Olika ämnen

Stockholms historia och omgivningar (1840)

Stockholms historia.

På båda sidor om en liten holme, Stockholmen, hade Mälaren fordom sitt utlopp i Östersjön. Den norra strömmen var den bredaste och sköljde foten af en hög sandås, kallad Brantberget, Det södra vattendraget var en smalare rännil, som också trängdes tillsamman af en höjd. Denna senare höjd utgjorde spetsen af ett näs, som utgick från en skogig bergshöjd på Mälarens södra strand. Detta näs kallades Agnefit. Ofvanför Stockholmen, i det friska vattnet, likasom nedanföre i det salta, lågo många holmar. Af de ofvanföre belägna var Kedjeskär den vigtigaste, emedan derifrån hela sundet kunde beherrskas.

Om här fanns någon menniskoboning, var det endast fiskares, och efter hvilka intet spår mera synes. Men ofvanför Stocksundet vid ett vattendrag, som nu blifvit igenvalladt, låg ett rundt torn, antingen ett afgudahus och offerställe eller en tillflyktsort vid fremmande vikingars besök. Denna gråstensbyggnad utgör nu förnämsta delen af Solna kyrka.

Solna kyrka

Solna kyrka

Sagorna omtala första gången Stocksundet såsom det ställe, der Ynglinga-konungen Agne Skjaffarbonde af en Finsk gemål blef hängd. Sjelfva tilldragelsen, karakteristisk genom sina omständigheter, tyckes äfven bekräftas af den lokala traditionen. Om man äfven förlägger hela Ynglinga-ättens historia inom sagornas område, kan likväl ett träffande drag, ett märkvärdigt uppträde förflyttas på verklig historisk grund, då minnet har en bestämd lokal att uppvisa för handlingen. Sturleson tillägger i Ynglingasagan, att Agnefit häraf fick sitt namn, och att den mördade konungens lik brändes vid stranden härstädes.

En mera historisk grund har berättelsen om Olof Haraldssons besök i Mälaren. Detta skedde under Olof Skötkonungs regering, en tid, från hvilken historien eger säkrare vittnesbörd än sagor och traditioner. Med en flotta, bemannad af djerfva vikingar, trängde den Norrske konungasonen upp i Mälaren, härjade dess stränder och brände Sigtuna. Olof Skötkonung beslöt att åtminstone icke släppa vikingen ostraffad. Han lät derföre på Kedjeskär uppföra ett blockhus. Kedjor spändes öfver sundet för att hindra vikingsflottan, och krigsfolk besatte stränderna. Då Olof Haraldsson kom och fann utloppet tillstängdt, lade han sin flotta i viken vid södra bergen, der näset var smalast. Han lät der sitt manskap gräfva igenom näset. Sedan, säges det, lät han afhaka styret af skeppen, och gynnad af strömmen, som våldsamt trängde genom det nya utloppet, samt af vinden, för hvilken han hissade toppseglen, lyckades han en natt att få skeppen igenom och ut i Saltsjön. Olof Skötkonung blef naturligtvis missnöjd med sina män, genom hvilkas försumlighet fienden sålunda undslapp. Emellertid hade Mälaren ett nytt aflopp genom det efter denna händelse såkallade Konungs-Sundet eller Söderström.

Under konung Knuts tid, år 1188, skedde i Mälaren ånyo ett fiendtligt infall. En flotta från det vilda, hedniska Estland sköflade Mälarestranderna och brände ånyo Sigtuna. Man begynte nu att alltmera inse vigten af ett lås för Mälaren, eller befästandet af dess mynning. Traditionen berättar, att de husvilla Sigtunaboerna fyllde en stock med åtskilliga dyrbarheter och läto den bortföras af vågorna, i afsigt att bosätta sig der den flöt i land. Då vågorna uppkastade den på holmen vid Mälarens utlopp, nedslogo de der sina bopålar. Af denna anledning skulle då holmen blifvit kallad Stockholmen. En annan tradition förmäler, att det var en fiskare från Tynnelsö, som här först bosatte sig, sedan han förtörnat biskopen i Strengnäs, och af denna orsak nödgats fly undan.

Birger Jarl, sin tids störste statsman, insåg vigten af detta ställe. Han beslöt der anlägga en stad, och redan hans första byggnader röja, att hans snille visste, att det skapade Sveriges hufvudstad. Sigtuna var förstördt, det gamla Upsala hade gått under, och endast långsamt begynte vid Östra Aros det nya Upsala att resa sig. Äfven om det var ett af skälen för Stockholms anläggning, att Birger, såsom det säges, ville göra sitt namn berömdt och odödligt, så måste Sverige vara tacksamt för en så ädel ärelystnad. Med kraftig hand grep Birger verket an. Fästningsverk, murade af gråsten, uppstego omkring Agnesnäs. Kedjeskär utgjorde en serskild fästning. På sandhöjden, vid den smala rännilen gentemot Stockholmen, grundlades Adelshuset eller Slottet. Men hans verk blef icke fullbordadt före hans död. Hans son Waldemar fortsatte likväl byggnaden och flyttade in i Stockholms slott. Men den andre sonen, Magnus Ladulås, den mest praktälskande af Sveriges konungar, var isynnerhet den, som gjorde den nybyggda staden värdig att vara Sveriges hufvudstad.

Under denna tid erbjöd redan Stockholm ett vördnadsväckande utseende. Det fasta Slottet, uppfördt af gråsten och kalk, höjde sitt resliga torn, Kärnan, så kalladt af sin skapnad, på den nämnda sandhöjden. Utanför slottet var Förborgen, ett fäste, hvars murar sträckte sig ned till strömmen. Icke blott staden, utan äfven Mälaren försvarades af detta fäste. Från Förborgen ledde en vindbrygga till den gamla Stockholmen, på hvilken ett hospital eller helgeandshus anlades, och hvarefter den erhöll namnet Helgeandsholmen. Denna holme omgafs också af murar, och det synes som de första husen i Stockholms stad derstädes varit belägna. Från Helgeandsholmen ledde en bro, försedd med vindbrygga, öfver den egentliga Norrström till dess norra strand, vid foten af Brantberget. Porten, från hvilken bryggan utgick, var byggd i form af ett torn, med gluggar, ur hvilka portvakten beskådade hvarje ankommande. Vid andra ändan voro äfven några fästningsverk eller såkallade skärmar uppförda. Det höga Brantberget sträckte sig, ehuru afbrutet af dalar, i flera afsatser långt norrut. Men nedanför berget, på vestra sidan, låg Clara gärde, der Magnus Ladulås 1228 lät bygga ett kloster och kapell åt jungfru Maria och den helige Franciscus. Vägen till Upsala gick härförbi.

Från östra sidan af Brantberget gick en gren af Norrström, öfver hvilken Näckebro ledde till en holme, kallad Käpplingen (numera Blasiiholmen). Derbredvid låg Vangensöna (numera Skeppsholmen) redan då begagnad till landningsställe för fartyg.

Från Helgeandsholmen ledde en serskild bro till staden mot den sidan af slottet, der Bykyrkan var belägen. Sammanhängande med slottets skansverk sträckte sig tvenne med flera torn försedda murar omkring staden och förenades i ett starkt befästadt torn vid Söderström, ungefär der nuvarande Jerntorget är beläget. Inom denna ringmur var staden tätt byggd, med spetsiga gaflar, små fönster och trånga och krokiga gränder. Taken voro i allmänhet belagda med torf.

1-stockholm-munkbron-10

Munkbron, med utsigten öfver bron inåt Lilla Nygatan. Petersénska huset utgör fonden, och Cathrina kyrka framsticker till höger, äfvensom spetsen af Tyska kyrktornet till venster.

Kedjeskär, det äldsta fästet, var omgifvet af en egen mur. En bro, Munkbron, förenade denna holme med staden. Konung Magnus Ladulås hade åt Franciscanerne öfverlemnat denna holme, och de anlade der ett prägtigt kloster och en kyrka. Utanför Kedjeskär var en rad af pålar, inom hvilken stadens bryggor åt Mälarsidan voro belägna. Krämarskutorna ditsläpptes genom bommar, till hvilka konungens bomslutare förvarade nycklarna. Ät Saltsjösidan befann sig likaledes en pålrad.

På andra sidan om Söderström kallades de skogrika bergen Åsöna.

Det föregifna herremötet på Helgeandsholmen 1282 hafva senare historieforskare helt och hållet förnekat. Åtminstone finnes på det exemplar af mötets beslut, hvilket förvaras i Riksarkivet, en egen anteckning af rikskansleren Erik Sparre, hvari han förklarar hela dokumentet vara ”lögn och allt ingifvet af en hufvudljugare, Palne Eriksson till Räfvenäs.”

I den präktiga Franciskanertyrkan, som Magnus Ladulås sjelf anlagt, blef han begrafven, sedan han 1290 aflidit på Visingsö. Under tårar buro bönderna hans stoft den långa vägen till dess hvilostad, der sedermera så många af Sveriges konungar blifvit nedlagda.

Den store konungens son Birger förlorade invånarnes kärlek i den stad, som hans fader förskönat. Han lät på Åsöna, der Södermalmstorg nu är beläget, 1306 halshugga den ädle Torkel Knutsson, hvars stoft likväl sedan fick hvila bredvid Magnus Ladulås. När Birger efter brodermordet i Nyköping ankom till Stockholm , blef han icke insläppt. Bron uppvindades för honom, borgerskapet trädde i vapen, och han måste fly.

När rikskaptenen Matts Kettilmundsson sedermera besegrat hans anhängare, äfvensom tagit hans son, den unge prins Magnus, tillfånga, förde han dem till Stockholm. Det var år 1319, som marsken Jon Brunke jemte Ulf Svalebeck, Lyder Foss och Walram Skytte uppfördes på Brantberget och halshöggos. Berget blef till åminnelse kalladt Brunkeberg. Den unge prinsen, som gifvit sig tillfånga endast med det uttryckliga villkor att hans lif skulle skonas, blef till följande året förvarad på Stockholms slott. Då lät herr Matthias en dag leda den unge fursten ut på Helgeandsholmen. En sidenmatta utbreddes, prinsen måste knäböja, och hans hufvud afhöggs. Fyra adelsmän lyfte derefter liket på sina axlar och buro det till Franciskanerkyrkan till farfaderns graf.

Magnus Smek, som genom detta mord erhöll Sveriges krona, var en ganska förderflig regent för landet. Han blef slutligen afsatt, och, då han med härsmakt sökte försvara sin krona, tillfångatagen af Albrekt af Meklenburg i slaget vid Gataskog. Han fördes sedermera till Stockholm och insattes på slottet. Hans son Håkan antågade tvenne gånger från Norrige med en här, för att befria sin fader. Då han den senare gången, 1371 om våren, ankom till Stockholm, slog han sitt läger på norra sidan af Brunkeberg. Detta ställe kallas derefter Kungsbacken. Han lyckades nu, ehuru på hårda vilkor, att få sin fader frigifven.

Under Albrekts regering, då Hansestäderna utsträckte sitt välde öfver norden, och deras agenter inträngde i alla större städer, hade också en mängd Tyskar nedsatt sig i Stockholm. Deras rikedomar gåfvo dem öfvermod, och de föraktade icke blott lag och rätt, utan äfven mensklighet, då det gällde att genomdrifva sina handelsintressen. Redan hade flera oenigheter yppat sig mellan den Svenska och Tyska befolkningen i Stockholm. Borgmästarne försökte att afstyra dessa, men förgäfves. Tyskarne, som kallades Hättebröder, gingo om nätterna beväpnade omkring och öfverföllo Svenskarna med oqvädinsord samt hugg och slag. Vid ett sammanträde i S:t Gertruds gillestuga träffades likväl en förlikning, som dock icke länge varade. Rikets råd, som sammanträdt i Södertelje, ditkallade de deputerade af hufvudstadens borgerskap. Emedan Svenskarne då klagade öfver öfvervåld och lidna oförrätter, visade Tyskarne sig missnöjde. Alf Grenerot tycktes vara hufvudman för de senare. Sedan förlikningsförslagen icke blifvit antagna, ämnade Svenskarne återvända till Stockholm. En af dem, Peter Alenninge, blef då af Tyskarna sårad och fängslad. Då Bertil Brun förklarade sitt missnöje, blef han af en Tysk hofman slagen blå och blodig, samt tillika med en tredje, Albrekt Carlsson, förd till Stockholms tom. Ryktet utspriddes snart till staden. Under allmän bestörtning grep både Svenskar och Tyskar till vapen, samt uppträdde på Stortorget. Tyskarne fruktade Svenskarnes öfverlägsna antal och ville afstyra våldsamheten. Bertil Brun lösgafs, och äfven de båda andra skulle snart erhålla friheten. Hättebröderna höllo hemliga öfverläggningar. Om natten eller tidigt på morgonen hade en stadstjenare märkt, att folk var samladt på rådstugan. Han gick dit, i tanke att han försofvit sig. Han fick då genast befallning att sammankalla rådsherrarna. Sedan de Svenska rådmännen sammankommit, ryckte en beväpnad styrka ut från slottet, medan en annan samlade sig på torget. Alf Grenerot inrädde i rådstugan och lät uppläsa en förteckning på alla förrädare. Den innehöll idel Svenska namn, och deribland personer, som flera år förut voro aflidne. Derefter gafs befallning att gripa Svenskarne ehvar de funnos. De kunde icke försvara sig emot öfvermakten. För att förmå dem att på sig bekänna något brott, blefvo de pinade med sågar, gjorde af ekbräder. Då de förklarade, att de intet visste och hellre ville dö än vidkännas något brott, hvartill de ej voro skyldige, blefvo trenne af dem lefvande brända. Natten till den 12 Juni 1389 gick Alf Grenerot till höfvidsmannen på slottet och erbjöd honom hälften af de fångne Svenskes gods, om han genast ville utlemna dem. Desse voro omkring sextio. Höfdingen gjorde så. De goda männen leddes då från slottet och fördes, bundna, i en båt till Käpplingeholmen. Dit hade man fört en prest, som skriftade dem. Presten svor vid sitt embete, att de männerna voro oskyldiga; men Tyskarne aktade icke deruppå, utan införde och bundo dem i ett gammalt trädhus, hvarefter de satte eld derpå. Så snart detta rysliga mord blifvit verkställdt, skedde ett stort järtecken, i det en åska utbröt så förfärlig, att alla trodde, del både folk och land skulle förgås. Vattnet flödade så starkt på gatorna, att ingen tordes gå utur sitt hus förr än ovädret var förbi. Detta Tyskarnas förräderi sägas de ”någorlunda hafva försonat med tvenne stora stenpelare,” som de uppförde på den så kallade Pelarebacken på Södermalm. Dessa stenpelare bestodo af ett par flata, huggna stenar, på hvilka bilder af Christi pinoshistoria voro föreställda.

Albrekt blef emellertid af drottning Margareta besegrad samt tillfångatagen, och hon, nordens mäktiga drottning, visade sig alltmera fiendtlig mot Tyskarna. De försökte det yttersta för att försvara sina privilegier. Ehuru hela det öfriga Sverige erkände Margareta, bibehöllo Tyskarne de förnämsta sjöstäderna, och bland dem förnämligast Stockholm. Margareta försökte flera gånger med härsmakt att taga den väl befästade staden. Den inneslöts och belägrades af Svenskarna. Men Hättebröderna försvarade sig tappert. Under namn af Fetaliebröder bildade sig ett annat band Tyskar, till hälften handlande, till hälften fribytare, hvilka beherrskade Östersjön och plundrade de kuster, som innehades af deras fiender. Öfvade sjömän och djerfva äfventyrare, gjorde de sig öfverallt fruktade i de nordiska farvattnen. Deras flotta tillförde Stockholm dess förnödenheter, emedan de gemensamt med Hättebröderna voro Albrekts anhängare. Isynnerhet var Mäster Hugo både driftig och förslagen, när det kom an på att utföra någon bedrift. Han hade med en talrik flotta hunnit in i skärgården utanför Stockholm, då en hastig köld inträffade, och hela flottan infrös. Svenskarne, glade öfver denna omständighet, hoppades nu att bemäktiga sig fienden. De samlade betydliga stridskrafter. Men Mäster Hugo lät på kringliggande öar fälla en hop timmer, hvaraf han byggde en art förskansning omkring sin flotta. Han lät ösa vatten öfver sina trädmurar, och bildade sålunda en isvall omkring sig. Då Svenskarne icke kunde öfverstiga den hala vallen, beslöto de att bygga ett slags torn, som på medar skulle skjutas intill vallen. Detta slags torn kallades Katt. När Mäster Hugo såg tillredelserna till denna byggnad, lät han i hemlighet såga sönder isen utomkring sina förskansningar. Ett snöfall dolde söndersågningen. Då Svenskarne fått katten färdig och nalkades med densamma, uppträdde Fetaliebröderna på sina förskansningar, för att betrakta skådespelet. Hastigt brast den sågade isen, och hela katten med allt manskap, som derpå befann sig, sjönk. Då upphäfde Fetaliebröderna ett rop: ”kas, kas!” Efter denna motgång vågade Svenskarna icke mer angripa Mäster Hugo, utan han seglade lyckligt sin väg, sedan isen gått upp. Slutligen måste likväl Albrekt uppgifva de städer, hans anhängare innehade, och blef frigifven ur sitt fängelse.

Sedan Stockholm tillfallit Margareta och hennes efterträdare, hände, under den senares regeringstid, 1419, den olyckan, att slottet afbrann. Vid denna eldsvåda förlorades en mängd af rikets vigtigaste handlingar, och några tusen menniskolif blefvo spilda. Slottet blef emellertid åter uppbyggdt, men större och starkare än förut. Riddaren Hans Kroepelin blef der öfverbefälhafvare. Under det konung Eriks öfrige fogdar på de andra slotten förtryckte rikets invånare, och utöfvade mot dem de skändligaste grymheter, utmärkte sig Kroepelin för sin rättvisa och sitt ädelmod. Engelbrekt uppträdde i Dalarna såsom fäderneslandets räddare. I spetsen för rikets allmoge, fördref han de utländska förtryckarne och tågade emot Stockholm. Han ingick med Kroepelin en dagtingan, enligt hvilken denne skulle förhålla sig stilla intill dess konungen sjelf ankom. Med en stor flotta begaf sig också konung Erik åstad, för att rädda sin krona. Flottan led likväl mycket af stormar, innan han ankom. Han ingick då en öfverenskommelse om ett möte, der angelägenheterna mellan honom och hans undersåter skulle afgöras. Likväl uppfyllde icke Erik öfverenskommelsen. Då Engelbrekt märkte, att konungen endast sökte undflykter, infann han sig, 1435, med en krigshär utanför Stockholm och lägrade sig på ömse sidor om staden. Erik undvek äfven nu strid, och uppgjorde en öfverenskommelse, endast i afsigt att ånyo bryta den. Han qvarlemnade en besättning af 600 Danskar på slottet, och seglade hem, hvarvid han lät plundra Svenska kusterna. Vid underrättelse om detta konungens förräderi emot sitt folk, ilade Engelbrekt och Carl Knutsson Bonde från Arboga, der de då befunno sig, till Stockholm. De insågo, att ingen annan förhoppning fanns än att förklara den falske konungen förlustig sin thron. Vid ankomsten till Stockholms vindbrygga, befanns denna uppdragen, och man vägrade herrarne inträde i staden. De måste länge vänta i ett svårt yrväder, innan ändtligen tvenne Tyska borgmästare kommo ut för att samtala med dem. Då herrarne märkte Tyskarnes elaka afsigter, grepo de hvar sin borgmästare i kragen och togo dem tillfånga. Svenska borgerskapet innanför porten stormade också till och uppbröt den samt nedfällde vindbryggan. Svenskarne inryckte då i staden. Men slottet uppgafs icke. Vid riksdagen derefter blef Carl Knutsson vald till riksföreståndare. Engelbrekt och han delade så ärendena sinsemellan, alt Engelbrekt tågade nedåt landet för att intaga de öfriga slotten, medan Carl Knutsson qvarstannade för att belägra Stockholms. Den tappre, men orolige Erik Puke stannade hos den senare. Båda herrarne förde befälet öfver hvar sin trupp. De hade befästat sig med vallar. Då Erik Puke en dag firade en högtid, gjorde Danskarne ett utfall mot honom, sprungo öfver hans vallar och tände eld på staden. Eldsvådan blef likväl mindre förderflig, emedan vinden kastade sig. Emellertid blef Puke derefter vaksammare, och belägringen fortsattes.

Vid underrättelsen om Engelbrekts mord uppkommo många oroligheter. Carl Knutsson hade icke lätt att bibehålla sitt genom ondo och godo vunna välde. Också måste han slutligen afstå det åt konung Christoffer af Bajern. Stockholm led under denna tid mycket, emedan dess handel stördes af den förjagade Erik, som gjort Gottland till sitt röfvarenäste. Christoffer höll ett möte uti Stockholm, för att afgöra sjöröfvarekonungens förjagande, men detta hans företag kom icke till någon verkställighet.

Då Christoffer dog, blef Carl VIII utkorad till konung, oaktadt många mäktiga motståndare både inom- och utomlands. Konung Christian I, som efterträdt Christoffer i Danmark, gjorde äfven anspråk på Svenska thronen. Hans härar blefvo emellertid slagna till lands, och till sjös hade han icke heller lycka.

Under Olof Axelssons befäl ankom Danska hären till Stockholm 1452 och lade sig vid bommen. Han blef dock derifrån fördrifven med bössor och pilar. Nu lade Danskarne sig vid Vangensön eller Skeppsholmen. Derifrån gingo de en dag till Käpplingen. För att fördrifva dem, byggde då bönderna en bro öfver Näckeström. Men Danskarne gingo öfver bron och tvungo bönderna att draga sig tillbaka. Då erhöllo likväl bönderna förstärkning från staden och slogo Danskarne, så att de i hast måste draga sig tillbaka öfver bron, som brast under dem. Deras nederlag var ganska betydligt. Carl VIII:s farligaste motståndare var inom landet. Erkebiskopen Jöns Bengtsson Oxenstjerna afklädde inför högaltaret i Upsala sin biskopsskrud, påtog härkläder och öfverrumplade Carl vid Vårfrubergs kloster 1457. Konungen blef sårad i denna drabbning, och flydde till Stockholm.

Konungen kom till Stockholm in
Med blodiga män och blekan kind.

(Rimkrönikan.)

Men erkebiskopen följde honom och belägrade staden. Då alla försök till frid och förlikning voro fåfänga, flydde Carl sjöledes till Danzig. Den qvarlemnade besättningen nödgades kort derefter uppgifva slottet. Erkebiskopen öfverlemnade kronan åt konung Christian. Men denne fruktade prelatens trolöshet, och tog honom fången. Nu uppreste sig Uplands allmoge för att befria sin erkebiskop. De tågade emot Stockholm 1460, men blefvo af konungens folk tillbakaslagna. Nu reste sig äfven biskop Kettil i Linköping. Han ryckte med bönderna mot Stockholm och lägrade sig på Helgeandsholmen. Der blef en stor del af bönderna försåtligt öfverfallen och mördad af konungen. Men ehuru Kettil sålunda fördrefs från Stockholm, lyckades han på Hälleskogen att vinna en seger öfver Christian och förjagade denne till Danmark. Nu återkom Carl, efter 7 års landsflykt, till Svenska thronen. Den sluge konung Christian försonade sig med erkebiskopen och släppte honom lös. Prelaten ilade hem och begynte ett inhemskt krig emot Carl. Efter flera omskiften led Carl slutligen ett nederlag på isen utanför Gråmunkeholmen i Stockholm 1465. Carl måste då ånyo afsäga sig sin krona. Erkebiskopen regerade nu i Sverige, till dess det allmänna missnöjet återkallade Carl. Då han tredje gången bar Sveriges krona, var hans regering lika orolig. Kriget rasade mellan honom och konung Christian, under det inhemska upprorsmakare uppreste mäktiga härar emot honom. Han dog 1470, och den ädle Sten Sture emottog efter honom regeringen, men icke kronan. Följande året anlände Christian med en flotta af 70 skepp till Stockholm. Han landsteg vid Käpplingeholmen, derifrån den präktiga flottan sträckte sin linje utåt strömmen. På toppen af Brunkeberg planterade Christian sin Danska riksfana, Dannebroge. Bergets sidor voro försedda med ”många stora bössor.” En ”skärma” eller förskansning, befästad med ”någre nye funder”, var uppförd emot sjelfva Norrbro. På Clara gärde, nedanför Brunkeberg, uppställdes en tredjedel af Danska hären och utgjorde dess venstra flygel. Den högra flygeln stödde sig på Näckebro och flottan. På Stockholms slott förde den tappre Knut Posse befälet. Riksföreståndaren kom med Svenska hären, för att leverera strid.

Den 11 Oktober 1471, tidigt om morgonen, satte sig Svenskarne i rörelse från Jerfva, en half mil norr om staden. Nils Sture med Dalkarlarne skulle tåga omkring Brunnsviken, för att angripa fiendens högra flygel vid Näckeström. Sten Sture sjelf tågade, under afsjungandet af S:t Görans visa, med hufvudstyrkan emot Brunkeberg. Öfver nuvarande Kungsholmen hade han från Knut Posse erhållit en förstärkning af ryttare.

Sturens gemål och många andra Svenska fruar befunno sig på Stockholms slott. De gingo upp på tornet Tre Kronor, för att derifrån betrakta den vigtiga striden. De visste, att den var betydelsefull och afgörande. Derföre utdelade de allmosor till stadens fattiga, och förenade sig i innerliga förböner för sina herrar och män.

Då striden började på bergets andra sida, gjorde Knut Posse ett utfall öfver vindbryggan, och lyckades att sälta eld i skärman, som var byggd af träd. Nu syntes Svenska riksbaneret öfverst på Brunkeberg. Men denna segersyn varade alltför kort. De tappraste Danskarne församlade sig omkring sin Dannebrog och gjorde ett häftigt anfall. Deras ståndaktighet segrade, så att Svenska baneret måste vika. Det fördes långsamt utför höjden igen.

Då Sture icke såg sig istånd att intaga Brunkebergs höjd, beslöt han att angripa de Danskes venstra flygel på Clara gärde. Anfallet var tappert. Sture sjelf störtade sig i den hetaste striden, der hans svärd utförde mången lysande bedrift. Framför honom sprang då en fattig bonde, som hette Björn, och hvarthän riksföreståndaren red, der röjde bonden med sitt tveäggade svärd rum för honom.

När Danskarne sågo, att flygeln på gärdet började vika, nedsteg sjelfva hufvudstyrkan från Brunkeberg till dess hjelp. Svenskarne gladdes att ändtligen finna sin fiende på jemna fältet, och angrepo honom frimodigt.

Nu anlände äfven Nils Sture med Dalkarlarne till Näckeström. Knut Posse utsände från staden några båtar, som söndersågade Näckebro, och striden blef ganska häftig äfven på denna flygel.

På öppna fältet förmådde Danskarne icke emotstå det Svenska anfallet. Sturens kämpar nedhöggo dem, som omgåfvo Dannebrogen, och eröfrade detta Danskarnes hufvudbanér. En pil träffade konung Christian sjelf i munnen; och hans folk begynte vika öfverallt. Med förnyad ifver trängde Svenskarne på. Alltflere fiender stupade för deras svärd, och de öfriga måste fly.

De flyende ilade till Näckebro, men der angrepo dem Dalkarlarne. Sjelfva den söndersågade bron brast, och många funno sin död i vattnet. Med möda undkom konungen till sina skepp med de få öfverblifne af sin lysande här. Han skyndade till Danmark och vågade icke mera, angripa Sverige.

De Svenska hjeltarne intågade i Stockholm, der riksföreståndaren emottogs af sin jublande gemål, och begaf sig till Storkyrkan, för att tacka Gud för den herrliga segern vid Brunkeberg.

Christians son, Hans, ärfde med den Danska kronan begäret till den Svenska. Efter många stämplingar och strider tågade han mot Stockholm. Dalkarlarne, som ryckte till Sturens hjelp, blefvo slagne vid Rotebro. Sture sjelf gjorde ett utfall, men blef i en strid utanför sjelfva slottsporten, der han öfvergafs af sina egna kämpar, slagen, så att han måste begära fred 1497.

Konung Hans förmådde endast i fyra år behålla Sveriges krona. Svenskarne återkallade den ädle riksföreståndaren till regeringen, och han församlade Svenska allmogen, till att som vanligt kämpa för sin frihet. Konung Hans hade i Stockholms slott lemnat sin drottning Christina. Besättningen försvarade sig tappert, men efter ett halft år måste den gifva sig. Den älskvärda drottningen blef med all ridderlighet bemött af sina besegrare.

Under hela Svante Stures regering skedde intet anfall af Danskarne. Men den unge Christiern ankom 1517 med sin flotta och gjorde landgång. Sten Sture den yngre dref honom likväl tillbaka, så att han den gången intet kunde uträtta. Följande året kom han ånyo. Han slog läger på Södermalm, och lät beskjuta det yttersta tornet vid Söderport. En stormning, som han försökte, blef afslagen. Emellertid nalkades Sture med en Svensk här. Christiern tågade till Brännkyrka, der ett slag föreföll hvari Christiern led ett betydligt nederlag. Han drog sig tillbaka till sitt läger på Södermalm. Men han vågade icke eller dröja här länge, utan tog sin tillflykt till skeppen. Då jagade herr Sten efter honom ifrån staden, nedgjorde många af hans folk, trängde ett betydligt antal ned i sjön vid Tegelviken, samt tog omkring 300 fångar. Det var efter detta nederlag, och då Danska hären af motvind hindrades att fly hem, som Christiern, sedan han genom en låtsad förlikningslust skaffat sig stillestånd, och fått gisslan till säkerhet för ett personligt besök i Stockholm, trolöst begagnade sig af en uppkommen gynnande vind och förde med sig fångne de Svenska ädlingar han emottagit såsom gisslan.

Sedan Sture i Januari 1520 blifvit skjuten vid Bogesund, och hans gemål i Stockholm endast fick emottaga sin herres lik, ankom Christiern med sin flotta till hufvudstaden. Då den ädla Christina Gyllenstjerna beredde sig att försvara hufvudstaden, insåg Christiern, att han med härsmakt icke skulle kunna vinna den. Han tog derföre sin tillflykt till list och förställning. Svenskarne hade tröttnat vid oroligheter och strider. Christiern lofvade dem en rättvis regering. Hans utskickade vidtalade besättningen i Stockholm. Slutligen, bestormad från alla sidor, icke af fiendens vapen, men af vänners råd och uppmaningar, uppgaf Christina slottet och staden; hvarefter Christiern derstädes höll sitt intåg. Han hade heligt lofvat, att icke någon Svensk man någonsin skulle straffas för de krig, som förut blifvit förda, samt att ingen kunde åtalas inför verdslig eller andlig domstol för del förflutna. All blodsutgjutelse skulle förglömmas, och Christina bibehålla sin gemåls förläningar.

Konung Christiern seglade nu till Danmark, men återkom inom Oktober månads slut samma år till Stockholm, för att låta förklara sig som Sveriges arfkonung. Den 1 November lät Christiern hylla sig på sjelfva Brunkeberg i en uppbyggd borg eller skådeplats, under det hans krigsfolk omgaf foten af berget. Stockholms stad skänkte honom dervid ett kredenskar af silfver, som vägde 345 lod och var fylldt med 60 stycken Ungerska gyllen. Den 4 November kröntes Christiern i Storkyrkan. Nu börjades lustbarheter, hvarvid konungen visade det gladaste lynne. Men medan han undfägnade och skämtade med de Svenska gästerna, öfverlade han i hemlighet medlen att förgöra dem. Hans förtrognaste gjorde flera förslag att beskylla dem för något diktadt brott. På tredje dagen efter kröningen framträdde den nedrige erkebiskopen Gustaf Trolle och begärde skadestånd för hvad han lidit under den siste Sturens tid. Han yrkade dödsstraff öfver de Svenska herrarne, som dömt honom från sitt embete. En domstol af tolf ledamöter tillsattes, för hvilken Trolle sjelf blef ordförande. Christina Gyllenstjerna framkallades först och fängslades. Derefter en mängd af rikets förnämsta herrar.

Den 8 November, en torsdag, besattes alla stadens gator med vakt och kanoner. Klockan 12 på dagen utleddes de fängslade herrarne på Stortorget. En spetsgård slöts omkring dem. Bödlar framträdde och, utan att ens unna dem bikt och sakrament, halshöggo dem. Nittiofyra personer, hvaribland tvenne biskopar, flere riksråder och adelsmän, borgmästare, rådmän och borgare, blefvo aflifvade. De aflifvades kroppar blefvo liggande på torget. Följande dagen fortsattes blodbadet. Flera galgar hade blifvit uppresta, och i dem tillsatte en stor del af borgerskapet lifvet. Efter tvenne dagar, hvilka stadens invånare tillbragt under förskräckelse, lät Christiern hopsamla liken och föra dem till Södermalm, der de brändes. Riksföreståndarn Sten Sture den yngres lik uppgräfdes och kastades med de öfriga på elden.

Efter dessa bedrifter i Stockholm begaf sig tyrannen på sin eriksgata.

Gustaf Eriksson Wasa vann sina segrar i Dalarne och befriade der flera slott och städer, tills han ändtligen kunde företaga hufvudstadens belägring. Han antågade från norra sidan, på Brunkeberg. Vid sin ankomst dit visade han sitt folk Christierns galgar ännu fulla af Svenska män, och sade: ”Här sen J spåren efter det Danska regementet.” Han lät nedtaga galgarna och begrafva de döda.

Ju mera Gustaf hunnit samla sina krafter, desto starkare bedrefs belägringen. Emellertid led han förluster vid åtskilliga utfall. Han sjelf måste oftast resa omkring till de olika lägren vid serskilda slott och fästen i landsorterna. Sjelfva belägringen kunde derföre icke alltid ledas af honom sjelf. Utom de starka läger, som voro på Lofön, vid Jerfva och Waldemarsön, lät Gustaf från Munkliderna (Kungsholmen) bygga en brygga tvärtöfver Mälaren till Södermalm. Emellan Södermalm och Waldemarsön (Djurgården) byggdes också en tvärtöfver hela farvattnet. Vid ändan af denna bro upprättades ett blockhus, hvarifrån fiendens fartyg kunde beskjutas, om de nalkades.

Gustaf hade emellertid blifvit riksföreståndare och slutligen konung. Han använde sin makt att äfven sluta förbund, som kunde vara förmånliga och till bistånd. Så förskaffade han Sverige hjelp af en Lübsk flotta, som utgjordes af femton skepp, under amiral Bruns befäl. Vid ett tillfälle, då Norrby kom staden till undsättning, begaf sig den Svenska flottan, i förening med den Lübska, Danskarne till mötes. Norrby träffades i skären, och var de förenade flottorna mycket underlägsen. Men i stället för att angripa fienden, lät Lübska amiralen kasta ankar. Förgäfves anhöll Gustaf sjelf, att han ville angripa. Hastigt inträffade en köld, så att Norrbys skepp infröso. Nu sökte Svenskarne att angripa dem, men den Lübska amiralen nekade till och med all lemna dem ett par kanoner, under föregifvande, att man aldrig hört, att en krigshär marscherat på hafvet, och att han icke kunde försvara sådant inför rådet i Lübeck. Då vinden kastade sig och isen bröts, undkom Norrby. Gustaf måste tåla hvad Lübeckarne ville, men han gömde förolämpningen i minnet och vedergällde den sedermera.

Slutligen kunde Stockholm icke längre hålla sig. Från riksdagen i Strengnäs reste Gustaf till Stockholm, den 21 Juni 1523. Staden uppgafs då. Enligt en gammal anteckning, lemnades stadens nycklar åt tvenne Lübska legater. Desse, såsom medlare, öfverlemnade dem åt konungen. Gustaf uppdrog befälet i staden åt sin höfding, Pehr Hård, och allt rustades till konungens högtidliga intåg. Midsommarsaftonen skedde intåget. I kunglig skrud, omgifven af sina glänsande krigare, red konungen till Söderport, der borgerskapet mötte honom. De då i trenne år inslutna och belägrade borgarne, kufvade af den Danska besättningen, hade uthärdat alla fasorna af en långvarig belägring. Sjukdom och hunger hade bortryckt större delen af folket, och hälften af husen stodo öde. Stockholms invånare hade sett den sista konungen förvandla spiran till bödelsyxa, och bortföra de förnämsta slägternas medlemmar, fruntimmer och barn. De hade sett Sturens hjeltemodiga enka bortsläpas i bojor. Men de hade hört omtalas, att en af de mördade herrarne, hvilkens far äfven var fången, efterlemnat en hämnare i sin son. Ryktet om dennes bedrifter och slutliga upphöjelse hade inträngt inom de belägrade murarna. Tyrannens minnesvårdar af galgar och stegel omkring staden hade de sett nedtagas. Nu mötte de den unge konungen i spetsen för rikets egen härsmakt. Under de befriades jubelrop begaf han sig till Storkyrkan, der han inträdde och nalkades altaret, knäböjande inför den makt, som på underbara vägar, ur fängelse och landsflykt, genom nöd och faror, under strider och segrar, ledsagat honom till det herrliga målet, och bistått honom att fullända sitt första storverk, Sveriges befrielse.

Den tiden voro redan Malmarne, ehuru glest, bebodda. På söder stod Maria, på norr Jakobs kyrka, utom Clara klosterbyggnad. Gustaf sjelf hade begagnat Maria kyrka till ett bakhåll för Danskarna, och ansåg byggnaderna utom staden endast såsom tillhåll, der fiender kunde uppehålla sig. Han lät derföre nedrifva dessa byggnader och befästade endast så mycket starkare sjelfva staden. Slottet blef utvidgadt. Tornet Kärnan, som Birger Jarl uppfört till 57 alnars höjd, påbyggdes af Gustaf med 55 alnar. Under detta torn var S:t Eskils gemak beläget. Denna ryktbara kammare bestod af 4 stora hvalf, tvenne ända till 10 alnar i längd, höjd och bredd. Konung Gustaf hade samlat dessa hvalf så fulla med silfvertackor, ”att dörren näppeligen kunde öppnas.”

Medan Stockholm ansågs såsom rikets fastaste stad och hufvudnyckel och snarare som en fästning än en stor stad, skedde kungliga kröningarna i Upsala. Erik XIV, som älskade prakt och hade många kungliga egenskaper, bidrog likväl icke serskildt till Stockholms försköning. Med skatten i Eskils gemak rustade han så, ”att der inom 6 år icke mer en silfvernagel var till finnandes.” Från spetsen af tornet såg han, den 17 September 1568, från Rörstrandssidan, sina bröders fiendtliga härar tåga fram på Brunkeberg. Jöran Persson stod länge tigande vid hans sida. Slutligen sade han: ”Om J, nådigste herre, följt mitt råd, och efter domen lagt hertig Johans hufvud för hans fötter, så vore detta ogjordt.” – ”Du säger något,” svarade konungen. Erik steg derefter ned från tornet, och satte sig i spetsen för sina hofmän. Han gjorde med vild tapperhet ett utfall emot Brunkeberg. Sjelf fäktade han i spetsen för sina trupper, och sökte sin broder Johan. Denne var dock icke med i striden. Hertigarnes folk måste vika tillbaka till Rörstrand, och konungen återvände till staden.

Nu blef frågan om underhandlingar. Men hvarken hertigarne, eller borgerskapet i staden, eller Dalkarlarne ibland konungens folk ville ingå på några vilkor, förr än Jöran Persson blifvit utlemnad. Konungen gjorde motstånd, men måste slutligen bevilja vilkoret. Dalkarlarne uppsökte kansleren. Han gjorde motstånd, men blef öfvermannad och med våld tagen. Då han hörde, att konungen lemnat tillstånd dertill, yttrade han: ”Förr hade jag trott, att himlen skulle falla neder, än konung Erik öfvergifva mig. Sen mitt slut och lären eder att mer söka Guds, än konungars nåd.” Nu lades honom en kafle i munnen, och han utleddes genom Norrport och utlemnades. Sedan mannen rysligt blifvit pinad med den tidens svåraste tortyr, uppfördes han på Brunkeberg, der konungen från tornet kunde se skådespelet af hans afrättning.

Erik beslöt att försvara sig till det yttersta. Borgerskapet och slottets besättning gåfvo honom ny trohetsed. Kanonerna från tornet och från hertigarnes skansar på Brunkeberg dånade en vecka mot hvarandra. Emellertid sparades icke hemliga underhandlingar. Erik blef öfvergifven af alltflere af sina anhängare. Sjelfva erkebiskopen gaf allt hopp förloradt, och en plan uppgjordes att en morgon öfverraska konungen. Om natten fördes en hop krigsfolk öfver till Långholmen. Klockan 8 om morgonen öppnades Söderport, och konungens egen morbror, Sten Lejonhufvud, skyndade främst, för att hafva äran af konungens fängslande.

Utan att ana faran, satt Erik i kyrkan för att afhöra ottesången. Några trogna undersåter varnade honom hastigt, och han skyndade ut med sina drabanter. Fienderna voro redan på Stortorget. Konungen begynte att springa, för att först hinna fram till slottsporten. Den hatfulle morbrodern red honom fatt, riktade sin pistol på honom, och befallte honom gifva sig fången, eller dö. Erik fällde värjan och gaf sig. Men en af hans trogna drabanter genomborrade i detsamma herr Sten. Den befriade konungen upptog sin värja och anföll De la Gardie, hvilken han sårade i armen. Genom hans egen tapperhet hejdades sålunda de anfallande, och han kom med sina drabanter lyckligt in på slottet, hvars portar stängdes.

Dalkarlarne, som utgjorde slottets besättning, lofvade att icke öfvergifva konungen; men då Per Brahe vidtalade dem, syntes de ej obenägna att uppgifva slottet. Hertig Carl visade sig nu i full rustning utanför slottet, och begärde samtala med konungen. Erik begaf sig med honom i Storkyrkan. Der måste Erik afsäga sig regeringen och gå i fångenskap, som dock lofvades honom mild och konungslig. Men Johan, som bemäktigade sig thronen, utan att akta Carls rätt, visade föga broderligt sinne emot den fångne brodern. Den 9 Januari följande året stod Erik tillrätta inför ständerna i Storkyrkan. Han försvarade sig häftigt, men med kraft. Johan, som såg att hans tal gjorde intryck, afbröt honom och sade: ”Du är ju alldeles från vettet.” Erik svarade med lifligt allvar: ”Blott en gång har jag varit det, då jag släppte dig ur fängelset.” Men Erik dömdes från kronan.

Johan III arbetade mera på Stockholms förskönande. Han byggde tornet Kärnan, som af sin spira kallades Tre Kronor, 15 alnar högre, och lät åter uppföra de kyrkor, som fadren rifvit, Clara, Jakob och Maria. Dessutom lät han på det ställe, der de i Stockholms blodbad mördade herrarne, jemte Sten Stures lik, blifvit brände och nedgräfde, uppföra ett trädkapell, som erhöll namn af Sturekapellet. På Brunkeberg uppfördes ett vårdtorn, hvarifrån man hade utsigt öfver hela staden tillika med malmarne, der, isynnerhet omkring kyrkorna, allt flera hus begynte gruppera sig.

Under drottning Christinas regering erhöll staden sin förnämsta tillvext. Slottet blef alltmer förskönadt, och tretioåriga krigets hjeltar använde ofta sina byten att bygga glänsande palatser i Sveriges hufvudstad. Från denna tid härleda sig de flesta äldre märkvärdiga byggnader, som ännu qvarstå.

Då Stockholm i senare tider icke utstått någon belägring, och de händelser, som rört hela Sveriges rike, icke egentligen tillhöra hufvudstadens serskilda historia, torde det blifva åskådligare att här öfvergå till en beskrifning af de märkvärdigaste lokalerna med de historiska drag, som utmärka hvardera af dem.

En vandring genom Stockholm

SLOTTET är den herrligaste byggnaden i Sveriges hufvudstad. Sådant det nu står, beundradt af både landsmän och fremlingar, såsom ett byggnadskonstens smakfulla mästerstycke, uppfördes det efter Nikodemus Tessins ritning.

Det gamla slottet hade under drottning Christinas regering blifvit härjadt af en eldsvåda, då öfversta våningen och fyra torn nedbrunno. Det förbättrades sedermera, så att det åter kunde bebos af hofvet. Men Carl XI beslöt att bygga ett nytt. Sjelfva byggnaden hann dock icke att företagas under hans lifstid, ehuru förberedande åtgärder gjordes. Sedan denne konung allidit den 5 April 1697, sattes hans lik på parad i en af slottets salar. Den 7 Maj uppkom i slottet en eldsvåda, som icke upptäcktes förr, än lågorna utbröto med sådan häftighet, att de icke mera kunde qväfvas. Det kungliga liket räddades med möda ur elden, ehuru den sal, hvari det stod, befanns bland de få qvarstående rummen. Lågornas raseri var förfärligt. De spelade omkring det flera sekler gamla tornet Kärnan, hvars spels, beprydd med de trenne gyldne kronorna, stolt böjde sig öfver förrödelsen. Men äfven det måste till slut böja sig. Det ramlade med ett dån, som icke en gång kunde förliknas med de förfärligaste artillerisalfvor, säga gamla underrättelser derom. Det bar också tretio grofva kanoner, när det dignade.

Nybyggnaden sattes i verket under Carl XII. Efter Nikodemus Tessin var hans son grefve Carl Gustaf den som förestod byggnaden, och efter honom baron Hårleman. Den hade så fortskridit, att hofvet 1753 inflyttade derstädes. Men byggnader, så stora som Stockholms slott, blifva egentligen aldrig färdiga, emedan alltid något på dem behöfver repareras.

Den senaste tillbyggnaden består af Lejonbacken, en stor uppgång på slottets norra sida. Denna uppgång prydes af tvenne stora malmlejon, gjutna i konung Carl XII:s tid, och efter dem kallas denna ingång Lejonbacken. De granitblock, som utgöra pelarne och hvalfvet under Lejonbacken, äro utmärkta för sina kolossala proportioner, och allmänt af kännare beundrade.

På östra sidan utskjuta tvenne flyglar, emellan hvilka en blomsterparterr och några bäckar äro anlagda. Denna plats heter Logården, emedan der fordom några vilda djur underhöllos. Denna sida är vänd emot hamnen, som sålunda för våningarna hitåt erbjuder en skön utsigt. Midtframför Logårdstrappan, som också blifvit ombyggd af huggen granit, lägga flera ångfartyg till, ehuru vedskutorna hafva för sig erhållit det största utrymmet.

Den södra facaden af slottet prydes med några förträffliga troféer, gjutna i bly af Meijer, och anses af många för den vackraste. På Slottsbacken, den öppna platsen framför denna sida, står en obelisk af granit, som blifvit upprest af Gustaf IV Adolf åt Stockholms borgerskap, såsom en gärd åt dess trohet och nit under kriget 1788.

Den vestra fasaden prydes af några sköna karyatider och medaljonger, gjutna i bly af Meijer, föreställande Svenska konungar. Af de flyglar, som bär skulle motsvarat Logårdens, har den ena af brist på utrymme måst inskränkas. Tvenne halfrunda byggnader, hvilka bilda en slags förborg från den egentliga borggården, och innehålla högvakten och rum för riksantiqviteterna, hafva blifvit uppförda framför denna facad inom flyglarnes område. Bland kanonerna framför högvakten äro tvenne, som blifvit tagna från Ryssarne af konung Gustaf III, under hans eget befäl i Finska kriget.

I södra porten är ingången på den ena sidan till Slottskapellet, på den andra till Rikssalen. Slottskapellet är ganska prydligt. Dess altartafla föreställer Christus i Gethsemane. Den påbegyntes af Bouchardon och l’Archevésque, samt fulländades af Sergel. Takmålningen är verkställd af Pasch. Predikstolen hvilar på en grupp af de fyra evangelisternas emblemer, som är gjuten af Meijer.

Rikssalen, som har samma storlek med Slottskapellet, är prydd med en thron och en thronhimmel, samt begagnas emellan riksdagarne för hofvets festiviteter. Under det Riddarholmskyrkan efter 1835 års brand reparerades, förvarades på rikssalen de fanor och andra troféer, som blifvit räddade ur kyrkan.

I östra porthvalfvet, der stora glasdörrar leda till Logården, står en marmorgrupp i kolossal storlek, af Sergel, föreställande Axel Oxenstjerna, som för historiens gudinna dikterar Gustaf Adolfs bedrifter. Från detta hvalf är uppgången till de våningar, som kungliga familjen bebor. Konungens och drottningens rika salonger sträcka sig öfver norra sidan. Kronprinsens och kronprinsessans våningar äro belägna på den östra. Sjelfva trappan ditupp är beundransvärd för sin architektoniska skönhet. Historiskt märkvärdiga äro det rum, der Gustaf III afled, och det, hvaruti hans son arresterades och förklarades afsatt. I konungens rum äro flera utmärkta bilder uppsatta. Der stå åtskilliga af Sergels och Byströms statyer, hvaribland den förres Venus kallipygos, hvars hufvud blifvit modelleradt eller grefvinnan Höpken, och den sednares Victoria. Äfven flera taflor af utmärkta mästare äro här uppsatta.

Från Logården inkommer man i den norra flygeln till Museum. Der finnes ett rum i Egyptisk stil, prydt med Egyptiska fornlemningar. Ifrån detta kommer man in i en stor salong, der de förnämsta skulpturarbetena förvaras. Bland dessa utmärka sig den antika Endymion sofvande, hvilken fanns 1783 i Hadriani villa vid Tivoli, och inköptes af Gustaf III för 2000 dukater; Apollo och de nio Muserna, också förträffliga antiker; och flere sköna vaser. Af Svenska artister, finnas här: Fogelbergs sköna Oden, Apollo och Venus med äpplet, Byströms Carl XIII, Sergels herrliga Amor och Psyche samt den rusiga Faun. I det följande rummet förekomma byster af en mängd Romerska kejsare och kejsarinnor. Derefter följer ett rum, innehållande det så kallade Rafaels porslin, eller en mängd af den store konstnären målade lerkärl, hvilka han fyllde med teckningar, för att tillfredsställa sin älskarinnas far, som var krukmakare. Det sista rummet derefter innehåller Sergels efterlemnade modeller, till största delen i bränd lera. Målnings-Museum, i en högre våning, finnas flera utmärkta taflor, de flesta och bästa af Holländska skolan. Bland Svenska mästares arbeten förtjenar nämnas Wertmüllers Ariadne på Naxos. Tessins dyrbara samling af stora mästares handteckningar är här förvarad.

Midtemot Målnings-Museum är Kongl. Biblioteket beläget. Dess bokskatter äro dyrbara, och tillvexa dagligen, isynnerhet derigenom att af alla böcker, som tryckas i Sverige, exemplar måste dit inlemnas. Här visas äfven en stor foliant, som kallas Djefvulens bibel och är skrifven på pergament, beredt af trehundra åsnehudar. Denna codex är ett krigsbyte, som Svenskarne under tretioåriga kriget tagit i Prag.

Myntkabinettet och Antiqvitets-Arkivet innehålla rika samlingar, som för närvarande alltbättre ordnas. Riksantiqviteterna, hvaribland många af stort värde, såsom de silfverpokaler Gustaf II Adolf erhöll af Nürnbergs borgare, en mängd guldringar, funna i jorden, samt åtskilliga kungliga klenodier.

Riks-Arkivet, beläget i jordvåningen på norra sidan, förvarar en mängd vigtiga handlingar, permebref, protokoller och andra skrifter, som för Sveriges historia äro af största vigt.

STORKYRKAN. Dess facad, afskuren mot Slottsbacken, är uppförd i dålig stil af baron Hårleman. Det inre af denna vackra kyrka prydes af en ypperlig altartafla, men hvars svarta färg förminskar dess effekt i kyrkan. Den föreställer Christi födelse, lidande och uppståndelse, i ett arbete af guld, silfver, elfenben och ebenholtz. Den blef skänkt af riksrådet Adler Salvius 1654, och är förfärdigad i Augsburg. Den skall den tiden hafva kostat 80,000 riksdaler. Den förgyllda silfverljuskronan är skänkt af den sköna grefvinnan Ebba Brahe. S:t Görans bild, af Sten Sture den äldre skänkt, och förfärdigad af en ”belätsnidare” från Andorf, 1489, åsyftar att vara ett minnesmärke öfver Knut Posses seger, Wiborgska smällen. Olof den heliges sköld och sporrar hänga på en pelare nära altaret. Ehrenstrahls stora taflor, föreställande yttersta domen och Christi nedtagande af korset, anses för hans mästerstycken. Bland grafvårdar är en nyligen af professor Byström förfärdigad marmorgrupp öfver Grosshandlaren Arfvedsson af högt konstvärde. Uppmärksamhet förtjena äfven de kungliga stolarna, uppförda efter Nikodemus Tessins ritning, och prunkande af rika förgyllningar. I Storkyrkan, i ett serskildt rum, har Stockholms Consistorium sina sessioner, och i ett annat förvaras Consistorii bibliotek, som innehåller många utmärkt dyrbara verk, tagna från Jesuiterna i Olmütz under tretioåriga kriget. Det nuvarande tornet fullbordades 1742.

BÖRSEN ligger bredvid Storkyrkan. Den är en praktfull byggnad, anlagd i nyare tider. Dess rymliga salar användas äfven af borgerskapet till festiviteter. I den stora börssalen hafva enskilda ordnar sina sammanträden. Svenska Akademien och andra lärda samfund fira der sina högtidsdagar. Virtuoser få äfven begagna den såsom koncertsal.

Framför Börsen ligger Stortorget, så blodigt ryktbart i Sveriges historia. Åtta serskilda gator och gränder löpa der tillsamman. I hörnhuset af Skomakaregatan sitter en kula inmurad. Traditionen berättar, att den blifvit skjuten, vid något tillfälle, från Brunkeberg. Vid husets nybyggnad har den blifvit bibehållen. Förbi detta hus leder gatan till Tyska kyrkogården, der TYSKA eller S:t GERTRUDS KYRKA uppfördes och blef färdig 1642. Ett kapell hade stått der förut, och på dess kyrkogård hade köpmännen sina sammankomster, innan börsen byggdes. Tyska kyrkan utmärkes af ett spetsigt torn, hvars höjd utgör 111 alnar. Det innehåller ett klockspel, det enda i Sverige, med hvilket, enligt kunglig tillåtelse, spelas ”både vid glada och sorgliga tillfällen.”

På ett litet torg, nära denna kyrka, ligger den så kallade Tyska. Brunnen. Derinvid hafva Judarne sin synagoga. Från detta torg leder Skärgårdsgatan till Köpmangatan, och genom Bollhusgränden återkommer man till Slottsbacken. Den del af staden, hvars krokiga och trånga gator vi här följt, utgör den egentliga gamla staden, som inneslutes af Öster- och Vesterlånggatorna. Sjelfva byggnadssättet i de äldsta af dessa hus är Tyskt, så att t.ex. flera sällsamt prydda gaflar äro vända mot sjelfva Stortorget.

Midtemot slottet ligga det Kungliga Nummerlotteriets hus, Finska kyrkan, som är tornlös och till sitt yttre föga märkvärdig, Öfverståthållare-huset och Skoporten eller Skomakare-embetets hus. Öfverståthållarehuset är smakfullt uppfördt af Tessin. Dess inre gårdsrum förtjenar att beses, emedan det erbjuder ett sällsamt perspektiv.

Vid stranden af Slottsbacken är Gustaf III:s staty upprest. Den är gjuten i brons af kapten Appelqvist, efter Sergels modell. Konstnären har framställt konungen efter mönstret af den Belvederiske Apollo. Han håller i högra banden en oliveqvist, fridens symbol, och stöder sig med den venstra vid ett galerroder.

SKEPPSBRON, som här vidtager, har blifvit byggd utanför den gamla stadsmuren; som gick vid Österlånggatan. På den ena sidan ser man här skeppen lägga till så nära kajen, att de lossa och lasta öfver utsatta landgångar, der de ligga förtöjda. Ett våghus och ett kokhus äro byggda för de sjöfarandes beqvämlighet. Till höger ser man en rad af Stockholms rikaste hus. Bland dessa står Packhuset eller Tullens hus, der Tullverkets embets- och tjenstemän hafva sitt hufvudsäte. Derefter följer Banken, som egentligen består af tvenne hus, emellan hvilka en betäckt gång förenar de öfra våningarna. Sjelfva det egentliga bankohuset byggdes af staden, efter Tessins ritning. Utom de skatter, både i klingande mynt och sedlar äfvensom dokumenter, hvilka banken förvarar och förvaltar, innehåller dess hus, till säkerhet för dessa, en eldsläckningsapparat, som består i rör, ledda genom alla våningar och satta i förbindelse med brunnen på Jerntorget, det torg som ligger framför bankens vestra farad.

Skeppsbron slutar vid Slagtarhuset, som hänger tillsammans med en qvarn. Härunder framgick den egentliga Söderström, och på pålar äro både slagtarhuset och qvarnen byggda. De skiljas genom en gränd från ett qvarter, som innehåller den såkallade Gröna Gången och Fiskargången, der marknaden för grönsaker och fisk hålles. Äfven denna byggnad är till en stor del ställd på pålar. Sjelfva vattendraget, som bildat ett par små holmar, är sålunda alldeles öfverbyggdt. Bredvid sjelfva Söderström äro SLUSSARNE anlagda. Redan under Johan III:s och Sigismunds tid anlades slussar i Söderström, som då varit bredare. Men de nuvarande slussarnes byggnad begyntes af den då åttietreårige Christoper Polhem och hans son Gabriel på 1740 talet. Den gamle dog tvenne år, innan arbetet hann fullbordas. Den store mekanikern hade användt mångfaldiga och sinnrika uppfinningar för vattnets uttappande, emedan grunden befanns mindre gynnande, och otaliga svårigheter sålunda mötte. Också hade sonen tvekat att åtaga sig arbetet, när kontraktet med den gamle uppgjordes. Efter 80 års förlopp hafva de nu erfordrat en ombyggnad. Tvenne vindbroar, Ruda och Blå Slussen, leda öfver dess kanal. Den sednare är sist anlagd; men den förra lärer vara försedd med en mekanik af Polhems snillrika uppfinning.

Vi hafva sålunda följt stadens östra sida. Om vi nu återvända på den vestra, finna vi lastageplatsen för Mälar-fartygen, KORNHAMN och MUNKBRON. De höra till en trakt, som helt och hållet blifvit bildad utanför den gamla staden, hvilken åt denna sida begränsades af Vesterlånggatan. Husen omkring båda Nygatorna, och Munkbrogatan äro byggda på pålar. Dessa gator gå parallelt med Vesterlånggatan och Mälarstranden, samt äro reguliera och vackra. Vid Lilla Nygatan ligger Posthuset och vid Munkbrogatan Krigs-Collegii hus. Stora Nygatan slutar vid RIDDARHUSTORGET, som prydes af Gustaf I:s staty, ställd midtframför Riddarhuset. Denna staty modellerades af l’Archevesque och göts af Meijer 1770. Bronsen skänktes af kronan, och dertill användes kanoner, som blifvit eröfrade af Carl XII.

1-stockholm-nordvestra-sidan-3

Staden från nordvestra sidan. Till höger synes Riddarhuset, hvaröfver Tyska kyrktornet uppsticker. Strömsborg förtager utsigten af Rådhuset, hvars ena flygel endast är synlig midt- under Storkyrkotornet. Myntet följer derefter; sedan, framför slottet, den spång, som sammanbinder Helgeandsholmen med Mynttorget.

Riddarhuset byggdes efter ritning af drottning Christinas byggmästare de la Vallée. Sjelfva riddarhussalen, der adelsståndet sammanträder vid riksdagarna, är på väggarna beklädd med familjernas målade vapen. Dess tak är måladt af Ehrenstrahl. I serskilda rum förvaras Riddarhusets handlingar och har ståndet sitt arkiv. Det yttre af denna byggnad är i en ganska egen stil, med statyer och andra prydnader på taket. Under taklisten rundtomkring hela huset står en inskription, som lyder sålunda: Consilio atque sapientia claris majorum exemplis, animis et felicibus armis. Divino sine numine faustum est nihil. Prudentia murus sacer nec dicidit nec proditur. Per labores itur ad honores. Civium fortitudo praecipuum regni firmamentum. Dulce et decorum est pro patria mori. (Genom råd och vishet, förfäders lysande exempel, mod och lyckliga vapen. Utan den gudomliga försynen är intet lyckligt. Klokheten är en helig mur, som hvarken faller eller förrådes. Genom mödor går man till ära. Medborgares tapperhet är rikets förnämsta stöd. Det är ljuft och ärofullt att dö för fäderneslandet.)

Emellan riksdagarna har ofta Riddarhussalen blifvit upplåten till koncerter, som äfven de kungliga stundom bivistat. Det märkligaste kungliga besök, som här blifvit aflagdt, skedde likväl 1789 under sjelfva riksdagen, då konung Gustaf III personligen infann sig bland den församlade adeln, pekande på Vasavapnet, uppsatt på dess vägg, såsom grund för sin åberopade rättighet att sjelf uppträda och inverka på adelns öfverläggningar. Den på hans befallning trakterade pöbeln hade vid tillfället samlat sig utanför Riddarhuset, och dess sorl och skri hördes ditin. Det var då, som en adelsman genom det öppnade fönstret ropade ut: ”Tyst, pack! Han talar sjelf.”

Rådhuset, en prydlig byggnad med 4 flyglar, ligger bredvid Riddarhuset, och tillhörde förut riksskattmästaren Gustaf Bonde, som afled 1677. Hans sons enka sålde det till staden, som bestämde det till Rådhus i stället för det fordna vid Stortorget, der Börsen uppbyggdes. Sonen grefve Gustaf Bonde d.y., som föddes der, skrifver om sig sjelf: ”En bonde jag föddes i Stockholms rådsal.” Åtskilliga antiqviteter äro på Rådhuset förvarade. Dit höra stadens Svärd och Nycklar, äfvensom stadens stenar, hvilka den gamla lagen ålade såsom ett straff att bära omkring gatorna. Också den gamla Stockholmsalnen, normalen för hela riket, förfärdigad af jern, är vid ingången inslagen i muren. Salarne, isynnerhet stora rådhussalen, äro utmärkt prydliga, dekorerade med porträtter och taflor. Under rådhuset äro flera häkten inrättade.

Riddarhustorget omgifves af ansenliga byggnader, och der förena sig flera gator: Myntgatan, Storkyrkobrinken, Stora Nygatan, och den väg som öfver Riddarholmsbron leder till Riddarholmen. Detta torg har i senare tider varit en skådeplats för uppträden, hvilka höra till Svenska folkets bedröfligare minnen. Det var här som den svage konung Adolf Fredrik lät år 1756 sin anhängares och gunstlings, grefve Erik Brahes hufvud falla, för ett brott emot samhällets lagar, men utfördt med hofvets medvetande och för att befrämja dess afsigter. Grefven hade nemligen tillika med några andra adelsmän anlagt en sammansvärjning mot ständerna, och dessa fordrade hans hufvud. Grefve Fersen, som då var landtmarskalk, yrkade isynnerhet dess fullbordan. Grefvinnan Brahe begaf sig till landtmarskalken, knäföll för honom i tårar och bad om nåd för sin make, men förgäfves. Han tillika med baronerna Horn och Wrangel och några andra underordnade sammansvurne blefvo afrättade.

En bland de nesligaste domar, som af Svenska regeringen blifvit fällda, utfördes här den 23 September 1794. Efter Gustaf III:s död, då hertig Carl ryckt till sig högsta makten, såsom sin brorsons förmyndare, och denna makt genom ordensmysteriernas tillhjelp öfvergått till baron Reuterholm, var det naturligt, att den mördade konungens vänner skulle känna missnöje och obelåtenhet. En af de förnämste bland desse, baron Armfelt, ryktbar för sina mera lysande och behagliga, än stora och gagnande egenskaper, hade med den älskvärdaste af hofvets damer, fröken Rudensköld, knutit en förbindelse, som både kärlek och gemensamma politiska sympatier gåfvo styrka. Under Armfelts vistande i Neapel såsom Svensk minister, brefvexlade han flitigt med fröken Rudensköld, och de hade uppgjort en plan att förklara den unge konungen myndig eller åtminstone draga hertigen-riksföreståndaren från den despotiska Reuterholms inflytande. Den sednares förbittring, då man kom planerna på spåren, var utomordentlig, och han lyckades att äfven inblåsa hos hertigen samma hatfulla känslor. Hela förfarandet emot den älskvärda och allmänt värderade fröken bär spår af en sådan hätskhet, att man har skäl för den mening, som också allmänt antages, att hon ådragit sig den furstliga onådens hela tyngd för sin stolthet att vägra fursten hvad hennes hjerta frivilligt skänkte baron Armfelt. Efter en process, vid hvilken hennes brefvexling utgjorde enda beviset, och hvari man med den utsöktaste omsorg försökt att uttyda äfven de oskyldigaste uttryck till det värsta, blef hon dömd till schavott och tukthus. Rikskansleren Sparre, som också hörde till hennes domare, ansträngde all sin eftertänka för att i lagboken och i hennes uppförande finna en anledning att åtminstone kunna dömma henne att slita ett enda par ris, såsom hans egna ord föllo sig. Dagen efter domens afkunnande, och så bittida på morgonen, att högst få personer voro i rörelse, utfördes fröken ifrån häktet. Hon var hvitklädd, med det långa håret utslaget, och en dödlig blekhet betäckte hennes sköna ansigte. Med barbariskt förfinad grymhet hade man tvingat hennes egen bror, som var officer vid gardet, att föra befälet öfver den piket, som bevakade schavotten. Knappt hade fröken Rudensköld blifvit ledd uppför trapporna till schavotten, förrän hon föll afsvimmad. Hennes bror förlorade medvetandet, och för hela lifstiden sitt sinneslugn. Man vågade icke verkställa den förnedrande domen på den afsvimmade, utan hon återfördes till häktet, der hon, så snart hon återvann sansningen, visade samma själsstorhet och frimodighet, som hon röjt under hela den plågsamma rättegången.

Men icke blott en konungs feghet har här spillt blod, och en furstes hat förspillt en undersåtes ära, utan det uppretade folkets raseri har också här mättat sig på ett blodigt offer. Riksmarskalken Axel Fersen tillsatte lifvet på den plats, der hans faders stränghet utkräft Brahes blod. Det var den 20 Juni 1810. Den på Qvidinge hed i Skåne hastigt aflidne kronprinsen Carl Augusts lik skulle föras till Stockholm. Det hade öfver natten stått i Salems kyrka, och möttes om morgonen af den lysande svit, som skulle följa det till slottet. Främst, nästefter en afdelning trupper, åkte i processionen riksmarskalken, i sin lysande uniform, uti en rikt prydd galavagn, dragen af sex hvita hästar. Det tycktes som den rike magnaten i sin prakt velat håna det upprörda folkets djupa sorg öfver sin älskade furstes död. Att en komplott var uppgjord emot den stränge aristokratens lif, röjde sig genom hela utförandet af dess plan. På flera krogar och näringsställen hade penningar blifvit insatta till fri traktering för de lägre folkklasserna, dem man dessutom oroat och uppretat genom berättelsen, att prinsen blifvit förgiftad på Fersens och andras tillställning. Redan då liktåget kom öfver Röda slussen, begynte den omgifvande folkhopen att ropa efter stenar. Grefve Fersen hade blifvit varnad genom en anonym biljett om morgonen, och hade nu kunnat undkomma; men han tycktes endast akta på sin pligt. Stolt, men alltmera bleknande, lutade han sig i hörnet af den genomskinliga vagnen, som långsamt framskred genom den allt vildare sorlande folkmassan. Midtpå Stora Nygatan krossades det första vagnsfönstret af en specieriksdaler. Derefter följde en skur af stenar, vedträd, käppar, paraplyer och andra vapen, som ögonblicket gaf i handen. En vaktmästare Hultgren egde det hus, som just vid Stora Nygatans mynning mot Riddarhustorget ligger midtemot Bergstralska huset. Der hölls då ett frukostställe en trappa upp. Då grefven märkte, att hans lif var i yttersta fara, sprang han här ur vagnen och tog sin tillflykt till Hultgrens. Han var redan sårad och hade förlorat hatten. Då han undflydde, stötte hans fiender efter honom med käppar och paraplyer. Generalmajoren Silfversparre lät bevaka huset med dragoner, och sökte med vänligt tal förmå folket att skingra sig Men med vilda skri utfordrade folkhopen ”kronprinsens mördare”. Silfversparre begaf sig in i huset, för att rädda den olycklige. Men folket inträngde med honom. Från en obevakad ingång i Gråmunkegränd hade en flock inträngt i huset. Den kammare, der Fersen gömt sig, uppblöts, och de förbittrade instörtade. Han knäppte händerna tillsammans, bad om nåd, och försäkrade, att han var oskyldig. Men hans böner och försäkringar bemöttes endast med förnyade hotelser. Grosshandlaren Lexow ryckte ordenstecknen, värjan och manteln från honom, och kastade dem ut genom fönstret. Folket emottog dem med vildt skri och slet dem i stycken. Silfversparre erbjöd då folket att föra grefven i fängelse och låta lagligen undersöka hans brott. Åtföljd af honom och en löjtnant Hammarsköld begaf sig Fersen, blodig och vanställd, utför trapporna för att föras till Rådhuset. De uppställda trupperna stodo, på sina officerares befallning, orörliga och betraktade skådespelet. Så snart grefven nedkom på gatan, rycktes han af den vilda folkmassan lös från sina följeslagare, släpades vid håret, sparkades och blef slagen med knytnäfvar och käppar. De, som närmast omgåfvo honom, voro klädda i sjömanskläder; men af deras fina linne slutade man, att de voro förklädda. Grefven släpades fram till Rådstugutrappan, och skulle der införas i häktet. Men då hans gestalt blef synlig på trappan, upphäfdes förnyade skrän. Hans fiender grepo honom åter och ryckte alla kläderna från honom. Alldeles naken framsläpades han till Gustaf I:s statyn der han, redan döende, under grymma marter, upplyftades och nedsläpptes mot gatstenarna. En sprang upp på hans bröst och trampade det med klackarna. Slutligen uppgaf han andan. Men äfven mot den döda kroppen fortfor hopens ursinniga misshandling. Efter en stund infunno sig några stadstjenare med en politi-likkista, i hvilken liket kastades och inbars under Rådstugan i det rum, der sjelfspillingars och döda fångars lik läggas innan de föras till begrafning. Så snart mordet på grefven var fullbordadt, försvunno de förklädda, som syntes ledare för anslaget. Men den upprörda folkmassan stormade omkring att söka offer för sitt raseri. Det furstliga liket hade, utan uppehåll af det Fersiska uppträdet, blifvit fördt till sitt paradrum i slottet. Derutanför igenkändes furstens läkare, en Italienare vid namn Rossi, och det var med möda som han lyckades undkomma inom den kungliga borgen. Grefve Fersens syster, grefvinnan Piper, hvilka de ursinniga också sökte, undkom, förklädd, på en båt till Waxholmen. De generaler, som sökte tilltala folket, blefvo öfverfallna med ovett, och sjelfva den eljest högaktade general Adlercreutz erhöll käpprapp. Ändtligen, på eftermiddagen, satte regeringen trupper i rörelse, kanoner planterades på Norrbro, och andra riktades utför Storkyrkobrinken emot Riddarhustorget. Men folket fortfor att sorla och hota. Många framträdde emot kanonerna och uppmanade militären alt skjuta, om de vågade. Slutligen gafs eld. Med kartescher sopades hela Storkyrkobrinken, och piketer till häst redo omkring gatorna. Men oaktadt nederlaget, tycktes folket ännu icke vilja gifva vika, isynnerhet då natten inbröt. Men ett starkt regn verkade hvad truppernas eld icke förmådde. Antalet af döda och sårade blef aldrig utredt.

Midtframför Sveriges Riddarhus föreföll sålunda det uppträde, då dess mest lysande ledamot föll ett offer för folkyran, men också hämnades af regeringen med ett icke obetydligt nederlag på de förvillade.

Riddarholmsbron leder öfver den kanal, som skiljer Riddarholmen från sjelfva staden. Denna bro blef 1784 färdig, och innehåller en inskrift på den södra sidan, som tillkännager, att den egnades åt Gustaf III vid lians lyckliga hemkomst från sin Italienska resa. Platsen framför bron har blifvit så utvidgad, isynnerhet sedan den fordna kyrkogården planerades och dermed förenades, att den nu utgör ett vidsträckt torg. Här, till venster, reser sig den för hvarje Svensk bekanta RIDDARHOLMSKYRKAN. Byggd under konung Erik XIV:s regering och färdig under Johan III:s, har den likväl redan genom reparationer och tillbyggnader blifvit mycket förändrad. Sedan kyrkan den 10 Augusti 1694 blifvit träffad af åskan tvenne gånger inom en fjerdedels timma, just under sjelfva gudstjensten, iståndsattes det skadade tornet ånyo, och år 1700 uppsatte kopparslagaren Palm tuppen på dess spets. Den oförskräckte kopparslagaren hade låtit binda tuppen på sin rygg, hade en vinbutelj och ett par glas i fickan samt ett par pistoler i bältet. Till öfversta spetsen klättrade han, sedan han utkommit genom den såkallade stormluckan, utanpå tornet på de der utstående spikarna. Han satte sig gränsle öfver korset, uppsatte tuppen på sitt rum drack konungens och rikets skål samt nedkastade glasen, af hvilka det ena nedkom oskadadt. Derefter afsköt han sina pistoler och nedsteg lyckligt.

Den 28 Juli 1835 nedslog åskan ånyo i tornet. Det fortfor att sakta ryka ett helt dygn, utan att elden syntes utbrista. De arbetande hemskickades, emedan det stora antalet icke kunde användas på en punkt, der icke ens en enda person kunde åtkomma glöden. Slutligen öppnades kopparbeklädningen på åtskilliga ställen, på det man lättare utifrån kunde åtkomma elden. Men i stället gaf ett vindkast näring åt lågorna. De bröto med liflighet ut under tornspetsen, och larmtrumman måste gå. En ofantlig folkskara samlades på Riddarhustorget och Munkbron, för att betrakta det på en gång sublima och förfärliga skådespelet. En ställning hade blifvit uppsatt utanför tornet från den högsta gluggen, och en man syntes på densamma just då på en gång den brinnande spetsen med sitt förgyllda kors och tupp nedstörtade tätt invid honom. Straxt derefter började röken från det afbrutna tornet att ökas. De förut mörka kopparplåtarna begynte alltmera rodna af glöden innanför. Med oupphörligt verkande kraft nedträngde lågorna, och hela tornet liknade en hjettehög masugnspipa. Vid tornuret afsprängdes kopparen af hettan, så att de brinnande bjelkarna der blottades, medan massan ofvanföre ännu sammanhölls af sin glödande kopparbeklädnad , ur hvars fogningar här och der små, ofta besynnerligt färgade lågor framstucko. Efter några minuter, fulla af väntan, nedstörtade på en gång hela massan med doft brak. Klockorna smälte och nedföllo genom tornhvalfvet. Nu begynte rök framtränga ur det mindre tornet midtöfver choret. Sjelfva takets kopparplåtar antogo en alltmera högröd glödande färg. Det sjönk tillsammans, och tornet öfver choret störtade deröfver. Det Gustavianska chorets vackra torn höjde ännu stolt sin spira öfver de härjande lågorna. Men äfven ur fogningarna af dess kopparbeklädning framstucko små lågor. Liksom kransar af färgade lampor slingrade de sig omkring den prydliga kupolen öfver hjeltekonungens lik. De små flammorna smälte alltmera tillsammans, och elden antog en egen grön färg. Slutligen vacklade spiran, men den föll åt ingen sida, utan hela den lysande kupolen sjönk tillsammans på sin egen grundval. Chorets hvalf, liksom hela kyrkans, trotsade likväl eldens makt, och qvarstodo, så att hela helgedomens inre lemnades oskadadt af lågorna.

Herr Samuel Owen föreslog att i stället för det afbrunna tornet uppföra ett annat af gjutet tackjern. Professor Göthe uppgjorde ritningen dertill, och kontrakt uppgjordes med baron Wahrendorff om dess gjutning vid Åkers Styckebruk. Herr A. Moberg, föreståndare för bruksarbetet, hade också bestyr med dess uppsättande, hvarvid han använde åtskilliga egna uppfinningar af sitt mekaniska snille. Den 20 November 1839 uppsattes det förgyllda korset på dess spets.

Kyrkan omgifves af flera grafchor, hvaribland de kungliga Carolinska och Gustavianska äro de prydligaste. De äro belägna på hvar sin sida om sjelfva kyrkans högchor. Närmast intill det Gustavianska är sakristian belägen, öfver hvilken ett litet hvälfdt rum bär namn af Kloster-Lasses kammare, emedan traditionen föregifver, att denne Jesuit under Johan III:s tid stundom der uppehållit sig. Wachtmeisterska och Banérska grafchoren äro tillbyggnader på samma sida af kyrkan. På andra sidan, närmast intill Carolinska grafchoret, äro tvenne, som kallas de Lewenhauptska, belägne. Derefter följer på andra sidan om kyrkodörren det Wachtmeisterska och Fersiska samt slutligen, vid sidan af tornet, det Torstensonska. Hvart och ett af dessa är uppfördt efter egarnes smak, utan afseende på någon harmoni med det hela.

Då man inträdt i kyrkan, finner man längst framme i choret, midtframför altaret, tvenne upphöjda grafvårdar. De äro Magni Ladulåses och Carl VIII Knutssons. Båda dessa konungars monumenter lät Johan III förfärdiga. De äro gjorda af någon rödaktig sten och hafva blifvit målade med ljusröd oljefärg. Sjelfva mästarne voro Lucas Bildhuggare och Anders Målare.

Det var emellan altaret och dessa grafvar som riksrådet Carl Nilsson Färla tog sin tillflykt, då den rike Bo Jonsson Grip, drifven af sin svartsjuka, förföljde honom. Carl Nilsson fasthöll sig så hårdt i altarets hörn, att detta brast. Men Bo Jonsson högg honom i tolf stycken. Det skedde 1382. En sten, sönderdelad i tolf stycken, har till minne häraf blifvit inlagd i golfvet, just på det ställe, der mordet skedde.

Af den äldre Wasaätten är här begrafven Christer Nilsson Wase, riksdrots, hvilkens grafsten Johan III lät förbättra. Sten Sture den yngres ben voro här förvarade, tills de af Christiern Tyrann efter Stockholms blodbad fördes till Södermalm och der förbrändes. Många af Sveriges fordna ädlingar, som med sitt hufvud fått plikta för sina företag, hafva här blifvit begrafne, såsom Måns Bryntesson Lilljehök, halshuggen af Gustaf Wasa för Vestgötaupproret, den ålderstigne Hogenskild Bjelke, Sigismunds rådsherre, hvilken Carl IX lät halshugga, den tappre Skotten Carl Mornay, som försökte att rädda den fångne Erik XIV. Till de här begrafna halshuggnas antal höra också Torkel Knutsson och prins Magnus Birgerson. Den förres graf borttogs för att bereda ingång till det Carolinska grafchoret.

Gustavianska Grafchoret uppbyggdes på Gustaf Adolfs befallning. Han utvalde sjelf denna grafplats före sin afresa till det Tyska tretioåriga kriget, men grafchoret blef icke uppfördt förr, än efter hans död. Choret upplyses af sju fönster, och under hvart och ett af dessa står på en ornerad telgstenstafla en inskrift. Den lyder: In augustis intravit, pietatem amavit, hostes prostravit, regnum dilatavit, Suecos exaltavit, oppressos liberavit, moriens triumphavit. (Han företog svåra värf, älskade gudsfruktan, nedgjorde fienderna, utvidgade riket, förherrligade Svenskarne, befriade de förtryckte, dog segrande.) I sjelfva det öppna choret står en skön sarkofag af Italiensk marmor, hvilken Gustaf III i Italien beställde åt sin fader, Adolf Fredrik, men hvilken, emedan den befanns obegagnad, vår nuvarande konung 1832 lät använda. I densamma nedsattes då, vid sekularfesten i anledning af Gustaf Adolfs död, dennes likkista. Öfver den kungliga hjeltens stoft hänga troféer, som blifvit tagna under hans krig. I grafhvalfvet under choret ligger hans gemål Maria Eleonora, jemte ett par hans aflidna barn. Den Holstein-Gottorpiska ätten har också här sin hvilostad, så att Adolf Fredrik, Gustaf III och Carl XIII, jemte gemåler och barn, blifvit der insatta.

Carolinska Grafchoret byggdes efter Tessins ritning enligt Carl X:s önskan, ehuru det först fullbordades 1729. I detta chor ligger Carl XII i en svart marmorsarkofag. En lejonhud af förgylld metall, å hvilken kronan, svärdet och spiran hvila, är anbragt ofvanpå sarkofagen. Hjeltens enkla men väldiga värja står bredvid honom, eröfrade fanor och standarer sväfva öfverst i hvalfvet. I tvenne hvarandra alldeles lika sarkofager ligga hans svåger och syster, Fredrik och Ulrika Eleonora, på hvar sin sida i choret. I grafhvalfvet derunder hvila Carl X och Carl XI med sina gemåler, samt prinsessan Hedvig Sofia, Carl XII:s äldre syster, jemte hans öfriga i barndomen döda syskon. Kronprinsen Carl Augusts lik är äfven der förvaradt.

I de öfriga grafchoren äro lik af de familjer, hvilkas namn de bära, förvarade. I det Banérska är uppsatt en tafla, som föreställer den odödlige fältherren Johan Banér. Den Torstensonska grafven, der den store Lennart Torstenson hvilar, har blifvit förskönad och försedd med inskriptioner af en hans afkomling, grefve Bjelke.

Bland Serafimerriddarnes sköldar, hvilka här efter riddarnes död uppsättas, finnes också ”herr Napoleon Bonapartes.”

Kyrkans dyrbaraste prydnader, de som kostat fäderneslandet mest, äro troféerna efter fordna lyckliga fälttåg. Äfven rustningar och pukor äro hit sammanförda för att vittna om Svenska vapnens bedrifter. Dessa vapen återfördes hit, ifrån Rikssalen, den 30 November 1839, åtföljda af truppafdelningar. Äfven Svenska Riksbaneret har i denna kyrka sin plats.

Rundtomkring kyrkan äro flera märkvärdiga hus belägna. I sjelfva fonden af Riddarholmstorget ligger det så kallade Kungshuset, der numera Svea Hof-Rätt, äfvensom KammarKollegium och Statskontoret hafva sina sessions- och arbetsrum. Detta hus har af kronan blifvit doneradt till enskilda, men åtskilliga gånger återköpt. Sist egdes det af fältherren Carl Gustaf Wrangel. Det nedbrann 1693, men iståndsattes sedermera, så att efter branden af Stockholms slott 1697, hofvet der residerade, tills det nya slottet blef färdigt, 1754. Konung Fredrik och hans gemål residerade således här intill sin död. Det är försedt med flyglar och torn åt Mälaresidan. Dessa tvenne torn, af hvilka man, ehuru orätt, föregifvit att det ena skulle vara qvarstående alltifrån stadens anläggning, utgöra en prydnad för Riddarholmen.

Bredvid detta hus, längre nedåt stranden, äro SundhetsCollegium och Auktionshuset belägna. Här reser sig äfven Frimurarnes mystiska hus, hvars sällsamma, utseende harmonierar med de hemlighetsfulla begrepp man gör sig om brödernas verksamhet. De hafva likväl icke sjelfva murat sitt hus. De köpte det 1783, men hafva tillbyggt en flygel, som invigdes 1802. Det kallades förut Rosenhanska huset efter sin första anläggare, men egdes senast en tid af handlanden Ström, som anlade Strömsborg på ett skär midt i Norrström. I huset närmast Frimurarelogen hafva herrar Norstedt & Söner anlagt ett boktryckeri, det största i Stockholm. Hessensteinska och Taubeska husen, der KommerseKollegium och Riksgäldskontoret äro förlagda, höra också till de prydligaste. Det sednare uppbyggdes af riksrådet grefve Fredrik Stenbock under tretioåriga kriget.

Utanför denna husrad, som utgör högra sidan af Riddarholmstorget, äro tvenne Simm-inrättningar, den ena bredvid Kungshuset, den andra vid boktryckeriet.

Den venstra sidan börjar vid bron med Geijerska och Hebbeska husen, hvilka ligga intill kanalen, emot Munkbron. Ständernas hus, med sessionsrum för de tre ofrälse stånden, vidtager derefter. Gymnasiihuset, som nu följer i ordningen, var fordom prestgård, då Riddarholmen utgjorde en egen församling. De yttersta husen på denna rad äro Sjöförvaltningens och KammarRättens. Emellan detta sednare och Kungshuset leder en backe ned till Ångfartygshamnen för farten på Mälaren, der inemot tretio ångfartyg lägga till.

Då vi återvända från Riddarholmen öfver Riddarhustorget, följa vi Myntgatan; som förbi Myntet leder till Mynttorget, hvilket sammanhänger med platsen framför Lejonbacken.

1-stockholm-mynttorget-5

Mynttorget. Brandförsäkringskontorets hus, jemte Myntet, utmärkt af sina kolonner, på den ena sidan, och ett hörn af kungliga stallet på den andra, lemna öfver spången utsigt utåt Mälaren, der Strömsborg och Kungsholmen med sin kyrka samt Eldqvarnen visa sig.

Sjelfva Mynthuset, hvars facad åt Mynttorget är försedd med fyra kolossala pelare, hvilka, om de icke uppbära annat, åtminstone få uppbära anmärkningar af kännare i byggnadskonsten, innehåller, utom sjelfva Myntverket, BergsKollegium och de delar af Konungens Kansli, som ej hålla sina sessioner i Gamla Banken eller fordna Oxenstjernska huset i Storkyrkobrinken.

Nära vid Myntet leder en spång öfver till Helgeandsholmen, der, på ena sidan kungliga stallet intager hela holmens längd, men på den andra sidan finnes en mängd smärre, orediga hus, hvilka blifvit inköpta af kronan. Polisen har här sina embetsrum. Den kungliga stallgården vände förut emot Norrbro en lång, naken mur till dess 1839 den såkallade Bazarbyggnaden, en rad af eleganta salubodar, der blifvit uppförd.

Nu utgör Norrbro en af Stockholms yppersta prydnader. Emellan Lejonbacken och Gustaf Adolfs torg sammanbinder den staden och Norrmalm. Den del, som leder öfver norra strömfåran, blef färdig 1797 och endast småningom har sedermera det öfriga blifvit fullbordadt, så att nu kajer af huggen sten omfatta strömmen på båda sidor. Strömparterren, en angenäm promenadplats nedanför bron, erbjuder med sin svalka om sommaren, sina angenäma utsigter och den högtidliga brusningen af strömmen, ett lockande nöje för hufvudstadens invånare. Denna anläggning har att tacka Öfverståthållaren friherre Sprengtporten för sitt upphof, och den blef färdig 1836.

GUSTAF ADOLFS TORG prydes af hjeltekonungens bild till häst. Den är gjuten efter l’Archevesques modell af Meijer. Den blef uppställd på sin fot den 5 Maj 1791, under kanonsalut. De fyra medaljonger, som pryda piedestalen, föreställa fältherrarne Torstenson, Wrangel, Baner och Königsmark. Den har, alla omkostnader sammanräknade, kostat 175,000 riksdaler.

Operahuset och Arfprinsens Palats utgöra hvar sin sida af torget. På det förras plats stod fordom det såkallade större Delagardiska huset, som en tid tillhörde grefve Axel Lillje och derefter Sparrefamiljen. Gustaf III inköpte det till kronan och lät efter Edelcrantz’s ritning uppföra Operahuset. Efter åtta års arbete blef det färdigt 1782, och den 13 September detta år öppnades det med representationen af den nya operan Cora och Alonzo.

Det var här, som den snillrike konungen, hvilken just invigt hela palatset Patriis Musis (åt fosterlandets sånggudinnor), under en maskerad den 16 Mars 1792, klockan tre qvart till tolf om natten blef skjuten. Han hade förut blifvit varnad af en anonym biljett; men som han var ytterst noggrann att icke låta sätta sitt personliga mod i fråga, trotsade han hotelsen och begaf sig till operahuset. Klädd i svart domino med mask, inträdde han vid sin hofstallmästares, grefve Essens arm, för att göra en promenad omkring maskernas hvimmel i salongen. Han hade likväl genast blifvit igenkänd, och en grupp af obekanta masker trängde sig fram och omgaf honom. En af dem klappade honom på axeln, troligen för att känna, om han bar harnesk under sin domino. ”God natt, vackra mask!” sade den obekante. Konungen, oroad, ville draga sig undan emellan kulisserna, då i detsamma ett skott lossades. ”Je suis blessé!” utropade han och föll i Essens armar. Ett skri hördes; ”Elden är lös,” och flera masker rusade på dörren. Men Essen ropade i detsamma, att dörrarna skulle stängas. Konungen uppbars till smårummen vid sin loge, der han först blef förbunden, och derefter på en bår blef buren upp till slottet. Då båren, omgifven af drabanter och facklor, bars uppför Lejonbacken, reste sig den sårade till hälften och yttrade, i det han kastade en blick omkring sig på sina bestörta följeslagare: ”Jag är som den heliga Fadren: man bär mig i procession.”

Emedlertid, sedan dörrarna i theatern blifvit stängda, lät polismästaren Lilljensparre anteckna alla närvarande. Den siste, hvars namn antecknades, var Anckarström, som fräckt sade: ”Man måtte väl icke misstänka mig heller?” – ”Hvarföre er, mer än någon annan?” invände den kalle polismästaren och lät herrarne gå. På golfvet i salongen funnos sedermera den aflossade pistolen och en stor dolk med inslipad hulling. Pistolen igenkändes dagen derefter af en smed, som lagat densamma åt Anckarström, och på denna anledning blef han fängslad. Han erkände genast sitt brott, men uppgaf inga medbrottsliga. Likväl fängslades äfven öfverste Lilljeborn, general Pechlin, baronerna Ribbing och Horn samt Thure Bjelke, som med förgift förekom sin arrestering.

Före sin död, som inträffade den 29 i samma månad, hade konungen önskat, att hans mördare skulle benådas. Det skedde dock icke annorlunda, än att de öfriga förskonades till lifvet, sedan Anckarström ensam blifvit afrättad.

Arfprinsens Palats, midtemot Operahuset, liknar detta till byggnadssätt och tillhör alltid den äldsta arfprinsen eller arfprinsessan. Det fordna Torstensonska huset, som stod här, blef af prinsessan Sofia Albertina inköpt. Hennes broder konung Gustaf III lät, under hennes vistande som abbedissa i Qvedlinburg, tillbygga det och gifva det sitt nuvarande utseende. Endast porten åt Fredsgatan är ännu den gamla, och prydes af Lennart Torstensons och hans grefvinna Beata De la Gardies vapen.

Kastenhoff ligger i fonden af torget. Ett par domstolar hafva der sina sessionsrum, och en våning bebos af chefen för konungens lifgarde. Drottning Christina förunnade en sin vinskänk, Kasten Hoff benämnd, privilegium att der hålla ”ett skänkeri af fremmande drycker,” och alltsedan har ett värdshus der fortfarit.

Från Gustaf Adolfs torg utlöpa Freds-, Malmtorgs-, Regerings- och Arsenalsgatorna utom Strömgatan som följer stranden.

Gustaf Adolfs torg blef om sommaren 1743 skådeplatsen för ett af de märkvärdigaste uppträden, som timat i hufvudstaden. Den 19 Juni, om aftonen, ankom Dalkarlarnes tåg till Norrtull. Icke mindre än 5,000 Dalkarlar, hvilka tagit sin landshöfding Wennerstedt tillfånga, hade beslutat att straffa dem af de förnäma herrarne, hvilka de ansågo såsom orsaken till det olyckliga kriget med Ryssland, samt dessutom tillställa om ett annat thronföljareval. Bondehären hade af ständernas deputerade blifvit mött på vägen, men nekat att vända om. Morgonen efter deras ankomst red den gamle konung Fredrik sjelf, omgifven af generaler och 60 lifdrabanter, till dem för att öfvertala dem att med godo afstå från sitt förehafvande, men förgäfves. På konungens begäran lemnade de likväl ifrån sig den fångne landshöfdingen; derefter framtågade de på Gustaf Adolfs torg sedan de medtagit från vakten fyra trepundiga metallkanoner.

De reguliera trupperna uti och omkring Stockholms stad utgjorde omkring 8000 man; men man kunde icke lita på soldaterna. Flere af gardet måste bortföras. Ett kompani Södermanländingar, som anbefalldes att framrycka genom staden, vände, vid åsynen af de på torget uppställda Dalkarlarne, om ifrån sina officerare och stannade icke förr än vid Södra slussen, då densamma för dem uppdrogs. Emellertid kungjordes under trumslag, att de Dalkarlar, som innan klockan 5 lade bort gevären och tågade ur staden, skulle få tillgift, men de öfriga anses såsom landsförrädare. Omkring 1500 lydde denna uppmaning och begåfvo sig sin väg. De öfriga bröto igenom militärens leder och uppställde sig på torget midtemot slottet. Nu begåfvo sig riksråderna Adlerfeldt och Roos samt ett par generaler, för att förmana dem; men de förvildade bönderna emottogo deras förmaningar med hotande sorl. De ropade: ”Vi vilja sätta kung af och kung till, efter vår rätt och lag; och om någon vill hindra oss, så skola vi icke ens skona barnet i vaggan.” För att gifva eftertryck åt dessa ord, aflossades ett kanonskott och en muskötsalva. Då blef Adlerfeldt skjuten och öfverste Lagercrantz sårad. Öfversten lät då soldaterna gifva eld med kartescher. Men ett par regimenter, som skulle gifva eld ur handgevären, sköto endast på husen, så att fönster och dörrar blefvo märkta af deras kulor. Emellertid gjorde artilleriet verkan, så att bondhopen förskingrade sig. Omkring 50 stupade och 80 blefvo sårade. En del bönder sprungo af förskräckelse i Norrström. De öfrige sprungo för att gömma sig. Det kungl. lifregimentet ryckte då fram, för att samla de flyende, äfven utom tullen. De slagna bönderna hopföstes på artillerigården och i det s.k. Bjelkiska Stallet, hvilket skulle blifva deras arrest.

En ransakning hölls, enligt hvilken man trodde sig hafva funnit, att deras plan gått ut på att följande natt bemäktiga sig banken, artillerigården och arsenalen, samt mörda alla herrar.

Nu blefvo en mängd afstraffade med spö, gatlopp och fästning. Fem bönder, jemte deras anförare, förre bokhållaren Schedin, blefvo halshuggna.

Ett ännu ohyggligare skådespel tilldrog sig på detta samma torg 1778. Stockholms borgerskap gaf då en högtidlighet, för att fira kronprinsens födelse. En salong af bräder var uppslagen på torget framför Kastenhoff. Facaden mot slottet var prydd med en transparent, och fri traktering utdelades. Vid detta tillfälle trängde sig en så stor folkmassa in i salongen, att icke mindre än 64 personer tillsatte lifvet, hvilka dels qväfdes, dels nedtrampades i trängseln.

Från torget leder Fredsgatan parallelt med strömmen öfver torget vid Röda Bodarne och vidare till Nya Kungsholmsbron.

Emellan denna gata och stranden, med en vacker, med pelare prydd facad, vänd mot strömmen, ligger Bondeska palatset, kanhända det vackraste enskilda hus i Stockholm.

1-stockholm-bondeska-palatset-4

Bondeska Palatset från Strömsborg. Detta palats utgör venstra sidan af taflan. Arfprinsens palats och en del af Operahuset följer derefter. Norrbro utgör fonden af taflan, och öfver denna bro höja sig Blasiiholmens byggnader. Helgeandsholmen med det hus, som för närvarande innehåller polisen, intager högra sidan.

Drottninggatan afskär Fredsgatan. Hon är den vackraste af Stockholms gator, på båda sidor prydd med ansenliga hus. Längst uppe i Kungsbacken, der hon börjar, har man en utsigt, som förtjenar uppmärksamhet. Man har i fonden af gatan trenne kyrktorn, Storkyrkans, Tyska och Cathrina, i en verklig pittoresk grupp.

CLARA KYRKA, på vestra sidan om Drottninggatan, är till sitt yttre föga utmärkt, men dess inre prydes af en altartafla, målad af en ung, tidigt afliden Svensk konstnär i Rom, Hoffman, och tvenne knäböjande englar af Sergel, hvilka räknas till denne mästares yppersta arbeten. På kyrkogården är det Löwenhjelmska grafchoret, dekoreradt af Westin, förtjent af uppmärksamhet. Leopolds och Gyllenborgs grafvar äro också prydda med minnesvårdar, den förra på kyrkogården, den sednare i kyrkan. Bellman, som också på denna kyrkogård är begrafven, eger ingen vård, och rätt säkert kan man icke ens utvisa stället för hans graf.

Emellan kyrkan och Clara sjö, som skiljer Clara församling från Kungsholmen, ligger Kirsteinska huset, med en theater, som uthyres åt enskilda, samt balsalar och andra rum för sällskapsnöjet. Isynnerhet äro många maskerader här gifna.

Öfver Clara sjö leda tvenne broar, Nya och Gamla Kungsholmsbron. Denna sjö har man i sednare tider sökt att dels fylla och dels uppmuddra. Närmast vid Nya Kungsholmsbron ligger på KUNGSHOLMEN den så kallade Eldqvarnen, uppbyggd 1807 af presidenten Edelcrantz och drifven med ångmaschin, den första af detta slag i Sverige.

Till höger ligger det praktfulla Serafimer-Lazarettet. Det inrättades i medlet af 1700:talet. År 1752 intogos der de första sjuka, och det har sedan oupphörligt tillvext. Byggnaderna hafva blifvit utvidgade, så att nu detta lazarett icke blott är det förnämsta i riket, utan äfven utrikes har vunnit anseende och ryktbarhet.

Det Carolinska Institutet ligger till venster om stora gatan, eller Handtverkaregatan, som den heter, och som leder ända till Kungsholmstullen. Det inrättades 1811, egentligen för att bilda fältläkare, på hvilka armeen led brist. Då sedermera alltflere vetenskapligt bildade män egnat sig åt läkareyrket, har Carolinska Institutet blifvit en undervisningsanstalt för chirurgi, anatomi, kemi m.fl. vetenskaper. Bland samlingarna derstädes förvaras ett anatomiskt vaxkabinett, för-färdigadt i Florenz af Galenzoli och skänkt af kronprinsen Oskar.

KUNGSHOLMSKYRKAN till höger om gatan, är en korskyrka, som blef färdig 1688 och erhöll namn efter drottning Ulrika Eleonora. Denna kyrkas förnämsta prydnad är altartaflan, som föreställer Christi uppståndelse, målad af Westin. Skalden Vitalis är begrafven på dess kyrkogård.

Allmänna Garnisons-Sjukhuset är beläget till venster om gatan, på andra sidan om torget. Dess byggnad begyntes 1816. Det utgör ett palats, hvari sjukrum finnas för mer än 300 man.

Norr om Gamla Kungsholmsbron skiljer Rörstrandsviken Kungsholmen ifrån Adolf Fredriks församling. För öfrigt sträcker sig Kungsholmen, som af Carl XI erhöll detta namn, emedan den var belägen emellan Riddarholmen och Drottningholm, ända till Tranabergs bro.

ADOLF FREDRIKS församling, som gränsar intill Claras, hette fordom S.t Olofs och var annex till detta pastorat. Dess kyrka, fordom ett trädkapell, blef i Adolf Fredriks tid ombyggd af sten, och då den blef färdig 1773, blef konungen, Gustaf III, dess patronus och gaf den sin faders namn. Denna vackra korskyrka uppfördes utanpå det gamla trädkapellet, som först borttogs då den yttre kyrkan var färdig Altartaflan är en stor basrelief af Sergel, och föreställer Christi uppståndelse. Charthesii monument, af samma mästare, är ryktbart. Det föreställer en vingad Genius, som med den ena handen afhöljer ett täckelse från jordgloben, och i den andra bär en fackla, hvarmed han belyser den.

Straxt bredvid kyrkan är Vetenskaps- Akademiens hus beläget. Sjelfva VetenskapsAkademiens inrättning är ganska gammal. Johan III inrättade ett så kalladt Collegium Stockholmiense, som kan anses såsom grundvalen för Vetenskapsakademien. Carl XII gaf i ett bref från Timurtasch befallning åt Tessin att föranstalta om ett vetenskapligt samfund i Stockholm. Men det var först 1739 som VetenskapsAkademiens stiftare sammanträdde. Desse voro: Ahlströmer, Höpken, Bjelke, Linné, Trivald och Cederhjelm. Deras förslag vann kunglig stadfästelse 1741. VetenskapsAkademien hade sitt hus och sina samlingar af böcker och naturalier på Stora Nygatan tills hon inköpte det Westmanska huset, hvars prydliga facad är vänd emot planen framför Adolf Fredriks kyrka. Dit flyttades akademien 1829. Akademiens Museum, som isynnerhet de sednare åren blifvit mycket förökadt, är förträffligt ordnadt och inrättadt. Samlingen af Skandinaviska djur är fullständig. Bland de utländska djuren förekommer en med verklig artistisk skicklighet uppstoppad giraff, en skänk af doktor Hedenborg. Denne berömde vetenskapsman har hitsändt sina förnämsta samlingar.

Stockholms allmänna Barnhus jemte Spinnhuset och Tukthuset blefvo inrättade på Gustaf II Adolfs befallning. Barnhuset skildes ifrån de öfriga inrättningarna först i förra århundradet. Det har erhållit rika donationer och underhålles väl. Sjelfva lokalen, snedtemot Vetenskaps-Akademiens hus, är försedd med gaslysning, och innehåller äfven en småbarnsskola. Smedjegården, fängelse för Stockholms län, har blifvit inrymd i samma qvarter. Det utgjorde fordom en del af kungliga slottet; men redan Gustaf I beslöt att flytta det. För närvarande är det trångt och högst illa inredt. Det norra korrektionshuset, endast för qvinnor, motsvarar desto bättre sitt ändamål. Den snygghet och ordning, som der äro rådande, förtjenar allmän beundran.

Uppför Kungsbacken komma vi till Observatorium, som anlades på den ås, hvilken nu ensam qvarstår efter Brunkeberg. Det grundlades 1748, enligt Vetenskaps-Akademiens önskan och förslag. Utsigten derifrån är vidsträckt och märkvärdig.

Efter en krökning vid Observatorium fortsätter Drottninggatan, med namnet förändradt till Norrtullsgatan fram till Norrtull. Denna tull stod fordom nedanför Kungsbacken vid nuvarande Barnhuset.

Nedanför Kungsbacken, vinkelrätt afskärande Drottninggatan, vesterut till stranden af Clara sjö, leder Rörstrandsgatan förbi Sabbatsberg till Sabbatsbergstullen.

Vid Sabbatsberg, som erhållit sitt namn af källarmästaren Valentin Sabbat, hvilken härstädes bodde i början af 1700:talet, finnes en helsobrunn, ett hospital och ett stort fattig- och försörjningshus, med egen predikant och kyrka.

Något nordligare, ett stycke ofvanför Observatorium, leder den såkallade Carlbergsallén, parallel med Rörstrandsgatan, till Carlbergstullen. Vid Carlbergsalleen ligger på ena sidan Adolf Fredriks pastorshus, fordom Frimurareloge, och på den andra Bergianska Trädgården, en botanisk trädgård, egentligen ämnad att bilda trädgårdsmästare, och skänkt till Vetenskapsakademien af professor P. J. Bergius 1790.

Öster om Adolf Fredriks kyrka, i en dalsänkning, utbreder sig en del af staden, som erbjuder en egen utsigt, då man ser den ifrån Observatoriibacken. Norra Surbrunn, som upptäcktes af en kapelan Peter Muhr i slutet af 1600:talet, är omgifven af en park. Flera trädgårdar ligga strödda deromkring, och åtskilliga krökta gator leda förbi det gamla värdshuset Clas på Hörnet, förbi Ingemarshof, hvars egare Ingemar Frodbom, i förra århundradet åt sin tjenare Klas skänkte ett hörn, hvaraf det förra stället erhöll sitt namn, till Rosslagstull. Emellan Roslagstull och Norrtull utbreder sig Belle Vue, en vidsträckt malmgård, numera tillhörig H. K. H. Kronprinsen. Bellevue egdes i förra århundradet af Hofintendenten Pasch. Öfverståthållaren baron Carl Sparre blef egare af densamma och förskönade den, så att den nu är en prydlig engelsk park. Löfrika gångar genomskära den, och en af dessa följer stranden af Brunnsviken, på hvars motsatta strand Hagas sköna parker höja sig, äfvensom en utsigt öppnas bortåt Tivoli, Frescati och Albano på östra sidan af Brunnsviken. Vid Bellevue har kronprinsessan Josefina infört silkesodling. Der äro i denna afsigt ansenliga mullbärsplantager anlagda.

Om vi nu återvända till vår utgångspunkt Gustaf Adolfs Torg, finna vi på vägen Johannis och Jakobs församlingar. Den förra är endast ett annex till den sednare.

JOHANNIS KYRKA är uppbyggd af träd och försedd med en serskild klockstapel. Den hette fordom S:t Görans kapell.

Utanför Johannis kyrkogård ligger ett litet upphöjdt torg, Johannis Plan. Ett arbetshus och en skola äro derinvid byggda. Från detta torg leder Malmskillnadsgatan öfver Brunkebergs Torg och Malmtorgsgatan till Gustaf Adolfs Torg, utgörande gränseskillnaden emellan Jakobs och Clara församlingar. Emellan denna och Drottninggatan ligger Hötorget, ett af de rymligaste torg i Stockholm.

Vid Hötorget har professor Byström sin atelier, i det fordna så kallade Styckgjuteriet, der förut stycken götos och äfven de statyer, som pryda de förnämsta torgen i Stockholm, blifvit gjutna. Sergel hade äfven här sin atelier. Professor Byström har i sednaste tider uppfört ett litet eget hus bredvid kronans. Han har i den öfversta våningen inrättat en stor salong med upplysning från taket, och i denna jemte kringliggande rum har Svenska akademien för närvarande sitt bibliotek. Midtemot, vid öfra Beridaregränd, hafva metodisterna byggt en kyrka. Landtbruks-akademien eger sitt hus nästintill Byströms. Denna akademi inrättades 1811, och dess hus har småningom blifvit tillbyggdt och utfördt. I dess lokal har den såkallade Elementarskolan sina rum. Akademien eger dessutom på Djurgårdssidan en äng, som kallas dess experimentalfält, och der också åtskilliga experimenter i akademiens syfte blifvit gjorda.

Det Teknologiska Institutet erhöll 1826 den gamla så kallade Modellkammaren, belägen midtemot Landtbruksakademiens hus, till lokal. Detta institut åsyftar förnämligast att utveckla industrier och de mekaniska konsterna. Dess bibliotek och modellsamlingar äro intressanta. I hörnet af Beridarebansgatan och Styckgjutarebacken, här i grannskapet, är det Gymnastiska, Centralinstitutet beläget. Det inrättades 1813, och professor Ling var dess stiftare.

Vid Brunkebergstorg ligger ett praktfullt inrättadt hotel.

I grannskapet häraf, på Norra Smedjegatan, ligger den Katolska kyrkan, en prydlig byggnad, som blef färdig 1838.

Liksom Drottninggatan är den förnämsta som genomskär Clara församling, så är Regeringsgatan den förnämsta i Jakobs. Genom den så kallade Nya Vägen, förbi Träsket, hänger den tillsamman med Roslagstullsgatan. Den Nya Vägen är egentligen en sandgata, bebygd med trädhus och bebodd af arbetsfolk. Den förtjenar verkligen att beses, om icke för annat, för den landtliga kontrasten emot den öfriga staden.

Till höger från Regeringsgatan, just der Nya Vägen tager sin början, leder en smal gränd till Träsktorget, den plats, der den Svenska rättvisan spöar och risar de uslingar, som nöden eller bristfälliga moraliska begrepp gjort till förbrytare. Ett stycke derifrån ligger Eriksberg, Timmermansordens hospital, der förnämligast sådana personer, som under byggande eller i fält blifvit skadade, försörjas och vårdas, äfvensom orden här håller sina sammankomster.

Om vi följa Regeringsgatan utföre, nära emot Gustaf Adolfs torg, träffa vi till venster Enkhusgränden, som erhållit sitt namn af Borgerskapets Enkhus, en prydlig byggnad, som tillhörde Sparreslägten, innan den uppläts åt grefvinnan Woinarowsky, för någon fordran som hon hade hos kronan, hvilken genom en egares förbrytelse kommit i besittning af huset. Sjelfva Enkhuset inrättades 1725, sedan borgerskapet af grefvinnan inköpt det.

Ifrån Enkhuset kommer man, genom en liten port i fordna kungsträdgårdsmuren, in på Carl XII:s Torg. Denna plats, den fordna Kungsträdgården, har i sednaste tider blifvit förvandlad till ett vidsträckt torg, på hvars midt Carl XII:s staty är upprest. Lummiga alléer sträcka sig längsefter torgets sidor. I fonden ligger det gamla Arsenalshuset, som, sedan de der förvarade troféerna blifvit förflyttade till Ulriksdal och till Riddarholmskyrkan, blifvit begagnadt till Brunnssalong för drickningen af artificiella vatten. Del är ganska förfallet. För närvarande, men troligen endast provisionelt, äro der uppställde Carl X:s, XI:s, XII:s och XIII:s kolossala statyer af Byström och Fogelberg. Torget slutar vid Norrström, sedan den Dramatiska teatern, fördom Dela Gardiska huset, efter branden 1825 blifvit alldeles borttaget. Carl XIII:s bild, modellerad af Göthe, blef gjuten i Paris af Carbonnau. Piedestalen är omgifven af fyra bronslejon, modellerade af Fogelberg och gjutna af samma Carbonnau. Stoden aftäcktes 1821 och lärer vara upprest på konung Carl XIV Johans egen bekostnad.

Bredvid torget ligger JAKOBS KYRKA. Dess förnämsta prydnad utgöres af altartaflan, som är målad af Westin, och föreställer Christi förklaring. På den lilla kyrkogården derinvid är Kellgren begrafven.

På östra sidan om Carl XIII:s torg ligger BLASIIHOLMEN, der några af de förnämsta husen, såsom det Pechlinska, Fersiska och Utrikes Statsministerns, äro att anmärka för sin prydlighet.

Öfver Nybron, som skiljer Ladugårdslandsviken från det så kallade Katthafvet, kommer man, längs Nybrogatan till Ladugårdslandstorget. Det var på detta torg som öfverste Hästesko, för sin delaktighet i Anjalaförbundet, på Gustaf III:s befallning blef afrättad 1790.

Ifrån Ladugårdslandstorget leder södra Humlegårds- eller Storgatan till Humlegården, en park och trädgård, der fordom en teater var inrättad, men som nu blifvit upplåten åt Linnéska samfundet. Drottning Ulrika Eleonora d.ä. lät här uppsätta ett lusthus.

Storgatan leder från motsatt sida af Ladugårdslandstorget förbi kyrkan och kasernerna för konungens garder.

LADUGÅRDSLANDSKYRKAN hade flera gånger blifvit företagen till uppbyggande, men först efter 80 års arbete blef hon färdig 1737. Hon är en rotunda af ett ganska eget byggnadssätt. Klockorna hänga i klockstapel. På kyrkogården är general Cardell begrafven.

I samma qvarter som kyrkan är Artillerigården belägen, med en öppen plats. Hufvudbyggnaden är betydlig och prydes af en frontispice, på hvilken föreställes en sköld, upphållen af tvenne lejon.

Fredrikshof, så kalladt efter konung Fredrik, som köpte det och skänkte det åt sin favorit, presidenten Broman, inköptes af kronan till vinterpalats åt drottning Lovisa Ulrika. Äfven såsom enkedrottning vistades hon här tidtals. Då Gustaf III utförde sin statskupp vid 1789 års riksdag, lät han hitföra dem bland adelns ledamöter, som han arresterade. Här sutto äfven Anjalaförbundets förbrytare arresterade, och det var härifrån som Hästesko utfördes till döden. Fredrikshof ligger ytterst till venster vid Storgatan. Det är numera upplåtet till kasern åt Svea Lifgarde. Lifgardet till häst har sina stall och sin kasern bredvid Fredrikshof vid Storgatan. På motsatta sidan har Andra Lifgardet sina kasernbyggnader, hvartill det fordna Terra Nova skeppshvarf blifvit användt.

Ladugårdslandet är i allmänhet militärens hemvist. Der finnas också de flesta militäriska inrättningar, såsom kronobageriet, det tillämnade gevärsfaktoriet, vid stranden midtemot Artilleriplanen, m.m.

Från Blasiiholmen, der fordom det så kallade Sillhofvet var beläget, hvilket uppbrann 1822, leder en bro till Skeppsholmen. Vid början af bron ligger Norra Slagtarhuset och en fiskargång jemte en grönsaksmarknad hafva derbredvid blifvit anlagda.

SKEPPSHOLMEN eller Amiralitetsholmen var fordom bebyggd med ett kungligt lusthus. Det var amiralen Clas Fleming, som på 1630:talet gjorde de anläggningar, hvilka voro behöfliga for Svenska flottan. Reparebana och hvarf inrättades. Vid 1676 års eldsvåda förstördes reparebanan, hvarvid också örlogsskeppet Westervik råkade i brand och gick förloradt. Då Stockholms slott brann 1697, kastades elden så vidt omkring, att jemväl den då ånyo uppbyggda banan på Skeppsholmen antändes, tillika med betydliga förråder. Kronans hus återuppbyggdes och iståndsattes likväl. För närvarande finnes der kasern för sjöfolket, ansenliga magasiner, skjul för kanonjollar, och i de tvenne långa byggnaderna boställsrum för befälet vid Stockholms fördelning af flottan. Den af träd beskuggade platsen midtpå holmen utgör ett promenadställe om sommaren. En brunn, som der blifvit upprensad af grefve Ehrensvärd, har sitt namn af en gammal gumma, Caisa Rulta, som der af våda omkommit. Skeppsholmskyrkan, belägen på en böjd, från hvars tak man bar en skön panorama af Stockholm till utsigt, är ny och oinvigd, men redan nära att blifva ruin.

KASTELLHOLMEN, som af en bro sammanbindes med Skeppsholmen, är försedd med ett mångkantigt torn för tolf kanoner, hvilket iståndsattes 1785. En mastkran är uppsatt vid stranden af denna klippholme. Dessutom finnes der ett nytt sjukhus.

Innan vi lemna norrmalm, anse vi oss böra fästa uppmärksamheten vid några enskilda hus, utmärkta för sin arkitektur. Dit höra: det Kniggeska huset vid Kungsbacken, bagaren Piels hus vid Drottninggatan, Björkmanska huset vid Regeringsgatan, Dybeckska huset vid Brunkebergstorg, Westinska huset och herr Owens gjuteri på Kungsholmen vid Handtverkaregatan m.fl. andra. Herr Owen har börjat anläggningen af en jernbro emellan Röda Bodarna och Myntgränden; men ännu äro icke mer än de jernpyramider, som skola bära bron, färdiga.

Vi vända oss nu till SÖDERMALM. Der var, på södra sidan om slussen, den gamla stadsgrafven belägen. Den inrättades till Jernväg 1749, då rådmannen Kjerrman uppförde bron vid Saltsjön. Der uppställes emot serskildt uppförda pelare äfvensom mot murarna betydliga massor af stångjern. Genom hvalfven under bron utbäres det jern, som blifvit vägdt, för att transporteras. En annan hög bro leder upp till Södermalmstorg, der ett corps de garde för vakthållningen finnes. Detta torg är trångt, och husen på den ena sidan äro bland de högsta i Stockholm.

Vid ändan af torget, der Horns- och Götgatorna sammanträffa med hvarandra i en rät vinkel, ligger Stadshuset. Detta hus har blifvit byggdt på den plats, der fordom Ryssgården var belägen. Ryska handlanderne hade nemligen rättighet att sjelfva försälja sina varor härstädes. Numera hafva Ryska konsuler uthyrt bodarna åt Svenskar, sedan inga Ryska köpmän mera i Sverige äro bosatta. Sjelfva Stadshuset har innehållit Rysk och Katolsk kyrka; tills närvarande tid har Södra Kämnersrätten der haft sina sessioner. I den östra flygeln, som är vänd emot Petermyndes backe, äro fängelserum inredda. I sednaste tider hafva statsfångar blifvit der förvarade.

Stora GÖTGATAN går, uppför Götgatsbacken och Postmästarebacken, fram till Skanstull. Den är i allmänhet väl bebyggd och utgör, ända tills den afskäres af Högbergsgatan, gräns emellan Maria och Catharina församlingar. Denna gräns går derefter vester om Götgatan öfver Fatbursjön samt derefter öfver berg och backar till Årstaviken eller Tantosjön, så att fortsättningen af Götgatan helt och hållet ligger inom Catharina församling. Fordom gick här den så kallade Göta Väg, genom Grinds- eller Skanstull, der murar synas efter de fordna fästningsverken, förbi Brännkyrka och Huddinge, söderut. Tvenne af Sveriges stora konungar, Gustaf II Adolf och Carl X hafva såsom lik blifvit införda denna väg.

CATHRINA KYRKA, livar till grundvalen lades 1656, på den höjd, der Christiern tyrann låtit bränna liken efter blodbadet, och der sedermera ett trädkapell blifvit uppbygdt af Johan III, är en af de vackraste i riket. Konung Carl Gustaf gaf kyrkan namn efter sin moder, och skänkte henne bland annat tvenne stora klockor, som han eröfrat i Polen. Då en eldsvåda 1723 öfvergått kyrkan, blef hon ånyo uppbyggd, efter ritning af borgmästaren Adelcrantz. En dome uppfördes då midtöfver kyrkan, och dess sköna hvalf uppbäres utan pelare.

Längsefter stranden, ifrån Jernvägen till Stora Hvarfvet och Tegelviken, är den så kallade Stadsgården. En trädbro sträcker sig hela denna väg, och vid densamma lägga skepp till. Vid denna bro äro också de betydligaste varumagasinerna belägna. Ett stort bomullsspinneri, som drifves med ångmaschin, är der nyligen uppbygdt.

Stora Hvarfvet, vid Tegelviken, blef anlagdt under Carls XI:s regering och tillhörde staden. Det utarrenderades sedermera åt enskilda. Dess sista utarrendering skedde 1781 på nittio år.

Bortom Stora Hvarfvet, förbi en trädgård, anlagd på toppen af ett för öfrigt kalt berg, leder Tjärhofsgatan ut genom Danvikstull. Emellan denna tull och Skanstull ligger Hammarbysjön, i hvilken Barnängen, en i sednaste tider bekant skolinrättning, intager en löfbevext udde. Nära vid Barnängen är Hammarbytull, dit om vintern en isväg leder, och hvarifrån man genom Stadsträdgårdsgatan, öfver Nytorget, som till en del omgifves af obebodda tomter, inkommer till det inre af Cathrina församling.

I Cathrina församling bo de flesta af Stockholms sjömän. Äfven äro der många fabriker anlagda.

HORNSGATAN leder igenom Maria församling, förbi Maria kyrka och Adolf Fredriks torg, till Hornstull, der öfver det så kallade Hornssund en flottbro blifvit anlagd, och vägen i slutet af 1600:talet uppröjd söderut, i stället för den gamla Göta väg. Denna gata gör vid den så kallade Hornskroken, på högsta backen, en böjning, hvarefter den erhåller namn af Hornstullsgatan.

MARIA KYRKA hade ett prydligt utseende innan den af brann 1759, då jemväl 300 egendomar lades i aska. Den har sedermera blifvit uppbygd i en sällsam smak. Sjelfva tornet blef först färdigt 1824. På Maria kyrkogård hvila skalderna Stagnelius och Nicander.

Adolf Fredriks torg eller, som det fordom kallades. Hornstorget, är ganska rymligt. Der lät konung Gustaf III hålla en lysande karusell den 29 och 30 Maj samt den 2 och 3 Juni 1777. Det Filipsenska huset, som innehåller en skola, intager den ena sidan af torget. Dess ena flygel är likväl ännu icke uppbygd.

Ett hus med en trädgård vid Hornstullsgatan har af borgerskapet blifvit inköpt och inrättadt till Gubbhus, en försörjningsinrättning för utlefvade borgersmän.

Vid Götgatsbacken ligger Schönborgska huset, det största enskilda i Stockholm. Det intager ett helt qvarter. Det tillhörde fordom fältherren Jakob De la Gardie och hans grefvinna. Vid S:t Paulsgatan, som är vinkelrät mot Götgatan, och parallel med Hornsgatan leder förbi Adolf Fredrikstorg, ligger den så kallade Reformerta kyrkan. Detta prydliga hus inrättades af Holländska envoyéen Rumpf. Det har numera blifvit försåldt till enskild egare. Kyrkosalen underhålles likväl. I slutet af Wolmaryxkullsgatan, som är parallel med S:t Paulsgatan, ligger ett hus, som man kallar drottning Christinas, emedan det på hennes befallning blifvit uppbygdt. En vacker trädgård tillhör egendomen, som nu användes till fabrik.

Sinkensdamm, till hvilken en liten rännil leder vatten från en större damm, Fatburen, hvilken vi ofvanföre nämnt, omgifves af en trädgård, som ofta besökes af promenerande.

På motsatta eller norra sidan af Hornsgatan ligga Skinnarviksbergen. Alltifrån Söderström är stranden brant. Vid Ragvaldsbro, dit Pustgränden leder förbi Maria kyrka öfver Hornsgatan, är en båtled till staden. Sjelfva Skinnarviksbergen äro illa bebygda, och den klippiga stranden ser ofruktbar ut ända till Spinnhusviken, der den förbi Heleneborgs fabrik, Bergsunds gjuteri, midtemot Södra Korrektionshuset kröker sig till en udde. På andra sidan om denna udde ligger Hornstull. Stranden följer sedan lika klippfull Årstaviken eller Tantosjön ända till Skanstull.

Hela Södermalm bildar sålunda en ö, som endast vid Danviken, Skanstull och öfver bron vid Hornstull hänger tillsammans med fasta landet.

Emellan Horns- och Skanstullar ligger en vintertull, Tanto tull.

En vandring omkring Stockholm

DJURGÅRDEN utgör om somrarne den trakt, som mest besökes af Stockholms innevånare. Dess pittoreska natur och dess friare landtliga lif gör både vistelsen och besöket der angenäma efter dagar, tillbragta inom sjelfva stadens qvalm och tvång.

Från Fredrikshof leder en bro, kallad Lejonbryggan, till Djurgården. Denna bro har sitt namn af ett lejon, som en lid hölls förvaradt bredvid densamma. Från bron har man på den ena sidan en vacker utsigt öfver Ladugårdslandsviken, och på den andra utåt Surbrunnsviken, der Skogsinstitutet höjer sig på en kulle på den norra stranden. Vägen leder nu utefter den södra till Blå Porten. Man har till höger den mur framför Galerhvarfvet, hvilken i sednare tider blifvit uppbygd i Mohrisk smak, med små åttkantiga torn, efter herr öfverst-löjtnant Bloms ritning. Blå Porten, ett värdshus, beläget vid Djurgårdstullen, gör på intet vis skäl för sitt namn, åtminstone hvad färgen beträffar, ty de vidsträckta värdshusbyggningarne äro gula.

Om vi nu följa vägen till höger, komma vi till Slätten. Till venster lemna vi Teaterhuset, hvars yttre ingalunda motsvarar den smak och det snille, som de sednaste åren utmärkt representationerna i dess inre. En elegant paviljong, konditor Davidsons, sticker så mycket mera af mot den skröpliga byggnaden. Professor Byström har lagt grund till en villa straxt bredvid. På andra sidan om vägen fortfar muren, som innesluter galerhvarfvet. Derinnanföre byggas kanonslupar och jollar efter den ypperliga nya modellen, sedan galererna blifvit slopade.

Sjelfva Slätten begränsas på den ena sidan af Djurgårdsstaden – mest bebodd af timmermän och sjöfolk, samt vid stranden innehållande skeppshvarf och brädgårdar – och på den andra af byggnader för konstberidare och andra konstnärer, bland hvilka herr Pohl uppsatt sin inbjudande schweitzeri-paviljong. Längre fram ligger Vauxhallen, också en byggnad invigd åt nöjena. Djurgårdsstaden förlorar sig utmed stranden i en rad af eleganta villor, hvilka här och der ej försmå sällskapet af de mera nyttiga, men mindre prydliga brädgårdarna.

På en kulle, i skygd af ekar, står Bellmans byst, modellerad af professor Byström. Bredvid denna minnesvård åt Djurgårdens skald står också en prydlig schweitzeripalviljong. Nu har man till höger Waldemars- och Biskopsuddarne, mellan hvilka en angenäm park utbreder sig. Förbi Listonhill och Alnäs, ett par nätta landtgårdar, går vägen till Manilla. Vid Lilla Manilla, på sjelfva stranden, ligger institutet för de döfstumma och blinda. Det öfre Manilla anlades af Spanska envoyéen Corall med Gustaf III:s tillstånd. Det tillhör nu konungen. Förbi Täcka Udden leder vägen fram till Blockhusudden, der en sjötull är anlagd. Bortom denna har en kanal blifvit öppnad, som sammanbinder Surbrunnsviken med fjärden derutanföre. Denna kanal går förbi Djurgårdsbrunn. Omkring denna helsokälla har liksom en småstad börjat bilda sig, och åtskilliga anläggningar blifvit gjorda för att göra vistelsen derstädes angenäm för dem som besöka den, vare sig för att finna helsan eller nöjet. Grefvinnan Piper har derbredvid anlagt ett prydligt landtställe.

Vägen går nu utmed Brunnsviken till ROSENDAL. Det var förut Djurvaktareboställe. Gustaf III skänkte det åt sin favorit Debesche. Nuvarande konungen köpte det 1817 af general Camps. Det nedbrann 1819, hvarefter konungen lät med stor kostnad ånyo uppbygga det efter öfverst-löjtnant Bloms ritning. Derutanföre står den ryktbara porfyrurnan från Elfdalen, den största i sitt slag i hela verlden. Längre fram ligga Sirishof och det af öfverst-löjtnant Blom prydligt bebyggda Framnäs.

Hela vandringen kring Djurgården erbjuder de behagligaste utsigter, der, mellan klippor, parker och vatten, än landthus i olika stilar, än sjelfva hufvudstadens byggnader och torn, och än de förbiilande skeppen och båtarna visa sig.

På andra sidan om Brunnsviken ligger Ladugårdsgärdet, excercisfält och lägerplats för de trupper, som vanligen om somrarne ditbeordras. På Ladugårdsgärdet höjer sig Drottningberget, en kulle, på hvilken en paviljong är uppbygd till högqvarter för konungen eller kronprinsen, då de besöka lustlägret. På något afstånd derifrån ligger, öfver hafsviken Lilla Wärtan, Lidingöbro, en ovanligt lång flottbro, i grannskapet af Kaknäs, der några ofantligt grofva jernkanoner vända sina hotande gap mot segelleden.

Vid en mindre vik af Lilla Wärtan, längre i nordvest, ligger Fiskartorpet, der Carl XI:s fiskarstuga underhålles. I grannskapet deraf ligger Skuggan, som af Gustaf III skänktes åt kanslirådet Edelcrantz och af honom bebyggdes. Den så kallade Uggleviken med sin källa, som natten till trefaldighetssöndag hvarje sommar besökes af en mängd stadsboar, ligga mera vestligt. På den vestra stranden af Waldemarsön, eller Djurgården i vidsträcktare mening, som går ända till Ålkistan, ligger närmast Roslagstull värdshuset Albano, derefter Kräftriket och längre fram Frescati, hvilka utgöra lustställen, som om sommaren bebos af sina egare. Vid Ålkistan, Djurgårdens nordligaste udde, går ett sund, som skiljer denna från det öfriga fasta landet. Här har Hagaviken eller, som den också kallas, Brunnsviken sitt utlopp i Wärtan. Sedan man kommit öfver bron vid Ålkistan, träffar man vägen till Stocksund, som skiljer Edsviken från Brunnsviken. Till venster ligger Tivoli, ett lustställe vid Brunnsviken. Något längre fram i norr, vid Edsviken, ligger ULRIKSDAL, ett kungligt lustslott. Det hette fordom Jakobsdal och anlades af grefve Jakob De la Gardie i medlet af 1600:talet. Han bodde här med sin grefvinna, den sköna Ebba Brahe. I Carl XI:s tid öfverlemnades det åt enkedrottningen. Rikets ständer beslöto 1823 att förvandla det till invalidhus. I en serskild byggnad derstädes förvaras nu ett betydligt antal gamla rustningar, som fordom funnos på arsenalen i Stockholm. Man ser der folkungaättens och unionsregenternas vapenrustningar. Bland dessa är Christiern Tyranns serskildt märkvärdig för de besynnerliga horn, som pryda hästrustningen. De äldre Vasakonungarnas rustningar äro rikt inlagda med silfver och guld. Deras svärd och värjor jemte skjutgevär af sällsamma former höra till prydnaderna. Ett par uppstoppade hästar äro, den ena den springare, som Gustaf Adolf red i slaget vid Lützen, och den andra den som sköts under Gustaf III i Finland. Carl XII:s drabantdrägter med deras väldiga klingor, Gustaf III:s och hans faders prydliga jagtgevär och en dyrbar Turkisk drägt, som Carl X i egen person tog i Polska kriget, äro här bevarade från förskingring. Den krokiga turkiska sabeln skall vara förgiftad och skölden är broderad med en österländsk prydlighet och rikedom.

Gustaf III:s enkedrottning, Sofia Magdalena, vistades och afled 1813 på Ulriksdal.

Ulriksdal eger ypperliga trädgårdar och orangerier. I dess grannskap egde Ryska ambassadören Suchtelen ett landställe, som han förskönat genom blomsterplanteringar, och der han underhöll ett menageri.

Icke långt från Ulriksdal ligger, vid landstället Sveden, en kulle, från hvilken man njuter en af de skönaste utsigter. Öfver Brunnsviken, emellan Hagas och Frescatis uddar, öfver parkerna vid Bellevue ser man Stockholm. På motsatta sidan har man en öfverblick af Edsviken med dess behagliga stränder.

Då vi från Ulriksdal återvända till Stockholm, utefter vestra stranden af Brunnsviken, finne vi vid vägen Jerfva och Hagalund, tvenne värdshus, bekanta genom Bellmans sånger. Derefter komma vi till det mångbesjungna HAGA. Detta kungliga lustslott utgjorde på 1760:talet ett torp, kalladt Prest- eller Prosthagen och som arrenderades af en lagman Palén, af hvilken konungen köpte husen. En liten landtgård, Haga, en utjord tillhörig Solna prestbord, och den fordna Braheska egendomen Brahelund lades härtill. År 1786 lade Gustaf III grundstenen till ett stort slott, hvaraf endast grundmurarne blefvo färdiga. Några smärre byggnader uppfördes, bland hvilka det så kallade Lilla Slottet ofta beboddes af Gustaf III. Sjelfva parken är vidsträckt och utmärkt skön. Den prydes af en kiosk, tempel, urnor och anläggningar af flera slag. Genom ett högt berg är sprängd en perpendikulär öppning, som ämnades till ett vattenuppfordringsverk för en stallbyggnad, som skulle uppföras på bergshöjden. Ett corps de garde, som Norrska jägarne i sednare tider fått bebo, är bygdt i form af kolossala tält. Under Gustaf IV Adolfs regering uppbyggdes en serskild paviljong för de kungliga barnen.

Midtemot Haga ligger den Nya kyrkogården, en både vidsträckt och prydlig anläggning, för hvilken hufvudstaden egentligen har erkebiskop Wallin att tacka. Han hvilar sjelf derstädes. Grefve Wetterstedts grafchor, som nyligen blifvit färdigt, är utmärkt vackert.

Närmast Norrtull ligger Stallmästaregården, för Stockholmsboar bekant för sitt värdshus och om vintrarna för de kappkörningar med slädtrafvare, som ega rum på den då isbelagda Brunnsviken.

Om man utanför Norrtull från staden tager vägen åt venster, kommer man förbi Norrbacka värdshus till Solna och Carlberg.

SOLNA KYRKA, som har en vacker belägenhet, är en af de äldsta man känner. Hon består egentligen af ett rundt torn, hvilket fornforskare anse hafva varit ett hedniskt tempel. På dess kyrkogård finnas flera märkvärdiga grafvar och monumenter, bland andra den enkla gråsten, som bär Chortei namn.

CARLBERGS LUSTSLOTT anlades först af Carl IX:s son, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhjelm 1630, och erhöll af honom sitt namn. Grefve Magnus Gabriel De la Gardie blef dess egare, förskönade och kallade det Magnusberg, Carl XI återtog denna egendom till kronan och gaf den sitt förra namn Carlberg tillbaka. Hans drottning, Ulrika Eleonora, trifdes bäst härstädes. Det angenäma läget, den prydliga trädgården, den vidsträckta djurgården gjorde stället behagligt för henne och hennes barn, så mycket mera, som konungen icke skänkte hennes känsliga hjerta den kärlek och trefnad, som ett lyckligt äktenskap medför. Hon afled här 1693. Carl XII och Gustaf III tillbragte här flera af sina barnaår. År 1792 inrättades Carlbergs lustslott till krigsakademi. De stora flyglarna blefvo då uppförda till logement för kadetterna, lärosalar, rum för lärarne m.m. I parken är ett tempel uppfördt af tolf Joniska kolonner, hvilket innehåller Carl X:s byst. Ett monument till minne af major Döbeln, som stupade i slaget vid Leipzig 1813, är äfven upprest på en serskild plats.

I Solna skogen, bredvid Carlberg, hafva i sednare tider åtskilliga förskansningar blifvit uppkastade, för att bilda Stockholms försvar. De äro ännu icke fullbordade.

Den så kallade Rörstrandssjön, vid hvilken Carlberg ligger, är med en kanal sammanbunden med Ulfsundafjärden. Den förra viken har sitt namn af Rörstrands porslinsbruk, det största i Sverige, beläget emellan Carlberg och staden; den sednare af Ulfsunda, en väl belägen sätesgård med en prydlig åbyggnad, som ligger vid dess strand. Midtemot Ulfsunda, på andra stranden, ligger Hufvudsta, der sammansvärjningen emot Gustaf III lärer blifvit uppgjord. Ulfsundafjärden hänger tillsammans med Mälaren och bildar Kungsholmen till en ö. På Mälarstranden af Kungsholmen ligger MARIEBERG. På slutet af 1700:talet anlade kapten-mekanikus Appelqvist ett kanongjuteri derstädes. Det var general Cardell, som här inrättade ett högre läroverk för artillerivetenskapen, enligt Kongl. Maj:ts förordnande åren 1815 och 1816.

1-stockholm-marieberg-16

Marieberg med sina flyglar, som vid artilleriskolan begagnas såsom batterier, till öfning. I fonden synes Mälaren.

Marieberg har en utmärkt vacker belägenhet. På Kungsholmen ligger också vid Mälarstranden det så kallade Jagthvarfvet, der åtskilliga slupar för hofvets räkning förvaras.

Nästintill Kungsholmen, bortom Marieberg, ligga tvenne öar, kallade Hessingarna, försedda med värdshus och besjungna af Bellman.

Midtemot Marieberg ligger Långholmen. På denna holme är Södra Korrektionshuset anlagdt. Dess vidsträckta byggnader med celler och arbetssalar begynna dock att redan blifva för trånga för det tillvexande antalet af förbrytare. Åtskilliga fabriker äro föranledda af tillfället att begagna korrektionisternas arbetskrafter. Just i sundet emellan Långholmen och Södermalm ligger Reimersholm, hvilken, liksom Långholmen, genom en bro är förenad med Södermalm. Reimersholm är väl bebygd och består af ett par trädgårdar med parker. Bortom dessa holmar ligger en trakt, utmärkt för många vackra utsigter och beströdd med täcka landthus, som utgöra sommarställen för hufvudstadens invånare. Löfholm, Charlottendal, Gröndal ligga utmed stranden af Liljeholmsviken, som går fram till Hornstull. Fågelsången, längre in ibland löfskogen, och Blommensberg ligga vid den lilla sjön Trehörningen. Utåt Mälarstranden ligga Ekensberg, Vinterviken, Örnsberg, Hägersten, m.fl. Nära invid Hornstull ligger Liljeholmen, ett bekant värdshus. Stranden emellan Liljeholmen och Skanstull utgöres till störta delen af Årsta säteris egor. Bortom Skanstull, vid Hammarbysjön, ligger Hammarby, äfven ett prydligt säteri. Hammarbysjön förlänger sig till Siklasjön emellan vackra stränder, förbi Nacka värdshus, Nacka qvarnar till Kolbotten, en liten landtgård. Här skiljer ett näs dess vattendrag från Dufnäsfladan. Denna fjärd skiljer Siklaön från Värmdön och sammanhänger genom Skurusund med stora segelleden. Stränderna vid Skurusund äro branta och skogbevexta, men erbjuda högst pittoreska utsigter. Dufnäs och Skuru äro romantiskt belägna. Yttersta spetsen af Siklaön, vid segelleden heter Kungshamn. Sjövägen derifrån till staden leder förbi Fjäderholmarna, Blockhusudden och Hästholmen. Vid den sednare inskär sig i Siklaön en skön vik.

Gäddviken, vid hvilken några landställen, bland andra Svindelsvik, äro prydligt bebygda. Framom Hästholmen ligger Bäckbruket, och ännu närmare staden Danviken. På detta sednare ställe är ett betydligt dårhus, hospital och några qvarnar. En egen kyrka är uppbygd för hospitalet. Detta utgör, jemte underlydande Siklaö, ett eget litet pastorat.

Statistiska uppgifter

Åtskilliga delar af Stockholm, såsom trakterna omkring Nygatorna i staden och vid Clara sjö på norrmalm äro endast några få fot upphöjda öfver vattenytan. Andra trakter, såsom Cathrina och Maria på södermalm, Brunkebergstrakten, Johannis och Adolf Fredrik på norr, ligga 100 till 150 fot högt.

Man uppgifver antalet af hus och tomter i Stockholm till 4,526. Stadens hemmantal utgör 4 1/2, och dess jord 2370 tunnland, af hvilka 81 räknas till staden inom broarna, 118 till Clara, 231 till Kungsholmen, 356 till Adolf Fredrik, 97 till Jakob, 87 1/2 till Johannis, 371 1/2 till Ladugårdslandet, 444 till Cathrina, 544 till Maria och 40 till Skepps- och Kastellholmarna.

Stockholms folkmängd utgjorde år 1839 83,885. Detta antal är så fördeladt på församlingarna, att Storkyrkoförsamlingens invånare äro 12,662, S:t Claras 10,948, Kungsholms 3,390, Adolf Fredriks 7,080, Jakobs 7,400, Johannis 2,850, Ladugårdslandets 14,280, Cathrinas 13,900 och Maria 11,375. Folkmängden i alla dessa församlingar har under det nu förflytande århundradet årligen förökats, med undantag af Adolf Fredriks och Johannis församlingar, der den aftagit.

Medeltalet af barn, som årligen födas i Stockholm, utgör 2,658, af hvilka 1,082 äro oäkta. Årligen dö 3,884, således omkring 10 om dagen. Folkmängdens tilltagande kan endast tillskrifvas inflyttningarna. Medeltalet af årligen inflyttande utgör 1,632 personer.

Stockholm administreras af en öfverståthållare. Garnisonen utgöres af Lifgardet till häst 400 man, Svea Artilleriregimentet 975, Första och Andra Gardet 1600 man, utom stadens militärcorps och sjöstaten.

Seder och lefnadssätt

Stockholms belägenhet är allmänt af beresta män ansedd såsom en af de vackraste i Europa. Af vår verldsdels hufvudstäder anses Constantinopel intaga första rummet i anseende till den naturliga skönheten af sitt läge. Det andra rummet intager Neapel. Det tredje hafva vi sett tillegnas åt Lisabon: men Stockholm, som ingen bestrider det fjerde rummet, täflar likväl med Lisabon om det tredje; och om ett omdöme i detta afseende tillätes oss, eger Stockholm, med sina mångfaldigt skiftande omgifningar, genomskuret, som det är, af vattendrag på alla sidor, ett bestämdt företräde för det väl vidsträckta, men smutsiga och tornfattiga Lisabon på sina sju kullar vid stranden af Tejo.

Detta Stockholms sköna läge inverkar naturligtvis på dess invånares både lynne och lefnadssätt. En viss raskhet och beslutsamhet, troligen alstrade af vanan att ofta färdas på vattnet, utmärker i allmänhet medelklassen i Stockholm. Stockholms borgare, när de äro välmående, älska vanligen att lysa, men tillika äro de ofta hjelpsamme och välgörande. De hafva det egna Svenska lynnet att med drift och lätthet utföra sina företag, söka en hastig vinst och, när denna slår felt, ståndaktigt och stolt bära motgången. Den förnämare klassen liknar i Stockholm de öfriga Europeiska hufvudstädernas. Dess tillgångar motsvara icke alltid lyxen, dess finare bildning icke, anspråken på vördnad. Den arbetande klassen företer ganska stora kontraster. Tillfället till förtjenst gör det för den flitige och sparsamme lätt att förvärfva utkomst och förmögenhet, medan de många retelserna till laster, för hvilka den obildade i synnerhet är benägen, förderfva ett stort antal till en grad, som i landsorterna icke finner någon motsvarighet. Då man besöker vissa delar af staden, t.ex. Nya Vägen, den aflägsnare Kungsholmstrakten, vissa delar af Cathrina och Ladugårdslandet samt Skinnarviksbergen i Maria församling, finner man många af arbetsfolk bebodda hus, ur hvilkas låga fönster emellan snygga gardiner välståndet och trefnaden framskimra, medan, nästintill, sönderslagna rutor, brist och osnygghet röja att armodet med sina bedröfliga följeslagare, laster och bitterhet, der nedslagit sina bopålar. I dessa eländets boningar, der man stundom finner hela kaserner af sammanpackade tiggare om hvarandra, knappast skylda af trasor, på blotta golfvet, uppvexer och utbildas en egen generation, hvilken i sednare åren alltmera tyckes tilltaga, och som förvärfvar sin usla näring genom tiggeri, snatteri och andra bedrägerier. Pojkarna, under namn af hamnbusar, bedrifva sin industri på torgen och vid vedskutorna, hvarifrån de småningom, alltefter som industrien med åren utvidgas, afgå till korrektionshuset.

Till Stockholms sköna omgifningar är om sommartiden kommunikationen serdeles lätt genom de många båtar, ett slags flytande omnibus, som i nästan alla riktningar sammanbinda hufvudstadens olika delar. Det hör derföre till trefnaden i Stockholmsboarnes lif att om somrarna, i synnerhet hvarje söndag, hemta frisk luft och förströelser utom staden. En skönare anblick, en sådan söndagseftermiddag, än utsigten öfver Stockholms redd, uppfylld af ankrade skepp, mellan hvilka de tullande båtarne, fulla af välklädda menniskor, ila till Djurgården, torde på få ställen på jorden erbjuda sig. Denna utsigt är skönast ifrån Mosebacke, den högsta punkten på söder, belägen ofvanför Stadsgården. Från denna höjd ser man äfven bortåt Mälaren, så att hela staden ligger utbredd under åskådarens fötter. Om vintrarna, i synnerhet då föret är godt, ser man Stockholmsboarne, med snabbhet och lätthet åka på släde. Kappkörningar med slädtrafvare utgöra då vanliga nöjen.

I allmänhet erbjuder Stockholm, för den som icke helt och hållet saknar tillgångar, ett sällskapslif, som eger rik omvexling under de olika årstiderna och rikt behag genom den artistiska, så väl musikaliska som litterära, bildning, hvilken öfverallt är rådande. Isynnerhet eger Stockholm nästan inom hvarje familjekrets musikaliska talanger.

Stockholms damer berömmas för naturliga behag, gladt och lätt väsende och smakfull klädsel. Under de flesta fruntimmershattar framtittar ett täckt och mången gång vackert ansigte. Äfven i den tjenande klassen, hvars karakteristiska hufvudbonad utgöres af en schawlett, kastad öfver hufvudet och knuten under hakan, finner man oftare behagliga och till och med sköna anletsdrag, än händelsen är i andra länder.

Den manliga befolkningen i Stockholm är i allmänhet mindre vacker, i proportion, än den qvinliga. De unga herrarne förtjena mera beröm för sin toilett än för fina seder utomhus. Den klass, isynnerhet af borgersmän, som man talrikt ser besöka stadens källare, gör det ingalunda af omåttlighet eller benägenhet för fylleri. Tvärtom: man ser på Stockholms källare sällan någon drucken, och man kan säga, att de egentligen äro ett slags klubbar, öppna för hvem som helst, men der vanligen vissa kotterier af bekanta sammanträda för att uppgöra sina angelägenheter, läsa tidningarna och språka om ställningar och förhållanden. Det är ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare att utan omständigheter bjuda hvarandra ett glas på ett offentligt ställe, än att göra bjudningar inom sitt eget hus, der del tilltagande öfverflödsbegäret föranleder hos fruntimren en visserligen icke berömvärd täflan i depenser.

Den fattigare klassen har tyvärr fått den vanan att också icke trifvas inomhus. Hos densamma är förhållandet omvändt. Besparingarna förslösas på krogen, och ofta måste hustrun, åt hvilken en supig man icke unnar den arbetsförtjenst han förskaffar eller åtminstone kunde förskaffa sig, lifnära icke blott sig sjelf, utan man och barn, med ansträngningar, hvilka den som icke sett dem, ingalunda förmår att uppskatta.

Embetsmannaklassen i Stockholm anser sig i allmänhet öfver borgerskapet, och om den icke på embetsrummen utmärker sig framför embetsmännen i andra länder i humanitet, eger den likväl mera anseende och i allmänhet förtroende.

De Mosaiska trosbekännarne, hvilkas antal för några år sedan utgjorde närmare 600, hafva sedermera förökats. Man ser deras egna fysiognomier öfverallt på offentliga ställen, och de utmärka sig icke i Stockholm genom sin klädedrägt. Många Judar hafva i Sverige förvärfvat betydlig förmögenhet, och deras industri tyckes snarare vara i tillvext än aftagande.


 

Text från 1840

Kategorier:Olika ämnen

Tagged as:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s