Midvinterafton 21 december

Det finns skäl att tro att nordborna har firat solståndsfester i flera tusen år. Våra förfäder kände väl till årets cykler och som de naturmänniskor de var hade de lärt sig det mesta om solens förhållande till livet, årstidernas påverkan på åkerbruk och odling och solens välbefinnande inverkan på människan själv.

Att solen betydde mycket för dem och för deras dagliga liv torde vara lätt att förstå. Solen värmde och gav liv. Värmen gav välbehag och fick naturen och människan att blomstra.

Våra fornnordiska förfäder utövade riter i samband med födelse, fruktbarhet och död. De hade fester som band dem samman och firade liksom vi födelsedagar, lyckönskade brudpar och sörjde de döda.

Våra hällristningar har många spännande motiv som ger upphov till tolkningar

Våra hällristningar har många spännande motiv som ger upphov till tolkningar

De hade också betydande fester vid sommar– och vintersolståndet, vid höst– och vårdagjämning. Exakt hur de firade och vad de gjorde när de firade vet vi inte. Firandet var inte enhetligt och ritualerna såg sannolikt olika ut i olika delar av Norden. Lokala variationer förekom av den enkla anledningen att det fornnordiska norden inte hade några enhetliga kulturella uttryck även om många gemensamma nämnare fanns.

Folken var ganska enhetliga och de hade ett språk så att de kunde kommunicera med varandra. Det fanns också andliga centrum eller platser där de fornordiska riterna utövades centralt. Hällristningar som finns spridda över landet tyder på kulturella aktiviteter, på ceremonier och riter.

Det förekom namngivningsceremonier, bröllop, kanske initieringsriter för unga män och kvinnor som skulle ta klivet in i vuxenvärlden, någon form av centraliserad utbildning och lärande så att unga fick de kunskaper som äldre tillskansat sig genom erfarenhet eller från föregående generations män och kvinnor. Kunskaper om hantverk, jakt, fiske, byggnadsteknik, djurhållning och annat gick i arv. Varje generation hade sina lärde män och kvinnor som kunde föra kunskaper vidare.

För fyra tusen år sedan samlades folk vid midsommartid till sommarens solståndfest. De klädde sig fint och för unga män och kvinnor var det en tid då många skulle fästas eller vigas och inför sina respektive familjer lovade trohet till varandra, de skulle bli man och hustru och i fruktbarhetskultens namn framföda ett antal barn så att livet kunde gå vidare för familjen, släkten och stammen.

Vid samma tid inför midvintersolståndet förberedde man sig för den stora årstidsfesten som i norden kallas jul. Hur gammalt ordet är och vad det egentligen betydde finns det olika åsikter om, men att det skulle ha någon koppling till ordet hjul betvivlas. Man vet inte när själva ordet först började användas.

Midvintersolståndet, julen, infaller när det är som mörkast och kallast. Våra förfäders hårda liv och arbetet för att få mat på bordet var som mest besvärligt under den här tiden. Julen blev en tid då man samlade släkten till fest. Stugorna värmdes upp, mat lagades och hela familjen umgicks, åt drack och sjöng. Julens blev också en tid då man kunde prata igenom hur andra familje- eller släktmedlemmar haft det under perioden som varit, kanske kunde nya familjemedlemmar möta andra släktingar och kanske kunde minnet över döda släktingar kommenteras. Man vädrade det gamla årets händelser och byter erfarenheter.

Midvintersolståndet och julhögtiden har varit och är än idag en glädjens fest. Det är årets mörkaste dygn och har stor betydelse i norden där årstidsväxlingarna alltid har varit så närvarande och påverkat alla.

Julen är en gammal hednisk eller ännu äldre högtid som kan ha haft föregångare hos de folk som först slog sig ned i vårt land för tusentals år sedan.

Bild från Luciafirande på Skansen i början av nittonhundratalet.

Bild från Luciafirande på Skansen i början av nittonhundratalet.

Firandet av julen har uttryckts på olika sätt i olika delar av landet och under olika perioder i vår historia.

Den gamla hedniska ljusdrottningen, som fick namnet Lucia efter ett katolskt helgon, kom med tända ljus under midvintersolståndet den 13 december som var årets mörkaste dag när den julianska kalendern användes. Lucia kommer från det latinska ordet lux, som betyder ljus. När den gregorianska kalendern infördes levde ljusfesten den 13 december kvar som en högtidsdag där julfirandet inleddes. När Lucia firas idag är det ursprungligen ett firande av solens återkomst. Luciafirandet i Sverige har, förutom själva namnet Lucia, inget samband med det helgonet Sankta Lucia från Syrakusa.

Idag markerar Lucia inledningen till julen som slutar den 13 januari, med tjugondedag Knut, där vi i modern tid klär av julgranen och kastar ut den. Julgransplundring brukar vara en mindre fest för barn som får dansa runt granen, leka lekar och äta godis och kakor.

Den mörkaste månaden på året med höjdpunkten julafton förbereddes genom att man någon vecka före jul slaktade julgrisen och förberedde julölet. Det finns en rad lokala variationer på när ölet skulle vara klart. I vissa trakter var det i äldre tid sed att några dagar före bjuda grannar på smaköl. En viktig beståndsdel av julens måltider är julgröten, som har långa traditioner i hela Norden.

En annan nästan bortglömd tradition var att frakta hem ved så att man skulle kunna hålla varmt hemma minst till tjugondedag Knut. Det var i regel männen som utförde de tyngre uppgifterna medan kvinnorna bakade, tog hand om barnen, pyntade och skötte hemmet. Även djuren tog man hand om. Boskapen skulle utfordras och till jul få bättre foder än annars.

Julfirandet och alla traditioner kring svenskt och nordiskt julfirandet är relaterat till något positivt. Man högtidlighåller ljusets återkomst och samlas med familjen för att fira denna händelse med mat och dryck.

Efter att Sverige kristnades blev julen en högtid även för kristna. Jesu födelse förlades till den 25 december och idag påstår många att julen firas till minne av Kristi födelse, trots att julen är en gammal hednisk högtid.

Julen är och har varit en av våra viktigaste högtider och det kristna inslaget har varit betydande ända fram till vår tid även om det hedniska inslaget har djupare rötter i traditionen. Julfirandet i Norden är inte i första hand en kristen högtid utan en nordisk högtid.

Nu finns det tecken på att en del krafter i samhället vill tona ned firandet av julen, som hednisk eller kristen högtid, av hänsyn till att Sverige blivit mångkulturellt. Istället för jul används oftare begrepp som vinterfest, högtid och annat som anses vara mer neutralt. Att fortsätta fira jul, dricka julöl, äta julmat och julskinka, att värna om våra traditioner och högtider är nästan heligt för de flesta svenskar. Julfirandet i Sverige har varit en gemensam kulturyttring för oss under alla tider. Även om vi inte firat den på exakt samma sätt så har julen en särställning i vår kultur som ingen ska kunna få ta ifrån oss. Drick din julöl (inte ”vinteröl”), ät din julskinka och ha en riktigt god jul!

Julöl är att föredra framför ”vinteröl”

Julöl är att föredra framför ”vinteröl”


 

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

(Viktor Rydberg, 1881)

Svenska Kulturbilder

Hus

Hustomte


 

Under 1500-talet var julen en Kristi födelsedagsfest

Julen firades i Norden på 1500-talet, därför att den var Kristi födelsedagsfest och årets början. Bakom alltsammans låg en annan orsak till att hålla högtid, densamma som på sin tid framkallat asadyrkarnas jul och sedan gjort det naturligt att förlägga Kristi födelsefest och årets begynnelse just till denna tid, nämligen glädjen över det återvändande solljuset.

Denna naturgrund får icke förloras ur sikte. Dels är det nämligen den, som kvarstår, när alla de religiösa påklädnaderna avlägsnas, dels är det den, som alltid lika villigt tjänat till grundval och symbol för varje ny och djupare tolkning. Ljusets återkomst har kallat till fest, då våra förfäder i den grå urtiden i skaror trängt in i Europa från sydost och under nordligare breddgrader lärt sig sakna och uppskatta det solljus, som i deras tidigare hemtrakter stundom varit för starkt. Ljusets födelse i vintermörkret blev senare för asadyrkarna den årstid, då det föll av sig självt att fira Tors, Frejs och Odins seger över jättarna. Och ljusets ankomst till världen blev slutligen för de kristna det på en gång enklaste och djupaste uttrycket för Kristi människofödelse.

Men icke ens vid denna tydning av julen som glädjefest för det dervändande solljuset våga vi stanna. Som bakgrund avteckna sig under 1500-talet dunkla men omisskännliga spår av en ännu äldre fest, den äldsla man känner till: festen för mörkret.

Vi veta icke, hur långt våra förfäder nått i tron på ljusets gudar, när de efter långa vandringar slog sig ned i Norden. Endast ett kunna vi med visshet sluta oss till bosättningen i ett land med sådant klimat.

Lång och mörk vinter som Nordens måste påverka sinnet. Kanske påverkades de ytterligare av en hos de besegrade äldre bebyggarna befintlig tro på mörkrets makter. Härom veta vi intet närmare. Men bakom julens ljusfest avteckna sig spridda drag av en urgammal julens mörkfest, en fest för vad dunklet slukat och den svarta jorden gömmer: de döda.

En liknande fest firades hos de hedniska stamfränderna söder ut, och romerska kyrkan var slutligen klok nog att upptaga den som en alla själars fest om skulle firas den 2 november. I Norden gav vinterskymning och kyla festen en ännu mörkare prägel, och helt naturligt bevarade den sin gamla plats, vid jultiden.

Vi skola senare betrakta dessa rester av en ursprunglig fest en och en, så som de under 1500-talet fläckvis döko upp i nya, främmande omgivningar. Här skola vi endast påpeka, att de inom sig säkerligen gömde en lång utvecklingsserie, nämligen alla övergångar från uteslutande rädsla till tacksamhet och tillit. Ty mörkrets makter, de döda, betraktades i vissa sägner och seder – säkert de äldsta – som endast onda och fördärvande. De gladde sig åt förstörelse, när de foro i väg på Odins vilda jakt, de grepo till och med i kyrkan efter varje levande människa för att mörda henne. Men i andra, talrika sägner och former för tro blevo samma makter stillsamma och skötte sig själva; ja, de visade sig godlynta, hjälpsamma, tacksamma. Man bjöd dem bad och festligt dukade bord. Hemmet stod öppet och blev deras. Till tack skötte de kreaturen, välsignade familjen, värnade lyckan. Ja, även när julen var över och de sista resterna av brödet strötts ut i säd och aska, glömde de döda under jorden icke god behandling. De gjorde plogfåran rak, de ordnade så att säden trivdes i jorden, till dess sommarsolen lät brodden skjuta upp grön och ymnig. De blevo så småningom rentav milda, hjälpsamma väsen, släktens goda andar, förvandlade av en livssyn, för vilken julens mörkfest ovillkorligen gled över till ljusfest.

Julen visar då upp en förunderlig bild: en fest som under årtusenden firats samma årstid men av olika anledningar, en fest vilken upptagit och växt samman med flydda tiders seder utan att detta väckt särskild anslöt. Den nordiska julfesten bildar härvid så småningom den märkligaste, mest omfångsrika och mänskliga av alla fester. Den innesluter mer eller mindre lydligt i sig mänsklighetens hittillsvarande utveckling, med dess långa vandring från fruktan till hopp, från mörkrädsla till tro på ljusets makter, till tindrande tro på midnattsstjärnan över krubban i Betlehem.

Och denna blandning är icke tillfällig. Hos generation eller generation ha de geografiska förhållandena och de enkla levnadsvillkoren givit näring åt festens heliga eld och bekämpat varje alltför trångsynt uppfattning av julen.

Verkningarna ge sig fortfarande till känna. Ty årstiden gör varje enskild människa mer eller mindre betryckt och förvandlar henne till jorddbundet frö, grodd gömd i snö. Kyla och mörker lära henne knäppa sina händer kring minsta ljus. Hem och hemtrevnad synas dubbelt värda mot vanligt. Sinnet stäms till mildhet, ingen får glömmas bort.

Och snart samla de sig alla: barn, bekanta, främmande. Var och en måste få något gott, gåvor och glädje. Hemmet blir livssyn. Icke endast detta enskilda hem utan det stora gemensamma. Och minnen tändas. De döda vakna och le på nytt. Glömd vänskap flammar upp, färsk fiendskap släckes. Utanför stugan råda icke endast mörkret och döden; med förundrade, spörjande, bedjande blickar stirra lägre väsen, som också vilja vara med om människornas fest, in genom fönsterrutan. De ha alla längtan och rätt till ljuset, ty det stora hemmet, det största hemmet är allas. Stjärnorna äro julljus på livets stora träd; på varje levande varelse väntar en gåva, som skall bringa glädje.

Innan julen är över, släckas dessa känslor åter. Men så långt vår blick kan skymta, har i Norden det evigt spirande människohoppet ständigt vid jultid rett till fest, alltjämt rikare fest. Även om hopp och föresats kunde lyckas vara ett kortvarigt bländverk, så invigde de dock det begynnande året. Och om de än släcktes, förvarades dock hela tiden en gnista under askan och snön för att vid nästa jultid åter glöda till.

Av det sagda framgår tydligt, att alla nordiska julseder måste utgöra liksom ett tredubbelt lager, i det de ha sitt upphov antingen i den äldsta hedniska dödsfesten eller asadyrkarnas ljusfest eller Kristi födelsefest. Men det framgår lika klart, att det i de flesta fall är mycket svårt att hänföra varje särskild sed och tro till sitt bestämda ursprung. Ty sedvänjorna undergingo själva förändringar genom att upplagas bland andra. De äldsta präglades under århundradenas lopp först av Tors hammare och kristnades sedan. ”Kristmässan” på julnatten t.ex. hade måhända ursprungligen varit dödsfestens högtidsstund vid midnatt. Övergången till den mildare synen på de döda och naturens osynliga invånare ägde i månget fall kanske rum sent, långt fram i medeltiden. Till vilken tid och plats skall då motsvarande sed förläggas?

Härtill kommer, att nordiska julseder ofta äro vitt utgrenade. Nordborna voro ju själva endast en gren på en mångdelad stam. När då de hedniska nordborna och t.ex. de gamla romarna vid deras julfest och saturnalier hade många seder gemensamma – såsom växling av gåvor, tändande av ljus och bål samt tjänares och herrars likställighet – är det högst troligt, att detta var gamla minnen från ett gemensamt ursprung. Vi tro oss någorlunda känna till nordbornas släktskapsförhållanden och den därav följande möjligheten för överensstämmelse i julseder. Men blicken förvirras av den oerhörda räckvidden, om vi t.ex. endast betrakta en gammal julsed, som nuförtiden förekommer hos de mest olika folkslag i Europa. Att fälla ett träd och på julafton under särskilda högtidligheter anbringa den tjockaste ändan av slammen på härden är ett bruk, som möter både i Sverige, England, Frankrike, Tyskland, Italien, Dalmatien och Kroatien.

Men mest förvirrande av allt med hänsyn till bestämmandet av julseder och deras härkomst är dock måhända det faktum, att den nyskapande förmågan fortfarande tycks vara i verksamhet. Det är inte många som tänka därpå. Men säkert är, att det bara under 1800-talet i Danmark tillkommit tre nya julseder: det ljusprydda och med gåvor behängda julträdet, gåsstek vid festmåltiden på julafton samt det vanliga användandet av den symboliska figuren ”jultomten’’. Alla dessa tre nya seder ha litet eller intet att göra med kristendomen.

Sådana nybildningar kunna antingen förklaras därigenom, att julen med sitt stämningsinnehåll ännu är så levande, att den förmår skapa sig helt nya ullryek; eller också äro de kanske endast vittnesbörd om, att folkets minne är djupare än de enskilda generationernas. Det nya är i så fall icke nytt utan gammalt. Det är forna seder, som för långe sedan sjunkit till botten och blivit glömda, men nu åter i något förändrad form lockas fram av minnets lönnliga källsprång och föras upp till strömmens yta.

Ett står i alla fall klart: strömmen flyter beständigt framåt. Allt detta i förening gör det mycket svårt att giva en trogen bild av en svunnen tids julseder – man göre endast ett försök att framställa nutidens!

Och den faran för missvisning ligger alltid nära, att vad som varit gällande inom ett särskilt stånd eller i en viss trakt kanske blivit bortlagt eller ännu icke fullt antaget i ett annat eller annorstädes, och att några årtionden i så fall medfört icke obetydliga skillnader.

(Texten kommer från boken ”Dagligt liv i Norden på 1500-talet, av Troels-Lund, svenska upplagan från 1932.)


w-jul-midvinter-2

Midvinterafton.

Af Bernhard Risberg.

Från violett och blågrönt himlen flyter

Tillsamman mot sydväst i blek opal,

Och nedanför af solens släp en smal

Orangebård sig mot fältets snöfärg bryter,

På fästet skarp och klar halfmånen står,

Och i hans närhet ett par stjärnor dröja;

Ren nejden sakta höljs i skymningsslöja,

Och rundt omkring högtidlig tystnad rår.

Så vinteraftonen sin skönhet målar,

Där jag i släden vid din sida far,

Och när från himmelen min blick jag tar,

Utur ditt flor ett stjärnpar mot mig strålar.

julafton-god-jul


 

Mer julrelaterat:

Omklädda folkseder

Julen är en hednisk högtid

Lille Viggs äventyr på julafton

Traditionell julmarknad i Sigtuna (varje år)



Kategorier:Svensk kultur

Taggar:, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: