Olika ämnen

Beskrifning Öfver Åland (Fredric Wilhelm Radloff, 1795)

Stormägtigeste Allernådigste KONUNG! Inför EDER KONGL. MAJ:TS ögon vågar jag i djupaste underdånighet nedlägga denne Beskrifning öfver Åland.

Detta Landskap, ehuru det minsta som lyder under EDER KONGL. MAJ:TS lysande Spira, äger ej mindre än Sveriges öfriga tilhörigheter sina märkvärdigheter och förmåner.

Oblida öde hafva stundom träffat denna Skärgård; men äldre tiders olyckor äro utplånade genom en vis Styrelse och Ålands inbyggare njuta under en vördad Regering en förnöjd lefnad och erkänna sin lycka.

Med aldradjupaste undersåtliga vördnad framhärdar STORMÄGTIGSTE ALLERNÅDIGSTE KONUNG EDER KONGL. MAJ:TS allerunderdånigste och tropligtigste tjenare och undersåte FREDRIC WILHELM RADLOFF.

Kastelholms slott

Kastelholms slott

Inledning

Åland förtjenar, i likhet med Sveriges öfrige Landskap, säkerligen sin egen Beskrifning. De Öar, som utgöra denna Skärgård, äga väl en ringa vidd och en obetydlig folkmängd; men sakna icke derföre flere föremål, värdige all uppmärksamhet.

Underrättelser, samlade af Ortens Inbyggare och resor, till alla betydliga ställen i detta Landskap, hafva satt mig i stånd att författa närvarande Beskrifning. De uplysningar jag begärt. Hafva med största benägenhet blifvit mig lemnade; men det oaktadt, torde detta arbete i flere afseenden, vara ofullkomligt, emedan i en aflägsen skärgård, många andra källor måste saknas. Mit ändamål är vunnet, om denna afhandling, bidrager til närmare kännedom af et Landskap, som förut ej äger någon fullständig Beskrifning, ehuru rörande detsamma, åtskilliga arbeten utkommit, hvilka vid flere tilfällen med nytta blifvit rådfrågade.

Elias Petri Hasselgren, Studerande vid Academien i Åbo, höll derstädes den 13 April 1662 et Tal: Encomium Alandiæ simpliciter & succincte adumbrans. Aboæ impressa a Hanssonio in 4:to. Några hufvudsakliga underrättelser finnas ej i detta arbete. Författaren dog som Comminister i Finström.

Christiern Alander. Då studerande; men sedan Eloquentiæ Professor vid Academien i Åbo, höll den 13 Maji 1677: Oratiuncula encomia & laudes districtus insularis maris baltici ejusque incolarum mores & descriptionem totius Alandiæ complexa. Aboæ impressa a Hanssonio in 4:to. Detta tal är af samma beskaffenhet som det föregående.

Laurentius O. Hallborg utgaf 1730 under Scarins inseende: Diffetatio Academica de Alandia. Den innehåller 91 sidir in 8:vo, och skulle ännu vidare fortsättas; men Författarens dödsfall afbröt detta arbete.

Christopher Tärnström har i tvenne vid Upsala Academie utgifne Disputationer: de Alandia Maris baltici insula, 67 sidor in 4:to beskrifvit Åland. Den förra delen försvarades 1739 under Professor El. Frondins och den sednare 1745 under Professor Ekermans inseende. Uti Historien förekomma misstag. Färnström var en af Linées första åhörare och snäll Natural-Historicus samt företog sig, af kärlek till Natural-Historien, som Skepspredikant en resa till China; men dog under vägen den 10 December 1746, vid ön Pulo Candor (1).

Herr Hofrätts-Rådet och Riddaren Samuel Ehrenmalm har uti Patriotiska Sällskapets Hushållnings-Journal för November månad 1781, låtot införa en berättelse om Åland, som uplyser åtskilliga hushålls-omständigheter.

Herr Magister Daniel Ferdinand Mallén har 1792 beskrifvit Lemlands Pastorat uti tvenne under Herr Professor Bilmark utgifne Disputationer: de Paroecia Alandiæ, Lemlamd eique annexa Lumparland.

Herr Magister Daniel Backman utgaf 1792, ävenledes under Herr Professor Bilmarks inseende, Differtatio stricturas criticas in Historiam Alandiæ maris baltici insulae continens. Uti detta arbete rättas åtskilliga fel hos äldre författare.

1. Om Ålands Namn, Läge, Vapen och Indelning.

Ålands namn är sammansatt af det gamla Göthiska ordet A som betyder vatten (2), och af Land. Ortens belägenhet visar, at denna sammansättning är alldeles passande; men under det tidehvarf, då våra Lärde mycket sysselsatte sig med ordforskningar, upkommo äfven åtskilliga andra meningar om ursprunget af namnet Åland.

Några gissade, at den mängs ådor (Anas Mollissima), som vårtiden vistas i Skärgården, gifvit anledning til namnet, i synnerhet som Fogelfänge tillika med Fiske fordom varit invånarenas förnämsta näring, enligt dessa gamla Rim:

Landet är oss ganska godt
Fisk och Fogel har vi fått
Här är åd och ungar nog
Här är fullt hvart enda bo; (3).

Men som dessa Foglar til större delen uppehålla sig ytterst uti Skärgården; så torde denna hedern ej tilhöra dem.

Andra ville härleda namnet af Åar (4); men utan anledning, emedan på hela Lndet knappast träffas någon verklig å.

At en Drottning, som under en svår storm, fick se Åland, då ofta ropat å land! Å land! Och derigenom namngifvit orten, berättar Biskop Bång (5) sig hafva hört af tvenne trovärdige Ålänningar; men til denna berättelse kan ej sättas mera lit än til Biskopens öfriga gissningar; at Åland kunnat få namn genom Tyska Elgvaktare af Tyska ordet Elend som betyder Elg, eller af Ål (6), en fisk som härstädes verkeligen är sällsynt.

En del hafva uphöjdt Åland til et mindre Atland, och härledt namnet af As och Oden (7).

Ändteligen hafva äfven några sökt slägtskap med Alanerne, och då finnes grekiska, latinska, tyska (8) samt finska och estniska ord (9), tjenliga at namngifva Åland.

Uti Palmschöldska Samlingarne berättas at Gustaf P. Liljeblad in onserverat. Ad Örnhjelmii descript. Svec. Ville härleda Åland af Olands Härad i Upland; men at J. Bergenhjelm ovh Lagerlöf påstodo motsatsen (10).

Uti samma Samlingar (11) är äfven en annan berättelse införd, til uplysning om Åländska namnets ursprung. Den innehåller, at Ålands invånare blifvit kallade Albini och Alani, emedan de födas med hvitgrå hår. En bifogad förklaring försäkrar väl, at Ålänningarne ej födas med grå hår; men finner likväl skäl til namnet uti deras hår, som om Vintern blifva hvita af kölden. Eginhardus anföres som sagesman; men uti dess arbeten lär Åland ej omtalas, utan sagan härleder sig förmodligen från et ställe hos Adamus Bremensis (12).

Om Åland uti forntiden varit kändt under något nu mera obrukligt namn, har äfven varit et ämne för äldre forskningar.

Hallborg igenfinner uti Föglö socken otvifvelaktigt Oonæ, några öar, hvilka til sit läge nog otydligt omtalas af Pomponius Mela (13), och Plinius den äldre. Den sednare berättar at dessa öars invånare skulle lefva af fogelägg och hafra, eller efter läsarten uti några manuicripter af fremlingar och sålunda vara människo-ätare (14). De kunna i anseende til detta lefnadssätt med skäl hänföras til ålderdomens geographiska digter, i synnerhet som de göras til grannar med Fanesier och Hippoder.

Biskop Bång hyste den besynnerliga meningen, at Biarmaland, hvilket mycket omtalas uti äldre Historien, skulle vara Åland. Jomala Kyrka förmodar han vara upbygd istället för Jomala rika Tempel, och ån Winni, som nämnes uti beskrifningen om Thore Hunds tåg til Biarmaland, gissar han vara endera en liten bäck vid Finströms kyrka, eller och Finska viken. Namnet Biarmien härleder han af en farled vid Åland, som kallas södra armen, och erhåller genom tillägg af tyska præposition bey lätteligen sit ändamål (15). Dessa tankar om Biarmalands läge, vill han likväl ej påtruga någon (16). Denna föresats var ganska billig, emedan efter alla anledningar Biarmaland bör sökas vid Dwina flodens utlopp i hvita hafvet, samt uti andra ännu längre mot öster belägne trackter (17).

Sialand är ett landskap, som nämnes af Sturleson, då han upräknar de till Svearike hörande länder (18). Cantzli-Rådet Lagerbring (19) förmodar at härmed fårstås Åland och Skärgården. Dalin (20) upgifver Roslagen vara detsamma som Sialand; men alla de orter, hvilka höra til Roslagen, hafva af ålder blifvit räknade til Folkländerna som kan ses af den förteckning på socknarne uti Upland, hviken Peringsköld anför efter en 300 års gammal handskrift uti Monumenta per Thiundam (21). Lagerbrings gissning styrkes äfven något af den likhet som är emellan namne Sialand och Åland.

Åland är til landvidd det minsta af Sveriges Landskap. Det består af en vidlöftig uti Östersjön liggande Skärgård, som sträcker sig från 59 gr. 47 m. Polhögd til 60 gr. 32 m., och från 36 gr. 57 m., Längd til 39 gr. 47 m., första Meridian räknad från Ön Ferro. Den del af Östersjön, som i söder omgifver Åland, behåller sit namn; men den delen som sträcker sig från Ögstens Båk til Lågskärs Båk, och i Väster skiljer Åland från Upland, kallas egenteligen Ålandshav (22). Bredden af detta haf från Ekerön på Åland, til Grisslehamns Post-Contoir i Roslagen, är något öfver 5 mil. I Norr mötes Åland af Bottenhafvet, Vattuskifte kallas Vattudrag, som i Öster skiljer detta Landskap från Tössala och Korpo Pastorater i Åbo Län. På de trångaste ställen i Norr, är detta pass endast en half mil bredt; men i Söder är bredden ofta öfver 3 mil.

Åland innehåller öfver 80 bebodda Öar; men den Ön som vanligen kallas fasta Åland, är betydligast, och hyser 3/5 af Folkmängden. Längden af denna Ö är 3 ¾ mil, från Gethabergen uti Finström til Ytternäs by uti Jomala, och Bredden 3 mil från Frebbenby Gästgifvaregård uti Hammarland, til Bomarsunds landnings ställe uti Sund. Den vanliga vägen emellan dessa ställen, avviker från en rak linea, och är betydligen längre.

Areal innehållet af hela Åland, är i det närmaste 11 Svenska quadrat mil.

Vid Tärnströms Disputation om Åland, är en liten Charta i trädsnitt bifogad; men den tjenar ej til synnerlig uplysning. En Charta, innehållande La partie occidentale du golfe de Finlande af T. Mayer cura Homan. Hæred. 1751, föreställer äfvenledes Åland, ehuru nog oredigt. 1789 utgaf Kongl. Landtmäterie Contoiret en Charta öfver Åland, med en del af Svenska och Finska skären. På denna noggranna Charta, finnas nästan alla Byar, och större delen af de många holmar samt skär, som omgifva Landet. Oriktigt kallas likväl et til Lemlands Pastorat hörande Capell, Clemetsby. Rätta namnet är Lumparland. Vid Kökars Capell är liten skärgård, Österskär, som bebos af 2 Bönder, utlemnad (23).

Et Sjökort öfver Norra delen af Östersjön, Ålandshaf och Södra delen af Bottenhafvet, utgafs 1791 af Herr Vice Amiralen och Riddaren Nordenankar.

Hafvet delar Åland i ganska många större och mindre Öar, hvilka ännu vidare igenomskäras af djupt ingående vikar, som tilskapa en nästan oräknelig mängd uddar, näs och hamnar. Vidlöftiga blinda skär och klippor möta vid alla kuster, och göra Farvattnet svårt.

Insjöar finnas til stort antal; men ingen är af betydenhet. Strömmar saknas aldeles. Några Bäckar kunna likväl höst och vår drifva enbladiga Sågqvarnar. De i Tunelds Geographie anförde Åar, Finström och Lemström, äro ej annat än diken. Berg träffas öfveralt; och betydliga slätter sällan. De vidlöftigaste Bergsträckor äro Gethabergen uti Finströms socken, och Longbergsöda eller Åsgårdabergen uti Saltviks socken. Bergarten är allmänt röd groftärnig Granit, och kallas af Linné, som trodde hela Ålands grundval bestå af samma stenslag, Saxum Alandicum (24). När Kumblinge Pastorat samt Sottunga och Kökars Capeller undantagas, der bergen bestå dels af detta ämne och dels af mörkgrå skimmerrådande bergart, med hvita Quartsådror; så äger Åland endast röda Granitberg.

Landets utseende är i allmänhet ganska vacklert och behagligt, i synnerhet genom en beständig omväxling af sjö och land.

Åland har namn af Grefskap, och för uti Vapnet en Elg med ring om halsen, i blått fält (25). A. Buraeus, ehuru en tid Häradshöfdinge i orten, och M. Wexionius (Gyllenstolpe) förblanda Åland med Öland, då de föregifva tvenne Rådjur vara Ålands vapen.

Ålands Härads Sigill föreställer Konung Olof den helige uti sittande ställning med Krona, Änterbila och Riksäple. Omskriften är: S. Beati: Olaws: de Staozarswio. Det sista ordet har gifvit Tärnström anledning, at härleda den Olof som föreställes i Sigillet, från Sverige, och at göra honom til Ståthållare öfver Åland, samt ägare af Tosarby i Sunds socken (26); men uti Svenska Historien är ej någon annan helig Olof känd, än Norska Konungen Olof Haraldsson, hvars rycvktbara helighet föranlåtit Ålänningarne at antaga honom til Skydshelgon (27). Hallborg som förmodat, at Sigillet blifvit omgjordt, och bokstäfverna, hvilka i början varit med munstyl, bortbytte mot oricktiga latinska, vill läsa Sotaskärs wik, istället för Staozarswio. Herr Magister Backman förmodar rätta läsningen vara: Sotaskär Swio (28). Sotaskär har afseende på den seger Olof Haraldsson vann öfver Wikingen Sote vid et ställe af detta namn (29). Några hafva sökt detta skär uti Sottunga på Åland (30); men de fleste uti Sotholms län i Södermanland (31).

Messenius berättar, at Åland fordom blifvit styrdt af egna Konungar; men ehuro det är nog troligt, at Vikingar, samt Sjö och Näskonungar uti äldre tider härstädes haft et beqvämt tilhåll, så saknas likväl alla bevis om verkliga förhållandet (32).

Den äldsta underrättelse Historien lemnar om Ålands styrelse, visar att detta Land uti 14:de århundrade, hörde til Åbo Stift och Finlands Lagmansdöme. Höfvidsmän tilsattes, dels af regeringen och dels af de Herrar, som innehade Åland under länsrätt, besörjde ortens öfriga angelägenheter. Dessa Befälhafvare kallas Advocati, Fogtar, Höfvidsmän och slutligen Ståthållare. År 1634 uphörde Ståthållare-embetet, och Åland förvandlades til et Fögderi, under Åbo Län.

Äldre utländska Geographer, räkna vanligen Åland til Upland, Messenius, ehuru svensk, yttrar samma mening uti Finlands Rimkrönika (33)

Uti större Rimkrönikan upräknas vid Christian I. val, Åland äfvenledes ibland Svenska Landskap (34); men förmodligen af ingen annan grund än Ålänningarnas skyndsamma ankomst til detta möte.

ÅLAND innefattar följande 8 Moderkyrkor och 7 Capell: Sund med Vårdö eller Sundskärs Capell, Saltvik, Finström med Getha Capell, Hammarland med Ekerö Capell, Jomala, Lemland med Lumparlands Capell, Föglö med Kökars och Sottunga Capeller och Kumblinge med Brändö Capell (35).

De 6 förstnämnde Moder-Församlingar, som tillika med Getha Capell äro sammanhängande, kallas Fasta Åland. Härifrån skiljas Capellen Vårdö, Ekerö och Lumparland, endast genom smärre sund; men Kumblinge och Föglö Församlingar med tilhörande Capeller äro mera aflägsne och spridde.

Uti desse 8 socknar finnas 489 1/3 förmedlade mantal; nemligen: 175 9/16 Kronoskatte, 295 13/14 Krono, och 18 ½ Frälse. Af Krono mantalen utgöra 3 Kungsgårdar 27 23/32; 13 Prestgårdar 12 11/24 och 4 Boställen 2 23/64. Af Frelset uptaga 5 Säterier 6 ¾ mantal.

Oförmedlade mantal räknas 761 1/3. Hela Gårdar eller härstädes så kallade Hemman äro 971.

II. Om Ålands äldsta Inbyggare och märkeligaste Händelser.

När Åland först omtalas hos Häfdateknare, lär vara svårt at utreda. Uti Fundin Noregur, hvars händelser inträffa för Christi födelse, talas redan om Ålandshaf, och berättas at Gore farit deröfver, då han sökte sin syster Goa (36): men denna saga innehåller, efter all anledning, endast en vacker digt, och kan således ej tjena til bevis om Ålands ålder (37).

Skulle Alanernas härkomst kunna ledas till Åland; så blifva Ålands första invånare onekligen märkvärdiga. Fele af våra Häfdateknare som: Olaus Magni, Johannes Magni (38), Messenius (39), Bazius (40), And. Spole (41) och Rudbeck (42), hafva varit af den tankan; men sedan man börjat at nyttja bevis uti Historien, lär hvar och en lätteligen finna, at Alanerne, som redan vid Christi födelse (43) utgjorde en väldig Folkstam, ej kunna vara en åländsk utflyttning.

Cantzli-Rådet Lagerbring har uti en 1751 utgifven Disputation (44) härledt Alanerne ifrån Halland; men sedan han vidare tänkt på saken, nekar han aldeles deras utvandring ifrån Sverige (45).

Suhm lemnar oss eljest en lärd underrättelse om Alanerne uti sin bok: de Nordiske Folks ældste oprindelse (46). Han härleder Asarne ifrån dem, och således torde de hädanefter i stället för afkomlingar, blifva ansedde för Stamfränder. Dalin (47) säger äfvenledes, at Alanerne voro nästan detsamma som Asarne. Uti de stridigheter som varit emellan Häfdateknare om Waregerne, nämnes Åland ganska ofta. Cantzli-Rådet Scarin har ej underlåtit, at uti sin afhandling om Weregerne (48) anföra Wargata, Wargsund, Warghamn och flere ställen på Åland, hvilka börja med Warg. Han söker likväl ej, at i anledning af dessa namn bevisa Waregernas härkomst från Åland, utan endast från Sverige i allmänhet.

Björner, som uti Pile Odds Saga funnit en Väringe boende på Ekerö, vill gärna, til styrka för sina Wareger, finna detta Ekerö på Åland, ehuru han medgifver at det med lika skäl kan sökas uti Norrige (49).

Hvad Lagerbring (50) anför om anledning til namnet Wareger af Wargham m. M. På Åland, är säkerligen ej uti alfvarsam mening; i synnerhet som han uti hela afhandlingen bevisar Swear och Wareger vara samma Folkslag.

Ålands verkeliga äldsta bebyggare hafva säkerligen först varit Lappar och sedan Finnar.

Af de förstnämnde bibehålles minnet uti namnen Lappo, Lapböle, Lapwäsi och åtskilliga Lapska Stensättningar (51). De sednare hafva namngifvit Jomala och Koskinpä, samt gifvit anledning til namnen Finby, Finström, Finnö, Finko, Finholm m.fl.

Redan under Hedendomen hafva Svenska inbyggare intagit Finnarnes ställe. Et osvikeligt bevis häraf, är den stora mängd af Ätthögar som träffas öfver alt uti Landet, och hvilkas ursprung ej kan hänföras til Christendomens början, då endast en eller annan lades uti hög. Uti hela det öfriga Finland, finnas inga Ättebackar, förmodligen, emedan Svenskarne under hedniska tiden, ej hade derstädes någon fast fot (52). Uti Ålands Ättehögar, har man härtils ej funnit annat, än illa brände grafkrukor.

Från hvad ort uti Sverige Ålänningarne härstamma, lär ej kunna afgöras. Hallenius (53), som anför Buræus til sagesman, berättar at Helsingar och Finnar fordom fört grufveliga krig, samt at Helsingarne som öfvervinnare, satt sig ned uti Finland. Om Ålänningarne äro afkomlingar af dessa eröfrare, anser han likväl för oafgjordt, och var denna försigtighet ganska nödig, emedan Buræi sägen ännu är obevist.

Ålands äldre händelser finnas således ej anteknade. Först i 14:de århundrade börjar detta land synas i Historien. Äfven sedan den tiden har Åland mycket sällan sysselsatt våra Häfdateknare, hvilket vanligen betyder, at inga stora olyckor timat.

År 1315 när Konung Birger nödgades dela Riket med sina Bröder Hertigarne Eric och Waldemar, så erhöll den sistnämnde, utom andra landskap äfven Åland på sin lott (54).

Genom et bref, dat. apud Alandium in insula dicta Wardhö, A. 1347 feria 2:da infra octavas nativitatis b. Virginis, bekräftade Konung Magnus Smek, en vanlig Smörränta, Föremark kallad, som i Nyland och på flere ställen skulle betalas til Biskopen i Åbo (55).

1388 öfverlemnade Riks-Drotsen Bo Jönssons Testaments-executorer, Castelholm tillika med större delen af dess öfrige innehafde förläningar til Kronan (56).

1433 lät Erik Puke vid Engelbrechts patriotiska upresning, genom Jean Folkesson intaga Castelholms slott, som Fru Ida, Riksrådet Bengt Togvischs enka, hade uti förläning (57).

År 1440 fick Carl Knutsson Konung Christophers förläningsbrev på Åbo Biskopsdöme, dat. Köpenhamn andre dagen efter Vår Fru assumcionis och således äfven på Åland; men uti Riksens Råds förlänings-bref som han följande året fick i Calmar, Tisdagen näst efter Vår Fru dag visitacionis, undantages Castelholm och Åland. Samma år, vigilia b. Mathæi apostoli & evangelisthæ, gaf Konung Christopher til Carl Knutsson bekräftelse på Slott och Län i Finland. Hvad likväl Åland angår lär det förblifvit vid Rådets författning (58).

År 1499 då Eric Johansson Wase innehade Åland, hitskickades af Sten Sture den äldre, Sveriges tilkommande Konung Gustaf Ericsson, emedan han redan vid en ålder af 9 år, ådrog sig för mycken upmärksamhet af Konung Hans i Danmark. Bemälte Konung ville föra honom med sig til Danmark och skall, sedan han erhållit underrättelse om hans bortresa, hafva sagt: det Vargungen sluppit honom ur nätet (59).

Genom bref, dat. Upsala den 19 Martii 1537, förordnade Konung Gustaf I, at Åland ej vidare skulle användas til förläning, ”efter (som orden lyda uti Palmsköldska handlingarne, (60) samme län för några orsaker skulld icke väl kunde umbäras ifrån Stockholm Slott, besynnerlig för kalk och weed. Then Råjakt och annan läglighet skulld som ther opå landet är, therföre och visse personer ditskickades som Slottet och landet på Kongl. Maj:ts vägnar annama skulle samt med dess Inventario.”

År 1555 när Konung Gustaf for öfver til Finland, at freda landet från Ryssarnes infall, mötte han på Skiftet i Ålands Skärgård Lifländska Sändningebud, som lofvade honom bistånd uti kriget med Ryssland (61).

Om våren 1556 vistades Konung Gustaf på Castelholm, och har han härifrån skrifvit åtskilliga bref, angående det Ryska kriget, en ny myntordning och andra angelägenheter. Drottningen och Hertig Johan uppehöllo sig äfven denna tiden på Åland (62).

Den 27 Junii 1556 förklarade Konung Gustaf sin Son Johan til Hertig af Finland, hvarunder Åland äfven inbegreps. Uti Testamentet af den 1 Julii 1560 stadfästes ytterligare detta förordnande (63).

Den 16 April 1569 förläntes Åland til Enke-Drottningen Catharina Stenbock. Celsius berättar, at hon merendels vistats inom detta Lifgeding (64); men Peringschöld skrifver åter, at hon stadigt hade sit hofhald på Strömsholm (65).

Troligen öfvergaf bemälte Drottning Åland under oroligheterne emellan Konung Sigismund och Härtig Carl, i fall hon någon tid varit härstädes beständigt boende.

Konung Johan gaf den 4 Januarii 1590, sin Son Härtig Johan öppet bref på åtskilliga förläningar och deribland äfven på Åland, hvaraf han skulle kallas Grefve (66). Om Härtigen verkeligen varit i besittning och EnkeDrottning Catharina deremot någon tid i mistning af Åland, lär ej kunna med säkerhet utredas, äfven som underrättelse saknas huru denna dubbla förläning blifvit bilagd; men at EnkeDrottningen endera förblifvit eller återkommit uti besittningen af Åland intyga sednare handlingar.

Den 18 Maji 1594 gaf Konung Sigismund henne stadfästelse på alla förläningar och lät utomdess utfärda et öppet bref på Ålands Härads-höfdingedöme, dat. Elfsnabben den 21 Julii 1594 (67).

Den 3 Januarii 1606 lemnade EnkeDrottningen Catharina Åland til Konung Carl 9 emot Drottningholm (68). Andra utsätta detaa byte til år 1603 (69).

Af de stridigheter som yppades emellan Konung Sigismund och Härtig Carl hade Åland en betydande känning. År 1597 sökte väl Härtigen, at med sin egen närvaro qväfva Sigismunds anhang uti Finland; men Konungens medhållare hade följande året ej allenast öfverhanden uti den Landsorten; utan hotade äfven med infall uti Sverige. Härtigen befalte derföre Bjelkenstierna som innehade Castelholm, at han skulle hålla sig beredd mot Arvid Stålarm och det Finska krigsfolket (70); men uti Julii månad seglade 3000 Konung Sigismund tilgifne Finnar förbi Åland til Göteborg i Svenska Skärgården. De funno likväl icke rådligt at länge dröja qvar, emedan Härtigens Flotta var beredd, at anfalla dem från en sida, och upbådade Bönder från en asnnan. Den upsatte Bondhären hade utom någre uti krigssaker öfvade befälhafvare, äfven Professorerne Nils Bothniensis och Jacob Ericsson til anförare. Denne upbådning är eljest känd under namn af Korståget, emedan Böndernas matsäckar til större delen bestodo af korf (71). Flottan som förföljde Finska hären, träffade en del deraf vid Åland, och gjorde 300 fångar. De öfvervundne skola blifvit obarmhertigt handterade, i synnerhet af Joachim Scheel, Peder Stolpe och Isac Behm, hvilka dränkte en del och sköto til måls på andra (72).

Under den tid Flottan låg här uti Åländska Skärgården vid Flisö, bemödade sig Sigismunds anhängare på alt sätt, at blifva mästare af densamma. Polska Sändningebudet Samuel Laski, sökte at genom Olof Olofsson til Gotnewi, och Secreteraren Peder Månsson Utter, förmå Flottan til affall från Härtigen, och försåg dem med bref från Konungen och ErkeBiskopen; men Amiralen Scheel lät föra dem fängslade til Härtig Carl. Ännu svårare öde fick Skeps-Capitain Wilhelm de Wyk som af Clas Flemings enka Ebba Stenbock och flere, blef öfvertald at stifta myteri på Skeppen. Sedan Vice Amiralen Stolpe på et besynnerligt sätt uptäckt hans förehafvande, dömdes han til döden, och skall domen blifvit verkstäld med 33 skott (73). Werwing berättar, at de Wyk endast blifvit arquebuserad, och at Härtigen med missnöje förspordt hans afgång.

År 1599 lät Hertig Carl genom Amiralen Scheel återtaga Castelholm, som Finnarne, oaktadt sina motgångar, vintern förut intagit (74).

Under återresan från Ryska Kriget år 1614 uti November månad, besökte Konung Gustaf Adolph Åland, och dröjde här några dagar på Elgjagt (75). Åländska Presterskapet fick vid samma tilfälle bref på den så kallade Klockarevackan, dat. Flisö den 5 Nov. 1614 (76).

1671 var Konung Carl XI härstädes på Elgjagt och finnes om denna händelse följande anteckning uti Palmschöldska Samlingarne (77).

”År 1671 den 31 augusti afreste Konungen, Drottningen och de tvenne Fursteliga Fröknar, Hofmästarinnan och några af Fruentimret, Riksmarskalken Gr. Gabriel Oxenstierna, Herr Sten Bjelke, Gr. Nils Brahe och Herr Uhlfeldt til Åland uppå Elgjagt. Hans Maj:t fälde der sjelf en Elg, som straxt stupade. De seglade den 8 och 9 September tilbakas öfver hafvet uti en stor storm, och kommo efter några dagar til Stockholm.”

Den 6 Februarii 1680 förlänte Konung Carl XI Åland til Lifgeding åt sin Gemål Drottning Ulrica Eleonora; men hon afled utan at tilträda detsamma. Sedan Åland hade njutit lugn under en tid af mer än 100 år, infann sig åter et bedröfveligt tidehvarf, förmodligen det svåraste denna landsort någonsin erfarit.

Redan år 1710 ansåg Regeringen nödigt at Kyrkornas egendom uti Finland, i anseende til Ryska infall borde sättas i säkerhet, och sträcktes samma befallning äfven til Åland genom Consistorii Kundgörelse af den 25 Maji samma år. Från denna Skärgård afhölls likväl Fienden til År 1714. Ännu i Maji månad nyssnämnde år, förstörde Amiralen Gustaf Wattrang en hop Ryska Skärbåtar, lastade med krigsfolk, i farvattnet mot Åbo, och tog vid samma tilfälle 200 man til fånga; men i anseende til et infallit lugn kunde Amiralen i Julii månad ej hindra Ryssarne at löpa in i Åländska Skärgården med 85 Galerer och derstädes landstiga (78). Landet plindrades och alt raskt ungt folk som kunde upspanas bortfördes, och sluteligen, tändes eld på byarne (79). Serdeles mycket skall likväl ej varit at hämta för Fienden, emedan invånarena redan til en stor del voro flyktade til Sverige. Straxt efter detta infall, rymde alla ännu öfrige inbyggare landet och nyttjas denna flykt som en utmärkt tidepunkt at derefter räkna andra händelser. Den varade från 1714 til 1722, och kommer ofta at nämnas uti denna Beskrifning.

Uti augusti månad träffade Ryska Flottan under Czar Petters eget anförande, uti Finska Skären en liten svensk Escader, bestående af et Blockhus, fyra Galerer och tre Skärbåtar under Schoutbynachten Nils Ehrenskölds befäl. Efter en häftig träffning emot en mångdubbel styrka, eller som Ehrensköld sjelf skrifver, efter et så skarpt fäktande som människeligit var, gick hela denna Escader förlorad (80).

Voltaires berättelse om denna Ryska seger är i flere mål felaktig (81). Först sättes Åland nog nära Stockholm, i synnerhet om med Lieues förstås Franska mil; sedan stod ej slaget hvarken den 16 Julii eller vid högden af Åland, utan i augusti månad och Rilaxfjerden vid Hangö; äfven lära Ryssarne svårligen samma dag träffningen stod, hunnit til Åland som ligger 20 mil ifrån Hangö och sluteligen kunde ej Czaren eröfra flere fartyg än Svenska Escadern verkeligen utgjorde.

Ryska Skådepenningen med påskrift VICtorIa naVaLIs prope aLanDIaM 27 Julii S. V. har säkerligen afseende på denna seger, ehuro prope Alandiam, ej noggrant uttrycker stället (82).

Fontenelle uti Eloge du Czar Pierre utsätter denna träffning til år 1715, och kallar Ehrensköld för Ockrenskield, samt Hangö för Gango (83).

Kort efter förrätningen vid Hangö, for Czar Petter tilbaka, utan at detta år bibehålla sig på Åland. Amiralen Wattrang höll deremot sjön til November månad, då han gick til Carlscrona, och lemnade Vice Amiralen Eric Johan Lilje vid Ledsund, at gifva akt på Ryssarnes rörelser.

De följande åren, använde Czaren beklagligen Åland mera til sin nytta, och tjente denna ort til en hviloplats för Ryska Flottan, som med brännande och härjande hemsökte Sveriges kuster (84).

Et bref, skrifvit den 4 December 1718, på Ryska Landshöfdingens befallning til Prosten Jeremias Wallenius i Wehmo, innehållande tilsägelse om 6 karlars öfversändande til Åland med en 40 famnars lång och 2 famnars hög not, at utbyta mot en gammal och utnött, visar det Ryssarne äfven viste begagna sig af landets förmånliga Fiske.

År 1718 blef märkvärdigt genom de öfverläggningar som förehades här på Åland til Fredens återställande emellan Sverige och Ryssland. Konung Carl XII föreslog i början Öregrund til de befullmägtigades samlingsställe och Czaren, Åbo; men slutligen utsågs dertil Lösö by i Wårdö Capell och Sunds Pastorat (85).

Czar Petter som innehade orten, lät föranstalta om stora trädbyggnaders upförande til Sändningebudens beqvämlighet. Om deras beskaffenhet lemnar följande beskrifning, upsatt af framledne Kyrkoherden i Sund M. Samuel Kiellin, den bästa underrättelse: ”Svenska Hofvet var anlagt i Söder, och dess Borggård var i längden 160 alnar, och i bredden hälften, samt hade 3 portar. I Söder var S. T. Herr Gref Carl Gyllenborgs rum och Cancelliet. I Vestra flygeln S. T. Herr Gref Lilienstedts, sedan Predokosalen med utgång til stora trädgården (86); så stora matsalen ottkantig, Görzes rum m. m. alt med stora dubbla fenster. I den Östra Cavaillerernes motsal, Corps de Gardie, rum för Officerarne och Soldaterne med mera som för långt vore at beskrifva, Ryska Hofvet var anlagt i Norr. Dess Borggård innehölt i längden 162 alnar, i bredden 150 och hade 4 portar. Dörrarne uti norra och södra flygelen voro gent emot hvarandra, at när de uplåtos, kunde man se igenom alla rummen. Ryska Generalernas S. T. Bruces och Oftermans rum voro präktige med stora 3 dubbla fenster. Här voro ock många betjenters rum, såsom i Svenska Hofvet; men Ryska Kyrkan ute på fältet var utan fenster, efter der brukades ljus.” (87). Af dessa stora byggningar finnas nu mera ej några betydande lemningar.

Czarens Fullmägtige, General Fältflygmästaren och General Lieutenanten Grefve Jacob Daniel Bruce och Geheime Cantzli-Rådet Johan Fred. Osterman ankommo til Åland den 24 April 1818 sedan de erhållit Konung Carl XII pass, gifvit Lund den 14 Februarii. De hade utom Marskalk, Sectreterare och betjening, med sig vakt, bestående af en Major och et Compagnie Grenadierer (88).

Svenska Sändningebuden, Geheime Rådet Baron Görtz och Stats-Secreteraren Grefve Carl Gyllenborg undfingo sina fullmagter i Lund den 7 Februarii, och anlände til Åland den 8 Maji. De hade med sig til Marskalk, General Adjutanten, sedermera Riksrådet Baron Carl Sparre (89), och til Translator, secreteraren Enoch Liljemark (90). Utomdess voro närvarande Grefve C. G. Sperting, Baron Eric Wrangel samt Secreterarne Stambke och Harmens. Til vakt var anslagit et Compagnie Infanteri med Befäl.

Underhandlingarne börjades med framgång, och var Baron Görtz ganska nitisk uti bemödande at skaffa fred med Ryssland. Uti Junii månad gjorde han en hastig resa öfver til Sverige, och hade vid samma tilfälle et långt samtal om Fredsförslagen med Fältmarskalken Rhensköld som nyligen var hemmakommen ur sin fångenskap. I afsigt at än ytterligare påskynda Freden, for Baron Görtz uti augusti til Czaren i Åbo, och skall den nästan hafva varit afgjord, då han om hösten åter begaf sig til Sverige, i tanka at inhemta Konung Carls sluteliga utlåtande; men Konungen stupade och Görtzen arresterades.

Grefve Gyllenborg döljde någon tid Konungens död, och gaf derigenom Ryssarne anledning til missnöje. Sectreteraren Stambke som varit i nära förtroende med Baron Görtz satte sig i säkerhet hos de Ryske Sändningebuden. Fredsunderhandlingarne kunde vid så beskaffande omständigheter ej hafva någon serdeles framgång. De fortsattes likväl och RiksRådet Liljenstedt befullmäktigades följande året den 14 Maji, at vara den första Plenipotentiairen. Gylleborg var nödsakad at för åkommen sjukdom resa til Sverige, och Liljenstedt lemnades uti denna brydsamma belägenhet ensam vid Congressen, der nu äfven en Preussisk Minister var närvarande. Uti October månad uphörde hela sammankomsten, och Grefve Gyllenborg, som försedd med nya instructioner, var stadd på återresan til Åland, fick vid Vaxholms Fästning befallning at komma tilbaka (91).

RikRådet Grefve Liljenfeldt afmålar sit vistande på Åland som synnerligen farligt, och berättar bland annat: ”at Czaren på sidstone låtit upsnappa hans corespondance, och at, i fast långliga tider en svensk Minister ej ens i sjelfva Ryssland, sig funnit i så stort äfventyr om frihet och lif; så at det var Guds serdeles beskydd at tilskrifva, det han kom oskadd tilbaka” (92).

Czaren anförde som skäl til sit förfarande at den til Stockholm öfversände Ministern Osterman skulle blifvit arresterad, och var til detta föregifvande väl någon, ehuru ej grundad anledning (93).

Liljenstedt beklagar likväl, at han ej fick afsluta Freden på Åland, då den på mångahanda sätt hade blifvit lindrigare, än den han sedan måste underskrifva i Nystad, och våra upoffringar på Tyska botten måtteligare eller ock inga (94). De fredspuncter som tilskrifvas Baron Görtz, äro ej annat än förslag til nya, ehuru efter alt utseende, mindre farliga krig.

Sedan underhandlingar ej kunde återställa Freden, sökte Sverige, at genom vapen vinna samma ändamål. En Engelsk Escader som 1720 til Östersjön, och förenade sig med Svenska Flottan vig Gottland. Denna samlade styrka, sedan den någon tid legat i Svenska Skären, afseglade til Åland, at angripa Ryska Galere Flottan, som efter Svenska kusternas härjning, nu låg stilla vid Degerby; men försöket lyckades ej bättre, än at fyra våra Fregatter fastnade på grund och borttogos af Ryssarne (95).

Erfarenheten visade snart, at Riket hvarken ägde tilräckelig egen styrka, eller pålitliga bundsförvadter til krigets fortsättande, Freden slöts derföre med stora upoffringar i Nystad den 30 augusti 1721.

Ålänningarne kunde ej straxt begagna sig af Fredens förmoner, emedan de ej voro försedde med lifsförnödenheter emot den förestående vintern, och alla hus utomdess af Ryssarne blifvit upbrände. Återflyttningen skedde den följande våren 1722, och är i några Kyrkoböcker anmärkt, at första Gudstjensten efter flykten hölls uti Junii månad. Landet som under 8 års tid ej blifvit odladt, liknade en ödemark, och skall uti Saltviks Kyrka vid första Gudstjensten, en Orrhöna framkommit på gången med sina i Kyrkan kläkte ungar. Gräs och Villebråd fans til öfverflöd; men bristen på Dragare var i början så stor, at en del af invånarena nådgades med spada bruka jorde. Den Commission som år 1723 sattes til Finlands uphjelpande, under Presidenten Friherre Germund Cederhjelms ordförande, drog äfven omsorg för Åland. Landet fick frihets år och andra förmåner, hvarigenom det småningom steg ut ur sit elände under et påföljande lugn af 20 år.

År 1742 uphörde Ålands lyckliga tilstånd, igenom et nytt krig med Ryssland. Nyssnämnde år uti September månad, måste orten erkänna Ryska öfverväldet, och är General Keiths kundgörelse om edens afläggande til Ryska Kejsarinnan, utfärdad den 23 September 1742 (96).

Om våren 1743 öfverskickades manskap från Sverige, som befriade landet från Fiendens våld, och den 1 Martii fick Fändricken vid Lifgardet, sedermera Öfverståthållaren, Baron Thure Gustaf Rudbeck befallning, at med 5 Underofficerare och 32 man vid Brändö, bevaka öfverfarten från Finland til Åland. Denna Postering bibehölls sedan 3 ½ månad (97).

Den 18 Martii 1743, utfärdade Konungen fullmagt för Öfversten, sedermera Fältmarskalken Baron Gotthard Wilhelm marks von Würtemberg, at vara Befälhafvare öfver det manskap, som skulle försvara Åland. Til inbyggarenas beväring medtogos 300 Misqueter. Den 25 Martii anlände Öfversten til Flisö hamn, och utgaf derifrån en kundgörelse til landets invånare, at de ej skulle afsända det manskap Ryska Öfverheten låtit utskrifva, utan i stället til Rikets tjenst uprätta ordinarie och fördubblings båtsmän, samt hålla i beredskap alt ungt och manbart manskap. Et Ryskt detachement af 150 Grenadierer borttogs af Öfversten vid ankomsten, tillika med 12 000 Dal. Silfvermynt, som Ryssarne hade upburit af landet (98). Utom Landttroppar, affändes äfven en Galere Escader til Skärgårdens försvar, under Schoutbynachten, sedermera Amiralen Abraham Falkengrens befäl, och gjordes af densamma 200 Ryssar til krigsfångar (99).

Svenska vapnens framgång varade beklagligen icke länge. Redan i Maji månad syntes det svårt at försvara Åland mot Ryssarnes öfvermagt, och erhöllo invånarena genom en kundgörelse af den 13 uti samma månad tilstånd, at flytta från landet. Den 31 Maji stod slaget vid Korpoström, och som Svenska Flottan drog sig tillbaka, följde Ryssarne efter til Åland, och hamnade de 4 Junii vid Finnö i Sottunga Caepell. Här lät General Keith til inloppens försvar anläggasju Batterier, af 4 til 5 Canoner, och väntade inom denna befästning Fältmarskalken Lascys ankomst (100). Den 23 Junii anlände Lascy, och den 26 Junii gick Ryska Flottan til Rödhamn, och Svenskarne lemnade Åland andra gången i detta krig under Ryskt välde.

Redan innan Freden slöts, så snart preliminairerne blifvit träffade, underhandlade Svenska Regeringen om säkerhet för Ålänningarne, at återvända til son hemort. Överste Lieutenanten, sedermera Öfversten Wright anbefaltes at vara flygtingarne följaktig til Åland, och sedan biträda dem hos Ryske Befälhafvaren; men då redan Wright med flere flyktingar var anländ, började säkerheten dragas i något tvifvelsmål, emedan några Fiskköpare blefvo ihjälslagne af Ryska Marodeurer. Desse våldsverkareafstraffades straxt, och Wright utfärdade en kundgörelse, daterad Castelholm den 26 Julii 1743, hvaruti han försäkrade landets invånare, det de ej hade något våld at befara. Sedan Freden blifvit afgjord i Åbo den 7 augusti, lemnade Ryska Flottan Åland mot slutet af sistnämnde månad.

I anledning af Fredsunderhandlingarne i Åbo, förrättade dåvarande Öfverste-Lieutenanten von Lingen en hastig resa emellan Stockholm och Åbo fram och tilbaka, från den 13 til den 19 Junii. Resan blef äfven märkvärdig derigenom, at en ganska bofällig Båt måste nyttjas öfver Ålandshaf, och sattes samma Båt sedan som et minnesmärke på Arsenalen i Stockholm (101).

De besvärligheter Åland led under kriget, lindrades genom 3 års frihet för utlagor, förmedelst Kongl. Maj:ts Resolution af den 9 November 1743.

Den 15 Junii 1752 landsteg Konung Adolph Fredrich, under resan til Finland, vid Degerby uti Föglö socken här på Åland. At bibehålla minnet af denna glada händelse, författade dåvarande Prosten och Kyrkoherden i Sund, C. G. Hallman, et fägneqväde, som sedan trycktes i Åbo. I anledning af Konungens lyckliga resa öfver Ålandshaf, lät äfven engelska Språkmästaren i Upsala And. Hesselius trycka några verser.

Högstsalig Konung GUSTAF 3, for första gången genom Åland skärgård den 23 och 24 Maj 1755, och nyttjade sedan flere resor, då Finland besöktes, samma väg. Genom fasta Åland reste Hans Majestät under kriget med Ryssland fem gångor. Om hösten 1788, och om våren samt hösten 1789 och 1790.

Vår nu regerande allernådigste Konung, har väl ej besökt Åland; men genom dess skärgård för Hans Majestät under resan til Finland år 1787.

Et halft århundrade har nu lyckeligen framflutit, under hvilken tid Åland njutit et ostördt lugn, och endast kan upvisa glada händelser. Följerna af fordna svåra öden hafva försvunnit, och landets nöjda invånare önska endast af Försynen, at deras närvarande sällhet måtte blifva beständig.

III. Om Ålands Styresmän

Jacobus kallas Exactor Alandiæ uti et bref, angående någon egendom i Thiudanäs (tjudö), gifvit Saltvik 1352 (102).

Nicolaus Magnusson kallar sig Advocatus Alandiæ uti et Fastebref för Biskop Bengt i Åbo, å et halft bool i Sibbo by, gifvit die Matthæi Apostoli & Evangelitæ 1322 (103).

Bo Jonsson Grip til Nynäs, Svea Rikes Drotts, Råd och Lagman i Östergöthland, hade ibland sina många förläningar äfven Åland, och lät förvalta denna orten genom sina embetsmän.

Ingemund Jonsson Wase var 1381 Foghede i Åland å Bo Jonssons vägnar. År 1386 innehade han äfven samma beställning. Han var gift med Margaretha Nilsdotter och son af Joan Wase (104).

År 1381 kallas Olaff Diäkn, Lagman öfver Åland å Bo Jonssons vägnar, och 1386 kallas Ingewald Dwärger, Under-Lagman härstädes. Desse och flere som i denna tidens handlingar kallas Lagmän, voro säkerligen endast Vicarier af den verkeliga Lagmannen (105).

Magnus Diäkn var 1410 Höfvidsman på Åland, och satte då sit sigill under et Köpebref på Björnaby. Uti et salubref af Olof Finwedsson på någon jord i Pargas, kallas han: hederlik man, wälboren Magnus Diäkn, Fogethe på Castalaholm. I en Herr Ivar Niclissons Räfstatings dom, gifven Åbo, feria quarta ante festum b. Eskilli Episcopi 1407, nämnes han ibland the tolff i Räfstina satho. (106).

Magnus Tosteson a Vapn, omtalar i et dombref eller betyg, gifvit Åbo 1414, ipfo die b. Johannis ante petam latinam: then tima jak Fogethe i Alandhe var a högborne Förstinna mynne Frws Drothningh Margaretes weghna, Gud hennes själ haffvi, och tillägger vidare: mädhan jag tha Lagman öffver Åland war. I en sednare Lagmansdom, gifven 1418, kallar han sig Lagman i Alande. Begge brefven finnas i Åbo Domkyrkas Cop. Bok fol. 163 (107).

Johan Barendorp eller Barentorp kallas i sistnämnde Magnus Tosthesons Lagmansdom år 1418, Höfvitzman på Castelholm (108).

Bengt Pogvish (Pågvisch, Påvisch, Pogevisk, Puggevisch, Pouvisk), förde i vapnet en löpande varg, och ofvan på hjelmen utir en krona en half ustigande varg. Var Riddare och RiksRåd. Innehade år 1419 Castelholm som förläning. Underskref samma år et Förbund imellan Konung Eric XIII och Konung Ladislaus af Polen i Köpenhamn. Nyttjades äfven i många andra göromål af Eric XIII. Dog 1432 och begrofs i Wadstena. Uti Diarium Wadstenense kallas han: famosus miles, consiliarius Regis præcipuus. Han var gift med Uda eller Ida Hennings dotter Köningzmark. Lagerbring sätter likväl i tvifvelsmål, om hon hörde til Köningsmarkska ätten. Dalin kallar Bengt Pogvisch för Pdebusch; men rättas af Lagerbring som visar, at ehuru namnet Pogvisch skrifves på flere sätt, bör det likväl aldrig skrifvas Pdebusch, hvilket namn tilkommer en annan uti Danska Historien väl känd slägt. Efter sin mans död behöll Fru Ida Castelholm til förläning, och således kan man med skäl förmoda, at efterföljande Befälhafvare Vrieshagen endast å Pogvischs vägnar förvaltadt Åland (109).

Henric Vrieshagen (Görieshagen, Gerieshagen, Jörienshagen), Fogte på Castelholm 1427-1431. Lagman i Norra Finland och Åland 1433. Höfvidsman i Åbo 1438. Fogthe uppå Åbo hwsaa ärlika och wälboren mans Hannus Cröplins vegna år 1439 (110).

Otto Pogovisch, Fogte på Castelholm år 1433. Son af Bengt Pogvisch. Förestod Slottet å sin moder Fru Idas vägnar. Denna Fru Ida förblandas af Hollberg med Fru Ida til Gladfax, Petter Falk Boes dotter, som var först gift med Torkel Nilsson Brahe och sedan med Johan Snackenborg. Hon dog redan 1399. Huru Otto Pogvisch måste upgifva Castelholm til Erik Pukes utskickade Joan Folkesson, beskrifves i Rimkrönikan (111).

Johan Folkesson blef Castelholms eröfring Erik Pukes befälhafvare öfver detta län (112).

Eric Puke innehade denna förläning til år 1437, då han blef halshuggen uti Stockholm. Han var Son af RiksRådet och Lagmannen öfver Upland Nils Gustafsson til Rutzwik. Ibland Adeln var han den första som deltog uti Engelbrechts patriotiska upresning. År 1436 sattes han på förslag til Riks-Föreståndare, och ämnades kort för sin död af Dalkarlarne til Konung. Rikshistorien lemnar för öfrigt vidare underrättelser om denne namnkunnige man.

Hannes Kröpelin til Årstad, RiksRåd. Höfvidsman på Stockholms Slott 1426-1433. Höfvidsman på Åbo slott 1437-1440 Löste sig 1437 til besittningen af Castelholm för 1000 Gyllen til Pukens betjänte. Dog 1440 uti Åbo, och begrofs i Schenninge. År 1435 erhöll han följande, den tiden för en utlänning sällsynta betyg: ”at han bevist sig här i Rijket och med them umgåtts som en rätt schellich troo Dandeman, så at ingen kunde lägga honom annat til, därföre och Riddare och Swene, Clerker och Lekmän, Köpstadmän, Bönder och Bookarle tacka honom allesamman för god samvaru” (113).

Simon Knutson Körning, Riddare och Riksens Råd, Hade til Vapen en gyldene sköld med en röd snedbjelke, hvaruppå syntes tre blå sparrar. På hjelmen en blå Strutsfjäder emellan två röda. Var 1438 Höfvidsman på Castelholm å Hans Kröpelins vägnar. Underskref som fullmägtig Konung Cal VIII och Konung Christians dagtingan uti Wisby S. Petri afton ad vincula 1449. Bivistade 1450 sammankomsterne uti Halmstad och Arboga. Lefde 1457, och höll då med Konung Christian emot Carl VIII. Var gift med Spohia Pijk, dotter af Knut Pijk och dess andra Fru Ingegerd Marquards dotter Link på Sundby (114).

Gustaf Carlsson (Gumsehufvud) til Ekholmen och Arnö. Riddare och Riksens Råd. Son af RiksRådet Carl Ormsson. Var halfbroder til Konung Carl Knutssons andra Drottning Catharina, och gift med samma Konungs halfsyster, Brita Stensdotter Bjelke. Var 1440 Höfvidsman på Castelholm, och tilsattes förmodligen af Carl Knutsson, hvilken som dåvarande Riks-Föreståndare, straxt efter Kröpelins död for til Finland, och tog Castelholm samt Åbo uti besittning. Carl Knutsson klagar uti et bref, scriptum in Castro Wisborg Dominica Palmarum 1444, at Gustaf Carlsson blifvit drifven från Castelholm; men Lagerbring förmodar, at et falskt ryckte gifvit anledning til hela brefvet. År 1447 var Gustaf Carlsson Höfvidsman på Calmar. När denna fästning 1456 belägrades af Konung Christian I, tvang han Danskarne at med stor förlust uphäfva belägringen. 1452 var han Lagman i Upland. Dog 1475 och begrofs i Gråmunkeklostret i Stockholm (115).

Carl Magnusson til Eka och Finstad, Riddare och Riksråd. Förde en hvit bjelke eller riddaregördel snedt öfver skölden i blått fält. Son af RiksRådet Magnus Trotteson til Finstad. Var 1440 Häradshöfding i Waxaldagha Härad. År 1450, 1452 och 1466 Höfvidsman på Castelholm. Gift med Brigitta Arndts dotter Pinnow. Var Konung Gustaf Wasas Moderfaders fader (116).

Knut Posse a wapen til Borrö. Höfvidsman på Castelholm 1466, då han uti Stockholm ipsodie corporis Christi, tillika med sin Fru Brigitta Gustafs dotter Sture underskref Fru Elin Gustafs dotters, Eric Axelssons och sit testamente til S. Erics Altare i Upsala Domkyrka. I slaget 1466 vid Gröneborg, bidrog han til Riksföreståndaren Eric Axelsson Totts seger emot Danska partiet, under Eric Carlsson Wase, och kunde Carl Knutsson efter denna seger, åter upstiga på svenska Thronen. År 1471 var han uti slaget vid Brunkeberg, Sten Stures Banermästare, och bidrog äfven här hufvudsakligen til Danskarnes nederlag. Under denna träffning blef han af Konung Christians egen hand illa fårad. Uti inbördes kriget emot Ivar Axelsson Tott, intog han på Sturens vägnar Raseborg, och gjorde sedan vidare bistånd på Öland. År 1473 var han ibland Riksens Råd, och underskref i Stockholm in claustro frat. Min. die Martini episcopi, Rådets bref til Rönö och Oppunda Härader i Södermanland. Kallas 1483 Höfvidsman på Wiborg, och 1484 på Castelholm. 1487 var han Befälhafvare på Tavastehus, och 1488 hämmade han Ryssens infall i Carelen. År 1494 kallas han åter Höfvidsman på Castelholm. År 1495 var Knut Posse Ståthållare uti Wiborg, och befriade genom sin tapperhet och kloka anstalter denna fästning ifrån en svår belägring den 30 November samma år. Den rycktbara Wiborgska smällen, som vanligen tilskrifves Knut Posse, omtalas aldeles ej af samtida Häfdatecknare. Rimkrönikan berättar endast, at eld blifvit nyttjad. Messenius är den förste, som uti tryckt afhandling nämner Wiborgska smällen. Stiernman har likväl sedt en handskrefven berättelse derom, hopsamlad 72 år efter 1495; men berättelsen är så enfaldig, at den vederöägger sig sjelf. Det följande året fortsatte Posse kriget öfver gränsen i Ingermanland och Novgrod. Dominica onfra octav. Ascens. Domini 1496, erhöll han af Sten Sture och Rådet til förläning hela Ångermanland, Åsa Härad uti Westergöthland, och alla Kronohemman han föräldrar haft uti Westgöthe Dal. Han dog barnlös Mariae Bebodelse dag 1500. Han var Son af Riddaren Jöns Lagesson til Dal i Westergöthland, och Märta Ros, dotter af Riksrådet och Wästgötha Lagmannen Knut Jönsson til Mörby (117).

Eric Johansson Wase til Rydboholm, Riddare och RiksRåd, Son af RiksRådet Johan Christersson til Rydboholm och dess första Fru, Brita Sture, Syster til Sten Sture den äldre. År 1497 var han Befälhafvare öfver Åland, och kallas ännu 1515 Höfvidsman på Castelholm. I anseende til si tredeliga tankesätt emot Sverige, blef han den förste ibland verldsliga Rådet, som förlorade lifvet vid blodbadet den 8 November 1520. Han var gift med Cicilia, dotter af RiksRådet Måns Carlsson til Eka. Den äldste Sonen Gustaf Wasa, är känd som en stor och älskad Konung (118).

Uti Palmschöldska Handlingarne omtalas Eric Jöransson år 1505, som Befälhafvare på Castelholm; men förmodeligen är det misskrifvit i stället för Eric Johansson.

Om RiksRådet Sten Thuresson Bielke til Revelstad, som 1510 fördes af Danskarne fången från Castelholm, ägt något befäl här på Åland, lär vara obekant (119).

Lyder Frisman var år 1521 Christierns Befallningsman på Castelholm (120).

Ivar Fleming, Son af Joachim Fleming til Svidja, Svea Rikes Råd och Höfvidsman på Åbo Slott. Kallades til RiksRåd vid Riksdagen uti Strengnäs 1523. Förordnades samma år til Amiral, och skickades som Ståthållare til Finland, hvilken landsort han tillika med sin Broder Eric Fleming, inom årets slut befriade från Danskt välde. Skref under Westerås Recess 1527. Blef Riddare 1528. Innehade Åland under förläning 1529, och anklagades af Ålänningarne 1530 för Konung Gustaf Ericsson, som då reste genom landet. RiksRåden Knut Andersson Lilje och Peder Erlandsson Bååt förordandes at undersöka klagomålen, och befans Iwar Fleming aldeles oskyldig. År 1534 skickades han, at hämta tyskt krigsfolk til Sverige, och blef vid detta tilfälle någon tid qvarhållen uti Dantzig. Dog 1547 (121).

Olof Trottesson var Befälhafvare på Castellholm 1546 (122).

Torsten Salomonsson Ram, Befallningsman på Åland 1547. Adlades 1525, lördagen näst för Dominica Judica, och fick tillika förläningsbref på ”ith Bord i Nykyrkio Sokn som Halla Ländtzmandtz gåårdt uthi ligger, mz alle Konungzlige ränthe och rättigheter.” Var 1527 Befallningsman på Tavastehus. Son af Salomon Thorstensson i Strand. Hade uti gifte Brita Fleming, dotter af RikrRådet Johan Henricsson Fleming til Gammelby (123).

Mathias Hollst, Befallningsman på Åland år 1557 (124).

Johan Westgöthe, var 1563 Härtig Johans Fogde öfver Åland. Togs til fånga tillika med Härtigen. Dömdes från lifvet uti Stockholm den 1 September 1563 (125).

Håkan Örn, Slottsfogde år 1564 (126).

Henric Schriff kallas 1597 Hennes Majestäts (Catharina Stenbocks) Trotjenare på Castelholm (127).

Hans Bjelkenstjerna, förordnades af Härtig Carl, den 8 Martii 1598 til öfverste Befallningsman på Castelholm. Den 28 Martii samma år, skref Härtigen til honom om några Canoner, dem Sten Baner, Lindorm Bonde och Olof Sverkersson fört från Revel och Wiborg til Åbo, och varnades han för deras stämplingar. Den 8 Maji befaltes han låta föra all Spanmål som kunde umbäras på Castelholm, til Stockholm. Den 27 December stadfästes han ytterligare uti befälet öfver Åland. År 1613 beledsagade han som Skepsamiral Härtig Carl Philip med 5 Skepp til Wiborg. Dog som Riks Vice Amiral år 1620 (128).

Salmund Ille, Commendant på Castelholm 1599.

Jörgen Hollst, Befallningsman på Åland 1602. Et bref af den 5 Julii 1605, från Ståthållaren i Stockholm Hans Massenbach, til en Herr Jöran, Befälhafvare på Åland, förvaras ibland Hammarlands Kyrkas handlingar; men om dermed menas Jörgen Hollst, kan ej med visshet försäkras.

Hans Johansson til Bo och Ålquara. Förde 3 löf uti vapnet. Var Hofjunkare.

Underskref Upsala mötes beslut 1593. Förordnades til Commendant på Waxholm den 30 Martii 1598, och til Höfvidsman på Castelholm 1604. Flyttades 1606 til Elfsborg, och sluteligen den 13 Junii 1609 til Calmar, der honom flere medhjälpare förordnades, emedan han, som orden lyda, var flux gammal, och esomoftast fjukelig. Var gift med Anna Stengafvel, dotter af Olof Henricsson til Barksäter och Brunsholm (129).

Georg Wulfsdorf, Wolfenstorf eller Wolferdorf. Var Ståthållare på Åland 1608. År 1604 och 1606 var han Ståthållare uti Nyköping. Genom öppet bref af den 29 Martii 1612, återfingo Wulfsdorf och hans Fru Magdalena Farensbach gods i Lifland, som de förut hade förlorat. Den 29 April 1613 erhöll han 200 Daler af räntan på Åland til vederlag för Jönåkers Häradsrätt, som han förut haft i förläning. År 1614 stämdes han för embetsfel, inför den nyligen inrättade Hofrätten uti Stockholm, och när honom tilsades at aflägga värjan, så länge han stod til rätta, försäkrade han: ”sig ingalunda hålla til godo, at någon skulle bjuda honom aflägga sin värja, och ville väl med tiden, när hans sak blifvit sliten sådant ihogkomma, at en skulle derföre svettas, emedan han var en Adelsdam och icke privat person, eller Bärnhijdare.” Den 26 Junii 1615, undfick han förnyad fullmagt, at vara Ståthållare på Åland (130).

Stellan Mörner til Zellin, Clossau, Tuna och Högsäter. Son af Kejserlige Fält-Öfversten emot Turken, Balthasar Joachimsson von Mörner til Zellin. Kom til Sverige 1597. Kammardräng hos Konung Carl IX 1609. Skickades 1610 til Titisfjord at upbära skatt af Lapparne och Sjöfinnarne alt intil Malanger. Ståthållare i Westerbotten och Lappmarken 1611. Hade under krigsoroligheten med Danmark åtskilliga förrättningar och mycken omsorg för sit Län. Erhöll Konung Gustaf Adolphs bref af den 23 augusti och 14 November 1612 på Kyrkotionden i Nerpis, och 120 tunnor Spanmål, som var i Kyrkoherberget i stället för Säby Socken i Småland, hvilken han hade haft i förläning af Konung Carl IX och som skulle gifva 450 Daler. Utnämndes til Öfverjägmästare 1613. Ståthållare öfver Åland den 18 November 1622. Naturaliserades 1622. Förordnades, då Ståthållarskapet på Åland uphäfdes, den 26 September 1634, til Landshöfdinge i Södermanland, och den 14 derpå följande October til samma embete i Westernorrland. Den 1 Maji 1638 fick han fullmagt att vara Landshöfdinge i Westerbotten.

Han var gift första gången med Maria von der Grunau, dotter af Georg Mauritzson til Tilen och Trasborg. Uti andra giftet hade han Karin Månsköld til Carlösa (131).

IV. Om Sunds socken

Sunds Pastorat, består af Moderförsamlingen Sund och Capellet Vårdö eller Sundskär. Socknen genomskäres af många Sund, och har säkerligen af dem erhållit sitt namn. Östra, södra och vestra delen af Pastoratet, omgifves af saltsjön. Emot norr gränsar Saltvik. Det vatten som möter i öster kallas Delet, och skiljer Sundskär från Kumblinge Pastorat, hvaraf den närmaste byn Seglinge ligger på 1 ½ mils afstånd. Uti söder skiljes Capellet genom Ängösund, från Lumparlands Capell; men Moderförsamlingen stöter til en stor vik af Saltsjön, Lumparn kallad, hvars smärre ingående vikar vidare uti vester skilja denna Socken från Jomala och Finström.

Sunds församling är 1 ¼ mil lång och 1 mil bred. Capellet Vårdö åter, består af en skärgård, som sträcker sig 3 mil uti längden, och innefattar 10 med bondhemman bebygde öar. Den största af dessa öar, som egentligen kallas Vårdö. Innehåller halfva församlingen, och är ¾ mil lång, samt ½ mil bred. Areal innehållet af hela Pastoratet är 1 3/8 quadrat mil eller 31 900 tunneland.

Berg upfyller en stor del af denna Socken Uti et Berg vid Gesterby, är en af naturen hvälfd Grotta, 6 alnar lång, 3 alnar bred och 4 til 5 alnar hög. Den kallas af de omkringboende Kenstugan, och skall år 1714 vid Ryssarnes infall, blifvit nyttjad til gömställe. En dylik grotta träffas äfven vid Simskäla uti Sundskär. At dessa och andra grottor, som finnas på Åland, uti forntiden varit nyttjade til boningar (132) tyckes väl strida emot vårt hårda luftstreck, men emedan berghålor uti äldre tider varit bebodde på flere ställen i Norden, och äfven på Island, så förefaller denna gissning, åtminstone icke orimlig. Uti varmare länder, hafva bergskrefvor hos åtskilliga folkslag tjent som boningsrum, och äro Froglodyter och Themudaeer nogsamt kände uti äldre Historien. Inom Europa är en del Morlacker et bevis på detta lefnadssätt (133).

Hafsvikar genomskära på många ställen denna socken, och stadnar den betydligaste af dem vid Castelholm. Insjöar finnas åtskilliga; men de äro alla af obetydlig vidd, utom tvenne som kallas Kyrksunden, och nära kyrkan sammanbindas genom et smalt vattudrag. Det östra sundet är vid pass 3/8 mil, och det vestra ¼ mil långt. Några om våren fiskrika bäckar, träffas uti denna Socken, och har i synnerhet fordom uti Gloen en myckenhet Id blifvit fångad.

Pastoratet innehåller 27 49/96 mantal Skatte, 47 55/96 mantal Krono och 3 ½ mantal Frelse, tilsamman 78 7/12 mantal. Af Kronomantalen äro 12 9/16 Kungsgård, och hafva Säteri frihet, 1 3/8 är Prestgård och 1 ¼ Boställe. Hemman finnas 115, åboer 138 och Rökar 156. Torpare som hafva jordbruk äro 10.

Uti oförmedlade mantal beräknas denna Socken til 104 ¾. År 1661 och 1692 voro här 93 Skatte, 19 Krono och 4 Frelse åboer på 98 7/12 mantal.

Oförvandlade Jordeboks och Mantals-räntan stiger til 810 R:dal. 29 sch. 4 r., och Kronotionden til 67 Tunnor 5 kappar. Jordeboks-räntan år 1661 utgjorde 1306 Daler Silf:mt.

Folkmängden år 1790 var 1510 personer. Gifte, 271 mankön, 271 qvinkön; 39 Enklingar, 56 Enkor; ogifte öfver 15 år, 201 mankön, 205 qvinkön; Barn, 223 gossar, 244 flickor; tilsamman 734 mankön, 776 qvinkön. Mantalsskrefne räknades 753. År 1749 hade denna Socken 1209 invånare.

Sunds Moderkyrko-församling innehåller 7/8 quadrat mil eller 20250 tunneland, och består af 14 7/16 mantal Skatte, 43 ¾ mantal Krono, och 3 ½ mantal Frelse; tilsamman 61 11/16 mantal. Hemman finnas 78 och åboer 84.

Castelholms Kungsgård är belägen 3/8 mil från Sunds Kyrka, på et ganska vackert ställe, vid en smal vik af Saltsjön. Denna Kungsgård räknades til år 1767 för 3 ¾ mantal; men skattlades då til 12 9/16 mantal. Gården är af nuvarande innehafvaren flyttad och uppbygd å nyo. Mangården är af träd, och Ladugården dels af sten och dels af träd. En rymlig trädgård har äfven blifvit anlagd. Åkern, den inberäknad som nyttjas af 9 Torpare, skall utgöra en vidd af 120 tunneland eller 60 tunneland årligen uti säde. Ängen skall gifva 400 Åmar hö om 60 Lispund. Skogen är tilräckelig, och fjällfiske finns til egit behof.

Denna Kungsgård utgjorde förlänings innehafvarens förnämsta besittning, men sedan länen indrogos, lät Kronan sköta denna egendom genom särskilte Fogdar. Uti sednare tider har den varit lemnad under Arrende, och innehafves nu af Herr Hofrätts-Rådet och Riddaren Samuel Ehrenmalm.

Castelholm åldriga Slott, som fordom varit hufvudsätet för Ålands Styresmän, uphöjer sina förfallna murar på Kungsgårdens ägor. Det föregifves vara anlagt af Birger Jarl den yngre (134) under Eric Läspes regering, uti den afsigt, at detta fäste skulle tjena til någon nytta vid bemälte Jarls härfärd til Finland; men han landsteg vid Korsholm uti Österbotten (135), och kunde således ej hafva synnerligt ryggvärn af Åland. Några vidare bevis om anläggningen finnas ej anförde. Botin (136) kallar denna uppgift för en oviss gissning, som aldeles ingen grund äger, och torde man få fälla härom samma omdöme, som Lagerbring öfver åtskilliga andra Slott, hvilka tillskrifvas Birger Jarl: at Tilförlåtligare bevis fordras än de nyares nakna berättelser (137), När således Castelholm verkeligen blifvit upbygt, är ännu outredt.

Slottet är anlagt på en udde, och har säkerligen fordom varit kringslutit, endera af naturen eller förmedelst en graf. Bygnaden är dels af gråsten och dels af tegel, och utgör en sträcka af 120 alnar. Bredden är i anseende til åtskilliga utbyggen olika. Murarne äro ännu qvarstående, til större delen af sin högd, och finnes äfvenledes lemning af et ansenligt Torn.

Slottet har varit befäst och försedt med tvenne borggårdar. Den större och yttre är 53 alnar lång och 31 alnar bred, och har på 3 sidor varit omgifven af boningsrum, samt på den fjerde af en med Canongluggar försedd mur. Den mindre och innersta borggårde är 16 alnar lång och 12 alnar bred. När detta ansenliga Slott blifvit öfverlemnadt til förfall är obekant. Förmodligen skedde det vid Ståthållerskapets uphäfvande på Åland. En flygel af Slottet är inredd til Krono Magazin.

Trädbygnaderna vid detta Slott hafva äfven haft oblida öden, och afbrunnit 1644, 1745 och 1771.

Castelholms utseende uti RiksRådet Grefve Dahlbergs tid, är aftagit uti Svecia antiqua & hodierna.

Af hvad orsak Castelholm uti en af Math. Hallenius under Cantzli Rådet Hassel utgifven Disputation (138) kallas Finlandae Archivum, är mig aldeles obekant.

Detta säte var uti äldre tider af betydenhet och har flere gångor blifvit belägradt.

Vid Engelbrechts patriotiska upresning, lät Eric Puke genom Johan Folkesson år 1433 (139) eller 1434 (140) intaga detta Slott, på sätt som större Rimkrönikan förmäler (141):

Än reste han (Eric Puke) sin här
Med Österlänningar och them som bodde thär.
Han satte them en Höfvidsman
Johan Folkessonswa het han,
Thesse foro til Aaland,
Ther gick them väl i hand,
Alla Alendinga han sammankallade
Kastellaholm han straxt bestallade
Thet Slott hade i thet sinne
Fru Yda en utländsk quinna,
Bättre Konungen henne trodde
Än naken then i Sverige bodde,
Thet var nu Svenskom til spott
At quinna skulle råda Riksens Slott.
Then fogde thet af henna hade
Tå the Svenska thet belade
Otto Pouvisk swa het han
Stort at tala han väl kan,
Förra lät han ingen vara sin like
För tre mente han icke vika.
Genstan han saa ther the Finne
Han räddis the ville Slottet vinna,
För Handbuge och Hudsko
Torde han ej hålla fästet tho,
Han bad för Guds skull unna sik lefva
Han ville them gärna Slottet gifva.
Joan Folkesson fick han fästet tå,
Til Eric Pukes hand hölt han thet swa.

År 1507 Tisdagen efter Jacobsmässodagen, upbrändes detta Slott af Danskarne, under kriget emellan Svante Sture och Konung Johan II (142).

År 1510 intogs Castelholm åter af Danskarne, och fingo de härstädes til fånga RiksRådet Sten Thuresson Bjelke til Räfvelstäd (143).

År 1521 sände Gustaf Ericsson, Hemming von Brockenbus til Åland, at belägra Castelholm, som innehades på Christierns vägnar af en benämnd Lyder Frisman. Desse Befälhafvare beslöto, at genom envige afgöra Slottets öde. Dag utsattes, och Lyder infant sig tidigt på stället. Henning, osäker om sin fiendes upriktighet, ställde alt uti noga ordning ibland sit manskap, förmanade dem, at vara på sin vakt, och gaf dem en ny anförare i fall han skulle stupa. Vid det de rände tilsamman sade Lyder: jag strider för alla Fruar och Jungfrur i Danmark, och jag, svarade Henning: för min Herre Gustaf Ericsson. Efter sin aning föll han straxt af hästen, och blef uphämtad til Slottet. Lyder angrep sedan Hennings manskap; men som de voro beredde på detta anfall, nödgades han med förlust draga sig tilbaka (144).

År 1571 uti Julii månad skickades Konung Eric XIV til Castelholm ifrån Åbo, emedan den orten, i anseende til Rysarnas infall i Finland, troddes mindre säker. Ännu samma höst fördes denne olycklige Konung vidare til Gripsholm, at der hållas i fängsligt förvar (145).

1599 vid början af året, bemägtigade sig Konung Sigismunds anhängare Castelholms Slott, och satte Salomon Ille til Commendant. Om hösten skickade Härtig Carl Amiralen Joachim Scheel at återtaga detta fäste, och nödgades Illen gifva sig på nåd och onåd. Vid Åbo Slotts påföljande belägring, blef han tillika med 6 andra fångar halshuggen. Deras hufvuden sattes sedan på pålar, at derigenom injaga förskräckelse hos de belägrade (146).

Tärnström berättar, at Härtig Carl personligen varit närvarande vid denna belägring, och att Illen genom anfall på en oförväntad sida blifvit skrämd til öfvergång, i synnerhet som första skottet trängt sig in uti salen, der han på bästa sätt roade sig med sina vänner. Kulan, hvarmed detta förfärande skott skall skedt, förvaras ännu uti Lapböle by, och torde någon del af berättelsen vara sann; men hvad som angår Härtig Carls närvaro, är oriktigt.

Åland Härads Fängelse, ligger på Kungsgårdens ägor. Är upbygt af sten.

Castelholms Post-Contoir ligger 20 ½ mil från Stockholm, och 19 ½ mil från Åbo. Större delen af Ålands brefväxling går genom detta Cointoir. Bygnaden är aldeles förfallen, och bor Postmästaren i nästa by, Tofarby.

Sunds Prestgård består af et mantal. Hufvudbygningen af sten är upbygd 1788. Den öfriga åbygnaden är af träd och i godt stånd. Utsädet stiger til 8 tunnor årligen, och Hö bärgas 60 til 80 lass. Vid gården är äfven en Trädgård och något fjällfiske.

Vid Byarnes upräknande torde vara tjenligast at följa Socknens indelning uti 4 Marklag

Högbolsta Marklag innefattar: Högbolsta 4 hemman. Tosarby 4 hemman. Et hemman uti denna by om ¾ mantal, är Kronofogde Boställe, til följe af Kongl. Kammar-Collegii skrifvelse af den 15 augusti 1787, och Kongl. Maj:ts svar af den 5 December 1788. På et hemman, tilhörigt Herr Lands-Cammereraren Jung, är en vacker Stenhusbygnad upförd. Kulla 2 hemman. Gesterby 2 hemman. Berg et enstaka hemman om ½ mantal. Har varit Scholmästare Boställe; men efter den sysslans indragning, numera Häradsskrifvare Boställe enligt Kongl. Kammar-Collegii utslag af den 19 Junii 1793. Sundby et hemman. Lapböle et hemman.

Norra Persby Marklag. Rosenberg eller Håkanböle et hemman. Björby 2 hemman. Bränbolsta 4 hemman. Sibby 3 hemman. Mångsteckta 8 hemman. Hultha 8 hemman. 2 ½ mantal Frelse uti denna by äges af Herr Hofrätts Rådet och Riddaren Samuel Ehrenmalm. Strömbolsta 3 hemman.

Södra Persby Marklag innehåller: Persby 5 hemman. Gunnarsby et hemman. Löfvik et hemman. Wiwasteby 3 hemman. Träsk et Frelsehemman.

Tranviks Marklag består af: Tranvik 5 hemman. Finby 11 hemman. Smedsböle 2 hemman. Svenskböle et hemman. Domarböle 3 hemman. Jussböle et enstaka hemman.

Uti denna församling träffas Ätthögar vid Prestgården, Tosarby, Gesterby och Rosenberg.

Sunds Kyrka är invigd Johannes Döparen til ära. Ligger uppå Kronogrund. Är störst af alla kyrkor på Åland, har 60 alnars längd och 25 alnars bredd. Fyra pelare af Sandsten stödja hvalfven; men förorsaka at kyrkan, ehuru den har 6 fönster, likväl är något mörk. Altar-Taflan är af bildthuggare arbete, och föreställer Apostlarne med sina Martyr-instrumenter. Vid hvar Apostel är på Latin bifogad den del af Apostoliska Tron, hvartil de; enligt Romerska Kyrkans upgift, varit uphofsmän (147). Jungfru Maria med Frälsaren på armen, och några helgon, finnas utomdess på denna tafla. Östra delen af taflan innehåller en målning af den Hel. Nattvarden, och visar påskriften, at denna del är gifven år 1662 af Amiralen Johan Bergenstierna. Orgelverk förskaffade sig Sunds församling redan 1672. År 1762 ombygdes och förbättrades detsamma med 4500 Dael Kopparmynts kostnad, och består nu af 10 stämmor. Vänster om Altaret är en målning, som föreställer Mariae Bebådelse och de vise män och de vise män från Österlanden, uti Catholsk smak.

Til höger uti Choret är Kyrkoherden Bryniel Kiellins stamtafla; men den är numera aldeles oläslig. På gången är en grafsten efter bemälte Kyrkoherde, och en annan efter Kronofogden Stephan Hansson, som afled år 1665.

Kyrkans bägge klockor hänga uti Tornet, och hafva följande påskrifter:

Den större. Soli Deo Gloria. Carolus D. G. Rex Svec. Goth. Vand. Johannes Gezelius. E. A. Lorens Creutz, Lib. Baro Toparcha. Math. Berg, Praepof. In Jumala. Eric Wilh. Quensel, Judex territ. Petrus Ring, Past. In Lemland. Laurentius Kiellinus, Past. In Sund. Jonas Eeck, Past. In Saltvik. Nils Grubb, Past. In Kumblinge. Jacob Rusch. Nicil. Lundius. Erland Törn. Fusa est a Joh. Bierman MDCLXXXV.

Den mindre. Til Sunds kyrka är denna klocka guten, då C. G. Hallman Samuelsson var Kyrkoherde och Prost år 1759.

År 1667 var, enligt kyrkans inventarium, en klocka uti behåll med påskrift: A:no D:ni MCDXXX campanda ista fundata est ad honorem S. Johannis Baptiste.

Tornet har Drottning Catharina Stenbock låtit bygga, och skänkte hon vid samma tilfälle en klocka, som nyttjades til år 1678, då et olyckligt åskslag den 26 Julii antände kyrkan och smälte klockan. 1684 d. 20 Jun. Anordnade K. Carl XI 200 Dal. S:mt til hjelp vid en ny klockas anskaffande.

Straxt vid Kyrkogårds muren upvises en sten, som til åminnelse af denna Drottning kallas Drottningen Sten; emedan hon vid densamma stigit af och på hästen, då hon ridit til kyrkan.

Kyrkans skrud är rätt vacker, och den största kalken väger 97 ½ lod. Vinsäden utgör 7 Tunnor.

På Kyrkogården är Ehrenmalmska Famille-Grafven af sten upmurad.

Efter Flykten år 1722, hölls 10 Söndagen efter Tredfaldighet härstädes den första Gudstjenst.

Pastorer, om hvilka underrättelse funnits, äro följande:

1. Peder, lefde under Gustaf I regering.

2. Eschillus Johannis, var Kyrkoherde år 1572.

3. Laurentius Magni Ekroterus, underskref Upsala mötes beslut år 1593, och lär aflidid 1630 eller 1631.

4. Martinus Clementis, var förut Capellan uti Församlingen. Tilträdde 1636, dog 1655.

5. Bryniel Magni Kiellinus, Pastor 1656. Dog den 21 September 1675.

6. Laurentius Kiellinus, blef sin Fader efterträdare. Responderade under Jacob Flachsenius uti Åbo år 167- för Collegii Logici p. 2, och år 1672 under Miltopaeus för en Diff. Theoremata nonnulla tam theoretica quam practica continens. Var Riksdagsman år 169. Afsomnade 1694.

7. Salomon Alanus, blef 1695 från Caplan i Hammarland och Ekerö befodrad til detta Pastorat. Contracts-Prost 1712. Nödgades vid Ryssarnes infall 1714 fly til Sverige. Erhöll den 17 Februarii 1720 fullmagt på Jomala Pastorat, hvilket han efter flykten tilträde. Afled 82 år gammal den 5 October 1739.

8. Magister Samuel Kiellin, var Prest vid Stockholms Barnhus, då han den 11 Maji 1721 befodrades til detta Pastorat. Responderade 1701 under Professor Alander: de humanitatis studiis och 1703 försvarade han under samma Praeses, som äfven blef hans Promotor, Strena methaphysica. Dog den 29 Julii 1737, 57 år gammal.

9. Magister Carl Gustaf Samuelsson Hallman, Nerkesbo. Tillträdde Sunds Pastorat 1738. Disputerade 1722 under Professor Laurentius Arrhenius uti Upsala: de precipuis Christianorum Patriachis, och 1725 pro Gradu under Olof Celsius den äldre: de Apostoli Simonis Petri cum Simone mago certamine. Har låtit trycka åtskilliga af sig vid flere tilfällen författade Verser, och ibland andra et sägneqväde ti låtanka af Konung Adolph Fredrichs Landstigning vid Degerby uti Åland den 15 Junii 1752. Förordnades til Prost uti sin församling. – Benådad med Professors namn. – Erhöll transport til Ytter Sela Pastorat uti Södermanland, år 1768, och afled.

10. Johan Landtman, befodrad til Kyrkoherde härstädes, sedan han 47 år varit Comminister i Saltvik år 1769. Har af trycket utgifvit: Undersåtligt Votum som förberedelse til Gudstjensten på Hyllningsdagen den 21 October 1752, Åbo 1752. Dog 84 år 11 månader gammal, den 2 November 1777.

11. Herr Carl Hägg, född uti Wasa 1753. Civis Academicus 1768. Prestvigd 1772. Hofpredikant hos Hans Kongl. Höghet Härtigen af Östergöthland den 28 Februarii 1776. Kyrkoherde uti Sund den 10 Februarii 1779. Kallad til Contracts-Prost den 27 Februarii 1788. Riksdagsman 1786, 1789 och 1792. Concionator vid Prestmötet i Åbo 1791. Deputerad til Jubelfesten i Upsala 1793. Har af trycket utgifvit: Predikan om en försummad och förvänd Barna upfostran med dess osaliga fölgder, Åbo 1784.

Vårdö eller Sundkärs Capell, skiljes från Sunds Moder- Församling genom Wargatha fjärden och Bomarsund. Namnet Vårdö torde troligen kunna ledas från härstädes uti forntiden utsatte Strand- och Böta-Vårdar, om hvilka i våra gamla Landskaps-Lagar och andra Handlingar åtskilligt förmäles (148). De Öar som utgöra detta Capell, innehålla ½ quadrat mil eller 11650 Tunneland. Skatte äro 13 7/96 mantal, Krono 3 79/96 mantal, tilsamman 16 43/48 mantal. Hemman äro 37 och åboer 54.

Byarne äro följande: Bergö en holme med 4 hemman. Bussö en holme med et hemman. Ängö likaledes. Emellan denna ö och Lumparlands Capell går Segelleden för alla Skutor, hvilka utur Hafsviken Limparn fara til Stockholm, och tjenar Ängösund dem til en god hamn. Michelsö en ö med 2 hemman. Prästö en holme med et hemman. Töftö en holme med 3 hemman. Grundsunda 4 hemman, Listersby 2 hemman. Vårdö 4 hemman. Et af dessa hemman bestående af 3/8 mantal är Capellans Boställe. Wargatha 5 hemman. Lösö 5 hemman. Dessa 4 föregående byar ligga på samma ö som Kyrkan. Sandö en holme med 2 hemman. Simskåla 2 öar med 5 gårdar, ligga ¾ mil norr ut från Capell landet.

Vårdö Kyrka är skild 2 ½ mil från Sunds kyrka, och skall vara upnämnd efter Olof den helige. 1784 utvidgades denna Kyrka, och är nu inom murarne 32 alnar lång och 12 alnar bred. Har fyra fönster som gifva tilräckligt ljus; men saknar för öfrigt Altartafla och andra prydnader. Uti klickstapeln hänger en klocka med påskrift: Genom Mosen är lagen gifven, genom Jesum Christum Evangelium. Denna klocka är guten 1712. Salomon Alanus Praepof. Aland: & Pastor in Sund. Wilhelm Phil Befallningsman. Salomon Alanus Sacell Ecclef. Sund.

Commistrer uti detta Capell igenfinnas följande:

1. Ericus Martini, skref under Upsala mötes beslut 1593.

2. Martinus Clementis, blef Kyrkoherde år 1636.

3. Olaus Nicolai, nämnes 1637.

4. Johannes Ekerooth, omtalas 1652. Erhöll Resolution på Capellans Boställe 1669. Befodrades til Finströms Pastorat 1677. Dog 1681. Sin skicklighet uti Latinska Poetien, har han ådagalagt, genom et långt carmen uti Sunds Kyrkobok.

5. Magister Salomon Alanus, erhöll denna lägenhet 1712. Disputerade pro Exercito 1706, under Joh. Bernh. Munster: de moribus variarum aetatum, och pro Gradu 1708 under Ifr. J. Nisselius: de Diana ephesia. Promoverad af L. Tammelin 1712. Afled under flykten.

6. Andreas Flodin, tilträdde detta Sacallanie år 1722, dog 1757, 60 år gammal.

7. Johan Siedbäck, befordrades från Scholmästare syslant il denna lägenhet. Afled 1763.

8. Isaac Mansnerus, född 1723, Prestvigd 1757, och Comminister härstädes 1766.

V. Om Saltviks Socken.

Flere vikar af Saltsjön genombryta detta Pastorat, och hafva säkerligen gifvit anledning til namnet. Uti några handlingar kallas denna Socken Salewich (149); men namnet Saltvik är äldre och allmännare.

Norra och Östra delen af Saltvik, stöter til Botniska viken. Mot Söder gränsar Sund. Uti Vester skiljer en vik af Saltsjön södra delen af denna socken från Finström; men norra delarne af dessa Pastorater, äro sammanhängande.

Längden af Saltvik från Norr til Söder, är 1 ½ och bredden från Öster til Vester 1 mil. Vidden utgör 1 quadrat mil eller 23800 Tunneland.

Denna Socken är ganska bergig, och i synnerhet den norra delen. Långbergsöda och Åsgårda Bergen hafva en betydlg högd, och hålles den del af de sednare som kallas Ulfdubsklint, för högst af alla Åländska Berg. Omkring Haga Kungsgård träffas likväl mera slätmark än vanligen finnes på Åland. Hafsvikar genomskära denna Socken på flere ställen, och genom en sådan delas den uti tvenne delar, som endast genom en smal landhals uti norr äro sammanhängande. Flere Insjöar finnas; men de äro alla obetydliga. En liten Bäck, Saltviksström kallad, drifver en skattlagd enbladig Sågqvarn och en Mjölqvarn.

Socknen består af 61 53/96, hvaraf 19 11/96 Skatte, 36 5/48 Krono och 6 1/3 Frelse. Af Kronomantalen äro 8 5/32 Kungsgård och 1 5/6 Prestgård. Af Frelset är 2 ½ mantal Säteri.

Hemman äro 92 och åboer 107. Rökar räknas 120. Torpare med jordbruk finnas 15.

Efter oförmedlade mantal, räknas denna Socken til 87 5/8. År 1661 voro här 73 Skatte, 17 Krono och 4 Frelse åboer på 81 2/3 mantal.

Jordeboks och Mantals räntan utgör oförvandlad 591 Riksdal. 4 sch. 4 r. Kronotionden är 54 Tunnor, 5 kappar. År 1661 var Jordeboks räntan 1024 Daler 26 öre Silf:mt.

Folkmängden år 1790 räknades til 1165 personer. Gifte 223 makön; 224 qvinkön; 12 Enklingar, 87 Enkor; Ogifte öfver 15 år; 137 mankön, 138 qvinkön; Barn; 158 gossar, 186 flickor. Tilsamman 530 mankön, 635 qvinkön. Mantalsskrefne voro 570. Invånarenas antal år 1749 var 889 personer.

Från 1749 til 179 äro födde, 895 mankön, 817 qvinkön; tilsamman 1712. De dödas antal under samma tid är 1409, nemligen 759 mankön och 650 qvinkön. Uplöste hjonelag 247; vigde 369 par.

Haga Kungsgård består af 8 5/32 mantal, enligt en sednare Skattläggning. Äldre Jordböcker utsätta endast 3 5/8 mantal. Åkern räknas til 102 tunneland eller 51 tunnelands årligt utsäde. Höbolet skattas til 287 parmar om 60 pund. Åbygnaden är af träd och uti försvarligt stånd. Nödtorftig skog saknas.

Denna egendom innehades år 1521 af Henric Jönsson. Han nyttjades nyssnämnde år af Gustaf Ericsson, at vara närmaste Befälhafvare under Nils Arvidsson för krigsfolket, som skickades til Finland emot Christierns anhang (150). Någon tid derefter var Anna Sluuk i besittning af Haga; men emedan hon gifte sig med en ofrälse, så lät Gustaf I lägga egendomen under Skatten. Hennes dotter Anna, blef gift med Henric Pehrsson Gyllenslögh, och återfick frälse-rättigheten. Efter Gyllenslöghs död, gifte hon sig med Joen Westgöthe och bortbytte til Kronan Haga Gård, emot Kemundö och tvenne hemman uti Hulta och Sunds socken, genom bytesbref af den 11 Martii 1563. Af närliggande byar lades sedan flere ägor til den nya Kungsgården.

År 1654 innehades Haga af Öfverste Lieutenanten Wasilius Buttersin. Denne Herre ägde äfven Björsby Frelse hemman uti Jomala Socken, och et Frelse hemman uti Hulta. Han lefde ännu 1661. Vidare om honom kan läsas uti Stiernmans Matrikel 1 D. p. 474.

Uti sednare tider, har denna Kungsgård varit lemnad af Kronan under arrende, och nuvarande innehafvaren är Hans Excellence f.d. RiksRådet, Presidenten uti Kongl. Bergs-Collegio och Commendeuren af Kongl. Maj:ts orden Herr Baron Fredric Ridderstolpe.

Germundö eller Kermundö Säteri, hörde, enligt ofvannämnde bytes handel, fordom til Kronan, och torde vara den curia in Saltvik, som ägdes af Åbo Biskopar under Catholska tiden (151).

Gården är 1 ½ mantal, har vid pass 15 tonnors utsäde och något öfver 100 lass hö. Åbyggnaden är gammal och af träd. Trädgården har flere fruktbärande träd. Skog finnes endast til Vedbrand.

Anna, Henric Pehrsson Gyllenslöghs enka och Pehr Sluuks til Kodbolsta systerdotter, gifte sig som anfört är med Joen Westgöthe, Härtig Johans Fogde öfver Åland. Denne Joen togs til fånga tillika med sin Herre år 1563. Han aflifvades sedan uti Stockholm (152), och Kermundö dömdes under Kronan; men då hustru Anna inför Konung Eric XIV beviste, at egendomen tilhörde henne och ej hennes aflifvade man, sattes hon åter i besittning af gården. Hon gifte sig för tredje gången med Harald Tyrisson Stålhandske, och fick med honom en dotter som kallades Anna. Harald Stålhandske dog 1599 (153), och dess enka 1611. Dottern blef gift med Eric Avidsson Footangel til Kahilto, och deras Son Harald Footangel ärfde sedan egendomen. Han var född den 31 December 1606. Gaf sig til

Ryttare 1631. Befodrades efter några år til Capitain. Erhöll den 25 November 1651 renovation på sit Adelskap, efter han härstammade af gammal Adelig slägt i Finland. Underskref Finska Ständernas beslut vid Riksdagen i Åbo 1657. Var Commendant på Kexholm 1659. Dömdes til 4 års landsflykt, emedan han stuckit ihjäl Capitain Stephan Danielsson; men benådades genom Kongl. Regeringens bref den 9 Julii 1662, med vilkor at betala til Stephans enka 1000 Daler Kopparmynt, samt til Töfsala Kyrka 120 Daler. Befordrades samma år til Major. Afsomnade den 1 augusti 1676. Var gift 1 med Brita Carpelan, dotter af Assessoren i Åbo Hofrätt Lars Carpelan, 2, med Susanna Richter, 3, med Anna Margaretha Köningthun, enka efter Majoren Israel Brabbe (154).

Efter Harald Footangels död, kom yngre Sonen Eric Johan i besittning af denna egendom; men dog efter några år barnlös, och ärfdes af sin äldre Broder Tyris. Tyris Footangel afled 1695, och Kermundö kom genom dess döttrar uti flere arfingars händer. Capitain Carl Gustaf Gagge blef slutligen ägare af 4/5 uti detta Säteri; men efter dess död 1790, har gården åter tilfallit flere arfvingar.

Sonneröda Säteri, är et mantal. Har 8 tonnors utsäde och 40 lass hö. Åbygnaden är obetydlig.

År 1634 ägdes gården af Elfa Henricsdotter, och sedan af hennes arfvingar Gyllenslögarne. År 1698 och den följande tiden til 1714, var Petter Anton Bilang til Wältz, genom gifte med Ulrica Gyllenslögh, i besittning af Sonneröda. Bilang Adlades den 6 Martii 1689, och dog som Öfverste Lieutenant 1719 (155). Efter år 1722, har denna egendom haft åtskillige ägare, och 1793 föryttrades den af Assessorn Aniphas Parments arfvingar til Herr Contracts-Prosten Carl Hägg.

Under detta Säteri ligger et Frelse hemman af samma namn.

Prestgården består af 5/6 mantal. Utsädet är 7 til 8 tunnor, och hö bärgas vid pass 60 lass. Gården är försedd med vanlig åbyggnad. Åtskillliga holmar höra til detta Boställe, som derigenom har tilräckelig skog och något fiske.

Byarne i denna Socken delas i efterföljande 4 Marklag:

Haraldsby Marklag. Haraldsby 3 hemman. Liby et hemman. Kuggböle et hemman. Fremmanby 5 hemman. Hullby 2 hemman. Qvarnbo 3 hemman. Lafö et hemman. Hjortö et hemman.

Rangsby Marklag. Rangsby 5 hemman. Capellans Bostället som är et mantal, ligger uti denna by. Lagmansby 2 hemman, hvaraf et är Frelse. Borgboda et hemman. Lafsböle et hemman. Ryssböle et hemman. Wastböle et hemman. Andtböle et hemman.

Longbergsöda Marklag. Bertby 8 hemman. Sylöda 3 hemman. Tängsöda 4 hemman. Longbergsöda 6 hemman. Et hemman uti denna by är frelse. Åsgårda 2 hemman.

Ödkarby Marklag. Ödkarby 12 hemman. Åfvanåker 2 hemman. Laby 3 hemman. Näs 7 hemman. Solis 3 hemman. Strömma et hemman. Toböle 2 hemman. Et hemman är Frälse. Daglösa 2 hemman. Ryssö, en ö med et hemman. Saggö, en ö med et hemman. Ligger ¾ mil norrut. Båxö, en ö med et hemman.

Vid Borgboda träffas et minnesmärke af forntidens fästnings bygnad, et gammalt Wikingaböle. Lemningen består af en vidlyftig grof gråstens mur eller griotvegger, hvarmed et enstaka Berg omgifves på alla tilgängliga ställen. Omkretsen är öfver 500 alnar. Stenarne äro ej hopfogade med bruk, utan endast staplade på hvarannan. Den seden, at besätta Berg och Klippor, var mycket vanlig hos forntidens folkslag. Fästen på klippor omtalas ofta uti Alexanders Historia (156), och Horatius sjunger om Drusus: Arces alpibus impositas tremendis dejecit (157). Uti Högländerne i Skottland finnas på bergsklippor åtskilliga befästningar, vid hvilka mycken konst är använd, ehuru de äro upförde utan bruk (158).

Ättbackar finnas uti denna Socken vid Haraldsby, Qvarnbo, Andtböle och Sylöda.

Saltviks Kyrka skall i gamla handlingar kallas Domkyrka (159). Saltvik omtalas redan 1322 eller först af alla församlingar på Åland. Kyrkan är bygd på Kronogrund. Den är 47 alnar lång, 16 ½ alnar bred och har 6 fönster. Hvalfen bibehålla ännu målningar sedan Catholska tiden, som föreställa Kyrkofäder, Helgon och några Bibliska Historier. På en pelare funnos fordom dessa numera öfverstrukna ord: ”Summa indulgentiarum, XX millia sex annorum xxx sex dies, Omnis Homo qui viderit arma Christi & habuerit in memoria passionis ejus vel legerit XI Pater noster & XI ave Maria.” Altartaflan är Bildthuggare arbete, och föreställer den heliga Nattvarden samt Christi upståndelse. Den är gifven enligt påskriften, af Majoren Harald Footangel til Kahiloto och Germundö år 1666, och renoverad på samtlige Footangelske arfvingars bekostnad år 1759. En gammal tafla, innehållande Passions historien och några Helgon, är upsatt på en sida i kyrkan, och har til pskrift: Altare Domini. På en annan stor tafla är S. Görans strid med Draken afmålad. Predikstolen är af gammalt Bildthuggare arbete. Upsatte Vapen finnas uti denna kyrka efter Harald Tyrilsso Stålhandske, och efter Tyris Footangel, född 1662, död 1695. Footangelska sköldemärket föreställes eljest på flere ställen uti hvalfven, der man äfven ser Fru Anna Margaretha Köningsthuns vapen. Framför Altaret är Prosten Boethii Muurs Grafsten, och til venster är et Monumentum Sepulcrale upsatt af följande innehåll: postquam multa tuli, docuit bene vixit honeste, hoc Wessmannus Muur condidit offa loco. Den bifogade stamtafvlan är oläslig.

Kyrkans tvenne Klockor hänga uti Tornet. Den större har följande påskrift: Ps. 122 v. 1. Genom Amiralitetets Capitainen och Lots-Directeuren Välborne Herr Nils Åmans föranstaltande, gjorda förskått och gunstliga biträde, uti Prosten Math. Grunneri, Capellan Johan Landtmans och Länsman Nils Bomans tid, guten til Saltviks Kyrka 1750 af G. Meyer i Stockholm. Apostlagerning. Cap. 4. V. 32. Ps. 42. V. 5.

Kommer tiener Gud tillika
Alla med endräktigt ljud
Både fattiga och rika
Priser lofver Herran Gud.

Ibland Kyrkans silfver förvaras en gammal Kalk och Paten, begge försedde med påskrifter i Munkstyl. På Kalken står: de vera vite ferst hoc vas pocula vite. På Paten: A:o Domini 1346 hunc calicem fecit Tirelaus Arnberni canonicus aboensis eccles.Svec. Saltvic, och å den andra sidan af densamma: Ave Maria gratia plena Dominus tecum benedic: tillika med Evangelisternas sinnebilder. En Kalk med likalydande påskrift som förenämnde, skall äfven finnas i Rendamäcki Kyrka (160).

Kyrkoherdar uti denna Församling igenfinnes följande:

1. Magister Abrahamus Andreae Angermannus. Denna Lärare är nogsamt känd uti Svenska Kyrkohistorien, genom sin ifriga nit emot Liturgien och sina hårda öden. Han var Rector i Stockholm 1576, och flyttades då til Öregrunds pastorat; men som han fortfor uti sin motsträfvighet, lät Konung Johan 3 föra honom den 9 Februarii 1577 fängslig til Häringe Kungsgård. Någon tid derefter lösgifven, var han 1580 Pastor här i Saltvik. På nya anledningar blef han åter fängslad och fördes til Åbo. Genom Fältherren Pontus de la Gardie, blef han likväl innan kort befriad, och återvände til Åland. Efter förnyade förföljelser, rymde han slutligen Riket, sedan han någon tid haft sin fristad hos Härtig Carl. Han vistades under sin flykt merendels i Tyskland. År 1593 valdes han af Rikets församlade Presterskap til Erkebiskop. Ändteligen kom han äfven uti onåd hos Härtig Carl, emedan han befanns vara Konung Sigismund tilgifven. Han dömdes från Embetet 1598, och dog efter et långvarigt fängelse på Gripsholm 1607.

Dryselii upgift, at Angermannus varit Pastor i Finström är oriktig (161). Herr J. A. Lüdeke anför som en trolog gissning, at han någon tid förestådt Tyska Församlingen i Stockholm (162).

2. Michael Gregorii, underskref Upsala ,ötes beslut 1593. Lefde ännu 1601.

3. Simon Esto, omtalas 1611. Afsattes 1624.

4. Johannes Magni Boraeus. Afsattes 1636 och lefde sedan på Liby hemman i denna Socken.

5. Boethius Muur, Wessmanlenning. Var uti sin ungdom Biskop Johan Gezelii den äldres informator (163). Tjente sedan vid Åbo Schola. Förordnades 1636 til Kyrkoherde i Saltvik och Contracts Prost. Han fann Prosteriet uti stor oordning, enligt Riks Drotsen grefve Pehr Brahes år 1639 utgifne betyg. Åtskilliga efter honom förvarade handlingar visa, at han varit en nyttig och verksam man. Dog 1670.

6. Magister Georg Prytz, född i Björneborg 1642. Försvarade 1662 under Svenonius, Collegii Theologici P. VII de homine in statu integritatis, och disputerade pro Gradu 1668 under Miltopaeus, de assectibus in genere. Blef 1670 sin svärfaders efterträdare i Saltviks Pastorat. Befordrades til Korpo 1685. Prost öfver Korpo och Nagu socknar 1693. Afled 1699 (164).

7. Magister Jonas Eek. Försvarade 1653 under Aeschil Petraeus, Meditatio S. Evangelii Diei Sanctae Jovis. Utgav 1655 under P. A. Bergius, Theoremata quaedam philosophica. Blef Magister 1661 och Pastor i Saltvik 1685 (165).

8. Magister Erland Törn. Disputerade 1694 under Alander, de Summi Entis necessitate. Utgaf samma år under Tålpo, Aaromis Exod. 32, 4. Var Collector vid Åbo Schola 1695. Kyrkoherde i Saltvik 1699. Predikade vid Prestmötet 1703 öfver Hiob 14, 5. Har i anledning af en 8 års gammal Sons död utgifvit af trycket: Fax spinea exequialis piis manibus dum vixit optimae spei adolescenti Gabrielis Erlandi Törn, filii sui desideratisimi ipso exequiarum die 8 Januarii 1707, incensa a Patre maestissimo Mag. Erlando Törn, Pastore in Saltvik. Aboae 4:to. År 1722 var Erland Törn Pastor i Huddinge.

9. Mathias Grunnerus, född i Åbo den 29 Martii 1684. Prestvigd 1709. Befordrad til Saltviks Pastorat den 2 Januarii 1721. Ledamot uti den Commission som sattes 1723 til Finlands uphjelpande efter Ryska Kriget. Contracts Prost 1739. Afled den 18 Julii 1765.

10. Magister Gabriel Petesche. Disputerade under Mennander, de superficie Telluris 1749, och under Hassel, de usu & abusu eloquentiae 1751. Promoverades sistnämnda år. Kyrkoherde i Saltvik 1766. Dog genom en vådelig händelse den 12 augusti 1778.

11. Magister Johan Henric Ahrenberg, född 6 Martii 1745. Inskrifven vid Åbo Academie 1763. Prestvigd 1767. Försvarade samma år Magister Beckmans disputation, de utilitate Chemiae in Geoponicis. Disputerade pro Gradu 1769, under M. J. Wallenius, de mensura Felicitatis morali. Comminister i Hammarland och Ekerö 1775. Erhöll fullmagt på Salviks Pastorat den 20 December 1779, och tilträdde detsamma 1781. Afled den 17 Januarii 1793.

Comministrar uti denna Församling, om hvilka man har någon underrättelse äro:

1. Simon, lefde vid början af förra århundrade.

2. Michael, omtalas 1631. Feck 1651 Riks-Drotsen Grefve Pehr Brahes bref på Boställe i Rangsby.

3. Necolaus Hieronymus Hulten, omtalas år 1660 som Michaels efterträdare. Var närvarande vid Saltviks Ting den 10 Maji 1665 (166).

4. Boethius Murenius, innehade denna lägenhet 1670 och 1685.

5. Petrus Henrici, var Capellan 1685 och 1686.

6. Jacob Favorinus, omtalas 1699 och de följande åren.

7. Andreas Heeden, blef Favorini efterträdare 1709. Dog under flykten.

8. Johan Landtman, Comminister år 1722. Förestod detta Sacellanie 47 år, och blef sedan Kyrkoherde i Sund. Dog 1777.

9. Magister Jacob Benedictus, Österbotninge. Disputerade under numera Biskopen Gadolin, de utilitate Chemiae praesertim in physicis 1756. Försvarade pro gradu under Professor Kalm, en afhandling om Takskisver 1757. Comminister 1770. Afled 63 år gammal 1792.

10. Herr Johan Sundberg, föd 1750. Prestvigd 1783. Comminister härstäder 1793.

VI. Om Finströms Socken.

Detta Pastorat består af Moderkyrko Församlingen Finström och Capellet Getha. I fall man ej vil härleda namnet från Finnarnes fordna vistande härstädes; så torde det stora antal af Träsk, som finnas i denna Socken, och hvilka på vårt gamla språk kallas Fenn, hafva gifvit anledning til detsamma (167). Den sägen Tärnström anför om Finnarnes svåra nederlag vid Finström, är både okänd och obevist (168).

Norra delen af Socknen gränsar til Botniska Viken, och utgöres af Getha Capell, som endast genom en landhals af några hundrade alnars bredd, är sammanfogad med Moderkyrko Församlingen; men för öfrigt omgifven af Saltsjön. Mot öster är Finströms församling til någon del sammanhängande med Saltvik; men skiljes sedan af ingående vikar, så väl derifrån som äfven från Sund. Mot söder möter Saltsjön och Jomala Pastorat, och i vester utgöra sund och hafsvikar skilnaden emellan denna Socken och Hammarland.

Pastoratets största längd från norr til söder är 2 ½ mil, och bredden ¾ mil. Vidden är 1 5/8 quadrat mil eller nogare 37500 tunneland.

Berg möta öfveralt. Getabergen äro de betydligaste, och intaga hela norra delen af Capellet, samt tjena de sjöfarande i Botniska viken til känning. Kasberget och Husklint förmodas vara de högsta toppar af denna Bergsträcka. Tvenne betydliga Grottor, hvälfde af Naturen, träffas härstädes. Den större kallas Djupviks kyrka, i afseende på en nära belägen hamn, och är vid pass 12 alnar lång, 6 alnar bred och 4 alnar hög. Den mindre är 10 alnar lång, 4 alnar bred och något öfver 2 alnar hög. Bergarten är röd groftärnig Granit.

Utom ingående vikar af Saltsjön, som genomskära detta Pastorat, finnas här inemot 40 insjöar. Större delen af dem ligga uti Getha Capellgäld. Deras vidd är merendels ringa. De betydligaste äro Storträsk, Bjerströms träsk och Västanträsk, Boltaholms träsk och Byträsk uti Capellet. Den Bäck som rinner emellan Strömsviks och Prestgårdens ägor, är ej ansenligare än et vanligt utfalls dike; men har et lönande Vårfiske.

Finströms Socken innehåller 86 5/8 mantal, hvaraf 31 1/25 mantal Skatte, 47 35/96 mantal Krono, och 8 ¼ mantal Frelse. Af Kronohjorden äro 7 mantal Kungsgård, 2 3/8 Prestbord, och 15/32 Boställe. Af Frelset är 4 ¼ mantal Säteri. Hemman äro 128 och åboer 143. Rökar räknas 167. Torpare med jordbruk finnas 17. Uti oförmedlade mantal beräknas denne Socken til 119 11/16. År 1661 voro härstädes 108 Skatte, 16 Krono och 4 Frelse åboer på 108 11/12 mantal.

Jordeboks och Mantals räntan oförvandlad, stiger til 827 R:dal. 7 sch. 10 r. Kronotionden är 71 tunnor 8 kappar. År 1661 var Jordeboksräntan 1222 Daler Silfvermynt.

Invånarenas antal år 1790 var 1678 personer. Gifte; 278 mankön, 285 qvinkön, 30 Enklingar, 133 Enkor. Ogifte öfver 15 år; 194 mankön, 263 qvinkön. Barn; 234 gossar, 281 flickor; tilsamman 736 mankön, 942 qvinkön. Mantalsskrefne voro 831. År 1749 var folkmängden 1400 personer.

Från 1749 til 1790 äro uti detta pastorat födde 2290 och döde 2047. Uplöste 458 hjonelag och vigde 539 par.

Moderkyrko Församlingen Finström, innehåller uti vidd 7/8 quadrat mil eller 20800 tunneland. Mantal räknas 57 2/3, nemligen 20 23/48 Skatte, 36 7/16 Krono, och ¾ Säteri, Hemman äro 87, och åboer 101.

Grelsby Kungsgård, ligger ¼ mil från Kyrkan. Består efter 1767 års skattläggning af 7 mantal. Räknades förut endast til 3 ¼ mantal. Mangården och Ladugården äro af träd, och i godt stånd. Åkerjorden, inberäknad den som 8 Torpare nyttja, är 92 tunneland eller 46 tunneland årligen. Höbolet skattas til 210 Parmar om 60 pund. Vid gården är tilräckelig skog och något Fjällfiske, En Trädgård med flere fruktträd har uti sednare tider äfven blifvit anlagd.

Denna egendom som i anseende til et begångit dråp var förvärkad, lades af Konung Magnus Smek under Kronan, då han lemnade Kungsgården i Saltvik til evärdelig besittning, under Biskopsstolen i Åbo, genom bref, dat. Stockholm quarta die Pentecostes 1351 (169).

Genom Arrende-Contract med Kronan, är Herr Hofrätts-Rådet och Riddaren Samuel Ehrenmalm nu innehafvare af denna Kungsgård.

Strömsvik, et Säteri ej långt ifrån Kyrkan. Det kallades fordom Skräddarböle (170). Gården består af ¾ mantal, har 7 til 8 tunnors utsäde, 80 til 90 lass hö, och något fiske. Åbygnaden är obetydlig och skogen knapp.

Henric Pehrsson Gyllenslögh, är den äldste ägar, som igenfinnes til denna egendom. Han afled 1558. Dess dotter Elsa, ehuru gift först med, Clas Simonsson och sedan år 1603 med en Ryttare Nils Esbjörnsson, dog likväl barnlös, enka vid pass år 1635. Hon testamenterade Strömsvik til sin Systerdotter Christina Carlsdotter, som var gift med Johan Hansson til Kodbolsta (Bolstaholm). Elsa Henricsdotters sednare ofrelse gifte, förorsakade, at Strömsvik år 1624 dömdes til Skatte; men när Johan Hansson adlades, återfick gården sin frelserättighet.

Genom gifte med Johan Hanssons dotter Christina, var Öfversten och Commendanten i Calmar, Gustaf Svinhufvud 1667 och de följande åren ägare af Strömsvik (171).

De sista åren af förra århundrade och til 1714 var Häradshöfdingen uti Wehmo och Wirmo Cal Carpelan til Odenfari och Achtis i besittning af denna egendom.

Efter år 1722 var Cornetten Anders Philip ägare af Strömsvik. Han sålde detta Säteri 1745 til KammarHerren Theet. År 1756 var KammarHerren Baron Carl Ridderstolpe i besittning af denna gård och föryttrade densamma til Lieutenanten Carl Brummer, hvars arfvingar nu äro ägare deraf.

Finströms Prestgård, är 1 ½ mantal. Har tilräckelig åbygnad af träd. Årliga utsädet är 11 til 12 tunnor, och Hö bärgas vanligen öfver 120 lass. Här är äfven godt fjällfiske och en Trädgård med åtskilliga Fruktträd.

Byarne uti denna Församling delas efter 1661 års Jordbok uti 3 Marklag.

Godby Marklag består af: Godby 6 hemman. Et hemman uti denna by om 15/32 mantal anslogs af Konung Carl XI til LandtFältskärs-Boställe, genom Resolution på Åländska Allmogens besvär den 9 November 1686, och Bref til Landshöfdingen uti Åbo den 5 Februarii 1690. Nu sedan en Provincial Medici beställning blifvit inrättad på Åland, och Landtfältskärs-sysslan derigenom kommer at uphöra; så blifver detta hemman enligt Konungens bref af den 14 November 1780, hädanefter Provincial-Medici Boställe. Vid denna by är en svag mineral källa belägen. Emnäs 6 hemman. Ättböle 3 hemman. Marcusböle 2 hemman. Tärnebolsta 2 hemman.

Bergströms Marklag innefattar följande byar: Emkarby 11 hemman. Kulla 4 hemman. Bjärström 9 hemman. Bamböle 5 hemman. Swartsmara 6 hemman. Rågetsböle 2 hemman. Bergö en ö med 2 hemman.

Tjudö Marklag. Västanträsk 4 hemman. Stålsby 3 hemman. Enbolsta 3 hemman. Pettböle 2 hemman. Tjudö 7 hemman. Bartsgårda 3 hemman. Finström et hemman. Gälsböle 2 hemman. Brantsböle et hemman. Torrbolsta 3 hemman.

Vid Grelsby Kungsgård, Prestgården, Godby, Bamböle och Tjudö finnas åtskilliga Ätthögar. De som träffas vid Godby äro de ansenligaste på Åland.

Finströms Kyrka är invigd Erkeängelen Michael til ära. Ligger på Kronogrund. Denna Kyrka är onekligen en af de äldsta på Åland, ehuru dess ålder ej kan med säkerhet upgifvas. I anledning af en nu mera aldeles utplånad anteckning på östra gafveln förmodar Tärnström (172), at Kyrkan blifvit bygd år 1106, och Doctor Backman uti en handskrefven berättelse om Finströms Kyrka, är af samma tanka. Detta årtal måtte visserligen ej hafva varit inhuggit uti muren, ehuru omförmälte berättelser så föregifva; emedan anteckningen uti den händelsen ännnu borde vara synlig, då man likväl å östra gafveln endast kan skönja några prickar med rödfärg. Kyrkans längd inom murarne är 41 aln och bredden 19 alnar. Den är försedd med 5 fönster; men är likväl något mörk. Altartaflan är den prydligaste på Åland. På densamma föreställes den heliga Nattvarden samt Christi döpelse och upståndelse. Den är målad uti Stockholm 1772, och kostade Församlingen 2700 Daler Kopparmynt. Predikstolen är af gammalt Bildthuggare arbete. Orgelverket består af 8 stämmor, och är en gåfva af Herr Öfverste Lieutenanten och Riddaren Josias Ehrenmalm. Det invigdes den 23 Martii 1768. Uti Choret äro 3 Grafstenar. Den första försvarar Kyrkoherden Carolus Petri Alander, och dess Son Professoren Christiern Alander. Den andra är öfver Kyrkoherden Christopher Sundenius, som var Moderfader til framledne Biskop Haartman i Åbo. Den tredje är öfver Prosten Daniel Hagert.

Kyrkans klockor hänga uti Tornet. Den större som väger något öfver 2 Skeppund har följande påskrift:

1 Corint. I. v. 23

Dåvarande Pastor & Praepositus Mag. Gabr. Frondelius.

Luc. 8. V. 8.

Med Finströms Församlings bekostnad och Herr Handelsmannen Eric Sundströms försorg i Stockholm gjuta låtit af Eric Näsman, A:o 1733 den 16 Augusti.

At jag så stor til kropp och stark til ljudet blifvit
Har Socknens Hedersmän ansenligt härtil gifvit.

Redelige Dannemän.

Den mindre klockan väger 1 Skeppund 5 Lisspund, och har denna påskrift:

Då Doct. Joh. Browallius var Biskop och Academie Pro-Canceller i Åbo, Herr Nils Åman, Amiralitetets Capitain och Lotsdirecteur, Herre til Bolstaholm, samt Herr Olof Thorin, Kyrkoherde i Finström, blef denna klocka guten 1750.

Sen klockors klara ljud i Finström börjat klinga,
Har Guds ords ädla bud och därstädes tvinga,
Dess folk at tänka på hvad tjente til dess bästa,
Hvad til Guds ära så och nöja kund de flästa.
Och som bland annat ther ejfeltes mer än klocka
Den folket fjär och när til kyrkan skulle locka,
At suga ljuflig saft af ordets rena lära,
Som fördes där med kraft af Herrans tolkar flera,
Ty blef med Herdans råd och Böndrens ja och minne
Med Capitain Åmans dåd och Kyrkans medel sine
En liten klocka köpt til stora klockans styrka
Som Gerhard Meyer stöpt at samla folk til kyrka.

Finströms Kyrka äger en prydelig skrud och 4 Kalkar af Silfver. Den största Kalken har en påskrift med munkstyl, hvaraf kan läsas Maria; men det öfriga är til större delen otydligt. Kyrkans Vinsäd är 6 Tunnor.

År 1698 hade denna Kyrka i behåll en Mässhake, gifven af Gustaf I:s Enkedrottning Catharina Stenbock.

På Kyrkogården är en grafsten öfver framledne Prosten Doctor Daniel Backman.

När Konung Magnus Smek år 1352 (173) förbehöll sig Jus Patronatus til 10 Pastorater i Åbo Stift; så var Finström det enda på Åland som kom under detta förbehåll.

Kyrkoherdar uti denna Socken, om hvilka man äger underrättelse äro:

1. Sigurdus de Finnaström, canonicus aboensis, omtalas uti et bref af år 1328. Uti et annat bref år 1330 kallas han Siwardus. 1342 updrogs honom af Biskopen at hålla Ålänningarne til sina skyldigheter vid Tiondens utgörande (174).

2. Nils nämnes som Kyrkoherde uti Cort Harvigsons Testamente år 1484 (175).

3. Petrus Laurentii underskref Upsala Mötes beslut år 1393.

4. Eric Andersson var Kyrkoherde 1611 och 1618.

5. Petrus Bergeri blef Pastor 1623. Dog 1650 och hade sin Son til efterträdare.

6. Carolus Petri Alander afled 1675.

7. Johannes Martini Ekerooth, har uti Kyrkboken med följande stenstyl anteknat sin befordran:

Jehova Ter. Opt. Max Duce ac Luce Ex mandato potentissimi Regis Caroli XI Sicut et promotione reverendissimi episcopi aboensis D:ni Doctoris Joh. Gezelii Anno salutis generis humani MDCLXXVII Finströmsem exxlesiam aggreditur ut ejus Curam suicipiat Johannes Martini Ekerooth Alandus antehac Sacellanus Sundensis.

Han lefde vid denna lägenhet endast til 1681.

8. Christopher Sundenius, tilträdde detta Pastorat 1682 och afled 1695.

9. Magister Daniel Hagert, född uti Ingo uti Nyland den 3 April 1666. Försvarade sin första distutation under Daniel Achrelis: Magnes rerum naturalium 1689. Disputerade pro gradu under And. Wanochius, de Sortilegio 1691. Blef Consistorii Notarie samma år. Utgaf 1694 in folio: Amarantos immortalis Reginae Ulricae Eleonorae in sermone panegyrico in ejus obitum sparsos. Erhöll fullmagt på Finströms Pastorat den 1 December 1697. Biträdde de följande årewn den ålderstegne Contracts Prosten Math. Berg uti Prosthyllan, Præsiderade vid Prestmötet 1708 för en i anledning af Schäffers och Ulftadii svärmerier utgifven Disputation: de Enthusiasmo. Fördordnades til Contracts Prost 1709. Var Riksdagsman vid 1710 års Riksdag. Afsomnade den 5 April 1712. Har, utom redan anförde arbeten, utgifvit Likpredikan öfver Fru Christina Bergenstierna den 26 Maji 1703, tryckt 1704, och en Predikan hållen den 24 Söndagen efter Trefaldighet 1706, i anledning af Wiborgs Belägring, en i Norden upsprungen och starkt flödande blodskälla. Prosten Hagert har för öfrigt som flere handlingar utvisa, varit en verksam och flitig man.

10. Edvard Nybäck, tilträdde Pastoratet 1713; men nödgades följande året vid Ryssarnes infall fly Åland. Han skall sedan hafva blifvit befodrad till Resmo Pastorat på Öland.

11. Magister Gabriel Frondelius, född uti Kimito 1670. Disputerade 1699 under Thorsten Rudéen, de Rhabdologia feu de numeratione per virgulas, och följande året pro gradu under samma Præses, de circulo artium quæ appellantur liberales. Promoverad den 14 December 1700. Blef sedan Collega och Collector vid Åbo Schola. Erhöll fullmagt på Lemlands Pastorat den 23 November 1705. Flydde år 1714 unfan Fienden til Sverige. Utnämndes til Kyrkoherde i Finström den 17 November 1719. Höll efter freden första Gudstjensten uti denna Församling Midsommardagen 1722. Afled den 7 Junii 1737.

12. Olof Thorin, född i Stockholm 1680. Var någon tid Scholemästare här på Åland, och sedan Comminister i Jomala. Blef Pastor i Finström 1738. Dog den 11 November 1758.

13. Eric Fortelius, var förut Kyrkoherde i Saftmola. Tillträdde Finström 1760, och afled den 15 December 1761. Var broder til Biskopen i Borgå Doctor Gabriel Fortelius.

14. Doctor Daniel Backman, Son af Kyrkoherdeb i Föglö Andreas Backman. Född den 3 Martii 1732. Studerade vid Åbo Academie. Disputerade under Mesterton: de Philosophia theoretica in practica influente 1752, och under Kalm, om nyttan af Nybyggen i America 1754. Blef Magister den 25 Junii sistnämnde år. Prestvigd 1757. Erhöll Kongl. Hofpredikants fulmagt den 23 September 1761. Kyrkoherde uti Finström den 16 augusti 1763. Prost den 29 December 1777. Theologiæ Doctor den 8 Januarii 1779. Var Riksdagsman vid 1772 och 1778 års Riksdagar. Afled den 26 April 1784. Har af trycket utgifvit: Tal vid Orgelverkets invigning i Finström den 25 Martii 1768, Åbo 1771, och Predikan vid Prestmötet den 26 Februarii 1773: om en christeligen ärad Öfverhets magt, Stockholm 1775.

15. Herr Magister Casper Wijkman Caspersson. Son af framledne Kyrkoherden vid St. Catharinæ Församling i Stockholm Casper Wijkman. Född den 8 Maji 1756. Inskrifven vid Upsala Academie 1771. Disputerade under Brodren Mag. And. Wijkman: de libertate Dei, sapientiæ ejus congrua 1777, och pro gradu under Professor Christiernin: de immutabilitate liberrimi Dei decreti 1779. Promoverad den 10 Junii 1779. Prestvigd samma år.. Hofpredikant hos Hans Kongl. Höghet Hertigen af Östergöthland den 4 Martii 1783. Utnämnd til Kyrkoherde uti Finström den 13 December 1784, Prost den 28 April 1790.

Getha Capell innehåller ¾ quadrat mil och 28 23/24 mantal. Skatte äro 10 17/12 mantal, Krono 10 89/96 mantal. Säteri 3 ½ mantal och Frälse 4 mantal. Hemman finnas 41.

Bolstaholms Säteri har fordom haft namn af Kodbolstad. Består af 2 mantal. Hufvudbyggningen uti mangården är af träd, och den öfriga gygnaden af sten. Trädgården är färsedd med fruktbärande och vilda träd, häckar och ritningar. Uti Ladugården är et Fähus af sten, som är väl inredt med mycken besparing af rum. 20 til 22 Tunneland äro årligen uti säde, och Höbolet stiger til 150 lass. Skog har egendomen til afsalu, och til Fiske är god lägenhet.

Vid gården finns et Tegelbruk, och på et underliggande hemmans ägor är en Sågqvarn anlagd.

Fyra uti Getha belägne Frelsehemman höra til denna egendom.

Detta Säteri är för öfrigt förträffeligen odlat och tjenar hela Orten til efterdöme.

År 1484 var Cort Hartvigsson ägare af Kodbolstad. Han lär endast var känd genom sit Testamente, hvilket ofta kommer at åberopas och finnes uti Åbo Tidningar för 1784 N:o 33 och Stockholms Posten för 1789 N:o 111. Detta Testamente visar at han varit en betydande och förmögen man.

Under Konung Gustaf Ericssons regering, skall en Pehr Sluk satt sig i besittning af denna gård, likväl efter tvenne bönders år 1618 aflagde vitnesbörd, orättfärdeliga. Sluk lade sedan gården öde, och Konung Gustaf satte 2 bönder därpå. Bemälte Sluk fick likväl efter par år egendomen tillbaka. Efter hans död gaf Konungen Kodbolstad til Johan Hindrichsson som gjorde rusttjenst derföre, och efter honom hans slägtinge Hindrich Pehrsson. Denne Hindrich Pehrsson som äfven ägde Haga, Strömsvik, Sonneröda och nästan alla Frelsehemman på Åland, kallas uti gamla handlingar Gyllenslögh, ehuro enligt Matrikeln först år 1684 en dess slägtinge adlades under detta namnet. Han dog 1558. Dottern Elsa, blef gift med Clas Siminsson, som uti sin lifstid förrättade rusttjenst, och då han utan manliga arvingar afled, kom Michael Olofsson til gården. Han var gift med Clas Simonssons syster Malin. Malin dog som enka på Labnäs 1637; men redan 1626 var Johan Hansson ägare af Kodbolstad. Han adlades den 30 augusti 1648 och kallade sig Gyllenslögh, var då Amiralitets Capitain, och hade en rund tid tjenst Kronan. Han dog som Major 1669 (176). Johan Hanssons skyldskap med ofvannämnde Hindrich Pehrsson Gyllenslögh, har följande sammanhang: Hindrich Pehrssons andra dotter Christina, var gift med Simon Rahm. Deras son Carl Rahm, som var Notarius publicus, hade en dotter Christina, och med henne blef Johan Hansson gift. 1669 blef Major Gyllenslöghs yngre son, Johan Gyllenslögh ägare af denna gård. Han var född 1640, och dog som Lieutenant vid Artilleriet 1699. Han var gift med Christina Bergenschöld, och lemnade endast döttrar efter sig. Den äldsta dottern Elisabeth giftes med en Dusenschöld, som derigenom kom i besittning af egendomen. Genom gifte med Dusenschölds dotter Elisabeth, ägdes gården sedan af Quartermästaren Carl Philip. Han sålde densamma år 1747 til Commendeur-Capitainen Nils Åman. Sedan 1760 är Herr Öfverste Lieutenatnten och Riddaren Josias Ehrenmalm ägare af detta Säteri.

Bastö Säteri ligger på en ö, och består af 1 ½ mantal. Räknas uti Jordboken til Getha Capell; men uti Kyrkboken til Finströms Församling. Gården har 9 til 10 Tunneland årligen uti säde; vid pass 120 lass hö, Skog til afsalu och godt Fiske. Åbygnaden är obetydlig.

År 1513 förvärfde Nils Gudmundsson sig Frelse rättighet på Bastö gård af Sten Sture den yngre; men egendomen ärfdes sedan af ofrelse.

1614 kom en enka, hustru Anna Ericsdotter, med några sina medarfvingar til Hofrätten och besvärade sig, at en Daniel von Bäven genom orätt berättelse, at Bastö vore et Kronohemman, erhållit Konung Gustaf Adolphs bref på denna gård. Hofrätten befalte von Bäven ej tilträda gårde, innan Konungen, som var borta, hemkommit, och blifvit rätt undervist om denna händelse (177).

1631 dömdes Bastö til ädel och välbördig Junker Måns Mårtensson Palm til Löfstaholm och Kirunpä, Sveriges Rikes Kammar-Råd, från Margaretha och Sara Björnsdöttrar. Denne Palm var född 1572. Slotts-Secreterare uti Narva 1604. Fält-Secreterare hos Jacob de la Gardie 1613. Förordnades som kunnig i Ryska ärenden til biträde vid underhandlingarne med Ryssland är 1614, 1615 och 1616. Storfursten ville ej antaga honom och de la Gardie ibland de fullmägtige, emedan de skulle vara uphofsmän til oroligheterna; men Gustaf Adolph ändrade ej sit förordnande, utan bivillade Palm hela denna långsamma underhandling til slut, och undertecknade äfven Freden som slöts i Stolbowa år 1617. Blef Häradshöfdinge i Kexholms Län 1621. Cammar-Råd 1625 och Häradshöfdinge i Wermland 1635. Afled 1641. Var gift med Ebba Wildeman til Tjusterby, som dog 1667 (178).

Uti 1661 års Jordbok kallas Bastö Fru Willmans Frälse; men de följande åren finnes Majoren Johan Gyllenslögh hafva varit ägare af denna gård, som sedan åtföljde Bolstaholm til år 1722, då Cornetten Anders Philip kom i besittning af densamma. Han försålde egendomen 1745 til Kammarherren Theet. Nu är Bastö åter förent med Bolstaholm genom köp sedan år 1761.

Byar och hemman uti Getha Capell äro följande:

Labnäs et Frälsehemman under Bolstaholm. Myckelgräs äfvenledes et Frelsehemman, hörande til Bolstaholm. Hökböle 2 hemman. Öster Getha 10 hemman. Et hemman af 7/8 mantal uti denna by, är Capellans Boställe, och et annat hemman som är Frelse, lyder under Bolstaholm. Wester-Getha 7 hemman. Skinnarböle 4 hemman Olsnäs 5 hemman. Et Frelsehemman uti detta bylag ligger under Bolstaholm, och kallas Grågnäs. Pansarnäs 2 hemman. Snäckö en ö med 2 hemman. Finnö 3 hemman. Isaacsö en ö med 2 hemman. Dånö en ö med 2 hemman. Vid denna by är en tjenlig hamn, hvaräst sjöfarande uti Botniska viken ofta ankra. Rankholmen eller Rankskär, et nybygge med 2 åboer, hvilkas näringsfång består uti Fiske.

På Dånö hittades år 1739 uti en stenhög et tenstop, fullt med gamla mynt. Åtta marker deraf, som skickades til Stockholm, blefvo betalte med 400 Daler Kopparmynt. De äldste voro af Eric XIII, och de nyaste af Sten Sture den yngre. Af Sten Sture den äldre, funnos öfver 70 serskilte mynt, och deribland åtskillige sällsynte (179).

Mitt emot Dånö på fasta landet, vid den så kallade Westergetha hamnen, ligger en nu mera i tre delar sönderslagen sandsten, af en alns längd och en half alns bredd, uti hvilken en sköld är uthuggen med årtalet 1607 och bokstäfverna L. A. B. Utom åtskilliga här och der utan ordning ristade Figurer, som likna bomärken, och för ingen del äro Runor, ehuru de utgifvas derföre uti Alanders Oration om Åland. Denna sten omgifves af en rund stensättning som har vid pass 30 alnar uti omkrets.

Vid Bolstaholms Säteri och Westergetha by, finnas flere Ätthögar.

Getha Kyrka ligger vid Westergetha by, 1 ½ mil från Finström. Den är invigd S. Göran til ära. Om detta mycket dyrkade helgon och dess härkomst, äro Catholikerne sjelfve oense. En del anse honom endast för en Sinnebild, andra påstå at han varit en betydande krigsman från Capadocien, som blifvit Martyr uti Nicomedia, under Diocletani regering; slutligen förmoda några, at han genom misstag kommit ibland helgonens antal, och hålla honom för en ariansk biskop i Alexandrien (180). Kyrkan är inom murarne 23 alnar lång och 15 alnar bred. Fyra små fönster lemna ej mer än högstnödigt ljus. Altartaflan är gifven af framledne Inspectoren Jacob Rusch, och föreställer den H. Nattvarden jemte andra bibliska stycken. På en mindre tafla höger om Altaret, är Christi Döpelse förestäld. Tvenne Gyllenslöghska Vapen äro upsatte uti detta Capell. Det första til venster uti Choret med underskrift: Kongl. Maj:ts Trotjenare och Lieutenant under Kongl. Maj:ts Artilleri, den ädle och välborne Herre, Herr Johan Gyllenslögh til Kådbolsta och Bastö, född år 1640, och i Herranom afsomat den 18 Julii 1699. Det andra vid Predikstolen: efter Kongl. Maj:ts Trotjenare och förnähme Cancelie betiente den ädle och wälborne salig Herr Johan Gyllenslögh til Kådbolsta och Bastö, född på dess fäderne gård Kådbolsta den 31 Januarii 1671 och dödher i Stockholm sedan han sina berömliga studia fullgjort hade. Ef. Cap. 28 v. 3.

Denna Gyllenslöghs minne, försvaras äfven genom en Tafla, gifven til detta Capell, der han på 18 språk afskrifvit Ps. 113 v. 3.

En Stapel är bygd för Kyrkans tvenne klockor. Den större har til påskrift:

När Getha Capell bör med denna klocka ringa
Lät Din kraft o Gud i sorgsne hjertan klinga
När klangens resonance til yttre öron gå
Lät Själen äfven fast af rena ordet så.

Olof Thorin Past. In Finström.

Nils Åman, född i Östhammar, Christnader i Börstill, nu för tiden Värfs Capitain vid Kongl. Amiralitetet, Directeur vid Kongl. Maj:ts Lots-Contoir, samt Herre til Bolstaholm och Mökelgräs 1749. Me fecit Gerhard Meyer Holmiæ.

Kyrkan är försedd med prydlig skrud och Silfverkalk med Paten. Vinsäden är 3 Tunnor.

Comministrar uti Finström och Getha: År 1328 underskref en Katillus in Goto et fastebref om Sibbo och torde Goto vara misskrifvit i stället för Getha (181).

Bertil Capellan uti Getha, nämnes uti Cort Hartvigssons testamente år 1484. Han skulle ihogkommas med en mark penningar.

Bero Laurentii har 1595 ibland Pastores underskrifvit Upsala Mötes Beslut; men huruvida han verkeligen varit Pastor, kan sättas i fråga. År 1590 räknades endast 8 Pastorer på Åland (16) och uti 1623 års Dombok nämnes Getha som Capell under Finström.

Joachim Melchiorsson omtalas 1625. Dog 1646.

Daniel Ekeroth var Capellan 1644 och 1653.

Henricus Petri nämnes 1661 och 1667.

Elias Petri Hasselgren, var Comminister i Getha 1670. Han har utgifvit tvenne orationer: De acedia vitanda & diligentia amplectenda, Aboæ 1660, 4:to; och Oratiuncula encomium Alandiæ simpliciter & succincte adumbrans, Aboæ 1662, 4.to.

Isaac Mansnerus lefde 1686 och erhöll då Boställe. Befordrades til Kumblinge Pastorat 1697.

Johan Stålbom var Capellan 1704. Flyttade som vice Pastor til Föglö 1706. Blef Kyrkoherde derstädes 1712.

Samuel Psilander, befordrades til detta Sacellanie 1706 och til Hammarlands Pastrorat 1710.

Paul Mansnerus var Capellan uti getha, från 1710 til 1713. Fick under flykten fullmagt på Lemlands Pastorat.

Sven Agrocola blef Comminister 1714. Dog 75 år gammal 1759.

Eric Åhlfeldt tilträdde denna lägenhet 1760. Afled den 14 December 1763.

Herr Johan Petter Landtman, född 1729. Inskrifven vid Åbo Academie 1747. Prestvigd 1755. Comminister uti detta Pastorat år 1765.

VII. Om Hammarlands Socken.

Detta Pastorat, som består af Hammarlands och Ekerö Församlingar, har förmodligen erhållit sit namn af Hamna, emedan en stor del af Ålands fartyg hamna härstädes, så väl vid öfverfarten til Sverige, som äfven vid återresan. Allmogen kallar vanligen denna Socken Hamland.

Moderförsamlingen Hammarland, skiljes uti norr och öster genom smärre fjärdar och på flere ställen endast af smala sund ifrån Finströms Pastorat. Mot söder möter Jomala Socken och Östersjön. Uti Vester gör et sund af 1/8 mils bredd, Marsund kalladt, skilnaden emellan Capellet Ekeröl som är en ö.

Församlingen har 2 mils längd från norr til söder. Bredden är ¾ mil. Ekerö är 1 ½ mil långt och ¾ mil bredt. Hela Pastoratets vidd utgör 2 quadrat mil eller 46600 tunneland.

I likhet med det öfriga Åland äro Hammarlands och Ekerö Församlingar genomskurne af Saltsjön och upfylde med Berg. Medlersta delen af Ekerö och några Bylag uti Hammarland hafva likväl betydliga slätter. Ibland flere små insjöar uti detta Pastorat äro Kyrkträst och Wästmyra träsk de betydeligaste.

Socknen består af 26 59/192 mantal Skatte, och 40 15/32 mantal Krono; tilsamman 66 149/192 mantal. Hela hemman äro 150, Åboer 161 och Rökar 194. Torpare med jordbruk äro 3. Uti oförmedlade mantal räknas detta Pastorat til 112 7/24 mantal.

År 1661 funnos här 130 Skatte, och 21 Krono Åboer på 111 1/24 mantal.

Oförvandlade Jordeboks och Mantals räntan är 721 R:dal. 22 sch. 5 r. Och Kronotionden 68 Tunnor 1/8 kappa. År 1661 var Jordeboks räntan 1216 Daler 8 öre Silfvermynt.

Folkmängden år 1790 utgjorde 1641 personer, nemligen: gifte; 179 mankön, 179 qvinkön; 19 Enklingar, 89 Enkor; ogifte öfver 15 år; 353 mankön, 379 qvinkön; Barn; 228 gossar, 223 flickor; tilsamman 779 mankön, 862 qvinkön. Mantalsskrefne voro 884 personer. År 1749 var invånarnes antal 1198.

Från 1749 til 1790 äro födde 1029 mankön, 1022 qvikön, tilsamman 2050. Döde under samma tid 772 mankön, 771 qvinkön; tilsamman 1543. Uplöste hjonelag 368, och vigde 465 par.

Hammarlands Församling intager en vidd af 1 1/8 quadrat mil eller 26300 tunneland. Skatte äro 14 9/16 och Krono 26 85/96, tilsamman 41 41/96 mantal. Hemman finnas 86 och åboer 94.

Prestgården är et mantal. Hufvudbygningen är nyligen upmurad af sten. Den öfriga åbygnaden är af träd, och äfvenledes ny. Åkern består af 8 tunneland årgången, och ängarne gifva vid pass 80 lass hö. Skogen är tilräckelig.

Genom allmänna Postvägen delas Församlingen uti tvenne nästan lika delart, och torde vara tjenligast at efter denna skilnad upräkna Byarne.

Den norra delen innehåller: Posta 8 gårdar. Lillbolsta 4 hemman. Bredbolsta 6 hemman. Mörby 5 hemman. Bodvik 5 hemman. Sålis 7 hemman. Kråkböle 2 hemman. Strömma 6 hemman. Skarpnåtö et hemman. Äplö en ö med 2 hemman, en half mil norrut från fasta landet.

Den södra delen består af: Frebbenby 5 hemman. Kattby 3 hemman. Hellesby 3 hemman. Westmyra 2 hemman. Vid denna by finnes en svag mineral Källa. Näfsby 6 hemman. Djekenböle 2 hemman. Boda 5 hemman. Drycksböle et hemman. Torp 10 hemman. Byttböle 2 hemman.

Uti Hammarlands Församling finnas Ätthögar på Prestgårdens ägor, vid Mörby, Djekenböle och Torp.

Hammarlands Kyrka är bygd på Kronogrund och heter S. Catharina; men efter hvilket Helgon af detta namn är osäkert- S. Catharina från Alexandrien led martyrdöden år 307 (182). S. Catharina af Sienne dog 1380, och den Svenska S. Catharina afled i Wadstena 1381 (183). Kyrkan är 40 alnar lång och 14 alnar bred inom murarne. Altartaflan är af gammalt bildthuggare arbete, och föreställer Frälsaren tillika med åtskilliga Helgon. En ny förgyllning påkostades detta osmakliga arbete 1754. Predikstolen är gammal. Tornet är upfördt på södra sidan af Kyrkan öfver Vapenhuset, och tjenar hvarken til nytta eller prydnad. Klockorna hänga uti Stapel, och hafva följande påskrifter:

Den större. 1765 är denna klocka omgjuten til Hammarlands Församlings tjenst, då självården besörgdes af Kongl. ÖfverHofpredikanten och Kyrkoherden Herr Mag. Johan Grunerus.

Ad nostrum sonitum templum visatis ovantes, Non mea res agitur, vestra sed alma salus.

O at mit ljud dig rörde så
At du til Kyrkan ville gå
Där suga ordets ljufva saft
Som dig kan gifva lifsens kraft.

Den mindre. 1778 blef denna Hammarlands Församlings klocka guten af Gerh. Meyer i Stockjolm, då Kongl. ÖfverHofpredikanten Herr Mag. J. Grunnerus var Kyrkoherde därstädes. Kom at höra hvad Herren talar; då jag kallar dig til Guds hus. Glöm ej nästan; då jag dess nöd förkunnar. Tänk på dit lifs ände; då jag bådar dagens slut, och vet det dit stoft skall bäddas i mull, när min klang dit kallar din Broder.

På Kyrkogården är en grafsten efter framledne Provincial Medicus Doctor Cronholm.

Vid början af detta århundrade, fanns uti Kyrkomuren benen af en människokropp. De voro säkert qvarlefvor af någon betydande person, emedan detta begrafningssätt endast vederfors dem som höllos för Helgon eller eljest voro uti stort anseende. S. David, S. Meinhard, S. Knut och Ingrid Ylva hafva blifvit begrafne uti Kyrkomurar.

Kyrkan är försedd med tilräckligt silfver och vacker skrud. Vinsäden är 5 ½.

Om Kyrkoherdarne uti detta Pastorat har man följande underrättelser:

1. Olof Prost i Hammarland omtalas uti Corth Hartvigssons testamente år 1484.

2. Ericus Olai erhöll den 18 Januarii 1589 Konung Johan 3 befrielse bref för kostgärden, och underskref Upsala mötes beslut år 1593.

3. Bero Laurentii nämnes 1604 och 1614.

4. Ericus Petri var Pastor 1615.

5. Bertil Laurentii befriades den 25 October 1617 genom Konung Gustaf Adolphs bref, från gärden.

6. Mathias Simonis blef Kyrkoherde 1618 och dog 1649. Om honom är följande anmärkt uti Åbo Constistorii Protocoller för år 1644. ”Den 7 September hades fram D:s Mathias, Pastor i Hammarland, för det han hafver nedstigit af Predijkstolen, och med en lööfskrika slogh och utkörde någre drengiar de der rörde wiidh Predijkstolen, att han fruktade nijdfalla, som Tings Ransakningen utviisar. Sententia: Efter han hafver detta gjort til en good ende att rädda sig der han var i perichel och nu varit en långh tiijd priverat och saken är af Målsäganden tilgifven och af Tinget remitterat til Capitlet; derföre blef detta tilgifvit med en admonition och warningh härnäst. Men de drengier som stijmade skal Præpositus framhafva in Visitatione och under tilbörligh plicht föra, efter som han finner sakens grofhet (184).

7. Andreas Henrici Alanus tilträdde detta Postorat 1650. Blef Contracts-Prost 1671. Afled 1684.

8. Gabriel Sundenius, förut Garnizons Pred. i Malmö. På Fältmarsk. Aschebergs recommendation, blef han Kyrkoherde 1685. Dog 1694.

9. Nils Grubb, var förut Pastor i Kumblinge. Flyttades til detta Pastorat 1695. Afsomnade 1708.

10. Samuel Psilander befodrades hit från Comminister uti Finström 1710. Flydde 1714 undan Fienden til Sverige och dog där.

11. Gudmund Rotbovius erhöll fullmagt på detta Pastorat 1722, Kallas Prost 1742. Afled 1747.

12. Johan Grunnerus, Son af Contracts-Prosten på Åland Mathias Grunnerus. Född den 12 April 1717. Studerade uti Åbo och försvarade derstädes under Domprosten Doctor A. Bergius Theses varii argumenti 1738. Blef Kyrkoherde uti Hammarland 1750. Erhöll ÖfverHofpredikants fullmagt 1762. ContractsProst 1765. Var Riksdagsman vid Riksdagarne 1762, 1765 och 1769. Dog den 5 October 1787.

13. Herr Magister Abraham George von Castanie. Son af Majoren och Riddaren Carl Joachim von Castanie. Född i Calmare Län och Tuna Socken den 9 augusti 1752. Inskrifven vid Lunds Academie 1767. Disputerade 1770, under nu varande Biskopen Munk: de consistentia fidei ex dicto Esaiæ 7. v. 9. Utgaf under samma Præses pro gradu 1771 Differst. de ufu & indole linguæ chaldaicæ. Prestvigd 1774. Promoverad 1775. Kongl. Hofpredikant den 22 Julii 1782. Kyrkoherde uti Hammarland den 22 Maji 1789.

Ekerö Församling utgör en vidd af 7/8 quadrat mil och består af 25 31/192 mantal, hvaraf 11 143/192 äro Skatte, och 13 5/12 Krono. Hemman äro 64, och åboer 67.

Byarne uti detta Capell äro:

Storby 23 hemman. Vid denna by ligger Ekerö Post-Contoir, hvarifrån öfverfarten sker til Grisslehamns Post-Contoir uti Roslagen. Torp 9 hemman. Kyrkby 13 gårdar utom Capellans Bostället, som ligger uti denna by, och räknas til ¼ mantal. På ägorna ej långt från Kyrkan finnad tthögar. Öfverby 10 hemman. Björnhofda 2 hemman. Vid denna by träffas äfven Ättbackar. Marby 6 hemman. Finbo en ö norr ifrån Ekerö, hvarpå et hemman ligger.

Vid pass 1 ½ mil vester från Ekerö Post-Contoir, ligger Signilskär, en liten skärgård, bestående af kala klippor. Här bo 2 Lotsar, hvilka understödjas af Kronan med säd och penningar, på det de måtte vara i stånd at biträda resande, som ofta äro nödsakade at stadna vid dessa klippor när motvind eller menföre infaller. En stor Jerncanon, hvarmed Signaler skulle gifvas om hafvets beskaffenhet vintertiden, hitfördes 1790, men har härtils ej blifvit nyttjad.

På norra delen af Signilskär, finnas Rudera af gråsten, hvilka uppgifvas vara efter et Capell; men at en Princessa Signild bygt detsamma är nog osäkert.

Emskär är en allmänt känd hamn uti Ekerö norra skärgård.

Ögstens eller Högstens Båk, ligger äfven uti Ekerö norra skärgård, och tjenar de sjöfarande uti Botniska viken til efterrättelse.

Marsunds Båk är belägen vid södra inloppet af detta sund, hvarigenom en stor del åländske Seglare hafva sin farled.

Ekerö Kyrka är nämnd efter Laurentius, et helgon, som föddes Huesca i Spanien, och stektes på halster i Rom år 261. Kyrkan är inom murarne 33 alnar lång och 12 alnar bred. Altartaflan anskaffad 1734 och förnyad 1765, består uti en målning som föreställer den Hel. Nattvarden. Uti Tornet är en klocka utan någon påskrift.

Kyrkans silfver är 150 lod. Vinsäden är 4 ½ Tunna.

Uti äldre tider ansågs Ekerö Capell som en Offer-Kyrka, och äfven uti sednare tider hafva gåfvor blifvit hit lemnade af okände personer, som ännu ej afklädt sig all vantro. Flere Kyrkor uti Riket hafva eljest uti forntiden blifvit hedrade på samma sätt, och ofta med ännu större vidskepelse, som Tweta Kyrka uti Calmare Län (185) och Falsterbo Kyrka uti Malmö Län (186), utom flere betydligare Kyrkor.

1788 sökte detta Capell at blifva serskilt Pastorat; men denna ansökning afslogs genom Kongl. Maj:ts bref af den 9 Maji 1789.

Comministrar uti detta Pastorat, om hvilka man har underrättelse äro följande:

1. Laurentius Mathiæ, har underskrifvit Upsala mötes beslut 1593.

2. Johannes var vid denna lägenhet 1625. Dog 1632.

3. Samuel omtalas emellan 1632 och 1638.

4. Erland Andersson var den första Comminister som bodde på Ekerö. Dess företrädare uppehöllo sig vid Moderkyrkan.

5. Pehr Bolmstadius nämnes 1660 och 1668.

6. Pehr Arænius innehade detta Sacellanie 1670 och 1676.

7. Eric Hammar var Comminister 1686. Erhöll någon befodran til Österbotten 1687. Blef Pastor i Lemland 1699, och lär 1706 åter blifvit befodrad til någon annan lägenhet.

8. Salomon Alanus var Sacellan från 1688 til 1695, då han fick Sunds Pastorat. Dog som Contracts Prost och Kyrkoherde i Jomala 1739.

9. Gustaf Hamnodius erhöll denna lägenhet 1695. Dog 89 år gammal 1734.

10. Daniel Lindquist blef Comminister 1734. Afled 1759.

11. Isaac Immeneius tilträdde 1761. Dog 38 år gammal 1767.

12. Herr Magister Gustaf Avellan. Disputerade under nu mera Biskopen Doctor Gadolin: de zelo Pastoris evangelici 1765. Utgaf pro gradu under Professor Kalm: Aphorismos decem 1766. Blef Comminister uti Hammarland och Ekerö 1772. Flyttade til lika beställning vid Finska Församlingen uti Stockholm. Befordrades til Kumo pastorat 1777.

13. Magister Johan Hindrich Ahrenberg tilträdde denna lägenhet 1775. Blef kyrkoherde uti Saltvik 1780. Dog 1793.

14. Herr Johan Åhlström född 1748. Inskrifven vid Åbo Academie 1765. Prestvigd 1769. Esquadrons Predikant vid Lifdragonerne och Comminister uti Hammarland och Ekerö 1780.

Uti et Konung Gustaf Adolphs befrielse bref för gärden, Upsala den 25 October 1717, kallas en Bertil Laurentii Kyrkoherde uti Ekerö och är under samma dato et bref af lika innehåll utfärdat för Kyrkoherden uti Hammarland, som likväl ej nämnes vid namn. Af  dessa bref kunde förmodas, at Ekerö varit 1617 et serskilt Pastorat; men åtskilliga skäl föranleda til tvifvelsmål. År 1590 (187) och 1623 (188) räknades ej flere Pastorater än nu för tiden, och kan i synnerhet anmärkas; at Ekerö Församling til 1668 begrof sina döda vid Hammarlands Kyrka; så tyckes det rätigheten at begrafva de döda vid egen Kyrka, åtminstone blifvit bibehållen. Omförmälte Konunga bref angå förmodligen samma man, bertil Laurentii, Kyrkoherde uti Hammarland.

VIII. Om Jomala Socken.

Detta Pastorat, som uti äldre handlingar äfven kallas Jumala, torde hafva sit namn af Finska ordet Jumala, hvilket betyder Gud, och om hvars ursprung åter många meningar finnas (189). Det uti Våra gamla Sagor namnkunniga Jomala tempel, hafva några sökt härstädes; men utom likheten af namnet, är ej ringaste skäl til denna gissning.

Jomala Socken gränsar uti norr til Finström och Hammarland, uti öster til hafsviken Lumparn, och uti söder genom en smal landhals til Lemland. Fordom skildes dessa Socknar genom et smalt sund, kändt under namn af Lemström; men detta sund är aldeles uttorkat. Den öfriga delen af Pastoratet mot söder och vester omgifves af Östersjön.

Socknens största längd och bredd är 1 ½ mil. Vidden utgör 1 ½ quadrat mil eller 34400 Tunneland.

Ehuru Socknen är nog bergig, har den likväl mera slättmark än Åland uti allmänhet, och är äfvenledes mindre än Åland uti allmänhet, och är äfvenledes mindre genomskuren af vatten, emedan hafsvikarne härstädes ej gå djupt in uti landet, och endast 3 obetydliga Träsk finnas uti hela pastoratet.

Socknen består af 80 47/192 mantal. Häraf äro 31 1/48 mantal Skatte, 48 155/192 mantal Krono, och 5/12 mantal Frelse. Hela hemman räknas 151, åboer äro 160 och Rökar 177. Torp med jordbruk äro 3.

Efter oförmedlade mantal utgör denna Socken 131 1/3 mantal. År 1661 räknades här 125 Skatte, 26 Krono och 1 Frelsehemman på 130 mantal.

Oförvandlade jordeboks och Mantals räntan är 859 R:dal. 44 sch. 10 rst. och Kronotionden 83 Tunnor och 20 Kappar. Jordeboks räntan år 1661 var 1493 Daler 19 öre Silfvermynt.

Invånarenas antal 1790 var 1629 personer, nemligen: Gifte 278 mankön, 278 qvinkön; 28 Enklingar, 106 Enkor. Ogifte öfver 15 år; 221 mankön, 236 qvinkön; Barn, 234 gossar, 248 flickor; tilsamman 761 mankön, 868 qvinkön. Mantalsskrefne voro 836. År 1749 var folkmängden 1140 personer.

Från 1749 til 1790 äro uti denna Församling födde 1136 mankön, 1095 qvinkön; tilsamman 2231. Döde 851 mankön, 816 qvinkön; tilsamman 1667. Uplöste 421 hjonelag och vigde 497 par.

Byarne uti denna Socken delas, enligt 1661 års Jordebok uti 4 Marklag.

Sunderkarle Marklag. Södersunda 9 hemman. Wästansunda 9 hemman. Norrsunda 5 hemman. Sviby 6 hemman. Mökelö 4 hemman. Ingby 5 hemman.

Gesterbo Marklag. Önningby 10 hemman. Öster Calmar 3 hemman. Vester Calmar 4 hemman. Hindersböle et hemman. Öfvernäs 4 hemman. Ytternäs 2 hemman. Dalkarby 4 hemman. Jättböle et hemman, är Comministers boställe och räknas för 5/6 mantal. Kila et hemman. Öfverby 8 hemman. Ytterby 9 hemman. Genom Kongl. Kammar-Collegii Resolution af den 22 October 1760, och Kongl. Maj:ts bref af den 12 Martii 1772, har 21/64 mantal i denna by var Häradsskrivare Boställe, räntan likväl afräknad på lönen; men genom Kongl. Kammar-Collegii Resolution af den 19 Junii 1793, är detta Boställe utbytt emot hemmanet Berg i Sunds Socken.

Godtby Marklag. Godtby 15 hemman. Ödanböle 2 hemman. Torp 2 hemman. Hambrudda 2 hemman. Djurvik 2 hemman. Kongsö, I anledning af namnet, hafva någre funnit troligt, at Konung Eric den helige under sit Finska tåg, hamnat härstädes (190). Wargsunda 2 hemman. Myckelby 3 hemman.

Björsby Marklag. Björsby 5 hemman. Et hemman af 5/12 mantal är frelse. Buskböle 2 hemman. Ringsböle 3 hemman. Gölby 6 hemman. Andersböle et hemman. Karböle 4 hemman. Ulfsby et hemman. Detta hemman ägdes 1547 af Ståthållaren öfver Åland Olof Trottesson, och var då Frelse. Hans dotter Beata til Nogarnäs testamenterade hemmanet år 1632 til Gustaf Wasaborg (191). Huru hemmanet sedan kommit til andra ägare, mist Frelse rättigheten kan i anseende til bristande handlingar ej utrönas. Jomala by 6 hemman. Et hemman af 13/16 mantal i denna by, anslogs år 1700 til Boställe för Häradshöfdingen på Åland. Detta Domaresäte har vacker och tilräckelig åbygnad af träd, vid pass 7 tunnors utsäde och omkring 60 lass hö.

På Häradshöfdinge Boställets ägor företog sig år 1772 Herr Assessorn Jonas Palm odlingen af et äfven til betesmark otjenligt kärr. På denna fordom oländiga mark fås nu 1 ½ tunna säd, och bärgas 30 lass hö. En trädgård om 1 ½ tunnelands rymd, som innehåller öfver 100 unga fruktträd och åtskilliga fruktbärande buskar, är äfven anlagd, och i ängar samt hagar finnas många unga ekar updragne af ollon. Stängseln omkring dessa ägor som utgöra öfver 30 tunneland, består til en del af Björk och Pilhäckar samt jordvall. Åbygnaden är tilräckelig och skulle vara prydligare, om ej en olycklig eldsvåda år 1786 hade medtagit någon del. Detta Nybygge har erhållit namnet Joppe.

Ätthögar finnas i Jomala Socken vid Önningby, Ytterby och Gälby.

Jomala Kyrkoherde Boställe räknas til 5/6 mantal. Åbygnaden är af träd, beqväm, tilräckeligen och til stor del nybygd. Årliga utsädet är vid pass 14 tunnor och hö bärgas vanligen 100 lass. Trädgården är nyligen anlagd. På skog är tilgången knapp. Vid en underliggande holme i Saltsjön, har denna Prestgård något Strömmingsfiske.

Jomala Kyrka har en ganska vacker belägenhet på en hög sandås, och torde vara invigd S. Olof til ära (192). Den är bygd af sten på Kronogrund, 38 alnar lång och 19 alnar bred. Tre fönster mot öster och 3 mot söder, gifva Kyrkan tilräckeligt ljus. En ny och prydlig Altartafla är under arbete, och lär innan kort blifva upsatt. På Predikstolen äro målningar, som föreställa Frälsaren och Evangelisterne. Emedan Kyrkan är nog liten, i anseende til folkmängden i Församlingen, så hafva tvenne läktare blifvit nödvändiga. Vid Altaret är en grafsten efter Prosten Mathias Berg. År 1742 begrofs i denna Kyrka Öfverste Lieutenanten Gustaf von Konow; men något minnesmärke är ej upsatt (193).

Kyrktornet är ansenligt, och nyttjas som känning af sjöfarande. År 1742 skadades det af Åska. En besynnerligare olycka timade natten emellan den 17 och 18 November 1749, då en häftig storm störtade hela tornet. Enligt Kyrkoboken skall det varit öfver 200 år gammalt, och förtjente således at ombyggas. Klockorna hafva följande påskrifter: Den större,

När du hörer klockans ljud
Dig med hopen genast hasta
Til at tacka Herren Gud
Som gör Zions bomar fasta
Och med stor glädje fira
Helger som Guds helgon zira.

Ad templum dimini quoties campana vocavit Cum populo venias laudatum lætus ovansque.

Denna klocka är bestäld til Jomala kyrka 1762 af Prosten och Kyrkoherden Mag. Jonas Friberg, Häradshöfdingen Välborne Samuel Ehrenmalm, Kronobefallningsman Daniel Mansnerus, Capellanen Jacob Ross. Gerh. Meyer fecit Holmiæ.

Den mindre: Gloria Deo in excelsis. Olof Hernmark Judex Territorialis Alandiæ. Salomon Alanus Præpositus Alandiæ. Jag är guten af Johan Anders Klos i Stockholm anno 1727 den 18 Junii.

Med en ny ansenlig Kalk och en vacker Skrud har Kyrkan blifvit försed de sednare åren. Vinsäden til denna Församling är 10 Tunnor.

Kyrkoherdar om hvilka underrättelse funnits äro följande:

1. Mathias Olavi Kyrkopräster i Jumala, testamenterade sin gård Kokoböle i Mustasari Socken til Nådendals kloster år 1414 (194).

2. Magnus Petri Vestrogothus, var Kyrkoherde i denna Församling, och förestod tillika Häradshöfdingesysslan här på Åland. Tvenne Dombref af honom utgifne 1564 och 1572 förvaras ännu på Kärmundö Säteri.

3. Petrus Arvidi förordnades 1583 at vara Domprost på Åland och Kyrkoherde i Jumala (195). Han kallade sig likväl vid underskrifter endast Præpositus Alandiæ. Han undertecknade Upsala mötes beslut 1593, och de tre ofrelse Ståndens försäkran vid Konung Sigismunds Kröning den 19 Februarii 1594 (196). Lefde ännu 1595.

4. Christophurus Sigfridi Alanus, var Kyrkoherde uti Jomala, och Contracts-Prost öfver åland vid början af förra århundrade.

5. Christian Christophori Alanus, omtalas 1633 och 1648.

6. Olof Becchius, tilträdde detta Pastorat 1656. Undertecknade Riksdagsbeslutet i Åbo 1657. Afsattes 1669 eller 1670.

7. Mathias Berg. Bondson från Kellberga by uti Alunda Socken i Upland. Född 1631 den 25 Februarii. Skickades til Upsala Lärosäte 1646. Prestvigdes 1659 til Hofpredikant hos RiksRådet och General-Gouverneuren Baron Herman Fleming. Blef Amiralitetets Prest 1665. Följde 1666 (197) RiksRådet och Presidenten Göran Fleming, som Legations Predikant til England, och skall då enligt Personalierne ”uthi Oxford wist et ogement beröm uti en publique theologisk disputation, då han til vår evengeliska sannings försvar, med den hugnelig academisk seger blef välsignad, til alle Luhersk evangeliskes och vår egen Nations nöje och heder.” Insattes uti Jomala Pastorat den 14 Junii 1671. Var Riksdagsman 1676 och 1681. Blev Contracts-Prost 1685. Afsomnade den 12 Maji 1709. Biskop Johan Gezelius den yngre höll Likpredikan öfver honom. Den afhandlar, En trogen Lärares välsignelse, i anledning af Ps. 84 v. 7, och är tryckt i Åbo 1709.

8. Magister Wilhelm Wargentin. Son af Rådman Wilhelm Wargentin i Åbo. Född den 12 October 1670. Inskrefs vid Åbo Academie 1684. Disputerade under A. Wanochius, de Bello 1690. Besökte upsala 1691 och Lund 1692. Vid sistnämnde Lärosäte dröjde han til 1696 då han återestet il Åbo, och disputerade pro gradu under Petter Hahn, de idea panegyreos fatanicæ 1697. Promoverades samma år, och svarade på Magister frågan, de conformitate creaturæ rationalis cum Creatore per xxxxxx (grekiska). Blef vice Bibliothecarie 1698. Prestvigdes 1700. Archidiaconis vid Svenska Församlingen uti Åbo 1701. Fick fullmagt på Jomala pastorat 1710. Nödgades 1714 fly undan Ryssarne til Sverige, och befordrades der til Sune Pastorat uti Jämtland 1716. Blef Prost 1720. Dog den 12 October 1735. Likpredikan som afhandlar, Nådens välde öfver synden genom Jesu Christi rättfärdighet til evinnerligt lif, hölls af Prosten öfver södra Jämtland och Kyrkoherden i Rödön Petrus Klefberg. Är tryckts i Stockholm 1736. Den för sin lärdom namnkunnige Secreteraren vid Kongl. Vetenskaps Academien i Stockholm, Riddaren af Kongl. Nordstierne Orden Pehr Wargentin var en yngre Son af denne Kyrkoherde.

9. Salomon Alanus, var förut Pastor uti Sund och Contracts-Prost. Erhöll den 17 Februarii 1720 fullmagt på detta pastorat. Afsomnade 82 år gammal den 5 October 1739.

10. Magister Jonas Mårten Friberg, Westgöthe. Började sina Studier vid Upsala Academie, och responderade 1729 för fjerde delen af Georg Wallins Sigtuna stans et cadens. Besökte sedan Åbo, och disputerade pro gradu under Nils Hasselbom, de lucula Barometri 1732. Kyrkoherde uti Jomala 1741. Præpostius honrarius 1760. Dog den 21 Julii 1768.

11. Magister Jacob Zidéen. Disputearde under Mennander: de Phoeice ave 1748, och pro gradu under Hassel: de Judiciis 1748. Erhöll Jomala Pstorat 1770. Dog 56 år gammal den 29 December 1771.

12. Magister Carl Krogius. Född 1740. Studerade vid Åbo Academie. Disputerade under Herr Professor Planman: de propagatione Luminis P. I, 1764 och P. II, 1766. Var Primus vid Magister Promotion 1767. Befordrades til Jomala 1773. Afled den 26 Maji 1788.

13. Herr Magister Olof Hambræus. Son af Prosten Mag. Pet. Hambræus uti Enånger i Helsingland. Född 1749 uti Norrala. Inskrifven vid Upsala Academie 1769. Försvarade under nu varande Domprosten Herr Doctor Lostbom: Oeconomia Salutis qua summa capital ex epistola ad Galatas Illustrata 1771. Prestvigd 1774. Theoligiæ Candidat 1775. Utgaf pro gradu under Herr Professor Christiernin: Dissert. de anima humana, perfectionum divinarum imagine 1776. Notarie vid Stockholms Consistorium 1785. Ledamot och Secreterare af Samfundet pro Fide & Christianismo samma år. Förste Secreterare uti Prest-Ståndet vid Riksdagarne 1786 och 1789. Erhöll fullmagt på detta Pastorat den 28 April 1789.

Capellaner uti denna Församling om hvilka underrättelse erhållits äro:

1. Nicolaus Haquini Petræus, omtalas 1659. Dog 1669.

2. Henricus Petri Humblingus. Han kallade sig äfven Hasselrot och Hassel. Var född 1627. Disputerade under Aeschil Petræus: de feria quarta Pentecostes 1654. Blef Cappellan 1670. Dog 1698.

3. Henric Hassel. Som af den föregående. Född 1674. Befodrades från detta Sacallenie til Karis Pastorat 1729. Afled 1735. Var fader til Cantzli-Rådet och Professoren Henric Hassel.

4. Olof Thorin, tilträdde denna lägenhet 1730. Kyrkoherde i Finström 1738. Afsomnade 1758.

5. Jacob Ross, innehade detta Sacellanie från 1738 til sin död 1779.

6. Andreas Sylvan, Comminister 1780. Dig 68 år gammal år 1786.

7. Herr Eric Calander. Född 1713. Prestvigd 1744. Capellan 1788.

IX. Om Lemlands Socken.

Namnet Lemland har blifvit ämne för åtskilliga gissningar. Några härleda det af eller lugn, emedan hafvet härstädes ej skulle vara synnerligen utsatt för stormar (198). Homeri Lestrigoner eller Lästrykare, erhålla äfven anvisning til detta ställe af äldre fornforskare. Herr Magister Mallén (199) gissar, at storm och skeppsbrott hvarigenom vrak och brädstycken blifvit kastade til stranden, gifvit första anledningen til namnet. Hlem betyder väl på Isländska et bräde, och på några ställen uti Götha Rike, kallas en lucka och et slags spjäll af träd Lämm; men detta ord är obrukligt på Åland, och lär på intet ställe betyda spilror. Uti nyssnämnde arbete förmodas äfven, at lemland torde vara detsamma som lemnadt land, emedan denna Socken är nästan aldeles skild från fasta Åland. Invånarnes egen sägen härleder namnet av Lemböte by, vid hvilken en gammal offerkälla är belägen, som nyttjad under vantrons mörker, visade en denna tiden förlorad kraft, at bota sjuka lemmar. Byn skal först erhållit sit namn, och sedan Pastoratet af Byn. Herr Magister Mallén vil ej antaga denna sägen, emedan Pastoratet borde hafva nanmn förr än byn, och påstår tillika, at källan uti äldre tider blifvit kallad Boda; men denna by kan lätteligen uti forntiden hafva varit det märkvärdigaste ställe uti Lemland. Källan och qvarstående Rudera af et Capell, bevisa ganska mycket för denna sak, och hvad namnet Boda angår, om det någonsin varit brukligt, så är det säkerligen yngre än Lemböte, hvilket nyttjas uti alla gamla I omböcker och Jordböcker. Under namn af Lynaböte eller Linaböte anföres detta ställe uti et Manuscript uti Riks Archivo, som tillika med en matricula Regni Daniæ seculo XIII ineunte, innehåller en gammal vägvisare från Danmark til Revel, och utsättes i densamma, at fartygen från Arholma borde fara til Lynaböte öfver Ålands haf, och från Linaböte til Thiyckekarl (Kökar). Denna vägvisare följer som et bihang Iwar Widförles af Brocman utgifne Saga.

Lemlands Pastorat består af Moderförsamlingen lemland och Capellet Lumparland.

Lemlands Församling skulle vara en ö, om ej en ganska smal landhals uti norr förenade den med Jomala. För öfrigt skiljas dessa Pastorat genom Önningby och Ytternäs vikar.

Norra delen af Lemland gränsar til Hafvsviken Lumparen. Den östra omgifves af Föglö fjärden. Den södra och vestra stöter ti löpna Östersjön. Emellan Lumparen och Föglö fjärden är Lumparsund som skiljer Moder-Församlingen från Capellet. Detta sund är 900 alnar bredt (200); men kan ej nyttjas til genomfart af Skutor.

Capellet Lumparland är en ö, och stöter uti vester och norr til Lumparen, och uti öster och söder til Föglö fjärden. Ängösund, vanliga segelleden för Skutor utur Föglö fjärden til Lumparen, skiljer detta Capell från Wårdö Capell och Sunds Pastorat.

Lemlands Socken intager en rymd af 1 3/16 quadrat mil eller 27500 Tunneland.

Pastoratet är i allmänhet bergigt. Vid Bistorp, 1/8 mil från Byn, har fordom funnits uti et berg, en af naturen danad grotta; men genom tidens våld har större delen rasat, och är nu endast en hvälfd genomgång uti behåll. En annan grotta 8 alnar lång, 4 alnar bred och 4 alnar hög, träffas uti et berg på Lump udden uti Lumparlands Capell. Detta berg kallas Kasberget, och är efter Herr Magister Malléns mätning 72 alnar högt. Insjöar och Bäckar finnas inga af betydenhet. Ingående Hafsvikar, tillskapa ganska många landsuddar, och är Flakanäset af dem märkligast. Mot söder omgifves Lemland af en stor mängd holmar och klippor.

Socknen innehåller 22 61/192 mantal Skatte och 24 23/32 mantal Krono, tilsamman 47 7/192 mantal. Hela hemman finnas 90, Åboer 121 och Rökar 140. Et Torp har jordbruk.

Uti oförmedlade mantal räknas denna Socken til 77 1/8 mantal. År 1661 voro här 59 Skatte och 30 Krono-Bönder, och en Frelse åbo på 76 ¼ mantal.

Jordboks och mantals räntan stiger oförvandlad til 486 R:dal. 4 sch. 9 r. Och Kronotionden til 42 Tunnor, 12 Kappar. År 1661 var jordeboks räntan 1016 Daler 1 öre Silfvermynt.

Folkmängden 1790 var 1080 personer. Gifte; 181 mankön, 181 qvinkön; 10 Enklingar, 93 Enkor; Ogifte öfver 15 år, 143 mankön, 155 qvinkön; Barn; 165 gossar, 152 flickor; tilsamman 409 mankön, 581 qvinkön. Mantalsskrefne räknades 592. År 1749 hade denna Socken 801 invånare. Från 1749 til 1790 äro uti detta Pastorat födde 1611, döde 1203, uplöste hjonelag 265, vigde 318 par.

Lemlands Moderkyrko Församling innehåller 7/8 quadrat mil. Största längden och bredden är vid pass 1 ½ mil. 15 11/12 mantal äro Skatte och 19 13/48 mantal Krono; tilsamman 35 3/16 mantal. Hemman 68 och åboer 88.

Prestgården utgör 7/8 mantal. Åbygnaden är af träd och nog förfallen. Årliga utsädet är 7 á 8 Tunnor, och Hö bärgas 40 til 50 lass. Skogen är tilräckelig.

Byarne indelas efter 1661 års jordbok uti 4 Marklag:

Bistorps Marklag. Bistorp 4 hemman, Rörstorp 3 hemman, Bengtsböle et hemman. Här träffas Ätthögar.

Norby Marklag. Norrby 6 hemman. Björklund et hemman, bestående endast af 1/6 mantal, är genom Häradsrättens utslag den 24 September 1703, Klockare Boställe. Uti äldre tider var Björklund en by med 2 hemman; men genom hvarjehanda omskoften, hafva ägorne blifvit skattelagde under Norrby, utom den lilla del Klockaren besitter. Söderby 9 hemman.

Wester Marklag. Hellestorp 8 hemman. Knutsboda 3 hemman. Lemböte 3 hemman. Vid denna by träffas, som redan är anfördt, en offerkälla, och Ruiner af et Capell. Källan är belägen på en äng nära byn, och innehåller endast vanligt källvatten. At härstädes ännu lång tid efter Reformation vidskepelse blifvit föröfvad, intyga mynt af Drottning Christina, som blifvit sundare uti denna källa (201). Capellet ligger 1/8 mil från Byn på et berg. Bygnaden som nu mera är utan tak, är 12 alnar lång och 9 alnar bred. Murens tjocklek är 1 2/3 aln. Fönster-öpningar finnas tvenne. Dörr har varit endast en. Bygningsämnet är gråsten, och ganska litet tegel. Lemningar visa äfven, at här varit en med stenmur omgifven Kyrkogård. Efter sägen skall detta Capell hafva namn af Olof den helige. Författaren af Dissert. de Angaris, som vil härleda Lemböte af antände vårdkasar, och desse af Böta stenar (202), har som Herr Magister Mallén rätteligen anmärkt, ej haft tilräckelig underrättelse om detta ställe. Nåtö en ö med 3 hemman. Gersö en ö med 3 hemman.

Flaka marklag. Flaka 9 hemman. Biskop Bång (203) berättar; at Gustaf I:s Enke-Drottning Catharina Stenbock här ärnat anlägga en stad; men på Stockholms Borgerskaps anhållan, låtit detta företagande afstadna. Framförd sten til Flakanäset visar, at någon bygnad varit ämnad på detta ställe. Westerånga 3 hemman. Wessingsboda 5 hemman. Hadnäs et hemman af 77/96 mantal. Detta hemman som är en bondgård, ägdes 1660 och de följande åren af Amiralen Johan Bergenstjerna, om hvilken Herre, ehuru ej född på Åland, likväl vara skäl at lemna någon underrättelse. Han var född uti Norrtälje 1618. Fadren Olof Andersson berg, var derstädes Borgare. 1642 inskrefs Johan Olofsson Berg til Bysselskyttare vid Amiralitetet. 1644 blef han Archliemästare, och bivistade sjöslaget vid Femern. 1646 företog han sig en resa til Ostindien, och var der Båtsman uti Holländsk tjenst (204) på Java. Kom 1651 tilbaka, och befodrades til Lieutenant, och 1654 til Capitain. Bivistade slaget uti Öresund 1657. Sprang 1659 uti luften med et fartyg, och slapp undan med lifvet. Bidrog samma år mycket til segren vid Ebeltoft, där 4 fartyg eröfrades och det 5:te sköts i sank. Vice Amiralen Owenus Sjölöw förde vid detta tilfälle befälet (205). 1665 blef han Major och 1671 Amiral Lieutenant. 1676 erhöll han Amirals fullmagt, med det yttrande: at han för sina långliga, lofvärda, trogna och tappra tjenster til sjös, hade gjordt sig denna Kongl. nåd och befodring väl värdig. Sama år blef han äfven Amiralitetets Råd och adlades. Antog namnet bergenstierna. Vapnet består, sådant som det finnes på åtskilliga til Lemlands Kyrka gifna prydnader, af et silverfält, uti hvilket nederst är et Berg och överst en gyllene stjerna. Hjelmprydnaden är en half man med et svärd uti högra handen, och en flagga å hvardera sidan. Uti Stiernmans matrikel är Amiralen Bergenstjerna ej uptagen; förmodligen emedan han ej hant blifva introducerad, och dog barnlös. Den under N:o 1520 anförda slägten Bergenstjerna, har ingen gemenskap med Amiralen, och för et annat vapen. 1676 dog Bergenstjerna ombord på Skeppet Victoria, något efter sedan Flottan var utlupen från Stockholm uti Maji månad. Liket begrofs den 12 Maji 1678 uti S. Jacobi Kyrka i Stockholm, och fördes sedan hit til Lemland. Likpredikan hölls af Amiralitets Predikanten Abr. Alcinius (206). Af Personalierne är ingen anledning at Amiralen varit Båtman på Åland, utan torde denna sägen vara falsk, ehuru allmän den är. Bergenstjerna var gift med Christina Pehrsdotter, dotter af Vice Lagmannen uti Kinds och Ydre Härad Pehr Jönsson. Hon var född 1632, blef gift 1652, enka den 20 Maji 1676, andra gången gift med Biskopen uti Åbo Joh. Gezelius den äldre 1684, andra gången enka den 20 Januarii 1690. Dog den 28 Martii 1703. Likpredikan hölls af Prosten Daniel hagert, och afhandlar andlige stridsmäns rätta tilstånd. Tryckt 1704. Utom Hadnäs hemman, som var Amiral Bergenstjernas egendom, hade han och äfven dess enka räntan af flere hemman uti detta Pastorat under förläning. Granboda 5 hemman. Stackskär et på några skär uptagit hemman.

Uti Palmsköldska handlingarne (207), omtalas fyra Båkar uti detta Pastorat. Tre skulle underhållas af Fru Christina Bergenstjerna, emot en den 24 October 1671 undfången donation på några hemman. Den fjerde som Amiralen Bergenstjerna utom dess upsatt, och sedan var kullfallen, skulle efter Konungens bref den 8 Martii 1694 på Kronans bekostnad upbyggas, och sedan af Allmogen underhållas. Nu finnas här endast 3 Båkar.

Lågskärs Båk öfver 2 mil från Lemlands yttersta udde på vägen til Sverige, upbygd af sten 1744.

Nyhamns Båk en mil från landet, är äfvenledes af sten.

Ledsunds Båk är nära landet, vid inloppet uti Ålands Skärgård. Sju mil ut i Östersjön från denna Båk, ligga Nyskären eller Bogskären, 3 kala klippor, som tjena sjöfarande til känning. På nordöstra sidan af den ostligaste klippan, är 20 famnars djupt vatten in til branta berget, och torde näppeligen gifvas bättre belägit ställe at Rista märke til uplysning uti vattuminskningstvisten (208).

Nyhamn och Rödhamn äro tvenne bekanta hamnar, för dem som segla uti desa farvatten. Vid den förra led Ryska Sändebudet Dolgorucki skeppsbrott 1726, och til den sednare kom Ryska Flottan 1743 (209).

Lemlands Kyrka är bygd på Kronogrund, 52 alnar lång och 14 alnar bred inom murarne. Den är invigd S. Birgitta til heder (210). Åtskilliga stympade Mariebilder, som förvaras uti Tornhvalfvet, vitna om Kyrkans ålder från Påfvedömet. År 1484 gaf Corth Hartvigsson hit en mark penningar. Kyrkan är vacker och ljus, försedd med tre dörrar och 7 fönster. Den delen som nu utgör Choret, var fordom Amiralen Bergenstjernas grafchor; men som denna utbyggnad var nära sit förfall, så blef den förbättrad och sammanbyggd med Kyrkan, och hvilar Amiralen med dess Fru under Altaret.

Altartaflan innehåller tvenne afdelningar. Den öfre är en målning om de vise män från Österlanden, och den nedra består af dåligt bildthuggeri, som föreställer Christi nedtagning från Korset och 6 helgon, ibland hvilka äfven Olof den helige finnes. Påskriften: Gudi til äro Johan Olofsson Berg och Kristin Pärs dotter 1662, Ps. 34. v. 9; lemnar underrättelse om gifvaren. På Altaret nyttjas en stor försilfrad messings ljusstake, med Bergenstjernska vapnet. Predikstolen är målad. På gången är en grafsten med följande påskrift: Pastor i Lemland Herr Mathias Johannis och dess Hustru Brita äro här begrafne anno 1697. – – och vet at på den sista dagen måste jag med glädje upstå af min graf. Den som rör och tilägnar sig min graf, honom dömmer Gud vist til mörksens haf. Ehuru Kyrkan är rymlig har likväl en läktare funnits nödig.

Uti Tornet finnas 2:ne klockor. Den större har följande påskrift: Soli Deo Gloria. Anno 1691. Carolus undecimus Sveciæ Rex. Ps. 132 v. 7. L. B. Lorenz Creutz Toparcha. Doct Joh. Gezelius Fil. Episcopus Aboensis. Fru Christina Bergenstjerna F. Til Haddnäs D. Mathias Berg præpositus in Jomala. D. Mathias Johannis Past. In Lemland. Caspar Törnström Landzfiscal. D. Sveno Forsman Sacell. In Lemland. Gudz hus til äro och S. Birgittæ Kyrkiö i Lemlands Socken til prydnadh är jag guten i Åbo af M. Martin Mier anno 1691. På den mindre klockan står: Kyrkan S. Brigitta, Kyrkoherden Amnorin, Kyrkvärdar Mats Matsson, Hans Persson. Guten i Stockholm af Johan Fahlsten 1771.

Kyrkan äger prydlig skrud och vackert silfver, samt ibland en Oblatask, gifven af Fru Bergenstjerna. Kyrkans Vinsäd är 6 Tunnor 24 kappar.

Kyrkoherdar uti detta Pastorat om hvilka man har underrättelse äro efterföljande:

1. Georgius Henrici, undertecknade Upsala mötes beslut 1593.

2. Martinus Nicolai Buscherus, var Pastor 1626 och 1630.

3. Isaac Martini Buscherus, förut Capellan uti Socknen, omtalas som Kyrkoherde 1646 och 1647.

4. Mathias Hedmoræus, kallas 1646 moderator Scholæ alandensis. Blef Pastor 1657, Afsattes 1674. Lefde ännu 1682. Om honom finns följande uti Consistorij Aboensis Protocoller (211): ”År 1673 d. 10 Sept. Amiralen på Åland Johan Olofsson Berg, besvärade sig at han af Prästerne i Lemland ährerörigen är angripen. D. 15 Sept. inkallas de at förklara sig, då Herr Måns (Capellan) gjorde en relation om sin Predijkan som han beskyltes före, neml. at hansordaformalier således lydt hafva: Nu är röötmånaden, och nu pläga flugor fläckia ens kläder; alltså hafver ock en helvetets speefluga befleckiat migh och tillagt migh truuldom och widskepelse. Pastor sade at Herr Måns hade sagt för honom, att Amiralen icke hafver mindre lyten på tin Mor och Hustro, än min dotter. Herr Måns ville ock beretta, at Amiralen skulle illa uthmålat Pastoris hustrus hatt, kläder och annat mer. D. Episcopus förebrådade Herr Måns att han skulle om hans hustro uthspridt, att hon skulle så maledicerat, att gålftiljorna hade sprungit, så ock att hon sigh drucken på Visitatione plägat hade. (Saken hänskjöts til ny ransakning, och dömdes Presterne i HofRätten, til äreröriga böter, med hemställan til Consistorium, om de vidare kunde vid embetet bibehållas. Consistorium ansåg väl domen vara för hörd, men suspenderade dem dock i stöd deraf från embetet, hvarefter och sedan Kongl. Maj:ts domen stadfäst, en ny Pastor tilsattes).

5. Petrus Ringius, blef Kyrkoherde 1674. Afled 1689 eller 1690.

6. Mathias Johannis. Var förut Capellan. Blef Pastor 1691. Dog 1697.

7. Magister Johan Torpander, var född Ålänning, och berättas uti Bergenstjerna Personalier, at hon haft mycken omsorg för hans fortkomst uti Studier. Disputerade uti Åbo 1692 under Lund: de intellectione increata, och utgaf under Rudéen sin gradual disputation 1694; Ratio sana de captivo Gentilium lumine sive insufficientia naturalis Religionis ad salutem contra insanam Edvardi Herberti Baronis angli. Promoverades til Magister den 25 November samma år. Blef Pastor uti Lemland 1698, och dog kort därefter.

8. Eric Hammar, kom til denna lägenhet 1699. Hade förut varit Comminister uti Hammarland, och sedan haft någon sysla i Österbotten. Omtalas 1706, som härvarande vid sin efterträdares insättning uti embetet.

9. Magister Gabriel Frondelius, född i Kimito 1670. Erhöll den 23 November 1705 fullmagt på detta Pastorat, och befodrades den 19 November 1719 til Kyrkoherde uti Finström. Dog den 7 Junii 1737.

10. Paul Mansnerus, Comminister uti Getha från 1710 til 1713. Pastor i lemland 1721. Dog den 5 augusti 1738, 65 år gammal.

11. Magister Daniel P. Mansnerus, Son af den fåregående. Född 1702. Kom til Åbo Academie 1725. Disputerade under Björklund: de cultur Dei externo 1731, och pro gradu under Hassel: de sapientia Stoicorum 1732. Blef Magister samma år. Fick fullmagt på detta Pastorat den 19 December 1739. Afled 9 November 1765.

12. Herr Otto Johan Amnorin, född 1721. Inskrifven vid Åbo Lärosäte 1740. Prestvigd 1752. Pastor vid Åbo Läns Regemente 1759. Erhöll fullmagt på detta Pastorat efter föregången enhällig kallelse af Socknen 1767. Förordnad til Prost den 15 Julii 1784. Dog den 10 Junii 1794.

Lumparlands Capell består af en ö som är 1 mil lång och 3/8 mil bred. Vidden är 5/16 quadrat mil eller 7200 Tunneland. Här finnas 11 163/192 mantal, hvaraf 6 77/192 mantal äro Skatte, och 5 43/96 mantal Krono. Hemman räknas 22, åboer 33.

De Byar som höra til denna Församling äro följande:

Norrboda 4 hemman. Lumpo 3 hemman. Lumparby 6 hemman. Et hemman uti denna by har fordom varit Frelse, och förpantades 1662 af Johan Svinhufvud til KammarRådet Jesper Krusbiörn på Björnö. Clemetsby 4 hemman. Et hemman af 7/12 mantal härstädes är Capellans Boställe. Krokstad 2 hemman. Svinö 3 hemman.

Skag är en utgjord utan mantal, som likväl är försedd med vacker åbygnad af träd, och en nyligen anlagd Trädgård. Belägenheten af detta ställe vid Lumpaland, är ganska behaglig.

Lumparlands Kyrka än nämnd efter Apostelen Andreas. Den ligger på en högd, och omgifves af höga träd, som mycket bidraga til prydnaden af detta lilla Tempel. Bygnaden är af träd, 19 alnar lång och 12 alnar bred. Altartaflan är liten, och innehåller en målning af den Hel. Nattvarden. För öfrigt har Kyrkan inga betydliga prydnader. Tornet som är ganska smalt och 30 alnar högt, hyser tvenne klockor, som hafva följande påskrifter; Den större: Til Guds ära och Lumparlands Capell Församlings prydnad är denna klocka köpt uti Pastoris Mag. Daniel P. Mansneri tid 1745. Me fecit Gerb. Meyer, Holmiæ. Den mindre: Manhaste Capitain Johan Olofsson berg och Kirstin Persdotter anno 1660. Gudh give dem lycko och välferdh.

Församlingens silfver består uti en liten Kalk och skruden uti en Mässhake, förfärdigad 1665.

Comministrar uti denna Socken igenfinnas följande:

1. Isaac Martini Buscherus, nämnes 1638 och 1640. Blef sedan Kyrkoherde.

2. Magnus Andreæ Salimontanus, omtalas 1653 och de följande åren til 1673, då han blef oense med Amiralen Bergenstjerna, som ofvan förmält är.

3. Israel Hammar, var Sacellan 1675.

4. Mathias Johannis, innehade denna lägenhet 1681. Befordades til Kyrkoherde 1691.

5. Sven Forsman, en Wermlänning, var vid detta Sacellanie 1691 och 1692. Dog 28 år gammal.

6. Michael Henrici Stigelius, Nylänning. Tilträdde 1693. Fick någon befordran uti Nyland 1703.

7. Johan Tectonius, blef Comminister 1704. Dog 1744, gammal 74 år.

8. Henric Lindquist, fick denna lägenhet 1745. Afsomnade 80 år gammal 1785.

9. Herr Israel Ferdinand Hartman, Nylänning. Född 1748. Inskrifven vid Åbo Academie 1758. Prestvigd 1768. Comminister 1786.

X. Om Föglö Socken.

Denna Socken har säkerligen sit namn af den mängd Sjöfågel, som härstädes vistas om våren.

Pastoratet består af Moderförsamlingen Föglö och Capellförsamlingarne Kökar och Sottunga.

Moderförsamlingen Föglö som innehåller 13 med Bondehemman bebyggde öar, intager vestra delen af Pastoratet. Uti Vester skiljes den på den flesta ställen til en mils vidd från Lemlands Pastorat, genom Föglö fjärden. Mot norr ligger Sundskärs Capell och Delet. Mot öster ligga Capellen Kökar och Sottunga. Den förra skiljes genom en fjärd af 2 mils öfverfart, och det sednare genom en mindre fjärd af ¾ mil. Söder från Föglö är öpna Östersjön.

Sottunga Capell ligger Nordost från Moderförsamlingen, och Sydväst från Kumblinge Pastorat, hvaraf den närmast belägne byn Seglinge är skild, genom en öfverfart af ¾ mil. Mot öster stöter Vattuskiftet, och är Korpo Pastorat det första land som sedan träffas. Mot söder är östersjön.

Kökars Capell ligger 2 mil Sydost från Moderförsamlingen och från Sottunga Capell, Det omgifves uti norr och öster af Vattuskiftet, och uti vester och söder af öpna Östersjön.

Dessa 3 Församlingar utgöra sammantagne en trekant, med spetsen mot norr. Den vestra sidan från Björkört il Sottunga är 3 ½ mil. Den östra från Sottunga til Mörskär 4 ½ mil. Den södra från Mörskär til Björkör 5 mil. Fast land uti detta pastorat är vid pass 1 ¼ quadrat mil.

De öar och holmar hvaraf detta pastorat består, äro alla upfyllde med Berg. De dalar som finnas, äro likväl vanligen fruktbärande; men hafva sällan någon betydlig vidd. Öar af ½ mils längd träffas 6, och af ¼ mils längd lika antal. På 12 ännu mindre öar, äro äfven hemman anlagde. Hela Pastoratet innehåller således 24 med Bondhemman bebygde öar, utom en stor mängd obebodda holmar.

Alla dessa öar utgöra 42 5/6 mantal, hvaraf 15 23/32 äro Skatte och 27 11/96 Krono. Hela hemman äro 143. Åboer 152. Röktal räknas 170. En Torpare har jordbruk.

Uti oförmedlade mantal, räknas denna Socken til 66 5/8 mantal. År 1661 voro här 40 Skatte och 91 Kronohemman, och 65 5/8 mantal.

Oförvandlade Jordeboks och mantals räntan är 459 R:dal. 43 sch. 4 r., och Kronotionden 24 Tunnor 27 kapar. Jordeboks räntan år 1661, var 989 Daler 16 öre Silfvermynt.

Folkmängden år 1790 var 1498 personer. Mantalsskrefne räknades 825. Invånarenas antal år 1749 utgjorde 1250 personer.

Föglö Moderkyrko Församling innehåller ¾ quadrat mil. Den består af 13 35/48 mantal Skatte, och 14 15/32 mantal Krono; tilsamman 28 19/96 mantal. Hela hemman äro 74. Åboer 76.

Prestgården är et mantal. Har vanlig åbygnad af träd. Utsädet är vid pass 3 Tunnor; men Hö erhålles vanligen öfver 100 lass.

Byarne uti denna Församling delas efter 1661 års Jordbok uti 5 Marklag.

Hummersö Marklag. Hummersö 5 hemman. Kalsö 5 hemman. Bråttö 3 hemman. Flisö et hemman. Här är en hamn som ganska mycket nyttjas af sjöfarande. Ofvannämnde 4 Byar utgöra en ö. Jersö et hemman på en ö uti Fölö fjärden. Björkskär et hemman på en ö uti hafsbandet. Klåskär et hemman på en dylik ö.

Degerö Marklag. Björsboda 3 hemman. Ligger på samma ö som Kyrkan och Prestgården. Stentorpa 3 hemman. Degerby 6 hemman. Vid denna by är en god hamn. År 1743 upkatades här Batterier; men hvilka sedan ej nyttjades. Lemningar synas ännu ej långt från byn. Granboda 2 hemman. Förestående 3 byar utgöra en ö.

Hastersboda Marklag. Hastersboda 8 hemman. Sommarö 3 hemman. 1665 var här et Frelsehemman, tilhörigt Michael Sjöblad. Hersholma 2 hemman.

Sonboda Marklag. Brändö et hemman. Sanda 2 hemman. Skogboda 5 hemman. Dessa 3 byar, tillika med Hastersboda Marklag utgöra en ö, och är den samma störst uti detta Pastorat. Sonboda 9 hemman på en serskilt ö. Finholma 2 hemman på en ö.

Nötö Marklag. Nötö 2 hemman på en ö. Juddö en ö med 3 hemman. Bånö et hemman på en ö. Öfverö 3 hemman, och Ulfversö 2 hemman, utgöra tillsamman en ö.

Föglö Kyrka är bygd på Kronogrund. Det håller 31 alnar uti längd och 14 alnar uti bredd inom murarne, och har 6 fönster. Altartaflan består af en vacker målning, som föreställer den H. Natvarden, Christi lidande uti Örtagården, och upståndelsen. Predikstolen är gammalt bildhuggeri.

Uti Tornet har Kyrkan tvenne klockor. Den större har följande påskrift: Soli Deo Gloria. Guten i Stockholm af Eric Lind 1706. Til Guds namn ära är jag guten, och igenom elden sluten, Föglö Kyrka til prydning. På den mindre klockan står med Munkstil: Maria.

Under Ryska väldet från 1714 til 1722, skadades denna Kyrka ganska mycket, och beviljades sedan til dess förbättring en Collect öfver hela Riket.

Med silfver och skrud är Kyrkan behörigen försedd. Vinsäden gör 6 Tunnor.

Kyrkoherdar om hvilka man erhållit någon underrättelse äro:

1. Jonas Olai, undertecknade Upsala mötes beslut 1593.

2. Olaus Sigfridi, lefde 1623 och 1637.

3. Ericus Nicolai Nycopensis, omtalas 1643 och 1662.

4. Gabriel Hamnodius, förut Capellan uti Kökar, skall aflidit kort efter sin befodran til Pastoratet.

5. Gudmund Jacobi Rothovius; har hållit tvenne Orationer vid Academien uti Åbo; den första: de dira illa vitæ peste voluptate 1644, och den andra: de officiis pietatis 1647. Under Aeschil Petræus disputearde han: de conjugio prsertim ministrorum verbi & spiritualibus Christi & Ecclesiæ nuptiis quarum illi sunt conciliatores 1647. Var Collega vid Åbo Schola. Blef Pastor i Föglö 1676. Dog 1691.

6. Daniel Mansnerus, blef Kyrkoherde 1692. Afled 1711.

7. Johan Stålbom, född 1666. Var Comminister uti Getha 1704. Tilträdde Föglö Pastorat 1712. Orerade vid Prestmötet i Åbo 1708. Afled 1737.

8. Andreas Backman, befodrades til Kyrkoherde 1738. Dog den 9 Junii 1757.

9. Magister Petter Svebilins, född 1713. Studerade uti Åbo, och utgaf 1744 under Hassel: Vaticinum Jacobi de Schiloh. Disputerade pro gradu under Brovallius: de dogmatibus erroneis methaphysicorum hypothesis in physics 1745. Blef tid efter annan Vice Pastor i Kusamo, Conrector och Rector vid Björneborgs Schola. Orerade vid Prestmötet i Åbo 1759. Befodrades til detta Pastorat 1760. Afled den 21 December 1765.

10. Herr Magister Gustaf Allenius, Son af Prosten uti Kangasala, Gustaf Allenius. Född 1730. Studerade uti Åbo. Disputerade under Mennander: de ufu Lapidum in Historia 1752, och under nu varande Herr Biskopen Doctor Gadolin pro gradu: de usu Physices in Philosophia practica 1754. Kyrkoherde uti Föglö 1767. Respondens primarius vid Prestmötet 1775, för afhandlingen: de novissimis Isagogicis.

Kökars Capell består, utom et mera aflägse hemman, af en Skärgård, som har ¾ mils längd och bredd. Fast land är vid pass 3/8 quadrat mil. Mantal äro 8 41/96, havraf 7/48 mantal är Skatte. Hemman äro 56. Åboer finnes 58.

Under anförde mental och hemman, äro äfven Söderjurmo och Österskär inberäknade, emedan de uti Jordboken uptagas vid Kökars Capell, ehuru de enligt fördelningen i Pastorater, höra til Korpo Socken.

De Öar och Byar som utgöra Kökar äro följande:

Hamnö en obetydlig holme, på hvilken Kyrkan och Capellans Bostället ligger. Detta Boställe räknas ej til något mantal, och kallas uti gamla Jordboken Klosterjord. På denna ö har fordom varit et Kloster. Vastovius uti sin Notitia Monasteriorum säger, at Biskop Birger Balk år 1400 stoftat Coenobium Korsense Virginum på Åland; men efter all anledning, har här ej varit något Nune-Kloster. Uti Spegels Kyrko-Historia (212) anföres, at Birger Balk låtit bygga Kökars Kloster 1440. Årtalet är förmodligen tryckfel, emedan Biskop Balk redan 1412 lemnade denna verlden. At detta ställe varit et Gråmunke eller Franciskaner Kloster, kan slutas af följande anteckning, som Stiernman utur Riks Archivo meddelt Rhyzelius (213): ”Tisdagen nesth efther Sancte Brigitte Viduas dag år 1526. Item. Biskop Vicentius fick ett machtbref att vii honom tilskickat haffve at haffva i sinn werjo och befallningh de 3 Gråbröderne closter, som i Åbo Biskopsdöme ligga, som äre Tlokarne, Viborg och Rama, strengeliga biundandes bröderna i samma closter att dhe honom och icke ministerio swara efther dhenne dagh Wijdh wåre ogunst och wredhe.” Med Tlokarne menas här säkerligen Kökar, som äfven blifvit skrifvit Tjökar, och uti en gammal vägvisare från Danmark til Revel, Thiykekarl (214). År 1484 testamenterade Corth Hartvigsson til detta Kloster en Kalk och et pund eller 4 Tunnor Råg; men hvarifrån Rhyzelius (215) erhållit underrättelseom et annat testamente, skrifvit 1485, där samma man skall gifva fast egendom til Munkarne uti detta Kloster, lär vara obekant. Samma Biskop berättar äfven, at hemmanen uti Föglö Socken skola uti äldre jordböcker kallas Klostergods; men uti 1661 års jordbok, omtalas som Klostergods endast Capellans Bostället Hamnö och hemmanet Hästö. Efter en Munk helig Peder Djekne kallad, upvises ännu en half grafsten, bestående af hvit kalksten, om hvilken bemälte Munk spådt; at när den skulle blifva höljd med jord, skulle verldens slut nalkas. Stenen nyttjas nu til trappsteg vid Kyrkan. År 1768 voro af detta Kloster ännu murar uti behåll, och var den längsta qvarstående muren 18 alnar lång och 8 alnar hög. När Kökars kyrka dessa sednare åren upbygdes; så nyttjades til någon del Klostrets Ruiner.

Öfverboda 5 hemman och Karlby 12 hemman, utgjöra tilsamman en ö. Finnö en ö med 6 hemman. Helsö 12 hemman, och Österbygge 12 hemman, utgöra en ö. Kyrkogårdsö et enstaka hemman, en mil norr ifrån Kyrkan.

Österskär 2 hemman. Söder Jurmo en lång, smal, låg och skoglös ö, 4 mil från Kökar. Här äro 6 hemman. Från äldre tider tilbaka, har här varit et litet Capell, hvaruti några gångor om året hållits Gudstjenst af Korpo Presterskap. Nuvarande Kyrkan upbygd af träd 1703, är 9 ¾ alnar lång och 8 ¼ alnar bred, och har, utom en vacker Predikstol och en liten Altartafla, inga prydnader. Om några stensätningar på denna ö, nämnes uti en under CantzliRådet Hassel utgifven Disputation (216), och får jag här lemna den underrättelse, som uti detta ämne mig benägit blifvit meddelad af Herr Kyrkoherden Magister Carl bergman. Stenlägningarne äro öster ut på landet, och den högsta sandåsen. Den första är rund, och har 12 alnars diameter, och ligga midt uti trenne stenar af olika storlek, en aln ifrån hvarandra. Til andra Stensättningen är härifrån 263 alnar, och sedan åter til den tredje 277 alnar, och vidare til den fjerde 324 alnar. Dessa likna alla den första, och kallas af invånarena munkeringar, ehuru de lika lätt kunna vara qvarlefvor från hedendomen. På 324 alnars afstånd från fjerde stenringen, förekommer slutligen en stensättning, bestående uti tvenne inom hvarandra lagde quadrater, havraf den inre tyckes vara lemning af en stenfot til förmodligen något Capell. Den yttre stenlägningen är 35 alnar lång och 34 alnar bred.

Sydvest från Jurmo 1 ¼ mail, ligger Utö. På detta ställe underhålles en Fyrbåk til den sjöfarandes tjenst, som ifrån östersjön skola löpa in uti Finska skärgården. Här är äfven en tjenlig hamn med tvenne inlopp. (217).

Vid en klippa, en mil söder från Kökars Kyrka, Kelskär kallad, har genom vatnets bearbetande, en sten erhållit skapnaden af en kanna, som har 5 alnar 15 tums högd, och 10 til 13 alnars omkrets, samt et handtag af en lan 4 tums bredd.

Om en annan klippa som kallas Jutskär berättas, at vid densamma 3 Danska fartyg nattetiden af simmande Kökarboer blifvit genombårade så at de sjunkit (218); men efter en nu i Kökar gängse sägen, har det endast varit et Danskt fartyg, som strandat vid holmen Långskär, och der sedan blifvit plundrat.

Biskop Bång (219) har erhållit den underrättelsen; at här uti Kökar fordom varit et fäste anlagt emot ströfvande Estländare och Curländare, samt at man härstädes funnit kostbara stenar och åtskilliga inscriptioner. Dessa lemningar öfversköljdes likväl redan uti Biskopens lifstid af hafvet, och som för öfrigt han historiska trovärdighet ej är betydande; så kan med skäl tils vidare tviflas på hela berättelsen.

Kökars Kyrka är 43 1/3 aln lång, 23 ½ aln bred och försed med 6 fönster. År 1765 beviljades en Collect öfver hela Riket til dess upbyggande af sten. Den invigdes 1785. I stället för Altartafla är et försilfrat Crucifix. Kyrkan har ej Torn, utan klockorne hänga uti Stapel. Den större är guten 1753, under Kyrkoherden Anders backmans och Comministern Simon Sachrelii tid.

Den tid som följde näst efter Reformation, nyttjades Klosterbygnaden til Kyrka; men 1645 var den så förfallen, at der ej vidare kunde hållas Gudstjenst. Vid samma tid strandade härstädes et fartyg från Riga, som innehade skepsvirke för Amiralitetets räkning, och anhöll Prosten Boethius Muur hos vederbörande, om denna last til understöd vid en ny Kyrkas upsättning. Ansökningen bifölls, och den 27 November 1646 var den nya trädkyrkan färdig, hvarmed Församlingen hjelpte sig, til dess nu varande Kyrka upmurades.

På samma ö Kyrkan ligger, och den delen däraf som kallas Capellskaten, är en stensättning af 37 alnars längd och 30 alnars bredd, havarf man ej känner ändamålet Arbetet tillskrifves Munkarne liksom uti Jurmo.

Comministrar vid denna Församling igenfinnas följande:

1. Clemens Georgii nämnes 1625. Afsattes 1629.

2. Eric Nilsson, lefde 1630 och 1637.

3. Gabriel Hamnodius, omtalas 1643 och 1660. Blef Kyrkoherde uti Föglö.

4. Pehr Portulinus, var Sacellan 1670.

5. Eric Portulinus, dog som Comminister härstädes 1698. År 1651 och 1655 disputerade en Eric E. Portulinus under Aeschil Petræus: de feria 1 Paschatos och de festo Petri Pauli, och 1670 var en af samma namn Predikant vid Hospitalet för de spetälke uti Föglö; men om dessa omständigheter tilhöra omförmälte Capellan är osäkert.

6. Eric Lindquist, tilträdde 1699. Dog 1739.

7. Simon Sachrelius, var vid denna lägenhet från 1740 til 1758.

8. Carl Ekroth, Blef Comminister 1759. Afled 1763.

9. Andreas Fagerlund, tilträdde 1766. Dog 1788.

10. Johan Lidmark, fick fullmagt på denna lägenhet 1789; men dog 1790 om våren, utan at hafva tilträdt sin sysla.

11. Herr Andreas Wenngren, Prestvigd 1788. Comminister härstädes 1791.

Sottunga Capell innehåller 1/8 quadrat mil eller 3000 Tunneland, och består af 6 5/24 mantal, hvaraf 1 27/32 äro Skatte, och 4 75/96 Krono. Hemman äro 13 och åboer 18.

En ö af ½ mils längd och ¼ mils bredd, utgör större delen af Församlingen, och innehafves af Sottunga by, som består af 9 hemman. De öfriga hithörande öar och hemman äro: Måsshaga, Finnö eller Små-Sottunga, hvarest finnes en god hamn. Vid denna ö låg Ryska Flottan 1743, och synes ännu lemningar efter upskattade Batterier. Husö liten ö med et hemman. Hästö et hemman p åen ö, som uti gamla Jorboken kallas Klosterjord.

Sottunga Kyrka är af träd, 14 alnar lång och 13 ½ aln bred. Klockstapeln är ansenlig, och hyser tvenne klockor. Den större har följande påskrift: För Maria Magdalena Capell i Föglö Socken är denna klocka köpt 1769 och omguten i November 1781, då Magister Gustaf Allenius var Kyrkoherde, och Joh. Lindquist Sacellan.

Från äldre tider har här varit Kyrka, och hölls härstädes några gångor om året Gudstjenst af Föglö Presterskap, emedan ingen prest bodde uti Sottunga. År 1708 erhöll denna Församling genom Prosten Hagerts föranstaltande, som egen Capellan och beständig Gudstjenst.

Comministrar från den tiden äro följande:

1. Christian Björkroth, fick denna lägenhet 1708. Flyttade till Brändö uti Kumblinge pastorat 1723.

2. Andras Mansnerus, tilträdde 1723. Dog 69 år gammal 1744.

3. Johan Lindquist, kom til detta Sacellanie 1746. Afled 1782.

4. Mathias Teklinius, fick sedan denna lägenhet. Dog 69 år gammal den 20 April 1791.

5. Johan Salmelin, erhöll Capellans fullmagt den 26 September 1792.

XI. Om Kumblinge Socken.

De uti denna Socken til sjöfarandes underrättelse upreste Kummel, hafva säkerligen gifvit anledning til början at namnet, och ändelsen inge skall betyda en upröjd mark. At Kumbiinge uti äldre tider varit en del af Sunds Paftorat, kan slutas af Petter Ålännings gåfvobref til Michael Järleri år 1403, där Juremaa (Jurmo) säges ligga uti Sunds Socken (220),

Kumblinge Pastorat består af Moder-Församlingen Kumblinge och Capellet Brändö.

Kumblinge Församling är en skärgård af 3 mils längd uti norr och föder, samt 2 mils bredd uti öster och vester. Mot norr är Botniska viken, och mot öster skiljer Lappväsi til en del från Brändö Capell; men byarne Björkö , Lappo och Asterholma ligga på andra sidan om Lappväsi, uti samma skärgärd som Capellet. Söder från Kumblinge ligger Sottunga Capellgäld af Föglö Socken. Uti vester skiljer Delet från Sundsskärs Capell.

Brändö Församling är äfven skärgård. Den sträcker sig 3 mil uti längden, och är något öfver en mil bred. Möt norr möter Botniska viken, och uti öster, samt söder skiljer Vattuskiftet, först från Gustafs och Iniö Capeller uti Töfsala Pastorat, och sedan från Näsby Capell uti Korpo Pastorat. Nästan på alla ställen är öfverfarten öfver en mil.

De ofvannämnde passen Delet, Lappväsi och Vattuskiftet äro vattudrag utur Botniska viken til Östersjön. Delet har en öpning af 2 mils vidd uti Botniska viken emellan Vårdö Capells och Kumblinge församlings yttersta skär. Uti längd sträcker sig Delet 7 mil från Väderskären uti Sunds Pastorat til Kökar. Vid Sottunga Capell, där en tätare skärgård möter, erhålla åtskilliga smärre fjärdar af Delet, serskilta namn. Lappväsi har en mils bredd, börjar vid norra klipporna af Kumblinge, och förlorar sig vid de södra efter 3 mils gång, uti vattuskiftet. Vattuskiftet börjar vid de yttersta til Brändö Capell hörande holmar Löpärtö, och är, så länge det åtföljer detta Capell och Töfsalä Pastorat, upfyldt med holmar, samt sällan öfver en mil bredt; men längre mot föder tiltager vidden, så at emellan Föglö och Korpo Pastorater merendels är 3 til 4 mil. Efter en sträckning af 10 mil slutar Vattuskiftet vid Utö.

De til Kumblinge Pastorat hörande öar, utgöra 1 1/16 quadrat mil eller 24800 Tunneland fast land. Större delen af denna rymd upfylles af Berg, och är således stor brist på mark, tjenlig til odling. Bergen bestå vanligen af mörk skimmerrådande granit, med många ådror och körtlar at hvit quartz. Hvar och en by uptager en serskilt ö, och den största af dessa öar på hvilken Kyrkan är belägen tillika med Prestgården och Kumblinge by, är 3/4 mil lång och 1/2 mil bred.

Detta Pastorat innehåller 26 13/48 mantal, hvaraf 2 11/14 mantal är Skatte och 23 13/16 mantal Krono. Hela hemman finnas 83 och åboer 152. Röktal räknas 154.

Efter oförmedlade mantal är denna socken 62 1/12 mantal. År 1661 hade Kumblinge 35 Skatte och 48 Krono åboer på 61 1/12 mantal.

Oförvandlade jordeboks och mantals-räntan utgör 267 R:dal. 33 sch. 5 r. och Kronotionden 21 Tunnor 31 5/8 kappar. År 1661 Var jordeboks räntan 627 Daler 30 öre Silfvermynt,

Folkmängden år 1790 var 1405 personer. Gifte voro 251 mankön, 251 qvinkön, 28 Enklingar, 50 Enkor; Ogifta öfver 15 år, 181 mankön, 160 qvinkön; Barn 236 gossar, 248 flickor; tilsamman 696 mankön och 709 qvinkön. Mantalsskrefne räknades 735 personer. År 1742 funnos 432 mantalsskrefne.

Kumblinge Moderkyrko Församling har 1 19/96 mantal Skatte, och 16 1/12 mantal Krono; tilsamman 17 9/32 mantal. Vidden är 5/8 quadrat mil eller 14200 Tunneland. Hemman äro 41 och åboer 77.

Prestgården består af et mantal, och är försedd med nödvändig åbygnad af träd. Utsädet är vid pass 4 Tunnor årligen, och höbärgningen stiger til 60 lass. Tilgången på skog, är som uti hela Pastoratet, knapp. År 1767 skedde här en öfverenskommelse, at genom et visst årligt sammanskott sätta Socknen i stånd at upföra Prestgården af sten; men efter någon tid ledsnade invånarne vid denna afgift.

De Byar som höra til denna församling äro:

Kumblinge 16 hemman, Seglinge 8 hemman, Enklinge 6 hemman, Björkö 4 hemman. Lappo 5 hemman, Asterholma 2 hemman.

Kumblinge Kyrka är kallad S. Anna, Jungfru Mariæ moder til ära. Skall vara upbygd på Skatte grund, ehuru det sedan blifvit Krono (221). Längden inom murarne är 29 alnar och bredden 12 1/2 aln. Helgon afmålade uti taket bevisa at Kyrkan är upsatt under Påfvedömet.

Kyrktornet är af träd upbygt öfver Vapenhuset, och finnas där tvenne klockor. Den större väger 1 Skeppund 12 Lispund och har följande påskrift: Andreas Sylvanus Pastor, Jacobus Sylvanus Comminister. Helena Favorina 1744. Psalm. 150 vers 6. Den mindre klockans vigt är 1 Skeppund 4 Lispund, och påskriften innehåller: Andreas Sylvanus, Pastor. Jacobus Sylvanus, Comminister. Helena Favorina. Esaias 2 v. 3. – Ceu meus æthereus fluxit rigor igne folutus – Pectora coelesti sic vestra flamma liquescant, MDCCXL.

År 1484 testamenterade Corth Hartvigsson til denna kyrka en mark penningar och et altarkläde.

På Kyrkogården upvisas rudera, som efter berättelse äro lemningar af et Kloster. Uti Palmschölds antekningar finnes äfven anmärkt, at uti denna Socken varit et gammalt Kloster (222); men för öfrigt saknas alla underrättelser om dess öden och beskaffenhet.

Kyrkoherden uti Kumblinge åtnjuter hela Tionden, sedan den vanliga afkortningen skedt, som består uti Barnhusets andel, Prost- och Tryckeri

Tunna samt Vinsäd. I anseende til Pastoratets svaghet upbäras äfven 16 Tunnor uti vederlag.

Kyrkoherdar uti detta Pastorat om hvilka man har underrättelse äro:

  1. Johannes Andræ underskref Upfala mötes beslut 1593.
  2. Laurentius Crygerus.
  3. Martinus Aboensis och
  4. Johannes äro 3 Pastorer, hvilka framledne Kyrkoherden Jacob Sylvan anför uti en handskrefven förtekning.
  5. Måns Andræ Schraderus, fick Konung Gustaf Adolphs fullmagt på detta Pastorat den 12 Julii 1613. Original fullmagten förvaras ibland Kyrkans handlingar. 1625 innehades denna lägenhet ännu af bemälte Måns Schraderus.
  6. Zacharias Johannis omtalas 1631 och 1639.
  7. Andreas Nicolai Mansnerus, var förut Rector vid Trivial Scholan uti Björneborg. Blef Kyrkoherde 1642.
  8. Magister Paul Sigfrid Jheronius, Disputerade under Nicolaus Nycopensis: de Creatione 1655 och pro gradu under Wexionius (Gyllenstolpe): de Philofophiæ in Theologia tum usu tum abusu 1656. Dog 1685. Uti Åbo Consistorii Protocoller anföres om honom följande händelse: ”D. 24 Jan. 1659 anklagade Dn. Henricus uti Kumblinge M. Paulum, at han hafver öfverfallit honom ‘med ordh, också skutit efter honom med lodh, trugade på och ville kyssa hans hustru, och kalla henne för en lättfärdig; 4:de dag Juul hölt et grufveligt väsende; dagen för trettonde dagen, sköt ifron sin stugudör på H. Henrichs stugudör; sade ock Dn. Henricus var kommen til Prästegården som en skälm, tjuff och röfvare. Sent. Prosten skall ransaka thetta werfwet &c. (223).
  9. Nils Grubb, fick fullmagt på detta Pastorat den 4 April 1686. Befodrades til Hammarland 1695. Dog 1708.
  10. lsaac Mansnerus, insattes til Kyrkoherde den 9 Julii 1697. Var förut Comminister uti Finström. Dog 1699.
  11. Carolus Törn, blef Pastor uti Kumblinge 1699. Afled 1714.
  12. Bryniel Mansnerus, var Regements Pastor vid Uplands Tremänningar när han den 3 Julii 1719 fick fullmagt på detta Pastorat. Dog 52 år gammal 1737.
  13. Andreas Sylvanus, var förut Capellan uti Hotskär i Korpo. Befodrades til Kyrkoherde den 18 October 1737. Dog 50 år gammal 1745.
  14. Jacob Sylvan, Broder til den föregående. Blef Comminister härstädes 1736 och Kyrkoherde 1747. Afled den 1 November 1775.
  15. Magister Israel Wallin, född 1722. Disputerade under Scarin: de conjugiis non liberis 1747, och pro grada under samma Præses: de Praescriptione 1751. Promoverad 1751. Kyrkoherde uti Kumblinge 1776. Död den 5 Februarii 1793.

Brändö Capell innehåller vid pass 7/16 quadrat mil fast land, och består af 8 95/96 mantal, hvaraf 1 25/96 mantal är Skatte och 7 35/48 mantal Krono. Om med de Bränöar som omtalas uti Torsten Wikingssons saga (224) menas detta Brändö, är en mycket osäker gissning.

Hemman uti denna församling äro 42 och Åboernas antal utgör 75. Byarne äro följande –

Thorsholma 6 hemman. Baggholma 2 hemman. Brändö 6 hemman. På denna ö ligger Capellet. Björnholma 2 hemman. Koskinpä 4 hemman. Et hemman af 2/3 mantal uti denna by är Capellans boställe. Fiskö 5 hemman. Åfva 8 hemman. Norr Jurmo 9 hemman.

Norr ut från Fiskö ligger Hullberga skärgård, hvareft uti et berg en af naturen danad grotta träffas, hvilken uti storlek skall öfvergå de grottor som förut uti denna Beskrifning äro nämnde.

Emellan Koskinpä uti detta Capell och Björkö uti Moderförsamligen vid holme, Falklubb kallad, är en sten af brun marmor uprest, til åminnelse af den olyckliga händelse, som af följande inhuggne påskrift inhämtas: På denna sten ristas minnet af Den, som altid lefver uti tacksamma menniskobröst. Dess hjerta styrde dygd; Dess vandel redlighet och ära; Trogen, rättsint, beständig mot Konung, mot Fädernesland, Lieutenanten Välborne Gustaf Adolph Taube. Son af Öfverste Taube på Hermansari. Ogift dock förlofvad, skulle han resa til sit hemvist; men uptogs på vägen til Gud. Han drunknade emellan dessa klippor med 7 andra personer den 15 November 1773. Hans 27 åra lefnad förtjente detta äreminne. Han var af alla älskad, saknad, förgd.

Brändö Kyrka är invigd S. Jacob til ära. Bygnaden är en Korskyrka af träd, som til bredd och längd innehåller 27 alnar. Första anläggningen är obekant; men nuvarande kyrka är upbygd 1749. Prydnader saknas aldeles.

Capellaner igenfinnas följande:

1. Zacharias omtalas 1630.

2. Johan var Comminister 1638.

3. Mårten nämnes 1640,

4. Daniel Mansnerus var vid denna lägenhet 1655.

5. Mårten lefde 1660.

6. Petrus Portulinus tilträdde 1666 och lemnade 1711 syslan til Andreas Mansnerus. Dog 1715.

7. Andreas Mansnerus ingick 1723 tjenstbyte med Capellan uti Sottunga. Afled 1744.

8. Christian Björkroth, flyttade hit från Sottunga 1723. Afsatt 1735. Blef likväl sedan Hospitals Predikant i Själö.

9. Jacob Sylvan tilträdde detta Sacellanie 1736. Befodrades til Kyrkoherde uti Kumblinge 1747.

10. Andreas Scarén, Westgöthe. Responderade 1744 under Scarin: de jure gentium, præcipue Sveogothicarum quoad decimas. Erhöll denna lägenhet 1748. Dog 1783.

11. Herr Adolph Reinhold Svebilius, född 1757. Prestvigd 1780. Befodrad til Comminister 1784.

XII. Om Emhetsmän och Stater på Åland.

Om Justitie Staten.

År 1435 när Konung Eric af Pommern delade Finland uti 2:ne Lagmansdömen, så lades Åland under Norrfinne Lagsaga. Redan för den tiden nämnas åtskillige enskilte Lagmän öfver Åland (225); men de hafva efter all anledning endast varit Vicarier, tilfatte af Finlands Lagman. Öland hade väl dessa tider egen Lagman (226); men derföre får man ej straxt förmoda detsamma om Åland.

År 1623 då Kongl. Hofrätten uti Åbo inrättades , lades Ålands Domdaga under densamma. Äldre Domböcker än från denna, tid finnas ej ibland Häradets handlingar.

Ting hålles en gång årligen uti hvarje Socken.

Af dem som härstädes förestådt Domare embetet har man underrättelse om följande;

1. Larens Olaffsson, Domare i Alande, bekräftade et köpebref på Björnaby hemman med sit Sigill år 1410 (227).

2. Jöran Thomasson, har utgifvit Dombref år 1560.

3. Mats Pedersson, Borgmästare i Stockholm och Häradshöfdinge på Åland 1564. Kyrkoherden uti Jomala Magnus Petri Vestrogothus höll ting, och utgaf Dombref å hans vägnar 1564 och 1572 (228).

4. Gustaf Biörnsson Bååt til Fållnäs och Stäringe. Son af RiksRådet Björn Pedersson til Fållnäs. Blef RiksRåd och KammarRåd år 1590. Var Häradshöfdinge öfver Åland 1592. Har underskrifvit RiksRådens och Adelns Suplique til Konung Sigismund i Revel år 1589, och åtskilliga af Härtig Carl utfärdade förordningar 1592 och 1593. Underteknade Upfala mötes beslut 1593. Dog i Stockholm 1594. Är begrafven i Sorunda Kyrka, der grafsten har följande minnesskrift: Her ligger begrafven then edle och welborne Herre Herr Giöstaf Biörnsson til Fålenäs, Sveriges Rikes troman och Råd som christeligen afsomnad uti Stockholm anno Domini 1594. Gud upvecke honom til en evig Salighet (229).

Han var gift med Görvel Joans dotter Gyllenhorn til Hacksta.

5. Rasmus Christiernsson utfärdade domar 1594.

6. Knut Pärsson til Hååby var Häradshöfding år 1597, och hade til Lagläsare Michael Christersson.

7. Jacob Kouschild, Koskiäll eller Koskull til Wadh, kom från Lifland 1582. Underskref Upfala mötes beslut 1593. Var Hertig Carls Jägmäftare 1594 och Kammarjunkare 1596. Befallningsman öfver Gripsholm 1598 och öfver Daga, Ölebo, Åkers och Öknebo härader 1604. Häradshöfdinge på Åland 1606. Fick befallning den 11 Augusti 1606 at tillika med Johan Ottesson i Finland vederkänna Kronan de gods som Adeliga qvinnor förbrutit genom ofrelse giften eller lönska läger. Blef Ståthållare uti Skaraborgs Län 1607 och uti Nyköpings Län 1611 (230).

8. Jöns Jacobsson var Domare 1612.

9. Hans Olofsson har utgifvit Domar 1613.

10. Andreas Buræus. Född i Säbro Socken den 14 Augusti 1571. Var Secreterare vid Freds-Congressen med Danmark i Knäröd 1613. Kallas Kongl, Secreterare 1619. Adlades 1624. Förrättade en beskickning til Ryssland 1634. Blef 164O Assessor uti Krigs-Collegio och General-Mathematicus. Var Häradshöfdinge på Åland från 1616 til 1640. Har utgifvit Orbis arctoi inprimisque Regni Sveciæ nova & accurata deseriptio. Wittenberg 1631. Var gift med Kirstin Krabbe (231).

Häradshöfdinge tjensten lät Buræus förrätta af åtskillige Lagläsare. Gabriel Berntson dömde från 1616 til 1633 (232); Torbjörn Engelbrechtsson 1634, 1635, 1636; Nils Mårtensson Charselius 1637 til 1640.

11. Johan Stiernhök. Född i Rättvik 1596. Son af Capellanen derstädes och sedermera Kyrkoherden i Bro Olaus Petri. Efter utrikes resor från 1620 til 1624, befodrades han til Lector Ethices & juris vid Vesterås Gymnasium. Utgaf 1625 uti Upsala en disputation exhibens delineationem fummorum capitum docirinæ politicæ. Promoverades til Magister. Kallades 1630 til Referendarius uti Kongl. Cancelliet, men undanbad sig denna fyssla. Blef samma år Assessor uti Åbo Hofrätt, och 1640 vid Academiens inrättning juris Professor. Innehade Häradshöfdinge beställningen på Åland 1641 och de följande åren. Blef 1646 Häradshöfdinge i Örbyhus Län. Revisions Secreterare 1647. Adlades 1649 och skref sig til Kåfvestad. Han kallade sig innan han blef adlad Johan Olofsson Dalkarl. År 1666 erhöll han namn af Hofråd, Företog 1673 en resa til Holland, at söka bot för sin 1658 förlorade syn; men förgäfves. Dog i Stockholm 1675. Var gift med Catharina Appelbom, Dotter af Commissarien Anders Haraldsson Appelbom til Söderby. Af trycket har Stiernhök utgifvit den bekanta afhandlingen; de jure Sveonum & Gothorum vestuso. Stockholm 1672, och en kort Tractat om Morgongåfvor , Stockholm 1651 (233).

12. Eric Gyllenstierna Carlsson, Friherre til Ulaborg, Herre til Nynäs, Steninge, Ericsberg, Åhrås, Giärdsnäs, Limmared och Pintorp. Född 1602. Son af Affessoren uti Kongl. Svea Hofrätt Carl Ericsson Gyllenstierna. Tjente 2 år vid Konung Ludvig 13 Lifgarde, kom tilbaka 1629 och blef Kammarherre 1630. Skickades 1631 och 1632 til åtskilliga Hof uti Tyskland, och 1634 som fullmyndigt Sändebud til Ryssland. 1636 Riks-Kammar-Råd. 1637 Lands-höfdinge i Wiborg. Förde Landtmarskalksftafven 1641 och 1642. Förordnades 1645 til General-Gouverneur öfver Ingermanland och Kexholms Län. Samma år Friherre, Riks-Råd och Assessor uti Svea Hofrätt. Sändes som Legat til Ryssland 1647. Innehade Ålands Domsaga från 1646 til 1652. President uti Åbo Hofrätt 1654. Præfes uti Reductions-Collegio 1655. Lagman i Tio Härads Lagfaga 1657, och samma år utnämnd til General-Gouverneur uti Finland. Dog den 23 Oktober 1657. Var gift med Beata Yxkull, Öfverste Conrad Yxkulls dotter (234). Lagläsare den tiden Gyllenstierna var Häradshöfdinge, voro Hindrich Thomasson, Eric Michelsson och Jonas Ivarsson.

13. Jacob Sneckenberg. Son af Borgmästaren i Nyköping Olof Pedersson Snack. Efter idkade Studier, företog han en utrikes resa, och utgaf år 1649 uti Roftock en deputation de Pignoribus. Blef 1651 Cancellist och 1653 Härads-höfdinge på Åland, samt Inspector öfver Kungs-gårdarne. 1659 var han Fiscal uti Bergs-Collegio. Befodrades sedan til Revisions Secreterare, och adlades uti denna beställning 1673. Skref sig förut Snack. Förördnades 1675 til Kongl. Räntmästare. Tog afsked 1682 och Afsomnade 1697 (235).

14. Nils Persson Psilander, var Häradshöfdinge från 1658 til 1682.

15. Wilhelm Johan Quensel innehade Domare embetet på Åland från 1683 til 1694 då han befodrades til Assessor uti Åbo Hofrätt.

16. Eric Rosendahl. Son af Krigs-Kammereraren öfver Finland Eric Rosendahl. Var Häradshöfdinge på Åland från 1695 til 1705. Dog 1710, och slöt Rosendahlska ätten som börjades med Fadren 1654 (12).

17. Andreas Porteus, var förut Häradshöfdinge uti Caporie Härad uti Ingermanland; men flyttades vid Ryssarnes infall uti denna Landsort til samma beställning på Åland den 1 Julii 1705. År 1714 måste han åter flykta undan Ryssarne,

18. Olof Hernmark, förordnades til Häradshöfding 1721. Dog år 1738.

19. Gillis Åkerhjelm, var Hernmarks efterträdare. Blef sedan Assessor uti Kammar-Revision och Kammar-Revisions Råd.

20. Aniphas Parment innehade Häradshöfdinge beställningen från 1744 til 1759, då han erhöll afsked med Assessors namn och heder. Afled 1768.

21. Herr Samuel Ehrenmalm. Född 1730. Förordnad til Häradshöfdinge uti Åland 1759. Hofrätts Assessor 1762 och Hofrätts Råd uti Åbo Hofrätt 1766. Var samma år äfven Ledamot uti Commission om Hoffmans upror uti Wester-göthland. Erhöll på begäran afsked 1772. Riddare af Kongl. Nordstjerne Orden 1791. Har under bivistandet af Riksdagarne varit Ledamot af flere Utskott, och ibland andre af Secreta Utskottet 1766, och af Bevillnings Utskottet 1789.

22. Herr Jonas Palm. Född i Björnekulla Socken och Christianstads Län 1726. Förordnad til Auditeur vid Kronprintsens Regemente 1748. Commenderad til Pommern I757 och bivistade det årets sjö-expedition i Frischehaf. 1762 utan ansökning befodrad til Öfver-Auditeur vid Arméen på General en Chefs anmälan. Den 12 Martii 1766 Häradshöfdinge på Åland. 1771 benådad med Hofrätts Assessors fullmagt, med försäkran om verkelig befodran vid yppande tillfälle. Ingick 1786 tjenstbyte med Protonotarien Herr O. A. Plantin., Erhöll samma år på begäran afsked. Förordnad til ordförande i ägodelnings rätterna i sju Socknar på Åland, i anledning af allmogens enhälliga kallelse 1791. Har under sin tjenstetid haft åtskilliga extra förrättningar, och ibland annat flere sessioner varit adjungerad Ledamot i Kongl. Åbo Hofrätt.

23. Herr Olof Anders Plantin. Född i Skåne 1746. Studerade vid Academien i Lund. Disputerade 1759 under Professor Laurell, de voluntate hypothetice necessaria, och 1764 under samma Præses; de Naturalismo sanæ rationi adverso. Vice Häradshöfdinge 1774. Ordinarie Notarie vid Wasa Hofrätt 1776. Protonotarie sammastädes 1785. Häradshöfdinge på Åland den 24 Julii 1786.

Om Landtstaten.

Landtstaten var under Ståthållare styrelsen nog vidlyftig. Ståthållaren Georg Wulfsdorf hade til sit biträde 3 Underfogdar, 6 fogdekarlar, en underskrifvare, och dessutom en edsvuren skrifvare, som Konungen sjelf tilsatte, och som skulle vara ansvarig för räkenskaperna (236). När landet 1634 lades som et Fögderi under Åbo Län, minskades denna vidlyftiga betjening. Nu består Staten af en Kronofogde, en Häradsskrifvare, 9 Länsmän och 10 Brofogdar. En Landtmätare och en Landsfiscal höra äfven til ortens embetsmän.

Från 1634 til närvarande tid hafva följande varit Befallningsmän i detta Fögderi:

Stephan Hansson Schæder från 1634 til 1650. Dog 1655. Dog 1655.

Johan Johansson 1650.

Albrecht Behm 1653.

Christopher Bylow 1656.

Olof Evertsson Häger 1657, 1658, 1659.

Nils Sigfridsson Wast från 1660 til 1664.

Erland Andersson Törn
från 1665 til 1675, Dog 1690.

Jacob Rusk från 1675 til 1685.

Nicolaus Lundius från 1685 til 1694.

Johan Höök 1695.

Leonard Collin 1696. Lefde ännu 1713.

Wilhelm Pihl från 1698 til 1714, och efter flykten från 1722 til 1729.

Sven Colleen tilträdde sysslan 1729. Dog 1749. Under Ryssarnes korta välde 1743 var
Johan Wialenius Kronofogde.

Daniel Mansnerus kom til denna beställning 1751. Erhöll Hof-Kammererare namn 1765 Dog 1776.

Herr Hans Löfman blef Kronofogde 1774. Befodrades til Lands-Kammererare i Wasa Län 1781.

Herr Lars Jung. Befodrad från Notarie i Kongl. Kammar-Collegio til denna syssla 1781. Erhöll Lands-Kammererare fullmagt den 11 Martii 1788.

Om Jägeri-Betjäningen.

Jägeri-Betjening inrättades på Åland 1613, och sattes genom Konungens bref den 19 November samma år Daniel Bauer til jägmästare, emedan dåvarande Ståthållaren Wulfsdorf ej allenalt sjelf öfvade, utan äfven tilstadde andra öfva olofligt jagande. Konungen betygade Ståthållaren sit stora missnöje deröfver, och befalte honom straxt skicka bort alla fina jagthundar från ön (237).

Det var i synnerhet för Elgjagten som dessa anstalter vidtogos , och finnas i detta ämne flere förordningar utfärdade. Den 2 Augusti 1620 utgaf Konung Gustaf Adolph en stadga: ”at den som å Åland något Elgdjur nedsloge, skulle straffas til lifvet, och der så wore, någon af synnerlig gunst benådades, skulle alt dess gods under Kronan vederkännas, och han til Ingermanland försändas, at utan hopp om förlossning hela sin lifstid där förblifva. Träffades ej Djuret, skulle den brotslige böta 40 mark.”

I Jagt-Placatet af den 22 Martii 1647 stadgades, at den som fälde Högdjur i frikallade Parker, borde där han för dödsstaffet förskonades, åtminstone i främmande land förskickas til den tid honom föreskrifven varda kunde.

Lifsstraffet lindrades förmodligen altid; men hvad landsförvisningen angår, verkstäldes förordningarne ganska noga , och i stället för Ingermanland finnas af åtskilliga vid Kongl. Hofrätten i Åbo förvarade handlingar, at Nya Sverige i America blifvit den vanliga förvisningsorten (238). I et Rescript af den 15 September 1647, angående en lös karl från Ödkarby i Saltvik och en Kronobåtsman från Öfverby i Jomala, som hvar för sig fält åtskilliga Elgar, förklarar Drottningen, at den lösa karlen borde med första lägenhet öfversändas til Americam til nya Sverige, och hans hustru och barn med honom om dem så behagade; men båtsmannen hade förverkat sit fasta gods, så framt han något ägde, och om han ej något ägde, utan vore blott gift och oförmögen karl, borde han i lika måtto dit försändas. Til följe af et annat Drottningens rescript, förklarade Hofrätten den 31 Augusti 1653 en Borgare från Öregrund skyldig, at försändas til Nya Sverige, för det han hade skjutit en Elg i Finströms Socken.

Af Ålands Härads Domböcker för dessa tider finnes, at de brottslige stundom af Konglig nåd erhållit tilstånd, at böta för en skuten Elg med 6 Oxar.

At Riks-Jägmästaren befattade sig med mål som angingo skutna Elgar och kunde lindra Häradsrättens utslag, ses af et bref år 1663 från RiksRådet och Riks-Jägmästaren Axel Sparre, hvilket förvaras i Häradskistan.

Gatulopp och fästningsarbete var de följande tider det vanliga straffet för dem som sköto Elgar.

År 1714 innan Ryssarne hunno til Åland, nedskötos och insaltades på Regeringens befallning alla Elgar som kunde träffas. De qvarblefne utöddes sedan til större delen af fienden, och finnas numera inga Högdjur i detta Landskap.

Genom Kongl. Maj:ts Resolution på Allmogens enskildta besvär, uphörde Åland år 1762 at vara Kronopark och stäldes i likhet med det öfriga Finland. I Kongl. Maj:ts Instruction för dess Öfverhofjägmästare, gifven Gripsholms Slott den 4 Januarii 1780, kallas Åland åter Kronopark, ehuru orten, hvad verställigheten angår, ej vidkännes någon af de inskränkningar som eljeft åtfölja Kronoparker.

Jägeri-Staten består af en Hejdridare, 6 Stallfogdar famt några Understallfogdar, och kostar aflöningen Kronan årligen 40 R:dal.

Om Medicinal Staten.

En Landtfältskär för Åland beviljades genom Kongl. Maj:ts Resolution på Allmogens besvär den 9 November 1686, och skulle han få anvisning på något ödeshemman til Boställe. Til följe Af Konungens bref den 5 Februarii 1690 til Lands-höfdingen i Åbo, borde Landtfältskären vara examinerad Chirurgus; men år 1697 anhöll Allmogen om tilstånd at hafva en oexaminerad Fältskär, emedan ingen Mästare ville flytta til Åland. Hvad utslag fallit på denna ansökning är obekant; men från den tiden har Åland altid haft egen Fältskär och dess Boställe har varit uti Godby och Finströms Socken.

Vid 1778 års Riksdag anhöll Åländska Presterskapet i underdånighet om en Provincial Medicus, och biföll Kongl. Maj:t denna ansökning.

Uti Kongl. Maj;ts bref til Collegium Medicum, gifvit Gripsholms Slott den 14 November 1780, förordnas at Provincial Modicus på Åland, utom ordinarie lönen, skall åtnjuta medhjelparelönen, äga rättighet at hålla Apothek, och efter Landtfältskärens afflyttning besitta Hemmanet i Godby.

Denna syssla har sedan blifvit bestridd af:

1. Doctor Joachim Cronholm. Född i Landscrona 1751. Studerade vid Lunds Academie. Försvarade 1771 under nu varande Biskopen Doctor Munk, sednare delen af Diff. de Resurrectione mortuorum principiis Physiologico-medicis non adversa. Utgaf för Doctors värdigheten 1778 under Herr Professor Rosenblad, Differt. de Paraglosse exsertoria cum Ptyalismo. Promoverades samma år. Befodrad til Provincial-Medicus på Åland 1780. Afled den 23 Julii 1788.

2. Doctor Fredric Wilhelm Radloff. Född den 19 September 1766. lnskrifven uti Stockholms Nation uti Upsala 1782. Försvarade under Herr Professoren och Riddaren C, P. Thunberg, Museum naturalium Academiæ Upsaliensis P. I. 1787. Disputerade under samma Præses pro gradu: de Myristica 1788. Medicinæ Doctor den 13 Junii samma år. Förordnad til Fält-Medicus vid den Armee som sammandrogs vid Rikets södra gränts, den 13 September 1788. Utnämnd til Provincial-Medicus på Åland den 31 Martii 1789.

Om Lotsinrättningen.

Den betjening som hör til Lotsverket på Åland, består af en Inspector, 29 ordinarie Lotsar med lön, 14 ordinarie Lotsar utan lön, och 21 extraordinarie Lotfar. 45 Hemman innehafvas under Lotsfrihet, och aflöningen stiger til 96 R:dal. 24 skill. Lotsplatser äro 21.

XIII. Om Kyrkoförfattningen på Åland.

Åland är förmodligen den första ort uti Finland, som antagit Christendom. Bremiske Historieskrifvare (239) omtala en Johannes, hvilken af Erkebiskop Adalbert som dog 1072, uttags til Biskop öfver Svenska öarne, hvarmed efter Hallborgs (240), Tärnströms (241) och Cantzli-Rådet Lagerbrings (242) förmodan, Åland torde utmärkas; men som Bremiske handlingarne numera ej äga synnerligt vitsord, och utomdess ej tydligen berättas om denne Johannes verkeligen farit til sina öar: så förblifver tiden til Christendomens början på Åland okänd.

Biskop Bång låter Olof den helige omvända Ålänningarne (243).

At Sveriges Konungar redan innan Finland eröfrades, dragit försorg om Ålänningarnes omvändelse, är ganska troligt, i synnerhet som Åland enligt fleres mening, fordom legat under Upsala Stift.

När Åland först kommit under Åbo Stift, lär nu mera ej kunna utredas. Biskop Ragvald 2, som född Ålänning, torde lättast erhållit denna tilökning. Herr Professor Bilmark är likväl af annan tanka och säger i stöd af Messenii Scond. Illust. Tom. 3 p. 10, at Biskop Hemming först haft Åland under sit Stift (244).

Biskop Rhyzelius uti sin Biskops-Krönika p. 325 säger, at Åland redan 1293 legat under Åbo; men p. 331 förmodar han at denna ändring skedt under Biskop Hemming, som likväl först tilträdde 1340.

Bengt, Ragvalds efterträdare och Hemmings företrädare har onekeligen haft Åland under sin styrelse.

De underrättelser som för öfrigt finnas om Kyrkosaker under Catholska tiden, bestå uti handlingar, hvarigenom de Andligas rikedom och anseende ökades.

Et bref gifvit: Die lune post dominicam oeuli proxima 1322 uti Saltvik, tillägger Åbo Domkyrka egendom i Thiudanäs (Tjudö) på Åland (245).

Genom et bref gifvit: Die Mathei apostoli & evangeliste 1328, skänkte Nicolaus Magnusson Advocatus Alandiæ, et halft Bool i Sibboby til Åbo Domkyrka och Biskop Bengt (246).

Dominica Passionis 1333 pantsattes til Biskop Bengt jord uti Jomalaby för Skintionde från Tavastland (247).

1335 circa festum b. Laurentii var ErkeBiskopen Petrus från Upsala på Visitation uti Åland, och bekräftade då en förordning utfärdad af Biskop Bengt, om tionde af Skälfänge til Presterskapet, för deras gästnings besvär (248). Messenius uti Finlands Krönika rimar om denna författning på följande sätt:

När Arkje Bispen sin provintz
Visiterade, som alt var
Sverige, han ock til Åland far,
Hvarest han sådan stadga gör
At Soknepräster hafva bör
All tionde som gifs af själ
För han gör mot mången gäst väl.
Til Kyrkjans byggning den hjelp kom
Tilförena, men vänds nu om (249).

År 1336 tercio novas marcii skref Biskop Bengt et strängt bref om föregående ämne, och måtte Ålänningarne ej varit synnerligen villige at utgöra denna tionde, emedan äfven ErkeBiskopen samma år, genom bref: dat. in profesto b. Barnabe, vidare yrkar derpå (250).

1338 feria fecta ante Symonis & Jude återkallade Biskop Bengt genom tvenne bref egendom i Öningiaby på Åland, som han förut skänkt en sin slägtinge Eskillus Eskilli. Uti et af dessa bref omtalas egendom uti Hekklinge; men hvad ställe härmed menas är osäkert (251).

Die Corporis Christi 1342 utfärdade Biskop Hemming en sträng befallning om Presträttigheters utgörande vid straff af Banlysning (252).

Genom bref gifvit Stockholm quarta die Pentecostes 1351 stadfäste Konung Magnus Smek Biskopen i Åbo uti besittningen af Kungsgården uti Saltvik (253), men ej i afseende på bortmist fiske uti Borgå efter Dalins (254) och Lagerbrings (255) upgifter.

1352 in crastino b. Mathei Apostoli & evangeliste, har samma Konung utgifvit et bref, hvaruti Kronan förbehålles Jus Patronus öfver 10 församlingar af Åbo Stift, och deribland af Finström på Åland (256).

Die b. Michaelis Archangeli 1386 gaf Peder Ålänning, Byoman och Rådman i Stockholm tillika med sin hustru Christin Peders dotter, Hulthom och Langö i Sundha Socken utom åtskilliga gårdar i Finland, til ena everdelica Prehenda i Gudz heder ok ära ok vara Fru ok S:te Ericx Domkirkionne i Åbo (257).

Dominica ante diam nativitatis b. Virginis 1400 bekräftade Petter Ålänning genom et nytt bref sin förra författning med den ändring; at vissa mässor skulle hållas i S. Hinrics och S. Erics Chor (258).

1439 octava augustini episcopi & confessoris är et bref utgifvit angående 3 gods i Sylöda i Saltvik tilhörige Domkyrkan i Åbo (259).

Genom bref gifvit Åbo näste daghen epther Sancte Byrgitte dagh 1449 förklarade Konung Carl Knutsson Prestgårdarne på Åland fria för alla utlagor (260).

Dominica infra octavas Johannis Baptiste 1450, fick Biskop Magnus i Åbo samma Konungs frihetsbref för sina Tafelgods Tiwdanes (Tjudö) och Liffvaby (Liby) här på Åland (261).

Et Testamente af Corth Hartvigsson til Kodbolstad (Bolstadholm) skrifvit Torsdagen för S. Clemens dag 1484, förordnar efter tidens sed åtskilliga gåfvor til Saltviks, Finströms, Hammarlands, Jomala, Lemlands, Kumblinge, Getha och Ekerö Kyrkor samt Klostret i Kökar. Et Capell vid Helleström nämnes äfven i Testamentet; men dess läge är numera obekant (262).

Under detta för Hierarchies förmonliga tidehvarf, torde Åland ej saknat Biskoparnes besök, så väl i afseende til Embetet, som för de betydande egendomar, hvilka här hade sit läge. Om Biskopen Laurentius Michaelis Stuurpä finnes anmärkt, at han år 1506 på hemresan från Åland sjuknade och kort derefter afled (263). Spegel (264) förblandar vid detta tilfälle Åland med Öland, som aldrig legat under Åbo stift.

Efter Salighetslärans lyckeliga förbättring, finnas i början ej några synnerliga underrättelser om Kyrkoförfattningen. At Presterskapets inkomster minskades och Kyrkogodsen indrogos, behöfver ej nämnas; men at för någon del vederlag lemnades, synes af följande antekning, som Herr Professor Bilmark inryckt uti Hyponemata ad Chronicon Episcop. Aboens. Pauli Juuften P. I. p. 12. ”Anno Domini 1556 Tå Kong Göstaff var til Wiborg, tå kendes Han vidh Matzkott smöret, och Hans Gudelighet gaff Honom thet in at Han Presterna i Åland i samma smör stad lät upbära clokar vackor, hvar Kirkherde i fin sochn; therpå haffve vij Prester, höglofflig i hogkommelse Kong Johans underskrefne breff, dat. i Stockholm den 9 Aprilis 1590.

Af handlingar vid Saltviks Kyrka, finnes at Konung Gustaf Adolph genom bref dat. Flisö den 5 November 1614, gifvit bekräftelse på denna rättighet, som likväl sedan försvunnit.

Liturgien lär ej haft någon framgång på Åland, emedan den nitiske Abrahamus Andræ Angermannus här sökte sin fristad.

Uti Palmsköldska handlingarne (265) berättas, at Herr Peder Arvidi 1583 blifvit förordnad til Domprost på Åland; men om denna titel någon tid tilkommit Prosten på Åland; så nyttjades densamma likväl aldrig af bemälte Petrus Arvidi uti de handlingar som efter honom ännu finnas bevarade.

Efter nuvarande författningar utgör Åland Prosteri under Åbo stift, och äger detta Prosteri rättighet, at vid förefallande Riksdagar hålla egen Riksdagsman.

Det lugn Församlingarne på Åland lyckeligen njutit, lemnar för sednare tider endast at anmärka de besök, som Stiftets Förmän tid efter annan på embetes vägnar anstält.

År 1604 var Biskop Ericus Erici enligt en antekning i Hammarland, derstädes på Biskops visitation. Bemälte Biskop skall eljest underhållit en latinsk brefväxling med Presterskapet på Åland; men at denna brefväxling skulle vara i behåll uti Åbo Bibliothek, är, hvad närvarande tid angår, ogrundadt (266).

Biskop Isaac Rothovius har 1628 och 1640 anstält visitationer på Åland.

Aeschill Petreus har äfven uti denna förrättning besökt Åland; men året är ej anmärkt.

1661 förrättade Joannes Terferus visitation uti Församlingarne på Åland.

Biskop Johan Gezelius den äldre har gångor verkstält visitationer härstädes nemligen: 1667, 1671, 1675, 1681, 1683 ock 1687.

Johan Gezelius den yngre anstälde ej endast visitationer 1692, 1697, 1702 och 1709; utan höll äfven de bägge förstnämnde åren ordentligt Prestmöte med Ålands Presterskap (267), och afhandlades den 10 och 11 Februarii 1692 uti Jomala, med predikande, disputerande och orerande samma ämnen, som förut voro afhandlade och tryckte vid Synoderne i Åbo 1690 och 1691, de Ecclesia & Ministerio ecclesiaitica. Synodal beslut hafva här blifvit författade 1692 och 1709.

År 1739 förrättade Biskop Fahlenius visitation, och 1759 dåvarande Biskopen C. F. Mennander.

Den sista visitation skedde 1785 af Biskop Jacob Haartman.

En Schola inrättades år 1639 uti Saltvik, genom prosten Muurs föreställningar hos Riksdrotsen Grefve Pehr Brahe, som den tiden var General Gouverneur Öfver Finland. Den 24 November 1651, bekräftade Drottning Christina denna Schola, som skulle hafva 3 Lärare. De följande åren omtalas stundom 2 Lärare, af hvilka en kallas Rector; men vanligen var här endast en Scholmästare. Någon fråga lär upkommit om denna Scholas indragning, emedan Presterskapet anhöll vid 1660 års Riksdag om dess vid magt hållande, och utföll den gynnande Resolution: ”at Kongl. Maj:t förspörjer ej gärna någon Scholas Ruin, dy vill Kongl. Maj:t befalla Landzhöfdingen, at Ålands Barne-Schola och Hospitalet vid magt hålles (268). 1692 flyttades denne Schola til Sunds Socken på Castelholms ägor, och 1750 faststältes af Kongl. Maj:t Bergs hemman uti samma Socken Scholmästaren til Boställe, likväl emot räntans utgörande. Detta hemman hade Allmogen förut inlöst af Befallningsman Collén; men sedan tyckte Allmogen nyttan af denna Schola vara så ringa; at den genom underdånig ansökning, anhöll om dess uphäfvande, och beviljades ansökningen genom Kongl. Majt:s nådiga Resolution den 22 October 1784.

Lärare vid denna Schola halva varit:

  1. Mathias Hedemoræus, omtalas 1646. Blef pastor i Lemland.
  2. Israel Johannis, nämnes 1657 och 1667.
  3. Eric Michaelis Boman, lefde 1665 och 1689.
  4. Johan Liljevan, var Scholmästare 1692 och 1714.
  5. Olof Thorin, blef Scholmästare 1722. Befodrades först til Comminister uti jomala och sedan til Pastor i Finström.
  6. Henrich Gummerus. Dog 1743.
  7. Johan Siedbäck, fick sedan denna beställning, blef 1758 Sacellan uti Sund och Vårdö.
  8. Olof Lund, efterträdde Siedbäck. Dog 80 år gammal 1791. Efter ofvanbemälte höga Resolution uphörde med honom denna lilla Schola.

De i afseende på Åländska Presterskapet serskilt utfärdade Kongl. författningar, finnas anförde uti Wilskmans Ecclesiastique verk, sidorne 515, 527, 808, 809, 810, 811, 988, 1125, 1126, 1127, 1128 och 1129.

XIV. Om Utfkylder och Rotering.

Den äldsta underrättelse man äger om Ålands utlagor, är en anvisning af Riksdrotsen Bo Jonsson år 1384 til Rådman Petter Ålänning, at för en fodran af 1400 mark upbära Ålands Markagäld 12 öre af hvar Bonde (269). Denna Skatt var nog dryg i et tidehvarf då priset på inhemska varor, var lågt (270), och allmogen utomdess betungad med åtskilliga besvärligheter, som gengärd, gästning och många utlagor til de Andlige. År 1384 svarade 12 Öre emot minst 4 lod silfver (271).

År 1612 anslog Konung Gustaf Adolph räntan af Åland til Flottans förnödenheter (272); men beloppet af inkomsten är obekant.

År 1620 arrenderade Hans Olofsson inkomsterna af Åland, och gaf för årliga Räntan 7163 Daler 7 1/2 öre silfvermynt, för Kongsgårdarne och Dagsverken 1005 Daler, för stora Gärden 5092 Daler 30 öre och för Nattlägers Gärden 805 Daler 31 1/2 öre (273).

Den 27 Junii 1661 anbefalte Kongl. Regeringen Kammar-Revisions Assessoren Nils Ericsson Rosenfelt och Kammereraren öfver Finland Engelbrecht Nilsson Eneschöld, at författa en ny Jordbok öfver Åland och jämka Skatten. Jämkningen för hela Åland kom at bestå i 3 Dal. 19 Öre Silfvermynt, Kronan til förmån, enligt en anmärkning vid slutet af den nya Jordboken.

Räntan som af bemälte Herrar faststäldes är, enligt den då författade Jordboken: 397 Daler 30 öre S:mt Skattepenningar, 48 Daler 26 öre Skjutsfärdspenningar, 788 Tunnor Spanmål, 1496 Lisp. Smör, 254 Lisp. fläsk, 260 Lisp. Torr Fisk, 1828 stycken Foglar, 1470 Lass Ved, 429 Lass Hö, 14000 Dagsverken, 56 Kor, 114 får, 331 alnar Walmar, 53 Tunnor Strömming, 45 Klof Torsk och 8 Tunnor Tullmjöl. Persedlarne värderades til 2449 Daler 24 öre S:mt, och blef hela Räntan således 8896 Daler 16 öre Silfvermynt. Denna Summa svarade den tiden emot vid pass 10000 lod silfver; men uträknas Persedlarne efter varors värde närvarande tid, til exempel efter 1790 års markegång; så fodras til samma Räntas afbördande omkring 10000 R:dal. eller dubbelt mera redbart mynt, än år 1661 då skattläggningen skedde.

Utom denna Jordeboks Ränta betaltes detta tidehvarf redan alla de utlagor hvilka kallas Mantals Ränta, och hvaraf endast Skjutsfärds-penningarne äro uptagne i ofvannämnde Jordbok.

Kronotionde, Mantalspenningar, Lagmans och Häradshöfdinge Ränta hörde äfven til vanliga utskylder. Alla dessa ouptagne utlagor, kunna med säkerhet värderas til inemot dubbelt emot Jordboks Räntan. Erfarenheten visade, at 1661 års Skattläggning öfversteg Landets förmåga, och genom Kongl. Maj:ts Bref af den 2 Martii beviljades en billig förmedling. Större delen af Åland har begagnat sig af denna förmån, och likväl torde få Landsorter kunna upvisa lika stort antal hemman på så liten vidd af brukbar mark, som Åland äger, eller drygare utskylder af en mindre mängd Jordbrukare,

De grunder, som följas härstädes vid Skattläggningar, äro enahanda med dem som nyttjas i Nyland, och stödja sig vid en handskrefven undervisning, författad mot flutet af förra århundrade. Enligt densamma, sättes det hemman för et mantal, som kan af sina ägor utgöra en Skatt, svarande mot 24 Daler Silfvermynt efter Kronovärdie, och hvartil sedan lägges 8 Daler Silfvermynt för Boskaps, Skjutsfärds och Dagsverkspenningar, så at hela Räntan blifver 32 Daler. Uträkningen sker på efterföljande sätt; Åkerjorden delas i 4 slag, hvaraf den bästa, Svartmylla och Lera med Svartmylla, räknas gifva utom utsädet 6:te kornet, och skattlägges til 2 Tunnor på Tunlandet; det andra slaget, Mullblandad Lera och sämre Mulljord ger 1 3/4 Tunna i Skatt, tredje arten. Speck och hård Lera samt oblandad Sandjord, ger 1 1/2 Tunna; den sämsta jordmån bestående af Flödjord, röd Sand och Gäsjord beräknas endast til en Tunnas Skatt. Til et Tunland af bästa åkerjord anses 2 parmar godt Hö nödvändige eller 2 1/2 parm sämre eller 3 parmar sjöfoder; andra arten fodrar 2 1/2 parm bästa hö eller 3 parmar sämre eller 3 1/2 parm sjöfoder; tredje och fjerde slaget få ännu vidare tilökning af 1/2 parm på Tunlandet. En parm räknas til 60 Lisp. Skulle mera Hö finnas vid hemmanet än åkern behöfver, så betalas deraf i Ränta. Af Fiske är afgiften 1/6 och af Ved 1/12. Et vidlyftigare utdrag af denna undervisning torde kunna umbäras, och anförde omständigheter vara tilräcklige at gifva något begrep om Skattläggnings-sättet.

Hemman är ej på Åland detsamma som Mantal. Med hemman förstås en bondgård, den må vara större eller mindre, som från äldre tider tilbaka varit besutten af en bonde. Klyfves gården, så kallas hvarje del et halft hemman, ehuru et dylikt halft hemman ofta kan vara större til mantal, än åtskilliga oklufna gårdar eller så kallade hela hemman.

Et til sin grund okändt Byamål som kallas Jordmarker, nyttjas här på Åland. Med Jordmark förstås ej hvad eljest kallas en mark jord; utan et mantal kan bestå af 200 jordmarker, och et annat mantal endast af 50; men inom hvarje by tjena dessa jordmarker til delnings grund.

Räntan af et helt Mantal på Åland är följande: Jordboks-Ränta, Penningar 12 skill. ¾ r. 1 Tunna Spanmål, 2 Lisp, Smör, 10 mark. Fläsk, 10 mark. Torr fisk, 10 mark. Salt fisk, 1 Lisp. 1 2/3 mark. Kött, 1 lass Hö, 4 lass Ved, 24 Dags-verken; Landttågs-gården, 1 Tunna 20 kappar Spannmål, 5 marker Smör, 2 1/2 mark Humla, 1 mark Talg, 1 1/2 Lisp. Kött, 1/16 Oxe, 1/2 Får, 1/4 Gås, 1 Höna, 10 Ägg, 1/2 lass Hö, 5 Kärfvar Halm; Bygningshjelp 19 sch. Saltpetterhjelp 29 sch. rst. Boskapspenningar 32 schill. Skjutsfärdspenningar 1 R:dal. Lagverkspenningar för 6 öke och 12 Drängedagsverken 1 R:dal. Hela denna Ränta stiger efter Kronovärdie til 10 R:dal. 32 schilling.

Kronan behållen Jordboks och Mantals Ränta öfver hela Åland, består närvarande tid af följande:

Jordboks Ränta, Penningar 141 R:dal. 4 sch. 2 rst. Spanmål 420 Tunnor, 10 33/40 kappar. Smör 839 Lisp. 5 31/60 mark. Fläsk 188 Lisp. 19 19/24 mark. Torr fisk 197 Lisp. 13 13/24 mark. Kött 473 Lisp. 4 89/192 mark. Hö 356 53/96 lass. Ved 1414 2/3 lafs. Torsk 78 Lisp. Strömming 477 Lisp. 5 3/8 mark. Salt fisk 3 Lisp. 10 15/6 mark. Ökedagsverke a 1/12 R:dal. 19/32. Dränge dagsverke a 1/24 R:dal. 15/16 Dagsverken efter markegång 9135 2/3. Hel rena bräder 2 7/9 tolft. Half rena bräder 2 7/9. Enkla bräder 2 7/9 tolft. Efter Kronovärdie stiger denna Ränta til 1929 R:dal. 3 sch. 3 rst.

Mantals Ränta, 1, Landttågsgärden, Spanmål 652 Tunnor 26 7/8 kapp. Smör 100 Lisp. 8 13/64 mark. Humla 50 Lisp. 4 43/128 mark, Talg 20 Lisp. 1 47/64 mark. Kött 602 Lisp. 12 1/32 mark. Oxar 25 111/1024. Får 200 111/128. Gäss 100 111/256. Höns 401 47/64. Ägg 4017 11/32. Hö 200 111/128 lass. Halm 2008 43/64 kärfvar. 2, Bygningshjelp 159 R:dl 2 r. 3, Saltpetterhjelp 246 R:dal. 42 sch. rst. 4, Boskapspenningar 288 R:dal, 35 sch. 7 rst. 5, Skjutsfärdspenningar 401 R:dal. 40 sch. 6 rst. 6, Dagsverkspenningar af 2417 13/64. Öke och 4834 13/32. Dränge dagsverken. 7, Prestpenningar 43 R:dal, 8 rst. 8, Stadga Boskapspenningar 13 R:dal. 29 sch. 4 rst. Hela Mantals Räntan gör efter Kronovärdie 2503 R:dal. 6 sch. 3 r.

Til åtskilliga Stater på landet äro i oförvandlade Räntor anordnade 291 R:dal. 4 sch. 7 r. nemligen til Justitiae Staten 8 R:dal, 26 sch. 5 r., til Landtstaten 270 R:dal. 20 sch., och til Gästgifverierne i Ekerö och Wargatha 8 R:dal. 40 sch. 8 rst. En del Räntor äro bortarrenderade och stiga til 295 R:dal. 38 sch. 6. rst. Hela oförvandlade Jordboks och Mantals Räntan för Åland, utgör således 5019 R:dal. 4 sch, 7 rst.

Kronotionden är efter Tiondesättning 433 Tunnor 11 1/2 kapp. Häraf afgår Stora Barnhusets andel 10 Tunnor 26 1/2 kapp. Vinsäd 73 Tunnor, Domkyrkotunnor 16 Tunnor, Prosttunnor 9 Tunnor, til Pastor i Kumblinge 27 Tunnor 14 1/8 k:r, til Lotsarne på Signilsskär 12 Tunnor, til Ekerö Gästgifveri emot 36 schilling för Tunnan 10 Tunnor; tilsamman 158 Tunnor 8 5/8 kapp.

kronans-inkomster-aland-1790-2

Af denna Summa återbetalte Kronan i aflöning til åtskilliga Stater på Landet inemot 500 R:dal , och för Postförseln samt Båtsmännens underhåll i Kumblinge och Vårdö vid pass 140O R:dal. Behållningen af Åland til Rikets allmänna behof var således öfver 18000 R:dal.

Inbyggarnes öfriga vanliga afgifter bestående i Lagmans-kappar, Tingsgästning, Presträttigheter, Klockare – Brofogde och Kyrkvaktare-kappar, Djekenpenningar och flere skyldigheter, utgöra, värderade til penningar, säkerligen 500 Riksdaler.

Redan under Konung Gustaf Adolphs regering, åtogo Ålänningarne sig at hålla 100 Båtsmän, och erhöllo deremot Konungens befrielsebref för all utskrifning den 26 Martii 1612 (274); men denna öfverenskommelse lär sedan blifvit uphäfven, emedan Hans Forath år 1618 fick befallning at upteckna sjöfolket som utskrefs på Åland, och deröfver vara Capitaine (275). År 1688 fastställdes på Åland beständig Båtsmans Rotering. Närvarande tid utgör Ålands Båtsmanshåll 298 man hvaraf 187 äro ordinarie Båtsmän och 111 fördubblingar.

Roteringen är efter gårdtalet utan afseende på hemmanens mantal. Fyra hemman underhålla en ordinarie Båtsman, utom i Vårdö, Kökar och Kumblinge, der roteringen, i anseende til hemmanens svaghet, är lindrigare. Sex förut roterade hemman löna en fördubblings Båtsman.

Genom Kongl. Resolutioner af den 2 Junii 1741 och den 3 Augusti 1756 är Ekerö församling befriad från Båtsmanshåll i anseende til Postförseln öfver halvet.

Vårdö och Kumblinge församlingar hvilka äro skyldige at föra Posten öfver passen emellan Åland och Finland, hålla inga fördubblings Båtsmän och erhålla af Postmedlen 28 R:dal. 16 sch. 9 rst. årligen för hvarje ordinarie Båtsman som på dem blifvit indelt.

Sottungaboerne njuta befrielse från fördubblingar, emedan de vid menföre äfven äro besvärade med Postens förande.

Jomala socken håller 36 ordinarie och 24 fördubblings båtsmän; Finströms socken 30 ordinarie och 20 fördubblingar; Saltviks socken 21 ordinarie och 14 fördubblingar; Sunds Moderförsamling 17 ordinarie och 12 fördubblingar; Vårdö Capell 5 ordinarie; Hammarlands församling 19 ordinarie och 12 fördubblingar; Föglö församling 16 ordinarie och 10 fördubblingar; Kökars Capell 8 ordinarie och 5 fördubblingar; Sottunga Capell 4 ordinarie, och Kumblinge socken 10 ordinarie Båtsmän.

Underhållet af detta manskap kostar årligen Landet något öfver 5000 R:dal.

XV. Om Ålands Landtskötsel och Näringsfång.

Åkerjorden på Åland är mycket olika. Sunds, Saltviks och Finströms pastorater tillika med någon del af Jomala Socken hafva i allmänhet god jordmån, bestående til en stor del af Lermylla. Uti Hammarland och Lemland samt större delen af Jomala är jordmån Sandmylla, och til någon del sandblandad Mojord. Uti Skärgården består åkern på de större öarne af sandblandad Svartmylla; men på de mindre af gros och örjord. Dessa allmänna upgifter kunna likväl ej inträffa vid hvarje serskilt ställe. Vanligen är åkern mycket stenbunden och fyld med klappur. Lönnsten eller under jordbrynet dolda berghällar, träffas ofta och medföra den olägenheten, at säden vid torra somrar fläcktals förvitsnar.

De Sädesslag hvarmed åkern besås äro följande:

Höst Råg (Secale cereale). Tre fjerdedelar af åkern användes til detta säde. Såningstiden är vanligen från den 10 til den 24 Augusti.

Tuf Råg eller Rot Råg, sås ganska glest på Svedjeland, tidigare än annan Råg. Sådd på vanlig åker, förlorar den inom par sädän egenskapen at tufva sig. Hos allmogen är detta sädesslag ej synnerligen i bruk.

Grof-Korn (Hordeum vulgare), utgör Bondens förnämsta vårsäde.

Gumriks Korn (Hordeum distichon), fås endast af Ståndspersoner.

Hvete (Triticum hybernum), är et säde som ej mycket idkas och aldraminst af Allmogen.

Hafra (Avena sativa nigra), nyttjas ganska litet. Detsamma gäller äfven om Blandsäd.

Ärter (Pisum sativum fructu griseo vel albo) sås uti trädesåkern på sådan jord, som nästa år skall bära Vårsäd.

Vidden af hela Ålands åkerjord är vid pafs 3750 Tunland hvarje Årgång. Af denna rymd tilkommer Sunds socken 610, Saltvik 510, Finström 660, Hammarland 555, Jomala 685, Lemland 350, Föglö 200 och Kumblinge 180 Tunland. Et helt mantals utsäde är således uti Jomala 8 1/2, uti Saltvik och Hammarland 8 ¼, uti Sund och Finström 7 3/4, uti Lemland 7 3/8, uti Kumblinge 7 och uti Föglö 6 3/4 Tunland. Delas åter åkern efter Böndernas antal uti hvarje socken; så har en Bonde uti Jomala 4 1/4, uti Finström 4 1/8, uti Saltvik 4, uti Hammarland 3 3/8, uti Sund 3 7/8, uti Lemland 2 7/8, uti Föglö 2 1/8 och uti Kumblinge 1 1/8 Tunland. På hvarje mantalsskrefven person af Allmogen belöper sig 21 ½ kappland.

Åkerjordens vidd är uträknad efter tiondesättningen, och den jord som ej betalar Kronotionde är uptagen til något mindre än 300 Tunland.

Kökars församling hörande til Föglö Pastorat, har ingen åkerjord, och torde, om icke uti Lappmarken, ej någon Landsförsamling finnas af denna besynnerliga beskaffenhet.

Medeläringen på Åland kan räknas til 7:de kornet. Landet framskaffar således årligen, sedan utsädet afdrages, 22500 Tunnor Säd. Efter de mäst sannolika uträkningar (276), bör denna Spanmåls mängd vara tilräckelig för 11434 personer hvaraf 1390 äro under 5 år, och 1099 emellan 5 och 10 år. Skulle 2 Tunnor likväl anses vara för litet räknadt på person; så anmärkes at uti många skärgårds hushåll är åtgången ännu mindre, och utomdess är Svedjelandens afkastning ej uptagen.

Erfarenheten bestyrker denna uträkning, emedan efter all anledning vid goda år, ej mera säd införes til skärgårds-hemmanen, än hvad från fasta Åland kan aflåtas til Stockholm. Samma tanka om ortens Spanmåls afkastning, hystes äfven 1745, och berättar Tärnström (277) at stundom Roslagsboer köpte säd ifrån Åland. Skulle likväl Kronotionden, Ränte Spanmålen och Bränvins Arrendet betalas med säd och föras ifrån orten; så förslår visserligen icke Ålands afkastning til egen förnödenhet. Dessa omnämnde Spanmåls utlagor stiga inemot 2000 Tunnor.

De Åkerredskap Allmogen nyttjar äro:

Trädesstock eller Årder til åkerns körning först om våren, sedan om sommaren, och slutligen såningstiden.

Harf nyttjas straxt efter körningen, alt som ogräset vill taga öfverhand.

Sladd och Wält brukas nog sällan af Allmogen, ehuru åkerns beskaffenhet på flere ställen skulle fodra dessa redskap.

Stockplog nyttjas af en eller annan Bonde vid lindors uptagande; men hos de fleste fins ingen Plog.

Mullplog och sammansatte Åkerredskap brukas endast hos ståndspersoner.

Hästar äro vid Bondens åkerbruk de vanligaste dragare, och som härstädes om vintern, många körslor förrättas på is, der Oxar ej altid kunna nyttjas; så torde hästarne altid komma at bibehållas vid åkerbruket, utom flere skäl som föranleda dertil.

Dikning åsidosättes ej af denna ortens landtmän, och finnas många väl dikade åkrar; men stundom dikas äfven vårdslöst och utan uträkning.

Åker och Äng hägnas med vanlig Gärdesgård af sluttande trådor eller gärdsle emellan lodrätta störar.

Åkern gödes vanligen endast med kreaturens spillning. Stundom ökas gödseln genom hackadt granris och myrstackar; men ganska sällan genom mullblandning. Tång eller Höter (Fucus vesiculosus) som upkastas til stor mängd uti skärgården nyttjats aldrig, dels emedan en sådan hushållning är ovanlig, och dels emedan skärgårdsboerne hafva tilräcklig gödning af ladugården. Midsommars tiden utföres den gödning, som skall nyttjas under Höstsädet, och uti October det som ämnas til Vårsädet. Uti bägge fallen nedplöjes den inom få dagar. Hela Vårlandet gödes; men det öfriga endast til någon del. Uti skärgården der Bönderna hafva små åkrar och mycket boskap, gödes ofta hela åkern. At göda genom Fållning är hos Allmogen obrukligt.

Skörden verkställes med Lia. Rågen bindes uti band, och af 10 band hopsättes en skyl som stundom, ehuru nog sällan, hattas med et band. Tre til fyra skylar göra et parlass. Kornet sättes uti skylar af 15 til 16 små band. Från åkern föres säden til Rian som är sammanbygd med Logen. En vanlig Ria inrymmer 5 til 6 lass, och sker tröskningen af 4 personer. När Rian blifvit eldad 3 eller högst 4 dygn, är säden nog torr til uttröskning.

Den stora fårmån Rior medföra är tilräckeligen beskrifven af flere Hushållare, och således öfverflödigt at här uprepa deras nytta. Det torde likväl kunna anmärkas, at åtgången af ved til deras eldning är obetydlig, emedan äfven vid våt väderlek til 15 à 16 Tunnors torkning endast behöfs en famn ved.

Ålands åkerbruk har större likhet med Svenska än Finska sättet, förmodligen af det gällande skälet, at Ålänningarne äro en Svensk utflyttning. Riors inrättning hafva de antagit af Finnarne, och gifva derigenom sina stamfäder et följansvärdt efterdöme.

Åker-ogräs finnes til stort antal; men lyckligt vis förorsakar större delen af dem ringa skada. Eupbrasia officinalis, Bartsia odontiles, Thlaspi arvense och Bursa pastoris äro allmänna, utan at likväl råda öfver säden. Näslor (Urtica dioca och urens) och qvickrot (Triticum repens), göra mera skada uti lösa åkrar. Smörnjupon (Rosa spinosissima) är på några ställen rätt ledsamt ogräs. Spilrofvor (Brassica campestris) och åkersenap (Sinapis arvensis), äro svåra ogräs ibland Korn; men qväfvas vanligen af Rågen. Tistel (Carduus lanceolatus och crispus) öfverväldigar ofta Kornet på illa häfdad åker.

Rotmask skadar säden vid långsam hösttorka. Förödelsen sker, som bekant är, ej altid af samma slags kräk (278). År 1772 gjorde Larverne af Scarabæus solstitialis och melolontha stor skada på Rågen (279) och torde Rotmasken vanligast härstamma af dessa insecter (280).

För Nattfroster är Åland mera befriad än andra orter under lika Polhögd.

Enligt anmärkningarne uti Tabellverket hafva under en tid af 44 år, 15 år gifvit god årsväxt, 16 varit medelmåttiga och 13 svaga. Af de sednare hafva 4 blifvit ansedde som missväxt. Detta förhållande visar, at Åland hör til de lyckligare Landsorter. Svaga år stiga väl här til lika antal som annorstädes; men goda år inträffa oftare (281).

Rymd til betydliga Upodlingar saknas på Åland. Nästan all brukbar mark användes til nytta. Onekeligen skulle likväl en stor del af denna mark kunna användas bättre än nu sker, och har man all anledning at vänta jordens förbättring af invånarenas flit och omtanka, som alt mer och mer vändes på Landtskötseln.

Vid de hemman som äga ymnigare tilgång af skog, nyttjas Svedjande af det slag som kallas Kaski. Härtil utses vanligen blandad barr och löfskog, hvaraf de största träden huggas til ved; men qvistar, skatar och buskar lemnas qvar och upbrännas. Inga välterstockar behöfvas vid detta Svedjebruk, ej eller är det nödigt at marken förut varit nyttjad til Yli Palo eller gröfre Svedjebruk, hvilket skall vara brukligt uti Savolax innan Kaski anställes (282). Rågen myllas ner uti askan med krattor af trä. Såningen sker mot slutet af Julii månad. Efter något öfver 20 år kan en sådan mark åter vara tjenlig til et nytt Svedjehygge.

Allmogens Planteringar bestå uti Humla, Kål, Rötter, något Potatoes och litet Lin. Fruktbärande bärande träd äro sällsynte vid Bondgårdar. Uti Sunds Socken finnas likväl åtskilliga hemman försedde med några äppelträd.

Ängsmarken får ej någon synnerlig skötsel. Om Våren rensas ängarne från qvistar och upvräkt sjögräs; men för öfrigt lemnas alt til Naturen. All rödning består uti vedhygge, och skulle allmogen säkerligen ogärna sakna löfskogen som växer på deras ängar, och hvilken de lätt kunna använda til penningar. Vanligen äro ängarne skäligen bördiga, och inträffar här Virgilii: injussa virescunt gramina. De gifva i allmänhet et godt foder, och torde man kunna räkna 40 Lispund som et medeltal på Tunlandet.

Hårdvalls ängarne bestå af ymnigt Täkttåtel (Aira cespitosa), Hundexing (Orchardgrafs, Dactylis glomerata) Vårbrådd (Anthoxantum odaratum), Ängskampe (Thimothei gräs, Phleum pratense), Änghafre (Avena pratensis), Ängsgrö, Slottergrö och flere varieteter af slägtet Poa. Foderväxter af Ärtslägtet (Class. Diadelph.) äro ej så allmänna; på några ställen träffas likväl til betydlig mängd Rödväpling (Trifolium pratense), Hvitväpling (Trifolium repens), Gigalsärter (Lathyrus pratensis) och Käringtänder (Lotus corniculatus). Natt och Dag (Melampyrum nemorosum) och Kohvete (Melampyrum pratense) pryda äfven ofta ängarne.

På sidlände ängar träffas Blåtåtel (Aira cærulea), Rödhven (Agrostis rubra) och Ängskafle (Alopecurus pratensis). När de äro mycket sanka, finner man på dem Starr, Ängull och andra sämre gräsflag. Vid Saltsjöns stränder växer det kraftiga Sältingsgräset (Triglochim maritimum och pallustre. Skärvass (Arundo phragmites) finnes ymnigt vid de flästa stränder. Den låter plantera sig genom rötter, och lönar fullkomligen mödan (283).

Åkerhöet består af Åkerhven (Agrostis spica venti), Kruståtel (Aira flexuosa), Råglosta (Bromus secalinus), Renlosta (Bromus arvensis), Jungfru Mariæ sänghalm (Galium verum), Figlegräs (Spegula arvensis, Spurrey), och Räsklor (Anthyllis vulneraria).

Vid Höslottern nyttjas vanlig svensk Lia med rakt skaft. När höet är afslagit, räfsas det ut til bredor af en räfsare efter 2 Liar. Sedan bredorne något torkat, lägges de i sträng och sluteligen vålmas höet. Vid Vålmens eller Såsans upsättning brukas sällan noggranhet, och kan densamma derföre ej uthärda något betydligt regn. Bärgningen af et lass hö fodrar i allmänhet 3 dagsverken. Med Ängslador ödes ej mycken skog, utan inrymmes höet merendels uti de vid gården varande foderhus.

Skogen är den vanligaste Betesmarken. Den består merendels af stenbunden mark och är upfyld med vindfällen och qvistar. Ljung och Lingonris äro här de allmännaste växter. Gränsar marken på någon sida til Saltsjön, som lyckligt vis ofta inträffar; så finna kreaturen vid stranden et kraftigt bete, och ersättes derigenom den dåliga betesmarken.

Af Svedjeland instängas stundom Hagar til bete för Boskapen. På dessa ställen trifvas samma växter som uti hårdvalls ängar, och uti äldre Svedjeland träffas i synnerhet Mjölke (Epilohium angustifolium), en växt som ätes begärligt, och äfven vid starkaste torka växer frodigt.

De talrika små öar som omgifva Åland, lemna Kreaturen på flere ställen en kraftig föda. Betet, hvilket i allmänhet på Åland nyttjas långt in på höften, bibehåller sig längst på holmarne.

Åtskilliga misstänkta örter växa allmänt; men förorsaka sällan någon skada, emedan de vanligen lemnas orörda. Alisma plantago, Nymphea lutea, Ranunculus flammula, Ranunculus sceleratus, Drosera rotundifolia och dess varieté longifolia äro de vanligaste. Ranunculi träffas nästan ibland alt hö, och ätas utan skada torkade. Sloanes och Gleditsehs anmärkningar om dessa växter, bestyrkas härigenom ytterligare.

Skogen består af Gran, Tall, Björk och något Ahl. Andra trädslag finnas ej til betydlig mängd. Sunds, Finströms och Hammarlands socknar hafva tilräckeligen skog, ehuru godt timmer ej är synnerligen allmänt. Saltvik, Jomala, Lemland och i synnerhet Föglö, hafva mindre tilgång på skog. Alla ofvannämnde Socknar sälja likväl Ved til Stockholm, och föryttras säkerligen alla år öfver 12000 famnar. Denna hushållning minskar onekeligen skogen; men inskränkt rymd af brukbar jord och en dryg ränta, göra vedhygge til en nödvändighet.

Kumblinge Pastorat har knapp vedbrand och brist på timmer. Kökars Capellgäld saknar all skog och finnas på de dertil hörande öar endast några få Ahlar och Hasselbuskar. Enris nyttjas til bränsle, och timmer eller färdigt timrade hus förskaffa inbyggarena sig från skogrikare ställen.

Allmänningar finnas ej på Åland, utom några små allmännings-holmar, hvilka sällan hafva någon betydlig skogväxt.

Hassel växer ymnigt på flere ställen. Kumblinge är likväl den enda Socken, som egenteligen drifver handel med Nötter, och de år väderleken gynnar deras växt och mognad, hafva invånarena en betydlig förmån af denna ringa vara.

Boskapsskötseln idkas med förmån. Allmogens Kör äro vanligen små , och en del utan horn. På et mantal uti de til fasta Åland hörande Pastorater, räknas vid pass 20 fullväxte kreatur, uti Föglö 25 til 30 och uti Kumblinge öfver 40. Kreaturens stillning sker med hö och halm. All konstig utfodring genom förpning, hackelse’ m.m. är sällsynt. Til vinterföda bestås utom halm, 2 lass hö för en Ko.

Fårafveln är skäligen talrik, emedan öfver 20 Får underhållas om vintern på et mantal. Ullen åtgår til egit behof, i synnerhet som Ylle äfven nyttjas til segel. Vid Kungsgårdarne och Bolstaholms samt Bastö Säterier finnas goda Spanska Får; men för öfrigt äro de ej allmänna.

Getter födas af de fleste skärgårdsboer. Kumblinge Socken äger största antalet, och har mycken vinst af denna, på detta ställe i synnerhet passande afvel.

Hästarne äro af medelmåttigt slag, något bättre än de som vanligen finnas uti Roslagen. På hvart mantal kan räknas 5 hästar. Uti skärgården har Bonden sällan mer än en häst, och uti Kökar der intet åkerbruk idkas, hafva åtskillige ingen. Vinterfoder för en häst är 3 til 4 lass hö utom halm. Vid Castelholms Kungsgård är et Stuterie. Uti äldre tider hölls på Åland Stuterie för Kronans räknings och utfärdades den 22 Julii 1613 ordning för Stodgångarne och beställning för stodvaktarne på Åland (284).

Boskapssjukdomar besvära ganska sällan detta land.

Fiske är hufvudnäring på Åland och endast en obetydlig del af orten saknar aldeles fiskvatten.

Strömmingsfisket är det indrägtigaste. Det idkas med största förmån uti norra delen af Saltviks Socken, större delen af Getha Capell, norra delen af Hammarland samt uti Ekerö och Kökar. Uti en del af Sund, uti Vårdö, södra delen af Jomala och Lemland, samt åtskilliga ställen uti Föglö, är detta fiske äfvenledes ganska fördelaktigt. Kumblinge Socken har få notvarp. Kumblingeboerne fånga likväl strömming inom Socknen med Skötar, och som fisket vid fasta Ålands stränder är vidlyftigare än at strandängarna skulle kunna utan hjelp vederbörligen idka detsamma; så hafva de tilfälle at der draga not, emot en afgift bestående uti tredje delen af långsten. Från Korpo och Töfsala Pastorater, komma äfvenledes många så kallade Notd:agare och deltaga uti fisket med ofvannämnde vilkor. Med Not uti beständiga hvarpställen fångas mästa strömmingen. Fisket med Skötar och Nät är mindre lönande och besvärligare. Strömmingsfångsten uti hela Ålands skärgård, stiger förmodligen til 6000 Tunnor Saltad Strömming, när fisket är gynnande. Huru vid Strömmingsfiske tilgår fins förut beskrifvit (285). At fiska uti hafvet med så kallade Buyser är ännu oförsökt vid Ålands stränder (286).

Af Fjällfiske hafva i synnerhet Föglö, Finströms och Kumblinge Socknar en betydande vinst. Stockholm förses til en stor del med fisk härifrån, och afhämtas den på stället af Fiskköparne. Uti Kökar idkas somliga år et lönande Torskfänge, med krok vid branta stengrund (287).

Skälfänge är en näringsgren som ofta rikeligen betalar idkarens möda; men är af den beskaffenhet, at aldrig derpå kan göras någon viss räkning. Vid starka vintrar är vanligen bästa fångsten. Norra delen af fasta Åland och skärgårds Socknarna äro de trackter, som i synnerhet befatta sig med skälfänge. Vid öppet vatten skjutes skälen uti vikar, på klippor, grund och skälstenar. Äfvenledes huggas Skälar med Harpun eller Skäljärn. Om vintern dödas de ofvan isen, när de krypa up utur vakarne (288). Besvärliga Färdresor, som äro bruklige uti Österbotten, anställas ej af Ålänningarne, ej heller nyttjas i allmänhet skälnät (289). Mängden af Skälar som fångas uti Ålands skärgård, är stundom betydligt, emedan utom landets invånare, äfven Österbottningar och Roslagsboer härstädes idka skälskytte; men upgiften af 3000 skälar är öfverdrifven (290). Ofta fångas ej tionde delen af detta antal. Skältran tilvärkas ej på Åland, utan finner allmogen lika förmånligt at sälja späcket otilredt.

Sjöfogel bestående af Ådor, Prackor, Ahlfogel, Knipor m.m. skjutes mycket uti Föglö och Kökar. De användas så väl til egit behof som til afsalu uti Stockholm. Hvad eljest fångas och skjutes af Räfvar, Harar och Skogsfogel är obetydligt, och utgör ingen näringsgren.

Slögder idkas endast til egen förnödenhet, och bestå förnämligast uti förfärdigande af redskap och kärl til fiskerierne samt skut- och båt-bygnad.

Enbladige Sågqvarnar äro anlagde vid Qvarnbo i Saltvik, på frelsehemmanet Grägnäs ägor i Getha; vid Näfsby i Hammarland; vid Sviby i Jomala och Hellestorp i Lemland. Af dessa är endast den vid Qvarnbo skattlagd.

Tegelbruk finnas vid Castelholm och Bollstaholm. Åtskillige af Allmogen bränna äfven Tegel til husbehof i små ugnar.

Tjärubränning har någon gång blifvit anstäld til husbehof, när priset på Tjära varit hög; men eljest är denna handtering ovanlig.

Vid Torps by i Ekerö Capell, har på et ställe vid. namn Skepsviken, et Saltkokeri varit anlagt, och finnes ännu qvarlefvor af bygnaden; men arbetet lär ej hafva betalt mödan.

Af Segelfart har en del af Åland mycken förmån. De Skutägare som ej hafva betydlig skog, låta frakta sina Fartyg, at föra Ved och Bräder från åtskilliga ställen i Björneborgs Län, Österbotten och Norrland. Större delen af de Skutor som fara med fragter äro från Lemlands socken, dernäst från Jomala, och några äfven från Sund och Hammarland. Redan under Konung Gustaf Adolphs regering, sträckte sig Ålänningarnes sjöfart til nyssnämnde ställen, och utomdess seglade de äfven til Östergöthland, Ingermanland och Estland (291). Skutornas antal är vid pass 60 och deras drägt är emellan 30 och 40 läster. Större Båtar eller Jagter som fara til Stockholm, finnas omkring 50. Föglö och Kumblinge socknar hafva ej några större Fartyg.

De Varor Åland vanligen aflåter til Stockholm äro: Ved, Strömming, färsk Fisk, salt Fisk, bestående i Gäddor, Sik, Braxen och Torsk, torra Jäddor, Kreatur, salt Kött, Smör, Ost, Talg, Ull, Hö, Nötter, Skälspäck, Skälskinn, Sjöfogel, Ägg, Höns, Tjäder m.m. Den för sin godhet kända Åländska Osten, erhålles egenteligen från några byar i Föglö socken, och ehuru äfven annorstädes på Åland lika god ost kan tilverkas, utgör likväl osthandeln endast i Föglö en näringsgren.

I Djurbergs (292) och Tunelds (293) Geographier upgifvas Bränkol och Kalk som handelsvaror från Åland. Redan i Tärnströms disputation år 1745 rättas Tunelds upgift (294). Det är likväl troligt, at dessa varor i äldre tider blifvit förde från Åland. Kalk var åtminstone fordom en handelsvara från Jomala socken, och brändes af kalksten, som gräfdes up ur jorden. Nu har Åland knappast kalk til egen förnödenhet.

De Varor Åland behöfver köpa äro: Salt, Hampa, Lin, Tjära, Järn och alla andra metaller samt hvad deraf förfärdigas, Kläder, Hattar, Bomullslärfter, Camlotter, Sidenvaror, Kramvaror, Specerier, Vin, Tobak, Apotheksvaror m.m.

Vid god årsväxt har Åland en betydlig öfvervigt i sin Handel, och bevisas detta nogsamt af den redbara summa som årligen utgår i Kronoutskylder.

I allmänhet när inga olyckshändelser inträffa, har menigheten på Åland en skälig utkomst vid de näringar den nu idkar. En nog öfverdrifven hemmansklyfning i Kumblinge Pastorat, torde med skäl kunna anses, som en orsak til den knappa bärgning hvaröfver dess invånare klaga. Brändö Capell som hör til denna socken, har 75 åboer på 8 95/96 mantal.

Hufvudsakligaste rörelsen från Åland är på Stockholm. Marknadstider besökes jemväl Åbo; men hela handeln består vanligen endast i Lin, Hampa, några Hästar och Näfver.

I Jomala by hålles årligen den 18 Februarii en obetydlig Marknad. Denna rättighet erhölls vid Riksdagen 1702. I äldre tider skall marknad blifvit hållen vid Castelholm.

En Stads anläggning på Åland har länge varit ansedd som nyttig. Enkedrottningen Catharina Stenbock, ärnade redan i sin tid, at vid Flaka by i Lemlands socken anlägga en stad; men på Stockholms Borgerskaps Underdåniga anhållan, öfvergaf hon detta förslag. Konung Gustaf den 3:dje förordnade, i anledning af Riksens Ständes underdåniga tilstyrkan, at en Köping skulle inrättas på Åland. Det hinder som sedan mött denna inrättning, består hufvudsakligen i svårigheten at finna et tjänligt ställe för den tilkommande Staden eller Köpingen, emedan de fleste härtil föreslagne platser ej äro utan olägenheter.

Stadens läge vid Castelholm eller Emnäs vore beqväm för större delen af landet; men dessa ställen äro aflägsne från stora segelleden, och til Emnäs är utomdess et svårt inlopp.

Flaka ligger nog afsides, och hamnen är ej heller synnerligen tjenlig.

I Tunelds Geographic upgifves Flisö til detta ändamål (295); men ehuru denna gård ligger beqvämt vid segelleden emellan Sverige och Finland; skulle likväl en Stad härstädes endast gagna Föglö socken. I upgiften förblandas Flisö med Degerby, som ligger på en annan ö en half mil mera i öster, och hvarest Staden skulle ligga lika aflägse från det öfriga landet.

I Jomala socken vid Ytternäs by, och några derstädes belägne holmar, är förmodligen bästa läget för en Stad på Åland. Hit är landväg från fasta Åland, och öfver hälften af invånarne bo inom 3 mil från detta ställe. Hamnen är säker, inloppet godt, och afvägen från stora farleden obetydlig.

En Stad skulle onekeligen vara gagnande i många afseenden. Nödvändige och skickelige Handtverkare, som nu saknas, vore ej en af de minsta förmåner. Gröfre Fabriquer torde äfven med fördel kunna drifvas. Et tilräckeligt nederlag af Salt skulle ibland annat i synnerhet tjena orten til en hufvudsaklig vinst, emedan invånarne nu ofta vid et ovanligt tillopp af strömming, i brist af salt, hvarmed de endast försedt sig efter den vanliga tilgången, ej fullkomligen kunna begagna sig af denna gynnande händelse. Finge staden utsträcka sin handel på Östersjön, så kunde Hampa och Lin erhållas från Lifland; Strömming deremot vore en tjenlig vara til utförsel. I denna staden kunde äfven Finnarne aflåta sina varor, när de ofta flere veckor af motvind äro nödsakade at ligga i Åländska skärgården. Härifrån vore sedan tilfälle, at med mera beqvämlighet föra dessa varor til Stockholm. Anledning til ännu flere nyttige rörelser skulle säkerligen yppa sig, i en ort der landet, tillika med många förmåner af Naturen, äger idoge och förståndige inbyggare.

XVI. Om Vägar och Farleder.

Den vanligaste vägen från Sverige til Finland, går genom Åland. Öfverfarten sker vid Grisselhamns Post-Contoir i Roslagen 11 1/2 mil från Stockholm, 10 mil från Upsala och 16 mil från Gefle. Härifrån til Ekerö Post-Contoir öfver hafvet är 5 mil.

Vägen öfver Åland är sedan från Ekerö Gästgifvaregård i Capellet af samma namn til Marsunds Färja 7/8.

En half mil från Post-Contoiret vid stora vägen liger Ekerö Kyrka.

Öfver Marsund är 1/4 mil sjöväg til Frebbenby Gästgifvaregård i Hammarlands församling.

Resande som fara från Frebbenby til Ekerö erhålla, sedan de kommit öfver Marsund, hästar i Marby.

Från Frebbenby til Emkarby Gästgifvaregård i Finströms socken är 1 1/4 mil.

Hammarlands Kyrka ligger vid denna vägen 1/4 mil från Frebbenby.

Från Emkarby til Haraldsby Gästgifvaregård i Saltviks socken är 1 1/4 mil. Vid pass 1/8 mil nära Haraldsby är en Färja öfver et sund af några hundrade alnars bredd.

Från Haraldsby til Skarpans Gästgifvaregård i Sunds socken är 1 1/4 mil, och derifrån til Bomarsund, der öfverfarten sker 1/8 mil.

En half mil från Haraldsby vid Postvägen ligger Castelholms Kungsgård.

Från Bomarsund är sjöväg öfver Wargatha fjärden til Wargatha Gästgifvaregård i Vårdö Capell 3/4 mil.

Från Wargatha är til nästa strand vid Delet ½ mil landväg.

Öfver Delet är til Kumblinge Gästgifvaregård i socknen af samma namn 2 3/4 mil.

Öfver Ön Kumblinge är åter ½ mil landväg.

Sedan följer Lappväsi, som är 2 mils sjöväg til Brändö Gästgifvaregård i Capellet af samma namn. Öfver Brändö landet är 1/4 mil landväg.

Öfverfarten vidare öfver Skiftet til Varsala i Töfsala socken, gör tillika med någon landväg up til Gästgifvare gården 2 1/2 mil. Härifrån är sedan til Åbo först 2 mil sjöväg til Helsinge och derefter 7 1/2 mil landväg.

Denna utstakade vägen följer altid Posten, om ej menföre hindrar, och kallas allmänt Postvägen.

Vid öppet vatten tinga sig större delen af resande, båtar vid Bomarsund, med hvilka de utan vidare ombyte, fara fram til Åbo, och räknas denna sjöresa til 18 mil.

När menföre infaller, måste åtskilliga omvägar tagas, at efter omständigheten, söka öppet vatten eller fast is. Resan anställes vid dessa tilfällen vanligen genom Vårdö södra skärgård, och Sottunga.

Utom Postvägen, underhålles äfven en med Gästgifvare gårdar försedd Landsväg, genom Jomala och Lemlands socknar. Den skiljer sig från stora vägen emellan Emkarby och Haraldsby Gästgifvare gårdar, 1/2 mil från den förra och 3/4 mil från den sednare vid Gölby by. Från nyssnämde gästgifverier skjutsas til Önningby Gästgifvare gård i Jomala socken, och ligger den en mil från vägskilnaden.

Jomala Kyrka ligger vid denna vägen 1/2 från Postvägen, och til Häradshöfdinge bostället i Jomala by, afgår vägen äfvenledes vid Gölby och är 3/8 mil.

Från Önningby är til Granboda Gästgifvare gård i Lemlands socken 1 ½ mil.

Vid denna vägen ligger Lemlands Kyrka, en mil från Önningeby.

Från Granboda är sjöväg til Degerby Gästgifvare gård i Föglö socken 1 mil, och derifrån til Föglö Kyrka 1/2 mil. Degerby ligger vid stora segelleden emellan Sverige och Finland,

Från Föglö til Kumblinge socken, erhåller man båt i Degerby til Bänö 1 mil, från Bänö til Sottunga 1 mil, och från Sottunga til Kumblinge 2 mil.

Öfver Båtlegan vid alla Åländska pass, är en faststäld Taxa utgifven 1789.

Hållhästar finnas endast vid de Gästgifverier som äro belägne vid Postvägen och på fasta Åland, för öfrigt besörjes skjutsen genom reserve.

Vid Emkarby Gästgifvare gård, afgår en sockenväg ¾ mil til Strömsviks Säteri, och en knapp mil til Finströms Kyrka.

Från Finströms Kyrka går vägen vidare til Getha Kyrka 1 ½ mil, och til Bolstaholms Säteri 1 ¾ mil.

Vid Bartsgårda by ¼ mil från Finström på Getha vägen, afgår en väg til Haga Kungsgård i Saltviks socken ½ mil, och til Kermundö Säteri ¾ mil från vägskilnaden.

En mil öster från Emkarby vid Godby by, afgår äfven en annan väg til Finströms Kyrka, förbi Grelsby Kungsgård, och är från Postvägen til Kungsgården ¼ mil, til Kyrkan ½ mil.

Vid Haraldsby Gästgifvare gård afgår väg til Saltviks Kyrka ½ mil. Vid Kulla by ¼ mil från Haraldsby, afgår likaledes en väg til Saltviks Kyrka ifrån Sunds socken, och är 3/8 mil.

Emellan Haraldsby och Skarpans Gästgifvare gårdar, nära Castelholm, afgår vägen til Sunds Kyrka 3/8 mil.

Genom Ålands skärgård gå åtskilliga Farleder, och är orten försedd med 21 Lotsplatser samt 6 Båkar.

Fartyg som segla på utrikes orter från Åbo, segla från Korpoström til Utö i Åländska halsbandet, och räkna dit 15 sjömil från Åbo.

Segelleden til Stockholm är med större Fartyg från Korpoström til Små Sottunga i Föglö socken, och med mindre Fartyg förbi Berghamn och Jungfruskär til samma ställe. Denna leden är 14 mil. Från Sottunga seglas til Flisö 4 mil, derifrån öfver hafvet til Furusund i Svenska skärgården 15 mil, och sedan vidare til Stockholm 9 mil.

Fartyg från Björneborg, Nystad, någon del af Österbotten o.s.v. komma i Åländska skärgården vid Jurmo i Brändö Capell, och segla öfver Lappväsi til Delet emellan Kumblinge och Enklinge, samt fortsätta kosan förbi Måshaga til Flisö, och sedan öfver hafvet.

Fartyg från norra delen af Österbotten och från Norrland segla vester om Åland, och gå endast inom Ålands skärgård, när de äro nödsakade at söka hamn.

I äldre tider var segelleden från Danmark til Revel genom Ålands skärgård, och foro Fartygen från Arholma i Svenska skärgården til Lynaböte (Lemböte i Lemland), och derifrån genom Fyghelde (Föglö) til Thiyckekarl (Kökar) och sedan vidare genom Finska skärgården (296).

XVII. Om Folkmängden och Sjukdomarne.

Öfver Folkmängden uti äldre tider äger man inga förteckningar. Skulle likväl den anvisning Riksdrotsen Bo Jonsson år 1384 gaf Rådman Petter Ålänning at upbära 12 öre af hvar Bonde, och derigenom göra sig betald för 1400 mark penningar, endast sträcka sig til et års upbörd; å funnos den tiden öfver 900 Bönder på Åland. Antalet af hela hemman, utgör närvarande tid 972, och är således tilökningen under et tidehvarf af 400 år ganska ringa. Hemmansklyfningar och andra omständigheter gifva likväl anledning, at nu förmoda en större folkmängd än i äldre tider.

Förteckningarne på födda och döda innan Tabellverket inrättades, äro merendels ofullständige och opålitlige, så at man af dem ej kan sluta til invånarenas antal.

Äldre Mantalslängder innehålla endast Mantalsskrefne; men visa likväl genom jemförelse med sednare längder folkmängdens ansenliga tilväxt. Mantalslängden 1742 upgifver 3090 och 1792 års förteckning 6206 mantalsskrefne personer. Någon del af tilökningen kan likväl säkerligen tilskrifvas en nogare mantalsskrifning.

Den tilförlåtligaste underrättelse om Folkmängden, lemnar Tabellverket som började 1749, Efterföljande upgifter äro grundade på detta arbete.

År 1749 hade Åland 8983 invånare, hvaraf 4319 voro mankön och 4664 qvinkön. År 1790 var Folkmängden ökad til 11434 personer, och orten således i det närmaste 4/15 folkrikare.

Gifte voro, 1865 mankön, 1873 qvinkön; Enklingar 189, Enkor 647. Ogifte öfver 15 år; 1580 mankön, 1772 qvinkön. Barn; 1731 gossar och 1777 flickor. Summa 5365 mankön 6069 qvinkön.

Mantalslängden för år 1792, upgifver folkmängden til 11260 personer, af hvilka 6206 äro mantalsskrefne, 270 priviligerade, 1345 bräcklige och ålderstegne och 3431 barn.

Efter dessa upgifter Annas något öfver 1000 invånare på hvar quadrat mil, och är detta antal betydligt i en med berg upfyld ort, der ingen Stad förorsakar någon tilökning i folkmängden.

Under en tid af 42 år äro födde 8492 gossar och 8104 flickor, tilsamman 16596 barn. Döde 6554 mankön, 6271 qvinkön, tilsamman 12825. De föddas antal öfverstiger de dödas til 3739; men folkmängden är endast ökad med 2451. De 1288 som saknas, nemligen 870 mankön och 418 qvinkön, hafva således dels flyttat från Åland, och dels uti fält eller genom andra händelser omkommit utom födelse orten.

Alla år hafva gifvit öfverskott af födda, när åren 1765, 1779 och 1789 undantagas. Missväxter hafva ej förorsakat mindre antal af barn, hvilket man likväl funnit i andra orter (297).

Tvillingar under denna tid äro födde 313 par eller i hvar 53:dje barnsäng, Öfver hela Riket räknas på 72 barnsängar et par tvillingar. Fyra hustrur hafva blifvit förlöste med Trillingar.

Dödfödde hafva varit 292 barn eller 1 af 57. Vanligen räknas i Sverige et dödfödt barn ibland 41. I Berlin är hvart 20:de dödfödt (299).

Förhållandet emellan födda gossar och flickor, är i det aldranärmaste öfverensstämmande med Süssmilchs upgift, eller som 21 til 20 (300). Mankönet har varit döden mera underkastadt än qvinkönet som 22 til 21. Denna dödlighet tillika med afgången genom flyttning, förorsakar at qvinkönet här på Åland är talrikare, til et nog ovanligt förhållande som 26 til 23.

De dödas antal är til de föddas som 7 til 9. Af 69 lefvande dö årligen 2, och ibland 80 födas 3. Detta förhållande vitnar om en betydlig fruktsamhet; men visar tillika dödligheten vara nog stark för en landsbygd. Öfver hela Riket dör endast hvar 37, och enligt Süssmilchs i Preussiska Staterna en af 37 1/10. I större delen af Sverige är de lefvandes förhållande til de födda som 30 eller 31 mot 1 (301). I Frankrike var år 1784 de dödas antal til de födda som 11 til 12 (302).

Antalet af sammanvigda Hjonelag under denna tid är 3387. På hvart hjonelag komma således inemot 5 barn, hvilket är fruktsamt. Hvar 5:te hustru föder årligen barn. Ibland 127 personer stiftas årligen et ägtenskap. Denna omständighet, visar någon mindre benägenhet til giftermål än vanligt. I Finland förhåller sig folkmängden til stiftade hjonelag som 108 til 1. I Sveriges flesta landskap är likväl förhållandet som 126 til 1. De giftas antal är til hela folkmängden som 5 til 14 eller öfver 1/3.

Af 6676 Barnföderskor från år 1774 til 1790 hafva 92 varit emellan 15 och 20 år, 1017 emellan 20 och 25 år, 1703 emellan 25 och 30 år, 1777 emellan 30 och 35 år, 1289 emellan 35 och 40 år, 704 emellan 40 och 45, 91 emellan 45 och 50 år, samt 3 öfver 50 är. Hälften har således varit emellan 45 och 35 år.

Uplösta Hjonelag utgöra 2838 eller årligen 1 af 27. Enklingar och Enkor äro 1/17 af folkmängden, och finnas 7 Enkor emot 2 Enklingar.

Ogifte öfver 15 år förhålla sig til alla invånare sammantagne som 3 til 13, och de ogifta af qvinkönet utgöra 1/56 mer än mankönet. Inemot 1/3 af folkmängden består af Barn under 15 år, och har qvinkönet äfvenledes ibland dem någon öfvervigt. Hushållen på Åland äro folkstarke, emedan på hvarje kan räknas 8 til 9 personer.

Efter åldern har förhållandet emellan de lefvande varit följande: 5/21 af hela antalet under 10 år, 4/21 emellan 10 och 20 år, 1/6 emellan 20 och 30 år, 2/15 emellan 30 och 40 år, 1/9 emellan 40 och 50 år, 2/23 emellan 50 och 60 år, 1/20 emellan 60 och 70 år, 1/42 emellan 70 och 80 år, 1/180 emellan 80 och 90 år, och en af 2000 öfver 90 år (303).

Af 100 barn under 10 år, äro 13 under 1 år, 22 emellan 1 och 3 år, 23 emellan 3 och 5 år och 42 emellan 5 och 10 år. Hälften af hela folkmängden under, och hälften öfver 25 år. Mankönet under 3 år är talrikare än qvinkönet; men sedan är antalet af bägge könen nästan lika til 25 års ålder, då qvinkönet erhåller öfvervigten. Vid 80 års ålder finnas dubbelt flera lefvande af detsamma.

Månaderna September, April, October och Mars hafva gifvit den största mängd barn. Minst fruktsamma månader hafva varit Februarii, Junii, Julii och Januarii. Antalet af de födde i den mäst fruktsamma månaden September och den minst fruktsamma Februarii, förhåller sig som 3 til 2. Hela Riket sammantagit räknas September gifva de fleste barn, och Junii minst (304). Någon naturlig tid för människan at fortplanta sit slägte, kan man likväl ej antaga (305), och aldraminst bör en dylik slutsats dragas af förhållandet i et Pastorat (306).

Dödligheten har varit starkast i Augusti, September, Mars och October. Minsta antal af döda hafva aflidit i December, Februarii, Januarii och Junii. Augusti, September, Julii och October hafva varit osunda för barn; men December, Februarii, Junii och Mars hälsosamma. Ibland gifta hafva de flesta dödsfall skedt i Mars, Maji, April och October; minsta dödligheten åter har varit i December, Februarii, Julii och November. Ogifta öfver 15 år hafva aflidit til största antal i Mars, April, Februarii och October, deremot har dödligheten varit minst i Junii, Julii Januarii och November. Förhållandet emellan antalet af de döda i September och December, då i allmänhet dödligheten varit störst och minst, är vid pass som 3 til 2. För hela Riket räknas April, Maji och Mars vara mäst folködande, och October, November och December deremot hälsosammast.

Af 12825 personer som aflidit härstädes från och med år 1749 til och med 1790, hafva varit af följande ålder: under et år, 5081; emellan 1 och 3 år, 1024; emellan 3 och 5 år 447; emellan 5 och 10 år, 484; emellan 10 och 20 år, 496; emellan 20 och 30 år, 635; emellan 30 och 40 år, 710; emellan 40 och 50 år, 797; emellan 50 och 60 år, 722; emellan 60 och 70 år, 850; emellan 70 och 80 år, 978; emellan 80 och 90 år, 513; öfver 90 år, 88.

Denna förteckning visar en ovanlig dödlighet ibland späda barn under et år. Deras antal utgör 2/5 af hela dödssumman eller 3/10 af alla födda. I Åbo Län dör i allmänhet endast 1/5 af barnen innan de hinna til et år, och i Nyland och Tavastehus Län är afgången ännu mindre. I Österbotten är likväl dödligheten ibland späda barn betydligare än på Åland, och stiger til inemot 1/3 af alla födda. Den gamla oseden at upföda barnen med mjölkvälling ur et horn, som derstädes förstör många barns lif, bidrager äfven til förödelsen på Åland (307).

Doctor Reviani i Verona i en år 1775 utgifven afhandling om dödligheten ibland barn, räknar 273 döda barn inom året af 1000 födda. Han anmärker tillika, at födelse månaden och i synnerhet födelse dagen, varit mäst dödliga, hvilket äfven inträffar på Åland; men vinterkölden som Reviani anser för en orsak til dödligheten, har härstädes ej någon elak värkan.

Af Barn under et år har åtgången varit starkast ibland gossarne. De följande åldrar hafva äfven vanligen, ehuru ej altid, flere af mankönet aflidit; men efter 6o års ålder flere af qvinkönet, emedan vid den tiden det sednare könet är mycket talrikare än männerne. Af de aflednas antal, hafva barn under 10 år utgjordt 5/9, äldre barn och ogifte 1/9 och gifte 1/3.

Förhållandet emellan de döda och lefvande har varit; at et barn under 10 år dödt af 62 lefvande personer; en person emellan 10 och 20 år af 900; en emellan 20 och 40 år ibland 330, en emellan 40 och 60 år af 295, och en öfver 60 år ibland 184.

I afseende på jemnårige, så hafva af de lefvande under et år, årligen 4/9 aflidit; emellan 1 och 3 år, hvar 19:de; emellan 3 och 5 år, hvar 50:de, emellan 5 och 10 år, hvar 87:de; emellan 10 och 20 år, hvar 150; emellan 20 och 30 år, hvar 122:dra, emellan 30 och 40 år, hvar 77:de; emellan 40 och 50 år, hvar 58:de; emellan 50 och 60 år, hvar 56:te; emellan 60 och 70 år, hvar 26:te; emellan 70 och 80 år, hvar 8:de; emellan 80 och 90 år, hvar 6:te; och öfver 90 år hvarannan. Et barn under et år, är således ej mycket säkrare om sit lif än en ålderstigen om 90 år.

Från år 1692 til närvarande tid, finnas 9 personer antecknade, som hunnit öfver 100 år. Deras antal torde vara större, emedan förteckningarne öfver de döda äro ofullständige i flere församlingar. Anna Berg, syster til Amiralen Bergenstjerna, dog år 1703 i Pålsböle i Finströms socken, sedan hon hunnit til 109 år, och en Skräddare enka i Kumblinge, dog den 30 October 1766 något öfver 120 år gammal.

Efter åldern var Folkmängdens förhållande år 1790 följande:

1-kronans-inkomster-aland-1790-2 kopia

I afseende til Stånd och Näringsfång voro Ålands Invånare år 1790:

2-alands-invanare-1790-650

Denna Tabell är onekeligen vid flere upgifter ej tilfyllest noggrann; men dessa felaktigheter kunna svårligen rättas, och torde ej heller vara i hufvudsaken af synnerlig betydenhet.

Om gångbara Sjukdomar i äldre tider, finnas endast strödda underrättelser. År 1749 inrättades Tabellverket och från den tiden äro upgifterna mera fullständiga.

År 1621 omtalas i några handlingar som Pestilents tid. Dödligheten måtte varit stor, emedan åtskilliga hemman blefvo öde.

År 1657 var Pesten åter gångbar. Om den varit synnerligen dödande, finnes ej anmärkt. Samma år var Pesten äfven gängse i Stockholm, Finland och Lifland (308).

År 1697 var dödligheten ovanlig, enligt de Kyrkoböcker som ännu äro i behåll. I Hammarlands församling dogo det året 90 personer, och de födda utgjorde endast 26. Dödsfallen härledde sig egenteligen af den allmänna Hungersnöd, som härjade ej allenast Sverige, utan äfven andra orter; men at någon sjukdom beledsagat hungersnöden, är ganska troligt, och upgifvas i Sunds Kyrkobok af 52 döda endast 14 omkomne af hunger. Enligt en ibland Domcapitlets handlingar förvarad anteckning öfver de döda i Åbo stift, dogo från Michaelsmässan 1696 Midsommaren 1697 på Åland 617 personer. Detta betydliga antal är likväl ringa, jemförelsevis med den öfriga delen af stiftet (309). Denna Landsplåga, som på flere ställen fortfor under tre års tid, besvärade ej Åland vidare än et år, åtminstone finner man ej någon ovanlig dödlighet.

År 1710 kom Pestsmittan til Åland genom sjöfarande från Stockholm, enligt Prosten Hagerts anmärkning i Finströms Kyrkobok. Dödligheten var obetydlig. I Finströms socken dogo 16, i Sund likaledes 16 och i Hammarland endast 3. Vid flere församlingar finnas ej anteckningar; men man har ej någon anledning, at i dem förmoda en större dödlighet. Prosten Hagerts driftiga anstalter, bidrogo mycket til ortens räddning. Han ålade dem som kommo hem från Stockholm en slags Quarantaine, hindrade fremmande och misstänkte gå in uti Kyrkorna, och lät begrafva de döda med all försigtighet. I anseende til Pestsmittan utfärdade äfvenledes Kongl. Hofrätten i Åbo den 19 December 1710 en kundgörelse, at inga Civila mål där flere parter voro inblandade skulle vid de instundande Vinter-Tingen företagas.

Den ohyggeliga sjukdom som är känd hos oss under namn af Elfkarleby-sjukan (Elephantiasis gemina endemica Haartman) i förra århundrade nog gängse på Åland (310). Prosten Muur anhöll hos Riksdrotsen och General Gouverneuren öfver Finland Grefve Pehr Brahe, at et Hospital måtte inrättas til hämmande af denna sjukdom. Han gaf härtil sit bifall den 10 Sept. 1651, och stadfäste på Allmogens begäran ytterligare denna anstalt den 19 November samma år. Til Hospitalets underhåll anslogs hälften af landets sakören, hela ödesräntan som geck från 20 til 50 Daler Silfvermynt, samt något ved. Hvad sedan kunde brista, skulle upfyllas genom frivilliga sammankomster. Hospitalet upfördes 1652 på Gloskärs holme och Skogboda ägor i Föglö socken, oaktadt Pastor sådant hindra ville. Samma år den 21 Augusti, upsattes förslag til 12 Hospitalshjons förplägning, och följande året den 23 Maji utfärdade Grefve Brahe et Reglemente för inrättningen, och stälde densamma under Prostens och Kronofogdens tilsyn. Någon Läkare omtalas ej vid denna anstalt; men väl feck Hospitalet egen Prest. Lars Hammar innehade denna beställning från 1652 til 1662 och Eric Portulinus de följande åren. År 1654 anhöll allmogen vid Riksdagen i Upsala, om stadfästelse och ytterligare understöd för Hospitalet. Ansökningen bifölls och genom Konung Carl Gustafs Resolution, gifven Upsala, den 21 junii 1654, anordnades til Hospitalet hälften af den Spanmål Pastor i Föglö innehaft för gästning och en allmännings holme, som varit Häradshöfdingen anslagen på lön. Denna tiden voro 10 sjuka i Hospitalet. 1672 flyttades Hospitalet til Själö i Nagu Pastorat, och sammanslogs med en dylik förut dervarande inrättning.

Sjukdomen blef småningom mindre allmän och lär äfven Själö Hospital sedan hafva undergådt mycken förändring. I Lemlands Kyrkobok är anmärkt, förmodligen som något sällsynt, at en bonde från Krokstad 1683 blifvit förd til Själö. At denna sjukdom i orter der den fordom varit nog gångbar, anseligen aftagit, derpå kan Elfkarleby socken anföras til bevis. Under 3 års vistande i denna socken, som namngifvit sjukdomen, kunde jag med nogaste efterspaning knappast finna 3 personer deraf besvärade. Farhågan för denna sjukdom var i äldre tider ganska stor, och Aretæus en gammal Grekisk Läkare, ansåg den ej mindre farlig än Pesten. Sjukdomen kallas nog allmänt Spetälska; men är vida skild från den som omtalas i den heliga Skrift, och aldraminst borde en så kunnig man som Olof Rudbeck draga af densamma några slutsatser om Finnarnes härkomst af Israeliterna.

Från och med år 1749 til och med år 1773, hafva enligt Tabellverket 7371 personer aflidit af följande sjukdomar och händelser;

Okänd Barnsjuka 2495, Hetsig Feber 829, Koppor 761, Ålderdoms bräckligheter 694, Lungsot och Bröstsjuka 564, Frossa 383 , Kikhosta 293, Håll och Styng 282, Magref 224, Vattsot 125, Slag 122, Barnsbörd 110, Drunknade 110, Fläck-Feber 55, Torrverk 49, Tvinsot 45, Rödsot 36, Vådeliga händelser 36, Kallbrand 32, Blodstörtning 23, Stenpassion 17, Skjörbjug, Rosen och Podager 16, Gulsot 15, Qvafde af Mödrar 8, Lidit Dödsstraff 7, Frusit til döds 6, Sjelfmördare 6, Mördade 5, Döde af Os 3.

Genom jemförelse med förteckningen på de döda öfver hela Sverige för åren 1749 och 1750 (312), finnes at okänd Barnsjuka, Frossa, Fläck-Feber, Hetsig Feber och Kikhosta varit mera ödeläggande på Åland, än i allmänhet i Riket. Alla andra sjukdomar hafva deremot varit mindre dödande.

Från och med 1774 då Tabellverket erhöll en nödig förbättring, och til och med 1790, hafva sjukdomarne varit dödande i följande ordning:

3-aflinde-aland-1790

De döda hafva således varit 2787 mankön och 2667 qvinkön, tilsamman 5454 personer.

De som dödt i oangifne sjukdomar utgöra öfver 1/4 af hela antalet. 1330 af dem hafva varit barn under et år. Större delen af oangifne sjukdomar skulle lätteligen kunna hänföras til sina rätta ställen. I Stockholms Tabellverk uptages knappast hvar 20:de, som död i oangifven sjuka (311), och i Berlin utgjorde deras antal år 1785 endast 17 (313).

Af Ålderdoms bräckligheter skall 1/9 aflidit; men vid denna upgift har ålderdoms bräcklighet onekeligen blifvit tagen i vidsträcktaste bemärkelse, och åtskilliga chroniska sjukdomar kommit under samma räkning. I Stockholm dör endast 1/20 af ålderdom, Berlin 1/22 och i London 1/19 (314).

Något mer än 1/11 af de döda; hafva aflidit genom Koppor. Detta förhållande visar, at kopporna ej medtaga så många barn på Åland, som eljest vanligen sker på andra orter. Archiater Rosenstein har af 16 års förteckningar funnit at öfver hela Riket dör hvart 10:de barn af koppor (315), och enligt en annan förteckning af Wargentin (316), utgör de dödas antal i denna sjukdom 2/15 af hela dödssumman. Koppornas mindre dödlighet på Åland, härleder sig förmodligen deraf; at de ofta ej äro gängse under en tid af flere år, och emedlertid bortryckas härstädes en mängd svaga barn af andra sjukdomar, innan de hinna få koppor.

Pleuresie och Bröstfeber har medtagit 2/27 af alla döda, och finnes i detta förhållande ej något ovanligt.

Genom Rötfeber har 1/19 förlorat lifvet. Denna stora dödlighet härleder sig i synnerhet från 1789 års farsot, då 167 dogo af Rötfeber, eljest har denna sjukdom sällan visat sig på Åland.

De dödas antal i Rödsoten utgör 1/24 af hela summan, och som denna sjukdom vanligen visar sig som farsot, kan dödligheten ej anses för betydlig.

Af Slag dör hvar 30:de. Huru denna sjukdom beklagligen blifver allmännare, finnes af jemförelse med anteckningen öfver de döda från 1749 til 1773, då endast hvar 60:de dog af slag. Hastig död är likväl ännu ej så allmän på Åland, som i åtskilliga andra orter. År 1791 dog i Skara stift hvar 25:te af slag (316). I Stockholm har de sednare åren deras antal vanligen utgjordt 1/4 och i Berlin 1/8.

Hetsig Feber har medtagit 1/31 af hela antalet, utan at likväl någon gång vara gängse Farsot. De döda hafva til större delen varit emellan 20 och 60 år.

Lungsot är jämförelse vis ej synnerligen dödande på Åland. Deras antal som dödt af denna sjukdom utgör 1/32 af alla döda. År 1791 utgjorde de i Skara stift 1/20. Stockholms Tabeller innehålla vanligen 1/6 döda af Lungsot. I London går deras antal öfver 1/4 och samma förhållande är i Berlin, när man räknar tillamman Hectic, Lungsot och Bröstsjukdomar. I Zürich är förhållandet lika med Stockholm (318). Fourniers påstående at 1/3 af människoslägtet dör af Lungsot och Hectic är säkerligen öfverdrifvit (319). Det blifver en bedröfvelig erfarenhet, om ytterligare bekräftas, at slag och chroniska sjukdomar tiltaga. Man har flere upgifter, som gifva anledning til denna farhåga. En Läkare i Norra America, har funnit Lungsot i synnerhet vara i tiltagande (320), och samma anmärkning har äfven skedt i Skottland (321).

Vattsot tyckes blifva en alt mer och mer tiltagande sjukdom. Under dessa sednare åren har hvar 35 dödt deraf; men under de föregående 25 åren endast hvar 50:de. I London och Berlin dör hvar 20:de af vattsot.

Til de sjukdomar som på Åland äro mera dödande än annorstädes, hör enligt Tabellverket, Frossan. De dödas antal stiger til 1/40, då i Skara stift endast en ibland 257, och i Westerås stift en ibland 338 dör af denna sjukdom. Åren 1775, 1776 och 1777 voro i synnerhet ödeläggande, och medtogo 73 personer. Professoren och Riddaren Johan Haartman har anmärkt, at ganska svåra Frossor dessa åren äfven voro gångbara omkring Åbo, och härleder deras orsaker af väderleken (322).

Deras antal som dödt af Hjertsprång, Ryckningar och Tandplågor, är säkerligen större än Tabellverket upgifver. En stor del af dem som aflidit i dessa sjukdomar, hafva blifvit upförde under oangifven sjuka.

Af Vådelig händelse omkommer hvar 47:de. De drunknades antal utgör 2/3 af hela summan, och är denna ovanliga förlust en följd af ortens belägenhet, näringar och rörelse. I Skara stift räknades år 1791 endast en drunknad af 258 döda.

Hvar 107:de Barnsbörd kostar modrens lif. Öfver hela Riket är hvar 94 barnsäng dödlig men i serskilta landskaper är förhållandet mycket olika. I Österbotten dör en barnföderska af 156, och i Westerås stift en af 130, deremot i Tavastland en af 83 och i Stockholm en af 70. I London kostade år 1791 hvart 116:de barn modrens lif, och i Berlin år 1785 hvart 95:te. I Leipzig dog från 1719 til 1728 hvar 50:de barnföderska, och från 1775 til 1784 hvar 67:de (323).

Trånsjuka och Gickt hafva medtagit lika många människor. Antalet visar at dessa sjukdomar lyckligt vis ej äro synnerligen ödeläggande på Åland.

Maskar äro en vanlig plåga i denna landsort, och ehuru de döda ej utgöra någon betydlig mängd, är dödligheten likväl större än den jemförelse vis med andra orter borde vara. Samma anmärkning gäller älven om Fallandesot, som ej är sällsynt på Åland, och ofta härleder sig af Maskar.

Hvad nu blifvit anmärkt om Folkmängden och Sjukdomarne, visar at denna landsort i allmänhet, sedan första barnåldern förflutit, är hälsosam för invånarne. Något öfver 1/6 af inbyggarne är öfver 50 år, och detta förhållande anses vanligen som bevis af et sundt Climat.

XVIII. Om Ålands Natural Historia och Climat.

Den första afdelningen af Djurriket är härstädes ej talrik. Utom tama djur finnas endast följande Mammalia:

Vespertilio Auritus, Långörad Läderlapp.

Vespertilio Murinus, vanlig Läderlapp.

Canis Lupus, Warg. Kommer öfver isen från Finland. Stundom är landet fritt från detta skadedjur; men nu finnas här flere Wargar, och har alt bemödande, at genom Skallgång befria sig ifrån dem härtils varit fåfängt.

Canis Vulpes, Räf, är et allmänt skadedjur.
Felis Lynx, Warglo (äro sällsynte).
Lutra Vulgaris, Utter (äro sällsynte).
Mustela Mortes, Mård (äro sällsynte).
Mustela Erminea, Hermelin.
Talpa Europæa, Mullvad.
Mus Rattus, Råtta.
Mus Terrestris, Mullfork.
Mus Musculus, Mus.
Lepus Timidus, Hare.
Erinaceus Europæus, Igelkott,
Phoca Vitulina, Skäl. Herr Kyrkoherden och Theologiæ Adjuncten Ödman har i en underrättelse om Skälslägtet i Östersjön, beskrifvit 5 arter Skäl                      (324). Skälfångare härstädes upgifva 3 arter , nemligen 1, Grålkäl och Ståtskäl, 2, Vikareskäl, 3, Morunge eller Curlandsskäl. Denna underdelning, ehuru ofullkomlig, emedan ej som Herr Ödman förstå, at åtskilja Gråskäl från Ståtskäl, och Gråvikare från Svartvikare; bestyrker än ytterligare, at Skälarne i Östersjön härtils obilligt blifvit ansedde som varieteter af et species.

Delphinus Phocæna, Tumlare.

Björnar upgifvas som sällsynta djur på Åland i Tunelds Geographie; men lyckligt vis saknas de aldeles.

Ikorrar, ehuru hörande til de allmännaste djur i Sveriges skogar, finnas ej på Åland.

Elgar hafva fordom varit så talrike, at de enligt Allmogens klagan vid en Riksdag, förorakade brist på bete för hemtamda kreatur; men nu äro de aldeles utödde, och den sista blef skuten år 1778 å Flaka ägor i Lemland.

Foglar träffas på Åland något öfver 100 Species. Tjädrar och Hjärpar, som äro allmänna foglar i nästgränsande landskaper, saknas i Ålands skogar. En förtekning på Vattenfoglarne, torde med rätta kunna intaga et rum i en Skärgårds beskrifning; men at upräkna de öfrige lär vara öfverflödigt. Utom den nytta Vattenfoglarne tilskynda invånarne, så bidraga de ganska mycket til Skärgårdens ljuflighet, då de om våren i stora härar betäcka fjärdarne.

Uria Grylle, Grisla, är Colymbus Grylle Linn. Se om denna fogel Ödmans underrättelser uti Vett. Acad. Handlingar 1781 p. 225. Där anmärkes äfven, at Uria striata (Sillknipan ä en ung Grisla i första eller andra året.

Colymbus Arcticus, Lom, vistas uti vissa träsk.

Colymbus Septentrionalis, Hafslom.

Alca Torda, Tordmule, Trubbe. Se Vett. Acad. Handlingar 1788 p. 214. Brünnichs Alca Balthica är en ung Tordmule.

Pelecanus Carbo, Hafstjäder.

Pelecanus Graculus, Lilla Hafstjädern.

Sterna Hirundo, Tärna.

Sterna nigra, Svartgrå Tärna.

Larus Glaucus, Grå Trut,

Larus Marinus, Hafs Trut.

Larus Fuscus, Ljufe. Varierar til färgen, och har derigenom gifvit anledning til Brünnichs Larus varius.

Larus Canus. Se Ödmans afhandling om Måsarne i Vett. Acad. Handl. 1783 p. 89.

Cataracta Parasitica, Labbe, är Larus Parasiticus Linn. Se Gislers anmärkningar om denna Fogel i Vett. Acad. Hand. T. 14 p. 291.

Mergus Merganser, Skräcka, Vrakfogel. Merges Castor Linn är honan.

Mergus Albellus, har orätt upgifvits för hona til Merganser, utan är en hane, och Mergus minutus (Lilla skrackan) dess hona. Se Vett. Acad. Handlingar 1780 p, 237.

Mergus Serrator, Pracka, Stenskraka. Om Skräckfogel slägtet se Vett. Acad. Handlingar för år 1785.

Anas Cygnus, Svan, är sällsynt.

Anas Anser, Vildgås.

Anas Mollisima. Hanen kallas Gudunge och honan Åda.

Anas Spectabilis, Kam Gudunge och Kam Åda, finnas aftagne uti Mus. Carls. 2 Fasc, n. 39 mas. och n. 40 femina.

Anas Nigra Hafs-Orre.

Anas Fusca, Svärta. Se Vett. Acad. Handlingar 1785 p. 191.

Anas Boschas, Gräsand.

Anas Tadorna, Grafgås.

Anas Clypeata, Skedand.

Anas Penelops, Wriand.

Anas Glaucion, Brunnacke.

Anas Matrila, Vigge. Anas Frænata aftagen och beskrifven i Mus. Carls. 2 Fasc. n. 38 hålles före vara hona til Anas Marila.

Anas Ferina, Brunand.

Anas Acuta, Spjutand, kallas orätt af Linn. Ahlfogel.

Anas Hiemalis, Ahlfogel, Alla, är mycket allmän uti skärgården, Beskrifves af Ödman uti Vett. Acad. Handlingar 1783 p. 314.

Anas Fuligula, Marvigge.

Anas Crecca, Ärta.

Anas Alandica, Sjöand. Detta nya species är funnit vid Åland af Herr Assessoren Doctor Lindroth, och beskrifves af Herr Professor Sparman uti Mus. Carls. Fasc. 3. Anas Alandica: subtus fordide alba, supra nigro, ferrugineo alboque varia, Scapularibus plumis nigris margine ac lineis disci albo ferrugiueis, antice in angulum coalescentibus variegata, rostro pedibusque nigris.

Af de djur som blifvit kallade Amphibia finnas endast följande arter: Lacerta Agilis, Lacerta palustris, Vattenödla, Skrot-aborre, Lacerta vulgaris, vanlig ödla. Rana Bufo, Padda, Rana Temporaria, Groda, Coluber Berus, Huggorm, Coluber Natrix, Snok. Anguis fragilis, Kopparorm, Ormslå. Accipenser Sturis, Stör.

Fiskar som finnas i Ålands vatten äro:

Ophicthus Anguilla (325), Ål, är sällsynt.

Gadus Callarias, Torsk, fiskas i synnerhet vid Kökar.

Gadus Lota, Lake, är allmännast uti Föglö.

Cyclopterus Lumpus, Sjuryggfisk, Quabio. At benranglet af denna fisk, liksom Magneten, skulle utvisa Norden, enligt den berättelse Tärnström infört i sin Dissert. de Alandia p. 53; är lika obekant på Åland, som saken i sig sjelf otrolig.

Cottus Quadricornis, Hornsimpa.

Cottus Scorpio, Rötsimpa.

Cottus Gobio, Stensimpa.

Pleuronectes Flesus, Slätskädda.

Pleuronectes Platessa, Slätvar.

Perca Lucioperca, Gös.

Perca Cernua, Giers.

Gasterosteus Aculeatus, Spigg.

Gasterosteus Pungitius, Benunge.

Salmo Salar, Lax, är sällsynt.

Salmo Lavaretus, Sik.

Salmo Eperlanus, Nors.

Salmo Albula, Siklöja.

Salmo Thymallus, Harr.

Esox Lucius, Jädda.

Esox Bellone, Näbbjädda.

Clupea Harengis, Sill. Varieteten Membras Rondeletii, Strömming, utgör en hufvudsaklig näringsgren.

Clupea Sprattus, Wassbuk.

Cyprinus Carassius, Ruda.

Cyprinus Tinca, Linnare.

Cyprinus Aphya, Gli.

Cyprinus Grislagine, Stäm.

Cyprinus Rutilus, Mört.

Cyprinus Idus, Id.

Cyprinus Cryophtalmus, Sarf.

Cyprinus Alburnus, Löja.

Cyprinus Brama, Braxen.

Cyprinus Ballerus, Blicka, Panka.

Syngnathus Typhle, Sjönål.

Syngnathus Acus, Kantnål.

Syngnathus Ophidion, Hafsnål.

En noggran förtekning på Ortens Infecter, skulle förorsaka en onödig vidlöftighet. Deras antal stiger säkerligen til 7 à 800. Hvad om några i synnerhet är at anmärka skall i korthet anföras.

Cerambyx Rusticus (326) och Tenebrio Caraboides äro skadeliga kräk uti Kökars Capell. De finnas der til sådan mängd, at deras Larver genombära väggarne, och inom få år aldeles förstöra invånarenas bygnader. Olägenheten är så mycket känbarare, som dessa Öboer sakna tilgång på skog. At Cerambyces förstöra qvarlemnade trädstubbar, omtalas af Linnée; men at de kunna på kort tid fördärfva timrade hus, lär beklageligen vara nytt (327).

Biskötseln har ej haft någon framgång, ehuru flere försök skedt. För det närvarande finnas likväl några Bikupor hos Herr Assessoren Palm i Joppo.

Kräftor äro ej allmänna på Åland. De skola vara hitförde från Upland genom Gustaf I:s Enkedrottning Catharina (328). Uti Sunds Socken träffas de til någon mängd.

Om Djurrikets sista afdelning Maskarne, är ej något synnerligt, at anmärka.

Växtriket på Åland innefattar vid pass 680 uti Flora Svecica anförde växter, hvaraf något öfver 150 äro Cryptogamister.

Genom Saltsjöns åtgärd, finnas och trifvas här flere mindre allmänna, växter, och ibland andra: Salicornia herbacea, Nojas marina, Veronica maritima, Plantago maritima, Hippophæ rhamnoides, Gentiana centaurium (329). Salfola kali, Chenopodium maritimum, Angelica Archangelica, Allium scordoprasum, After tripolium och åtskilliga Fuci.

Om bären på Hippophae rhamnoides, berättas på flere ställen (330), at de skulle på Åland nyttjas som en krydda til Fisk; men til denna besynnerliga smak hafva alla Ålänningar som blifvit frågade, aldeles nekat.

Af växter, som eljest vanligen ej träffas öfver alt uti Riket, finnas här: Avena elatior (331), Valeriana dioica, Valeriana locusta, Scabiosa columbaria, Pulmonaria angustifolia, Campanula glomerata, Ribes rubrum och nigrum vilda , Gentiana pulchella (332). Pyrola umbellata, Pinus hybrida, Taxus baccata, Obrys nidus avis, Cypripedium calceolus, Orobanche major (333), Lathræa squamaria, Pedicularis sceptrum carolinum, Scorzonera humilis, och Carduus heterophyllus.

Vildt växande och uti Pharmacopoea Svecica uptagne Medicinal växter, alstrar Åland 74. Någon kunde förmoda, at ibland dessa, den få kallade Ålandsroten (Inula helenium) skulle finnas til stor mängd; men denna växt har jag endast funnit på et ställe i Sunds socken vid Lappböle by. Namnet härleder sig ej heller af Åland, utan skall örten erhållit sit namn af den sköna Helenas tårar, och kallas redan af Dioscorides ett grekiskt namn, hvaraf sedan blifvit Sanct Helenæ, Elins, Aluna och Ålandsrot.

Färjeväxter skulle utgöra en ansenlig mängd, om man ville räkna alla växter som blifvit föreslagne til färgning; men de som verkeligen nyttjas äro få. Lichen omphalodes tillika med faxatilis, pustulatus och flere, som vid vårdslös samling kunna medfölja, brukas från äldre tider af Allmogen til brun färg på ylle. De vackra försök som blifvit anstälde med åtskillige Lafarter och allmänheten meddelade uti Vettenskaps Academiens handlingar och Hushålls-Journalen, böra med tiden lära, at använda flere af dem så väl til egit behof som til afsalu.

Växter som ej finnas vilda; men lätteligen trifvas på kall jord och närvarande tid skötas, utgöra et antal af 120, Hela Växtriket på Åland består således af inemot 800 arter. Utom Asvenbok, (Carpinus betula), Bok (Fagus sylvatica), Popelträd (Populus alba) och Flugtridet (Populus communis) växa alla Svenska Träd inom Åland, och troligen skulle dessa äfven trifvas, emedan vilda Castanie-trädet (Aesculus hippocastaneus) uthärdar Ålands vinter.

Ålands Berg bestå allmänt af röd groftärnig Granit där Fältspaten är rådande, och blandad med litet, svart Skimmer och något Quarz. Denna Bergart skiljer sig från den så kallade Sjelf-frätsten, eller Finnarnes Rapa Kivi (334), genom inblandning af mera Quarz, och mindre samt magrare Skimmer, och vid Marby uti Ekerö Capell finnes den utartad til verkelig sjelffrätsten.

Bergen på Åland ligga uti flere större och mindre sträckningar, utan någon viss ordning, och afbrytas genom Dalar, Insjöar och Hafsvikar. Slättmarken imellan bergen är af åtskillig beskaffenhet. Den rådande jordmån är Sandmylla och Mojord, samt uti Sunds, Saltviks och Finströms Socknar til någon del Lera.

Anledningar til Bergverk äro obetydliga. På flere ställen hafva likväl försök blifvit anstälde.

Uti Vårdö Capell på en holme, Österskären kallad, tilhörig Grundsunda by, anstäldes nyligen bergsprängning nära sjöstranden, på et ställe som visade några Byglants ådror; men arbetet lärer visserligen ej lönt mödan.

Uti Saltviks socken på en liten holme, Sillskär kallad, finner man lemningar efter en betydlig sprängning af 12 til 15 alnars längd, 6 til 7 alnars djup och 3 til 4 alnars bredd. Anledningen har varit en Blyglants åder, som knappast på något ställe äger 1/2 tums mägtignet, och som efter eller 15 alnars sluttande gång, stadnar uti Saltsjön. Bergarten som innesluter denna åder, så väl som den vid Grundsunda, är den vanliga Åländska Graniten. Detta är förmodligen Malmberget på Åland, som enligt Palmschöld (335) omnämnes uti Gustaf I registratur med anmärkning, ”at det ej lönade stort innan gråberget varder ther afrymdt”. Några vidare försök på detta ställe torde ej eller blifva lönande.

På Grelsby Kungsgårds ägor, har äfven uti äldre tider malmbrytning blifvit anstäld. På det ställe där grufvan upvises, träffas stycken af körnig och quarzblandad Serpentin, som stundom hysa några Blyglants korn; men anledning til förmånligt arbete saknas.

Uti Sottunga vid vestra stranden af bylandet, upvises en smal ådra af Svafvelkies, vid hvilken en fåfäng sprängning skedt.

Uti Kumblinge socken på et skär vid namn Dockholmen, emellan Kumblinge och Enklinge byar finnas åtskilliga kiesvittringar. Bergarten som hyser dessa vittringar, är svart Skimmer-blandad med Quarz. Nedre delen af holmen består til en stor sträcka af ren svart Skimmer, utan annan inblandning, än här och der några Granater af nötters storlek.

På Enklinge landet förekomma jemväl Kiesvittringar; men man träffar aldeles ej den rika anledning til järnmalm som Hallborg och Tärnström omtala.

Kalksten fins på Åland, dels upkastad vid hafsstranden och dels lös uti jorden; men verkligt Kalkbrott är endast vid Jurmo by uti Kumblinge socken, som likväl ännu ej synnerligen nyttjas. Berget består af sammangyttrade hvita Kalkpats korn, blandade med litet svart Skimmer. Vid Bergsroten är stenarten tätare, och utom Skimmer äfven blandad med Quarz. Utlänningar halva länge varit af den tankan, at Åland skulle vara upfyld med Kalkberg (336).

Bergcrystaller finnas i Sunds Socken vid Persnäs, och uti Saltviks Socken på Österören, en Båxö by tilhörig holme. Några Crystaller äro klara och ofärgade; men större delen dunkla och quarzfärgade. En del äro svartbruna eller Topasflusser. Sällan träffas någon af betydlig storlek. Den Diamantlika Flintsten, som upviftes för Professor Björnståhl (337) hos Geheime-Rådet Stengel i Manheim, och berättas vara från Åland, var förmodligen ej annat än en Bergcryftal.

Vid Ålands stränder som allmännast äro läkte med Fältspats grus, upkastas mycket Kiesbollar. Stundom gå de til et Lispunds vigt; men vanligen finnas de uti smärre stycken. Gul Jaspis har äfven blifvit hittad på dessa ställen (338). Herr Professoren och Riddaren Gadd förmodar, at man likaledes torde kunna träffa Agather.

(336) Uti Büschings Geographie abregée par Berenger T. I. p. 185 omtalas uti beskrifningen om Åland, montagnes de pierre calcaire och uti Yverdonska Encyclopedien Article Aland; nämnas carcieres de pierres calcaires dont on tire un grand parti.

Vid Utö Fyrbåk träffas Mojord, smittad med kokfalt och något järn (339).

Snäckmylla eller Helsingmylla (340) finnes vid Bolstaholms Säteri, Snäckö by, Söder Jurmo by och förmodeligen äfven på flere ställen, Vid Bolstaholm ligger nedanföre et Berg, flere hundrade alnar från sjön, en ansenlig bädd af denna Mullart, och nyttjas den härstädes med fördel på åkern (341). Nära Lemböte by uti en vik, är tilfälle at se huru hafvet småningom danar dylika bäddar.

Ålands Climat är i afseende til Polhögden nog lindrigt. Fullständiga anmärkningar angående väderleken, har jag ej haft tilfälle at samla och kan således endast lemna strödda underrättelser.

Nederbörd inföll år 1788; 105 dagar; år 1789, 131 dagar; år 1790, 114 dagar; är 1791, 120 dagar och år 1792, 111 dagar. Sydliga, och vestliga vindar hafva alla år varit rikast på Regn.

Rådande vindar hafva varit:

radande-vindar-1788-1792

Ålandshaf skall fordom mera sällan tilfrusit än uti sednare tider. Det anföres som et bevis på ovanlig vinter, at isen år 1546 kunde köras emellan Weddö i Roslagen och Åland (342), och år 1709, då hafvet äfvenledes tilfrös, hade dylik händelse ej inträffat på 32 år. Uti sednare tider har hafvet emellan Åland och Roslagen varit tillfrusit flere gånger hvarje decennium.

År 1702 anföres uti Finströms och Lemlands Kyrkoböcker som et synnerligen blidt år. Den 25 Martii såddes Kornet, och Boskapen kunde då redan finna tilräckeligt bete. 1709 års vinter är anmärkt för en ovanlig köld, som började med mycken snö, och fortfor utan mellankommande blidväder från annan dag Jul 1708, til den 25 Martii 1709. Missväxt följde ej på denna starka köld; men säden var likväl dyr och kostade 26 Daler Kopparmynt tunnan, emedan skörden varit svag det föregående året.

Några anmärkningar utur Ålands Calendarium Floræ kan gifva anledning til jämnförelse med andra orter.

aland-1790-1793-flora

En omständeligare underrättelse om flere växters blomnings tid, och när åtskilliga Insecter framkommit, torde til undvikande af vidlöftighet, med skäl kunna utelemnas.

Ibland märkvärdiga Phænomener uti en skärgård. förtjenar Hägring at anmärkas. Genom detta Phænomen blifva Objecter synliga, som ej allenast äro bortskymde af något hinder, utan äfven mycket aflägsne under Horizonten och dess strålbrytningar. Herr Capitainen och Riddaren Wetterling har här vid Åland gjort vackra anmärkningar uti detta ämne, som tillika med förklaring äro införde uti Kongl. Vettenskaps Academiens handlingar (343). Nyhamns Båk sågs til Flisö. Afståndet är 2 mil och 400 alnar, såldes inom synkretsen; men vanligen kan denna Båk ej synas, emedan den är bortskymd af Flaka näset uti Lemlands Socken. Utom all synkrets syntes genom Hägring Nyskären til Kökar på 6 3/8 mils afstånd och Capellskären til Klåfskär uti Föglö socken på 8 1/4 mils afstånd.

Åtskilliga märken som skärgårdsboer hafva om tilkommande väderlek, skulle på detta ställe kunna anföras; men emedan egen erfarenhet felar, får jag hänvisa til Professor Kalms samling af väderleks märken (344) och endast anföra, det större delen af dem äfven äro antagne af Ålänningarne, likväl med samma inskränkning som Bohusländska Lotsarne yttrade; at de understundom slå felt.

At vid Odens ankomst til Norden, Ålands skärgård varit sammänhängande med Gottland och Öland, samt Östersjön genom öfversvämningar och i synnerhet genom den vattuflod som enligt Strabo nödgade Cimbrerne til utvandring, erhållit sit nuvarande utseende, är en oväntad sats af Rothe (345) som förtjenar at anmärkas, emedan man härtils af flere skäl tillkrifvit Österfjön uti uråldriga tider en större vidd, än den nu verkeligen intager. Bägge meningarne kunna förenas om man låter vattuminskningen följa efter dessa öfversvämningar.

XIX. Om Allmogens Lefnadssätt, Lynne och Språk.

Några synnerliga Sedvanor äro ej brukliga i denna Landsort. Vid Bröllop, Trolofningar och dylika tilfällen, skilja Ålänningarne sig ganska litet i seder från Uplands Allmoge. De förmögnare anställa vanligen Bröllop Midsommars tiden, och visa derigenom, det de hafva nog förråd til et sådant gästabud, utan at behöfva vänta på skörden,

Ålänningen är ej van at lefva vid dålig Föda, och nyttjar äfven vid mindre gynnande årsväxt altid ren Råg til sit bröd. Salt fisk, bestående af Strömming, Braxen och Id, är tillika med färsk och torkad fisk, mjölk, smör, ost och kött de allmännaste Såfvelvaror. De som fånga Skälar, använda altid köttet til föda. Kökarsboerne nyttja äfven Skällpäcket och tilreda deraf med mjöl, klimpar, hvilka de kalla Skälkropp, och anse för en smaklig mat. Under Spelresor bestå Ålänningarne sig den mästa vällefnaden, och sparas den tiden ej kött och smör. De bruka äfven et slags surt, mjukt och fast bröd, som ganska länge kan förvaras, och hvilket kallas Svartbröd. Tilredningen af detta bröd sker på följande sätt. Mjölet blandas ganska hårdt i degspadet med kräkla, och sedan står degen väl täckt öfver natten, följande dagen knådas den 3 gångor, och sista gången tillägges gästen. Straxt det börjar gäsa, bakas brödet något tjockt, och gräddas på vanligt sätt; men sedan sättas kakorna åter i ugnen flere på hvarandra, och ömsas stundom, at icke en kaka altid blir ofvanpå, utan alla lika gräddade.

Ålänningarnes klädnad är snygg. Manfolken gå vanligen i korta jackor, som vid högtidliga tilfällen merendels äro af blått kläde. Bomullsstrumpor och Silfverspännen äro om helgedagarne ej sällsynte hos yngre bönder, och ännu vanligare hos söner och drängar. Åtskillige af almogen halva äfven fickur. Qvinfolken när de äro högtidsklädde, halva koftor och förkläden af Cattun; Camelott eller något annat köpt tyg, och de som äro fallne för mera öfverflöd, nyttja äfven siden. Deras svarta kläder bestå vanligen af Siden koft och Camelotts kjortel. Mössor och halskläden af silke hafva de flesta til flere ombyten. Hemväfda kläder, som nyttjas til dagligt bruk, äga qvinfolken til en stor mängd, och anses det för en synnerlig heder, om en Brud i den få kallade Brudboden kan upvisa en myckenhet deraf. Förmögnare hustrur äro gärna försedde med många guldringar, och hafva Ålänningarne i allmänhet et synnerligt begär at förskaffa sig guldringar. Denna sedvana förorsakar, at Silfverbägare och Silfverskedar mindre allmänt finnas hos välmående bönder på Åland än hos lika förmögne i andra landsorter.

Allmogens Bygnad består nästan altid af flere hus än Lagen stadgar, och underhållas de vanligen i godt stånd. Boningsrummen äro rymliga, ljusa och snygga. Det timmer som nyttjas, är dels Gran, dels Tall. Taktäckningen sker i mangården med näfver och takved, och i ladugården med halm. Til et välbygdt hemman fodras 800 til 1000 stockar, utom några hundrade små träd til takvid. Väderqvarn äger merendels hvar bonde, och har brist på åar och strömmar härtil gifvit anledning.

Om Ålänningarne kan i allmänhet med skäl intygas; at de äro förståndige, driftige, tjenstacktige och muntre. Til fjös äro de kände som oförskräckte och synnerligen skickelige. Bevista händelser skola för öfrigt upgifvas, af hvilka genom jemförelse kan dömmas om sedernas renhet.

Från år 1749 til 1793 hafva 7 personer lidit dödsstraff. Under samma tid hafva lika många mord, barnamord inberäknade, blifvit begångne. Det är en aflifvad och en mördad ibland 1800 döda. År 1791 aflifvades i London, som det året hade 18760 döda, 37 personer. I Neapel och Sicilien räknas årligen 600 mord, och folkmängden är ej fyllest 5 millioner (346).

Sjelfmördare under denna tiden äro upgifne 10. I London räknades nyssnämnde år 26 sjelfspillingar.

Från 1749 til 1773 äro framfödde 119 oäkta barn. Från 1774 til 1790 utgör deras antal 126. De första 25 åren har hvart 83:dje barn varit oäkta, och de följande 16 åren hvart 53. Detta sednare förhållande är ännu ganska ringa, emot många andra orters förteckningar; men visar likväl sedernas aftagande. Öfver hela Riket är et barn ibland 45 oäkta, och i Stockholm, Åbo och större utländska Städer utgöra deras antal ofta 1/6 af alla födda.

Om Ålänningarne äro för mycket begifne på Rättegång, lemnas til deras omdöme som känna förhållandet i andra landsorter. Antalet af Rättegångsmål stiger härstädes til 600 och deröfver. Saköres längden har de sednare åren vanligen utgjordt omkring 400 R:dal.

Vidskepelse är numera en nästan okänd sak på Åland. Under det allmänna Trollväsendet på 1670 talet, spridde sig smittan äfven hit, och torde en annan gång vara tilfälle at lemna någon underrättelse om några Rättegångsmål rörande denna villfarelse.

Åländska Dialecten i Sund, Saltvik och Finström skiljer sig ganska litet från et rent uttal. I Jomala och Lemland talas sämre. Ekeröboerne hafva en dialect som liknar Roslagsmålet. Föglö och Kumblinge inbyggare bryta ännu mera, och Kökarsboerne äro vid många tilfällen svåra at förstå.

De Ålänningar som mycket bryta orden, utlemna ofta h vid början af ordet, och byta i sista stafvelsen e til i. Hästen kan således få heta Ästin. Stundom sätta de åter h framför en vocal , der detta ljud eljest är obrukligt, och hafva ondt, utsäges, afva hondt. I några enstafviga ord uttala de e som ej och säga i istället för ben bein, och så vidare: men at i anledning häraf med Alander (347) härleda Ålänningarne från Tyskland vore en öfverdrifven förslagsmening. Til egna talesätt på Åland hör bruket af ordet liksom hvarmed ej någon likhet utan en verklighet betecknas. Liksom Anders Nilssons hustru, liksom sjuk, betyder härstädes; Anders Nilssons hustru, verkeligen sjuk.

Många egenteliga Provincialord torde ej finnas. Åtskilliga i allmänhet obrukliga ord nyttjas väl på Åland; men större delen af dem äro gemensamma med någon annan landsort. Till exempel: Gemen (höflig, artig, familiaris) Vigtig (passande, skicklig, aptus) brukas i Roslagen. Mås af (försvinna, evanescere, deperire) Velkare (bättre, melius) nyttjas af Uplänningarne. Gäfvest (vanligen, communiter), Slätta (uphöra, cessare), Trösta (kunna, posse), äro vanlige i Vestergöthland och Norring (compass, Pyxis nautica), Oår (missväxt, annonæ difficultas), i Gottland. Flere ord som allmänt nyttjas i Rikets skärgårdar, och med hvilka föremål betecknas, som nästan endast förekomma i dessa orter, och således lätteligen kunna vara okände hos en stor del af Rikets invånare, borde knappast räknas til Provincialord, emedan de ej kunna uttryckas utan omsvep. Til exempel: Haar (stengrund som är jämnt med vattubrynet), Sud (sidan af et fartyg eller en båt), Dyning (hafsvågornas brytning efter storm), Ågga (ström af vågor emot landet), o. s. v.

Egna Åländska ord, eller åtminstone ouptagne i CantziiRådet Ibres Dialect-Lexicon, äro: Blekt (lugn til fjös, malacia), Gönning (igenom per), Husa (bygga, ædisicare), Skolfva (gunga, oscillare), Spitug (brokig, variegatus), Stråplot (kringspridt, disperse), Utnölingsväder (Nordan med et strek i vester), Våran (vårfrossan, tertiana vernalis), Yttermed (bredvid, juxta).

XX. Om märkvärdige Ålänningar.

I. Ragvald den 2, Biskop i Åbo och Svea Rikes Råd. Han tilträdde Biskopsstolen 1308 eller 1309, och var förut Canonicus i Åbo. Invigdes til embetet i Stockholm af ErkeBiskopen Nils Kettilsson 1312. Han skall efter Rhyzelii vitnesbörd varit en berömlig Biskop; men för öfrigt känner man ganska litet af Ragvalds förrättningar. Kustö bygdes af honom; men redan 1318 sköflades, och upbrändes detta Biskopssäte af Ryssarne. Genom sin åtgärd bilade han en gammal stridighet, angående Presterskapets Matskott i Nyland och Skärgården. För sig sjelf utvärkade han af Härtig Waldemar, som den tiden innehade Finland, bref på en rättighet af Skintionde från Tavastland. Tavastlänningarne åtlydde likväl denna befallning, först under efterträdaren Bengt. År 1320 afdömde Ragvald tillika med 8 Riksens Råd en tvist emellan Nunnorna i S. Clara och Gråmunkarne i Stockholm. Han afsomnade 1321. (348).

II. Petter Ålänning, Rådman i Stockholm. Lefde mot slutet af 14:de och i början af 15:de århundrade. Var en rik och betydande man. År 1376 kallas han Byaman eller Borgare i Stockholm, i et Köpebref på några egendomar i Finland. Följande året kallas han Rådman. År 1382 emottog han af Domherren i Lindköping Gudherus Amundi, på Romerska Skattkammarens vägnar 1620 marker Svenska penningar i då gångbart mynt, och gaf sin växel at derföre betala i Brygge i Flandern genom Johan Krowel och Johan Eloma 1080 Ungerska och Lybska florener, hälften af hvardera myntsorten. För en fodran af 1400 mark fick han år 1384 af Riksdrotsen Bo Jonsson anvisning at upbära Markagälden af Åland. År 1389 skickades han af Stockholms Borgerskap til Telje, tillika med 3 Tyska Borgare at inför Rådet bilägga en emellan Svenskarne och Tyskarne, eller rättare Hättebröderne upkommen stridighet. Lambrect Wesfal, Alf Grenerot och Hans Grönolwe, som voro Ålännings följeflagare, vände straxt tilbaka, emedan de förmodligen ej ville ingå någon underhandling. Då nu Petter Ålänning äfven förfogade sig på återresan, blef han om natten öfverfallen af dessa sina förra resekamrater, och fördes fängslig til Stockholms Slott. Genom Svenska Borgerskapets bemödande, blef han likväl snart lösgifven, tillika med flere som Hättebröderne hade låtit fängsla. Sin förmögenhet använde han efter tidens sed til andeliga stiftelser. År 1385 stiftade han en Præbenda vid Åbo Domkyrka, och gaf dertil all den egendom han hade på Åland och i Finska skären. Genom et bref skrifvit dominica ante diem nativitatis b. virginis gloriole 1400, bekräftade han tillika med sin hustru Christins Pedersdotter denna stiftelse, och förordnade omständeligen huru inrättningen i framtiden skulle hållas vid magt. Vid Upsala Domkyrka stiftade han älven en Præbenda til Guds ära, Jungfru Mariæ och de helga Martyrers, Konung Olofs och Biskop Henrics heder. Tilstånd härtil meddelade ErkeBiskop Henric och Domcapitlet i Upsala genom bref, gifvit in craftino b. Erici Regis 1387. År 1400 begåfvade han ytterligare S. Henrics Chor i Upsala med penningar, gatubodar och räntan, af et stenhus. År 1403 lefde ännu Petter Ålänning, och öfverlemnade detta år genom et bref, skrifvit ipso die Pentecostes all sin egendom i Finland och Åland, til en Herr Matthisse Järlsson med förbehåll, at densamma sedan skulle tilfalla Åbo Domkyrka (349).

III. Georgius Alanus, Domprost i Åbo. Född den 12 Februarii 1609. Var son af Prosten Christophorus Sigfridi i Jomala. Skickades til Åbo Schola 1619. Studerade sedan vid Upsala Academie, och promoverades derstädes til Magister år 1635. Blef Matheseos Lector vid Åbo Gymnasium 1637. Prestvigdes 1640, och utnämndes samma år til Physices och Botanices Professor vid den nyligen inrättade Academien. Befodrades til Theologiæ Professor 1648, och til Professor primarius eller Domprost 1653. Promoverades til Theologiæ Doctor den 15 Junii 1660 af Biskop Terserus. Var uti den stridighet som upkom emellan bemälte Biskop och Professor Svenonius, den sednares beständiga medhållare.

Var gift med en Borgmästare dotter från Nyköping Elisabeth Nilsdotter, och hade med henne 7 Söner och 6 Döttrar. Dog den 15 Julii 1664. Professor Miltopæus har hållit en Oratio funebris öfver honom. Georgius Alanus har præsiderat för 31 Disputationer. En del af dem utgöra et sammanhängande arbete, som har til titel: Fasciculus dissertationum Theologicarum pro Libro Concordiæ. Han har äfven utgifvit tvenne Likpredikningar. Ålderdoms staf och krona i anledning af Ps. 81 v. 17 öfver Balthazar Weruler 1657, och de Christtrognas saliga tilstånd i anledning af Uppenbarelse Bok. 7 v. 13, öfver Ingeborg Beurea til Hakelax 1660 (350).

IV. Christiern Alander, Eloquentiæ Professor vid Åbo Academie. Född den 14 Februarii 1660 i Finström, der Fadren Carolus Petri Alander var Kyrkoherde. Studerade i Åbo under Professor Tunanders inseende och höll derstädes år 1677 et Tal som trycktes under följande titel: Oratiuncula encomia & laudes districtus insularis maris baltici ejusque incolarum mores & descriptionem totius Alandiæ complexa. Alander fortsatte sedan sina studier vid Upsala Lärosäte til 1682, då han återvände til Åbo, och blef Magister. Dåvarande Professoren, sedermera Biskopen i Wiborg Laurbechius praesiderade för hans gradual disputation, de Subtilitate, och var tillika hans Promotor. År 1684 gifte han sig med Ebba Bröms. Samma år anmältes han med mycket beröm til Professor i Österländska Språken; men förgäfves. Alander lefde sedan i stillhet på sit hemman i Godby på Åland, och sysselsatte sig med barns undervisning. Biskop Johan Gezelius den äldre, sökte emedlertid hos Regeringen understöd för Alander til en utrikes resa; men han åtnjöt ej heller denna förmån, utan lefde bortglömd til 1692. Detta år kallades han til extra-ordinarie Professor, och innan kort til Eloquentiæ Professor. Han slutade sin lefnad vid 44 års ålder den 6 Martii 1704. Alanders arbeten bestå i Academiske afhandlingar och Tal. Under hans inseende äro 35 Disputationer utgifne, och af Orationerne finnas tryckte: Flores & Bafia in illustrissimi Comitis Laur. Wallenstedts aditum ad Cancellariatum 1695. Triumphus Septentrionis quadragesimus ex cunabulis Caroli XI 1696. Oratio in memoriam Toparchse L. B. Laur. Creutz 1699. Latinska verser af Alander träffas uti bifogade lyckönskningar vid åtskilliga Disputationer. Dess efterlemnade maka lefde på Åland til 1730 (351).

V. Henric Hassel, CantzliRåd och Eloquentiæ Professor vid Åbo Academie, Född i Jomala den 30 November 1700. Fadren var Comminister i denna socken, och nödgades 1714 flykta undan Ryssarne til Sverige. Sonen som härtils erhållit undervisning hemma, fortsatte nu sina studier fyra år vid Strengnäs Gymnasium, och begaf sig sedan til Upsala. Här dröjde han til 1726, då han for til Åbo, och utgaf til vinnande af Magister-graden, tvenne redan i Upsala tryckte Disputationer, de usu & applicatione Historiæ ad vitam civilem. Caput prooemiale försvarades under Daniel Juslenius, och Pars I under Algot Scarin, Efter Promotion anmältes Hassel af Consistorium Academicum hos Academiæ Cantzleren til vidare befodran. År 1728 föreslogs han til Linguarum Sacrarum Professor; men som äfvenledes Eloquentiæ Profession var ledig, anhöll Hassel om den sednare, och utnämndes dertil den 13 Maji 1728. Följande året förskaffade han sin Fader fullmagt på Karis Pastorat i Nyland, och var den första som underrättade honom denna befodran, hvilken han hvarken sökt eller väntat. 1734 sökte Hassel en Theologiæ Profession, och anlags fullkomligen skicklig til denna sysla; men som någon betänklighet yppade sig, emedan dess Svåger Doctor A. Bergius redan var Theologiæ Professor, så afstod han från sin begäran. 1737 erhöll han förslag til Assessor vid Kongl. Hofrätten i Åbo, Lärosätet likväl til en verkelig förmån, förblef han vid sina förra göromål. Om den grundeliga lärdom Hassel ägde i flere Vettenskaper, vitna utom det förtroende vederbörande yttrade vid ofvannämnde tilfällen, i synnerhet de af honom utgifne arbeten, i hvilka han tillika lemnar bevis af sina vidsträckta kundskaper i Philosophien och Historien. Sin styrka i Vältaligheten, vilade, han ofta i Academiska Tal, och ansågo Academiens Ledamöter för en lycklig händelse, at han vid Konung Adolph Fredrics besök i Åbo 1752 var Rector och således ordförande. Utom den nytta och den heder Hassel genom sin lärdom tilskyndade Åbo Lärosäte, förskaffade han detsamma äfven åtskilliga förbättringar hos Regeringen, genom sit och några få andra Ledamöters driftiga bemödande. Den 8 Martii 1773, erhöll han CantzliRåds namn och värdighet. Den 16 Januarii 1775 beviljades honom tjenstfrihet, och den 18 Augusti 1776 slöt han sit arbetsamma lif. Hassel var tvenne gångor gift. Första gången 1729 med Catharina Meurman, dotter af Banco-Commissarien Meurman. Hon dog 1760. Han hade med henne tvenne Söner och 4 Döttrar. Vid Hassels dödsfall var äldre Sonen, Henric Hassel Ryttmästare, och den yngre Carl Hassel, Häradshödlinge. Genom sina Döttrar blef han Svärfader til ErkeBiskopen C. F. Mennander, Biskopen i Borgo P. Krogius och Theologiæ Lectorn Doctor Johan Borgström i Borgo. Andra gången gifte Hassel sig med Christina Margareta Paléen, dotter af Häradshöfdingen Abraham Paléen, och Enka efter Professoren Stenman. Hon öfverlefde honom, och deras 15 åriga ägtenskap var barnlöst.

Under CantzliRådet Hassels inseende äro utkomne 135 Dissertationer. Den sista af dem, de virtute liberæ civitatis fundamento præcipuo, försvarades 1765 af Dottersonen, numera Öfver-Intendenten och Riddaren af Kongl. Nordstjerne Orden Herr C. F. Fredenheim. Programmer af honom utgifne, finnas 17. Af hans Tal har endast Oratio de Meritis Gustavianæ Familiæ in Patriam blifvit tryckt (352).

VI. Wilhelm Carpelan, Friherre, General-Lieutenant och Commendeur af Kongl. Svärds- Orden med Stora Korset. Han var född på Grelsby Kungsgård i Finströms socken d. 17 April 1700. Hans Fader var Häradshöfdingen Carl Carpelan til Odensari och Actis. Modren hette Ingeborg Margaretha von Torken, och var Carl Carpelans sednare Fru. Bland 8 barn var Wilhelm Carpelan yngst. På sit 16:de år lemnade han sina Föräldrars hus med 15 Dal, K:mt i handpenningar. Han blef då Under-Officer vid Helsingarne, och 1717 Sergeant vid Kgl. Lifgardet. Befodrades 1718 til Fändrik vid samma Regemente, och bivistade Fredricshalls belägring. Efter återkomsten från detta Fälttåg, bestridde han Regements Adjutant’s syslan til 1733, då han blef Capitaine vid Kronobergs Regemente. 1741 utnämndes han til Major vid det då under upsättning varande Hamiltonska Regementet; men feck ej enligt fin begäran följa den mot Ryssland då uttågande Arméen. Regementet behöfdes til Garnison i Malmö, och Carpelan förordnades 1742, at under Öfver Amiralen, Landshöfdingen och Öfver-Commendanten Baron C. G. Sjöblads tjenstledighet förvalta hans Embeten. 1746 befordrades han til Öfverste Lieutenant vid Björneborgs Regemente, och 1747 til Öfverste för Österbottningarne. Följande året utnämndes han til Riddare af Kongl. Svärds-Orden. År 1757 då Sverige deltog i kriget mot Preussen, var Österbottens Regemente ej ämnadt til Pommern, men på Carpelans anhållan sattes Regementet i rörelse, och öfverfördes om hösten til Tyskland. Samma år feck han Transport til Westerbottens Regemente, och förlades dermed i December månad til Garnison i Demmin. Den 29 Dec. upfordrade Preussiske Fältmarskalken Lehwald staden, och började, då sådant afslogs, at med groft Artillerie beskjuta de svaga försvarsverken, och hotade med storm; men möttes med all ståndaktighet. Följande dagen förnyade Preussarne sina anbud til Capitulation, och så väl i anseende til erhållne ordres, som omöjligheten at emotstå en öfverlägsen styrka, emottogs den med vilkor, at aftåga til Svenska Arméen med all militarisk heder. Til följe häraf lemnades Demmin Nyårsdagen 1758. Carpelans välförhållande belöntes den 23 Januarii med General Majors fullmagt. Samma år bivistade han träffningarne vid Passevalk, Gollnitz och Rosenau. År 1759 anförtroddes honom Sjöexpedition til Frischhaf. Han feck då befälet öfver 4 Galerer, 4 Halfgalerer, 3 Recognoscer Slupar och en Bombarder Galiot. Den 10 September hade Escadern tilälle at anfalla Preussiska Fartygen, och inom 3 timmar voro de samtligen på en Barcasse när, eröfrade. 4 Galioter, 4 Seekahnor och 5 Barcasser kommo i Svenskt våld, och 24 Officerare med 459 man blefvo fångne. Efter segren i Frischhaf landsteg och förenade sig General Majoren Carpelan med befälhafvande General Lieutenanten Grefve Axel Fersen, och bivistade belägringen af Wollin, som den 16 September intogs med storm. Den 17 April 1760 utnämndes han til Commendeur af Kongl. Svärds-Orden (med Stora Korset), och dubbades sedan af General en Chef framför Lägret vid Prentzlau, under det Preussiske Husarerne sköto på Förvakterne. Vid detta tilfälle antog han til Walspråk: Tala litet, göra mer. Den 5 Augustii 1761 dref han med förlust tilbaka Öfverste Belling, som angrep det under hans befäl stående läger vid Barthau i Preussiska Pommern. År 1762 bivistade han Vintercampagnen i Mecklenburg, och bidrog för öfrigt under hela kriget til flere händelsers lyckliga utgång. Den 7 September 1763 befodrades han til General Lieutenant. Den 2 Martii 1770 erhöll han efter 54 års tjenstetid, nådigt afsked ifrån sina embeten, och flyttade samma är til Odensari, sina förfäders gård, som han åter hade tilhandlat sig. År 1771 den 15 October, uphöjdes han til Friherrlig värdighet, med nådigt tilstånd, at däruti äfven få uptaga sin afledne Broders äldsta Son, Öfverste Lieutenanten och Riddaren af Kongl. Svärds-Orden Carl Ephraim Carpelan. Några månader för sin död, flyttade han til Åbo, där han afled den 3 Julii 1788. Han begrofs den 16 October samma år i Famillens graf i Willnäs Capell och Lemo Socken.

Lika så rättvis Embetsman, som öm människovän, vant och bibehöll han til det sista allas oskrymtade Högaktning och tilgifvenhet, samt beredde sig med sina dygder den vördsamma åtanka, hvari hans minne länge skall lefva hos efterkommande (353).


FOTNOTER:

(1) Osbecks Ostindiska Resa p. 108.

(2) A aquam in genere & strictiori signisicatu fluvium adup veteres denotavit. Å amnis, videtur primitiva sua significatione aquam quamcunque denotaste & hinc Åland dici insulam maris baltici tamquam maritimam. Confirmant hoc dialecti antiquiores, nam ut taceam græc. Xx quod apud Hesychium est xxxxxxx xxxxxxx (oläsliga grekiska bokstäver), Anglosaxones hoc elementum dixere ea, Alemanni aha, Moesogothi agha & c. Ihres Gloss- Svio-Goth. Pp.4,45, 701.

(3) Hallborg de Alandia p. 28. Tärnström de Alandia p.4.

(4) Tärnström p. 6.

(5) Hist. Eccles. L. 6. Cap. 19 p. 298.

(6) L. C. P. 269.

(7) Hallborg p.27.

(8) Hallborg p. 21-24.

(9) Möllers beskrifn. Öfver Est- och Lifland p. 58.

(10) Topographica. Åbo och Åland. T. 59. P. 447.

(11) p. 421, 425.

(12) Ibi sunt etiam qui dicuntur Alani vel Albini. Cum canitie nascuntur de quibus Solinus auctor meminit. Eorum patriam canes defendunt. Si quando pugnandum est canibus aciem strunt. Ibi sunt homines pallidi, virides & macrobii id est longi (!), quos Busos appellant Pstremo illi qui dicuntur Antropophagi & humanis vescuntur carnibus. De Situ Daniæ p. 59. Edit. Lindenbrogii. (13) Oonæ isles des Sarmates selon Pomponjus mela. Il semble les mettre au fond de la mer baltique; mais nous ne connaissons point d’isles dans ces cantons auxquelles conviennent les particularités qu’il en raconte. Diction. Classique de la Geographie ancienne, Paris 1768. (14) – ovis avium & avenis (advenis) insolæ vivant. Plinius L. 4. C. 13.

(15) Hist. Eccles. Sveog. P. 267.

(16) Ita ferio nunc seribimus absque tamen præjudico aliorum p. 269. – Neque de situ Biarmiæ cum quoquam unquam constitui litigare p. 298.

(17) Joh. Magni och Olaus Magni utsätta Biarmien vid Lappland. Eric Blodyxe och Harald Gråfell reste dit norr om Finnmarken enligt Sturleson. Hernad och Bose kunde ej heller fara någon annan väg. Se vidare Lagerbrings S. R. H. I. D. p.319, 320. Schönings Försög til de Nordiske Landes gamle Geographic p. 8, 54, 64. Strahlenbergs Beschreibung des nordlichen und östlichen Asiens p. 182.

(18) Tha er en femti Sialand oc that ther liggr til. That liggr et eystra med hasino.

(19) S. R. H. I. D. p.311.

(20) S. R. H. I. D. p. 3, 56, 100, 255.

(21) I. Cap. P. 14.

(22) Vice Amiralen Nordenankars Tal om Strömgångarne i Östersjön p. 12.

(23) De på denna Charta ej utsatte Byar äro; i Saltvik: Lassböle, Lasö, Solis; i Finström och Getha Capell: Finnö, Westergetha; i Jomala: Andersböle, Buskböle, Jomala, Karböle, Kila, Myckelby, Torp; i Lemland: Bitstorp, Norrby, Söderby; i Kumblinge och Brändö Capell: Baggholma.

(24) Tota fere Alandia insula pro fundamento agnofeit petram e spato opaco rufo compositam, paucis admodum, heterogeneis particulis immixtis. Flor. Lapponic. P.343. Syst. Nat. Edit. 2:da p. 10.

(25) Gref Dahlbergs Svecia antiqua & hoditerna.

(26) Diff. De Alandia p. 13.

(27) Olof den heliges dyrkan var ej allenast allmän uti de Nordiske Riken, utan äfven uti Preussen, England, Constantinopel och flere ställen. Se Scarin de S. Olavi M. R. Pravo religionis zelo och de där anförde Författare. Botins Sammandrag af S. H. 5 Afd. P. 361. Celsii Kyrko-Historia 2. D. p. 46.

(28) pag 17.

(29) That haus bardist Olafr ena fyrstu orusta vid Sotasker, thad er i Swea skerium, thad bardist han vid Wikinga, oc er sa Soti nefndur er fyri them war. S. Olofs Saga Cap. 21.

(30) Hallborg de Alandia p. 71. 72. Hallenius de Borea Fennia P. I. P. 50.

(31) Verelius in notis esthonum in mælero pratica p. 5. Celsii Kyrko-Historia 2 D. p. 98. Den Charta som årföljer Schönings edition af Sturleson, utsätter äfven Sotaskär uti Svenska skären.

(32) Scondia illustrata T. I. p. 7.

(33) Härunder (nemligen Finland) Åländningen ej räknas mäst Til Swerjes land ligger den bäst. P. 22.

(34) Aland, Tiendeland ok fiädrunga måder Flugo tha som itt hastigt wäder m. M. P. 503.

(35 Uti Bilagan N:o 8 til Duræi Dagbok vid 1682 års Riksdag, upgifves Åland til 10 prästgäld och 910 Mantal; men Författaren har varit illa underrättad.

(36) Björners Kämpadater p. 2.

(37) Ihres Bref om Eddan p. 26, 27.

(38) Han är likväl så billig, och anser sin mening som en gissning. – Ther man skulle föra the Alaners härkomst til then stora Ön Scandiam, så kan man väl tro them hafva varit Ålendingarne. 15 Bok. 19 Cap. P. 441, 442.

(39) Scond illust. Tom. 13. P. 17.

(40) Invent. Eccles. Svegoth. P. 22.

(41) Differt. Chronol. Geograph. Exhibens originem popili Sveogothici 1675.

(42) Atlant. I Tom. p. 396. 3 Tom. p. 326, 336 och 523.

(43) Ptolomæus, Dionysius perigeta, Josephus, Svetonius, Plinius och Martialis omtala Alanerne som et bekant folkslag, och Ammianus Marcellinus lemnar en vidlyftig beskrifning om dem.

(44) De Hallandia in genere. Respond. Grimbäck

(45) S. R. H. I D. p. 543.

(46) Från s. 24 til s. 58.

(47) Svenska Historien I D. 2 C. P 21.

(48) De origine priscae gentis Varegorum Aboæ 1734.

(49) Schediasma de Waregis Heroibus scandianus & primis Russiæ dynastis. 1743. P. 24.

(50) S. R. H. I D. p. 599.

(51) Vid Bolstaholm finns en sådan lemning, utom de på flere andra ställen.

(52) Scarin de S. Henrico fennorum Apostolo P. I. p. 50. Björner Descript. Gothunheim, pag. 44, 45.

(53) Hallenius præf. Hassel de Borea Fennia, p. 50.

(54) Hadorphs bilagor til Rim-Krönikan.

(55) Scond. Illust. Tom. 10. P. 16.

(56) Scond. Illust. Tom. 3. P. 21.

(57) Rimkrönikan p. 194.

(58) Dalin S. R. H. 2 D. p. 691. Lagerbring S. R. H. 4 D. p. 209.

(59) Dalins S. R. H. 2 D. 19 Cap. §. 22 p. 841. 3 D. I Band. I cap. I §. P 4. Not. G.

(60) Tom. 59 Åbo och Åland p.435.

(61) Dalins S. R. H. 3 D. I Band. P. 451.

(62) Stiernmans Samling af Konunga Bref p. 144, 145. Historiska Samlingar I D. p. 81, 90.

(63) Gustaf I Historia af Tegel p. 329. Stiernmans Samling af Riksdags Beslut I D. p. 220

(64) Konung Eric 14 Historia p. 6.

(65) Monumenta Upandica 2 Flocken p. 69.

(66) Åbo Tidningar 1778, N:o 18, 19, 20. Moment. Uppland. P. 64, 76.

(67) Bilagor til K. Carl 9 Rimkrönika p. 281.

(68) Hallenbergs S. R. H. Under K. Gustaf Adolphs Regering I D. p. 234.

(69) Moment. Upl. P. 64. Rhyzelii Svio Goth. Munita p. 53.

(70) Dalins S. R. H. 3 D. 2 Band. P. 393, 394.

(71) Konung Sigismunds och K. Carl 9 Historia af Werwing I D. p. 387.

(72) Hertig Carls Slagtarebänk.

(73) Dalins S. R. H. 3 D. 2 Band. P. 412.

(74) Werving I D. p. 461.

(75) Hallenbergs S. R. H. Under K. Gustaf Adolphs regering 3 D. p. 228.

(76) Saltviks Kyrkohandlingar.

(77) Tom. 59 Åbo och Åland p. 437, 439, 441.

(78) Lagerbrings Sammandrag af S. R. H. 4 D. 3 Afd. P. 15, 16.

(79) K. Carl XII Historia af Norberg 2. D. p. 438. Enligt en handskrefven anteckning af framledne Kyrkoherden Thorin, hafva endast från Svartsmara by i Finströms socken 15 personer blifvit bortförde.

(80) K. Carl XII Historia af Norberg 2 D. p. 437. Lagerbrings Sammandrag af S. R. H. 4 D. 3 Afd. P. 16. Svenska Mercurius för Februarii månad 1758.

(81) Pierre se mit en mer pour aller conquerir l’isle d’Aland située dans la mer baltique, è douze lieues de Stockholm. – La Flotte Russienne se trouva le 15. Julliet a la hauteur d’Aland; elle etoit composée de 30 vaisseaux de ligne, 80 galeres & 100 demigaleres. – La flotte Svedoise vint le 16 a sa rencontre, commandée par le vice Amiral Erinchild; elle etoit moins fort de deux tiers, cependant elle se battit pendant trois heures. – Le jour de la victoire il (Le Czar) debarque seize mille hommes dans Åland. – Il rentra dans son port de Cronslott avec le grand varisseau d’Erinchild, trois autres de moindre grandeur, unde fregatte & fix galeres dont il s’étoit rendu maitre dant le combat. Histoire de Charles XII Liv, 7 p. , 362.

(82) Berchs Beskrifning öfver Svenska mynt och medailler p. 265.

(83) Anmärkningar i Svenska Historien I Band. P. 8.

(84) Handlingar til uplysning af Svenska Historien af Herr Professor Fant 2 stycket . 131.

(85) Cantzli Rådet Lagerbring i Sammandraget af S. R. H. 4 D. 3 Afd. P. 120 anser Lösö för en ö, hvarpå Wargata by, hvilken han håller för samlingsstället, skulle ligga; men Lösö och Wargata äro särskildte byar, skilde til en fjerdedels mil, och hölls sammankomsten i den förstnämnde.

(86) Förmodeligen bör det heta: Borggården.

(87) Tärnström de Alandia p. 18, 19.

(88) Carl XII Historia af Norberg 2 D. p. 658.

(89) Stiernmans Höfdingaminne I. D. P. 121.

(90) Stiernmans Matrikel I D. P. 662.

(91). Lagerbrings Sammandrag af S. R. H. 5 D. I Afd. P. 46.

(92) RiksRådet Liljenstedts Lefverne uti Åbo Tidn. 1775 N:o 19 p. 150.

(93) Lagerbrings Sammandrag 5 D. I Afd.

(94) Åbo Tidn. 1775, N:o 20, p. 158.

(95) Uplysningar, hörande til Konung Fredrichs Hist. P. 19.

(96) Denna och flere kundgörelser som i det följande åberopas, finnas dels vid några Kyrkor och dels i Brefböcker, tilhörige Fögderiet.

(97) Rehbinders Matrikel p. 145.

(98) Rehbinders Matrikel p. 94.

(99) Uplysningar til Konung Friedrichs Historia p. 90.

(100) Memoires de Manstein.

(101) Stiernmans Matrikel 2 D. p. 1476.

(102) Juustens Chronicon Episc. Finland. Med Herr Professor Porthans bifogade anmärkningar p. 149.

(103) Bihang til Åbo Tidn. 1785 p. 210.

(104) Bihang til Åbo Tidn. 1785 p. 210. Juustens Chron. Ep. Finl. P. 414.

(105) Juustens Chron. Ep. Finl. P. 414.

(106) Bihang til Åbo Tidn. 1785 p. 211.

(107) Sammastädes p. 211.

(108) Sammastädes p. 211.

(109) Lagerbrings S. R. H. 4 D. 2 cap. 6 §. P. 56. Hvitfeld p. 648, 677.

(110) Bihang til Åbo Tidn.. 1785 p. 194, 212.

(111) Hollbergs Dänische Historie I. Th. P. 565. Hvitfeld p. 616, 620. Rimkrönikan p. 194.

(112) Lagerbring S. R. H. 4 D. 3 C. 5 §. P 148.

(113) Lagerbring S. R. H. 4 D. 3 C. 10 §. P. 162. Svea Rikes Råds längd 3 Afd. P. 46. Peringschölds Monument. Uppland. P. 83, 84.

(114) Bihang til Åbo Tidn. 1785. 213.

(115) Bihang til Åbo Tidn. 1785 p. 214. Stiernmans Höfdingaminne I D. p. 79, 284. Rimkrönikan p. 417. Botins utkast til Svenska Folkets Historia 6:te Tidhvarfvet 10 Cap. P. 705. Lagerbrings S. R. H. 4 D. 4 Cap. I §. P. 209; 7 Cap. 3 §. P. 361.

(116) Bihang til Åbo Tidn. 1785 p. 214. Peringschölds Monum. Upl. P. 129.

(117) Bihang til Åbo Tidn. 1785 p. 214, 234. Rimkrönikan p. 540, 542, 543. Ihre, respond. Badhe: de Tonitruo factitio Wiburgensi Ups. 1740. Dalin S. R. H. 2 D. 19 Cap. 14 §. p. 824. Botins utkast til Svenska Folkets Historia 6 Tidehvarfvet 10 Cap. p. 717, 718. Svea Rikes Råds längd 3 Afd. p. 62.

(118) Bihang til Åbo Tidn. 1785 p. 215. Gustaf Wasas Hist. Af Tegel p. 3.

(119) Dalins S. R. H. 2 D. 19. Cap. p. 867.

(120) Gustaf I Historia af Celsius I D. p. 159.

(121) Tärnström de Alandia p. 16. Gustaf I Historia af Celsius I D. p. 224, 273; 2 D. p. 114, 115. Stiernmans Samling af Riksdags beslut I D. p. 86. Messinii Scond. Illust. Tom. 5 p. 68. Svea Rikes Rådslängd 4 Afd. P. 3.

(122) Tärnström de Alandia p. 16.

(123) Stiernmans Matrikel I D. p. 280.

(124) Ålands Dombok för år 1627.

(125) Handlingar på Kermundö Säteri. Eric XIV Hist. Af Tegel p. 80.

(126) Handlingar på Kermundö.

(127) Handlingar på Kermundö.

(128) Dalins S. R. H. 3 D. 2 Bandet p. 393, 394. Stiernmans Matrikel I D. p. 84. Hallenbergs S. R. H. Under Kon. Gustaf Adolphs Regering 3 D. p. 35.

(129) Stiernmans Höfdingaminne I D. p. 36, 89, 90, 303.

(130) Stiernmans Höfdingaminne I D. p. 111. Palmschöldska handlingarne Tom. 59. P. 507.  Hallenbergs S. R. H. Under Kon. Gustaf Adolphs regering I D. p. 401, 402. 2 D. p. 757, 758.

(131) Stiernmans Höfdingaminne I D. p. 113. Stiernmans Matrikel p. 247, 248. Werwings Sigismunds och Carl IX Hist. 2 D. p. 215. Hallenbergs S. R. H. Under Konung Gustaf Adolphs regering, I D. p. 365, 366, 367; 2 D. p. 735, 786.

(132) Scarin de Varegis p. 45. Hallborg de Alandia p. 47, 48.

(133) Fortis bref om Morlackerne p. 14.

(134) Tärnström de Alandia p. 18. Björners Häfda ålder p. 80.

(135) Messenii Scond. Illist. T. 10 p. 9. Finlands Rimkrönika p. 18.

(136) Birger Jarls Lefverne p. 73.

(137) S. R. H. 2 D. 15 C. 12 §. P. 492.

(138) De Borea Fennia p. 8.

(139) Tärnström p. 10. Rhyxelii Sviogothia munita p. 44.

(140) Dalin S. R. H. 2 D. p. 649. Hollbergs Dänische Reichs Historie I Th. P. 565.

(141) p. 194.

(142) Palmschölds Samlingar T. 59. P. 485. Puffendorfs Inledning til Svenska Historien p. 268. Hollbergs Dänische Reichs Hist. I Th. P. 823 utsätter årtalet 1506.

(143) Dalin S. R. H. 2 D. 19 Cap. p. 867.

(144) Gustaf I Historia af Celsius I D. p. 137, 138.

(145) Palmschöldska Handlingarne T. 59. P. 401, 477, Eric XIV Historia af Tegel p. 302. Eric XIV Hist, af Celsius p. 285, 286.

(146) Sigismunds och Carl IX Hist. Af Werwing I D. p. 461. Dalins S. R. H. 3 D. 2 B. 19 Cap. p. 455.

(147) Eifebius L. 3. C. I.

(148) Uplands Lagen 12 Fl. KonungaBalken. Helsinge Lagen 9 Flocken KonungaBalken.

(149) Spegels Bevis til Biskopskrönikan p. 118.

(150) Gustaf I Historia af Tegel p. 31. Gustaf I Historia af Celsius 1 D. p. 128.

(151) Bihang til Åbo Tidn. 1785, p. 101, 102.

(152) Eric XIV Historia af Tegel p. 80.

(153) Uti tryckta handlingar omtalas ej denne Stålhandske; men vid detta Säteri finnas flere skrifter, der han kallas Harald Tyrisson Stålhandske. At han nyttjade slägtens vapen, kan ännu ses uti Saltviks Kyrka. Förmodligen har han varit Broder til Jon Stålhandske, nu varande Stålhandske Ättens stamfader.

(154) Stiernmans Matrikel 1 D. p. 314. Stiernman Bihang til Riksdagsbesluten p. 343, och Handlingar på Kermundö Säteri.

(155) Stiernmans Matrikel 1 D. p. 861.

(156). Cartius L. 7 Cap. II. L. 8. Cap 2, II. Arrianus L. 4.  Cap. 6, 7, 10.

(157) L. IV. Carm. Oda XIV.

(158) Professor Tytler uti Transact of the Royal Society of Edinburgh 1791.

(159) Enligt en anmärkning, bifogad Professor Hallmans Fågneqväde vid Konung Adolph Fredrics resa genom Åland.

(160) G. Allenius, de ufu lapidum in Historia p. 22.

(161) Kyrkohistoria öfver Nya Testamentet p. 561.

(162) Diff. De Ecclesia Tentonica p. 39. – Jfr. A. L. Eneboms Disp. Under Prof. Fant de Successione Canonica & Consecratione Episcoporum Sveciae p. II följ.

(163) Stiernmans Aboa Litterata p. 69.

(164) Stiernmans Aboa Letterata p. 91 och meddelad underrättelse af Herr Kyrkoherden Mag. Bergman i Korpo.

(165) Stiernmans Aboa litterata p. 14, 53.

(166) Ålands Dombok för år 1665. Den berättelsen som är införd i flere skrifter, at Terserus efter sin afsättning från Åbo Biskopsdöme, någon tid varit Capellan i Saltvik, finnes således var ogrundad. Biskop Terserus afsattes den 25 augusti 1664, och förordnades den 10 Junii 1665 til Kyrkoherde vid Riddarholms Församling i Stockholm.

(167) Verelius in notis ad Hervor. P. 90. Gloss. Ulphil. Goth. P. 41.

(168) de Alandia p. 30.

(169) Bihang til Åbo Tidningar 1785 p. 101, 102.

(170) Ålands Jordbok 1661.

(171) Stiernmans Höfdingaminne I D. p. 320.

(172) De Alandia p. 46.

(173) Bihang til Åbo Tidningar 1785, p. 118.

(174). Pauli Juustens Chron; episcop. Med Herr Prof. Porthans anmärkningar p. 226, 236.

(175) Åbo Tidn. 1784 N:o 33.

(176) Stiernmans Adliga Matrikel I D. P. 420.

(177) Gustaf Adolphs Historia af Hallenberg 3 D. P. 271.

(178) Stiernmans Matrikel I D. P. 277. Konung G. A. Historia af Hallenberg 3 D.

(179) Brefväxling emellan Ärkebiskop Benzelius och dess Broder p. 301, 306.

(180) Moreri article: S. George Benzelii Hist. Eccles. P. 174. John Milner uti en 1702 utgifven: Historical and critical inquiry into the existence and Caracter of S. George, försvar den meningen at S. Georg varit en Cappadocisk krigsman.

(181) Juustens Chronic. Episcop. Finland. Med Hr. Professor Porthans anmärkningar p. 226. (16) De upräknas uti Konung Johans förläningsbref til Hertig Johan. Se Åbo Tid. 1778 p. 138.

(182) Moreri article S. Catharine.

(183) Lagerbring S. R. H. 3 D. P. 825.

(184) Åbo Tidningar 1792, N:o 21.

(185) Beskrifning om Tunaläns, Sefvede och Asbolans Fögderi af M. G. Crælius p. 33.

(186) Beskrifning öfver Malmöhusläns af J. L. Gillberg p. 20.

(187) K. Johan 3 Förlänings bref til Hertig Johan, gifvit 1590 och inryckt uti Åbo Tidn. 1778, p. 138.

(188) Ålands Dombok för år 1623.

(189) Uti Prosten N. Idmans försök, at visa Finska och Grekiska språkens gemenskap p. 33, och uti en under Herr Professor Porthan utgifven Disputation: de superstitione veterum Fennorum P. I. p. 12, 13, 14; anföras åtskillige Författares meningar om etymologien af Jumala.

(190) Fontenius præs. Scarin de S. Henrico p. 40.

(191) Gustaf Wasaborg var erkänd naturlig Son af Konung Gustaf Adolph. Blef 1646 Grefve och Svea Rikes Råd. Dog 1653.

(192) Celebrat hodieque hæc ecclesia jomalensis memoriam divi Olavi. Bång Hist. Eccles. P. 268.

(193) Rehbinders Adliga Matrikel p. 419.

(194) Rhyzelii Klosterbeskrifning p. 291.

(195) Palmschöldska handlingarne Tom. 59 p. 507.

(196) Stiernmans Riksdags beslut I. D. P. 402.

(197) Uti personalierne står orätt år 1669. Legation skedde 1666.

(198) Hallborg de Alandia p. 30, p. 77.

(199) De paræcia Lemland P. I. p. 4.

(200) Mallén de paroecia Lemland p. Post. p. 26.

(201) Mallén de paroecia Lemland P. I. p 12.

(202) Scarin resp. Tillander: de Angaris 1732, p. Post. p. 53.

(203) Hist. Eccles. P. 298.

(204) Capitain Olof Ericsson Willmans resa til Ostindien och Japan, tryckt i Wisingsborg 1674, p. 181. Här åberopas Johan Berg som åsyna vitne, at en Orm om 83 markers vigt, svälgt en Råget som vägde 115 marker.

(205) Stiernmans matrikel I. D. P. 537.

(206) Gezelii Biographiska Lexicon I. D. P. 159. 4 D. P. 40.

(207) Tom. 59. P. 503.

(208) Tal om Strömgångarne i Östersjön af Herr Vice Amiralen Nordenankar p. 8.

(209) Memoires de Manstein.

(210) Om detta förnämsta Svenska Helgons lefverne, som dog i Rom 1373, se Vastovii Vitis Aquiloniæ, Hallenberg: de Nobilibus in Svio Gothia litteratis Sect. I. §. 9. p. 44 och Lagerbrings S. R. H. 3 D. p. 626, 829.

(211) Åbo Tidningar N:o 27 år 1793.

(212) P. 400.

(213) Monatsreiolog. P. 301.

(214) Bilaga til Ivar Widförles saga.

(215) Monasteriolog. p. 306, 307.

(216) Wirmoensis in Finlandia territorii Memorabilia. P. I. p. 9.

(217) Johan Månssons underrättelse om Farvatnen i Östersjön. Stockholm 1743, p.3.

(218) Alanders Oration om Åland.

(219) Histor. Eccles. p. 298.

(220) Juustens Chron. Episcop. Med Herr Professor Porthans bilagor p. 395.

(221) Palmsköldska handlingarne Vol. 59 p. 397.

(222) Tom. 59. p. 447.

(223) Åbo Tidn, 1792 N:o 33.

(224) Pag. m, 106, 108.

(225) Se afhandlingen om Ålands Styresman uti denna beskrifning.

(226) Acta litt. svec. 1721 p. 224; 1723 p. 479. Från Ålands Lagman skedde likväl vad til Östgötha Lagman.

(227) Juustens Chron. Episcop. med Herr Prof. Porthans bilagor p. 418.

(228) På Kermundö Säteri förvaras 2:e Dombref af bemälte Kyrkoherde.

(229) Sigismunds och Carl IX:s Hist. af Werwing 1 D. p. 110. 2 D. Bilagorne p. 32. Stiernmans Samling af Konunga bref 1 D. p. 400, 404, 413. Svea Rikes Rådslängd 3 afd. p. 24.

(230) Stiernmans Höfd. minne I D. p. 112. Adeliga Matrikel I D. p. 163. Dalins S. R. H. 3 D. 2 B. 20 Cap. p. 562.

(231) Märkvårdige Sv. Måns lefv. af Gezelius I D. p, 148, 149. Stiernmans Matrikel N:o 126. Hallenbergs: S. R. H. under K. Gustaf Adolph I D. p. 270.

(232) Var äfven 1624 Lagläsare uti Wirmo. Memorabis lia Wirmoens. p. 17.

(233) Stiernmans Matrikel I D. p, 438. Märkvärd. Sv. Måns lefverne af Gezelius 3 D. p. 171.

(234) Stiernmans Höfd. minne I D. p. 372. Rhebinder Svenska Landtmarskalkar p. 57. S. R. Rådslängd 5:te Afd. p. 22.

(235) Stiernmans Matrikel I D. p. 635. Grans beskrifning om Wessmanland p. 500. (12) Stiernmans Matrikel I D. p. 522.

(236) Hallenbergs S. R. H. under Konung Gustaf Adolphs regering I D. p. 401.

(237) Hallenbergs S. R. H. under Kon. Gustaf Adolphs regering 2 D. p. 787.

(238) Åbo Tidn. 1782, N:o 30.

(239) Adam Brem. i Hist. eccles. Lib. IV cap. XLIIII vet. Scholiast. Johannes ad insulas maris deftinatus eft.

(240) p. 58.

(241) p. 45.

(242) S. R. H. 2 D. p. 56.

(243) Hist. eccles. p. 268.

(244) Hyponemata ad Chron. Episcop. P. Juusten p. 16. De Actu inserinationis Hemmingi. P. pr. pag. 4.

(245) Juustens Chr. Episc. Aboens. med Herr Professor Porthans bilagor p. 240.
(246) Nyssnämnde arbete p. 226.

(247) Samma arbete p. 122.

(248) Samma arbete p. 235.

(249) Finlands Rimkrönika p. 29.

(250) Juustens Chron. Ep. Aboens. Med bilagor af Herr Professor Porthan. p. 236. Biskopens bref finnes äfven uti Mennanders Disputation de arte adipem phocarum coquendi p. 13.

(251) Juustens Chronicon p. 224.

(252) Nästnämnde arbete p. 267.

(253) Bihang til Åbo Tidn. 1785 p. 101.

(254) S. R. H. 2 D. 13 C. 2 §. p. 505.

(255) S. R. H. 3 D. 6 Cap. 25 §. p. 413.

(256) Bihang til Åbo Tidn. 1785: p. 117.

(257) Juustens Chron. Episcop., Aboens. p. 393.

(258) Samma arbete p. 394.

(259) Åbo Tidn. 1789 N:o 42.

(260) Bihang til Åbo. Tidn. 1785 p. 81.

(261) samma ställe p. 80.

(262) Åbo Tidn. 1784 N:o 33.

(263) Juuftens Chronicon Episc. Aboens. p. 29.

(264) Kyrkohistoria p. 398.

(265) Tom. 59 P. 507.

(266) Rhyzelii Episcop. P. 348.

(267) Gezelii företal til Cajani Synodal disputation de inferno och Mennanders Orat. de Synodis & speciatim dioecesanis aboensibus 1773.

(268) Stiernmans Samling af Riksdags beslut på 1323.

(269) Lagerbrings S. R. H. 3 D. p. 664, 667.

(270) Et Skeppund Smör värderades vid mötet i Söderköping til 6 mark penningar. Lagerbrings S. R. H. 3 D. p. 746.

(271) Botins Tal om Mynts och Varors värde i särskilte Tidehvarf p. 25.

(272) Hallenbergs S. R. H. under Konung Gustaf Adolphs regering I. D. p. 173.

(273) Samma arbete 4 D. p. 1022.

(274) Hallenbergs S. R, H, under K. Gustaf Adolphs regering I D. p. 401.

(275) Nyssnämnde arbete 4 D. p. 740.

(276) Jämförelse imellan Sveriges Åkerbruk och folkmängd af Herr Professor Flygare. Upsala 1787 p. 6.

(277) Diss. de Alandia p. 61.

(278) Bjerkander uti Vettenskaps Acad. Handl. år 1777 p. 29 och Hushålls Journalen år 1788 p. 568.

(279) Gadd om Landtskötseln 3 D. p. 322 och Finströms Tabeller.

(280) Emot dessa insecter, kände af Finnarne under namn af Turila, är en serskild mening införd i bönen för jordens fruktbarhet uti äldre finska Psalmböcker. Uti Hushålls Journalen för September och October I793 är deras hushållning beskrifven. Om en annan skadelig Rotmask, Elater segetis, lemnar Bjerkander underrättelse i Vett. Acad. Handlingar 1779 p. 284.

(281) On pense ordinairement, que dans dix ans nous avons une tres mauvaise recolte, deux fort mediocres, cinq ordinaires & deux abondantes. Cette combinaison s’accorde à peu près avec l’experjence. Memoires pour la Societé economique de Bern 1767 T. 2. p. 34. Uti Sverige är samma förhållande enligt Herr Professor Ekmans undersökning. Se Vett Acad. Oeconomiska handlingar 4 D. p. 174.

(282) Journal uti Hushållningen 1792 p. 38, 39.

(283) Hushålls Journalen år 1779.

(284) Hallenbergs S. R. H. under Kon. Gustaf Adolph 2 D. p. 791.

(285) Gisler uti Vett. Acad. Handl. T. 9, Quart. 2, p. 107.

(286) Se om detta, fiske Lanners utkaft om Svenska Fiskerierna 1 styck. p. 55

(287) Vett. Acad. Handl. T. 31 p. 296.

(288) Vidlöftigare underrättelser om Skälfånge lemnar Jac. Wijkar: de Phocis in sinu bothnico capi. solitis 1707. Hushålls Cabinettet 2 D. p. 337. Joh. Tengström de arte adipem Phocarum coquendi 1747. Det uti sistnämnde Disputation upgifne sättet, at med krokar gillra för Skälen är okändt, ehuru det kallas: modus capturæ in Alandia præcipue vulgaris. Capitain Knutbergs upfinning at gillra, beskrifven uti Vett. Acad. Handl. år 1755 p. 130, har ej heller hvad Åland angår kommit til utöfning.

(289) Cneiff Om Skälfånget i Österbotten uti Vett. Acad. Handl. T. 18 quart. 3.

(290) Gadd om Svenska Landtskötseln I D. p. 153.

(291) Konung Gustaf Adolphs Historia af Hallenberg D. p. 619.

(292) 2 D. p. 461.

(293) 4 Bandat p. 71.

(294) De Alandia p. 62.

(295) Flisöberg 24 mil från Stockholm. Där skulle en Stad beqvämligen kunna anläggas. Stadstomten vore bäft på Krono-Länsmans bostället. 4 Bandet pag. 77.

(296) Se den Vägvisare som är bifogad Ivar Widförles Saga.

(297) Vett. Acad. Handl. 1779, p. 264.

(299) Berlinische Monatsshrift 7 B. p. 94.

(300) Göttliche Ordnurg in den Verändrungen des menschlichen Geschiechts.

(301) Vett. Acad. Handl. 1766. I quart.

(302) Histoire de l’Academie Royal des Sciences a Paris. 1785.

(303) I Tavastland finnes en af 90 års ålder ibland 1329, i Christiansstads Län en ibland 3834, och i Westmanland en ibland 4056. Åbo Tidn. 1791, N:o 15.

(304) Vett. Acad. Handlingar 1767, 4 quart.

(305) Blumenbachs Instit. Physiolog. Sect. 44. §. 566.

(306) Vett. Acad. Handlingar 1779, p. 270.

(307) Åbo Tidningar 1785 p. 160, 151. 1791 N:o 15.

(308) Brenners förteckning gå Pestilents tider i Sverige, införd i Läkaren och Naturforskaren 8 Ban., p. 72.

(309) Åbo Tidn. 1793 N:o 40.

(310) Se vidare om denna sjukdom som äfven kallas Elephantiasis græcerum, Lepra arabum,. Lepra ostrobotniensium &c. Utom flere äldre och nyare Läkare, i synnerhet Pettersen om den Islandske Skörbug, Soröe, 1769, och våra inhemske Författare; Lindestolpe i Acta litt. Svec. 1723 p. 477; Linné respond. Uddman de Lepra 1765; Martin i Vett. Acad. Handlingar 1760; Herr Assessor Odhelius i Vett. Acad. Handl. 1774, 1779 och 1783; Herr Archiater Bäcks bref om Isländska skjörbjuggen ibland Herr ErkeBiskopen von Troils bref om Island p. 312. Uti Provincial Medicorum berättelser förekomma äfven stundom hit hörande händelser. En ovanlig sjukdom, som sednare tider börjat visa sig i Meyland och Venedig, liknar til någon del denna; men förhåller sig likväl i flere omständigheter nog olika. Egna Hospitaler hafva blifvit inrättade at hämma denna nya landsplåga, emot hvilken flere medel härtils förgäfves äro använde. Se Janssen de Pelagra, morbo in Mediolanensi Ducato endemio Leyden 1788; Francesco Fanzago Memoria sulla Pelagra 1789 och Parallell tra la Pellagra ed aseune malattie che piu le rassomigliano, Padua 1792; Domeiers Nachrichten über die medicinal Anstalten Italiens i Baldingers medicinisches und physisches Journal.

(311) Vett. Acad. Handlingar 1755.

(312) Se flera års förteckningar införde i Läkaren och Naturforsskaren.

(313) Berlinische Monatschrift 7 Band. p. 95.

(314) London general Bill af Christening and Buriats i Suplement to Genttemans Magazin 1791.

(315) Rosenstein om Barnsjukdomar p. 151, 171.

(316) Vett. Acad. Handlingar 1755.

(317) Stockholms Posten 1792 N:o 178.

(318) Schintz de Stanni usu. Tigusi 1770.

(319) Observations sur la nature & le traitement de la Fievre hectique. Dijon 1781.

(320) Edvard Aug. Holyoke i Medical Papers communicated to the Massachusetts medical Society. Numb. I. 1790.

(321) John Sinclairs Statestical account of Scotland.

(322) Vett. Acad. Handlingar 1781, I quart.

(323) Francius de Lipsia Parturientibus nostris temporibus minus lethisera. Lipsiæ 1785.

(324) Vett. Acad. Handlingar för år 1784.

(325) Se Herr Doctor J. N. Ahls under Herr Professoren och Riddaren Thunberg utgifne Dissert. de Muræna & Ophicto 1789.

(326) Callidium Rusticum enligt de under Herr Professor Thunbergs infeende af Herr Mag. S. Törner utgifne Caracteres Generum Insectorum, 1789.

(327) Noxa Insectorum §. 7.

(328) Tärnström de Alandia p. 54.

(329) Denna växt härleder Linnée från Tyskland. Se dess tal om jordens tilväxt p. 20.
(330) Flora Svecica edit. II. p. 356. Herr Professor Hellenius de Hippohæ p. 9, 10, 11. Doctor Liljeblads utkast til en Svensk Flora p. 67.

(331) Men ej vid Simpnäs, som ligger i Roslagen; utan på några andra ställen.

(332) Uptäkt härstädes af Herr professor Swartz. Se Vett. Acad. Handlingar 1783 p. 85.

(333) Tärnström de Alandia p. 57.

(334) Gadd om Finska Sjelffråtsten 1769 p. 7.

(335) Tom. 59. p. 419.

(337) Björnståhls bref 4 Delen.

(338) Gadd om Finska Jafpis arter och Agather p. 9

(339) Gadds inledning til Stenrikets känning p. 86.

(340) Humus conchacea, Cronstedts Mineralogie §, 293. Terra humacea fusco violacea, furfureo farinacea, conchis destructis & minutis mixta. Gadds inledning til Stenrikets känning p. 128.

(341) Uti Frankrike och England har dylik mylla länge blifvit använd til gödning. Se Histoire de l’Acad. de Paris 1720 och Serenii Engelska Åkerman p. 158.

(342) Dalins S. R. H. 3 Tom. I Band. P. 412.

(343) 1788 1 qvart. p. 3. En Charta öfver ställena är äfvenledes bifogad.

(344) Vettenskaps Acad. Handlingar Tom. 6 p. 102.

(345) Nye samling af det Kongelige Danske Videnskabers Selskabs skrifter 4 D. 2 heft. 1791.

(346) Nouva descrizione delle Sicilie dell’ Advocato Gius’ Maria Galanti 1789 Tom. 3.

(347) Encomia & Laudes Districtus insularis maris baltici 1677.

(348) Pauli Juustens Chronicon Episcop. Finland. med Herr Prof. Porthans bilagor p. p. 192, 212, 213, 213, 215, 217. Messenii Scond. illust. T. X. p. 13. Rhyzelii Episcopofcop. p. 330. Norbergs S. Claræ minne p. 10. S. R. Rådslängd 3:dje afd. p. 18.

(349) Pauli Juusten Chronicon Episcop. Finland. med Hr Prof. Porthans bilagor p. p. 163, 361, 392, 393. Nettelbladts Schwedische Bibliothek 3 B. p. 236. Lagerbrings S. R. H. 3 D. p. 664, 667, 719. Dalins S. R. H. 2 D. p. 585. Peringskölds Monum. Ulleråker. Fl. 2 C. 5 p, 32.

(350) Natales Academiæ Aboensis. Stiernmans Aboa litterata p. 60 Lidéns Catalog. Disput. Sect. 3 p. 15.

(351) Memoria Christiani Alandri recitata a Torstano Rudén d. 28 Apr. 1704. Stiernmans Aboa litt. p. 15. 114.

(352) Oratio funebris in memoriam Henrici Hassel, die 21 Maji 1778, publico nomine habita a H. G. Porthan.

(353) Lefvernes Beskrifning öfver General Lieutenanten och Commendeuren af Kongl. Svärds Orden med Stora Korset Baron Wilhelm Carpelan. Tryckt i Nordströmska Tryckeriet i Stockholm 1792.


Av  Fredric Wilhelm Radloff , 1795.

2 svar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s