Indelte soldaten. Erinringar från lägerlif och hemlif på roten.

Indelte soldaten. Erinringar från lägerlif och hemlif på roten.

Av Axel Quennerstedt, 1887


indelte-soldaten-20

Indelte soldaten.

Bland de samhällsklasser, som utgöra vårt lands befolkning, finnes det en, som, fastän utgången från och fortfarande räknad såsom tillhörande den egentliga allmogen eller landtbefolkningen, dock i mer än ett hänseende framstår såsom ganska egendomlig och tilltvingar sig en aktningsfull uppmärksamhet af den, som tagit sig för att något nogare gifva akt på honom, der han lefver och har sin verksamhet på ett af det sociala lifvets längre ned belägna områden: jag menar den svenske indelte soldaten. Han utgör, denne jordbrukande krigsman, en så fullkomligt äkta svensk typ, till hvilken intet annat land kan framvisa något motsvarande, att det redan härigenom kan vara af intresse för hvar och en, som har sinne för det nationellt egendomliga, att en stund stanna framför hans bild, för att taga honom något närmare i ögonsigte och söka uppfånga några spridda, men betecknande drag ur hans lif, samt tälja några blad ur hans lefnads enkla saga.

Måhända mötes jag då af den invändningen, att med den saken bör man snart kunna vara färdig; våra indelta soldater, dem känna vi nog och dem ha vi många gånger sett. Somliga af oss ha varit på ett tillfälligt besök vid en mötesplats och sett dem i exercis, ja kanske till och med kastat en hastig blick in i ett tält eller en barack; andra ha då och då sett soldater i staden, eller har man på landet der och hvar sammanträffat med dem; i sockenkyrkan ser man dem ju uppträda hvarje söndag; undantagsvis kan man påträffa någon, som af en händelse varit inne en stund i ett soldattorp – så att, som sagdt, nog känner man till soldaten alltid, men något synnerligt egendomligt eller tilltalande har man just ej hos honom påträffat. För öfrigt har man hört och läst en hel del om att han numera spelt ut sin roll som fosterlandsförsvarare, hans tid har varit, den nya tiden kan icke mera använda honom såsom sådan och har derföre ej mera någon plats för honom, vårt försvar måste omstöpas i andra mera tidsenliga former; den indelte soldaten är snart en saga blott, och till sagor af dylik art lyssnar kanske vår tid med sin brådskande äflan och täflan icke gerna.

Javäl, det må nog vara sant de sakkunniges påstående, att hans plats måste intagas af en trupp med mindre lång tjenstetid, men med betydligt längre årlig öfningstid, denna sida af saken hör icke hit: en plats skall dock alltid återstå honom – minnets. Ty af sådan art har likvisst hans arbete varit, en så aktningsbjudande ock i vårt nationella lif djupt ingripande samhällsklass har han en gång bildat, att den tid, som dömer vår indelta armé att försvinna såsom institution, på samma gång måste tilldöma den en framstående plats på de häfdernas blad, der svensk krigshistoria, svensk kulturhistoria upptecknats.

Men – så frågar man – hvarifrån kommer då denne så märkvärdige indelte soldat, under hvilka förhållanden tillbringar han sitt lif och eger hans militära utbildning och öfning rum; hvad är det, som utgör det egendomliga för honom i jemförelse med andra svenska medborgare, och förtjenar han verkligen att en gång erhålla den plats bland våra historiska minnen, som vi nyss ansågo oss böra tillerkänna honom? Jag skall försöka att gifva en hastigt utkastad teckning af hans lif, sådant det framstår för min uppfattning, vare sig det gäller lifvet under hans militära tjänstgöring eller hemma på roten. Att teckningen måste blifva skizzartad både genom begränsadt utrymme och tecknarens mindre konsterfarna hand, är ju helt naturligt.

I förbigående vill jag hafva anmärkt, att hvad som gäller om hvarje, äfven det obetydligaste konstverk, nämligen att det måste tecknas efter naturen, och att man måste gå till företaget med kärlek för sitt ämne, gäller icke minst härvidlag. I motsatt fall blir teckningen ej fullt sann, eller erhåller den i bästa fall fotografiens mera stela och kalla sanning. Den indelte soldaten är en så konkret och lifsvarm personlighet, att han förtjenar studeras på nära håll och i verkligheten, att han är värd annat än en blott flygtig och ytlig bekantskap. Till ett dylikt studium har jag under tvenne årtiondens förlopp haft godt tillfälle. De tvenne nyssnämnda förutsättningarna för en jemförelsevis trogen teckning: naturstudier och – jag vågar säga det – kärlek till ämnet, hafva således icke fattats mig.

Här kan det naturligtvis icke komma i fråga att inlåta sig på något tal om sjelfva indelningsverket såsom sådant, dess hufvuddrag torde för öfrigt vara bekanta för hvar och en. Alltnog: skyldigheten att ersätta ett vakant nummer åligger innehafvaren af den roterade jorden. Vi antaga nu att en sådan ledighet uppstått, och rust- eller rotehållaren ser sig om efter lämplig person. Hvad är det då, som lockar en ung man att intaga den lediga platsen? I ganska många fall gifver han det svaret, att han har så god lust eller håg för soldatyrket, och detta behöfver man ej tvifla på, och skulle än yttrandet ibland betyda detsamma som: soldattorpet är rätt godt att hafva, man har sin bergning derpå, så få vi ej tänka sämre om honom för det. Från hvilket samhällslager tagas nu i de flesta fall de unga krigareämnena. Komma de kanske frän samhällets mindre aktningsvärda klasser? Sker tillflödet till indelta armén från dagdrifvarnes, från den lösa befolkningens, från äfventyrarnes led, eller från dylika mer eller mindre grumliga källor? Nej, de utgå dessa ynglingar från den tjenande klassen, de komma från arbetarens, från den mindre jordbrukarens, den mindre hemmansegarens, ja på vissa orter till och med från den mera burgna landtbefolkningens hem. Jag känner särskildt ett kompani af ett småländskt regemente, der det ingalunda hörde till sällsyntheterna, att den besutne hemmansegaren lät sin son gå in för det till gården hörande numret, eller gick sjelf, om han t.ex. var en ung man, som genom fadrens död fått hemmanet i arf. Det är sålunda från hederliga, om än ofta fattiga svenska hem arméns unga ämnessvenner komma, och de utgå från dessa hem härdade till kropp och sinne genom ett föregående sträfsamt lif under arbete inne och ute, i skog och dal, på åker och äng. Sannolikheten att få underkasta sig mödor och besvär under sin militära tjenstgöring har för dem intet afskräckande, vid sådant äro de redan vanda. Då de första gången såsom nyantagna rekryter inställa sig på mötesplatsen, föra de sålunda med sig rätt goda förutsättningar att, hvad styrka och uthållighet angår, bli dugliga soldater. Men de medföra äfven en annan och kanske ännu vigtigare förutsättning, som är af uteslutande moralisk art – förmågan att genast underkasta sig disciplinen och böja sig under dess nödvändiga och obevekliga jernok. Jag skall icke uppehålla mig med försök att åstadkomma bevis för denna disciplinens stora betydelse, hurusom den är för all krigskonst A och O, den verkande och sammanhållande kraften inom en armé i dess helhet samt ända ned i dess minsta underafdelningar; en enda dags vistelse på en mötesplats och aktgifvande på det militära lifvets detaljer skulle för resten för den klentrogne verka mer öfvertygande än den nogaste bevisföring; jag skall icke ens taga mig tid att vidröra det från militärisk synpunkt fullt berättigade uti en till det disciplinära området hörande detalj: den så oupphörligt återkommande helsningen på den högre graden; jag nämnde denna sak i förbigående, emedan man ofta nog får höra den af utom det militära området stående nämnas såsom obehöflig och pedantisk. Men hvarifrån har då den unge rekryten förskaffat sig den grund, från hvilken sedermera den disciplinära andan under tillbörlig tukt och ans med ringa svårighet uppväxer? Jo, den har han medfört från sitt hem. Han har redan der blifvit van att böja sig i lydnad för föräldrars eller husbondes vilja; han har redan der lärt, att man skall vara mensklig ordning undergifven, och han har ännu ej blifvit rubbad i sin tro på det berättigade i de kraf, som ställas på honom att lyda i det nya kallet, liksom han långt förut lärt sig lydnad i det hem, hvarifrån han nyligen såsom son eller tjenare utgått. Att denna uppfattning har varit förherskande hos vår svenska allmoge under förflutna tider, derom förefinnes intet tvifvel. Fråga kunde deremot bli, om den ännu qvarstår, ogrumlad af de tidens strömningar, som inom snart sagdt alla områden yrka på frigörelse från forna band, hvilka börja förefalla det unga slägtet något obeqväma och tryckande. Jag skall låta detta vara osagdt. Ännu torde dock hos de djupa leden af vårt folk, på åtskilliga orter åtminstone, qvarlefva en fläkt af den gamla andan, som känner sig föga tilltalad af en alltför vidsträckt tillämpning af de moderna fria åskådningssätten. hvilka, i mycket berättigade, dock ofta gå ut på ett noggrant inskärpande af den enskildes rättigheter, hvartill i första rummet hör att förhålla sig, om ej fiendtligt, dock ganska reserveradt gent emot allt, som kommer under de misstänkta rubrikerna: myndighet eller auktoritet.

Emellertid har den unge krigarens första möte och dermed äfven hans militära undervisning tagit sin början. Naturligtvis är ej meningen att här redogöra för exercisen och andra militära öfningar, i förbigående endast vill jag nämna, att sjelfva gevärsexerciser, mera blifvit betydligt förenklad, och förra rätt komplicerade handgreppen med deras ängsligt noggranna smådetaljer, som ansågos ofantligt vigtiga numera reducerats till ganska måttliga dimensioner, samt att tillbörlig uppmärksamhet äfven egnas åt öfningar inom andra områden såsom: gymnastik, läsning, räkning och skrifning, hvarigenom en om äfven ringare grad af allmänt medborgerlig bildning tillgodoses, detta dock mera i de längre fram förekommande korpralskolorna. Ett ord nu också i sammanhang härmed om den behandling, som från befälets sida kommer soldaten till del under öfningarna. Vi veta huru stor roll käppen i forna dagar spelade vid all uppfostran och undervisning samt vid all behandling af underordnade i lägre grader. På arbetsfälten, i hemmen, i skolorna var det ju ett hvinande och smällande, ett pryglande och karbasande, accompagneradt af tjut och jemmer, så att nutiden häpnar deröfver, och hekatomber af hasselkäppar och rottingar, förda af oblidkeligt stränga händer, offrades härvid på skälfvande ryggar samt ryggen afslutande delar till försoning åt flitens, sedlighetens och rättvisans kränkta makter och till upphjelpande af en klen fattningsgåfva. Stryk vankades som sagdt öfverallt, räckte till för stora och små, men systemet kulminerade vid armén. Hade än käppens kult t.ex. i skolan rätt god trefnad, sin skönaste blomma utvecklade den dock först vid armén. ”Mais ils sont passés ces jours de fete”, och man kan trygt påstå, att soldatens behandling numera är en återspegling af de humana åsigter, som gjort sig gällande inom alla lefnadsområden; undantag härifrån höra verkligen till sällsyntheterna. Arreststraff ha nu efterträdt de gamla prygelafstraffningarna, och äfven de förstnämnda tillämpas med mycken urskiljning. Nutidens filantropi må derföre se till att den, i sin till syftet visserligen aktningsvärda ifver att till det yttersta inskränka bestraffningsrätten och förmildra straffen, icke på samma gång lemnar insteg åt strafflöshetens vanliga vidriga följeslagare: sjelfsvåldet och uppstudsigheten. Ty naturligtvis förefinnas äfven här trotsiga sinnen, som måste böjas, opålitlighet, fel och förseelser af olika art, som måste straffas, här om någonsin gäller det ock att statuera exempel. Man kan nog träffa på gamla f.d. officerare, som varna för att gå längre i den beträdda liberala rigtningen; som missmodigt förespå ett stundande förfall i disciplinärt hänseende och mumla i skägget ett och annat, som går ut på, att ”fem och tjugo” dock ibland hade en förunderlig förmåga att friska upp den dufna moralen hos en soldat, fastän nutiden gudbevars anser sig för fin att trumfa in det goda på dylika bakvägar.

På samma gång den nyantagne unge krigsmannen inskrifves i regementets rullor, erhåller han som en ständig påminnelse om det band, som hädanefter förenar honom med armén, ett nummer i kompaniet och ett namn. Af den förutvarande Andersson, Pettersson eller Svensson blir exempelvis n:o 1 Svärd, n:o 2 Glad, n:o 3 Ring o.s.v., och det ligger ju i sakens natur, att det icke vore fördelaktigt hafva alla soldatnamn slutande på son, eftersom det kunde gifva anledning till förvecklingar vid mer än ett tillfälle. Detta fick en gammal kapten vid ett af våra vestra regementen erfara, då det en gång föll på hans lott att under ett befälsmöte öfva underofficerarne i gevärsexercis. Vid denna tidpunkt hade vid nämnda regemente de flesta af dem namn, som slutade på son, och kaptenen, som hade dåligt minne, hade rätt svårt att reda sig, då det gälde att skilja på de olika personernas namn. Gjorde han nu under exercisen en anmärkning mot t.ex. sergeant Pettersson, så kunde han få till svar: ”herr kapten, jag heter icke Pettersson, utan Andersson.” När han så flera gånger å rad begått dylika misstag, och hvarje gång blifvit beträdd med namnförvexlingar, förgick honom slutligen tålamodet, och han utbrast helt harmsen: ”detta här kan icke sjelfva hin håle reda ut; jag kan åtminstone icke hålla ordning på hvad alla dessa välsignade sönerna heta här vid regementet.” I förbigående må omnämnas, att den gode kaptenen ej så långt derefter retirerade bakom en då för tiden för gamla uttjenta officerare ej så sällsynt tillflyktsort: postluckan, och om han med all säkerhet äfven dit förföljdes af de efterhängsna namnen på son, så var dock ställningen der en helt annan och säkrare, då de försåtliga namnen här framstälde sig under form af utanskrifter på bref, hvarvid man ej som regel behöfde riskera dylika förargliga och lynnet pröfvande förvexlingar.

En annan rätt lustig förvexling, som uppkom till följd af namn med -son såsom afslutning, erinrar jag mig från mina första tjensteår. En ung underlöjtnant hade en morgon i sin tur det åliggandet, att närvara vid sjukvisitationen och derunder uppteckna dem, som blefvo sjukskrifna. Bland beväringen sjukrapporterades då en Andersson och omedelbart derefter en Pettersson. Efter dessa följde sedan hela den öfriga raden af sjuklingar. När löjtnanten sedermera efter afslutad visitation skulle på grund af sina derunder gjorda anteckningar upprätta den egentliga innehållsförteckningen öfver alla sjuka för dagen, och hade fullskrifvit den första sidan häraf, befunnos Andersson och Pettersson nederst å denna sida. Löjtnanten vänder bladet i och för fortsatt inskrifning af öfriga sjukrapporterade. Nu ville olyckan, att den lustiga folkpjesen ”Andersson, Pettersson och Lundström” nyss hade blifvit uppsatt och var mycket en vogue samt gafs gång på gång både på hufvudstadens sekunda teatrar och i landsorten. Dessa tre namn lågo som bevingade ord på allas läppar. Så hade ock vår unge löjtnant den försåtliga namntrion i tankarna, och när han väl uppskrifvit Anderson och Pettersson på första sidans sista rader, låg det ju nära till hands och föll så att säga af sig sjelft, att vid bladets vändning den första raden på den andra sidan såsom en följdrigtig fortsättning af Andersson och Pettersson skulle börja med Lundström, hvilket namn också utan betänkande ditskrefs, hvadan sålunda en icke befintlig Lundström kom att figurera såsom tillsjuknad för dagen. Då sedermera kollationering skulle ske hos regementsläkaren efter min egen vid visitationen förda sjukrulla, hvarest naturligtvis ingen Lundström förefans, gaf detta anledning till åtskilligt bryderi för tillfället, med anledning hvaraf löjtnanten tillkallades, och verkliga förhållandet kom i dagen. Naturligtvis inbragte detta mycket komiska misstag den minnesgode och teatervänlige löjtnanten många speglosor från hela hans kamratkrets samt en skoningslös kritik, för hvilken han ej stod sig mer än jemt.

Det kunde nog hafva sitt intresse med sig att något närmare taga soldatnamnen i betraktande, eftersom de ej sällan i sin mån afspegla vissa ort- och tidsförhållanden. Alldeles afgjordt gäller detta då vi påträffa sådana namn som Ney, Eckmühl, Blücher o.d., hvilkas svenska bärare sålunda komma att utgöra en påminnelse om ryktbara personligheter från de Napoleonska krigen i århundradets början. Här finna vi ett och annat hjeltenamn från tiden för våra sista strider inplanteradt på svensk indelt grund.

Så finna vi rätt ofta hurusom namnen hemtats och härledts från de roterade gårdarne. För flera år sedan påträffade jag en gång i ett fattighus en reslig, något bränvinsluktande gubbe, ur hvars korta pipsnugga uppsteg en fruktansvärdt illaluktande, halft om krutrök erinrande tobaksrök. Gubben sades allt emellanåt syssla med aflifvandet af hundar, kattor, hudafdragning å hästar samt annat då för tiden så kalladt rackargöra, allt i ändamål att kunna hälla pipans och flaskans innehåll något så när vid makt. Då jag efterfrågade hvad han hette, befans han behäftad med namnet Svinnerman. För min del tyckte jag att detta namn ej illa stämde med mannens hela yttre, för att ej nämna rummets och rumkamraternas föga tilltalande beskaffenhet, men den gamle sällen upplyste mig halft snäft om att han i forna dagar tjent soldat för gården Svinnermo och derifrån hade sitt namn, samt att han varit med der det varit krig på allvar, fast han nu på sina gamla dar var ”kommen i omständigheter”. Och jag ”- – – talte icke mer, men höjde af aktning hatten vid den gamles ord.”

Rätt egendomligt tager det sig ut, när en soldats namn och det intryck man får af hans personlighet ej rigtigt vilja stämma öfverens. Vi påträffa t.ex. två soldater, den ene med sträf och barsk uppsyn, försedd med väldiga mustascher, hvilkas spetsar morskt sträfva uppåt, och med blickar, som synas vilja genomborra oss på stället, säger till vår stora öfverraskning med skarp stämma, att hans namn är – From. Den andre, skägglös, med blid uppsyn och veka drag, samt något spenslig till växten, upplyser oss med klent och lågmäldt målföre att han heter – Lejon. Förr voro trestafviga namn ingalunda sällsynta, men numera tolereras de endast undantagsvis; nutiden har för brådtom och hinner ej att släpa med sig de långa flerstafviga namnen, de enstafviga äro vigare att handtera och vålla minsta besväret och tidsförlusten.

Namnen vexla för öfrigt snart sagdt i oändlighet. Möta vi å ena sidan sådana, som kunna passa både under fredliga och krigiska förhållanden såsom: Munter, Glad, Lustig, Ferm, Lätt, Qvick, Fager, Grann, Snäll, eller det afgjordt fredliga From samt de tillspetsade motsatserna Nykter – Säll, så hafva vi å andra sidan de om mera gedigna soldategenskaper erinrande: Hurtig, Modig, Rådig, Rapp, Frisk, Hvass, Skarp, Sträng, Käck, Djerf, Tapper samt Stolt, Fast, Stadig, Hög. Djur- och växtriket har naturligtvis äfven fått släppa till en mängd namn från sina skilda områden. Likaså det historiska och heroiska gebitet, hvarpå Thor, Thyr, Balder, Mars, Bard, Helge, Svensk, Ingiald, Wase, Tell, Engelbrekt kunna tjena som bevis. Rent geografiska namn torde deremot på goda skäl vara ytterst sällsynta, och jag kan knappast erinra mig hafva påträffat mer än ett, men ett, som heter duga, eftersom det en lång tid gälde för den civiliserade verldens andliga och verldsliga hufvudstad – Rom. Från tronernas höjd och närmaste omgifning synes man ej hafva vågat annektera mer än två: Zar och Prins, hvilket senare ibland i rullorna försigtigtvis stafvats Prints eller Printz; såsom en passande honnörsvakt vid tronens fot kunna vi ju anse – Knape. Men ho kan uppräkna alla de om krigiska bruk och ändamål påminnande namn, som utdelats åt männen i ledet? Låtom oss höra några af dem: Fält, Wärn, Wall, Skans, Fana, Standar, Kask, Hjelm, Harnesk, Sköld, Bygel, Hake, Spets, Pik, Pil, Sabel, Svärd, Dolk, Spjut, Kanon, Granat, Lod, Pistol. Vi hafva nu endast nämnt de allmännare, men det låter ju ändå som vandrade vi omkring i en ståtlig arsenal, der alla möjliga försvars- och anfallsvapen förekomma om hvarandra. Utanför går en Vakt på Post; hans Plym fladdrar för en God Vind, och han ser verkligen ut som en Båld Krigsman. Skulle ett Krig uppstå vexlas först enstaka Skott under Blixt och Dunder; det blir en blodig Lek, hvilket leder till Strid och sedan till Seger och Fred, helsad af allmän Fröjd, men som dess värre äfven någon gång kan leda till en neslig – Flykt.

Rekrytmötet har, som jag ofvan nämnde, tagit sin början, och under det samma skola de unga männen, hvilka nyss lemnat yxa, slägga, synål eller andra det fredliga arbetets verktyg samt fattat geväret i ovana och stundom fumliga händer, omdanas till vakna och påpassliga krigsmän. Uppgiften är icke lätt och ställer rätt höga fordringar på befälets uthållighet och pligtkänsla, för att icke tala om tålamodet. Sven Dufva tillhörde visserligen finska armén, och motstycken till honom både hvad hjeltemodet och den bristfälliga fattningsgåfvan angår finnas ej öfver allt, men en och annan själsfrände i det senare hänseendet, om än icke i så utpreglad grad, torde väl i en hastig vändning kommit med i de hopar af unga män, som tidigt på vårarne samlas vid vårt lands mötesplatser, hvarest der och hvar en halfsmält snödrifva, åtminstone i skogiga trakter, erinrar om att den annalkande blidare årstidens välde ännu icke är fullt obestridt, en sak, som nordanvinden äfven alltemellanåt drager försorg om att inpregla, då den kall och bitande sveper fram öfver den ödsliga, grå exercisheden, hvars enformighet endast i ringa grad afbrytes af de små afdelningar, hvilka nu uppträda på densamma, för att inlära krigskonstens abcd.

Och snart skola vi finna hurusom af det goda och redbara, om än stundom något grofva och otympliga råmaterialet, så småningom med lock och pock framkommer ett ämne till den indelte soldat, som, hvilka brister han än må hafva, under tvenne århundraden och till innevarande dag utgjort vårt fosterlands försvar och intagit en aktad plats i vårt samhällslif. De bättre anlagen taga här, som öfverallt annorstädes ut sin rätt och göra sig gällande, framstegen äro derföre naturligtvis olika, alltefter olika flit och begåfning, men hos alla inskärpes känsla för ordning och skick, påpasslighet och pligttrohet, för att icke nämna, att den disciplinära lydnaden och uppmärksamheten mot förmän af alla grader ifrån den första dagen af rekrytens uppträdande på mötesplatsen framhålles för honom som en bjudande nödvändighet, som ej tåla några undantag. Man ser också stundom hurusom en och annan snarare synes i vissa fall böjd att prestera för mycket än för litet i detta hänseende, om rekryten än dervid ej går så långt som en beväring en gång gjorde, hvilken gick på post i lägret och derunder helsade en förbigående underofficer med skyldradt gevär. Denne helsade tillbaka, men stannade och frågade helt vänligt beväringen, om han ej visste att han icke skulle göra en dylik honnör för underofficerare. ”Jo, det vet jag väl”, svarade beväringen och drog munnen till ett bredt och vänligt grin, ”men jag gör det bara utaf min godhet.

Under forna dagar kunde det väl hända, att fordringarna på lydnad med afseende på det stränga och bokstafliga iakttagandet af tjenstens alla smådetaljer stäldes väl högt och drefvos till sin spets utaf en och annan bland de gamle officerarne. Jag hörde en gång omtalas ett rätt lustigt och egendomligt prof härpå. Vid ett regemente tjenstgjorde såsom årets rekrytchef en äldre kapten med ett högadligt namn, hvilket burits af merän en officer äfven i högre grader, såväl vid indelta som värfvade armén. Han var en man af vänligt och godmodigt sinnelag, men bra nog häftig och uppbrusande hvarvid han lätt nog kunde förgå sig; dock var han för ingen del någon soldatplågare, han var tvärtom afhållen och omtyckt af sina soldater. Såsom löjtnant vid rekrytkompaniet hade kommenderats en officer af alldeles motsatt lynne: lugn, jemn och orubblig, utgjorde han i det fallet en fullkomlig motsats till sin hetlefrade äldre kamrat. Godmodigheten utgjorde dock ett gemensamt drag hos dem båda. En ung stockholmare, som tagit studentexamen och, efter hvad jag vill minnas, äfven någon annan förberedande examen vid akademien, hade derefter slagit sig på den militära banan för att blifva officer och gjorde nu sitt rekrytmöte. Lång till växten, blef han placerad på ena flygeln. Så gjordes korum en afton under löjtnantens befäl, hvarvid kaptenen stälde sig ett stycke ifrån och åhörde detsamma. Den långe stockholmaren saknade helt och hållet gehör och sångröst, hvarföre han begripligtvis molteg under psalmsången. Efter slutadt korum marscherar kaptenen fram mot kompaniet och stannar midtför sagde stockholmare, till hvilken han med mild och sakta röst samt, efter talet att döma, helt fogligt ställer följande besynnerliga fråga: ”Hör på, min unge vän, fruktar ni Gud?” Den tilltalade blef naturligtvis helt förbluffad öfver den egendomliga och i hans tycke ganska omotiverade frågan, men svaret kunde anständigtvis ej utfalla på mer än ett sätt, och det kom också i form af ett något långdraget och förläget: ”ja-ah, herr kapten!” Men nu blef det annat ljud i skällan. Kaptenen hade ibland den vanan, att något försåtligt börja en blifvande straffpredikan eller uppsträckning med ett inställsamt, stilla och lågmäldt tilltal, hvarvid hans ”min söte vän” för den oerfarne lät som ett ljufligt vestanväder, hvarpå dock ögonblicket derefter kunde blixtlikt följa den häftigaste orkan af snubbor och förebråelser, framslungade med en åsklikt dånande stämma hvartill hans af naturen starka röst utan synnerlig ansträngning kunde höja sig. Så gick det ock nu här. På det blida första tilltalet följde genast ett dundrande: ”Jaså, ni fruktar Gud! Nå, hvarför tunnor tusande böflar” (jag återger här det sista ordet något afpoleradt) ”sjunger ni då inte under psalmen; svara mig på det, hvasa’?” Offret för denna stränga militära kyrkotukt dristade till sitt försvar anföra, att han ej kunde sjunga, eftersom han ej hade spår till sångröst, och derföre ansåg det bäst att under slika förhållanden tiga still, men möttes af ett vredgadt: ”det ger jag tusan hakar; sjunga ska’ ni väl göra ändå; hör på Eneman, som står här bredvid, han har inte mer sångröst än en bock, det vet jag, men han sjunger ändå, så godt han kan, och det är ni så god och gör också, kom ihåg det.” Berättelsen om denna roliga episod från ett rekrytmöte har jag från den då varande löjtnanten, hvilken med synbar förnöjelse plägade anföra den, och jag är fullt säker på, att han än i dag, der han nu sitter i lugnet som afskedad kapten, lifligt erinrar sig densamma, liksom jag icke tviflar på, att den omtalade unge mannen, hvars ytterst klena sångförmåga på detta sätt bragtes i dagen, och som nu avancerat till kompanichef vid samma regemente, vid hvilket han var utsatt för detta missöde, ej heller förgätit denna egendomliga tilldragelse från sin ungdomstid. Det var pengar värdt att höra den genomhumoristiske löjtnanten under ett torrt skratt återgifva denna händelse från rekrytlifvet, hvarvid han med all säkerhet icke sparade på vederbörlig effektfull färgläggning. Jag antager detta på god grund, eftersom han på min fråga, hvilken inverkan denna straffpredikan hade på de öfriga rekryterna, gaf till svar, att han med synnerlig tillfredsställelse trodde sig hafva iakttagit, att sången aldrig hade klingat, eller rättare skallat ljudligare och eftertryckligare, än den gjorde under de närmast påföljande dagarne, och så länge minnet af denna uppsträckning qvarstod fullt oförsvagadt. ”Rekryterna ansågo tydligen, att kaptenens stränga uppmaning till ordentlig sång äfven var rigtad åt dem, hvarföre de trodde det vara rådligast att klämma till så godt de förmådde, på det han ej skulle få anledning till något missnöje med dem af dylik orsak. Jag tyckte mig märka, att de i sådant syfte under korum böjde hufvudet bakåt, för att rigtigt låta rösten komma till sin rätt och sjöngo så kraftigt, att det genljöd i skogen rundt omkring, och jag tror nästan, att den väldiga andaktsyttringen kunde höras ända bort till K-s gästgifvaregård.” Eftersom talet är om korum, erinrar jag mig en annan yttring af den nyväckta pligtkänslan hos en rekryt, som ett eller annat år efter sitt första möte anlände till kompaniets samlingsplats, för att med de öfriga afmarschera till mötesplatsen. Korum förrättades då på aftonen af en gammal sergeant, hvilken såsom hufvudman för sin ätt hade säte och stämma på riddarhuset, ehuru han aldrig kom att låta sin stämma höras derstädes, eftersom han vanligtvis mot kontant erkänsla lät sig representeras af annan adlig person. Han var temligen till åren kommen och föreföll i allmänhet något slö och likgiltig. Den omnämnde rekryten hade en ej oäfven sångröst och blef derför af sergeanten framkallad inför fronten, för att leda sången och läsa de vid dylika tillfällen brukliga bönerna. Efter afslutadt korum tillhör det den for tillfället befälhafvande att afsluta akten med denna högt uttalade önskan: ”Gud bevare konung och fädernesland”, i hvilken truppen mangrant instämmer. Den sista psalmversen hade förklingat, men sergeanten stod fortfarande tyst och stödde sig mot sabeln med nedlutadt hufvud. Den uppfattning, som allmänt rådde angående hans personlighet och åsigter, kunde ej gifva något stöd åt antagandet, att han möjligen stod försjunken i fortsatta inre betraktelser, hvilka kunde stå i något sammanhang med den nyss afslutade andaktsstunden; snarare kunde man förmoda att han ej tänkte på någonting alls, utan begagnade tillfället att gifva en fullständig hvila åt organet för sin intelligens. Huru härmed än måtte förhållit sig, så blef ställningen för den unge rekryten till slut outhärdlig, då han ej hörde af den vanliga afslutningen från sergeanten, hvarför han full af pligtkänsla, och på det korum skulle på tillbörligt sätt afslutas, tog mod till sig och sjelf utbringade ett ljudligt: ”Gud bevare konung och fosterland.” Men härvid vaknade sergeanten plötsligt upp ur sitt drömmande tillstånd, fann att man gått hans rätt mycket för när och utbrast, under det han kastade en vredgad blick på den alltför nitiske officianten: ”Hvad nu? Skäms du inte, din drummel, det der skulle jag ju ha sagt”, hvarvid han väl näppeligen reflekterade öfver, att han genom detta yttrande gaf sig sjelf en grundlig afbasning för bristande påpasslighet.

Men vi få ej uppehålla oss längre vid rekrytmötet. Vi antaga att vår unge soldat ordentligt och läraktigt genomgått detsamma, och att ytterligare några är förgått, under hvilka han fullständigt hunnit sätta sig in i de förhållanden, under hvilka han kommer att tillbringa de 30 år, som i vanliga fall utgöra hans tjenstetid. Med undantag af de kommenderingar till Carlsborg eller Carlskrona på s.k. korpralskola, hvilka kunna ifrågakomma under hans tidigare tjensteår, samt de mera sällan förekommande fälttjenstöfningar, hvilka då och då anordnas, är hans tjenstgöring i allmänhet inskränkt till de på regementets mötesplats årligen förekommande vapenöfningarna, ty de fordom brukliga kommenderingarna till allmänna arbeten eller till fångbevakning hafva nu upphört.

Bland de årliga mötena är regementsmötet, då hela den till regementet hörande personalen under cirka 3 veckor är församlad till öfningar, det förnämsta. Det är då det militära lifvet visar sig i sin egentliga glans; det är då den lätta hvita tältstaden fullständigt reser sig på ömse sidor om de tillfälliga gatorna; det är då “slätten” eller “heden” med lägret såsom utgångspunkt företer alla de taflor af vexlande gestalt, som de militära öfningarna, det militära samlifvet med deras skiftande yttringar af än mera allvarligt, än mera friskt och uppsluppet innehåll, kunna åstadkomma. Det är här, som kamratlifvet både inom högre och lägre grader kommer till full utveckling – det är med ett ord här, som soldatlifvet visar sig hafva ett och annat af så omedelbart tilltalande art att bjuda på, att det stundom verkar tilldragande äfven på den utom detsamma stående, eller som en tillfällig gäst en gång uttryckte sig: “det verkar smittande”. Man invänder kanske, att detta kamratlif, att detta samlif egentligen endast ger sig uttryck hos befälet och kommer till sin rätt under de friare och för dess utveckling mera gynsamma förhållanden, som råda på höjderna, under det att de djupa lederna ej deraf så mycket beröras. Men befälet får icke tänkas stående isoleradt och utan medkänsla för det lif, som rörer sig hos dessa djupa leder, hvilka dels som en ram omgifva och utgöra begränsning för befälets samlif, dels framställa den bakgrund, mot hvilken detta aftecknar sig tydligare, då vanligtvis en något starkare belysning kommer detsamma till del. Beträffande kamratlifvet, så förefinnes säkerligen hos soldaten emottaglighet för känslor och stämningar inom detta område, ibland mera oreflekterade kanske, men derföre icke obefintliga. Och det vore väl också underligt, om en så nära och så ofta upprepad, år från år förekommande beröring emellan soldater af samma kompani, af samma korpralskap, en så mångårig samvaro i nöd och lust icke skulle framkalla de känslor af kamratskap, som uppspira på grund af gemensam tjenstgöring, gemensamma minnen. Vilja vi nu ställa fram för våra ögon några enskildheter från möteslifvet, så kunna vi till att börja med kasta en blick på sjelfva mötesplatsen och se efter, om den kan erbjuda något, hvaraf detta lif kan röna någon inverkan. De flesta mötesplatsers namn hafva tilläggsordet hed eller slätt gemensamt, någon gång ordet mo eller ryd, ja en har, mirabile dictu, usurperat slutändelsen – fred. En afröjd och mer eller mindre fullständigt planerad slätt, på hvilken en eller annan motspänstig större sten qvarligger, som en gemen fiende till vackra och jemna liniemarscher, utgör ju det gemensamma draget, men för öfrigt råda många olikheter. Så är jordmånen af olika beskaffenhet, än sandig, än lerig; i förra fallet insvepas ofta de exercerande i tjocka dammoln, hvilka äfven intränga och vålla otrefnad i tälten, i det senare bildar regnvattnet rätt besvärliga stagnerande vattensamlingar. Hvad det slätten närmast omgifvande landskapet angår, så vexlar naturligtvis detta betydligt; vi finna stundom ett rätt vackert stycke landskap såsom en ram omkring den mera prosaiska slätten, stundom äro både slätt och ram fula och triviala, af det senare slaget finnes dessvärre mer än ett exemplar. Vi minnas den hederlige Dumboms tacksamhetsyttring mot försynen, som stält så visliga, “att floder öfverallt placerats, der stora städer stryka fram”. Ack, att han haft samma anledning till belåtenhet beträffande våra mötesplatser. Utom det, att sjö eller flod, der de finnas, utgöra ögonfägnader af första slag, så bidrager, som vi väl veta, bad i öppet vatten till helsa och all sköns trefnad, och detta ej minst på en mötesplats, der exercerande och marscherande knektar, bestrålade af en brännande junisol, utsättas för genomgående svettbad, hvarpå till omvexling erbjudes ett och annat torrbad i upphvirflande dammoln. Soldaten, liksom allmogen öfver hufvud, är just ingen stor vän af kallt vatten till yttre bruk, åtminstone ej i form af bad – dricker det gör han deremot con amore, och på marscher kan han i drickning med framgång täfla med en törstig häst – men finnes vatten i närheten, och han såsom här på mötesplatsen får många i sällskap, så gör han en dygd af nödvändigheten och klifver uti med friskt mod. Man kan få se gamla knektar bete sig som ystra fålar i vattnet, och det är ett gladt och uppsluppet lif med skratt och skämt, som en badande soldathop företer.

Ett större inflytande på lifvet under mötestiden än platsens naturbeskaffenhet har dock dess läge i förhållande till städer och centralorter, samt dess kommunikationer. Ligger den åtskilliga mil från stad och finnes ej jernväg i närheten – och detta har gält om många ända in i senare tider – så koncentrerar sig så att säga det militära lifvet inom sig sjelft, beröringen utåt verkar ej afledande, och det tvingas att tillgodogöra sig de resurser det sjelft kan ega eller frammana till beredande af någon omvexling och trefnad i de annars enformiga dagarna. Vid det regemente författaren förr tillhörde var förhållandet sådant Mötesplatsen låg 4 1/4 mil från närmaste stad, och jernvägen, som berör den, har först nyligen blifvit fullfärdig. Den närmast omgifvande orten hade ej mycket att bjuda på i sällskapsväg, man förde sålunda en temligen isolerad tillvaro. Och dock hade detta isolerade lif i många fall sitt stora behag. Det slöt kamratkretsen närmare tillsammans, det eggade till uppfinnandet af förströelser på lediga stunder, och när dessa nöjen hade något större omfång, kommo de delvis äfven manskapet till godo. Bland annat åstadkoms en liten teater, på hvilken för en ytterst tacksam publik föredrogos alster af lättare slag, ofta lokaliserade och med stundom hänsynslösa personliga anspelningar. Jag tviflar nästan på, att Thalias ädla konst har mera gladt utöfvats eller åskådats än så här midt i en aflägsen skogsbygd. Det yttre lifvet i stora verlden brusade förbi på så pass långt håll, att man var föga berörd häraf, men desto mera kände hvar och en sig upplagd att draga sitt strå till stacken, för att bidraga till den dagliga trefnaden inom den trånga kamratkrets, som tjensten sammanfört på en plats, der man för sin trefnad var så uteslutande hänvisad till egna hjelpkällor. Belägenheten i närheten af en stad eller i en rikt befolkad och med goda kommunikationer försedd trakt har deremot en verkan af motsatt slag. Der uppkommer ej samma behof af nära sammanslutning, man har nutidslifvet med all dess rörlighet och omvexling till närmaste granne, lägerlifvet kommer här långt mera under inflytande och påverkan af den ständiga beröringen med den omgifvande och besökande befolkningen, som sjelf har så mycket att gifva. Det faller mig ej in att bestrida att detta i många fall är en fördel, och skulle härvid ett och annat af det rent egendomliga gå förloradt, så torde detta i de flestas ögon vara en mycket måttlig förlust. Tidens nivellerande inflytande gör sig nog härvidlag som inom andra områden gällande, det fordom för vissa klasser eller yrken mera specifikt betecknande jemkas så småningom undan, det originella går upp i det alldagliga; det är ej värdt att kämpa deremot; må man blott erinra sig, att steget sedan ej är långt till det triviala, det simpla, det spetsborgerliga – karrikaturen ligger stundom på lur och visar sitt grinande anlete, der man minst väntade att stöta på den.

indelte-soldaten-30

Om jag talar om de få tillfällen till nöjen och förströelser, som på en mötesplats erbjudas, så må man icke tro att befäl, och trupp har så mycken tid till öfverlopps att njuta af sådana, äfven om de i rikare mått stode till buds. Dagen är numera till största delen upptagen af tjenstgöringen, och öfningarna äro af så olika slag, att hvilotimmarna snarare mana till verklig ro och stillhet än de locka till tidsfördrif af annan art. Dock finnas stunder särskildt om aftnarna och än mer om helgdagarna, då man väl kunde känna sig hugad att kosta på någon stund åt de nöjen, som erbjudas. Af hvad art äro då dessa? Låtom oss nu först komma ihåg den skilnad i lynne och åskådningssätt, i sed och bruk, som visar sig emellan olika provinser i vårt land, emellan trakter af olika naturbeskaffenhet. Så är ju, för att blott taga ett exempel, slättbons lynne och sätt att skicka sig olika emot hvad det är hos skogsbygdens son; den förres natur är mera allvarlig och betänksam, kanske pålitligare; den senare tager lättare intryck, är lifligare, raskare, mera lättvindig. Sålunda kan soldatens lif i lägret och dess omnejd, äfven när det framvisar sin gladare sida, på den ena mötesplatsen förekomma mera tilltalande, mera småtrefligt, än på den andra. Fordom var dansen mycket omtyckt, naturligtvis mest af det yngre manskapet och beväringen, och det hände ej så sällan under några af de vackra sommaraftnarna att musiken ljöd och dansen tråddes väldeliga antingen med dem af bygdens tärnor, som voro frisinnade nog att besöka lägret, eller dansade man i brist på fruntimmer med hvarandra, ja en och annan ungersven, som föredrog fullt oberoende, kastade sig mol ensam såsom s.k. “enspännare” in i valsens hvirfvel. Jag nämnde bygdens flickor. Förr utöfvade slätten en stark dragningskraft på allmogen. Ej blott den närmast boende landtbefolkningen infann sig, utan äfven långväga ifrån anlände lustvandrande skaror för att njuta af dess härligheter, i synnerhet under helgdagarna och framför allt midsommardagen. Stora hopar anlände då vandrande eller åkande, och slätten erbjöd vid dylika tillfällen en brokig tafla af rörligt och muntert folklif; hela dagen böljade civila och militära skaror om hvarandra. Visserligen reses väl ännu öfver allt den traditionella löfklädda stången på midsommaraftonen och nog dansas det ännu omkring densamma; slättens glada lif har ej alldeles förlorat sin tjusningskraft på kringboende befolkning, ja sjelfva städerna sända då sin mera fina och eleganta kontingent till mötesplatsen, men i viss mån är dock förtrollningen bruten, tonen och andan äro ej mer desamma, och det går nog snart med denna som med de andra återstoderna af forna dagars folklif, hvilket, då det ej uppbäres af den tidsanda och det åskådningssätt, hvaraf det utgjorde ett uttryck, allt mer tynar af och så småningom utdör i brist på verkligt underlag.

Det fans och det finnes delvis ännu ett nöje, som, ehuru af förderfligt slag, dock stod allra högst på förströelsernas rangskala, och som flitigt anlitades ej blott på lägret utan äfven hemma på roten, som förde mången rask och duglig knekt till undergångens brant; det är ej svårt att gissa namnet på denne soldatfiende, den heter – bränvinssupandet. Jag ämnar icke här skrifva dess syndaregister; mycket enkelt, men dock med fruktansvärd tydlighet står detta skrifvet i regementenas gamla straffjournaler. Lyckligtvis ligger denna tid nu bakom oss, och en bättre har randats. På flera mötesplatser finnas marketenterierna qvar, om de än nu mera sparsamt och förståndigt anlitas, på andra hafva de borttagits, på en eller annan till och med på soldaternas egen begäran. Frågan om deras vara eller icke vara har mycket diskuterats i sakkunniga kretsar, bland annat för några år sedan i militärläkareföreningen i Stockholm i närvaro af krigsministern samt åtskilliga officerare af garnisonen. Vid tillfället närvarande, deltog jag äfven i diskussionen och vill citera slutet af mitt anförande med dess åtföljande kläm: “borttagandet af bränvinsförsäljningen från mötesplatsernas marketenterier bör ej möta några svårare hinder. Den indelte soldatens pligtkänsla och disciplin skall nog äfven i sådant hänseende bestå profvet; må man blott vid denna och liknande reformer se till, att hans rätt att njuta af de få förströelser en mötesplats på landet erbjuder, ej blifver trädd allt för nära, och att skilnaden emellan soldatens och befälets rättigheter i detta fall ej blifver allt för bjert framstående.”

Såsom ett exempel på huru allmänt bränvinssupandet fordom var bland soldaterna, vill jag anföra en berättelse, som jag en gång hörde omtalas, och som visar huru bedröflig ställningen ibland kunde vara härvidlag. En afgående kompanichef skulle till sin efterträdare öfverlemna kompanirullan, d.v.s. den skrifna förteckningen öfver kompaniets alla medlemmar. Då den nye kompanichefen genomgick densamma, anmärkte han, att bredvid soldaternas namn förekom på många ställen ett, två, eller tre s, hvilka befunnos ditskrifna såsom något slags mystiska symboler. Då han af sin företrädare begärde förklaring öfver dessa egendomliga och för honom obegripliga tecken, upplyste denne, att ”ett s betyder att karlen super, två s betyder att han super betydligt, och tre s att han super rent rasande”. Dessvärre lära tre s förekommit framför flera medlemmar af kompaniet.

Men vi lemna marketenteriet och styra åter våra steg till lägret. Under tiden fråga vi oss hvilka orsakerna äro till den bättre vändning, som inträdt beträffande superiet; de äro nog af flera slag, men en skola vi ett ögonblick fästa oss vid. Den väldiga och genomgripande religiösa rörelse, som på senare tider visat sig i vårt land och trängt fram till samhällets alla lager, har ej lemnat soldatens åskådningssätt i denna och dylika frågor oberördt. Mäktigt och ingripande har den utöfvat sin verkan inom olika lifsområden och åstadkommit stora omskapningar i sedlighetens och nykterhetens intresse. Man kan gentemot denna rörelse på det andliga området intaga den ena eller andra ställningen, känna sig af densamma tilltalad eller ej, – förneka dess stora betydelse, dess stora omskapande förmåga, skall man icke kunna.

Under dessa reflexioner ha vi nu kommit fram till lägret; vi antaga att all exercis för dagen slutat och att manskapet har sin aftonstund ledig. Tyst, var det icke en sång, som ljöd i aftonens stillhet? Den tycks komma från gruppen, som är församlad omkring tältet derborta. Här få vi väl höra någon af de stundom rätt lustiga soldatvisorna; låtom oss gå närmare. Vi nalkas, men börja finna det besynnerligt, att sällskapet ser så allvarligt ut, och att sången ljuder så dämpad och har ett så främmande uttryck. Komma närmare, få vi förklaring härpå, sången är ej en glad lägervisa, det är en af Sankeys andliga sånger eller någon annan af de många känslo- och lidelsefulla andaktssånger, hvarmed den frikyrkliga bokmarknaden är väl tillgodosedd. Vi anteckna detta för ett läger egendomliga och nu för tiden ej så sällan förekommande skådespel såsom en annan yttring af det nyvaknade religiösa lifvet; vi vilja ej störa den sjungande och läsande kretsen, göra en liten omväg och gå vidare. Detta var sålunda en yttring af det frikyrkliga lifvet; det statskyrkliga åter är sedan gammalt rotfästadt vid armén och representeras af det välbekanta korum morgon och afton, samt den hvarje helgdag återkommande gudstjensten. Hvad korum angår, så hafva utländingar ofta med aktning och en viss förvåning yttrat sig om detta sedan forna krigiska tider och sedan gammalt bibehållna bruk. Redan såsom gammal god sed måste man skänka det sin vördnad, och skulle än den strängare och djupgående granskningen trott sig göra den upptäckten, att andakten hos alla ej är så stor, eller den flacka och kyliga indifferentismen finna detta gamla svenska bruk onödigt, så utgöra dock dessa två gånger dagligen återkommande korta andaktsstunder en erinran om att härarnes Herre samt lifvets goda och sedliga makter allt för väl behöfva anropas om skydd och hägn för lägrets samtlige invånare, hvilka, om de än ej hittills bestått strider mot yttre fiender, dock hafva sådana att bestå inom sig sjelfva i egna passioner, egna förvillelser. Undanryckt familjelifvets mera omedelbart stödjande kraft, har lägerlifvet nog sina vådor, har det glada, tilltalande soldatlifvet nog också sin frånsida, öfver hvilken skuggorna ibland falla rätt starka. Hvad gudstjensten, kyrkparaden angår, så verkar den oaktadt all dess enkelhet rätt imponerande. Strålar t.ex. en midsommardags sol ej allt för brännande och modereras den vackra Junidagens värme af en och annan svalkande flägt, så utgör det i sanning en ganska högtidlig gudstjenst, den som firas af ett i fyrkant uppstäldt regemente ute i fria naturen med Nordens blå sommarhimmel till tak, ett nordiskt landskap i full blomsterfägring eller åtminstone sommargrönska till omgifvande ram, jublande lärkor, som ofvanifrån instämma i den af regementsmusiken ledda koralsången, och så denna församling af enkla trohjertade soldater, som lyssna till predikantens ord. Och har det då också fallit sig så väl, att denne är sitt kall fullt vuxen och förstår att på rätta sättet tilltala denna långt ifrån otillgängliga åhörarekrets, så äro verkligen yttre förhållanden ej ogynsamma för uppstämmandet och uppfattningen af den vackra sommarpsalmen “den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor”.

I äldre militära kretsar fortlefver ännu minnet af en och annan utaf de gamla regementspastorerna, ibland hvilka man lärer kunnat påträffa rätt egendomliga personligheter. Hos mer än en bland dem kunde åtskilliga rent militära drag och later spåras under den presterliga kaftanen, isynnerhet hos sådana, som tjenstgjort under en längre följd af år. En sådan gammal fältprest kommer jag lifligt ihåg från min ungdomstid, och jag hörde honom ofta framkomma med yttranden, som visade huru mycket han kände sig fästad vid det regemente, vid hvilket han var anstäld, och der han äfven möttes och omfattades med allmän tillgifvenhet både af äldre och yngre. Men också hade han rent militära meriter att åberopa. Han hade börjat sin bana som officer; hade såsom sådan varit med under de krigiska tiderna i seklets början, samt stod ännu qvar såsom fänrik i armen, då han promoverades till filosofie doktor. Derefter beträdde han den presterliga banan, sedan fredliga förhållanden inträdt, och ej långt derefter anstäldes han vid det regemente, hvilket han sedan såsom regementspastor tillhörde i 30 år. Vid denna tidpunkt fans för öfrigt mer än en af arméns prester, som hade utbytt epåletterna mot prestkragen. Under nu varande förhållanden kan ej till någon af våra dagars regementspastorer ställas de ord, hvarmed konung Oskar I en gång tilltalade ofvannämnde prest: “Jag vet, att ni utbytt det verldsliga svärdet, som ni fordom fört i krigiska tider, mot det andliga.” På Carl-Johans-medaljen, som prydde hans bröst, satte han stort värde, såsom en erinring om framfarna ungdomsdagar. Om det gälde kunde han äfven på äldre dagar föra ett verkligt fältlif, och då hans regemente 1848 under de dansk-tyska förvecklingarna samlades någonstädes i Småland, för att tåga till Malmö, uppträdde han på samlingsplatsen med en i högblått band hängande väldig läderväska vid sidan, samt iklädd en svart klädesmössa af militäriskt snitt, hvarpå den 65-årige mannen till fots åtföljde regementet och marscherade sålunda utrustad hela vägen ända ned till Malmö. Sak samma i Schleswig 2 år derefter 1850.

Från denna kommendering plägade han med förtrytelse omtala, hurusom han en dag under en promenad vid Flensburgs hamn, hvarest ett stort ryskt örlogsfartyg nyligen hade ankrat, tillspordes utaf en af sina regementsofficerare, om han icke skulle gå och göra bekantskap med sin embetsbroder. På tillfrågan hvilken embetsbroder, som här kunde afses, svarades:

“Ser du icke den skäggige ryske popen, som står derborta, och som säkert tillhör det ryska fartyget. Ni båda borde väl kunna hafva åtskilligt att säga hvarandra.”

Regementspastorn lät icke säga sig detta två gånger, utan styrde genast kurs på ryssen, för att söka inleda ett samtal, men återvände efter en kort stund med alla tecken till förargelse, under det de lifliga ögonen sköto blixtar af harm.

“Nå hur utföll samtalet?”

“Det var mig en okunnig prestkarnalje. Jag började att tilltala honom på tyska, men han bara skakade afvärjande på hufvudet. Så öfvergick jag till franska, fastän jag ingalunda är språket mäktig. Återigen samma nekande skakning på hufvudet. Då återstod mig ej annat än försöka med latin, ty dermed reder jag mig bra, och i den säkra tron att åtminstone erhålla några ord till svar, utbrast jag: Tunc mihi persuasum habeo, te linguam latinam intelligere et loqui posse (då är jag öfvertygad att ni förstår och kan tala latin) – nej, den stymparen var oåtkomlig äfven från detta håll, och dermed lemnade jag honom utan vidare afskedstagande.”

Under de många krigsåren på 1700-talet och särskildt vid dess början hände det ej så sällan, att studenter under ett eller annat år inträdde vid armén, för att sedermera återtaga boken, fortsätta de afbrutna studierna och derefter ingå i kyrkans tjenst. Såsom en äkta typ på en dylik prest, hvilken aldrig kunde göra sig de gamla militära vanorna qvitt, omtalar Samuel Ödmann en B-s, som under Carl XII:s krigsår blifvit officer “och sedan såsom kyrkoherde, alltid i hvit väst med stöflar och sporrar predikade för sin församling, oupphörligt behöll sina mustascher, samt då och då, när han åstundade hönssoppa, öppnade fönstret och sköt i hopen”.

Musiken är en ingalunda ovigtig faktor i trefnaden på en mötesplats, till hvilken den ej obetydligt bidrager. Äfven manskapet lyssnar med nöje till densamma, och väl är det kändt huru dess lifvande och uppmuntrande toner rycka upp den trötte och dåsige och tvinga den tröge att iakttaga hållning och rättning. Och huru skulle väl den militära glansens och ståtens högsta spets, defileringen, taga sig ut derförutan? Jag fruktar att åskådarens entusiasm i så fall blefve måttlig; men med musikens tillhjelp knipes han af en defilering, nolens volens, det slår ej fel. För öfrigt är musikens uppgift af olika slag. Än hafva vi koralmusiken; än beledsagas morgonens revelj och aftonens tapto af någon marsch eller annat musikstycke i raskt tempo; så ha vi de egentliga militärmarscherna vid defileringar, bataljonsexercis m.m., och så ha vi dansmusiken vid ett och annat aftonnöje. Slutligen må nämnas den musik, som exseqveras framför officerssalongen; denna senare musik är af vexlande art, men hemtar en god del af sitt innehåll från operamusikens område; än ha vi sålunda alster från konstartens mästare och stormän, än går skalan i ett fortsatt decrescendo ända ned till dagens lätta efemera, men ofta melodirika operetter i Strausser- eller Offenbacherstil, som, under vintrarna gifna på hufvudstadens sekunda teatrar, sedermera på vårsidan söka sig ned till mötesplatserna och tjusa en och annan ung martisson med reminiscenser från ett gladt Stockholms vinterlif. Grupper af soldater ses stundom stå lyssnande till dessa musikaliska aftonunderhållningar. Andra grupper stå kanske på aftonen församlade, der och hvar i tältgatorna, skämtande och pratande. Vi träffade nyss på en samling, der bön och andliga sånger utgjorde föreningsbandet, här deremot ha vi en samling knektar, der ett ystert och uppsluppet skämt måtte vara å färde – les extremes se touchent – och måhända framkallas de väldiga skrattsalvor, som ljuda derifrån, af någon upptågsmakare eller lustigkurre, ty dylika finnas nog inom truppens leder. Folkhumorn träder här ofta fram i en egendomligt komisk gestalt. Jag vill ej påstå att skämtet just är af det finaste slaget, det urbana får ge vika för det slående, men om soldathumorn emellanåt är något grofkornig, så träffar den i stället hufvudet på spiken, och den oförbehållsamma åhörarekretsen är i så fall ej njugg på bifallsyttringar af det högljuddaste slag. Jag skall säga, att det är ett ärligt löje, det som kommer från en hel klunga af lägrets glada och naiva söner. Hör hur dessa skallande skrattsalvor rulla fram som mäktiga vågor och torna upp sig i ett väldigt crescendo, samt sedan småningom taga af, tills genom en ny anledning åter en explosion inträffar och en ny serie tager vid. Ställ den bittraste hypokondrist midt i en sådan krets, och jag tror nästan, att han blir tvungen uppge sin ställning som ohållbar, besegrad och smittad af situationens muntrande inflytande. Men tapto har nu gått, tältvisitationen har egt rum, och det är tid att krypa till kojs. Jag tror att detta uttryck kommer sanningen närmare än om jag sagt ”gå och lägga sig”, ty det senare förutsätter redan mera utvecklade resurser hvad angår bäddar och utrymme än som kommer våra tältinvånare till del. Se här ha vi ett tält, var så god och stig in. Värdarne äro många, utrymmet mycket begränsadt, och alla tyckas hafva god lust att sträcka ut sig och somna ifrån allt kallprat med kapporna höljda öfver sig, glömska af allt hvad till 4:de hufvudtiteln hörer. Vi säga dem derföre god natt och bege oss ut igen; under det vi göra en rond genom lägret höra vi ännu hur det sorlar ur tälten som från en bikupa, antydande att ett dämpadt samtal ännu föres angående dagens tilldragelser; småningom tystnar äfven detta, hela lägret sofver, endast vaktposternas steg och aflösningsrop samt kornknarrens sträfva läte från en närbelägen rågåker afbryta den blida sommarnattens lugn.

Följande dagen gå vi åter ut på ströftåg, för att ytterligare aflocka lägret dess hemligheter och egendomligheter.

Vid ena kanten af slätten se vi ett rätt snyggt tvåvåningshus, liggande afskildt från öfriga till lägret hörande byggnader; hvad månde det vara afsedt till? Jo, dess nödvändighet är påtaglig på en plats der ett par tusental menniskor kunna på en gång befinna sig samlade, utsatta för ofall af allehanda slag, det är – sjukhuset. Vi hafva låtit en och annan sida af lägerlifvet passera förbi våra blickar, låtom oss för en stund äfven taga i betraktande några af de för soldatlifvet mera egendomliga drag, som härstädes visa sig; äfven här möta vi åtskilligt, som icke har mycken motsvarighet annorstädes. Naturligtvis kunna vi vänta oss att i sjelfva sjukrummen bland fall af lättare slag äfven påträffa någon eller några af de vanliga dystra taflor, som sjukdomar och lidande af mera allvarsam art öfver allt framvisa, när de angripa en menniska, trycka sin prägel på hennes ansigte och lägga henne ned på sjuksängen; men hafva vi väl lemnat de egentliga sjukrummen och hunnit göra oss af med det nedstämmande intryck, som åsynen af fylda sjuksängar i synnerhet hos den dervid mera ovane gerna framkallar, så kunna vi äfven här på platsen påträffa ett och annat af fullkomligt motsatt inverkan, åtminstone om vårt besök sker tidigt på morgnarne. Detta må för den oinvigde låta något besynnerligt, då vi befinna oss på en sådan lokal, och jag är skyldig bevis för mitt påstående, det finner jag nogsamt. Det skall också komma, men först några ord blott i största allmänhet om ett och annat, som kommer under rubriken soldatens sjukvård. Jag lofvar att väl akta mig för några besvärande detaljer, hvilka af flera skäl ej här vore på sin plats.

Såsom en allmän regel gäller, att soldaten, i likhet med den arbetande klassen öfverhufvud, vida bättre fördrager rusk och kyla än stark och ihållande värme. Mulna och kyliga dagar med vinden litet på nord, just sådana, som i allmänhet ej ses med så blida ögon under den vackra årstiden, helsas här välkomna såsom medförande “godt exercisväder”, som termen lyder. Ett under en längre marsch påkommande, ej allt för häftigt regn, äfven om soldaten dervid blir grundligt genomblöt, anses rätt fördelaktigt och vållar ingen förstämning i leden: hellre regn än damm och solhetta.

De akuta magåkommorna och gastricismerna äro ej så sällsynta gäster på mötesplatserna och låta visserligen under alla förhållanden höra af sig, men med säkerhet uppbringar flere dagars hög värme sjukantalet rätt märkbart. Härtill finnas flere orsaker. Då vi komma att tala om de längre marscherna och manövrerna, skola vi finna mer än en sådan. Vi komma att finna huru soldaten ej hunnit förvärfva några synnerliga insigter i hvad till helsovården hörer, om han än numera ej hålles alldeles i okunnighet om dess vigtigaste fordringar. Så är han en väldig vattendrickare; ansträngning under varma dagar och de svettbad han derunder ofta får genomgå öka törsten betydligt. Har han nu druckit mycket och dertill af ett till qvaliteten dåligt vatten, hvilket under marsch och bivuaker ej alltid kan undvikas, samt är svårt att kontrollera, och använder han till omvexling dåligt svagdricka, som ofta af närboende eller medföljande försäljare tillhandahålles, så hafva vi ett af vilkoren för uppkomsten af nämnda åkommor, och de låta också under sådana förhållanden ej länge vänta på sig. Beordrad till tjenstgöring på mötesplatsen och förflyttad från sitt enkla hem med dess tarfliga matordning, försättes soldaten plötsligt under förhållanden, som, hvad särskildt dieten angår, i mycket afvika från hans vanliga. Den kost, som nu bjudes honom, är, i synnerhet beträffande middagsmålet, mera närande än de i hemmet ständigt upprepade potatismålen, hvilka nu ersättas af de välbekanta anrättningarna ärter med fläsk, soppa med kött m.m., och hvad de så ofta återkommande ärtmålen angår, så vet man nog, att de fordra en i godt stånd varande digestionsförmåga. Att redan ett hastigt ombyte af det vanliga lefnadssättet i afseende på mat och dryck kan gifva anledning till rubbningar och särskildt till magåkommor, är ju en allbekant sak. Läggas nu härtill andra under möteslifvet och tjenstgöringen tillstötande mer eller mindre ogynsamma inflytelser, förkylningar m.m.; så finna vi lätt, att anledningar till framkallande af åkommor af olika slag visst icke saknas.

Så kunna vi nämna reumatismen, en annan af de sjukdomsformer, som ej äro så sällsynta. Denna är ju med alla sina olika yttringar en fullt nationell inbyggare i vårt nordliga och sträfva klimat, hvarför det ej förefaller oväntadt att påträffa den äfven inom armén och särskildt hos de mera till åren komna bland soldaterna. Detta är ju ej heller så underligt, då de flesta af dem under en lång tid fört en jordarbetares sträfsamma och för ogynsamma väderleksinflytelser utsatta lif. Att detta på samma gång är ett härdande lif, låter sig ej bestridas, men å andra sidan måste medges, att det medför faror i sanitärt hänseende, för hvilka den i mera burgna förhållanden lefvande jordbrukaren icke i samma grad är utsatt.

Soldaten liksom arbetsklassen i gemen har knappast aning om hvad hudskötsel, och med det samma hudens härdning, vill säga. Detta inverkar också menligt i ifrågavarande hänseende. Jag har redan nämnt, att han ej är någon vän af bad i öppet vatten. Får han råda sig sjelf, och har han ej sin boning vid sjö eller vattendrag, der möjligen andras exempel förmå honom att taga ett bad en het sommardag – och äfven detta torde höra till sällsyntheterna -, så låter han saken bero och känner sig dess värre ej synnerligen berörd af behofvet att bada, hvarken ur sundhets- eller snygghets-skäl. Några genomgående kroppstvagningar i hemmet lära efter allt hvad jag vet ej heller mycket praktiseras; det stannar nog vid de lyckligtvis traditionella ansigts- och handtvagningarna. Truppens likgiltighet för bad tog sig en gång ett rätt betecknande uttryck i följande yttrande af en beväring, hvari han afgaf sitt misstroendevotum emot en gifven badorder: “när man är temligen ren på kroppen och kan simma, hvad i herrans namn ska’ man då behöfva bada för?”

En lämplig och efter årstidens vexlingar afpassad beklädnad såsom en vigtig faktor i en ordentlig lefnadsordning, är en af helsolärans enklaste fordringar, om den än ej alltid är så lätt att iakttaga för en arbetare. Att soldaten i detta hänseende har sin smak för sig och ofta begår fel häremot, är ej svårt att komma under fund med, och då hans militära tjenstgöring i allmänhet håller honom under fanan endast under den mera blida årstiden, synes det som de fel han härvid begår snarare bestå i ett för mycket än för litet i klädväg. Hans yttre beklädnad, uniformen, är nu en gång reglementerad och gifven, och dervid har ingen hans smakfråga rätt att göra sig gällande, men är det fråga om den inre beklädnaden, kan man ofta få se rent af förvånande prof på huru mycket yllepersedlar eller andra underplagg en menniska utan omedelbar olägenhet kan belasta sig med, och det äfven under exercis en varm sommardag. Tjock, stickad ylletröja, skinntröja, en eller två varma västar – allt detta finnes väl ej på en gång under den knäpta vapenrocken, men några af dessa plagg trifvas dock bra tillsamman, ja, det kan nog hända, att äfven den blårandiga linnerocken och byxorna någon gång få göra sällskap. Naturligtvis förökar en sådan beklädnad svettbaden under manöver och marsch betydligt, hvilket är af tvifvelaktig fördel vid en möjligen snart derefter påkommande afkylning i form af regn eller blåst.

Vi hafva nu endast kastat en flygtig blick på några af de orsaker, som kunna anses hafva inflytande på helsotillståndet inom ett regemente under mötestiden; meningen var ju icke att gå närmare in på detta område, hvilket endast för fackmän kan hafva ett verkligt intresse.

Jag nämnde, att man här på sjukhuset äfven kan få bevittna tilldragelser, som kunna hafva en rätt komisk anstrykning, och vi skola nu se till, om vi ej kunna uppleta något af det slaget. Antagligen finnes det mer än en af mina ärade läsare, som icke har sig bekant, hvad en sjukvisitation är för något, eller hur det tillgår vid en sådan. Till deras upplysning vill jag nämna, att en sjukvisitation afser att i god tid på morgonen få det för dagen sjukrapporterade manskapet besigtigadt af doktorerna, för att få utrönt, huruvida några af soldaterna äro så sjuka, att de behöfva intagas på sjukhuset. Äfvenledes bestämmes då hvilka som fortfarande kunna qvarblifva i lägret, eller om några, i anseende till obetydligheten af de befintliga åkommorna, fortfarande kunna deltaga i exercisen, hvarförutan alla tre kategorierna vid samma tillfälle kunna erhålla nödig medicin. Kontingenterna från de olika kompanierna komma vandrande till sjukhuset, doktorn sitter på sin plats, omgifven af några sjukvårdssoldater såsom handtlangare och verkställare af hans ordinationer. På hyllor och i lådfack se vi representanter för de olika vapenslagen ur medicinens för alla välbekanta arsenal i form af “droppar”, pulver, salvor, plåster m.m. Den så kallade dagkorpralen framlemnar sjuklistan för dagen; allt är förberedt – akten kan börja. Men innan vi låta den börja, vill jag bemöta den anmärkning jag tyckte mig höra Er göra, nemligen att det förekom Er högst märkvärdigt, att endast rätt få af hela detta sällskap se sjuka ut, de allra flesta deremot se ut som om de kommit för att omtala att de hafva att glädja sig åt ett ypperligt välbefinnande. Nu är saken likvisst den, att en stor del af de närvarande endast äro behäftade med yttre åkommor, de flesta af lindrig art, som man under vanliga förhållanden ej skulle synnerligen mycket fråga efter hemma på roten eller under vanligt arbete, då man får intaga en någorlunda beqväm ställning och gå mera lös och ledig; dessa åkommor kunna dock här vara rätt besvärliga och omöjliggöra en exercis i ledet. Vi skola nu börja uppropet, så skall Ni få se, att jag har rätt häri. Se t.ex. på den här reslige soldaten; han går och haltar i strumplästen till följe af ett dugtigt skoskaf, som ej tillåter honom begagnandet af stöflar. En krigare, som linkar i strumplästen! “Nej”, säger doktorn, “han måste vara ledig; omslag med – -“, och så följer

en term till sjukvårdssoldaten, som verkställer ordinationen. Här kommer en annan, som framvisar en bulnad å ena tummen. “Jag har en sådan värk; jag kan ej hålla geväret, herr doktor.” “Nej, jag ser det; får vara inne.” Så kommer en tredje och klagar öfver hufvudvärk. “Får jag se på tungan; jaså – en matsked ricinolja.” Denna inmundigas under ett misslyckadt försök att se fullkomligt likgiltig ut; pligtskyldigast afslickas likväl ända till sista droppen af det beträffande smakligheten i dåligt rykte stående medlet. Nu kommer en ung rekryt och börjar klaga öfver symptomer af diverse slag. Doktorn undersöker honom, rynkar ögonbrynen och ser missnöjd ut. “Du låter så ofta sjukrapportera dig, min käre Frej, jag tycker icke om det der ständiga fjesket med småkrämpor; du är allt för ung för att så noga känna efter om något litet fattas dig; en soldat får icke vara så ömtålig; lägg nu min varning på minnet; du får ej vara inne i dag, utan måste gå med på exercisen.” Efter denna lilla uppsträckning får Frej kanske en klunk beskt té till dessert, och så lomar han af.

Ungefär så går det till; den ene efter den andre kommer fram i tur och ordning, sår och yttre åkommor omläggas och beplåstras, värkande tänder utdragas, mer eller mindre illa smakande droppar och mixturer hällas af sjukvårdssoldaterna i grinande och grimaserande munnar, och de behandlade lemna rummet, för att aflösas af andra afdelningar. Tillförseln kan ibland vara stor nog och gifva en liten vink om, huru föga det stundom behöfs, för att göra krigsöfningens dyrbaraste material – soldaten – för längre eller kortare tid otjenstbar. Jag talade om små variationer i den vanliga gången af dessa sjukvisitationer. Såsom en sådan kunde man räkna en tilldragelse af sådan art, som den jag hört omtalas från en visitation vid ett regemente för åtskilliga årtionden sedan. Den för dagen tjenstgörande doktorn var en af de gamle tyske f.d. fältskärerna, af hvilka flere kommo in vid armén under tyska kriget och sedan blefvo bosatta i landet. Han var en mycket noggrann och ordentlig, men mycket hetlefrad man, hvilken en motsägelse satte i eld och lågor. Han ordinerade en matsked af någon mycket illa smakande medicin åt en rekryt och gaf sjelf in medikamentet. Den unge krigaren inmundigade utan omsvep den gemena vätskan, och doktorn vände sig till nästa man. Så långt var allting godt och väl, men – det inträffade något oerhördt, som stod i den bjertaste kontrast mot all militär-medicinsk subordination: patienten sväljde icke ned medikamentet. En liten stund stod han med utspända kinder och öfvervägde måhända det kritiska i situationen, hvilken dock till slut blef honom öfvermäktig. Hans enkla och sunda bondnatur fasade för den vidriga smaken och slutligen spottade han plötsligt till de omkringståendes stora häpnad sans facon ut hela satsen midt på golfvet. Tydligen hade han ej ännu hunnit blifva tillräckligt disciplinerad för att beräkna följderna af detta dåd. Hvad verkan denna djerfva och hittills på ett militärsjukhus oerhörda protest mot en sjuk soldats oafvisliga pligt att låta kurera sig med äfven de mest illasmakande medel skulle hafva, begånget som dådet var midt för doktorns näsa, är lätt att förstå. Ursinnig störtade den lille doktorn emot den unge syndaren och röt till honom: “är tu rent af ferpannet, din gemene trummel: schpotter tu ut af Kongl. Maj:ts och Krönens medikamenter, som jak ingifvit dik, på det rene golf? Dik skall väl sjelfve ten onte tage!”

Ofvan antyddes, att man nog får vara på sin vakt mot den stundom förekommande böjelsen att marodera, d.v.s. det inom arméerna ej obekanta vidriga sätt att genom uppdiktade sjukdomar söka undandraga sig tjänstgöringen. Bland den egentliga stamtruppen är faran i detta hänseende ej så stor, men värre är det bland beväringen, der hör det just ej till sällsyntheterna. Det fans en militärläkare vid ett landtregemente, som i sina unga dagar hade, som det sades, till en viss virtuositet uppöfvat förmågan att i dylika fall “taga” beväringen och handskas med dem efter som de voro sjuka till, och hvars sjukvisitationer med desse unge värnpligtige beredde många af befälet mycket nöje, när det kom an på inqvisitoriska undersökningar af dylika marodörer, och att utsätta giller för dem, när och hvar de ej väntat att påträffa sådana. Man omtalade, att det rätt ofta inträffade, att doktorn efter en stunds fixering af den sjukrapporterade, och sedan några få ironiskt höfliga frågor gjorts angående hans helsotillstånd, helt tvärt började ansätta honom med frågor angående årsgrödans beskaffenhet i hans hemort, samt med mycket intresse gjorde sig underrättad om huruvida kreaturen på gården trifts och frodats under vintern, de nuvarande kreaturspriserna vid vårmarknaden m.m., eller med en annan ledighetsaspirant började ett samtal angående de allmänna försigtighetsmått man har att iakttaga vid en så pass vigtig och i lifvet ofta förekommande affär som klockbyte, hvarvid svaranden fick taga fram sin nuvarande klocka och i korthet redogöra för dess och dess närmaste företrädares goda eller dåliga egenskaper, om den fortade eller saktade sig mer än en qvart på dygnet m.m. i samma stil. Sedan dessa preliminära förhandlingar blifvit undanstökade, förekom ej någon annan fortsättning, utan aftackades dylika sökande, samt försvunno med ett penndrag från dagens sjuklista och återbördades på detta summariska sätt för fortsatta öfningar till fosterlandets försvar.

I Persien förekommer – “Men”, hör jag mina läsare utbrista, “hvad i all verlden ha vi med det landet att göra? Vi bry oss ej ens om Polens affärer, för Persiens ha vi ännu mindre intresse. Låt gå än en stund för dessa – vi medgifva det – rätt egendomliga och oss hittills obekanta interiörer från ett svenskt militärsjukhus, men för oss för all del icke till ett persiskt, ty då bli vi ej med längre.”

Jaså; jag märker, att jag måste leta mig fram till Persien på ett något försitigare sätt, ty dit måste vi ändå. Vi skola bara välja ett något lämpligare färdsätt; vi taga en af våra gamla skalder till hjelp. I förbigående anhåller jag om ursäkt för det jag dristat taga till ledsagare en så “otidsenlig” skald, som författaren till lycksalighetens ö, vindarnes och blommornas älsklige sångare, den fantasirike Atterbom, hvilken låter östanvinden berätta om sina färder i Persien, och huru han hela dagen tumlar om på sin eldige skäck samt säger:

“Hvar han sätter lätta foten ; hvar med nåd min vinge rörs,
Balsam doftar, nafta glimmar, sångens muntra täfling hörs.”

Hvarje militärläkare erinrar sig med mycken tacksamhet en af dessa balsamer, som frambringas af en växt just i detta soliga land, och som för vissa sina egenskaper erhållit det egendomliga namnet dyfvelsträck. Mot utseendet af detta ämne fins intet att anmärka; färgen i rosa och hvitt ser nästan inbjudande ut, men för lukt och smak ställer sig saken ej så litet annorlunda: något gemenare pröfvomedel för hvad gom och näsa tåla, låter knapt tänka sig. Förr ej så sällan användt till medicinskt bruk, begagnas det numera på mötesplatserna nästan aldrig, om icke emot den otrefliga åkomma, om hvilken vi nyss talat. Sjukdomens och läkemedlets äcklighet stå i jemn proportion till hvarandra. Äro symptomen lindriga, så duga andra medel i form af tillrättavisningar o.d.; äro de envisare, gör en dyfvelsträcklösning ofta förvånande god och hastig verkan, när det gäller att till normaltillståndet återföra en ung marodörs rubbade ambitionskänsla. För några matskedar af en dylik lösning, upprepade gånger intagna, om så skulle behöfvas, gifva rätt svåra symptomer vika. Till undvikande af missförstånd skyndar jag att omnämna, att medlet icke har någon som helst menlig inverkan i öfrigt på delinqventens välbefinnande, måhända med undantag af att matlusten kan bli något mindre till följd af den envist ihållande smaken. Skulle en kombination med andra medel i ett eller annat fall anses önskvärd, för att få fram bättre verkan, så har en blandning af denna lösning med fisklefvertran och ricinolja i många fall visat sig lämplig. Ja, jag erinrar mig hafva hört dunkla rykten och antydningar om något så kalladt marodmos, som för länge sedan komponerats af en gammal militärläkare, och hvars verkningar i säkerhet ej lära lemnat något att önska.

Denna tvifvelsutan geniala komposition har dess värre under tidens lopp råkat i glömska.

Men sjukvisitationen har räckt länge nog, och den tillfällige besökaren börjar antagligen längta ut i det fria från det qvafva rum, i hvilket jag kanske allt för länge låtit honom dväljas. Jag har dock med full afsigt uppehållit mig här tills nu, emedan de sidor af det militära lifvet, med hvilka han här fått göra bekantskap, knappast torde vara kända för den utomstående, eller för den, som endast mera ytligt tagit lägerlifvet i ögonsigte. Och sålunda hoppas jag, att han äfven från detta besök medfört intryck af mer än ett för det militära lifvet egendomligt drag.

Vi begifva oss alltså härifrån, men hafva ej hunnit långt utom sjukhusets område, då vi möta en äldre, lång och mager soldat med starkt gråsprängdt hår och skägg, samt klädd i en illa medfaren linnerock, hvilken till på köpet är litet sotig der och hvar; ja, det är icke alldeles fritt, att ej äfven ansigtet bär några dylika märken, hvilket gör att näsan härigenom förekommer något mera stötande i rödt, än den kanske annars skulle göra. Hela karlen luktar för öfrigt rök, alldeles som om han komme direkt från en nyodling och der gått och sysslat med torfbränning. Ett par lifliga, spelande ögon blicka slugt fram under den tillbucklade möss-skärmen. När han fått syn på doktorn, gör han halt, sträcker på sig och står rak som ett ljus med mössan i högra handen. Han har tydligen något att säga doktorn, hvilken upplyser oss om, att den egendomlige knekten är en gammal slug och frispråkig sälle, som under sina yngre år var känd för de många muntra och tokroliga infall och upptåg, på hvilka han ej sparade under marscher, bivuaker, samt vid andra lämpliga tillfällen. Vidare var han en ypperlig vissångare, och ansågs stark i replikerna, så att han ej var så god att munhuggas med i ett lag der ordet var fritt. Till hans svaga sidor hörde en viss benägenhet för glaset; straffjournalen sades hafva åtskilligt smått att förtälja härom, samt såsom supplement härtill om någon då och då påkommande böjelse att begagna sina starka armar emot för honom misshagliga personer på ett något hänsynslöst och närgånget sätt. För öfrigt hade han varit en rask och duglig knekt, men var nu gammal och ibland ansatt af “gikten”, så att han blifvit satt till kock nere vid kokgroparne, hvarifrån han troligen nu direkt kommer. Som vi befinna oss i det fria och för tillfället ej ha annat att göra, kunna vi ju lyssna till hvad han kan hafva att andraga.

“Nej, se god dag, gamle Frisk; jag ser du vill tala med mig; sätt på dig mössan; inte är väl Frisk sjuk heller?”

Gubben Frisk småler litet illparigt åt ordleken, hvarvid öfre randen af en duktig mullbänk skymtar fram, beredd af prima tuggsnus, stundom äfven ätsnus kalladt, om hvilkens befintlighet för öfrigt utbugtningen af underläppen redan förrädiskt sqvallrat; han spottar ett tag och svarar:

“Gud bevare doktorn” – de gamle knektarne ha litet svårt att vänja sig af med den forna, nu aflagda helsningstermen – “sjuk ä’ jag väl inte så värst, men se gikten grasserar rent rasande i benet, och det tog på och blef så besatt kallt nere i kokgropen i dag bittida, då vi skulle ner och elda till kaffet, så jag satte till och frysa invärtes, och det redigt ändå, och så tänkte jag: jag ska’ gå upp på sjukhuset, så kanske jag får något att smörja på benet, och så -”

“Och så värmde du dig först med en sup vid krogståndet, känner jag.”

“Ja, det nekar jag då inte för, men det är verkligen bara för värmens skull; för si jag märkte äfven, att jag fick di der rackare nypen i magen också, och när det spänner på bå’ i benet och magen, så kan jag inte reda ut saken, om jag inte får en tretummare eller annat, som värmer mej invärtes. Ja, doktorn mins väl, när vi va i Skåne och Iå’ på förpost vid dendära bron om natten, och det kom lite dimma från ån, och jag fick dendära magkrampen, och han tog sin egen konjaksflaska och gaf mej en rediger en?”

“Det kan väl hända, fast jag nu inte erinrar mig det så noga.”

“Ah kors, jag skulle ju ändå på morgonen gå ett ärende åt kaptenen till vår andra bataljon, som låg i den stora byn, hva’ han nu hette igen, och doktorn ba’ mej med detsamma hemta en putell konjak från löjtnant T., för doktorns egen hade tagit slut, och di säjer att dä inte ä’ så godt att va’ utan, då en ä’ van vid, och efter hvad Ferm sa’, som då va’ majorens uppassare, så brukade bå’ doktorn och adjutanten och majoren alltemellanåt -”

“Ja, det är bra; minnet tycks du äfven ha värmt upp på samma gång som magen och benet. Men är du uttagen till kock nu, så är du väl snart färdig till afsked, förmodar jag?”

“Ja, kapten tycker dä ä’ bäst jag schapperar nästa mönstring, men ända tills i fjol, så har jag allt följt med i exisen, och hvad packningen anbeträffar, så har då trossen fått va’ i fred för den också, men nu börjar jag allt att bli lite steler och stummer af mej, så dä ä’ väl inte värdt att spjerna emot längre, när en inte har bättre ben än jag att spjerna med, hi, hi, hi -”

“Nej, det torde du väl ha rätt i; men du lärer väl ej alltid vara så skral i benet som här på mötena, och efter du tycktes vara så angelägen att erinra mig om den der konjaksbuteljen, så skall jag friska upp ditt minne om den der svåra sparken du gaf din ene rotehällare på hans ben här om året. Efter hvad han yttrat om den saken, så kunde han inte då förmärka någon synnerlig stelhet eller svaghet hos ditt ben, för allt hvad du nu skräpar och pratar derom.”

“Hm, hm – jaså doktorn har hört talas om den der affären. Ja, en ä’ väl inte mer än menniska heller; en må va’ aldrig så saktmodiger å sej, så -”

“Det är godt att du sjelf ger dig det der betyget om saktmod, ty jag undrar om du inte får litet svårt att få fram det vitsordet från andra håll?”

“Ja, men ä’ dä inte begripeligt, att tålamodet kunde fallera, när den karnal-, hm, när han sölade och aldrig kom sej åstad att sätta ny brädfodring åtminstone ikring norra stuguknuten, fastän jag trätte och käxade om’et hvar eviga gång vi träffades, och fastän dä nötet visste, att der va’ uppruttet, så en kunde plocka dän mossatapparne och di murkna trädbitarne i stora högar. Och der pep och blåste och drog så galet om nätterna, när vinden lå’ på – och si käringen och jag ha vår säng der i hörnet – och begge ha vi ondt å’ gikten, och då kan en väl inte stå bi med så’nt elände och kuslighet, utom dä att dä ä’ ingen rättvisa. Och så tyckte ja’ mej i längden va’ lite för go’ te gå och krusa för honom. Och om jag då te sista beslutet ble’ arg och bad honom veta hut ett litet tag och se’n peta till honom något på smalbenet med min stortå, hvad behöfde han krångla och regera för dä; men si ett ä’ säkert, och dä ä’ att bönder i alla fall ä’ bönder och di handla och vandla efter som di ha förstånd till, och dä ska’ allt va’ dä lilla dä. Ja, förlåt, herr doktor, jag blir allt liksom lite frispråkiger, när jag kommer i tagen; men en knekt ä’ en knekt och låter inte bönderna husera som di vill, och böndernas konster och tillställningar har jag då aldrig kunnat tåla mej med och derför, när di ha sagt mej ett ord, har jag sagt dem två igen, och dä på ren svenska ändå, och så ä’ dä qvitt.”

”Kära Frisk, du är så talför i dag, så jag börjar misstänka, att du i hastigheten värmde dig med två supar i stället för en. Men det var sant, du sjöng gerna förr; har du fått fatt på några nya visor på sista tiden?”

“Ja, nog har jag hört ett par, som, efter hvad de säga, ble’ upplagda här om året ikring -s-trakten och de va’ inte så oäfna, efter hvad jag kunde tycka, till att marschera efter. Men dä ä’ då säkert, att dä inte ä’ samma gehör med dem, som med de gamla viserna, för si de sjungde sig sjelfva, bara en öppnade käften, och en behöfde min själ inte haspla fram dem med dragspel heller. Tvi sjutton, jag extimerar inte och höra tocket pip och gnäll!”

“Det har du rätt i, Frisk. På den tiden du stod för sången i kompaniet under marscherna, gick det raskt undan.”

“Jo, säkert! Jag tänker doktorn mins di der många verserna i visan om knekten, som lurade knallen, som jag lärde honom på fältmanövern till X. för flera år se’n? För si, när en kom i taget med så’na visor, då gick fjerdingsvägerna, så en inte så mycket hann och känna efter hur långa di va’. Men nu ta’r jag allt på och bli sträfver och skröpliger i rösten, men ä’ det så, att doktorn vill höra -”

“Ja, tack, du kan ju titta upp till mig när det bär till, så få vi talas vid, och jag kunde väl kanske få rätt på något, som för tillfället kunde klara rösten litet på dig, Men nu få vi inte stå här och prata längre; gå nu in på sjukhuset, så får du liniment till ditt ben. Och tag så emot ett råd på köpet: akta dig för allt för mycket invärtes värmande. Adjö med dig!”

“Gud bevare doktorn, dä ska’ då aldrig komma på frågan.”

Och gamle Frisk gör med sitt stela ben helt om, så det rungar i marken och vandrar bortåt sjukhuset samt sedan ned till sina kokkittlar igen.

Frisk utgör i visst fall, och så vidt det rörer försöket att visa sig uthållig i tjensten, en typ för den nära afskedstagandet stående gamle, för att icke säga öfverårige, soldaten. Den gamle soldaten är nämligen, så länge han närer hoppet att få stå qvar i tjensten, mån att, när han nalkas eller har öfverskridit det ödesdigra 50-talet, om möjligt undgå att upptagas på sjukförslagen under mötena, vare sig han är behäftad med reumatiska eller andra åkommor. Han vet, att han är föremål för en viss misstänksam observation både af kompanichefen och regementsläkaren, hvilka båda söka så att säga lura af honom hans krämpor. Han inrättar sitt tillvägagående derefter. Han visar sig nitisk i tjensten, han knogar och bär sin packning under fältmanövrerna, döljer eller förringar så godt han kan de bräckligheter han möjligen kan hafva, och han undviker, som sagdt, i det längsta att bli sjukrapporterad och derigenom meritera sig som afskedstagare. Men har han deremot uppgifvit hoppet att få stå qvar längre, eller af någon anledning sjelf bestämt sig för afskedstagande, då har han ej så svårt att det sista året insöfva sin pligtkänsla beträffande deltagandet i öfningarna, och då var förr hans närmaste reträttplats – kokgropen. Innan truppens matlagning ordnades på det nuvarande ändamålsenliga sättet, och i de gamla, nu till traditionen hörande kokgroparnes tid – vi skola snart återfinna honom och hans gelikar der – blef han vanligen under nämnda omständigheter hänvisad dit, så att han under sina sista år utbytte geväret mot kokslefven. Sjukdomsbestämningen reumatism, eller, hvilket stundom betydde detsamma: olämplighet för exercis till följd af ålder, gjordes då ofta ensamt af kompanibefälet, och dervid fick det bero. Stundom syntes han vid sjukvisitationerna, stundom icke. Var morgonen mera kall och fuktig nere vid kokgroparne, hände det nog, att han ibland kom upp för att fä sig någon värmande ingnidning på de stela lederna af kamfert- eller helst ammoniakliniment, såsom ett mera värmande och rafflande medel, för att icke nämna, att han äfven, som nyss gamle Frisk, när så bar till, sökte skaffa sig litet invärtes värme vid krogstånden. Och vi få ej förtänka honom, att han i det längsta söker balansera sin ställning såsom tjensteduglig soldat. Af många skäl söker han draga ut på tiden, och så länge som möjligt hålla den fruktade tidpunkt på afstånd, då han måste lemna torpet ifrån sig. Denna rycker honom dock allt närmare in på lifvet, ofta åtföljd af årens ledsamme följeslagare: krämpor och bräckligheter af olika slag. Det går väl an att slita ondt och underkasta sig mödor, så länge helsa och krafter stå bi; men när åren komma och krafterna minskas, låter det nog förklara sig, att äfven ambitionen ej alltid förmår hålla sig fullt vaken. Om något lefnadskall kräfver hurtighet, frimodighet och den sinnesspänstighet, som icke låter sig öfvervinnas af mötande svårigheter eller mödor, så är det väl krigarens. Redan arten af hans militära lif under fredstid, för att icke tala om krigets allvar, fordrar ett mått af kroppslig och andlig helsa, som sannerligen icke fylles af den, på hvilken åren eller bräckligheterna börjat lägga sin tunga hand. Och kunde vi följa de gamle afskedade soldaterna under den torftiga, obemärkta tillvaro, som sedan blir deras lott för de återstående dagarna, så skulle vi nog finna flere, hvilka från tjensten fört med sig åkommor af kronisk art, som följa dem lifvet igenom. Men de hafva då för det mesta undandragit sig vår iakttagelse, der de nu lefva i samhällets djupare lager, för hvilka läkarevård och medikamenter äro en lyx, som endast undantagsvis är åtkomlig.

indelte-soldaten-50

Hvad kan det der vara för en lokal, till hvilken vi se de olika kompanierna marschera hän flera gånger om dagen, klädda i blårandiga linnerockar och med gråaktiga väskor hängande öfver axeln? Arla om morgonen är der trafik och äfven så pass sent som kl. 8 på aftonen. Jo, det är minsann intet mindre än centralpunkten, från hvilken kraft och rörelseförmåga meddelas åt det komplicerade machineri, som kallas ett regemente, och som derförutan skulle stanna af helt plötsligt. Hvad kan det vara för en centraliserad makt, som härifrån så beherskar terrängen? Har kanske här slagit sig ned en af dessa väldiga folktalare, som hänför massorna till offervillighet för konung och fosterland? Ah, se så! Intet idealistiskt snack så här på rama slätten, det är ju kokhuset, vet jag. Det är härifrån som, för att tala i ett språk, som höfves en nutidsman, näringsämnena under form af kött, fläsk och ärter, sill och salt, ost och bröd m.m. utdelas och inmundigas, för att sedan förvandlas i lefvande kraft, hvilken åter användes dels till metodiska rörelser med ett gevär, så afpassade, att de på termini technici benämnas: handgrepp, bajonettfäktning, målskjutning m.m., dels till direkta arm- och benrörelser i form af gymnastik, marscher, vändningar etc., för att nu ej alls tala om det intelligenta arbete, som levereras af hjernan under form af räkning, skrifning, inlärande af reglemente och soldatinstruktion m.m. Nu mera går det långt finare och hyggligare till än förr vid matens beredning och servering. Nu användes ångkokning, och ordning och snygghet iakttagas. Bänkar och bord finnas, skålar och tallrikar hafva trädt i stället för kopparflaskorna, och utredningen är sådan, att soldatens måltider närma sig det civiliserade lifvets vanor, så långt förhållandena medgifva. Helt annorlunda gestaltade sig saken vid de forna primitiva kokgroparne. De gamle soldatkockarne i sina långa nedrökta och nedsmorda lägerrockar voro vanligen litet rödögda genom den jemna röken och ej sällan litet snufviga genom det ständiga draget omkring eldarne, och sågo ej så synnerligen inbjudande ut. Men ett egendomligt lif var det som rådde härnere i kokgroparne, der de lågo vid någon af lägrets utkanter; det var en bit afvigsida eller mera undanskymd del af lägerlifvet, ej tilltalande genom militärisk glans eller ståt, tvärtom rökigt och afskräckande, men icke desto mindre vardt en blick af den, som uppsöker det för soldatlifvet karakteristiska. De som tjenstgjorde i denna rökiga och föga uppmärksammade afdelning voro också vanligen sådana för hvilka glans och ståt snart hade förlorat sin betydelse, ty det var mest gamla soldater, som voro nära sitt afskedstagande, och hvilkas styfva lemmar och öfriga ålderdomskrämpor gjorde dem föga lämpliga för exercis och manöver. Men kockens kall skötte de con amore och togo tjensten vid kokkittlarna på fullt allvar. Med samma nit och pligttrohet, hvarmed de fordom med sitt gevär gingo löst på den fingerade fienden vid en fältmanöver, skötte de nu här sin kokslef och förde denna i kampen mot de stundom svårkokta och omedgörliga ärterna. Under 2:dra beväringsklassens möte voro till biträde vid kokgroparne kommenderade ett antal beväringsynglingar, och härtill utsågos gerna sådana, som på grund af trög fattningsgåfva stälde till oreda i exercisafdelningarna, ock hvilkas fortsatta militära uppfostran antogs skola lemna mycket klena resultater. De kunde deremot ofta göra mycket god besked för sig vid kokgrytorna såsom handtlangare åt den högre köksstaben, på samma gång de kunde lägga i dagen en lysande förmåga att göra heder åt de anrättningar, i hvilkas tillagande de deltagit. Tjensten härnere var dock ej af ynglingarna eftersträfvad, den stod tvärtom i ett visst vanrykte, emedan den skänkte den till hemorten återvändande den tvetydiga äran att hafva ansetts duglig till kock, men ej att exercera i kamraternas led. Häraf kunde doktorerna draga fördel vid sjukvisitationerna, och mer än en snabb och kraftig kur har åstadkommits genom en antydning att patienten med fördel kunde användas som kock. Om diagnosen till följd af hans tvetydiga och sväfvande uppgifter samt misstänkta uppsyn eller till följd af befintligheten af endast subjektiva symptomer var klar och lydde: marodör, så kunde nämnda behandlingsmetod mången gång vara af en glänsande verkan. Det fans en militärläkare (hans namn har för tillfället fallit ur mitt minne) som ej sällan sågs smita ned i nattrock och med rökpipa i mun till de i sjukhusets närhet befintliga kokgroparne och för en stund slå sig ned i den nedrökta och sotiga kretsen. Passade man bara någorlunda upp och höll reda på vindsidan samt inrättade sig derefter, så redde man sig bra nog för röken, ett och annat litet storknande och hackhostande oberäknadt; dessa små olägenheter uppvägdes vida af det stycke militärt folklif, hvari man här fick en inblick, och sedan den första uppståndelsen vid det höga besöket lagt sig och helsningen undanstökats, sedan man väl hunnit orientera sig bland rök och dam, bland vedhuggning och allt stök med vattenhemtning, kokkittlar och andra köksutensilier, så kunde man få personalen rätt meddelsam, ty man befann sig här på mera neutral mark, på en af lägerlifvets utkanter, der tjenstgöringen ej lade några hinder i vägen för prat och glammande, tvärtom uppmuntrade dertill. Jag behöfde bara t.ex. börja så här (se så, nu förrådde jag ju mitt inkognito): “Nå, min kära Rask, du var ju med på storlägret i Skåne 1860? Tala om litet för mig hur der gick till”, eller: “Hör du, Falk, är det sant, att du och Lund tillsammans hade ett nappatag och gurgel med edra rotebönder när ni gingo hem från W:s marknad i våras?” – för att få ett rätt gladt samtal i gång, och mer än ett lifligt och betecknande drag af svenskt soldatlif, af små äfventyr från lifvet hemma på roten och från tjenstens olika områden, har jag på detta sätt uppsnappat. När vi då kommo rigtigt i taget, så kunde jag få det gamla kockgardet, om gryttjensten befann sig i ett sådant skede, att ej ständig tillsyn påfordrades, att bilda en lifvad och intresserad grupp omkring mig, hvarvid det unga gardet, de omnämnde beväringseliterna, utgjorde den yttre ringen, hvilken med sträckta halsar stod vördnadsfullt lyssnande till veteranernas berättelser.

Sträckta halsar, sade jag, och uttrycket må tagas fullt bokstafligt, ty vid det regemente jag nu närmast afser – jag känner ej huru förhållandet kunde vara på andra ställen – bekläddes beväringskockarne under en del år för att spara den nya munderingen med på förrådet qvarvarande kasserade frackar af förr bruklig modell, hvilka med sina högt uppstående röda ståndkragar, tvingade en kanske af naturen låghalsad individ att sträcka hals af bästa förmåga. En skämtare af befälet påstod, att de liknade porträtter af gamla franska marskalkar, hvilken liknelse återigen ej får tagas fullt bokstaflig. Visst är emellertid, att – denna hållning och uniformering à la Maréchal de France oaktadt – dessa unga krigarekockar i sina smutsiga, högkragade frackar och med sitt stundom allt annat än intelligenta utseende, företedde högst märkvärdiga typer, som aldrig förglömmas af den, som en gång haft dem för ögonen. Nu blott några smådetaljer härifrån. Köttet och fläsket utportionerades ytterst samvetsgrant, så att de olika portionerna lågo i prydliga högar och rader på icke fullt så prydliga bräden, och syntes efter delningen mot förmodan någon portion större än den andra, så afbröts tvärt snusandet och mullbänksinläggningen för att rätta detta. Men hvad de gamle kockarne egentligen excellerade i, det var ärtkokning; sådana väl och med omsorg genomkokade och “mosiga” ärter serverades minsann ej öfverallt. Gryngröten om aftnarna var också af utmärkt slag. En kräsmagad herreman gjorde kanske klokast att ej alltför granskande åskåda tillagningen af dessa måltider, men knektmagen var hungrig, knektgommen medgörlig och de från de enkla hemmen medförda vanorna ingalunda raffinerade; maten upphäldes i fältflaskorna och förtärdes med strykande aptit under det man slog sig ned på marken, eller i bästa fall på någon mycket primitiv af torf eller dylikt åstadkommen upphöjning. Men vi hafva länge nog uppehållit oss här och bege oss nu af; vårt aftåg påskyndas kanske i någon mån deraf, att en häftig vindstöt just nu ett, tu, tre jagar röken midt i ansigtet på oss, hvarvid stickor och strå, barr och sand i förening taga sig en hvirfveldans öfver de puttrande kokkärlen och i förbifarten leverera en del af denna intima blandning i desamma; visserligen äro kockarne påpassliga och störta fram med höjda slefvar till försvar pro aris et focis mot den ej så ovanlige fienden, och det mesta af det ovälkomna tillskottet afskummas i rappet, men en del har dock redan hunnit införlifvas med kärlens innehåll och kommer sålunda som en tillfällig och i sitt slag pikant krydda det tålmodiga matlaget tillgodo; skulle nu än någon dervid göra den kanske ej så obefogade anmärkningen, att barr och mosand egentligen tillhöra grönan skog, men deremot gerna kunna umbäras i en ärtvälling, så lemna nog de öfriga föga uppmärksamhet åt dylika, om vekliga vanor vittnande, insinuationer.

Ett har jag fått klart för mig under mina många besök på nämnda ställen, och det är, att om jag vore genremålare, skulle jag söka med pensel och färg fästa på duken en och annan erinring, en och annan egendomlig scen från de gamla, nu försvunna kokgroparne – det kunde varit en uppgift för en Ostade, Teniers eller andra af mina vänner bland de gamle holländske målarne; min enkla penna förslår ej att gifva form och uttryck åt det i all sin enkelhet måleriska lif, som här rörde sig omkring ärtkittlarna; endast några flygtiga drag häraf har jag sökt frammana, några i hast gjorda konturteckningar af den kokande och ätande soldaten.

Till lägerlifvet hör nu naturligtvis också besök af klockjudar, småkrämare, björn- och panoramaförevisare, vis-sångare, blinda eller seende fiolspelare, m.fl. dylika kringirrande kometer på konstens och industriens firmament. Sådana hemsöka ju nu för tiden alla bebodda orter, följaktligen störta de sig äfven rofgirigt öfver lägrets invånare, än med större, än med mindre framgång.

Det finnes ett slag af militära öfningar, der soldatlifvets både mödor och besvärligheter liksom äfven dess glada och angenäma sidor kanske allra tydligast framträda ej blott för den deri deltagande, utan ock för åskådaren; jag menar de s.k. fältmanövrerna eller fälttjenstöfningarna, hvilka utgöra en tillämpning i större skala af hvad som under öfningarna på mötesplatsen inlärts. Allt detta skall nu praktiskt omsättas och bevisa sin duglighet, för den händelse att denna krigiska lek och öfning i verkligheten vore hvad den är ämnad att föreställa: kriget sjelft. Här skall sålunda fältprovianteras, marscheras och bivuakeras; här skall öfvas bevakningstjenst och annat motsvarande, här komma ställningar att anfallas och försvaras, här kastas skyttelinier fram och föras i elden; här göras dispositioner af olika slag, framskickas understöd och förstärkningar m.m.; här ila adjutanter och ordonnanser åstad med order, allt under det gevärselden smäller och smattrar; här bakom stridslinien stå ambulansvagnarna med röda korsets flagga fladdrande för vinden; här är ju med ett ord kriget sjelft, d.v.s. krigets alla intressanta detaljer så när som på en omständighet, men en rätt vigtig – sårades skri och jemmer samt blodflödet. Hopar af åskådare ej långt från eldlinierna tyda äfven på att det ej är fullt allvar, ty så nära ett verkligt kulregn uppträda nog ej krigsturisterna. Har manövern en sådan utsträckning, att alla vapenslag äro representerade, så att man sålunda både hör kanonernas dofva brumbasar och ser kavalleriet göra en och annan glänsande choc, så hafva vi ju hela den vackra krigiska leken fullständig, en rätt liflig tafla, som väl de flesta någon gång varit i tillfälle att taga i betraktande.

Men vi skola uppehålla oss litet närmare vid tvenne af de i en fältmanöver ingående momenter, som der intaga ett vigtigt rum: marschen och bivuaken, ty många för soldatlifvet betecknande drag träda der fram. En marsch – hvad kan väl finnas för anmärkningsvärdt deri? Hvem har ej sett en hop knektar stryka fram utefter en landsväg? Inte förefaller det just roligt att se dem der de gå trötta och dammiga utan hållning och sträckning och med gevären helt vårdslöst dinglande på axeln, de gå ju knapt i full takt en gång; nej då tar en marsch sig ut på annat sätt på exercisfältet. Ja, jag förstår, den marscherande truppen har ej haft den lyckan att tillfredsställa Ers välvishets estetiska öga; men tag då tillgodo följande lilla upplysning: de med några dygns proviant och full packning belastade bataljonerna hafva i qväfvande dam och brännande solhetta marscherat och manövrerat under flera dagar, samt tillbringat nätterna under bar himmel; för flera kompanier, som sista dygnet haft nattbevakning, har det varit si och så med sömnen, dertill kommer att soldaternas fötter börja bli litet svullna och ömma; sockenskomakaren är ingen fotartist, som tager mycken hänsyn till fotens form, hvadan lätt nog skoskaf uppkommer – alltså, värdigas, bäste granskare, på nu nämnda grunder ursäkta, att befälet följer reglementets föreskrift och låter truppen gå ledig under marschen, hvars besvärligheter, äfven med denna lilla lättnad, ändå kunna taga uthålligheten rätt bra i anspråk, det kan jag försäkra. Men vi skola visa Er ett litet changement, som kanske skall göra Er litet trefligare stämd. Ser Ni, der framme rida ett par officerare i spetsen för bataljonen; den ene af dem är bataljonschefen; vi antaga att han fått nys om er missbelåtenhet och ogerna vill låta Er medföra hem till staden någon alltför dålig tanke om de stackars redan förut förkättrade indelningarne – ja, hvad vet jag, er hyggliga och städade uppsyn oaktadt, kunde Ni ju när allt kommer ikring vara en af dessa stränga och fruktansvärda tidningsskribenter, som i nästa n:r af N.N. tidning i en ljungande artikel ordade om det dåliga intryck, som N. N. regemente gjord, dess brist på uthållighet m.m., en artikel, på hvilken flera af medlemmarna i andra kammarn sedan kunde komma att åberopa sig, när det gälde att slopa alla anslag till 4:de hufvudtiteln – alltnog, bataljonschefen vänder litet på hufvudet och kommenderar med höjd röst blott de två orden: Gif akt! och se, i ett ögonblick är situationen förändrad, all trötthet synes försvunnen, de krökta ryggarne räta upp sig, gevären föras i sin rätta ställning, rättning och afstånd iakttagas, takten likaså, och af den nyss något oordnade soldathopen har i ett nu blifvit en välordnad med full militärisk hållning marscherande trupp, som, dammet och den bristande putsen frånräknadt, vore presentabel för äfven ett temligen fordrande militäriskt öga. Jag talade om det ansträngande i en marsch under damm och solhetta. Ja, den som ej sjelf pröfvat på hvad det vill säga, att under sådana omständigheter med en tung packning, i en varm uniform af duktigt kommiskläde plöja Svea rikes landsvägar, honom har mycken svett och vedermöda blifvit besparad. En och annan regnskur, af det hyggliga slaget likväl, som tuktar dammet och svalkar de glödande kinderna, är då rätt välkommen. De stora skugglösa slätterna äro naturligtvis rätt pinsamma att genomvandra, och man blickar med längtan efter skogarne, men äfven de kunna ibland förrädiskt neka den svalka man tycker sig ha rätt af dem fordra; är det full vindstilla, så kännes luften åtminstone i tallskogar stundom nästan glödhet, och det damm, som marschkolonnen upprifver, hänger i tunga moln envist stilla längs åt vägen, då det hindras af träden att någorlunda fort breda ut sig åt sidorna; är vägen dertill smal, så att marschformeringen nödgas sträcka ut sig på längden och minska bredden, så får man isynnerhet i kö’n lära sig hur det smakar att äta damm. Och då skall jag säga, att det blir efterfrågan på vatten; men Gud tröste oss för det vatten, som stundom i nödfall kommer till användning. En genomtörstig soldat ratar knappt det gemenaste träskvatten, och man kan ofta få se huru han under full marsch i förbifarten böjer sig ned mot en bäck – jag höll nästan på att säga ett landsvägsdike – och i mössan hemtar upp en sqvätt att läska sig med. Hans färdighet i en slik otillåten marschmanöver är ofta rätt behändig. Ej sällan ser man allmogen från närliggande gårdar till de förbitågandes tjenst välvilligt utställa såar och större kärl med vatten; vid rasterna belägras brunnar och andra vattensamlingar och det blir ett drickande, som står i proportion till de föregående svettbaden. Marschen afbrytes på bestämda tider af kortare eller längre raster. Har det hittills mest varit fråga om dryck, så blir nu äfven fråga om mat, och mat-tornistrarna med sitt innehåll af ankarstock, ost, rökt fläsk m.m. tagas fram. Soldaten har en märkvärdig förmåga att äta på hvarje rast, och under dessa ser man vägkanten långsåt båda sidor garnerad med på rygg liggande knektar, som mumsa och äta af hjertans grund, och detta upprepas på hvarje återkommande rast; några ordentliga hufvudmål bry de sig ej om, de ofta återkommande smärre målen få adderas tillhopa och på så sätt bilda större enheter, om man nödvändigt vill konstruera ihop någon metod härvidlag. Här och der har kanske någon, som nyss sade, litet tankfull framför detta faktum. Ej som skulle jag på minsta vis sakna de grofva sånger, det plumpa skämt, som allt för ofta kom fram; nej, bort gerna med denna och all annan råhet i ord och handling, men jag saknar och saknar djupt det glada och frimodiga åskådningssätt af lifvet, som alstrade de många friska sånger af originel och ofta ganska oförarglig art, hvilka klingade så friskt under marschen och lifvade dess enformighet, på samma gång jag beklagar om de för alltid skulle hafva försvunnit från soldatens läppar tillika med det godmodiga harmlösa skämt, som under rasten och vid bivuaken framlockade smittande skrattsalvor.

Bivuaken! Ja, der ha vi just sjelfva spetsen och det högsta utsprånget på den militära bygnad vi företagit oss att teckna, för så vidt som den utgör den punkt af soldatlifvet, som allra skarpast sticker af från de former, under hvilka det sociala lifvet vanligen framträder. Om redan hvarje form af lägerlifvet i detta fall framvisar många egendomligheter, så är detta ännu mer förhållandet med bivuaken. Kommer någon hit och för med sig många af de behof, som det civiliserade lifvet i öfverflöd skapat, – ack, hvad han har för en klen utsigt att få dem tillfredsstälda. Mat? Fins visserligen att tillgå i truppens mattornistrar äfvensom i befälets kantiner, om trossen är till hands. Dryck? Vi äro förvissade att reglementets föreskrift att bivuakplats bör utses ej långt från vatten blifvit uppmärksammad. Finnes ej annan dryck? Jo, möjligen har en och annan af soldaterna på mattornistrarnes botten någon mindre bränvinsflaska, hvilken befinner sig der med samma rätt, som en flaska med stjernbeströdd etikett, signerad Martell eller annat namn på någon konjaksfurste, befinner sig i officerarnes kantin. Bra liggplats? Bra är ett mycket elastiskt ord, och det kan tjena till kryphål derföre först som sist. I stället erinra vi oss gubben Cronhamns visa om huru ”krigarn hvilar sig i mark och skog, ofta nog. Klippan är hans hårda hufvudgärd” – – -. Klippan gör präktig effekt, der den stolt tornar upp sig i versen, men skulle äfven finnas i verkligheten på en bivuakplats, så nog låter krigarn henne få vara i fred i det längsta. Hvad återigen skog och mark beträffar samt klippans smärre afkomlingar stenarna, så vågar jag icke gå i god för att han icke då och då kan få göra en ej alltid så angenäm bekantskap med nämnda mer och mindre aktade naturföremål, der han sträcker ut sin trötta lekamen i en skogsbacke på en stenbunden sluttning. De två vigtigaste faktorerna, som ingå i en svensk medborgares lofliga vanor med afseende på dagens afslutande, nämligen en tarflig qvällsmat och en liggplats, dem finner soldaten också här, men dermed är också likheten slut. Är marken fuktfri, så mycket bättre, man får annars söka underlag af ris, enbuskar etc., eller också får man fresta på att ligga utan något som förmedlar beröringen med allas vår moder (halm är en lyxartikel, som ej är så lätt åtkomlig); renseln tjenstgör som hufvudgärd, kappan som täcke, man har kanske haft tur i dag, ty kläderna ha hunnit torka något så när efter sista regnet, och så kryper man till kojs, dos à dos i bokstaflig mening, ty nog är utrymmet godt, men ju trängre kamratkretsen makar ihop sig, dess mindre värmeförlust. Och dagens oro och buller tystnar småningom af, och den nordiska sommarnatten träder fram i sin tysta fägring och sänker sin frid öfver den trötta krigarskaran, som nu sofver godt efter marschen och öfriga besvärligheter. Väl händer det stundom att nattens famntag är något kyligt, att en fuktig dimma förrädiskt smyger sig öfver de sofvande, eller att daggen arla på morgonen väcker dem med sin svala kyss, men sådana små kitsligheter från det nordiska naturlifvets sida får man vara beredd på. Väl torde det kännas litet stelt och styft här och der i lederna vid uppstigandet, och väl lyckas det en och annan knekt att inhösta litet rheumatism såsom minne af bivuaklifvet, men man får trösta sig med, att det samma har händt så mången förut, och att en bivuak sommartiden, äfven när den är som sämst, dock är vida bättre än en sådan under höstens regn och stormar eller på vinterns drifva; vår forna krigshistoria lärer oss nogsamt att äfven en sådan lott varit vår armé beskärd, och den visar ock att denna äfven torde vara berättigad att taga åt sig en del af hvad som säges om vår f.d. broderarmé på andra sidan bottenhafvet, ”som frös och svalt, men segrade tillika”. Då reveljen går, företer bivuakplatsen för ett vid dylika scenerier ovant öga en rätt märkvärdig tafla. Det börjar bli lif och rörelse i de många klädesbylten, som hela natten legat sammanpackade utefter backsluttningen eller skogsbrynet, och under kapporna kryper småningom hela sällskapet fram att med gladt mod möta den unga dagen. ”Det rör sig, det hvimlar i skogens bryn”, det mylrar och surrar som i en ofantlig bikupa. Stela ledamöter sträckas och bojas; nu några kraftiga svängningar med armarna för att drifva bort nattkylan, och så komma de egentliga toilettbestyren, hvilka – det måste sanningsenligt erkännas – äro ganska primitiva och snart undanstökade: litet vatten i fältflaskan räcker nätt och jemnt till att få det värsta dammet ur ansigtet, med händernas puts faller det sig ej så noga i hastigheten; nu ett och annat tag med en messingskam i den dammiga och motspänstiga chevelyren, rocken, mössan och lifremmen på, och så står vår soldat åter morgonfrisk och fullfärdig. Men nedanför kullen, närmare vägen hafva vi ett hittills ej närmare omtaladt bihang, och ett högst nödvändigt sådant, till den bivuakerande truppstyrken, ett bihang, som vid en större truppsamling sväller ut till ett ofantligt omfång – trossen. Vi ha som sagdt ej förut uppmärksammat detta impediment, denna hämsko på en armés rörlighet, ehuru den nog kunde förtjena ett omnämnande, ty oafsedt dess vigt i och för sig, lemnar äfven det mera undanskymda lif, som här rör sig, åtskilligt måleriskt stoff, när det gäller att teckna karakteristiska bilder ur soldatlifvet; men jag får ej belasta mina små taflor med för många bifigurer, för att icke tala om, att min torftiga atelier dessutom ej är försedd med färger af tillräcklig glans att anbringa den rätta belysningen. Alltså hafva vi nu ej tid att vid trossen tränga oss in emellan åkdon och packvagnar af alla slag, emellan vrenskande trosshästar och deras pratande och hojtande körsvenner; vi bry oss ej om att armbågas och knuffas med öl- och dricksutsäljare, med brödkäringar och andra bakelsebestar, vi låta ej ens uppehålla oss af pojkarne, som fresta oss med 3-öres-cigarrer eller karameller af misstänkt qvalitet, utan vi taga i stället tvärt korn på våra gamla bekanta, kockarne, nu något hyggligare att se på, än när vi sist besökte dem i kokgroparne. Gubbarne ha haft det bra nog under marschen, der de utgjort en sorts trossbetäckning; kokkittlarne ha åkt på trossen och Gud vet om de inte sjelfva ha åkt emellanåt, åtminstone i utförsbackarne, kanske äfven der och hvar på jemn väg. Under vägen ha de fraterniserat med körsvennerna; deras lustiga prat har kanske gjort den unga bonddrängen frikostig, så att han till och med låtit dem snoka litet i matsäcksskrinet, som kanske äfven förborgat någon flaska med godt innehåll, och nu ha de vid bivuaken stält så visliga, att de af hösäckar och annat lämpligt material kunnat inrätta en förträfflig sofbädd åt sig bredvid eller till och med under vagnarna. Jo jo, de äro ena sluga och förslagna gamla sällar, dessa vid afslutningen af sitt militära lif stående veteraner, åren ha gifvit dem erfarenhet om huru man bäst skall sköta sig på krigsstråten. Men nu hafva de också varit uppe tidigast af alla och äro redan i full verksamhet; se, der borta fladdra helt lustigt några eldar, och öfver dem hänga kittlarna, ur hvilka den välbekanta kaffedoften ångar emot oss. Snart se vi knektarna församlade omkring dessa improviserade caféer; skola vi ej tränga oss fram och få oss en kopp med, jag kan försäkra att den smakar ganska bra så här på morgonqvisten, som ju kännes litet kylig. Grädde? Ja, det ha vi kanske ingen, men hvad gör det. Häll i litet af den bruna drycken här i min bleckmugg, du gamle gosse derborta, jag hoppas att den nu som förr ”styrker modet och lifvar själen”. Men snart reder man sig till uppbrott och afmarsch; kompanierna sätta sig i gång det ena efter det andra; nu försvann den sista trossvagnen vid vägkröken derborta, och det tillfälliga lägerstället, som nyss varit skådeplatsen för allt det bullrande lif den bivuakerande truppstyrkan förlänat detsamma, företer nu en ödslighet och tomhet, som står i bjertaste kontrast till den föregående rörligheten och lifaktigheten på platsen. En flock kråkor, dessa fågelverldens marodörer, som iakttagit en afvaktande ställning i den närmaste omgifningen, uppstämma nu sin vanliga vresiga klagosång och slå ned för att taga stället i besittning samt söka i det nedtrampade och nedsölade gräset efter något affall från mattornistrarne.

Den teckning vi nu lemnat, antaga vi hafva gält en utmarsch på några dagar blott under pågående regementsmöte. Redan då får man en liten försmak af huru det kännes att, om ock endast på kort tid, lemna de beqvämligheter, som ett vanligt civiliseradt lif erbjuder; redan då får man se sidor af soldatlifvet, som ej under vanliga förhållanden komma fram. Detta är i ännu högre grad fallet med de större fälttjenstöfningarne, då flera regementen och trupper af alla vapenslag sammandragas. Då kan det handla om att tillbringa 8-10 dagar ute på fält och mark, och då får man göra en ännu intimare bekantskap med det egentliga fältlifvet. Det är ett högst egendomligt lif, som då föres i Skåne, Vestergötland eller annorstädes der stora slätter och hedar finnas. Redan den omständigheten, att under så lång tid föra ett kringirrande lif och likt en nomad se sitt hem inskränkt till ett skyddstälts små dimensioner, denna mer än bräckliga bostad, som slås upp i dag på en ljunghed, i morgon i en beteshage, att lefva på matsäck och torrföda, att hafva hus i hvar buske och vara prisgifven åt väderlekens nycker och ombytlighet – allt detta vänder ju upp och ned på äfven de måttligaste anspråk på komfort och beqvämlighet. Såvidt omständigheterna det medgifva, söker dock en och annan af befälet att tillgodogöra sig den smula beqvämlighet, som under sådana ogynsamma förhållanden kan åstadkommas, åtminstone hvad angår något slags surrogat för säng, och flera mer eller mindre tilltalande exemplar af dylika inrättningar komma i dagen. Vid en sådan större manöver, som egde rum på 70-talet, stannade en dag ett militärtåg vid en af södra Sveriges större jernvägsstationer. På perrongen promenerade af och an en f.d. major, en sådan af den gamla nu utdöda stammen, som varit med i tyska kriget 1813-14. Åsynen af den lifliga militära taflan han hade för sig uppfriskade honom tydligen, men när han bland bagaget fick syn på de nämnda bäddinrättningarna, mörknade hans uppsyn, och hans mustascher antogo en olycksbådande krökning, hvarunder han ironiskt mumlade ett och annat om: ”alltför stort bagage – onödiga beqvämligheter – regnkappor – filtar – ligga i tält – sofva i säng, gudbevars – åka åstad i krig på jernväg – skilnad på förr och nu” m.m. i den vägen, hvarpå han till slut kastade ännu en hvass och föraktfull blick på de stackars tarfliga sängställningarna. Det var den gamla, stränga tidens protest mot den nyas sätt att förminska fältlifvets obehag, som på detta vis kom till uttryck.

Men om än besvärligheterna ibland kunna vara kännbara nog, särdeles för den dervid mera ovane, så ersättas de i viss mening rikligen genom det rörliga och omvexlande fältlif, som öppnar ständigt nya sidor till beskådande. Att under ett friskt och muntert kamratlif deltaga i ett dylikt militäriskt vagabondlif har något ovilkorligt tilldragande för den, som icke är alltför maklig eller likgiltig. Man återvänder nästan förvildad till det civiliserade lifvet igen, och man känner sig i början halft främmande, när det egna hemmets mera lugna och stilla verld åter öppnar sina dörrar och de vanliga göromålen återtaga sin rätt. Om dylika fältöfningar, ansträngningarna och besvären oaktadt, komma att förefalla den deri deltagande såsom mera uppfriskande och omvexlande än det vanliga upprepandet af den gamla lexan på mötesplatsen, detta beror nog på flera omständigheter, men en spelar dock dervid en hufvudroll – väderleken. Det fins en makt, som man då framför allt måste stå på god fot med, och det är den gamle ökände och ombytlige Jupiter pluvius, regnguden. Ej så, som skulle man draga sig för, om gubben sänder ned en regnskur af det beskedliga slaget, tvärtom, det svalkar luften och tuktar dammet, men om han sätter i med full fart och serverar ihållande ösregn, och följaktligen i andra hand bjuder på uppblötta vägar och marker, genomvåta kläder och dito bivuakplatser – då försvinner allt det uppfriskande i fältlifvet, och endast det besvärliga och rent prosaiska qvarstår.

Men vi hafva nu antagligen fått nog af fält- och lägerlif; ett litet besök i soldatens eget hem, för att kasta en hastig blick på huru hans lif på roten gestaltar sig, kunde kanske vara af något intresse, om ej annat för fullständighetens skull.

Den som genomvandrar vårt lands provinser, skall i de flesta af dem påträffa smärre bostadslägenheter, här och der kringströdda och bestående af en torpstuga af i orten vanligt byggnadssätt och utseende, med dertill hörande nödtorftiga uthus, omgifna af några smärre åkerfält; framför gafvelfönstret finnes kanske en liten trädgårdstäppa och bortom åkrarna en mindre beteshage. Öfver dörren eller å gafveln finnes vanligen uppsatt en hvitmålad brädlapp, på hvilken läses: N:o 00 N. N. Kompani af Kongl. N. N. Regemente. Dessa små jordlägenheter utgöra indelta arméns soldattorp. Deras belägenhet är lika vexlande, som den svenska naturen sjelf. Än påträffa vi dem liggande vid stora landsvägen, än vid kyrkobyn, än nere vid sjöstranden, och än äro de så afsides belägna, att vi få leta oss dit på den slingrande skogsvägen, fjerran från menniskohvimmel och stora stråkvägar. Stiga vi in i en sådan stuga och se oss omkring derinne, så finna vi intet utom det på väggen hängande geväret, som antyder att det är en krigsman vi gästa. Värdens utseende, hans mustascher eller helskägg, hvilka ansigtsprydnader ännu ej äro så allmänna hos allmogen, samt hans militära hållning, ange dock, trots arbetaredrägten, hans yrke. Här hemma har han annars ej så mycket känning af det militära; han är soldat några veckor om året under mötestiden, här är han jordarbetare blott; denna dubbla egenskap utgör på samma gång hans styrka i socialt och medborgerligt hänseende och hans svaghet i militäriskt. Gifva vi oss i tal med honom, så är han meddelsam och fryntlig, han visar oss sina åkertegar och pekar med belåten uppsyn på en nyodling, som han med rotehållarnes goda minne fått taga ihop med, och han fägnar sig att härigenom kunna uppbringa torpets afkastning; han visar oss ett par kor, som gå i bet på den omnämnda hagmarken, och han talar om allt detta med tonen af en man, som vet värdera det goda, som kommit honom till del. Vi göra bekantskap med hans hustru, och vi skola finna, att de rätt ofta äro rigtigt präktiga typer af raska och dugliga qvinnor, dessa soldathustrur; deras förmåga att styra och ställa både inom- och utomhus blir ju också ständigt och jemnt tagen i anspråk, icke minst under mannens bortovaro på möten och kommenderingar. Så göra vi de hemmavarande barnens bekantskap – några äro kanske för tillfället borta i folkskolan – och addera vi slutligen tillsamman antalet af när- och frånvarande, så kan det väl hända, att vi finna en betänklig missproportion emellan familjemedlemmarnes antal och torpets antagliga afkastning, men det oaktadt se de hvarken trasiga eller utmagrade ut. Ja, se på den der lille ljushårige, rödkindade parveln, som springer och leker derute på gårdsplanen iklädd sin fars gamla aflagda uniformsmössa, han ser ju ut som ett rätt lofvande soldatämne. I mera aflägset belägna soldathem, der besök af främmande personer isynnerhet af herremansklassen utgöra sällsyntheter, blifva vi måhända något närgånget begapade af den förvånade barnskaran, och det var nog med fästadt afseende härpå, som en förtänksam hustru, då en gång en ung löjtnant anlände till stället på så kallad torpbesigtning, hade sammanträngt hela barnklungan i ett hörn af rummet, spänt ett streck tvärs öfver detta hörn och på detta sätt hållit den nyfikna skaran på tillbörligt afstånd från den ärade besigtningsmannen. Dylika besigtningar, som ega rum sommartiden och vanligen förrättas af någon af de yngre officerarne vid kompaniet, hvarvid denne då söker att medhinna så många torpbesök som möjligt under dagens lopp, kunna vara besvärliga nog, i synnerhet om man ger vika för den välvilja, som i form af kaffetraktering på hvarje ställe afgjordt sättes i fråga. Jag har hört omtalas fall, då dylika beklagansvärda offer för ärlig, men envis svensk soldatgästfrihet nödgats på en och samma dag tömma ett så stort antal koppar af den mer eller mindre goda drycken, att det torde hafva varit vanskligt äfven för den ungdomsfriskaste mage att dervid bestå profvet. Att i måttlighetens och välbefinnandets intresse göra ett urval och sålunda hoppa öfver ett par ställen till förfång för andra, att visa Frid den hedern att få traktera sin löjtnant, men undandraga Strid densamma, skulle af lätt insedda skäl ej gå an; i dylika fall gäller det: alla eller inga, och jag tror, att det sistnämnda numera vid slika tillfällen mest praktiseras.

Den enkelhet, som vi anmärkte med afseende på det yttre af bostaden, råder äfven i det inre: husgeråd, möbler m.m. äro af enklaste slag, ungefär i samma stil, som hos den mindre bemedlade allmogemannen, och erbjuda intet anmärkningsvärdt. Trenne artiklar, som man icke såg till i de gamla soldathemmen, påträffas dock numera öfverallt: ett amerikanskt väggur, som utträngt den gamla hederliga så kallade Moraklockan; en fotogenlampa och – i de flesta fall – på väggen ett eller flera porträtter af till Amerika utvandrade slägtingar och vänner. De gifva oss, dessa den nyare tidens tillägg till det torftiga bohaget i all deras enkelhet ett litet stycke åskådlig kulturbild; de tala ett rätt tydligt språk om denna nya tid med dess brytningar och skiftningar så i ett som annat. Lampan med det förr obekanta billiga lysämnet berättar oss, att soldatstugan numera icke så mycket som förr upplifvas af den flammande spiselbrasan, hvilken äfven fick tjena som belysning, då den samlade omkring sig familjens medlemmar under deras göromål de långa vinteraftnarna. Det var då som hustruns spinnrock och mannens slöjdverktyg voro i full verksamhet; skulle ett samtal derunder hållas i gång – och ett muntert glammande förkortar ju alltid tiden -, så fick man sannerligen ej vara allt för lågmält af sig; men gjorde än dessa i hvarje sådant landtligt hem befintliga verktyg buller af sig, så förde de ock motsvarande nytta med sig, derom vittnade både alstren af mannens slöjd, och ej minst de varma och hållbara ylleplaggen, som efteråt kommo familjens medlemmar till godo, sedan hustruns väfstol ihärdigt slamrat under våren och ett stycke fram på sommaren. Det var sådana vinteraftnar med spiselbrasan till medelpunkt, som fordom åstadkommo interiörer från trefna svenska bondehem, vid hvilka minnet gerna dröjer. Skogen, vedbrasans upphof, som då var fattigmans både tröja och ljus, har nu så att säga ryckt längre undan, blifvit oåtkomligare och dyrare, den har uthuggits och “förädlats” vid sågverken; den vedbesparande jernkaminen har åtminstone mångenstädes måst delvis ersätta den gamla nordiska spiseln, hvilken fordom tilltvingade sig både plats och uppmärksamhet i allmogehemmet. Den häfdade också väl sin plats, vare sig den utgjorde härden för en munter och lifvande brasa, som genom fönsterrutan välkomnade vandraren under vinterns mörker och köld, eller den under sommartiden, putsad och hvitmenad, såsom prydnad hade tagit emot en väldig björklöfsruska i sin stora öppna famn; detta senare ifall lägenheten var sådan, att något bredvid varande mindre rum kunde användas såsom kök. Jernkaminen med dess glödhetta och hastiga afsvalning samt den ofta osande och rykande fotogenlampan äro hvad trefnaden angår en klen ersättning för spiselns mänga fördelar. Men vedåtgången? Ja, jag vet det nog, man behöfver spara härpå, liksom jag också vet, att det gudnås icke alltid lyckas att få det trefna och det nyttiga att passa väl tillsammans. Fotografiporträtterna från Amerika, som utgöra väggprydnader, hvad hafva de att förkunna? Jo, de upprepa den nu väl kända historien om att gamla Sverige årligen sänder ifrån sig många raska söner och döttrar, som i det fjerran landet ämna fresta lyckan, och att deras exempel mana vänner och bekanta att göra sammaledes; icke minst tyckas dessa af bildningar af unga qvinnor i sina fjäder- och blomprydda hattar, som se liksom något lånade ut, nicka ett “välkommen efter” åt hemmavarande qvinliga anhöriga. Soldattorpen äro ingalunda mer än andra hem befriade från att angripas af den så kallade Amerikafebern, hvars bakterie tyckes trifvas och komma till utveckling snart sagdt under hvilka förhållanden som helst, och en soldat, som laborerar med fullt utvecklade symptom häraf, rymmer någon gång helt enkelt sin väg, om ej annat hjelper. Jag talade om Amerikafebern, såsom ett skämtsamt namn på det okufliga resebegäret. Att benämningen ej alltid fattas i blott skämtsam betydelse, bevisar ett yttrande, som en emigranthustru en gång fälde till ett fruntimmer, i hvars fotografiatelier hon före sin afresa bestälde porträtter; då denna varnade henne för det äfventyrliga företaget, fick hon till svar: “ja, ni fick väl se huru pass lätt det är att stå emot, ifall ni sjelf en gång fick den sjukdomen.”

Med afseende på de iakttagelser vi i öfrigt kunna göra angående boningsrummet, ådrager sig numera väggarnes beklädnad med papper eller simplare tapeter vår uppmärksamhet; likaså finna vi att närmast boende målares konstfärdighet tagits i anspråk åtminstone för de vigtigare möblernas prydande med färg. Att en kaffepanna finnes hafva vi redan nämnt, och den är nog här som öfverallt annorstädes ofta i bruk, för att icke säga missbruk. Den egentliga porslins- eller glasservisen torde deremot ej vara just så fullständig. Jag vill anföra ett särskildt exempel derpå, isynnerhet som det på samma gång kan tjena som en liten interiör från ett soldathem. Under en resa till ett temligen långt från min bostad beläget ställe hade jag försett mig med matsäck. När färden räckt så länge, att denna behöfde anlitas, erinrade jag mig, att jag befann mig i närheten af ett soldattorp, med hvars innehafvare jag sedan gammalt var väl bekant. Jag begaf mig dit, träffade soldat Ros hemma och bad att få slå mig ned hos honom en stund i och för anlitandet af reskosten; detta beviljades gerna. Afböjande den för min räkning tillernade kaffekokningen, bad jag i stället att få bjuda Ros på ett glas vin ur min resflaska, samt anhöll om ett bränvinsglas till lån med anledning af vårt gemensamma improviserade dryckeslag. Hustrun började nu ett ifrigt sökande i väggskåpet, hvarvid ett glas visserligen till slut påträffades, men i föga presentabelt tillstånd; att det ej var fullt rent fästade vi oss ej så mycket vid, sådant var lätt att hjelpa, värre var, att det befans ej kunna stå rätt upp och ned, hvilket väl numera måste anses vara ett bestämdt åliggande för ett ordentligt glas, men detta var – utan fot, den hade förolyckats. Hustrun, med en ordentlig husmoders känsla för prydlig servering, ansåg situationen ohållbar och ernade lägga glaset tillbaka i dess mörka gömma, då mannen utbrast med en ton, som var afgörande: “bry dig inte om det du, Lotta, utan torka bara af glaset och lemna fram det, nog kan det begagnas ändå; doktorn, han är ju knekt tillika, han, ska’ jag säga dig och van att reda sig, om det än gäller värre saker” – hvarefter jag och Ros, sedan han sålunda gjort en hänvisning till min förmåga att finna mig i omständigheterna, som goda kamrater vexelvis tömde vårt fotlösa glas, hvars invaliditet och öfriga beskaffenhet nogsamt visade, att det icke var en hvardagssupares hem jag gästade.

Af de iakttagelser vi nu gjort utom- och inomhus hafva vi fått det intryck, att vi befinna oss i ett lugnt och godt arbetarehem, sådant det gestaltar sig hos vår mindre bemedlade allmoge. Men denne vid hemmet och familjen fästade militäre arbetare får dock emellanåt erfara, att han åtnjuter dessa fördelar endast genom en ögonblicklig lydnad för den order, som sändes honom från kompanibefälet, en order, som fordomtima ofta förde honom bort till strid och till död. Och våra dagars erfarenhet såväl som forna dagars historia visar tillfyllest, att han icke tvekat när ordern kommit: uniformen på, geväret ned från väggen, och så är det ej torparen längre, utan vår gamle bekante från mötet och bivuaken, som med lugn hållning begifver sig till kompanisamlingsplatsen. I de enkla och tarfliga hem, om hvilka vi nu talat, framlefver den svenske soldaten sin tjenstetid. Der finnes ingen plats för maklighet eller öfverflöd i dessa hem; skall brödet räcka till för de ofta många munnarne, så måste der råda flit, allvar och sparsamhet; barnen hållas också tidigt till arbete och förvärf; de måste snart nog börja att draga sitt strå till den gemensamma stacken. Arbetskraft, ihärdighet och förmåga att försaka väckas ofta i det unga sinnet, komma till utveckling och söka sig ett vidsträcktare arbetsfält, hvilket då kommer att falla inom ett annat område. Vår odlings häfder lära oss också, att från enkla bondehem och ej sällan just från soldathem har utgått mången fattig ung gosse med rika naturanlag, som, efter genomkämpade svårigheter och försakelser, brutit sig en väg uppåt och gjort sig ett namn, som omtalas med berömmelse i statens eller kyrkans tjenst. Ofta finna vi äfven huru den unge soldatsonen fattar håg för faderns yrke och, när denne blifvit pensionsmessig, tager geväret från hans tröttnade arm samt ställer sig på hans plats i ledet. På detta sätt uppkommer ett band af särskildt slag, som fortfarande förenar den afgångne soldaten med det regemente han lemnat, och som bevisar huru han uppbär det traditionella. Ur mötesrapporten från ett indelt regemente för år 1881 må anföras som ett bevis härpå, att en distinktionskorporal då erhöll afsked, hvars förfäder från far till son alltifrån indelningsverkets upprättande innehaft samma nummer vid samma kompani, samt att sonen till den då afskedade likaledes skulle efterträda sin fader. Om än en kontinuitet sådan som denna står mera enstaka, så är den dock i något mindre skala ingalunda sällsynt, såsom nyss blifvit anfördt. Soldatgossen ärfver och utbildar hågen för det hedrande yrke, som varit hans faders; han har vuxit upp på torpet och lärt sig att betrakta sitt barndomshem såsom nästan tillhörande familjen; han har som barn lekt med faderns gevär, hvilket han nu som yngling fattar på fullt allvar, och – arfsföljden är betryggad. Gamle Strid har gått undan ur tjensten eller lifvet; hans son, unge Strid – namnet går äfven i arf – träder i hans ställe. Saken är mycket enkel: le Roi est mort, vive le Roi! – det är en gammal erfarenhet, som möter oss äfven på andra områden.

Understundom kan det likvisst hända, att ogynsamma omständigheter träda hindrande i vägen för den succession, hvarom nyss nämndes, och detta kan ibland ega rum till följd af orsaker, som äro omöjliga att undanrödja. Jag vill förtälja en sådan, der jag sjelf hade den bedröfliga pligten att uppträda, såsom den der störande ingrep i en stackars soldatfamiljs ekonomiska ställning på ett sätt, som helt säkert kom att rätt betänkligt rubba framtidsplaner och förhoppningar, hvilka krossades inom en handvändning. Jag skyndar att tillägga, att jag naturligtvis ansåg mig härtill nödd och tvungen. En nyligen afskedad soldat, temligen till åren kommen, besökte mig några månader efter sitt afskedstagande. Han var åtföljd af sin son, hvilken han nu önskade få besigtigad, för att få honom in såsom sin efterträdare för numret. Allt syntes vara klart: kompanichefen var mycket gynsamt stämd för saken, likaledes rotehållarne, det fattades endast vederbörligt läkareintyg öfver ynglingens duglighet till krigstjenst. Vid den första blick jag kastade på det unga soldatämnet, fann jag till min tillfredsställelse en yngling med friskt och godt utseende samt god kroppsbyggnad. Men dess värre visade det sig vid den noggrannare undersökning jag underkastade honom, att han var behäftad med en åkomma, som visserligen var föga märkbar, men hvilken dock nödgade mig att förklara honom oantaglig. Nu följde en högst bedröflig scen, som jag ogerna återkallar i minnet. Fadern förklarade, att han med hustru och flera barn satt i mycket knappa omständigheter; de hade nu satt sin förhoppning till sonens antagande som soldat, emedan de med honom öfverenskommit, att de tillsvidare skulle få sitta qvar på torpet, så länge han förblef ogift och så länge han ej hade någon annan bestämd anledning att sjelf öfvertaga detsamma. Och som han var helt ung, kunde under tiden de yngre barnen hinna växa upp – med ett ord: man ville vinna tid, och detta var i ett slikt fall ingen obetydlig vinst. Min förklaring att sonen omöjligen kunde antagas kom öfver dem som ett åskslag och krossade alla dessa planer, på hvilkas framgång de gjort sig fullt säkra, synnerligen som ingen af parterna haft en aning om betydelsen af ynglingens åkomma, hvars befintlighet de för öfrigt knappast visste något om. Den stackars fadern visste sig nu ingen råd, och sonen, som hade håg och lust för soldatyrket, måste nu gifva sig ut och tjena. Så bestormades jag med böner att hafva förbarmande med deras bekymmer och låta nåd gå för rätt. Ogörligt. Tårarne stodo nästan i ögonen både på den gamle knekten och den unge sonen, när de med tunga och dröjande steg vandrade sin väg, och aldrig glömmer jag den förres sorgsna blick, när han vid utgåendet än en gång vände sig om och med bruten röst och såsom ett yttersta försök att vädja till den hårdhjertade doktorns medlidande för sista gången frågade “om det verkligen vore alldeles omöjligt?” Har man icke ett sinnelag, som är alldeles okänsligt för medmenniskors motgångar af allvarligare slag, så är det ej svårt att föreställa sig huru tungt det vid ett sådant tillfälle måste kännas att, sin pligt likmätigt, nödgas slå döförat till för böner, komna från ett håll, der man i allmänhet gerna vill lyssna till de framställningar som göras.

Denna lilla enkla, men rätt gripande tafla, hemtad som den är direkt från ett af soldatlifvets mera undangömda områden, och återgifven från rena verkligheten utan någon bjert färgläggning, företer ingenting öfverraskande för den med militära förhållanden mera bekante; men den stora allmänheten torde icke vara så förtrogen med händelser af dylik art, och det var med hänsyn härtill, som jag nu framstält den. Man finner häraf bland annat, hvilka förvecklingar kunna för den indelte soldaten uppstå genom hans dubbla egenskap af militär och innehafvare af boställsjord, förvecklingar, som i många fall icke kunna undgås. Fördelen i senare hänseendet motväges af tvånget att på äldre dagar hufvudstupa knuffas in i den lösa befolkningens led, ett steg, svårt att uttaga när som helst, men som måste kännas ännu svårare vid mera framskriden ålder, då man under de gångna trettio åren haft fördelen af en jordarrendators lugnare och tryggare ställning. Har sjelfva lägenheten än varit ringa, så har arrendet under vanliga och fredliga förhållanden också varit jemförelsevis ringa: så och så många veckors årlig öfning och tjenstgöring samt då och då någon extra kommendering; att arrendevilkoren i händelse af krig ibland ställa sig litet hårdare, eftersom de då kunna komma att utgå i form af förlorade lemmar och förlust af sjelfva lifvet, har den långa fredstiden hos den nuvarande generationen hunnit bringa i förgätenhet, emedan de ej på så lång tid blifvit utkräfda under denna strängare form.

Hvad särskildt angår militärläkarens ställning till frågor af sådant slag, som nyss exempelvis framstäldes, så torde nogsamt framgå af ofvanstående teckning, att denna ej alltid är den angenämaste. Hans tjensteåligganden ställa honom rätt ofta inför afgöranden, hvilka kunna höra till de på samma gång samvetsgrannare och för honom sjelf smärtsammare, som det kan falla på hans lott att fullgöra. Den kollision, som dervid mången gång uppstår emellan känsla och pligt, är i sanning ej så lätt att utjemna. Det går nog förträffligt att som en allmänt gällande norm och grundsats uppställa det moraliskt höga och på samma gång något kyliga budet: fiat justitia; ja, det kan äfven falla sig lätt nog att för tillfället ställa sig på resignationens ståndpunkt samt tillägga: et pereat mundus. I all synnerhet går detta jemförelsevis lättast för den, för hvilken det stränga krafvet af konseqvent tillämpning häraf, sällan eller aldrig kommer att framställa sig. Litet annorlunda torde saken ställa sig, om man stiger ned från abstraktionen till rena verkligheten och befinner sig öga mot öga med några af de mer tillspetsade enskilda fallen; der kommer ibland den strid, på hvilken jag syftar, att föras på temligen ojemn mark, det kan jag af erfarenhet intyga, och om denna erfarenhet är jag viss att icke stå ensam.

Soldaten är, som vi hafva sett, hufvudsakligen jordarbetare både med afseende på skötseln af eget torp och tillfälligt arbete hos närboende jordbrukare. Men många drifva dessutom något handtverk såsom biyrke. Det är ej ondt om skräddare och skomakare bland dem; snickare, timmerkarlar och murare äro äfven representerade, om ock ej till så stort antal som männen af nålen och lästen. De biförtjenster dylika yrken förskaffa, förbättra en i öfrigt ordentlig soldats ställning rätt betydligt. Torpen äro af mycket vexlande beskaffenhet, och en del skäligen magra, så att biförtjenster kunna nog behöfvas, och uppsökas äfven der de stå att få. Ligger torpet i närheten af sjö, der fisket kan vara något lönande – såsom sport endast egnar soldaten sig ej deråt – så finna vi honom i båten och vid noten. Deremot gifves det en annan sysselsättning, som han ej sällan är ganska svag för, ja, stundom rent af passionerad, och hvilken anses mera falla inom den egentliga sportens område – jagten. Jag har känt fler än en sådan Nimrod, som till förfång för en dyrbar arbetstid idkat en ifrig jägares kringströfvande lif och mera lagt an på harar och skogsfågel, än på torpets skötsel.

Med säkerhet kan man påstå, att soldaten utgör en allmänt aktad och omtyckt samhällsklass. Han är en gerna sedd gäst vid allmogens fester af glad eller sorglig anledning, och är han en ordentlig karl, så åtnjuter han ett anseende, som är vida öfver hans ställning. Jag erinrar mig ett uttryck, som en gång fäldes om en sådan af en hans granne: “han är lika mycket ansedd som en bonde” (hemmansegare), ett ej ringa beröm från en allmogemans läppar. Gentemot rotehållaren kan visserligen då och då någon förveckling komma till stånd; beröringspunkterna äro ibland både många och ömtåliga, hvarvid olika meningar kunna råda, såsom ju lätt kan hända då olika intressen råka i strid med hvarandra. Än pockar soldaten kanske väl strängt på hvad han kallar sin rätt, än är rotehållaren litet omedgörlig, men i allmänhet reder man sig bra med hvarandra. Soldaten användes, som vi sett, till arbeten af mångahanda slag. Der det blir fråga om något, som skall med särskild omsorg och pålitlighet uträttas, blir han ofta anmodad att biträda, om det ligger inom omfånget af hans förmåga.

Hans närvaro i uniform gifver en viss glans åt allmogens högtidliga lag. På flera orter brukar man i mindre samhällen, smärre städer och köpingar, der det ofta äfven i sterbhus tillhörande den s.k. herrskapsklassen kan vara svårt att få ihop tillräckligt antal bärare vid begrafningar, anmoda soldater härom, och 6-8 paradklädda och hvitbehandskade knektar misspryda förvisso ej processionen. Han lefver för öfrigt allmogens lif, och dess nöjen både af bättre och sämre slag äro sålunda hans. Äfven han kan tjusas af auktioner och marknader samt det äfventyrliga lif, som der stundom kan komma i fråga i form af litet rummel, klockbyte, små lättare slagsmål och dylika ej alltid så oskyldiga nöjen. Hans lefnads- och åskådningssätt äro nog sålunda allmogens, och han känner sig sjelf såsom i hvardagslag tillhörande densamma, men gäller det af en eller annan anledning att häfda sin plats som en medlem af armén, så tvekar han visserligen icke, på hvilken sida han skall ställa sig, och då kan det nog hända, att han i just ej så höflig ton talar om “bonden” såsom stående utom hans krets, en sak, som naturligtvis mest framträder hos de yngre och ej minst hos beväringen; när de fått kronans jacka på sig, bryta de ofta fullkomligt med gamla sympatier under 15 dagars tid och tala rätt käckt om att “klå bönder” och dylikt. Trots det gemensamma ursprunget fins det dock emellan soldaten och bonden skilnader, som genast falla i ögonen. Och hvad är det då, som gör skilnaden så stor? Ack, det är ju den gamla, ofta upprepade historien om den prägel, den förres personlighet erhåller genom påverkan af kamratskap, vana vid lydnad, påpasslighet, ordning och disciplin, hvilka, en gång hos honom inplantade, sedan sitta qvar – jag hade så när sagt: utan att sedan kunna utplånas. Ja, se bara på den gamle kyrkvaktaren, som nu passar upp i kyrka och sakristia eller tjenstgör som orgeltrampare på läktaren; se på den gamle häradstjenaren i rättvisans tempel; sköta ej båda sitt kall med samma ordning och pligttrohet, som de visade som soldater i ledet! Yttringen af hans disciplinära känsla utplånas icke på sjukbädden, icke ens på dödsbädden. Mer än en gång har jag vid sjukbesök i hans hem hört hans af sjukdom brutna stämma med ett vänligt och tacksamt: “Gud bevare doktorn” besvara min afskedshelsning och äfven behöft med en lätt tryckning afvärja hans försök att dervid resa sig upp från sin liggande ställning. Och må man icke tro, att det är något slafviskt eller trälaktigt sinnelag, som på detta sätt kommer i dagen; känslan för frihet och menniskovärde slumrar visst icke hos honom; men han finner ingenting förnedrande uti att i ord och åtbörd gifva uttryck åt lydnadens och subordinationens idé. På hans tjenstaktighet och trohet äfven i det lilla kunde många bevis lemnas. Hvar och en, som någon tid haft en intelligent och pålitlig soldat till uppassare, skall nogsamt kunna intyga, att trofastare och ärligare själ har aldrig handhaft hans kläder eller sysslat i hans lådor och gömmor, och punktligare hafva aldrig hans befallningar utförts än af denne rättframme, fastän ibland litet hårdhändte man ur ledet. Fråga hvarje till befälspersonalen hörande medlem härom, och han skall kunna berätta många och ibland rätt roliga historier i detta hänseende, icke minst om det blir tal om, huru knipslugt en förslagen soldatuppassare ibland måste bära sig åt, samt huru mycken fyndighet och vältalighet han behöfver utveckla, för att under en fältmanöver, mot kontant erkänsla förstås, lura af en motsträfvig och protesterande bondhustru hennes sista mjölkbunke, hennes sista ägg m.m. i och för sin hungrige principals räkning. Det skall stå hårdt på, och de landtliga visthusen vara fullkomligt – utplundrade, höll jag nästan på att säga, om han återvänder alldeles tomhändt från en dylik provianteringsexpedition. Nyss undföll mig ordet hårdhändt såsom stundom tillämpligt på en sådan uppassare. Ja, vi få ju ej begära allt för mycket af den, hvars uppfostran och öfning uti ifrågavarande för honom rätt främmande göromål endast eger rum under mötestiderna; ty i sitt eget enkla hem har han med säkerhet ingen öfning att handhafva saker, som höra till den nutida militäre gentlemannens toilett- och öfriga lägerutrustning, hvilken dessutom nu för tiden är både vidlyftigare och mera komplicerad än förr. En jemförelse emellan det inre af ett officersrum i en af våra moderna officersbyggnader vid mötesplatserna och inandömet i de gamla tälten skall säkert bestyrka detta påstående. Jag var en gång åsyna vittne till en nedpackning af uniformspersedlar under omständigheter, som voro rätt komiska, och hvarvid tillvägagåendet väl kunde stämplas som hårdhändt; då saken äfven rörer en af vårt lands mera bemärkta personligheter, skall jag i korthet söka beskrifva den. På en mötesplats i ett af våra militärdistrikter – ordningsnumret gör ju detsamma – hade generalmönstring egt rum, och den efter dylika förrättningar vanliga, glada och festliga middagen afslutats. Kort derefter skulle generalen afresa tillika med sin stab, till hvilken äfven fältläkaren hörde. Denne, som sedan länge haft ett högt aktadt namn inom – ja området gör ju också detsamma – hade till ordonnans erhållit en präktig gammal korpral, hvilken i sina unga dagar hade tjenat vid Svea garde. Korpralen var en stark, undersätsig figur, som höll sträng tukt och ordning i sitt korpralskap, och man hviskade om, att när någon af de yngre i korpralskapet eller derstädes placerade beväringar visade tecken till uppstudsighet eller på annat sätt ådrog sig hans misshag, kunde det i en hastig vändning hända, att de fingo göra en rätt känbar bekantskap med hans dugtiga näfvar, hvarvid antagligen ingen synnerlig lätthändhet afsågs af den hederlige korpralen. Nu kom emellertid fältläkaren upp på sitt rum, för att nedpacka paraddrägten, och som generalen snart skulle vara resfärdig, var skyndsamhet af nöden. Hvad omsorgsfullt tillvägagående angår, så vann just icke nedpackningen härpå; den sköttes till största delen af korpralen under fältläkarens öfverinseende, och om allt ej gick så precis efter reglerna för finare packningskonst, så gick det dock så till vida, som kappsäcken blef nära fyld, oaktadt flera persedlar ännu återstodo att lägga ned. Bättre utrymme erhölls dock, sedan korpralen stigit upp på kappsäcken och gjort en kraftig marsch på stället en stund. Detta oaktadt befans utrymmet högst begränsadt, då nu vapenrocken, från hvilken det ej vid tillfället ansågs nödigt borttaga insignierna till tre riddareordnar, skulle nedpressas, och till sist den då för tiden till paraduniformen hörande trekantiga hatten läggas allra öfverst i högen såsom en lämplig afslutning af det hela. Det såg verkligen en stund rätt betänkligt ut, och jag för min del hyste föga hopp om företagets framgång. Allra värst stälde sig i mitt tycke utsigterna för hatten – “väderklyfvaren”, att få lida för mycket till fasoneringen i detta trångmål. Mina högt uttalade farhågor och betänkligheter härvidlag nedtystades dock af min gladlynte förman, hvarefter följde en uppfordran till korpralen att hugga i med styfvare tag. Denne, pligttrogen som alltid, lät ingen försummelse i detta hänseende komma sig till last: locket på, en ny på stället marsch och sedan väldiga tag och dragningar med de jernfasta näfvarna. Det knäpte och knakade från kappsäckens inandöme, om från hatten, ordenstecknen eller öfrigt innehåll skall jag ej kunna säga, då jag ej var med om den efterföljande uppackningen; jag vet blott, att då korpralen slutligen efter kraftyttringar, som voro proportionerliga med motståndet, röd i ansigtet och varm efter arbetet reste sig upp från sin framåtböjda ställning, låg kappsäcken med sitt besegrade innehåll stinn och svällande framför hans fötter, och han sjelf stod som segrare efter kampen. Fältläkaren, belåten med stridens utgång, klappade honom på axeln och aftackade honom med klingande mynt samt ett vänligt: “tack ska’ han ha, min kära korpral, det der va’ bra gjordt.”

Högtärade gamle kamrat! Om ni skulle komma ihåg denna af mig nu omtalade episod från en af edra mönstringsresor, hvilken outplånligt fästat sig i mitt minne, eller ni möjligen skulle känna igen er sjelf i den lilla teckning jag nu dristat göra, så hoppas jag, att ni icke misstycker, att jag för några ögonblick låtit er vara med på ett hörn, då jag på detta sätt fuskat i den konst, i hvilken ni är en gammal erkänd mästare. Ni vet ju, att lika motiver stundom kunna väljas af den verklige konstnären och dilettanten; sålunda hafva vi båda, med allt afstånd i öfrigt oss emellan, gjort teckningar från en – generalmönstring.

Våra svenska knektar hafva hittills ej mycket sysslat med politik, och man känner sig frestad önska, att detta fält, som ofta visat sig vara en af de menskliga lidelsernas tummelplatser, äfven framgent måtte blifva dem främmande. Insubordinationens falska ande har tyvärr ej alltid varit afvisad från befälets leder – historien har ett och annat mörkt blad härom att uppvisa – men de simpla soldaterna hafva ej fläckat sin ära genom att med honom hafva något gemensamt. Rojalister äro de af ren färg, och jag kommer väl ihåg det svar jag en gång fick af en soldat, som var försedd med ett ovanligt långt skägg, som prydligt hängde nedåt bröstet, erinrande om gamla porträtter från Vasatiden; jag sade: “min kära Flod, är inte det långa skägget bra besvärligt att hålla i ordning?” “Jo visst, herr doktor”, blef svaret, “och jag hade nog tänkt låta det stryka härom året, men så fick kung Carl en gång syn på mig och tog ett tag i skägget samt ruskade och strök det litet och tyckte, att det var så långt, och nu ska’ det sitta qvar och följa mig i grafven.” Yttrandet beledsagades af en blick, som, om den ej precis var “ett kungarike värd”, dock härrörde af ett sinnelag, som kan utgöra ett kungarikes värn, om det gäller.

Och nu en sista påhelsning på mötesplatsen. För att göra ett afskedsbesök der, kunna vi ej välja en lämpligare dag än en sådan, då generalmönstring förrättas. Vi hafva följt vår indelte soldat, från det han gjorde sitt första inträde på krigarebanan, vi skola nu vara med på hans sista tjenstgöringsdag, den, på hvilken han för sista gången marscherar fram till mönsterbordet med sitt kompani. Han har åldrats i tjensten, och soldaten liksom jordarbetaren i allmänhet åldras tidigt; den förra spänstigheten och lättheten har aftagit, han är några och femtio år gammak och tiden är inne att lemna rum för yngre krafter. I dag skall han erhålla afsked. Kompaniet har gjort halt framför mönsterbordet. Nummer efter nummer ropas upp; nu kommer hans tur, och det ödesdigra ögonblicket är inne; han står med skyldradt gevär framför generalen och utsäger de afgörande orden: “jag anhåller ödmjukast om afsked.” Men hvarför darrar då geväret i din hand, du gamle knekt, och hvarför låter din stämma litet bruten, då du nu står framför generalen?

Din hand har ju alltid förut varit stadig, då du skyldrat för honom, och din röst äfvenledes, då du utan förlägenhet besvarade hans frågor, hvadan då dessa tecken till rörelse nu i dag? Du var icke förr den, som ville ståta med någon otidig känslosamhet. Sjelf blir han oss kanske svaret skyldig; men låt mig försöka att tolka de känslor, som kanske ej fullt reflekteradt röra sig i hans bröst. Han står i dag vid slutet af sin bana som militär, hans egentliga lifsarbete är fullbordadt, och han måste säga farväl åt befäl och kamrater, åt tjensten och åt torpet. Tjensten håller han väl numera ej så mycket på, den börjar kännas besvärlig nog; den har dock blifvit en mångårig vana, och vanans makt är stor. Kamratlifvet står han säkert ej kall eller likgiltig emot, och torpstugan har hittills utgjort ett lugnt och godt hem för honom och hans familj, på torpet har han nedlagt flit och arbete, han känner hvarje vinkel och vrå omkring detsamma, han har nästan hunnit växa in i den föreställningen, att han gick på egen grund och botten. Han har hittills haft en social ställning, som visserligen ej gifvit honom personligen något egentligt anseende, i ytligare mening taget, men genom hvilken han dock utgjort en länk i den kedja, som knutits till landets försvar. Nu säger staten till honom: “adjö med dig; du har visserligen tjent mig troget och väl i 30 år, men nu kan jag ej mera använda dig, sedan du börjat bli mindre tjenstbar, och derföre får du lof att laga dig undan; torpet måste du också lemna och söka dig hem hvar du bäst kan; du skall få 24 kronor årligen i pension, och vid 65 år skall du få 48, men för öfrigt får du nu hädanefter sköta dig sjelf.” Och så stiger han ett par steg nedåt på den sociala skalan och kommer att hädanefter tillhöra backstugusittarnes klass.

Se, det var dessa tankar, som gjorde hans hand och röst litet darrande vid mönsterbordet, och generalen hade bestämdt samma uppfattning; ty han klappade den gamle uttjente knekten så vänligt på axeln, tackade honom för hans trogna tjenst – kompanichefen hade vitsordat hans tjenstgöring med intyget; tjent utmärkt väl – frågade, huru han fått det stäldt med bostad m.m., och gladdes då han hörde, att roten bestått honom stuguplats, och att han hade hopp kunna få upp en liten stuga till hösten, och Gud vet, om icke generalens egen stämma var litet beslöjad, då han uttalade sin sista helsning: ”adjö, och Gud vare med dig, gamle kamrat!”

Sanningsenligt måste dock erkännas, att icke alla afskedstagare kunna glädja sig åt erhållandet af så goda vitsord, som den hedersman generalen nyss affärdat. Straffjournalerna utvisa nog, att mången soldats tjenstebana ej varit så fläckfri, och mot åtskilliga kunna anmärkningar i mer än ett hänseende göras, så att det nästan ser ut, som om kompanichefen för en sådan endast med tvekan utsade vitsordet; tjent väl. Och detta bör väl icke väcka någon undran. De goda soldategenskaperna kunna ju ej presteras af alla; krafven på en mönstergill soldat äro ej små, de fyllas ej af hvem som helst; det fordras fysisk styrka och uthållighet för att väl fylla sin plats i ledet, det fordras icke mindre moralisk styrka och karakterens fasthet för att icke stöta emot blindskären – krigarens bana saknar icke sådana, de äro ej alltid så lätta att gå klar för, en och annan törnar på och sätter på grund; det är en gammal historia, som inom alla lifsområden upprepas.

Den som tror, att det band, som förenar soldaten med befäl och kamrater, är af mera lös natur och under alla förhållanden lätt att slita, skulle jag vilja föra in i kompanigatorna på eftermiddagen af mönstringsdagen, och jag kan trygt försäkra, att han der skall komma att bevittna tilldragelser, som skola öfvertyga honom om motsatsen. Fordom var förhållandet emellan kompanichefen och hans trupp af nästan patriarkalisk art, så att han ofta i grund och botten kände sina soldaters både ekonomiska och familjeförhållanden, deras hustrur och barn m.m. samt bistod dem med råd och dåd; han ansågs med ett ord såsom varande i faders ställe för sina underlydande. Skulle förhållandet häruti än undergått någon förändring, så fortlefver dock ännu intresset för manskapet hos befälet, och detta intresse kan komma att gestalta sig till en rent personlig tillgifvenhet å ömse sidor. Som sagdt, den besökande skulle vid ett sådant tillfälle, hvarom nu är fråga, kunna få se det militära lifvet från en sida, som kanske hittills varit honom främmande. Jag tvekar icke att säga, att den belysning, som faller på soldatens sista dag i lägret, sprider en vacker glans öfver det sätt, på hvilket indelningsverket såsom militärisk institution hittills fortlefvat och verkat. Att det ej går så lätt att slita de gamla banden, som uppstått emellan befallande och lydande, emellan befäl och kamrater, synes nog, då afskedstagarne vexla de sista handslagen med de qvarblifvande; mer än ett manligt öga har jag sett tåras dervid, mer än en röst har förekommit bruten, då den utsagt sitt farväl, ett farväl, som ofta varit för alltid. Betraktaren torde ofrivilligt sjelf blifva gripen af stundens betydelsefulla allvar, ty det gör ett märkvärdigt intryck att se gamla sträfva knektar, som icke veta hvad pjunk och sentimentalitet vill säga, med undertryckt rörelse och tillkämpadt lugn skiljas ifrån hvarandra.

Från hvarje återkommande mönstringsdag skulle många exempel kunna anföras, hvilka kunde bestyrka hvad jag nu sagt. Jag skall endast tillåta mig omtala ett bevis på trohet och tillgifvenhet, som på ett rätt egendomligt och betecknande sätt gaf sig uttryck vid ett sådant tillfälle, på samma gång jag blir i tillfälle att göra en liten teckning af en originel personlighet. Under en följd af år hade jag haft som uppassare en äldre sjukvårdssoldat, och vi hade under hela tiden stått i det allra bästa, jag tvekar icke att säga vänskapligaste, förhållande till hvarandra. Han var ingen vanlig man, den gamle Palmen; han kunde icke lägga i dagen någon synnerlig förslagenhet och lättvindighet, han såg sträf och butter ut samt var ordkarg som få. Att kunna få något egentligt samtal i gång med honom, föll sig icke alltid så lätt. Försökte man någon gång att tilltala honom på ett skämtsamt sätt, så dristade han sig nästan aldrig att i sitt svar anslå samma tonart, och hans drag uttryckte fortfarande ett orubbligt allvar; respekten förbjöd honom att i ord eller min nalkas den gräns, till hvilken man på detta sätt inbjöd honom; endast om han alltför hårdt ansattes, kunde en lätt ryckning i den borstiga mustaschen antydningsvis ge tillkänna, att äfven han var mottaglig för ett gladt skämt. Deremot var han i hög grad trogen och pålitlig, och att han bokstafligen samt till punkt och pricka utförde en gifven tillsägelse, derom behöfde man aldrig hysa minsta tvifvel. För honom fans i hans åligganden ingenting för litet eller ringa, allt tog han på fulla och rena allvaret. Han satte vattenkaraffen på bordet och lade den borstade rocken på stolen med samma lugna värdighet, med hvilken han tjenstgjorde i sjukrummet, vid sjukvisitationerna eller i kompaniet. Men under denna till utseendet kalla och sträfva yta klappade dock ett hjerta, som var mäktigt känslor af verklig tillgifvenhet, fans det ett trofast sinnelag, på hvilket han gifvit många prof. Nu skulle han emellertid lemna tjensten, och jag kände tydligt, att mitt farväl från honom, den enkle och tystlåtne mannen ur ledet, nu skulle skilja mig från en gammal vän, med hvilken jag under årens lopp haft mycket gemensamt, och som utan tanke på egen beqvämlighet egnat mig sina omsorger och tjenster. Så kom mönstringsdagen; Palm hade för sista gången sysslat hos mig på morgonen, lika fåordig, lika oföränderligt den samme, som under första året af vår samvaro; så gick han ned till sitt kompani, skyldrade vid mönsterbordet och erhöll afsked. Då jag på eftermiddagen frågade efter honom, kom en af hans kamrater och omtalade, att Palm redan hade begifvit sig af på hemvägen, men han, kamraten, hade fått så många helsningar att framföra ifrån honom till mig; såsom förklaring på detta egendomliga sätt att lemna mig utan ett afskedsord, hade han yttrat: “jag känner, att jag icke kan säga farväl”. I förstone mycket öfverraskad af Palms beteende, kom jag dock vid närmare eftersinnande snart på det klara med skälen härtill; han var konseqvent i det yttersta, den gamle knekten. Han kände tydligen på sig, att han för tillfället icke var herre öfver sina känslor och fruktade, att hvad som rörde sig inom honom möjligen kunde komma att ge sig uttryck eller bryta fram på ett sätt, som icke öfverensstämde med hans uppfattning af hvad som var passande och tillbörligt. Han ville icke vid vårt sista afsked stå risken, att en eller annan tår förrädiskt skulle sqvallra om tankar, som han ej ansåg sig kunna kläda i ord; det var ej värdt drifva en så ömtålig sak till sin spets, hellre fly än illa fäkta; sådan var hans tankegång, derom är jag säker, likaså säker som att icke likgiltighet eller brist på känsla låg till grund för hans handlingssätt vid detta tillfälle. Gamle, hederlige Palm! Vi hafva icke återsett hvarandra sedan dess. Men om du ännu lefver, och dessa rader händelsevis skulle komma inför dina ögon, så sänder jag dig på detta sätt ett ärligt och hjertligt tack för vår långa samvaro och för den trogna tjenst du egnat mig under mötestider, fälttjenstöfningar och på bivuakplatser. Den medalj, som pryder ditt bröst, bäres förvisso ej af någon ovärdig.

Efter afslutad mönstring vandrar den uttjente soldaten hemåt och försvinner från den dagen i den stora hopen af den fattiga, men lugna och tålmodiga befolkningen, som under sina mera afskilda och obemärkta lefnadsförhållanden undandrager sig uppmärksamheten. Den enda beröring, som hädanefter eger rum emellan honom och armén är bemedlad af pensioneringen och sker en gång om året, då han träder fram ur sitt dunkel och qvitterar sin lilla pension.

Vi erinra oss måhända från rekrytmötet den gamle kaptenen, som var så noga med att hvar och en deltog i sången under korum. Om jag den gången blottade en af hans små svagheter, så begagnar jag nu tillfället nämna, att han var en soldatvän i ordets fulla mening, och om han vid någon mulen stund, eller då någon förseelse blifvit begången, röt och bannade förskräckligt i kompaniluckan, så kunde han i nästa ögonblick låta sitt goda hjertas fulla och varma solsken stråla ut öfver sina knektar. Och om det gälde någon af hans guldgossar, så var hans hand icke sen att söka fram den långtifrån alltid välspäckade börsen, för att afhjelpa stundens behof, ja, jag tror, att om det stod hårdt på kunde hjelpen äfven, ifall man tog kaptenen från rätta sidan, utsträckas till hvem som helst inom kompaniet. Ett dylikt deltagande i underlydandes bekymmer och förlägenhet utgör för öfrigt ingen enstaka stående företeelse inom vår armé, det har gammal häfd för sig och har lyckligtvis ej kommit ur bruk.

Några år efter den nämnde kaptenens afskedstagande gjorde regementet en fältmanöver åt det håll, der han efter sitt afsked slagit sig ned. Då jag sedermera efter afslutade möten sammanträffade med honom, frågade jag med någon förvåning och med kännedom om huru mycket han var fästad vid sitt forna kompani, hvarfore han ej begagnade sig af ett så lägligt tillfälle att kunna få återse detsamma, men afstod från vidare samtal härom, då han med bruten röst yttrade: “ja, nog hade det varit mig mycket kärt att återse mina gamla knektar, men om jag nu hade kommit att stå framför kompaniets front, så hade jag säkert icke kunnat hålla färgen, det känner jag på mig; jag hade blifvit alltför rörd, och ni kan väl begripa, att jag ej gerna ville stå och lipa inför hela kompaniet.” Inför argumenter af dylik art tystnade naturligtvis mina invändningar.

Hvad jag nu anfört, kan gälla som ett exempel på huru förhållandet rätt ofta gestaltade sig med afseende på befälets ställning gentemot soldaterna. Ett ödesdigert steg, och som af lätt insedda skäl måste medföra någon förändring i detta afseende, togs i och genom indragningen af befälets boställen. Förut bodde ej så få kompanichefer på sina boställslägenheter inom kompaniområdet; i alla händelser var åtminstone deras officiela härd och hemvist destädes belägen, så att kaptensbostället kunde anses representera medelpunkten och den sammanhållande och beherskande principen inom den krets af soldatboningar, hvilkas innehafvare bildade kompaniet i dess helhet. Hvad som nu antydts gäller i tillämpliga delar och med måhända än större skäl äfven om underbefälets boställen. Det var naturligtvis en god sak, och hvars betydelse ej får underskattas, att underofficerarne genom sina boställen voro både i anseende till sina personer och sina intressen fästade hvar på sin ort inom kompaniet, och derigenom sattes i stånd att utöfva en tillsyn öfver underlydande, som ytterst sällan visar sig vara obehöflig, och hvilken kan utöfvas med större eftertryck af den, hvars boställe under hans tjenstetid på samma gång utgör hans verkliga hem. Nu är detta band emellan befäl och underlydande brutet, och den ställning af bofasthet, som befälet förut innehade, upphäfd. Man vore med tanken fästad härpå nästan frestad att fråga: “Hvem har skiljt er, I, som aldrig skulle skiljas från hvarann?”

Vid indelningsverkets ordnande och genomförande var den mångkunnige Erik Dahlberg konung Carl XI behjelplig med upprättandet af ritningar till de boställshus, som skulle anslås som bostäder såväl för befälet, som gemenskapen. Det var i sanning inga granlåtsbyggnader, som den store rikshushållaren då faststälde såsom modeller för de byggnader, hvilka skulle herbergera medlemmarne af den armé, som han till landets värn pålade landets jord att uppsätta och underhålla. Den ryktbare aftecknaren af det dåvarande Sveriges praktfulla adliga slott och gårdar hade här att låta sitt ritstift sysselsätta sig med arkitektur af enklaste slag. Jag beklagar, att jag icke kunde komma i tillfälle att, då talet var om soldattorpen, hänvisa till någon åtföljande teckning af ett sådant enligt Dahlbergs ritning, då någon af dylikt slag ej varit mig tillgänglig, ehuru jag förmodar att de från början förefunnits. Men en ritning af boställshus för “Ryttmästare och Capiteiner” har jag blifvit satt i tillfälle, att meddela genom tillmötesgående af en vän, hvilken är egare af originalet, och man finner häraf huru deras bostäder på den tiden sågo ut. Första blicken på den enkla byggnaden och den lika enkla inredningen visar oss nogsamt, att anspråken på utrymme och komfort ej fingo ställas synnerligen högt af det dåvarande krigsbefälet. Att likvisst dugande och härdade männer uppväxte och bebodde de oansenliga stugorna, det blef allom veterligt under de krigsår, som vid det följande århundradets början, förde deras innehafvare bort till umbäranden och faror, om hvilka här ej är platsen att tala. Dessa framfarna dagars historia förtäljer härom i ordalag, som icke kunna missförstås.

indelta-soldater-6

Jag kan ej låta bli att ur det bref, som åtföljde denna Dahlbergs ritning, anföra några beskrifvarens rader, eftersom de utgöra en liten god tidsmålning, som väl försvarar sin plats här.

“Man ser en torftäckt länga med låga fönster och spisar i rummen, men den är rolig att se på och ger liksom en liten fin vink om hur det gick till att segra vid Narva, Clissow och Holofzin, och hur man kunde öfverlefva både Pultava och Siberien. Den enkla ritningen har ganska mycket att förtälja vid närmare granskning. Man ser att manhaftige och välborne Capiteinen jemt och rätt kunde stå rak vid sitt fönster. Sin kyllerrock och sin stora gråa hatt med plymen fick han hänga på väggen i sin “Cammar”, ty ingen garderob har beståtts honom af Dahlberg. Förmodligen stodo stora kistor och ett eller annat skåp vid väggarna i “stugan.” Mycket ljus kom ej in genom de två, på motsatta sidor sittande fönstren. Men den stora spisen gaf så mycket bättre ljus om qvällarna. Plur man skall tänka sig “gäststugan”, d.v.s. högtidsrummet, möbleradt, vet jag ej, ehuru der nog stod en eller ett par sängar för förnämligare gäster – Ödmanns “hågkomster” torde gifva någon ledning härvidlag. Takfönster finnas visserligen ej, men man finner att man ej är aflägsen från deras tid, ty någon “vind” finnes ej utan såsom embryo, och med svart färg har Erik Dahlberg nogsamt utmärkt, att den just ej var afsedd att mycket användas. Den enda lyx, som förekommer, är förlagd till skorstenarna. For öfrigt är det sannolikt, att bostaden i sin helhet ungefärligen är en sådan, som i allmänhet beboddes af meniga frälset, det var bara de högadlige, som bodde såsom Suecia antiqua et hodierna utvisar.”

Jag har förut egnat några rader åt talet om förhållandet emellan truppen och dess befäl i allmänhet, såväl hvad de högre, som lägre graderna angår. Jag har dock dervid ej vändt uppmärksamheten på soldatens förman af allra lägsta grad, hvilken, ehuru han med geväret på axeln, och endast utmärkt från de öfriga genom de enkla redgarnssnörena på rockärm och krage, likvisst har en ganska stor betydelse såsom en vigtig mellanlänk emellan soldaten och andra befälsgrader, jag menar naturligtvis – korpralen. Är han en sådan af rätta slaget, och har han dertill äfven förvärfvat den värdighet, som åren skänka, så kan han utgöra en verklig prydnad för kompaniet, på samma gång han kan på sitt korpralskap utöfva ett inflytande af så välgörande art, att det ej kan nog uppskattas. Jag har lärt känna mer än en af sådan beskaffenhet, som höll sträng disciplin inom sin krets och af befäl och kamrater åtnjöt en aktning, som endast kommer framstående egenskaper till del. Man kan vara säker på, att det fordras sådana för att kunna ernå ett dylikt moraliskt välde öfver kamrater, som alla, hvad lefnadsförhållanden angår, stå på ungefärligen samma nivå; man böjer sig i annat fall med säkerhet icke för hvem som helst i laget. Också äro dylika gamla hedersmän kompanibefälets guldgossar; deras afskedstagande påskyndas ej gerna, ty deras behöflighet vid kompaniet är oomtvistlig, och när de en dag lemna tjensten, uppstår ett tomrum, som ej alltid är så lätt att fylla. Förr kunde det nog hända, att en och annan af de gamle korpralerna var litet härdhändt, när det gälde det tillbörliga uppehållandet af den disciplinära andan och ordningen – jag påminner om hvad som yttrades om den, som biträdde fältläkaren vid den märkvärdiga inpackningen; – han var ej den ende, som vid behof kunde lära de yngre mores på ett stundom rätt känbart sätt. Den, som något satt sig in i dylika förhållanden, kan mycket väl förstå, att den bistre von Konov “spände blicken” med välbehag på sin gunstling, den raske, men något morske korpralen, och att han beledsagade den med de ganska betecknande orden: “du är en präktig pojke och stursk som f-n”, hvarvid jag, om jag annars tolkat hans kärfva krigarspråk rätt, skulle vilja säga, att han vid detta tillfälle med sturskhet ej menade annat än den känsla af egen dugande kraft och förmåga, hvilken satt sin prägel på korpralens hela personlighet, låt vara på ett något för tydligt sätt, och till litet förfång för den goda egenskap, som man kallar blygsamhet. Jag vet också knappast någon af Malmströms geniala teckningar till Fänrik Ståls sägner, som – just hvad sjelfva idén angår – så slagit an på mig, som den af de begge gamle hetlefrade invaliderna, der de spatsera bredvid hvarandra med spända blickar. Låt vara att de ofta träta rätt tappert, ingen träta i verlden, vore den ock den argaste, förmår upphäfva det orubbliga faktum, att de med allt detta äro och förblifva goda vänner, eftersom denna vänskap bygts upp på en sådan säker grundval, som den, hvilken lägges af gammal god kamratskap från forna dagars tjenst under bistra och farliga krigsår.

Men – hvart i all eftertankes namn tager jag vägen? Och hvad berättigar mig väl, att omedelbart från de lugna soldatboningarna och hemmen på roten, och från det visserligen något bråkiga, men nästan lika fredliga lifvet i en tältgata på ett kongl. svenskt regementes mötesplats, helt omotiveradt kasta mig och – hvad långt värre är – mina läsare midt in i äfventyr från finska krigets dagar? Måhända skulle jag till min ursäkt kunna anföra, att förmedlande öfvergångar till ett så djerft språng ej skulle vara så omöjliga att uppleta, som det vid första ögonkastet kunde synas, men jag låter det bero vid den halfva ursäkt jag redan gjort. Jag hoppas också genom denna hafva till någon liten grad insöft kritikens argusögon, så att jag ej må antastas för det kanske ännu djerfvare tilltaget att – om än alldeles i förbigående – hafva vågat mig på en liten kommentar öfver en af den store finske skaldens odödliga målningar från krigarlifvet.

Tillbaka derföre än en gång till mötesplatsen, jag skall med all säkerhet ej göra uppehållet långt derstädes. Jag vill endast från min egen erfarenhet anföra en händelse, som är rätt bevisande för det välde, en rask och manhaftig korpral kan utöfva öfver sina underlydande, när tillfället så kräfver, en erfarenhet, som för öfrigt mer än en militärläkare torde varit i tillfälle göra, om han kommit att reflektera deröfver. Det gäller ett beväringsmöte, och jag har redan nämnt, att många af de unga värnpligtige äro rätt snara att låta sjukrapportera sig vid ringa eller – hvad ledsammare är – vid inga krämpor. Vid ett beväringskompani tjenstgjorde som s.k. dagkorpral en gammal korpral af sådant slag, som jag nyligen sökt göra ett utkast till. Ordningen bland dem han hade under sin uppsigt var mönstergill, och bland dessa förekom endast ett fåtal vid sjukvisitationen om morgnarne. Sat sapienti – detta var rätt betecknande. Men en vacker dag kommer en hel skara från just detta kompani linkande upp till sjukhuset under befäl af annan person. Ej angenämt öfverraskad af detta stora antal och seende att ledningen öfvergått i andra händer, frågar jag: “hvar är korpral Ström?” Jag fick då upplysning om, att han på några dagar skulle användas på annat håll, och hade med detsamma förklaring öfver det stora sjukantalet. Jag hade nämligen hört omtalas, att korpralen sjelf brukade göra en utgallring bland dem, som på morgnarna anmälde sig som aspiranter till ledighet på grund af uppgifna befintliga eller obefintliga åkommor; dervid synade han med skarp blick delinqv – jag menar patienterna och, då han hade gjort sig gammal erfarenhet väl tillgodo, stälde han diagnosen qvickt och anordnade den förberedande behandlingen lika raskt, alltefter fallets kraf och beskaffenhet. “Inte får du vara sjuk i dag, hvad är det för dumheter. Skäms du inte att komma och göra dig till? Hva befalls? Jaså; farbror! Ja, det hjelper inte, om du så kallar mig farfar. Hvem tror du vill va’ farbror åt en så’n latmask? Ut med dej bara, och låt’et gå lätt se’n.”

“Jaså är du framme i dag också? Du försökte dej på den kommersen i går med, tror du inte jag kommer ihåg dig; akta dej bara att springa och skoja på detta viset, för då ska’ jag allt märka dej, jag, ska’ du få se, och det ska’ allt bli med märkbläck, som ska’ sitta i en tid framåt, det ska’ du bli varse.”

“Hvad nu, hvad är det för en, som kommer och linkar som en gammal sömstucken hästkrake? Skoskaf; åh strunt, får jag se? Ja, va’ det också nånting och komma och gnälla för; här har du en häftplåsterlapp, lägg på den, så kan du sen hoppa som en skata.”

“Nej, se på den der bara; han har visst gått i sömnen i natt och stångats med tältstången, efter han är så röd i pannan. Jaså, det blir en böld, tror jag; du får följa med upp till doktorn, så får du väl plåster eller någonting att lägga på.”

Ungefär på detta halft skämtsamma, halft allvarliga sätt sades korpralen gå till väga vid sina förberedande undersökningar, men de verkligt sjuka eller som syntes vara det, fingo åtfölja honom till sjukhuset, och mot dem var han ganska medgörlig.

Jag medgifver, att ett sådant sätt att gå tillväga kunde missbrukas, men man torde ej behöfva hysa alltför stor fruktan härför, då kontroll ej är svår att åstadkomma, om den skulle visa sig behöflig. Jag har endast anfört ofvanstående, hemtadt från ett af lägerlifvets många områden, för att visa huru korpralen, sin låga befälsgrad oaktadt, om han är en duglig man och innehar den svåra konsten att i djupare mening kunna utöfva förmanskap och kräfva en på aktning grundad lydnad för sina befallningar, också kan på ett ganska verksamt och ordnande sätt ingripa uti det tillbörliga sammanhållandet af den mindre krets, för hvilken han inom sitt kompani utgör medelpunkten.

Om vi slutligen vilja se korpralen i sin fulla militära prydnad, så skola vi passa på och taga honom i betraktande när han, uppsträckt i all sin glans med hvita handskar, väl blankade stöflar, och den enkla infanteriuniformen från topp till tå finputsad, kommer och anmäler sig som ordonnans t.ex. för “höge herren generalen”, eller någon annan förnämlig gäst på mötesplatsen. Vid dylika högtidliga tillfällen uttagas härtill gemenligen de i alla hänseenden presentablaste, och man kan då få skåda rigtigt präktiga exemplar af hvad indelta armén kan bjuda på i den vägen. Man skulle vid ett sådant tillfälle utan tvifvel göra den iakttagelsen, att några ståtliga distinktionskorpraler med svärdsmedaljen på bröstet verkligen icke utgöra någon olämplig afslutning af en generals svit.

Jag nämnde nyss, att en rask och pålitlig korpral utgör icke blott en prydnad i yttre mening för det kompani han tillhör, utan att han äfven på många sätt kan utöfva en inverkan af alldeles särskildt slag på sina kamrater, så framt han besitter egenskaper, hvilka kunna berättiga honom att intaga en sådan ställning, att hans kamrater se upp till honom, ej blott såsom den i tjensten dugande och insigtsfulle mannen, utan såsom den äfven i andra hänseenden öfverlägsna och respektingifvande personligheten. Ännu ser man vid våra landtregementen ett och annat exemplar af sådana gamla hedersmän, hvilka qvarstå såsom minnen af en tid, som varit. Den nya tiden, som af fullgiltiga och berättigade skäl håller på, att de femtioåriga soldaterna skola afgå, för att ersättas af andra yngre och friskare krafter, bättre egnade att motsvara de alltmer stegrade anspråken på rörlighet och uthållighet, förhåller sig mera varsam och hänsynsfull i den stränga tillämpningen af denna fordran, då det gäller en dylik veteran. Och de torde numera vara lätt räknade desse gamle krigsmän, som, med af åren skonade krafter, tyckas hafva svårt att skilja sig ifrån tjensten och sålunda stå qvar bland ett yngre slägte såsom bärare af en tradition, som icke passar för nutida förhållanden. Ja, de kunna på sätt och vis betraktas som det gamla ursprungliga indelningsverkets sista, snart indragna utposter gent emot tidsförhållanden och åskådningssätt, hvilka kräfva försvarets ordnande enligt andra grunder, än de, som ansågos lämpliga och tillräckliga för de tider som gått. Gengångare från forna tiders militära lif och förhållanden, i många stycken olika de nuvarande, skola de snart hafva försvunnit ur soldatleden, men så länge gammal sed och gamla minnen ännu aktas och hållas i ära inom svenska armén i sin helhet och inom enskilda militära kretsar, skall – så hoppas vi för visso – minnet af dylika framstående soldattyper icke utdö, allra minst bland det yngre slägte, som närmast intagit deras plats i ledet, eller med dem stått i närmare beröring.

Det kunde se ut, som hade jag glömt mitt nyss gifna löfte, att denna gång icke göra uppehållet långt på mötesplatsen, i synnerhet som det måhända endast var på detta vilkor, som min ärade läsare förmåddes att än en gång göra mig sällskap dit, trött som han antagligen nu hunnit blifva på det myckna talet om soldatlif och hvad dertill hörer. Och dock dristar jag, i sammanhang med hvad jag nu nämnt om de gamla korpralerna, framställa den frågan, huruvida ni någon gång varit i tillfälle att åse en militärbegrafning af en krigsman, som aflidit under pågående möten? Under antagande, att svaret utfaller nekande, vill jag i korthet nämna huru dervid tillgår, och väljer såsom exempel härpå en sådan, hvari jag sjelf deltagit. Vi kunna naturligtvis lätt föreställa oss huru det tillgår vid den gamle afskedade och i hemorten aflidne soldatens graf, i hvilken hans stoft nedsänkts utan några som helst militära ceremonier; låtom oss se till, huruvida ej saken gestaltar sig helt annorlunda vid en soldatbegrafning under mötestiden.

Vid en af våra mötesplatser tjenstgjorde nyligen en nära sextioårig korpral under ett beväringsmöte. Han var just typen för en gammal präktig och pålitlig korpral, som af befäl och trupp åtnjöt ett allmänt och välförtjent anseende både för pligttrohet och duglighet, samt för den respekt han förstod ingifva sina kamrater. Också gjorde han underofficers tjenst under nämnda möte och ansågs vara ett dylikt befäl fullt vuxen. Det hade visserligen varit fråga om, att han skulle blifva befriad från årets möten, för att sedan erhålla afsked, men hur det var, hade han svårt att bestämma sig härför, utan stod fortfarande qvar samt begaf sig åstad till det möte, som skulle blifva hans sista, och det i en dubbel betydelse. En dag, under det han tjenstgjorde under pågående vaktombyte, sjönk geväret ned från den plötsligt domnade armen, och han försökte åtskilliga gånger förgäfves att med den friska armen återföra det till sin plats. Han måste nedlägga sitt gevär, och det för alltid, samt bäras bort, hvarvid det snart visade sig, att ett slaganfall orsakat de symptom, som påkommit. Flyttad till sjukhuset, lefde han ännu tvenne veckor, under stundtals återkommande redig uppfattning.

Regementsmötet hade under tiden börjat, och på sjukhuset pågick dagligen läkarebesigtning af soldater, hvilka vid den nära förestående generalmönstringen skulle anmälas till afsked. Sex afskedstagare från samma kompani, till hvilket den sjuke korpralen hörde, hade för detta ändamål infunnit sig derstädes. De framstälde sin önskan att få tillträde till den gamle kamraten, för att säga honom farväl, och detta medgafs dem äfven under vederbörlig kontroll. Månget rörande och högtidligt afsked har jag varit med om, men knappast något, som varit prägladt af ett så enkelt och värdigt allvar, som det jag nu fick bevittna. Här var ej fråga om några känsloutbrott; här förekom hvarken tårar eller snyftningar, ej heller talades det många ord å någondera sidan; endast en af de besökande yttrade helt lugnt och utan darrning på rösten: “ni tör nog ha en lång resa för er nu, korpral” – men hårda och valkiga händer sträcktes fram och funno den sjukes i en sakta, men ärlig handtryckning, och de sex gamla knektarnes ögon blickade hjertligt och deltagande på korpralen, hvilken kände igen dem alla, nämnde hvar och en särskildt vid namn och uttalade sitt farväl, hvarpå de afskedstagande tysta och allvarliga gingo sina färde. Den i all sin enkelhet likväl rätt gripande akten tog icke och fick ej heller taga lång tid, och dock torde den just genom den fullkomliga frånvaron af alla känsloutbrott samt den lugna värdigheten hos de dervid uppträdande personerna, samt genom det sällsamma i hela situationen, hafva för alltid inpräglat sig i de tvenne åskådarnes – läkarens och kompanichefens – minne.

Korpralen var lycklig nog att slippa framsläpa sitt lif med en bruten och förlamad kropp. Döden kom som en befriare från dessa sorgliga utsigter. Man kunde i viss mening säga, att den gamle krigaren stupade på sin post, och han skulle nu efter en lång och särdeles väl vitsordad tjenstgöring föras till sin graf under vid dylika tillfällen öflig militärisk honnör, sådan den af reglementet närmare bestämmes. Hans torp och mötesplatsen voro belägna inom samma församling, och kyrkan ligger ej långt från sjelfva mötesplatsen. Det var en vacker Juliafton, då hans lik från den med fanor, sköldar och grönt prydda plats, hvarest kistan blifvit uppstäld, afhemtades och bars öfver slätten af åtta soldater från hans kompani. Framför liket marscherade under gevär samt under befäl af en korpral en afdelning på 24 man, och efter detsamma gick en mindre afdelning såsom procession, i spetsen för hvilken syntes några officerare. Alla deltagarne voro paradklädda. På kistans lock funnos anbragta flere vackra kransar, af hvilka tvenne med band i de svenska färgerna, på hvilka man läste de betecknande orden: “tack för god vakt”, voro skänkta af officers- och underofficers-corpserna vid regementet och buro ett tydligt vittnesbörd om att den döde varit en person, som utgjort en heder för det stånd han tillhört. Då tåget under tonerna af en sorgmarsch, åt hvilken de förstämda trummornas dofva ljud förlänade en särskildt egendomlig karaktär, passerade förbi de uppstälda kompanierna, följdes det med allvarliga blickar från soldatleden. Sedan man uppnått den landtliga kyrkogården, befans denna öfverfull af folkskaror, som tillströmmat, för att taga i betraktande det sällan förekommande militära skådespelet. Sedan regementspastorn förrättat jordfästningen, framträdde kompanichefen och bringade i varma ordalag den bortgångne ett tack och farväl från den kamratkrets han tillhört. På hemvägen, sedan den högtidliga akten afslutats, passerades liksom på ditvägen den helt nära kyrkan liggande prestgården, hvilken omgifves och beskuggas af vackra och ståtliga löfträd. Det kunde då ligga nära till hands att erinra sig, att under dessa lummiga kronor vandrade fordom såsom pastor på stället en sångare, hvars älskliga toner äro af den art, att de aldrig skola förklinga så länge svenskt tungomål finnes, samt att han en gång strängade sin lyra till en sång, som handlade om “den gamle knekten”.

Och nu hafva vi varit med om en militärbegrafning, sådan den kan komma att gestalta sig på någon af våra mötesplatser. Icke sant, den företer ju ej så litet af militärisk glans?

Men om ni vill veta, hvad som i mina ögon utgjorde den högsta och bästa hedersbevisningen vid den gamle korpralens likfärd, så skall jag omtala det i förtroende. Det var en honnör, som icke var ämnad att synas, och måhända var jag den ende, som uppsnappade den. Jo, då liktåget bröt upp från den plats, hvarest kistan uppstälts, märktes bland den äfven derstädes samlade folkhopen en äldre herre, hvilken för annat ändamål ankommit till mötesplatsen och nu infunnit sig här, för att taga tåget i betraktande. Han hade såsom officer tillhört regementet och fordom varit den dödes kompanichef. Jag gaf honom då i förbigående en helsning, åtföljd af en betydelsefull nick. Inga ord utbyttes oss emellan, men en förstulen tår i hans öga, och en darrning af hans läpp sade mera än ord och talade ett tillräckligt tydligt språk. De talade, dessa tecken till en inre rörelse, om det gamla bandet af gemensamma minnen; de talade om den känsla af kamratskap, som hos vissa naturer är outplånlig, och hvars värme räcker till äfven för kamraten i de lägsta graderna; de talade det språk, som icke kan missförstås, eftersom det dock ytterst är och förblir det egentliga universalspråket, begripligt för alla, som vilja förstå det – hjertats språk.

Beundrarne och idkarne af volapük må tillgifva mig det djerfva påståendet.

Se, detta var i mitt tycke den bästa och ärofullaste honnören vid den gamle krigarens bår, och måhända tycker min läsare som jag.


Att krigarståndet länge stått högt i vårt land, låter sig icke förneka, på samma gång som förklaringen är lätt funnen. Dels hafva vi af ålder varit en krigisk nation, och dels bländades vi nog af den glans, som vår krigiska storhetstid spred öfver det fattiga och dittills temligen obemärkta land, som visade sig kunna ställa upp krigshärar och härförare, hvilkas bragder nödgade Europas mäktigaste stater att icke ignorera det landets tillvaro i politiskt hänseende. Mycket, jag vill medgifva alltför mycket, hafva vi ståtat med dessa ärofulla minnen, och vi hafva derföre förklarligt nog litet svårt att genast lyssna till dagens flacka lära, som bjuder oss att såsom onödig ballast göra oss dem qvitt. Men kanske komma vi ej att må sämre för det att vi offra mycket på de gamla krigiska minnenas altare, att vi tillåta oss med aktning tänka på den ärlige svenske soldat, som i 200 år varit bäraren af vårt militära lif, eller om vi låta ertappa oss med att så der i förbigående uppstämma “ett gladt hurra, ett högt hurra för hvarje man, som kämpat bra”, antingen han kämpat krigets allvarliga, blodiga kamp, eller han troget fullgjort sin tjenst under den långvariga fredens i viss mening mindre ärofulla, men icke dess mindre vigtiga och betydelsefulla åligganden.

På landsbygdens kyrkogårdar kunde man för några årtionden sedan emellanåt vid en begrafning få se en liten bevärad trupp, som öfver en i grafven nedsänkt kista aflossade en gevärssalva. Det var den sista ärebevisningen åt någon gammal f.d. krigare och som tillika förkunnade, att han varit med under ofredens dagar. Nu finnas ej många qvar af den gamla stammen, som kunde vara berättigade till en sådan militärisk honnör. Af landtvärnsmän finnas 17 qvar, såg jag nyligen anfördt (1883), och af 1813-14 års män finnes väl ett något större antal. Den långa och välsignade fredstiden har gjort, att ingen dylik krigisk ståt nu mera förekommer invid de åldrige gratialisternas obemärkta graf. Och så hafva vi nu hunnit fram till den indelte soldatens afsked från lifvet, följt honom till hans sista afgörande generalmönstring samt ända hän till hans sista hviloplats i hägn af det landtliga tempel, dit han under sin krafts dagar vid klockornas manande klang nästan hvarje helgdag sågs ställa sin raska gång, och dit äfven den gamle gratialisten, om än med långsammare och mindre spänstiga steg, ej sällan vandrade. Fäderneärfd tro och sed bjöd honom att på en sådan dag tillhopa med församlingen frambära böner till fädrens Gud.

Sof nu godt i grafvens lugna fristad, du gamle trötte krigare; sof i ro från lifvets stormar och utkämpade strider.

“Omhägna med nattliga friden
Den trötte, o graf! i din gömma.”

Ingen prydlig minnesvård utmärker platsen för fattigmans graf; men när vinterns drifva smält bort för vårsolens värme, och den fosterjord, hvars värn du en gång varit, kläder sig i vårgrönska och blommor, då grönskar äfven din oansenliga grafkulle, då prydes nog äfven den af en eller annan af dessa ängarnas täcka barn, hvilka, i sin enkla och anspråkslösa fägring, utgöra liksom en erinring om ditt eget enkla lif. Den fridfulla kyrkogård, som nu skänkt dig en bostad i stället för den torftiga backstuga, der dina sista lefnadsår förflutit, påminner nästan under sommartid om en af vår landsbygds ängar med deras mångfärgade blomsterskrud, på hvilken vandraren med välbehag låter sitt öga hvila.

indelta-soldater-8

Uti ett af mig för några år sedan hållet föredrag i en militärförening förekommo följande afslutningsord, som jag här vill anföra i anseende till deras tillämplighet på den indelte soldaten:

Ännu står Carl den XI:s väldiga skapelse, det svenska indelningsverket, uppe, ännu har den tvenne sekler gamla byggnaden ej störtat samman; man timrade upp både byggnader och institutioner af fast och säkert material den tiden. Nutiden har måttat många hugg och gifvit många stötar, delvis förda och utdelade af kraftiga armar och i ärlig strid mot den ädla byggnaden, och kommit den att vackla på sina grundvalar. Jag skall väl akta mig för några yttranden angående den pågående striden emellan det gamla och det nya, ty det hör icke hit. Jag vill blott påpeka, att den indelte soldaten ännu står qvar; ännu utgör han sålunda ett föremål för vårt intresse, våra omsorger. Icke fruktar jag att anses allt för partisk, om jag påstår, att om han en dag försvinner, så skall han dock ej försvinna ur vår historia som en dimbild, som ej lemnar några spår efter sig, ej försvinna ur deras minne, som med honom stått i någon beröring. Nej, den som en gång kommer att skrifva hans historia, skall nödgas säga, att han står inför bilden af en skarpt utpräglad, en äkta nordisk soldattyp, sådan som endast den svenska jorden, det svenska nationallynnet och den svenska seden har kunnat framalstra, en bild, som äfven med sina brister, blifvit kär för alla dem, som under någon längre tid haft honom för ögonen. Och om en ung värnpligtshär en gång kommer och aflöser honom, den gamle veteranen, så skall historien, minnesgod af de tjenster han gjort, det ärliga och trofasta verk han fullgjort, i det tacksamma fosterlandets namn tillropa honom ett ljudeligt: tack för god vakt!

Då för några år sedan indelningsverkets 200-årsjubileum firades i Upsala, uppträdde en varmhjertad och välkänd talare med ett så till form som innehåll fängslande skåltal för indelningsverket och dess minnen. Jag kan till min föregående skildring icke välja en mera lämplig afslutning, än slutorden i detta tal, hvilka jag skall tillåta mig här citera:

“Vi fira en fest för indelningsverkets minnen. Det skall måhända snart sjelft vara blott ett minne. Deras fötter, som skola begrafva det, stå redan för dörren. Må det förlåtas dem, som älska det, som af lefvande erfarenhet känna den kungatrohet, den fosterlandskärlek, den pligtkänsla och kamratanda, som, genom en tradition lika vördnadsbjudande som någon, slägte efter slägte fortplantats i de svenska krigarleden, om de med vemod se det gå sin upplösning till mötes.

Men om landets fäder, väl besinnande hvad landets frid tillhörer, åt landets söner, åt dess stridbara ungdom bereda den utbildning, som kräfves för att åt kommande slägten oförkränkt bevara frihetens arf, då skola vi helsa det döende indelningsverket med de ord, hvarmed skalden låter helsa den döende krigaren:

“Ej med saknad skall ditt minne firas,
Ej lik dens, som går och snart skall glömmas.
Så skall fosterlandet dig begråta,
Som en afton gråter dagg om sommarn,
Full af glädje, ljus och lugn och sånger
Och med famnen sträckt mot morgonrodnan.”

Sedan jag afslutat föregående teckningar ur den indelte soldatens lif, lemnade jag manuskriptet till genomläsning åt en gammal vän, en f.d. ryttmästare, hvilken städse varit en käck och sadelfast karl, såväl när det gälde att rida i spetsen för sqvadronen, som när det kom ifråga att förfäkta åsigter och kläda skott för dem. Han var lika säker i ena som andra fallet, och vi hade mer än en gäng drabbat samman under lifliga samtal. Efter någon tid hade jag en vacker dag ryttmästaren hos mig, och då han återlemnade manuskriptet, utspann sig följande samtal oss emellan:

“Ja, nog kan du lemna din uppsats åt offentligheten, det har ingen fara; den torde nog få läsare och äfven komma att intressera. Jag kommer visserligen ihåg, att du yttrade något, som gick ut på, att du liksom krusade litet för att lemna dig i händerna på kritiken, denne allt uppslukande Moloch, som med sina hvassa tänder knäcker stackars författare som vore de hasselnötter; men, ser du, du har haft tur och smak att välja ett ämne, som i och för sig har något tilldragande, och det äfven för dem, som stå utom detsamma, och så har du icke ansett dig behöfva kasta dig in i några egentliga stridsfrågor, utan stält dig så att säga på mera neutral grund, och detta är ju alltid en fördel, för så vidt man icke finner ett särskildt nöje uti att stöta i krigstrumpeten …”

“Hvilket du deremot antagligen ej skulle finna så särdeles otrefligt.”

“Kanhända. Men för att återkomma till din uppsats, så skulle jag med ditt tillstånd vilja göra en anmärkning.”

“Nej, gör i stället många, käre ryttmästare, jag begär ej bättre. Och hvad tillstånd beträffar, så gifver jag dig det mycket gerna. För öfrigt vet jag af gammal erfarenhet, att du just ej brukar vara så sen att yttra din mening utan att i förväg begära lof dertill. Men kläm nu till utan hänsyn, så får jag sätta mig in i huru det kommer att kännas, då den verkliga kritiken svänger sitt gissel öfver mig.”

“Jo, ser du, jag skulle vilja göra den i mitt tycke befogade anmärkningen, att . . .”

“Ja, jag kan ganska väl förstå hvad du menar. Du vill utan tvifvel säga, att jag med en viss förkärlek hemtat mina teckningar rörande läger- och fältlif samt soldatlifvet öfver hufvud icke så mycket från de aldra sista åren, eller den dag, som i dag är, utan att jag snarare dervid hållit mig till områden, som ligga litet längre tillbaka i tiden. Men detta har jag gjort med full afsigt och har ansett mig härvidlag vara i min goda rätt. Jag hoppas du tror mig på mina ord, då jag säger, att jag fortfarande hyser ganska stort intresse för den svenske soldat, som inlogeras i de för ögat föga trefliga barackerna, och som förtär sin ångkokade mat, om icke vid fullt dukade bord, så åtminstone vid verkliga bord, försedda med åtskilliga beqvämligheter, hvilka jag för öfrigt hjertans gerna unnar honom. Jag vet också mer än väl, att han kan vara en duglig och pålitlig man, fastän han förhåller sig i det närmaste kall och likgiltig gent emot en liflig och munter läger- eller marschvisa, och att han kan erhålla ett mycket hedrande afsked, fastän han nu i vanlig exercisdrägt och utan att vara omgifven af hela den gamla paradståten skyldrar till afsked vid generalmönstringen – ja, se inte så bistert på mig – jag anser honom inte en bit sämre än sin föregångare; han torde tvärtom för allt hvad jag vet i flera vigtiga hänseenden vara långt bättre, men…”

“Har du slutat än, och vill du godhetsfullt tillåta mig att någon gång få afsluta min mening?”

“Straxt. Men du må icke förtänka mig, om jag kanske har visat en liten förkärlek för det gamla soldatlifvet och företrädesvis hemtat mina teckningar och typer derifrån. Der fans så mycket tilltalande, och det gestaltade sig så friskt, der det utvecklade sitt egendomliga glada, om än något burleska och grofkorniga skaplynne under de vackra hvita tältraderna, som nu till det mesta försvunnit från mötesplatserna, hvilkas framstående prydnad de en gång voro. Och medger du ej, att de gamla kokgroparne och marketenterierna ibland kunde framvisa scener och taflor ur militärt soldatlif, som det kan vara en fröjd att erinra sig?”

“Egentligen har jag litet svårt att förstå, hvarför du anser dig behöfva stå och orera för mig härom”, svarade ryttmästaren, “jag trodde du kände mig tillräckligt för att veta, att äfven jag af lätt förklarliga skäl med mina sympatier lutar åt alldeles samma håll. Ingen, aldra minst jag, ämnar bestrida din rättighet i nämnde hänseende. Men då du visat det förtroende för min uppfattning, att du begärt mitt yttrande angående ditt opus, så torde du ursäkta, om jag anmärker den ofullständighet, hvarmed…”

“Nej, nu är det då rent för tokigt. Ofullständighet? Du måste väl vara rättvis och sålunda äfven taga i betraktande, att jag af många skäl endast i förbigående kunnat egna en och annan stund åt det i öfrigt rätt angenäma göromålet att ordna och gifva yttre gestalt åt mina minnen från soldatlifvets olika områden, samt att jag följaktligen aldrig kunnat tänka på att åstadkomma en fullständig och i detaljer genomförd teckning af den indelte soldaten, då en sådan skulle taga tid och krafter i anspråk, som ingalunda stå mig till buds; om sålunda den ofullständighet, hvarom du talar. . .”

“Nu är det jag, som af bryter dig”, sade ryttmästaren och strök litet irriterad sina mustascher, “hvem har talat om ofullständighet i den mening, hvari du behagar fatta den? Men eftersom du nu tycks hågad att låta mig tala till punkt, så skulle jag vilja fråga dig, huruvida du händelsevis erinrar dig, att till den indelta armén hörer icke blott infanteri, utan att äfven största delen af vårt kavalleri består af indelt trupp?

Börjar det nu bli klart för dig, livad jag syftade på, när jag talade om den ofullständighet jag hade tyckt mig finna i din teckning af svenskt soldatlif; hvasa’?”

“Jaså, är det der, som skon klämmer? Kantänka! Man känner sig liksom en smula förundrad, jag hade så när sagt förargad öfver att ej hafva kommit med på ett hörn. Nej, käre ryttmästare, detta härrör hvarken af glömska eller likgiltighet; jag har haft långt giltigare skäl att begränsa mitt arbete så, som jag gjort.”

“Det skulle vara rätt roligt höra några af dessa så kallade giltiga skäl.”

“Allt för gerna. Du torde nog medgifva, att, i fall man afser att försäkra sig om och söka uppehålla intresset för den indelte soldaten, hvilket nu varit min uppgift, så tager man sig så vidt ske kan till vara att samtidigt teckna bilden af den, som lätt kunde komma att öfverglänsa honom. Skulle jag nu låtit äfven kavalleristen få en plats i mina taflor, så hade jag kanske riskerat att han, med det företräde han i många hänseenden af gammalt åtnjuter, alldeles stält sin hederlige kamrat, infanteristen, i skuggan. Låt bara en åskådarekrets hafva att välja emellan ett besök hos ett infanteri- eller kavalleriregemente, och saken är genast afgjord till det senares fördel. Inom detta område är uppenbarligen eder öfverlägsenhet obestridd, åtskilliga andra områden att förtiga. Nej, var så god och låt bli att se ut som om jag berättade någon nyhet, som du ej alls bryr dig om att höra; mig narrar du åtminstone ej det ringaste med den der antagna minen af likgiltighet.”

Ryttmästaren hade nämligen härunder gjort ett och annat förtvifladt försök att se likgiltig ut och låtsa som komplimangen ej anginge honom, en sak, som dock i det allra närmaste misslyckades, hvarefter han litet vårdslöst yttrade:

“Det der är ju bara prat och icke något verkligt inkast emot min anmärkning.”

“Du tycks minsann ej vara så lätt tillfredsstäld. Nåväl, du skall få flera skäl. Anmärkningen att jag bland mina bilder från soldatlifvet äfven borde der och hvar låtit den indelta kavalleristen skymta fram, kan ej bestridas. Jag har redan nämnt, att detta ej beror på likgiltighet eller förbiseende. Nej, min bästa bror, jag saluterar ditt ädla och vackra vapen, och jag har ej så illa läst min historia, att jag är alldeles glömsk af den framstående roll det spelat vid många tillfällen, der det gält att hugga in. Erik Soop och Nils Bjelke eller, för att taga ett färskare exempel, “lille generalen” (G. B. Cederström) vid Bornhöft, de redo sannerligen ej i spetsen för några otympliga sqvadroner, och de samt många andra med dem ha nog dragit försorg om att den svenske kavalleristen ej blir bortglömd, när det blir tal om dem, som kämpat bra.”

Här nickade ryttmästaren bifallande, alldeles som om han ville säga: gå på vidare.

“Jag skall bara i förbigående bedja att få tacka dig, för det du – nå, det var, förstås, i ditt eget intresse – icke tillvitade mig bristande konseqvens angående de exempel jag nyss anförde, då det ju egentligen nu skulle vara tal om indelta kavalleriets mandater. Du brukar annars vara temligen påpasslig med anmärkningar vid sådana tillfällen, och jag hoppas derföre du håller mig räkning för mitt ädelmod att sjelf förklara mig straffbar för min lilla blunder.”

Ryttmästaren fick nu oförmodadt ett lindrigt anfall af hosta och mumlade något om huru dumt det är att röka cigarr så pass tidigt på dagen.

“Men”, fortsatte jag, “nu komma vi till det egentliga skälet för den underlåtenhet du anmärkt, och som varit afgörande för mig. Jag kan visserligen icke förebära fullkomlig obekantskap med kavalleristen, ty jag har vid ej så få tillfällen kommit i beröring med honom. Men hans bild må tecknas af någon, som känner honom lika väl som jag känner infanterisoldaten, och du må icke förtänka mig, om jag i ett fall som detta tvekar att gifva mig in på områden, der jag ej känner mig fullt hemmastadd. Väl vet jag, att de båda hafva ganska mycket gemensamt, samt att deras lif på roten torde gestalta sig i det aldra närmaste lika, hvilket ju förefaller helt naturligt, då de uppvuxit från samma rot, men jag vet också att deras lif under vapen företer rätt många olikheter, och dem har jag icke kunnat sätta mig in i. Och här har du nu förklaringen på den förmenta ofullständigheten i min teckning; är du nöjd med den?”

“Ja, tack. Du tycks hafva föresatt dig att aftvinga mig medgifvandet att taga den för god.”

“Och så än ett ord, för att betaga dig sista skymten af det lilla missnöje, som din min tycktes förråda; se här!”

Jag gick bort till bokskåpet, sökte fram en liten brochyr angående den berömda och för de då varande Mörnerska husarerna ärofulla träffningen vid Bornhöft, som jag en gång fått till skänks af författaren, sjelf en gammal Bornhöftare, och sedan jag slagit upp en sida, räckte jag boken till ryttmästaren, yttrande:

“Läs upp dessa rader; vi kunna ju komma öfverens om att låta dem uttrycka min egen åsigt.”

Och han läste: “. . . jag älskar kavalleristen, den käcke, den oförvägne, ty ingen annan får usurpera detta hedersnamn. Jag beundrar 12:te Carl i spetsen för sina drabanter, som inga hinder visste af. Seidlitz, Ziethen, Murat, Schill, ja, lille Lancken , de voro alla grenar af samma höga stam …”

“Och nu, gamle vän, har du ännu någon lans obruten med mig angående kavallerisaken?”

Ryttmästaren gaf mig ett vänligt småleende, tryckte under tystnad min hand och gick.


Mer läsning i samma ämne:

Boktips! Soldattorp i Uppland. Soldatfamiljernas hus och levnadsvillkor.

Indelte soldaten. Erinringar från lägerlif och hemlif på roten.

Kongl. Maj:ts Krigs-Articlar för Des Krigsmagt Til Lands och Sjös (1798)

Öfversigt af allmänna värnpligtens tillämpning i Sverige under förflutna tider. (1879)

Öfversigt af svenska krigsförfattningens historiska utveckling från äldre tider till indelningsverkets afslutande år 1733.

Indelta soldaten




Kategorier:Historiskt, Indelte soldaten, Kulturhistoria, Temasidor, Textarkivet

Taggar:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: