Olika ämnen

Självständigheten 1794. (Thomas Thorild)

Dels tjus . . . och dels förskräck” . . .
Den fege Lismarn ödmjukt stafvar.
Men, dåre, hör din egen skräck:
Den Frie ler åt Maktens glafvar
Om bilans blixt är ljus för slafvar,
Är Sanning enda ljus för Oss, för Frie Män.
. . .
Än lefver Sveriges Frihet, än!

Dedic. Af MILDHETEN

tomas-thorild

Hvar är den svensk, som icke känner harm,
Till svärdet rusar glad, och lyfter högt sin arm
Mot slafvar i tyranners sold,
Som drista bjuda Lag i skydd af utländskt Våld?
Hvar är den Äkte svensk, som skulle kunna glömma
På en gång sine Fäders blod?
Det ädla blod, de alltid låtit strömma
I Frihets, Frihets höga mod?
Den Hennes Fröjd ej finner mera god
Än välde och än guld, må Hämnden honom döma!

Från hedenhös inunder dessa Fjäll
Var våra Fäders bygd blott af sin FRIHET säll:
Hon, sjelf gudomlig dygd, var alla dygders moder,
Och brödet utaf Hennes hand
Mer sött än Vällust var i rike Trälars land:
Och hördes Kriget gny mot deras egen strand,
De gjorde Nordens fjäll till Frihets Ärestoder,
Och våldsverkshotarn sjelf uti sitt öfverdåd,
Med Krona, Guld och Land, blef deras villebråd.
Hvad? Detta Folk, som straxt, vid Lömskhetens Förening,
Hvars smilkyss Calmar såg, hvars herrvåldslystna mening
Allt Svithiod känna fick, straxt ljungande till Hämnd:
Ty minste Bonde fann sin Ära var skämd,
Då ej SJELFSTÄNDIG mer, träl i sin egen koja,
Han skulle släpa på en utländsk Fogdes boja,
Och skymfad ge sitt gods på dennes lystna vink,
Sitt lif vid minsta vreda blink:
Hvad? Detta samma Folk, som alltid träldom vägrat,
Som ENGELBRECHT har följt, som har Vasa segrat,

Det skulle äntlig nu, af sig, af Äran glömskt,
Förrädiskt mot sig sjelft, mot sine Bröder lömskt,
Med ödmjukt nidings-smil en Annans Herr-nyck följa?
Och tigga nåd på Hafvets bölja?
Och, utan minsta skymt af någon Ädel Harm,
Fegt sticka utländsk dolk uti egen barm?

O yrsel af en dårad hop,
Som ej kan skilja Ärans rop
Ifrån Bedragarns, ja, som lika lätt kan rusa
Dit Himlen kallar dig, ditt Afgrund vill dig tjusa,
Hvem skapte dig? Dig, midt i Svithiods bygd,
Der uplyst Mandom log i Frihets helga skygd?
Dum högfärds dumma ifver
Dig skapte, fånars hop! Den är som dig ingofver
Att hellre störta allt än icke höja dig,
Att hellre dricka blod uti ett brödrakrig,
Än icke släcka så den afundseld dig bränner
Mot folk af större Vett, mot Landets Äkta Vänner.
Men desse endast se, att emot all slags Lag
Är Våldet lika lätt en utväg för de färre,
Och att det blott är galningars behag
Att hjelpa så ett Ondt med tusend gånger Värre:
De se, att för sin rätt bör hvarje redlig man
Väl kämpa ädelt när han kan,
Men icke så, att vild han bort till orätt rasar,
Och icke så, att om han vann,
Man för hans seger mer än allting annat fasar.
Ack aldrig kan en svensk med ära i sin själ
Få tankar af en ilsken träl,
Som allting med sig sjelf uti sitt hat föröder,
Och kallar det att dö för Allmänt Väl!
Nej högsint han vid denna Lag sig stöder,
Som är af Ärligheten lärd:
Med Bröder strida som med Bröder,
Mot Fiender med eld och svärd.
Så vinnes Sjelfbestånd: så Mannavettet tänker.
Men Sveket är så lätt, och Äran är så svår:
Man derföre hellre lömskt de mörka vägar går
Af nidingshat och nidings ränker:

Ty detta börjar qvickt och detta slutar qvickt
Som underverk uti en Dikt;
Fastän den högsta bragd, för den som Äran kränker,
Är den, att ståtlig höljd i Svekets gyldne hjelm,
Än Segra som en Narr, än Stupa som en Skälm.
O Ära! Gudaglans af våre Fäders ära!
Sänd, sänd en blixt att mörkrets hop förfära,
Och gif förnyadt ljus åt Svithiods gamla lära:
Men värn af eget Stål, med kraft af egit Bröd,
Ett ädelt Lif, en ädel Död!

Se det är ännu allt, hvad Frie Män begära.
Då drack ej än hos Oss en dårhop sött förgift
Ur bofvars stulna silfverskålar,
Ej tjustes till en fänads-drift,
Som yrar upp i Glittrets strålar
Och hitsas emot dem, som se hur bofven prålar.
Man trodde rätt och slätt i hög enfaldighet,
Att den är utan Vett, som ej det Sanna Vet:
Och all sin Frihets fröjd för ynkligt prål att sälja,
För ädelt Sjelfbestånd en Herrnycks skydd att välja,
De trodde vara blott en nidings ambition,
Som smickrar till en tid, men störtar Folk och Thron.
Så hvarje Ärlig Swensk vid sine Fäders grafvar
Svär, att och stämma in i samma Dygders pris,
Och att besinna väl, af andres skada vis,
Hur dyrt den heder köps med blodbestänkta glafvar
Att narrad af en narr få bli en slaf för slafvar.

Thomas Thorild

Kategorier:Olika ämnen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s