Konung Valdemars tåg till Visby 1361

Den 27 juli 1361 dog 1 800 gotländska bönder efter att ha försökt försvara sig mot Valdemar Atterdags danska soldater. När Valdemar kom till Gotland med sin armé tog bönderna till vapen och en brutal strid utspelar sig vid Visby ringmur. Slaget blev ett av de blodigaste i vår historia och offren begravdes i massgravar.

När arkeologer börjar gräva i marken under 1900-talet hittar de tusentals rustningsdelar, föremål och skelett från offren. Skador på skelettdelar visar att många gick en brutal död till mötes.

I resterna av sönderrostade ringbrynjehuvor hittade man kranium av unga män i sin bästa ålder och i marken hittades harneskar, sporrar och andra föremål. En pansarhandske visar att många soldater var väl rustade för strid.

1 800 personer dog i en brutal strid om Gotland år 1361

1 800 personer dog i en brutal strid om Gotland år 1361

kulturbilder.wordpress.com

Sköld från 1300-talet. Liknande sköldar användes troligen under slaget i Visby.

Just den här skölden är från Döderhult i Småland och har hittats i tornrummet i Kristdala kyrka. Den har troligen ägts av antingen Lyder eller Henrik Svinakula, som ägde gårdar i området under 1300-talet. Den är till sin konstruktion lik sköldar som användes i krig vid den här tiden, även om just denna i sannolikt inte han den funktionen. Vapnet på skölden har målats i tempera.

kulturbilder.wordpress.com
Visbyharnesk. En av många harneskar som hittades i massgraven.

kulturbilder.wordpress.comKniv som hittats i graven och intill kniven en spelbricka.

kulturbilder.wordpress.comResterna av en pansarhandske.

kulturbilder.wordpress.com
Nygjord kopia av pansarhandske som användes i slaget.

kulturbilder.wordpress.com

Harnesk och kranium.

kulturbilder.wordpress.comNyckel och ring.

kulturbilder.wordpress.comHjälm.

kulturbilder.wordpress.com

Kranium med sönderrostad ringbrynjehuva.

kulturbilder.wordpress.com

Modern kopia av ringbrynjehuva som användes av soldaterna i slaget.

kulturbilder.wordpress.comDiverse föremål som hittats i massgraven.

kulturbilder.wordpress.com kulturbilder.wordpress.comSmycken som ortsbefolkningen grävde ned för att de inte skulle stjälas av danskarna.

Berättelsen om slaget i Visby finns återgiven av C. G. Starbäck:


Konung Valdemars tåg till Visby 1361.

Valdemar blef qvar i Skåne, sedan han blifvit herre 
deröfver, ända till början af påföljande sommar 1361, 
och beredde sig helt visst derunder på sitt tåg mot de 
båda öarna öster om Sverige, Öland och Gotland. På den 
senare låg den mäktiga och rika hansestaden Visby, 
i och för sig ett mäktigt lockbete för Valdemar, 
äfven om han icke haft någon tanke på den minskning i 
hansestädernas makt, som han skulle åstadkomma genom 
att bemäktiga sig en af deras vigtigaste medlemmar. 



En sägen har bibehållit sig till våra dagar om den 
rika Nils guldsmed och hans sköna dotter, ”kolpustarens 
dotter”, såsom man kallade henne, i harmen öfver 
att hon gick klädd i siden och dyrbara smycken, 
medan seden i Visby fordrade allvarsammare klädsel 
hos borgarhustrurna 
och deras döttrar, och emedan hon icke fann någon 
ung man på ön god nog för sig att taga till man. Nils 
guldsmed hade genom sitt öfvermod skaffat sig fiender, 
och derför måste han och hans dotter draga öfver till 
Danmark. Härom heter det i en gammal visa:

Nils guldsmed drager till konungen och ljuger,

den lede förrädare och slemme tjufver:

”de gotländska hafva så mycket guld,

det vore dig godt att vinna;

svinen de äta ur silfvertråg

och med guldten hustrurna spinna”.

Sägnen visar, huru stadens rikedom frestade Valdemar.

Bedröfvad i sitt sinne drog konung Magnus efter Helsingborgs fall uppåt det öfra Sverige, der han tillbringade julen. Men han hade likväl ännu icke gifvit Skåne alldeles förloradt. Strax på nyåret for han öfver hafvet till Estland, och härifrån, medan han var i staden Hapsal, sände han den 13 Februari ett bref till invånarne i Visby, hvari han uppmanade dem att hålla det vanliga antalet skeppsfolk och krigsskepp i beredskap för att kunna rycka ut till rikets försvar, när de uppfordrades dertill af hans drots Nils Thuresson. Det ser ut som om Magnus haft

någon aning om Valdemars planer, och må hända ville han förskaffa sig inom de tyska riddarnes land och städer den hjelp, som han ej kunde få inom Sverige.

Sedan han i Mars återkommit till Sverige, utfärdade han ett allmänt krigsuppbåd samt skref

ytterligare från Stockholm den 1:sta Maj ett bref till Gotländingarna, hvari han varnade dem, emedan han fatt kunskap om huruledes några af hans ovänner, till hans och hela rikets skada, hemligen lade råd om att anfalla ön med en stark krigsmakt, och bad dem derför hålla vakt både natt och dag.

Det synes härutaf, att det icke var god vilja att skydda sitt land, som felades Magnus. Han saknade makt och understöd af de sina, vid detta tillfälle liksom året förut i Skåne. Vi vilja nu se, huru det stod till i Visby.

Man bedrager sig mycket, om man tror, att den rika handelsstaden hade tagit något annat utseende än sitt vanliga. Köpmannen skötte sin handel, fraktade sina skepp eller förde dyrbara laddningar i land, och handtverkaren skötte sitt arbete, och domstolen ute å torget handlade sina ärenden – allt gick sin vanliga gång. Man slog väl ej alldeles i vädret kungens varningar, men liksom det är svårt att tro på någon plötsligt inträffande sjukdom, när man känner blodet strömma friskt och fullt genom alla ådror, likaså var det för det mäktiga Visby då svårt att öfver hufvud tro på en öfverhängande fara, ännu mindre på ett så plötsligt anfall af den danska kungen, som hittills haft tillräckligt göra med att lappa ihop sitt eget rike. Stadens egen makt var för stor, de förenade hansestädernas ännu större. Det var knappast troligt att Valdemar vågade bryta med dem, helst som han så nyligen gifvit dem de dyraste försäkringar om vänskap och bekräftat deras privilegier.

Man skrattade åt talet om ett anfall af honom 
och skämtevisor sjöngos derom. En gammal 
krönikeskrifvare anför en af följande lydelse:

Jak tör väl inde gange?

Valdemar med varum luff (lof)
du maal vel ude stande!

Valdemar med varum luff och möydom!

Det vore dig bettre heime bliv,

Valdemar med varum luff,

en du imod Gutherne vill stride!

Valdemar med varum luff och möydom?

Du kand bettre lucke Höe (berga hö)
Valdemar med varum luff,

end at komme och gillie vor Möer!

Valdemar med varum luff och möydom.

Spure din fött, spure din fott (sporra dit fot)
Valdemar med varum luff.

Dig kommer nu Gutherne ridend imod!

Valdemar med varum luff och möydom.

Ridt i ring, ridt i ring

Valdemar med varum luff,

oc lad dig hest hier springe omkring!

Valdemar med varum luff och möydom!

Bettre kand du leicke paa lut,

Valdemar med varum luff!

end som du kand komma hier udt

Valdemar med varum luff och möydom.

Så hade man hunnit öfver midsommaren 1361. Men då, i Juli månad, midt under all denna sorglöshet och allt detta öfvermod kom som ett åskslag underrättelsen, att Valdemar landstigit vid Klinte och var så godt som framför Visby stadsportar.

Med en stor flotta lade i Juli månad Valdemar ut från Seland och seglade öster på. Det gälde dock icke genast Gotland. När flottan vändt mot norr, styrdes kurs på Öland. Öländingarne voro alldeles oberedde, men samlade, sig det oaktadt och sökte göra motstånd. Men mot Valdemars öfvade trupper och deras öfverlägsna antal förmådde Öländingarnes tapperhet och oförskräckthet föga. Fem eller sexhundra Öländingar stupade och Valdemar tågade såsom segrare genom ön fram till Borgholm, som han snart bemäktigade sig och lät i grund nedbryta samt sköflade hela ön.

(Äfven här på ön sjunges en visa, som synes hafva afseende på denna tilldragelse, i synnerhet om man får antaga att Valdemar landsteg på östra kusten af ön. I Långlöts socken, der man ännu ser ruinerna af Ismanstors borg, belägen utmed sjökanten och ett märkligt minnesmärke från forna dagar, skall enligt visan lefvat en skön flicka, som väckt danske kungens kärlek, och som han fört med sig på flottan, när han seglade derifrån. Vi anföra några strofer ur densamma:

Så kom den danske kungen seglande fram,

fick höra liten Karin i Björkelunden sang.
        
För lindar och för ekar i lunden och det gröna.

Och konungen frågade småsvenner så,

hvem är det som uppå guldharpan slår.
        
För lindar och för ekar i lunden och det gröna.

Ingen är som på guldharpan slår,

det är liten Karin i lindelunden går.

Och det var danske kungen steg på snöhvitan sand,

så gick han uti lindelunden för liten Karin fram.

Och hör du, stolts Karin lill’, qväd visan för mig!

Och stolts Karin qvädde en visa så klar,

 att ekelöfvet dansade, som uti lunden var.

Så qvad hon de visorna, qvad hon de fem,

så danske kungen dansade och alla hans hofmän.

Den danske kungen tog liten Karin i famn,

så bar han henne i det stora skeppet fram.

Den danske kungen seglar från Långlöte hamn,

han offrade en gryta af blankaste malm.

Stolts Karin hon vaknar och kammar upp sitt hår,

Gud nåde mig arma för ord jag talte i går.

Och aldrig skall du komma till ditt fädernesland,

förr än du får sonen till din styresman.

Och aldrig skall du komma till din faderneby,

för än du får dottern som silke kan sy.)

*

Sedan Valdemar insatt sina fogdar öfver landet, gick 
han åter ombord, och nu styrdes kosan mot Gotland.

Vid Kronevall eller Klintehamn midt för Carlsöar 
på vestra kusten af ön landade de danska skeppen, 
sannolikt den 22 Juli. Gotlandsbönderne mötte här, 
men det gick dem, såsom det gått Öländingarne 
förut. De blefvo slagna. Dock nedslog icke denna 
första motgång deras mod. Vid Fållemyr mötte de 
Valdemar för andra gången, men segern blef oafgjord 
första dagen. Andra dagen förnyades striden, men 
nu segrade Valdemar fullkomligt. Bönderne ledo ett 
sådant nederlag, att de ej mera kunde göra Danskarna 
något motstånd. Och nu stod vägen öppen för Valdemar 
till Visby.

När underrättelsen härom kom till Visby, lade 
borgarena råd om hvad som vore att göra. Man stannade 
vid det beslut att låta nedbryta förstäderna vid 
Östre- och Norre-port, hvilka med svårighet kunde 
försvaras. Detta skedde, och bakom murarna trodde man 
sig nu kunna hålla ut en belägring. Må hända hade 
utgången blifvit en annan, om detta beslut blifvit 
följdt. Men der uppenbarade sig en stridslust och 
ett begär att möta Danskarna på öppna fältet, så 
häftigt, att stadsportarna öppnades och en väldig 
skara välbeväpnade borgare ryckte ur staden. De 
blefvo dock med blodiga hufvuden tillbakakastade, 
och liken af 1,800 borgare lågo qvar på platsen.

Nu förlorade de stolte stadsboarne lusten att vidare 
försöka sig i strid med Valdemar. Underhandlingar 
öppnades, och stadsnycklarna öfverlemnades snart 
till den danske konungen. Valdemar smålog, när han 
af börgmästarne och rådet mottog nycklarna till den 
rika och mäktiga staden, hvars fjorton kyrkor med 
de manga tornspirorna syntes öfver stadsmurarna. Han 
fruktade dock försåt och lät derför, innan han höll 
sitt intåg, nedrifva stadsmuren, så att hären kunde 
intåga i full slagordning. På ömse sidor om konungen 
redo hans son, hertig Christofer, och hertig Erik 
af Lauenburg, samt efter dem flera tyska furstar och 
så hela hären. Det var den 28 Juli.

På slagfältet utanför Södreport lät Valdemar 
begrafva de fallna 
och uppresa ett stenkors med denna inskrift på latin:

År Ett-tusen trehundrade sextioett efter Christi börd, 
tredje dag efter Sanct Jacobi, föllo framför Visby 
portar för de danskas svärd Gotländingarne. Här äro 
de begrafna. Beder för deras själar!

Sålunda var Valdemar herre öfver den yppersta staden 
då för tiden i Norden. En dryg brandskatt räddade 
borgarena från plundring, men konungen befalte att 
tre de största ölkar, som funnos i staden, skulle 
framsättas och inom tre timmar fyllas med silfver, 
om Visby borgare ville behålla sina privilegier och 
friheter. Detta var dock en obetydlighet af allt 
det byte Danskarne den gången vunno. Kyrkornas och 
klostrens rikedomar, deras guld- och silfverkäril, 
deras ädla stenar – allt plundrades af Danskarna, 
och var bytet så stort att tre skepp fullastades 
dermed.

På en af de skönaste kyrkorna, S:t Nicolai, “S:t 
Niklavesseskyrka” som den af gammalt kallades, sutto 
då tvänne kostbara ädelstenar af röd färg, infattade i 
tvänne rosetter på vestra gafveln. Det sades om dessa, 
att de “om natten skijnte som dagsens klara sol”, 
och de höllos för att icke hafva sin like i verlden.

Tjugufyra väktare gingo hvarje natt omkring templet, 
och vid lifvets förlust fick ingen efter solens 
nedgång gå der förbi. Äfven dessa stenar lät Valdemar 
nedbryta och föra ombord på sin flotta.

Sedan Valdemar derpå stadfästat Visbys privilegier 
och tillsatt danska fogdar öfver landet, steg han 
ombord på flottan och afseglade. Vid Carlsöar midt 
för hamnen, der han kort förut landstigit, gick 
det fartyg, som förde de största dyrbarheterna, i 
qvaf. Sjelf kom Valdemar lyckligt åter till Danmark.

En sägen från detta Valdemars tåg till Gotland 
förmäler, ätt Valdemar föregående året, medan ännu 
kriget fördes i Skåne, kommit till Gotland förklädd 
till krämare. Han hade då gästat hos en af öns mest 
ansedda landtdomare vid namn Ung-Hans. Denne bodde 
söderut i landet, väl 10 mil från Visby. Ung-Hans 
hade en dotter af utmärkt skönhet, i hvilken Valdemar 
förälskade sig, och fadern märkte snart att han 
vanärat dottern. I sin harm örfilade han upp kungen 
och dref honom bort. Men denne hade under tiden 
vunnit sitt hufvudsyfte och fått reda på det bästa 
landningsstället, öns försvarsstyrka o.s.v.

När han nu kom tågande mot Visby med sin här, 
var landtdomarens dotter med, förklädd till 
karl. Hon smög sig in i staden och skaffade Valdemar 
underrättelser, som ingen annan kunde. Hon gjorde 
det för sin kärleks skull, för denna glömde hon sin 
fader och sitt fädernesland och förrådde båda. Men 
när Valdemar vunnit seger och med sitt byte seglade 
bort från ön, glömde han sina löften och hennes trogna 
kärlek, som offrat så mycket för honom, och lemnade 
henne qvar.

Den olyckliga föll i sina uppretade landsmäns 
händer och blef inmurad i ett af tornen på Visby 
stadsmur. Tornet kallas till minne deraf ännu i dag: 
Jungfrutornet.

Hvarken Gotland eller Öland blefvo emellertid länge 
i Valdemars händer. Öboarne slogo ihjäl de danska 
fogdarna och gåfvo sig åter under svenska kronan.

(Från boken Berättelser ur svenska historien av C G Starbäck, 1885)



Kategorier:Historiskt, Textarkivet

Taggar:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: