Historiskt

Ingvar den vittfarnes krigståg i österled

Ingvarståget var ett stort stridsuppdrag i österled för att ge stöd åt en närstående kultur och försvara den mot inkräktare. Tåget organiserades av sveakungen Anund Jakob. Till härförare för tåget utsågs vikingen Ingvar den vittfarne. Uppdraget slutade med katastrof.

Erik Segersäll var en svensk kung som regerade under åren 970 – 995. Han var gift med Sigrid Storråda och fick barnen Olof (Skötkonung) och Holmfrid. Erik var inblandad i en del maktstrider och sägs ha fördrivit Sven Tveskägg ur Danmark och sedan behållit makten till sin död. Han övergick till kristendomen ungefär år 990-992 men återgick till asatron en kort tid därefter. Erik Segersäll dog i sjukdom på kungsgården i Uppsala.

Sonen Olof Skötkonung tog över tronen. Olof blev den förste sveakung som döptes och förblev kristen livet ut. Han verkade under sitt liv för att kristna landet men blev mest känd som den förste kung att prägla mynt i Sverige. Förhållandet med Danmark fick en ny vändning när Olof avslutade kriget med grannen i söder och erkände Sven Tveskägg som Danmarks rättmätige kung.

Olof Skötkonung och Sven Tveskägg kom på god fot med varandra och deltog tillsammans med en del norrmän i slaget vid Svolder år 1000 mot Olav Tryggvason. Striden mot Olav hade flera orsaker. En viktig orsak var att Olav Tryggvason med tortyr och avrättningar påtvingade folket den kristna läran. Hedningarna skrämdes till tystnad och Norges kristnande gick rasande fort. Hedendomens försvarare och regionala hövdingar, som Erik Håkonsson, som förlorade sin makt slog sig samman med Olof Skötkonung och Sven Tveskägg. Olof Tryggvasons grymheter väckte ilska även bland kristna som ville införa kristendomen utan våld. Allvarligt var också att Olav skymfat Sigrid Storråda, nu gift med Sven Tveskägg, för att hon inte ville överge hedendomen.

Om slaget stod i Öresund, på Ven, Rügen eller någon annan plats är fortfarande föremål för diskussion. Var Svolder låg vet vi inte exakt. Hur slaget gick till är mest tolkningar som baseras på Adam av Bremens och Snorre Sturlassons skrivelser.

När Olav Tryggvason kom med sina skepp från vendernas land i norra Polen blev hans flotta angripen. De norska upprorsmännen under Erik Håkonsson och deras medkämpar från Danmark och Sverige gick till attack. De hade bestämt sig för att besegra Olav. Slagets deltagare var vältränade soldater i absolut toppskick. Det var kämpar som gick i döden för sin kung och för sin ära. Krigare på bägge sidor utmärkte sig för sin tapperhet, men Olof Skötkonung och hans allierade gick segrande ur striden. Olav Tryggvason förlorade skepp efter skepp. Till slut var det bara hans eget kvar. Skeppet Ormen Långe var det ståtligaste skepp som byggts. Olavs hänsynslöshet visade sig på många sätt. Ett skepp i sin flotta hade han stulit från en hedning som utsattes för svår tortyr av Olav sedan hedningen vägrat att konvertera till kristendomen.

Hans styrkor var underlägsna, men de kämpade tappert till slutet. Olav Tryggvasons här förlorade slaget och sägnen säger att Olav själv valde att kasta sig i havet och hellre ta självmord än att hamna i fiendens klor.

Efter slaget delades Norge mellan segrarna. Olof Skötkonung erhöll delar av Trondheim, Møre, Romsdal och Ranrike. Svärsonen jarl Sven fick bli vasall i dessa distrikt. Sven Tveskägg tog hand om Vikendistriktet medan Erik Håkonsson tog resten av Norge. De bidrog till införandet av kristendomen i Norge, men tillät religionsfrihet vilket blev ett bakslag för Olav Tryggvasons grymma missionsarbete.

Striderna var inte helt över. År 1015 ville Olav Haraldsson ta makten i Norge. Som ett led i den maktkampen dödade han Olof Skötkonungs jarlar i Bohuslän, men de slöt senare fred med varandra.

Hedniska svear var inte nödja med Olof Skötkonung och avsatte honom. Medan Olof fick nöja sig med att vara kung över Västergötland fick sonen Anund Jakob svearnas förtroende, trots att även Anund var kristen. Han var kanske mer lyhörd för svearnas önskemål. Efter en tid tilläts Olof att samregera med sonen och gjorde det intill sin död.

Anund Jakob fick redan som barn lära sig dåtidens maktspråk och hade säkert ett gott öra till det folk han respresenterade. Som sveakung skulle ha göra det som vara bäst för sveafolket även om det ibland skulle krävas strider och mänskliga offer. I det ingick att ge militärt stöd till vänligt sinnade folk som behövde hjälp. Svearna hade goda kontakter österut.

Anunds syster Ingegärd Olofsdotter var gift med storfursten Jaroslav I av Novgorod. År 1019 intog han Kiev med hjälp av vikingar och avsatte sin maktfullkomlige bror Svjatpolk I av Kiev. Svjatpolk I använde ruser och petjeneger (ett turkiskt nomadfolk) på sin sida och flera strider ägde rum innan den stora sammandrabbningen vilken ägde rum i Alta utanför Kiev. Det krävdes tre blodiga slag innan Jaroslav segrade. Striderna pågick ca år 1016-1019 och blev delvis en strid mellan vikingar som hjälptrupper på Jaroslavs sida och turkar som hjälptrupper på Svjatpolks sida.

År 1036 stormade petjenegerna Kiev och omringade staden. Samtidigt befann sig Jaroslav i Novgorod. Så snart han fick kännedom om tilltaget samlade han en här där varjager ingick och angrep petjenegerna som flydde eller dödades.

Varjagerna bestod delvis av sveafolk under Ingvar den vittfarnes ledning. De hade kallats till Novgorod för att bistå sveakungen Anund Jakobs syster Ingegärd, hennes man Jaroslav och det slaviska broderfolket i kampen mot de turkiska nomadfolken som hotade Kievriket. En välorganiserad försvarsinsats hade initierats av Anund själv där man handplockade krigare och frivilliga från olika delar av Svealand. Det var en ledungsfärd och Ingvar var en högt uppsatt militär ledare, dessutom släkt med sveakungen.

Trettio skepp hade lämnat Sverige med kanske ett par tusen man. Minst 1 000 men kanske över 2 000 man. Inget vet exakt. Deras uppgift var att ge stöd åt Jaroslav och hålla handelsvägarna söderut öppna. Efter att ha bistått Jaroslav och förlorat en del manskap for skeppen vidare mot Särkland. På vägen dit deltog många av dem i krigsoperationer tillsammans med den georgiske kungen Bagrat mot kungens bror och byzantinarna. Bagrat förlorade striden och de varjager som överlevde inledde ett återtåg. Under resans gång avled många i sjukdomar och av sveafolkens trettio skepp återvände endast ett.

Vid den här tiden bestod hela Sveriges befolkning av ca 400 000 personer. En krigarskara på 2 000 personer skulle motsvara 45 000 individer idag, en hisnande siffra om man betänker att det var unga män i sin bästa ålder som stupade. Om krigarskaran var 1 000 personer så motsvarar det ca 22 500 individer idag.

Att Ingvarståget betraktades som en katastrof på sin tid och än idag bör betraktas som en sådan är därför helt självklart. Om 45 000 svenska unga män skulle dö i strider på fyra år skulle det vara ett nationellt trauma och skapa djupa sår i nationen. Sorgen efter det misslyckade krigståget i de unga männens hembyar och bland släkt och vänner måste ha varit djup.

Idag läser vi om några av de döda i Ingvarståget på runstenar i Svealand. Stenarna brukar kallas för Ingvarsstenar.

Runristning Sö 9 i Dillnäs socken, Gnesta säger:

Bergvid och Helga, de reste denna sten efter Ulv, sin son. Han avled med Ingvar. Gud hjälpe Ulvs själ

Runristning Sö 96 i Jäders socken, Eskilstuna säger:

… denna sten efter Bägler, sin fader, maka till Säva. Han var faren (med Ingvar ?)

Runristning Sö 105 i Kjula socken, Eskilstuna säger:

Holmvid (reste denna sten efter) Torbärn (?) (sin) son. Han var faren med Ingvar.

Runristning Sö 107 i Klosters socken, Eskilstuna säger:

Rollev reste denna sten åt sin fader Skarv. Han var faren med Ingvar.

Runristning Sö 108 i Klosters socken i Eskilstuna säger:

Gunnulv reste denna sten åt sin fader Ulv. Han var i färd med Ingvar.

Runristning Sö 131 i Lids socken, Nyköping säger:

Spjute, Halvdan, de reste denna sten efter Skarde, sin broder. For öster hädan med Ingvar, i Särkland ligger sonen till Övind

Runristning Sö 173 i Tystberga socken, Nyköping säger:

Muskia och Manne lät resa detta minnesmärke efter sin broder Rodger och sin fader Holmsten. Han hade vistats länge i väster. De dogo österut med Ingvar.

Runristning Sö 179 i Kärnbo socken, Strängnäs säger:

Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder. De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen [föda]. De dogo söderut i Särkland  

Runristning Sö 254 i Ösmo socken, Nynäshamn säger:

Sven och Sten reste stenen efter Toste, sin fader, som blev död i Ingvars följe. Och efter Torsten och efter östen, Alvhilds son. 

Runristning Sö 277 i Strängnäs säger:

U–r och Ingeborg lät re(sa) … för … bättre var ingen av Ingvars män?

Runristning Sö 279 i Strängnäs säger:

E… hugga stenen… Emunds söner… söderut i Särkland.

Runristning Sö 281 i Strängnäs säger:

…lät göra minnesmärket efter (några personer varav en var) Ulfs broder. De (for österut och dog) med Ingvar i Särkland.

Runristning Sö 320 i Årdala socken, Flen säger:

Gervat och Anund och Otam läto resa stenen efter Byrsten, sin broder, som var österut med Ingvar, en rask yngling, son av Livö.

Runristning Sö 335 i Åkers socken, Strängnäs säger:

Ulv reste denna sten efter sin broder Osniken, som omkom österut med Ingvar, (han var) Holmstens skeppskamrat

Runristning U 439 i Husby-Ärlinghundra socken, Sigtuna säger:

Härlef och Torgärd lät resa denna sten efter Säbjörn sin fader. Han styrde skepp österut med Ingvar till Estland. 

Runristning U 644 i yttergrans socken, Håbo säger:

Andvätt och Kiti och Kår och Bläse och Djärv de reste denna sten efter Gunnlev, deras fader. Han föll österut med Ingvar. Gud hjälpe andarna. 

Runristning U 654 i Övergrans socken, Håbo säger:

Andvett och Kar och Kiti och Blisi och Djärv reste sten denna efter Gunleif, deras fader, han blev dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe hans ande. Jag Alrik ristade runorna. Han kunde väl styra skeppet. 

Runristning U 661 i Håtuna socken, Upplands-Bro säger:

Gervi och Gulla reste denna sten efter Anund, sin fader. Han blev död österut med Ingvar. Gud hjälpe Anunds ande.

Runristning U 778 i Svinnegarns socken säger:

Tjälve och Holmlög läto resa alla dessa stenar efter Banke, sin son. Han ägde ensam för sig ett skepp och styrde österut i Ingvars lid. Gud hjälpe Bankes själ. Äskil ristade.

Runristning U 785 i Tillinge socken, Enköping säger:

Vifast lät resa upp denna sten efter Gudmund sin broder. Han var död i Särkland. Gud hjälpe hans själ.

Runristning U 837 i Nysätra socken, Lagunda härad, Enköping säger:

….och Holmger….Ingvars här. Gud hjälpe….

Runristning U 1143 i Tierps socken, Tierp säger:

Klint och Blek reste denna sten efter Gunnvid sin fader. Han for bort med Ingvar. Gud drotten hjälpe alla kristnas ande. Torir runorna ristade

Runristning U Fv1992;157, Husby-Ärlinghundra socken, Sigtuna säger:

Gunnar och Björn och Torgrim re[ste denna sten] efter Torsten, sin broder. Han dog österut m[ed Ing]var. Och gjorde denna bro. 

Runristning Vs 19 i Skultuna socken, Västerås säger:

Gunnald lät resa denna sten efter Orm, son styvson, en god ung man, och han hade farit österut med Ingvar. Hjälpe Gud hans själ

Runristning Ög 155 i Styrstads socken, Norrköping säger:

Torfrid reste efter Åsgöt och Göte, sina söner, denna sten. Han Göte ändade sitt liv i Ingvars härskara

Det var en mycket stor krigsoperation som genomfördes. Deltagarna i krigståget kom huvudsakligen från Södermanland och södra Tiundaland. I mälarlandskapen bodde kanske 30 000 personer vid den här tiden. Om tusen av dem dog så motsvarar det 50 000 döda idag om man räknar 1, 5 miljoner invånare i vår tid. 1 000 unga män som dog under Ingvar den vittfarnes resa är alltså en stor åderlåtning som påverkade stora delar av samhället. Det var förmodligen inte bara unga män som dog utan dessutom unga män med goda kunskaper och kvaliteter som skulle ha behövts i det dåtida samhället. Det var en tragisk händelse i vår historia.

För att påminna om de som dog under tåget kan man besöka platser där runstenarna står. Man kanske kan äta en bakelse den 10 april när Ingvar har namnsdag och tänka på det tragiska öde som drabbade deltagarna i Ingvarståget och i förlängningen även Svealand. Kanske kan man också tänka på det farliga och kanske onödiga i krigsoperationer i främmande länder.

Några vid den tid betydelsefulla män som dog under Ingvarståget:

Anund
Banke
Byrsten
Bägler
Gudmund
Gunlev
Gunnvid
Göte
Harald
Holmsten
Orm
Osniken
Rodger
Skarde
Skarv
Söbjörn
Torsten
Toste
Ulv

Intresserade av mer kunskap kan med stor behållning läsa böcker av Mats G. Larsson.

Läs också:

Intressanta platser: Stiklestad

Intressanta platser: Trondheim

Olav Tryggvasons saga

Olof den heliges saga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s