Olika ämnen

Fästningen Fredriksborg utanför Stockholm.

Det gamla fästningstornet Fredriksborg, som ligger på Vermdön vid ett från Trälhafvet inskjutande sund, sedan långt tillbaka kalladt Oxdjupet, tre fjerdingsväg från Vaxholm, var på sin tid det förnämsta fästningstorn i vår verldsdel och har för sin tillvaro att tacka on sorglig period i Sveriges historia.

fredriksborg-sthlm

Det var efter Carl XII:s död och sedan ryssarnes härjningar år 1719 väckt regeringen ur dess djupa slummer frågan om att befästa detta vigtiga inlopp till Stockholm på fullt allvar började behandlas, ty här kunde fienden segla ut och in, utan att behöfva frukta Vaxholms kanoner, samt omkring Rindön och Tynningelandet bana sig väg upp till hufvudstaden. Redan under Erik XIV och Johan III omtalas fästningsverken vid Oxdjupet, men de utgjordes endast af några oansenliga jordvallar och de försänkningar, som redan Gustaf I nedlade i detta sund.

År 1724 påbörjades fästningsbyggnaden och fullbordades 1735. Den utgjordes då af det stora tornet, den nere vid stranden liggande, fyrkantiga byggnaden, som kallades ”Capunieren,” och några andra verk samt var bestyckad med flere hundrade kanoner. Att den för sin tid var en stark fästning är säkert, och ryssarne vågade icke utsätta sig för dess eld. Men så kom den nya tiden med sina nya åsigter om fästningars byggande, och man har redan ansett veteranen vid Oxdjupet öfverflödig och dömd till undergång, hvarför den äfven blifvit plundrad till förmån för andra byggnader. En tid har den varit degraderad till magasin och en annan tid åter upphöjd till rang, heder och värdighet af fotställning åt en optisk telegraf, liksom dess äldre granne, det nu försvunna runda Vaxholmstornet. Men äfven denna herrlighet försvann; nu står den gamle kämpen och väntar på sin undergång, ehuru han ännu ej, så gammal och grå han än är, på allvar luktat krutrök. Men han har likväl uppfyllt sin bestämmelse, ty hans blotta tillvaro på Vermdöstranden har betagit grannen i öster all lust att göra någon närmare bekantskap med honom.

Hvad befästningarne vid Fredriksborg angår så halva de sin egen historia. De påbörjades under Gustaf I, men råkade så småningom i förfall, tills man en vacker dag 1830 på högre ort fattade misstankar om ett anfall österifrån och derför började tänka på att förstärka de gamla försänkningarne. Carl Johan var sjelf ute och besåg stället, och snart påbörjade man en ny försänkning, som blef en riktig guldgrufva, om icke för kronan, så åtminstone för dem som seglade med sten och dem som utförde arbetet eller öfvervakade detsamma. Ryktet påstår åtminstone att skepparne, hvilka ständigt hade att göra med en drucken kontrollör, aldrig lossade mer än halfva lasten, hvarefter de, efter att hafva gjort en liten tur omkring Rindön, kommo tillhaka med resten och hvarje gång fingo betaldt för full last.

Den tiden Fredriksborg var i sina välmaktsdagar, fördes här ett lustigt lif. Bränvinet hade god åtgång, stenarno rullade ned i djupet och bortfördes af strömmen, och innan den s.k. stenmuren var färdig hade i det närmaste en million dansat ur folkets fickor och i några skeppares, och hela vinsten af allt detta tillföll egentligen endast några få stockholmare, som om sommaren hade ett ypperligt aborrfiske vid sidan af de gamla försänkningarne. Aborrarne voro förträffliga, men stenmuren skall aldrig kunna göra någon nytta, ty det påstås att några båtar med minörer och sappörer skola på en natt kunna upprensa sundet.

Midtemot fästningen ligger i Trälhafvet en liten vacker skogbevuxen holme, kallad Pukholmen, hvilken förut användes till begrafningsplats åt Fredriksborgs garnison. Sitt namn har den fått efter en Puke, som var kommendant på fästningen; alldeles bredvid hans graf finnes ett stort stenkummel, och allmogen försäkrar att den gamle krigarens skugga språkar med stenmuren. En gammal fiskare har påstått att han för några år sedan sett i Puke stå högst uppe på kumlet och i vredesmod knyta handen mot Vaxholm, liksom vore han uppretad öfver att den nya fästningen tagit lofven af den gamla. Hvad skall nu den gamle hedersgubben göra, om han får veta att den vandaliserande nya tiden vill helt och hållet jemna hans gamla Fredriksborg med marken.

(Nordiska Taflor, 1870)

Kategorier:Olika ämnen

Tagged as:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s