Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverige (1878)

hedniska-ortsnamn

Att svenska folkets religiösa föreställningar under hedna tiden i de stora hufvuddragen stämt öfverens med dem, som man träffar i de gamla sånger och sägner, som under 13:de århundradet upptecknades på Island, kan betraktas som en bevisad sak. Svårare är att afgöra, i hvad mån dessa uppteckningar i enskildheter gifva ett riktigt uttryck åt den gamla gudatron i norden, särskildt utom Norge och Island. Den nyare vetenskapen har ock med ifver vändt sig till de öfriga källor, ur hvilka kännedom om dessa förhållanden låter hämta sig. Bland dem intaga vid sidan af forntida afbildningar, ännu fortlefvande folktro m.m. de minnen, som de gamla föreställningarna lemnat efter sig i språket, en framstående plats, liksom öfver hufvud ovärderliga bidrag till kännedomen om en bortom den egentliga historien liggande tids kultur finnas att hämta ur språket. Vigtiga samlingar af sådana svenska ord och uttryck, som innebära upplysningar för mytologien, hafva redan blifvit gjorda af Geijer, Säve (i hans inträdesföreläsning), Hyltén-Cavallius m.fl. Emellertid har en fullständigare samling af dylika och i synnerhet en kritisk behandling af de talrika med gudanamn sammansatta ort- och personnamnen synts mig önsklig såsom ett bidrag till lösningen af mytologiska tvistefrågor och öfver hufvud till kännedomen om vårt folks forntid.

Jag har i denna afhandling, hvars syfte är det nu antydda, uteslutande hållit mig till de språkliga spåren af den egentliga åsa-tron med förbigående af andra mytiska föreställningar.

För ett dylikt arbete är naturligtvis den största möjliga fullständighet önsklig, i synnerhet för den äldre tidens räkning.

Jag har särskildt sökt fullständigt samla hithörande runstungna personnamn samt medeltidsformer af ortnamn. Hvad nyare ortnamn angår, har jag genomgått postortlexikonet samt antecknat dem, som jag eljest träffat på, och som synts mig af vigt, men med tanke på de starka förändringar, som särskildt denna klass af ord är underkastad, och den ringa beviskraft dylika, då fornformer saknas, därför äga, har jag här ej eftersträfvat absolut fullständighet. Mycket osäkra uttryck, ur hvilka ingen verklig vinst för mitt närvarande syftemäl syntes vara att vinna, har jag ofta, för att ej onödigt upptaga utrymme, utan vidare förbigått. – För öfrigt vågar jag ej hoppas att så grundligt ha uttömt det på vidt skilda håll spridda materialet, att ej ganska mycket kan vara att ytterligare tillägga.

Jag har i min undersökning indragit såväl de gamla norska och danska landskap, som nu utgöra beståndsdelar af Sverge, som ock de af svenskar bebodda trakterna på andra sidan Östersjön, likväl alltid med uttryckligt angifvande af hemorten för därifrån hämtade ord och namn.

Vid uppställande af grundformer för anförda personnamn har jag följt det vanliga skrifsättet i vår älsta skriftliga urkund, äldre Vestgötalagen. – Inom parentes satta siffror ange det år, från hvilket en form härrör. Vid utsättande af årtal för ortnamn förekommande hos Styffe, Skandinavien under Unionstiden, har jag i allmänhet citerat detta arbete, äfven där äldre former funnits, så framt ej dessa på något sätt visat sig anmärkningsvärda.

Såsom ett fullständigande af ifrågavarande arbete hoppas jag längre fram blifva i tillfälle att särskildt behandla här på grund af afhandlingens plan ej upptagna svenska personnamn, som sammanhänga med hvarjehanda gamla religiösa föreställningar, samt ortnamn, som utan att vara sammansatta med gudanamn, utmärka forntida gudstjänstplatser. Till dessa arbeten har jag redan till stor del samlingarna gjorda.

Slutligen har jag att uttala min tacksägelse till alla dem, som lemnat mig upplysningar och bistånd vid denna afhandlings utarbetande.

De hufvudsakliga källorna för ifrågavarande afhandling äro:

Aasen: Norsk Ordbog…af I. Aasen. Christ. 1873.
Afzelius: Svenska Folkets Sago-Häfder…af Arv. Aug. Afzelius.
Arwidsson: Svenska Fornsånger…utg. af A. I. Arwidsson. Stockh. 1834-42.
AT: Antiqvarisk Tidskrift för Sverige.
B.: Bautil – utg. af J. Göranson. Stockh. 1750.
Bergström: Bidrag till en etymologisk granskning af Södermanlands ortnamn. Akad. afh…..af J. G. L. Bergström, Ups. 1875.
Bugge, Bökst.: Tolkning af runeindskriften på Rökstenen i Östergötland…af S. Bugge. I AT V,i.
C. Bldst och
C. Bur.: Codex Bildstenianus och Bureanus i Ett fomsvenskt Legendarium…utg.) af G. Stephens (i Sv. Fomskrifts. Sami.)
Cl. Vigf.: An icelandic-english Dictionary…by G. Vigfusson. Oxford 1874.
D. Dal.: Diplomatarium Dalekarlicum. I utg. af C. G. Kröningsvärd och J. Lidén, Stockh. 1842; U utg. af C. G. Kröningsvärd, Fahlun 1844.
DFÅ: Dalames Fornminnesförenings Årsskrift.
Diet: Runen-Sprach-Schatz…. v. U. W. Dieterich. Stockh. & Leipz. 1844.
DS: Diplomatarium Svecanum…ed. J. G. Liljegren. I, II Holm. 1829, 1839. IH-V.. B. E. Hildebrand Holm-1842-65.
Dyb.. Sverikes Runurkunder…af Richard Dybeck.
Falkm.: Ortnamnen i Skåne, etymologiskt försök af A. Falkman, Lund 1877.
Freudenth.: Om nyländska mans- och kvinnonamn under Medeltiden …. af A. O. Freudenthal, Helsingf. 1877.
Freudenth., Eg. Finl. ortn.: Om svenska ortnamn i egentliga Finland…af A. O. Freudenthal, Helsingf. 1867.
Freudenth., Nyl. ortn.: Om svenska ortnamn i Nyland…af A. O. Freudenthal.
Freudenth., Ål. ortn.: Om Ålands ortn…..af A. O. Freudenthal.
Förstem.: Altdeutsches Namenbuch I (Personennamen) Nordhausen 1856.
Geijer citeras efter den sist utkomna upplagan af Samlade Skrifter.
Grimm: Deutsche Mythologie von Jacob Grimm; Zweite ausgabe, Göttingen 1844.
Hofberg: Nerikes Gamla Minnen af H. Hofberg, Örebro 1868.
Holmberg: Bohusläns Historia och Beskrifning…af A. E. Holmberg. Andra upplagan. Örebro 1867.
H. Peters.: Om Nordboernes Gudedyrkelse og Gudetro i Hedenold …af Henry Petersen, Kjøbenh. 1876.
Hyltén-Cav.: Wärend och Wirdame…af G. O. Hyltén-Cavallius. Stockh. 1863-68.
L.: Run-Urkunder utg. af J. G. Liljegren. Stockh. 1833.
Lignell: Beskrifning öfver Grefskapet Dal af And. Lignell. Stockh. 1851, 52.
Mannhardt: Die Götterwelt der deutschen und nordischen Völker…von W. Mannhardt. I. Berlin 1860.
Med. Bib.: Svenska Medeltidens Bibelarbeten…utg. af G. E. Klemming (i Sv. Fornskrifts. Sami.)
Munch: Om Betydningen af vore Nationale Navne. I Samlede Afhandlinger, utg. af Dr. G. Storm, IV, Christ. 1876.
POL: Postortlexikon, Stockh. 1872.
Rdq.: Svenska Språkets Lagar…af J. E. Rydqvist.
Rietz: Svenskt Dialekt-Lexicon af J. E. Rietz…. I, II. Malmö 1867.
Runa: Runa…utg. af Richard Dybeck, Stockh. 1842-50.
Russw.: Eibofolke oder die Schweden an den Kusten Ehstlands und auf Runö…von C. Russwurm. Reval 1855.
Rääf: Samlingar och Anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergötland …. af L. F. Rääf. I Linköp. 1856, H Örebro 1859.
Saxo: Saxonis Grammatici Historia Danica. rec. Dr. P. E. Muller. Havn. 1839.
Sidenbladh: Sveriges härads- och sockennamn… af E. Sidenbladh. 2:dra uppl. Stockh. 1873.
Silfverst. D.: Svenskt Diplomatarium från och med år 1401… utg. af C. Silfverstolpe. Stockh. 1875-76.
Snorra-eddan citeras efter den af Þorleifr Jónsson 1875 i Kph. utg. uppl.
SEP: Svenska Riks-Archivets Pergamentsbref från och med år 1351-1400. Stockh. 1866-72.
Styffe: Skandinavien under Unionstiden … af C. Gr. Styffé. Stockh. 1867.
Säve: Gotländska Runinskrifter i Gutniska Urkunder … Akad. Afh. af C. Säve … Upsala 1854.
Säve, gudan.: Om de Nordiska Gudanamnens Betydelse. – I Fyra Inträdesföreläsningar, Ups. 1860.
T., Torin: Westergötlands Runinskrifter samlade af Karl Torin (i Westergötl. Fornm. Tidskr.)
TCK: Topografiska Corpsens karta öfver Sverige.
Tuneld: Erik Tunelds Geografi öfver Konungariket Sverige.
Åttonde uppl. Stockh. 1827 f.
UFT: Uplands Fornminnesförenings Tidskrift Stockh. 1871 f.
Vald. Jordeb.: Liber census Daniæ. Kong Waldemar den andens jordebog, udg. … af O. Nielsen. Købh. 1873.
WFÅ: Westmanlands Fornminnesförenings Årsskrift.
W., Worm: O. Wormii Monumenta Danica.
ÖFT: Östergötlands Fornminnesförenings Tidskrift.
Sveriges Gamla Lagar citeras efter Schlyters upplaga under vanligen brukade förkortningar.

Öfriga, mera sällan nyttjade källor har jag, såsom jag hoppas, tillräckligt tydligt angifvit i det följande.

– – –

Vid uppräknande af ortnamn nämnas de svenska landskapen i följande ordning (inom parentes angifvas de här brukade förkortningarna):

Upland (Upl.), Södermanland (Sdm.), Nerike (Ner.), Vestmanland (Vml.), Dalarne (Dal.), Gestrikland (Gestr.), Helsingland (Hels.), Medelpad (Medelp.), Ångermanland (Ångml.), Vesterbotten (Vb.), Jämtland (Jämtl.), Härjedalen (Härjed.), Värmland (Värm.), Dalsland (Dalsl.), Vestergötland (Vg.), Östergötland (Ög.), Småland (Sm.), Öland (öl.), Gotland (Gotl.), Blekinge (Bl.), Skåne (Sk.), Halland (Hall.), Bohnslän (Bohusl.)

Därpå följa Finland (Finl.) och de af svenskar bebodda trakterna i Estland (Estsv.)

Med samma förkortningar med liten begynnelsebokstaf angifves ett landskaps dialekt.

Af öfriga förkortningar torde följande behöfva särskildt förklaras:a. = anfördt arbete

afskr. = afskrift
ags. = anglosaxiska
a. st = anfördt ställe
da. = danska
dial. = dialekt, dialektisk
fht = fornhögtyska
fno. = fornnorska
fsv. = fomsvenska
fty. = forntyska
got. = gotiska
här. = härad
isl. = isländska (fomisländska)
n. = namn (i sammansättningar såsom mansn., ortn. m.m.)
no = norska
reg. = register
s. = sida
s. (efter ortn.) = socken
spr. = språk
sv. = svenska
ty. = tyska

hedniska-ortsnam-sverige

I. Gudarne i allmänhet

Gud.

Detta ord, fsv. guþ, i några enstaka fall goþ, (1) som altsedan kristendomens införande användts för att beteckna det högsta väsendet, stammar från urminnes heden tid. Detta framgår redan af öfverensstämmelsen med öfriga germanska språk, hvilka samtliga äga motsvarighet härtill. Af ålder var ordet neutr. i likhet med med flere andra, i isl. förekommande hedniska uttryck för de högsta makterna såsom regin, ráð, bönd, höpt; användt i kristen mening blef det mask. En antydan om dess forna kön och därmed ock om dess hedniska ursprung fins dock däri, att det sv. ordet lika litet som det isl. guð erhöll det mask. nom. märket. Det ursprungliga könet kvarstod dessutom i det äldre språket stundom, då fråga var om hednisk gud, såsom synes af pl. haiþin guþ, Guta Saga I; såsom neutr. användes ock afguþ (Rdq. II, 107). Leffler har i “Hedniska edsformulär i äldre Vestgötalagenu visat, att i de på flere ställen i denna lag förekommande uttrycken sva se mær gud hull och biþia sva sær guþ hull adj. är att fatta såsom neutr. pl., och att dessa formulär – naturligtvis på nytt sätt uppfattade – måste hafva till ordalydelsen bibehållits från den tid, då de hedniska gudamakterna anropades såsom vittnen vid eders afläggande. En på likartadt sätt från heden tid kvarstående stelnad pl. form har man utan tvifvel äfven att med Leffler finna i det på några sv. runstenar förekommande kuþ hialbin samt beslägtade uttryck, hvarest verbets form enklast låter förklara sig såsom 3 pers. pl. konj. (se Bugge, Rökst. s. 25, 145).

I tyska språk förekommer mot guþ svarande ord ej sällan som första led i sammansatta personnamn. Ett på samma sätt bildadt fsv. namn är goisl (för Goþgisl; så Bugge, Rökst. 68) Dyb. I, 235. Hit hör ock kvinnonamnet koþlauk ; L. 821 äfvensom golauk L. 1551 (enligt UFT); jfr isl. Aslaug, þorlaug. Ett tredje dylikt namn är Gormer (för Goþormr liksom Rolver, isl. Hrólfr för Hroþulfr m.m.): kurms (gen.) på den skånska stenen L. 1442. (2) Namnet ingår ock i ortnamnet Gormsthorp DS III (1314), nu Gårdstorp, Qvibille, Hall. SRP nämnes en Peter Gormæson (1354); i detta namn ingår möjligen en svag form Gormi. – I alla dessa namn ingår den äldre formen goþ. – Möjligen har man att se den osammandragna formen af namnet Gorm i det i medeltidsurkunder ej ovanliga Guthormer, latin. Guthormus, Guthermus. Det beror på hvad ljud th här skall beteckna. Sådana skrifsätt som Gudthormus DS III, 94, Gudhthormus III, 145 synas tala för spirant; å andra sidan förekommer dock Gutormus III, 464, Gruttormer V, 587 (alt i orig. från 1300-talet). I fno. och isl. skrifves namnet ofta med det här eljest ovanliga th. Betecknar detta th tenuis t, torde ordet vara af främmande ursprung (jfr för öfrigt Munch, Saml. Afhandl. IV, 88). – Säkerligen ingår däremot goþ, guþ i den med Gorm närbeslägtade namnformen Gozormbir SRP n. 2675, Gudhsormber n. 2665, latin. Gozhormus DS III, 100. (3) – Guþ måste ock ingå i mansnamnet Guþi: Gudhi SRP n. 1808, 2856, latin. Gudho DS V; hit hör väl ock Gothi DS III, 88; namnet är väl ursprungligen samma ord som den isl. titeln goði. En sammansättning med guþ är vidare sannolikt Guþir: Gudhir SRP n. 693, Gudthir n. 416, Gudher n. 2107, Guther n. 289, latin. Gudirus DS II, 418, Gutherus IV, 611, Gudherus SRP n. 1715; väl ock Godher n. 2219. Gen. häraf ingår bl. a. i det gamla namnet på Göinge härad i Sk. Gothesbo (1085), Guthæsbo-hœreth m. m. (se Falkm. 131). Namnet är bildadt på samma sätt som isl. Egðir, Hamðir; jfr fty. Gotadeo, Cotadiu, Förstem. Äfven i en mängd andra fsv. personn. ingår guþ– som första led. Sådana äro Guþbiorn (Gudbernus DS III), –brander (Gudhbrander SRP n. 2136), –faster (Guduastus DS III), –hvater (Gudvater DS III), –lever (Gudlevus DS III; jfr Gudlavus V), –lögh (kuþlauk L. 1291), –lögher (Gudloghus DS V), –mar (Gudmarus DS II, 683), –munder (vanligt), –niuter (kuþniutr L. 1068 enligt Bugge, Forsaringen 37), –riker (Gudriccus DS III), -run (kuþrun L. 874), –sten (Gudstanus DS III), -særker (Gudsercus DS IV), –ulver (Gudhulphus DS III), –var (kuþvar, kvinnon., L. 1393), –vi (Gudvia DS IV), –örn (kuþurn L. 1134). (4) – Enligt Munch a. a. 86 skulle dylika namn kunna sammanhänga med det isl. fem. guþr, gunnr strid. På nord. ståndpunkt är det dock eljest blott framför r, som n i ljudförbindelsen plägar bortfalla, hvadan, med undantag för de namn, hvilkas sista led börjar med r, detta antagande synes mindre sannolikt. I några fall skulle emellertid möjligen efterbildning af ags. namn på Guð– (strid) vara tänkbar. – Öfverhufvud äro dessa namn, ehuru säkert i allmänhet bildade under heden tid, här af mera underordnadt intresse, då guþ ej är något uteslutande hedniskt ord.

Äfven i ortnamn förekommer gud-. Det ligger här närmast att tänka på sammansättning med ordet guþ; men det är vanligen svårt att afgöra, om dessa namn ej äro från kristen tid. Af hedniskt ursprung äro sannolikt Gudzio SEP (1399), nu Gusjö, Fläckebo, Wml., Gusjön eller Gudsken(?), Transtrand, Dal. (DFÅ), Gudwijka, Grangärde, Dal. (D. Dal.), Gudsiös, Sm., DS III (afskr.) samt Gudsjö, Högby, Öl.; sjöar uppkallade efter hedniska gudar förekomma, såsom af det följande synes, flerestädes. Här må ock nämnas Gullmarsfjorden, Bohusl., som i Sverres saga omtalas under formen Goðmarr. – Gudhem i Vg., enligt VGL fordom ett af Upsala öds gods, efter hvilket ett härad uppkallats, har kanske sitt namn från heden tid; klostret byggdes möjligen på platsen för ett gammalt hedniskt tempel, måhända detsamma, på hvilket Jomsvikinga saga syftar med sin troligen öfverdrifna, men väl ej alldeles grundlösa berättelse om det mest ansedda gudahofvet i Gautland vid namn Goðheimr, med 100 gudabilder.

I åtskilliga ortn. ingår formen guþa-. Det kan sättas i fråga, huruvida man häri bör se gen. pl. af guþ eller gen. af ett härur bildadt guþi, vare sig det nyss behandlade nomen propr. eller ett appellat., som motsvarar det isl. goði och det på da. runstenar förekommande kuþi; i dessa senare fall skulle dylika ortn. endast medelbart innehålla guþ. Det förra anser jag vara fallet i Algudavi DS I, 460 (1272) m.m. (skrifvet Algothawi, Algudhavi, Algudhui DS V; alla dessa former från 1345), nu Alguvi, Kaga, Ög. Likaså i Alguthæ os Vald. Jordeb. s. 60, gräns mellan Tönnersjö här. i Hall. och Sm. (5) – Däremot kan jag ej afgöra förhållandet i Gudhaby DS III (1323), Värmdö, Upl.; Gudastom D. Dal., nu Gunsta, Romfertuna, Vml.; Guþabodhom DS V (1346), i den forna Ighulsryd s. Vg.; Gwdhathoorph a. a. III (1311), gård under biskopen i Linköping; Guthagarthom II, 187 (1295); samt Gudesta, nu Guddestad, ö. Sallerup, Sk. (Falkm.). – På grund af senare sammansättningsleden är jag mest benägen att se gen. af guþi (eller Guþi) i Guthælef s. Styffe (1354), nu Gualöf, och Gudebygget, örkelljunga (Falkm.), båda i Sk. – I Liuthguthuwi (6) s. DS II, 152 (1293; äfven Lyþguþawi III, 152 från början af 1300-talet, Lwdgodewi IV, Lydgudhaui V, odat, men “ej senare än 1350“, Ludgudavi Styffe, 1435), nu Ludgo, Sdm., äfvensom i Lyuthgudhæreth Vald. Jordeb. (Lythgota DS V för 1341, Luthguda Styffe för 1387; ännu flere former hos Falkm.), nu Luggude här., Sk., ingår uppenbart ett ett liuþguþi, antingen en titel, “folk-gode“ (jfr isl. allsherjargoði Cl. Vigf.), eller ett propr. motsvarande Saxos Lyuthguthi (I, 381), en af Rings kämpar i Bråvallaslaget. Det förra synes mig, på grund af –vi, sannolikt för det första namnets räkning.

Ås.

I den isl. literaturen torde áss, pl. æsir vara den oftast förekommande benämningen för de forne gudarne. I sg. användes ordet särskildt ofta om Tor; se Cl. Vigf. s. 46. – I sv. synes ordet ensamt stående ej hafva blifvit bevaradt från forntiden. (7) Däremot har det som bekant i nyare tid upptagits från isl. under formen as, senare ås. Men att det äfven i Sverge fordom funnits, framgår på det mest otvetydiga vis af därmed sammansatta ord och uttryck. Så framför alt af åska, fsv. asækya, asikia, asikkia, ursprungligen “åsens (Tors) åkning” (jfr Rdq. II, 221, 222 samt Leffler, I-omlj. 291). Dialektiskt har den gamla vokalen a hållits kvar i dalsl. aseka, sk. aska (Rietz 14). – Äfven i det af Hyltén-Cav. I, 230 anförda åsaregn, i Värend förekommande uttryck för sommarregnet, måste en form af detta ord ingå. Sannolikt har man här den gamla gen. sg. (isl. ásar) med syftning på Tor; jfr de i Värend äfven brukliga namnen på detsamma, Gofarregn och Gobondaregn; på Gotl. heter åskregnet torsregn II, X. – Den gamla gen. pl. af ås ingår i det Värendska åsa-toren, åskan naturmytiskt uppfattad, Hyltén-Cav., II, IX; detta är uppenbart samma ord som det isl. Ásaþórr. ­- I sammanhang härmed må nämnas det i en svensk folkvisa förekommande Oden Asagrim, Arwidsson I, 11. Grim är här säkerligen Odens namn, isl. Grimr, hvadan uttrycket är bildadt på samma sätt som det föregående (jfr ock Hávam. 142 Hroptr rögna, Bugge, Edda 395; Asaóðinn Ynglingas. k. 6). Mycket tvifvelaktigt är emellertid, om detta uttryck här utgör en omedelbar kvarlefva från heden tid; just på grund af det bibehållna a synes det mig sannolikast, att det upptagits i visan från någon äldre skriftlig uppteckning, hvars svenska ursprung åtminstone måste vara mycket osäkert.

Vidare är ifrågavarande ord en mycket använd beståndsdel i personn. Det uppträder här i det äldre språket ej blott under formen as-, utan, i likhet med förhållandet i da., äfven såsom æs, es-; den omljudda vokalen har väl här inkommit från de böjningsformer hos det enkla ordet, i hvilka i-omljud af ålder tillkommer detta liksom öfriga u-stammar. För öfrigt framträder på åtskilliga runstenar genom skrifsättet as en antydan om det bekanta förhållande, att ordet förlorat ett n, vare sig detta skrifsätt anger ett nasalt uttal af vokalen eller blott kvarstår som ett minne från en tid, då ett sådant herskade; Wimmer, Runskr. 172. – As– har jag funnit i följande sv. namn:

Asa: asa L. 1342 (T), 1349 (T), 1435 (Worm); asa L. 642, 1105, 1121, 1411, asu (Obl. kasus) L. 1288, 1686; osa (8) L. 468 (Dyb.); aosa L. 1097 (B). Asa förekommer dessutom på några ställen i medeltidshandlingar, t.ex. DS III (1321).

Asbiorn: asbiurn på de sk. stenarne L. 1431 (B) och 1440 (B); hit hör ock det stympade asbiu.. på en nyfunnen sten i Vg (Torin II, 19); asburn L. 1429 (B), Sk., samme man, synes det, som med samma namnform nämnes L. 1430 (Worm); asbiarn L. 595 (B); asbiurn L. 28, 228 (båda i UFT), 1068, 1085; asbion L. 576 (UFT); asbiarn L. 150 (Dyb.), 160 (Dyb.), 355 (UFT); asbirn L. 285 (UFT); gen. asbiarnar L. 1067 och asbiernar L. 402 (UFT); osbiurn L. 1344 (T); 1449 (B), Sk. — Hit hör väl ock asbaun L. 1096.

Asboþ: asboþ L. 1235.

Asdiarver: astiarfr L. 198 (9); Asderver de Norraby (Upl.) DS III.

Asfaster: asfast (ack.) L. 198 (UFT); Asuastus DS III.

Asfriþer (kvinnon.): asfriþ (nom.) L. 132; osfriþr †) L. 1395.

Asger: askair L. 289 (UFT), Dyb. II, 239; askir L. 98 (UFT; samme persons namn skrifves askair L. 97 enligt B.), 702, 714 (Dyb.), 794 (UFT); oskir L. 1073; osgir †) L. 1395; en gen. af detta namn är väl oskis L. 564 (UFT). – I medeltidshandlingar är detta namn ej sällsynt; latin, förekommer det som Asgerus DS III (1316); som Ascerus DS I, 435, 451 m.fl. st.

Asgrimer: Asgrim i Bandane, Dalsl. SRP (1379).

Asgun: askun L. 135 (Dyb.); osgun Dyb. I, 169.

Asguter: askut (ack.) L. 1348, 1349, 1370 (alt enligt Torin); askutr L. 592 (Dyb.) 1201, 1318, 1427, Sk.; askutar L. 1940; askut (ack.) L. 323, 587 (Dyb.), 1098, 1179; oskutr L. 1309, 1369 (T); oskut (10) (ack.) 1416 Sk. – Namnet ingår i Asgutztorp, s. i Vg. (1382), Styffe, nu Algutstorp, Asgutzrum s. på öl. (1424), Styffe, nu Algutsrum samt i det Skånska Asgustorp, Hästveda, Falkm. 107. – Jfr för öfrigt Asgöter.

Asgærþer: askiar(þ) L. 320; askiarþ.. (gen.) L. 794 (UFT). Ihre, dial. lex., uppger Asgäl såsom ett i Dal. förekommande n. propr. fem. – Namnet ingår i Assgerdebyn, Håbo, Dalsl.

Asgöter: askaut (ack.) L. 994, Dyb. II, 1, 71; oskautr L. 1441 (B), Sk. Latin, träffas namnet såsom Asgotus DS II, 105 (1291), Asgothus de Bierlandom DS III, 146 (1313); den sistnämde kallas på en vidhängd pergamentslapp Asgøter af Berlandum (se s. 761, Anm. och Rätt.).

Asi: asi L. 358, 1029; asa (ack.) L. 167 (UFT); osi L. 114 (Dyb.). Hit hör vidare Asi in Kurneem (Upl.) DS III (1316) och Ase in Nyabro, Ög. IV (1333).

Askil: askil L. 1246 (B), 1563 (enligt Torin); askihl L. 1251 (B); askil L. 210, 331, 638, 731, 1442, Sk. (11) – L. 1390 läser Torin askatli, hvilket han fattar som nom. – Namnet ingår i Askelstorp, Stoby, Sk.

Aslaker, Asleker: aslaks (gen.) L. 219 (Dyb. – Densamme som oslaik på samma sten?); oslakr (12) L. 1202; Oslaik (13) L. 717. – 1 SRP träffas namnen Aslak Botolfsson (1374) och Aslak Thordson (1400), båda från Bohusl. – Det nu brukliga namnet Axel anses bildadt bäraf.

Aslögh: aslauk (nom.) L. 734 enl. Dyb. (L. har alauk).

Aslögher (mansn.): Aslogh, Vald. Jordeb., Hall.

Asmoþer ingår i Asmodetorp (1506), nu Asmoarp, Göinge-Mellby; Sk., Falkm.

Asmunder. Detta namn var i äldre tider vanligt. På runstenar träffas särskildt ofta namnet på den bekante runristaren A. Kara Sun, nämligen, såsom det synes, på ej mindre än 19 (utom de fall, där namnet hos L. fins upptaget, äfven enligt UFT L. 80); jfr s. 14, noten 1. – Men dessutom träffas äfven följande former: asmuntr L. 457 (Dyb); asmunt (ack.) L. 896 (B); asmu (ack.) L. 1327 (B); asmuntr L. 993, 1071; asmutar L. 1940; asmut (ack.) L. 1101; osmuntr L. 1057 (B). – I DS och SRP träffas namnet flerestädes, t.ex. under den latin. formen Asmundus DS II 91 (1290), 112 (1291), 615 (1310). Likaså ingår det i ortnamn, såsom Asmunstadhum DS IV (1331) samt Asmundathorp s. DS I, 50 (1145), nu Asmundtorp, Sk. (se Falkm. 108).

Asrun, Asruna: Asrwn relicta Kanuti Ketilbiornason DS IV, 202 (1331; jfr IV, 646, V, 75); Asruna förekommer vidare SRP (åren 1364 ocb 1377; såsom det synes, om olika kvinnor).

Asulver: asulf (ack.) L. 355 (UFT); aosulfr L. 81 (Dyb); osuhlfr L. 1057 (B). Asulphus förekommer DS II, 684, Asolfver SRP (1381).

Asvalder: Asvald i Sundhræedhe (Sm.) SRP (1379).

Asvar: asvar (kvinnon.?) L. 210 (B).

Asviþer: den latin, formen Asuidus DS III (1316), Aswidus V (1343); gen. i Nicolaus Aswidi V (1343).

Asælver (kvinnon.): (14) aselfi (ack.) L. 530.

Asö: Asø DS II, 684 (jfr isl. þórey, Bjargey hos Cl. Vigf. under ey; fsv. Gunø DS IV).

Hit höra vidare möjligtvis det enligt Hyltén-Cav. i värendska tingshandlingar från 1600:talet förekommande mansn. Asle, Åsle, hvilket ock synes ingå i Peter Aslason SRP n. 2320 (jfr fty. Ansila, Forstem.); Asnidhir D. Dal. (afskr.; felskrifvet for Asvidher?); samt mansn. Asund DS III (1324; Finl.). I det värendska ortnamnet Askummatorp Hyltén-Cavallius I, 79 kunde ett namn (15) Asgumi ingå. Likaså synes ett Askari (ett isl. Askári) ingå i Askaramala DS IV i en afskr.; såsom Åskåre fattas UFT III, 70 uskari Dyb. T, 93; detta synes dock ovisst.

Som sista led ingår as i namnet Ulfas: Vlfaas DS V (1346); jfr Rangwaldus Vlwasæ son II, 212 (1296).

Den omljudda formen af as träffas i:

Esbiorn: esbiurn L. 10 (enligt UFT), 1403; esburn L. 1397 (enligt Torin), 1401 (T), esbiarn L. 1291; gen. æsbiornar L. 1636 (på samma “hvalf” skrifves namnet sedan med munkstil Esbeornar) (*). I DS och SRP träffas namnet ofta under formerna Aesbiorn, Esbiorn, Esbern m.m., latin. Esbernus. Och det brukas än i dag, dels under formen Esbjörn, Essbjörn (se t.ex. Rääf II, 124), dels såsom Jesper (jfr Freudenth. 33.)

Esborgh: Esborg (kvinnon.) SRP (1351).

Esger: I runor har jag ej träffat detta namn, så framt ej iskir (ack.) L. 1040 skall föras hit. I SRP träffas det på några ställen, t.ex. Esger i Lerem, Vg. (1390), Esgerus i Knutstorp, Sm. (1353), Esgerus, kanik i Skara (1392). Utan tvifvel år det detta namn, som ingår i Aesgesthorp, Aesgethorp DS II, 344 (1301); andra dylika ortnamn finnas hos Falkm. 106.

Esheper (kvinnon.): esiþi (ack.) L. 871.

Eshilder; gen. af detta kvinnon. ingår uppenbart i Aesilæbotæ SRP (1353), nu Elsebo, Munktorp, Vg.

Eskel, Eskil: eskil L. 864, 895, 1151, 1360, 1666; hit hör väl ock iskil L. 1095 samt öskil L. 1172. I DS och SRP m.fl. urkunder är detta namn under formerna Eskel, Eskill, Eskil, Eschil m.m., latin. Eskillus, Eschillus, mycket vanligt.

Esviper: Aesvidus de Næsi DS III (1314).

Sammanhang med as har äfven antagits för namn på Ast-, Est– med följande r; se Cl. Vigf. under áss. Sådana namn förekomma äfven i sv.; hos Hyltén-Cav. anföres II, 285 Åstridh såsom ett värendskt mansn. från 1600-talet, och kvinnon. Astriþer, Estriþer förekommer flerestädes (astriþ L. 459 (UFT); estriþ L. 562 (UFT) m.m., hvarjämte i medeltidshandlingar Estrid, Aestrid, latin. Estridis, ej är sällsynt). Här kan t mycket väl vara af fonetiska skäl inskjutet; då man emellertid äfven kan förklara dessa namn såsom bildade af ást, (16) kunna de här icke bestämdt bevisa något.

Då man i ortnamn träffas as-, ås-, är det i allmänhet sannolikast, att detta är af annat ursprung och sammanhänger med det fsv. appellativet as, pl. asar, nysv. ås, höjdsträckning; jfr Rdq. H, 269. Någon gång torde gudanamnet ingå. Sådant anser Hyltén-Cav. fallet vara med namnet på den smål. sjön Åsnen, af hvilken åtminstone en del fordom burit namnet Odensjön; se I, 127 f.; likaså med Asa sjön, I, 131. Åsunden, Asundi i VGL, hör möjligen ock hit; sista leden sammanhänger väl med isl. unnr. – Med afseende på Åsa källa, en “helig källa“ i Ö. Torsås, Sm., där ock en Torsa källa finnes (Hyltén-Cav. I, 132), kan man tveka, huruvida namnet ursprungligen hänvisar på de hedniska gudarne eller den ås, efter hvilken socknen måste erhållit sitt namn. Nämnas må vidare Aasgardha, SRP (1376), nu Åsgårda, Saltvik, Åland. Likheten med isl. Asgarör kan dock vara tillfällig; jfr Freudenth., Ål. ortn. 56.

Särskild uppmärksamhet förtjänar namnet på de 5 Åsaka-socknarna i Vg. Den äldre formen Asaka (17) fins hos Styffe anförd för Å. i Barne härad från 1407, i Kållands här. från 1404, i Skånings här. från 1452, i Vartofta här. från 1422 och i Väne här. från 1397. Härtill kan ytterligare läggas Asige s. i Hall., hvars namn i Vald. Jordeb. träffas såsom Asaka. –

Möjligen kunna dessa namn vara sammansatta med aker och hafva förlorat ett r; (18) i detta fall ha de nog intet att göra med gudanamnet. Häremot talar dock, synes mig, öfverensstämmelsen mellan namnens form, i det alla i äldre tid sakna r; SRP n. 2535 (1390) förekommer vid sidan af Asaka (Skånings här.) äfven Ranakra såsom namn på ett däri beläget hemman. Sammanställes vidare Toraka, ortnamn från en af svenskar förut bebodd del af Estlands kust (Russw. II, 180), (19) synes sammanhang med ordet åska ligga nära att antaga; dessa ställen kunna erhållit namn däraf, att åskan där slagit ned eller, som man förmodligen fordom uttryckte det, “åsen“, Tor, där “åkt ned“. Jfr ock ortnamnet Bisa på Runö samt andra namn på Bisa-, Bis– från samma trakt (Russw. H, 249) (20) Ljuna, Hogstad, Ög. är möjligen att sammanställa med sk. ljuna, blixt. (21)

Liksom as i personnamn ibland uppträder med omljud, kan en omljudd form af detta ord ingå i Aesberghæ DS V (1337), nu Edsberga, Landeryd, Og. Likaså tyckes gen. pl. af as ingå i sockennamnen Aesabro, nu Edsbro, och Aesatunir, nu Estuna, båda i Upl. (de äldre formerna i DS III från 1300-talets början); omljudet kunde från nom. pl. lätt intränga i gen.(22) Möjligen bör hit ock föras Esasta SRP (1391, dock äfven Esæsta, år 1371), k. nuv. Edesta, Vårdinge, Sdm, samt måhända ännu några andra namn. – I dessa fall kan man ej gärna tänka på det andra as, då detta är gammal a-stam. (23)

Van.

I isl. användes vanir om en särskild grupp bland gudarne; någon gång förekommer sg. vanr (se Egilson). Några sv. ortn. synas vara sammansatta med detta ord; antingen förekommer i dem gen. sg. eller den rena stammen. Sådana äro Wansjö SRP (1365), ”tr. Vansjö i V. Löfsta“, Upl.; Vandala SRP (1397), nu Vannala, Österåker, Vanzsta DS IV, nu Vansta, Ösmo, Wansø s. III, nu Vansö, väl ock Wanwsa IV, nu Vannesta, Toresund, alla i Sdm.; Vanstadha SRP (1384), nu Vanstad, Locknevi, Sm. K.

Dessutom böija några nysv. ortn. med van-. Huru försigtig man får vara med att af dem draga slutsatser, synes dock däraf att Vanstad s. i Sk. enligt Styffe år 1332 nämnes under formen Watnstatha.

Ragn-.

Ett i den isl. literaturen ej sällsynt namn för gudarne är regin, äfven rögn. Ensamt förekommer något sådant ord ej i sv. Däremot är i namn ragn-, äfven ræghin-, en vanlig beståndsdel. Här kan emellertid ifrågasättas, huruvida ordet står i betydelsen gud eller med ett ursprungligare innehåll. Det är nämligen egentligen ett appellat., och den älsta betydelsen synes vara råd, beslut; jfr got. ragin. Ordets bruk i namn måste vara mycket gammalt, då det är vanligt äfven på tyskt område. I ty. förekommer det ensamt stående ordet ej i betydelsen gudar. Weigand utgår ock i sin Wörterb. vid förklaringen af hithörande ty. namn från betydelsen råd. Förstem. anser emellertid möjligt, att i namnen betydelsen gudar frambryter. Och Freudenth. utgår vid förklaringen af hithörande sv. namn från betydelsen “numina”. Omöjlig är en sådan åsigt visserligen icke. Säkerligen sträckte sig denna betydelse utom norden. Detta synes framgå af det i Heliand förekommande uttrycket regano-, regan-giskapu, det af försynen bestämda ödet; (24) jfr metodo-giskapu (se Grimm 24). – Äfven den förstärkande betydelse, som röjer sig i fsa. reginblind, –thiof, ags. regn-heard, -veard m.m., liksom i isl. regindómr, þing m.m. synes lättare ha kunnat utveckla sig ur betydelsen gudamakt än ur grundbetydelsen. (25) Flere af hithörande namn äro vidare bildade i likhet med andra, som innehålla afgjordt mytologiska beståndsdelar.

Då således dessa namn åtminstone möjligtvis sammanhänga med religiösa föreställningar, upptager jag dem jag funnit i äldre sv.:

Ragna: (26) rakna L. 925 (såsom det synes, moder till raknburk). Detta namn ingår i Ragnotegher, Upl. DS III och Ragnotorp, Sdm. DS IV.

Ragnar: raknar L. 601 (Dyb), Dyb. I, 82; ragnar L. 369. I SRP är detta namn rätt vanligt; så Ragnar n. 2001, 2046, 2059; Raghnar n. 2073, 2673. – Om det vanliga latin. Ragnerus hör hit eller till Ragnir, vågar jag ej afgöra.

Ragnborgh: raknburk L. 925 (27) I medeltidshandlingar är detta namn, skrifvet Ragn-, Rang-, Rag-, Ramborg o.s.v., ganska vanligt.

Ragnfaster: raknfastr L. 400 (UFT); raknfast (ack.) L. 497 (UFT) (det är samme man, som nämnes L. 496 – rakinfast – 498, 2009, måhända ock 2010); raknfastir L. 369; ranfastr L. 583 (UFT), väl densamme, hvars namn enligt UFT L. 584 skrifves rakfastr. I medeltidsdiplom förekommer namnet med växlande stafsätt på åtskilliga ställen.

Ragnfriþer (kvinnon.): rahnfriþr: L. 508, 525 (Dyb); raknfrir (28) L. 499 (Dyb); rahnfriþ (nom.) L. 916 (Dyb), (ack.) L. 507; rahnfriþ.. Dyb n, 50.

I diplom är namnet rätt vanligt, t. ex. Ragenfrid (29) DS I 90, Ranfridis I, 393 m. m.

Ragnhilder: rahniltr L. 526 (UFT), 605 (UFT); rakniltar (gen.) L. 400 (UFT). I diplom förekommer namnet flerestädes, t.ex. Ragnildis DS I, 617, 636 m.m.

Ragni: rahna (ack.) L. 526 (UFT); rakni på en nyfunnen sten i Ö. Stenby s., Ög., AT; rakna (ack.) L. 904. Hit hör Ragne DS III samt det latin. Rangno V (1341); jfr och SRP.

Ragnir: raknir L. 1339 (30) Hit hör väl ock Ragni (ack.: R. stabularium) DS I, 473. Jfr Ragnar.

Ragnmunder: Ragmundus DS V, 645, 688. Möjligen är namnet Ramund uppkommet häraf med samma ljud-öfvergång (31) som i kvinnonamnen Ramborgh, Ramfridh, Ramfrö (hos Hyltén-Cavallius n, 286), samt i mansnamnet Ramvald (se SRP III).

Ragnvalder: rahnvaltr L. 397 (UFT); raknvalt (ack.) L. 436 (UFT) och 437 (samme man?) I medeltidshandlingar är detta namn under olika skrifsätt mycket, vanligt, (32)

Ragnvar: (mansn.): Ranguar i Wbby, Upl., SRP n. 2813 (33) Jfr ock formerna Ragvar, Ravar i reg. under Ragnar.

Ragnvi: raknvi L. 504 (Dyb).

Ragnviþer: rahnviþr L. 200 (UFT). Namnet förekommer flerestädes i SRP t.ex. Ranguidher n. 3034, Raguidher n. 2931, Rawidh n. 2743. Den latin, formen Ranguidus träffas DS III, 102, 270, Rangwidus V, 680.

Ragnþruþer (kvinnon.): raknþruþr L. 926.

Ragnælver (kvinnon.): raknilfr L. 378 (UFT); rahnilfl (ack.) L. 122. Hit hör ock Ranghelf socrus Asmundi fabri DS II, 230 (1297) och Ragnælf filia Hæmingi III (1312). – Jfr Asælver.

Möjligen kan ock ranbearn L. 288 (enligt UFT, där namnet emellertid tolkas Rannbjörn) höra hit. – Mansn. Ragleff SRP n. 981 synes stå för Ragnlever.

I några få namn förekommer omljudd vokal. Så i det latin. Regnerus DS I, 140 (om en abbot i Nydala), II, 684; jag vågar ej afgöra, om det skall återge ett Rægnir eller Rægnar. – Med afseende på andra kan man tveka, om de äro af svenskt eller främmande ursprung; det förra kan åtminstone vara fallet med kvinnon. Ræghinmoþ, som latin, förek. såsom Ræghimodis DS IV, 63, Ræghinmodis V, 676 (afskr.); samt med Ræghinmunder: (r)ikinmu .. L. 581 (UFT) samt Reginmot L. 1636 (med munkstil; med runor skrifves samme mans namn.. ikinmoþ)..

 Rå (Råd).

Hákonarmál v. 18 förekommer om gudarna uttrycket ráð öll ok regin. Att äfven ett fsv. raþ på samma sätt varit brukligt, vågar jag sluta af sv. neutr. , mytiskt väsen (t.ex. sjö-, skogs-rå). Det synes mig nödvändigt att med Ihre etymologiskt sammanföra detta ord med vb råda. Dels förekommer nämligen dial.formen råd; Rietz anför för Österbotten gårdsråd, neutr. Dels träffas likbetydande ord, som uppenbart äro bildade af detta vb.; ett sådant är ner. rådande, neutr. (34) (Hofberg, Allmogeord i V. Nerikes Bygdem.); jfr råanet (best. form) i Vml. v. bergslag (VFA). Man har här sannolikt part. pres. af nämda vb.; samma form med annat genus träffas i det dal. råand, råðändi (35) (Rietz, som dock skrifver orden såsom sammansatta). I Vg. förekommer enligt benäget meddelande af Professor Richert rådande med samma betydelse användt nästan såsom part.: “det är något rådande i sjön.“ I Finl, Petalaks, förekommer vidare rådarin med ungefär samma betydelse (36) – Däri, att enligt Rdq. II, 326 varit och i folkspråket ännu är fem., eller att det enligt Rietz (under formen råd) på Gotl. brukas såsom mask., (37) ligger intet hinder för denna tolkning. Ordet begagnades i forntiden antagligen mest i pl., och ur den best. formen raþin kunde ordets bruk som fem., slutligen äfven som mask., lätt ha utvecklat sig på samma sätt, som den gamla neutr. pl. lagh blifvit först fem., sedan mask. (se Rdq. H, 99; jfr ytterligare jul, sax o.d.). I no. folkspr. har det gamla ráð i sin ursprungligare betydelse, råd, plan m.m. öfvergått till fem.; se Aasen under Raad; jfr ock det sv. någon, ingen råd.

Den betydelseöfvergång, detta ord undergått, är ej svår att förklara. Vid kristendomens införande kommo de gamla gudarna ofta att i folktron intaga en plats bland de lägre andeväsen, på hvilka man redan under hednatiden trott, och om hvilka vidskepliga föreställningar bevarats ända in i nyaste tid (38). Anmärkas må, att åtminstone gårdsråna skildras såsom människovänliga varelser, som vårda sig om gårdens bästa och trefnad.

Dis.

I isl. begagnas ordet dis dels om gudinnor (så dis goða bekkjar i Haustlöng om Idun, öndur-dis i Ynglingatal om Skade, Vana-dis i Snorra-edda om Fröja) (39), dels, och vanligast, om andra högre kvinliga väsen; så om valkyrjor (t.ex. Herjans dis, Guðrúnarkv. I, 19; i Krákumál talas om disir, ”er frá Herjans höllu Oðinn hefir sendar”), ofta äfven om ett slags skyddsgudinnor; äfven synes det begagnas om nornorna (jfr Egilson, Cl. Vigf.) I omskrifningar begagnas ordet, på samma sätt som gudinnors namn öfverhufvud (40), om kvinnor i allmänhet; ur detta bruk har man väl ock att förklara de få, hos Egilson anförda fall, där ordet, äfven utan att stå i omskrifning, begagnas i betydelsen kvinna. Snorra-edda uppger äfven betydelsen syster: heitir ok systir dis, jóðdís. Så kan ordet nog öfversättas, t.ex. i Loga dis Ynglingatal, men i detta o.d. exempel står ordet dock utan tvifvel egentligen på samma sätt som i öfriga omskrifningar, och att ordet i sig har betydelsen syster, behöfde starkare bevis. På den ibland äfven angifna betydelsen prestinna känner jag ej något exempel. Grimms sammanställning af dis med fht. itis, fsa. idis, ags. ides kvinna, förnäm kvinna, synes mig trots likheten mellan isl. dis Skjöldunga och ags. ides Scildinga i Beóvulf (41) högst osäker på grund af ljudförhållanden, dels den i de ty. formerna förekommande förstafvelsen, dels olikheten i vokalens kvantitet (jfr Munch s. 60).

Ett språkligt intyg om fsv. dyrkan af disir träffas i det bekanta ännu brukliga namnet på en marknad i Upsala Distingen, Disaþing i UL., dysæthing DS III (1322), disathing V (1344), särskildt om härmed sammanhålles Ynglingasagans berättelse om dísablót, dísarsalr i Upsala, k. 33.

Ordet ingår vidare i mansn. tesalfr L. 169 (UFT), som trots det egendomliga e ej synes kunna förklaras på annat sätt än såsom Disalfr. I kvinnon. är dis en rätt vanlig beståndsdel. (42) Ensamt förekommer det såsom namn L. 1074 (ack. tisi); den svaga formen tisa träffas L. 813; jfr ock Olla Bysa de Voypala Finl., DS IV (1340), så framt man ej här har ett sammansatt namn, ett ursprungligt Ullardisa. Dessutom har jag träffat det i följande namn:

Adis. Så DS III, 102. Däremot har L. 151 enligt Dyb. (I, 202) ej adis, såsom man förut läst, utan aþis.

Frödis: frau tis Dyb. II, 197.

Hialmdis: hialmtis L. 774 (UFT).

Holmdis: hulmtis L. 70 (UFT), 434 (UFT; samma kvinna som på 434 nämnes ock 433 och 439); hulmtisi(?) (ack.) L. 393 enligt UFT.

þin-, Hiþin dis: haþintis L. 788 enligt UFT; hiþintis (43) L. 724 (Dyb.) Jfr ock nutrici mee Hidhindisi (dat.) DS IV (1329).

Oþindisa: oþintisu (ack.) L. 1005.

Aerndis: erntis L. 724 enl. Dyb. Gen. af ett svagt Aerndisa synes ingå i Byrgir Aendyso SRP (1393). (44)

Ödis: aütisi (ack.) L. 745 enl. UFT (L. läser antisi); Ödiis i Bywdby, Sdm., SRP (1400). Dessutom förekommer det stympade … ntisa (nom.) L. 1125.

I några ortn. synes dis ingå. Så i Dysebodhum DS II, 569 (1309) samt i de nysv. Distorp, Rystad Ög., Disdala, Sandsjö Smål., Disåsen, Brastad, Bohusl., (Holmberg II, 158) och möjligen några andra. Det är emellertid omöjligt att afgöra, om ordet här står i betydelsen kvinlig gudom eller såsom nomen propr. Af större vigt är Dise offerkälla, Annelöf Sk. (Falkm. 216), där det förra har sannolikheten för sig.

II. De särskilda gudarne.

Oden.

Svenskarnes dyrkan af denne gud framgår ej blott af främmande intyg, bland hvilka det märkligaste är det af Adam af Bremen, som omtalar, huru i Upsala tempel “Wodan” fans afbildad vid sidan af Tor; som vidare om “Sveonernas” sätt att af bilda honom yttrar: “Wodanem sculpunt armatum, sicut nostri Martem sculpere solent;44 och om hans väsen: ”bella gerit hominique ministrat virtutem contra inimicos”. Ett bestämdt fsv. intyg därom förekommer i C. Bur., där det s. 199 berättas, huru de hedniska svenskarne drogo den helige Filippus “tel mönstar i opsalom ok cuskaþo han tel at ofra marti som suæiar calla oþen.“ (45) Jämförelsen med Mars är af vigt, därför att den liksom skildringen hos Adam af Bremen bestämdt visar, att Oden i Sverge varit en krigsgud, liksom han tecknas i den isl. literaturen.

Gudens namn ingår vidare i sv. liksom i andra germ. språk i namnet på den fjärde veckodagen. Ehuru väl detta hos germanerna är en öfversättning af det romerska dies Mercurii, får man för Sverges räkning ej omedelbart draga några slutsatser af denna sammanställning mellan Oden och Mercurius, enär veckodagarnes namn säkerligen genom sydgermanernas förmedling, ehuru redan före kristendomens införande, kommit till den skandinaviska norden (jfr Grimm 111 f.). I fsv. träffas formen (klokna) othensdagh i VGL II, (asku) oþensdagher i SML; oþinsdagher i ÖGL och Sk. L.; oþunsdagher i H. L.; odhansdaghin SRP n. 2697 (1393). Härledningen från den hedniske gudens namn utsäges bestämdt i C. Bur. Det heter nämligen där s. 61 (i fråga om julens namn: “Sua som manghe andre daghar som æn haua nampn af heþnom afguþum ok þo cristna dyrkt som oþens daghar … ” Likaså heter det ock Sv. Medelt. Bibelarb. I, 68: “Fæmpta dagh (46) kalladho hedne romara diem mercurij oc ware fædher odhinsdagh aff enom hednom konunge oc het odhin, thy at the dyrkadho han fore gudh, thy at han war wældoghaster herra i landom i gamblom æwom.“ Här förekommer samma uppfattning af Oden som en historisk person som t.ex. i Ynglingasagan. – På samma ställe heter det ock om Tor, att han var “wældoghaster mz odhine“.

Oden fins ock, såsom Grimm s. 137 påpekar, nämd i ett par sv. folkvisor. Så anropas han i visan om Stolt Herr Alf (Arwidsson I s. 11): “Hielp nu Oden Asagrim”; och i visan om Grefve Guncelin (I s. 69): “Hjälp mig Othin thu kan bäst.” Denna senare åkallan är lagd i munnen på en kämpe, som skildras såsom en hednisk rese; jfr ock de i samma visa förekommande uttrycken: “Hjälp nu Ulf och Asmer Gry“ (47) och “hjälp tu nu moder skratt.” – Den senare sången förekommer emellertid äfven utom Sverge; Arwidson anser till och med den hos honom meddelade uppteckningen vara en öfversättning från da. I densamma nämnas ock bl.a. Widrich Werlandsson, Thidrick utaf Bern, Olger Dansk, hvilka sannolikt åtminstone under denna namnform först temligen sent blefvo bekanta i norden. Därför samt af skäl, som anförts s. 13, torde det vara alt för vågadt att häraf omedelbart draga några slutsatser rörande svenska hedniska förhållanden.

I många trakter af Sverige har allmogen ända in i senaste tider bevarat minnet af Oden. I allmänhet har han emellertid blifvit neddragen till ett ondt andeväsen, Laurentius Petri talar i sin sv. krönika (enligt Hyltén-Cav. I, 222) om den landskunnige runokarlen och afguden, Rike Oden (48) benämd. Uttrycket runokarl sammanställer Hyltén-Cav. med åtskilliga senare folksägner, i hvilka runkaflar nämnas, särskildt den i Njudungen upptecknade sägnen om Kettil Runske och Oden. Otvifvelaktigt är detta drag hedniskt, då Oden i eddasångerna skildras såsom runornas uppfinnare och herre.

Hos allmogen träffas namnet utom såsom Oden och det häraf (genom ett bortfall af den gamla dentala spiranten, hvartill så väl riksspr. som dial. uppvisa många motstycken) uppkomna Oen (i sammans, äfven On-) stundom under formen Ode (Oe). Denna form anföres af Hyltén-Cav. från olika ställen i Smål., I, 218 (“gif dig Odhan i våld“, i tilltalsform i ”Ode kom“, ur tingshandlingar från 1632), H, 31 och VIII. Den har, på likartadt sätt som jätte, uppkommit ur den gamla formen genom bortfall af n, säkerligen därför att man uppfattade detta såsom best. artikel, hvilket det ju är i den stora massan af på samma sätt betonade ord på en (49). Formen har en viss vigt, därför att den visar, att hos allmogen gudens namn bevarats genom oafbruten tradition från forntiden. Ur Oden, såsom detta namn nu genom bokspråkets inflytande uttalas med akut betoning, skulle ej en dylik tvåstafvig form kunnat utvecklas.

Hos allmogen förekommer Odens namn företrädesvis i sammanhang med sägnen om den vilda jagten. Ehuru åtskillig medeltidsvidskepelse inblandat sig häri, äro dock grunddragen i denna folktro otvifvelaktigt af urgammalt hedniskt ursprung, sannolikt till och med äldre än den utveckling i uppfattningen af Odens väsen, som ligger till grund för eddornas skildring af denne gud. Särskildt synes denna sägen hemmastadd i Smål. Här begagnas uttrycken “det är Odens jagt”, “det är Oden, som är ute och jagar“, “Oden är ute och far“, ”Oden far förbi“ (se Hyltén-Cav. I, 216, 220). Äfven förekommer om samma naturföreteelse, som eljest kallas Odens jagt, med en något olika uppfattning i Unnaryds s. uttrycket

Odans eller Odens här (a. a. II, 42, V). – Äfven i Ög. förekomma dylika föreställningar; här begagnas uttrycket “Oden jagar”, äfven (med “folketymologisk” ombildning af Oden) nordjagten (a. a. II, VI). Till samma krets af föreställningar hör den hos Rääf I, 68 meddelade sägnen från Ydre; här angifves dock intet namn på den vilde jägaren. Däremot anföres II, 60 från samma trakt Oden i betydelsen den onde. – I Sk. förekommer uttrycket Noens jagt, där Noen säkerligen är en ombildning af Oen, Oden (50) (Hyltén-Cav. H, VI). Uttrycket Odens jagt angifves dessutom för Sk. af Rietz s. 481. – I Bl. har man yttrandet ”Noen far i luften”, a. st. – I Hall. förekommer uttrycket Odens jagt norr om Halmstad enligt Möller, Ordb. öfver Hall. landskapsm. s. 138. (51)

En beslägtad föreställning träffas i Upl., Roslagen, där folket begagnar uttrycket ”Oden far förbi” om en eldkvast, som man tycker sig nattetid se fara genom luften. Här framstår dock Oden mera såsom en nattlig gengångare, som lyser på sina i jorden gömda skatter (se Hyltén-Cav. II, VII).

Oden tänkes vanligen deltaga i den vilda jagten ridande på en hög svart eller hvit häst, ibland åkande efter stora svarta hästar (a. a. I, 221; II, VI; Rietz). I sammanhang med denna föreställning stod den för några mansåldrar tillbaka i Smål. öfliga plägseden att offra eller gifva till Odens hästar (52) liksom det för ej så länge sedan på flere ställen i Sk. och Bl. förekommande bruket att, ”då man högg säd, lemna en liten hörna till foder åt Odens häst”. Från alla tre landskapen uppgifves äfven formen Noens häst (se Rietz under Noen, Oden.)

– En af Rääf i norra Smål. antecknad läsning mot “floget” hos hästar börjar

Oden står på bergen,
han spörjer efter sin fåle.

Enligt Afzelius I, 4 visar man i Asa s. i Smål. Odens stall och krubba. – I Högsrum s. på Öl. finnas stora stenar kallade Odins flisor, om hvilka det gått sägner, i hvilka äfven Odens häst förekommer (Grimm 141 efter Ahlquist.) -. I den s. 30 anförda Ydre-sägnen uppträder jägaren på en hög häst och lemnar efter sig till belöning åt smeden, som matat hans jagthundar, en hästsko af finaste silfver. – I Vg. har man enligt Afzelius I, 4 sägner om, huru Odens hästar betat på de ängar vid Sätuna, som nu kallas Onsängarna. – Äfven i Upl. måste dylika sägner förekommit enligt Geijers yttrande: “om hans (Odens) jagt och hans hästar ha berättelser varit gängse i flera landsorter, såsom i Upland, i det på hedendomsminnen så rika Småland, äfven i Skåne och Blekinge” (sv. folkets hist. s. 95).

På sin nattliga jagt åtföljes Oden i den sm. sägnen af två svarta raggiga hundar (Hylten-Cav. I, 216); enligt meddelande af Amanuens Lindal föreställer man sig honom här äfven följd af en otalig mängd hundar. Jfr ock de två stora hundarne i Njudungssägnen om Kettil Runske (a. a. II, VH). I Ydre-sägnen omtalas två stora jagthundar. – I sammanhang härmed står det på flere ställen i södra Sverge förekommande uttrycket Odens hundar om vissa flyttfågelarter, som uppe i luften låta höra ett egendomligt ljud. I Värend säges “det är Odens hundar, som höras i luften” (a. a. I, 216). I Sk. talas om Noens hundar (a. a. II, VI), äfven, med folketymol. ombildning, Noaks hundar (Rietz; af berättelsen, att de jaga en trollpacka, synes sammanhanget med den vilda jagten). I Bl. förekommer Odens hundar (Rietz). Med afseende på Hall. yttrar Möller (a. a. s. 137): “0(d)ens hundar kallas (söder om Laholm) några flyttfåglar, hvilka vår och höst låta om aftnarna höra ett skällande läte”.

Vidare ingår Odens namn sannolikt i det värendska noa-skeppet, namn på skyarne, då de antaga form af en lång strimma; äfven i vissa delar af Värend är Oden bekant under namnformen Noen, Noe (jfr Hyltén-Cav. I 258 f.) En liknande molnbildning kallas i Sdm. enligt meddelande af Kandidat S. Boije, Runa 1848, IV, s. 91 anföres från Mälarländerna uttrycket Noaks ark liksom från Ög. Den förmedlande formen Noaks skepp. – Skeppet Skiðblaðnir, troligtvis älst en mytisk uppfattning af molnet (se Mannhardt s. 90, 237), tillkrifves Oden i Ynglingas.

I sammanhang med uppfattningen af Oden såsom förnämligast krigets gud står den i Värend förekommande benämningen Odens foglar om alla de skilda arterna af korpslägtet (a. a., I, 213).

För öfrigt skildrar den sv. folksägnen Oden i allmänhet som en gammal man, skallig och med långt grått skägg. Folktron tillägger honom en sid och vid hatt eller en stor öfver hufvudet neddragen hufva samt en hvit eller hvitgrå rock; i den ofta nämda Ydre-sägnen uppträder jägaren klädd i harnesk. I en hos Hyltén-Cav. II, V efter P. Rudbeck anförd gammal Värends-sägen förekommer Oden med spjut i handen; enligt andra sägner bär han en stor staf. I Värend förestälde man sig honom äfven med arborst på ryggen, och man talar om Odens pilar (a. a. II, 233, IH); detta drag torde vara urgammalt. I den yngre sägnen har en bössa trädt i stället.

Nämnas må ock, att man i Asa, Sm. visar Odens graf, (a. a. I, 131). Samma fornlemning åsyftas väl af Tuneld, då han talar om Odens kulle, en större grifthög i Asa s. – Odens graf visas enligt Tuneld ock i Odensjö s., Sm.

Ett uttryck, hvari vidare gudens namn ingår, är tjäna Oden. Det förekommer, så vidt jag vet, först hos Olaus Petri (sv. krön., utg. af Klemming, s. 13): “Men lijkare (än att våra förfäder dyrkat Oden för att få hjälp i strid) är thet at the haffua dyrkat honom för rijkedomar skul, at the skulle få godz och peninga noogh, och ther aff pläghar man än nu seya, at the tiena Odhenom som monga peningar och rijkedomar sammanslagga.” Samma uppgift träffas hos Loccenius (se Geijer, Svea Rikes Häfder s. 152). – I Finvedssägner om huru jättarne, då de blifvit gamla, “ödde sig själfva genom att stupa utför branta berg”, kallas detta att offra sig till Oden (Hyltén-Cav. II, 441).

I allmogens svordomar ingår ock Odens namn. A. a. T, 228, anföres efter P. Rudbeck från Sm. uttrycket Oden ta mig, hvarjämte detta äfven uppgifves för Sdm. Uttrycken kors för Oden, ta mej Oden, far till Oden, Dä va Oen anföras af Rietz för Sdm., Ög. och Sm (53). – Oden i betydelsen hin onde angifves för Ög. af Ihre, dial. lex., och Kalén. – I sammanhang härmed må nämnas uttrycket odenstyg om hvarjehanda onda andeväsen: “älfvar och vättar, och jag vet ej hvad för odens-tyg“ (Rdq II, 108 efter Gaslander). Med ungefär samma betydelse anföres af Hyltén-Cav. I, 228 efter P. Rudbeck “onroot eller Odens root eller quarlåtenskap M; H, VIII ändras onroot till oa-rot, och detta uttryck, äfven foens oa-rot (jfr. s. 29), nämnes såsom ännu brukligt i Skatelöf s., hvarest äfven om hus där man lefver illa, säges: “där är visst själfve Ode“ (54). Ihre anför dial. lex. ett vg. oahol stygt ställe, kyffe, som synes mig vara bildadt af Oden (Ode, Oe) i betydelsen ond ande.

Odens namn ingår i det af Rietz för Götaland uppgifna fågelnamnet odens-svala, ardea nigra. Ordet finnes åtminstone äfven i Ner.; Hofberg 245. – I Runa för 1849 omtalas s. 21? att växten odört, cicuta virosa, hos flere författare från 1600-talet, såsom Bromelius, Palmberg o. a. förekommer under namn “Odört och Odens ört”, “Odört eller Odensört”. Tillika uttalas dock den förmodan, att namnet Odensört är att anse som författarnes godtyckliga utvidgning eller vrängning af odört (55).

Hvad som emellertid ger deras uppgift särskild vigt och onekligen ganska starkt talar för dess riktighet är det a. st. äfven anförda äldre ty. namnet på samma växt Wodendunck (efter Smidts da. Lægebog af år 1546). Det kunde ligga nära att uppkalla denna starkt verkande ört efter Oden, hvilken genom att både i norden och Tyskland nämnas i besvärjelseformler för botande af sjukdom framstår såsom en läkekonstens gud, liksom den mot honom svarande indiske guden Vàta i Veda anropas om helsa och läkedom (56).

I personn. ingår Oden ej ofta i något af de nord. språken. I Sverge förekommer det i kvinnon. Oþindisa (se s. 26). Ett mot det i Danm. ej just sällsynta mansn. Oþinkarl (se t. ex. H. Feters. 44) svarande Odinkarl träffas dessutom i ett dombref från ög. (1435); se Styffe 188 not 2. Ett härmed beslägtadt Oþinskarl synes vidare ingå i ortn. Onskarby, Tierp, Upl. – DS IV, 54 nämnes i en afskr. en borgare i Stockholm Hildebrandus Östenkarsson; utg. förmodar, att det sista, troligen på något sätt förderfvade, namnet står för Othenkarsson.

I ortn. är däremot Odens namn en vanlig beståndsdel. (57)

Jag har antecknat följande:

Upl. Odensåker, Almunge; Odensby DS III, 92 (odat.), nu Onsby, Alunda; Odensfors, Tierp (Tuneld); Odhinshargh s., Styffe (1392; Othinsbarg DS II, 12, år 1286), nu Odensala; Oþinsholmi (dat.) DS III (1315), enligt reg. “forte in par. Ryd, prov. Danderyd”; Odensholmen, Hammarby †); Odhinsland (1369, äfven Othænsland, 1375), SRP, “tr. Onslunda i Alunda s.“; Odenslunda, Fresta (58); Odenslunda, Frösunda †): Odinslunda by, Styffe (1302), nu Onslunda, Tensta; Onsike, Tibble.

Onsta, Tierp, hör däremot ej hit, enär det enligt reg. till DS IV är att sammanställa med “Olstadhe par. Tyerpp“ s. 259.

Sdm. Odhinsheke DS IV (1331; Odinseke, SRP, år 1365), nu Onsike, Ytter-Selö.

Dessutom anför Bergström s. 29 ett Onsberga samt s. 20 ett Onsala, som fordom hetat Odinsala.

Ner. Odens backe, Asker; Odhinswi SRP (1385), nu Odens vi, Viby.

Vml. Odensnäs, Vestervåla; Onsyö, D. Dal (1548), nu Onsjön, Norberg; Onsjö, Vestanfors; Odensvi s., Styffe (1399), nu likaså. En gård Odhinswi i den lika nämda s. förekommer SRP (1351).

Hels. Onsäng, Ljusdal.

Jämtl. Odensala, Brunflo.

Värm. Odenstad, SRP (1361), likaså nu, Gillberga.

Dalsl. Odhensö i den gamla Nes s., Styffe 137 not. 1 (1421); synes vara att sammanställa med nuv. Onsön, Ed.

Kan Odhnemskog s., Styffe (1397), nu Ånimskog, höra hit?

Vg. Odensåker sv Styffe (1371; Odinsakyr DS V, år 1345), nu Odensåker; Odensberg, Edsvära; Odens kulle Gökhem (Tuneld) (59); Odhens kyælda, gränspunkt mellan Gudhems kloster och Håkonatorp, DS II, 23 (1287); Onskälla på Halleberg (Rietz s. 789); Odenslunda Flistad; Onsered, Tvärred; Onsjö, Larf; Onsjö, Naglum; äfven formen Odensjö anföres af Tuneld; Othensö, SRP (1371), “k. Onsön i Thorsö s. Vg.“ Uppenbart är det samma ort som i POL uppges under namn af Odensö, Torsö s.

Ög. Odhensaker, SRP (1382), nu Odensåker, Kullerstad; Odensberg, Nykyrka; Odensborg och Odensfors, Vreta kloster; Odensgöl, Yxnerum; Odenstomta, Kuddby.

DS I, 278 nämnes “par. Kullarstadha Odhinsæt“, som synes tillhöra Linköp. stift. Det torde således vara det nyss nämda Kullerstad (med gården Odensåker!).

Sm. Odensås, T veta, Odenslanda, Vederslöf (med en Odens lund; Hyltén-Cav. I, 138); Odhinsredha s. SRP (1389; äfven Odhensrydh 1418, Odensöryth 1413, Styffe), nu Odensjö (60); Odensjö, Barnarp; Odensjö, Skatelöf. Gården har väl sitt namn eiter Odensjön, en del af Åsnen, se Hyltén-Cav. I, 130. Odensvallahult, äfven skrifvet Odensvalah. (61), Urshult; Othinswi s. SRP (1384: Odhensvi Styffe, år 1408) nu Odensvi, K.; Odhenswi SRP (1351), äfven Odensøø DS V, 261 (afskr.), nu Odensvi, Högsby, K.

Öl. Om de stora stenar, som nämnas Odins flisor, Högsrum, och Odinsten, Högby, samt om dem gående sägner se Grimm 141 (efter Ahlquist).

Othanby (1279) hör väl trots den af Styffe från år 1456 anförda formen Odenby ej hit, då den nuv. formen är Ottenby (Ås).

Sk. Odensberg (se Grimm 139); Onsema(?), Fagerhult (Falkm.); Ofhænshæreth, Vald. Jordeb., nu Onsjö här.; Othinslunda s., Styffe (1430), nu Onslunda; Odensjö, Röstånga, Onsjö här. (Falkm.); Othenströö, socken och sätesgård i Onsjö här., Styffe (bl. a. 1350), nu Strö eller Onsjö-Strö; Othensworæ (62) DS IV (1340), nu Onsvala, Tottarp; Othinsöö s. Styffe (1406); det nuv. namnet Ösjö, motsvarande ett gammalt Öisyöö (1327; se Falkm.), torde vara ett helt annat ord.

Nuv. Odenryd, Gustaf, hör ej hit, då den äldre formen är Udileröd (1624), Falkm.

För åtskilliga af de anförda sk. namnen träffas för öfrigt flere gamla former hos Falkm. 161 m.fl. st.

Hall. Othensalæ s., Styffe (1403; Othænsale Vald. Jordeb.), nu Onsala; Odensjö SRP (1377), nu Onsjö, Söndrum. Odensberg, Asige (Bexell, Hallands Historia och Beskrifning).

Finl. Hit höra Onsby i Esbo och Odensö i Pojo s., Nyl. enligt Freudenth. Nyl. ortn. s. 25. Vidare anför Rietz såsom finska ortn. Odensnäs (1 mil från Nådendal) och Odensholm, Pojo, af hvilka dock det sista kan vara detsamma som det nyssnämnda Odensö, äfven i Pojo. – En falsk antikvitet är däremot enligt Freudenth. Eg. Fin. ortn. s. 18 noten hemmansn. Odinsnäs i Snappertuna kapell af Karis s., hvilket namn blifvit till först på 1830-talet.

Odens namn ingår vidare sannolikt i Odinsholm (äfven Odensholm, Odesholm m.fl. former) utanför Estlands kust. Öns namn uttalas nu Ootsholm, hvarmed kan jämföras otsdag, det på Nuckö brukliga namnet på onsdagen. Jfr Russwurm I, 132 f., hvarest äfven omtalas sägnen, att Oden med sina skatter ligger begrafven på ett ställe på ön.

En sv. ort Odhinstum, hvars läge jag ej kan närmare bestämma, nämnes Silfverst. D. I, 409.

Odens tillnamn.

I den isl. literaturen förekommer en högst betydande mängd sådana. Till några af dessa kunna med mera eller mindre sannolikhet sv. motsvarigheter uppvisas. I de flesta fall är det dock svårt att med full visshet ådagalägga öfverensstämmelsen.

Ett mot isl. Gautr svarande Göter anses af Säve, Gudan. 76 ingå i namnet Gösta, äldre Gözstaver, Göstaver (Rdq II, 263; i de gamla diplomen vanligen latin., t. ex. Gødstauus DS I, 453, Gøzstawus III, 16, Gøstavus I, 140; häraf det nu vanliga Gustaf). Denna härledning passar väl samman med senare ledens betydelse; “Odens staf” var en för de gamle nära liggande omskrifning för spjutet, och namnet blefve således ungefär liktydigt med Asger. Den synes därför vara att föredraga för sammanställningen med folkn., hvilken för öfrigt träffas redan bos Peder Swart, som tolkar Gustaf Vasas namn (“Götstaff“) Baculus Gothorum. – Äfven i några andra namn såsom Göte (t.ex. DS III), Götar (latin. Gøtarus DS III), Götmar SRP, Götulver, DS IV träffas ett Göt-, som här dock kan sammanställas med folkn. Sammanhang med Odens ifrågavarande namn för dylika bildningar antar Maurer, Bekehrung II, 50 not. 19. Att på likartadt sätt bildade namn förekomma äfven på ty. ståndpunkt, bevisar åtminstone ej omöjlighet af dylikt sammanhang, då spår af Gaut som gudan. finnas i Tyskland; se Grimm 345.

Möjligt är vidare, att det i några ortn. ingående Göts- syftar på Oden. Sådant kan t.ex. vara fallet med Gözstadha, Styffe (1393), nu Gösta, Vånga, Ög. Men man kan här ock tänka på mansn. Göter, isl. Gautr (egentligen väl ett som personn. brukadt folkn.: “en götisk man”). – Sockenn.

Gösslunda, Vg. hör ej hit, då dess äldre form är Gythislunda, Styffe (1367).

I ortn. sådana som Götaui SRP (1399), nu Götevi eller Götvik, Ekeby, och Götavi, SRP (1352 m.m.), nu Götevi, Vallerstad, båda i Ög.., ligger det närmare att tänka på sammansättning med folknamnet i gen. pl. än en motsvarighet till den i isl. om Oden äfven använda namnformen Gauti. Samma torde förhållandet vara med de i Ner. belägna Götaqwi, SRP (1354), Vinteråsa och Göthalunda s., Styffe (1427), nu Götlunda, då Ner. möjligtvis ursprungligen tillhört Götaland (se Tengberg, den äldsta territor. indeln. och förvaltn. i Sverige, s. 14).

Ett annat isl. namn på Oden, som möjligen ägt motsvarighet i fsv., är Hár, den höge. Att nämligen detta namn, och ej blott adj. har i sin egentliga betydelse hög, ingår i det ej just ovanliga mansn. Hamunder (t.ex. latin. Hamundus DS III, 98; jfr ock åtskilliga härmed sammansatta ortn. i SRP), isl. Hámundr, synes ganska troligt, om därmed jämföras namnen Guþ-, As-, Ræghin-, þor-, Frö-munder; vanligen är det ock subst., som bilda första led i namn på -munder. – Detta Odens tilln. torde vidare ingå i mansn. Hasten, isl. Hásteinn; jfr Guþ-, þor-, Frö-, Vi-sten. Då namnet Sten säkerligen älst gifvits med syftning på den heliga offerstenen (se Maurer, Bekehrung II, 196), passar sammansättning med gudan. här väl. Namnet träffas t.ex. DS III, 67 såsom Hastanus, i SRP under den sv. formen Haasten. – Äfven andra med Ha– började fsv. namn finnas, såsom Ha-friþer (Hafridis DS II, 16 m.m.), –kon (flerest.), –riker (DS DI), –ulver (L. 824), –viþer (Havith SRP) samt Havar (DS III), utan att jag dock af dem vågar draga bestämdare slutsatser. – Diet. fattar namnet hasvi L. 381, haosvi L. 380 (väl samma person; båda i UFT) såsom ett kvinnon. med grundbetydelsen “des Hohen Heiligthum“; detta synes mig dock tvifvelaktigt, enär mig veterligt kvinnon. på –vi eljest ej förbindas med föregående led i gen. (63)

Äfven i åtskilliga ortn. ingår har; i allmänhet torde det här vara rent adj., blott utmärkande höjd, dock ligger det i några fall nära att tänka på betydelsen den höge, Oden. Så i Hasta, SRP (1392), om man härmed jämför namnet på den s., hvari orten ligger, Odensala (Upl.); här kunde gen. Has ingå. Jfr ock Falkm. 137. – På grund af senare leden kunde man ock tänka på Halunda (Ericus in Halundum, DS HI, år 1311), nu Hållunda, Tibble, Upl. – Särskildt frestande är att söka en påminnelse om Oden i namnet på det ej långt från sistnämda ort belägna Håtuna, där ju det gamla Sigtuna låg, hvars namn bestämdt erinrar om “Hropts sigtoptir” i Völuspå; ortn. Torstuna, Frötuna, Ulltuna, Närtuna träffas alla i Upl. För den vanliga förklaringen talar dock det isl. appell, hátún hög plats.

En svag gen. form motsvarande den i Hávamál synes ingå i Havamyr (Kytiluastus de Hauamyri), DS II, 602 (1310).

En motsvarighet till Odens isl. binamn Herjan har men velat finna i det i några sv. lagar såsom okvädinsord nämda hæriansun, herians son, hærienson (se Schlyter). Såsom Docenten F. Tamm för mig påpekat, har emellertid detta sv. ord, som endast förekommer i fyra tämligen unga lagar, nämligen Söderm. L., Bjärk. R., M. Erikssons Stadsl. och Christoffers Landsl., direkt motsvarighet i medeltidens lågtyska. I äldre da. synes ordet ej häller förekomma, men väl senare; det da. Hæriænskeeth, “nequitia“, visar sig genom ändelsen vara en från ty. lånad bildning. Jag tror därför med Docenten Tamm, att detta sv. ord är ett ty. lånord; hvilken betydelse det ty. ordet ursprungligen haft, är för mitt nuv. syftemål utan betydelse. – I den isl. literaturen förekommer Herjans sunr, äfven sammanskrifvet herjanssonr, flerestädes, i allmänhet såsom rent okvädinsord, utan att röja något slags sammanhang med

Oden (64). I Rolf Krakes S. (Fornaldar S. I, 107) kallas till och med Oden själf ”herjans sonrinn enn fúli ok enn ótrúi“.

– Äfven det isl. uttrycket torde bero på lån från lågty., hvarför äfven det isl. adv. herjansliga, som synes vara bildadt efter det ty. heriensliken, talar.

I isl. förekommer karl väl ej egentligen som tilln. till Oden, men begagnadt om honom (egentligen i betydelsen åldring; jfr Hárr, gen. Hárs). I den bekanta vers, som i Snorraeddan lägges i Lokes mun, då han såsom þökk uppfordras att “gråta Baldr or helju“, kallas Balder “karls sonr”, den gamles, Odens son. – Det ligger nu nära att söka en ursprunglig hänsyftning på Oden i namnet karlvagnen eller karlavagnen på en stjärnbild, som den germ. folktron satt i förbindelse med denne gud. Hos nederl. diktare från 15:de århundradet träffar man nämligen uttrycket Woenswaghen, i en del af Tyskland Hackelbergs Gespann (se Mannhardt 132), och på nord. ståndpunkt bör, såsom Bugge påpekat, reið Rögnis i Sigrdrifum. förklaras i öfverensstämmelse härmed. – Hvad det sv. uttrycket angår, kan jag, då jag ej känner det från riktigt gammal tid, ej bestämma dess ursprungliga form. Redan i Gustaf I:s bibel träffas (Job 9, 9) Karlawagnen, hvilket såsom innehållande en gen. pl. ej omedelbart kan syfta på Oden. Härjämte fins dock äfven hos Spegel Karl-wagn, och dial., i Vg., träffas enligt Runa 1843, s. 15 noten rent af karsvagnen. För dessa uttrycks större ursprunglighet synes det da. Karlsvognen tala. – I isl. synes blott det icke sammansatta vagn förekomma (65).

Grimm erinrar 138 f. vid omnämnande af fty. ortn. såsom Wodenesweg o d. om Upl. L. karls vægher om allmänna landsvägen. Här har man dock säkerligen ej att se någon påminnelse om Oden, då uttrycket fullständigt lyder “karls vægher ok konungs“, samt, såsom Schlyter i ordboken visar, i flere juridiska uttryck karl i betydelsen den enskilde ställes i motsats mot konungen.

Däremot torde ett kall – karl (jfr Rdq. H, 30) med syftning på guden ingå i ortn. Kalswi, DS IV (1335), nu Kalfsvik, Österhaninge, och Kalswi, DS V (1345), nu Karlvik, S. Nikolai, båda i Sdm. Åtminstone vet jag ej någon bättre förklaring att gifva för dessa ord, hvilkas sista led anger en gammal gudstjänstplats.

Måhända ingår namnet Ygg (isl. Yggr) i ett sådant ortn. som Ygxstadhum DS II, 701 (omkr. 1300; väl nuv. Yxstad, Rogslösa, Ög.) eller i mansn. Hyggiulphus II, 377 (1303).

En motsvarighet till Odens isl. namn þundr torde ingå i ortn. Thundrøshæreth, Vald. Jordeb., hos Styffe Tundersæ (1389), nu Tönnersjö, Hall., kanske ock i Tundderstadher DS II, 181 (afskr.). – Mansn. Tönnes hör säkerligen ej, såsom man trott, hit, utan är uppkommet af Antonius; enligt Russw. II, 356 heter Antonius-dagen på Nuckö och Wormsö tönnisda.

Hvad som eljest här kunde uppletas, synes mig ännu mera osäkert. Ortn. på Grims– (jfr t. ex. reg. till SRP; Grimshögh, Grimskelda, Grimsrydh nämnas DS II, 173) kunna likaväl vara sammansatta med mansn. Grimer som med Odens tilln. – Däraf att Oden i en isl. saga (Fornaldar s. Norðrl. II, 25) uppträder under namnet Höttr (Hatt), vore det utan

tvifvel för djärft att draga slutsatsen, att sådana ortn. som Hatt-as (i andra handskr. Hatteras), VGL, nu skogen Hattåsen, Gullered s., Vg., eller Hattasiohult SRP (1364 m.m.), nu Hattsjöhult, Sandsjö, Sm., äro uppkallade efter guden.

Tor.

Om den särdeles stora betydelse, som tron på denne gud äfven i Sverge ägt, finnas talrika intyg. Adam af Bremen nämner honom svearnes mäktigaste gudomlighet; vid beskrifningen af Upsala tempel heter det hos honom: “statuas trium deorum veneratur populus, ita ut potentissimus eorum Thor in medio solium habeat triclinio”.

Femte dagen i veckan, romarnes dies Jovis, fick hos germanerna äfven namn efter åskans gud. Sv. Med. Bib. I, 68 heter det om denna dag: “ware forfædher kalladho han thors-dagh aff Thoor som wældoghaster war mz Odhine”. Jfr ock Cod. Bur. 61, där þors daghar räknas bland de dagar, som ännu under kristen tid hafva namn “af heþnom afguþum”.

För öfrigt träffas formen þors dagher, hvaraf det nysv. torsdag, flerestädes i de gamla lagame, särskildt i sammansättningarna hælghi, skiær-þorsdagher (båda i VGL I).

I folktron har minnet af Tor med seghet hållit sig kvar, något som till stor del synes bero på den egendomliga till en mytisk uppfattning alt framgent lockande arten af den naturföreteelse, åskan, hvaraf han ursprungligen var en personifikation, och hvarmed han städse tänktes i närmaste samband.

Mindre än Oden synas han hafva öfvergått till ett mot människorna fientligt väsen; däremot tänkes han bekämpa trollen, liksom han i den isl. sången och sagan skildras som jättarnes fruktansvärde fiende. Anmärkningsvärda sägner, i hvilka Tor uppträder på ett fullt personligt sätt, äro den hos Hyltén-Cav. II, 30 efter P. Rudbeck meddelade sm. sägnen om Lyftesten, hvilken, om Rudbecks uppteckning får anses tillförlitlig, innehåller högst märkliga enskildheter; vidare den bohusl. om Tor i Hafgård och hans guldhammare, Holmberg III, 15; jfr ock sägnen om den af Tor dräpte jätten a. a. II 118. – I sammanhang härmed må nämnas den bekanta hos Arwidsson aftryckta folkvisan om Torkarl (Torckar), från hvilken Trolltram stulit guldhammaren, för hvilken visa den gamla þrymskviða ligger till grund. I betraktande af det sätt, hvarpå folkvisor utbredt sig från ett af de skandinaviska landen till de andra, har man dock, såsom Jessen påpekat, knappast rätt att, däraf att denna visa, till hvilken no. och da. motsvarigheter finnas, förekommit i Sverge, omedelbart draga slutsatsen, att det nämda hedniska kvädet varit kändt i vårt land. – En visa om Tore, som slog bergresame, fins anförd Runa folio 1873 s. 19.

Möjligt är, att med Socke-Thore (en förvrängd motsvarighet till Öku-þórr?), “Skivers” eller “Stivers man”, “med hammar och tång“ i en vall-låt från norra Bohusl. (se Dyb., Sv. Vallvisor och hornlåtar, Stockh. 1846) syftas på Tor. Jfr ock visan och sägnen Runa 1842, 21. – Om med “unge Thor“, i visan Runa 1844 s. 106 eller “hoje Thor“ i versen hos Hyltén-Cav. II, LIII ursprungligen syftats på guden, kan jag ej afgöra.

I synnerhet är det såsom åskans vållare, som Tor lefver i allmogens minne, och hans namn har i uttryck, som syfta på åskan, ofta rent af öfvergått till en benämning för denna naturföreteelse. Dels anföres från olika delar af mellersta och norra Sverge samt Finl. namnet Tor (66), till och med Helge Tor (i Helge Tors källa, Skatelöf, Sm., om hvilken sägnen gått, att den store Tore gud låtit henne upprinna, Hyltén-Cav. I, 133; jfr ock visan hos Rietz 729), vidare förekommer Toregud (jfr det följande), likaså den bestämda formen Toren (Ihre anför ur Laur. Petri postilla: “Lika som thoren hade slaget them ned“; enligt Säve, gudan. 78 kallas i Vesterdal. åskans herre Tor’en; ”Toren går“, Jämtl., Hyltén-Cav.), Torn (Vb.; Gotl. Samma ord är väl det af Ihre i betydelsen åskdunder anförda torn), hvarjämte Hyltén-Cav. från Värend anför Åsatoren, Gobondatoren, från Jämtl. Fader Toren. Dels förekomma i de flesta delar af vårt land omskrifvande benämningar såsom Torgubben (67), Gobonden eller Gobon, Gofar (äfven Guffar), Gogubben, Kornbonden, Åkergubben, de dal. Skaurmann, Skairkalln m.fl., af hvilka flere utmärka guden såsom en regnets och årsväxtens herre; jfr Rietz samt den särdeles fullständiga och intressanta samlingen hos Hyltén-Cav. II, IX. Här må ock nämnas det estsv. bisen, Russvurm H, 248. – Anmärkningsvärda äro uttrycken Kornmoden (Södra Värend; han fattas här som en person, se Hyltén-Cav. I, 230), Kornmoen (Sk.), Gomoen (Sk., Bl.); en ombildning häraf är väl kornmogen i betydelsen kornblixt. Äfven utom Sverge finnas motsvarigheter; i da. fins Korn-mo eller -mod, kornblixt; och för no. anför Aasen, ehuru med frågetecken, Kornmod, m. ”matte Lysglimt i Luften (som af Lynild i lang Frastand)”. Kan senare leden stå i något samband med namnet på Tors i Eddorna omtalte son Móði? I detta fall vore jag benägen att föreställa mig saken på följande sätt. Móði hade ursprungligen varit ett tillnamn till Tor, utmärkande honom i hans gudomliga vrede, “ásmóðr“; ur detta uttryck hade sedan, såsom det ofta gått, utvecklat sig föreställningen om en son till guden, under det dock ordet i allmogens språk fortfarande användes att beteckna åskans herre. Om det no. moe, mogje, moje, m., “Solrøg, tørre Dunster som vise sig i Luften i varmt Veir; tynde Skyer i Horizonten” (Aasen), står i något sammanhang härmed, kan jag ej afgöra.

Åtskilliga i olika allmogemål förekommande uttryck, som beteckna, att åskan går, låta den gamla personliga uppfattningen skina igenom, i det att sådana predikat som gå, åka, köra användas. Sådana äro t.ex. Toren, Åkerbonden går, Gofar körer, Gobonden åker (Ihre), de dalska Skairkalln åk (Orsa, DFÅ), Skurmann ok nið (Österdal., Säve, gudan.); det finska Tor bullrar, estsv. liuo bisin buldrar, bisin kastar äjld (Russwurm II, 248). En samling dylika uttryck fins hos Hyltén-Cav. H, IX; jfr ock Rietz under Thor.

Här må påpekas, att i flere trakter af vårt land åskan fattas som ett kvinligt väsen. Man har härpå namnet Goa, bestämd form Goan (Sdm., Ner., Vg., Ög., Hall., Bohusl.; jfr uttrycken Goa går, körer, åker; se Rietz, Hyltén-Cav., Hofberg); äfven Gomor, Gumor, Gomora, Gomåra (Värm., Dalsl., Sk., Hall., Bl.; se Rietz). Säkerligen ingår i dessa namn älst adj. god. – Härmed kan jämföras att man enligt Aasen på flere ställen i Norge i betydelsen “Torden, Tordenskrald,” har

Husbreia, Husprei, f., samma ord, som i äldre ordsamlingar träffas med betydelsen hustru (68). – Just på grund af öfverensstämmelsen synes det icke vara för djärft att betrakta dessa uttryck såsom minnen af en gammal åskans gudinna, fastän eddorna ej omtala någon sådan. Zimmer har i Zeitschr. für Deutsches Alterth. 1876 visat, att Fjörgyn, Tors moder, utvecklats ur en, ursprungligast visserligen som manlig tänkt, gudomlighet för åskan. Jfr ock Grimm 157. – Denna förklaring synes mig sannolikare än en annan, som också fallit mig in, att nämligen de behandlade fem. nord. orden kunde vara nybildningar, beroende därpå, att det sv. åska, hvars grundbetydelse utan tvifvel snart råkade i glömska, samt det i Norge vanliga, i ett par sv. dial. äfven förekommande tora äro fem.

Tors namn ingick ock i bekräftelseformler. Härom yttrar Olaus Petri i sin krönika s. 12: “Om thenna guden pläghade the allmenneliga sweria och seya, Ja Thore gudh, Ney Thore gudh, som än nu när gambla bönder i brukning är.” Enligt Hyltén-Cav. I, 283 brukades samma uttryck ännu vid slutet af 1600-talet i Värend. – Enligt meddelande af Amanuensen Lindal förekommer i den gamla sv. komedien Vitulus flerestädes eden: vid Tor. – Härmed kan för Danmarks räkning jämföras, att eden “Nej, Tore gud!“ ännu på Worms tid förekom (se Geijer, Svea Rikes Häfder T, 153.

Namnet ingår vidare i åtskilliga ord och uttryck såväl i riksspr. som munarterna, särdeles i benämningar på åskan, hvilken därmed betecknas såsom ett verk af Tor. Så i ordet tordön, fsv. þordön, thordyn, mask., Rdq II, 51; dialektformen torendön anföres af Hyltén-Cav. II, X (jfr da. Torden, no. dial. Toredyn, Toredun; isl. tycks ej äga någon omedelbar motsvarighet, ty det i nyare isl. poesi förekommande þorduna är enligt Cl. Vigf. bildadt efter da. Jfr ock sk. gomosdön.). Detta sammansatta ord ingår vidare i åtskilliga dial. uttryck såsom tordönsstenar, forntida stenredskap, äfven om echeniter, Rietz; de gamla stensakerna betraktades såsom den förkroppsligade blixten, vapen, hvilka åskans gud slungade efter trollen. Ur någon mytisk föreställning utgå väl ock växtnamnen tordönsnässla om Urtica urens (Runa för 1849 efter Smith m.fl.; örten skall på Isl. anses af alla växter äga den kraftigaste verkan mot trolldom) och tordönsskräppa (äfven döneskräppa) om Rumex domesticus, Sk., Rietz. (69) – Af tordön är ock det af Rietz för Sk. och Bl. uppgifna verbet tordöna, åska, bildadt; jfr da. tordne. Om det från Dalsl. och Bohusl. angifna likbetydande torna, såsom Hyltén-Cav. H, X antar, hör hit eller är bildadt af den best. formen af gudens namn, kan jag ej afgöra.

Ur en medeltidshandskrift, “troligen från början af 15:e Århundradet”, anför Rietz ordet toraakt: “eth stort t. oc liongeller”. Mycket nära stående bildningar äro toråk, tordön, hos Lind (dial. anför Hyltén-Cav. II, IX ordet från Dal. (70) liksom den best. formen toråket från Värend) och det föråldrade gotl. torsaka (Rdq. II, 210; Hyltén-Cav. uppger a. st. formen toraka; Ihre, Dial. lex., anför såsom gotl. torsåka); jfr ordet åska samt en del s. 44 anförda dialektuttryck. – Att ortn. Toraka, Röthel, i en af svenskar förr bebodd del af Estland (Russw. I, 71) synes sammanhänga härmed, har redan s. 19 anmärkts. – En något afvikande uppfattning ligger till grund för uttrycket torgång om åskan, Jämtl. och Ångml., Hyltén-Cav. a. st. – Från Gotl. uppgifves såsom namn på åskdundret vidare torsskralld, Hyltén-Cav. H, X; jfr da. Tordenskrald. – Dial. förekommer ytterligare toril, hastigt öfvergående åskväder, Vb., Finl., och torevär (jfr no. Toreveder, ty. Donnervetter), åskväder, Dalsl. (Rietz).

För blixten upptar Lind uttrycken torblixt, toreld; det senare fins ock i Rhyzelii s. 43 omnämda arbete, där i titeln talas om “Åskeslag, Thor-eldar och andra stora brandskadar“, hvarjämte det dial. uppgifves för VmL, Ångml., Jämtl. och Härjed., under formen toreneld för Dal. och Hels., såsom Torsälld for Gotl. (Hyltén-Cav., Rietz). För den förkroppsligad tänkta åskstrålen, hvilken folktron velat återfinna i forntida stenredskap äfvensom i försteningar m.m., finnas ock åtskilliga tillhörande uttryck. Sådana äro torkil, torenkil, Dal., Hels., Ångml., torskäil, Gotl. (Hyltén-Cav. Jfr ty. Donnerkeil); torvigg eller torvigge, torn- eller tor en-vigg, Upl., Medelp., Ångml., Jämtl., Götal., Finl., (Hyltén-Cav. H, 222, IX; Rietz. Jfr uttrycken åskvigg, govigg, estsv. bisavigg); torsten, Medelp., Jämtl., torensten, Hels. (Hyltén-Cav. Jfr gobonda-, gomos-sten m.fl. sv. dialektuttryck äfvensom no. torestéin, da. Tordensten, ty. Donnerstein) (71).

Åskmoln kallas enligt Rietz i Dal. tornmoln, i hvilket uttryck gudens namn, ehuru sannolikt med folketymol. ombildning (72) synes ingå; jfr dal. skaurmannsmoln, sk. gomonamoln.

Likartadt synes förhållandet vara med det gotl. tornstackar, Hyltén-Cav. n, X. Senare leden måste vara detsamma som stack, kjortel, isl. stakkr, ett klädesplagg; jfr ett annat namn på åskmolnen, åskakåpor, a. a., I, 231. Den i viss mån beslägtade uppfattningen af molnet såsom hatt finner man i uttrycken torenhattar, Hels., Ångml., Jämtl.; jfr värendska gofarhattar m.m., a. a. H, IX. – Andra mytiska namn på åskmolnen äro torgubbar (jfr. s. 43, likaså de värendska gofara-, åska-gubbar) och torguvar, båda från Ångml. och Jämtl., a. a. II, X; det sistnämda ordets senare led är uppenbart att sammanställa med ångml. guvä, f., regnmoln, som hastigt far öfver himlen (Rietz), isl. gufa, rök, ånga. – Ett synnerligen anmärkningsvärdt uttryck är det enligt Säve, gudan. 78 i Vesterdal. förekommande torshamrar om små svarta åskmoln; jfr torhamrar, torenhamrar om åskmoln, Ångml., Jämtl., Härjed. (Rietz, Hyltén-Cav.). Älst var Tors hammare säkert en mytisk uppfattning af blixten, men då det ursprungliga sammanhanget råkat i glömska, kunde man lätt komma att se hammaren i åskmolnen; jfr förhållandet med Odens hundar (s. 31), älst sannolikt vindar (jfr Mannhardt 111), samt ty. Donner-ziege, no. mekregeit, Scolopax gallinago, där hvad som ursprungligen troligtvis varit ett mytiskt namn på åskmolnet, öfvergått till benämning på en fågel. – Vigtigt är ock det gotl. Tors bukkar om åskmolnen (Hyltén-Cav.), då detta uttryck visar, att den i Eddorna förekommande myten om de bockar, som draga Tor, varit känd ock i Sverge. På samma myt syftar ju ock folkseden med julbocken. – Ett anmärknings värdt mytiskt namn på åskmolnen, som dock ej omedelbart innehåller Tors namn, är det a. a. anförda sk. gomosaven; senare delen är tydligen slägt med det i flere delar af Sverge dial. förekommande mask. ave, som enligt Rietz i Vg. har betydelsen moln (jfr ock verbet ava), men eljest betecknar en vattensamling eller en vattensjuk, af vatten omgifven mark. Den gamla uppfattningen af molnet som vattensamling ligger väl älst till grund för uttrycket. – Nämnas må ock det estsv. bisaborg (”die groszen dicken Gewitterwolken führen den Namen b.“, Russw. II, 248), där molnet är fattadt som åskgudens borg (73).

Äfven åskregnet nämnes enligt Hyltén-Cav. II, X på Gotl. efter guden torsregn, jfr s. 13. – I Värm. användes enligt. Geijer, Svea Rikes Häfder I, 153, uttrycket torshålan om sydvest eller den trakt på himmelen, hvarifrån åskväder mest uppkommer. – Här må ock nämnas det gotl. torspjäskä, fem., ett kvinnotroll, som anses fly för blixten in i ett hus, där åskan slår ner, Rietz (äfven torenpjäsket, Hyltén-Cav.).

Också ett verb med betydelsen åska har allmogen bildat af Tors namn; Rietz anför från Hels. och Medelp. då torar. Tora förekommer ock som fem. subst. i Värm. och Hels., liksom detta ord i no. dial. är det vanliga uttrycket för åskan; det synes vara den substantiverade infin. af nämda verb. Vid sidan af det s. 45 nämda verbet torna fins på samma sätt i Bohusl. torna, tordön, åskväder (Holmberg).

Enligt Hyltén-Cav. I, 243 är det mytiska väsen, som i allmänhet i Sverge af allmogen kallas gloson, i T veta här. af Sm. kändt “såsom Torresuggan eller Thors-suggan“. Ehuru den förra namnformen är underlig, synes dock det sammanhang med Tors namn, som a. st. antages, ligga närmast. Då det fins anledning att sammanställa gloson med den i Eddorna Frey eller Freyja tilldelade galten Gullinbursti, om hvilken H. Petersen s. 65 sökt visa, att han ursprungligast tillhört Tor, är det ganska anmärkningsvärdt att i Sverge för henne finna ett namn, som synes ställa henne i förbindelse med denne gud.

Gudens namn ingår vidare i växtnamnet torsnässla, Scrophularia nodosa, Sdm., Rietz ; likaså i toreskägg, Sempervivum tectorum, Ner., Dal.; jfr ty. namnet Donnerbart, medeltidslat. barba Jovis, franska joubarbe; växten har i norden liksom hos de gamle romarne ansetts afhålla blixten från de hus, på hvilkas tak den är planterad (se Runa 1849 s. 20).

Huruvida det Runa 1842 s. 20 anförda namnet på en folklek från Vml. Torhök har något att göra med gudens namn, är dunkelt.

Om den efter Tor benämda torsdagen har redan talats. Denna dag har in i senaste tider af den svenska allmogen flerestädes högtidlighållits på ett sätt, som vittnar om, att den under hednatiden åtnjutit särskild helg. Detta helighållande har i Sm. betecknats med uttrycket “hålla torshelg”, äfven helga Tor“ och “helga Toregud“; se Hyltén-Cav. I, 188; II, III. – Gudens namn kan vidare synas ingå i torsmånad, Januari. Från äldre tid känner jag ett fall, där detta ord förekommer, nämligen i Ordspr. utg. af Reuterdahl s. 19: “æ gratha karla thords(!) manadha grødha“; det står här om mars månad (den lat. öfversättningen har marcius). Troligt synes mig dock, att detta ord ursprungligast ej haft med Tor att göra. I isl. förekommer nämligen þorri, þorramánaðr såsom namn på den första månaden efter midvinter. Detta ord ställes, säkerligen med rätta, af Vigf. i förbindelse med verbet þverra (jfr part. þorrinn); “the month of the waning or “ebbing“ winter“. Motsvarighet härtill fins i no. torre, “den “Maane“ som følger næstefter julemaanen og for det meste omfatter en stor Deel af Februar“ (Aasen); likaså i Sverge, nämligen i vg. torre, mask., torrmånad (med öppet o), Rietz. Det är nu föga troligt, att två till betydelse och ljud hvarandra så nära stående ord från början varit af olika ursprung. För den isl. formens ursprunglighet tala de omedelbara motsvarigheterna därtill inom andra nord. språk, och jag tror därför, att det sv. torsmånad är en på folketymologi beroende nybildning, ehuru af jämförelsevis hög ålder. Därför att den är mindre ursprunglig, tala ock de växlande former, som förekomma; i Ner. fins nämligen tormånad om januari (Rietz), och i Danm. förekommer formen tor-maaned, här om mars. På det vanliga sv. torsmånad synes mig analogi från ordet torsdag ha verkat. – Att emellertid ordet i Sverge redan tidigt omtydts så, att man däri velat finna guden Tors namn, synes ock af några hos Rietz anförda gamla rim, där Tor förekommer som namn på en månad, dels januari (Sm.), dels äfven mars (Sk.; Rietz s. 17, 131, 729), äfvensom af de epitet, hvilka i dessa rim tilläggas Tor. I ett från Sm. heter det:

“Tor slår med sin slägga“;

och i ett från Sk.:

“Tor mä sitt långa skägg“.

Det förra uttrycket tyckes syfta på Tors hammare; med det senare kan sammanställas, att folksägnen i likhet med den isl. sagan föreställer sig Tor rödskäggig (se Hyltén-Cav. I, 230), samt att man enligt Nilsson, Skand. Nordens Urinv. U, 45 i Sk. förr kallat åskans vållare “den gamle med skägget” (74).

Mycket vanligt var det hos de gamle nordboarne att använda Tors namn vid bildandet af afledda och sammansatta mans- och kvinno-namn. Redan i fornisl. skrifter finner man uppmärksamheten fäst härpå (se bl.a. H. Petersen s. 38, 42).

De hithörande sv. namn, hvilka jag funnit, äro följande:

þora: þura (75) L. 64, 868, 1158, 1346 (T), 1349 (T), 1367 (enligt T), 1383 (T.), 1564, VFT II, 23; þora L. 22, 23, 347 (samtliga i UFT), 1117. Namnet fins dessutom i diplom, t.ex. DS III, 578. Det ingår ock i det sammansatta kvinnon. Ingiþora, som fins på flere runst.

þoralder (väl för (76) þorvalder): Thoraldus DS I, 95; IV, 204.

þorbiorn; detta namn är under växlande skrifsätt mycket vanligt: þurbiurn L. 67 (Dyb.), 231 (UFT), 264, 299 (UFT), 626 (UFT; samme man nämnes ock som þürbiurn 2009), 1052, 1207, 1396 (enligt T.), UFT II, 29; þurbiourn L. 1231; þurburn L. 10 (UFT), 1112, 1139, Dyb. H, 190; þurbun L. 1221; þurbiorn L. 591 (Dyb.), 842, 1010; þurbiarn L. 541 (UFT), 647 (Dyb.), UFT II, 70: þurbirn L. 377 (UFT); þorbiurn L. 27, 589 (båda i UFT); þorbiorn L. 85 (enligt UFT); þorborn L. 749 (UFT); þorbiarn L. 138, 181 (UFT), 234 (Dyb.), 453, 569, 637 (dessa tre i UFT), 890, 1291; þorbiairn L. 897; þrbrn L. 1036 (enligt Dyb.); torbiarn L. 384 (UFT) hör väl ock hit. I diplom är särskildt den latin, formen Thorbernus ganska vanlig. Första leden förekommer ock under formen Thör-, Thyr-, Thir-; se särskildt SBP. – Þurburna L. 943 synes vara ett af detta mansn. bildadt kvinnon.

þorborgh; detta namn synes ingå i ortn. Thorborstadh, Upl., DS V (1341).

þorbærgher: Thorberger Magnusson SBP (1375), Thorbærgh, Styffe 109 not. 4 (1408); jfr ock Laurins Thorbierghson DS III, anm. och till., s. 761. Latin, förekommer Thorberghus Ragnwallsson DS Hl (1323), Thorbergus IV, 230 (1331), Thorbergus Paal IV, 507 (1336).

þordiarver: þorterf (ack.) L. 668 (UFT).

þorfaster: þurfastr L. 29 (UFT), 537, 618 (UFT), 813 (nyupptäckt sida; Dyb.), 1297, Dyb., Runa folio I, 77; þurfastr L. 269 (Dyb.); þorfastr L. 399 (UFT), 786, 843; äfven þorfatr L. 749 (UFT) synes höra hit. Jfr ock þrfstr L. 786 (UFT). I diplom träffas Thorvast i Haslabek SRP (1368), Björn Thorvastason SRP; latin. Thorfastus DS IV (1339), Thorvastus DS III flerestädes.

þorfriþer: þurtriþ (nom.) L. 1098; þurtrþ AT II, 102; þorfriþ (ack.) L. 367 (UFT). – Det sista namnet är säkert mask., det första synes vara fem.

þorgarþer: Gothus Torgårdi D. Dal. I, 63 (efter ett aftryck af en handling från 1403); jfr Munch 74.

þorger: þurkair L. 1045; þurkir L. 849 samt enligt AT på en nyf. sten i ö. Stenby, Ög.; þurker L. 1054, 1552; þorkair L. 1121; þorkir L. 145 (Dyb.), 199 (UFT), UFT II, 54; þorker L. 1038 (enligt Dyb.). I SRP fins Thorger som namn på tre olika personer; Thorgerus DS 131, 320. Hit hör ock Thyrgerus IV, 5.

þorgisl, þorgils: þurkisl L. 389 (UFT), 737 (Dyb.), 903, 967, 1105 (enligt ÖFT), 1577 (Sk.); þurkils: L. 817; þurhils (77) L. 651; þorkisl L. 120, 360, 569, 748 (dessa tre i UFT); þorgisl Dyb. I, 169; þorkiösl(!) Dyb. II, 1; þorkils L. 994; þörhils L. 1634. I diplom förekommer Thorgisl DS III, 98; andra yngre former kunna särskildt ses i SRP reg. under Thyrgil, där dock äfven former hörande till namnet þorkel finnas samlade; jfr ock Freudenth. Det latin. Thorgillus (äfven Throgillus m.fl. former), som träffas flerestädes i medeltidshandlingar, hör hit; se Munch, Saml. Afh. IV, 188. Häraf som bekant namnet Truls, egentligen väl, såsom Munch antar, en da. form.

þorgnyr: Thorgny i Holthoptom (nu Hylletofta, Sm.) SRP (1353). Hit hör ock namnet på den bekante Vestgöta-lagmannen under Olof Skötkonung, þorgnyr, enligt Snorre Sturlason son till en þorgnyr þorgnysson. – Hör namnet Torgnejer, Arwidsson I, 12, hit?

þorgrimer: þurkrimr Dyb. n, 119, þurkrim (nom!.) L. 591 (Dyb.). þorgrimer DS V, 661 (1347), Torgrim i Rythe (Dalsl.), SRP (1378). – Namnet ingår ock i ortn. Torgrimsbyn, Skållerud, Dalsl.

þorgun, þorguþer: þurkunr L. 905 (Dyb.); þurkun (nom.) L. 816; þorgun L. 17 (UFT); þurkuþr L. 1312; þorkuþt L. 726 (Dyb.) (78). Med full tydlighet framgår namnets fem. kön i det sista fallet, med stor sannolikhet ock L. 17, 816; i de öfriga fallen kan könet ej urskiljas. – Namnet ingår i Torgunnehagen, Gestad, Dalsl.

þorguter: þurkutr L. 670 (UFT), 1170, 1228, 1236, 1675; þorkutr L. 994. Hit hör väl och turkutr på en sk. sten, Valleberga s., Sami. till Sk. Hist. VII (1873), 3. Måhända hör ock þurhutr L. 214 (Dyb.) hit; jfr noten s. 51 I SRP förekommer Thorgut Niclisson. Namnet ingår i Thurguzthorp SRP (1395), nu Törestorp, Jung, Vg. – Jfr ock þorgöter.

þorgærþer (kvinnon.): þurkarþr L. 551 (UFT); vidare gen. formerna þorkarþar L. 382, þorkerþa(r) L. 199 (båda i UFT) och porkiairpax L. 818. Namnet ingår i de dalsl. ortn. Torgerderud, Ryr, Sundal, Torgerdsbyn, Lerdal.

þorgöter: þurkaut (ack.) L. 43 (UFT). Hit hör väl ock det latin. Thorgotus DS I, 188, V, 551; jfr ock SRP under Thrugot.

þorhvater: Thorwatus DS Hl, 100. Måhända bör det under þorguter nämda þurhutr föras hit.

þorir: þurir L. 82, 259, 260, 310, 456, 531, 696 (alla utom det första i UFT), 852, 893, 1078, 1115, 1128, 1129, 1262,1297,1345,1372, (79) 1400, Dyb. n, 20 (80);þorir L. 112, 396 (UFF), 441 (UFT), 791, 842, 843, 1329, 1330 (samme man ock nämd T. II, 25), 1375 (dessa tre hos T.), Dyb. I, 268. Hit hör väl ock þaurir L. 826. Om ack. þora, L. 1152 och 1396 (efter T.) betecknar ett þoræ och hör hit, eller förutsätter en nom. þori med svag böjning, vågar jag ej afgöra. I diplom träffas namnet flerestädes såsom Thorer, Thore, latin. Thorirus, Thurirus. De nysv. namnen Tore, Ture höra hit.

þorkarl: þurkal L. 652 (Dyb.) (81). Om þorkar L. 401 (UFT), 906, 1232, þurkarR Dyb. II, 170 hör hit eller till þorger, kan jag ej afgöra. – I ortn. Torkarby, Vaxala, Upl., äldre Thorkarlaby (i ex. DS III, år 1816) synes ett närbeslägtadt mansn. þorkarli ingå; jfr ock ett i SBP nämdt Thorkarlaby, som synes ligga i Hels. (1368).

þorkætil (þorkel, þorleif): þurkatil L. 1071, þurkitil L. 637 (synes ock förekomma Dyb. II, 146); þurkil L. 41, 542 (båda i UFT), 851, 974, 1181, 1362 (T); þurkl L. 1112, Dyb. II, 222; þorkil L. 337, 553, 616 (båda de sista i UFT), 989, 1105 (enligt ÖFT) 1296, 1365; þorkel L. 128 (enligt UFT). I medeltidshandlingar förekommer namnet under växlande former, Thorkil, Thörkil m.m.. flerestädes.

þorlaf, porluf (82) (kvinnon.): Torlaff, Finl. (1382), Freudenth. 53 (1367 står enl. T. ej þorlaf, utan þuru). þurluf (nom.) L. 1279; jfr ock ortn. Thorlouetorp DS IV (1327), nu Torlarp, Berga, Sdm.

þorleker, þorlaker. Den förra namnformen ingår i ortn. Torlexnæs, Torsång, D. Dal. (1442) (83); den senare träffas såsom þurlakr L. 1110, þorlak (ack.) L. 1099. Hit hör ock Thorlacus Vald. Jordeb. 57 (Hall.).

þorlever: Thorlef i Sodhæland (Sålanda, Skepplanda, Vg.) SBP (1390). Jfr ock “ Jønis i Thorlefsarwe“, D. Dal. – Hör Thorleffare SBP (1400) hit?

þorlögh: Thorloghe (dat.; kvinnon.) DS III, 186 (1314).

þorlögher: Thorloger SBP (1400); jfr ortn. Torløgisnes D. Dal.

þormoþer (84): Thormod SRP (1359), Thormodh SRP (1391).

þormunder: þormuntr L. 637 (UFT); þurmontr L. 475 (UFT). Thormunder SRP (1367); latin. Thormundus DS III, 86 (1312); IV, 129 (1329). Jfr ock ortn. Thormunzstæ DS II, 115.

þorodder: þurot (ack.) L. 277 (UFT); þorot (ack.) L. 144. Hör þootr Dyb. I, 155 hit ?

þoroddi: þunti L. 358.

þorriker: Toricker D. Dal. (afskr. af en handling från 1492).

þorsten: þurstain L. 100 (UFT), 444, 511, 516 (de två sista hos Dyb.), 537, 549 (båda i UFT), 651,774,785 (båda i UFT), 971, 1079, 1297, 1334 (T); þustain L. 41 (enl. UFT); þurtsain Dyb. II, 116 (85);þurstan L. 130; þurstin L. 162 (UFT), 207, 300 (båda hos Dyb.), 308 (UFT), 499, 573 (båda bos Dyb.), 796, 855, 1066, 1144, 1156, 1186, 1214, 1235, T. 39; þustin L. 1150; þurtsin L. 1119; þursten L. 789 (UFT); (þurutin L. 1161?) þourstain L. 802; þorstain L. 95 (UFT), 234 (Dyb.), 365, 539, 569, 661 (de tre sista i UFT), 833, 897,1326, Säve 90; þostain L. 94 (UFT); þorstin L. 27 (UFT), 98, 111 (Dyb.), 169, 212, 396, 428, 589 (de tre sista i UFT), 680; Þrstin Dyb., Runa 1873 s. 28. I medeltidshandlingar är namnet vanligt.

þorulver: þurulf (nom.!) L. 469 (UFT); Thorulphus DS III, 65 (1312), Thuruluus III, 98.

þorun, þoruþer (kvinnon.): þurun L. 89 (UFT), 1246; þuruþr (samma som nämnes L. 89) L. 90 (UFT); þurunar (gen.) L. 869; þorun L. 78. Hit hör ock dat. Thorunni (i ett lat. diplom) DS III, 288 (1316) samt Thorund Anundsdotter SRP (1369); jfr ock Nicolaus Thurunason DS V, 694 (1347). Måhända bör ock Thorum (nom.) DS III, 90 föras, hit. – Det af Hyltén-Cav. H, 287 anförda gamla sm. kvinnon. Töron, Tören hör väl hit.

þorvar (kvinnon): L. 977.

þorvi (þyri): þurvi i L. 76 (på samma sten, om den samma, gen, þurviar), 483 (båda i UFT); nom. þuri L. 444, 1141, 1371 (på intetdera stället framgår namnets kön af sammanhanget) torde ock höra bit. – Namnet synes ock ingå i några ortn., bLa. Thyrituna, det forna namnet på Tortuna s., Vml.

þorviþer: Thorvidher Silfverst. D. I, 426. – Snorre Sturlason omtalar i Olof den heliges saga k. 96 en svensk vid namn þorviðr stami. – De af Hyltén-Cav. 1, 285 ur värendska tingshandlingar från 1600-talet anförda namnformerna Trufuid, Truffwidt, Truved, Trued måste höra hit.

þorælver (kvinnon.): Johannes Thorhælpha son DS II, 271 (1298). Jfr isl. kvinnon. þórelfr, fem. till þórálfr.

þorþer: þurþr L. 468 (Dyb.), 891, 934, 1204, 1231, 1397 (T), 1409, 1438 (Sk.), 1582 (T), 1583; purpir L. 1353, þurþir L. 91, 96 (båda i UFT), 101, 151, 166, 170, 434 (de tre sista i UFT), 953, 1201, 1550 (Dyb.), 1637, 1903, Dyb. II, 130. þuruþt L. 881 synes vara en gammal osammandragen form af detta namn, motsvarande isl. þorröðr.

Ej fullt så säkra synes några andra med þor– begynnande namn. L. 1286 förekommer þoraiþir. Diet. sammanställer senare leden med ed, isl. eiðr; häremot synes dock ändelsens i tala. Måhända hör den samman med isl. heiðir hök (mansn. Lars Heedher SRP n. 2992 synes höra hit; jfr ock no. namnet Haukr). – I SRP n. 1527 förekommer mansn. Thorgöler, måhända blott skriffel för Thorgöter; det a. a. n. 2002 förekommande Thortin torde vara skriffel för Thorstin, Torsten (eller får man här tänka på det isl. teinn, som enligt CL Vigf. förekommer som senare led i mansn.?). – L. 1030, där L. har þurelp, läser Dyb. Runa fol. 92 þurhal, hvilket namn Säve hos Hofberg anser motsvara det isl. pórhállr. Som ordet står i nom., är dock frånvaron af r anmärkningsvärd. – L. 1269 träffas namnet þuriþr; genus syns ej. Det synes mig ligga närmast att sammanställa det isl. kvinnon. þuriðr för (*)þór-riðr. – I Vald. Jordeb. förekommer s. 61 från Hall. þor-lokær (står i gen. förhållande, men då de icke latin, namn, som därmed äro koordinerade, stå oböjda, tycks det ha nom. form); sista leden kunde motsvara isl. laukr. – Mansn. Tollwerr, Hof, Dial. Vg., torde stå för äldre þorvarþer. – Äfven det a. a. anförda mansn. Torjärn torde stå i samband med gudens namn.

Mansn. þraniutr L. 806 har man ansett stå för þurniutr, hvilket ej synes omöjligt; jfr formen Throgillus o. d. – Torgyi de Fflugunæsy DS IH (1324) synes vara en förändrad form af þorger eller þorgisl; jfr no. Tergje, Torgjus.

Äfven förekommer Tors namn såsom senare led i sammansatta mansn. Så i:

Bærghþor: Dominus Berthorus de Klewomh DS II, 91 (1290); Berthorus de Brysmini II, 557 (1308); Besse Bertors sson (jämtl.) V, 270 (1344).

Hafþor(?): SEP n. 691 nämnes en riddare Johan Hafthorsson, hvars namn emellertid n. 181, 2866 skrifves Hacthorsson, Hakthorsson.

Halþor (Haldor): Haldorus Magnusson DS III, 605 (1323); Haldorus de Tuni IV, 655 (afskr.). Namnet fins ock flerestädes i SRP.

Hialmþor: Hialmdorus (abbas in Wernem) DS III, 587 (1323).

Ketilþor, Kældor: Ketildor Lippæ (Hall.) Vald. Jordeb. 60. DS II, 9 nämnes Rød Kyældor son, II, 235 och flerestädes Sigmundus Keldorsson; III, 503 skrifves dennes namn S. Lætildorson, antagligen skriffel för Kætildorson. – Hit hör ortn. Keldorviik DS IV, 368.

Mæghinþor: Meghinthor in Rwetum DS EL, 123 (1291); jfr ock I, 101 Salter Megindoris filius (“habitatores Farthusaberiz”, således från Hall.).

Salpor (?); det nyss anförda Salter, namnet på Megindors son, synes höra hit.

Sighþor: sihþor L. 1556 (UFT).

Hit hör ock den stympade namnformen … nþurs (gen.) L. 81, som måste stå för stainþurs eller något dylikt (jfr UFT IV, 79). – Ett beslägtadt namn synes ingå i ortn. Lingþorsthorp DS IV, 699 (afskr.); måhända ett Liugnþor, af liugn (ljungeld)?

I nyare tid förekommer ej så sällan Tor, Thor såsom mansn.; detta ej blott bland de bildade klasserna, där man kan tänka på ett senare direkt uppkallande af guden, utan äfven hos allmogen. Se t.ex. Hyltén-Cav. I, 102 (Thor Skåning, år 1621), U, 285; Rääf, II, 124). I äldre tid är detta bruk ej vanligt. I runinskrifter har jag funnit þor ensamt såsom mansn. blott tre gånger, L. 825 (86), 1335, 1556 (på denna sista sten nämnes sihþor såsom son till þor). – Om L. 1339, där man förr orätt läst þor raknir, har talats s. 22 not. 4. – I skrifna handlingar är Thor rätt sällsynt och synes först förekomma mot medeltidens slut. Jag har antecknat följande ställen. DS nämnes IV, 552 noten en Thor Brodersson, borgmästare i Vexiö (1505). D. Dal. förekommer, i ett originalbref af 1495, Pedher Torsson; enligt ett äldre aftryck af en handling från 1403 den latin. ack. Torum Ornulfi; i en afskrift af ett bref från 1464 träffas Herman Torsonn, men då i samma dokument formen Tolsonn äfven fins, synes det till grund liggande namnet vara Tord (öfvergången från rd till l är ju dial. vanlig). Silfverst. D. fins, dock i “en på flera ställen felaktig afskrift”, Thor i Berghom (1405). – Det synes mig därför troligt, att då man i senare tid träffar Tor som namn, detta, för så vidt det verkligen beror på gammal tradition, i allmänhet är uppkommet af Tord.

Mycket vanligt är att träffa Tors namn i början af ortn. Då man ej har tillgång till fornformer, är det emellertid ytterst svårt att afgöra, huruvida i dylika fall Tors– är gen. af gudens namn eller af något därmed bildadt mansn., såsom Tord eller Tore, som undergått stympning. Till och med i äldre tid visar sig någon gång sammanblandning. – Då ortn. börja med Tor– (utan s), kan man tänka på sammanhang med adj. torr. Sidenbladh antager s. 106, att gudanamnet, då det ingår i ortn., alltid står i gen. form. Detta har jag dock ej vågat antaga, då, såsom man sett af andra sammansättningar, formen tor– af gudens namn är ej ovanlig (jfr t.ex. toråk vid sidan af torsåka), och då man ju vidare i ortn. träffar Frö– jämte Frös-. Jag har derför, ehuru på särskild plats, upptagit äfven namn på Tor-, då någon omständighet syntes mig tala för sammansättning med gudanamnet

De hithörande sv. ortn., hvilka jag träffat, äro:

Upl. Thorsåkers hundare, Styffe (äfven prouincia Thorsakir DS III, år 1314, prou. Thorakir (87) V, 333), det gamla namnet på Torstuna här.; Torsbro, Ramsta (Tuneld); Thorsene SEP (1375), nu Torsne, Alunda (väl för ett þors-vin); Thorsholm DS III (i en afskr. af ett dokument från 1324; Thorsholmi, dat., V, odat., enligt utg. från 1344), nu Toraholma, Frösunda; Torshäll, berg, Viksta, (Wiberg, de par UpL Wiksta); Torslund, Almunge (TCK); Thorslunda DS V (“in Thoralundum par. Aekrö”, 1342), Ekerö (fordom hörande till Sdm., Styffe); Torslunda, Fröjeslunda; Thorslunda DS IV (“in Thorslundum par. Hagha“, 1335), nu Torslunda, Haga; Torslunda, Odensala (TCE); Torslunda, Tierp; Torslunda, Sånga; Thorslunda SRP (1375), nu Torslunda, Torstuna; Torslunda, Täby; Torslöt, Knifsta (TCK); Torsmyra, Vendel; Torskäret, Rådmansö; Torsätra gärde, Bro (Liljegr.); Torssättra, V. Ryd (Tuneld); Thorstuna s., Styffe (1389), nu Torstuna (Torstuna här. se Thorsaker); Thorsvi s., Styffe (1410), nu Torsvi (en ort Thorsvi, nu Torsvibyi denna s. nämnes SRP år 1378).

Osäkert är Torsåker, Hammarby, då en annan namnform, Tjursåker, anföres af Tuneld. – Torsby, Värmdö, hette äldre Thorisby, DS III (1323), och innehåller således icke omedelbart Tors namn.

Sdm. Thorsakir s., Styffe (1408), nu Torsåker, Thorsberg SRP (1381), nu Torsberga, Stenqvista; Thorshargher (latin. Thorsharchum DS I, 355, år 1252; Thorssargh III, 316, år 1317; Thorsherghy III, 347, år 1318, m.m.), nu Torshälla (såväl stad som landsförsamling); Thorslunda SRP (1375 m. m.), nu Torslunda, Husby-Oppunda; Thorsn s., Styffe (1407; äfven Thors, så DS III, 289, år 1316. Namnet är väl uppkommet af (*þors-vin), nu Toresund; Thorsnæs, SRP (1348), Torsåker; Thorstadhum, “tr. Torsta i Lunda s.“, SRP (1357), Thorungi (dat.) s., DS I, 733, nu Turinge.

Hit hör vidare med stor sannolikhet Thorlunda DS III (1322; – Vfrardum de Thorlundum”); reg. sammanställer Torlunda i Torshälla s.; måhända ock Thorø DS IV (1335), nu Torö, Sorunda. – Knappast hör däremot Thorlunda, Ripsa, SRP (1368), hit, då den nuv. formen är Torrlunda. – Nuv. Torsta, Nykyrka, uppträder i det äldre spr. med skiftande former. DS IV, 666 träffas, dock blott i en afskr., Thorstum, men IV, 589 träffas þorastum (1338) och SRP Thorista (1393).

Ner. Torshögen vid Skyberga, Hardemo, enligt Hofberg (då traditionen uppger, att denna hög är uppförd öfver en konung Tor eller Tore, är detta väl en senare på grund af namnet uppkommen sägen).

Hit hör väl ock Torsbacken eller Torebacken, äfven Torshammarbacken, namn på en höjd i Mellösa s., Buna 1848, 25.

Vml. Thorsmusa par. Malmum, DS IV (1331), reg. sammanställer nuv. Torsmossen i Odensvi s.

Hit hör vidare möjligen Thorlunda, SBP (1385). “tr. Torunda i Munktorps s.“

Däremot innehåller Torstad, St. Rytterna, gudens namn ej omedelbart, då fornformen är Thorista, SBP (1368 m.m.); ej häller Tortuna s., då den äldre formen är Thyretuna, Styffe (1399).

Dal. Thorsang s., Styffe (1400), nu Torsång. Måhända hör ock hit Torvallen, Äppelbo.

Gestr. Thorsaker s., Styffe (1343), nu Torsåker; samt det i nämda s. belägna Torshyttan.

Hels. Hit hör möjligen Torön, Järfsö.

Medelp. Torsboda, Hässjö.

Ångml. Thorsakir s., Styffe (1319), nu Torsåker.

Jämtl. Torsåker, Myssjö (se Hyltén-Cav. II, XXXVI); Torsfjärden, Ström; Torsgård, Eagunda. Måhända hör ock gårdn. ”Thurung i Haffradal (på gränsen till Hafverö i Medelpad)”, Styffe (1405) hit.

Värm. Torsberget, Ö. Ullerud; Torsby, Fryksände; Torsby, Båda; Torsgården, Väse.

Dalsl. Torsberg, v. om Ödeborg kyrka, Buna 1843.

Ifrågakomma kunde ock Torskog s., Styffe (1531), men då den nuv. formen enligt Sidenbladh är Torrskog, ingår häri sannolikt adj. torr. Om Torud, Ryr och Tösse (Lignell) hör hit, är svårt att afgöra.

Vg. Torsås, Brunn; Torsberg, Undenäs; Torsbo, Dalstorp ; Torsbo, Gällstad; Torsborg, Saleby; Torsrud, Ransberg; Torsjöhult, Undenäs; Torsta, Töllesjö; Thorswnd, fiskeri i Kållands här., SBP (1399); Torsvid, Amnehärad. Äfven Torsö s. hör säkerligen hit, då den med det nuv. namnet stämmande formen Thorsö af Styffe uppgifves från 1344 (samma ort är väl ock Thorsø DS II, 571, odat.), under det den a. st citerade biformen Torisö först är från 1471.

På grund af senare leden synas mig följande namn osäkra: Thorslefua s. (1404; äfven förekommer den besynnerliga formen Tarslef, 1393), Styffe; Torstorp (orter med detta namn förekomma i Ek, Habo, Hagelberg och Håkantorp s.). Här synes det mig sannolikast, att något mansn. (t.ex. Tord) ingår hvilket är så mycket mera möjligt, som för flertalet af namnen blott nutidens form är känd. – DS III, 739 (afskr.) nämnes en gård, såsom det synes, i Vg., som i samma dokument kallas Thoristorp, Thorsstorp och Torsstorp.

Däremot ingår möjligen gudens namn i Torhult, Strängsered och Torlunda, Timmelhed.

Ög. Tors berg (Tuneld); Torshag, Qvillinge; Tors klint, berg i samma s. (Tuneld); Tors måse (Grimm 169 efter Broocman); Torsjö, Godegård. Nuv. Torrsjö, Ö. Ryd, förekommer i SRP med växlande former, såsom Thorzshyd (1389), Thorsyde, äfven Thorsrydh, Thorsridh, i hvilka gudens namn synes ingå (möjligen dock mansn. Tord; se den första formen med z).

Möjligen ingår vidare Tors namn i Thorberghum DS V (1344; förmodas i reg. ligga i Ög.); Thorlunda SRP (1383), nu Torlunda, Borg och Löt; Torlunda, Vånga (Tuneld); Thorö SBP (1362 m.m.), nu Torön, Skällvik (jfr Tuneld). Däremot ej i Torstorp, Bisinge, då fornformen är Thoristorp SRP (1390); Torsborg (eller Torstorps borg) vid nämda Torstorp (Tuneld) har väl först i senare tid fått sitt namn. Ett mansn. synes ock ingå i det af Tuneld anförda Thorforss eller Toleforss, som förut skall hetat Tolarp, Kärna s.

Sm. Torsån (Hyltén-Cav. I, 131 m. m.); Thorsaas s. (1335, äfven Wästra Thorsaas, år 1476, Styffe), nu V. Torsås; Thorsaas s., Styffe (1403), nu Ö. Torsås; (jfr det enligt Hyltén-Cav. I, 135 af allmogen begagnade uttrycket “Tors socknar”); Thorsaas s., Styffe (1391), nu Torsås, K.; Torsberg “eller Torssaberg“, Lidhult (Tuneld); Torsbo, Madesjö, k.; Torsby, Ed, k.; Thorsfalla SRP (1385), nu Torsfall, Gladhammar, k.; Torsholma, Hallaryd; Torshult, V. Torrås (Hyltén-Cav. 1,139); Torshultemåla, Kråksmåla, k.; Tors kulle, nära sjön Bolmen (Hyltén-Cav. I, 73); Torsa källa, Ö. Torsås (a. a. I, 132); Helge Tors källa, Skatelöf (se s. 43); Torsnäs, i Konga här. (a. a. I, 135); Torsryd, SRP (1354), nu Torseryd, Odensjö; Torsjö, Habo; Torssjö, Höreda; Thorsio, SRP (1387), du Torsjö, ö. Torsås (“Här märkes en större grifthög, hvaruti Thor skall vara begrafven“, Tuneld); Torstalycke(?), Kalfsvik; Thorssö, Styffe (1352), Sunnerbo här., fordom s., nu en del af Berga. – Ett Thorsryth, som synes ligga i Sm. (“Slæta” s.) nämnes dessutom DS II, 143.

Måhända hör ock Thoras, SRP (1380), Frinnaryd, hit. – Osäkra synas Torseryd, Höreda (Tuneld), Torsatorp (på en ö i Åsnen; Hyltén-Cav. I, 136), Torstorp (två sådana i k., i Madesjö och Söderåkra); likaså Torarp, Svennarum (Tuneld).

Öl. Thorslundha s., Styffe (1346), nu Torslunda (“I gamla kyrkan var ett af sten hugget menniskohufvud, kalladt Thorshufvud”; offerlund och offerkälla vid kyrkan m.m.; Tuneld).

Gotl. þorsborg, Guta S., nu Torsborgen; Tors brunn, Ardre.

Från Bl. känner jag ej något ortn., som med någon högre grad af sannolikhet kan hitföras. Med afseende på sockenn. Torhamn, hvars ålder är mycket osäker, kan jämföras Sidenbladh under Torrum.

Sk. Torsbromölla (1610), nu Torsebro, Färlöf, (Falkm.); Torshult, Allerum; Thorsöe (1624), nu Torsjö, Riseberga (Falkm.). Äfven Torsjö, Solberga, synes höra hit, då den älsta formen är Torsyo (1349); dock förekomma äfven former, som tyda på annat ursprung, såsom Thwresö och Thordsö (se Falkm.)

Däremot hör svårligen Torseke, Fjälkestad, hit, trots de rätt gamla formerna Thorseeghe (1551), Torsege (1624); den älsta formen är nämligen Tvarsager (1495); jfr Falkm. s. 55. Ej häller torde Thorlösæ s., Styffe (1398) höra hit, utan till adj. torr, då den nuv. formen är Torrlösa; jfr Sidenbladh. Falkm. nämner s. 43 ett Thorgaard (1624), nu Torfgårda, Munka Ljungby, hvars nuv. form lättare låter förklara sig ur en sammansättning med torr än med Tor.

Namnet Torup är i Sk. rätt vanligt Det är troligen bildadt af mansn. Tord; härför tala de fornformer, som förekomma. Så hette t.ex. Torup i Hvitaby fordom Thororp och Torup s. i Bara härad Thordtorp. Med afseende på dessa och närbeslägtade sk. namn får jag för öfrigt hänvisa till Falkm. s. 179 f.

Hall. Torsjö, Gunnarp. Osäkra synas Torstorp, Grimeton och Vinberg, och Torås, Valda. Torup s. hör ej hit, då den gamla formen är Thordatorp (1413; äfven Thororp, 1402), Styffe.

Bohusl. Thorsby s., Styffe, nu Torsby; Torsby, Tegneby; Thorslanda s., Styffe, nu Torslanda; Torskog, Vesterlanda. Äfven Tose s. hör hit, då den gamla namnformen enligt Holmberg II, 184 var Thorseiðis.

Däremot hör ej Torsbo, Qville, hit, då den gamla formen enligt a. a. II, 109 var Thorisboer.

Finl. Jag har här blott att lemna en sammanfattning af uppgifterna i Freudenthals olika arbeten. – Följande ortn. synas höra hit; i Nyland Torsborg, Torsböle, Torskulla, Torsö alla i Karis (ett Torsjö i Karis nämnes hos Rietz); Torsby, Pernå; Torsvik, Kyrkslätt; däremot höra Torsbacka, Ingå och Torby, Pojo, ej hit. då de ha sidoformerna Thordsbacka och Thordeby; äfven Thors, Helsing, synes snarast innehålla gen. af något mansn.; i Eg. Finl. Torsböle, Kimito; Åland Tosarby, älst “enligt Arwidssons Handl. anno 1431 Torsalby“; Torsholma, Hammarland; däremot ej Torsholma, Kumlinge, äldre Tolffzholma, Tolzholma. – Stor-Tors och Lill-Tors, Närpes s. (Freudenth , Närpes dial.), äro väl snarast bildade af något mansn., hvari Tord namn ingår.

I sammanhang må nämnas de af Russw. II, 180 samlade estsv. ortn., som kunna höra hit. Utom det redan s. 46 behandlade Toraka äro de Torsgrunn, Tortall och Torväg; man kan dock här äfven tänka på tor (II, 356) i betydelsen torn, fyrbåk, sjömärke.

Till alla dessa ortn. kan ytterligare läggas det DS III, 287 nämda Thorsrum, (“in Thorsrumi“), hvars läge ej synes kunna närmare bestämmas.

Frö.

I den isl. literaturen nämnes Freyr såsom en af svearne med särskild ifver dyrkad gud; jfr bl.a. Ynglingas. k. 13. Härmed kan jämföras, att hos Saxo, s. 384, svearnes tappraste kämpar i Bråvallaslaget uppgifvas såsom ”Frö dei necessarii“, liksom att han, s. 278, med uttrycket ”filii Frö“, såsom det synes, betecknar Upsalakonungarne. Om ett årligt offer af svarta offerdjur åt guden yttrar han dessutom s. 50: “Fröblod (väl en da. form för Fröblot) sveones vocant“.

Hos Adam af Bremen nämnes vid hans beskrifning af Upsala tempel Fricco såsom den tredje af de gudar, hvilkas bilder här voro föremål för dyrkan. Det antages allmänt, att härmed syftas på Frö, och utan tvifvel med full rätt. Att antaga någon särskild gud Friggi strider mot alt hvad man eljest känner om nord. förhållanden; och bland de kända gudars namn, på hvilka man här kan tänka, ligger Frös närmast. Enligt den isl. literaturen intar ock denne gud jämte Tor och Oden en särskild öfver de andra gudarna höjd ställning (se H. Petersen 97 f.; om afbildningar af guden talas a. a. 33, 37), så att man har att vänta just honom nämd här. – Det synes mig för öfrigt antagligt, att Adams af Bremen “Fricco“ beror på förblandning af namnet på den gud, hvars bild jemte Tors och Odens fans i Upsala tempel, och det i någon mån liknande namnet på gudinnan Frigg, hvilken säkerligen ock dyrkades i Upsala (jfr ock Grimm 278).

Något bestämdt minne af Frö såsom en särskildt väsen synes ej hafva hållit sig kvar i den sv. folktron. Däremot finnas inhemska intyg om hans dyrkan i de personn. och i synnerhet i de talrika ortn., i hvilka hans namn ingår. Med afseende på de förra, till hvilka andra germ. folk äga motstycken, kan det visserligen starkt ifrågasättas, huruvida förra leden ursprungligen innebar en hänsyftning på en viss bland gudarne, och om icke Frey-, Frö– här älst stod med ordets egentliga betydelse herre, d.v.s. gudomlig herre, gud (i allmänhet). Men då man i Skandinavien med visshet ägt en gud med namnet Freyr, och då af nära anhöriga den ene kunde bära- ett namn på þor-, den andre ett på Frö– (frustin L. 589 är son till þorstin, frustain L. 444 broder till þurstain (88); Snorre Sturluson omtalar i Olafs s. helga, k. 96, en svensk vid namn Freyviðr daufi, broder till þorviðr stami), synes det otvifvelaktigt, att man en gång i Sverge förbundit dylika namn med tanken på den nämde guden.

De hithörande sv. personnamnen äro:

Fröbiorn: freübiurn L. 26 (UFT); fraibiarn L. 352 (UFT). Ffrøbyrnus de Viby DS II, 116 (samme man är väl den Frøbernus, som nämnes U, 394, III, 431), Frøbernus, III, 98. Den sv. formen träffas i SRP, där Fröbjörn i Fleckestum (Vml., år 1369), Fröbiorn i Kiuista (Vml.; 1399) samt Stenbiorn Fröbiorna (näml. son; år 1390) nämnas. – Det åländska ortn. Frebbenby, äldre Fröbönby, Fröbeneby (Hammarland ; Freudenth., Ål. ortn. 55) måste innehålla detta mansn.

Fröborgh: Frøborg DS III, 100.

Frödis, se s. 26.

Fröger: fraikair L. 671 (UFT), 691 (UFT; samme man nämnes såsom fruikir (?) L. 690); dat. fraikiri L. 1049; frikir UFT II, 54. Namnet träffas DS III såsom Frøger s. 90, latin såsom Frøgerus flerestädes, såsom s, 86, 88, 98 m.m. Samma namn är väl det Frödger, Frödgir, latin. Frödgerus, som träffas på några ställen i DS och SRP. Frö– synes här hafva blifvit ombildadt efter analogi af namnen på Ödh-,

Fröguþer (Frögunn). Kvinnon. früküþr L. 171 tolkar UFT väl med rätta på detta vis.

Fröhvater: Frøuatus DS V, 440 (1345).

Frömunder: Frömundus DS III, 101; Frömund i Öjaby Ög., SRP (1367); hit hör väl ock Holmger Frödmundason SRP (1394). Namnet ingår ock i ortn. Frömundaby (1390), nu Främby, Kopparberg, Dal, SRP.

Fröriker: frürikr L. 547 (enligt UFT II till.); Frøriccus “rusticus par. Holdanes“ (Upl.) DS DI, 100; Frøricus in Arby (Upl.) Hl, 267.

Frösten: fraustain L. 835, 842; fraustin L. 353 (UFT); freüstin Dyb. Runa 1873 s. 28; friaustin läser Stephens hos T., L. 1846; fraistain L. 467 (enligt UFT), 492; frustain L. 407, 444 (båda i UFT), 1111; frustin L. 388 UFT), 479, 589 (UFT), 1575 (Gotl.); früsten L. 728 (Dyb.). Äfven i medeltidshandlingar är namnet rätt vanligt. I DS har jag träffat den latin, formen Fröstanus II, 112, 381, 515, 569, III, 86, IV, 113, 508; IV, 378 nämnes Ingewaldus Frøsteensson. I SRP träffas namnet Frösten Jonsson (1375); Karl Fröstensson och Margaretha Fröstensdotther (båda från 1391); vidare ett sigill med omskrift S. Olavi Fröstenson (1400). Rääf omtalar namnet Frösten såsom förr användt i Ydre. – Hit hör ock ortn. Frøstenstørp DS III, 512 (afskr.), ög.

Fröviþer: Fryuidus i Nesby (Sm.), DS V, 245 (afskr.); Frøvidher i Fuglha (Gestr.) Silfverst. D. (afskr.). Jfr ock s. 64.

L. 782 förekommer dessutom ett frukakr, som UFT uppfattas som ett mansn. Frögång, ett isl. Freygangr; måhända är det en felristning (för frukair?). På en nyfunnen runinskrift UFT III, 15 fins ett namn, som börjar fruk…. – Den på ett par ställen i DS II nämde Frovinus “Consul Stockh.”, synes bära ett egentligen tyskt namn; jfr fht. Fröwin.

Mansn. Swen Fröö, Hyltén-Cav. I, 92 må ock nämnas, ehuru dess sammanhang med gudens namn synes tvifvelaktigt.

I ortn. förekommer dels gen. formen Frös-, dels formen Frö-, hvilken senare väl i likhet med den i personn. ingående är att fatta som stammen. – I några få ortn. förekommer ett Fröia-, Fröa-, som man sammanstält med gudinnan Freyja. Detta synes mig mycket tvifvelaktigt. Dels skulle man väntat sig formen Fröiu-, dels förekommer i ett par af dessa namn Frö– såsom sidoform. Sannolikt äga därför äfven dessa ortn. sammanhang med den manlige gudens namn.

I isl. förekommer väl af Freyr blott gen. Freys, men af andra till samma dekl. hörande mask. träffas ju ofta en gen. på –jar, ofta hos samma ord växlande med en gen. på s; för f.svenskans räkning anför Rdq. II, 43 f. gen. byiar, byriar, bæk-kiæ, þyniæ. Det synes därför ej vara vågadt att för dessa ortnamns förklaring anta en fsv. gen. Fröiar (jfr det fem. möiar), vid sidan af Frös. I de flesta af dessa namn börjar senare leden med r. (89)

Jag upptar därför här äfven dessa namn, ehuru särskildt, efter de öfriga.

De ortn., i hvilka jag funnit Frös namn, äro:

Upl. Frösåkers skiplagh, Styffe (1344), nu Frösåkers härad; Frøsaaker, gård under Upsala kyrka DS III, 15 (1311) m.m., äfven skrifvet Frøsakir; Frøbro, DS V (1341) nu Frebro, Tierp; Frööby, Skepptuna, nämnes Runa 1848 efter en handling af 1673; Fröslunda, SRP (1356), nu Frösslunda, Altuna; Fröslunda s., Styffe (1386); den gamla formen fins än kvar, men har stundom blifvit förändrad till Fröjeslunda; Frösund s., DS III (1314); den nuv. formen Frösunda uppgifves af Styffe från 1401; Frösunda, 3 stycken, Lilla, Nedre, Stora, alla i Solna s.; det första fins nämdt DS V såsom Litlafrøsundæ par. Solnö (1347); dessutom nämnes IV ett Frøsund, enligt reg. i Solna (1337); Fröösätra, Åker, nämnes Runa 1848 efter en handling af 1673; Frösätra, Husby; Fröstolft s., Styffe (1343), nu Frösthult; Frötuna Skiplagh, Styffe, nu Frötuna; däri ligger Frötuna s., Styffe (1413), nu Frötuna; Frötuna, SRP (1381), nu Frötuna, Rasbo; Frøtunum DS III (1311), nu Frötuna, Tibble; Frösvik, ö. Ryd (Tuneld).

Tvifvelaktigt synes Fröösta s., SRP (1385), nu Fresta, då enligt Styffe äfven formerna Fræsta (1409) och Fræksta (1445) förekomma. – Hit hör icke nuv. Frösvik, Danderyd, hvars äldre former enligt Styffe äro Frydzwik (1424) och Fredzwiik (1425); ej heller Fröjsta, Alunda, äldre Friastadum, DS III, 92 (odat.); sannolikt ej häller Frövi, Balingsta, som i DS II (t.ex. 151) förekommer under formen Frødhawi, i SRP såsom Frodhevi.

Sdm. Fröberghum, SRP (1370), nu Fröberga, Lunda; Frøberghe par. Wluildæ kyrkio, DS V, 462 (1345), enligt reg. nuv. Fröberga, Öfver-Selö; Frøslundum DS V (1346), nu Fröslunda, Fors; Frøslunda DS III, 151 (odat.), IV, 244 (1331), nu Fröslunda, Öfver-Selö; Frölunda (och Frönäs), Sorunda; Frölunda SRP (1381), nu Frölunda, Stenqvista; Frösjön (sjö), Vårdinge; Fröstuna s., Styffe (1408), nu Frustuna; Frösui, SRP (1397), nu Frösvi, Österåker; Frövi (Bergström s. 29.)

Ner. Frötuna, Götlund a; Frösvidal, Kil; Frøui DS IV (1334), äfven Frøsui, V (1341), nu Frövi, Frösvi, Edsberg.

Vml. Frøsaker DS III (1318; äfven Frosaker V, 721, år 1347), nu Frösåker, Kärrbo; Fröberga (Norrfröberga), Malma; Fröberga, Torpa; Frögärde, Björks ta, nämnes SRP för år 1354; Frøshamar, DS II, 115 (1291), nu Fröshammar, Arboga; Fröslundir in par. Haraker, DS II, 49 (1288), nu Fröslunda, Haraker; Frøsswi DS IV i en afskr.; formerna Fröswi, Froswi förekomma SRP (1399); nu Frösvi, Kolbäck; Fröswi (1357), Froswi (1399), SRP, nu Frösvi, Romfartuna; Frövi, Näsby; Frøwi, DS V (1342), nu Frövi, Skultuna.

En ort Frøbolset, möjligen i Vml., nämnes Silfverst. D. I, 278 (1403).

Vb. Fröbäcken, Nysätra.

Jämtl. Fröå grufva; Frösöö s., Styffe (1429; den no. formen Frøysøy DS V, år 1346), nu Frösön.

Värm. Fröbol, Elgå; Frövettern, sjö i Bjurkärn (Örebro län); jfr Ullvettern.

Dalsl. Fröskog s., Styffe (1531), nu Fröskog; Schlyter förmodar, att det i VGL nämda Anæ frö skulle vara samma ort; Fröviken, Ödeborg.

Vg. Fröåkra, Lyrestad; Fröyal s. (1444, äfven Frial, 1430), Styffe, nu Friel; Frøsberg s., DS III (1316), nu Fredsberg; dessutom nämnes en gård i Vg. Frøsbiærgh DS I, 546 (1279); Frökinshæraþ, VGL, nu Frökinds här.; Frökulla, Sventorp; Frösslunda, Sunnersberg; Frölunda s. (Askims här., således i Göteb. län), Styffe (1396); Frölunda s. (Kinds bär.), Styffe (1402); Frølundæ, Silfverst. D. I, 366 (1404), nu Frölunda, Gällstad; Frömaden, Hössna; Frörydh s. (1397; äfven Fröiaridh, 1422), Styffe, nu Fröjered; Fröstorp, Håf; Fröstorp, Kyrkefalla; Frösvi s., Styffe (1397), nu Frösved.

Ög. Fröåsa, Kisa; Fröberga, Skönberga (Hammarkinda här.; ett i Silfverst. D. I, 426 nämdt Frøbærgha synes ligga i Aska här.); Fröshälla, Kärna; Fröklint (berg; Tuneld); Fröslundum DS IV (1337), nu Fröslunda, Svinestad; Frörum, Ringerum; Frösäter, Vårdsberg (ÖFT); Frøswi, DS III (1311), nu Frösvik, Oppeby; Frösäng, Åby.

Hit hör kanske ock Fröslegårdarna, Kärna (ÖFT). Osäkert är Fröstorp, Ö. Harg, då det enligt reg. till D. S. IV torde vara att sammanställa med det gamla Frøstensthorp (1334).

Sm. Fröale s., Styffe (1398), nu Fryeled; Fröåsen, ås och gård i Albo här., Hyltén-Cav. I, 135; Fröboqwarn, DS V(afskr.), Högsby, K; Fröseke, Åsheda; Frøseke, Elghult, Silfverst. D. (afskr.); Frøredhom i jæredhe s., a. a. (1401), nu Fröreda, Järeda, K.; Frøsryd s., DS III (1321; uppträder ock under de yngre formerna Frøaryth IV, år 1337, Frøiaryþ V, 1347, Fröaridh, SRP, 1394; Styffe anför dessutom formen Fröyarydh från 1438), nu Fröryd eller Fröderyd; Fröstarp (?), Mortorp, K; Frösvi, Blacksta, K.; Frövi, Högsby, K.; Frövik, Jersnäs; Frösö, ö i Åsnen (Hyltén-Cav. I, 135); Frösöhult, Kinnevalds här. (a. a. I, 136).

Öl. Frösåkrarna, Gårdsby; Fröbygårda färjeplats, Vickleby; Frøslundum, DS III (1312), nu Fröslunda, Stenåsa; Frönäs, Persnäs.

Gotl. Fröyal s., Styffe, nu Fröjel.

Sk. Frösboholm, Vidsjö; Fröslöf Valleberga; Frörum, Fågeltofta (se Falkm.).

Måhända hör ock Frönshult, Högsröd (Falkm.) hit

Hall. Frösböke skog, Slättåkra; Fröböke, Breared; Fröslida, Torup.

Bohusl. Frölanda, Herresta; Frötorp, Foss, hör blott skenbart hit, då den äldre formen enl. Holmberg II, 170 är Friðthorp.

Från Finl. känner jag Frönäs, Närpes s. (Freudenth. Närpesdial.)

En gård Frøknæte, hvars läge jag ej kan närmare bestämma, nämnes DS II, 700.

På några ställen träffas ett ortn. Frö. Så t.ex. SRP år 1360, nuv. Frö, Lillkyrka, och 1367 m.m., nuv. Frö, Skärkind, båda i Ög. Huruvida detta står i samband med guden, kan jag ej afgöra.

De äldre sv. namn, i hvilka formen Fröia-, Fröa– ingår, äro:

Vg. Fröiaridh, se Frörydh; Ög. Frøæwerke, bäck hörande under Husby kyrka, DS III (1319); Sm. Fröiarwm SRP (1383; äfven Fröyarwm, 1387), nu Fröjerum, Yxnerum K.; Frøaryth, se Fröryd. Här må ock nämnas de sk. ortn Fröjaberg, V. Karup, och Fröatorp, Örkened, Falkm. 126.

Ull.

Jag har redan här närmast efter de tre främsta gudarne upptagit namnet på denne gud, därför att det utom dessa ej finnes någon, hvars namn är ens tillnärmelsevis lika vanligt i sv. ortn.

Namnets nom. form förekommer ej i fsv. Otvifvelaktigt har den lydt Uller eller Ulder, motsvarande isl. Ullr. Gen. heter på isl. Ullar (enligt Egilson i Snorra-edda en gång Ulls); ordet är troligen gammal u-stam, väl med Säve gudan. 83 att sammanställa med vulpus ära, härlighet. I fsv. förekommer ock i sammansättningar gen. Ullar-, hvaraf sedan Ullær-, Uller-. På ett ställe träffas formen Ulþær (VGL), någon gång Ulder– (för äldre Uldar-). Ibland förekommer ock Ulls-. En vanlig form är Ulla-; den har nog i allmänhet genom bortfall af r uppstått ur Ullar- (jfr namnen på Nærdha-). Då i isl. en svag form Ulli äfven träffas, är det emellertid möjligt, att den nämda sv. formen åtminstone ibland hör dit.

Ur detta Ulla– har sedan den äfven förekommande formen Ullæ-, Ulle– utvecklat sig.

Om Ulls namn ingår i personn., är ovisst. Om kvinnon. Olla dysa har talats s. 26 Dyb. II, 170 förekommer ett mans. ulkautr. Äfven fins ett Ulviþer; så D. Dal. Wluidir i Gerdhum (1387); jfr ock det a. a. förekommande ortn. Ulwedzbodha (det latin. Ulvidus är rätt vanligt, men synes ock återge det fsv. Ulvidin; jfr isl. Ulfheðinn. DS II, 203, afskr. nämnes en Ulvidus judex, som i den gamla sv. öfvers. af handlingen kallas Vlwidin Domare). (90) Man behöfver dock ej med nödvändighet här tänka på guden. I fty. finnas namn på Vuld– (t.ex. Vuldebert, Vuldulf, Förstem.), där sammanhang med gudens namn är mycket ovisst (jfr namnen på Vuldar-). Ulviþer kunde för öfrigt sammanhänga med ulver; detta torde vara fallet med sådana runstungna namn som ulfastr, ulfriþer.

Att i ortn. de ofvan nämda gen. formerna härröra från gudens namn, kan med säkerhet antagas vid dem, hvilkas senare led är ett ord, som utmärker en plats för gudstjänst; sådana äro de mycket talrika sammansättningarna med vi, äfvensom de med lund. I andra finnes möjlighet af ett annat ursprung. Föga troligt är, att appell, ull ingår i ortn., då dess betydelse mindre väl lämpar sig derför. Saxo synes visserligen med sitt “campus laneus“ s. 445 afse Ulleråker, men hans härledningar äro ej mycket värda (91), och detta lat. uttryck visar blott, hvilken betydelse man på hans tid, långt efter kristendomens införande, kunde inlägga i namnet. Men det fins mansn. på hvilka man kunde tänka. Jag vet ej något säkert fall, där det ursprungligen enstafviga Uller, isl. Ullr förekommer som personn. (92) De hos Rdq. II, 263 anförda formerna ulir L. 1390 och Oler L. 1640 (den förra på en runsten, den senare med munkstil på en grafsten, båda från Vg.) synes det mig ligga närmast att betrakta som tvåstafviga, således föreställande ett Ollir eller UUir efter ja-dekl. (det förra måhända ett Yllir; jfr sockenn. Yllestad, Vg., DS III, 79 Vllistadhum, 81 Yllistadhum). Men i DS III, 88, 89, 96 förekommer några gånger ett namn Ulle (skrifvet Vlle). (93) Alla personer, som bära detta namn, äro från Upl. Namnet har jag eljest ej träffat. Då u och o i fsv. så ofta växla (se Rdq. IV), kan dock detta vara blott en annan form af ett just i samma handlingar rätt vanligt, äfven eljest förekommande namn Olle, Olli, latin. Ollo. Hvilkendera formen är den ursprungliga, vågar jag ej afgöra, då härledningen ej är klar ; (94) emellertid är Olli den vida vanligare formen. – På gen. af detta namn kan man naturligtvis tänka, då man i sammansättningar träffar ett Ulla-.

Men då detta mansn. i det hela är ganska sällsynt, särdeles i den hos ortn. stående formen med u, synes det föga troligt, att det ingår i något betydligare antal ortn. Då gudens namn däremot med säkerhet ingår i en mängd sådana, är största sannolikhet därför, att det äfven utgör beståndsdel i öfriga namn, som börja på samma sätt, och som med afseende på sin sista led erbjuda likhet med sammansättningar, i hvilka andra gudan., såsom Oden, Tor, Frö, ingå. Jag har derföre härnedan upptagit samtliga dylika ortn., jag funnit.

Upl. Vllarakir (prouincia), DS III, 147 (1314; äfven Vllæraker III, 274, år 1316, Wlderaker III, 228 i en afskr.), nu Ulleråkers här.; tingsstället har ursprungligen samma namn, formen Ulleraker anföres därför hos Styffe från 1323; i hundaret låg ock kronogodset Husaby-Ulleraker (1345), nu Husby, Styffe; Vllerakyr par. Symbetunum, DS V (1346), äfven Vlderaker, SRP (1389), nu Ulleråker, Simtuna; Vllabolstad, DS III (1316), nu Ullbolsta, Jumkil: Ullabride, SRP (1353), ”k. Ullbro i Tillinge“; Ullfors, Tierp; Vllatanum, DS IV (1335), nu Ultuna, Bondkyrko s., Ulleråkers här.; Ullevi, Bro.

Ulls namn torde ock ingå i Vlstatum (Sueno de V.; af ett Ullstadha?), DS III (odat.), Ekeby, samt i Ullentuna, Skepptuna. Ett par andra möjligen hithörande namn äro Vldun (för Uldvin ?), DS IV (1331), nu Ulna, Ö. Ryd, (den nuv. formen förekommer redan a. a. s. 457, år 1335, “in Vlnnoo“, och V, 322, “in Vlnu“), och Ulsa (för Ullstadha?) i “de Vlsum“, DS V (1344), Lena, enligt reg. möjligen nuv. Uggelsta.

Sdm. Ullælund (“i Jæþirs sokn … i Vllælunde“, DS V, år 1344); Wllalundum, SRP (1356), nu Ullunda, Ytter-Selö; Ullawi, SRP (1366), nu Ullevi, Gåsinge; Vllæui par. S. Nicolai, DS IV (1330), nu Ullevie; Wllaui “in par. Sorunde“, DS IV (1331), nu Ullevi; Ullevi, Vingåker.

Ullaberg, Björnlunda har erhållit sitt namn först i nyare tid.

Ner. Ullavi, Kil (en borglemning i Kil kallas enligt Hofberg Ullaviklint); Ullavi, Sköllersta.

Hit hör möjligen ock Wluardha (Ulvardha), SRP (1384), som i reg. förmodas vara nuv. Urvalla, Götlunda.

Vml. Ullnäs, Grythytte; Ullersäter, Näsby; Vllawi, SRP (1389), nu Ullvi, lrsta (i samma bref förekommer ock ett Vllaby, som i reg. anses felskrifvet för Vllavy samt äfven motsvara nuv. Ullvi); Ullvi (Ulfvi), Köping; Vllawy, SEP (1382 m.m.), nu Ulfvid, Munktorp.

Hit hör möjligen ock Ulsa (“in Vlssum“), DS IV (1330), gård under Vesterås kyrka.

Dal. Vllevi D. Dal. (1450 m.m.), nu Ullvi, Leksand.

Ångml. Uldanger s., Styffe (1316), nu Ullånger.

Ovisst är, om Ullbergsträsk, Jörn, Vb., kan höra hit.

Värm. Ullvettern, sjö i Bjurkärn (Örebro län); jfr namnet på den dermed sammanhängande sjön Frövettern; Ullærö, Nidhra och Öffra, socknar, Styffe (1440; Ulþær ö, VGL), nu N. och Ö. Ullerud; Ullerörsälfven, det gamla namnet på Klarälfven; DS I, 605 (1282) förekommer “in ampne Wllærørh.“

Måhända hör ock Ulleshyttan, Gustaf Adolf, hit. Ulleberg, Karlstad, kan vara ungt.

Dalsl. Ullerö, gård under gamla Nes g., Styffe s. 137 not 1 (1421; i sammanhang härmed nämnes i samma pergamentsbref en gård Odhensö), är väl samma ställe som nuv. Ullerön, Ed. Dessutom upptar Lignell Ulldaln, Rölanda, och Ullön, Tydje.

Vg. Ullarydh i Kinds här., SEP (1383); Ullasyo s., Styffe (1413), nu Ullasjö; Ullersund, Senäte; Ullstorp(?), Forshem; Ullervi s., Styffe (1278), nu Ullervad; jfr ock Ullærvis bro, bro öfver Tidan vid Ullervad, VGL. Hit hör ock Ullene s., Styffe (1449), nu Ullened, i hvilket namn vin synes ingå; i denna socken ligger en gård Ullevi.

Ullstorp, Hagelberg, hade enligt Silfverst. D. I, 274 förr formen Vlffstorp.

Ög. Ullabolstad, SEP (1367 m.m.), nu Ulberstad, Skärkind; Vllakalf, SEP (1386; dat. Wllakalfwe 1384), nu Ullekalf, Högby (är Vllacalff, “col. sub Öjabro“, ort i Härberga, DS IV, år 1337, att sammanställa härmed?); Vllastempna(?), DS III (1317), nu Ullstämma, Landeryd; Wlzthorp(?), SEP (1385), nu Ullstorp, ö. Ryd; Ulleved, Hogstad; Ullawi, SRP (1376; skrifvet Vllaui 1399), nu Ullevi, Järstad; Ullavi, SRP (1381), nu Ullevid, Kimstad; Wllaui, DS III (1318) samt flerestädes i medeltidshandlingar, hvarest äfven skiljes mellan Lilla och Stora U.; nu Ullevi, S. Lars; Ullervi, DS IH (afskr.; äfven Vllaui, SRP, 1385 m.m.), nu Ullevid, Örberga; Vlælue (dat.), SRP (1360), nu Ullälfva, Törnevalla; Vlælwom (dat.), SRP (1358 m.m.) nu Ullälfva, Örtomta (troligen samma ort skrifves Oldhelfdhum år 1361).

Ett osäkert ord är Vlsbyrgh, SRP (1354), “tr. Ulfsberg i Gammalkil”, då det möjligen är samma ställe, som i SRP (1393) förekommer under namnet Wlfsbergh. – Ett endast skenbart hithörande ord är Ullstorp, Fifvelsta, enär fornformen enligt SRP är Ulfsthorp.

Sm. Vllaui par. Vestirwik, DS IV (1340) m.m., enligt reg. nuv. Ullevi, Gamleby, K.

Hit höra möjligen ock Ulznæs (i texten “origt.” Utsnäs), SRP (1380), nu Ulfsnäs, Öggestorp samt de hos Hyltén-Cav. nämda Ulzarydh (I, 96) och Ulsryd (II, 369). Mycket osäkert är på grund af sitt enkla l Ulaas, SRP (1382, nu Ulås, Voxtorp.

Öl. Ullevi, Gårdby.

Sk. Ullatofta, äldre Wlletoft, Ö. Sallerup; måhända ock Ullebergskrok Svedala, Ullarp, äldre Wllerup, V. Vram, Ullstorp i Hör och Önestad (se Falkm. 186).

Ulstorp s., Styffe (1435), nu Ullstorp, är osäkert, då sidoformen Ulfistorp förekommer så tidigt som 1508. – Ulleröd, Hammarlunda, hette enligt Falkm. förr Ylleröd.

Hall. Ullaryth s., Styffe (1334), nu Ullared.

Bohusl. Ulleråker, Hjerthem, fordom Ullarakr (Holmb. III, 59).

Njord.

Jag återger på detta sätt, såsom man ända till nyaste tid vanligen plägat, namnet på den gud, som på isl. kallades Njörðr. Den fsv. nom. formen lydde antagligen *Niorþer. Ordets vokalförhållanden svara mot dem i hjort, jord m.fl. ord. Den nu stundom använda formen Njärd är bildad dels med tanke på med gudens namn sammansatta ortn., i hvilka dock en gen., älst Niarþar, ingår, dels efter mönstret af det tämligen ensamt stående fjärd, hvarest genitivens vokal synes ha inträngt i nom.

Denne gud, om hvilken det i Vafþr. v. 38 heter: “hofum ok hörgum hann ræðr hunnmörgum“, tyckes äfven i Sverge, att döma efter de rätt talrika efter honom nämda orterna, varit föremål för ganska ifrig dyrkan. De hithörande ortn., hvilka jag funnit, äro:

Upl. Närdinghundra här., Nærdhin^iahundæri, DS III 148 (1314), äfven Nihærdhungahunder III, 269 (1316), Nærdhundæri V, 44 (1341). I detta namn ingår uppenbart gudens namn blott medelbart (ty på den sist nämda enstaka formen synes ingen större vigt vara att lägga), snarast väl ett däraf bildadt patronymiskt ord. Jfr ock namnet på den i här. belägna sjön Närdingen. Nærdhalundum par. Aeækrö, DS IV, 141 (1329) m.m., nu Närlunda, Ekerö; Nærthastaff, SRP (1354), nu Nälsta, Spånga; Nierdhatunum s., DS II, 265 (1298; äfven Nyærdhatunum El, 64, år 1312, Nerthetunum II, 124, år 1291, Nerdhatunum III, 14, år 1311, Nardhetunum IV, 409, år 1335, m.m., nu Närtuna.

Äfven Nærdhasten, DS n, 259, synes tillhöra Upl.

Sdm. Nærdhelunda, Styffe (1414; äfven Nerdalund, SRP, 1366), nu Närlunda, Gåsinge; Nærdhalunda, SRP (1366), nu Närlund, Husby-Oppunda; Nerddestum, DS IV (1334), nu Nälsta, Ytter-Selö.

Ner. Nærdhæwi, DS V, 693 (1347; jfr ock SRP år 1390), nu Nalavi, (95) Kräklinge; Nærdhæwi par. Vigby, DS V, 660 (1347; äfven Nærdawi SRP år 1385), nu Nalavi, Viby. Det DS I, 506 nämda “Nærthawi in Nærichia“ är väl en af dessa orter.

Vml. Nerdalunda, SRP (1386; Nærdhalunda 1392), nu Närlunda, Badelunda.

Jämtl. Wllfer i Niærda nämnes DS IV, 302 (1333).

Ög. Nærdhawi, SRP (1379; “k. Närby, Drothem”; Nærdhawi, SRP (1374), nu Mjärdevi, Hagelstad; Nyærdhawi, SRP (1355), nu Mjärdevid, Slaka.

Bl. Här bör möjligen upptagas det till gudens namn säkert hörande Niærdholm Vald. Jordeb. 51, hvarom s. 138 yttras: “Mon det kan være Norje by i Ysanna sogn (Ysane, Bl.), der ligger på en holm, i Lister herred?”

Egendomligt är, att i de anförda orden redan i fsv. i efter n vanligen saknas. Detta beror dock säkerligen ej på frånvaro af brytning, utan därpå att ljudförbindelsen ni- med följande vokal varit svår att uttala. Något med nia– eller niæ– böljande fsv. ord har jag ej träffat (frånsedt det gotl. niauta). Betraktar man de tämligen analoga orden med ursprungligt niu-, visar det sig, att nysv. visserligen stundom har kvar j, men att språket ock i några fall befriat sig från den hårda ljudsammanställningen genom sammandragning af iu till y. Så har nysv. nyra jämte njure (den förra formen redan i fsv., Rdq. II, 230), vanligen nypon för njupon, alltid nypa, nysa för äldre niupa, niusa (men njuta). Sannolikt bar derför i detta ord för underlättande af uttalet i bortfallit på samma sätt som i nysv. bärga, äldre biargha, biærgha.

Ti (Tyr).

Namnet på den gud, som på isl. heter Tyr, träffas i sv. i några sammansättningar, af hvilka visar sig, att ordet här har den ursprungligare vok. i bevarad.

En af dessa sammansättningar är namnet på den tredje veckodagen, tisdagen. Ordet träffas i äldre sv. i Med. Bib. I, 68: “diem martis, som wi kallom tiisdagh, thy at han dyrkadhis fore örlöghis gudb.“ Så ock i Ordspr. utg. af Reuterd. s. 43: “Tiisdagh ær tima dagh.“

Efter guden är vidare växten tibast, Dapne mezereum, uppkallad. Dial. träffas äfven former sammansatta med en gen.; så dal. tisbast, taisbast; på samma sätt är ock hels. tistbast att förklara (se Rietz, äfvensom Runa 1845, s. 59, där en mängd dial. former äro anförda). Andra dial. former äro tir-, tirsbast (96) Jfr no. ty-, tys-, kjus- bast (Aasen). I äldre sv. förekommer enligt Rietz ock tivedh, hvartill äfven dial. motsvarigheter finnas; jfr no. tyvid, tived. Ett annat dial. namn är taisbär (dal.). Barken kallas i Jämtl. tivebark.

Gudens namn synes vidare ingå i kvinnon. Tifriþer: tifrit (ack.) L. 1000, latin. Thifridis DS III, 93, Tifridis om olika kvinnor III, 96, 701, IV, 105. – Ett möjligen hithörande mansn. Tibrander synes ingå i det jämtl. ortn. Tibrandsholm (Styffe, s. 354).

Ett ortn. finnes, i hvilket gudens namn säkerligen ingår, nämligen Tiveden, fsv. Tiviþer (VGL), DS I, 738 (omkring 1270) Tyvid, V, 562 (1346) Tyuiþ; i de sista fallen utmärker troligen y, såsom så ytterst ofta i gamla diplom, ljudet i. (97)

– Andra sv. ortn. börjande med Ti– finnas ock, men i dem torde i allmänhet, såsom man vanligen antager, ingå ett motstycke till isl. þy, trälinna, þir Rigsþ. 10 (jfr þyborinn, fsv. þiþborinn, VML, þybarn, VG och GL); särskildt synes detta vara fallet med ortn. sådana som Tiarp, Tierp. (98) Åtminstone kan saken ej närmare afgöras, då man ej har fornformer, genom hvilka kan bestämmas, om begynnelseljudet älst varit t eller þ. – Grimm upptar s. 180 såsom hithörande de sv. ortn. Tistad, Tisby, Tisjö.

Måhända fins på ett ställe gudens namn äfven ensamt stående bevaradt. Efter denne gud var ett af runtecknen uppkalladt. Ett intyg om, att äfven i Sverge förhållandet varit sådant, kan möjligen ligga i den gotl. runinskriften 101, där det enligt Säve som tidsbestämning står: “k suntahr tir brim” (d. ä. prim). Här är det dock, såsom Säve påpekar, äfven möjligt att upplösa t ir (verbet är). Hvilkendera tolkningen som bör föredragas, är knappt möjligt att afgöra.

Det Tyr, som af Hyltén-Cav. anföres I, 234, II, X, vågar jag ej föra hit, då dess ljudförhållanden mycket skilja sig från hvad man enligt ofvan anförda former närmast har att vänta.

Balder.

I Snorraeddan heter det: “eitt gras er svá hvítt at jafnat er til Baldrs brár“. Man träffar ock i södra Sverge liksom i andra skandinaviska länder på några växter (Anthemis cotula, Pyrethrum inodorum, Matricaria m.fl.) namn, som förutsätta grundformen baldersbrå. Rietz uppger från Bl. ballerbrå, från Sk. baldersbrå (väl en normaliserad form), ballersbrå, ballerbrå; Hyltén-Cav. I, 235 från Sk. ballingsbro, från Sk. och Värend balsebro. Runa 1849 s. 21, där denna växts namn omtalas, heter det: “För närvarande äro nästan blott vrängningar deraf gängse, såsom: Ballensbro, Balsebro, Barbro m.fl.“ – Härmed kan man jämföra de hos Aasen anförda no. formerna balder-, baldur- braa, balderblom m.fl., nyisl. Baldursbrá, färö. Baldurs braa (Runa).

I ett rim, som Runa 1842 s. 44 anföres efter Wessman och Sjöborg, förekommer namnet Balder, och det synes ej osannolikt, att häri innehålles en fördunklad hänsyftning på striden mellan Balder och Höd. Visans ålder synes dock ej kunna närmare bestämmas.

Ovisst är, om mansn. stüfbaltir L. 734 har med gudens namn att göra. Om Balders namn ingår i ortn., är ej fullt säkert. Baldræstum (dat.) DS III, 221 (1315), nu Ballersta,

Halla, Sdm., torde höra hit; måhända ock Baldringe s., Sk. Jfr Palkm. 108. – Nuv. Ballersta, Kumla, Ner. hette förr Baldastom (dat), SRP (1375), och Ballersberg, Ukna, Sm. Baldesberg, SRP (1383), hvarigenom deras sammanhang med gudan. blir tämligen tvifvelaktigt. Nysv. namn, som möjligen kunde ifrågakomma, äro Ballersjö, Åsbräcka, Yg. och Balderum, Vånga, Ög. Grimm nämner 1210 ett Baldursberg (?) i Sk. Freudenth. anför från år 1667 Balderö, Sund, Åland.

Baldersnäs, Steneby, Dalsl. är väl en ung form; Lignell anför sidoformen Ballnäs.

Öfriga gudar.

De intyg om sådanas dyrkan, som synnerligen åtskilliga sv. ortn. kunna tyckas innebära, äro af tämligen osäker art.

Man träffar flere äldre ortn. böljande med Hadh-, Hadha- (äfven Hadhi-). Sådana äro: Hadaberghum, Alunda, Upl., DS III, 93; Hadhastum IV, 539 (1337), nu Hasta, Fogdö, Sdm.; Hadhastum, SEP (1352), nu Hastad, Götlunda, Ner.; Hathesta, SRP (1352), “tr. i Åkerbo här.“, Vml.; Hadhaheda, SRP (1400), nu Haghed, Kopparberg, Dal.; Hadhwas s. Styffe (1410), nu förenad med Ryda, och Hadhwet DS III, 146 (1313), nu Hafvet, Sättila, båda i Vg.; Hadhistadum DS III, 128 (afskr.), nu Haddesta, Harsta, Ög.; Hadhvala, SRP (1377), Finl. Det är möjligt, att dessa stå i sammanhang med namnet på guden Had eller Höd, isl. Höðr, Saxos Hotherus. Men man kan ock tänka på sammansättning med ett mansn., då man träffar Høthir användt som sådant i Upl., DS III, 89. – Personn. Hødheluer de Gelestum och Hødelf de Dreglingi (båda DS III, 94) synas mig vara sammansatta med ett appell. *hödh strid; jfr de fht. namnen på Hadu-, de ags. på Heaðo-. (99)

I Bragasæter s., Styffe (1430), nu Brastad. Bohusl., ingår måhända guden Brages namn. Jfr ock Falkm. 113. Bragi förekommer dock i isl. äfven som namn på män, t.ex. på en mytisk skald.

I ortn. Widarsleff, s. i Sm., Styffe (1339; äfven Wetherslöff, 1402), väl ock i Widhersrum s., Sm. K., Styffe (1418), nu Virserum, ingår ett namn Viþar, som dock, åtminstone i förra fallet, snarare torde vara mansn. än gudan. – Om Vidar och Vale som namn på konungar i folksägnen se Hyltén-Cav. II, 332.

Därvid att Hærmoþer förekommer som mansn. (hirmuþr L. 932, h(ai)rmuþ, ack., L. 1196; jfr det latin. Hærmodus DS I, 445) vågar jag ej här lägga någon vigt.

Loke.

Ehuru Loke ej egentligen tillhör gudarne, må dock på grund af den nära förbindelse hvari han tänktes med dem, i Sverge förekommande spår af hans namn här behandlas (100).

I folkvisan om Torkaris hammare nämnes, motsvarande þrymskviðas “Loki Laufeyjar sonr”, Locke Lewe, i en annan handskrift Locke Loye; se Arwidsson. Såsom förut påpekats, är det dock ej afgjordt, huruvida denna visa ursprungligen blifvit till i Sverge.

Ett åkallande af Loke synes älst ha innehållits i en vers, som i Sm. brukat uttalas af barn, under det de kastade i elden en tand, som de fält. Hyltén-Cav. uppger I, 235 formen “Locke, Locke, gif mig en bentand! Här har du en guldtand”; äfven “Locke, Locke, Han, gif mig en bentand för en guldtand.“ Rietz anför: ”Låkka-ramm! ge mej en ben-tann i st. f. en gull-tann.“

Ovisst är, om det i Götal. och Finl. flerestädes förekommande lokke, låkke spindel (Rietz) kan vara samma ord som Lokes namn. Därför synes tala, att Loke i Snorraeddan skildras såsom nätets uppfinnare, äfvensom att spindeln af allmogen betraktas som ett slags mytiskt väsen (han kallas t.ex. äfven dvärg); men det enligt Rietz i fsv. förekommande skrifsättet med kk (lokki, lukki spindel; häraf lukkawæfver, lukka ether) tyckes ange, att vi här hafva ett annat ord.

Man har framstält den meningen, att de på åtskilliga ställen i Sverge förekommande orter med namn på Locka– o.d. (från äldre tid kan jag bl.a. anföra Lukabol DS V, 43, år 1341, nu Lockbol, Film, och Locastum IV, 43, år 1328. nu Lockesta, Husby-Långhundra, båda i Upl.) skulle vara uppkallade efter Loke; se Hyltén-Cav. I, 136. Rimligare synes dock den här af förf. själf uttalade åsigten, att däri ingår mansn. “Locke“ (se rörande detta a. a. I, 98; som mansn. förekommer luki L. 1183, 1189).

En förtäckt hänsyftning på Loke synes ligga i det sv. dial. förekommande pukhafre Polytrichum commune. Då nämligen denna växt i Jutland kallas “lokkens havre“, är det troligt, att i Sverge det dial. vanliga puke, ond ande, trädt i st. f. namnet på Loke, efter hvilken växten förmodligen fordom allmänt varit uppkallad (se Runa 1849, s. 23). – Liknande är möjligen fallet med det dal. liot’agär, Avena fatua, då denna på da. äfven kallas “lokkens havre“; jfr dal. ljot’n, hin onde.

Om Lokes i eddorna förekommande binamn Loptr ingår i sådana ortn. som Loft aas DS III, 160 (1314; äfven Lupthas s. 540, år 1322), nu Loftås, Fryeled, Sm., kan svårligen afgöras.

Frigg.

Denna gudinnas namn förekommer i äldre sv. i Med. Bib. I, 68: “siwnda dagh kalladho hedhne romara diem veneris oc ware forfædher fredagh aff frig drötning odhins kono“.

I likhet med den här uttalade uppfattningen antar Säve, gudan. 77 noten, att det är denna gudinnas namn som ingår i fredag, fordom freadagher, friadagher, fredagher (se Schlyters glossar). Såsom han påpekar, är det på grund af ljudförhållanden olämpligt att här antaga sammanhang med Fröja. Visserligen har det med sistnämda gudinnas namn till ljud identiska nord. freya, härskarinna, i den fsv. sammansättningen husprea, VGL, bragts till en viss likhet i vokalljud med frea– i freadagher. Men den ljudförsvagning, som kunnat drabba en svagare betonad sista sammansättningsled, för därför ej utan vidare antagas för en betonad begynnelsestafvelse; och en jämförelse af freadagher med isl. frjádagr samt dal. friådag, hvilka ej kunna sammanhänga med Freyja, visar, att det förra ej är någon stympad form (jfr fsv. sea, sia med isl. sjá, dal. siå, tea med tj´s o.s.v. (101) I GL, där husprea motsvaras af husfroyia, är för öfrigt dagens namn friadagr (nygotl. fridag).

– Äfven skulle ändelsen a i frea-, om detta utginge från ett svagt fem., vara märkvärdig.

För antagandet af sammansättning med Frigg talar däremot förhållandet i andra germ. spr. Den mot henne svarande gudinnans namn ingår nämligen säkert i ty. Freitag, fht friatac, frijetac, nederl. Vridag, under medeltiden vridach (äfven vrindagh), ags. frigedäg, ffris. frigendei (se Grimm). – Härmed äro dock ej alla svårigheter häfda. Det är väl sant, att gg i Frigg ej är ursprungligt, utan på nord. ståndpunkt framkalladt af det till stammen hörande j; men det vore dock högst besynnerligt, om gudinnans och den efter henne uppkallade dagens namn skulle visa helt olika former. Därtill kommer, att äfven i detta fall det slutande a vore besynnerligt, enär de öfriga med gudan. sammansatta dagnamnen innehålla gen. former (tis-, ons-, tors-dag); man skulle således väntat ett friggiardagher, åtminstone ett friardagher.

Då namnen på veckodagarne, liksom tidens indelning i veckor, bero på romerskt inflytande och genom förmedling af andra germ. folk, knappast synnerligen lång tid före kristendomens införande, kommit till norden, ligger det nära att i frea-, fria-, isl. frjá– se en tysk lånform. Så har Vigf. gjort.

Men då han med antagande af lån från ags. sammanställer ags. freá, isl. Freyr (se under dagr, frjádagr), kan jag ej följa honom. Det ags. namnet på motsvarande dag var ju frigedäg, (102) hvari säkerligen gudinnans nämn ingår; för sammanhang med guden Frey talar mig veterligen ej någon analogi. Jag är mest benägen att anta inflytande från de i söder boende tyska stammarne, snarast från den nedersax.; måhända kan dock ordet utgå från en äldre ags. form. Och det synes mig sannolikt, att dagens namn med begynnelsen fria– upptogs från dem på en tid, då gudinnans Friggs namn i norden redan erhållit den form, under hvilken det sedan uppträder, med förslag af gg framför stammens j. Olikheten i ljudform blir på detta vis lätt att förklara.

Är denna uppfattning riktig, följer naturligtvis däraf, att i fredagens namn ej ligger något direkt intyg om en fsv. dyrkan af vare sig Frigg eller någon annan gudinna. Att Frigg varit dyrkad af svenskarne, framgår emellertid af andra säkra bevis.

Frigg hör till de mycket få gudomligheter, af hvilka ett bestämdt minne till senare tid fortlefvat hos allmogen. I den värendska folksägnen förekommer hon enligt Hyltén-Cav. såsom Frigg eller Frigge. Hon tänkes här som Tors hustru (103) och nämnes tillsamman med honom i uttrycket “helga Toregud och Frigge”, om torsdagens helighållande, a. a. I, 188. Man har trott, att Frigge i sällskap med Tor om torsdagskvällarna såsom en gammal käring gör besök i husen, och att då “Tore-gud och Frigge spinna“. – Som Frygge nämnes hon i en af Rääf i norra Sm. antecknad läsning mot floget hos hästar.

Gudinnans namn ingår ock i det i Vg., ög. och Sm. förekommande namnet friggerocken om stjärnbilden Orions bälte; Rietz; formen friggetenen anföres af Hyltén-Cav. I, 237. Detta namn antyder ock, att man tänkt sig Frigg såsom vårdande sig om kvinlig slöjd. – A. a. I, 304 nämnes ock en form fröjerocken; här synes stjärnbilden vara uppkallad efter gudinnan Fröja, ehuru det ej är omöjligt, att denna form utgör en ombildning af den ofvan nämda, då namnet på socknen Friggeråker af allmogen lär uttalas såsom Frejeraker.

Samma stjärnbild kallas i södra Sk. enligt Bietz marärokken. Uppenbarligen har man här en lemning af det gamla hedniska uttrycket omplanteradt i kristet-katolsk jord. I analogi därmed är det högst troligt, att äfven andra af de hos folket brukliga uttryck, i hvilka jungfru Marias namn ingår, bildats efter äldre hedniska, hvilka i st. f. Marias innehållit Friggs (eller möjligen Fröjas) namn. Så då på Island namnet friggjar-gras användes om Orchis maculata, är det nästan säkert, att de i sv. dial. förekommande Jungfru Marias bröst, hand (äfven J. Marias och Skams hand), fot, rock, handskar, förkläde, nycklar (se Runa 1845 s. 76, samt 1850) hänvisa på, att denna växt en gång äfven i Sverge varit egnad åt Frigg. (104) Anmärkningsvärdt är uttrycket Jungfru Marias rock, såsom erbjudande ett motstycke till den nyss nämda stjärnbildens namn. – Jfr ock Hyltén-Cav. I, 237 f.

Af gudinnans namn torde vidare det gamla mansn. Frigge vara bildadt. Det träffas latin, såsom Friggo DS III (1323); det synes ha varit sällsynt.

Ett sv. ortn. fins, i hvilket gudinnans namn med visshet ingår, nämligen Friggeråker a. i Vg., äldre Frigiæraker DS III, 5 (1311), Friggiæraker, 1H, 594 (1323). Samma ort afses troligen med uttrycket i Friggiærone (för –öne, af ö ?) om en kyrkplats, VGL IV. Troligen hör ock hit Friggersthorp (105), SRP (1399; formen Frögisthorp af år 1369), nu Friggestorp, Kisa, Ög. Andra namn, som möjligen kunde komma i fråga, äro Friggesund, Gunnilbo, Vml., Friggesund, Bjuråker, Hels., Friggesby, Kyrkefalla, Vg., Friggestorp, äldre Friggisthorp, SRP (1392), Åsbo, Sm., Friggestorp, Linneryd, Sm. (af Hyltén-Cav. II, 280 förklaradt af mansn. Frigge), Friggestorp, äldre Friggisthorp, SRP (1383), Gärdserum, Sm. K., de gotl. Frigg-gårds och Friggsarve (enligt Säve, gudan.), Sk. Friggestad, V. Vram och Friggatofta, Göinge-Broby, samt de finska Friggeberg, Karis och Friggesby, Kyrkslätt, i Nyland (Freudenth.) Men någon egentlig beviskraft kan ej tillerkännas dessa, då i dem det gamla mansn. Frigge kan innehållas.

Öfriga Gudinnor.

Något fullt säkert språkligt intyg om, att Fröja varit känd i Sverge, känner jag ej. Ty det är naturligtvis ej förhållandet, att, såsom i Ynglingas. säges, hederstitlarna freyja, húsfreyja, till hvilka ju ock sv. har motstycke, utgå från gudinnans namn, utan i dem har ordets ursprungligare betydelse härskarinna bevarats. Ortn. på Fröia– synas vara att föra åt annat håll; se s. 65. I visan om hammarhämtningen nämnes “jungfru Froijenborg”; men om denna visas underordnade värde såsom källa för sv. förhållanden har förut talats. –

Mycket möjligt är, att en del af de uttryck, i hvilka – det ursprungligen som lån inkomma – ordet fru ingår, älst syftat på denna gudinna; jir hvad som ofvan yttrats om Frigg.

Skades namn synes ingå i ortn. Skadevi, Häggeby, Upl, väl ock i Skadalunda “k. Skärlunda i Löts s. ög.“, SRP (1377). Det rätt vanliga ortn. Skedvi o.d., äldre Skædhvi, hör däremot sannolikt ej hit. Dels vore i sådant fall första stafvelsens vokal svårförklarlig, dels har Arnesen i Kuhns Zeitschr. gjort det sannolikt, att däri innehålles ett mot isl. skeið, plats för kappspringning, lekplats, svarande ord.

Knappast får man här tänka på ortn. Skadath, “præd. eccl. Ups.“ DS III, 116 (1313), Scaddath,V, 352; Skalunda, SRP (1391), nu Skalunda, Sköldinge, Sdm.; Skalander, VGL, nu Skalunda, Vg.

Det redan förut, s. 42, ur en vall-låt från norra Bohusl. anförda Skivers eller Stivers man (“Socke-Thore”), synes vara en vrängning af det gamla “Silfjar maðr” (Tor) och således innehålla ett minne af Sif. Påpekas måste dock, att det blott är från ett fordom no. landskap jag känner ett sådant. På de sv. ortn. Syfwiæsund DS II, 218 (1296; väl i Sdm.), Siviavadh

SRP (äfven andra namnformer), nu Säfva, Balingsta, Upl. o.d. vågar jag här ej lägga någon vigt (106)

I ortn. Nontona, Danmark, Upl., äldre Nanætonir (så flerestädes i DS, t.ex. III, 249) vågar jag ej se namnet på Nanna, Balders maka; sannolikt ingår däri det mansn., som skrifves Nanny DS III, 95, Nanæ (dat.) III,17. Snarare kunde mansn. Nannolf Silfverst. D. I, 11 (1401) vara bildadt af gudinnans namn.


 

Fotnoter:

(1) Dessa äro: koþ L. 379, (UFT), hvarest äfven gen. kos moÞir förekommer, L. 461 (UFT) och 507 (Dyb.) samt Säve 41; kos (ack.) Säve 38. Alla dessa runstenar äro från kristen tid; äfven i isl. kunde den äldre formen goð användas om de kristnes gud, Cl. Vigf. 208.

(2) Äfven på den vestg. stenen 1384 läser L. kurm (ack.) men enligt Torin har inskriften kirm.

(3) Med afseende på förra ledens gen.-form kan man jämföra sådana fty. namn som Coteshelm, Cotesthiu m.fl. hos Förstem.

(4) Flere ex. skulle i allmänhet för hvarje namn kunna anföras.

(5) Jfr med första leden i dessa namn fsv. almanna– Rdqv. II, 424, isl. almanna– (t.ex. i Almannagjá, almanna-vegr.-þing) CL Vigf.

(6) Det sista u beror väl på miss-skrifning. Man kunde eljest här se gen. af det hos Rdqv. II, 219 anförda fsv. fem. guþha, vare sig, här såsom eljest, i betydelsen gudinna eller i en betydelse prestinna, som ordet, liksom isl. gyðja, kunde förena med den ofvannämda.

(7) I en hos Hyltén-Cav. II, 30 efter P. Budbeck anförd sm. sägen om Tor nämnas visserligen såväl asarne som Asgård; men då den senare uppenbart ej anför sägnen ordagrant, kan det sättas ifråga, om ej dessa uttryck blifvit af honom själf insatta.

(8) På öfligt sätt återger jag de olika formerna af os-runan, utom den nasalt a betecknande (a), med o. Det synes mig dock sannolikt, att i de här anförda namnen i allmänhet ljudet a betecknas härmed. L. 219 förekommer såväl formen oslaik som aslaks, såsom det synes, om samme man. Och namnet på runristaren Asmunder Kara sun skrifves visserligen särdeles ofta med a, nämligen åtminstone L. 70, 89, 93, 107, 211, 258, 260, 508, 1053, men ock med o, näml. L. 200, 756, 1049 (enligt B. och Dyb.), med a L. 187. – I några fall torde os– kunna bero på ags. inflytande.

(9) UFT V, 74 uppfattas detta namn såsom Ast-djerf; men då på samme sten såsom en broder nämnes asfast, synes den ofvan gifha med Dieterichs öfverensstämmande tolkningen bättre.

(10) Första runans form är mig obekant.

(11) Möjligen betecknar ár-runan här ljudet æ då formen Eskil eljest är synnerligen vanlig.

(12, 13) Första runans form är mig obekant.

(14) Kvinnon. på ælver äro i äldre sv. ej ovanliga. Utom dem, som i det följande upptagas, har jag träffat följande: Arnælver (Arnelfe, latin. dat, DS IV), Gunnelf, SRP (hvad genus kunilfr L. 160 har, syns ej) och hruþailfr Dyb. II, 156 (ruþilfr L. 7 enligt UFT och gen. rhuþilfar L. 756 kunna ej till genusbestämmas): dessutom Runeluer och Odhelvir, båda DS III, hvilka kunna vara fem. lika väl som mask. I isl. träffas kvinnon. þórelfr i Landn. Namnen äro säkerligen att med Rdq. II, 264 härleda af elfr; jfr þórelfr med mansn. þórálfr. Till böjn. måste de ursprungligen vara långstafviga ja-stammar.

(15) Hit för Dieterich ock isbiurn och dylika former; det är ganska sannolikt, att i här betecknar æ, e, men då äfven nord. namn på Is-förekomma, och således ingen säkerhet för dessa runformers sammanhang med as finnes, förbigår jag dem här, liksom i allmänhet de namn på is-, som kunde ställas vid sidan af de i det närmast följande upptagna namnen.

(16) I äldre ty. namn förekommer anst, t.ex. Anstrat vid sidan af Ansrad (Förstem.); äfven här kan man dock tänka på inskjutning af t.

(17) Att namnet är pl., angifves af uttrycket “i Asakom”, Silfverst. D. I, 885 (1404).

(18) Man kunde då jämföra Asakra DSIII (1314), Hels.

(19) Jfr gotl. toraka, dal. torák, värendska toråket om åskan; se under Tor.

(20) “Schlägt ein Blitz auf die Erde, so heiszt dieser bisa, bisen, oder bisa bylder, ”Russw. II, 248.

(21) Endast medelbart erbjudes analogi af ortnamn innehållande det liugn, som ingår i liugn elder, eller något bland de häraf bildade lygn, lygni, lygna (se Leffler, v-omlj. 78), enär det blixt betydande ordet här står som sammansättningslod. Utom de af Leffler anförda Lygnista, sdm (s. 78 not. 1) och Lyugnæsæreth, sk. (s. 81 not. 2) kan jag nämna Liugnææs DS IV, nu Ljungnäs, sm. k. och Lyghnoæk, Ed. sm. SEP.

(22) Jfr gen. pl. syna af sun Rdq. II, 151.

(23) Den af Rdq. II, 32 efter Hof för detta ord anförda vg. pl. formen äser måste vara en nybildning.

(24) Heyne yttrar i gloss.: In regano-, einer Reminiscenz aus dem Heidentume, scheint ein alter gen. plur. zu liegen, vergl. altnord. regin numina, dii.

(25) I viss mån jämförliga äro de isl. uttrycken ty- hraustr, -spakr, i Snorraedda härledda af Tyr, sannolikt riktigare af Vigf. förklarade “valiant as a god, godly-wise”.

(26) Jag har varit tveksam, huruvida jag borde såsom normal form ställa ragn– eller raghn-. Jag har valt det förra skrifsättet emedan åtminstone i VGL gn är det vanliga, för så vidt båda konsonanterna ej först genom böjning kommit bredvid hvarandra (jfr i I brymsignæ, egn, hægna, sægnarþing, samt eljest agnabaka, ognarbot), äfvensom emedan af skrifsättet i handskrifter och diplom från medeltiden framgår, att redan tidigt g åtminstone ganska allmänt i denna ljudförbindelse öfvergått till guttural nasal, som i sv. framför n plägar tecknas g. Jfr Rdq. IV, 884.

(27) Möjligen hör äfven ramborgar (gen.) hit; jfr Rdq. II, 268.

(28) Jfr hulmfrir L. 651.

(29) Måhända en tysk form.

(30) Enligt Torin har stenen ej, såsom L. läser, þor raknir, utan þir raknir, ett isl. þeir Ragnir.

(31) gn: ngn: ng samt slutligen, framför annan labial, m.

(32) Hit hör ock formen Ragneld SEP n. 714, såsom synes däraf, att samme mans namn skrifves Rangvald n. 640, Ragwald n. 641.

(33) I reg. anses detta felskrifvet för Rangnar; detta synes dock ej nödvändigt att anta, då man i Hárbardal v. 16 har Fjölvarr, och således nord. mansn. på var verkligen förekomma.

(34) Rietz anför detta ord såsom mask. och betecknar det genom skrifsättet råd-ande såsom sammansatt; det senare står ej väl samman med den säkert intygade neutr. formen.

(35) Det hos Hyltén-Cav. II, XVI anförda bergs-rånda från V. Dal. är väl en sammandragen form af samma part.

(36) ”I skogen herskar rådarin, som man föreställer sig ofantligt stor, med ett till knäen nedhängande skägg”; Finska fornminnesfören:s tidskr. 1877 s. 132.

(37) Möjligen är den af Rietz anförda dal. pl. formen råddar, mask., at. sammanställa härmed.

(38) Jfr t.ex. den no. sägnen om Tor med tungum hamri, Hammerich, Ragnaroksmythen, s. 93, noten, där Tor betraktas ungefär som en bland tursarne.

(39) Ensamt stående förekommer dock ordet i isl. poesi mig veterligt ej med samma betydelse som ásynja.

(40) Jfr Snorra-edda s. 112: kona er ok kend við allar Asynjureða Valkyrjur eða Nornir eða Disir.

(41) Då de sägner, som ligga till grund för Beósvulfs-kvädet, ju äro nordiska och förmodligen äfven i norden haft bunden form, kan denna likhet bero därpå, att dis på ags. återgifvits med det i ljud nära stående ides.

(42) Med afseende på dis här begagnadt såsom senare led må jämföras s. 25, noten 2. Såsom Freudenth. s. 2 anmärker, synas åtskilliga af de regler för poetisk omskrifning, som i Snorra-edda abstraherats ur “hufvudskaldernas” språkbruk, mer eller mindre omedvetet hafva följts vid bildandet af sammansatta nomina propria.

(43) Syster till erntis.

(44) Hvad bruket af gen. vidkommer, kan jämföras det i samma bref förekommande namnet Olawær Abiörna.

(45) I C. Bldst. “Swear Ok gøta kalladhe odhin“ och i en annan hs, “swea kalladhe odhin“; se s. 979.

(46) Som första dag räknas här lördagen.

(47) Jfr Grundtvig, Danm. gamle Folke v. I, 222, där det i den motsvarande da. visan förekommande “Ulff oc Asmer Grib” sammanställes så väl med den nyssnämda sv. visans Oden Asagrim som med Oðin Aesagrá i en visa från Färöarna.

(48) Huruvida rik här är ett gammalt med förändrad betydelse från hednisk tid kvarstående epitet, att jämföra med rikir tivar i þrymskv., eller blifvit användt med syftning på Oden som en rikedomens gifvare, såsom han ofta framträder i folksägner, vågar jag ej afgöra.

(49) Jfr dat. Odhenom i det längre fram anförda st. hos Olaus Petri.

(50) Måhända framkallad af en viss skygghet att nämna gudens rätta namn.

(51) Äfven från andra landskap har jag funnit sägner om den vilda jagten, utan att dock Odens namn i dem förekommer; jag hoppas vid annat tillfälle återkomma till detta ämne.

(52) Förloppet härvid finnes beskrifvet hos Hyltén-Cav. I, 212.

(53) Med afseende på liknande uttryck från Danmark kan jämföras Geijer a. st.

(54) Ur en besvärjelse, som synes öfversatt från da., anföres a. a. I, 423 ond rot.

(55) Till de exempel på denna kortare form. som i Runa anföras från äldre tid, kan läggas odhyrth, odhyrt i ordspr. utg. af Reuterdahl, n. 744 och 1028.

(56) Det synes mig ej omöjligt, att formen odört innehåller ett mot Vàta omedelbart svarande namn Oþr.

(57) Föga troligt är att i dylika, åtminstone i något nämnvärdt antal fall, Oden är vanligt personn. Visserligen förekommer på detta sätt Othen, Odin. Oden någon gång, i Norge, Danmark och England (se H. Peters. 44, 45; Cl. Vigf. under Oðinn), men som det synes, mycket sällan. Och i Sverge har jag ej funnit något säkert dylikt fall; på “Othin i Husarö”, Silfverst. D. I, 438 i en, såsom det synes, “på flera ställen felaktig” afskr. kan jag ej lägga någon vigt, då det så lätt kan vara miss-skrifning för Öthin. – I en mängd af ifrågavarande orta. anger för öfrigt senare leden (där den t ex. är harg, vi, lund, sal), att den förra är gudan.

(58) Fins nämd i en 1673 skrifven förteckning på upl. minnesmärken, införd i Runa 1848.

(59) “Man skall fordom här dyrkat Oden“.

(60) “I O. skog fins ett monument i form af ett altare, som anses helgadt åt Oden. Äfven fins här en graf kallad Odens graf”. Tuneld.

(61) Är den senare namnformen den ursprungliga, är väl ställets namn bildadt af fågelnamnet Odensvala.

(62) Den af Falkm. äfven anförda formen Öthenswaræ kan väcka tvifvel, om detta namn verkligen hör hit, i det den synes ange sammanhang med det i sv. medeltidsurkunder ej just sällsynta mansn. Ödhin isl. Auðunn) ; den kan dock bero på felskrifning, enär flere gamla former af detta ortn. med o finnas.

(63) Ordet kan lika väl vara mansn. och kunde i detta fall förklaras som best. form af ett adj. motsvarande isl. höss grå; jfr träln. Hösvir i Rigaþ.

(64) T.ex. Flateyjarb. (Christ. 1860) I, 256: … mer þatti æiga at læida dræingium ok herians sonum þat at huerr putuson kallade mig fodur at ser; þidreks 8s (Christ. 1853) (106 : þann frið skal ok setia, at eigi þori hverr herians son at bioda mer einvigi (variant till: hver bickia eða greybaka) m.m.

(65) Mot den ofvan gifna förklaringen synes det i Rimbegla förekommande kvenna-vagn om Lilla Björnen strida; dock är det väl ej omöjligt, att detta uttryck uppkommit i följd däraf, att man i karl inlagt en annan betydelse, än det här i sammansättningen älst ägt. På likartadt sätt kan ock den sv. formen karlavagnen ha uppstått.

(66) Märkligt är uttrycket ”Tor i fjell”, som af Holmberg, Nordbon under hednat. s. 578, anföres som ett i folktron lefvande namn på torsdagens herre; häri ligger ett minne af den gamla uppfattningen af molnet som berg.

(67) Rhyzelius yttrar i sin Brontologia Theologico-historica, Stockh. 1721, s. 15 om åskan: “Thetta kalle wi Dunder, Thor- eller Åskio dön, och thet gemena folcket på landsbygden säger tå, at Thorgubben, Go-gubben eller ock Korngubben åker eller går.” – Jfr Russw. II, 101.

(68) Aasen yttrar därom: Dette … kunde maaskee opfattes som “Fruen’“ (el. Thors Frue).

(69) I skällsordet tordönanöt, Sk., Rietz, står väl däremot första loden blott förstärkande ungefär som blixt – i blixtfull, dunder – i åtskilliga dialektord.

(70) Jfr torack beld’n om åskviggen, Orsa, DFÅ.

(71) En något olika uppfattning röjer sig i sm. åskapilen (Hyltén-Cav.), hvarmed kan jämföras åskieskott hos Bhyzelius s. 15. – Jfr ock estsv. bisikula.

(72) Med afseende på uppfattning af molnen såsom tom kan jämföras Mannhardt s. 91.

(73) Jämföras kan det värendska gobonnatorn, Hyltén-Cav. I, 231, ifall detta ord är bildadt af torn; förf. synes anse, att gudens namn omedelbart ingår däri.

(74) Ett annat ord, hvilket, ehuru icke ursprungligen hithörande, genom folketymol. omtydning blifvit stäldt i samband med Tor, är tor-dyfvel, såsom synes däraf att djuret enligt Holmberg, Nordbon under hednat s. 578, på ett eller annat ställe kallas torbock; äfven namnet torbagge torde bero på en dylik omtydning.

(75, 76) Äfven böjda former inräknas här och vid de följande ord, där de obl. formerna ej på något anmärkningsvärdare sätt kunna växla, under nom. formen.

(77) h synes beteckna gh, i det ordet blifvit behandladt, som voro det ej sammansatt.

(78) L. 1105 står enligt ÖFT ej þorkun, utan þorkil.

(79) Jfr T. II, s. 19.

(80) Där på a. st. namnet står i oblik form, framgår dess mask. kön af sammanhanget; man kunde eljest tänkt på kvinnon. þyri.

(81) Då samme sten har ili (hælli), iftir, kan man ej gärna tänka på þorkel.

(82) Den sista formen har fått u- omlj. på likartadt sätt som isl. Alöf, Olof.

(83) þornaik (mask. ack.) L. 664 skall möjligen föreställa þorlaik.

(84) Jfr Bagge, Rökst. 42, noten.

(85) Enligt Dyb. sannolikt samme man. som namnes L. 516.

(86) Närmast följande ord är stympadt, och det är ej omöjligt, att þor här är första led i ett sammansatt namn.

(87) Frånvaron af gen. s är här särskildt anmärkningsvärd.

(88) Båda stenarne äro från kristen tid, och de där nämda personerna äro väl således ej omedelbart uppkallade efter hedniska gudar; men utan tvifvel ha namnen från hedentid varit brukliga inom slägten.

(89) Långt mera vågadt vore det utan tvifvel att i Fröia– se gen. af ett svagt mask. Fröi, omedelbart motsvarande got. frauja.

(90) En dylik latinisering låg så mycket närmare som –in, –en förväxlades med artikeln; SBP n. 1641 träffas dat formen Uluidhenom.

(91) Se t.ex. hans härledning af “Hyldetand” s. 361.

(92) I sig själf vore ett sådant mansn. ej omöjligt, då i fornty. vulþu, förekommer åtminstone såsom sista led i namn. Förstem. anför utom ett par osäkra fall formern Sigisvulthus och Cuniuld.

(93) Den svaga böjningen af detta namn framgår däraf, att i samma lat. dokument, hvari det finnes, träffas former sådana som Toste, Gissle, Boue, men å andra sidan Thorirus. – I den isl. literaturen känner jag ett ställe, där Ulli kan vara mansn. Det är i Heimskringla, O. S. Tryggvas. k. 53, där trälen Kark drömmer, att någon säger honom, att Ulli var död, hvilket Håkon Jarl uttyder så, att hans son Erlend månde vara dräpen. Vigf. vill här fatta Ulli som deminut. af Erlend. Äfven här synes dock Ulli kunna vara gudens namn.

(94) Möjligen råder sammanhang med det fly. namn Uldila, som af Förstem. föres under vulþus.

(95) ä-ljudet har såsom i vara, kvarn m.fl. ord framför r förändrats till a, och rd har, såsom ofta dial., öfvergått till l, ursprungligen väl “tjockt”.

(96) r är här utan tvifvel det stelnade nom. märket; jfr da. Tirsdag.

(97) I det sist anförda brefvet skrifves t. ex. drøtnyng, tymi, fynnæs m.m.

(98) Tibble s., Upl., hette förr Thigbile, Styffe (1343).

(99) Måhända förtjänar det någon uppmärksamhet, att båda dessa personer äro från Alunda, Upl., hvarest en gård just bär ett med Hada-börjande namn (se ofvan). – Namnens genus syns ej; antagligen äro de kvinnon.

(100) Namnet Loke anser jag vara att härleda ur verbet lúka stänga, tillsluta, med betydelsen den tillslutande, innestängande – jfr (hring-) broti af brjóta, (and-) skoti af skjóta m.m. – d.v.s. den som håller regnet innestängdt i molnet. Jag anser nämligen Loke ursprungligen ha varit en den brännande sommarhettans demon, att sammanställa med den indiske Vritra, den som omhöljer, innesluter (nämligen regnet). Den förbindelse hvari Loke onekligen står med elden synes mig utvecklad därur, att han ursprungligast tänkts ha sitt tillhåll i molnet, hvilket, såsom utgångspunkt för blixten, kunde fattas som fyldt med eld (se Geirrödsmyten). Skildringen af Loke i klipphålan “und hveralundi” af Sigyn skyddad för den ofvan hängda ormens etter, anser jag utbildad ur följande urgamla naturmytiska beståndsdelar: den i molnberget bättrade molndemonen; det som orm uppfattade regnet (indernas ahi, eljest i den nord. mytologion motsvarad af Midgårdsormen, Lokes son!); samt molnmön i molnberget med sin skål i handen (jfr den i berget instängda, skaldemjödet bevakande Gunnlöd samt de dryck kringbjudande valkyrjorna). – Ett stöd för denna förklaring af Lokes namn finner jag i namnet på hans son ”Nari eða Narvi“ (äfven Narfi; Snorraeddan; jfr Bugge, Edda, s. 422), säkerligen en hypostas af Loke själf; detta namn är att, såsom Bugge, Edda, s. 891 förklarar –nari i aldr-nari, i sammanhang med ags. nearwian tolka den hopklämmande (innestängande). Namnet på en annan son till Loke, Vale, synes mig vara att sammanställa med ind. Vala, ett annat namn på Vritra. – Skälen för denna uppfattning af Lokes väsen hoppas jag för öfrigt snart få på annat ställe utförligare framställa.

(101) Det i SBP n. 2962, 2963 (1399) förekommande freisdagin synes vara att jämföra med former sådana som seia o.d., så framt man ej får tänka på yngre tyskt inflytande. – Skrifsättet fregedagen DS III, 485 afskr. skall möjligen återge liknande ljudförhållanden.
(102) Äfven frigdäg; se Bosworth. g utmärker väl här, som så ofta i ags., j-ljud.

(103) Helt visst ett yngre drag, då den isl. framställningen af Frigg som Odens maka stämmer öfverens såväl med Saxos uppfattning och det anförda fsv. yttrandet som ock med en hos Grimm 122 f. omnämd ty. sägen upptecknad af Paulus Diaconus och andra, enligt hvilken Frea var Wodans maka.

(104) Anmärkas bör, att växten på lat. varit kallad ”digitus Veneris.”

(105) Jfr den dial. gen. hännars af det fem. pers. pron.

(106) I dem ingår sannolikt en gen. pl. af ordet säf, isl. sef, neutr., med dubbelt i-omljud (liksom i tiga m.fl. ord).

hedniska_gudar

Magnus Fredrik Lundgren



Kategorier:Historiskt, Kulturhistoria, Orter, platser, Textarkivet

Taggar:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: