande lagar”.

Utan tvivel skall man en gång även på detta område finna det teleskop, som för de kortsynta slutligen uppenbarar den erotiska världsrymdens fixstjärnor, planeter, nebulosor och kometer och som visar att dess konstellationer ordna sig efter en högre lag än “den råa driftens”!

Innan man når denna astronomiska visshet får man nöja sig med en så att säga konstkritisk.

Den stora kärleken har, som den store konstnären, sin stil. Vad ämne denne än behandlar, vad stoff han än brukar, ger han åt duk som marmor, papper som metall prägeln av sin hand och man röjer denna i de ringaste ting han danat. Så är inom var tid och varje land, var samhällsklass och varje ålder den stora kärleken en och samma: dess kännetecken äro otvetydiga, om än det öde den danar eller de individer den präglar i ena fallet varit betydligare än i det andra. (22)

Denna mäktiga känsla – som upprör hela ens väsen genom ett annat väsen och ger hela ens väsen vila i detta andra väsen – den känslan griper människan utan att spörja om hon iär bunden eller fri. Den, som känner starkt och helt nog, behöver aldrig undra vad han känner: det är den svaga känslan, som för sig själv blir den tvetydiga. Den, som känner starkt nog, frågar sig heller aldrig om han har rätt till sin känsla. Han blir så förstorad av sin kärlek, att han vet sig sålunda förstora mänsklighetens liv. Det är de små, endels lidelserna, dem en förut bunden människa med fullt skäl erfar som “brottsliga”. För den däremot, som skulle kalla hennes stora känsla en syndig yra, en skamlös egoism, en djurisk drift, har en sålunda älskande människa endast ett leende av medömkan. Hon vet att hon lika väl beginge en synd genom att döda sin kärlek som genom att mörda sitt barn. Hon vet att hennes kärlek åter gjort henne god som i barndomens böner till Gud, rik som den för vilken paradisets portar upplåtas.

Konsten tolkar en allmänmänsklig erfarenhet, när den städse gör Adam och Eva unga, då de drivas ur Eden. Man undrar endast att ingen konstnär ställt dem – i en mognare ålder – utanför lustgårdens murar, förgrämda av känslan att nu äga vishet nog att bevara den lycka, för vilken de endast i ungdomen ägde villkoren.

Ty ej sällan kommer i människolivet en tid då klarheten inträtt före kölden; då blomningen ännu är rik ehuru frukterna redan börja mogna. Det är då den stora lyckan ofta skymtar och försvinner. Stundom såg människan henne aldrig. Ty hon kom sakta och lade – som en leksyster – en len hand över ens ögon spörjande: Vem är jag? Man gissade orätt och lyckan hann gå, innan man bad henne stanna, Endast till sina älsklingar kommer hon med händerna fulla och öppna. För flertalet gälla den döende Hebbels ord: antingen fattas oss människor bägaren eller vinet.

Kärlekens djupaste tragik är att först sedan själ och sinnen lärt genom sina misstag, äro de flesta människor färdiga för den stora kärlek, som av tvenne varelser danar ett fullkomligare väsen.

I dikten som i livet prisas stundom den första, stundom den sista kärleken som den starkaste. Ingendera behöver vara det och vardera kan vara det. Den starkaste kärleken är den, som – i vad ålder den än kommer – upptager mest av alla personlighetens krafter. (23)

Det händer mer än en gång att först när en människa bör vara färdig med kärleken, är hon verkligen färdig för den. Dess färre äro möjligheterna att finna den kärlek, hon önskat ge och mottaga. Ändå färre möjligheter att hon – med hela sin varelses instämmande – kan ge sig åt den.

Ty ett är att äga rätten till sin stora känsla; ett annat att äga rätten eller möjligheten till sin fulla lycka.

Kärleken må bli aldrig så fri i sin samhälleliga form: från de genom dess eget väsen oundvikliga lidandena, liksom från de genom sambandet med förtiden oundvikliga striderna, kan ingen sedens eller skilsmässans frihet lösa människors barn. Dessa lidanden och strider har livet självt gjort så djupa att lagen sannerligen icke behöver göra dem djupare.

Den vanligaste konflikten är att en människa står bunden eller bruten av den tillfälliga erotiken – vare sig lagvigd eller fri – när den ödesbestämda griper in i hennes tillvaro.

Att så många fler olyckliga äktenskap bestå än upplösas, torde mindre bero på pliktkänsla än därpå att endast få mäkta stora känslor. Per Gynts symbol – löken – uttrycker de flestas erotiska väsen. Den blommar villigt i sand som vatten, på kalljord som i kruka. Men har en kruka blivit växtplats för ett ekollon, då blir det – på grund av ekens livsvillkor – oundvikligt att plantan en dag spränger sitt fängsel eller dör.

I sådana fall är det olyckligt när en kristligt- etisk åskådning1 hindrar allvarliga och verkliga möjligheter att förnya livet så, att det blir betydelsefullare för det hela liksom för den enskilde själv. Människor, utrustade med rika möjlighetsvärden, låta ännu bestämma sig av de obetingade hänsyn för andras känsla, som från kristendomen inympats även på evolutionismen. (24)

Att släktet icke endast behöver människor, villiga att offra sitt liv för att vinna det, utan även människor med mod att offra andra för att vinna sitt eget – detta är en sanning, som måste vara oupplösligt förbunden med en evolutionistisk livssyn. För denna blir viljan att bevara och stegra sin egen tillvaro en lika oavvislig plikt som den, att genom offervillighet bevara och stegra andras. Att äga mod till sin lycka, att kunna lida de med ett genombrott oskiljaktiga kvalen utan samvetskval, detta kunna endast de, som handla ur sin innersta nödvändighet. Att kärlekspar utanför lagen nu så ofta döda sig samman, är intet bevis på erotikens övermakt; snarare ett bevis på känslans vanmakt att våga och vinna rätten att omedelbart leva och sålunda öka livets rikedom. Ty blott för en kärlek, som är alltigenom livsvilja, bli omständigheterna som vax i konstnärens hand.

Denna vanmakt blir ur livstrons synpunkt beklagansvärd, lika väl som det hemliga äktenskapsbrottet. Visserligen kunna båda delarna erhålla det stora tragiska kärleksödets skönhet. Ingen, som läst Inferno, torde önskat Francesca styrka att tillbakavisa Paolos kärlek. Och så underbara äro en själs vägar hem till sig själv, att det kan finnas fall då en människa i äktenskapsbrottet känner sig renad från äktenskapets besudling. Ty sålunda upplevde hon för första gången den själens och sinnenas enhet, som var hennes dröm om kärleken allt sedan hon började drömma den.

Men även i dessa undantagsfall – och så mycket mer då i andra – blir det hemliga brott, den äldre moralen fann jämförelsevis ofarligt, ur den nya sedlighetens synpunkt större än den öppna brytningen. Ty personligheten förnedras genom de svek och den svaghet, varigenom man undandrar sig ansvaret för sin handlings följder. Och detta förringar dessutom kärlekens livsvärde för släktet. De nya livsförsök, som ske öppet, som stegra den enskildes styrka genom strid och allvar, kunna erhålla en betydelse för personligheten själv och för samhället, som de hemliga överträdelserna i de flesta fall sakna.

En diktare eller konstnär har till exempel en hustru om vars otillräcklighet för honom alla äro ense – så länge han har henne kvar. Med ett finner han den rymd, som var öde och tom, fylld av en ny skapelse; luften blir ljudande och lysande av sånger och syner. Han känner ej endast sina domnade krafter vakna, nej, han vet att den stora kärleken i honom väckt krafter, han aldrig anat; han inser att han nu skall mäkta vad han förut aldrig förmådde. Han följer sin kärleks livsvilja. Och han gör rätt. De obrottsligt hållna äktenskapen hava visserligen inneburit stora kulturella värden. Men det är ej till dem, poesi och konst stå i den största tacksamhetsskulden.

Utan den “olyckliga” eller “brottsliga” kärleken vore världens alla skönhetsskapelser i denna stund ej endast oändligt färre men isynnerhet oändligt fattigare. Ja, hela andens värld torde efter en sådan uteslutning te sig som en av medeltidens från golv till tak freskoprydda kyrkor tog sig ut efter det reformerta vitmeningsnitet!

Men inför ett val som det nyss nämnda är allmänmeningen alltjämt viss: att den för det hela betydelselösa hustruns lidande bör anses som det stora, den för det hela betydelsefulle mannens däremot som det oväsentliga!

Han, som upplever den nya vår vilken blommar i sånger, i toner, i färger, han höjer emellertid livet för släkte efter släkte, århundraden efter att den eller de få människor, som genom honom blevo lidande, längesedan upphört att lida.

Vem hade vunnit vad släktet, genom hans självoffrande, skulle förlorat? Icke hustrun, om hon ägde ett hjärta, ej endast en stolthet, som kunde lida.

Icke blott ur den allmänna utan även ur den enskilda livsstegringens synpunkt borde man ej ge all medkänsla åt den, som kallas “krossad”. Varför anses det hjärta, som krossas så mycket mera värt än det ena eller de båda, som måste orsaka lidandet för att ej själva krossas? Och varför vill man ej se att den, som ansågs “krossad”, stundom fann en ny och rikare lycka? Men framför allt, varför glömmer man städse att den lidande genom sorgen ofta blev en större människa, än hon någonsin kunnat bli under den trygga besittningen av sin “egendom”?

Det finnes andra sätt att leva av en stor känsla utom det, att i vanlig mening vara lycklig genom den.

Detta bör emellertid först och främst den minnas, som bunden gripes av en ny känsla. Äro alla tre parterna storsinta nog, då har det stundom inträffat att känslan kunnat omvandlas till en amitié amoureuse, som gjort alla rikare och ingendera olycklig – om också ingen helt lycklig.

Men även under andra förhållanden borde människorna minnas: att man icke alltid äger vad man har och stundom säkrast besitter vad man aldrig ägde!

Den egna känslans helgd och höghet är den oförstörbara delen av en kärlekslycka. Att ej längre kunna älska är den största sorgen. Men lika litet som en människa i och för sig blir mindre värd kärlek emedan hon lämnar kärlek obesvarad, lika litet blir hon i och för sig mindre värd kärlek emedan hennes egen slocknat.

Verkligt tillintetgjord kan således endast den känna sig, som varit medel allenast för en annans lust eller lek, utveckling eller arbete; ett medel, som bortkastas då det ej längre bereder nytta eller njutning. Den människa, som så blev bedragen på kärleken, antingen emedan den aldrig fanns eller den blev bortljugen i fråga om det förflutna; den människa, som ser den personlighet, hon älskade, avslöjad som en annan än den hon trodde sig älska – denna människa måste sätta in hela sin själ på att rädda sin själ från att förringas, förbittras, förödas. Ty alla andra ödets stora slag kunna bäras så, att människan växer under dem. Men att förlora tron på en människa är det största kval av alla, emedan det tillika är det ofruktbaraste; emedan det i intet avseende förstorar själen eller stegrar tillvaron.

Även ur detta lidande kan en själ dock slutligen resa sig genom medvetandet: att den själv har ett för stort värde att låta sig tillintetgöras genom en annans låghet eller litenhet. Endast den, som kämpat ut den striden ensam i ökennattens alla fasor, vet vad soluppgång är. Åratal eller årtionden senare kan det hända en sådan människa, som i ett slag; förlorade allt – sina minnens helgd, sina upplevelsers innehåll, sin kärleks tro – att hon på sig själv upplever sanningen i den stille, store tänkarens maning: den att man varken bör bele eller begråta, förguda eller förbanna en människas handlingar, endast söka förstå dem. Och då börjar för henne ett svårt och stort arbete, som kanske först blir färdigt när livet är färdigt, arbetet att även se denna andra själ in i själen; att med avståndets perspektiv åter betrakta det förflutna; att inse sig själv i sin begränsning lika väl som den andra i sin och sålunda börja förstå. Detta är den enda förlåtelse som finnes.

Så kan slutligen den, en gång i levande livet döda och begravna, människan känna gräset gro grönt och solen skina över sin grav.

*

Om detta kan bli sanning – och det blev sanning för många människor, dem andra ansett krossade – huru mycket mera då kan det ej bli sant för den, som en gång varit verkligt rik och aldrig blev berövad sin största rikedom, sin egen kärleks härlighet?

En kvinna till exempel, som under kanske årtionden av sitt liv ägt en full lycka, som genom den blivit mor – hon skulle vara plundrad på allt, om denna lycka upphör?!

Där finnes ju dock alltjämt andras lycka att tjäna, andras lidande att lindra, mänsklighetens stora mål att främja. För mången, som aldrig ens ägt en egen lycka, måste ju allt detta utgöra tröst nog? Men vi döma om lyckan som om rikedomen. Att otaliga människor dagligen förgås av nöd, griper oss föga. Men om en av våra vänner från att vara rik blir fattig synes detta oss förfärligt. Att denna kanske genom fattigdomen når en utveckling, förmögenheten ej gav honom; att den av ödet plundrade kan skapa sig en ny rikedom, detta glömmer man.

Livet har otaliga möjligheter så väl som otaliga motsägelser. Det är fyllt av hemliga läkekrafter så väl som av dolda dödsorsaker. Och – slutligen – det är därför mycket ovisst om det ej blir de två, vilka komma samman, som äro de “sönderslitna” men den “offrade” som förblev den hela!

Älskandet självt är läkekraft även för de sår kärleken ger. Endast ett kan en älskande ej bära, att se sina kära lida. Att själv gå tigande bort för att spara dem kval, detta kan en stor kärlek. Och detta betyder ej att en tam resignation späder vatten i blodets röda ström. Det betyder att kärleken blivit så stor, att den gör allvar av det stora ord, lyckan så lätt uttalar, det att plågor genom den älskade vore dyrbarare än fröjder genom andra. Då kärleken blivit den makt i vilken en människa lever, rör sig och har sin varelse, uppfylles Korintherbrevets ord om kärleken på ett skönare sätt än Paulus drömde om. Den stora kärleken älskar ej endast för att älska; den når det otroliga: att älska den älskade mer än sin egen känsla. Om det gällde att sålunda bereda denna andra en fullkomligare lycka, skulle den kärleken kunna dämpa sin egen flamma och därmed den fullhet av kval och fröjd, livet ur denna känsla vunnit. Kvinnor göra stundom ett sådant offer. En och annan man har förmått det. Men den, som nått denna känslans höjd, lever ett så underbart liv att den lycka tvenne förenade skapa, måste vara utomordentlig för att ej dessa rika i jämförelse med den ensamme bli de fattiga.

När det en gång gått människorna i blodet att ingen kan lyckliggöras utan att känna sig lyckliggöra; att endast den egna känslans högsta kraftutveckling är den oförgängliga lyckan; att all annan lycka är nåd, icke rätt – då skola färre sönderslitna finnas, om än ej flera lyckliga!

Men sådan är ännu kärleken, sådana männen, sådana kvinnorna, sådana människorna omkring dem, att man snarare måste önska en bunden man eller kvinna styrka att bära sitt äktenskap än mod att bryta det, åtminstone om de äga barn, vilka med dem måste dela deras kärleksödes oberäkneliga möjligheter. Inför dessa gripes man om någonsin av den känsla, den bretagniska fiskarsången tolkar

… la mer est grande et ma barque est petite …

Hur ofta har ej den lilla, livets sista rikedom fraktande, båten blivit borta på det vida havet?

Må därför ingen där söka sin lust, allenast sitt liv.

*

Att våra handlingar på det erotiska området – liksom på varje annat – måste framkalla andras omdömen är lika oundvikligt som att vår gestalt återgives i den spegelyta, vi gå förbi. Men allmänmeningen är en konvex spegel, en av fördomar svälld kula, som förvrider bilden. Endast en klar och stilla själ ger en rätt bild av en annans handling.

Och inför en sådan själ skall det ej sällan visa sig att “brottet” blev det rätta för den ena naturen, ej för den andra. Denna senare kände att dess innersta väsen skulle kränkts om ej trohet mot förtiden blivit bevarad till det yttersta. Dess val blev att låta sina erotiska krafter vissna för att endast leva genom pliktviljan. Om dessa slags självspillingar gäller detsamma som om de lekamliga: ena gången äro de stora själar, den andra stora stackare. Ja, samma offer kan vara sublimt under en tid i vårt liv, skamligt under en annan!

Livet visar oss aldrig “äktenskapet”, endast otaliga olika äktenskap; aldrig “kärleken”, endast otaliga älskande. Den, som på dessa områden uppställer ett ideal, måste därför nöja sig med att möjligen verka på framtiden men får ej bruka idealet till dom över nutiden. Ja, han bör ej ens i framtiden vilja sitt eget ideals envälde – eftersom det mångartades nedgång till det ensartade vore en tillbakagående utveckling.

Samhällets strävan att i en enda idealform inpressa livets oändliga mängd av olika fall under samma förhållanden eller av samma fall under olika förhållanden, samma inflytande på olika personligheter eller samma personligheter under olika inflytande – detta har på könssedlighetens område varit ett liknande våld, som om man för alla gestalter fastställt Polyklets kanon för skönhetsmåtten. Dårskapen vore i det senare fallet ögonskenlig. Men våld mot själar äro ej så ögonskenliga. Därför äro de alltjämt lagstadgade.

Först när själarnas olikhet en gång för våra begrepp blir en lika verklig sanning som nu gestalternas, då skall man inse att av alla dogmer engiftet varit den, som krävt de flesta människooffer. Man skall en gång medge att äktenskapets autodaféer varit lika värdelösa för den äkta sedligheten som religionsstridernas för den äkta tron.

Forntidens storinkvisitorer liknade antagligen nutidens däri, att de – ställda inför ett bestämt fall inom sin egen vän- eller frändekrets – lätt nog funno förmildrande omständigheter, dem de eljest icke läto gälla. Man måste lära sig inse att varje fall är ett enskilt fall och att därför stundom en ny regel – ej endast ett undantag från en gammal regel – blir nödvändig. Man får ej längre uppehålla dessa dubbla mått för kända eller okända, för vänner eller fiender, för litteraturen eller livet. En allvarlig vilja till äkta sedlighet måste avskaffa de dubbla måtten. Dessa visa emellertid att man även bland engiftets dogmatici börjar inse otänkbarheten av att genomföra en för alla gällande engiftesmoral. Men strävan att dock i det stora hela nå detta otänkbara, står nu i vägen för det tänkbara, som spirar runt om i världen: att uppnå kärlekens sedlighet.

Ehuru det nya livet redan visar sin styrka – såsom de vårblomster vilka tränga fram tvärt igenom fjolårets rostbruna lövmatta – måste dock de vissna bladen undanröjas. Endast de, som ej redan i luften förnimma den nya vårens makt, rädas att jorden ej skall kunna umbära det vissna skyddet.

III. En ny äktenskapslag.

Den ideala formen av äktenskapet är den fullt fria föreningen mellan en man och en kvinna, som genom ömsesidig kärlek vilja lyckliggöra varandra och släktet.

Men som utvecklingen icke gör några språng kan ingen hoppas att hela samhället når detta ideal annat än i och genom övergångsformer. Dessa måste bevara den gamla formens egenskap: att uttrycka samhällets mening om könsförhållandets sedlighet – och sålunda utgöra ett stöd för de outvecklade – men på samma gång vara fria nog att främja en fortsatt utveckling av nutidens högre erotiska medvetande. Nutidsmänniskan anser sig själv härlig i den meningen, att ingen gudomlig eller mänsklig myndighet högre än individernas egen samfällda maktutövning kan dana de lagar, som binda hennes frihet. Men hon medger behovet av frihetsinskränkande lagar, då dessa bereda en fullkomligare framtida ordning för tillfredsställandet av individernas behov, en fullare frihet för bruket av deras krafter. Insikten om individernas nuvarande erotiska krav och krafter måste således bli utgångspunkten för en modern äktenskapslag, icke några abstrakta teorier om “familjens idé” eller rättsvetenskapliga hänsyn till äktenskapets “historiska uppkomst”.

Då, som redan är framhållet, samhället är den organisation, som uppstår när människor sätta sig i rörelse för att gemensamt fylla sina behov och utöva sina krafter, måste det även vara statt i oavlåtlig omdaning allt efter som nya behov uppstå, nya krafter utvecklas. Detta har nu skett inom det erotiska området, isynnerhet sedan de känslobehov och själskrafter, som tidigare närdes av och riktades på religionen, näras, av och riktas på kärleken. Denna blir sålunda själv alltmer religion och en religion, som fordrar nya former för sin utövning.

Men medan individualisten endast kan nöja sig med kärlekens fulla frihet, nödgar honom solidaritetskänslan att tillsvidare kräva en ny lag för äktenskapet, eftersom flertalet ännu ej är färdigt för en fullkomlig frihet.

*

Solidaritetskänslan och individualismen ha lika starka skäl att utdöma det nuvarande äktenskapet. Det påtvingar människor, som sällan äro ideala, en enhet, som endast en idealisk lycka gör det möjligt att finna sig i. Det fyller sin ena uppgift – den att skydda kvinnan – på ett för hennes människovärde numera förnedrande sätt. Det fyller sin andra uppgift – att skydda barnen – högst ofullständigt. Det fyller sin tredje uppgift – att fastställa ett ideal för könsförhållandets sedlighet – sålunda att detta ideal numera hindrar sedlighetens fortsatta utveckling.

Realistiskt sett, vad är för kvinnan värdet av äktenskapet?

Att den nuvarande lagen tvingar mannen att försörja hustrun samt de inom äktenskapet födda barnen och att den vid mannens död tillförsäkrar hustrun sin giftorätt och de lagliga barnen sin arvsrätt. Dessa ekonomiska fördelar betalar hon med den rätt över sina barn, sin egendom, sitt arbete, sin person, hon som ogift äger. Även där förord skett, kan mannen – som målsman och förvaltare av hustruns egendom – förslösa den, liksom hennes arbetsförtjänst; kan neka henne vad hon personligt behöver; kan förbjuda henne utövningen av ett yrke eller sälja redskapen för dess utövning. Som juridisk person likställes hon med sina omyndiga barn: mannen har att söka och svara för henne; hon kan dels alls icke utöva vissa, dels endast med mannens samtycke utöva andra av de medborgerliga funktioner, hon som ogift kunde fylla.

Vad barnen angår, så lämnar lagen de utanför äktenskap födde fullt rättslösa, så när som på ett otillräckligt uppfostringsbidrag – om fadern ej svär sig fri även från detta. För det nya släktets välfärd sörjer lagen mycket ofullständigt genom att inskränka äktenskapsrätten vid vissa släktskapsgrader, vid vissa sjukdomar neka den och genom att fastställa 17 år för kvinnan, 21 år för mannen som laglig äktenskapsålder.

Slutligen binder äktenskapet hustrun vid mannen, honom vid henne därigenom att skilsmässa ej kan erhållas av endera utan den andras samtycke, för så vitt ej vissa missförhållanden eller brott bevisas. Även när makar enas om skilsmässa, innebär den en pinsam procedur för båda och dåliga säkerheter för barnens välfärd. Nekar mannen skilsmässa kan kvinnan – genom nämnda, ofta omöjliga bevisningsplikt – tvingas att stanna hos en man hon föraktar, emedan hon endast sålunda får behålla sina barn och åtnjuta underhåll. Om mannen ej längre duger att skaffa henne detta; om han kanske förstört de henne tillhörande medel varmed det skulle bestridas, ja, om hustrun med sitt arbete underhåller både honom, sig själv och barnen, behåller han dock alltjämt samma myndighet över henne och dem!

Den ogifta kvinnan åter, som gav sin kärlek “fritt” – det vill säga utan laglig ersättning i form av försörjningsrätt – behåller full myndighet över sina barn, liksom personlig frihet, självbestämning, ansvar och medborgarrätt. Hon behåller med andra ord allt, som ger henne en människovärdig ställning i samhället – men förlorar samhällets aktning” och ekonomisk trygghet! Den gifta kvinnan däremot förlorar allt, som för en myndig samhällsmedlem har betydelse, men – erhåller samhällsaktning, giftorätt och underhåll!

Samhället har sannerligen ej gjort det lätt för kvinnan att fylla sin “naturliga uppgift”! Att hon dock – under det ena eller andra av dessa alternativ – ännu gärna gör det, talar för att den måste vara hennes naturs starkaste krav! Bli andra behov starkare – såsom de redan hos många kvinnor äro – då bli de ena som de andra villkoren oantagliga. Och som de nya kvinnorna än mindre torde nöja sig med de båda andra ytterligheterna – livslång askes eller prostitution – har ett nytt äktenskap för dem blivit ett livsvillkor.

*

Den gällande äktenskapslagen är en geologisk formation, med avlagringar från skilda och nu avslutade kulturskeden. Endast vårt eget har lämnat få och betydelselösa spår i densamma.

Vår tid har insett att kärleken bör vara äktenskapets sedliga grund. Och kärlek vilar på likställighet. Men äktenskapslagen tillkom då kärlekens betydelse ännu ej var erkänd. Den vilar därför på olikheten mellan en härskare och en undersåte.

Vår tid har givit den ogifta kvinnan möjlighet till självförvärv, myndighet och medborgerliga rättigheter. Men äktenskapslagen tillkom under en tid då alla kvinnor saknade allt detta. Den gifta kvinnan får således nu genom denna lag en ställning, som bildar en skärande motsats till den ogifta kvinnans, sedan dess vunna oberoende.

Vår tid har rubbat den urgamla arbetsdelningen, då hustrun vårdade barnen, mannen skaffade uppehället. Men äktenskapslagen tillkom då denna delning var i full kraft och det sålunda blev nästan omöjligt för kvinnan att erhålla skydd för sig och sitt barn annat än inom äktenskapet. Nu har samhället börjat bereda ett sådant skydd för ogifta mödrar. Och de frihetsavträdelser, med vilka hustrun köper äktenskapets skydd, visa sig ej endast ovärdiga utan även allt mer onödiga.

Vår tid har mer och mer insett varje barns betydelse såsom en ny del av samhället och varje barns rätt att födas under sunda betingelser. Men äktenskapslagen stiftades på en tid då detta ej uppgått för det mänskliga medvetandet; då det olagliga barnet ansågs värdelöst om än så ypperligt, det lagliga värdefullt om än så ärftligt belastat.

Vår tid har insett det personliga valets värde för sedligheten. Den godkänner som verkligt etisk endast den handling, som utgår ur personlig prövning och sker med det egna samvetets bifall.

Men äktenskapsordningen tillkom då denna individens suveränitet knappt var anad, än mindre erkänd; då samhällsmakten band själarna, då tvånget var samhällets enda medel att nå sina mål. Äktenskapet blev den tygel, varmed släktdriften tämdes eller – med andra ord -naturdriften förädlades till samhällsändamålsenlighet.

Nu är kärleken fördjupad, den mänskliga personligheten utvecklad, de kvinnliga krafterna frigjorda.

På grund av kvinnornas nutida självverksamhet och självbestämning utanför äktenskapet måste detta åt den gifta kvinnan bevara den ogiftas handlingsfrihet genom full myndighet över person och egendom.

På grund av individens ovilja att intvingas i religiösa former, som ej äga betydelse för honom själv, måste äktenskapets lagliga form vara borgerlig.

På grund av individens vilja till personligt val vid sina personligt betydelsefulla handlingar måste äktenskapets fortsättande – lika väl som dess ingående – bero av vardera maken och således skilsmässan bli fri. Och detta så mycket mera som det nya renhetsbegreppet innebär att tvång inom detta område är förnedring.

Dessa äro de krav, den moderna människan ställer på äktenskapsformen, om den skall uttrycka hennes personliga vilja och främja hennes personlighets växt. Det nuvarande äktenskapet medför däremot former, som blivit meningslösa och därför motbjudande samt försätter makarna i en ömsesidig ställning, som, ideellt sett, är lika mycket under nutidsmannens värde och värdighet som den faktiskt är under nutidskvinnans.

Medan sålunda personlighets- och kärleksbegreppets utveckling medfört dessa krav på vidgad frihet för individen inom äktenskapet, komma solidaritetsbegreppet och evolutionismen däremot med krav på stora frihetsinskränkningar för de enskilda. Vissheten om varje ny varelses rätt att livet för densamma skall bli ett verkligt värde – liksom om samhällets rätt att de nya liven skola bli värdefulla – har medfört yrkandet att motverka äktenskap, som skulle bli farliga för avkomman, liksom att bättre skydda barnen såväl när intet äktenskap ingås som när ett sådant upplöses.

*

Den ekonomiska faktorn har inom det nuvarande samhället en betydelse för äktenskapet, som kännes allt mer förnedrande ju mer man inser att detta bör byggas på kärlekens grund.

Inåt upplösta äktenskap sammanhållas nu ofta av det skälet att båda makarna erhölle sämre ekonomiska förhållanden efter skilsmässan. Mannen kan eller vill ej lämna hustrun nog underhåll; han kan kanske ej lösgöra hennes förmögenhet, som han insatt i sin verksamhet; han har kanske gjort slut på den; hustrun har vid äktenskapets ingående lämnat ett arbete, som hon nu kanske ej kan återfå för att därmed underhålla sig själv – och så vidare i oändlighet.

Men även lyckliga äktenskap skadas genom hustruns ekonomiskt som rättsligt underordnade ställning.

Såväl i det lyckliga som det olyckliga äktenskapet är det därför av stor vikt att hustrun förblir rådande över sin egendom och sitt förvärv; att hon är självförsörjande i den mån, hon kan förena detta med sina modersplikter och att hon bleve försörjd av samhället under varje barns första levnadsår. (25)

En kvinna borde kunna göra anspråk på detta understöd om hon styrker:

att hon uppnått myndig ålder; att hon genomgått en ettårig utbildning i barnavård samt allmän hälso- och – om möjligt – sjukvård samt hushållslära.

att hon själv vårdar eller skaffar annan fullgod vård åt barnet;

att hon saknar tillräcklig personlig förmögenhet eller arbetsinkomst för att bestrida sitt eget och halvdelen av barnets underhåll eller att hon avsagt sig arbetet för barnavårdens skull.

De, som ej vilja underkasta sig nämnda villkor, anmäla sig icke till detta underhåll, som självklart ej kan bli större än vad livets nödtorft kräver och som endast i undantagsfall utdelas längre än under ett barns tre första och viktigaste levnadsår.

De avstående bleve i regeln de förmögna eller de, som vilja ägna sig åt eget förvärv och således helt – eller efter det första året – avsäga sig denna samhällshjälp. Anordningen kom att fylla sitt ändamål i de samhällsklasser, där nu moderns utearbete, på land som i stad, ådrar henne och barnen lika stora faror. Utgifterna för denna den viktigaste av försvarsskatter borde som andra dylika utgå progressivt och sålunda drabba de rika mest, men de ogifta i samma grad som de gifta.

Tillsynen borde utövas av barnaskyddsnämnder, som tillsattes i varje kommun, i större eller mindre antal efter kommunens storlek, men alltid bestående av två tredjedelar kvinnor och en tredjedel män. Dessa skulle utdela understödet och ej allenast tillse de späda barnens vård utan även de äldres. Den mor, som vanvårdar sitt barn, mister efter tre varningar understödet och barnet fråntages henne. Det senare gäller även andra föräldrar, som kroppsligt eller andligt misshandla och vanvårda sina barn.

Moderns underhåll utgår alltid med samma belopp per år men för varje barn erhåller hon dessutom halvdelen av dess underhåll, därest ej det barnantal är nått, vilket samhället anser som det för sig önskvärda. De därutöver födda barnen bli föräldrarnas ensak. Varje far måste från varje barns födelse lämna sin motsvarande halvdel för dess underhåll intill aderton år. Det nuvarande samhället lämnar mannen hjälp som familjeförsörjare i form av de på denna uppgift beräknade högre lönerna och ålderstilläggen, dem han emellertid uppbär vare sig han är ogift eller gift, barnlös eller familjefar. Lämnade samhället däremot modern understödet, upphörde allt behov av olika löner för samma manliga och kvinnliga arbete och understödet främjade verkligen det för samhället betydelsefulla ändamålet: barnens fostran.

Den nuvarande ordningen uppehåller däremot den råaste av orättrådigheter, skillnaden mellan lagliga och olagliga barn; den fritar ogifta fäder från deras naturliga ansvar; den driver ogifta mödrar till omedelbara eller – genom “änglamakeriet” – medelbara barnamord; den för dem ut i döden, in i prostitutionen.

Alla dessa förhållanden skulle ändras genom en lag, som fastställde: att varje mor under vissa villkor har rätt till samhällets underhåll de år, hon bär samhällets viktigaste börda; att varje barn har rätt till underhåll av båda sina föräldrar, till namn efter båda och – i den mån arv bibehålles – till arv efter båda.

Sedan modern nu allt oftare helt eller delvis måste vara familjeförsörjare jämte mannen, är det redan ur denna synpunkt rättvist att hon med honom delar myndigheten över barnen. Men emedan hon dessutom har lidit mer för dem, således älskar dem mera, således förstår dem bättre – och således i regeln ej endast gjort mest för dem utan även betyder mest för dem – är det tillika rättvist att, medan modern nu får nöja sig med den makt, fadern medger henne, förhållandet omvändes, så att modern i stället erhåller den högsta lagliga myndigheten.

När mannen icke ensam bär familjeförsörjarbördan, skall hans uppfostringsplikt kunna bli en verklighet. Han kan då få tid att utveckla sina egenskaper i denna riktning. Det växande värdet av fadersomsorg och faderskärlek skall för modern lätta den uppfostringsuppgift, som nu ofta överväldigar henne, sedan dess ansvar blir allt mer medvetet men uppgiften allt mer svårfylld under hennes växande behov av personlig rörelsefrihet.

Det bleve sålunda ej för livets nödtorft, modern och barnet uteslutande vore hänvisade till mannen och de kunde ej genom hans oduglighet eller förfall stå alldeles utblottade. Men han bure dock fortfarande sin halvdel av ansvaret och familjen bleve alltjämt för en stor del av livets behag beroende av fadern och hans frivilliga insatser, medan han dock lättades från de bördor under vilka hans andliga fadersvärde liksom hans familjefröjder nu i så hög grad lida. Långt ifrån att flertalet män – som man hört vissa kvinnor skildra det – endast varit egoister, ha otaliga av dem burit och bära ännu slavbördor, ej endast för hustru och barn utan även för andra kvinnliga fränders underhåll. Å andra sidan har den rådande samfundsordningen eggat fäderna att än mer trälbinda sig vid arbetet för att skapa en företrädesställning åt sina barn. Den nuvarande fadersrätten och fadersplikten stå i omedelbart samband med arvsrätten, en av vår samhällsordnings största faror. Arvet behåller nämligen ofta en oduglig i en ledande ställning men en duglig i en beroende; det gynnar de urartades möjlighet att fortsätta släktet, framför allt om föräldrarna avlidit tidigt, ehuru – som man framhållit – just dessa barn ofta bli de härtill minst lämpliga. Det missgynnar däremot de livsdugligas möjligheter i denna som i alla andra riktningar, där födseln i fattigdom innebär hinder för den utbildning och det bruk av personliga krafter, som rikedomen medger. Å andra sidan gynnar fattigdomen den naturliga begåvningen, så till vida som den spänner krafterna, medan det ofta hör till arvtagarnas olyckor att sällan erfara denna krafteggande och lustskapande spänning. Det är endast de starkaste eller finaste naturerna, som bli starkare och finare genom de fördelar och den ansvarskänsla, en ärvd rikedom medför. I det stora hela komme samhällets produktiva krafter att mångfaldigas uppåt som nedåt, om rikedomen bleve i ordets fullaste mening personlig, beroende på var människas insats av dugande kraft men udden brötes av förvärvsbegäret, genom begränsad möjlighet att stegra sin rikedom och genom obehövligheten att genom den trygga sina barns tillvaro. En sådan ny samfundsordning skulle upphäva behovet att av staten erhålla lönetillägg för barns ståndsmässiga uppfostran. Ty om alla barn likställas genom att samhället bestrider allt – från skolmaterialet till studie- och resestipendierna – för att fullt utbilda individernas kropps- och själskrafter, en utbildning varvid en verklig ståndscirkulation borde äga rum genom att hänsyn toges endast till anlagen; om envar således hade samma ställning då inträdet skedde på de olika arbetsområdena; envar samma möjlighet att där nå fram till sina säregna krafters rätta bruk, emedan han fått alla medel för deras utbildning; om samhället – som rätt, icke som välgörenhet – gåve varje arbetande full vård under sjukdom och fullt underhåll i ålderdomen, då försvunne ivern att gynna egna barn på de övrigas bekostnad. Den far, vars kraftutveckling skaffat honom en maktställning, som under hans livstid gjorde hans barns levnadsvillkor gynnsammare än en del andras, kunde visserligen sålunda – och till det helas bästa – låta sina barn erhålla den differentiering och förfining, som till exempel hemmets rikare kultur kan skänka. Men han kunde, då arvet försvann – eller åtminstone starkt begränsades och beskattades – icke fritaga barnen från att genom insatsen av egna krafter varaktigt försäkra sig om de värden av högre eller lägre slag, som de i hemmet lärt sig uppskatta.

Och när skillnaden mellan de lagliga och olagliga barnen i varje avseende upphäves, då torde fadershemmet, som i antiken eller i vår nordiska forntid, oftare än nu komma att innesluta barn av flera än en levande mor; stundom även ett modershem barn av flera än en levande far. I vartdera fallet bleve detta ett tillgodoseende av barnens rättigheter, som skulle lämna nutidens seder i fråga om de utomäktenskapliga barnen långt bakom sig.

*

Intet förhållande visar bättre än äktenskapet huru seder och känslor kunna ila århundraden framom de lagar, i vilkas hägn de utbildats.

Många män visa nu sina hustrur en finkänslighet och ge dem en handlingsfrihet, som gör dessa lyckliga hustrur omedvetna om att de – rättsligt sett – endast av mannens nåd äga den. Det är först när förhållandena ej äro lyckliga, som hustrun erfar att hela den lagliga makten är lagd i den hand, som har rättsligt stöd om han vill bruka makten ensam, med uteslutande av hustrun, eller om han vill missbruka den till hennes och barnens skada.

Att de gifta männen trots dessa förhållanden så ofta frivilligt likställa sig med hustrurna i fråga om myndighet inom hemmet och gent emot barnen, detta är det yppersta beviset på känslornas makt att värna väsentliga värden. Att männen, trots usla äktenskapslagar, blivit allt mer hänsynsfulla, länder lika mycket till deras heder som till furstliga personers när de – trots alla hinder – lyckas bli människor. Liksom dessa ha större ursäkter än andra när de missbruka sin ställning, så gäller detsamma om den äkta mannen, som måste vara mycket försynt, ifall icke ett jag vill blir slutskälet vid en meningsstrid mellan honom och hustrun. Ty ej ens den ömmaste kärlek hindrar härskarkänslan att blossa upp inför hennes ihärdiga motstånd i en eller annan riktning.

För flertalet män – och mer ju lägre de i övrigt stå – utgör dock den nuvarande äktenskapslagen alltjämt det stora hindret vid utvecklingen till högre mänsklighet. Att ha hustru och barn i sitt våld, detta gör den onde till bödel, den lågsinnade till usling. Det ligger ingen överdrift i Stuart Mills ord: att så länge familjen bygges på lagar, som strida mot de första grundsatserna för samhälleligt liv i övrigt, då gynnar lagen vad man genom uppfostran och civilisation på andra områden motarbetar, nämligen styrkans rätt i stället för personlighetens. Överallt – i moral som politik – gör man nu gällande att ej vad en människa blev genom att födas i ett visst kön eller stånd, utan endast vad hon personligt är värd, avgör den aktning hon bör åtnjuta; att endast hennes uppförande och förtjänster kunna vara ursprung till hennes makt och myndighet. Men äktenskapet omvänder hela denna nutidens statsrättsliga grundsats och därför stannar personlighetsprincipens samhälleliga tillämpning tillsvidare endast på ytan.

Att lagen alltjämt stadfäster vad verkligheten börjat omvandla är, som sagt, av jämförelsevis liten vikt där lagen – i ordets vackra mening – är en död bokstav. Men den omedelbara faran för de enskilde och den medelbara för samhället blir större, ju sämre den maktägare är, som ingen motvikt äger, ju mindre idealt det samliv är, inom vilket denna auktoritet blir avgörande. Och även där förhållandet är gott, kännes mannens myndighet för den nutida kvinnan allt mer plågsam i den mån hon blir mer medveten om att hon endast genom full likställighet kan nå en innehållsrik samverkan med mannen i alla riktningar.

Det är denna nutidskvinnans djupa plåga av sitt beroende, som bland annat gör att många kvinnor, även när de ej behöva det, önska att åtminstone förbli självförvärvande efter äktenskapet.

Arbetsmarknaden har hittills gynnat denna deras önskan. Det kan dock endast vara en tidsfråga när de ogifta kvinnorna börja uttränga de gifta – genom de för de förra gynnsamma tävlingsvillkoren – sedan lagstiftningen börjat ingripa i de nutida missförhållandena, där hustrurna trycka ner männens löner, barnen föräldrarnas och följden därav blivit hemmens vanvård och barnens fysiska och moraliska urartning.

Men sedan de gifta kvinnornas arbete begränsats genom lagstadgat “moderskydd” – helst om detta erhåller den omfattning, som här ovan är föreslaget – och om dessutom gifta som ogifta skyddas genom minimilöners fastställande, åtta timmars arbetsdag samt förbud för arbete om nätterna och inom vissa hälsofarliga industrier, då torde mödrarna – sedan barnen hunnit över den späda åldern – alltjämt inom vissa yrken kunna ägna sig åt förvärvsarbete. Detta blir än mer fallet, om gemensamhetshus komma att befria dem från matlagningen och möjliggöra en god samfälld tillsyn av barnen medan mödrarna äro borta.

Det gynnsammaste för barnen – isynnerhet om dessa genom förbud för hemarbete återvinnas från förvärvsarbetet åt hemmet och skolan – torde dock vara ifall de gifta kvinnorna genom männens höjda löner kunde befrias från yttre förvärvsarbete, men deras hemarbete däremot erhölle karaktären av självförsörjning. Detta bleve i fullaste mening fallet genom att mödrarna tillerkändes ovannämnda samhällslön för barnens fostran. I en sålunda samhällsuppskattad barnavård torde flertalet finna den överensstämmelse mellan sin verksamhet och sina krafter, som utgör den verkliga arbetsglädjen. Ty det kan knappt betvivlas att icke hustrun redan nu i sitt hemarbete, om än tungt, i regeln finner mer bruk för sina säregna anlag – och således en rikare tillfredsställelse – än mannen, som ofta trälar, icke i det arbete han valt, endast i det han kunnat erhålla.

Men vad som detta oaktat nu gör kvinnorna allt mer ovilliga till hemsysslorna och allt oftare kommer dem att lämna dessa för utearbete, det är att de utföra det husliga arbetet under dem ovärdiga villkor.

Först och främst vilja kvinnorna allt bestämdare erhålla de lättnader i hemarbetet, som redan här och där börja beredas. Detta torde dock ej allmänt ske förrän kvinnorna själva allt mer allvarligt börja bruka sin förmåga att uttänka de mest ändamålsenliga och angenäma sätten, dels för arbetssparande samverkan, dels för utförandet av de hemsysslor, som dock alltid återstå. Och detta åter fordrar att kvinnorna utbilda sig till verklig sakkunskap i fråga om förbrukningen och övriga delar av nutidshemmets skötsel. Detta blir så mycket nödvändigare som tjänstefolksfrågan inom kort står på den punkt, att kvinnorna i alla klasser endast ha valet mellan självarbete i hemmen eller dessas fullkomliga upplösning. Så väl det kvinnliga hemarbetet som barnavården komma att underlättas för samtliga kvinnor endast i den mån, de bildade enas om att ställa nya och högre krav på bostadsanordningarna, liksom på praktiska och prydliga arbetsmedel. De skola sålunda ej endast främja sitt eget arbete, utan även framkalla en högre kultur i fråga om vacker ändamålsenlighet, såväl på arkitekturens som på industriens område.

Men detta är ej nog för att hemarbetet skall återfå sin värdighet och lockelse.

Detta sker först när samhället ger en sådan uppskattning åt kvinnans hemarbete, att den upphäver hennes nuvarande känsla av att vara underhållen av mannen för att sköta ett underordnat arbete, ett arbete, vilket ej erhåller den uppskattning, som för nutiden blivit den ovillkorliga mätaren på ett arbetes ekonomiska värde: penninglönens.

Den nuvarande äktenskapsordningen tillkom då kvinnan intet väsentligt försörjningsområde hade utanför hemmet, då dettas inkomster huvudsakligen erhöllos in natura, då hustrun således var oumbärlig för tillgodogörandet av dessa. Hennes hushållsdrift innebar ett stort nationalekonomiskt värde och under dessa förhållanden var samegendom naturlig. Husmodern ägde dessutom under denna tid – som ledare vid förbrukningen av de varor, hon från råämnena förädlade – en handlingsfrihet och en myndighet, som hon nu helt naturligt saknar i sina egna och i mannens ögon. Det hjälper icke att hon har laglig rätt att underhållas av mannen enligt hans stånd och villkor. Ty när hennes uppgift ofta endast består i att begära pengar av honom och skriva upp huru de gå åt i kokerskans och sömmerskans händer, känner hon sig på ett förödmjukande sätt underhållen. Varken medelbart eller omedelbart kommer genom hennes arbete maten på bordet eller kläderna på kroppen, eftersom mannen ensam förtjänar de medel hon hushållar – eller misshushållar – med.

Därför gripas hustrurna allt mer av lusten att personligt förvärva. De se huru männen utvecklas genom hängivenhet åt en arbetsuppgift, genom den uthållighet, den samling och spänning av krafter, som detta fordrar. Och endast fack-utbildningen, menar nu kvinnan, kan ge henne samma energi, endast den omedelbara inkomsten samma visshet om arbetsduglighet.

Men det finnes en annan hjälp, som gåve dessa fördelar utan att dock driva kvinnorna ur hemmen, nämligen att deras fackbildning för och arbete inom hushållets och barnavårdens områden bleve lika allvarliga som inom varje annat yrke. Först i känslan av sitt hemarbetes nya värde skulle hustrun kunna fordra att detta ekonomiskt värdesattes som varje annat dugligt arbete.

Då hustrur tala om förödmjukelsen att vara mannens underhållstagare – sedan de som ogifta allt oftare varit självförsörjande – bli männen städse djupt idealistiska. De orda vackert om hustruns betydelsefulla uppgift, om kärlekens utjämnande makt, ända tills man frågar någon viss man: ifall någon kärlek kunde göra det angenämt för honom att, i stället för att lyfta sina egna inkomster, nödgas utbedja sig av hustrun vad hon ansåg behövligt för deras gemensamma eller hans enskilda bruk? Eller ifall kärleken kunde ersätta honom förlusten av sin egendomsförvaltning, liksom av sitt medborgarskap, sin myndighet, sitt namn?

Trots medvetandet att själv ha medfört rikedom eller trots vissheten att alltjämt göra en stor arbetsinsats i hemmet, är penningbegärandet den nutida hustruns olidliga pina. Ty mannen har ofta innerst samma känsla som hon: att arbete numera betyder förvärv utomhus, emedan inkomstförvaltningen – trots dess oerhörda vikt för de arbetandes styrka, hälsa, trevnad och sålunda medelbart för hela folkhushållningen – blivit allt mer förbisedd. Delvis beror denna mannens uppfattning just på att kvinnorna ej äga den nya slags huslighet, som behöves för att väl leda förbrukningen; att det således ofta är med rätt, mannen menar att hustrun varken arbetar eller sparar, endast slösar.

Allt detta “menande” samlar sig sedan som explosivt stoff vid de ständigt återkommande penningfrågor, som även i den skönaste kärleksharmoni förbli oundvikliga och som ha en satanisk makt att störa harmonien.

Huru rörande idealistisk ungmön före äktenskapet än må vara i denna fråga; hur förtroendefullt hon än låter mannen ta hand om sin förmögenhet – efter några års äktenskap har erfarenheten gjort henne till full realist! Hur lycklig hon i övrigt varit, minnes hon dock mer än en stund, då hon bittert saknat den handlingsfrihet en egen inkomst ger; till exempel när hon av mannen blivit nekad att – till det ena eller andra ideella syftet – bruka de medel, hon dock själv ofta medfört, ja, huru detta kanske lade det första verkliga avståndet mellan dem. Otaliga älskande män ha under dessa uppträden kommit den i sig själv förmögna hustrun att ångra sitt giftermål och åt den, som ej ägt förmögenhet, ingivit den ödmjukande känslan att nödgas uppträda som tiggerska. En man må le åt eller reta sig över dessa hustruns “ömtåliga” känslor: de äro nu en gång hennes och – de äro i det stora hela taget finare och ömtåligare än hans! Känslorna av beroende bli – efter några års gifte – så starka hos de flesta hustrur, att de på intet sätt kunna talas bort, endast genom en ny ordning tillfredsställas. Hustrun vet att blott skämttidningarna ha gott av de uppträden, där hon första året smeker, andra året gråter, tredje året grälar sig till den nya sommarhatten!

Kvinnans beroende kan upphävas endast därigenom att hennes hemarbete ekonomiskt uppskattas. (26) Denna uppskattning är lätt, när hustrun lämnat ett lönat arbete för hemplikterna, ty uppfyllandet av dessa bör allra minst anses värt vad hennes självförvärv förut inbragte henne. Finnes ingen sådan värdemätare, då bör hon erhålla samma summa, som en främmande person i motsvarande omständigheter erhölle i lön och kostade i underhåll. Med denna summa bör hustrun bestrida sina personliga utgifter, sin del i det gemensamma hushållet och i barnens underhåll, när samhällsbidraget för dessa ändamål upphörde men makarna enats om att hustruns arbete inom hemmet var så mycket värt, att hon hellre borde vidhålla detta än söka arbetsförtjänst utomhus.

Vid utförandet torde denna anordning ingen rubbning vålla i nuvarande förhållanden. Hustrun förvaltade alltjämt den, genom sammanslagning av bådas överenskomna hushållsbidrag, uppkomna hushållskassan, men hon löste troligen bättre uppgiften att få den att räcka till de samfällda utgifterna. Hon ägde sin fulla frihet att avstå sitt anslag, liksom mannen att efter behov och förmåga öka det. Det omedelbara ekonomiska uppskattandet av hennes hemarbete skulle omvandla mannens och hennes egen aktning för detsamma och därmed ge hustrurna dels en självständighetskänsla, som även de samvetsgranna nu sakna, dels en pliktkänsla, som hos de mindre samvetsgranna väl behöver stegras. Ty den gängse ordningen gynnar ej allenast männens husbondvälde, utan även vissa hustrurs oduglighet. Men att en liten grupp överklasskvinnor nu alls ej arbetar i hemmet; att en mängd andra arbeta illa, detta får ej skymma det sakförhållandet, att otaliga kvinnor inom hemmen alltjämt nedlägga stora summor av arbetskraft utan att nu kunna göra rättsliga anspråk på någon, deras arbete motsvarande, egen inkomst.

Som ogift hade kvinnan – antingen hon var husjungfru eller statstjänarinna, fabriksarbeterska eller kontorist – möjlighet att i någon mån tillgodose egna intressen. Som gift måste varje gåva hon ger, varje bidrag hon lämnar till ett allmänt ändamål, varje bok hon köper, vart nöje hon bereder sig tagas av mannens penningar. Hustrun, som i lantmannens hem kanske sparar tusenden – såväl genom omvårdnad som genom omedelbar arbetsinsats – har där ofta ej en krona till sin rådighet!

Detta gäller ej endast hustrurna utan även hemmens döttrar, som ofta sträva från morgon till afton, men dock såsom föräldragåva nödgas mottaga allt, de personligen behöva och således även komma att sakna medel till allt, vad föräldrarna anse onödigt!

Detta beroende driver nu som sagt hustrur och döttrar ur hemmen till yrkesarbeten, som ekonomiskt ofta ej motsvara förlusten av deras arbete i hemmen. Men de uthärda helt enkelt ej att sakna den personliga inkomst, som för dem blir ett allt betydelsefullare värde, ju mer deras rörelsefrihet i övrigt, deras behov i olika riktningar ökas, framför allt genom högre bildning och stegrade samhällsintressen.

Kvinnans nuvarande olönade ställning till hemarbetet är en föråldrad kvarleva från tidigare hushålls- och produktionsvillkor, liksom från den kyrkliga läran om kvinnan som skapad till mannens hjälp och han till hennes huvud!

Kvinnorna ha sålunda ofta erhållit sämre huvuden än naturen givit dem, mannen en värdelösare hjälp än livet ämnat honom.

Först när en omutlig realism även inom familjen fastslår den grundsatsen: att vardera behåller sitt eget huvud för sig och att varje arbetare är sin lön värd, kommer idealismen att där få fullt utrymme inom det otvungna givandets vida och vackra område, under den ömsesidiga hjälpens fina frivillighet.

Varje slags medlingsförsök i fråga om den gifta kvinnans äganderätt – såsom obligatoriskt förord med mera dylikt – invecklar endast frågan i det oändliga. Enkel och klar blir den först då – som i Ryssland redan från Katharina II:s tid – hustrun helt enkelt behåller sin förmögenhet. Lagen bör uttrycka den stora grundsatsen: att vardera maken äger sitt, medan åter de, som vilja införa en annan ordning, kontraktmässigt må bestämma graden av sin gemensamhet.

Endast den som grundsats genomförda egendomsskillnaden mäktar dana de nya och klara rättsbegrepp, dem nutiden fordrar. Säregendomen ställer två individer bredvid varandra, samverkande med den frihet bror och syster eller två vänner äga. Båda makarna bevara full beslutanderätt och fullt ansvar. Vardera överlåter handlandet åt den andra endast i den mån, den ena genom sina egenskaper vunnit den andras förtroende. Båda visa varandra ömsesidig hänsyn vid planläggandet av gemensamma företag och ingendera kan bli indragen i dylika utan egen prövning. Tredje mans rätt blir i detta förhållande lika väl skyddad, som när syskon eller vänner samverka och sammanbo. Ty makars inbördes transaktioner måste för detta ändamål erhålla samma offentlighet som alla andra dylika, affärskompanjoner emellan. Ord torde ej behöva spillas för att bevisa den omätliga etiska överlägsenheten av sådana förmögenhetsrättsliga anordningar, jämförda med de nuvarande, som visserligen innebära “särskilt intresse för mannens kreditorer” (Anna Wicksell) men i övrigt ej borde kunna finna en enda tänkande försvarare!

*

Icke endast i fråga om sin egendom, utan även sin fulla medborgerliga myndighet och självbestämning över sin person, måste den gifta kvinnan likställas med den ogifta. Visserligen gynnar lagen ej i den grad, som många tro, de “äktenskapliga rättigheterna”. Men sedan århundraden fortlever denna tro och bestämmer i sin ordning sederna; den saknar dessutom ej ett visst lagligt stöd, ifall en sådan fråga göres till domstolssak. I regeln sker ju ej detta, men däremot inverkar laglighetens begrepp – som dessutom näres av bibelns och vigselformulärets underdånighetsförmaning – på mannens känsla av rätt och på hustruns av plikt. Och så länge lagen inom det förhållande, som borde vara det mest frivilliga av alla, uppehåller ens en skymt av “rättigheter” innebär den en grov kränkning av kärlekens frihet.

Denna – som alla andra efterblivna lagar – blir betydelselös för de erotiskt förfinade, som leva över lagarnas ståndpunkt. Men ju lägre människorna stå, dess vissare tilltvingar sig mannen sin “rätt” under de vidrigaste eller för hustrun livsfarligaste förhållanden, lika väl som han – mot sin nuvarande rätt – avpressar henne hennes arbetsförtjänst.

Ingen lag skall kunna hindra att hustrun alltjämt låter mannen kränka sin person, förslösa sin egendom, ödelägga barnen. Ty lagen kan ej försegla de svaghetens och stridens källor, som välla ur människans egen natur.

Men vad man av äktenskapslagen har rätt att kräva, det är att den själv upphör att djupgräva dessa källor.

Lagen måste stiftas så, att den lämnar lyckan den största möjliga frihet för dess egen formskapande makt, medan den däremot såvitt möjligt begränsar olyckans följder.

Och detta kan endast ske genom vardera makens fullkomliga oberoende av den andra.

Det är således ej nog att mannens målsmanskap och hustruns omyndighet upphöra. Även varje bestämmelse, som avser att binda hustrun vid mannens “stånd och villkor”, måste upphävas.

Flertalet män äga nu den tron att en hustru, som lämnar mannens hus, kan återhämtas med lagens hjälp. Detta torde vara ett misstag. Men om än lagens bokstav i detta fall är bättre än allmänmeningen om densamma, så innebär dock lagens hela anda att makar böra sammanbo.

Men ju mer personligheten utvecklas, dess ovissare är det att alla människors erotiska behov motsvaras av denna ordning. Det finnes tvärtom sådana naturer, som skulle älskat varandra livet ut, ifall de icke – dygn efter dygn, år efter år – nödgats böja sina viljor, vanor och tycken efter varandra. Ja, många olyckor bero på idel oväsentligheter, som för ett par människor med mod och klarsyn vore lätthanterliga, om icke lyckoinstinkten tystades av hänsyn till vanemeningen. Ju mer kvinnan före äktenskapet ägt personlig frihet, dess mer lider hon av att inom hemmet ofta ej äga en stund eller en vrå ostörd för sig själv. Ju mer nutidsmänniskan ökar sin individuella rörelsefrihet, sitt ensamhetsbehov i andra avseenden, kommer man som kvinna att lida av nuvarande äktenskapsseder.

Men även om de ensamhetsbehövande förbleve fåtalet, måste de dock äga såväl lagens som allmänmeningens fulla frihet att gestalta sitt erotiska samliv enligt sitt eget behov.

Vanemässigheten och tanketrögheten finna detta oerhört, ja osedligt! Däremot anser man det lika naturligt som moraliskt, att t.ex. flertalet sjömän och handelsresande större delen av året leva skilda från sina hustrur eller att resor för vetenskapliga eller konstnärliga syften skilja makar under åratal.

Allt detta är nämligen, menar man, endast yttre nödvändigheter. För dem böjer man sig alltid! Att det finnes nödvändigheter även för själarna, detta är dock en tanke, som man kanske borde börja ge en smula plats i sin hjärna?

Vår tid sammanför till exempel allt oftare konstnärspar, som verka på olika eller än oftare på samma område. Bådas nerver slitas på lika sätt; för båda kräves samma rörelsefrihet och samma arbetsro. Men under vardagslivets ständiga krav på ömsesidig sympati, ömsesidigt hänsynstagande, förbruka de nästan all sin andliga energi. De inse att, om de ej inbördes skola förtära varandras själiska tillgångar, måste den andliga boskillnad inträda, som först på något avstånd blir möjlig. Dessa naturers helgdagslycka kan vara hänryckande, deras själars sympatiska enhet rikare än några andras. Men vardera känner för den andra, vad en av Shakespeares glada unga kvinnor uttrycker, då hon kallar en friare to costly for every day’s wear. Vardera frestas stundom att utbrista som en annan ung kvinna i en nutidsbok: “Jag ville kunna säga: låt mig nu i tre veckor vara alldeles fri från att älska dig.” Och vardera vet, att denna frihet endast skulle förnya känslan.

Men nu binder seden makarna vid ett samliv, som ofta slutar med att de skiljas för alltid, blott därför att konventionella hänsyn hindrade dem att bo skilda!

Även för vardagsmänniskor kan det trånga beroendet, den tvungna samhörigheten, det dagliga anpassandet, de ständiga hänsynen, bli tryckande. Allt fler börja därför i stillhet omdana de äktenskapliga sederna, så att de mer motsvara nyss nämnda behov av förnyelse. Vardera reser till exempel för sig själv, om han eller hon känner sig åtrå ensamhet; den ena besöker på egen hand det nöje, den andre ej uppskattar, men fordom antingen tvingade sig själv till eller avhöll den andra från. Allt fler makar hava redan var sitt sovrum. Och efter ännu en generation torde den skilda bostaden alls icke vara uppseendeväckande.

Samvaron i socken som helg, samverkan för att tillfredsställa vardagens krav lika väl som livets högsta syften, blir nog alltjämt den form, flertalet väljer för sitt äktenskap, även sedan allmänmeningen lämnat rum åt en annan livsdaning. Men full frihet till den senare vinnes först, när lagen i intet avseende skapar någon inskränkning i makarnas självbestämning.

Till den personliga frihetens område bör även höra den grad av offentlighet, man ger en äktenskaplig förening. En i övrigt “samhällsbevarande” familjefar framhöll en gång de viktiga skäl, som kunna tala för att hemlighålla ett giftermål, åt vilket man dock vill ge laglighetens form. Bland skäl, som nu ofta vålla äktenskapets uppskov, är till exempel ännu ej avslutade studier; ett annat att ej genom sorg påskynda föräldrars eller någon annans död. Möjligheten att i dessa eller liknande fall ej offentliggöra föreningen skulle spara de älskande en onödig väntan utan att i något avseende träda andras rätt för när.

Till den personliga självbestämningen hör vidare ej endast den fria skilsmässan utan även nya former för skilsmässa. Som själva skilsmässan är behandlad i det närmast föregående, blir här således endast tal om sättet för densamma. Hustruns otrohet, liksom mannens rätt att neka skilsmässa, blir vid en sådan nu ofta anledning till penningutpressningar från mannen mot hustrun, som i senare fallet, måste köpa sig själv fri, i båda ej sällan nödgas köpa sig tillstånd att behålla sina barn. Också mannen blir utsatt för penningutpressningar av en hustru, som nekar skilsmässa eller som kan bevisa hans otrohet och vill fråntaga honom barnen, som han vet skulle fördärvas i hennes händer. Men emedan samhället och naturen gynna mannens otrohet, medan båda missgynna kvinnans, ligger det i själva sakförhållandena att hustrun ofta med svårighet bevisar mannens otrohet, han däremot med lätthet hennes. Hans upprepade otroheter ha kanske föranlett hennes enda. Men det blir dock han som – emedan giltiga bevis mot honom saknas – tillerkännes barnen eller också säljer dem åt hustrun!

Sak samma gäller om skilsmässa på grund av “hat och ovilja”. Inför en domstol, som ej kan pröva de andligt mest vägande skälen, endast de mest sägande vittnesmålen, skola alla samlivets enskildheter framdragas, alla sår uppvisas. De vittnesmål, som i regeln bli de avgörande, äro tjänarnas! Bildade personers djupaste själsangelägenheter komma således att bero av obildade människors mening om ett olyckligt äktenskaps invecklade förhållanden! Och ej endast detta: utslaget kommer i de flesta fall att bestämmas av den ogrannlagenhet, med vilken makarna indragit husfolk och bekanta i striderna. Om man eller hustru tillkallat tjänarna vid våldsamma uppträden, då är denna part vid en skilsmässoprocess mycket bättre ställd än den, som till det yttersta sökt bevara äktenskapets värdighet. Det finnes dessutom lidanden, för vilka ingen bevisning kan åstadkommas. Ett sådant är till exempel missbruk av de “äktenskapliga rättigheterna”; ett annat vardera makens möjlighet att, under utåt höviska former, göra livet fullkomligt värdelöst för den andra; ett tredje tvenne livsåskådningars inbördes brottning.

Endast i fråga om de grövsta och påtagligaste olyckor är bevisningsplikten nu möjlig att fylla utan sådana svårigheter, som föranleda de grövsta orättvisor. Om t.ex. en hustru, som ihärdigt nekas skilsmässa, förtvivlad lämnar den man, vilken i ett eller annat avseende misshandlar henne, då förlorar hon barnen, emedan det heter att hon “förlupit” mannen! Ha makarna slutligen enats om skilsmässa, inträder enderas låtsade “avvikande” med följande stämning eller de pinsamma och löjliga “varningarna” inför ofta obekanta, i bildning ej sällan underlägsna, i åsikter fientliga präster och kyrkoråd! Allt detta är dock endast en del av alla de förödmjukelser och lidanden, som ännu – särskilt för hustrun – följa en skilsmässa. Till exempel att mannen alltjämt som målsman kan neka henne varje öre av hennes egen förmögenhet, ehuru hon behöver den till såväl processen själv som till sitt underhåll under skilsmässoåret. Slutligen är en skilsmässoprocess så pass dyr, att redan detta för många obemedlade medför stor svårighet att erhålla rättvisa.

Denna skilsmässoordning, som gör vardera maken beroende av den andras sämsta egenskaper; som framkallar allt ofint i bådas naturer; som inför främmande framdrager deras lidanden och svagheter och som dock intet verkligt skydd bereder barnen – den borde ej kunna lämna någon tänkande ro förrän dess förnedrande och försämrande inflytande vore upphävt och en, den personliga värdigheten lika väl som barnen skyddande, ny ordning bleve införd.

Inom samhället sker i de flesta fall all lagstiftning genom nya lappar på det gamla klädet. Emedan sederna befinna sig på olika stadier av utveckling; emedan lägre begrepp fortleva bredvid de högre, som småningom uttränga dem, finnes alltid möjlighet att värna de gamla lagarna genom att orda om “huru väl de motsvara flertalets behov”, om man än medger en och annan lappning i “tidsenlig riktning”!

Men vill man ett äktenskap i enlighet med nutidens högsta rättsbegrepp, då blir det otänkbart att någonsin bringa de bortåt hundra paragraferna i vår giftermålsbalk i samband med de nya kraven. Endast en genomgående hänsynslöshet mot förtidens rättsbegrepp och egendomsförhållanden kan skapa en ny giftermålsbalk, som bejakas av människornas nya samvete.

Under dessa förhållanden är det en lycka att ej höra till lagstiftarna, endast till “fantasterna”, som ju sakna alla skäl att neka sig något!

Det följande måste således uppfattas som önskemål, ej som lagförslag. Kraven äro ej kanthuggna för att passa in i den gamla byggnaden. De äro sammanförda såsom en hög ännu ohuggna stenar, men i hopp att en och annan skall kunna bli brukbar vid en framtida nybyggnad.

*

Som villkor för äktenskapets ingående bör en ny lag fastställa:

att kvinna som man äro myndiga;

att ingendera är mer än tjugufem år äldre än den andra;

att ingendera vare sig i upp- eller nedstigande led står i sådan blods- eller annan frändskap, som lagen redan nu förbjuder. Om vetenskapen framdeles bevisar att detta förbud ytterligare bör skärpas – till exempel i fråga om dubbelsyskonbarn – eller mildras, bör lagen rättas därefter.

Slutligen måste parterna kunna styrka att de ej äro stadda i annat äktenskap. Alla övriga – nu på grund av äktenskapslöften, trolovning och annat mera av lagen förutsatta – äktenskapshinder, försvinna liksom den, med nutidens samfärdsel- och pressförhållanden lika obehövliga som meningslösa, lysningen.

Däremot inträder skyldighet för vardera parten att förete läkarintyg om sitt hälsotillstånd. 1 de fall där sådan sjukdom förefinnes, som vetenskapligt är fastställd såsom ärftlig och farlig för barnen, är äktenskapet förbjudet; i andra sjukdomsfall valfritt.

De, som ämna ingå äktenskap, anmäla detta hos kommunens äktenskapsföreståndare, varvid de erforderliga intygen bifogas. Sedan denne under en månad haft tillfälle att granska intygen och meddelat att han godkänt dem, infinna sig de blivande makarna med vardera två vittnen. Utan vare sig tal eller andra ceremonier inskrivas de i äktenskapsboken såsom makar, vilket bekräftas genom deras egna och vittnenas underskrifter. Om de – av vid anmälan om äktenskapet uppgiven och sedan godkänd anledning – icke vilja offentliggöra det, äga äktenskapsföreståndare och vittnen tystnadsplikt, intill dess denna plikt hotar att kränka en tredjes rätt.

Denna borgerliga vigsel är den lagliga; den religiösa däremot frivillig och utan rättslig verkan.

För att befria prästerna från tyngande världsliga göromål och församlingarna från okallad prästerlig inblandning i personliga angelägenheter, upprättas i varje kommun ett av kommunen lönat ämbete, som endast kan innehavas av en juridiskt bildad man eller kvinna. Denna person är äktenskapsförrättare och även skilsmässoförrättare i de fall, där ingen domstolsförhandling fordras. Jämte äktenskapsboken har han även att föra boken över födda och döda, utan att vid något tillfälle uppbära ersättning av de sig anmälande.

Vardera maken behåller efter äktenskapet alla de personliga rättigheter, dem han och hon som ogift ägt över sin kropp, sitt namn, sin egendom, sin rätt att välja vistelseort, sitt arbete, sin arbetsförtjänst, lika väl som alla övriga medborgerliga rättigheter.

Vardera svarar med sin enskilda egendom för sina enskilda utgifter och enskilda skulder. Hava makarna beslutat att bilda gemensamt hem, svara båda med sin enskilda egendom – och sin del i hemmets bohag liksom med sin arbetsförtjänst – för de skulder, som gemensamt göras för hushållet och hemmet. Och detta såväl under äktenskapet som vid skilsmässa och dödsfall. Sedan sådan skuld är gäldad, tar vardera vid skilsmässa vad vardera till hemmet medfört eller senare förvärvat. Vid dödsfall tillfaller bohaget den efterlevande, om barn ej finnas; annars tillfaller hälften den efterlevande och hälften barnen. (27)

Makarna äga båda att gemensamt försörja, svara för och råda över det barn, de i två vittnens närvaro inskriva som sitt i kommunens födelsebok. Barnet namngives vid detta tillfälle och dopet blir en valfri religiös ceremoni. Vid inskrivningen meddelas om barnet kommer att bära faders eller moders eller bådas förenade efternamn, under vilket det då inskrives. Senare barn antecknas under det en gång bestämda namnet. Då stridande meningar uppstå om barnen, kan endera parten vädja till en barnavårdsnämnd, sammansatt sålunda att mannen, hustrun och domstolen vardera insatt en manlig och en kvinnlig medlem ur makarnas närmaste vän- och frändekrets. Denna nämnd har att avgöra stridsfrågan, som, ifall nämnden ej enas, hänskjutes till domstolen.

*

Om hustrun saknar alla medel att bestrida sitt eget och sin hälft i de gemensamma barnens underhåll, äger mannen skyldighet att för hennes vård av hushållet lämna henne det underhåll och den lön vilken en främmande löntagare, som utförde hennes arbete, skulle fordra. Om hustrun däremot åtnjuter ovannämnda samhällsbidrag för barns fostran eller om hon äger förmögenhet eller ett förvärvsarbete, då bortfaller denna mannens skyldighet, liksom när makarna intet gemensamt hem bildat. Att mannen – i alla dessa fall – frivilligt kan underlätta hustruns ställning är självklart.

Sammanbo makarna icke, då äro barnen hos modern, såvida makarna ej frivilligt överenskommit om en annan ordning. Det blir då endast med sin halvdel av barnens underhåll som mannen är pliktig att bidraga till hustruns hushåll.

Innan samhället – på ett fullt värdigt och tryggande sätt – åtager sig alla sina medlemmars underhåll vid sjukdom som under ålderdomen, måste hustrun vid skilsmässa skyddas därigenom: att i de fall, då makarna ej i godo ordnat saken, domstolen bestämmer ett efter mannens tillgångar avpassat underhåll för henne och detta vare sig hon eller han begärt skilsmässan. Denna skyldighet inträder dock endast under ett eller flera av dessa förhållanden:

att hustrun saknar egen förmögenhet eller tillräcklig arbetsförtjänst;

att hon under äktenskapet genom mannens förvållande eller genom moderskapet ådragit sig ohälsa;

att hon under äktenskapet, för att vårda barn och hem, antingen lämnat eller endast delvis kunnat sköta det arbete, varmed hon före äktenskapet försörjt sig.

Nämnda underhåll utgår – om hon är barnlös – till dess hennes hälsa och arbetsmöjlighet återvunnits eller hennes förmögenhetsställning ändrats eller hon ingått nytt gifte. Ha makarna däremot barn, dem hustrun alltjämt vårdar, lämnar mannen henne underhåll tills yngsta barnet fyllt aderton år, medan fadern dessutom betalar sin av domstolen bestämda halvdel i varje barns underhåll intill samma ålder.

Om endera meddelat den andra sitt beslut att skiljas, har vardera plikten att vädja till två personer inom sin närmaste vän- och familjekrets. Detta av fyra personer bestående skilsmässoråd kan väljas bland kvinnor som män, ogifta som gifta. Men det måste inom detsamma finnas såväl två gifta personer, som två medlemmar ur den närmaste frändekretsen, vare sig någon av föräldrarna – eller de andra närmaste förvanterna i samma led – eller av syskonen.

När makarna vardera erhållit sina rådgivare, bli dessa samtidigt underrättade om ställningen och överenskommelse sker om den form i vilken rådplägningen skall äga rum.

Detta skilsmässoråd har till närmaste uppgift att, vare sig båda makarna eller blott endera önskar skilsmässa, söka hindra en förhastad lösning av konflikter som – sedda med andra ögon än parternas egna – för dem själva kanske komma att te sig som lätt hjälpta. Om vänner å ena sidan kunna antagas äga den djupaste förståelsen av varderas själsliv – och sålunda bäst kunna väga de personliga skälen för skilsmässan – blir det däremot fränderna, som ur flera synpunkter – bland annat den, att en skilsmässa ofta kräver deras egen insats i en eller annan riktning – vanligen önska hindra densamma.

Ett sådant skilsmässoråd gör endast till regel, vad som i de flesta fall redan nu är sed: att makarna hos sina närmaste söka råd före ett så allvarsamt avgörande. Men i stället för de nuvarande varningarna och det oblyga framdragandet av sina oenigheter inför obekanta personer, kunde makarna då under enskilda samtal – med den grad av öppenhet vardera själv finner för gott – uttala sina svårigheter inför personer, som redan genom egen iakttagelse torde äga en inblick i dessa. Först när rådgivarna misslyckats i sin strävan att omstämma endera eller båda makarna, må – utan vidare motivering – anmälan om skilsmässa äga rum hos kommunens äktenskapsföreståndare. Denna anmälan kan ske först ett halvt år sedan frågan först bragts å bane inför skilsmässorådet. Varken detta eller någon av parterna må kunna utdraga underhandlingen längre än ett år.

Vid. anmälan måste skilsmässorådet personligt eller skriftligt intyga: att äktenskapet varat minst ett år, varförutan skilsmässa icke erhålles; att ingen av skilsmässorådet är orsak till skilsmässan; att skilsmässorådet varit tillsport minst ett halvt år före anmälan och att den ena parten samtidigt varit underrättad om den andras önskan att upplösa äktenskapet. Dessa intyg införas i skilsmässoboken. Om ena parten vägrat att personligt eller skriftligt underhandla med några rådgivare, liksom att inför myndigheten ge sitt samtycke till skilsmässan, kan han dock ej hindra denna, såvida den andra parten med sina båda rådgivare styrker: att den tredskande minst ett halvår före anmälan blivit muntligt eller skriftligt underrättad om den andres önskan och om skälen för densamma.

Då skilsmässoönskan sålunda är lagligt tillkännagiven, flytta makarna var för sig, ifall de sammanbott. Finnas inga barn, och har intet förord infört någon egendomsgemenskap, förklaras äktenskapet utan vidare av kommunens äktenskapsföreståndare upplöst, ett år efter nämnda anmälan, såvida icke båda makarna under årets lopp återtagit sin anmälan om skilsmässa och såvida de under detta år levat fullkomligt åtskilda. Ty endast genom en längre tids avlägsnande från varandra äga de tillfälle att erfara, vad som varit av väsentlig eller oväsentlig betydelse i deras misshälligheter.

Då endera maken avvikit eller blivit sinnessjuk kan äktenskapet på den andres anmälan upplösas först tre år efter denna anmälan och sedan det blivit styrkt att den förstnämnda parten, trots efterlysning i laga ordning, under tiden ej avhörts eller ej återfått sina sinnens bruk. I alla dessa fall införes skilsmässoutslaget i skilsmässoboken.

I de fall åter, där lagen redan nu medger ovillkorlig skilsmässa – såsom äktenskapsbrott, vanärande straff, med mera – kan denna skilsmässoordning förkortas sålunda: att den skilsmässa fordrande parten – oberoende av såväl äktenskapets längd som av ett skilsmässoråd – inför domstol anmäler och bevisar sina krav på skilsmässa, som då är fullbordad ett år efter domens avkunnande, för så vitt makarna under tiden levat skilda.

Finnas barn förfares i båda fallen sålunda:

Samtidigt med anmälan om skilsmässa – hos äktenskapsföreståndaren eller hos domstolen – meddelas att en barnavårdsnämnd sammanträtt, tillkommen så som redan nämndes vid stridigheter under äktenskapet rörande barnen. Såvitt möjligt böra någon eller några av båda parternas skilsmässoråd ingå i denna nämnd, eftersom dessa redan äga den närmaste kännedomen om parternas inbördes förhållanden. Inför denna nämnd meddela föräldrarna muntligt eller skriftligt ifall de i godo enats om barnens vistelse under skilsmässoåret. Godkänner nämnden denna ordning förblir den orubbad. Ha makarna däremot icke enats eller godkänner nämnden ej anordningen, vädjas till domstol. Denna och barnavårdsnämnden avgöra då tillsammans, efter den ledande grundsatsen: att, om ej viktiga skäl därtill finnas, barnen icke må skiljas från varandra eller från modern.

Fullbordas skilsmässan efter skilsmässoårets slut, sammanträder nämnden ånyo för att pröva det beslut, om vilket makarna enats. De hänskjuta frågan till domaren, ifall de ej enats eller ifall nämnden ogillat makarnas beslut. Vardera parten har då rätt att, såväl var för sig som tillsammans, muntligt eller skriftligt föra sin talan och att, liksom domaren och barnavårdsnämnden, inkalla nödiga vittnen. Parterna erhålla kostnadsfri rättshjälp men, såvida ej giltiga hinder finnas, få de icke genom ombud föra sin talan.

Den part, som nämnd och domare på grund av seder eller skaplynne finner ovärdig eller oförmögen att handha barnen, förlorar rätten till dem. Är detta fadern, tillsättes en manlig, är det modern en kvinnlig förmyndare för att samman med mor eller far tillse barnens uppfostran. Dömas båda ovärdiga, tillsättes i detta fall – liksom då tvenne icke skilda makar befunnits ovärdiga eller odugliga att fostra barnen – såväl en kvinnlig som en manlig förmyndare för att över barnen utöva föräldramyndigheten och av föräldrarna eller samhället uttaga barnens underhåll intill aderton år. Att åt barnen trygga både ett manligt och ett kvinnligt inflytande, är under alla förhållanden av betydelse.

I de fall, då båda föräldrarna befinnas lika värdiga och lämpliga att fostra barnen, förbli de hos modern intill femton år, då de själva äga att välja mellan föräldrarna. Det är nämligen ett felaktigt antagande att gossen alltid bäst behöver fadern, flickan modern. Ofta har sonen mest av moderns natur, dottern av faderns och förståendet är därför i många fall större mellan mor och son än far och son, mellan far och dotter än mor och dotter. Men som regel behöva alla barnen under barndomen modern bäst. Och när barnen vid inträdet i ungdomen kunna välja, blir moderns företrädesrätt vid lika värdighet ej endast den mest rättvisa anordningen, utan även den för barnen gynnsammaste. Om däremot endera förklaras obetingat mest värdig och lämplig att fostra barnen, då erhåller denna dem, vare sig detta är fadern eller modern.

Den, som förklaras ovärdig eller olämplig att handha barnen, förlorar även rätten att ha dem hos sig någon del av året.

Då endera förklarats endast mindre eller också lika värdig och lämplig, äger denna rätt att, om han så önskar, ha barnen hos sig sammanlagt eller i sträck minst två månader av året. Den avgörande myndigheten tillkommer den part, som fått sig barnen tilldömda. Men denna part har plikten att minst en gång om året med den andra muntligt eller skriftligt rådgöra om barnen. Ty att den ena i det stora hela taget som fostrare är mer lämplig, utesluter icke att den andra kan ha viktiga synpunkter att meddela och – just genom att samvaron ej är daglig – få blicken öppnad för ting, dem den andra kanske förbiser. Om den part, som har hand om barnen, ej godvilligt uppfyller detta eller om den andra upptäckt väsentliga faror för barnen, som oaktat hans varningar ej avhjälpas, då kan han instämma den andra parten inför en sådan nämnd, som den redan omtalade. Nämnden avgör tvisten och kan fråntaga den tredskande barnen.

Om den part, som fått barnen sig tilldömd, ingår nytt gifte, behåller han dem dock, ifall han själv obetingat förklarats mest värdig och lämplig eller ifall den andra förklarats helt ovärdig och olämplig.

Står åter förhållandet så, att båda förklarats lika värdiga och barnen därför tillfallit modern, återgå de vid hennes omgifte till fadern, ifall han återfordrar dem och själv ej ingår nytt gifte. Gör han åter detta, då kan modern även som omgift återfordra dem.

I fråga om bedömandet av vardera makens seder och skaplynne fastställer lagen endast: att varken religiösa eller andra åsikter få väga för eller emot, endast personlighetens och handlingarnas art. Såväl rörande den förra som de senare böra nämnd och domare i varje särskilt fall, obundna av alla nuvarande bestämmelser, kunna döma uteslutande efter sitt eget samvete, efter de säregna omständigheterna, den åstadkomna bevisningen – varvid parternas personliga uppträdande under förhandlingarna blir ett vägande moment – och barnens önskningar, ifall de äro gamla nog att uttala sådana.

Ehuru alla andra bestämmelser om äktenskapsbrott – utom såsom ovillkorlig skilsmässoorsak – försvinna ur lagen, bör nämnden självklart pröva även denna omständighet ur synpunkten av dess inverkan på barnens väl. Men då det alldeles icke är avgjort att en man eller kvinna, som begått äktenskapsbrott, därför är en dålig far eller mor; ja, då denna far eller mor kan vara en mycket bättre och ömmare fostrare än den icke otrogna parten, så bör detta brott i förväg intet betyda vid avgörandet om barnen.

När säregendom är lag, får skilsmässan intet inflytande på de äganderättsliga förhållandena, utom det redan nämnda, i fråga om bohag och gäld. Har åter förord ägt rum, blir avvecklingen domstolens sak. Vid endera makens död väljer den kvarlevande, om det är fadern, en kvinnlig, om det är modern, en manlig förmyndare, som med dem delar ansvaret vid förvaltningen av barnens egendom och ger råd vid deras uppfostran. Äro båda föräldrarna döda, förordnar rätten likaledes en manlig och en kvinnlig förmyndare.

Över barn, födda utom äktenskapet, behåller modern alla rättigheter. Där faderskapet är erkänt eller bevisat, men fadern ej frivilligt ger sin halvdel till barnets underhåll, kan han sakföras inför domstol och efter dess utslag det med barnets behov stigande bidraget utsökas hos honom intill barnet är aderton år. Barnet har i alla avseenden samma rätt gent emot far och mor som de inom äktenskap födda barnen.

Att efterforskandet av faderskapet kan förleda kvinnor att falskt påsvärja män faderskap – lika väl som män att falskt frånsvärja sig det – blir intet skäl mot att lagen dock klart hävdar fadersplikten. Endast sålunda kan den uppfostra samvetena.

Om mannen till sammanlevnad lockat en omyndig kvinna och denna, genom mannens skuld eller genom moderskapet, bevisligen förlorat sin hälsa eller sin arbetsförtjänst, samt vid förhållandets upphörande är medellös, kan hon vid domstol sakföra mannen, om han nekar att godvilligt ge henne ett tryggande underhåll. Han kan ej allenast dömas att underhålla henne för viss tid, utan – under svåra förhållanden – för alltid.

Vare sig en kvinna är omyndig eller myndig och mannen bevisligen med sin vetskap påför henne en smittosam sjukdom, dömes han dessutom till minst sex månaders fängelsestraff, som ej kan förvandlas i böter. Samma dom drabbar i samma förhållande kvinnan.

*

Varken denna eller någon annan lag skall kunna skydda barnen från att erhålla mödrar, som före deras födelse bedraga dem på rätten till en far; mödrar, som samvetslöst hänge sig åt samvetslösa män, vilka sedan svärja sig fria från sin fadersplikt, ja, kanske ha anledning därtill – eftersom flera fäder kunde uppgivas åt samma barn! Men det är av den djupaste sedliga betydelse att lagen åtminstone ställer sig på de svagares – det vill säga barnens och i de flesta fall mödrarnas – sida, i stället för att som nu ge sitt stöd åt den part, som äger den största möjligheten att undandra sig sitt ansvar!

Även det påtvungna ansvaret blir verksamt, om ej för individen själv så för danandet av en samhällsmening, som med djupt och berättigat förakt drabbar den samvetslöse fadern, i stället för att som nu med förakt drabba varje moderskap utan äktenskap, hur pliktuppfyllande och ansvarsbetungat detta än må vara!

Genom upphävande av alla nuvarande inskränkningar i detta fall bör en ny lag lämna myndiga samhällsmedlemmar full frihet att – under eget ansvar och egen fara – ordna sina erotiska förbindelser med eller utan äktenskap. Intetdera könet bör ha möjlighet att mot det andra göra några anspråk gällande på grund av annan tidigare förbindelse än ett icke lagligt upplöst äktenskap eller något av de båda, på föregående sida nämnda, fallen.

Tvegifte, liksom könsförhållanden i förbudna led, eller under som äktenskapshinder av lagen fastställd sjukdom, eller till personer under aderton år, betraktas av lagen som straffbara förbrytelser. Så blir även fallet med våldtäkt, homosexuella och andra perversa företeelser. Men utslaget bestämmes i dessa, som nyssnämnda, fall av domaren gemensamt med en nämnd, där endast läkare och kriminalpsykologer ha plats. Denna nämnd bör i varje fall avgöra graden av ansvarighet och den anklagades därav beroende framtida behandling, som sjukling eller som brottsling. Anses han i ena som andra fallet obotlig – och därtill farlig för den allmänna säkerheten – skall han för livstid avstängas från samhället.

*

Det är ej antagligt att det först blir på lagreformens utan på handlingens väg, äktenskapen i här angiven riktning komma att omdanas. Detta sker genom män och kvinnor, som icke vilja underkasta sig de ovärdiga äktenskapsformer, dem lagen nu fastställer.

Sådana män och kvinnor borde ingå samvetsäktenskap. Det var på detta sätt, dissenters för en mansålder sedan framtvingade den borgerliga vigsel, som senare de inom statskyrkan kvarstående men okonfirmerade, även begagnat sig av. Men den borgerliga vigseln ställer de sålunda vigda i alla avseenden under samma äktenskapslag som de övriga. Det blir således endast genom fria föreningar, som lagens nuvarande äktenskapsbestämmelser kunna undgås.

De, som mena att föräldrar ej ha rätt att utsätta sina blivande barn för de lidanden, en dylik undantagsställning kunde medföra, torde dels i hög grad överskatta dessa i regeln ofarliga lidanden, dels glömma att föräldrar kunna äga högre plikter än dem mot barnen. Vid försvar av fosterlandet finna alla naturligt att föräldrar – till exempel i en belägrad stad – låta barnen lida och med sig gå under; ja, det skulle kallas förräderi, ifall de för barnens skull uppgåve staden. Men det finnes en annan, ehuru försummad, form av fosterlandets försvar, den att värna det från skammen att äga lagar, som kränka rättvisans och frihetens krav. En sådan lag är, för den nya tidens begrepp, giftermålsbalken i vårt som i andra europeiska land.

Det var genom skattevägran i fråga om olaglig uppbörd, som engelsmän och amerikanare började de uppresningar, vilka skapat och tryggat deras fria statsskick. Men det finnes även en ideell skattevägran och människor måste upphöra att lämna sin kontribution åt laglydnaden för former, som kränka de grundsatser på vilka det moderna samfundet i övrigt vilar.

Äktenskapslagen blir ej annorlunda, förrän människor börja blygas över sina offergåvor på altaren åt gudar, dem de ej längre dyrka. Innan samhällsmedlemmarna visa sitt allvarliga motstånd, kunna de ej begära att samhället skall lyssna till deras nya krav. Man övertygar ej lagstiftarna om värdet av värden för vilka man själv intet vill lida.

Sina barn kunna föräldrar ej ge ett bättre arv, än vissheten att de offrat något för sitt samvete. Människor, som besluta sig för sådana offer, äro städse de, vilkas heder och samvete äro ömtåligare än andras. Man behöver således ej frukta att samvetsäktenskapen ens nu skulle medföra tygellöshet. Men de skulle inge “samhällsbevararna” fruktan för tygellöshet – och sålunda framtvinga en ny lag!

Visserligen komme illviljan att i början sammanblanda äktenskapsprotestanterna – som “kränka lag och sed” för att skapa en högre lag och sed – med de lättsinniga, som leka med lagen. Men på längden är denna illvilja alltid oskadlig. Ty om något drag i människonaturen är allmängiltigt, så är det dess förmåga att – förr eller senare – övertygas av övertygelsen!

*

Vid en återblick på det föregående, torde framgå: att intet här avser att fastslå en enda – som uteslutande sedlig erkänd – form för könslivet. Men endast den fasthet, lagen äger, kan på ett djupgående sätt ombilda flertalets känslor och seder. Därför behöves tillsvidare en ny lag för att stöda växten av de högre känslor, som slutligen skola göra varje äktenskapslag obehövlig.

I samband med könssedlighetens utvecklingslinje betonades, att engiftesidealets kyrkliga och lagliga fastställande som den enda formen för könssedlighet fått den följden: att man utan vidare antagit att evolutionens krav fullkomligt överensstämma med bestående lag och sed; att man därför nu – genom saknaden av erkänd rätt till mångsidigare erfarenheter – står nästan lika ovetande om den släktets utveckling mest gynnande formen för könssedligheten, som för tusen år sedan; att därför släktets livskrav lika väl som individens lyckokrav tala för en vidgad rätt till sådana erfarenheter.

Ingen vet om man icke vid slutet av de nya vägarna åter skall stå inför sfinxens gåta: den, huru föräldrar skola undgå att offras för barnen eller dessa för föräldrarna? Det enda vissa är att på den väg, man hittills vandrat, fördes man även fram till sfinxen. Alla de vid dess fötter sönderslitna bevisa att på den nuvarande lagens och sedens väg vann mänskligheten icke gåtans lösning.

Den här ledande synpunkten är den att – i den mån livet självt blir livets mening – varda människorna i sina förnimmelser och företag allt mer medvetet bestämda av hänsyn till släktet. Det är således endast en tidsfråga, när samhällets aktning för en könsförbindelse icke skall bero på formen för det samliv, som gör ett par människor till föräldrar, utan på värdet av de barn, de dana till nya länkar i släktenas kedja. Män och kvinnor komma då att ägna sin andliga och kroppsliga fullkomning för släktuppgiften samma religiösa allvar, som de kristna ägna sin själs salighet. I stället för gudomliga stadgar om könsförhållandets sedlighet, blir viljan till och ansvaret för släktets stegring sedernas stöd. Men även för föräldrarna är livets mening deras eget liv; de äro således ej till endast för sina barns skull. Och denna visshet torde befria dem från en del av de samvetsplikter, som nu binda dem i fråga om barnen, framför allt den att sammanhålla en förening i vilken de själva gå under. Hemmet kommer kanske mer än nu att bli liktydigt med modern, vilket – långt ifrån att utesluta fadern – innebär grodden till en ny och högre “familjerätt”.

När varje liv anses som självändamål ur den synpunkten, att det aldrig kan levas om igen; att det därför måste levas så fullt och stort som möjligt; när varje personlighet skattas som ett aldrig förut varande och aldrig återkommande livsvärde, då får även en människas erotiska lycka eller olycka ej endast större betydelse för henne själv, den får betydelse även för det hela – genom de liv och verk, hennes lycka kan ge släktet eller hennes olycka beröva det.

För sig själv, som för andra, kommer individen då att pröva rätten att avsäga sig lyckan lika samvetsgrant, som man nu böjer sig för plikten att bära olyckan. Man torde inse att – när allt kommer till allt – det nya släktet vinner mest genom att kärleken alltid och allestädes uppställes som villkor för samlivets värde.

Detta är det löftesrika, som den nya vägen lovar. Men flertalet ser ej löftena, endast de möjliga nya farorna. Fruktan för dessa lamslår modet att våga det oprövade för att finna det värdefulla.

Det är förvånande att dessa framtidsbävande aldrig söka tröst i det förflutna. De skulle då till exempel finna att, när ätten upphörde att vara äktenskapsstiftaren, när förmyndaren ej längre kunde hålla kvinnan i omyndighet, giftomannen ej längre avhålla henne från äktenskap, då förutsades alldeles samma “upplösning av samhället och familjen”, som nu befaras genom friare former för giftermålen! Men samma människor, som nu le åt de förra farhågorna, äro vissa om de senares bekräftelse! Ty i intet fall är människan mer senhjärtad att tro, än i fråga om sin egen naturs förmåga att ersätta yttre band med inre. Och dock, långt innan de nya formerna äro färdiga, överflöda de nya känslor, som skola fylla dem. Men människorna komma aldrig att tro på sina egna känslors utvecklingsmöjligheter, förrän de upphöra att ovanefter söka sin styrka. De skola aldrig lita till sig själva som vägfinnare förrän de ej längre tro sig “ledda”. Så snart en omvandling skett, då ser man på den “historiskt”, såsom en given följd av “förnuftiga” orsaker och “överjordisk” styrelse. Men att se historiskt på framtiden; att för det ännu icke inträffade lita på de givna följderna – på gott som ont – av samma alltid verkande orsaker, detta faller icke samhällsbevararna in. Ty deras tro på Guds ledning är alltid retrospektiv!

De livstroende däremot veta att livsbehoven voro den närande jorden för de känslor, som en gång satte kärna i de lagar, av vilka nu endast halmen är kvar, liksom de veta att jorden ej uttömt sin närande kraft, lika litet som känslorna sin livsskapande makt.

En stor och sund livsvilja i fråga om de erotiska känslorna och kraven, detta är vad vår tid behöver. Här hota verkliga faror från det kvinnliga hållet. Icke minst för att avvända dessa faror, måste nya former för äktenskapet danas.

Allt mer värdefulla och utvecklingsdugliga människoämnen, detta är vad folken behöva! Möjligheten att erhålla sådana kan vara stadd i nedgående under fasta former för könslivet, men i uppgående under fria och omvänt. Ej enbart emedan nutiden kräver mera frihet, bli således dess krav löftesrika. De äro detta emedan kraven allt mer närma sig frågans medelpunkt. Vissheten om kärleken som det yppersta villkoret för släktets och de enskildes livsstegring – och emedan den endast vill begränsa kärlekens frihet genom sådana lagar, som uppfostra människorna till en högre kärlek.

*

De, som tro på möjligheten av en för och genom kärleken fullkomnad mänsklighet, måste emellertid lära sig räkna med årtusenden, ej med århundraden, än mindre med årtionden!

Ty den stora kärleken torde komma till mänskligheten på samma underbara sätt, som våren till landen över polcirkeln, där man får se björkens topp grönskande höja sig ur den snö, som ännu täcker ej endast marken omkring den, nej, även trädets egna lägre grenar!

Står hela skogen en gång vårgrön, då behöver giftermålsbalken endast äga den, av en fransk revolutionär föreslagna – redan då innehållsrika, sedan dess av ännu ett århundrades själ vidgade – paragrafen :

De, som älska varandra, äro makar!


FOTNOTER:

(1) Huru avskaffas prostitutionent av Einar Ekstam. Ovanstående yttrande, som ej borde kunna misstydas, har av Cecilia Bååth-Holmberg blivit anfört som bevis att jag anbefallt denna broschyr åt ungdomen till efterlevnad. Att allt det närmast följande innehåller varningar mot detta ungdomliga program, därom synes nämnda författarinna ej ha en aning. Detta C. D. av Wirsenska sätt att läsa och citera är betecknande för sedlighetens svurne väktare!

(2) Det finnes utomeuropeiska folk – till exempel ett i norra Birma – där denna sed medfört trygghetsbestämmelser för de möjliga barnen. De unga kunna utan hinder fritt förenas och skiljas, om de ej finna sin känsla djup nog för ett fortsatt samliv. I motsatt fall gifta de sig och efter äktenskapet är otrohet så gott som okänd. Men blir flickan mor, utan att äktenskap följer, är mannen skyldig att trygga barnet genom en summa till flickans far, som då ansvarar för detsamma.

(3) Se t.ex. Bebel’s betydelsefulla och inflytelserika bok Kvinnan.

(4) För den, som har öron att höra, blir den siffran talande: att medelåldern för de olagliga förbindelserna visar sig vara den av naturen bestämda, rätta åldern för äktenskapet. Sålunda visade Sveriges statistik för 1900 att 6,340 “oäkta” barn blivit födda av mödrar mellan 20-25 år, medan de av mödrar under 20 år födda voro 2,028, av mödrar mellan 25 och 30 3,857. Ett annat talande faktum är att, redan före den utsträckta värnpliktens införande, den högsta emigrantsiffran för män som kvinnor faller på de ogifta under de närmaste åren omkring tjugutalet!

(5) Ett förslag, som för några år sedan framställdes i något av de stora kulturlanden – att ordna en planmässig och väl övervakad utvandring av yrkesdugliga kvinnor ur sådana land, där de äro övertaliga, till land, där det motsatta förhållandet råder – förtjänar helt visst övervägande såsom tillfälligt botemedel. Ty medan deras arbetsskicklighet gjorde dessa kvinnor oberoende av äktenskapet, bereddes de dock ökade möjligheter att, om de vilja, ingå det, liksom de i dessa trakter nu till celibatet eller prostitutionen hänvisade övertaliga männen.

(6) Sålunda har till exempel i Danmark en utmärkt kvinnlig matematiker – bestämd just av ovannämnda skäl – lämnat sin vetenskap och blivit nordens första kvinnliga fabriksinspektris. Sålunda har i Tyskland en kvinnlig kemist av samma skäl valt samma bana. En kvinnlig jurist ägnar sig där uteslutande åt barnskyddet; en annan – i Frankrike – åt advokatyrket till de fattiga kvinnornas hjälp o.s.v.

(7) Vetenskapen står redan frågande inför möjligheten att mjölkkörtlarna kunde försvinna och med dem kvinnobarmens säregna karaktär. Men, fortsätter en redan anförd vetenskapsman, om modersmjölken verkligen är oersättlig för att avkomman skall nå den högsta kraft och bästa kvalitet, då komma de sålunda uppfödda att bli de fysiskt och psykiskt dugligaste; således även segrare i den sexuella tävlan och förmågan att frambringa modersmjölk kommer att bibehållas. . . Varom icke, torde värdefullare egenskaper vinnas i den förlorades ställe.

(8) Se Möbius’ bekanta arbete om “Svagsinnet” som det för kvinnan normala tillståndet.

(9) Oda Olberg: Das Weib und der Intellectualismus (riktad mot Möbius).

(10) Se Women and Economics, av Ch. P. Stetson-Gilman, en skrift, som danat skola bland feministerna.

(11) Huru föga denna ensam innebär säkerhet för barnens vård bevisas av de oupphörliga ohyggliga avslöjandena från “anstalter” i alla land.

(12) I Frankrike fostras ju redan det sjunde barnet på statens bekostnad och man föreslår ordnar åt de kvinnor, som fött och fostrat det största antal dugliga barn

(13) Det är i detta fall belysande att i Frankrike som England kvinnorna – i och med jordbesittningen – under äldre tider ägde en form av rösträtt, som de miste vid den stora revolutionen i det förra, vid den stora rösträttsreformen i det senare landet. Men denna deras rösträtt har ej lämnat synliga spår i deras lands lagar, politiska idéer och samfundsförhållanden.

(14) I detta sammanhang må man minnas huru flertalet franska kvinnor voro anti-Dreyfus; flertalet engelska mot boers; huru svenska kvinnor 1895 och 1905 med lidelse ville krig med Norge!

(15) Man visar t.ex. på de 70,000 svenska män, som blivit brottslingar när endast 4,000 kvinnor blivit det eller på de 20 proc. män, i en av våra storstäder, som försummat betala sina utskylder medan endast 5 proc. kvinnor gjort det! Man glömmer i senare fallet att kvinnorna, inom den samhälls- och åldersklass – de unga, ogifta arbetarnes – där utskylderna mest försummas, sällan äro uppskattade. Man glömmer i förra fallet att när mannen av nöd eller njutningslust blir tjuv, blir kvinnan en inskriven – än oftare en oinskriven – prostituerad. Man glömmer att när mannen i ruset blir brottslig, ha vanskötsel och kiv i hemmet ej sällan fört honom till ruset; man glömmer att när mannen mördar av svartsjuka, har en kvinna i regel gjort honom ursinnig; när han försnillar, har ofta en hustrus, en älskarinnas lyxbegär och penningkrav drivit honom därtill.

(16) Vad Sverige angår torde på landsbygden kvinnornas rösträtt bli ett stöd för de nuvarande maktägande, i städerna tvärtom.

(17) Vissheten om detta har ju i Sverige som flerestädes framkallat ett omfattande socialt upplysningsarbete bland ungdomen och kvinnorna.

(18) M:me de Grirardin.

(19) En arbeterska träffade problemets medelpunkt när hon sade: Om samhället brukade endast en tiondel av de medel, det använder för att fastsmida två olyckliga makar, för att hindra förhastade äktenskap, då fyllde det bättre sin uppgift som väktare av sedligheten.

(20) Just emedan ingen tredje kommer är Karl Larsens dubbelbok Hvi ser du grandet? en typisk skildring av ett olyckligt äktenskap utan yttre historia. Vardera maken berättar sin erfarenhet och båda säga sanningen så långt de se den. Ingendera har några låga drag att förtälja om den andra; båda äro bra människor utan onda böjelser, endast med vissa tomrum. Vardera höjer sig nog mycket över medelnivån för att ej pina den andra med vardagsmänniskans löjliga dårskaper; ingendera söndersliter livet genom undantagsnaturens lidelser. I inre avseende äro de i början bestämda av samma åskådning och intressen; i det yttre tillhöra de samma sfär. Inga, det inre plötsligt uppenbarande eller det yttre plötsligt omvandlande, händelser tillstöta: allt faller inom de goda människornas, de gynnade ödenas omkrets. Men dessa människor, som i ungdomen började med ömsesidig kärlek och god vilja att vårda den, sluta med vissheten att leva i två skilda världar.

(21) Så långt ifrån att skilsmässor alltid vittna om lättsinne, torde till exempel ett sådant förhållande som att i Frankrike de flesta äktenskapsskilsmässor nu begäras av kvinnor – ehuru ej i den grad som i Amerika, där 80 proc. skilsmässor ske på hustruns anhållan – bevisa att de franska hustrurna börja sky äktenskapsbrottet. Ännu torde dock i Frankrike intet vara vanligare än att man och hustru – förenade i omsorger om gemensamma barn – dock var för sig äga hemliga förhållanden.

(22) Turgenjeff, som av alla det förra århundradets stora prosadiktare visste mest om erotiken, visste även att ”den kärlek för vilken intet skäl finnes är den starkaste och varaktigaste”. Ett par århundraden före honom hade en själfull kvinna, m:me Lambert, sagt detsamma: Il n’y a des passions que celles qui nous frappent d’abord et qui nous surprennent; les autres ne sont que des liaisons ou nous portons volontairement notre coeur. Les véritables incinations nous l’arrachent malgré nous.” Och i denna mening har hon sin tids djupaste själskännare, Pascal, på sin sida: även han är viss att man ej frågar sig om man bör älska, man känner det: on ne delibère point là dessus, l’on y est porté och “om man rådfrågar sig bedrar man sig”.

(23) Bourget, som i dessa frågor har den fransmannens finhet, germanen så ofta saknar, säger sant: att det ej finnes någon viss ålder för att älska, emedan den, som kan älska dans le sens complexe d’exaltation idéale, aldrig upphör att göra det. Han anser även gränsen för möjligheten att inge kärlek lika obestämd d.v.s. när man talar om överlägsna varelser, som äro i stånd till des emotions supérieures. En mening, som även Stendhal delade och vars sanning den galliska själen ofta bevisat.

(24) Särskilt genom George Elliots diktning har denna altruism fått ett stort men ensidigt uttryck.

(25) Liknande förslag ha skett från socialistiskt häll och även från andra, till exempel av C. J. L. Almqvist, B. de Girardin, och med anslutning till dem, Knut Wicksell.

(26) Ej endast kvinnor, t.ex. Elna Tenow och Anna Bugge-Wicksell, ha framställt detta förslag, utan även en så utmärkt jurist som professor Goos och det redan 1870.

(27) Arvsfrågan lämnas i övrigt åsido, ty avskaffandet av arv torde ha skett förr än denna äktenskapslag blivit verklighet!



Kategorier:böcker, författare, Ingen kategori

Taggar:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: