Orter, städer, landskap

Stockholm under fjortonhundratalet och till 1523

Under fjortonhundratalet tillväxte Stockholm oaktadt eldsvådor, belägringar, pest och hungersnöd, i följd af dess förträffliga läge ganska hastigt.

Slottet, som under detta århundrade synes varit befriadt från eldsvåda, utvidgades åt flera sidor, särdeles af karl Knutson och af Sturarna, samt erhöll i det närmaste samma grundplan, som det sedermera innehade till 1697. Adelshuset tillbyggdes i höjden och dess rum inreddes med mera omsorg och prakt än förut. I afseende på tillökningen i omfång synas först de byggnader hafva tillkommit, som lågo kring den öster om adelshuset belägna Smedjegården; dernäst de sträckor som i öster, norr och vester omslöto Stora borggården, hvilken måhända då ej var så stor, som sedermera. Lilla borggården, i hvilken tornet Kärnan eller – som det förmodligen med anledning af Kalmare unionen började kallas – Tre Kronor reste sig, låg 13 alnar högre än Smedjegården och Stora borggården; till den sistnämnda förde från vestra sidan vindbron öfver slottsgrafven, hvilken då lärer varit fylld med vatten och så djup att fartyg från strömmen kunde ingå i densamma. I slottets hörn, såväl som på andra ställen, reste sig dels runda, dels fyrkantiga torn. Adelshuset och förborgen voro sålunda befästade, att de af särskilda partier kunde innehafvas och mot hvarandra försvaras.

Slottet utgjorde kärnan af stadens försvarsverk, hvilka dessutom bestodo af muren med dess sidoförsvarande torn, särdeles öfver portarna. Att nämnda ursprungliga mur då sannolikt låg innanför Öster- och Vesterlånggatorna, är ofvan omnämndt. Af portar funnos S:t Nicolai (i Storkyrkobrinken), Skomakareporten (i Kåkbrinken), Vattuporten (i Tyska brinken), Södra porten, Köpmanporten, och sannolikt äfven en vid nuvarande Benikebrinken.

Staden inom murarna var fortfarande bebyggd med trähus, betäckta med halm, torf, spån eller bräder. Blott några få enskilda stenhus lära hafva funnits. Gatorna voro desamma, som för närvarande, men hade till större delen andra namn, hvilka dessutom ombyttes. Trakten kring nuvarande Helvetiigränd kallades Helvetet; der var 1519 bödelsstugan belägen. Vid konungens mindre kålgård, förmodligen söder om slottet, låg den s.k. Wambafjärdingen.

Stockholm från norra sidan

Stockholm från norra sidan – andra hälften av 1500-talet

Stockholm från södra sidan

Stockholm från södra sidan – andra hälften av 1500-talet

Bland offentliga byggnader må i främsta rummet nämnas Bykyrkan eller S:t Nicolai kyrka, hvilken i början af fjortonhundratalet lärer blifvit till bredden utvidgad och sedermera med en tillbyggnad vid vestra ingången försedd, samt slutligen efter flera undergångna eldsvådor alldeles fullbordad 1478. Dåvarande längden uppgifves till 2I6 fot och bredden till 104. På hvardera sidan om tornet stod ett s.k. själakapell. I kyrkan funnos dessutom icke mindre än 27 altaren, hvardera med särskilda helgonbilder, taflor, krucifixer, käril och mess-skrudar samt åtminstone en prest, och hvilka alla voro rikt begåfvade med årliga inkomster medelst hyres- och arrendemedel af hus och egendomar. Altaren tillhörde S:t Martinus, Andreas, Petrus och Paulus, Michael, Kristofer, Henrik, Göran, Erik, Olof konung, Johannes, Blasius, Logus och S:ta Barbara, Gertrud och Anna, förutom Wårfru, Wårfru Conceptionis, Wårfru Visitationis, Heliga Lekamen, Guds englar, Tiotusen riddare och elfvatusen jungfrur, Jungfru Maria och Heliga Tre Konungar, Nativitas Kristi och Heliga Trefaldigheten m.fl. Bland de talrika helgonbilderna må nämnas S:t Görans till häst, hvilken Sten Sture d. ä. 1487 lät förfärdiga af en träsnidare från Antwerpen, till minne af en seger i ryska kriget, och hvilken uppsattes längst fram i kyrkan vid koret.

Näst Bykyrkan var Svartbrödrakyrkan, belägen mellan klostret och S:t Gertruds gillestomt, den förnämsta. Om dess inre känner man dock ännu intet. Vid norra delen af Själagårdsgatan (nu Skärgårdsgatan) låg gamla Själagårdshuset, samt i hörnet af samma gata och nuvarande Persiljegränd Wårfrugillets stuga. S:t Gertruds gillesstuga låg å samma ställe som nuvarande Tyska kyrkan. Heliga grafs gillet hade sin stuga vid Kinhäste- (nu Kinstu-)gatan, hvilken ansetts hafva fått sitt namn af Kungshäste- eller Hingstugatan, der dåvarande hofstallet lärer varit beläget (?). Heliga Lekamagillets hus låg redan 1409 vid Skomakaregatan, der gillet vid reformationen lär hafva haft 10 hus, hvaribland ett kallades Kopparhuset och ett annat Tuskehuset, förutom flere andra. Vid samma gata hade äfven S:t Michaelis gille sitt hus; nära Stortorget låg S:t Kristofers prebendehus. Rådhuset bibehöll, fastän flera gånger nedbrunnet, sin gamla plats vid Stortorget; der församlades magistraten och borgerskapet för att öfverlägga om stadens angelägenheter, och från dess burspråk upplästes offentliga kungörelser. Mellan rådhuset och S:t Nicolai kyrka låg den lilla kyrkogården. På Stortorget fanns redan då såväl kåk och skampåle, som brunn.

Allt efter som stränderna uppgrundades och innevånarnes antal tillväxte, började platsen utanför murarne att bebyggas med hus, som uppfördes på pålgrund. Begynnelsen härmed lära gråmunkarne gjort, hvilka till skänks erhöllo det utfyllda område, som låg mellan vestra muren och den af dem uppförda bron, och på detsamma byggde husen kring Gråmunkegränd. Vid Kaggehamn (Kornhamn) voro hus uppförda redan i Engelbrekts tid, emedan denne 1436 berättas från ett der varande burspråk hafva talat till folket. Trakten mellan nuvarande Storkyrkobrinken och norra tornet skall deremot ännu under Karl Knutsons tid varit betäckt med bodar.

Samtidigt bebyggdes äfven trakten öster om muren, allt ned till Fiskestranden (Skeppsbron), hvilken liksom de öfriga hamnarna var utan strandskoning. Utanför densamma gick den s.k. Kransen, en dubbel rad af pålverk, sammanbundne med hammarband, innanför hvilken handelsfartygen lågo skyddade; infarten skedde genom lösa bommar, vid hvilkas öppnande pålapenningar till bommästarne måste erläggas. Dylika pålapenningar omtalas redan 1419 och bommästarne 1470. Dessutom omtalas äfven särskilda bomtorn, förmodligen till pålverkets försvar.

Närmast murarna gingo Öster- och Vesterlånggatorna, och från dem förde på både östra och vestra sidan en mängd trånga gränder ned till stränderna. Utrymmet var så anlitadt, att gränderna närmast murarna öfverbyggdes med hvalf, af hvilka ännu många qvarstå. Dessa gränder hade omvexlande namn, af hvilka några ännu blifvit bibehållne; ibland benämndes de blott med nummer från någon mera känd gränd norrut eller söderut, hvartill vanligtvis lades orden vestanmur eller östanmur. Under Sturarna indelades staden i fyra qvarter, nemligen det inre, det östra, vestra och södra. Vid nuvarande Johannisgränd låg S:t Johannis hus, som af Johanniter-riddarne lärer blifvit uppfördt redan 1336 till gästherberge; midt emot detsamma låg ett hus tillhörigt S:t Britas kloster i Vadstena. År 1440 skänktes ett hus för Fredagsallmosorna, beläget vestanmur i femte gränden sunnan från Gråbrödragatan, i Ständels gränd os. v.

Äfven Gråmunkeholmen blef under denna tid tätare bebyggd. Gråbrödra-klostrets kyrka, hvars tak och torn till 1416 varit betäckte med spån, belades då med bly. l densamma funnos, utom högaltaret, dylika helgade åt S:ta Maria, Anna och Katrina, samt åt S:t Franciscus (karolinska koret) och Heliga Korset (midt i kyrkan), äfvensom ett Själakor, ett Köpmannakor, jemte enskilda kor, såsom Knut Trolles, Göstaf Skyttes m.fl. på olika tider stiftade. Norr om kyrkan låg kyrko-gården; men man påstår att gråmunkarna äfven begrofvo sina döde på Lidarön. På nordvestra delen af holmen låg Rogberget, der 1445 fanns en väderqvarn och 1510 ett stall.

Norrbro började då vid nuvarande Stadssmedjegatans mynning, dit det inre norra tornet blifvit framflyttadt; det yttre stod på Helgeandsholmen, och från detsamma sträckte sig åt ömse sidor en mur, hvilken vid holmens båda ändar slutade med ett torn. Närmast båda norra tornen voro vindbryggor, som åt dem kunde uppdragas. På holmen fanns för öfrigt en badstuga tillhörig Helga Lekamens Gille. Vid lilla Stockholmen lågo qvarnar, tillhörige S:ta Klara kloster (1441).

södra bron voro tvänne vindbryggor, en närmast stadens södra qvarter och en invid uppfarten till Södermalm. Innanför dessa vindbryggor lågo tornen, det inre ungefär vid det nuvarande räntmästarehuset och det yttre i sjelfva strömmen, förmodligen uppfördt på pålar. Äfven i Söderström funnes redan tidigt qvarnar, hvilka dels tillhörde staden, dels Klara kloster; de första kända privilegierna å dem äro 1436 gifna af rådet och 1458 af konung Kristian I. Staden hade likaledes inkomst genom afgifterna för genomfarten både af Söder- och Norrström, hvarå förläning erhållits genom Sten Sture d.ä:s och rådets öppna bref af 1470.

Södermalm disponerades fortfarande af staden såsom betesmark, hvarå Konung Kristofer 1442 och 1444 gaf öppet bref. År 1436 berättas danskarne hafva röfvat borgerskapets boskap utanför södra tornet. Under förra hälften af fjortonhundratalet började malmen bebyggas närmast utanför nämnde torn. Men som den vid belägringar åter afbrändes, förbjöd Karl Knutson att å densamma uppföra några förnämligare hus, hvarefter blott lusthus, bodar, trägårdar och kålgårdar derstädes anlades. År 1489 lät Sten Sture d.ä. dock uppföra ett kapell, der nu Maria Magdalena kyrka står, hvilket synes antyda att den bebyggda delen af malmen erhållit någon tillväxt.

Äfven på Norrmalm utvidgades under detta århundrade den bebyggda delen kring S:t Jakobs kapell och S:ta Klara kloster, hvilket senare 1446 uppbrann, fastän det snart åter uppfördes. Stranden å ömse sidor norra bron, nedanför Brunkberget, kallades då Sandbron. År 1430 omtalas första gången konungens kålgård (nu Karl XII:s och XIII:s torg), hvilken genom Brännareströmmen, öfver hvilken 1452 en bro förde, skiljdes från Käpplingen. År 1454 förstorades kålgården med en del af S:t Jakobs kyrkogård, hvarföre ersättning erhölls af S:t Örjans tomt. Kålgården begränsades i öster af Laduviken, som gick långt in och genom Kattrumpesjön (Träsksjön) sammanhängde med Brunnsviken (1499); Rumpenäs kallades I452 en tomt, som tillhörde S:t Örjans kapell; häraf har äfven gamla Roslagstullen (vid Claes på hörnet) blifvit kallad Kattrumpstullen. Öster om Kattrumpsån sträckte sig de stora betesmarker, som tillhörde konungens Ladugård (nuvarande Ladugårdslandet och Ladugårdsgärdet), och hvilka förmodligen blifvit köpta af Klara kloster; den gamla Ladugården, som fanns åtminstone 1471, lärer stått der nuvarande Skogsinstitutet är beläget, vid Djurgårdsbron; rimkrönikan säger att der utfordrades 100 oxar. En stor del af nuvarande Djurgården tillhörde fortfarande med dess utarrenderade gårdar, betesmarker, åkrar och fiskevatten S:ta Klara kloster, hvilket ådagalägges genom flera bytes- och köpehandlingar. Likaledes Waldemarsön, hvilken Karl Knutson likväl 1452 tillbytte sig för kronans räkning mot andra egendomar.

Liderna, hvilka synas motsvarat nuvarande Solna socken jemte nordligaste delen af Djurgården närmast Ålkistan, voro delade mellan S:ta Klara kloster och Helgeandshuset samt Svartbrödra- och Gråbrödraklostren, hvilket sistnämnda dock hade uteslutande besittningsrätt till den egentliga Lidarön (Kungsholmen), som derföre vid denna tid började kallas Munklägret; den användes till betesmark; äfven lära derstädes några fiskare uppslagit sina kojor.

Äfven under fjortonhundratalet led Stockholms stad mycket af eldsvådor, belägringar och andra olyckshändelser. År 1407 lades hela staden i aska jemte rådhuset, vid hvilket tillfälle öfver 400 menniskor omkommo, dels i elden, dels i vattnet. Jemväl 1419 uppgick större delen af staden i rök, då återigen rådstugan med alla der förvarade privilegier, dokumenter, protokoller och öfriga handlingar uppbrann. När Engelbrekt sommaren 1434 med sin bondehär kom till Stockholm, hvarest fanns en dansk besättning under Hans Kröpelin, ingick han stillestånd med den senare samt drog genom staden till södra delen af landet. Men då Konung Erik XIII sjöledes från Danmark i Oktober anlände till staden, skyndade Engelbrekt dit med sin armé och inneslöt densamma; södermanländingarne lägrade sig på Åsön, uppländingarne på Norrmalm och sjelf hade sig Engelbrekt med vestmanländingar och nerkingar på Långholmen. Konung Erik måste ingå stillestånd och förlikning den 11 Nov., hvarefter han återreste till Danmark, sedan han likväl i Stockholm qvarlemnat Kröpelin med 600 man. I Sept. 1435 kom han för andra gången till Stockholm för att ånyo underhandla med svenskarne; efter en ny förlikning, som afslöts på Långholmen, afreste han i Okt. till Danmark, i staden qvarlemnade Nils Eriksson Rönnow med 500 man. Oaktadt öfverenskommelsen ansåg rådet nödigt att bemägtiga sig Stockholm; men den nye ståthållaren tillstängde portarne, och hade icke borgerskapet, hvilket fruktade att undergå samma behandling af danskarne, som under konung Albrekts tid vederfors dem af tyskarne, inifrån hjelpt till att uppbryta portarne, så skulle riksens råd midt under freden varit utestängdt från hufvudstaden. Slottet förblef dock i danskarnes händer och belägrades från början af år 1436 af den nye marsken Karl Knutson (Bonde), hvilken slutligen genom en öfverenskommelse i Kalmar i Juli samma år fick det i sina händer. Under dessa fejder försvarades Stockholms stad för första gången med kanoner, och redan 1431 lärer derstädes funnits kanongjutare (byssegjutare) på stat.

Från denna tid kan Stockholm betraktas såsom rikets verkliga hufvudstad, sålunda att den, som innehade densamma, äfven hade den lagliga magten i händer. Sedan Erik XIII blifvit af satt såsom unionskonung, blef hans systerson Kristofer af Baiern dertill utvald samt emottogs i Sept. 1440 med stor prakt i Stockholm. Under hans regering drabbades hufvudstaden af flere olyckor. Den 5 April 1445 uppbrann tredjedelen af staden, nemligen trakten mellan Skomakaregatan och Gråmunkegränden. År 1446 härjade pest och hungersnöd; att Klara kloster samma år, på Pingstdagen uppbrann, är redan omnämndt.

Sedan Kristofer 1448 aflidit, utkorades Karl Knutson på en riksdag i Stockholm till Konung. År 1452, medan denne i Westergötland stred mot danskarnes landmagt, kom en dansk flotta till staden för att belägra densamma, men återvände genast, då konungen nalkades till undsättning. År 1454 afbrann hela den då bebygda delen af Södermalm. Sedan ett fiendtligt parti bland svenska högadeln under ledning af erkebiskop Jöns Bengtson (Oxenstierna) i början af I457 rest sig emot konung Karl och denne blifvit slagen vid Strängnäs, flydde han, sjelf sårad, till Stockholm, hvarest han i Februari lät uppbränna båda malmarna. Men erkebiskopen lät häraf ej hindra sig att belägra staden, hvilken, sedan konungen sjöledes flytt till Danzig, den 22 Febr. dagtingade. Högadeln utvalde nu till unionskonung Kristian I från Danmark, hvilken äfven midsommardagen s.å. på en flotta anlände till Stockholm. Följande år uppbrann hela staden mellan broarne, utom slottet samt S:t Nikolai och Gråbrödrakyrkan.

År 1463 kom konung Kristian till Stockholm samt lät fängsla den mägtige och orolige erkebiskopen, som satt honom på thronen. Men upplandsbönderna reste sig då för att befria erkebiskopen och framträngde till Stockholm samt intogo Helgeandsholmen. Med dem blef ett stillestånd afslutadt; men utan att afvakta dess utgång, angrep konungen dem (omkring den 10 Aug.) och lät, oaktadt gifven lejd, ihjelslå några och trettio, som tappert försvarade sig i Helgeandskyrkan, tillfångataga en stor mängd och rådbråka deras höfvitsman, Johan Lindorm, jemte 8 bland bönderna. Erkebiskopen fördes till Danmark, dit äfven Kristian sjelf afreste i Nov. Då grep erkebiskopens systerson Kettil Karlsson (Wase), biskop i Linköping, till vapen och tågade med bönderna från Södermanland, Uppland och Westmanland till Stockholm, som belägrades. Konung Kristian skyndade i början af 1464 landvägen hufvudstaden till undsättning, hvarigenom biskop Kettil föranleddes att draga sig tillbaka till Westmanland, der han likväl vid Harakers kyrka slog Kristians trupper, hvarefter han åter framryckte till Stockholm, der konungen instängdes och belägrades. Sedan den sistnämnde vid midsommartiden flytt till Danmark, inkallades Karl Knutson från Danzig, och för honom upplätos Stockholms portar den 13 Sept. Men då Konung Karl ej visade någon synnerlig lust att återlösa erkebiskopen ur fångenskapen, uppreste sig biskop Kettil mot honom; samtidigt lössläppte konung Kristian frivilligt Jöns Bengtson, hvarefter de båda förenade prelaterna i slutet af 1464 belägrade Karl Knutson i Stockholm från Norrmalm. Då den sistnämnde i början af 1465 fått underrättelse att Upplandsbönderna och Dalkarlarne nalkades till hans hjelp, gjorde han på isen utanför Gråmunkefjärden ett utfall för att taga biskoparnes folk i ryggen, i följd hvaraf en strid uppkom, som kostade båda sidorna flere tusende man. Sedan biskoparne dels med våld, dels med öfvertalande förmått bönderna att återvända hem, och sedan konung Karl företagit ännu ett misslyckadt utfall mot fiendens läger, måste han den 4 Febr. ånyo afstå från regeringen och draga sig tillbaka till Finland. Samma år härjade pesten starkt i Stockholm. Imellertid reste sig snart ett annat adelsparti, med Sturar och Tottar i spetsen, jemte en del af allmogen, till förmån för Karl Knutson; dessa togo på hösten 1466 Stockholm från Magnus Gren, hvilken erkebiskopen derstädes satt till befälhafvare, samt lyckades slutligen alldeles öfverväldiga motpartiet, hvarpå konung Karl den 12 Nov. 1467 intågade i Stockholm.

Efter Karl Knutsons död, i Maj 1470, kom Kristians ifrigaste anhängare, Erik Karlsson (Wase), med en dansk flotta till Stockholm och landsatte folk för att afskära staden tillförsel af lifsmedel. Men sedan han i flere drabbningar blifvit slagen, måste han återvända till Danmark, hvarefter svenskarne i Maj 1471 valde Sten Sture till riksföreståndare. Konung Kristian for då sjelf med en stor flotta till Stockholm och ankrade den 10 Juli vid Wangsholmen, hvarpå han inlät sig i underhandlingar med rådet för att med godo förmå svenskarne underkasta sig. Men då han härigenom intet vann, landsatte han den 1 Sept. 5 000 man och ett ansenligt artilleri på Käpplingen för att från Norrmalm belägra Stockholm, der Knut Posse då förde befälet öfver en stark besättning. Konung Kristian intog läger på Brunkeberg, der han befästade sig mot staden för att afvärja utfall. Imellertid beredde sig riksföreståndaren, som hittills befunnit sig i Westergötland, att undsätta hufvudstaden. Medförande nerkingar, södermanländingar och vestgötar, förenade han sig vid Järfva med dalkarlarne under Nils Sture; dit kommo äfven 1 300 ryttare från Stockholm, hvilka tagit vägen öfver Långholmen och Lidarön. Den 11 Okt. framryckte Sture med öfver 11 000 man att angripa Kristian. Här är naturligtvis ej stället att i detalj beskrifva slaget vid Brunkeberg. Nämnas må blott, att danskarne intagit ställning med fronten mot norr och med venstra flygeln på Klara gärde, midten på sjelfva berget och högra flygeln i Kålgården för att betäcka reträttvägen öfver bron till landstigningspunkten vid Käpplingen. Svenskarnes venstra flygel synes genom en träskig trakt norr om Observatorii-backen hafva gått till östra sidan af berget; den öfriga hären öfver Rörstrandsängen, hvarifrån midten uppsteg på sluttningen, under det högra flygeln sysselsatte fienden vid Klara kloster. Slaget afgjordes derigenom att danskarne i midten, sedan de afslagit tvenne anfall, läto locka ned sig på Klara gärde för att förfölja, då samtidigt svenska venstra flygeln framkom och Knut Posse med 2 000 man gjorde utfall från staden och tog danskarne i ryggen samt förstörde deras belägringsarbeten. Som man känner, hade Posse äfven låtit söndersåga pålarne under bron öfver Brännareströmmen, som i följd deraf brast under de flyende danskarne, hvilka drunknade i mängd. Med knapp nöd undkom Kristian sjelf till flottan, med hvilken han genast återseglade till Danmark.

Efter detta slag åtnjöt Stockholm under några årtionden lugn, åtminstone för krigsoroligheter. År 1491 i Oktober Iärer staden, jemte några mindre hus på norra och södra malmen, försåtligen blifvit satt i brand af danska ryttare; men hvarifrån dessa kommit, då fred ännu var rådande med Danmark, omförmäles icke. Deremot är säkert, att sommaren 1495 en svår pest rasade, hvarigenom 18 000 menniskor skola omkommit; sistnämnda siffra är likväl så mycket öfverdrifnare, som staden vid den tiden sannolikt egde föga öfver hälften af detta antal innevånare. Samma år i Oktober afbrunno 200 hus i staden och på Södermalm.

Genom den så kallade Kalmare-recessen hade Kristians son Johan år 1483 på vissa vilkor blifvit erkänd såsom Sveriges konung. Som han likväl ej uppfyllde nämnda vilkor, hindrade honom Sture att tillträda regeringen ända till 1497, då konung Johan den 24 Juli ankom till Stockholm med en stor flotta och talrik landstigningshär samt landsteg på norra sidan för att belägra staden. Sture, som då var sysselsatt med belägringen af sin fiendes, erkebiskop Jakob Ulfssons, slott Stäket, kunde blott med möda slå sig igenom till staden, der han dock snart förenade 10 000 man. Derjemte nalkades dalkarlarne till undsättning samt intogo ställning vid Rotebro. En plan uppgjordes då att den 28 Okt. från tvenne sidor angripa danskarne; men det bud, som närmare skulle underrätta dalkarlarne, föll i händerna på konung Kristian, hvilken den 27 i stället anföll dalkarlarne och något trängde dem tillbaka. När danskarne den 28 återkommo till Stockholm med dalkarlrnes eröfrade fanor framför sig, trodde Sture de senare vara i antågande och gjorde ett häftigt utfall, men blef tillbakaslagen och hade säkert blifvit fången, om han ej med sin häst kastat sig i Norrström och genom en lönnport inkommit i slottet. Som belägringen imellertid började draga ut på tiden och vintern nalkades, fann konung Johan för godt att öppna underhandlingar med Sture, hvilken, då han å sin sida ej vidare kunde lita på högadelns bistånd, visade sig böjd för tillmötesgående, i följd hvaraf en förlikning af slöts i Klara kloster. Den 11 Nov. intågade Johan i staden och den 25 kröntes han med stor prakt.

Men denna gång blef freden ej långvarig. Ty det förtryck, som de danska fogdarne utöfvade i landet, uppretade svenskarne åter till affall. Visserligen kom konung Johan på våren 1501 med en flotta till Stockholm för att bilägga stridigheterna med högadeln. Men då misstroendet i stället tillväxte, drog Sture med herrarne till Wadstena, hvarifrån han i Juli uppsade konungen all lydnad, hvarpå han med en här antågade mot hufvudstaden. Konungen afseglade då den 12 Aug. till Danmark, men qvarlemnade i Stockholm sin drottning, Kristina, med 1 000 mans besättning. Då Sture med sin här den 7 Okt. ankom till staden för att belägra densamma, af slog danska besättningen tvenne anfall. Men när den sednare tillika nedbrände de kring slottet belägna husen (50 till antalet) för att lättare derstädes kunna försvara sig, reste sig borgerskapet och öppnade portarne för svenskarne. Slottets belägring fortgick sedermera hela vintren, till dess Kristina den 27 Mars 1502 af brist på lifsmedel måste gifva sig; allenast 70 friska återstodo då af besättningen. Tre dagar derefter ankom konung Johan med en flotta till undsättning och belägrade sedermera staden, med anledning hvaraf borgarne den 12 Maj lära uppbrännt Södermalm; men då han ingenting kunde uträtta, måste han återvända med oförrättadt ärende. Till belöning för sitt uppförande under dessa belägringar erhöll borgerskapet den 10 Augusti s.å. stora privilegier, äfvensom stapelstadsrätt för staden.

Under sedermera följande halftannat årtionde förskonades Stockholm från olyckorna under det krig, hvilket fortfarande med få afbrott rasade mellan Sverige och Danmark. Men så mycket värre skulle dess öde förblifva efter förloppet af denna tid. År 1517, under det Sten Sture d.y. belägrade erkebiskop Gustaf Trolles slott Almare Stäket, anlände i början af Augusti den sistnämndes farbror, Joakim Trolle, med en dansk flotta till Stockholm och landsatte 4 000 man vid Wäddla (på Ladugårdslandet) för att komma Stäket till bistånd; men Sture skyndade genast till stället och slog danskarne i grund samt tvang dem åter inskeppa sig och med oförrättadt ärende återvända, hvarpå erkebiskopen måste falla till föga.

Vid pingsttiden 1518 ankom Kristian II sjelf med en mägtig dansk flotta till Stockholms-skären för att häfda sin magt öfver Sverges land och rike samt hämnas Trolles afsättning. Han landsatte sin arme på Södermalm (förmodligen vid Tegelviken), der han uppslog sitt läger och hvarifrån gjordes fruktlösa anfall på staden. Men Sture antågade till undsättning från Södertelje; och då Kristian gick honom till mötes, uppkom den 22 Juli vid Brännkyrka ett slag, i hvilket danskarne öfvervunnos och injagades i sitt läger samt måste lemna vägen öfver Södermalm till Stockholm öppen för svenskarne. Sture gjorde derefter det ena utfallet efter det andra och nödgade Kristian slutligen att vid Tegelviken med stor förlust åter inskeppa sig på flottan, hvilken, sedan den länge blifvit uppehållen af motvind, sent på hösten hemseglade.

Som man känner, eröfrade danska landarmen 1520 under de första månaderna af året största delen af Sverge. Men till Stockholm lyckades Sten Stures enka, Kristina Gyllenstjerna, i god tid från Lübeck få förstärkning och lifsmedel, hvarjemte kraftiga försvarsanstalter vidtogos; bland annat tillstängdes Söderström å östra sidan med bommar. I Maj anlände konung Kristian ånyo med en flotta och landsatte trupper, hvilka från alla sidor omslöto staden, äfven denna gång med hufvudstyrkan från Södermalm. Men denna belägring var nära att erhålla samma utgång, som den föregående. Besättningen gjorde täta utfall och Kristian kunde under hela sommarn intet uträtta. Som lifsmedel begynnte tryta, krigsfolket knotade öfver uteblifven sold, och oroande underrättelser inlupo från Danmark, var han nära att uppgifva hela företaget. Slutligen försöktes underhandlingar; och då Kristina dervid skamligt öfvergafs af den i staden befintliga adeln och tyska borgerskapet, kom slutligen den 5 Sept. på en holme invid Waldemarsön (Beckholmen?) en öfverenskommelse till stånd, i hvilken Kristian lofvade allt hvad som begärdes. Sedan södra stadsporten blifvit nedhuggen, höll konungen i spetsen för 1 000 ryttare och 2000 fotknektar sitt intåg, hvarefter han prägtigt undfägnades af det tyska borgerskapet och dess borgmästare Gorius Holst, som hade sitt hus vid Jerntorget.

På de sedermera följande, rysliga händelserna behöfva, såsom allmänt bekanta, ej många ord spillas. Konungen återreste till Danmark i medlet af September för att derstädes besörja angelägna ärender. Men sedan han den 20 Okt. återkommit, skred han med utomordentlig bakslughet till utförande af sina hemska planer. Den 30 Okt· förklarades han af det i Gråmunkeklostret församlade rådet jemte biskoparne såsom rätter arftagare af Sverges krona. Den 1 Nov. hyllades han på Brunkeberg af den sammankallade riksdagen, hvarefter ånyo hölls intåg genom yttre norreport. som äfven blifvit nedhuggen; den 4 kröntes han i Storkyrkan; den 5 och 7 tillbragtes under lustbarheter på slottet. Men sistnämnda dag börjades sorgespelet, då de till döden bestämde derstädes anklagades och fängslades; den 8 utfördes och afrättades offren (hvaribland Stockholms förnämsta borgare) på Stortorget, då Kristian från rådhuset lärer åskådat det fasaväckande uppträdet; den 9 fortsattes mördandet, hvarvid begagnades galgar, uppreste på Stortorget, Kornhamn och Brunkeberg; de aflidnes hus och förmodligen många andras, plundrades af soldatesken. En del af liken kastades i brunnen på Stortorget, som fylldes; en annan del inpackades i tunnor och lårar samt utforslades till Södermalm, der de uppbrändes på ett stort bål, upprest å det ställe der nu Katrina kyrka står, nedanför dåvarande galgplatsen,

Sedan konungen afslutat sitt förfärliga värf och, som han menade, för alltid kufvat Sverge, återvände han, fortsättande sin blodiga bana, i Dec. till Danmark. I Stockholm qvarlemnades en dansk styrelse, i spetsen för hvilken stod Didrik Slaghök, och en stark besättning af danskar, tyskar och skottar under Staffan Henrikson, hvilken bildade kärnan till det motstånd, som gjordes mot svenskarnes allmänna uppresning 1521. Vid midsommartiden detta år kom Gustaf Wasa med en bondehär från norr till Stockholm och slog läger å ömse sidor om Brunkeberg. Men danskarne gjorde genast ett utfall, som tvang svenskarne att draga sig tillbaka till Rotebro, der de intogo nytt läger för att åtminstone hindra tillförseln till lands och danskarnes ströfvande från denna sida. Flere fäktningar föreföllo på det mellanliggande området, i hvilka svenskarne lågo under. Först i Okt. blef Gustaf Wasa så stark, att han på långt afstånd kunde innesluta staden å flera sidor medelst trenne läger, det ena vid Järfva, det andra vid Sätra (på gamla vägen till Södertelge i Botkyrka socken) och det tredje på Glia eller Klistad å Lofön, hvarifrån tillförseln på Mälaren skulle hindras. Mot det sistnämnda, der blott 500 man under Peder Fredag funnos, gjorde danskarne under julaftonen ett stort utfall på fartyg med 1 500 man, men blefvo i stället sjelfva medelst en krigslist öfverraskade och tillbakaslagna. Inom staden utöfvades samma tyranni af Göran Holst och det tyska borgerskapet, som under Albrekts tid; de svenska borgare, som ej lyckades rädda sig genom flygten, höllos fängslade på slottet.

Tidigt på våren 1522 undsatte Severin Norrby Stockholm sjöledes både med manskap och lifsmedel. Härigenom uppmuntrade, verkställde danskarne på Palmsöndagen ett utfall mot lägret vid Järfva med sådan kraft, att den svenska besättningen dels nedergjordes, dels skingrades. Samma öde drabbade följande dagen lägret vid Sätra. Och en hel månad förgick, innan Gustaf Wasa åter kunde upprätta sina läger kring Stockholm. Efter långvariga underhandlingar lyckades han förmå Lübeckarne att på sommaren sända en liten flotta till stadens spärrande åt Saltsjösidan, som hittills varit öppen. Härigenom hindrades visserligen Junker Thomas, Kristians befälhafvare i Finland, att i Juli föra undsättning till Stockholm. Men när Severin Norrby på hösten försökte detsamma, släppte honom Lübeckarne ej allenast förrädiskt igenom, utan tilläto honom äfven undkomma, fastän han till och med en tid var infrusen.

Derefter inneslöts Stockholm trängre än förut. Det norra lägret flyttades till Bromma, hvarest svenskarne afslogo flere utfall, och derefter till Brunkeberg; lägret vid Lofön flyttades till Munkliderna (Kungsholmen), hvarifrån en flottbro lades till Långholmen; och det vid Sätra framskjöts till Södermalm, hvarifrån likaledes en flottbro byggdes till Waldemarsön, försedd med starka bommar och ett fast blockhus jemte talrikt artilleri. Nu blef all undsättning omöjlig. Det utfall, danskarne i början af 1523 försökte mot södra sidan, blef blodigt tillbakavisadt, emedan den svenske befälhafvaren, Peder Fredag, i Maria kapell gömt 500 man, som togo de anfallande i ryggen. Efter tappert motstånd. måste slutligen besättningen, sedan den genom svärd, hunger och. sjukdom blifvit förminskad till en liten hop, och sedan underrättelse om Kristians flygt från Danmark och Gustaf Wasas utväljande till konung inlupit, den 17 Juni kapitulera, hvarefter den sistnämnde på midsommaraftonen höll sitt intåg genom södra stadsporten.

Man har i Storkyrkan (uppgången till orgelläktaren) ännu i behåll en gammal tafla öfver Stockholm från Mälarsidan år 1535, den äldsta kända. Fastän den egentligen utfördes för att åt efterverlden bevara minnet af några märkvärdiga vädersolar, som då visade sig å himlahvalfvet, och fastän perspektivet är hopträngdt och förfeladt, så erbjuder taflan dock mycket af intresse samt öfverensstämmer i de flesta hänseenden med den äldsta kända kartan. Då den målades blott 12 år efter den sista belägringens slut och således före de betydliga förändringar, som egde rum under sednare hälften af Gustaf Vasas regering, torde den anblick, man genom densamma erhåller öfver stadens yttre utseende, ej utan skäl kunna hänföras till en föregående period. Utsigten är tagen från södra bergen, någonstädes ofvanför Heleneborg. Staden erbjuder bilden af en bland de ännu bibehållna, gamla hansestäderna såsom t.ex. Lübeck eller Bostock, med dess tegelröda hus och trappformiga gaflar, dess halm- eller torfbelagda tak samt med små fönster eller runda gluggar öfverst. Längst till höger ser man galgen, hvilken då således innehade samma plats å södra bergen åt Saltsjösidan, som hundrade år sednare (1640). Södermalm representeras af några obetydliga kojor samt en väderqvarn på det ofvanför liggande berget. De båda södra, runda tornen – det tredje yttersta hade då ännu ej tillkommit – äro höga och liksom de sidoförsvarande s.k. vingarne, från hvilka pålverk utgå, försedda med skottgluggar. Utfarten går genom tornen samt öfver de broar, de hafva framför sig. Dernäst till venster reser sig Svartbrödraklostrets kyrka med trappgaflar på båda sidorna och ett spetstorn midt på taket. Vid Kornhamn ligger ett trevåningstorn (eller magasin?), försedt med gluggar.

Storkyrkans vestra gafvel är ej olik nuvarande Åbo domkyrkas, fastän den uppbär ett spetstorn och har ett stort rundbågigt fönster; kyrktakets södra sida synes för öfrigt blott hafva en afsats. Slottet. med dess krenelerade tinnar och stora fönster, synes tillmåladt, när taflan hundra år sednare renoverades; tornet Tre Kronor, ännu ej tillbygdt, är betäckt med ett koniskt trätak. Å Helgeandsholmens norra mur varseblifves det vestra tornet ännu orubbadt, hvarimot porttornet invändigt är nedrifvet. Omedelbart ofvanför norra bron och Malmtorget reser sig Brunkberget, å ömse sidor hvaraf några kojor antyda Norrmalm, hvars båda kyrkor dock saknas, såsom vid denna tid nedrifna. Äfven den lilla Gråmunkekyrkans vestra gafvel är trappformig, och midt på taket reser sig ett spetstorn; för öfrigt är holmen betäckt med kojor, hvarjemte man varseblir tornen och muren å vestra sidan samt den deröfver sig höjande väderqvarnen. Kungsholmen, Ladugårdslandet och Djurgården synas betäckte med skog, hvarimot Blasieholmen, Skeppsholmen, Kastellholmen, Beckholmen, Långholmen och södra bergen äro bara och obebyggda. (Text från 1874 – J. Mankell)

Texter av J. Mankell (1874) om Stockholm:

Stockholms anläggande och tillväxt under 1200- och 1300-talet (Text från 1874)

Stockholm under fjortonhundratalet och till 1523 (Text från 1874)

Stockholm under Gustaf Wasa och hans söner (Text från 1874)

Stockholm under Gustaf II Adolfs och Kristinas regeringar (Text från 1874)

Stockholm under Karl X:s och Karl XI:s regeringar (Text från 1874)

Stockholm under sjuttonhundratalet och till 1809 (Text från 1874)

Stockholm efter 1809 (Text från 1874)

Andra texter om Stockholm:

Stockholm (Stockholms län)

Stockholm från Mälaren (1856)

Stockholm från Gustaf Adolfs Torg (1856)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s