Olika ämnen

Riddarholmskyrkans historia och märkvärdigheter

”Känn fallna hjeltars kraft,
Att nya hjeltar föda.”
Stenhammar

Inledning

Riddarholmskyrkan har hittills icke varit tillgänglig för allmänheten på annat sätt än att man först skulle tillsäga vaktmästaren Forsberg, boende i Kongl. Slottet. Det lilla besvär, som varit förknippadt dermed, har troligen varit orsaken till att icke alla resnade, ja till och med få infödda Stockholmsbor, hafva invändigt sett detta minnesrika tempel, som dock för varje svensk bör ega ett större intresse än någon annan byggnad i Stockholm. Nuvarande Riksmarskalksembetet – under hvars vård Riddaholmskyrkan står – har dock helt nyligen vidtagit den kloka och för hela allmänheten välkomna anordningen att från den 1 Maj till 1 oktober hålla ofvan nämnda kyrka öppen 4 dagar i veckan, nämligen Söndagar, Tisdagar, Thorsdagar och Lördagar, klockan mellan 1 – 3. Söndagar, Tisdagar och Thorsdagar mot 25 öres inträdesavgift, men Lördagarne utan avgift. Vid de tillfällem kyrkan visas för allmänheten, har den goda anordningen blifvit vidtagen, att alla de konl. Grafchoren äro upplysta med ljus. Man kan således förmoda att Riddarholmskyrkans stora minnen snart blifva mera beskådade och kända än hvad hittills, underlig nog, varit fallet.

Riddarholmskyrkan 1847

Riddarholmskyrkan 1847

Kyrkans historia

Riddarholmskyrkan i sitt nuvarande skick är Sveriges ”Westminster Abbey”, säger den förtjänstfulle litteratören Gustaf Thomée. Under dessa hvalf ”som ljuda odödlighet och gömma förgängelsen”, hvila konungar och furstar, härförare, statsmän och fosterlandsvänner, och hela kyrkan utgör nu nästan ett enda gigantiskt grafmonument, som gömmer och dock åskådliggör hvad vårt fosterland egt mäktigt och stort. I denna, omkring 600 år gamla kyrka jordfästes och begraves numera endast kongl. och furstliga personer, och blott när någon medlem af konungahuset går hädan till den eviga hvilan, är detta tempel fullt upplyst, och då brusar orgeln högtidligt i dess gamla hvalf. De flesta af Sveriges konungar och drottningar under de tre senaste seklen hafva sina sista hvilorum här (Gustaf I och Johan II ligga i Upsala, Carl IX i Strengnäs och Erik XIV i Westerås) och äfven några af de äldre konungarne hafva härstädes sina grafvar.

Riddarholmskyrkan är anlagd mellan 1278-1285, af Birger jarls andre son i ordningen, konung Magnus 1, med det hedrande namnet Ladulås. Den del af Stockholm, hvarest denna kyrka är belägen, kallades i äldsta tider Kedjeskär, af det skäl att Olof Skötkonung 1007 skall hafva tillstängt Norrström med jernkedjor, för att hindra Olof Haraldsson (senare kallad ”den helige”) att utlöpa i Saltsjön med sin i Mälaren inlupna flotta. Sedermera blef denna holme kallad Gråmunkeholmen, af det skäl att den af Magnus Ladulås anlagda kyrkan derstädes, med tillhörande kloster, kallades Gråmunkekyrkan, emedan den blifvit anlagd för Fransiskaner- eller Gråbrödramunkarne.

I drottning Christinas tid först erhöll holmen benämningen Riddarholmen, troligen deraf att många riddare och adelsmän började bygga och bo på denna holme och blefvo begrafna i dess kyrka.

Som nämnt är, anlade Magnus Ladulås på Riddaholmen ett kloster och en kyrka för munkar af Fransiskanerorden.

Konung Magnus, och en mängd personer med honom, begåfvade denna kyrka så mycket, att hon blef en af de rikaste kyrkor som funnits i Sverige.

Magnus Ladulås var efter tidens tänkesätt en särdeles nitisk beskyddare af de andlige, hvarför han ock af påfven erhöll hederstitel ”Kyrkans lyckligaste son och salighetens betjent”. Han beskyddade särskildt Fransiskaner- eller Gråmunkebröderna, samt förordnade i sitt testamente att han ville hafva sin hvilostad i denna kyrka, utsägande tillika ”förbannelser öfver en hvar som annorlunda ordnade med hans lik”.

Denna af honom anlagda klosterkyrka kallades – af förutnämnda skäl – först Fransiskanerkyrkan och sedan Riddarholmskyrkan, och den nuvarande kyrkan är densamma som af Magnus Ladulås byggdes, fastän den sedan undergått stora förändringar. Kyrkan var från början af en särdeles prydlig byggnadsstil, men liknade i vissa fall ett fäste. Liksom nu hade hon 12 kortare stödjepelare, men östra gafveln var då alldelses jemn, med fyra fönster, två och två ställda högt upp under hvalfven. Tornet var så starkt bygdt, att det kunde nyttjas som blockhus mot annalkande fiender. På hvardera sidan voro fyra små fönster, och kyrkans tak var betäckt med spån till år 1416, då det till en del betäckes med bly. I äldre tider anbringades i sjelfva hvalfmuren i kyrkan, med munkstil, följande märkliga inskrift:

”Sex hafva orsakerna varit, äro och skola blifva till olyckorna i Sverige.

1. Egennytta
2. Hemligt hat.
3. Förakt för lagarne.
4. Liknöjdheten för det allmänna bästa.
5. Obetänksam gunst mot utlänningar.
6. Hårdnackad afund inbördes.”

Denna inskription upptäcktes i senare tider, och när kyrkan år 1713 hvitlimmades, blef den överstruken. Under katholska tiden hade äfven denna kyrka en mängd chor och altaren med särskilda präster, messeskrudar och allt som fordrades till gudstjenstens förrättande.

Efter reformationen förföll Riddarholmskyrkan alltmera år från år, oaktadt Stockholm stad blifvit ålagd att underhålla densamma. Konung Gustaf Wasa erinrade väl borgmästare och råd om kyrkans förbättringar, men de undskyllde sig med nödvändigheten att först bygga och förbättra åtskilliga andra hus. Kyrkan liknade slutligen en ruin. När sedan Johan III öfvertog regeringen, satte han nämnda kyrka åter i skick och från hans tid daterar sig egentligen den nuvarande Riddarholmskyrkan. Johan III icke allenast tillbyggde nuvarande choret, han tillökade äfven kyrkan både med tornet och södra sidoskeppet, hvilka före hans tid ej funnos.

Kyrkans byggnadsstil, tornet och klockorna

Kyrkan, ursprungligen byggs i göthisk stil, består af ett treskeppigt långhus, hvars korshvalf uppbäres af 8 pelare i två rader. Hon har ett högt, brant koppartak och håller 192 fot i längd, 64 i bredd, 38 i höjd och har 12 stödjepelare til taklisten. Tornet vid vestra ändan af kyrkan håller 160 fots höjd, samt har derofvanpå ett genombrutet spetstorn af jern om 140 fot, så att hela tornet stiger till omkring 300 fots höjd. Det hade fordom 6 ringklockor, hvaraf fem voro skänkta af drottning Christina, till minne af hennes store fader, Gustaf II Adolf. Alla dessa klockor förstördes vid den svåra eldsvåda som övergick kyrkan 1835. Den nuvarande enda ringklockan – Serafimerklockan – ljuder endast vid kongl. begrafningar och serafimerringningar. Serafimerordens stoftare, konung Magnus Ladulås, hvilken hvilar i denna kyrka, är den förste som derstädes blef begrafven.

Om den stora eldsvådan 1835

Den 28 juli 1835, klockan ¾ till 8 på morgonen, slog åskan ner på spetsen af Riddarholmskyrkans torn; rök visade sig på tvänne ställen bredvid hvarandra, fastän icke synnerligen stark, och forfor hela dagen, utan att lågan blef synlig. Man försökte släcka, men elden var oåtkomlig. Följande dagen tycktes röken hafva minskats och man hyste de bästa förhoppningar att kunna släcka branden, samt högg öppningar för att åtkomma elden, men just detta gjorde faran ohjelplig, ty vinden kastade om och gaf näring åt lågan, hvilken bröt ut på eftermiddagen. Klockan 5 föll tornpetsen och lågan stod upp ur tornet, hvaraf en del nedstörtade med ett förfärligt brak, tillika med 4 smärre torn och spiran på Thorstensonska grafechoret. Derefter spridde sig elden med rasande fart utefter takåsen, som äfven uppbrann. Klockan 1 på natten nedstörtade en del af Gustavianska grafchoret torn och äfven Wachtmeister-Fersiska choret skadades. Ändteligen bemästrades elden klockan 6 på morgonen, således efter nära 2 dygns brand, och faran för de kringliggande husen var förbi. Tornen voro till större delen nedbrunna, jemte hela taket; klockorna och tornuret hade nedsmält, kyrkans inre var betydligt skadadt och det hela liknande en hemsk ruin. Endast Carolinska grafchoret hade motstått elden, men var betydligt skadadt af hettan. Lyckligtvis blefvo dock alla i kyrkan försvarade troféer räddade.

En byggnadsdirektion nedsattes nu, man beslöt att uppsätta ett nytt torn af gjutjern, hvartill en ritning uppgjordes af professor C. G. Göthe, och tornet blef gjutet på Åkers brik. Kyrkan taktäcktes med koppar och 93 skeppund åtgingo dertill. Ändtligen, efter 9 års arbete, senaste tiden ledt af hofarkitekten professor Nyström, stod detta minnets gamla tempel åter färdigt och byggnadsdirektionen upplöstes den 2 Febr. 1847. Hela det yttre af kyrkans tak, tornspiror m.m. försattes noggrant i lika skick som före eldsvådan. Det nya stora tornet skiljer sig dock väsentligen i formen från det gamla.

Altartavlan

Altartaflan. Då den gamla under katholska tiden brukliga altartaflan blifvit förstörd, skänkte Johan III en ny altartafla, som åter lemnade plats för den nuvarande, som ditkom under Carl XI:s tid och är förfärdigad af snickaren Steijermark och bildhuggaren Schultz. Den föreställer Frälsaren på korset.

Stolar eller bänkar finnas numera inga; när dylika vid högtidligheter skola begagnas, ditflyttas sådana för tillfället och äfven en provisionel predikstol ditflyttas.

Orgelverket

Orgelverk har funnits der alltsedan katholska tiden. Det senaste före branden 1835 var förfärdigadt af Hans henrik Cahman i Upsala 1702. Efter många förbättringar undergick 1819 en ombyggnad af orgelbyggaren P. Strand. Orgelläktaren hvilar på 4 hvitmålade doriska kolonner och bröstvärnet är prydt med svenska riksvapnet, i hvars hjertsköld Holstein-Oldenburgska vapnet (drottning Hedvig Elisabeth Charlottas) är anbragt.

Ljuskronorna

Fyra ljuskronor funnos fordom i denna kyrka, trenne af malm och en af gediget silfver. Denna senare blef vid den sista stora branden uppflyttad till en sal i kongl. slottet, der den ännu (1866) finnes. Trenne gånger har denna krona nedfallit i kyrkan och hvarje gång skadats betydligt. Denna präktiga krona väger omkring 5,529 lod och är skänkt till kyrkan af Carl X Gustafs gemål, Hedvig Eleonora, som gaf den till minne af sin gemål. Numera har man inledt gas i kyrkans chor, den öfriga delen af kyrkan, upplyses vid högtidliga tillfällen af vaxljus.

Kyrkans silfver, dels förgyldt, dels oförgyldt, är särdeles vackert och flera historiska minnen finnas deribland.

Utom denna Hedvig Eleonoras stora silfverljuskrona, väger nämnde silfver tillsammans 2,628 ¾ lod.

Kyrkans silfver och messeskrudar

Messeskrudar, altarebeklädnader och kalkkläden eger kyrkan flera särdeles dyrbara, skänkta af enkedrottning Hedvig Eleonora, riksrådet P. G. Bjelke, Johan Banér, fröken Emerentia von Dübeu m.fl.

Om kyrkans troféer, fanor, standar m.m.

Riddarholmskyrkans inre företer en imponerande enkelhet i anseende dertill, att predikstol, saknas, men de enkla väggarne ega deremot en sällsynt skön prydnad i de troféer, fanor och standarer som äro eröfrade af fosterlandets utmärktaste konungar och andra krigare.

Dessa dyrbara minnen af svenska vapenäran blefvo den 6 mars 1817, i högtidlig procession, hvaruti Carl Johan deltog, flyttade från den så kallade arsenalen vid Carl XIII:s torg till Riddarholmen. Dessa troféer, bestående af omkring 6,000 fanor, standarer, flaggor och vimplar – förutom pukor, trummor m.m. – äro nu uppsatta, dels i grafchoren, dels i sjelfva kyrkan, på dertill gjorda konsoler, och, så vidt utrymmet tillåtit, på det sätt att de äro placerade öfver den konungs och fältherres graf, under hvars befäl de blifvit eröfrade. Flera äldre konungars vapenrustningar hafva äfven haft sin plats i Riddarholmskyrkan, men alla dessa rustningar äro sedermera flyttade till kongl. lifrustkammaren.

Uti en af C. F. Rothlieb 1824 utgifven, tillförlitlig och fullständig beskrifning öfver Riddarholmskyrkan, beskrifves större delen af de ofvannämnda troféerna. Han omtalar äfven vid hvilka tillfällen de togos, och huru de i kyrkan äro placerade. Visserligen hafva nämnda troféer sedan dess af åtskilliga orsaker varit borttagna (såsom vid eldsvåda etc.), men dock alltid blifvit uppsatta på den förra platsen – möjligen dock med någon liten förändring, hvarom vaktmästaren lemnar upplysning. – Vi lemna här ett ordagrant utdrag ur denna beskrifning om Riddarholmens troféer:

”Uti kongl. Gustavianska grafchoret, i hörnet till venster inom portarne, äro på en piedestal uppstälda 20 Fan-Stänger och 16 Estendar-Stänger, på hvilka finnas antecknadt att de äro eröfrade under konung Gustaf I:s regering. Dessa Fan- och Estendar-Stänger, som äro utan dukar, synas väl vara från nämnde tidehvarf, i anseende till deras form och storlek, men sådant kan dock ej med visshet angifvas.

”På samma ställe äro likaledes uppställda 33 Fan-Stänger och 60 Estendar-Stänger, på hvilka är antecknadt att de blifvit eröfrade under konung Erik XIV:s regering; men att ett så stort antal troféer af detta slag skulle vunits under denna konungs tid, är föga troligt, då man erinrar sig att de märkeligaste och lyckligaste krigshändelser då tilldrogo sig till sjös. Likväl och ehuru denne olycklige konungs regeringshistoria, mig veterligen, ej omtalar några krigstillfälligheter till lands, då något större antal troféer kunnat eröfras, torde dock sådant hafva inträffat, under kriget med Dannemark, vid Lyckebys och Rottnebys intagande 1564, då Åke Bengtsson Ferla slog flera danska regimenten vid Bohus 1565, då Warberg intogs samma år den 28 Aug.

”Uti hörnet midt emot i Gustavianska grafchoret äro på samma sätt uppställa 50 Fan-Stänger och 70 Estendar-Stänger, med påskrift att de äro eröfrade under konung Johan III:s regering. Samma ovisshet råder om dessa troféers äkthet, som angående de förut omnämnda.

”I kongl. Gustavianska grafchoret på 3:dje pelaren till höger om konungens (Gustaf II Adolf) kista finas 31 fanor och 19 Estandarer, och på den 4:de till venster 30 Fanor och 25 Estendarer uppsatta, hvilka äro eröfrade i slaget vid Leipzig den 7 Sept. 1631, samt på den 1:sta pelaren till höger 12 Fanor och 16 Estendarer, och på den 2:dra pelaren till vänster 12 fanor och 16 Estendarer med påskrift att de erhöllos i slaget vid Lützen den 6 Nov. 1632.

”På 10:de pelaren till venster i kyrkan äro 102 fanor uppsatta, med påskrift, att de äro tagne i trettioåriga tyska kriget af Drottning Christinas generaler, samt 3 Fanor af ryttmästaren Krokoff den 22 Dec. 1633, och en röd sönderstucken och sönderskjuten Fana, som blifvit tagen från en österrikisk officer, hvilken, förr än han lemnade fanan, insvepte sig i densamma och stupade. På 12:te pelaren till venster 102 Fanor, med påskrift, att de äro eröfrade af drottning Christinas generaler i trettioåriga tyska kriget, och på 14:de pelaren till venster, 91 fanor och 51 Estendarer, med enahanda påskrift. I grefliga Wasaborgska grafchoret äro på hvardera af de der befintliga hvalf-sluttningar uppsatta 10 Fanor, tillsammans 60, med lika påskrift. I Banerska grafchoret finnas följande troféer: På 1:sta pelaren till höger i fonden af choret 19 Fanor, med påskrift att de äro tagna vid Walsleben den 1 Martii 1631; 3 Fanor tagna vid staden Grünow 1632, med latinsk påskrift, och 2 fanor vid Fuessen samma år, med lika påskrift. På 2:dra pelaren till venster, 19 fanor, eröfrade vid Francfurt den 23 Maji 1634. På 3:dje pelaren, 76 Fanor omkring Pehr Baners harnesk och hjelm, eröfrade vid Wittstock den 4 Oct. 1636. På den 4:de pelaren, 76 Fanor i samma slag. På 5:te pelaren, 52 Estendarer, med påskrift att de äro tagna vid Leipzig den 3 januari 1637. På 6:te pelaren, 15 Fanor och 26 Estendarer, med påskrift att de äro eröfrade af J. Banér i början af år 1639. Utanför Choret öfver nischen äro 21 fanor och 42 Estendarer uppsatta, med påskrift att de äro tagna vid Chemnitz den 4 April 1639, och 20 Estendarer eröfrade vid Braudeis den 14 Maji samma år.

”I grefveliga Torstensonska grafchoret finnas följande troféer förvarade: På 1:sta pelaren till höger, 12 fanor och 12 Estendarer, med påskrift att de äro tagna vid Leipzig 1642. På 2:dra pelaren till venster, 19 fanor och 5 Estendarer, tagna vid samma tillfälle. På 3:dje pelaren till höger, 45 fanor och 26 Estendarer, eröfrade vid samma tillfälle. På pelaren N:o 4 till venster, 45 fanor och 26 Estendarer, likaledes tagna vid samma tillfälle.

”På 5:te pelaren till höger, 9 fanor och 24 Estendarer, eröfrade vid Janekowitz 1643. På 6:te pelaren, 9 Fanor och 24 Estendarer, eröfrade vid samma tillfälle. På 7:de pelaren till höger vid hvalf-öppningen, 16 Fanor och 3 Estendarer, med påskrift att de äro tagna vid inbrottet i Holstein, samt på 8:de pelaren vid Hvalf-öppningen, 16 Fanor, eröfrade i slaget vid Janckowitz.

”I kongl. Carolinska grafchoret, på 4:de pelaren till venster, uti nedra grouppen, äro 31 fanor och 30 Estendarer uppsatta, med påskrift att de äro tagna i det tredagiga slaget vid Warschau 1656.

”I nyssnämnda grafchor uti nischen till höger, vid utgången från choret, finnas 8 Fanor och 9 Estendarer uppsatta, med påskrift att de äro eröfrade vid inbrottet på Seeland 1658. I nischen midt emot till venster från choret, äro 8 Fanor och 10 Estendarer, med påskrift att de likaledes äro tagna vid sistnämnda tillfälle.

”På 3:dje pelaren till höger i kongl. Carolinska grafchoret äro 21 fanor, 6 Estendarer och 1 Ylle-Flagga uppsatta, med påskrift att de äro tagna vid Lund den 4 Dec. 1676, samt 36 fanor och 17 Estendarer, med påskrift att de äro tagna vid Halmstad den 17 Aug. 19 Estendarer, eröfrade vid Landskrona den 4 Aug., 1677, samt på 3:dje pelaren till höger i kyrkan, 22 fanor, 18 Estendarer och 4 Ylle-Flaggor, med påskrift att de äro eröfrade på Rügen den 8 Jan. 1678.

”I kongl. Carolinska grafchoret på 1:sta pelaren till höger om konung Carl XII:s sarcophage, till venster i nedra grouppen, äro 5 Fanor och 4 Estendarer uppsatte, med påskrift att de blifvit eröfrade vid landstigningen på Seeland år 1700. Ett Sachsiskt Estendar i samma grafchor är taget med egen hand af konung Carl XII i Polen 1703.

”I kongl. Gustavianska grafchoret äro följande troféer uppsatta: på 5:te pelaren till höger, 4 Ylle-Flaggor, 4 Gösar och 2 Vimplar, tagna vid Fredricshamn den 15 Maji 1790. 4 Flaggor, 4 Vimplar och 2 Gösar eröfrade vid Svensksund den 9 Julii 1790. På 6:te pelaren till venster, 2 Fanor, 3 Estendarer, 5 Gösar, 15 Flaggor, 6 större och flera smärre Vimplar, tagna vid Svensksund. På 7:de pelaren till höger, 17 Flaggor, tagna vid Svensksund, och 3 Gösar och 3 Vimplar, eröfrade vid Hogland. På 8:de pelaren till venster, 30 Signal-Flaggor, tagna vid Svensksund, och 16 Flaggor och Vimplar eröfrade vid Fredricshamn.

”I kongl. Gustavianska grafchoret på 7:de pelaren till höger, äro följande troféer uppsatta: 1 Estendar, med påskrift att den är tagen vid Dessow i September månad 1813 af general Vegesack, 1 Flagga i fästningen Fredricsort 1813 af general Posse, 2 Flaggor i fästningen Glückstadt den 5 Jan. 1814 af general Boye, 3 Flaggor af kanonsluparne för Glückstadts fästningen 1814, samt 1 Fana och 3 Estendarer.

En särskild prydnad eger Riddarholmskyrkan i alla de aflidna Serafimerriddarnes vapensköldar, som äro uppsatta i choret. På ömse sidor om altaret se ordens aflidne stormästares vapen, betäcka af kongl. kronor; de omgifvas med ordenskedjorna, målade med bjerta färger på stora kopparplåtar.

Historiska händelser i kyrkan

Flera historiska händelser och märkliga tilldragelser hafva timat i Fransiskanerklostret och kyrkan, deribland må nämnas den märkliga och troligen föga kända omständigheten att en af Roms påfvar, Nicolaus IV, varit munk vid Fransiskanerkyrkan härstädes. Det var nämligen den lärde Hieronymus, som var föreståndare ör Riddarholms- eller dåvarande Fransiskanerkyrkan och klostret i Stockholm. Enligt Ericus Olia blef han derifrån 1288 utkorad och samma år högtidligt invigd till påfve.

Konung Albrecht af Mecklenburg måste år 1371, i det kyrkan tillhöriga klosterhuset, underteckna en förlikning med Riksens Råd i anledning af några olagligheter aom konungen tillåtit sig. Här begicks det blodiga dådet mot riddaren Carl Nilsson Ferla, som mördades 1382 i själfva kyrkan af sin slägting, Bo Jonsson Grip, Sveriges rikes drots och den märktigaste och rikaste enskilde man som funnits i Sverige. Riddaren Ferla hade ådragit sig Bo Jonssons hat, för det kärleksförhållande som sades ega rum mellan Ferla och Bo Jonssons andra maka, fru Margretha. Förföljd av riksdrotset personligen, tog riddaren sin tillflykt i Gråmunkekyrkan, som på den tiden, liksom alla kyrkor och kloster, var en fristad, till och med för grofva brottslingar. Inkommen i kyrkan blef riddaren dock af den i blindt raseri förföljande Bo Jonsson mördad, och ”huggen i tolf stycken”, som krönikan säger. Fömodligen menas ermed att han erhållit 12 sår. Emellertid nedhöggs han med så våldsamt raseri, att den olycklige, som fasthöll sig i altaret, i dödsångesten derifrån lösryckte en sten. Ferla begrofs sedan i kyrkan, och ”när en sten lades öfver han graf” säges det att den remnade i 12 delar, eller i lika många som riddaren erhållit sår. En sten, splittrad i 12 delar, visas ännu som riddaren ferlas graf.

Gravmonument

Flera namkunniga personer hafva här i äldre tider blifvit begrafna, efter hvilkas gravvårdar dock numera ej finnas några lemningar. Bland dessa må nämnas: riddaren och riksdrotset Carl Nilsson Ferla (mördad i kyrkan af Bo Jonsson Grip); riddaren och riksföreståndaren Torkel Knutsson; Christer Nilsson Wase; riksföreståndaren Sten Sture d.y. med dess späda son; (dessa båda lik blefvo vid Stockholms blodbad upptagna och på Christian Tyranns befallning uppbrända;) riksrådet Seved Svensson Ribbing; Måns Bryntesson Liljehöök; riksrådet Hogenskild Bjelke, samt skaldinnan Sophia Elisabeth Brenner.

Nästan hela kyrkogolfvet utgöres af grafstenar; grafvarne blefvo år 1676 numrerade; upgå till ett antal af 123. Utrymmet tillåter ej at här beskrifva hvarje grafsten, utan endast de märkligaste, samt de monumenter som blifvit uppsatta och ännu finnas i sjelfva kyrkan. Att här beskrifva hvarje grafsten på kyrkogolfvet vore dessutom ej skäl, emedan en stor del af dem ej tillhöra annat än okända och mindre betydande personer. Det finnes väl knappt någon svensk familj af den äldre adeln – till och med af den från 1700-talet – som ej har någon af sina förfäder eller någon anförvandt till dem begrafven uti Riddarholmskyrkan, d.v.s. af dem som fordom bott i Stockholm ty det ansågs för den största förmån att blifva begrafven derstädes: under katholska tiden derföre att Gråmunkekyrkan ansåg heligare än andra hvilostäder i Stockholm, efter reformationen derföre att denna plats ansågs ärorikare än andra kyrkor i hufvudstafen. Platsen under denna kyrka liknar sålunda katakomber.

Magnus Ladulås grav

De märkligaste monumenter och grafstenar äro:

Konung Magnus Ladulås monument i högchoret nedanför altaret. Ifrån äldsta tider har ett epitasium med latinsk inskrift öfver denne konung varit uppsatt, men Johan III lät öfver honom upptätta det nuvarande vackra monumentet i choret; öfverst ses konungens hela bild i hermelinskortel, öppen krona på hufvudet, spiran i högra och äpplet i venstra handen; kransen och ornamenterna äro af marmor och minnesvården är prydd med rikets och konungens egna vapensköldar, samt med flera latinska inskrifter. (Det är förut nämndt att Magnus Ladulås var den förste som begrovs i denna kyrka.) Jemte konung Magnus skall hans sonson den unge tappre prins Magnus Birgersson, halshuggen 1329, vara begrafven.

De övriga gravarna

Bredvid är konung Carl VIII Knutssons monument, förfärdigadt vid samma tid samt af alldeles lika struktur och arbete, prydt med riksvapnet, Bondevapnet och konungens närmaste anors vapen, samt med latinska inskrifter.

Ätterna De la Gardie och Forbus hafva en numera obegagnad graf under sjelfva altaret.

Oxenstjernska ätten har egt grafven N:o 3 i choret, deröfver ett vackert epitasium af svart marmor blifvit uppsatt af rikskanslern Axel Oxenstjerna öfver hans fränder, riksrådet Johan Gabrielson Oxenstjerna och hans fru Christina Gylta.

Wachschlagerska ätten eger grafen No:7 och 8 i choret.

Gyllenstjernska grafven finnes under N:o 10 näst vid gången til Gustavianska grafchoret.

I grafven N:o 20 är den olycklige Carl Mornaij (Anklagad för myteri mot Johan III, dömd till döden och afrättad 1574.) med sin son Johan Mornaij begrafven.

Grafven N:o 21 tillhör öfverhofpredikanten m.m. diktor Gabriel Roséns arfvingar.

I den så kallade Erstaviks– eller Bjelkenstjernska grafven på södra sidan vid ingången till sakristian, är begrafven generaladjutanten, friherre Knut Leijonhufvud, som stupade i slaget vid Narva den 20 November 1700.

Bredvid Erstaviksgrafven, vid södra kyrkoväggen näst sakristian, är Bjelkeska grafven.

Ridderhoffska eller Rothoffska grafven är belägen midt för tredje pelaren på södra sidan.

I grafven N:o 61 har amiralen Daniel Strussenflykt blifvit begrafven.

På norra gången, ett stycke nedanför Torstensonska grafchoret, är Spensiska grafven.

På södra gången, under N:o 91, är Törneska grafven.

I grafven N:o 93, belägen i kyrkans sydvestra hörn, ligger landshöfding Johan Stryk (död 1654) begrafven jemte sin fru. Ofvanpå grafstenen synas bådas bilder i naturlig storlek, huggna i sten.

På södra väggen, bredvid Banèrska grafchoret, är ett vapen uppsatt öfver riksrådet m.m. friherre Mathias Palbytsky, död 1677, och på tredje pelaren, midtemot nämnde grafchor, ett öfver generalfälttygmästaren Pehr Sparre Larsson, död 1692, samt ett vapen på andra pelaren å södra sidan, öfver kammarherrarna friherre Knut Kurck, död 1698, flera mindre märkliga minnesvårdar att förtiga.

kulturbilder.wordpress.com

Gravkoren

Kongl. Gustavianska grafchoret är på kyrkans södra sida. Det blef anlagdt år 1633 på Gustaf Adolfs förut gifna befallning, kort före hans afresa till Tyskland. Grafchoret är bygdt i göthisk stil med korshvalf och fullbordades 1633. Det upplyses af 7 höga, smala fönster, under hvilka på yttre sidan uti stentaflor stå inristade följande latinska inskrifter:

In augustis intravit. Pietatem amavit. Hostis prostavit. Regnum dilavit. Suecos exaltavit. Oppressos liberavit. Moriens triumphavit. (Han började med svåra värf. Han älskade Gudsfruktan. Han nedgjorde våra fiender. Han utvidgade riket. Han förherrligade svenskarne. Han befriade de förtryckta. Han segade ännu i döden.)

Den präktiga sarkofag af italiensk marmor, som konung Gustaf III lät förfärdiga uti Italien, tillförvarande af sin faders Adolf Fredriks lik, blef i början af 1800-talet uppsatt i fonden af öfra grafchoret, men stod obegagnad ända till Gustaf II Adolfs sekularfest 1832, då konung Carl XIV Johan lät uti densamma nedlägga hjeltekonungens lik. Fanor och troféer, som blifvit tagna under hans krig, äro upphängda deröfver. Då år 1744 alla likkistorna i Gustavianska grafchoret, i anledning af ett kongl. bref till kansli-kollegium, öppnades och besigtades uti riksråderna Tessins och Ekeblads samt flera andra tillkallade personers närvaro, befanns konung Gustaf Adolfs ansigte nästan oförändradt. Ögonbrynens färg och storlek, äfvensom mustachernas och pipskäggets, hade mycket väl bibehållit sig, och befanns han mycket lik de porträtter, som man har af honom. Mot sin uttryckliga befallning hade han af nödvändighet blifvit balsamerad i Weissenfels.

Arkadöppningen eller ingången till choret blef försedd med jerngaller och portar, öfver hvilka Svenska vapnet, med Wasavapnet i hjertskölden, är anbragt, gjutet i brons, förgyldt och mycket kostbart. Nedgången till sjelfva grafhvalfvet är i kyrkan och var förut betäckt med två väl huggna stenar, men numera, efter branden 1835, med tre af Kolmårdsmarmor, derå en latinsk inskrift är ristad, författad af framlidne statsrådet m.m. friherre Adlerbeth. (I afseende på de kongl. grafchoren i Riddarholmskyrkan må anmärkas att både det Gustavianska, Carolinska och Bernadotteska äro så anordnade, att de egentligen hafva tvänne våningar; i den öfra, egentliga grafchoret, hvars golf går i jemnhöjd med kyrkogolfvet, stå de konungarnas kistor, hvarefter choren benämnas, nämligen Gustaf II Adolfs, Carl XII:s och Carl XIV Johans. Under hvart och ett af dessa chor – således djupt under kyrkogolfvet – äro grifthvalfven belägna, och deri stå de öfriga kongl. och furstliga liken.)

Konung Gustaf II Adolf, född 1594, död 1632, blef här gegrafven den 22 juni 1633. Vid samma tillfälle nedsattes i detta grafhvalf: Konung Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras första dotter, född och död 1621, deras andra, äfven i späda år aflidna dotter, prinsessan Christina, samt prinsessan Agnes af Holstein, konung Gustaf II Adolfs moster, som kom på besök til sina höga anhöriga i Sverige, men förkylde sig här och afled vid några och 30 års ålder. Konungens kista är af ek, öfverdragen med violett sammet och prydd med guldgaloner och kronor, 14 qvarter lång samt innesluten i en större kista af engelskt tenn. Denna yttre kista är prydd med riksvapnet och alla provinsvapen, med flera ornamenter och inskrifter.

Drottning Maria Eleonora, född 1599, död 16555, blef jemwäl härstädes begrafven den 13 Maj 1655. Hennes balsamerade lik ligger i en, med violett sammet, guldkronor och fransar öfverdragen ekkista, som står inuti en mycket kostbar och väl arbetad tennkista, utsirad med många, dels förgylda, dels försilfrade ornamenter, hvarjemte på kransen omkring locket synas 8 försilfrade englabilder ofvanpå lika många pilastrar i upphöjda cherubimsliknelser med uppslagna, förgylda vingar. Kistan är för öfrigt prydd med Svenska och Brandenburgska vapneb i upphöjt arbete, samt flera latinska inskriptioner. På locket ligger ett kricifix af gjutet tenn med törnekronan och linneklädet.

Konung Carl X Gustaf blef också här begrafven den 4 November 1669, äfvensom konung Carl XI:s, dess gemåls och tre prinsars lik nedsattes i detta grafhvalf, men de blefvo alla flyttade år 1697 till Carolinska grafchoret, hvarefter Gustavianska grafhvalfvet tillslöts, nyckeln inlades i grafven och en mur uppdrogs framför gången, i kvilket skick det förblef, till dess på kongl. befallning de kongl. grafvarna år 1744 ånyo blefvo öppnade.

Sedermera hafva följande kungliga och furstliga personer i detta grafhvalf blifvit begrafna: Konung Adolf Fredrik, född 1710, död 1771; dess gemål, drottning Lovisa Ulrika, född 1720, död 1782; konung Gustaf III, född 1746, död 1792; dess gemål, drottning Sophia Magdalena, född 1746, död 1813; konung Carl XIII, född 1748, död 1818; dess gemål, drottning Hedvig Elisabeth Charlotta, föd 1759, död 1818; hertig Carl Gustaf af Småland, född 1782, död 1783, (son till Gustaf III och Sophia Magdalena); Hertig Carl ASdolf af Wermland, född och död 1798, (son af Carl XIII och Hedvig Elisabeth Charlotta), en dödfödd dotter af samma konungapar; Hertig Fredrik Adolf af Östergöthland, född 1750, död 1804, (Adolf Fredriks och Lovisa Ulrika yngste son); Storfursten af Finland, Carl Gustaf, född 1802, död 1805 (son till Gustaf IV och drottning Fredrika), samt prinsessan Sophia Albertina, född 1753, död 1829.

Kongl. Carolinska grafchoret, uppbygt på norra sidan af högchoret, der fordom S:t Fransiski altare var beläget. Det blef redan påtänkt åren 1665 och 1667, men fullbordadt först år 1743, då kostnaden under denna tid uppgått till en summa af 44,000 daler silfvermynt. Grafchoret, bygt af huggen sandsten, ugör en aflång fyrkant med fronderade hörn och ett sonbassement, hvarå tre öppningar äro anbragta, som lemna dager åt grafhvalfvet. På de tre platta sidorna äro avantcorpser formerade med kolonner och ett entablement af doriska ordningen. Öfver entablementet höjer sig en attique med pilastrar och vaser. Det öfra grafchoret erhåller ljus genom 3 stora fönster och uti attiquen genom tre mindre. Domen är utvändigt prydd med en kongl. krona; på de rundade hörnen äro ornamenter af troféer anbragta. Invändigt föreställer det öfra grafchoret likaledes en fyrkant, med tre stora nischer och en arkadöppning åt kyrkan, samt prydes af 8 korinthska kolonner, som tillika uppbära arkadhvalfven och domen, hvilken senare är prydd med rosetter i fördjupningarna.

På entablementet och postamentet, å sidorna af fönstret öfver Carl XII:s sarkofag och i de två nischerna på hvardera sidan af arkadöppningen, äro troféer uppsatta. Utanpå chorets nordöstra och nordvestra sidor af attiquen äro, på taflor af brun Ölandssten, latinska inskrifter anbragta med gyllene bokstäfver.

I sjelfva grafhvalfvet äro följande kongl. och furstliga personer begrafna, nämligen:

Konung Carl X Gustaf, född 1622, död 1660, blef begrafven i Gustavianska grafchoret den 4 November 1660, men flyttades till det Carolinska i November 1697.

Drottning Hedvig Eleonora, född 1636, död 1715, Carl X Gustafs gemål, begrafven utan ceremoni den 17 januari 1717, i en med sammet öfverdragen ekkista, hvilken står i ett tennfoder af besynnerlig form och utan någon inskription.

Konung Carl XI, född 1655, död 1697, blef begrafven den 28 November 1697. Hans balsamerade lik förvaras i en med sammet öfverklädd och med guldkronor prydd ekkista, innesluten i en kostbar kista af zink, som öfverallt är utsirad med åtskilliga ornamenter af brons samt 4 englahufvuden på hvardera sidan af locket, hvarpå en kongl. krona af brons hvilar. Vid hufvud- och fotgafveln äro latinska inskrifter anbragta.

Drottning Ulrika Eleonora, född 1656, död 1693, Carl XI:s gemål, begrafven den 28 November 1693. Hennes kista är alldeles lika med Carl XI:s, utom inskriptionerna.

Prinsessan Hedvig Sophia, Carl XI:s och Ulrika Eleonoras dotter, förmäld med hertig Fredrik IV af Holstein-Gottorp, begrafven på samma gång som hennes farmor, den 17 januari 1717. Hennes lik förvaras uti en med violett sammet öfverdragen och med guldgaloner utsirad ekkista. Hon var Carl XII:s mest älskade syster.

Prinsarne Gustaf, född 1683, död 1685, Ulrik, född 1684, död 1685, Fredrik, född och död 1685, och Carl Gustaf, född 1686, död 1687, söner af Carl XI och Ulrika Eleonora, äro äfven här begrafna uti tennkistor med prydliga och kostbara, försilfrade ornamenter.

Kronprinsen Carl August, född 1768, död 1810, begrafven den 13 juli 1810, uti en ekkista, öfverdragen med blå sammet samt prydd med guldkronor och fransar.

I öfra grafchoret äro följande kongl. personers lik förvarade:

Konung Carl XII, född 1682, död 1718, begrafven den 19 januari 1719. Likkistan är innesluten i en sarkofag af svart marmor, som hvilar på en sockel af svensk, grönflammig marmor, midtför ingången i fonden af choret; ofvanpå ligger en lejonhud af messing, hvarpå kronan, spiran och svärdet synas, och på en flik eller del af huden, som nedfaller på yttre sidan, läses Carolus XII. År 1746 blef Carl XII:s kista öppnad första gången sedan hjeltekonungen der nedlagts. Ett ögonvittne – baron Carl Hårleman – berättar derom följande:

”Ett hyende, upfyldt af aromatiska kryddor, betäckte hufvudet, som var bart, men omgifvet af en lagerkrans. Håret var alldeles oförändradt, af en helt ljusbrun färg, långt som ett lillfinger, rakt uppstruket på bägge sidor, men hjessan och öfre delen skallot. Å högra sidan strax nedanför tinningen fanns en plåsterlapp, så starkt fästad att man med möda kunde den upplyfta och afdraga, då derunder syntes och kändes en aflång öppning på tvären, lutande neder bakåt hufvudet, lång 7 linier, bred 2:ne. Å venstra sidan under en anna plåsterlapp af lika storlek, var hela tinningen bortrifven och kanterna af benen så skrapade att skottet derigenom nödvändigt måste hafva utgått. I öfrigt var ansigtet något förfallet. Under hufvudet lågo flera hyenden, fyllda med aromatiska kryddor. På sidorna och på armarne lågo långa hvita påsar, fyllda med samma kryddor. Armarne lågo längs utmed kroppen, och händerna emot hvarandra lagda, med hvita skinnhandskar betäckta. Skjortan var af slissing och svepningen af holländskt lärft.”

Senast öppnades hjeltekonungens kista för några år sedan, då hans utseende lärer befunnits temligen likt det ofvan beskrifna.

Konung Fredrik I, född 1676, död 1751, ligger i en sarkofag af svensk marmor, på högra sidan af choret. Ofvanpå sarkofagen ligger ett hyende med kronan, spiran och äpplet, gjutna i bly, och på framsidan Svenska vapnet Tre Kronor, betäckt med kongl. krona. Fredrik I begrafvdes den 23 September 1757.

Drottning Ulrika Eleonora, född 1688, död 1741, konung Fredrik I:s gemål, begrafven den 1 December 1742, uti en alldeles lika sarkofag, på den motsatta eller ventra sidan.

Kongl. Bernadotteska grafchoret är beläget bredvid Gustavianska gravchoret och uppfördes 1850 af vår utmärkte arkitekt, professor Scholander. Choret är bygt uti renaissansstil, uti det ädla och lätta manér, som utmärker nämnde konstnär; dock är det ännu ej fullt färdigt invändigt. Hvarest freskomålningar lära komma att anbringas.

I detta grafchor hvila nu:

Konung Carl XIV Johan, född 1764, död 1844. Konungen hvilar uti en, på konung Oscar I:s bekostnad förfärdigad, praktfull sarkofag af porfyr. Den är af röd Elfdals-porfyr, af samma sort som urnan vid Rosendal, och är ett af de yppersta arbeten som någonsin utgått från Elfdals berömda porfyrverk. Sarkofagen, arbetad efter konduktör Brouhns ritning, är en trogen afbild af kejsar augusti fältherre, Agrippas, berömda sarkofag uti Vatikanen i Rom, med undantag af locket, som på den sistnämnda är sönderslaget. (Likväl mycket noga sammansatt och efter denna afteckning är Carl Johans sarkofaglock arbetadt.) På Carl Johans sarkofag arbetades i 8 år; sjelfva sarkofagen eller kistan är af ett enda block och väger omkring 67 skeppund; dess form är halfrund med rika sirater. Locket väger omkring 27 skeppund. År 1856 anlände den till Riddarholmskyrkan och var så tung att en arbetsstyrka af 50 kronobåtsmän måste införa den i kyrkan. Carl Johans sarkofag står – som nämndt är – i sjelfva grafchoret. Grifthvalfvet derunder är hvilorum för nedanstående:

Konung Oscar I, född 1799, död 1859. Denne konungs kista är af ek, invändigt fodrad med tenn och utvändigt öfverklädd med pupursammet, öfversållad med kongl. kronor af guld. En pressad silfverplåt med det kongl. namnchiffret pryder kista.

Drottning Desideria, född 1781, död 1860. Hennes kista är äfvenledes af ek, tennfodrad och öfverklädd med rödt sammet med kongl. guldkronor samt försedd med pressad silfverplåt med kongl. namnchiffer.

Prins Frans Gustaf Oscar, hertig af Upland, född 1827, död 1852. Hans kista är af ek, fodrad med tenn och öfverklädd med blått sammet och furstliga gyllne kronor samt försedd med silfverplåt med prinsens namn, födelse- och dödsår.

Prins Carl Oscar Wilhelm Fredrik, hertig af Södermanland, född 1852, död 1854, hvilar i en kista af ek, fodrad med tenn och utvändigt likaledes klädd med blå sammet med gyllne furstekronor samt en silfverplåt med prinsens nämn, födelse- och dödsår.

*

Grefliga Wasabergska grafchoret är af riksrådet m.m. grefve Gustaf Gustafsson af Wasaborg uppbygdt på södra sidan af kyrkan. I denna graf, hvartill nedgången är uti arkadöppningen åt kyrkan, är grefve Gustaf af Wasaborg med sin gemål, Anna Sophia, grefvinna af Wied, Runkel och Isenberg, begrafna uti dyrbara kistor af tenn, med inskriptioner på tyska språket, samt flere af deras efterkommande och anförvandter.

Banerska grafchoret i samma stil som de redan omnämnda, utom Carolinska grafchoret, uppbygt af riddaren, riksrådet och fältmarskalken Johan Banér, på södra sidan af kyrkan, strax bortom södra dörren. Utom af flera troféer prydes detta chor af Johan Baners porträtt, uppsatt i fonden, i kroppstorlek och full rustningen samt på högra sidan af Banerska hufvudbanéret. Midtuti öfra choret är en vacker sarkofag af brun marmor, förärad af riksrådet Höpken, deruti Johan Baners lik förvaras. Vid hufvudet ses Banerska vapenskölden anbragt, samt på sidorna och vid fötterna latinska inskriptioner. I grafhvalfvet äro flera af Banérska ätten och dess anförvandter begrafna.

Grefliga Torstenssonska grafchoret är beläget vid nordvestra hörnet af kyrkan, der själachoret fordom var anlagt. Riksrådet, fältherren m.m. grefve Lennart Torstenssons enkefru, född friherrinna Beata De la Gardie, inköpte platsen och lät uppbygga choret. Utom af flere troféer prydes choret i fonden af den store fältherrens hufvudbanér och hans anors vapen samt hans bildstod af hvit marmor, på en rund piedestal med fyrkantig sockel af svensk marmor, hvarpå läses med gyllene bokstäfver: Lennart Torstensson. Ingången till grafhvalfvet är åt kyrkan; öfver densamma är en list af brun Ölandssten anbragdt, midtpå försedd med ett ornament, bestående af en kask, omgifven af troféer, gjutna i bly och förgylda. På listen läses i gyllene bokstäfver: Här hvilar Lennart Torstensson, född den 17 augusti 1603, död den 7 April 1651. I sjelfva grafhvalfvet äro riksrådet och fältmarskalken Lennart Torstensson, grefve till Ortala, friherre till Wirestad, herre till Forstena m.m., med sin fru, friherrinnan Beata De la Gardie, begrafna i präktiga kopparkistor, samt deras barn, efterkommande och anförvandter.

Grefliga Wachtmeisterska och von Fersiska grafchoret är uppbygt på vestra sidan om norra kyrkodörren, enligt samma byggnadssätt som de öfriga choren. I öfra choret ses följande hufvudbanér: riksrådet m.m. friherre Hans Wachtmeisters till Björkö, omgifvet af hans vapen. Ofvannämnde riksråd, Hans Wachtmeister, med flera medlemmar af dennes och von Fersenska ätterna samt deras anförvandter äro här begrafna.

Greflig Lewenhauptska grafchoren. De äro uppbyggda på östra sidan om norra kyrkodörren, båda under samma tak. Grafhvalfven äro till hälften under och till hälften öfver jord, och det östra chorets arkadöppning är försedd med jerngaller och portar, öfver hvilka vapenskölden med dess många fält i lifliga färger är anbragt. Ett stort antal troféer pryda dessa grafchor. Riksrådet, generalfältmarskalken och presidenten Carl Mauritz Lewenhaupt, grefve till Raseborg m.m., död den 12 December 1666; Generalen, riksrådet grefve Adam Ludvig Lewenhaupt till Falkenstein, död under fångenskapen i Ryssland den 25 februari 1719; Grefve Gustaf Mauritz Lewenhaupt, öfverste, död den 5 mars 1700; dessa ofannämnde herrars lik, med deras fruars, äro här begrafna uti koppar- och tennkistor äfvensom flera af deras efterkommande och anförvandter.

Utom ofvannämnda personer äro medlemmar af nedanstående adliga familjer begrafna uti Riddarholmskyrkan:

Tott, Boije, Horn, Wrangel, King, Schierberg, Ekebjelke, Bryngelson, Adlerberg, Hildebrand, Stålarm, Falkenberg, Sperling, Ros, von Kocken, Steinberg, Georgi, Horn, Posse, Törne, von Groth, Stenbock, Creuts m.fl., samt äfven en stor mängd personer tillhörande embetsmannaklassen och Stockholms borgerskap.

Riddarholmen som särskild församling

Riddarholmen var fordom en särskild församling, under hvilken tid kyrkan omgafs af en kyrkogård med höga lindar och en stenmur, men 1807 upplöstes församlingen och förenades med Storkyrkoförsamlingen. Numera hålles aldrig offentlig Gudstjenst i Riddarholmskyrkan, som enligt hvad förut är nämndt, endast begagnas vid kungliga begrafningar. Det lärer dock vara i fråga att Riddarholmskyrkan åter skall upplåtas till allmän Gudstjenst.

(Octavia Carlén, 1866)

Se även: Orsaker till olyckorna i Sverige

1 svar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s