Orter, städer, landskap

Stockholm under sjuttonhundratalet och till 1809

Karl XI dog den 5 April 1697. Medan han ännu stod lik i det rum, der han vanligtvis brukade vistas, uppkom den 7 Maj kl. 2 e. m. den förfärliga eldsvåda, som lade större delen af Gamla slottet jemte tornet Tre Kronor i aska; blott en del af bottenvåningen förstördes ej af lågorna, nemligen de lokaler, der Kansliet, Räntekammaren, Skattkammaren, Kammar-Kollegium, Kammarrevisionen, Reduktionskontoret och Statskontoret voro belägna; den nybyggda norra flygeln uppbrändes åtminstone såtillvida, att det vackra slottskapellet förstördes, om äfven murarna qvarstodo. Konungens lik nedbars först i Per Brahes hus å Lilla Stockholmen, hvarifrån det på aftonen den 8 Maj flyttades till Riddarholmskyrkan. Den kungliga familjen tog nattläger i Bengt Oxenstjernas hus och flyttade dagen derefter på aftonen till Karlberg, der den sedermera vistades till den 31 Oktober, då den uppslog sitt residens i Wrangelska palatset å Riddarholmen. Genom en häftig vestlig storm kastades elden öfver till Skeppsholmen, der bron afbrann och flera hundrade orkeslösa personer bland de nödlidande lära blifvit innebrända.

Efter denna olycka, fortsattes den nya slottsbyggnaden några år med fördubblad kraft. Branden hade åtminstone det goda med sig, att Tessin ej vidare behöfde fästa afseende vid den äldre begränsningen, utan erhöll fullt utrymme för planens verkställande. Nya ritningar uppgjordes och gillades af Karl XII:s förmyndare; längre fram af konungen sjelf, nemligen 1715 i Kristinehamn. År 1702 var det ”öfversta långa galleriet” färdigt, 80 alnar långt 20 alnar bredt ”i rundningen”. I slutet af 1704 hade grundmuren kring borggården blifvit fulländad, äfvensom den sednare planerad; likaså voro slottsbacken, skeppsbron med arkaderna på östra sidan färdiga samt jorden till uppfarterne på norra sidan uppschaktad, dock utan något murverk; bronslejonen lära likväl blifvit uppställde; 1707 hade man hunnit så långt, att på norra sidan en våning, äfvensom af nya, stora arkaderna halfannan våning voro fullbordade; på den östra nära på en våning; på den södra en våning; och på den vestra af inre muren halfaunan våning jemte stenhuggeriet till portalerna.

Stortorget i Stockholm med Storkyrkan i bakgrunden, ca 1767

Stortorget i Stockholm med Storkyrkan i bakgrunden, ca 1767

Till byggnadens skyndsamma uppförande hade mycket bidragit det då rådande billiga priset på materialier, äfvensom den omständigheten att ryska och sachsiska fångar användes vid arbetet. Sistnämnde år synes detsamma dock i det närmaste hafva afstannat samt sedermera af brist på medel legat nere under tvenne årtionden. Men vid 1727 års riksdag beviljade ständerna under namn af slottshjelpen en årlig summa, som sedermera fortfor att utgå äfven efter slottets fullbordande och slutligen ingick i allmänna bevillningen. År 1728 börjades åter byggnaden, och samma år afled Nic. Tessin, efter hvilken sonen Karl Gustaf öfvertog arbetets ledning. Följande år flyttades Kammarkollegium, Kammarrevisionen och Slottskansliet från sina gamla lokaler till gamla banken och Oxenstjernska huset, hvarefter grunden lades till yttre vestra sidan och till sydvestra flygeln. År 1734 lades grunden till halfrundlarne på yttre borggården; 1741 öfvertogs byggnadens ledning af K. v. Hårleman, hvilken lärer ombesörjt anläggandet af de tvenne östra flyglarne kring Logården; 1742 hade rundlarne blifvit så färdiga, att slottskansliet kunde inflytta i den ena, och samma år hade hufvudbyggnaden så långt fortskridit, att densamma kunde takbeläggas.

Genom ryska kriget 1741-1743 och den deraf följande bristen på penningar och arbetsmanskap måste åter ett uppehåll göras med byggnadsarbetet. Men snart upptogs det ånyo och fortgick under O. J. Cronstedts ledning så skyndsamt, att den kungliga familjen kunde inflytta 1755. Då voro hufvudbyggnaden och flyglarne färdiga, utom den nordvestra (kansliflygeln), vidare återstod en betydlig del af inredningen (särdeles af den sydöstra eller bollhusflygeln), jemte terrassmurar. planeringar, strandbroar o.s.v. Den 7 December inflyttade den kungliga familjen med stor högtidlighet, och följande dag invigdes slottskyrkan. Året 1760 kan nämnas såsom det, då slottet i sin helhet blef färdigt; då fulländades af Adelcrants kansliflygeln med tillhörande terrass och kaj (i längd med stora uppfarten), jemte Logårdsterrassen; öfriga kajer fullbordades i början af 1770-talet. Imellertid bör man ihågkomma. att uppfarterna på norra sidan (nuvarande Lejonbacken) fortfarande blott voro uppschaktade och att södra strömfåran bibehöll sitt krokiga lopp med låga kajer. Först 1776 lärer inredningen blifvit afslutad, När kansliflygeln skulle uppföras, inköptes och nedrefs det fordna Wrangelska, då Gyllenborgska huset (gamla slottskansliet). Hela slottsbyggnaden beräknas hafva kostat 10 1/2 millioner rdr rmt.

Under förra hälften af 1700-talet ödelades flera delar af hufvudstaden genom svåra eldsvådor. Den 17 Juli 1701 förstördes 50 hus på Ladugårdslandet och den 22 Juli 1719 en stor del af Maria församling kring Hornsgatan och vid Skinnareviken. Våren 1723 var särdeles olycksbringande; den 25 April nedbrunno 15 hus på Norrlandsgatan samt den 1 Maj östra delen af Södermalm med Katrina kyrka och 496 byggnader, hvaribland 48 stenhus; den 15 Maj slog åskan ned i Jakobs kyrkotorn, som nedbrann jemte taket ända ned till hvalfvet, äfvensom Drottningens midt emot liggande stall. Efter dessa eldsvådor uppbygdes på Södermalm, ehuru trähusen derstädes ej ännu voro förbjudna, många nya stenhus. Katrina kyrka reparerades ofördröjligen, så att den redan 1724 åter kunde begagnas; i stället för det midtersta tornet uppsattes den nuvarande domen efter ritning af den äldre Adelcrantz. Med återställande af Jakobs kyrka dröjde det ända till 1738, då tornet och taket erhöllo sin nuvarande gestalt.

Södersluss i Stockholm, 1780-talet

Södersluss i Stockholm, 1780-talet

I följd af förnyade eldsvådor upprepade regeringen 1736 sitt förut lemnade medgifvande, att de, som på afbrända, ofria tomter sednast trenne år efter branden på desamma ville uppföra stenhus, skulle blifva befriade från tomtören. Bland de värsta eldsvådor, som någonsin hemsökt Stockholm, må nämnas den, som den 8 Juni 1791 utbröt vid färgeriet Blå Handen i Mäster Samuelsgränd samt under häftig storm varade i 12-14 timmar; under densamma nedbrann icke allenast Klara kyrka jemte större delen af’ Klara församling mellan Drottninggatan och Klara sjö, utan elden kastades äfven öfver till Södermalm, der den anställde stor skada i Maria församling och Skinnarviksbergen; några dagar derefter timade äfven på Ladugårdslandet en svår eldsvåda, som kostade Brandkontoret 3 tunnor guld. Arbetet med Klara kyrkas återställande företogs redan 14 dagar efter branden; och Påskdagen 1753 var det så långt framskridet, att gudstjenst derstädes kunde förrättas; med den nuvarande inredningens fullbordande dröjde dock en längre tid. Efter denna eldsvåda anlades Klara Strandgata, kajen utanföre Rosenbad, och Tegelbacken. Den 19 Juli 1759 nedbrann Maria kyrka jemte 300 egendomar i församlingen. Kyrkan blef återställd till begagnande redan 1763, men tornet erhöll ej sin nuvarande öfverbyggnad förrän 1824. År 1775 härjades Adolf Fredriks nybildade församling af en eldsvåda, som förstörde 45 gårdar.

Bland andra olyckor, som under denna period öfvergick eller hotade Stockholm, må nämnas den 1710 och 1711 härjande pesten, hvarigenom 20 000 menniskor omkommo och de kunglige personerne jemte rikets högste embetsmän föranleddes flytta till landsorten (Sala, Westerås och Falun); ryssarnes ankomst utanför Waxholm d. 12 Juli 1719 och deras samma år d. 13 Aug. gjorda försök att med sin flotta genom Södra stäket tränga upp till Stockholms ström; och slutligen den ovanliga storm natten till d. 12 Okt. 1729, hvarigenom en mängd fartyg ledo skeppsbrott och sänktes vid Kornhamn och Söderström. Hufvudstadens befolkning uppgick 1750, då den första ordentliga folkrätningen egde rum, till 53 502 personer; sedermera har man för hvarje årtionde tillförlitliga uppgifter.

svenska-drakten-gustav3

Den av Gustaf III 1778 införda svenska nationella dräkten

Rörande Stockholms kyrkor under denna period må ytterligare nämnas, att Storkyrkan reparerades eller rättare sagdt ombyggdes åren 1736-1743, hvarefter den anströks med en gråaktig färg; denna ombyggnad, som verkställdes af J. E. Carlberg, anses betydligt hafva försämrat kyrkans förra utseende; förstnämnde år nedtogs äfven det gamla spetsiga tornet samt ersattes af det nuvarande, som blef färdigt 1742. Åren 1734 och 1735 sattes Tyska kyrkogården med dess täckta hvälfda grafkor i dess närvarande skick; besynnerligt nog begagnades densamma åren 1767-1775 till börslokal för hufvudstadens affärsmän. År 1719 flyttade finska församlingen sin gudstjenst från Riddarholmskyrkan till Katrina kyrka; men efter den sednares brand 1723 måste den söka husrum i Holmkyrkan. Besvärad af de ständiga flyttningarne och af sistnämnda kyrkas aflägsna läge, särdeles då gudstjensten under den mörka och kalla årstiden skulle börja kl. 5 på morgonen, beslöt församlingen slutligen att förskaffa sig en egen kyrka, hvartill den 1725 lyckades få inköpa det bakre Bollhuset, med vilkor att ej der anlägga någon kyrkogård; från 1742 hölls der svensk högmessa efter finska gudstjenstens slut. Sedan rikets ständer vid 1741 års riksdag beviljat bekännare af engelska och reformerta kyrkorna religionsfrihet och tillstånd att i sjöstäderna åt sig uppbygga kyrkor, uppförde de i hufvudstaden boende medlemmarne deraf åren 1749-1752 den nuvarande vid Stora Nygatan belägna reformerta kyrkan efter ritning af K. v. Hårleman.

Vid Riddarholmskyrkan fortsattes 1738 det under Karl XII:s regering afbrutna arbetet med Karolinska grafkoret, hvilket fulländades 1743. Till Adolf Fredriks kyrka lades grunden 1768, och 1774 d. 27 Nov. invigdes densamma; den uppfördes enligt ritning och under ledning af Adelcrantz; redan år 1773 hade Adolf Fredriks församling blifvit afskiljd från Klara. Sedan Ladugårdslands församling efter åtskilliga bemödanden lyckats från Amiralitetet utfå de medel, som blifvit samlade till stenkyrkans byggande, fortsattes arbetet efter 70 års hvila åter från och med 1780 samt fullbordades 1737 då kyrkan invigdes d. 21 Aug. och erhöll namn efter Hedvig Eleonora, Karl X:s drottning. Året derefter nedrefs den gamla träkyrkan i nordöstra hörnet af kyrkogården samt ersattes af klockstapeln.

 

Redan 1695 var stadens gamla rådhus vid Stortorget så bofälligt att det knappast kunde begagnas. Magistraten beslöt derföre någon tid derefter att till rådhus inköpa det Bondeska palatset, hvilket redan under Karl XI:s tid blifvit uthyrdt till lokal för Hofrätten och efter slottsbranden 1697 begagnats till förvaringsställe för den del af kongl. biblioteket, som räddades. År 1732 inflyttade magistraten med dess verk i sin nya lokal. Densamma härjades år 1754 af en eldsvåda; hvilken dock hade till följd, att vid reparationen de tvenne flyglarne åt Riddarhustorget, hvartill ritningarne 1758 gillades, blefvo uppförde. Vid 1760 års riksdag fattade ridderskapet och adeln det beslutet att framför Riddarhuset uppresa en bildstod åt Gustaf I Wasa, i följd hvaraf den mur, som inneslöt den framförliggande gården, 1765 nedbröts och Riddarhustorget erhöll sitt nuvarande utseende; bildstoden, som blifvit modellerad af Larchevesque, aftäcktes dock först år 1778 på midsommaraftonen, 250 år efter Gustaf Wasas intåg i Stockholm.

År 1667 hade staden blifvit ålagd att vid Jerntorget bygga en börs. Saken förhalades dock, ända till dess gamla Rådhuset blef ledigt, hvarigenom åtminstone tomtplats åt den nya börsen erhölls. Men äfven derefter saknades penningar till 1767, då gamla rådhuset nedrefs och arbetet med den nya byggnaden påbörjades efter ritning af E. Palmstedt, hvarpå det ändtligen 1776 fullbordades. Det vid slottsbacken belägna och 1696 af Nic. Tessin d.y. uppförda palats, som finnes afbildadt i Suecia Antiqua, försåldes af sonen till enskild person 1755, hvarefter det dels tillhörde kronan, dels (från 1765) hertig Karl, och dels (från 1773) Gustaf III, af hvilken staden slutligen köpte det för att använda det till boställe för öfverståthållaren. Sedan under Karl XII:s regering franska skådespel blifvit uppförde i ”Kongl. Palais stora comedie-sal”, och efter hans död en enskild sällskapstheater från 1728 spelat i Jernkontorets f.d. hus vid Stora Nygatan, öppnades d. 4 Oct. 1737 första gången en offentlig svensk skådeplats i det främre Bollhuset (hvilket varade till 1753). Bankohuset tillbyggdes 1707 och 1734, hvarjemte det s.k. lilla Bankohuset uppfördes på 1770- talet. Det gamla Oxenstjernska huset, der banken före 1680 varit, inköptes på 1740-talet af kronan för att inrymma Kammarrevisionen och blef sedermera för olika ändamål användt. År 1720 inköptes det hittillsvarande Posthuset vid Lilla Nygatan för kronans räkning. Skeppsbron, som under föregående tider flera gånger blifvit utflyttad och försedd med strandskoning af trä, erhöll 1733 åtminstone delvis en stenkaj; följande år planterades derstädes en allée, som qvarstod flera årtionden.

Öfver Riddarholmskanalen byggdes 1738 en stenlagd träbro, hvilken dock redan 1751 befanns så bristfällig, att söder om densamma ytterligare en bro måste anläggas. Såsom ofvan är nämndt, bodde kungliga familjen under hela förra hälften af 1700-talet i f.d. Wrangelska palatset, som med anledning deraf kallades Kungshuset och hvilket 1697 af riksmarskens arfvingar för dess räkning inköptes och reparerades. Samma år inköptes äfven f.d. Gustaf Bondeska palatset (nuvarande Kammarrätten) till hofvets begagnande, hvarjemte hela Kanslikollegium flyttades till f.d. Rosenhaneska palatset. När hofvet 1754 inflyttade i nya slottet, inreddes Kungshuset till lokaler för Kammarkollegium, Statskontoret, Räntekammaren och Svea hofrätt, som förut haft sitt säte i Dævelska huset å Norrmalm. Samtidigt inreddes äfven det bredvid liggande Bondeska huset för Kammarrättens räkning.

Den ifver, med hvilken man i medlet af 1700-talet sysselsatte sig med naturvetenskapernas studium, föranledde bland annat att Observatorium åren 1748-1753 uppfördes enligt ritning af K. v. Hårleman. På Kungsholmen inköptes 1749 af staten det då riksrådet grefve Horn tillhöriga, fordna Gripenhjelmska palatset samt inreddes till sjukhus; och år 1752 intogos de första sjuka å det sedermera s.k. Serafimer-lasarettet, emedan åt serafimerordensgillet uppdragits ombesörjandet af dess förvaltning. Den nya Kungsholmsbron hade redan i början af århundradet blifvit så bristfällig, att den åren 1709-1720 måst ombyggas; en ny ombyggnad verkställdes 1770, då de nuvarande stenkistorna nedsänktes. Vid Gamla bron hade sundet mellan Blekholmen och fasta landet efterhand blifvit igengrundadt; men 1751 öppnades det åter för seglationen. Malmtorget bevarar sedan år 1743 det dystra minnet af det tillfälle, då de upproriska dalkarlarne nedskötos och skingrades. Följande år upprestes derstädes af borgerskapet en äreport till firande af kronprinsessan Lovisa Ulrikas intåg. Vid den fest, som 1701 d. 5 Febr. firades med anledning af segren vid Narva, uppfördes å Brunkeberg en pyramid, som illuminerades med 2 000 lampor. Röda bodarne omnämnas första gången vid 1751 års eldsvåda, då stadens brygghus och parmätarehus buro detta namn. Vid nyssnämnda eldsvåda afbrann äfven det förra Sparreska palatset, men uppfördes åter af en direktör Meyer, hvilken sedermera skänkte det åt den 1735 stiftade Målare- och Bildhuggare-Akademien, som dit inflyttade 1781. Å Strömsborg uppfördes 1750 den derstädes ännu qvarstående byggnaden. År 1730 började planteringen af Karlbergs allé. På den s.k. Generals-backen i Bellevue park vid Norrtull halshöggs 1707 d. 14 Febr. general Paykull och 1743 d. 4 Aug. generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock. Vid samma tull hade borgerskapet 1730, då konung Fredrik återkom från sin resa till Hessen, uppfört en äreport, som sedermera qvarstod ända till 1790-talet. År 1734 upptogs Sabbatsbergs helsobrunn och år 1751 inrättades dervarande fattighus. Rörstrands ladugård, som redan 1694 genom reduktionen tillföll kronan, skänktes 1698 till staden för manufakturers anläggande, men utarrenderades sedermera till enskilda personer och från 1731 till porcellaine-manufaktur-societeten.

Vid norra ändan af Kungsträdgården uppfördes år 1762 en Orangeribyggnad, och 1767. igenlades vattenkonsten, som blott bidrog att kringsprida Träsksjöns illaluktande dunster, samt ersattes af en gräsmatta, på hvilken uppställdes en byst af Fredrik I. Å sydöstra ändan af Blasieholmen, der vid den tiden stod en väderqvarn, anlades 1723 af enskildt person ett skeppsvarf för byggande af de största fartyg. För den i Stockholm förlagda delen af galereskadern, hvilken hittills under alla årstider legat förtöjd vid östra sidan af Skeppsholmen, byggdes efter 1756 på den midt emot liggande delen af Djurgården de skjul, som sedermera inrymt galererna och skärgårdsfartygen. Från och med 1740 upphörde det nattskott, som dessförinnan lossades från Kastelholmens salutbatteri; 1785 sprang kastellet i luften, men uppfördes på nytt, till dess det 1845 för andra gången sprang i luften, hvarefter den nuvarande kasernen byggdes.

Under hela denna period fortfor Träskrännilen, hvilken utgjorde gränsen mellan Jakobs och Ladugårdslands församlingar, att vara öppen och försedd med Träskoning till närheten af Träsktorget; utom den bro, som sedan gammalt förde öfver densamma vid Jakobs Bergsgata, tillkom 1739 en bro vid Packartorget; mellan båda broarne förde redan år 1701 å Ladugårdslandssidan Smala Gränden. Träsket var ännu öppet, och vid Klas på Hörnet förde en bro öfver det sund, som förenade detsamma med ofvanför liggande karpdam. Hamnen vid Ladugardslandsviken missvårdades fortfarande, så att stadsdelens innevånare 1743 måste besvära sig öfver, att den småningom igengrundades och att inga ställen för nedkörsel funnes m.m., utan att deraf likväl någon påföljd synes hafva skett. Humlegården upphörde år 1762 ett vara lustträdgård samt dels uppläts, dels utarrenderades sedermera af kronan åt olika personer. År 1715 inköptes den Oxenstjernska egendomen (nu Andra Gardets kaserntomt) till enskildt skeppsvarf. Fredrikshof inköptes år 1733 af konung Fredrik, som gaf egendomen dess nuvarande namn och skänkte den åt sin gunstling, presidenten Broman, under hvars ägotid såväl densamma, som den deremellan och Storgatans östra ända liggande Gref Magni trädgård eller Torstensonska egendomen (Lifgardets till hästs kaserntomt), genombröts af en gata, hvilken förde till den i slutet af 1600- eller början af 1700-talet byggda Djurgårdsbron, hvarigenom mot afgift en genväg till Djurgården öppnades. År 1735 utarrenderades af Amiralitetet skeppsvarfvet å Djurgården till grosshandlar Lodsack. hvilken de följande åren började uppföra Djurgårdsstaden. År 1736 lades såväl densamma och båtsmanstomterna på Djurgården, som Blockhusuddens tullplats och Ladugårdsgärdet under stadens jurisdiktion.

Då den gamla Slussen befanns alldeles för trång för den tilltagande sjöfarten, särdeles sedan Söderströms norra ränna blifvit igenbyggd, och dessutom var i ett förfallet skick, beslöts 1744 dess fullkomliga ombyggnad, hvilket arbete äfven utfördes af Polhem och hans son, samt 1753 fullbordades med en kostnad af 3 1/2 tunna guld. Under de första åren af Karl XII:s regering ombyggdes såväl vestra slussbron öfver Söderström, som vestra bron öfver stadsgrafven; för att under tiden underhålla förbindelsen med Södermalm, inrättades östra bron öfver stadsgrafven, som förut blott varit gångbro, till körbro; såsom materialier för dessa byggnads arbeten tilläts staden redan 1698 använda vallen innanför stadsgrafven och förmodligen äfven en del af yttre tornet, hvaraf dock den lägre delen qvarstått till sednare tider; år 1749 ombyggdes äfven östra bron öfver stadsgrafven. Jernvägen utvidgades sedermera flera gånger genom inköpta tomter och försågs med lastbryggor. Adolf Fredriks torg, som förut utgjorts af trädgårdar och derefter någon tid kallades Horns torg, utvidgades i följd af ett kungl. bref af 1759 samt var 1767 färdigt och planeradt i dess nuvarande skick; der hölls 1777 af Gustaf III en karusell. Nytorget anlades i början af 1700-talet. På 1750-talet flyttades Skans tull utom förskansningen; på 1770-talet uppbyggdes Horns tulls tullhus; för vinterkörslor begagnades Hammarby och Tanto tullar. Å Långholmen inrättades 1724 ett Rasp- och Spinnhus, sedermera den Södra korrektionsinrättningen.

Under början af sjutton-hundratalet hade kriget och den deraf förorsakade medellösheten hindrat Stockolms förskönande; under midten af århundradet tänkte man mest på åtgärder till handelns och industriens befrämjande; först mot slutet af detsamma, under Gustaf III:s regering; kunde åter prydlighetens fordringar göra sig gällande. Mycket af hvad denne konung åsyftade, blef dock outfördt och annat blott påbörjadt; men efterverlden står dock i tacksamhetsskuld för hvad som verkställdes.

En bland Gustaf III:s första omsorger blef att skaffa Sverige en inhemsk opera. En sådan anordnades provisoriskt i främre Bollhuset och öppnades d. 18 Jan. 1773. Men redan d. 17 Dec. samma år inköptes at konungen, för att åt de fosterländska sånggudinnorna bereda ett dem värdigt tempel det fordna Lillieska huset, som, efter att hafva tillhört familjen De la Gardie, slutligen blifvit såldt åt dåvarande öfverståthållaren baron C. Sparre. Följande år gillades den af öfverintendenten baron Adelcrantz uppgjorda ritningen till det nya Operahuset och 1775 börjades dess byggande, hvartill medel anslogos af slottsbyggnadsfonden, liksom den lösen hvarigenom staten 1776 af konungen tillhandlade sig eganderätten dertill. Efter 7 års förlopp var byggnaden så fullbordad att den första opera derstädes kunde gifvas d. 30 Sept. 1782. I sammanhang med denna byggnads uppförande anordnades kajen utanför densamma och dåvarande arsenalen. Främre bollhuset användes derpå från hösten 1783 till uppförande af franska komedier och från 1787 till svensk dramatisk theater. Rörande theaterväsendet under denna tid må vidare nämnas, att skådespelarne Per och Karl Stenborg under slutet af frihetstiden hade enskild skådeplats i lokaler dels vid Kimstugatan, dels i Bergstralska huset och dels invid Jerntorget, samt att han från 1780-1784 hade theater i Eriksberg och från 1784-1799 vid Munkbron i den åt Riddarholmsfjärden liggande delen af det qvarter, i hvilket Krigskollegium är beläget. Samme P. Stenborg öppnade 1773 Humlegårdstheatern, hvarest spelades till 1785. För öfrigt hade Gustaf III sin särskilda theater å Drottningholm, inredd af Adelcrantz, och å Gripsholm, inredd af E. Palmstedt.

När Operahuset byggdes, tillbakaflyttades dess vestra frontespice 28 fot för att komma på samma afstånd från den bildstod af Gustaf II Adolf, hvilken då var under arbete, som det midt emot liggande Grillska huset eller f.d. Torstensonska palatset. Denna bildstod hade redan 1751 blifvit föreslagen af dåvarande öfverståthållaren During, hvarefter modelleringen 1759 uppdrogs åt L’Archevesque; imellertid fördröjdes dess gjutande och fotställningens uppsättande så länge, att Gustaf III först d: 15 Maj 1791 kunde taga den i betraktande, hvarpå den för återstående arbetens fulländande åter betäcktes för att först d. 17 Nov. 1796 slutligen högtidligen af täckas. Derefter började Norrmalmstorg älven kallas Gustaf Adolfs torg.

I början af 1783 inköptes det Grillska huset eller nuvarande Arffurstens palats af prinsessan Sofia Albertina, hvilken förbehöll sig att i sin lifstid bebo detsamma, hvarefter det alltid skulle tillfalla den arffurste, som näst efter kronprinsen egde rätt till kronan; funnes ingen arffurste, borde den tillfalla den äldsta prinsessa, som vore ogift, och, om ingen sådan funnes, kronan, till dess riket hugnades med en arffurste eller prinsessa. Samtidigt anslog konungen en viss summa till dess utvidgande åt Gustaf Adolfs torg och strömmen etter samma ritning, som det midt emot liggande operahuset, hvilket arbete äfven efter hans död utfördes under prinsessan Sofia Albertinas frånvaro i Italien 1793-1794 af E. Palmstedt.

Att gr. Nicodemus Tessin, då han 1692 framlade ritningarne till Stockholms slott, äfven dermed förenade planen till byggande af Norrbro, är ofvan omnämnt, hvarvid dock må anmärkas att denna bro skulle hafva legat lägre än den närvarande. Redan i Adolf Fredriks tid företogs äfven anläggningen så till vida, att tvenne stenkistor nedsattes i södra grenen af Norrström, såsom damfästen för en blifvande marmorbro mellan slottet och Helgeandsholmen. Dessa kistor, som blifvit nedsänkta i den häftiga strömmen utan föregående pålning, rubbades likväl så mycket af den våldsamma öfversvämningen i April och Maj månader 1780, att de åter måste upptagas. Men brobyggnaden företogs snart på nytt efter ritning af Adelcrantz; sedan alla förberedande åtgärder dertill blifvit vidtagna, materialiar samlade, stenar tillhuggna och framskaffade, strömdraget rensadt o.s.v., lade konungen d. 19 Aug. 1787 första grundstenen till bron öfver norra grenen af strömmen, hvars byggnad 1794 så till vida framskridit, att hvalfven voro slagne; det återstående arbetet, nämIigen hvalfvens täckande, brons planerande, trottoarers anläggande, kajens fullbordande å ömse sidor, och Norrmalmstorgs höjande m.m. d. blef färdigt till drottning Fredrikas intåg d. 31 Okt. 1797 hvarjemte vid samma tillfälle gamla träbron öfver norra grenen nedrefs och förbud utfärdades för nämnda torgs begagnande till landtmannaprodukters försäljning. Arbetet bekostades af staden, hvilken i början ville vinna befrielse från byggande af bron öfver strömmens södra gren, hvars underhåll. förut tillkommit slottet och kronan; men sedan den dertill blifvit befalld 1791, påbörjades arbetet dermed 1797 och fulländades sedermera 1807 i sammanhang hvarmed södra strömfåran erhöll sin nuvarande raka rigtning och å ömse sidor försågs med höga kajer, hvarvid södra stallflygeln måste rifvas. Tvenne midt emot den sistnämnda, å Mynttorget belägna enskilda hus hade, för att vinna utrymme till slottets norra uppfart, 1797 blifvit inköpta och nedrifna.

Redan vid nyssnämnda öfversvämning 1780 hade till beredande af bättre afflöde den gamla Stallbron öfver södra strömgrenen måst afrödjas och qvarnen i norra strömgrenen rifvas; Mälaren steg då högre, än någonsin förr eller sednare varit kändt; vattnet gick upp till Lilla Nygatan, betäckte en stor del af Kornhamn och Munkbron samt steg öfver slussen, så att nedra slussporten måst söndersågas för att afböja slussbyggnadens förstörande. Allt efter som den nya stenbron öfver Norrström fullbordades, undanröjdes alla de byggnader, som på den gamla Bryggeriholmen blifvit uppförda; och efterhand försvunne alla spår af de jordhögar eller klippor, af hvilka den sistnämnda bestått. Dock lära åtskilliga pålverk och fiskerier ännu någon tid qvarstått. Norra slagtarehusei och Fiskaregången flyttades 1785 till Kyrkholmen, hvarjemte derstädes en saluhall uppfördes i stället för alla de handelsbodar, som vid samma tid afröjdes från Helgeandsholmen, Bryggeriholmen, gamla Norrbro och Söderbro samt andra torg och allmänna platser i staden. Den tomt på Blasieholmen, som förr varit enskildt varf, ersattes 1790 af Sillhofvet.

Redan 1775 afröjdes corps de gardet, spruthuset och fiskblöteribodarne vid Norrmalmstorg.

Bland andra åtgärder till hufvudstadens förskönande hade Gustaf III (omkring 1791) äfven för afsigt att nedrifva både Storkyrkan och Riddarholmskyrkan och sammanslå båda församlingarne till en, hvilken skulle hafva gemensam gudstjenst i ett på Riddarholmen uppfördt Pantheon – en plan, som dock förföll genom hans snart derefter inträffade död. Äfven på Brunkebergstorg ville han anlägga en garnisonskyrka. Till ett minne af konungens lyckliga återkomst från hans 1784 företagna italienska resa, uppförde Stockholms borgerskap istället för de förra båda träbroarna, en stenbro öfver Riddarholmskanalen.

När Gustaf III efter återkomsten från ryska kriget 1788 1790 vid norrtull emottogs af hufvudstadens borgerskap, anhöll detsamma, att såsom en erinran af detta högtidliga tillfälle och af krigets segerrika afslutande åt honom få uppresa en ärestod, hvartill han äfven Iemnade sitt bifall. I början ville man uppföra densamma mellan broarne öfver Norrström. Men konungen afböjde detta, dels af vördnad för Gustaf II Adolf, hvars staty då skulle kommit allt för nära, dels emedan han ansåg mera passande, att ärestoden ställdes, der han efter kriget landstigit och midt emot den flottas station, med hvilken han vunnit segern vid Svensksund. Grunden lades 1792 och 1793, sedan gamle kranen och stenhuggarebodarne blifvit undanröjde. Statyn modellerades af Sergel, men kunde i följd af mellankommande hinder ej aftäckas förrän 1808 den 24 Januari.

Förmodligen såsom gengåfva, beslöt Gustaf III, äfven 1790 straxt efter återkomsten från kriget, att till minne af borgerskapets vakthållning under detsamma i hufvudstaden uppresa Obelisken. Först 1797 skreds dock till verkställighet häraf. I början ville man uppställa minnesvården på Adolf Fredriks torg, der borgerskapet efter krigets slut blifvit aftackadt. Men då södra slottsplanen 1793 blef utvidgad – derigenom att man i öfverensstämmelse med en länge hyst plan nedref så väl främre bollhuset, som muren kring det Indebetouska huset och framför öfverståthållarepalatset – ansåg man densamma lämpligare, hvarföre obelisken äfven derstädes upprestes och den 3 Oktober 1800 med högtidlighet till borgerskapet öfverlemnades. År 1793 planerades äfven slottsbacken. Den jord, som erhölls från trädgården vid Indebetouska huset, användes till fyllande af Logården, hvilken då inrättades till trädgård.

Bland öfriga åtgärder under Gustaf III:s regering, må omnämnas, att Myntet 1790 försågs med sina fyra pelare, att 1785 gamla packhuset på Skeppsbron nedrefs samt ett nytt uppfördes, att 1782 södra qvarnen ombyggdes, att 1787 södra slagtarhuset (vid slussen) uppfördes, att samma år judiska synagogan vid Köpmantorget öppnades (sedan Judarne 1781 erhållit religionsfrihet) och 1795 flyttades till Tyska brunn, att 1783 Storkyrkan reparerades och gulrappades (liksom 1784 Katarina kyrka), att 1777 corps de gardet vid Skeppsholmsbron och 1780 båtsmanskasernen derstädes uppfördes o.s.v. År 1776 flyttades skampålen och kåken, der spöstraffen utfördes, från Stortorget till Packartorget, hvarifrån de längre fram jemte den der stående trähästen förpassades till Träsktorget (anlagdt 1790), för att slutligen 1855 försvinna, efter att allt för länge hafva qvarstått såsom qvarlefvor af en barbarisk strafflag.

Den nuvarande vägen till Drottningholm beslöts 1783; och efter fyra års arbete voro så väl densamma, som Tranebergs, Nockeby och Drottningholms broar fulländade samt· beforos första gången af konungen den 19 Augusti 1787, hvarefter vägen öppnades för allmänheten. I sammanhang härmed må nämnas, att nuvarande Haga slott – som förut varit ett torp, hvilket 1771 inköptes af Gustaf III – uppfördes åren 1786 och 1787; förstnämnde år lades äfven grunden till det större tillämnade slottet, som nu benämnes Haga ruiner; den mindre paviljongen uppfördes af Gustaf IV Adolf för de kungliga barnens räkning. År 1791 inköptes äfven af Gustaf III Bellevue, som efter hans död blef statens, hvilken 1812 öfverlemnade egendomen till konungens disposition såsom lustpark, i förening med Haga.

Redan året efter sitt tillträde till regeringen, eller 1772, tillhandlade sig Gustaf III Fredrikshof, som då egdes af friherre C. O. Hamilton och hvilket skänktes till enkesäte under vintrarne åt Lovisa Ulrika, som ej ville bo på slottet i sonens allt för nära grannskap. Detta skedde dock med villkor, att enkedrottningen skulle afstå från Gripsholm såsom sommarresidens och i stället dertill antaga Svartsjö slott (som ånyo blifvit uppförds på 1760-talet), hvaremot de penningar, som blifvit anslagne till Gripsholms iståndsättande, i stället skulle få användas till Fredrikshofs inredning och tillbyggnad, hvilken äfven 1773 verkställdes af Adelcrantz. Efter enkedrottningens död å Svartsjö år 1782, beboddes och disponerades Fredrikshof någon tid af prinsessan Sofia Albertina; men 1789 finner man att stället användes till förvaringsort för de under detta års riksdag arresterade medlemmarne af ridderskapet och adeln, äfvensom för deltagarne i Anjalaförbundet, af hvilka en, öfverste Hästesko, år 1790 halshöggs på Ladugårdslandstorg.

När främre bollhuset år 1793 skulle rifvas, inrättades i stället det gamla De la Gardieska palatset till Dramatisk theater, hvaremot den der förvarade Arsenalen flyttades till Fredrikshof, i hvars nedre våning gevärsförrådet och öfre våning trofeerna uppställdes, För att bereda den kring Kungsträdgården belägna stadsdelen bättre tillgång till ljus och luft, vidtogs den förändring att derstädes åtskilliga träd och löfsalar afröjdes, gräsmattor i stället anlades och södra muren bortrefs; derjemte borttogs staketet kring Orangeribyggnaden, hvilken inrättades till Vauxhall eller danslokal (till förmån för Lifgardets barnhus), till hvilket ändamål den användes till 1802, då arsenalen ditflyttades från Fredrikshof, som då erhöll sin nuvarande bestämmelse såsom Kasern för Svea Lifgarde, hvilket dittills varit inhyst i kompanikaserner.

Riddarholmen inköptes från enskild person det forna Rosenhaneska palatset för det 1772 inrättade General-Assistanskontorets räkning, och 1783 inlöstes hufvudbyggnaden af Frimurareorden, hvilken 1801 tillbyggde den stora flygeln å norra sidan. År 1772 inköptes äfven det gamla Stenbockska palatset från enskild person för Kommerse-Kollegii räkning, samt år 1776 likaledes det forna Sparreska huset till Amiralitetskollegii (och sedermera Sjömilitiekontorets) inhysande. Det gamla Hornska huset (f.d. klostret) inreddes 1794 till lokal för Riksgäldskontoret. År 1802 natten till d. 16 nov. utbröt på Riddarholmen en våldsam eldsvåda, som förstörde Hofrättens, Statskontorets, Kammar-Kollegii, Kammar-Revisionens, Kammarrättens och Sjömilitiekontorets lokaler, så att blott murarna återstodo och en mängd dyrbara handlingar blefvo lågornas rof eller obrukbara. Förmodligen med anledning af trängseln vid eldsvådan, som försvårade släckningen, och vid den sedermera följande reparationen, nedrefvos 1806 murarne till såväl kyrkogården, som till gården framför Statskontoret o.s.v., samt utlades till torg och planerades. Följande år förenades Riddarholmsförsamlingen med Storkyrkoförsamlingen, hvarefter kyrkan ej vidare till gudstjenst begagnades.

Å Ladugårdslandet hade redan 1767 den åt Riddargatan vända vestra flygeln af Artillerigården blifvit uppförd; år 1770 uppfördes stora Tyghuset, der fältartilleriets materiel förvaras, samt 1777 flyglarne åt Artilleri- och Fyrverkaregatorna; slutligen tillkom 1805-1806 den östra åt Riddargatan vettande flygeln, hvarefter förmodligen den gamla Artillerikyrkan nedrefs; stallbyggnaden uppfördes först 1827. Under’ Gustaf IV Adolfs sista regeringsår byggdes äfven Lifgardets till Häst Kasern, fastän regementet från de gamla kasernbyggnaderna vid nuvarande garnisons-sjukhustomten å Kungsholmen, der det var inrymdt sedan 1793, ej dit inflyttade förrän år 1811. Af skådespelaren De Broen, som redan 1795 erhållit tillstånd att på Djurgården uppföra en theater, öppnades densamma år 1801.

Till drottning Dorothea Wilhelminas intåg i Stockholm 1797 den 31 Oktober hade stranden vid Röda Bodarne blifvit upphöjd och planerad samt utlagd till torg. Under åren 1799-1804 uppfördes derstädes det Keyserska huset. Samtidigt byggdes Bondeska palatset med sin åt strömmen vettande antika facad. Egendomen Marieberg, som först blifvit bebyggd af B. Skytte och 1759 inrättad till porslinsbruk, användes från 1798 till styckebruk. Från 1792 begagnades Karlbergs slott till kadett-uppfostringsanstalt eller, som det sedermera kallats, Krigsakademi; då uppfördes äfven de långa flyglarna, som gifvit slottet dess moderna utseende.

Gäldstugan, som förut varit belägen i en af slottets runda flyglar, flyttades 1781 till n:o 74 Hornsgatan. I hörnet af Götgatan och Maria Högbergsgatan anlades 1773 den sedan flyttade Frivilliga Arbetsinrättningen.

I allmänhet erhöll hufvudstaden under Gustaf lII:s regering ett ljusare och trefligare utseende derigenom att husen, som förut varit rappade med en mörk färg, beströkos med en ljusare, vanligtvis ljusgul, hvarjemte de små fyrkantiga fönsterrutorna efter år 1780 började ersättas af större sådana, liknande de nu brukliga. (Text från 1874 – J. Mankell)

Texter av J. Mankell (1874) om Stockholm:

Stockholms anläggande och tillväxt under 1200- och 1300-talet (Text från 1874)

Stockholm under fjortonhundratalet och till 1523 (Text från 1874)

Stockholm under Gustaf Wasa och hans söner (Text från 1874)

Stockholm under Gustaf II Adolfs och Kristinas regeringar (Text från 1874)

Stockholm under Karl X:s och Karl XI:s regeringar (Text från 1874)

Stockholm under sjuttonhundratalet och till 1809 (Text från 1874)

Stockholm efter 1809 (Text från 1874)

Andra texter om Stockholm:

Stockholm (Stockholms län)

Stockholm från Mälaren (1856)

Stockholm från Gustaf Adolfs Torg (1856)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s