Kulturhistoria

Minnen af heden tro och kult i norrländska ortnamn (1881)

hedniska-ortnamn-norrland

I allmänhet kan man om våra svenska ortsnamn säga, att de endast i ringa mån varit föremål för forskares uppmärksamhet; men i all synnerhet gäller detta om de norrländska. Ty om man ser bort ifrån de mer eller mindre lyckade tydningsförsök, som gjordes af förra århundradets, topografer och i senare tider af landtmätare vid sockenbeskrifningarnas utarbetande, finnes ej någon, som egnat dem en fullständigare behandling. På grund häraf har man ock misstagit sig om karakteren af dessa ortnamn, i det man hållit före, att de skulle vara af så ung bildning, att man i dem knapt skulle finna några spår af våra hedniska förfäders gudatro och gudstjenst. Så t.ex. säger dr Montelius uti Sveriges historia, hednatiden, sid. 347, att ortnamn bildade af namn på hedniska gudar ”mycket sällan träffas norr om Dalelfven”; och till ungefär samma åsigt synes ock doc. Lundgren hafva kommit, då han uti sitt specialarbete i detta ämne Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverige för hela Norrland uppgifver endast två orter uppkallade efter Oden, nio (deraf två osäkra) efter Tor och tre efter Frö.

Afsigten med denna uppsats är att uppvisa els de ortnamn, som äro bildade efter hedniska gudar, dels ock andra, som tyda på heden tro och kult; och jag hoppas, att den efterföljande redogörelsen skall – ehuru sannolikt ej fullständig – vara tillräcklig att ådalägga, att icke Dalelfven, icke ens Ångermanelfven, är det nordliga gränsmärket för sådana namns förekomst.

Jag har nödgats inskränka mig till de i Ångermanland, Medelpad, Jemtland och Helsingland förekommande ortnamnen på grund af bristande kännedom om de öfriga norrländska landskapens namn. Först behandlas de ortnamn, som äro bildade efter hedniska gudar och andra mytiska väsen, samt derefter sådana som påminna om hednisk kult. För namnen har jag sökt anföra så åldriga fornformer som möjligt, men dessa äro dock jemförelsevis unga, då den äldsta något så när fullständiga förteckning på byar i Norrland finnes i en hjelpskattslängd af år 1535 i Kammarkollegii arkiv (för Jemtland, som naturligtvis saknas der, har jag ej haft annan källa än ett å Karolina bibliotek i Upsala befintligt utdrag ur 1646 års jordeböcker). På grund häraf har jag för att öka formernas beviskraft anfört namnens nuvarande uttal i allmogens språk, der jag så kunnat, och äfven ofta lemnat uppgift om orternas läge. Då ännu i traditionen stöd synts mig finnas för namnens hänförande till hednisk tid, har jag ock i korthet meddelat de gängse sägnerna.

Gudarna i allmänhet

Såsom syftande på den hedniska gudarne i gemen anföras tvänne klasser af ortnamn: de som äro bildade av god, gud, och de hvari råd, ingår.

Som exempel på namn af det förra slaget anför lundgren (Språkl. Intyg, sid. 11) åtskilliga namn såsom Gudsjö, Gusjö, Guvika, men menar det dock vara svårt att afgöra om dessa namn ej äro från kristen tid. Är det emellertid så, att det i dessa namn ingående god, gud är liktydligt med gud, deus, synes oss, som skulle något tvifvel om dessa namn hedniska ursprung ej kunna uppstå, då den kristna guden ju aldrig i likhet med de hedniska gudamakterna blifvit förlagt till sjöar och åar och derför ej heller kunnat gifva namn åt sådana. Af de sex namn, som Lundgren anser vara bildade af god, gud, äro alla med ett undantag sammansatta med orden sjö eller vik; och med hithörande namn inom området dör denna uppsats visar sig förhållande vara detsamma.

De af gud bildade namnen äro följande:

Ångermanland. Gårdsnäs, by i Sånga socken; uttalas gønäs; skrefs godhenes 1535, Godnäs 1569, Gårdsnäst 1646, men ända till början af detta århundrade möter man i skrift formen Godnäs; allmogens uttal stämmer med den äldre skrifseden, men ej med den nu brukliga formen (1). Gussjö, sjö i Stigsjö socken, hvarest Gussijö 1535 nämnes såsom by. Från denna sjö kommer Gåda-ån, som utfaller i hafvet inom särbrå socken. Vid åns nedre lopp ligga midt emot hvarandra på hvarsin sida byarne Fröland och Gådeå, hvilket senare namn skrifves Gådaå 1651, Gådha 1646, Godha, Gåda och slutligen Ghodhoo 1535; Ghodhoo, Felle, Ffröölandh följa på hvarandra i 1535 års skattelängd. Byanamnets uttal är nu Gøa. Gudebacka nämnes 1569 som by i Grundsunda; motsvarar troligen nyvarande byn Gideåbacka. Byn Godmark i samma socken skrifves Gummarch 1646, Godmarch 1569, Gumarch 1535. Uttaldet okändt. – Det i samma socken förefintliga bynamnet Godmersta (Gomersta 1569) är väl att härleda från gamla svenska mansnamnet Gudmar, hvars första led är gud, deus.

Jemtland. Gussvattnet, by i Frostviken; utalas gúsvttne; ligger invid en sjö, Gussjön. – Gudsjön, sjö i Fors socken, med Gudsjö-ån och Gudsjö-landet, det senare äfven skrifvet Gussjö-landet. – Gussmon, ett ödesböle i bergs socken. Fale Burman lektor vid Hernösands gymnasium, nämner i på Hernösands allm. läroverks bibliotek förvarade dagboksanteckningar från 1790-talet om en folksägen af innehåll att en jätte vid namn Gusse skall hafva bott på detta ställe. Jfr. sid. 9 – Ett ortnamn Godvik nämnes 1512 utan närmare uppgift om läget.

Helsingland. Gudha, 1535 gård i Ljusdal; torde sammanfalla med nuvarande byn Gåda i Ramsjö, hvilken socken ej finnes upptagen i detta års hjelpskattslängd utan först i senare tid är utbruten ur Ljusdals socken. Efter byn äro de höga bergen Westra och östra Gådaberg uppkallade. Sjönamnet Gursjön (en å derifrån utfaller inom Gåda) beror sannolikt på en felaktig stafning i st. för Gusjön d.ä. Gudsjön. Jfr den ofta förekommande skrifningen Betarsjön (sjö i Junsele socken i Ångermanland) och Betarsjönäs, nybygge derstädes i st. för Beta sjön hos Hülphers, Betasjönäs i ofvannämnda Adressbok. Gudzboda 1543 gård i Undersvik; det derpå följande namnet är kirkebin d.v.s. kyrkbyn. – Gusbo, by Hanebo. – Godberg, högt berg i Färilla.

Det i isl. förekommande uttrycket råd (ráð Öll ok regin) för samtliga gudarna (se Lundgren, Språkl. Intyg, sidd. 23,24) lefver ännu qvar i Norrland, fast såsom en särskild sjöguddomlighet; och då det ända in i senaste tider varit allmän tro, att dessa rån herska öfver många sjöar (2), torde, det ej lida något tvifvel, att de ofta förekommande namnen Råsjön, Råtjern o.dyl äro bildade af detta rå(d). Det torde ock böra beaktas, att man om orsaken till sådana namn af allmogen ofta få den upplysningen, att det ”varit rå för den och den sjön”. Sannolikt är dock, att äfven rå, rågång någon gång ingår i sådana namn. Skulle mellertid Rydqvist hafva uppvisat detta ords rätta etymologiska sammanhang, då han (Sv. Spr: lagar II:326) framställer den förmodan, att rå fått betydelsen af gudamakt på samma sätt som terminus, gräns, gifvit upphofvet till myten om en gränsgud Terminus (jfr dock Lundgren, Språkl. Inst. S. 23); så låge ett bevis för riktigheten af dessa namns upptagande just i den omständigheten, att åtskilliga ställen, i hvilkas namn ifrågavarande ord ingår, äro belägna på gränsen mellan större eller mindre områden.

De namn, som med större eller mindre säkerhet kunna anses vara bildande häraf, äro följande:

Ångermanland. Räströms elf i Tåsjö socken. – Råskärsön, ö i Själevads socken.

Medelpad. Råsjön, by i Borgsjö socken vid sjön af samma namn, dock äfven skrifven Råssjön, med en å, Råssjöån; byn skrifves Rådhssiön 1646. – Råsjön, sjö i Sättna socken.

Jemtland. Råvattnet i Offerdals socken; Råtjern och Råsjön i Kall; Råsjön i Fors socken, på vestra sidan om Indalselfven; säges hafva sitt namn af der befintligt rå, men då sjön, som 1666 skrifves Råsiön, vid den tiden säges ligga i rålinien mellan Fors och Ragunda socknar, såsom ännu är fallet, torde man måhända i denna omständighet hafva att söka orsaken till namnet.

Helsingland. Råtjern, sjö i Woxna på gränsen mot Ofvanåker, med Råtjernåsen och Råtjernbosjön. – Råberg, högt berg i Ofvanåker; – Råberg, ett dylikt i Delso. – Råberg, berg på gränsen mellan Bollnäs och Alfta.

De särskilda gudarna

Oden

För de landskap, hvarom här är fråga, uppgifver Lundgren blott två namn såsom bildade efter allfader Oen, nämligen byanamnen Odensala i Jemtland och Onsäng i Helsingland. Långt flera äro dock de namn, som bära vitne om hans dyrkan i dessa trakter. En följd av bevisformernas unga datum är att Odens namn ej uppträder i sin ursprungliga form utan dels i den sammandragna formen On. (Jfr Onsdagen), dels ock med omljudd vokal. Sådan namn äro:

Ångermanland. Önsta, by i Sollefteå; läget tyder på hög ålder, så ock der befintliga fasta fornlemningar; uttalas önsta; skrifves Önstadh 1646, Onstad 1569, Önsstade 1535. Lundgren (Språkl. Int. S. 35) anför från Vermland Odenstad 1361. – Onsjön, sjö i Fjällsjö socken; med slutet o. Lundgren upptager (anf. St. sidd. 35, satt med sjö. – Onkasjön i Norra Ångermanland; torde vara att fatta som diminutiv af Oden, On (jfr) t.ex byanamnet Näste, af näs, dersammastädes). Önska, by i Grundsunda, torde ock vara att föra hit; han skrifves Önska 1646, Norr– och Söderönskan 1569, onsska 1535. – Önskan, by i Skorped vid Önskasjön, uttalas önskan; skrefs Önskenn 1646, Önnskan 1535. – Önskanäset i Trehörningsjö. – Önskans källa, en källa i närheten af Hernösand. Alla dessa namn tro vi vara en sammandragning af Odens källa. Lundgren anför Språkl. Intyg sid 35 efter Rietz ett ortnamn Onskälla, d.v.s. Odens källa. Att af en form sådan som Onskälla uppstått Onska (sedan Önska (3) anser jag allt annat än osannolikt, då man ju vet, huru stark språkets böjelse är för förenkling af ortnamnen. Et svagt minne af den ursprungliga betydelsen av namnet Önskan källa å Vägnön, torde också vara orsaken dertill, att denna källa ännu sommartiden ofta är lustseglares mål. Den tavtologi, som enligt denna tydning skulle ligga i det nuvarande namnet, bör ej vara något bevis emot vår uppfattning, snarare tvärtom. I Ångermanland och Jemtland finnes talrika offerkällor.

Medelpad. För detta landskap har jag ej att anföra mer än ett namn, byanamnet Öngård i Häsjö, uttaladt öngål; skrifvet Ondegårdh 1646, Öndegål 1547; en bland de äldsta byarne i socknen.

Jemtland. Odensala, by i Brunflo socken; uttalas onsæn d.v.s. Onsalen; skrifves onsall 1646. Önsta, by i Ovoken, skrifves Önstadh 1646. (4) – Härtill kommer Onsjö-ån (som infaller i Kläppsjö).

Helsingland. Onsäng, by i Ljusdal; skrefs Onsänge 1543. – Hit torde ock få föras byanamnet Odena, som 1535 upptages för Mo socken, men sedan saknas. Det nämnes då bland byar, som ligga kring Florsjön, i följande ordning: Nässzith, nuvarande byn Näs; Swidhia, nu Svedja; Odena; Sunnabeck, Sönnanbeck 1543, nu Sandbäck; Frålebixth, Fflorebi 1543, Floorbyn 1631, nu Flor. På andra sidan om sjön midt emot Näs och Svedja ligger nu en liten tjärn, Näcktjärn, och en by med samma namn. Jag är böjd att antaga, att namnet Oden-a ursprungligen tillkommit en å som förenar tjärnen med den strax bredvid liggande sjön, och att äfven tjärnen på den tiden varit uppkallad efter Oden, men att hon sedermera fått det liktydiga men fattigare namnet Näcktjärn, hvilket slutligen öfvergått till namnet på byn.

Efter Necken, som är en yngre uppenbarelseform af Oden, finner man här och hvar orter uppkallade. Sådana äro:

Ångermanland. Näcksjön, sjö på gränsen mellan Ed och Långsele, Näcksjöån, äfven kallad Sågån, Näcksjömyran, Näcksjömyrkullen, allt i Långsele – Nyckersjön i Nordmaling.

Medelpad. Näcksäther upptages 1646 såsom en by i Indals socken. – Näcksjön, en sjö och by i samma socken. – Necksjön, sjö i Liden.

Jemtland. Neckstadh upptages 1646 såsom en by Hackås, nu Näcksta vid sjön Näckten. – Nexås, en by i Ström, uttalas näcksås, hör måhända hit.

Helsingland. Nexiö, by 1631 i Forsa, i hvilken socken för 1543 finnes upptaget namnet Näxaa, och af de närmast i jordeböckerna nämnda byarna synes ett och samma ställe här vara åsyftadt. Nu finnas byarne Norra och Södra Näcksjön, ehuru någon sjö med detta namn ej synes å Widmarks karta. Men den förra byn ligger vid sjön Helsjön, hvilken sjö måhända är den samma som den ofvan anförda Näxiö, då betydelsen skulle vara: den helige sjön. Jfr nedan Hällsjö för äldre Hälgsiö. – Nicke Sjön, liten sjö å Ofvanåkers allmänning; hit? Freudenthal (Om svenska ortnamn i egentliga Finland) anför sid. 18 ett Nickenäs, Nyckenäs, som han anser möjligen komma af Neck, forn. Huikarr, Nikarr.

Vid en liten liten sjö, Harpsjön, i Skorpeds socken, är i folksägnen ett minne af Necken fästadt. Orsaken till namnet skall nämligen vara den, att en gammal gubbe, Harpgubben kallad, här visat sig hvarje afton och spelat på sin harpa. Det vid sjöns stränder boende folket blef häraf så stördt, att det nödgades flytta ett stycke från sjön, som sedan fick namnet Harpsjön. I Sunds by af Vibyggerå socken finnes ett berg, Harp-haga-berget, som möjligen är att jemföra härmed. Jfr ock Harprå i Borgsjö i Medelpad.

Tor.

Vanligast af alla gudanamn är Tor. Med de namn, hvari detta ord kan synas ingå, bör man dock vara försigtig, i all synnerhet när äldre bevisformer saknas, ty det är stor sannolikhet derför, att detta namn äfven syftar på blott personer. Visserligen anför Lundgren, att en dylik användning af detta namn är ytterst sällsynt i runinskrifterna, men det blir dock något vanligare under medeltiden. Så nämnes en Nils Thorsson i Ångermanland 1519, och af Hülphers uppgifves Tor 1775 såsom ett på den tiden i Jemtland vanligt mansnamn. För öfrigt torde ock mansnamnet Tord dölja sig en och annan gång under det i ortnamn ingående ordet Tor. Uti Jemtlands Oekonomiska Beskrifning af J. O. Hagström, tryckt 1751, nämnes ett namn Thol såsom ett bland de många besynnerliga dopnamn, som mansfolk eller piltebarn bekomma. Detta Thol torde just vara namnet Tord, hvilken senare form också förekommer i Jemtländska handlingar från 1600-talet. Ganska tvifvelaktiga synes ock de namn vara, hvilkas senare sammansättningsled är något af orden böle eller boda, hvilka på grund af betydelsen åtminstone i denna landsända hälst innehålla mansnamn. Så t.ex. skrifves en by Torsböle i Norra Ångermanland. På 1500-talet Tordzbölet, dock äfven Torssböle. – De namn, som med större eller mindre grad af säkerhet kunna föras hit, äro följande:

Ångermanland. Torsåker, socken uttalas tösåker, vid Ångermanselfven i en åldrig trakt; en del af prestbolet heter ännu Hof; skrefs Thorsakir 1314, 1316, 1319; Tårsåker 1611, Torgzåker 1647, 1677; Tårgsåker i tryck i början af 1700-talet; med denna skrifning synes man hafva velat utmärka namnets härledning af ordet torg – Törsta, by i Boteå socken; uttalas tösta; skrifves Torstadh 1646, Törresta 1569, Torsstadh 1535. Byn har enligt Sidenbladh (5) fornlemningar. – Torsböle, by i Arnäs socken; skrifves Torssböle 1646, Tordzbölet 1569, Torssböle 1535. – Torberget, ett berg i Vibyggerå socken; uttalas med slutet o; folksägnen lämnar här ett bevis derpå, att berget verkligen har sitt namn af guden Tor. Hon vet nämligen berätta, att jättar i forntiden skola hafva slungat en stor sten mot detta berg, men att stenen som vanligt ej nådde fram utan stannade nedanför berget. Utan fara för misstag har man att häri se ett minne af Tors strid med jättarne. Efter kristendomens införande blefvo kyrkorna föremål för jättarnes vrede och skottfläcken för de af dem kastade klipstyckena; men i denna sägen har man spår af en rent hednisk föreställning. I samma by fines ett berg som kallas Hallberget; se nedan. – Torså, en mindre å i Arnäs socken. – Torsbäcken, uttalas tosbätjen, i Liden med Torsbäcksörn i Ångermanelfven nära kyrkan; uttalas tosbäcken. – Torsön (eller Notön) likaledes inom Liden i Ångermanelfven med hällristningar. (Densamme som Torsbäckörn?) – Torsbäcken, i Nordmaling. En by o torsstadh upptages 1535 för Styrnäs.

Medelpad. För detta landskap hafva vi ej att anföra mer än ett bynamn Torsboda i Hässjö socken; namnet skrifves Torssbodha 1646; 1535 nämnes i socknen en liten by Torssböle. – En plats vester om Torps kyrka kallas enligt Hülphers ännu Torsåker.

Jemtland. Är synnerligen rikt på hit hänförliga namn. Sådana äro: Torvalla, by i Brunflo socken; uttalas med slutet o; gränsar till Odensala; skrifves Torvald 1646. – Torsgård, by i Ragunda; uttalas tosgål; skrifves Torsgårdh 1646, Thoursgaarde 1611; enligt folksägnen är namnet att härleda från en jätte vid namn Tore, som skall hafva bott här. – Torsfjärden, uttaladt tosfjön, en vik och by i Ström med en ö, Torsön, uttalas med långt slutet o; ligger midt utanför byn Torsfjärden. – Tornäs, by på ett näs i Fölinge; ligger invid kyrkan; skrifves Tronäs 1646; byn genomrinnes af en Tora, tora. – Torsta, by i As socken invid gamla kyrkbyn Hof; uttalas med öppet o; skrifves Torstadh 1646. – Torsäng, by i Sundsjö, nära kyrkan; skrifves Torssängh 1646. – Tolsbäck nämnes 1646 såsom by i Ovoken, invid byn Hallne. – Tosåsen, by i Myssjö socken; skrifves Torssåhs 1646; gränsar intill byn Hofvermo i samma socken. – Tossåsen, by i Berg; skrifves Torssåsen 1646. – Trusta, en by på Norderån i Storsjön, invid kyrkan; skrifves Trustadh 1646. – Till formen öfverensstämmande med detta namn är byanamnet Trusta å Rödön, 1646 Trustadh. Någon betänklighet bör ej väckas af omkastningen o-r till r-o eller r-u, ty denna ljudföreteelse är just i namnet Tor ganska vanlig. Så uppvisar Aasen uti Norsk Navnebog, sid. 41 en form Trugils i st. för Torgils, och Lundgren uppger af samma namn sådana former som Throgillus (jfr ofvan formen Tronäs för Tornäs), Thrugillus, Thrygillus i St. Torgillus. – Turingen, by i Rätan; uttalas lika; sannolikt är detta namn det ”Thurung i Haffradal”, som af Styffe (Skandinavien under Unionstiden) nämnes och af Lundgren hänföres till guden Tor. – Med reservation upptaga vi slutligen namnen Torön, en tre mil lång sjö i Kalls socken; namnet skrifves sålunda af Burman, men Torrön af Hagström i hans ofvan nämnda beskrifning öfver Jemtland och å Westrells karta öfver Jemtlands län (6); och Tossåsen, ett fjäll i Oviken med en sjö Tossåssjön, då den ursprungliga formen skulle vara Torsåsen i öfverensstämmelse med det strax ofvan anförda namnet Torsåsen i Myssjö (7).

Helsingland. Torön, ö i Jerfsö. – Tolsta, by i Tuna; skrifves Toolstadh 1631, Tordsta 1534, då närmast följande namn är Wij och byn hörer till Vibo sköl. Af denna anledning skulle man kunna antaga, att det ursprungliga namnet varit Tor-stadh, men att förra leden sedermera kommit att uppfattas såsom mansnamnet Tord. Jfr nedan Wij Tuna. – Thorsås, ett berg i Hassela.

Frö.

Denna guds namn är, liksom Odens och Tors, vida vanligare i våra norrländska trakter, än man föreställt sig. Under det Lundgren för område, honom här är fråga, anför endast tvänne hithörande namn och dessa från Jemtl., blifver här vår namnlängd af följande utseende.

Ångermanland. Frösta, by i Arnäs socken; skrifves Fröstad 1646, 1569. – Fröstdal, by i Nätra socken; uttalas frössdal; skrifves å Stiernströms länskarta Fröstad; samma vexling, som nu visar sig i namnets skrifning, gör sig äfven i äldre tider gällande; det skrifves Frössdall 1646, Fröstdall 1569; ffrijsstadh 1535. – Fröstland, by i Bjertrå; uttalas frösslan; skrifves Frösslandh 1646, 1569. – Fröland, by i Säbrå, uttalas med omkastning af r-l till l-r fløran; skrifves Frölandh 1646, Fröland och Fråland på midten af 1500-talet; ffröölandh 1535. – Försall, jord i Dals socken, nämnes 1569 såsom hörande under prestbolet; nu Forssal.

Medelpad. Frötuna, by i Ljustorp; uttalas frøttem; skrifves Frötum 1646, Fröthom 1547, ffrotthune 1535. – Fröst, by på Alnön, skrifves Frössäther 1646, Frösäter 1547, ffrossetther 1535. Jfr Frøset, äldre Freysseter, K. Rygh, Helgelands Stedsnavne. – Fröland, by i Timrå socken, invid kyrkan; skrifves Frölandh 1646, Fråland 1547, ffröland 1535.

Jemtland. Fröån, Fröadalen, Fröå grufva i Åre socken; härmed torde ock sammanhänga Förbergs skärpning, enligt Hülphers i Åre (eller Undersåker). – Frösön, enligt Styffe skrifvet Frösöö 1429; (namnet skrifves 1646 Frödsöö). – Förberg, enligt Hülphers en bondgård på 1/8 mils afstånd från Räfsunda kyrka, fordom en kungsgård. – Det gamla tingsstället och kungsgården Forbergh (1405) å Frösön torde ej kunna föras hit, då namnet enligt Styffe ofta skrefs ”firir Bergh”. Erasmus Lidvicsson uppgifver i sin Jemtlands beskrifning af år 1575, att denna kungsgård förut haft namnet Förberga. Det låter emellertid tänka sig, att ”fyrir Bergh” beror på en missuppfattning af For såsom preposition, under det ordet i sjelfva verket vore en genom omkastning af o-r förvrängd form för Fro, Frö; jfr ofvan fløran i st. för Fröland och Forsal i st. för Frösal. R-ljudet är som bekant mycket rörligt; så har man t.ex. sv. bort för äldre bröt, braut; sv. för, ty. vor, göt. Faur i motsats till lat. pro, grek. Προ; se Richert, Konsonantiska ljudlagar, s. 167.

Helsingland. Frösten, by i Jättendal; ligger invid kyrkan; skrifves lika 1631; nämnes ej i de andra af mig anförda jordeböckerna; uttalet är frösst’n. Af läget synes, som skulle denna by vara densamma som närmast följande. – Fröslwndha nämnes 1535 såsom by i Jättendal; närmsta byn invid var då Hellelandh; jemte detta Fröslunda upptages samma år byn Lwnda se nedan. Ffrölandh upptages 1543 såsom gård i Hesta sköl i Forsa socken, dit ock Hoffva hör. – Frölland, by i Rogsta vid Sylta sjön; skrifves Frölandh 1631, Ffrölandh 1543, Fröland 1535; uttalas fröllan. Vid samma sjö ligger ny byn Wija, och i 1631 års jordebok följer efter Frölandh byn Wijdha; skrifves Widom 1543. – Frölland, by i Högs socken; skrifves Frölandh 1631, Fröland 1535. – Ffröstuna nämnes 1543 i Harmånger och hörde jemte bl.a. Helgelandh och Lunda till samma sköl, Lindesta. – Frödhestadha nämnes som by i Gnarp 1535. – Ffrösebodh nämnes 1543 såsom gård under skölen Kirkebin i Norrbo socken. – Föränge by i Jerfsö i gammal trakt, uttalas förän; skrifves Förängiet 1631. Äfven nämnes detta år en gård Förberg i denna socken. – Fförberg 1543 gård i Undersvik hörande till Kirkebij sköl. – Försberg, högt berg i Färilla nära Sånghus Sjön. – Detta sista namn visar tydligen, att den förra sammansättningsleden icke kan vara preposition (8); den ursprungliga formen antaga vi vara Frösberg.

Folksägner röra sig ännu omkring åtskilliga af här anförda namn, och vi hafva svårt att tro detta vara endast slumpens verk.

I den ofvan omnämnda byn Fröst i Arnäs finnes enligt Sidenbladh nedanför ett berg fyra högar, möjligen ättehögar. Ofvanför dessa har vid bergsfoten funnits en sorts stenfot, som bortförts. Här skall i forna tider ”Frösta-Frun” hafva lefvat och bott, om hvilken man dock ej veta mera, än att hon varit mycket rik och haft silfverskor under sina hästar. I Förberg, Räfsunda socken, sägas enligt Burman tvänne jättar hafva bott. – På Öneberget å Frösön skall enligt densamme ock bott en jätte vid namn Fröse. Då han ej kunnat fördraga kyrkklockornas ljud, skall han jemte sina tre söner, som ock varit resar, hafva farit ur landet och satt

Sig ned på en ö i hafvet, der sedan jemtar, deribland en Frösöbo, råkat på honom under segling. Jätten namn är tydligen bildadt af Frös-ön, liksom det sid. 3 omtalade jättenamnet Gusse af Guss-mon.

– – –

De öfriga gudarnes namn är det svårare att uppvisa. Af guden Ti förmodar Lundgren det mansnamnet Tibrander vara bildadt, som synes ingå i det Jemtländska ortnamnet Tibrandsholm, i drottning Margaretas tid ett fäste vid Rödösundet (9). – I något sammanhang med denne gud kan möjligen ock ställas ett af Burman anfördt ortnamn Tivarsgården med tvenne ättehögar och en ödeslänga i närheten, som heter Lunderänget. – Hit torde ock höra ortnamnet Lill-tive-dalen, som ligger på Jemtländska gränsen mot norska socknen Tydalen. Vexlingen mellan vokalerna i och y öfverensstämmer med den vanliga skiftningen i detta ord mellan svenskan och norskan. Jfr. t.ex. norska ty-bast och sv. ti-ved, tive-bark; jfr Lundgren, Språkl. Intyg, sid 75. – För Hels. Må nämnas Lilla och Stora Tihäll, små öar nära Agön. – Friggesund, bruk i Bjuråkers socken i Hels. Lär vara af yngre ursprung; också saknas namnet i de använda jordeböckerna.

Gudanamnet Ull anser Lundgren, Språkl. Inst. S. 72, ingå i det ångermanländska sockennamnet Ullånger, Uldanger 1316; Ulleråker i Upland, fordom Wideråker. – Byanamnet Baldra i Högs socken i Hels. Leder tanken på guden Balder; det skrefs Ballerum 1535 (10).

Sedan vi nu redogjort för de minnen af hedna gudars dyrkan, som vi funnit i de här förevarande landskapens ortnamn, skola vi i korthet omnämna några spår af tron på

Andra mytiska väsen.

Förut hafva vi i uppsatsen Om trolldom o.s.v. sid 138 ff. visat den framstående plats jättarne intaga i folksägnen, och hur de som tidt och ofta hafva gifvit namn åt orter. Vi upptaga först de namn, hvari appellativet Jätte ingår, och sedan några sådana, som enligt folksägnen innehålla jättenamn.

Ångermanland. Jättesta, by i Gudmundrå socken med fornlemningar; uttalas lika; skrifves Jetenstadh 1646, Jettensta 1569, Jettenstadh 1535. – Getingsta, by i Gideå socken; uttalas lika; skrifves Jethenstadh 1646, Jettenstad 1569, Jettenstadh 1535. – Getingstabodum, by i Gideå, gränsar intill nyssnämnda by och har sannolikt varit en fäbodplats under Getingsta, efter hvilken den då har namnet och ej omedelbart efter jättar; skrifves Jethendtadhbodum 1646, Jettenstabodum 1569. – Jättenhusberget i Nordingrå, med ett röse. – Jättalöfvet, enligt Burman en skogstrakt i Tåsjö socken.

Medelpad. Jättenskär, by i Torps socken (11).

Jemtland. Jättling sjön i Sundsjö socken (12) – Suljätten berg vid Kalls sjön.

Helsingland. Jättendal, socknen, skrifves sålunda 1631, Jenthendall 1535, Jaetundal 1483; uttalas jätt’ndal. Enligt Widmark är denna socken en bland dem som hafva de flesta ålderdomslemningar. Jättberg, ett berg i Jättendals socken; uttalas både jätt- och jettberge. Folksägnen förlägger jättar hit. Jätteholmarne, fiske i Jättendals socken, skrefs Jettzholmarne 1696; uttalet är Jättesholma eller blott Holma gör genhetens skull. Jättholmarne äro två, åtskilda af ett sund, hvarigenom skepp förr kunnat segla. Folksägnen förtäljer, att en jätte stått på ena holmen och kastat ett ankare ombord å de genom sundet seglande fartygen, dem han på detta sätt fått i sitt våld och plundrat. Till slut misslyckades ett dylikt försök, och han vardt tagen ombord samt förd till en ö utanför Hornslandet, der han brändes å båle. Deraf ha Bålsö och Bålsösundet enligt sägen namn. – På jätteholmarne ligger Dödmansskär (genom vattenminskningen ej numer något egentligt skär) med, enligt uppgift, gångar och grafvar, lagda af sten, och stenkumnmel; stället har troligen varit en begrafningsplats. – Jättbogan mindre ö invid Jättesholmarne; senare leden är troligen att sammanställa med i Hels. Förekommande subst. Buga, bøga, f. Ett slags korg af vidjor, se Ordbok öfver allmogeord i Hels. S. 8, Riets s. 64. – Jättån, å i Los socken, med det berg Tvärjättköln; Jättån flyter åt vester men kommen vester om denna höjdsträcka viker den af åt söder och utfaller i Voxna elf under namn af Tvärån, hvaraf ”kölen”, som ligger inom den sålunda bildade räta vinkeln, har namnet.

Såsom exempel å orter, som tros innehålla namn på jättar, må följande namn anföras:

Ångermanland. Tåsjön, Tåsjöberget af en jätte vid namn ; jfr byn Tåstad i Hög i Helsingland, hvars rätta form enligt sägnen skall hafva varit Tattestad efter en här bosatt jätte vid namn Tatte; jfr Widmarks beskrifning öfver Helsingland, s. 65.

Medelpad. Byarne (öst- och Vest-)Loning i Indal af en jätte med namnet Loning, och Tomming i samma socken af en jätte med samma namn.

För Jemtland. Är i det föregående exempel anförda härpå. Ett ytterligare är Gremel-gård i Lith med Gremla-stenen, som tros vara kastad af en jättinna Gremla mot kyrkan (13). En jätte Rikiel skall enligt Burman hafva gifvit namn åt Rikielsberget i Ström.

Helsingland. Nordost från Gnarps kyrka förekomma ställena Hadungsängen, Hadungsån och Hadungstjern samt Hadungsnäs, ett hemman på gränsen mellan Hassela och Bergsjö. Dessa ställen skola enligt folksägnen fått namn efter ett bergtroll v.n. Hadung (enligt andra sägner var Hadung en konungason). Se Widmark, Helsingland s. 47. – Önneberg i Alfta, skrifvet Öndeberg 1543 (1535 nämnes derstädes Öönnåker) säges hafva sitt namn efter en här i fordomtima bosatt jätte Önne, liksom i Bockabo funnit en jätte vid namn BockBlackåsberget skall hafva namn efter en jätte Blacke. – Liksom man finner, att folksägner om jättar och dylika mytiska väsen uppstått genom en oriktig tydning af ortnamn, så finnes ock i motsats härtill namn, som ej kunna förklaras annorlunda än såsom framgångna ur hedniska myter. Nu kunna vi anföra blott några exempel härpå, men låge vår tid åtskilliga århundraden närmare den hedna tiden, skulle man sannolikt i gängse myter finna förklaringen till många namn, som nu svårligen låta tyda sig. Eller huru skulle man kunna rätt fatta ett sådant namn som Skinnlippasten utan kännedom om dermed sammanhängande sägner? Namnet utmärker en stor sten i Hels. (i Ljusdal?), som en jätteqvinna enligt folksagan en gång bar i sitt förkläde för att med honom krossa en kyrka. Förklädet brast, och stenen vardt liggande, där det skedde. Se W. E. Sv. Landsm. I. s.245. Skinnlipa betyder också förskinn (se Ordbok öfver allmogeord i Helsingland, s. 63 (14). – Då man känner sägnen om en mäkta rik jätte Lönne, som gömde sina skatter uti en fyrkantig kistformig urholkning i ett berg, förstår man också, hvarför berget kunnat få namnet Guldkistberget. Se Widmark, Helsingland, s. 66.

På tal om ålderdomslemningar i Stöde socken i Medelpad yttrar Hülphers s. 49: ”Många berättelser äro eöjest om jätt-krig, och en så kallad Hjeltesten vid samma udde” (Gårdsviks udde). Denna uppgift, stäld i sammanhang dermed, att jättar af åldrigt folk kallas hjeltar, hvilket jag sommaren 1880 upprepade gånger erfor i Fors socken i Jemtland, gör det troligt, att åtskilliga byanamn, som nu skrifvas Hjelta i strid mot de äldre formerna Gältan, gelltthen o.s.v., uppfattas såsom bildade af hjelte i denna betydelse. Sådana namn äro i Ångermanland Hjelta, by i Arnäs; Gälta 1569, gellthe 1535. – Hjelta, by i Bjertrå; uttalas jälta; Jälta 1646, Gältan 1569, gelltthen 1535. – Hjelta, by i Långsele; uttalas jälta, med Hjeltaberget, uttaladt jältabärja; byanamnet skrifves Giälta 1646, Gältan 1569.

Dessa och andra dylika namn, som här skulle kunna anföras, visa, huru stark och fast tron på jättarne varit ända in i senaste tider här i det gamla ”Jotunheim”.

Af trollen förekomma ock minnen i ortnamnen, men mindre ofta. Sådana namn i Ångermanland äro: Trollberget på gränsen mellan Ångermanland och Vesterbotten. – Trollviken (uttalas trøllvika) i Nordingrå. – Trollskäret i Nora. – Trollön i Grundsunda. I Helsingland har man Trolltjern med Trolltjernsberget i Ramsjö socken och Trollvall, fäbodar i Delsbo. Som minnen af hedniskt-mytiska föreställningars uppträdande i Finland upptager Freudenthal (Om svenska ortnamn i egentliga Finland, sid. 18, Om svenska ortnamn i Nyland, sid 26) sådana namn som Trollskär, Trullön, Trollshofda och Trollböle.

Af vättarne kunna vi ej med säkerhet uppvisa några minnen i de ortnamn, vi här företagit oss att behandla. Detta är så mycket egendomligare, som dessa väsen intaga ett mycket framstående rum i folksagan; se Om trolldom o.s.v. sid. 139. Ett och annat namn finnes väl, som kan leda tanken på vättarne, t.ex. Wettberget i Gnarp (Hels.), men då har man att tänka på vette, vårdkas, hvilket enligt Widmark särskildt är fallet med detta namn. På grund af senare sammansättningsleden skulle man möjligen kunna föra hit namnet Wittsjön, en sjö i Bollnäs; jfr vittra, elfva, småtroll, Ordbok öfver allmogeord i Hels. sid. 84. Under reservation nämner jag Wittrwa i Delsbo 1535, i hvilket namn den senare leden måhända är det fem. subst. ru, som Rietz s. 541 upptager för jemtl. med betydelse af fjällslätt, en slätt på bergen eller i fördjupningarna dem emellan.

Vatten– eller sjögasten är ett mytiskt vattenväsen af vexlande skepnad, hvilket säges förebåda olycksfall. Gastsjön i Hällesjö socken i Jemtland säges hafva sitt namn häraf.

Tron på draken har gifvit upphof åt namnet Drakhålet, en halfannan aln hög och sex alnar bred håla i Staberget vid Gesunden; äfven i Döviksberget finnes en dylik håla, och efter sägen skall en drake plägat flyga mellan dessa grottor. En remna, Drakahålet, i Högberget, likaledes i Ragunda, tros ock hafva sitt namn deraf, att draken der haft sin vistelseort. – En besvärlig häll i Krångedsforsen kallas ännu Drakahällan, men af obekant orsak. – I Helsingland finnes i hafvet nära Agön en ö vid namn Drakö.

Af alfer och dvergar har jag ej att uppvisa några minnen. Dessa mot gudar och menniskor välsinnade makten hafva sannolikt för fallit ur minnet än deras fiender jättarne.

En hänsyftning på Loke finner Lundgren, Språkl. Intyg, s. 80 uti ordet puke eg. ond ande (se Aasen s. 573, Rietz s. 511). Detta ord ingår i namnet Puklingen, en sjö i Bollnäs (i Hels.). Ändelsen –ling är i Norrländska ortnamn synnerligen vanlig, ofta med diminitiv betydelse. Exempel äro i samma socken sjönamnen Lilla och Stora Gässlingen; jfr ofvan s. 13.

Härmed hafva vi redodjort för de ortnamn, som tyda på heden tro, och gå nu att sammanföra de namn, som äro bildade med afseende på

Heden kult.

Härvid upptaga vi dels de namn som syfta på hedniska gudstjenstplatser, dels ock dem, som utmärka religiös helgd i allmänhet.

Vi, ve, isl. vé är ett av de ord, som betyda hedniskt tempel, helgedom.

I Ångermanland kunna vi ej med säkerhet uppvisa detta ord: dock kan ifrågasättas, huruvida det ej ingår i tvänne namn, nämligen Viätt, by i Styrnäs socken; ligger i åldrig trakt; uttalas viätt; skrifves Wiath 1646, Wiat 1568, wijath 1535; namnets enare del tro vi vara den samma som i det ångermanländska sockennamnet Solata 1314 (de solatum), Solatha 1317, Solatta 1337, nu Sollefteå; och sockennamnet Vibyggerå, uttaladt veböggerå; skrifvet Vijbygradh 1535, Wibygioradh 1314, 1316; efter vår förmodan af Vi och –byggir, inbyggare, t.ex. Roþsbyggiar, sedermera Rospiggar, och i isl. –byggi i t.ex. Eyrbyggjar; då namnet skulle betyda: tempelbyggarnes, de vid och omkring templet boendes, rad. Hvad detta radh åter skall betyda, är svårt att säga. Det synes vara en för Norrland och särskildt Ångermanland. Egendomlig ändelse (15).

Medelpad. Vi, vanligare Vii, by i Tuna skrifves Wij 1547, 1535; – Vi, äfven skrifvet Vii, by å Alnön; skrifves Wii 1646, 1547, 1535. – Här torde ock kunna anföras byanamnet Wissland i Torp; skrifves Wässlandh 1646, Wiszland 1547, wessland 1535.

Jemtland. Wi, kyrkbyn i Näs socken; skrefs 1646 Wijdh (16)

Helsingland. Wij, by i Tuna, skrifves Wij 1631, 1543, 1535; märkas bör, att orten 1543 jämte gårdsnamnet Tordsta hörer till Vibo sköl, vilket senare namn ingår i namnet Vibo Sjön vid Vij. Vid samma sjö ligger byn Tolsta, se sid. 10. – Vi, by i Tröne socken, skrifves Wij 1631, 1543, 1535, år 1631 äfven upptaget som gård, hörande till Wij sköl. – Wi, by i Ljusdal invid kyrkan; skrifves Wij 1631, 1543, Wije 1535. – Wi, by i Delsbo, ej långt från kyrkan; skrifves Wijdh 1631, Wij 1543, 1535. – Wij, by i Idenors socken; skrifves Wij 1631, 1535. – Wija by i Rogsta socken; formerna Wijdha 1631, Widom 1543 tala emot namnets härledning från Vi, tempel, men för talar ställets läge vid byn Frölland, se s. 11. Man märkte dock de ofvan och sid 10. Anförda formerna Modh för Mo, Lodh för Lo, Frödsö för Frösö, hvartill kunna läggas de af doc. Leffler (Om Rökstenen, i Antiqvarisk Tidskrift, 6: 28) af här ifrågavarande ord vi eller anförda formerna Vid– och Væd-.

Med tvekan upptages ett 1543 till Wedha sköl i Forsa hörande ställe Wiberg, då detta namn måhända är att härleda från isl. viðr, sv. viþr, skog, t.ex. uti Tviþer, Tiveden. Af detta senare ord är tydligen det 1543 för Bjuråker nämnda Widimire (jfr samma år derstädes ett ställe Spongmire af spång och myr) att förklara. Så är väl ock förhållandet med det samma år i Delsbo förekommande namnet Wimire.

Talrikare äro de namn, hvari det med vi liktydiga ordet hof ingår. Sådana ortnamn äro följande:

Ångermanland. Hof, krononybygge i Anundsjö socken; uttalas håv; saknas i de af mig begagnade jordeböckerna; osäkert. – Hof, nu stadsjord under Hernösand, fordom en ny; har haft ättehögar, Jungfru-högarne kallade; uttalas håv; skrifves Håff 1559, Hooff 1535. (17)- Hof, en del af Torsåkers prestbols ägor; uttalas håv; upptages på 1500-talet såsom by och skrifves Hof 1573, 1574, 1581, Håff 1569, Hooff 1535. Hofzåkeren och Hofzänget nämnas 1688 i kyrkans inventarium. – Hofwom, nämnes 1646 såsom by i Nora socken, och uti 1569 års jordebok upptages en by Hoffstad, som möjligen sammanfaller härmed. – Hofsten, en fristående sten, ”stor som en hölada”, vid foten af Skuleberget i Norra Ångm., föres hit med någon tvekan på grund af uttalet med slutet o; slätten närmast omkring honom kallas Hofstensslätten (18).

Medelpad. Hof, by i Selångers socken, nära kyrka; uttalas høv; skrifves Hof 1646, Håff 1547, Hoff 1535. – En by Håff upptages 1547 för Alnö socken men saknas 1646; måhända är det samma by, som nu skrifves Hofvid, som möjligen står i st. för Hofvi d.v.s. hof + vi. – Hoff, by i Skön 1535; saknas sedan.

I Jemtland är detta namn vanligt i socknarne vid Storsjön, och namnens bevisningskraft ökad i väsentlig mån af den omständigheten, att de kristna kyrkorna äro uppförda i dessa byar. Namnen äro följande: Hof, by i Ås socken, invid kyrkan; skrifves Hof 1646. – Hof, by invid kyrkan i Frösö socken; skrifves Håf 1646. – Hof, kyrkbyn i Alsen; skrifves Håf 1646. – Håf, by på Norderön i Storsjön; kyrkan ligger i byn; skrifves Häf 1646. – Håf, by invid kyrkan i Hackås; skrefs Häåf 1646. – Hit vore vi ock böjda att föra namnet Hofverberget på det, utom fjällen, högsta berget i detta landskap, om en uttalet med slutet o-ljus och ändelsen – er (19) lade hinder derför. Omgifvet på tre sidor af Storsjöns vatten och så högt, att nu för tiden icke mindre än 18 kyrkor synas derifrån, hade detta berg varit synnerligen lämpligt till en gudtjänstplats. Vid bergets fot ligger kyrkan. I sina dagböcker har Burman antecknat om detta berg, att han i dess sydöstra sida märkt en ättstupa. Ej långt från berget ligger Tosåsen och derpå Hofvermo by med Hofvermo-ån. I socknen finns för öfrigt en by Hallen.

Helsingland. Hof, by i Arbrå i gammal bygd vid Kyrksjön; skrifves Håff 1631, Håff 1543, 1535. – Andra byn söder om detta Hof skrifves på Widmarks karta Hofsäter men Hårffzetther 1631, Horsätter 1543, Hosetther 1535, och kan således ej föras hit. – Hof, by i Söderala nära kyrkbyn, skrifves Håff 1631, Hoff 1535, (jemte Valla, Ynw, Swndh) och Hoffue 1543; att dessa namn utmärkta samma by ses deraf, att Hoffue i 1543 års jordebok efterföljas af Walla, Eno, Sundha, d.v.s. af samma byar som år 1535. Hoffua upptages 1543 såsom gård i Forsa; jfr sid. 11. – Samma år upptages i skölen Ffundesta gården eller byn Hoffuom. – Hofsberg, ett hemman i Ljusdal nära byn Wi och kyrkan; saknas i de brukade jordeböckerna; en sägen om ”Trollbruden och Hofbergsgubben” meddelas af W. E. I Sv. Landsm. 1: 233.

Sockennamnet Hogdal (uttaladt med kort, slutet o-ljud) finnes i 1535 års hjelpskattlängd skrifvet Hooffdall, hvilken form kan synas innehålla ordet hof. Som emellertid namnet mot slutet af 1400-talet skrifves Hodall, Hodal 1543, Hoadall 1544, och socknen genomrinnes af Hoån, torde formen Hooffdall böra anses som felaktig och bero på en folketymologisk ombildning af skrifvaren. – Bland möjligen hit hänförliga namn upptaga vi ett på åtskilliga ställen förekommande namn Hofra.

En by eller ett hemman med detta namn förekommer i Delsbo i en trakt, som vitnar om hög ålder. Namnet skrifves Hoffvra 1631, Hoffra 1543, Hoffrum 1535. – Hofra, by i Färilla med Hofraberg och Hofversjöarne; skrifves Hoffvra 1631, Hoffra 1543. – Hoffrom hörde 1543 jemte, bland andra gårdar, Ffrölandh till Vista sköl i Forsa socken.

Bland uttrycken för hedniskt tempel träffas vidare ordet sal, i hvilken betydelse det ingår i sådana namn som t.ex. Disasalr, Upsala m.fl.

De af detta ord bildade namnen äro följande:

Ångermanland. Salum, kyrkbyn i Ullerångers socken; uttalas regelrätt sæløm; stadsnamnet Upsala uttalas i Ångermanland. Oppsæla; skrifves Salum 1646, Salem 1569, Salom 1535. – Salom, by i Torsåkers socken; uttalas sæløm; skrifves Salom 1646, Salem 1569, ssalem 1535. – Salom, by i Nora, gränsar till prestbolet; uttalas salem; fornsaker här funna; skrifves Sahlum 1646, Salem 1559, 1535. En Sigurdh i salem satt 1489 i rätten i Södra Ångermanland. – Salberg, by i Nordingrå; uttalas salbärj; skrifves Sahlbergh 1646, Salbärg 1569. – Saltsåker, by i Nordingrå; uttalas sallsåker; skrifves Sallsåker 1646, Salzåker 1569, salsakir 1489; det nu brukliga skrifsättet är tydligen oriktigt. – Salsjön, by i Edsele; uttalas sasön; saknas i de nyttjade jordböckerna. – Salsjön, en sjö Liden; uttalas såsom föregående namn.

För Medelpad har jag ej att anföra något hithörande namn, och för Jemtland inskränker sig antalet till det ofvan sid. 6 anförda bynamnet Odensala, och Salom, by Hackås, skrifves Salem 1488, Salom 1646.

Helsingland. Med mycken tvekan upptaga vi här sockennamnet Hassela; skrifves Hasale 1543, Hasalle 1535; betydelsen skulle då vara hög-sala, och förra leden fattas som varande adj. har, hög; jfr Halunda, d.v.s. hög-lunda, Lundgren, Språkl. Int. S. 39. Widmark nämner i sin beskrifning öfver Helsingland, II: 98, att oaktadt hassel för närvarande ej växer i socknen, hafva dock hasselnötter funnits på botten af skogsmyrar. ”Imedlertid synes det icke osannolikt”, yttrar han, ”att nämnde buskväxt gifvit socknen sitt namn, helst socknen i allmänhet benämnes ick Hassela utan Hassel”. – Osäkert är ock det Wesala, som 1543 nämnes i Tuna socken; man skulle kunna tänka på en sammansättning ve (=vi) + sal.

Hedniska gudstjenstplatser torde ock utmärkas af det i ortnamn förekommande ordet hall, isl. höll, hallar, som i isländskan enligt Cleasby-Vigfusson brukas blott om konungars samt gudars och jättars salar. Sådan namn är:

I Ångermanland.: Hallberget, ej långt från inägorna till den ofvan nämnda byn Törsta, der enligt uppgift af allmogen fordom skall hafva funnits ett tempel. Dr Sodenbladh omnämner ett i samma by beläget berg, Hållberget, med en grusbladad stenhög, 100 fot i omkrets. Troligen afses här ett och samma berg. – Hallberget i Öfverdals by af Vibyggerå socken. – Hallsta, by i Solefteå; uttalas lika; skrifves Hallsta 1646, Hallstad 1569.

Medelpad. Hallsta, by i Indals socken; skrifves Halstadh 1646, Halstad 1547.

Jemtland erbjuder flera exempel på dylika namn. Hallens socken skrifves Hallia 1316; har namn efter byn Hallen 1646, nu Öfver- och Ytterhallen, af hvilka den senare byn ligger invid kyrkan. – Hallen, by i Undersåker; skrifves Hallen 1646. – Hallen, by i Hammerdal, skrifves på samma sätt 1646. – Hallberget i Räfsund; – Hallarberget i Kall med bevarad gammal genitivändelse. – Hallne, by i Oviken 1646; skrifves nu Hällne. Hallen, by i Berg; Hallen 1646. – Nordhallen, by i Åre; skrifves Nordehallen 1646.

Helsingland. Hallen, by i Idenor vid kyrkan; byn på andra sidan om kyrkan är Backen; skrifves Hållen 1631, då närmast föregående by är Backan; Hallene och Backa upptagas invid hvarandra 1535. – Hallen upptages 1543 såsom gård hörande till Wikar sköl i Tuna socken; till samma sköl hörde ock gården Hallene. – Hallen upptages 1543 för Segersta såsom gård i skölen Hallen, som följer närmast efter Kirkeby sköl. Till en annan sköl föres samma år gården Hallene. Hallen, by i Haebo; skrifves Hallen 1631.

Hedniska gudstjenstplatser utmärkas vidare af orden lund och hult.

I Uplandslagen förekommer med syftning å hedendomen uttrycket ”a lundi troa”, och gudanamn ingå ofta i sammansättning med detta ord. I Hels. finnes man t.ex. Fröslunda. Hvad det senare ordet vidkommer, nämnes i Guta Saga, kap. 1, hurusom före gotlands bebyggande och lång tid derefter ”troþu menn a hult ok hauga, wi ok stafgarþa, ok a haiþin guþ”, (trodde män å hult och högar, vi och stafgårdar, och å hedna gudar).

Hithörande namn äro:

Ångermanland. Lunde, by i Gudmundrå socken; uttalas lønne; byn ligger omkring en hög backe, Lundberget; skrifves Lunde 1646, Lunda 1569, lundhe 1535. – Lunne, by i Arnäs; skrifves Lunde 1646, Lunda 1569, lundhe 1535; en ö, som hör till byn, kallas Lunne-ön och har fornlemningar. Rörande denna by förekommer hos Sidenbladh följande anteckning: ”I Ström (en by alldeles invid Lunne) berättade en mer än 80 år gammal man, att han hört af sina föräldrar en ”gammal fabel”, att förr i verlden hölls gudstjenst i en asplund här i Lunne, havraf byn har sitt namn, och var begrafningsplatsen i Ström”. – Lunne, nybygge i Tåsjö socken; nämnes ej i de begagnade jordeböcker och är troligen från senare tid. – Fanlund, en kulle i Bodums socken å Orrnäs bys ägor. Enligt den af afvittringslandtmätaren C. E. Furtenbach upprättade sockenbeskrifningen berättas det, att en kyrka eller ett bönehus fordom skall hafva funnits här. Såsom ett temligen säkert tecken att sägnen ej saknar all grund, nämner förf., att man vid i senare tid företagen odling af denna kulle funnit stenfoten till ett multnadt hus jemte kringspridda lemningar af menniskoben, såsom om här hade varit en begrafningsplats. Om så är, att namnets senare led utmärker en hednisk gudstjenstplats (ehuru det tyckes vara föga sannolikt, då Bodums socken är en mycket ung bygd); torde förra leden innehålla en förtäckt hänsyftning på Oden, som ju efter kristendomens införande fick betydelsen af en ond ande, djeful, fan. Fan- är annars ej ovanligt i Ångermanland (t.ex. Fanby, by i Sollefteå socken) men torde i allmänhet vara att sammanställa med fan, f. Snödrifva, Riets s. 135; isl. fönn, fannar, som ingår i isl. ortnamnet Fannardalr, no Folge-fonn; Cleasby-Vigfussom, s. 185.

Medelpad. Lunde, by i Tuna socken; skrifves Lunda 1646, Lunde 1547, 1451, lundhe 1535, lunde 1451. – Lunde, by i Timrå socken; skrifves lundh 1535.

Jemtland. Lund, by i Brunflo, nära kyrkan; skrifves Lundh 1646. – Lund, by i Rödö socken; belägen långt från kyrkan men vid en vik af Storsjön i en tätt bebygd trakt; skrifves Lundh 1646. – Lundsgård i Ragunda förmodar Burman hafva varit ett gammalt offerställe. Vid Löflunden å Nyåkern skola enligt Burman krigsmän, som stupat i ett ännu omtalat slag på Nyåkern, ligga begrafne, och enligt samme man skall det mycket talas om spökerier härstädes. – Lunderänget, enligt Burman ett ödesböle, nu ett torp vid kyrkbyn i Sunne; namnet märkligt såsom uppvisade den gamla genitiven lundar. – Lund, by vid Hällsjön; nära kyrkan på ena sidan och Frossjön (=Frö-sjön?) på den andra; – Lundsjön, en sjö i Aspås socken. – Ett ortnamn Lunden nämnes 1447 utan närmare uppgifter om läget. – Höglunda, by i Stugan, saknas i 1646 års jordebok och är måhända yngre ursprung. – Lund by i Undersåker, enligt Hülphers.

Helsingland. Lund, by i Jättendal nära Fröstens by och kyrkan; skrifves Lvnda 1631, Lwnda 1535; uttalas lønne. – Lunda, 1543 gård i Harmånger; om läget se Ffröstuna (Harmånger) s. 11. – Lund by vid prestbolet i Forsa; skrifves Lvndhen 1631, Lundh 1543, Lwndhen 1535. – Ölundh, 1535 gård i Enångers socken. – Fröswndha, 1535 by i Jättendal; närmast derefter följer i det årets jordebok byn Hellalandh. – Lund, by nära kyrkan i Söderala; saknas i mina källor; på andra sidan om kyrkan ligger byn Hof. – Lundberg by i Tröne; hit? – Höglunn, 1535 gård i Alfta.

De af hult bildade namnen äro följande:

Ångermanland. Hult, prestbol i Graninge, vid Hultsjön; uttalas lika. – Hultom, by å Hemsön, gränsar till prestbolet.

Helsingland. Hulte, by i Bergsjö invid kyrkbyn; skrefs Hulthe 1631, Hullte 1543; Hwitthe 1535.

Bland de ord, som o ortnamnen påminna om hednisk gudstjenst, anför Arnesen, Minder om hedensk Gudsdyrkelse i vore Stedsnavne, det gotiska alhs, tempel, som på nordisk botten regelrätt bör uppträda under formen al. Detta ord anser ock Lundgren ingå såsom senare led af det i olika sv. landskap förekommande gamla ortnamnet Fröial, Fröal, d.v.s. Frös tempel. För det område hvarom här, är fråga, skulle man kunna anföras flera namn, som möjligen innehålla detta ord, men näppeligen några fullt säkra. För att ej genom mängden af mindre bevisande namn undanskymma de mera talande bevisen, upptaga vi ej några med större eller mindre säkerhet hit hänförliga namn.

Oss återstår nu blott att uppvisa namn, som utmärka religiös helgd i allmänhet. K. Rygh (Helgelands Stedsnavne) meddelar flera ortnamn, i hvilka han anser adj. helig (isl. heilagr) ingå. Sådana äro Heilstad, äldre Heiligstaðir; – Helset, Helgest(er), der vistnok ofte kan komme af personsnavne Helgi eller Helga (anderledes: Hellissetr i Stryn, Bjørg. K. 12), men i regelen vel er sammansat med helge (af heilagr). De vise ialfald hen til den hedenska tid. Af sådana namn ha vi funnit följande:

Ångermanland. Helgum, kyrkyn i socknen af samma namn; uttalas håljom, håljøn, håljem; skrifves Helgiom 1765, Helgum 1646, Hälgum 1569; byn nämnes ej 1535, men socknens namn dkrifves då Helghijöm (20). – Helgum, by i Särbrå socken, gränsande till prestbolet; uttalas håljøm; skrifves Hellgum 1656, Hälgum 1569; Helghum 1535. – Helgum, by i Gudmundrå socken, ligger ej fullt en ¼ mil från gamla kyrkan; uttalas såsom föregående; skrifves Helgum 1646, 1569. – Hällsjö, sjö och by i Dals socken; skrifves Hälgsiöö 1646, Hälgsiö 1569, helghessijö 1535 (21). – Hållsäter, by i samma socken; skrifves Hälgsäter 1569. – Helgsjön, sjö i Junsele socken.

Medelpad. Helgum, by i Njurunda socken, invid kyrkan; uttalas hðljum; skrifves Helgum 1646, Heliem 1547, helghum 1535; såsom särskild by upptages 1535 jemte denna en annan, som skrifves helghijöm. – Vi fatta dessa namn som ett ursprungligt (a) hælghum staþ(i).

Jemtland. Hälgesjön, äfven skrifvet, sjö i Undersåkers socken. – Helgeåkilen, by i Hammerdal. – Heljelund, by i Hallen. – Här må också nämnas Helagsstötarne eller Helagsfjällen i Herjeådalen; i närheten deraf ligga Helagssjöarne och två åar med namnet Helagsån.

För Helsingland hafva vi att här anföra Helgelandh 1543; om läget se sid. 11. – Såsom det för Ångermanland upptagna namnet Hällsjö visar, kan den nuvarande formen Häll– vara ett äldre helghälg-. På den grund skulle man vara böjd att hit föra det sid. 7 nämnda Helsjön och några andra namn, som redan i de äldre jordeböckerna hafva denna form, såsom: Hellelandh, se sid 11. – Helleboda, 1543 gård i Bollnäs, skrifves Hellebodba 1535. – Hällby, by i Tuna; skrifves Hälleby 1631, Helleby 1543, 1535. – Hållsäter, by i Tuna; skrifves Hålsätter 1543. – Hållsäter, by i Tröne; skrifves Hälsätter 1543. – Med afseende på den senare sammansättningsleden äro dock måhända dessa namn närmast att härleda från det af adj. helig bildade mansnamnet Helge.

Hårga, by i Segerstad med Hårgaberget; skrifves Hårga 1631, Horga 1543; uttalas med öppet o. Den s.k. hårgadansen (Hanebopolskan, hambopolskan) som här förekom (se Sv. Landsm. 1: 238) är ett minne af forntida offerfester härstädes. Kapten W. Engelke nämner, att på bergets topp finnes flera flata hällar, på hvilka fordom enligt sägnen menniskor offrats.

Vigdån, en å i Liden (Ångmermanland) som utfaller i Ångermanelfven, uttalas viggda och är utan tvifvel att sammaställa med verbet viga. – Ett minne af våra hedniska förfäders heliga sjöar och af de offer, som der skedde, torde ligga till grund för sådana namn som Pengsjö och Pengsund d.v.s. penning-sjö, -lund, och Kittelsjön i Norra Ångermanland, Penningholmen i Jemtl. midt i Digeröfjärden.

Till slut har jag att fästa uppmärksamheten på några norrländska namn, som tyckas innehålla en erinring om dödskulten hos våra förfäder. Uti en uppsats i detta ämne yttrar lektor C. F. Wiberg: ”Ättlingarna egnade också vanligen åt de bortgångne förfäderna ej blott vördnad och kärlek, utan ock en verklig dyrkan med böner, altaren och offer”. En språklig bekräftelse å dödskultens utbredning till södra Sverige har man i de bekanta namnen Dödevi på Öland, d.v.s. de dödes helgedom, och Döderhult i Kalmar stift, d.v.s. de dödes offerlund, se J. V. Broberg, Folkmedicinens Vidskepelser, sid. 41. I något sammanhang härmed torde man få ställa namnen Dödre, så skrifvet 1646, by i Hackås; uttalas döder; måhända just en förkortning för döder-hult 1. Dyl. – Döviken, by i Lockne; skrifves Dövijken 1646; samma namn förekommer skrifvet på samma sätt äfven i socknarna Ragunda och Räfsund. Vid Dövike by i Räfsund säges, enligt Hülphers, fordom hafva varit ett kapell. – Några smärre sjöar i Oviken skrifvas å kartorna Dörsjöarne, och en från dem rinnande å kallas Dödsån. Formen dör skulle kunna anses som en sammandragning af gen. Sg. döþar af sust. döþer, död. – På Widmarks karta öfver Helsingland upptages i Skogs socken en hafsvik Döviken, hvilken å G. Klints karta öfver Gefle-Bugten skrifves Dödviken. Aasen upptager i sin Norsk Ordbog, sig. 100, ordet Daudmann med betydelse af Dødning. (Jfr Dö(d)ing, död menniska, vålnad, Rz s. 111). Ordet återfinnes ock hos Rz sid. 446 i sammansättningen Dö(d)s-mans-mot, som egentligen betyder: död menniskas (vålnads) möte; sedan: af ett sådant möte hastigt påkommen sjukdom. Ordet upptages för Götand, och i A. E. Holmbergs Bohusläns historia och beskrifning omtalas i Vette härad en sten, Dödmansstenen, i hvilket namn detta ord ingår. Stenen anses hafva fått namnet af en under Karl XII:s tid här omkommen person, ”hvars ande vidskepelsen ännu tycker sig höra vid midnattstid klaga öfver ofärd”. – Ordet dödman ingår tydligen i det ofvan sid. 13 nämnda Dödmansskär å Jätteholmarne; i Dömansskär, en ö i Saltarfjärden på Gestriklands kust, och i Dödmansskäret, en ö i skärgården i Nederkalix härad, samt Dödmanstjärn i Ström.

– – –

Af den föregående framställningen torde få anses framgås, att i det här ifrågavarande landskapens namn minnen af heden tro och kult ej äro så fåtaliga, som man hittills hållit före. Men det är klart, att denna vår redogörelse ej kan göra anspråk på att anses fullständig. För en sådan uppsats skulle hafva fordrats långt mera vidtomfattande förarbeten, än som stått oss till buds. Likaså taga vi för gifvet, att ett och annat af de här anförda namnen ej skall kunna försvara sin plats för en på sakkännedom grundad kritik. Men vi tro dock, att de utmönstrade namnen framdeles vid grundligare forskningar, då alla namn på berg och backar, åar och bäckar samt gårdar blifvit kända, skola tillfullo kunna ersättas af nya, och hoppas, att vår uppsats icke skall sakna allt värde såsom ett litet inlägg i frågan om tiden för Norrlands befolkande.


Fotnoter:

(1) En sakkunnig, som genomläst vår uppsats, har mot detta yttrande gjort följande anmärkning: Tvärtom! Det gutturala n efter vikal vitnar om ett rd, jfr t.ex. på gården, på gåln, på gån. – Härtill svara vi: Tvärtom! Som kändt är af dr Blombergs ofvannämnda Bidrag är det ingen ting ovanligt utan tvärtom en mycket vanlig ljudlag i ångermanländskan, att ett högsvenskt alveolart n-ljud med föregående lång vokal inom målet motsvara af tjockt n-ljud (n). Talrika exempel finnas derstädes sid. 13 anförda, såsom ván (sv. van), dón (sv. don, hjul-don), hón, (sv hon), brún (sv. brun), grön (sv. grön) o.s.v. Jfr Lundell, Sv Landsm. I. s 44. I bouppteckningar från århundradets början har jag flera gånger funnit konamnet Svane (jfr Nordlander, Norrländska husdjursnamn, Sv. Landsm. 1, s. 385) skrifvet Swarne, hvilket är ett återgifvande af det regelrätta celebra n-ljudet efter den föregående långa vokalen. – Efter vi här sysselsätta oss med ortnamn, må ock från detta område en uppenbarelse af denna ljudlag meddelas. I Själevads socken (i Ångm.) skrifves ett ställe allmänt Hörnäs (se Adressbok för Vesternorrlands län, Hernösand 1875; jfr ock det häraf bildade tillnamnet Hörnfeldt) men Hönäs 1569, Hönes 1588, Hönnäs 1604, Hönäs 1611, Hönääs 1646. Huru skall på grund af dessa fornformer den nu brukliga stafningen Hörnäs förklaras, om ej såsom ett återgifvande af det med ifrågavarande ljudlag öfverensstämmande uttalet hönäs? Samme granskare har ock anmärkt, att af gud eller god blir intet annat än klart och rent gu eller go (rimmande med högsvenskans nu och bo). Men äfven härtill svara vi: Rakt tvärtom! Det öppna o:et i isl. goð kan icke rimma med det slutna o-ljudet i bo, tro o.s.v. utan med det ”dunkla o” i kol (carbo; jfr Rydq. Sv. Spr. Lagar. IV: s. 107) i (bod, bud), fø (Rz s 158) o.s.v. Frågas åter, hvarför jag här utgått från en norsk-isländsk form goð och ej uteslutande hållit mig till den svenska formen gud; svarar jag derpå, att målet i dessa trakter är norskt. Jfr Lundell, De svenska folkmålens frändeskaper, s. 60.
(2) Se Nordlander Om trolldom, vidskepelse och vantro i Norrland, sidd. 136, 137 i 11:te häftet af Svenska Fornminnesföreningens tidskrift.

(3) Önska: onska = målets Tör i Tösta; se sedan: Tor; = snör: snor; = tör: torr. Falkman, Ortnamnen i Skåne, hänför ock sid. 161 till Oden namn, hvilken skrifning vexlar mellan on- och ön-, t.ex. Onströe vid sidan af Önnströe.

(4) Vid flera af dessa namn har man emellertid att tänka på mansnamnet Önder, som möter i äldre handlingar från dessa trakter. För Medelpad nämnas Pawel Öndesson 1479, Eric Önizsson 1506, Önder i synnensiö 1520.

(5) Enligt i Vesternorrlands museum befintligt afskrift af hans Vitterhetsakademien tillhöriga förteckning öfver fornlemningar inom Ångermanland.

(6) Burman uppvisar i Torö-trakten minnen efter en forntida befolkning.

(7) I de ofvan nämnda dagboksanteckningarna har lektor Burman med besynnerlig omsorg sammanfört några ortnamn, som skulle påminna om en egendomlig personlighet vid namn Thor Ille om hvilken Burman säger, att han förmenas hafva varit någon konung eller höfding af svensk härkomst. Efter honom nämnes ”Thor Illes hög eller stengrund i Ljugna” (i Storsjö kapell af Herjedalen), och en stor udde i Storsjön, öst om byn, kallas, säger han, ännu Thorillsnäs efter honom. ”En åttondels mil ofvan Jågmas utlopp förekommer den s.k. Thorillsbåten, som är ett långt och smalt grund i elfven med en stor sten, nu under vatten vid hvardera ändan. Thorille berättas der hafva drunknat och sedan hafva flutit upp invid Storsjö by (som likväl då ej var anlagd), hvarefter kan ha blifvit lagd i en hög, Thorillshögen kallad, tätt invid byn, nära sjön. Denna hög blifver ju längre dess mindre synbar, af det han jemte nästliggande jord plöjes såsom åker”. Hülphers omtalar ock i sin beskrifning öfver Herjeådalen samma person under namnet Thoril och uppgifver honom enligt sägen såsom den första bebyggaren i Ljungdalen samt härleder i likhet med Burman Torilsnäsets namn från honom. De nämnda ortnamnen innehålla tydligen ett af Tor bildadt personnamn.

Tydligen är alltsammans en senare sägen, som leder sitt upphof från de här nämda ortnamnen, men hon kan dock såsom sådan hafva sitt intresse som ett exempel bland de många, då språket i detta fall röjer sin makt öfver tanken. Jfr för öfrigt sägnerna om jätten Grusse sid 4. Om Fröse och Frö

(8) Ett märkeligt exempel på huruledes prepositionen kan sammanväxa med ett substantiv till ett ortnamn meddelar K. Rygh från helgeland, der ett ställe har namnet Pund-Torva, d.v.s. upp under Torva.

(9) Enligt folksägnen skall högen vara uppkastad af en dansk kommendant vid namn Tibrand, som sedan blifvit ihjälslagen omkring år 1616. (Hülphers).

(10) Uti Beskrifning öfver Westernorrlands län af D. Åslund, Hernösand 1878, lemnas följande förklaring af sockennamnet Nordingrå, Nordungaradh 1316: ”I sockensigillet läses detta namn Norrlangera efter den i orten vanliga benämningen Nörlingrå, som skulle härledas från ortens läge norr om Ångermanelfven och Nora socken. Likväl synes med större sannolikhet namnet böra härledas af Niord och angir (plur. af angur = vik). Enligt en anna version skall namnet vara sammansatt af Nord-inge-rå (norrängshägnaden). – Men denna derivation synes dock böra vika för härledningen af Niord-angir (Niords, vädrens och vindens gudomlighets, angir, vikar)”.

(11) Till formen stämma dessa namn ej bra med svenskan (man märke dock det af Rydqvist Sv. språkets lagar, II, sid. 38, från runorna anförda namnet i iantunstaþum) men fullväl med norskan. Äfven andra märkeliga överensstämmelser mellan de norrländska och norska ortnamnen låta med lätthet uppvisa sig. – Den nu brukliga formen Getingsta för äldre Jättenstad beror på missförstånd, sannolikt framkalladt deraf, att ordet jätte i Ångermanland. I åldrigt folks mun har formen jätting. Från Jättingsta till Getingsta har steget ej varit så långt och svårt. En fors i Gimån inom Hällesjö socken skrifves nu Getingforsen men på grund af denna vexling, och då jättar berättas hafva duschat i forsar (t.ex. Gedunsen) genom att ställa sig under den nedstörtande vattenmassan, ligger det nära att antaga, att forsens rätta namn är jätteforsen. – Ordet turs, isl. þurs, har jag ej funnit ingå i några ortnamn.

(12) Samma afledning som uti namnet Simlingsvattnen i Ångermanland. Invid en större sjö Simsjön.

(13) Stenen ligger vid vägen mellan Österåsen och kyrkan. Gremla säges hafva slungat honom med sitt strumpeband, efter hvilket man ännu ser märken i stenen.

(14) Härmed kan jemföras hvad Petersen i Nordisk Mytologi, sid. 77 i svenska öfversättningen yttrar om jättarne. I Danmark, säger han, kallas Lommestenen vid Fårevejle strand så, emedan en kämpe hittade den en gång på sin vandring och stoppade den i fickan för att vid lämpligt tillfälle använda den; den är tjugu alnar i omkrets.

(15) Hülphers skriver namnet Widbyggerå och tror det utvisa socknens ”senare beboende eller utbyggnad ifrån Nordingrå”. Widmark har i sin beskrifning öfver provinsen Helsingland, sid. 67, not, uttalat den förmodan, att denna ändelse – , äldre radh skulle vara en förkortning af ordet härad, äldre häradh; men vi kunna ej tillmäta denna tolkning större betydelse, än när samme författare i samma arbete, andra delen sidd. 19, 20 förklarar sockennamnet Harmånger (Harmanger 1314) såsom en sammansättning af orden (sten-) har och angur (vik). Oaktadt in i landet finnes en sjö Harsjön, som enligt vattenminskningsteorin kan hafva stått i förbindelse med hafvet, och huru sannolikt det än kan vara, att ”de Svear, som först besökte kusten, letade sig fram från hafvet genom stenhar och grund till den inåt landet sig vidgande och grenande viken”; lärer väl icke det enligt förf:s tydning oförklarade och öfverflödiga konsonantljudet m utan vidare kunna helt och hållet kastas över bord, då det i skrift fått följa med allt från gråa forntiden intill den dag i dag är. – Widmarks tydning af detta namn påminner om Hülphers tolkning af sockennamnet Multrå i Ångermanland. Såsom kommande af subst. mull och adj. , för hvilken förklaring äfven lokala skäl framdragas. Äfven här blef ett medljud till öfvers. Namnet skrefs Multradh 1535.

I orters läge kan man finna goda anvisningar om namns härledning och bekräftelser derpå men man måste akta sig att tilldela geografiska skäl mer vigt än språkliga; förhållandet bör vara omvändt.

(16) Att formen går ut på – dh, betyder ingen ting, då i samma jordebok sådan namn som Mo och Lo finnas tecknade Modh, Lodh.

(17) Då hemmanet Hof 1584 af Johan III skänktes till Hernösand, blefvo de åbor, som bebodde Hof, flyttade till Häggdångers prestbol, som derigenom fick namnet Hof, uttaladt høv, hvilket ännu brukas.

(18) Stenen skall enligt sägen hafva legat fristående på Skuluberget, och då man märkte honom ej sitta synnerligen fast, skall en bröllopsskara en gång hafva roat sig med att vältra honom utför berget.

(19) Till hof hänför prof. Freudenthal emellertid utan vidare ett sådant namn som Hofvarböle (Om Svenska ortnamn i Nyland, sid. 12).

(20) Folketymologien af namnet är följande: byns älsta, hedniska inbyggare hade här gjort sig en ugn (i folkspråket ωm), der de till vissa hälger (hålj) tillredde festmåltider, havraf byn fick namnet hålj-om, d.v.s. hälj-ugn. Äfven Hülphers vill härleda namnet af hälg. Man får också höra allmogen derivera namnet från helgon.

(21) Uttalet håssε har förledt allmogen så väl som den landtmätare, som upprättat beskrifningen öfver socknen) att härleda namnet från ordfet hals, i socknens mål håss, och att i sjöns form af en hals se en bekräftelse på etymologiens riktighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s