Orter, städer, landskap

Stockholms anläggande och tillväxt under 1200- och 1300-talet

Den punkt, der Mälaren förenar sig med Östersjön, är tillika enda stället, hvarest fasta landet på det 16 mil lång skärgårdsbältet mellan Kungsör och Sandhamn stöter närmare tillsammans. Tager man i betraktande dess ovanlig fördelaktiga läge för såväl handeln, som försvaret, måsta man förundra sig öfver, att derstädes ej förr, än som skedde, en stad eller fästning anlades. De flesta städer kring Mälaren voro vida äldre, såsom t.ex. Birca, Sigtuna, Uppsala, Westerås, Strängnäs och Telge, hvilkas uppkomst kan sökas i hednastaden och som blomstrade redan på niohundrade och tusentalet. Sannolikt är imellertid, att det gamla Agnefit redan tidigt varit ett mycket besökt fiskeläge och färjeställe, der man färdades öfver mellan Uppland och Södermanland.

Så länge Nordmännen sjelfva utförde vikinga- och plundringståg åt öster och vester, voro städerna vid Mälaren skyddade mot fiendtliga påhelsningar. Men när Ester, Kareler och Ingrare på elfva- och tolfhundratalen började härja de svenska kusterna, hvarvid de äfven flera gånger inträngde i Mälaren, blef nämnda städers läge farligare. Som man känner, intogo Esterna äfven och förstörde 1187 den då stora och rika handelsstaden Sigtuna. Man vill veta att redan med anledning af denna händelse en del af samma stads öfverlefvande borgare nedsatt sig på Stora Stockholmen (Helgeandsholmen). Äfvenledes påstås att holmen varit bebodd under Knut Erikssons tid (1167-1195). Längre fram lärer till försvar mot sjöröfvarne en mindre befästning blifvit anlagd på Agnefit, midt emot Stockholmen, hvarjemte man försökt spärra sunden medelst pålverk, bommar och kedjor; på sistnämnde holme skall då äfven hafva funnits ett litet kapell. Likaledes omtalas, ehuru kanhända med mindre skäl, befästningar på Stenskär (Riddarholmen). Oaktadt alla dessa försvarsåtgärder vid Norrström, berättas Esterna likväl under konung Johan Sverkersons regering (1216-1222) hafva gjort ett infall i Mälaren. Möjligtvis var Söderström då ännu utan förvar.

Birger Jarl var det emellertid förbehållet, att tillfullo inse ställets vigt och att derigenom låta föranleda sig till Stockholms anläggande. Redan 1252 lärer han låtit uppföra eller ombygga en skans vid norra ändan af Agnefit. Enligt en författare (Dalin) skall staden blifvit anlagd 1254. Enligt andra derimot erhöll den visserligen år 1255 sina privilegier, hvaremot befästningarne först 1260 skola hafva blifvit uppförde.

Stockholms stads sigill

Stockholms stads sigill

Birger Jarls kronfodral i pressat läder. Finns i Hannover.

Birger Jarls kronfodral i pressat läder. Finns i Hannover.

Statyn över Birger Jarl restes i Stockholm 1854

Statyn över Birger Jarl restes i Stockholm 1854

Vill man göra sig en föreställning som ställets dåvarande utseende, måste man tänka sig vattnet vida högre, än för närvarande, samt i följd deraf öarne och holmarne vida mindre, sunden bredare och stränderna mera tillbakadragna, samt den kringliggande trakten betäckt med skogar och träsk, men med få odlade ställen och ängar. En författare yttrar med afseende på vattnets dåvarande höjd följande: ”Vill man tillerkänna åsigten om skandinaviska vallens höjning med minst 14 fot på århundradet det förtroende, hvarpå vissa beräkningar göra anspråk, så skulle, vid tiden för Stockholms anläggning, Saltsjöns medelstånd varit minst 9 fot högre än nu; och såvida den nu vanliga gränsen mellan färskt och salthaltigt vatten då äfven varit vid Stockholm, så skulle äfven Mälaren haft en motsvarande vattenhöjd minst 9 fot högre än nu. Att Mälarens medelstånd fordom varit högre än nu, är ock ej blott antagligt, såsom en nödvändig följd af både starkare nederbörd och af stora skogstrakter, hvarmed sjöns stränder då i betydligt omfång varit omgifne, utan ock genom sednare tiders iakttagelser bevisadt. Deremot synes högst tvifvelaktig att under första århundradet af Stockholms tillvaro. Mälarens och Saltsjöns medelhöjd skulle kunnat uppgå ända till 9 fot högre än nu. I sådant fall skulle nemligen de skär i Norrström, å hvilka redan tidigt byggnader uppfördes, äfvensom den då omtalade Blekholmen m.fl. platser, otvifvelaktigt hafva helt och hållet eller till större delen stått under vatten. På goda grunder synes sålunda kunna antagas, att Stockholms på vattnens bekostnad vunna tillökning af landområde till ojemförligt ringare del härrör af vallens fortgående naturliga höjning, än af vattendragens uppgrundning genom försummad renhållning och muddring eller genom deras afsigtliga utfyllning, och i båda dessa fallen med förbisedd olägenhet av vattensjuk mark.”

Orsakerna till vattnets nöjd må hafva varit hvilka som helst, så antages imellertid allmänt, att detsamma då för tiden gick upp ända till nuvarande Öster- och Vesterlånggatorna. Ön Agnefit utgjordes sannolikt af en skogsbeväxt sandås. I Norrström eller Stocksundet – som nu blott är 630 fot bredt, fastän det då sannolikt var 900 fot bredt – uppstucko föga öfver vattnet Stora och Lilla Stockholm. Strömmen sköljde foten af Brantberget eller Sandberget, som tvärstupande reste sig till en flerdubbel höjd mot det nuvarande Brunkeberg samt med en motsvarande bredd sträckte sig  till trakten af nuvarande Johannis kyrka; i detsamma funnos en mängd jordkulor, der röfvare hade sitt tillhåll, hvilka dock utrotades af Birger Jarl, som lät fylla och igenstoppa hålorna. Söderström eller Kungssundet, den vanligtvis begagnade farleden, var åtminstone lika bred, om än ej så djup, som Stocksundet, och framflöt mellan mellan Jerntorget och nuvarande Stadsgrafven, ofvanför hvilken de branta och skogsbevuxna södra bergen höjde sig.

På det afröjda Agnefit uppfördes den af trähus byggda staden, hvilken sedermera omgafs af trämurar, som sannolikt gingo innanför nuvarande Öster- och Vesterlånggatorna (på Tillæi karta öfver Staden 1733 utmärkes gamla stadsmuren emellan Baggensgatan och Österlånggatan). Vid stadens södra ända, ofvanför nuvarande Jerntorget, låg Södra tornet med sin port. Norra tornet och porten lågo sannolikt ursprungligen vid norra ändan af nuvarande Helvetiigränd; dessutom fanns förmodligen då blott Köpmansporten, ungefär midt på nuvarande Köpmantorget, samt möjligen en port på vestra sidan.

Inom staden uppfördes Rådhuset (der nu börsen ligger och Bykyrkan, sedermera kallad S:t Nicolai kyrka (Storkyrkan), som invigdes 1264. Slutligen reste sig vid stadens nordöstra hörn, upptagande en del af nuvarande inre borggårdens sydliga halfva, det sannolikt af gråstenar uppförda Adelshuset eller Kungshuset, hvars gård till hälften fylldes af det mägtiga tornet Kärnan, som erhöll en höjd av 114 fot och en genomskärning av 50 fot. Från norra stadstornet byggdes en lång träbro öfver Stockholmarne till foten af Brantberget, längst med hvars vestra sida vägen till Uppsala förde. Och från södra porten byggdes en annan träbro till Åsön (Södermalm), hvars inre då fylles af sjöar och träsk, hvaribland den sedermera s.l. Fatbursjön upptog en stor yta. Öster om denna sjö gick vägen till Södertelje öfver det då af en sandås bestående näset mellan nuvarande Årsta- och Hammarbysjöarne, samt vidare förbi Brännkyrka, Elfsta och Botkyrka. Nyssnämnda broar hade närmast tornen vindbryggor för fartygs genomsläppande och skulle enligt stadslagen underhållas af städerna Stockholm, Sigtuna, Uppsala, Enköping, Vesterås, Arboga och Strängnäs gemensamt. Stadens östra strand omgafs af pålverk, förenade medelst bommar, inom hvilka handelsfartygen lågo skyddade. Sammaledes farvattnet mellan staden och Kedjeskär (Riddarholmen), hvilket sednare anses hafva erhållit sitt man af de kedjor, hvaraf denna, måhända äldsta hamn ursprungligen inneslöts.

Genom Stockholms anläggande stängdes Mälarens inlopp för de härjande östra folken, utan att likväl Mälarestädernas sjöhandel förhindrades, hvarjemte en beqväm förbindelseväg öppnades från Uppland till Södermanland, mellan rikets norra och södra del. Birger Jarls son Waldemar (1266-1279) lärer 1272 hafva inflyttat på adelshuset, fastän dock ingalunda stadigvarande, emedan regenterna då för tiden gästade och residerade på olika ställen af riket. Samme Waldemar anlade på Stora Stockholmen ett s.k. Helgeands-hus, hvilket då för tiden motsvarade både sjukhus, fattighus och härbärge för kringvandrande pilgrimer, munkar och tiggare, som der fingo både skötsel och fri förplägning under vissa dagar.

En ökad betydelse erhöll Stockholm under brodrens, Magnus Ladulås, regering (1279-1290) genom de tvänne kloster, som denne, presterskapets intressen omhuldande, konung anlade utanför staden. Redan 1270 lärer den i början af samma århundrade stiftade fransiskaner- eller minoriter-orden haft ett hus på Kedjeskär. Derstädes uppfördes mellan 1279 och 1285 det på nuvarande riksdagshusets och gymnasii tomter belägna Gråmunkeklostret – så kalladt efter munkarnas drägt – äfvensom den dermed sammanbyggda kyrkan. I sitt testamente, gifvet Skara 1285, skänkte konungen, förutom åtskilliga andra gåfvor, till klostret Snyterstads sätesgård till fullbordande af kyrkan och den graf, i hvilken han ville hvila; 1926 erhöll klostret hela Kedjeskär, som derefter kallades Gråmunkeholmen, samt 1288 ytterligare öarne Yrminge och Rothnö m.m. Till vedhuggning tillätos munkarne begagna Åsön, om hvilken 1288 tvist uppkom huruvida den skulle räknas till Uppsala eller Strengnäs stift, hvilket sednare förmodligen blef fallet. Längre fram skänktes åt klostret till kobete äfven hela Lidarön (Kungsholmen) samt tvenne gårdar på det norr om densamma belägna fasta landet, då i vidsträcktare bemärkelse kalladt Liderne.

Mellan 1282 och 1288 anlades S:ta Klara nunnekloster på en nedanför Brantbergets vestra sida utskjutande udde, som förut förmodligen varit en holme. Detta kloster erhöll invid Stockholm efterhand ännu rikare donationer, än gråmunkeklostret, nemligen, förutom sjelfva byggnadstomten och en dervid belägen trädgård, å ena sidan Stockholmare (utom Helgeandshusets tomt), Käpplingen (Blasieholmen), Vongis– eller Vangsön (Skeppsholmen), Walmunds– eller Waldemarsön (Djurgården), samt å andra sidan Klara gärde, Blekholmen, Rörstrandsängen, Rörstrand och Boltomta eller Bolstofta (nu Karlberg), Lundby, samt hemmanen Ekeby och Wikby (eller Wessby) vid Snyterstad; och dessutom tomten vid Spetälskehospitalet (å nuvarande Drottninghusets plats), jemte gården Husarne, som förmenas hafva varit det nuvarande Fiskartorpet. Alla dessa områden, belägna på eller vid de gamla Liderne, tillbytte sig Magnus Ladulås af biskopen i Uppsala. Derjemte utfärdades, år 1288 från Alsnö, privilegium för alla, som ville bebygga klostrets tomter, att njuta samma friheter, som stadens borgare inom murarne. Klart är, att klostret genom uppodling, utarrendering och uthyrning mot tomtören af dessa betydliga landsträckor i stadens nära grannskap, snart skulle förvärfva betydliga inkomster.

Utom klostren lärer konung Magnus äfven hafva anlagt S:t Örjans eller Görans kapell, beläget å samma plats som Johannis kyrka, invid Spetälskehospitalet, äfvensom ett kapell i Helgeands-huset, som begåfvades med gården Helgeandsledarne (liderne), hvilken tros hafva varit belägen på samma ställe, som nuvarande Stora Skuggan.

I början hade den unga staden stora faror att bekämpa. Bygd till större delen af trä, med husen betäckte af halmtak och de större byggnaderna af spåntak, blef elden en fruktansvärd fiende. Redan 1297 afbrann hela staden och rådhuset, utom slottet och bykyrkan. År 1330 nedbrann icke allenast staden utan äfven slottet och rådhuset. För hvarje gång måste allting uppbyggas på nytt, hvilket då visserligen var lättare än nu, emedan materialet var trä, hvarpå i närmaste grannskap fanns god tillgång. Fruktan för eldsvådor blef så stor, att enligt 1319 års gårdsrätt den, som genom vårdlöshet åstadkom eldsvåda, skulle, gripen på bar gerning, kastas i samma eld.

Det oaktadt tillväxte staden småningom. Murarne höjdes och uppfördes af sten i stället för trä, samt försågos med flankerande torn; den utanför liggande stranden uppgrundades. I stadens södra del uppbygdes, till minne af Magnus Smeks kröning 1333, mellan nuvarande Tyska kyrkogården och Tyska stallplanen Svartbrödra- eller Dominikaner-klostret, hvarvid dåvarande södra tornet lärer blifvit nedrifvet för att lemna byggnadsmaterialier; förmodligen uppbyggdes derpå ett annat längre ut. Enskildta byggnader uppfördes efterhand på Helgeandsholmen och Gråmunkeholmen, från hvilken sednare en träbro lades till staden; såväl dessa båda holmar, som Klara kloster omgåfvos med murar. Äfven på malmarne började enskildta byggnader uppskjuta. Redan i slutet av tolfhundratalet omnämnas några hus på Åsön, hvarest för öfrigt borgerskapet 1306 erhöll rättighet att låta sin boskap beta; derstädes lärer äfven funnits ett Helga-Kors-kapell, beläget vid vestra ändan af nuvarande S:t Paulsgatan. På Norrmalm började Klara klosters tomer nedanför Brunkebergs nordliga ända och Brunnsviken. Samtidigt uppfördes S:t Jakobs kapell, hvilket första gången omnämnes 1343 och som 1345 hade egen kyrkogård.

Såväl inom, som utom kyrkorna uppfördes en mängd kapell och altaren, egnade åt olika helgon och försedda med särskilda prester samt underhållna med afkastningen af större eller mindre egendomar, hvilka blifvit skänkta eller testamenterade. Isynnerhet hade de vid denna tid uppkommande gillena, hvilka vanligtvis benämnes efter ett helgon, i kyrkorna många altaren samt dessutom egna gillestugor. Liksom öfverallt annorstädes, voro äfven hos oss de äldsta gillena ett slags ordnar eller sällskapliga föreningar för båda könen med stark religiös anstrykning; först sednare uppkomma handtverkarnes skrågillen. Man känner tillsammans icke mindre än 19, af hvilka de flesta grundades under sednare hälften av 1300-talet. Bland dessa gillen må nämnas S:ta Gertruds, S:ta Annas, S:ta Barbaras, S:ta Katrinas, S:ta Michaelis, S:t Eriks, S:t Pehrs, S:t Laurentii, S:t Nicolai, jemte Heliga Grafs- och Heliga Lekamens-gillena m.fl., hvilka alla i staden hade hus samt dessutom jordegendomar.

Stadens borgerskap utgjordes af köpmän och handtverkare, samt bestod till en betydlig del af tyskar, hvilka ansågos såsom de rikaste och skickligaste. Häraf stadgandet i allmänna stadlagen (utfärdad omkring 1350) att af stadens styrelse, som utom konungens fogde utgjordes af 6 borgmästare och 30 rådmän, hälften skulle vara tyskar. Detta stadgande upphäfdes först 1470. Stockholms befolkning lärer föröfrigt blifvit ökad genom en mängd borgare, som inflyttade från Visby, efter denna stads eröfring och utplundring 1361 af Waldemar Atterdag.

Utom eldsvådor hade den uppväxande staden ofta att lida af pest, hungersnöd och alla de olyckor, som åtföljde de oroliga tiderna och de nästan ständiga inbördes krigen. Åren 1291 och 1316 härjade både pest och hungersnöd, och 1350 rasade den förskräckliga digerdöden med sådan häftighet, ”att så när alla gator syntes med döda betäckts”. År 1306 halshöggs den ädle Torkel Knutson på Södermalm, år 1319 konung Birgers marsk Johan Brunke på Brantberget, som derefter erhöll sitt nya namn, samt 1320 samma konungs son Magnus på Helgeandsholmen. År 1365 konung Magnus Smek, som af Albert af Meklenburg blifvit tillfångatagen, på tornet Kärnan, der han qvarhölls till dess hans son, konung Håkan af Norge, år 1371 anlände med en krigshär och från Kungsbacken, som då erhöll sitt namn, belägrade Stockholm. Håkan fick utlösa sin fader, men Albrekt bibehöll regeringen. Ett bättre bevis på den tidens tygellöshet kan knappast anföras, än att Albrekts allrådande minister, den mägtige Bo Jonsson (Grip), år 1382 vid högaltaret i Gråmunkekyrkan mördade riksrådet Karl Nilsson (Färla), utan att derför blifva straffad. Under Albrekts regering uppstod ett sådant hat mellan Stockholm svenska och tyska borgare (Hättebröderna), att de sednare flera gånger begärde konungens tillstånd att bland de förra få anställa ett allmänt blodbad, hvilket dock af Albrekt afstyrdes. Men när konungen sommaren 1389 begifvit sig till södra Sverige för att möta drottning Margareta, utförde de sin plan sålunda, att de natten till den 123 juni grepo de förnämste svenska borgarne och öfverförde dem till Käpplingen, der de innebrändes i en lada. Sedan Albrekt samma år i slaget vid Falköping blifvit drottning Margaretas fånge, bibehöll sig hans tyska besättning under 7 års tid i Stockholm, och det var under denna tid som de s.k. Fetaliebröderna försågo staden med lifsmedel. När Albrekt ändtligen 1396 frigafs, måste Stockholm öfverlemnas till Hansestäderna, hvilka gått i borgen för erläggandet af konungens lösen och som ännu någon tid innehade staden.

Såsom bot för sin mordgerning, ålades hättebröderna att uppsätta ett. s.k. Kalvarieberg, hvarmed vanligtvis menas en af flera pelare uppehållen stenskifva, på hvilken i bildhuggeriarbete utförda scener ur Kristi pinoshistoria äro ställda; efter långt dröjsmål inskränkte sig tyskarne likväl att år 1400 uppresa trenne stora stenar, på hvilka nämnda scener voro inhuggna, vid stora vägen öfver Södermalm (en synes ännu vid Kapellgränden). (Text från 1874 – J. Mankell)

Texter av J. Mankell (1874) om Stockholm:

Stockholms anläggande och tillväxt under 1200- och 1300-talet (Text från 1874)

Stockholm under fjortonhundratalet och till 1523 (Text från 1874)

Stockholm under Gustaf Wasa och hans söner (Text från 1874)

Stockholm under Gustaf II Adolfs och Kristinas regeringar (Text från 1874)

Stockholm under Karl X:s och Karl XI:s regeringar (Text från 1874)

Stockholm under sjuttonhundratalet och till 1809 (Text från 1874)

Stockholm efter 1809 (Text från 1874)

Andra texter om Stockholm:

Stockholm (Stockholms län)

Stockholm från Mälaren (1856)

Stockholm från Gustaf Adolfs Torg (1856)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s