Olika ämnen

Lucia 13 december

Lucia

I natten darra
de kalla väder.
Steg hör jag knarra
på vindens bräder:
i hvita kläder
stod herrgårdsflickan,
med vaxljuskrona kring håret fäst,
nyss vid mitt läger och räckte brickan
lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman
i mörka tider!
Med tjärvedsflamman
Lucia skrider
i däld och lider.
I dörren gläntar
med morgonglöggen min muntre värd
och bringar bud, att ung dottern väntar
sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter
re’n snön är fallen,
och foten slinter
på frusna vallen,
och hvit står tallen
som silverstaken
för månens prunkande högtidsljus,
och stjärnbloss brinna högt över taken
på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes
med fäll och täcken,
och selad ledes
från klöverhäcken
den raske skäcken.
Med fröjd vi glida
igenom sovande skogars skjul.
Ur huvan tindrar det vid min sida
som morgongryning till härlig jul.

(Erik Axel Karlfeldt)

Lucia-jenny-nystrom-vykort


Lucia, helgon, som enligt legenden ljöt martyrdöden i Syrakusa omkr. år 304, under Diocletianus. Sägnen framställer henne som en ädelboren jungfru, hvilken, då hennes moder underbarligen blifvit botad för en sjukdom, bortskänkte sin brudskatt till fattiga kristna.

Jungfruns trolofvade angaf henne då som kristen för prefekten Paschasius, och denne påbjöd, att hon skulle gripas och föras till ett skökohus. Men man kunde icke med någon makt röra henne ur stället, och när man staplade ved rundt omkring henne samt tände den med brinnande beck och olja, skadades hon i ingen mån däraf. Till sist genomborrades hon med ett svärd och uppgaf andan.

De viktigaste dokumenten beträffande den heliga Lucia finnas i ”Martyrologium Hieronymianum” och en gammal inskrift i Syrakusa. Den berömde historikern Sigebert af Gembloux (d. 1112) författade en omfångsrik dikt ”Passio S. Lucise virginis” till martyrens ben, som hans kloster trodde sig ega. – Enligt en senare sägen utstack L. sina ögon. då en yngling hade förälskat sig i dem, hvarefter hon ref ut dem och lät bära dem på ett fat till ynglingen, som däraf bevektes att bli kristen.

Men sedermera, då Lucia knäböjde i bön, gaf Gud henne nya ögon, ännu skönare än de förra. Sannolikt har denna sägen, som ej har någon motsvarighet i ”Acta”, framväxt ur en ordlek på Lucia (lat. lux, ljus). – Lucia afbildades af medeltida konstnärer såsom bärande sina ögon på en bricka (stundom på en bok) eller med en brinnande lampa i handen. Hon prisades bl. a. af Dante som det himmelska ljusets eller visdomens urbild. Man åkallar henne för ögonsjukdomar; därjämte är hon de fattige böndernas och staden Syrakusas skyddspatronessa.

Hennes dag är 13 dec. – På svenska runstafvar är Lucias dag, Lussimässa, allmänt betecknad som viktig bemärkelsedag och likaledes på norska och svensk-estniska kalenderstafvar. Natten före 13 dec. har allmänt af svensk, likasom norsk, allmoge ansetts som årets längsta natt, och med Lucia-dagen ansåg man dagökningen inträda. Denna uppfattning, hvilken går tillbaka till medeltiden och som fann stöd i våra almanackors uppgifter alltifrån 1500-talet till in på 1700-talet, förlorade med den gregorianska tidräkningens införande 1753 alldeles sitt berättigande, men bibehöll sig fortfarande i folkmedvetandet. Under 1600-talet och början af 1700-talet förlades ock vinterns ingång till denna dag eller tiden närmast förut.

Med Lucia ingick julmånaden, och i Västergötland hette det, att ”den lilla goda räppen”, som utgick med tjugondag jul (13 jan.), begynte med Lucia. På andra håll kallades denna dag ”lilla jul”. Som en af årets betydelsefullaste dagar kännetecknas den ock genom seden att då gå årsgång (se d. o.) samt af tron, att vattnet i källorna den natten vändes i vin. I Värmland och Dalsland sades ”Lussi” t.o.m. vara årets förnämsta högtid. Till Lussimässan skulle fordomdags allt arbete med skörden, trösk, mald, bak och brygd, vara undanstökadt. I Norge sade man, att L. eljest välte skorstenen. I åtskilliga städer och orter hölls Luciamarknad.

Om Lussi finnas i Sverige och Norge åtskilliga myter. Enligt norrländsk folksägen var hon före Eva Adams hustru, och hon är alla vettars och andra underjordsväsendens moder (se Lilit), Svensk folktro har ock betraktat henne som den under årets längsta natt uppträdande andeskarans härskarinna. Härmed torde sammanhänga, att i Ångermanland en jättinna säges heta L. Äfven enligt norsk sägen är L. en bergfru, som under lucianatten anför andeväsendenas skara, ”lussi faerden”. Hon åker främst på en vagn, hvarpå hon medför ett kar, ämnadt för brygd.

En värmländsk sägen förmäler, att L. under en svår hungersnöd uppenbarat sig med ett skepp lastadt med födoämnen, hvarmed hon bistått de nödlidande. Denna sägen har sin motsvarighet på Sicilien. Luciahögtiden var förbunden med hvarjehanda egendomliga fornseder. Redan kvällen förut förrättades ett offer till vårdträdet (se d. o.), i det att något af det nybryggda ölet utgöts öfver dess rötter. Detta högst ålderdomliga offer var samtidigt egnadt L. och hennes följe. Kvällen tillbragtes f. ö. med ”gille och lekar”, och man synes fordom ha vakat hela natten. Däraf ordet lussivaka.

På själfva Luciadagen, lussida’n, undfägnades husets folk i tidig otta af en bland husets yngre kvinnor, som, hvitklädd och med brinnande ljus fästa på hufvudet (se fig.), bjöd på fläsk, ”lussibiten”, och öl eller i senare tid på brännvinsglögg och ost eller kaffe med dopp. Denna kvinna kallades sedan hela dagen Lussi. Lussibrud och fick ej nämnas med sitt rätta namn. Dagen var f. ö. egnad åt mat och dryck. Det hette, att man då skulle ”äta märg i benen”, och en gammal författare uppger, att öfverflöd denna dag ansågs medföra goda tillgångar under det stundande året. Äfven husdjuren skulle ha sin ”lussibit” för att få hälsa och styrka under det kommande året.

I sydvästra Sverige bakas till Lucia ett särskildt kultbröd (se d. o.), kalladt ”dövelskatt”. Julbocken gjorde ock på vissa håll redan vid denna högtid sitt inträde. Luciafirandet synes egentligen ha tillhört Värmland, Dalsland, Västergötland, Bohuslän och Halland, men finnes ock omnämndt från Småland, Östergötland, Södermanland, Närke och Västmanland och har icke varit obekant äfven i andra landskap. För ungdomen i skolorna, hvilka på Luciadagen afslutade höstterminen, blef denna dag naturligtvis af stor betydelse och firades med illumination, sång och hvarjehanda upptåg.

Några nationsföreningar vid våra universitet ha ock upptagit lussifirandet och festliggöra dagen genom utklädningar och arla dryckeslag. Likasom hos oss var fruktan för under Lucianatten uppträdande väsen utbredd äfven hos Tysklands allmoge, och man talade äfven där om denna dag som egnad frosseri och dryckjom. Företrädesvis utmärkes Luciadagen i Böhmen, där då en hvitklädd kvinnogestalt uppträder. Denna ger sig dock en mer eller mindre skräckinjagande karaktär och motsvarar i flera hänseenden den i Österrike inemot och under julen uppträdande Perchta. Under namnet L. uppträder i sistnämnda land ock en person förklädd till get.

Äfven i Bajern och Bosnien förekommer på Luciadagen förklädnad till en gammal kvinna med eller utan en åtföljande bock. Hos sydslaverna anropar man vid ihållande mulen väderlek Lucia om att åter föra fram solen. Lucia betraktas flerstädes som väfnadens och spånadens beskyddarinna, och i Böhmen säges hon vara de tre spinnande ödesgudinnornas moder. Till sitt väsen visar Lucia, sådan hon i folktron framträder, tydlig frändskap med åtskilliga den medeltida folksägnen tillhörande mytiska gestalter –

(Nordisk familjebok, 1912)


Lucia, i dial. även Lusse (vanligt även i riksspr.) o. Lussi (från en form med tillbakadragen accent; jfr Maja), i ty. även frau Lutz; enl. legenden ett helgon († 304); möjl. dock egentl, en hednisk ljusgudinna el. dyl.; i alla händelser till lat. lax (genit. lucis; urbesl. med ljus), vars dag, den 13 dec., åtm. i Norden (o. i Sverige särsk. i den västra delen) varit en av årets betydelsefullaste dagar, förbundna med om julfirandet starkt påminnande plägseder. Litteratur se Nord. Fam.-bok 16: 1218, vartill kan läggas Bråte Ord o. Bild s. 635 (som anser festen ha en jämförelsevis sen upprinnelse, 1400-t.) o. M. P:n Nilsson Årets folkl. fester s. 178 f.; jfr även Hjelmqvist Förn. och familjen, s. 165 f. – Lucia företer med avs. på sättet för hennes firande frändskap med den sydtyska (Österrike) frau Perdita, vars namn är en avledn. av fhty. peraht, beraht = bjärt.

(Svensk etymologisk ordbok, 1922)


Lucia: Julfasta och årets längsta natt

Från medeltiden finns uppgifter om firandet av julfastans ingång. På lucianatten slaktades julgrisen och det festades natten lång. Under 1300-talet, då den julianska kalendern gällde i Sverige och Finland, var lucianatten årets längsta natt. Då ansåg man att övernaturliga makter var ute och härjade och att det därför var bäst att hålla sig vaken. Årets längsta natt var detsamma som midvinter och fungerade som motsvarighet till midsommaren. Vid den mörkaste tiden på året i det förkristna Norden, besvärjades ljusets makter för att få ljuset att återvända. Det är från dessa föreställningar kopplade till ljus, mörker och årets gång, som den svenska ljushögtiden runt den 13 december ursprungligen härstammar. Traditionen med en ljusbringande kvinnogestalt kan ha sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna.

Vintersolståndet var länge i folktron en farlig natt, då gårdsfolket gjorde bäst i att hålla sig inomhus, och helst inte gå och lägga sig (lussevaka). Vintersolståndet var alltså mörkrets natt, men också inledningen på julen: Grisen skulle vara slaktad den 13 december, och inte allt för mycket arbete skulle återstå innan jul. Under 1500- och 1600-talen inträffade vintersolståndet/midvinter den 11 december. Genom förskjutningen vid införandet av den gregorianska kalendern blev lucianatten inte längre årets längsta natt utan vintersolståndet/midvinter inträffar nu i stället 21 eller 22 december.

Men i folktron levde 13 december kvar som årets längsta natt, då man skulle hålla sig inomhus, stanna uppe och vaka, kanske (om man var ung) gå sång- och tiggarrundor i de kringliggande gårdarna, och då ljus och mörker hade en särskild betydelse. Traditionen att fira ljus och mörker vid midvintertid levde alltså vidare in i 1600- och 1700-talets bondesamhälle.

Luciadagen kallades på sina håll lillejul, och ansågs också vara den dag då bak, trösk, och brygd skulle vara avslutade för året.

Firandet var vanligast runt Vänern i västra Sverige, det vill säga i Bohuslän, Västergötland, Dalsland och Värmland. Exakt varför den geografiska fördelningen såg ut så vet man inte, och mer forskning på området behövs. Dock är det klart att liknande traditioner förekommit i östra Norge, där lucia/midvinter i folktron gått under beteckningen lussinatt, med en mängd föreställningar om övernaturliga krafter kopplade till midvinternatten.

(Wikipedia, 2014)


 

 

 

Kategorier:Olika ämnen

Märkt som:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s