Olika ämnen

Norsk nationell historieskrivning, 

av 

Nils Höjer (1886). Del I och II.

Norsk nationel historieskrifning. Del I.

Historisk forskning är ett säkert tecken till ett vaket 
nationelt lif. Det inträffar väl ofta att det historiska intresset 
hos en nation är som allra lifligast, just då den står på väg 
att gå under eller redan mistat sitt oberoende; men detta 
sammanhänger därmed, att nationalkänslan just då ofta nog flammar 
upp. Det är icke blott det allmänt mänskliga begäret att 
utforska det framfarna och därigenom lära sig att förstå det 
närvarande eller det likaledes allmänna begäret att liksom förlänga 
lifvet genom att bevara dess minne, utan äfven och kanske ännu 
mer det nationella intresset eller kärleken till fäderneslandet, 
som drifver forskaren att i dess historia skrifva en apologi för 
dess tillvaro.

kulturbilder.dk

En sådan tendens ligger medvetet eller omedvetet i hvarje 
nationel historieskrifning. Den är i sig ett häfdande af 
nationens rätt att vara till bland andra som ett led i folkfamiljen. 
Det kan icke förnekas, att det gifves nationaliteter, som genom sin blotta tillvaro utgöra ett bestämdt hinder för odlingen, såväl 
denna nations enskilda medlemmars som mänsklighetens i det 
hela. Får man också antaga som säkert, att mångfalden af 
stater och folk är en nödvändig förutsättning för mänsklighetens 
framåtskridande, så följer dock icke häraf, att detta gäller utan 
inskränkning. Till hvilken grad är då en splittring i det hela 
lycklig för de särskilda individerna och för mänskligheten med 
hänsyn till bägges odling? Att gifva ett allmängiltigt svar på 
denna fråga torde knappast låta sig göra, men de särskilda 
nationernas historieskrifvare bidraga hvar och en i sin mån till 
frågans lösning genom sina försök att ådagalägga, att de 
respektiva folk, hvilkas historia de förtälja, deltagit uti det allmänna 
odlingsarbetet och bidragit till dess framgång. Och sinsemellan 
utöfva de en inbördes kontroll, som gör det möjligt att i den 
allmänna historien meddela en tillnärmelsevis riktig uppskattning 
af folken och deras betydelse för det hela.

Nationer födas och dö, och de omständigheter, som 
framkalla eller undertrycka dem, kunna understundom vara af ganska 
tillfällig art. En djärf seglares upptäcktsfärder, en människas 
nyck hafva ofta gifvit det första och afgörande uppslaget till 
bildandet af nya statsbyggnader och alstrat nya nationer. Krigets 
lyckokast har i forna tider mångfaldiga gånger medfört nationers 
undergång, utan att de själfva genom inre förfall framkallat 
katastrofen. Man kan säga, att enligt den vanliga ordningen 
hafva icke staterna – ja kanske icke ens folken – hittilldags 
dött en naturlig död. Det allmänna rättsmedvetandet håller dock 
i våra dagar i allmänhet vakt om nationernas tillvaro, så att 
det torde kunna antagas, att de enligt regel icke försvinna eller 
undertryckas, om de i det hela förtjena att lefva; och detta 
blir förmodligen allt mera och mera fallet, ju högre 
mänskligheten stiger i moralisk upplysning. Men inför det allmänna 
rättsmedvetandet måste nationerna dokumentera sig, och detta 
kall tillkommer deras häfdatecknare.

Det kunde nu tyckas, som en nation icke behöfde något 
annat lejdebref bland folken eller något annat försvar för sin 
individuella tillvaro än det, att den visar sig mäktig att föra ett 
civiliseradt lif och dymedelst lemna en insats till mänsklighetens 
allmänna framåtskridande. Kan detta af den nationella 
häfdatecknaren ådagaläggas, så har han också häfdat sin nations rätt 
inför ett högre forum. Men den stora hopen af människor dömer annorlunda, och detta har utöfvat ett icke ringa inflytande på 
historieskrifningen. För människan i allmänhet är det de gamla 
staterna, som företrädesvis hafva anspråk på respekt:



”Das Jahr übt eine heiligende Kraft; 


Was grau vor Alter ist, das ist ihm göttlich.”

Liksom denna respekt för åldern i alla tider förledt enskilda 
ätter eller personer att åt sig uppleta uråldriga stamträd med 
eller utan rätt för att åt ättens representanter bereda ett 
särskildt berättigande vid sidan af det, som deras egen duglighet 
har förskaffat dem, likaså finna vi ofta inom det nationella lifvet 
historieskrifvare leta fram sitt folks anor och uråldriga nationella 
kännemärken icke såsom förutsättningar för en riktig uppfattning 
af deras nuvarande nationella lif, utan snarare för att hängas upp 
som vapensköldar i folkens stora riddarsal och framhålla till 
åskådaren ett vördnadsbjudande: noli me tangere!

Vår egen svenska historia har i långa tider legat under för 
denna tendens. I våra dagar kan man se den tillämpas t.ex. 
i de moderna grekernas äflan att uppvisa “det obrutna 
sammanhanget” mellan Forn-Greklands stolta kulturfolk och den 
ny-europeiska grekiska nationen. För det unga Grekland har detta 
framstått nästan som en lifsfråga, ehuru det för den 
ointresserade torde vara tämligen klart, att huru stort inflytande än det 
klassiska Grekland i framtiden kan komma att få och delvis 
redan haft för utbildningen och fullkomnandet af en modern 
grekisk nation, så är det dock ingalunda där, som vi hafva att 
söka det ny-grekiska folkets rötter, om också den nitiske 
fornforskaren skulle kunna följa några förtorkade rottrådar till det 
antika Grekland.

Det är dock icke dessa faktorer ensamt, som bestämma den 
nationella häfdateckningens karaktär. Om det i allmänhet är 
de tre, dugligheten, åldern och den faktiska existensen, som enligt 
tingens nuvarande ordning bestämma nationernas rätt att vara 
till såsom sådana eller såsom särskilda stater, så är det framför 
allt den sistnämda, den faktiska existensen, som utgör 
häfdatecknarens utgångspunkt och ständiga ledstjärna. Läran om 
kampen för tillvaron får sin tillämpning på nationaliteterna på så 
sätt, att allt fattas såsom framsteg och således för historien 
betydelsefullt, som bidragit till denna samhälleliga individs 
utveckling till en typ för sig, och vidare allt, som ytterligare 
befordrat denna typs storhet och lycka.

Vi taga några exempel på hvartdera. Då finska 
historieskrifvare i våra dagar teckna Finlands häfder, så sker detta med 
stadigt hänsyn till den finska nationalitetens utveckling till en 
samhällelig individ. Freden i Fredrikshamn blir sannolikt en 
lycklig epok i denna historia, sålänge man ännu kan hoppas, 
att unionen med Ryssland icke utmynnar i en slavisk 
amalgamation. De nordamerikanska staternas historia gifver oss ett annat 
i detta hänseende upplysande exempel. Ingen kan med 
rimlighet begära, att freden i Fredrikshamn skall för en svensk 
häfdatecknare framställa sig under samma synpunkt som för en finne, 
eller den nordamerikanske frihetsförklaringen af en engelsk 
häfdatecknare uppskattas som en lika lycklig epok, som den 
med rätta gäller för i Amerika.

Att dansken från sin nationella ståndpunkt bedömer freden 
i Roeskilde som en oersättlig olycka och vi å vår sida som den 
lyckligaste händelse i hela vår historia, det faller af sig själft. 
Likaså torde väl ingen svensk förtänka en norrman, att han 
hannar sig öfver freden i Brömsebro och de politiska missgrepp, 
som ledde till, att Norge förlorade två vigtiga landskap till 
Sverige och således gent emot vårt land i framtiden måste blifva 
den svagare parten i mycket högre grad än annars skulle blifvit 
fallet.

Det torde därför stå fast, att en och samma mellanfolkliga 
händelse skall olika bedömas af olika personer, sålänge det finnes 
nationer och nationella intressen (1). Vill man säga, att häfdatecknaren på detta sätt göres till en advokat, så kan häri ligga 
en viss sanning, ehuru liknelsen ej är exakt. Men alldeles 
omöjligt är det att fatta, hvarför en god häfdatecknare skall 
likställas med en dålig advokat, som vrider och vränger fakta. 
Det är en erkänd sak, att intet kan gifva domaren bättre insigt 
i ett måls sammanhang än en utveckling från olika synpunkter 
af ärliga, sanningsälskande och kunskapsrika advokater. Den 
som skrifver mänsklighetens historia har visserligen gent emot 
de nationella häfdatecknare en ställning, som kan jämföras med 
domarens gent emot parternas advokater, men det är ett 
missförstånd att tro, att verldshistorien därigenom förvandlas till ett 
aggregat af inbördes stridiga och oförenliga synpunkter, och 
ännu värre, om man tror, att det måste bli en samling af 
förvridna sanningar. Domarens utslag är ju alls icke något 
aggregat af stridiga synpunkter, utan det bär i sig och är fotadt 
på en tredje högre synpunkt, nämligen statens, som står öfver 
de enskilda intressenas. På samma sätt måste mänsklighetens 
häfdatecknare lägga icke den eller den nationens synpunkt, utan 
mänsklighetens till grund för sitt omdöme: d.v.s. han måste 
bedöma händelserna icke efter som de bidragit till den eller den 
nationens odling eller storhet, utan efter som de bidragit till 
mänsklighetens.

Och så till vida kan man hafva rätt att fordra, att en 
sådan häfdatecknare skall vara utan fädernesland, d.v.s. utan 
nationalkänsla. Han måste hafva höjt sig till en ren 
kosmopolitism, som ser öfver alla särskilda samhälleliga intressen.

Men ställer man denna fordran på den nationella 
häfda-teckningen, gör man med ens all nationel häfdateckning omöjlig. 
Det vore lika orimligt att begära, att en person skulle skrifva 
Sveriges historia och bedöma hvarje händelse däri efter 
måttstocken af mänsklighetens odling och framåtskridande, som om 
man ville ålägga en biograf att teckna sin hjälte med det ena 
eller andra samfundets väl till syfte och måttstock, icke den 
ifrågavarande personens egen individuella utveckling.

Därför att så är, så vinnes intet väsentligt därigenom att 
en nations historia tecknas af någon, som icke själf tillhör 
nationen. För så vidt som man kan förutsätta, att han är mindre 
intagen af nationella fördomar, så måste hans arbete i detta 
hänseende ega företräde. Men härvid är att märka, att då den 
nationella historien alltid måste behandlas från nationel synpunkt, kan landets egen son vara likaså fördomsfri som 
främlingen, förutsatt att han äfven i främmande folks häfder har 
samma kunskaper. Skilnaden är också faktiskt i dylika fall 
vanligen den, att främlingen lägger sitt eget folks odling eller 
nationella väl till grund för bedömandet af ett annat folks lif och 
därför vanligen blir orättfärdig. Eller tror man, att en dansk 
man skall kunna skrifva Sveriges eller Norges historia bättre 
än en svensk eller en norrman och tvärtom? Det första vilkoret 
för att ett arbete af hvad slag som hälst – och i synnerhet ett 
arbete, som kräfver så utomordentliga uppoffringar som 
häfdatecknarens – skall göras väl är att det utföres med kärlek och 
sympati för föremålet. En sådan eger ingen i högre grad än 
landets egna barn, och det visar sig äfven, om man tager en 
öfverblick af de befintliga nationella häfderna, att alla de bästa 
blifvit skrifna af de respektiva nationernas egna söner.

Understundom händer det väl, att en främling kan utföra 
ett godt nationalhistoriskt arbete; men då har han på så sätt 
naturaliserat sig själf, att han kunnat göra det främmande 
folkets nationella odling till mål för sin berättelse och till 
måttstock på hvarje punkt. Icke ens då man i våra dagar skrifver 
de döda folkens häfder, t.ex. Greklands och Roms, kan detta 
ske med framgång utan en så beskaffad naturalisation. Den 
som skrifver Greklands historia, måste känna, lida och tänka 
som en grek. Begär man, att han skall stå lika ointresserad 
gent emot det folk, hvars häfder han skrifver, som anatomen 
öfver sitt kadaver, så fordrar man helt enkelt en orimlighet; 
ty under sitt arbetes gång får han icke att göra med nervtrådar 
och muskler, utan med lefvande andar, med personer. Deras 
känslor och föreställningar anslå motsvarande strängar i hans 
egen själ och hans fantasi låter honom lefva med midt bland 
det förgångna folket, hvars lif han lär sig att allt bättre förstå 
i samma mån, som anknytningspunkterna mellan honom och 
föremålet äro många och starka. Men att själf förstå är 
naturligtvis en förutsättning för att låta andra förstå, således för att 
skrifva historia. Den nationella häfdateckningen förlorar därför 
ingenting på att historieskrifvaren står i samma förhållande till 
nationen som en son till sin moder.

Men en frestelse ligger nära till hands för den nationella 
häfdatecknaren, nämligen den, att i det han uppfattar såsom 
framsteg alla de händelser, som bidragit till de nationella särkännetecknens utprägling, han likställer olikheter och framsteg 
utan hänsyn därtill, om icke möjligen dessa händelser varit 
likgiltiga eller rent af skadliga för nationens egen odling. Det 
går nämligen godt för sig att lefva ett individuelt lif, fast andra 
samhälleliga individer stå en mycket nära. Likheten kan väl 
innebära en fara, om den medför, att nationen själf upphör att 
känna sig som en enhet gent emot andra, eller om andra känna 
sig som en enhet med nationen, och denna saknar krafter att 
häfda sin individuella rätt; men olikheten är ock en fara och 
en olycka, såsnart den leder till isolering. Och en andelig 
isolering kan inträda blott på grund af olikhet i nationella 
institutioner, som gör ens eget lif ofruktbart för andra och andras för 
en själf. Odlingen betingas väsentligen däraf, att det finnes en 
mångfald nationer tillräckligt olika för att känna sig som 
själfständiga individer och tillräckligt lika för att ega en mängd 
anknytningspunkter till jämförelse och inbördes upplysning.

På grund af de mänskliga förmögenheternas begränsning – 
i detta fall särskildt bristande kunskaper i förening med 
nationelt högmod – är också den nationella häfdatecknaren utsatt 
för den faran att tolka som immanenta nationella processer 
sådana händelser, som hafva sin närmaste och egentliga förklaring 
utom nationens lif i andra samfunds förhållanden, hvilka direkt 
eller indirekt inverkat på eller rent af bestämt ens egna.

Svårigheterna ökas i samma mån man kommer närmare till 
egen tid, i det att det då icke blott blir vanskligare att 
öfverskåda den växelverkan af främmande inflytelser, som gör sig 
gällande, utan äfven berättelsen ännu saknar den relativa 
afslutning, som en förgången period eger, och som gör det lättare 
att förbinda händelserna i kausalitetsförhållande med stadigt 
hänsyn till den slutliga utgången. Den som själf lefver uppe i 
händelserna kan aldrig rätt bedöma dem af det enkla skälet, 
att han icke känner dem fullständigt, ty han känner icke deras 
slut, som just är det väsentligaste. Midt uppe i dagens brokiga 
lif fattar han gärna den ena eller andra partigruppen som 
ensam bärare at det nationella lifvet och den nationella odlingen. 
Hvad som bidragit till detta partis seger får därför en vigt i 
framställningen, som det icke i och för sig eger, och kanske en 
alldeles motsatt emot den, som framtidens häfdatecknare med 
full kännedom om händelsernas hela sammanhang skall tillägga 
detsamma. Det är därför nästan utan exempel, att en historia 
öfver samtida händelser varit fullt opartisk, såvida häfdatecknaren gått utöfver en enkel berättelse, ett framläggande af kända fakta i ordningsföljd. Man kan af denna grund påstå, att det nyttigaste arbete, som någon kan åstadkomma med hänsyn till sin egen tids historia, är publiceringen af sådana aktstycken, som bäst bidraga till händelsernas kännedom, och en krönikeartad framställning af händelsernas gång. En systematisering och allmänna slutsatser misslyckas inom detta område mer eller mindre alltid.

En särskild svårighet erbjuder sig för historieskrifvaren, om han har att teckna en nations öden under en tid, som föregått dess fulla utveckling till ett eget samhälleligt lif, i synnerhet om nationen då utgjort en del af en annan organism. Frånsedt de skefva omdömen, som fällas på grund af ensidig källforskning, d.v.s. bristande kunskaper, finnes det kanske intet, som inom häfdateckningen mer bidragit till orättfärdiga domar mot andra nationer än just detta förhållande. Ett samhälle liknar i det hänseendet naturens lägsta organismer, att det kan styckas itu, utan att de särskilda delarne därför upphöra att lefva, liksom å andra sidan flere samhällen kunna tillsammans bilda en ny enhet. Ofta har en sådan styckning medfört ett sundare och kraftigare lif i de afsöndrade delarne, än som förut varit rådande i den samfälda organismen. Men om häfdatecknaren tager sig för att skrifva den samfälda statens historia från den afsöndrade delens synpunkt för en tid, då denna senare ännu icke fans till, så skall han omöjligen kunna förstå och bedöma händelserna rätt. Ett samhälles ändamål kan ju aldrig vara dess egen upplösning eller i det hela ligga utom samhället själft, och dock tager man sig ofta för att bedöma dess historia, som om dess enda eller hufvudsakliga uppgift varit att bereda de särskilda delarne till ett själfständigt organiskt lif. Denna måttstock blir så mycket orimligare, om den användes för en tid, då den del af statskroppen, som sedan afsöndrats, ännu icke visat några själfständiga lifsyttringar. Exempel härpå hafva vi emellertid ganska nära – i Finlands moderna historia och i viss mån äfven i Norges.

***

Då Norge 1814 uppvaknat till en ny samhällelig tillvaro, dröjde det icke länge, förrän folket fick en nationel historieskrifning af mycket högt värde i Keysers och Munchs arbeten. 
Med denna nya stat träffade det sig nämligen så, att den haft 
en föruttillvaro och till och med en ganska vidtomfattande 
historieskrifning under denna sin första glansperiod. Den förr 
omnämda sträfvan, som nästan alltid utmärker unga stater, att 
legitimera sig med åldriga nationella traditioner, behöfde här 
hufvudsakligen endast taga formen af en systematisering af 
befintliga historiska aktstycken, ett arbete, som för öfrigt hade begynt 
redan före Norges och Danmarks skilsmessa genom norrmannen 
Gerhard Schöning.

Utom denna legitimisering åsyftade nämda historieskrifvare 
utan tvifvel äfven något annat, nämligen att lifva och stärka 
den nyvaknade nationalkänslan med bilderna från Norges 
forntid och gifva sina landsmän mod att uppbära rollen af ett 
oberoende folk. Och i detta afseende lyckades de så fullständigt, 
att deras arbeten med rätta kunna betraktas som vigtiga 
politiska tilldragelser. Utöfver medeltiden gick i det hela icke deras 
forskning, och något obrutet sammanhang emellan forntid och 
nutid synes ingendera hafva presumerat. Under Norges första 
frihetsperiod lemnades den långa föreningstiden i allmänhet i 
skuggan såsom icke synnerligen tilltalande för nationalkänslan 
och icke heller obetingadt uppmuntrande med hänsyn till 
framtiden. Ett sammanhang måste dock finnas. Man kunde icke i 
längden slå sig till ro med den gamla förklaringen, att Norge 
legat som en skendöd under loppet af några hundra år. Skulle 
de lyckliga forskningarna öfver Norges forntid blifva rätt 
fruktbringande, borde man förbinda nutid och forntid till ett organiskt 
helt, å ena sidan uppvisa orsakerna till Norges svaghet och 
förfall under unionstiden och å andra sidan till dess raska 
uppkomst i detta århundrade. Den som åtagit sig detta svåra, för 
att icke säga outförbara värf, är professor Ernst Sars, som också 
synbarligen åsyftat att framhålla unionstidens historia som en 
varning för framtiden.

Naturligtvis är det ej min mening, att Norges decadence 
och återupprättelse skulle vara omöjliga att förstå och förklara; 
men det, som gör uppgiften öfvervinnelig, är författarens 
utgångspunkt från ett postulat, att nämligen Norges utveckling 
skall förklaras ur Norge själft. Hvarje stat, äfven den 
mäktigaste, står under främmande inflytelser, och dess vara eller 
icke-vara afgöres understundom genom förhållanden, hvarpå staten själf eller dess innebyggare föga eller intet inflytande kunnat 
utöfva. Och detta är naturligtvis särskildt fallet med små stater. 
Säkerligen skall hvar och en medgifva, att det vore en 
galenskap att skrifva Hessen-Kassels historia under förutsättningen, 
att de stora epokerna i denna stats lif skola uteslutande eller 
hufvudsakligen förklaras ur staten själf. Äfven en så stor 
nation som den tyska har vid flere tillfällen fått sitt öde 
bestämdt utifrån för långa tider. Man kan väl säga, att det varit 
Tysklands splittring, som framkallat främmande inblandningar, 
men det är icke dess mindre dessa senare, som väsentligen bestämt 
nationens lif, försåvidt detta utan yttre inverkan skulle blifvit 
ett helt annat. Må man blott erinra sig det trettioåriga kriget 
och dess följder. På samma sätt hafva de stora epokerna i 
Englands historia till väsentlig del sin förklaring i förhållanden, som 
ligga utom riket. Skulle då Norge ensamt stå där som ett 
suveränt och absolut väsende, som är till allena genom sig själft, 
möjligen mottagande inflytelser utifrån, men “städse bearbetande 
dem på ett själfständigt sätt”? I själfva verket, om man går 
till landets kända historia och icke söker svaret i konstruerade 
öfversigter – så befinnes det främmande inflytandet hafva varit 
väl så stort som på något annat håll, och hvad den politiska 
historien angår, väl större än i de flesta andra stater.

Redan i Sars första mera betydande historiska verk, Norge 
under Foreningen med Danmark (1537-1814) (2) öfverraskas 
läsaren af slutklämmen i boken, att “Norges Ophøielse til et 
selvstændigt Rige i 1814 var, ligesaalidt som dets Nedsættelse til 
et Lydrige i 1536, et Verk af Tilfældet. Begge disse store 
Omvexlinger i vort Fædrelands Skjæbne havde sin væsentlige 
Begrundelse i almindelige, i Folkets Udvikling og indre Forholde 
liggende Aarsager, hvis Virksomhed de ydre Begivenheder kunde 
tjene til at fremskynde eller forsinke, men som, senere eller 
tidligere, maatte lede til det samme Resultat.” Det är klart såväl 
af företalet som af många enskilda ställen i författarens följande 
arbete, Udsigt over den Norske Historie (3), att dess syftemål just 
är att uppvisa, att de till utseendet plötsliga och våldsamma 
omskiftningarna i Norges historia äro led i en organisk, 
sammanhängande utveckling. Sedan detta verk 1877 tills vidare 
afstannat med andra bandet, innan författaren ännu hunnit unionstiden, har han 1882 åter tagit sitt tema upp igen i en populär 
öfversigt, benämd Historisk Indledning til Grundloven, där han 
säger sig ådagalägga, att “hvad der skete i 1814 var ligesaa vel 

som hvad der skete i 1536, et Udslag – – af en og samme, 

aldrig afbrudte, stadigt fortsatte Udviklingsprocess hos Folket.”

Att döma af hvad författaren publicerat vill det nästan 
synas, som han helgat sitt lif åt denna teori. Och innebär den 
en sanning, så är uppgiften stor nog, ty att bevisa densamma 
är ju då att skrifva Norges historia. Men dessvärre har 
författaren ännu icke presterat stort annat än öfversigter, i hvilka 
han väl varierar sitt tema med mycken talang, men ingalunda 
lyckas bevisa detsamma. Tvärtom torde just dessa arbeten i 
sin mån bidraga att gifva läsaren intrycket af, att hvarken 1536 
eller 1814 års händelser hafva sin närmaste och egentliga 
förklaring i en norsk utvecklingsprocess, utan i ett främmande 
starkare inflytande, som bestämt den svagare statens öde. Ehuru 
dessa inflytelser så mycket som möjligt förtigas eller 
undanskjutas, så tvinga de sig dock oupphörligt på läsaren såsom 
hufvudorsaken emedan de af författaren angifna 
förklaringsgrunderna befinnas vara otillräckliga eller rena fantasibilder.

Norges storhet i forntiden, dess förfall under unionsperioden 
och dess pånyttfödelse i nyare tid skola väsentligen hafva sin 
grund däri, att detta rike ursprungligen var ett aristokratiskt 
samhälle i mycket högre grad än det svenska och danska. Tack 
vare sin rika och mäktiga aristokrati kunde Norge i forntiden 
uppträda så stolt gent emot sina folkrikare grannar, att det icke 
blott kunde mäta sig med dem, utan ock visa sig dem 
öfverlägset, tack vare denna aristokrati framtedde Norge 
våldsammare brytningar och ett mera rörligt politiskt lif än Sverige och 
Danmark och frambragte en mycket högre kultur; men denna 
samma aristokrati, som hade sin rot i fylkesförfattningen, 
orsakade förfallet, då den hindrade uppkomsten af en modern 
riks-adel, som kunde gå i spetsen och representera nationen under 
unionstidens stormar. Blef nu denna det norska folkets 
demokratiska karaktär under unionstiden grunden till dess svaghet, 
så blef den i nyare tid dess styrka, ty det var just den 
omständigheten, att det norska folket var en allmoge, hvilken genom 
sin personliga frihet och själfkänsla hade en nästan adelig rang, 
som under inverkan af det 18:e århundradets demokratiska idéer 
ingaf landets ledande män i början af detta århundrade den entusiastiska tro på det norska folkets framtid, som är den sanna 
grunden till frihetsverket 1814. (4)

Det kan nu först och främst sättas starkt i fråga, om de 
företeelser i Norges forntid, som skola få sin förklaring genom det 
norska samhällets aristokratiska karaktär, verkligen äro faktiska 
eller bevisliga eller ens sannolika. Något säkert bevis kan man 
af den enkla grunden icke åstadkomma, att en jämförelse 
mellan två också förutsätter kännedomen om två, och Sveriges 
historia före 13:de århundradet ligger så i dunklet, att det är 
mycket vanskligt att göra sig några bestämda föreställningar om 
dess politiska lif. Men de antydningar man eger bestyrka icke 
Sars förutsättningar. Ehuru isländarne visa en uppenbar 
partiskhet för sina norska bröder, torde det dock framgå tydligt 
nog af deras norska kungasagor och andra berättelser, att 
Sverige för dem framstod såsom det starkare landet. Och i 
Danmarks och Norges inbördes fejder var det ju vida oftare Norge 
än Danmark, som låg under. Äfven här får man intrycket, att 
Norge enligt regel var den svagare parten. Hvad den politiska 
lifaktigheten angår, så framgår åtminstone så mycket af 
Sveriges kända historia från 11:e och 12:e århundradena och förra 
hälften af det 13:e, att nog var där lif. Frånsedt upplysningarna 
om kyrkan och dess män samt konungarnes regeringstillträde 
eller bortgång återljuda de gamla annalerna mest af 
vapenskrammel: “bellum ad …”, “bellum fuit” det är temat. Man har trott 
sig kunna närmare bestämma dessa striders karaktär som en 
kamp emellan hedendom och kristendom, svear och götar samt 
olika konungaätter. Att här också, åtminstone från slutet af 
1100-talet, var en brytning mellan stormansvälde och 
konungamakt synes sannolikt. Vi se kronan vexla från ätt till annan, 
men jarlen sitter qvar. Äfven Danmark finna vi under samma 
tid sönderslitet af inbördes fejder. Det är tydligt, att kyrkans 
för den gamla hedniska bondefriheten farliga anspråk varit en 
af de bestämmande faktorerna i dessa fejder, men det gälde 
äfven de verldsliga stormännens välde. Konungens länsmän 
undertrycka allmogen, som reser sig både mot dem och kyrkans 
prelater. Till sina yttre drag företer emellertid denna historia 
väsentligen personliga tvister emellan olika pretendenter, och det 

är dess värre egentligen de yttre dragen vi känna till. Men 
kände man Norges historia endast genom inhemska källor af 
samma art som de danska, skulle äfven denna historia 
hufvudsakligen framställa sig som en kamp mellan olika pretendenter 
af Harald Hårfagers ätt, och detta skulle i ännu mycket högre 
grad vara fallet, om källorna till Norges historia voro analoga 
med de svenska. Ännu in i våra dagar har man ju angifvit 
bristen på klara tronföljdsregler som den allra väsentligaste 
orsaken till Norges rörliga politiska lif, ehuru det är tydligt nog, 
tack vare den isländska litteraturen, att den obestämda 
tronföljden snarare var en följd än en orsak.

Den norska kulturens öfverlägsenhet gent emot den svenska 
allt intill början af 1300-talet synes visserligen gifven, men den 
enklaste och naturligaste förklaringen till detta fenomen ligger 
icke i någon norsk aristokrati, utan i de respektiva landens 
geografiska läge och folkens däraf betingade olika umgänge. 
Norrmän och isländare gingo under århundraden i skola hos kelter 
och anglosachser, hvilka senare voro ett närslägtadt folk, som 
både till språk och samhällsinrättningar och seder stod dem så 
nära, att ett uppfostrande inflytande ovilkorligen måste hafva 
gjort sig gällande. Äfven svenskarne färdades vida omkring, 
men de kommo på sina färder i Österväg antingen i beröring 
med råa barbarer – finska, slaviska och turkiska stammar – 
som snarare stodo under än öfver dem i odling, eller ock med 
civiliserade folk – greker och araber – af en så öfverlägsen 
odling, så allt igenom olika lefnadsförhållanden, språk och seder, 
att något civilisatoriskt inflytande alls icke kunde ifrågakomma. 
Detta förhållande är ensamt fullt tillräckligt att förklara, 
hvarför norrmännen något tidigare tillgodogjorde sig den kristna 
odlingen.

Att Sars icke godkänner dessa främmande inflytelser såsom 
tillräcklig förklaringsgrund torde väl komma däraf, att han 
postulerar den norska odlingens öfverlägsenhet icke blott gent emot 
den svenska, utan ock gent emot Danmarks. Danskarne 
färdades ju ock bland sina kristna stamfränder i Vesterväg, och 
det kan således tyckas, som här tarfvades en särskild 
förklaringsgrund i inre norska samfundsförhållanden, då de yttre 
vilkoren voro ungefär desamma. Men i fråga om Danmark är 
själfva förutsättningen alls icke sannolik. Hvad vi ega i behåll 
af danska skrifter intill det 13:de århundradet – lagar, legender, annaler, Saxos Gesta Danorum, Sven Ågesons Compendiosa 
historia regum Daniæ och Andreas Sunesons Hexaëmeron – torde 
väl kunna uthärda en jämförelse med hvad Norge till samma 
tid frambragt – lagar, legender och homilier, Thjodrek Munks 
Historia de antiquitate regum norvagensium, som enligt författarens 
egen uppgift var utan norska föregångare och väsentligen stödde 
sig på de minnesgoda isländarnes auktoritet, och slutligen Sverres 
stridskrift mot presterna, om hvilken bör anmärkas, att den var 
författad af en man, som genom sin uppfostran insupit samma 
ökultur, som gifvit den isländska litteraturen en så hög rang. 
Han lefde ju på Färöarna till sitt 26:e år och uppfostrades af 
en biskop till lärda idrotter.

En annan fråga är, i hvilken grad man kan gifva Norge 
äran för isländarnes odling. Det är ju mycket säkert, att de 
till större delen voro norrmän till börden och talade under öns 
hela glansperiod väsentligen samma språk som sina norska 
bröder, bland hvilka de ock ständigt färdades. Att norrmännen 
räkna isländarnes litteratur som sin egen kan så till vida vara 
lika berättigadt, som att vi räkna Runeberg som vår och väl 
alltid komma att räkna den finska på svenskt språk affattade 
litteraturen som svensk, huru mycket den än kommer att taga 
intryck af finskt folklynne. Här är emellertid den skilnaden, att 
Finland hittilldags fått så godt som hela sin odling från 
Sverige, under det isländarne snarare voro kulturens bärare till sina 
norska stamfränder. Men norrmännen åtnöja sig icke med detta 
slags meddelegareskap. Den isländska litteraturen – heter det 

- är en lifsyttring af hela den norska stammen (5). Icke nog 
med, att man vill häfda Norges sidoordnade ställning med 
hänsyn till skriftens ursprung, i det man söker uppvisa bestämda 
olikheter mellan norsk och isländsk skrift; själfva språket är 
icke isländarnes eget, utan den norska aristokratiens, hvilket gält 
såsom “finare och förnämare”, och hvad slutligen innehållet 
angår, så är det norska sagor, berättade i Norges aristokratiska 
kretsar, som blifvit upptecknade på Island. Man måste erkänna 

- säger Sars – en litteratur före litteraturen. Den utveckling, 
ur hvilken den norröna litteraturen framgick, var i hufvudsak 
afslutad, förr än man började skrifva. Icke blott 
sagolitteraturens ämne, utan ock dess stil var danad genom muntlig tradition 
i Norge. Men isländarne monopoliserade skaldeskapet vid de norske kungarnes hof och därmed blef deras konkurrens äfven 
inom sagans område öfverväldigande, så att de tryckte ned den 
produktion, som annars ofelbart skulle hafva uppstått,

Denna ståndpunkt är i det hela blott en obetydlig 
modifikation af Keysers, hvilken lät de isländska sagorna med ens 
framspringa fullgångna ur den norska traditionen, så att 
isländarne blefvo nedsatta till värdigheten af rena skrifvare. Hans 
teori blef icke längre hållbar, sedan man uppvisat en utveckling 
inom den isländska sagoskrifningen från oordnade samlingar af 
sägner till kritisk och systematisk samarbetning. Den nya 
teorien är naturligtvis i samma mån svårare åtkomlig, som den är 
obestämd, då det alltid måste blifva omöjligt att afgöra efter 
många hundra års förlopp, hvilket inflytande en folkstam genom 
frändskap och umgänge öfvat på en befryndad gren under en tid, 
som ligger före bägges uppträdande inom litteraturen. Men från 
denna tid – det 12:e århundradet – är norrmännens och 
isländarnes inbördes ställning tämligen klar, och sluter man 
därifrån tillbaka, torde man komma till helt andra sannolikheter 
än de här nämda.

Då Island redan på 1100-talet frambragte en omfattande 
litteratur på landets eget språk, upptecknad med en skrift, som 
enligt trovärdiga vittnesbörd blifvit af isländarne lånad från 
anglosachserna med modifikationer efter isländska ljudlagar, men 
Norge på eget språk före år 1200 veterligen endast frambragte 
rena obetydligheter, upptecknade med en skrift och på ett 
tungomål, som stå de isländske så nära, att det understundom kan 
vara svårt att afgöra, om man har för sig en isländsk eller norsk 
handskrift, och då Norge sedan småningom utbildar en serie af 
efterbildningar, men aldrig – på ett undantag när – höjer sig till 
själfständig produktion, så torde man vara berättigad att antaga, 
att hela rörelsen utgått från Island, hvars innebyggare också af 
gammalt stått i långt intimare förbindelse med den vesterländska 
odlingens centrum på Britanniens Öar än sina norska stamfränder, 
Den norska skriftens själfständiga karaktär vid sidan af den 
isländska framgår visserligen icke däraf, att “man i de äldsta 
isländska handskrifterna träffar spår af ett noggrannare 
ortografiskt studium än i de äldsta norska”, eller att äldre isländska 
handskrifter hafva þ, där norska hafva ð. Sådana mindre 
olikheter torde visa sig öfverallt mellan lärare och lärjungar. Det 
återstår i allt fall att bevisa, att tecknet ð varit tidigare brukadt i Norge än på Island. Det märkliga fenomenet af norska 
riksspråkets enhet redan vid dess framträdande kan icke 
förklaras genom hypotesen af en bildad norsk aristokrati, men väl 
genom isländarnes litterära principat. Då den norska 
aristokratiens medlemmar voro nära knutna till sina respektiva 
hembygder, måste de hafva talat dialekter, försåvidt sådana i det 
hela funnits i Norge, hvilket ju allmänt antages och väl är i 
sig sannolikt. Det är skriften, som mer än något annat 
bidrager till att skapa ett riksspråk, och då isländarne voro de 
egentliga skrifkarlarne, måste språket också hafva blifvit väsentligen 
deras, hvilket fann så mycket lättare ingång i Norge, som det 
stod mycket nära de norska stormännens i det vestanfjällska 
Norge. Dock är det klart, att isländska hofpoeter och 
sagoskrifvare tagit intryck af norskt språkbruk i fall, där, det divergerat 
från deras eget. Detta måste dels hafva skett omedvetet blott i 
följd af umgänge, dels uppsåtligt i de personers intresse, i 
hvilkas tjenst eller på hvilkas uppdrag de arbetade.

Vore sagans stoff och stil utbildade i Norge och en efter 
språket lämpad skrift där känd vid samma tid som på Island, 
så är det och förblir oförklarligt, att alla sagor, som stödja sig 
på inhemsk tradition, skrifvits af isländare och ingen enda af 
en norrman. Ett “monopol” inom litteraturen, som framträder 
så att säga hors de concours, utan tillstymmelse till täflan, 
måste dock förklaras genom förutsättningar, som den ena parten 
egt och den andra icke. Kunde man visa, att den isländska 
författareverksamheten varit från början knuten till Norge, så kunde 
det möjligen blifva fråga om ett slags samego, men detta är ju 
icke på annat sätt fallet, än att de isländska ättledningarna 
därifrån utgå och att de två martyrkonungarne Olaf Tryggveson 
och Olaf den helige äro bland de tidigaste föremålen för deras 
legender och sagor. Först genom den till boken uppfostrade 
Sverre prest uppenbarar sig ett norskt initiativ med hänsyn 
till isländsk litteratur och fortgår sedan under hans likaledes 
litterärt bildade ättlingar samtidigt med att den isländska 
litteraturen utvecklas till sin högsta blomstring. Nu börja ock de 
isländska sagorna att få en marknad i Norge, hvilket dock icke 
i och för sig bevisar någon synnerlig odling och ännu mindre 
någon likställighet med isländarne, ty då denna litteratur var 
skrifven på landets eget språk och behandlade på ett enkelt och 
lättfattligt sätt Norges egen historia, så behöfde man ju icke stort mera än att lära sig läsa inantill för att hjälpligen tillgodogöra 
sig densamma. Men det kunde hela det talrika presterskapet 
förut.

Mycket mera bevisande än denna norrmännens indirekta 
delaktighet i den isländska sagoskrifningen är det märkliga 
arbetet Konungs Skuggsjå och de efter 1250 framträdande norska 
öfversättningarna och efterbildningarna af den europeiska 
litteraturens alster. Häraf kan man nu sluta, att norrmännen vid denna 
tid stodo öfver både danskar och svenskar i lekmannabildning, 
men detta förklaras tillräckligt däraf, att de under en lång tid gått 
i skola hos isländarne och nu fått ett upplyst konungahus af 
nästan oinskränkt makt, som på allt sätt gynnade litterär 
verksamhet. Sars upptager själf denna förklaring till vederläggning, (6) i 
det han framhåller, att den isländska litteraturen på Sverres tid var 
allt för fattig för att kunna hafva öfvat något inflytande i Norge; 
men var den isländska litteraturen icke i och för sig synnerligen 
rik på denna tid, så kan man dock omöjligen kalla den fattig 
i jämförelse med den norska – och det är härpå, det i denna 
sak beror – i synnerhet då man betänker, att utom de män, 
som efterlemnat litterära alster eller om hvilka man med 
säkerhet vet, att de frambragt sådana, ehuru de gått förlorade, kan 
Island uppvisa en hel rad af män, som stiftat skolor och 
förvärfvat sig ett aktadt namn hos efterverlden för lärdom och 
litterära intressen, under det Norge icke kan uppvisa ett enda. Man 
vet ju ock, att isländarne redan på 1100-talet voro ansedda 
öfver hela Norden för sitt historiska vetande, då både 
norrmannen Theodoricus och dansken Saxo beropa sig på dem såsom 
sina hemulsmän. Att deras inflytande i Norge måste blifva större 
än i de andra rikena var en naturlig följd af landsmansskapet 
och Islands läge och däraf följande förbindelser med 
moderlandet. I alla händelser är ju skilnaden mellan Norges och de andra 
skandinaviska rikenas litterära produktion under medeltiden 
hvarken till arten eller omfånget så betydande, att den 
förutsätter någon olikhet i social byggnad dem emellan.

Det är sant, att hvarje litterär blomstring i viss mån 
förutsätter en aristokratisk byggnad af samhället: arbetet måste vara 
på så sätt fördeladt, att en god del af dess medborgare kunna 
lefva utan kroppsarbete och egna sig uteslutande eller nästan 
uteslutande åt själens odling. Men en sådan arbetets 
fördelning finna vi utan tvifvel under ifrågavarande tid i alla tre de 
skandinaviska landen, som först och främst i sina prester och 
munkar egde en sådan klass med högre intressen och god tid 
för andliga idrotter och vidare i sina stormän eller storbönder, 
hvilka senare visserligen i intet af Nordens riken och under 
ingen period af deras historia voro några arbetare i vår tids 
mening.

Hvad presterskapet angår, så torde just den säregna 
ställning, som denna klass intog på Island, i förening med 
isländarnes långa samlif med kelter och anglosachser före och efter 
Islands bebyggande vara den rätta grunden till öfolkets 
märkliga verldsliga litteratur. Det var onekligen presterskapet, som 
på Island liksom i det öfriga Europa företrädesvis var 
odlingens bärare, men den ställning, dessa prester intogo till det 
verldsliga samhället som dess styresmän, godar eller lagmän, gjorde 
att de icke kommo att ställa sig fiendtligt till detta och förlora 
sig i en asketisk-mystisk åskådning, utan i stället använde sin 
öfverlägsenhet i den verldsliga odlingens tjenst. Det är 
betecknande, att då Sars vill bevisa, att företrädesvis lekmän och 
verldsliga höfdingar skrefvo böcker på Island i det 12:e och 13:e 
århundradet, så är han dock icke i stånd att för det förra 
uppvisa en enda man, som icke varit prest, ehuru visserligen 3 af 
de 7 anförda tillika innehade verldsliga ämbeten. I det 13:e 
århundradet träffas visserligen skriftställare, om hvilka man icke 
vet att de varit knutna till kyrkan, men de hade i allt fall 
fått samma uppfostran som Islands prester. Emot hypotesen 
att Norges rikedom och aristokratiska samfundsförhållanden 
betingat dess och Islands odling, kan man uppställa den mycket 
sannolikare satsen, att Islands stora fattigdom i sin mån bidragit 
till skapandet af dess verldsliga litteratur. Ty just denna 
förmådde väl stormännen att gifva sina söner denna dubbla 
utbildning, på det att de efter omständigheterna måtte kunna 
brukas till andliga eller verldsliga tjenster. Men om icke det 
isländska presterskapet blifvit först genom sin uppfostran och 
sedan i lifvet stäldt i detta intima förhållande till all verldslig 
kunskap, så hade sannolikt aldrig den isländska sagolitteraturen 
blifvit född.

En annan ställning intog presterskapet i det egentliga 
Skandinavien och i synnerhet i Sverige allt ifrån kristendomens första 
införande i vårt land. Här gälde det för prester och munkar under ett långvarigt och mödosamt arbete att först och främst 
bryta väg för kristendomen och sedan för kyrkans friheter och 
herradöme. För hedendomen och allt verldsligt väsende kände 
de därför länge nog intet annat intresse än det man känner för 
en fiendtlig makt, som bör utrotas eller nedtryckas. Såsom 
Adam af Bremen dömde om de religiösa festsångerna vid de 
stora Upsalabloten, att de “borde hälst förtigas”, så dömde 
tydligen hela presterskapet om allt, som låg före kristendomens 
införande i landet, och allt, som i hedendomen hade sin rot, och 
denna opinion ingåfvo de till en tid också andra. 
Vestgötalagens konungalängd börjar med Olof Skötkonung; hvad vi veta 
om Sveriges tidigare konungar är meddeladt af isländarne eller 
andra utländske författare. Och äfven om våra kristna-konungar 
förtäljes hufvudsakligen deras ställning till kyrkan och klostren. 
Enskilde svenske teologer förvärfvade äfven i utlandet ett stort 
rykte för lärdom såsom särskildt Petrus de Dacia från Visby, 
(sannolikt död 1288 eller kort därefter), men deras håg låg helt 
och hållet åt den skolastiska teologien, under det de ofta tillika 
utmärkte sig för en svärmisk-asketisk riktning. Därför 
frambragte Sverige i det 14:e århundradet den heliga Birgitta, men 
under hela medeltiden ingen enda författare af högre rang inom 
den verldsliga litteraturen.

Gå vi till den verldsliga stormansklassen, så måste 
densamma både i Danmark och Sverige länge nog eller ända till 
början af 14:e seklet, då väckelsen kom från Norge, hafva 
saknat tillräckliga kunskaper och litterära intressen för att 
framkalla en litterär produktion. Sars menar, att grunden 
egentligen varit den, att dessa riken icke i äldre tid egde någon 
aristokrati, utan att folket njöt en demokratisk jämlikhet, 
hvadan ingen historisk tradition kunde hos dem utbildas. 
Härmed öfvergå vi till själfva kärnpunkten i författarens teori.

Att Norge hade en utbildad aristokrati under en tid, då 
Sverige och Danmark ännu icke företedde några sociala 
olikheter, det framgår – menar han – icke blott af landens 
respektiva lagar, utan det följer som en nödvändig konseqvens däraf, 
att stamförfattningen bättre och längre bevarades i Norge än i 
Sverige och Danmark, samt däraf att landen på olika sätt 
bebygdes, då man nämligen i Norge bygde själfständiga gårdar, 
på hvilka bönderna voro suveräna, i Danmark och Sverige 
landbyar. Öfverallt i den germanska verlden har konungadömet 
uppträdt som “den store Nivelleur” och undertryckt den uppspirande 
ärftliga adeln; i samma mån som ett rikes gränser utvidgas, växer 
konungamakten, och dess nivellerande inflytande gör sig allt 
mera obehindradt gällande; förbundsförfattningen upplöses och 
själfstyrelsen inskränkes. Häraf kan man strax förstå, att Norge 
före Harald Hårfager var ett mera aristokratiskt land än Sverige, 
ty i det förra landet var den gamla stamförfattningen under 
småkonungar eller stamhöfdingar fullständigt bevarad, under det 
densamma hade “upphört att lefva sitt eget lif i Sverige”, som 
hade fått en gemensam konungaätt och ett gemensamt namn 
Svithiod.

Rörande denna bevisning är först och främst att anmärka, 
att erfarenheten för länge sedan ådagalagt, att om man tager 
sin utgångspunkt hos Tacitus, så är det en enkel sak att för 
både bergland och slättbygder demonstrera fram snart sagdt 
hvilken författning som hälst, i synnerhet om fantasien får 
många århundraden till sin fria disposition. Men till helt andra 
resultat kommer man både med hänsyn till konungamakt och 
s ta m för fattning, om man ser till hvad man verkligen vet om de 
skandinaviska rikenas tillstånd vid tiden för deras första 
framträdande i historien.

Man vet visserligen af Rimberts beskrifning öfver Ansgars 
lif, att Sverige redan på 800-talet var ett rike med centrum i 
Mälaredalen, men ock att konungens makt var mycket svag, då 
han intet vigtigt kunde företaga eller medgifva utan samtycke 
af folktingen. Af Snorre Sturleson och ännu bättre genom Adam 
af Bremen känner man vidare, att konungens makt i 
förhållande till folktingen var lika inskränkt på 1000-talet, och då 
Sverige börjar att få en säker historia, hvilket först inträffar 
300 år efter Harald Hårfagers tid, möter oss en fullt utbildad 
och utomordentligt lifskraftig landskaps- eller 
förbundsförfattning. Sveriges rike var i själfva verket ett statsförbund, då det 
först framträder i historien. Det hade ännu intet annat 
föreningsband än konungen och började – omkring 1200 – att få 
en riksaristokrati, sannolikt uppvuxen ur och ursprungligen 
knuten till den gamla landskapsförfattningen, såsom längre fram 
skall ådagaläggas. De särskilda landens innebyggare betraktade 
hvarandra som “utländingar” och hade sämre rätt i främmande 
landskap än i sitt eget. Detta framgår af götalagarne i allmänhet och i synnerhet af Gotlands och Vestgötalagen, hvilken 
senares bestämmelser måste på den tid, då lagen upptecknades, 
hafva haft motsvarigheter i alla andra lagar, eftersom densamma 
uttryckligen uppställe rreciprocitetens grundsats med orden : “þylik 
lag ok ræt sum utlænskir mæn göra os, þylikan vilium vir þem 
göræ”. Mot 13:e århundradets slut fingo de skilda landen ett 
nytt och mycket starkt föreningsband i det nyupprättade frälset, 
hvars medlemmar närmades till hvarandra af gemensamma 
intressen och inom kort intogo en betydande ställning i samhället. 
Samtidigt utbildades också riksrådet, och herredagarne började 
rådpläga om och afgöra rikets angelägenheter. Då nu de 
särskilda landskapen under senare hälften af 14:e århundradet 
antogo en och samma allmänna lag, så var man visserligen 
kommen ett godt stycke på väg till bildandet af en helstat, men 
det var dock långt ifrån att ännu “den ursprungliga 
stamförfattningen hade upphört att lefva sitt eget lif.” – De särskilda 
landen, som hvart för sig på olika tider och äfven med förändringar 
antogo Magnus Erikssons landslag, bevarade allt fortfarande 
enligt samma lag och likaså enligt Kristoffers landslag ensamma 
för sig rätten att bevilja skatter. Det är sant, att denna rätt, 
som framgent tid efter annan bekräftades t.ex. uttryckligen med 
landslagens egna ord i Kristierns försäkran af 1476, ofta nog 
blef kränkt under 14:e och 15:e århundradet, men att den ej 
därför hade mistat sin lifskraft bevisas bäst däraf, att den tid 
efter annan utöfvades och i nya former lefde upp igen, tills den 
svenska riksdagen omsider i l7:e århundradet gjorde slut därpå. 
Det behöfves icke att tränga djupt in i unionstidens svenska 
partiväsen för att finna, hvilken stor politisk betydelse 
landskapsförfattningen då ännu egde. Det var först Gustaf Vasa, 
som bröt dess udd och samlade de skilda landskapen till en 
verklig helstat. I detta hänseende var han Sveriges Harald 
Hårfager, och han var det äfven i ett annat. Han är den förste 
svenske konung, som vågat uppställa grundsatsen om konungens 
eller statens ursprungliga och i händelse af missvård eventuella 
eganderätt till all rikets jord, hvilket för Norges del redan 
berättas om Harald, då det om honom heter, att han fråntog 
bönderna deras odal. Konungamakten var ock under hela 
medeltiden ojämförligt mycket starkare i Norge än i Sverige och i 
sammanhang därmed stamförfattningen mycket tidigare 
undergräfd.

Först och främst ligger en ytterst vigtig skilnad däri, att 
den norske konungen var “odelsboren till Norges rike” under det 
uppsvearne och sedan hela rikets ombud valde eller vräkte den 
svenske konungen. I äldre tider, då lagen var obestämd och 
de konstitutionella garantierna små eller inga, uppfattades 
arfsrätten icke utan grund såsom i sig innebärande ett envälde i 
modern mening. Detta envälde modifierades visserligen länge i 
tillämpningen därigenom, att man i följd af bristen på klara och 
erkända tronföljdsregler kunde skaffa sig ett slags valrätt mellan 
olika ättlingar, hvilken metod de andlige och verldslige 
stormännen länge använde till egen fördel; men så mycket medförde 
dock det af den allmänna opinionen erkända anspråket, att om 
en konung en gång kommit upp på tronen, han kunde göra sin 
vilja gällande med en ojämförligt mycket större kraft än någon 
svensk konung under medeltiden. Man erinre sig blott 
kristendomens införande i de respektiva landen. Harald Hårfagers 
nyssnämda grundsats om konungens eganderätt till all landets 
jord blef väl efter honom lika litet tillämpad i alla 
konseqvenser, som detta i Europas öfriga stater någonsin kunnat ske; 
det heter också, att Håkan Adelstensfostre återgaf bönderna 
deras odal. Men om också bondens fulla eganderätt till jorden 
blef erkänd och konungen i Norge icke häller någonsin fick 
godtycklig beskattningsrätt, så har dock krafvet icke blifvit helt 
uppgifvet och har lemnat betydande spår efter sig i 
lagstiftningen. Då satsen återkommer i konungsspegeln med orden, 
att “konungen eger hela riket och likaså hela folket, som i riket 
är”, och i det något senare Hirdskrå från Magnus Lagabötes 
tid, där det heter, att “hans (konungens) egendom och odal är 
hela landet”, så ligger väl icke nödvändigt mera i dessa ord, än 
att konungen hade rätt att gifva land och län åt hvem han ville 
och likaså återtaga, således i starka ord ett häfdande af 
konungens öfverhöghet. Men denna öfverhöghetsrätt är starkt uttryckt 
i lagstiftningen allt från dess tidigaste minnesmärken.

Det är bekant, att allmänning i Sverige egdes af 
menigheternas land, härad eller by, hela medeltiden igenom; i Norge 
däremot finna vi redan från äldsta tider konungens höghetsrätt 
gällande, så att ingen fick därstädes rödja mark eller anlägga 
nybygge utan konungens samtycke, och om det skedde, blef 
nybygget och odlingen konungens egendom. I öfverensstämmelse 
med denna eganderätt står stadgandet, att vrak eller hval, som dref i land vid allmänning, hörde konungen till, och att han 
hade rätt att uppbära en arrendeafgift för de stora fiskerierna 
utanför Hålogaland, hvilka ansågos som allmänning.

I Sverige gingo böter i allmänhet till treskifte mellan 
målseganden, häradet och konungen, hvilket uttrycker, att såväl 
menigheten, “alle män”, som konungen representerade det offentliga 
och behöfde försonas för fridsbrott. I Norge däremot 
framträder konungen ensam som det offentligas representant, så att 
böterna gingo till tveskifte mellan honom och målseganden. 
Konungens böter voro ock högre i Norge än i Sverige i äldre 
tid, så att det senare landet först efter edsöreslagarnes införande 
kan i ensaksböterna och thuckaboten, som ej nämnes i 
Vestgötalagen, uppvisa motsvarigheter till de norska bötesbeloppen. 
Vid urbotamål eller nidingsverk indrogs i Norge all den 
brottsliges egendom, äfven hans odaljord, till konungen, åtminstone 
efter Gulatings- och Frostatingslagen, och på samma sätt indrogs 
all förbrytarens lösegendom vid s.k. utlegðarmål, d.v.s. brott 
som medförde fredlöshet. I Sverige däremot kunde icke odaljord 
förbrytas till konungen till förfång för ätten, som var rätter egare (7); 
lösegendom kunde väl förbrytas, men gick till treskiftes.

Äfven med hänsyn till lagstiftningen intog den norske 
konungen en långt mera dominerande ställning än den svenske. 
I den äldre vestgötalagen finna vi intet spår af något kungligt 
initiativ. Upplysande är i detta hänseende en jämförelse mellan 
lagens konungalängd och lagmanslängd: om konung Anund heter 
det, att han var sträng i sina straff att bränna mäns hus, om 
Inge den äldre, att han aldrig bröt de lagar, som voro upplästa 
och antagna i hvarje landskap (þy talð waru oc takin i hwariu 
lanzskappi), om konung Halsten, att han botade hvart mål, som 
kom inför honom, om konung Filip, att ingen kunde tillvita 
honom, att han kränkte lagarna (laghæ spiæl); däremot inledes 
lagmanslängden med orden: “Här finnas namnen på de män, 
som gjorde och framförde Vestergötlands lag”, och i längden 
anföras flere exempel på lagmännens inflytande på lagstiftningen. 
Konungarne hade således att lyda och tillämpa lagen i sin 
styrelse och i sina domar i fall, då mål till honom hänskötos (8), 

lagmannen uppläste lagen för bönderna och hjälpte dem vid 
förbättringar. Det heter i östgötalagen, att vissa stadgar blifvit 
gjorda “i konung Knuts” och “i konung Eriks dagar”, således 
blotta tidsbestämningar (9). Först med Birger jarl framträder ett 
bestämdt inflytande på lagstiftningen från konungamaktens sida, 
men dock så begränsadt af de särskilda landens lagstiftningsrätt, 
att det kunde dröja årtionden, innan en lagförbättring som blifvit 
allmänt påbjuden eller föreslagen, blifvit allmänt antagen. I 
Uplandslagen, som tillkommit på kungligt initiativ och har kunglig 
stadfästelse, kan man i denna omständliga stadfästelse tydligt 
nog läsa en ursäkt för denna nyhet, och då i förordet prejudikat 
anföras af föregående konungar, som också uppträdt som 
lagstiftare, är man endast i stånd att anföra Erik den helige, Birger 
jarl och Magnus Ladulås, de bägge sistnämda visserligen med 
all rätt, men den förstnämda med mera tvifvelaktig, ehuru han 
också i lagens text angifves som upphofsman till den bekanta 
lagen om kvinnas rätt till treding i bo. För öfrigt säges ju själfva 
lagrevisionen vara företagen på anmodan af lagmannen Birger 
Persson, hvilken ock med en tolfmannanämd verkstälde 
densamma och därvid stödde sig på de gamla flockar, som 
utarbetats af Viger spa, “laghæ yrkir”. I Norge däremot angifvas 
konungarne som lagarnes upphofsmän och det både af sagorna 
och af lagarne själfva. Det heter i Olaf den heliges saga, att 
Håkon den gode satte Gulatingslag, Frostatingslag och 
Eidsiva-tingslag från första begynnelsen, och att förut hade de särskilda 
fylkena lagar för sig. Likaledes säges det om Olaf den helige 
både i norska och isländska källor, att han satte lagar män 
emellan, som sedan blifvit hållna öfver hela landet, och en 
liknande lagstiftande verksamhet tillägges Magnus den gode och 
konung Magnus Erlingsson. Norges äldsta lag Gulatingslagen 
har till god del snarare formen af en samling kungliga 
förordningar än af en lagbok (10). Det må väl vara sant, att detta 
har sin grund däri, att lagen utgör en samarbetning af två 
redaktioner, en äldre och en yngre, af hvilka den förre tillskrifvits 

konung Olaf den helige och den senare konung Magnus 
Erlingsson (11), men däraf framgår i alla fall att man på den tiden, då 
samarbetningen företogs, vant sig att betrakta konungarne som 
lagstiftare tillsammans med folket eller till och med att 
företrädesvis från dem mottaga initiativ till lagförändringar. För 
öfrigt erfordrades folkets samtycke till ny lag såväl i Norge som 
i Sverige; men här var den väsentliga skilnaden, att då detta 
samtycke i Sverige måste utverkas af de till folktingen 
församlade bönderna, som företräddes af sin folkvalde lagman, så 
erfordrades i Norge bifall af lagtingens representation, som bestod 
af ombud från fylkena, utvalde af konungens egna tjenstemän 
af lägre eller högre rang, årmän eller ländermän.

Skarpast framträder skilnaden mellan det norska och svenska 
konungadömet, om man betraktar konungamaktens organ i 
landsorterna och deras ställning till folkförbunden. Under det att vi 
i Sverige jämte konungens landshöfdings och länsmän finna 
själfständiga organ för folkförbunden lagmän, häradshöfdingar 
och domare af vida större inflytande än konungens ombudsmän, 
så finna vi däremot i Norge all offentlig myndighet utgå från 
konungen. Årman, ländermän, syslomän, lagmän, alla äro de 
i historisk tid konungens edsvurne tjenare och löntagare. Man 
har fäst mycken vigt vid det öfverväldigande inflytande som de 
högättade ländermännen såsom sannskyldiga bondehöfdingar 
utöfvade i fylkena i motsats till de lågättade årmännen, som endast 
hade konungens gunst att lita till (12), och det är mycket sant, 
att ländermännen voro så mycket mäktigare än årmännen, just 
emedan de hämtade sitt inflytande från två håll, då de förenade 
den makt, de af gammalt egde såsom storbönder i fylkena 
eller vikingahöfdingar, med den de hade i konungens tjenst. 
Men det norska konungadömets styrka i jämförelse med det 
svenska framgår just däraf, att konungarne, så långt tillbaka 
i tiden som norsk historia går, förstått att draga 
bondehöfdingarne öfver i sin tjenst eller tvungit dem att tjena sina intressen, 
och detta – såsom vi skola se – för priset af en högre rang 
och högre personlig rätt.

Endast i Gulatingslagen omtalas ländermän och årmän på 
ett sådant sätt, att man däraf kan göra sig en föreställning om deras inbördes rättsställning (13). Men på de allra flesta ställen i 
denna lag äro de alldeles likstälda med hänsyn till 
ämbetsmyndighet, så att det helt obestämdt heter att “armaðr æða lender 
maðr” har att utföra en sak (sålunda kap. 3, 141, 309, 311, 
314); i kap. 141 nämnes blott armaðr i öfverskriften men i 
texten “lender maðr æða armaðr”, och i kap. 142 nämnes blott 
armaðr både i öfverskriften och texten, ehuru det är klart af 
jämförelsen med den föregående paragrafen, att lagbudet gäller bägge. I 
kap. 3 ålägges årmän och ländermän betalnings- eller 
ansvarsskyldighet för bötfälda tingmän, “hvar i sin sysla”, hvaraf synes 
framgå, att deras myndighet, till arten densamma, var 
utsträckt öfver skilda områden. Å ett ställe (kap. 152) ålägges 
emellertid ländermannen att hålla en person i fängsligt förvar, 
”ef eigi er armaðr til”, och i ett annat liknande fall (kap. 253), 
om årmannen nekade att göra sin pligt. Böterna voro för bägge 
desamma, ehuru de delades på olika sätt, sa att årmannens 
gingo till bönderna, och ländermannens skiftades mellan dem och 
konungen. I kap. 312 nämnes visserligen ländermannen ensam 
såsom pligtig att vid krigsfara resa omkring med härpil 
(bud-kafle), men detta är sannolikt blott en glömska af samma art 
som den i § 142, då för öfrigt samma funktioner i lagen 
tilläggas ländermän och årmän i fråga om krigsväsendet. 
Beträffande slutligen de ställen i lagen, som afse att förebygga, att 
enskilda personer begagnade konungens ombudsmän till sin 
fördel i enskilda rättegångar, så begagnas här dels alldeles analoga 
uttryck (“lendan mann æða armann konungs”, kap. 37) dels 
uttryck af samma betydelse (“lendom manne ne ofrikis manne”, 
kap. 47), dels omfattar lagbudet ögonskenligen alla konungens 
ämbetsmän, ehuru blott ländermän uttryckligen nämnes (kap. 
46 och 267). Det vill således synas, som ländermän och 
årmän enligt lagen hade att hvar och en i sitt distrikt å 
konungens vägnar förestå krigsväsendet och öfvervaka den allmänna 
rättssäkerheten, ehuru vissa funktioner företrädesvis ålegat 
årmännen, i hvilkas ställe eller till hvilkas hjelp ländermännen 
uppträdde, då de förre antingen icke funnos till hands eller 
undandrogo sig eller behöfde handräckning.

Sars menar, att ländermannen icke inträdde i något 
verkligt tjenstförhållande till konungen, och att han hade ingenting 
att beställa med sådana saker, som kunde stämpla honom såsom 
konungens personliga tjenare, såsom skötseln af konungens gårdar, 
uppbörden o.d. (14). Det är visserligen mycket sannolikt, att 
sådana lägre tjenstepligter företrädesvis eller i första hand ålegat 
årmännen, men det må härvid märkas, att i äldre tid gjordes 
ingen bestämd skilnad mellan statstjenst och personlig 
konungatjenst. Hade ländermannen att hjälpa årmännen i den förra 
eller delade densamma med dem, så hade de ock att styrka 
dem i den senare. Att anföra Frostatingslagen såsom bevis 
för årmannens syslande med underordnade pligter går väl 
knappast an, då han ofta i samma lag ensam nämnes i fråga 
om de högre, såsom t.ex. vid valet af lagtingets medlemmar, 
där man väl snarast skulle vänta ländermännen ensamt 
bestämma. Hålla vi oss till Gulatingslagen, så framgår visserligen 
af några stadgar (kap. 214 och 271), att årmännen var 
konungens ombud med hänsyn till hans jord och egendom gent emot 
enskilda, såsom man ju också vet af sagorna, att han brukade 
konungens jord såsom förvaltare, men detta hindrar icke, att 
också ländermannen hade att skaffa med uppbörden, hvilket 
synes framgå af andra ställen i samma lag (kap. 141 och 
219), som stadga samma straff för länderman och årman, om 
de företogo olaga utmätning. A andra sidan ålåg en sådan 
utmätning för böndernas räkning åtminstone i ett fall såväl 
årmannen som ländermannen (kap. 3, sista punkten). Särskildt 
måste ländermannen (i analogi med stadgandet i kap. 152) hafva 
haft all konungadömets rätt under sin omvårdnad i sådana 
fylken, där ingen årman fans, hvilket understundom var fallet, 
såsom framgår af kap. 271, dock med undantag för skötseln af 
och ansvaret för konungens jordagods, hvilket framgår af samma 
kapitel. Detta är det enda stadgande i lagen, som ombetror 
årmännen särskildt ett kungligt uppdrag. I andra är antingen 
ländermannen tillika nämd eller hans tjenst förutsatt. “Der 
gaves altsaa to Classer af administrative Tjenestemænd med 
ligeløbende Myndighed, begge udnævnte af Kongen, den ene 
fuldkommen afhængig af ham, den anden paa Grund af sin sociale 
Stilling mere selvstændig. Omtrent paa samme Maade synes 

Styrelsen at have været ordnet i Danmark. Kongen havde ogsaa 
her tvende Classer af Fuldmægtiger, Sysselmændene, der vare 
Stormænd, og Bryderne, der svarede til de norske Aarmænd, og 
ligesom disse undertiden Trælle”. (15) Dessa ord af en man, hvars 
gedigna forskning nästan alltid slår hufvudet på spiken, uttrycka 
utan tvifvel det verkliga förhållandet: det var rangen långt mer 
än tjensten, som skilde ländermän och årmän åt. Genom att 
tilldela den förra åt bygdernas genom naturliga företräden, rikedom, 
mandom och slägtförbindelser, mest inflytelserika män lyckades 
konungarne slutligen att draga alla samhällets bästa krafter 
öfver i sin tjenst och göra dem till verktyg för sina intressen 
och genom att sätta lågättade män eller till och med trälar vid 
deras sida, hvilka på samma gång samverkade med dem och 
kontrollerade deras verksamhet, lyckades konungarne att 
förhindra uppkomsten af en byråkrati, som blef dem oundgänglig 
och därför öfvermäktiga Det är ett system, som påminner om 
den persiske storkonungens gent emot satraperna och Richelieus 
gent emot ståthållarne, men med den skilnaden, att i Norge är 
systemet lika gammalt som konungamakten och att 
tjenstemanna-klassen därför aldrig uppnådde en af konungamakten oafhängig 
ställning.

Emellertid är det ju möjligt, att ländermännen jemte sitt 
tjensteförhållande till konungen kunnat representera 
”själfstyrelsen i folkets trängre kretsar”, och att den senare delen af deras 
befogenhet var den vigtigare, så att konungatjensten kom till 
som ett bihang? Men då återstår att visa, hvaruti denna 
själfstyrelse bestått, och vidare att ländermännen voro själfskrifna 
utöfvare eller ledare af densamma.

En jämförelse med den kyrkliga ordningen gör det redan 
på förhand sannolikt, att själfstyrelsen i folkets trängre kretsar 
icke var synnerligen lifaktig i Norge, ty verldsligt kommunal 
och kyrklig själfstyrelse plägar vanligen följas åt. Ett folk, som 
vant sig att själft bestyra sina verldsligt ekonomiska 
angelägenheter och öfva inflytande på den verldsliga styrelsens anordning, 
släpper ej häller ifrån sig inflytandet på det kyrkliga området. 
I Norge finna vi nu redan i äldsta tid biskoparne, som själfva 
utnämdes af konungen, utöfva ett afgörande inflytande vid 
prestval, under det i Sverige både biskop och sockenprest valdes af 
bönderna. I Norge disponerade biskopen eller presterna sockenkyrkojorden, i Sverige, menigheternas ombud, och redovisning inför 
menigheten för kyrkans medel förekom i Norge alls icke eller i 
mycket mindre omfattning än i Sverige (16). Kyrkoväldet nådde 
tidigt en utveckling i Norge, hvartill i Sverige aldrig funnits 
något motstycke.

Vända vi oss till det verldsliga området finna vi, att de 
funktioner, som utöfvades af Sveriges landskapsting eller folkvalda 
ombud, i Norge antingen alls icke utöfvades af folket eller i allt 
fall i sådana former, att det icke kunde komma ländermännen 
såsom folkombud till godo. Se vi då först till lagstiftningen, så 
utöfvades densamma på lagtingen, hvilkas sammansättning i 
Frostatingslagen berodde af årmännen på den tid, lagen skrefs, och i 
Gulatingslagen af årmän och ländermän i förening, enligt Magnus 
Lagabötes allmännna lag af ländermän, årmän eller sysselmän. 
Och i det lagtingets utskott, lagrätten, som förmodligen hade att 
förberedande behandla och i realiteten afgöra lagstiftningsfrågor 
likaväl som domar, hade icke ländermännen plats, såvida ej 
bönderna särskildt tillstadde det.

Lagskipningen utöfvades af folket på tingen, vid hvilka 
såväl ländermän som årmän och sysselmän voro skyldige att 
infinna sig; men ländermännens förvaltningsområden sammanföllo 
icke med tingslagen, åtminstone icke öfverallt, hvilket berodde 
därpå, att de förra bestämdes af konungen, de senare af gammal 
häfd. I Gulatingslagen fans det minst 2 ländermän i hvarje 
fylke, i Frostatingslagen och Oplanden voro ofta flere fylken 
förenade under en Iändermän (17). Flere ställen i lagarne syfta 
ock till att förhindra ländermännens och andra “ofrikismäns” 
inblandning i lagskipningen, hvilket väl visar, att man 
betraktade dem likasom årmännen som representanter för andra 
intressen än folkets. 

Någon extra beskattning förekom egentligen icke i Norge, 
lagen föreskref i allt fall icke, i hvilka former den skulle 
beslutas, utan uppstälde endast den allmänna regeln, att konungen 
endast med folkets samtycke kunde uppbära extra skatter såsom 
frivilliga gåfvor. Sars fäster mycken vigt vid denna punkt och 
ser däri ett bevis for den norske bondens suveränitet. I själfva 

verket synas ock bevillningar ytterst sällan hafva förekommit i 
Norge; men just detta är ett af de starkaste indicierna för 
böndernas politiska vanmakt och konungadömets öfverväldigande 
inflytande. Öfver allt i verlden visar det sig, att där 
konungamakten har så stora inkomster till sin disposition, att den icke 
behöfver anlita särskild bevillning, där är enväldet antingen 
genomfördt eller för dörren. Och omvändt – där 
konungamakten icke har tillräckliga medel att upprätthålla statsstyrelsen 
utan att lita till extra beskattning, där försvinner enväldet, 
ty folket lär sig att bestämma vilkoren. Nu egde den norske 
konungen i kronogodsen, i böter och konfiskationer, i sin 
vidtomfattande arfsrätt, sitt monopol och sin förköpsrätt så stora 
inkomstkällor, att han enligt regel intet mera behöfde, ty dels 
voro dessa inkomstkällor i förhållande till folkmängden och rikets 
hjälpkällor mycket betydande, dels synas konungarne tidigt hafva 
inrättat statsstyrelsen med stor klokhet och sparsamhet. Och 
om en bevillning någon gång vid utomordentliga tillfällen 
behöfdes, så stod det konungen fritt att vädja till folket inom 
hvilka områden som hälst, häradsting, fylkesting eller andra 
möten. Det är klart, att motståndskraften inom sådana mindre 
områden måste hafva varit ganska ringa, och att det i allt fall 
icke gärna kunde komma i fråga att uppställa några vilkor med 
hänsyn till statsstyrelsen i allmänhet.

Förvaltningen ålåg – såsom vi sett – ländermännen i 
deras respektiva syslor å konungens vägnar. Voro de möjligen 
ock hvad vi skulle kalla den kommunala förvaltningens 
föreståndare i sina distrikt? Detta kan väl hafva varit fallet 
särskildt i de delar af landet, där ländermännen voro jämförelsevis 
talrika och syslorna små, således i Gulatingslagen; men på en 
tid, då de kommunala bördorna hufvudsakligen utgjordes af 
lagstadgade besvär, kunde intet synnerligt inflytande utöfvas af 
kommunalstyrelsens föreståndare såsom sådana.

Det heter emellertid uttryckligen och framgår för öfrigt af 
sagorna, att de “rådde mest för bönderna”, men den myndighet, 
som det öfvermäktiga konungadömet förlänade, var väl efter all 
sannolikhet en väsentlig orsak eller medverkande faktor till deras 
inflytande äfven i andra afseenden. Detta århundrades norska 
historia har icke litet att förtälja om jämförelsevis underordnade 
tjenstemän, länsmännen, som i olika delar af landet “rådt mest 
för bönderna” och spelat rollen af verkliga bondehöfdingar. Detta inflytande har till en del grundat sig därpå, att de tillhört 
gamla bondeslägter och själfva varit jordegare, men ock väsentligen 
därpå att deras offentliga tjenst gifvit dem en vana vid allmänna 
värf och en noggrann kännedom om distriktets ärenden och 
personer, som gjort dem framför andra egnade att föra böndernas talan.

Hade konungen varit bunden till vissa personer vid valet 
af ländermän, så kunde man betrakta konungatjensten som ett 
bihang till bondehöfdingarnes naturliga ledareroll inom deras 
distrikter, men detta var icke fallet hvarken efter lag eller sed. 
Enligt lag kunde konungen med hirdens råd gifva län och 
därigenom samt genom det därmed förbundna upptagandet i hirden 
göra hvem han ville till ländermän utan andra vilkor, än att 
det ej finge låda något vanhederligt vid personen eller hans ätt, 
i hvilket fall hirdens ledamöter kunde draga saken till 
ransak-ning inför hirdstämma (18). Konungen var således visserligen 
förpligtad att välja sina förtroendemän bland rikets mera ansedda 
slägter, men att han icke var bunden vid ländermansätterna 
framgår såväl af lagens ord som af Norges historia (19). Af 
Gulatingslagens stadgande (kap. 206, jfr 37), att ländermans son 
skulle taga ländermans rätt tills han blef 40 år, men sedan 
hölds rätt, om han ej till dess fått län af konungen, samt 
af ett stadgande i Borgatingslagen (I, kap. 12), som likställer 
med ländermännen dem af deras söner, som ännu hade hopp 
om land (er i landvanum ero), kan man visserligen se en 
tendens att göra ämbetet ärftligt, men icke häller mera. Och 
då uppstår frågan, från hvilken tid denna tendens härleder sig. 
Man har hittills allmänt antagit, att ländermansinstitutionen 
är en direkt fortsättning af hersens före Harald Hårfagers tid 
befintliga ämbete, som skulle omfattat ett härad, och i enlighet 
härmed har man satt ländermännens antal betydligt högre, än 
det i verkligheten varit. Storm antager, att hersar först 
tillkommit under Harald Hårfager, och att namnet icke har något 
med härad att beställa, utan att fast mer fylket varit hersens 

förvaltningsområde för hvilken åsigt han ock anför goda skäl. 
Betecknande är det särskildt, att namnet icke förekommer i 
något af de norska skattlanden eller kolonierna. Däremot träffa 
vi därstädes ett annat ämbete, nämligen lagmannens, hvilken 
har sin fulla motsvarighet i Sverige, ehuru han först sent under 
Sverres regering tydligt framträder i Norges historia och då som en 
kunglig tjensteman i likhet med ländermännen. Maurer tror sig 
emellertid kunna spåra lagmansämbetet genom hela Norges 
historia (20) och har visat att, ehuru lagmännen där i äldre tid 
uppträdde flere tillsammans och saknade politiskt inflytande, var 
dock deras juridiska befogenhet ungefär densamma som i Sverige 
och på Island (att “segja lög”).

Vill man inlåta sig på att konstruera den norska 
samhällsförfattningen före Harald Hårfager, så har man man väl 
att tänka sig i spetsen för bönderna dessa samma lagmän, som sedan 
trycktes ned till en mindre bemärkt ställning af det starka 
konungadömets representanter, hersar och ländermän, som 
tillika voro krigarehöfdingar. Om själfstyrelsen i folkets trängre, 
kretsar var bättre bevarad i Norge än i Sverige på den tiden, 
därom är icke möjligt att bilda sig något säkert omdöme. Sars 
förmodan i detta fall grundar sig, såsom vi sett, egentligen därpå, 
att Sverige förr förenades till ett rike. Men menar man med ett 
rike en helstat, så är det otvifvelaktigt, att Norge blef ett rike 
flere århundraden tidigare än Sverige. Och ett statsförbund 
under en i inre samhällsförhållanden endast svagt ingripande 
konungamakt utgör intet hinder för vare sig själfstyrelse eller 
utbildandet af en af konungamakten oberoende aristokrati. Just 
därför att det norska konungadömet långt förr än det svenska 
utbildades till en hela samhället beherskande statsmakt, kunde 
en tjensteadel där uppstå något förr än hos oss, och då denna 
tjensteadel sökte att göra ämbetena ärftliga, gjorde den intet 
annat, än hvad all annan tjensteadel i alla tider försökt; och 
omvändt bidrog den omständigheten, att själfstyrelsen i folkets 
trängre kretsar i Sveriges bevarades mycket längre än i Norge, 
att i det förra riket skapa en konungadömet sidoordnad 
stormansklass, som hade sin rot i landskapsförfattningen och aldrig 
under medeltiden egnade sig odeladt åt konungadömets tjenst.

En adel, om man därmed menar en stormansklass, hvars 
rikedom och inflytande går i arf från slägte till annat, egde Sverige utan allt tvifvel långt förr än Magnus Ladulås skapade 
frälset. Sars försäkrar väl, “att det i Sveriges äldre historia 
icke finnes någotsomhälst spår till, att förnäm börd fordrats som 
vilkor för vissa ämbeten, som för innehafvaren voro en källa 
till makt och anseende, eller att de stora ätterna häfdat sig 
uteslutande rättighet till de högsta platserna i konungens eller 
statens tjenst”. Som vi sett var detta senare icke häller fallet 
i Norge och vi kunna därför se bort därifrån. Hvad det förra 
angår, så förhåller det sig i det närmaste tvärtom. Hur fattig 
vår historia för här ifrågavarande tidsskifte än är, så kunna vi 
dock af flere tecken sluta, både att det fans en mäktig 
stormansklass och att ärftlighetsprincipen gjort sig tidigt gällande. Att 
Sverige tidigt egde en rik och mäktig stormansklass antydes redan 
af konungalängden. Vi finna Erik Segersäll gift med Sigrid 
Storråda, dotter till en bonde, sedermera också drottning i 
Danmark. Redan på 1000-talet möter oss sonen af en jarl på 
tronen och på 1100-talet Erik den helige, son till en “god och rik 
bonde”. Då Inge bryter uppsvearnes lag, står genast en 
”stor-ättad man” fram och erbjuder sig att blifva deras konung, och 
krönikan berättar något liknande 200 år senare om Ivar Blå. 
Än stiger en konung fram i Upland, än i Vestergötland, än i 
Östergötland. Under 1100-talet framträda stormän, som äro 
nog “högförnäma” att aktas värdiga giften med danska och 
norska prinsessor: en Knut den heliges dotter giftes med Folke 
digre, en annan med en samtidig storättad höfding i Götaland, 
Erik, som enligt Saxo efterlemnade en talrik och märklig slägt; 
Folkes mäktige son Birger Brosa tager Harald Gilles dotter till 
äkta och blifver genom henne fader till tvänne norska jarlar 
o.s.v. En mera “högförnäm” ätt än Sveriges Folkungar under 
förra hälften af 1200-talet torde intet af Skandinaviens riken 
kunna uppvisa under medeltiden. Emellertid stodo de flesta 
medlemmar af denna ätt i tjensteförhållande till konungen såsom 
jarlar eller ländermän. Men redan i våra äldsta skriftliga 
minnesmärken från 1100-talet möta oss namnen principes, 
proceres, nobiles, optimates terræ såsom beteckningar på de 
oafhängiga jorddrottarne (21) och från början af följande sekel såsom 
namn på konungens män herrar, domini. Då man räknar adelns 
uppkomst i Sverige från Alnsö stadga, så kan detta vara rätt, 

om man fäster sig vid skattefrihet som det väsentligaste 
kännemärket på en adelsklass. Men blott den omständigheten, att 
det nya frälset straxt efter sin uppkomst genomsyrar hela 
samhället och beherskar detsamma, visar tillräckligt, att det var 
upprunnet ur en förut befintlig talrik stormansklass, som arbetat 
sig upp i konungarnes eller landskapens tjenst och innehade så 
stora jordbesittningar, att det för dess särskilda medlemmar kunde 
löna sig att utbyta skatten mot den efter dåtida förhållanden 
mycket betungande krigstjensten till häst.

Hvad ärftligheten angår, så är det icke svårt att finna spår 
därtill. Sars har själf observerat Snorres försäkran, att Torgnys 
förfäder varit lagmän i Tiundaland i många konungars tid. Här 
kan man således redan förmoda en faktisk ärftlighet. 
Vestgötalagens lagmanslängd bestyrker på ett märkeligt sätt denna 

uppgift. Det heter: “Elfte var Karle – -. Tolfte var Algot, 

hans son – -. Emedan nu Sigtrygg efter sin faders död icke 

ville taga den bördan på sig – för sin ungdoms skull – -, 
tog Önder emot lagmansdömet såsom den trettonde. – Sedan 
öfvertogs det af Nagle, hans broder, den fjortonde. – Efter 
honom kom Sigtrygg, Algots son, den femtonde. – Den sextonde 

var Algot, hans son – -”. Här är således ärftligheten i den 

grad erkänd såsom regel, att man ansett sig böra särskildt 
förklara, att ej son följt efter fader. För andra landskap hafva 
vi ej några så åldriga genealogier, men det visar sig något senare, 
att det äfven där var sed, att lagmansämbetet gick i arf så till 
vida, att man gärna höll sig till en viss slägt eller vissa slägter, 
och detta äfven sedan konungen fått utnämningsrätten bland 
landskapets tre kandidater. Då man anfört Vestgötalagens 
stadgande, att lagman skall vara bondes son, som ett bevis för 
landets demokratiska författning, då beror detta utan tvifvel på 
ett missförstånd, ty ordet bonde betyder ju enligt den tidens 
terminologi oafhängig jordegare, och stadgandet innebär således 
ingenting annat, än att lagman måste för det första höra till 
samhällets politiskt myndige män och för det andra stå utanför 
ländermansklassen eller vara fri från tjenstepligter till konungen. 
Man har på grund af lagmanslängden skäl att antaga, att 
lagman Eskil redigerat den äldre Vestgötalagen; tror man då, att 
denne man var en bonde efter vår tids mått? Då må man läsa 
hans runa i lagmanslängden! Stadgandet, som åsyftar en garanti 
mot konungamaktens ingripande i lagskipningen, har sin motsvårighet i de norska lagarnes förbud för länderman att sitta 
i skiladom eller utan böndernas samtycke i lagrätten.

Det är sannolikt, att ärftligheten gjort sig tidigt gällande 
äfven i fråga om konungens tjenstemän eller ländermännen. 
Man kan sluta detta däraf, att de stora ätternas genealogier, 
hvilka äro upprättade efter våra äldsta kungabref och andra den 
tidens offentliga handlingar, gå ungefär lika långt tillbaka i tiden 
som vår historia. Folkungaättens slägtregister är särskildt 
upplysande; det är en samling af jarlar. Då man emot 
ländermansvärdighetens ärftlighet i Sverige anfört vestgötalagen ord: 
”icke är en man länderman efter våra lagar, därför att hans 
fader är länderman”, så torde man äfven i dessa ord inlagt för 
mycket. Väl bevisa de, att värdigheten icke blifvit på så sätt 
ärftlig, att den nödvändigt öfvergick från far till son, men mot 
en faktisk ärftlighet tala de icke. Ty efter sammanhanget ligger 
intet mera i orden, än att en ländermans son icke förlorade sitt 
vitsord gent emot bönderna, förr än han själf mottagit län, 
således en afvikelse från den i Norge gällande regeln, att 
ländermans son först efter uppnådda 40 år egde vitsord mot bönder, 
om han ej då fått län. Det är således sant, att i de svenska 
lagarne hafva vi intet spår af ärftlighet, men för att, öfvertyga 
sig om, huru litet detta i själfva verket betyder, må man 
endast erinra sig, att något sådant ega vi lika litet i Magnus 
Erikssons och Kristoffers allmänna landslagar, då likväl 
ärftligheten var fullt befästad, så att adeln faktiskt bildade en sluten klass.

Som vi sett, grundar sig Sars teori om det norska 
samhällets öfvervägande aristokratiska byggnad icke blott på 
förutsättningen om själfstyrelsens längre och bättre bevarande i Norge 
i sammanhang med ärftliglietsprincipens tidiga inträngande i 
sederna och delvis i lagstiftningen, utan ock på förutsättningen af 
den norska jordens olika bebyggande ock jordegendomens ojämna 
fördelning i detta land. Vi skulle i Sverige liksom i Danmark 
ursprungligen haft landbyar med sambruk af jorden, under det 
den norske bonden var fullständigt en man för sig; de svenska 
bönderna blefvo framgent en ensartad massa utan skilnad mellan 
stora och små egendomar, under det jorden i Norge var samlad 
på få händer. Huru nu den svenska jorden ursprungligen blifvit 
bebygd, därom lönar sig knappast att disputera (22); men det veta 

vi säkert, att i historisk tid innehade Sveriges bönder sin jord 
med en lika så fullständig eganderätt eller odal som någonsin 
de norska. Vi hafva ock sett, att de feodala begreppen om 
konungens egendomsrätt till allt land framträdde mycket tidigt 
i Norges historia och äfven gjorde sig gällande i lagstiftningen 
med hänsyn till allmänningar, under det vi i Sverige höra föga 
af dessa teorier före nyare tiden, utom hvad angår de stora 
obygderna utanför landskapsindelningen. Med rätta säger en finsk 
författare, att denna de norska böndernas efterlåtenhet gent emot 
konungamakten visserligen icke antyder någon skarpt utpräglad 
individualism och odalmannahållning (23). Och särskildt måste 
man medgifva, att den bevisar en stor svaghet hos folkförbunden 
gent emot helstaten. Klart är visserligen, att grannelag måste 
oftare hafva förekommit i ett land med stora odlingsbara 
jordvidder än i ett så fattigt land som Norge, som på flere ställen icke 
medgifver plats for mera än en bondgård, men det vill synas, 
som om detta hvarken har med eganderätten eller suveräniteten att 
skaffa. Munch grundade sin teori om landbyväsendet på 
förutsättningen om en invandring af främmande krigare, och likstälde 
därför Sverige och Norge i detta hänseende med hvarandra. “Det 
är en känd sak”, säger han, “att det i Norge och det egentliga 
Sverige hvarken finnes eller någonsin funnits landbyar, medan 
vi däremot redan i Skåne, Danmark och Tyskland finna 
landbyar från äldsta tider” (24). Emellertid torde det vara alldeles 
otvifvelaktigt, både att landbyar funnits öfverallt i det gamla 
Sverige, och att detta icke hindrat en fullständig eganderätt. 
På den tiden, från hvilken våra landskapslagar förskrifva sig, 
var redan den odlade jorden i Sverige “af forno” skiftad, och 
sambruk torde icke hafva förekommit annat än understundom mellan 
bröder eller närmare fränder. Visserligen kunde en jordegare 
blifva utsatt för att få sina egor bytta genom nytt skifte – stadgarne i Svealagarne om solskiftets bestånd för all framtid 
torde faktiskt ej hafva mycket betydt, då begreppet väl alltid 
varit oklart – men detta kan ej gärna betraktas som någon 
väsentlig inskränkning i eganderätten. Våra jordegare hafva nu varit underkastade sådana skiften i snart, tusen år, ja kanske 
än längre, och de äro så än. Säkert är, att dessa skiften 
hvarken hindrat uppkomsten af en starkt utpräglad individualism, 
ej häller i minsta mån bildandet af stora possessioner, under 
det å andra sidan samboendet i byalag tidigt utvecklat denna 
starka känsla af ömsesidiga skyldigheter och rättigheter, som är 
samfundets och den lagbundna frihetens säkraste värn.

Hvad Norge angår, vill jag hvarken fästa synnerlig vigt 
vid det analogislut, som möjligen kunde dragas från den isländska 
Grågåsens skilnad mellan skifte till egendom och skifte, som 
medförde nyttjanderätten för en sommar, ej häller vid 
Liljestrands gissning, att den lilla bråkdelen af Norges jord, som är 
odlingsbar, beqvämligen kunnat blifva ockuperad, preliminärt 
odlad och skiftad redan under den förhistoriska tiden, hvarom 
vi ingenting veta (25). De gamla norska lagarne omhandla inga andra 
skiften än arfskiften, men äfven dessa måste tidigt hafva 
medfört en utstyckning af jorden och ett samboende af flere familjer 
i grannelag eller till och med på samma gård. En god del 
svenska byar hafva veterligen ett sådant upphof, och det är 
sannolikt, att det gäller om de allra flesta. För öfrigt hafva 
ju äfven hos oss enstaka gårdar blifvit bygda både på de gamla 
byarnas utjordar och öfverallt i norra Sverige, där 
naturbeskaffenheten liknar den norska. Dessa gårdars sammanlagda 
areal torde icke så litet öfverstiga Norges samtliga odlingsbara 
jord. Jämför man nu bönderna i sådana trakter med dem, som 
lefvat i byalag, så borde man, enligt Sars teori, finna en mera 
utpräglad aristokratisk själfkänsla (26) hos de förre, t.ex. 
Helsinge-bönderna, än hos de senare, t.ex. Östgötabönderna. Men detta 
är lika så falskt som att det förra af naturen betingade sättet 
att bo skulle företrädesvis medföra stora possessioner.

Att de svenska bönderna i äldre tid varit en ensartad massa 
och jorden jämnt fördelad, är ett antagande, som saknar hvarje 
hållbar grund. Vore det säkert, att våra byar från början 
uppkommit på så sätt, att en flerhet af familjer intagit och odlat 
gemensamt ett stycke land, som sedermera skiftats i lika lotter, 
så kunde antagandet låta höra sig, men nu är detta för det 
första alls icke sannolikt, än mindre säkert, och för det andra 

måste ju i alla händelser genom somliga familjers minskning och 
andras förökande den naturliga utvecklingen genom sido- och 
bakarf inom somliga ätter och arfsskifte i andra inom några 
generationer hafva medfört stor olikhet i egendomens fördelning, 
ty att upprepade jämna delningar skulle egt rum såsom i den 
ryska miren det hafva vi ju ingen rimlig anledning att antaga. 
Allt tyder ock på att egendomen redan i vår historias dagning 
varit ganska ojämnt fördelad. En af våra runstenar berättar 
sålunda om en man, att han egde hela Täby, hvilket säkert var 
en ganska ansenlig possession, äfven om därmed menas byn och 
ej socknen. Våra lagar förutsätta ock, att en man eger ensam 
en hel by (A en maþær allæn by, ær kyrkiæ i ok half tylft 
boændæ mannæ, þa ma vitæ han til fulzbyar, VGL. I, J. 15, 
II, J. 36; a bonde en by allæn, UL. Viþ. VI), under det 
Gulatingslagen förutsätter, att “två män eller flere bo på en gård” 
eller “i samma grannelag, men hvar på sin gård” (kap. 82). 
Att det redan före frälsets uppkomst funnits en talrik klass af 
rika storbönder i Sverige, är för öfrigt ofvan visadt.

Vi gå nu till det enda återstående beviset för det norska 
samhällets aristokratiska karaktär. Såväl Gulatingslagen som 
Frostatingslagen uppställa olika rangklasser och tillerkänna 
hvardera en olika personlig rätt. Gulatingslagen har följande klasser: 
1) konung, 2) jarl och biskop, 3) ländermän och stallare, 4) 
höld och skutilsven, 5) bonde, 6) frigifvens son, 7) frigifven. 
Frostatingslagen har till och med höld samma rangklasser, men 
därunder årboren man, reksthegn och frigifven (27). Att dessa 
klasser hade olika rätt vill säga, att hvarderas medlemmar hade 
rätt att taga och skyldighet att böta (28) för skada på person 
eller egendom icke blott efter skadans beskaffenhet utan ock 
efter sin plats i rangrullan. Utgångspunkt för beräkningen är 
tydligen höldens rätt (29). Därifrån fördubblades rätten uppåt för 
hvarje klass och minskades nedåt med hälften enligt 
Gulatingslagen, dock så att frigifven har hälften af bondes rätt, och 
frigifvens son är inskjuten dem emellan med ett medeltal (30). 
Frostatingslagen, hvars bestämmelser äro i detta afseende både dunkla 

och hvarandra motsägande, har dock i vissa fall samma system 
med stigning till dubbelt och minskning till hälften (IV, kap. 53) 
med motsvarande modifikation för de lägre klasserna. Några 
reella privilegier åtföljde icke för öfrigt den högre rätten, 
om icke dit skall räknas, att endast de högre klasserna hade 
rätt till hval, som dref i land på deras egor, att den olika 
rangen bestämde beloppet af den penningesumma, som man kunde 
gifva sin trälborne son, och likaså summan af det köp, som 
kunde af hustru lagligen ingås. Mellan de fria männen 
själfva var däremot i detta senare hänseende ingen skilnad. 
Detta är således de “adeliga företräden”, som enligt Sars voro 
knutna till blotta egandet af jord och som gåfvo det norska 
samhället en afgjordt aristokratisk prägel. Han presumerar 
nämligen dessa adeliga företrädens urgamla tillvaro eller sätter dem 
i alla fall före Harald Hårfager; “Försåvidt det skulle hafva 
inträdt någon förändring i dessa förhållanden sedan den 
historiska tidens begynnelse och den norska helstatens upprättelse, så 
måste den snarare bäfva gått ut på att utjämna de 
aristokratiska företräden, som tillkommo vissa klasser inom folket, än 
omvändt”. 



Men det är så långt ifrån, att detta antagande har 
sannolikhet för sig, att det tvärtom torde kunna med tämligen stor 
säkerhet bevisas, att det är oriktigt, eller att hela rangskalan 
är lånad utifrån just under konungadömets inflytande. Den 
allmänna teorien om konungadömet såsom “den store Nivelleur”, 
hvarpå antagandet hvilar, har först och främst intet stöd i de 
germanska folkens historia och lagar. Väl träffar man öfverallt 
i dessa lagar en ursprunglig motsättning mellan den frie (ingenuus, 
bonden, odalmannen, bölden eller landbon) och trälen, mellan 
hvilka redan i äldsta tider framträder de frigifnes klass; men 
all annan rangskilnad mellan de frie inbördes än den naturliga 
olikheten i makt och anseende mellan jordegaren, odalmannen, 
och landbonden visar sig, såvidt man kan spåra den tillbaka 
till dess upphof, vara en verkan af konungatjenst. Denna kunde 
vara af dubbel art antingen knuten närmare till konungens 
person, såsom fallet var med frankernas ministeriales och 
anglo-saclisernas tbegnar i trängre mening, de nordiska folkens 
huskarlar, hvilka ord ju betyda tjenare, eller ock kunde den på så 
sätt vara knuten till landskapsstyrelsen, att konungen uppdrog 
sitt ombud åt de administrativa distrikternas mest inflytelserika 

män, hvilket uppenbart låg i konungadömets eget intresse och 
äfven bevisligen varit regel. Sådana tjenstemän voro de 
frankiska grefvarne, de anglosachsiska ealdormännen, de nordiska 
länsmännen, alla ursprungligen utsedde bland distriktens bofaste 
män. Inom bägge dessa klasser finna vi att ärftligheten tidigt 
vinner insteg, och det ligger i sakens natur, att det måste hafva 
lyckats först och bäst för den senare, som icke var helt och 
hållet beroende af konungens gunst. De frankiska grefvarne 
nämdes ursprungligen på ett år, hvilket också synes hafva varit 
fallet med Norges ländermänn (31) redan i 600-talets början 
stadgas om utnämning på lifstid bland grefskapets besutne män, 
och snart tränger ärftligheten igenom i trots af konungamaktens 
motstånd. Ty ärftlighet till statstjenst hafva konungarne öfver 
allt motarbetat med mer eller mindre framgång allt efter 
ländernas olika beskaffenhet framför allt med hänsyn till jordens 
omfång och fördelning; men hvad de däremot aldrig hafva 
motarbetat, utan tvärtom på allt sätt gynnat från historiens 
dagning till den dag i dag, det är rangväsende, titlar, “namnböter” 
och allt sådant, som utan att minska konungamakten kan sprida 
glans öfver konungatjensten och därigenom öfver konungarne. 
Och i detta afseende hafva de icke häller visat sig fiendtliga 
mot ärftlighetens grundsats; därom lemnar nästan hvarje folks 
historia besked. Hos frankerna medförde konungatjenst en 
tredubbel mansbot, och hos anglosachserna finna vi konungens 
thegnar tidigt indelade i klasser 1200-män, 600-män och 200-män – 
hvilka senare dock icke voro konungens män i trängre mening – 
allt efter beloppet af deras mansbot och likaledes den 
personliga rätten i öfrigt skifta efter den förolämpades stånd. Det är 
mycket naturligt, att de norske konungarne, af hvilka flere i 
längre tid vistades i England, skulle känna sig uppfordrade att 
efterlikna detta system, och att de därvid måste hafva funnit 
ett kraftigt understöd hos sina tjenare, bland hvilka en mängd 
tjenat de anglosachsiska kungarne och där på grund af sitt 
tjenstförhållande till dem åtnjutit en högre rätt och större ära än 
andra män.

De norske lagarna själfva synas mig bäst bevisa, att det 
där införda rangväsendet icke är synnerligen gammalt. Hvad 
ländermännen angår, så heter det uttryckligen om hirden i det 
hela i Hirdskrå, kap. 27, att ursprungligen ingen skilnad gjordes 
mellan konungens handgångna män, fast rangen sedermera 
delades efter personernas anseende (32). Hur mycket man för öfrigt 
än måtte hålla på den norska ländermansklassens faktiska 
ärftlighet, så kan man dock icke förneka, att konungatjenst i andra 
germanska samhällen gifvit upphof till en mycket skarpare, 
erkändt ärftlig, social rangskilnad. Det är tydligen denna 
analogi, som förmått Sars att fästa öfvervägande betydelse vid 
höldens högre rätt. Egandet af odaljord gaf upphof till en adel. 

Härvid är först att anmärka, att hvarken Borgartingslagen 
eller Eidsivatingslagen känna någon rangskilnad mellan frie 
jordegare af fri börd; utom de klasser, som ledde sitt upphof från 
träldomen känna de inga andra än ländermäns och hölders, 
hvilka senare således fullständigt sammanfalla med de svenska 
lagarnes bönder eller odalbönder (Borg:s Krist. I, kap. 9, jfr 
III, 13, Eidsivat:s d:o kap. 50, jfr 39, II, 32), hvarför också 
ordet höld i dessa lagfragmenter användes omväxlande med och 
i samma betydelse som bonde, odalbonde. Då vidare icke häller 
de isländska lagarne känna denna rangskilnad och slutligen 
stadslagen tillerkänner alla fria höldsrätt, så måste man på förhand 
ställa sig något misstrogen gent emot denna s.k. verkliga adel. 
Detta blir än mera fallet, om man granskar själfva den lag, i 
hvilken höldens högre rätt är skarpast framhållen, nämligen 
Gulatingslagen.

Vi möta där ett stadgande, att alla isländingar skulle under 
uppehåll i Norge taga hölds rätt under tre år, men om vistelsen 
räckte längre, endast om de kunde med vittnen styrka sin 
ställning, det vill väl säga bevisa, att de på Island egde odaljord. 
Då Sars själf beräknar isländarnes tal efter landnåmstidens slut 
till 25,000, så må det dock medgifvas, att det var ett 
besynnerligt adelskap, som sålunda meddelades åt en så pass talrik stam. 
Vidare gifva flere omständigheter vid handen, att hölds rätt icke 
blott var det normaltal, från hvilket de andra klassernas höjdes 

eller sänktes, utan ock det ursprungliga och i äldre tid för alla fria män gemensamma. Detta framgår dels af själfva 
bötesbeloppen, med hvilka brott kunde försonas, dels af lagens 
inkonsekvens med hänsyn till tillämpningen af olika rätt, dels af 
stiliseringen i vissa eller åtminstone i ett kapitel, som förutsätter 
en enda gemensam rätt, dels slutligen af lagens användning af 
ordet bonde både i samma allmänna betydelse som det svenska 
bonde och, som det vill synas, liktydigt med odalbonde eller 
höld i några af dess äldsta kapitel.

Keyser har beräknat totalbeloppet af alla bötessatserna för 
dråp på höld till 40 marker silfver (33), hvilket just är de svenska 
lagarnes bot för dråp på bonde. Höldens rätt, 3 marker, är 
ock ett belopp, som går igen i alla nordiska lagar, de danska 
såväl som de svenska. Såväl gröfre förnärmelser mot en 
persons ära som skada på hans kropp eller egendom botades med 
3 marker eller multipler däraf både enligt de svenska och 
de danska landskapslagarne (34). Äfven 6 öre är ett sådant 
normalbelopp. Det stadgas i Frostatingslagen för ringare 
skada på hölds lösegendom och i Gulatingslagen utan 
hänsyn till stånd (35); samma belopp återkommer i svenska lagar 
för förseelser af liknande eller alldeles samma art (36). Att 
det s.k. saktalet icke är genomfördt framgår såväl af nyssnämda 
stadgande i Gulatingslagen som af sårböterna och böterna för 
olofligt bruk af annans lösöre (åfang, fornæmi (37). Då det heter 
i kap, 15, att “våra prester skola hafva samma skydd 
(mannhelgi), som hvar och en af oss mot annan här i landet”, så kan 
detta stadgande icke förskrifva sig från en tid, då skyddet var 
olika för olika klasser. Slutligen talar lagens terminologi emot, 
att den från början skulle varit skrifven för ett folk af olika 
rangklasser (se kap. 12, 15, 46, 255 och i synnerhet 266 och 267). 

Höld var den, som innehade jord, hvilken gått genom 5 led 
och kommit under det sjätte (38) (enligt Frostatingslagen igenom 
3 led och kommit under det fjärde); men enligt Gulatingslagen 

kunde man blifva egare af odal jord och således väl också höld 
genom att mottaga sådan jord i mansbot eller såsom arf efter 
undantagsman eller gåfva af konungen eller som lön för barnfostring. Det vill synas, som vilkoren för rätten att blifva höld 
blifvit skärpta genom den allmänna landslagen, ehuru den då 
icke innebar några reella förmåner (39). Härmed må nu vara huru 
som hälst; tämligen klart synes det i alla fall vara, att en 
lagstiftning, som indelar jordegare i rangklasser efter den tid, som 
jorden varit i slägtens ego, icke kan vara synnerligen gammal, 
eller med andra ord, att den måste vara en frukt af dåliga 
exempel från samhällets höjder. Då “den honette ambition” 
smittar ett folk, så kan man vara tämligen säker på, att roten 
och upphofvet ligger i någon hofordning; och något annat än 
en yttring af “den honette ambition” kan man ej gärna kalla 
denna rangskilnad mellan egare af jord, som gått genom 5 eller 
6 slägtled, och egare af sådan, som gått i arf genom 3 eller 4. 
Det kan vara likgiltigt, om detta inflytande uppifrån verkat 
medelbart genom det norska hofvet eller omedelbart från de 
anglosachsiska. Ofvan är framhållet, att bägge inflytelserna 
sannolikt gjort sig samtidigt gällande. Att anglosachsiska 
förhållanden verkat på de norska antydes bland annat af själfva 
rättens dubblering, hvilken dock lika litet i England som i Norge 
blef fullt konsekvent genomförd, vidare däraf att konungen också 
hos anglosachserna är intagen i rangskalan och satt till dubbelt 
högre rätt än närmast underordnade rangklass, slutligen kanske 
också däraf att ordet bonde redan omkring år 1000 i England 
nedsjunkit till att beteckna en lägre rangklass, hvilket icke 
gärna kan vara någon ursprunglig norsk terminologi (40). Ja 
redan i den bekanta isländska digten Rigsmål, som 
förklarar samhällsklassernas uppkomst, torde ett anglosachsiskt 
inflytande vara skönjbart. Här angifvas de tre klasserna jarl, 
karl och träl, hvilka hafva sin fulla motsvarighet i den äldre 
anglosachsiska tredelningen eorl, ceorl och þeowa, som förefans 
redan vid vikingatågens början. Då Steenstrup framhåller, att 
först nordboarnes inflytande låtit ordet eorl svinga sig upp till 

att blifva en beteckning för en bestämd rang eller stånd, så 
menar han härmed besynnerligt nog – såsom sammanhanget 
ger vid handen – att ordet ursprungligen betecknat en man af 
högre stånd, men först genom nordboarnes inflytande kom att 
beteckna innehafvaren af en ämbetsställning. Just i denna senare 
betydelse och aldrig i någon annan förekommer ordet i nordiska 
källor, såsom det ju också heter i Gulatingslagen, att jarls son 
likasom biskops skall taga den rätt som han har ätt till och 
icke efter faderns ämbete. Man kunde å andra sidan anföra 
som ett bevis för en ursprunglig rangskilnad i Norge och ett 
norskt inflytande på anglosachsiska klasskilnader, att ordet 
höld redan 905 användes i anglosachsiska källor såsom 
beteckning för en viking af högre ställning än den gemene krigarens 
och att det i senare tid också förekommer som beteckning för 
en rangklass i Danelag. Men om ock detta ord, det norska 
höld, skulle till sin första upprinnelse vara norskt, så måste 
dock dess användning som namn på en rangklass hafva 
uppkommit genom efterlikning af anglosachsiska förhållanden, 
likasom utan tvifvel hela rangsystemet i Danelag är en anglosachsisk 
imitation. I äldsta fördragen mellan vikingar och anglosachser 
talas blott om en mansbot (wergild) lika med anglosachsernas 
högsta, detta naturligtvis emedan vikingarne då ej kände rangklasser.

Ett utbildadt rangväsende är i sig intet säkert tecken till 
att ett samhälle är aristokratiskt danadt. Det kan vara och 
har ofta nog visat sig vara en tom form utan innehåll, liksom 
å andra sidan en verklig aristokrati godt kan finnas i ett 
samhälle utan rangklasser, ty kännetecknet på en verklig 
stormans-klass är icke rang, utan makt och rikedom – i synnerhet i 
jord – som går i arf från generation till annan utan förläning 
eller enligt nödtvungen sådan. Det är icke meningen att 
härmed förneka, att Norge i likhet med Nordens öfriga riken haft 
en ledande stormansklass; men denna klass har på grund af 
landets naturbeskaffenhet varit till god del af annan art än i 
broderlanden. Då Sars bygger på själfstyrelsen längre bevarande i 
Norge och i sammanhang därmed en stark krigisk utveckling 
som den norska aristokratiens grund, så har han utan tvifvel 
lika rätt i det senare påståendet som han har orätt i det förra. 
Men icke på så sätt som skulle Norge varit företrädesvis 
sönderslitet af inbördes fejder, utan i den meningen, att Norge var 
en ståt af vikingar i mycket högre grad än Nordens öfriga riken.

Det är nogsamt kändt, att alla de skandinaviska folken 
deltagit i vikingatågen, men då deras egentliga mål var af 
ekonomisk art, så ligger det i sakens natur, att det fattigaste 
folket måste företrädesvis hafva egnat sig åt detta yrke, såsom 
ju ock norrmännen ännu i dag äro för sitt lifsuppehälle 
väsentligen hänvisade till hafvet och frakthandeln. Mäster Adam säger 
ju ock uttryckligen, att folket för sin närings skull måste röfva 
af främmande nationer. Ett liknande omdöme fäller han 
visserligen ock om danskarne, såsom man ju äfven vet af andra källor, 
att danskarne lemnade den största kontingenten till de stora 
vikingaflottorna, som hemsökte vestern och där grundade nya 
välden. Men då Danmark är och alltid varit ojämförligt mycket 
rikare på jord än Norge, kunde vikingalifvet aldrig få ett i alla 
inre samfundsförhållanden så ingripande inflytande i detta rike, 
som det fick i Norge. Från Danmark gick befolkningens 
öfverskott ut på rof i vestern, såsom från Sverige mot östern. I Norge 
blefvo vikingatågen och den i sammanhang med dem stående 
krigstjensten i utländska furstars sold under lång tid en hufvudnäring för 
folkets flertal, i synnerhet i det vestanfjällska och nordanfjällska 
Norge. Häraf måste blifva en följd, att också samhället 
danades så att säga mera på krigsfot, och att utländska förebilder 
åtminstone i de yttre formerna gjorde sig i öfvervägande grad 
gällande. Häraf torde den norska konungens redan i äldsta 
tider öfvermäktiga inflytande böra förklaras; häraf ock den norska 
aristokratiens egendomliga art. Såsom krigarehöfdingar 
uppträdde de norska stormännen och omgåfvo sig med ansenliga 
följen, som de icke hade medel att på annat sätt underhålla 
än genom plundringar i rikare länder (41). Sålänge vikingatågen 
räckte, kunde de emellertid genom sina rikedomar och genom det 
höfdingaskap, som krigstågen medförde gent öfver deras 
sambygdingar, uppträda med stor myndighet och äfven till en tid 
nappas med konungarne, hvilkas fullmakt de mottogo, i synnerhet 
om de slöto sig flere tillsammans eller litade till utländsk, dansk 
eller svensk, hjälp, hvilket ofta var fallet. Men efter 
vikingatidens slut inträder en hastig förändring. Under det 
stormansklassen fick tillfredsställa sin stridslust i krigstågen mot Danmark, 
England, Sverige och Skottland i Magnus den godes, Harald 
Hårdrådes och Magnus Barfots dagar, bands den allt fastare vid 

konungadömets tjenst utan att dock inom detsamma kunna häfda 
sig en oberoende ställning. Försök härtill gjordes visserligen i 
förbund med den andliga stormansklassen under loppet af 12:e 
århundradet, men – misslyckades. Hade den norska 
aristokratien verkligen haft sin rot i en lifskraftig fylkesförfattning i 
stället för – såsom nu var fallet – i krigstjensten och det 
kungliga ombudet hos inhemska och utländska furstar i förening 
med vikingatågens vilda plundringslif, så hade utgången 
säkerligen blifvit en annan och mera öfverensstämmande med 
utveckligen i Danmark och Sverige, i hvilka länder det af gammalt 
fans en aristokrati, hvars inflytande i första hand grundade sig 
på rikedom i jord och först i andra rummet på konungatjenst, 
och, hvad Sverige särskildt angår på själfstyrelsen i folkets 
trängre kretsar.

I de stridskrifter, som jag satt i spetsen för denna uppsats, 
hafva både Daae och Nielsen uttalat sina tvifvel om det norska 
samhällets öfvervägande aristokratiska karaktär i forntiden, 
men ingendera har närmare inlåtit sig på denna punkt. Sars 
anser sig också i sitt svar kunna afvisa dessa tvifvel med en 
försäkran, att han i sin Udsigt til det norske Folks Historie så 
tydligen bevisat denna sak, att den nu må anses som en af de 
säkraste i Nordens gamla historia. Men det är fara värdt, att 
denna historiska sanning icke är af det allmängiltiga slaget, utan 
af individuelt psykologisk natur eller med andra ord, att den 
blifvit en sanning för professor Sars, därför att han under hela 
sitt lif har tvungit sin tankegång in i denna riktning.

Äfven om Norge i forntiden verkligen varit det mest 
aristokratiska af Nordens riken, så blefve det i alla fall icke något 
annat än en sinnrik paradox, att det just därför under 
unionstiden blef det mest demokratiska. En verklig aristokrati, som 
har stora intressen att bevaka, drager sig nämligen aldrig på 
längden tillbaka från statsstyrelsen, utan finner sig snart till 
rätta i nya förhållanden och arbetar sig upp till inflytande och 
makt äfven under ett envälde. Sars gamla påstående, att den 
norska aristokratien efter konungadömets seger i slutet af 12:e 
århundradet skulle hafva dragit sig tillbaka i högdragen 
själfförnekelse och vissnat i ensamheten på grund af sin 
högförnämhet har också en senare forskning visat vara obefogadt. Sars 
antyder också själf i sitt sista arbete, att tjensteadeln under 
enväldets tid var till sin sammansättning väsentligen densamma som den gamla ländermansaristokratien (42). Vägen till inflytande 
genom deltagande i statsstyrelsen blef ingalunda afspärrad genom 
enväldet; de gamla ätterna hafva bevisligen i rikt mått begagnat 
denna af Sars s.k. nya källa till makt – den gamla var ju 
själfstyrelsen i fylkena – sålänge det inhemska konungadömet 
varade, och – för att tala med Storm – lika länge bevarade 
aristokratien sitt politiska inflytande.

Att uppställa enväldet såsom grunden till 
aristokratiens undergång synes vara att vända saken upp och ned. Det är 
ju tvärtom den norska aristokratiens egendomliga art och 
relativa svaghet, som möjliggjorde Norges tidiga envälde. Just 
därför att den norska aristokratien mera haft sin rot i 
krigsförfattningen och tjensteförhållandet till konungen än i själfstyrelsen, 
i sammanhang därmed att dess rikedomar lågo mera utom landet 
än inom detsamma, hvarföre deras källa utsinade, då 
vikingatågen upphörde, och storhandeln, som en tid blef en ersättning 
för röfveriet, gick öfver i hanseaternas händer – just dessa 
omständigheter och ensamt de kunna förklara, att enväldet 
någonsin kom till stånd. Sedan blef visserligen enväldet grunden 
till Norges politiska vanmakt under unionstiden, men detta hade 
aldrig ensamt kunnat åstadkomma en sådan verkan, om icke 
Norge inom sig saknat medel att underhålla en sådan 
aristokrati, som af tiden kräfdes. Hade Norge bevarat sitt inhemska 
konungadöme, så hade ock utan tvifvel den norska 
stormansklassen fortfarit att lefva sitt forna lif, fast naturligtvis icke så 
rikt som under vikingatiden, och hemtat näring som förr från 
den inhemska konungatjensten; men nu täpptes denna källa, 
samtidigt med att landets svaga aristokrati kom i beröring med 
en öfvermäktig dansk adelsklass, som trängde den åt sidan. 
Katastrofen 1536 är därför visserligen så till vida en verkan 
af inre norska förhållanden, som detta steg aldrig kunnat tagas, 
om ej Norge förut blifvit ett tämligen jämnstruket demokratiskt 
samhälle, men denna omständighet åter har snarast sin 
förklaring i den föregående unionstiden och var således i icke ringa 
grad en “verkan af tillfället”, såsom Sars kallar det, d.v.s. af 
inflytelser, som lågo utom Norge.

Gäller detta om 1536, så gäller det i ännu mycket högre 

grad om 1814. Därom kan man öfvertyga sig blott genom att 

läsa prof. Sars sista bok; ty i detta arbete, som just skall 
förklara, “huru folket småningom mognade till politisk 
själfständighet och en fri författning”, finnes intet enda bevis för att 
Norge – ja man kan nära nog säga att en enda norrman – 
före det ödesdigra året 1807 vare sig kände behofvet af en 
förändring eller gjorde minsta försök eller ansats till att vinna 
en sådan.

För att icke missförstås skall jag förutskicka en 
anmärkning. Jag är fullt enig med professor Sars däri, att om icke 
skilsmässan mellan Danmark och Norge 1814 hade 
blifvit framtvungen genom yttre våld, så hade den sannolikt i senare tid 
inträffat i alla fall. Men detta icke därför att Norge småningom 
mognat till en själfständig politisk tillvaro eller själft hyste 
någon allvarlig önskan om förändring eller egde krafter att 
genomdrifva en sådan, utan därför att den gamla förbindelsen 
med Danmark var onaturlig, framför allt med hänsyn till 
landets geografiska läge. Särskildt måste detta med nödvändighet 
medföra en önskan om skilsmässa å norrmännens sida, såsnart 
man för Danmarks skull råkade i en långvarig fejd med en 
större sjömakt. Hade den dansk-norska staten egt bestånd 
längre in i detta århundrade, i hvilket fall detta samhälle 
sannolikt lika litet som Danmark ensamt kunnat undandraga sig 
verkan af tidens liberalt politiska idéer och således måst skaffa 
sig en representation, så hade väl ock sannolikt en lifligare 
önskan vaknat hos norrmännen om en egen statlig tillvaro, i 
synnerhet som ett fritt politiskt lif måste hafva bragt många 
skiljaktigheter mellan de bägge folken och deras inre 
förhållanden och intressen i dagen, hvilka enväldet förut öfverskyggat 
eller i tysthet tillgodosett, så att de icke åstadkommo några 
rifningar mellan folken. Men en klok gemensam styrelse hade 
sannolikt under gynsamma yttre förhållanden kunnat länge 
förebygga en sådan katastrof, och att skilsmässans resultat för 
Norge blifvit ett helt annat än hvad det nu blef, är i allt fall 
icke blott möjligt, utan ock ganska sannolikt.

Man kan icke med starkare ord erkänna Norges nationella 
abdikation 1536 än hvad Sars gör. “Norges politiska 
själfständighet och en god del af dess nationella föll samman af sig 
själf . . . Norge fortfor också i följande tid att heta ett 
konungarike för sig, men det var också nästan endast titeln det 
behöll -. Faktiskt blef Norge från 1536 till 1660 regeradt som provins eller ett lydland under Danmark, – af den danska 
konungen med det danska riksrådets råd och samtycke. 
Administrationen blef så godt som helt och hållet lagd i danska 
adelsmäns händer, hvilka mottogo sina, län af det danska 
riksrådet. Danskt språk infördes i kyrka, skola och rättegång. 
Danska lagar utsträcktes till att gälla också i Norge. Den 
sista resten af en för Norge särskild centralstyrelse – den enda 
institution, som för Norge upprätthållit ett sken af politisk 
själfständighet, – det norska riksrådet blef upphäfdt”. Detta 
erkännande utsträckes också till den följande tiden, då Norge 
blef formelt sidoordnadt med Danmark under den gemensamme 
enväldige konungen: “Norge fortfor att vara utan någon 
centralauktoritet, utan universitet, utan bank, utan hufvudstad, – en 
samling af städer och bygder, vidt spridda, utan något yttre 
föreningsband, – en kropp utan hjärna, utan hjärta, hvars 
närande safter leddes öfver i en annan organism och blefvo ett 
tillflöde i dess blodomlopp”.

Redan före 1660 vill Sars emellertid spåra “tecken till ett 
vaknande nationallif hos norrmännen”. Han finner dem i de 
sympatier, som från norsk sida uttalades eller skulle blifvit 
uttalade för de oldenburgska konungarnes sträfvan att gent emot 
det danska riksrådet häfda deras rätt till Norges rike såsom 
arfkonungar. Det torde dock ”knappt gå an att se ett vaknande 
norskt nationallif däri, att en dansk adelsman (1648) å de norska 
ständernas vägnar förklarar sig hylla konungen som Norges 
arfkonung. Verklig otur har Sars haft med hänsyn till ett annat 
”talande vitnesbörd om huruledes nationalandan hos norrmännen 
började att vakna”, då han anför en skrift, som blifvit 
öfverlemnad till Kristiern den femte vid hans hyllning i Trondhjem 
1656 och säges vara författad i en mot Danmark och den danska 
styrelsen ytterst bitter ton. Ty kort tid efter sedan Sars 
utgifvit sin bok eller samtidigt därmed, publicerade Storm en 
afhandling i Norsk Historisk tidskrift, i hyilken han bevisade, att 
författaren till ifrågavarande skrift var en dansk man, Jens 
Dolmer, som skref i konungens intresse och äfven af denna 
anledning fick pension. Men kan man således icke fästa minsta 
betydelse vid denna skrift i nämda afseende, så kan man icke 
häller göra det vid en annan liknande från 1649, hvars 
författare man ej känner. Dessa “begynnelser till ett politiskt lif” 
måste således utrangeras ur Norges historia, och någon sådan begynnelse kan man väl icke häller se i de önskningar om norska 
mäns anställning som officerare, om en norsk handelskammare, 
hofrätt och universitet, som de norska städernas deputerade 
framstälde till konungen vid hyllningen i Kristiania efter 
statskuppen 1660. Och om detta skall anses som en begynnelse, så 
må man verkligen säga, att den var svag, efter som man sedan 
icke hör något om dessa önskningar på omkring hundrade år. 

Vill man fråga efter de förändringar i norska samhällets 
daning, som gjorde det möjligt för Norge att, med ett klokt 
användande af lyckliga konjunkturer, 1814 svinga sig upp till 
en fullt själfständig ståt, ehuru det 1536 hade drifvit in under 
Danmark “som et masteløst Vrag”, så ligga dessa utan tvifvel 
däri, att folket under föreningen med Danmark gått raskt framåt 
i folkmängd, upplysning och välmåga, och att det nu genom den 
dansk-norska helstaten fått hvad det förut saknade: en egen 
armé och högre ständer, som kunde uppträda som ledare i 
afgörandets ögonblick och sedan representera den unga staten och 
värna dess intressen gent emot det svenska folk, som lösslitit 
Norge från Danmark. Detta är det bästa beviset för att den 
gemensamma danska styrelsen alls icke missvårdat Norges 
intressen utan snarare tvärtom. Af denna anledning bör man nu 
visserligen icke prisa denna styrelse för någon synnerlig 
oegennytta, ty grunden till regeringens fruktan att reta norrmännen 
och dess tillmöteskommande gent emot befolkningens önskningar 
låg väsentligen i dess farhågor för de svenska konungarnes 
sträfvan att amalgamera Norge, hvilken framträder allt ifrån 
Karl X:s dagar och blef ett bestämmande moment iden danska 
styrelsens inre norska politik. A andra sidan förtjenar ej häller 
denna styrelse något tadel, därför att den gjorde hvad den kunde 
för att sammansmälta de bägge folken till en nationel enhet. 
Det kunde icke vara annorlunda, sedan de båda rikena en gång 
blifvit en politisk enhet; i synnerhet då man väl kände den 
svenska styrelsens afsigter på Norge, hvilka voro så mycket 
farligare, som Norges bönder både till språk och ställning stodo 
vida närmare de svenska än de danska. Det måste därför för 
den danska styrelsen blifva nära nog ett lifsintresse att 
åstadkomma en dansk-norsk amalgamation, och det måste erkännas, att 
den härvid gick till väga både med synnerlig moderation och 
klokhet, och att den lyckades särdeles väl. Att försöket icke lyckades 
fullständigt har sin tillräckliga förklaring i Norges afsides läge.

Dessa ofvannämda förhållanden, som Sars riktigt 
sammanfattar i uttrycket, att det nu i Norge fans “goda råstoff till en 
nation”, har han förut på ett lyckligt sätt utredt i sitt arbete, 
Norge under Föreningen med Danmark. Han omtalar dem också 
i sitt sista verk, men blott som ett bidragande moment och med 
uttrycklig reservation, att det icke bör anses som hufvudsak. 
Men hvad är då hufvudsak? Jo, den entusiasm för Norges fria 
bondestånd, som genom inverkan från Rousseau och 
upplysningsfilosoferna väcktes i slutet af 18:e århundradet hos både 
Norges och Danmarks ämbetsmän. Den starka själfkänsla, som 
redan förut utmärkte norrmännen, erkännes vara “en provinsiel 
Særfølelse”; men nu uppstod däremot hos de i Köpenhamn 
studerande norska studenterna “en Følelse af at tilhøre et 
ejendommeligt Folkesamfund, med sin særskilte Aand og Forfatning 
og sine særskilte Yeje i Fortid, Nutid och Fremtid”. “I disse 
Følelser laa Spirerne til en ny Udvikling. Herfra udgik Stødet, 
herfra kom Kraften til det Gjenrejsningsarbejde i alle Retninger, 
som førte til 1814 og som har ført videre”. Han anför också 
flere bevis på denna entusiasm för den norska bondefriheten i 
den tidens dansk-norska litteratur, framför allt i de fosterländska 
sånger, som diktades i Det norske Selskab i Köpenhamn, sånger, 
som i parentes sagdt hafva en påfallande likhet med de svenska 
nationssångerna, hvilka dock icke hittills väckt våra svenska 
patrioters bekymmer; men något spår af att den norska 
ungdomen skulle känt sig tillhöra ett folk med från Danmark skilda 
vägar i framtiden det har man hittills betecknande nog icke 
lyckats framdraga före 1810, då Wergeland framträdde med sin 
prisskrift Mnemosyne. Då Sars skall anföra ett “afgörande 
vittnesbörd” för att den dansk-norska patriotismen fått 
dödsstöten redan före den yttre skilsmässan, så nödgas han ock taga 
sin tillflygt till ett yttrande af Jakob Aall, som gäller tiden efter 
freden i Kiel, hvilken som bekant mer än något annat retade 
norrmännen mot Danmark och därigenom blef en nationel väckelse 
i dubbel mening (sid. 187).

Däremot känner man, att Gustaf III inlät sig i förbindelser 
med några norska köpmän i Kristiania och sökte stämma dem 
för en sammanslutning med Sverige, och att den danska 
styrelsen under hela hans regering var mycket orolig för att ett 
svenskt inflytande skulle göra sig gällande i Norge. Sars 
till-lägger emellertid icke dessa händelser den minsta betydelse: “det var ikke i den Retning de nationale Tendentser pegede 
eller at Fremtiden laa. Hadet mod Sverige var en altfor 
væsentlig Ingrédients i Nordmændenes Nationalfølelse til at de 
kunde ville opnaa noget ved svensk Hjælp eller ved en 
Tilslutning til Svenskerne”. I enlighet härmed går författaren tyst 
förbi den enda plan till skilsmässa från Danmark, hvaruti 
norrmän allt från föreningens början och grefvefejdens dagar 
veterligen deltagit, nämligen grefve Wedels underhandlingar med 
svenskarne vid tidpunkten för Kristian Augusts val till svensk 
kronprins och den nationella väckelse i Norge, som stod därmed 
i sammanhang. I enlighet härmed står hans uppfattning af 
Kielfreden som en i Norges historia föga ingripande händelse, 
åt hvilkens “nedværdigende Forføining” öfver Norges öde han 
egnar några vreda ord för att omständligt dröja vid Falsens 
besynnerliga idé, att han genom Norges grundlag af 17 maj 
återinförde dess lyckliga författning under Håkon den gode, därför 
att denna grundlag, som innehöll den brokigaste samling af 
främmande lånegods, i sig upptog en bestämmelse om 
odelsrättens bevarande och hade lagt jordegendom till grund för 
rösträtt på landet. I enlighet härmed står ock författarens 
uppfattning af händelserna efter freden i Kiel och särskildt af 
Kristian Fredriks korta regering.

Det gör i allmänhet ett nedslående intryck att läsa norska 
författares dom öfver denne furste. Efter att hafva framhållit, 
att han intet annat var än ett verktyg för norska patrioter, då 
han först satte sig i spetsen för nationen och proklamerade 
Norges oafhängighet, skyndar sig Sars att karakterisera den man, 
som Norge till god del har att tacka för sin jämbördiga 
ställning i det svensk-norska statsförbundet, som en teaterhjälte, en 
vek stackare, som förspilde det stora ögonblicket och gjorde på 
sitt konungadöme “en ohederlig ände”. Detta är icke så att 
förstå, som skulle Norge fått en ohederlig fred med Sverige; 
tvärtom erkänner han uttryckligen, att vilkoren knappast kunnat 
blifva bättre efter ett lyckosamt krig; felet var blott att allt icke 
blef uppnådt “paa den rette, virkningsfuldeste Maade”. Härvid 
glömmer man emellertid, att om Norge skall hafva ensamt äran 
af resningen 1814, då må det ock taga skammen af freden och 
unionen, om det nu nödvändigt skall vara en skam att icke 
slåss och riskera ett lands hela framtid blott för att 
åstadkomma ett fyrverkeri eller för att nära den nationella oviljan mot ett grannfolk, som tillbjuder fred på hedrande vilkor. Ty 
statsrådsprotokoll och andra autentiska aktstycken gifva nu 
tydligt vid handen, att Kristian Fredrik var fullt så mycket, ja än 
mera ett verktyg, då han slöt freden, än då han satte sig i 
spetsen för nationen. Det framgår af Kristian Fredriks 
dagböcker och bref, att han föresatte sig en alternativ uppgift: 
principalt att bevara Norges rike för sig och sin ätt genom att 
vädja till den norska patriotismen och hatet mot Sverige, dock 
under förutsättning af Englands hjälp eller neutralitet; i andra 
rummet att tillförsäkra Norge en så vidt möjligt oberoende 
ställning i föreningen med Sverige. Och programmet var alldeles 
detsamma for det norska själfständighetspartiet, af många tecken 
att döma (43). Redan två dagar efter konungavalet afgick till 
Kristian Fredrik från Köpenhamn ett märkeligt bref från en af 
Norges ädlaste söner, Colbjørnsen, hvari det heter: (44) “Nu da 
Europas mægtigste Fyrster samtligen – – gjøre det til en 
Æres Sag for dem – at fremtvinge Opfyldelsen af Tractaten 
om Norges Fratrædelse – nu maae De ogsaa, fra Deres Side, 
veje Norges Kræfter i Forhold til hiin kolossalske Magt. At 
denne er uimodstaaelig, i sær naar England svigter, det er 
ustri-digt. Yel kan De og Norge, ved en fortvivlet Modstand, 
tildrage Dem Beundring, istedet for den Høyagtelse, De allerede 
have erhvervet ved Deres ædle og mandige Daad. Men dersom 
de benytte dette sidste til at afværge Norges Ødelæggelse og 
sammes (maaske ydmygende) Fremtids Kaar, som Provinds; 
dersom De tillige derved frelse det andet Fædrene-Rige fra de 
Ulykker, som true det og deres Yen, Kongen; da skal Historien 
nævne Dem som en stor Månd; og det är fortjent. Efter de 
Vilkaar, som de store ineglende Magter nu tilbyde, bliver Norges 
Statsforfatning betrygget imod Svensk Undertrykkelse; og 
Nordmændene ville sikkerligen ikke taale noget Indgreb i deres, ved 
Constitutionen fastsatte Friheder og Rettigheder. At de have 
Dem at takke for Nydelsen deraf, det ville de aldrig 
forglemme (!): og deres Navn vil stedse velsignes af Norges 
trofaste Folk – – – – Søg derfor at tilmegle dette tro Folk 
de bedste Vilkaar, der nu (maaskeé aldrig siden) kunne 
erholdes, som et federativt Rige med Sverrig. Aldrig liar da nogen 
gavnet Norge saa meget som De. Da skal jeg velsigne Dem fra 

min Grav!” Konungen följde detta råd och fylde sin uppgift 
med glänsande framgång, hvilket visserligen mera berodde på 
svenskarnes måttliga anspråk än på några åtgöranden från hans 
sida. Men icke borde hans namn därför skymfas – af 
norrmän! Hans fel var, att han ej var soldat eller fältherre, men 
det borde norrmän minst af alla beklaga. Det var ju 
uteslutande hans egen skada. För öfrigt var han icke häller ensam 
om sin svaghet. Om splittring och vankelmod, ja äfven om 
arméns “fæle Aand” har man ju intyg från många håll, och 
Kristian Fredrik har själf bedyrat, att hans egna generaler aldrig 
läto honom höra annat än berättelser om fiendens öfverlägsna 
styrka och omöjligheten att göra motstånd (45).

Man torde förundra sig öfver att en sådan förblindelse är 
möjlig hos en författare, som både visat omfattande kunskaper och 
ett skarpt förstånd. Prof. Daae tyckes söka förklaringsgrunden 
åtminstone till en del däri, att det hat mot Sverige, som Sars 
tillskrifver sina landsmän i det 18:e århundradet, skulle 
fördunkla hans egen historiska blick. Jag tror, att grunden 
väsentligen ligger på annat håll. Ofvan är framhållet, att det 
utpräglade rangväsende, som genomgår Norges äldsta lagar, mera 
är att betrakta som en verkan af “den honette ambition”, än 
af samhällets aristokratiska byggnad. Holberg, den störste af 
norrmän, som annars och visserligen med all rätt sätter sina 
landsmän högt, klagar ock bittert öfver, att de i hans tid 
ännu värre än danskarne voro gripne af den honette ambition. 
Sars, som tager Holbergs intyg till godo för Danmarks del, vill 
alls ej kännas vid det för Norges. Jag vill icke fälla något 
omdöme om den saken, men det förefaller nästan som en ödets 
ironi, att den store bergensaren skall i denna punkt jäfvas 
på en tid, då just denna känsla blifvit upphöjd till en 
bestämmande faktor i Norges politiska lif, och jäfvas af just den 
man, som själf gjort denna samma “honette ambition” till 
ledande princip för norsk historieskrifning. För den historiska 
forskningen kan en sådan häfdateckning icke medföra något 
varaktigt resultat.  Hvad 1814 års händelser angår, är 
vederläggningen redan gjord i den vigtiga samling af historiska aktstycken, 
som skall närmare omhandlas i nästa afdelning af denna uppsats.

* * *

Fotnoter:

1) Hist. Tidskrift, årg. 3, sid. 324. Prof. Palmens polemik mot detta och därmed: 
sammanhängande yttranden (“Sten Stures strid mot konung Hans”, sid. 122 o. f.) 
grundar sig väsentligen på ett nästan oförklarligt missförstånd. Då jag 
uttryckligen framhållit, att forskningen rörande själfva händelserna både kan finna 
allmängiltiga resultat och tilltvinga dem erkännande, så skulle man knappast vänta 
att möta det alldeles godtyckliga och af Herr Prof. Palmén själf gjorda citatet, 
att det skulle finnas en svensk, en dansk, en tysk en engelsk historisk sanning, 
hvilka alla böra ega lika berättigande. Jag har endast framhållit som ett 
faktum, att “den historiska sanningen är i viss mån nationel, så att man i många 
fall skulle kunna tala om en tysk, en fransk, en engelsk historisk sanning o.s.v.” 
Ordet sanning är naturligtvis här användt ironiskt. Då därefter till svar på 
frågan, i hvad mån det nationella har rätt att göra sig gällande, anföres att 
man måste kunna uppnå enhet rörande själfva händelserna eller det historiska 
förloppet, så borde det icke väcka förvåning, att jag anser den nationella ifvern 
gå för långt, då ett bevisadt faktum – det ryska rikets grundläggande af 
svenskar – å rysk sida förnekas. Att påstå, att nationalkänslan måste få lof att 
göra sig gällande med hänsyn till uppskattningen af en händelse eller 
bedömandet af dess betydelse är ingenting annat än att medgifva häfdatecknaren 
att ega “fantasi och känsla”, hvilket Prof. Palmén själf gör i ett citat från “en 
af nordens ädlaste tänkare”, S. Grundtvig.

2) I Nord. Univ. Tidskr. IV, 3 o. f.

3) 1:a delen 1873. 2:a 1877 (går till unionstiden).

4) En resumé af författarens teori finnes på många ställen i hans arbeten; 

jag nämner exempelvis Udsigt II, sid. 397, Indledning, sid. 6 eller sid. 129, Nyt 

Tidskrift I, sid. 500 o. f.
5) Sars, Udsigt II, sid. 836.

6) Udsigt II, sid. 334.

7) Blott för landsförräderi stadgade svenska lagar indragning af all den 

brottsliges jord till kronan, och VGL. stadgar endast för detta brott förlust af 
jord. I några andra fall gick jord enl. våra yngre lagar till treskifte.

8) Jag har ingen anledning att här gå in på den invecklade frågan om 
konungens domsrätt. Faktiskt utöfvades den af ålder både i Sverige och Norge, ehuru 
de äldsta lagarne endast röja ringa och tvifvelaktiga spår af någon konungens 
domsrätt.

9) Tengberg, Om den äldsta territoriala indelningen och förvaltningen i 
Sverige sid. 58.

10) T.ex. Olafr bauð en Magnus toc þetta af. Baðer Olafr oc Magnus 

toco þetta. Olafr einn mælte þetta. Magnus gerðe nymæle þetta.

11) Maurer, Die Entstehung der älteren Gulaþingslög, sid. 48.

1

2) Se t.ex. Kejser, Efterladte Skrifter, II, Afd. 1: sid. 110 o. f. Sars, 
Udsigt, på mångfaldiga ställen.

13) Redan i Frostaþingslög nämnes företrädesvis armaðr i fråga om 
utförande af offentliga funktioner och i senare lagar är det syslumaðr konungs, 
som trädt i bägges ställe.

14) Sars, Udsigt II, sid. 17 o. f.

15) Aschehoug, Statsforfatningen i Norge och Danmark, sid. 49.

16) Se Montan, Carl, De skand. kommunalinstitutionernas utveckling, sid. 110 

i Nationalekon. Fören:s Förh. 1883.

17) Se Storm, Lendermandsklassens Talriglied i det 12:e og 13:e Aarh., Hist. 
Tidskr. And. Række, IV, sid. 137. Hvad Frostatingslagen angår, bör anmärkas, 
att där förekommo äfven ting af 2, 4 och 8 fylken.

18) Hirdskrå, kap. 30. Enligt kap. 18 föreslog konungen en ländermän i 
hirden med följande ord: “Om denna man bland de fleste har ett godt rykte 
(er festum kunnigr at godu), då vill konungen för hans tjensts skull leda honom 
till äressäte och den rang, som är högst inom hirden med ländermans namn; 

all den rätt som följer ländermans namn gifver konungen honom fullständigt 

med guds miskund och hjälp med ländermans heder och sådana förläningar, 
som höra till ländermans rätt; men det är 15 markers veitsla”.

19) Flere exempel på nye män, som gjorts till ländermän, anföras i Storms 
nyssnämda afhandling.

20) 

Das Alter des Gesetzsprecher-Amtes in Norwegen.

21) Tengberg, a. st, sid. 33.

22) Botin säger i sin Beskrifning af svenska hemman och jordagods, I: sid, 
15: “När vi anse svenska hemman til sit första uphof, natur och beskaffenhet, finne vi, at de hafva upkommit genom et fritt inkräcktande af det lediga landet, 
sa at hvar och en husbonde var fullkomlig ägare til den tract, som han 
up-rögde åt sig til hemman och, boställe”. Jag finner ingen rimlig anledning att 
öfvergifva denna teori.

23) Liljestrand, De nordiska bygningabalkarne, sid. 135.

24) Det norske Folks Historie, I, 1, sid. 115.

25) Liljestrand, a. st. sid. 159 och 129.

26) Udsigt I, sid. 124.

27) Att konungen bör räknas med som första rangklass med hänsyn till 
personlig rätt, framgår t.ex. af Gulat. kap. 91, 185; Frostatingslagen IV, kap. 53.

28) Detta senare – såvidt jag kunnat se – dock endast i undantagsfall, 
nämligen vid kroppsskada, se Gulat. kap. 185.

29) Det framgår t.ex. af Gulat:s kap. 224, 239, 243; Frost:s IV, kap. 49, 
53; X: 34.

30) Gulat:s hithörande stadgar äro 56, 91, 129, 149, 180, 185, 198, 200.

31) Detta tyckes mig framgå af Hirdskrå, kap. 48, sista punkten: þat lætr 
oc konungr þui fylgia at þo hin forna hirdskra uattade saa fyr at lendr maðr 
skulldi æigi hafa mæira af væizlu sinni en þa væri XII manaðom faret er han 
skildizt við konong. þa scal han nu hafa alla veizlu sina hværn tima a XII 
manaðom sem han skilst vid konong með goðn orlofe til kuirsætis.

32) I fyrnskunni var sa siðr at aller þæir men sem konunge värö 
hand-gengnir eða sværðtakar. þa värö aller kallaðer huskallar. þo at siðan 
græin-dizt nafnbætr eftir soemdnm oc metorðum.

33) Keyser a. st. sid. 303, jfr Steenstrup, Normannerne IV, s. 287 o. f.

34) Se t.ex. VGL. I, S. 1 och 4, Vaþ. 1, Bar. 4, Retl. 4; UL., Manh, XXIV, 
XXVIII, Viþ. XII o. f., Gotl, 39. Se ock Nordström, Sv. samhällsförf. II, sid. 
268. Steman, Den danske Retshistorie, sid. 605 o. f., 686 o. f.

35) Se Brandt, Nordmændenes gamle Strafferet i Hist. Tidskr. IV: 3 
sid 346.

36) VGL. I, R. 9 och 12, F. 2 och 3; UL., Vip. XIII, 2 m.fl. jfr Stemaim, 
a. st. sid. 601.

37) Se Brandts ofvan citerade afhandl, a. st. och sid. 345.

38) Sålunda återgifver Sars uttrycket: “er avi hefer ava leift”, Keyser åter: 
genom 4 led och kommit under det femte.

39) Se Keyser a. st. 328, jfr Sars, Udsigt, I, 127.

40) Steenstrup, Normannerne, IV, 97 o. f., 110 o. f., 267 o. £. Steenstrup 
har gjort till sin uppgift att visa den nordiska rättens inflytande i England, 
och han har i många afseenden lyckats förträffligt. Men det ligger tämligen i 
sakens natur och framtida forskning skall nog äfven ådagalägga, att inflytandet 

i omvänd ordning varit vida större.

41) Se t.ex. om Erling Skjalgsson i Olaf den H:s saga, kap. 21.

42) Indledning i Grundloven, sid. 9.

43) Se bevisen härför i min bok, Norges Storting, sid. 8 och 9.

44) Nielsen, Bidrag til Norges Historie i 1814, II, sid. 18.

45) Nielsen, Bidrag til Norges Historie i 1814, II, sid. 108.

(Från Historisk Tidskrift 1886.)


Norsk nationell historieskrifning. Del II.

“Jag begagnar hvarje tillfälle att publicera vigtiga aktstycken rörande Norges nyare historia”, säger dr Nielsen någonstädes. Detta yttrande karaktäriserar i själfva verket hela hans historiska (1) författarskap, ty så godt som alt hvad han hittills utgifvit – och det är icke litet – utgöres af “aktmaessige bidrag”, antingen rena akter, som han endast försett med noter, eller ock en berättande framställning, som sluter sig mycket nära till de handlingar, hvarpå den är bygd, och vanligen också är beledsagad af talrika utdrag ur dem. Prof på förstnämda bidrag hafva vi – med bortseende från författarens tidigare publikationer – (2) i “1814. Det overordentlige Storthing”; på bäggedera i “Bidrag til Norges Historie i 1814” och i “Kielerfreden”, och på sistnämda i författarens “Norges Historie efter 1814”, i “Stormagternes Forhold til Norge og Sverige 1815 – 1819” och i Wedels biografi.

Det är klart, att ett dylikt författareskap måste vara och blifva af utomordentlig betydelse för den historiska forskningen, förutsatt att valet af handlingar är gjordt med omdöme och att redigeringen vittnar om sakkunskap och noggrannhet.

Hvad det förra beträffar, så innehålla onekligen de båda förstnärada samlingarna till större delen högst intressanta och för Norges samt delvis äfven Sveriges historia utomordentligt vigtiga handlingar. Af Bidrag til Norges Historie i 1814 omfattar förra delen grundlagsförslag samt bref och dagböcker från Eidsvold, och senare delen hufvudsakligen Norges yttre politik under 1814 och särskildt stormakternas diplomatiska aktion i Norge efter det preussiska sändebudet Mårtens depecher. Ett och annat af här meddelade aktstycken kan väl synas ega ett tvifvelaktigt värde, t.ex. större delen af den enfaldige Soren – skriver Korens bref och de i slutet på samlingen ur tryckta källor meddelade profven på uppfattningen i utlandet angående den svensk-norska striden. Ur engelska källor har Wergeland för länge sedan i sin konstitutionshistoria meddelat hvad som egentligen är värdt att känna, nämligen uttalandena till Norges fördel i parlamentet, men äfven om dessa gäller, att de snarare äro att uppfatta som inre-politiska schackdrag mot ministären än nödvändigt vittnande om någon allmännare sympati för Norges oafhängighet. I ännu mycket högre grad måste detta vara fallet med det af förf. (II, sid. 473) omordade brefvet från den ökände pamflettskrifvaren Philip Francis (Junius), hvarpå han synes lägga stor vigt, ehuru omständigheterna nu hindrat honom att meddela detsamma (3). Om en tysk skrift för Norge, “Wahrheit, Klugheit und Recht”, som mest innehåller deklamationer, anmärker utgifvaren själf, att den är att betrakta mera som ett inpass mot Karl Johan än för Norge. De därefter följande utdragen ur Politisches Journal vittna visserligen om stor sakkännedom och talang, skrifna som de veterligen äro under Kristian Fredriks ögon (troligen af Adler, som var språkkunnig och veterligen under en något senare tid arbetade i tyska tidskrifter), men hvarför de blifvit upptagna i en historisk aktsamling är ej lätt att förstå, då de intet nytt innehålla och ej ens kunna betraktas som en exponent på opinionen i Tyskland. Emellertid är detta endast undantag. Som regel gäller, att endast för historien betydelsefulla handlingar blifvit i samlingen upptagna.

Stundom kunde man önska, att fullständigheten varit något större. Detta gäller särskildt den i Bidrag II upptagna samlingen af “Svenske Breve”, mest bestående af bref och promemorior från Wirsén, samlade af kanslirådet Wallmarck. Vill man ej betrakta denna rent yttre anledning som en grund att låta denna samling bilda ett helt för sig, kunde den hafva ansenligt förökats ur de Engeströmska papperen på kungl. Biblioteket, hvilka äro dr Nielsen väl bekanta. En liknande anmärkning kan göras mot “1814, det overordentlige Storthing”, som innehåller de svenska kommissariernas till Norges storting berättelser och bref samt Karl Johans bref och instruktioner för dem jämte några andra bref och handlingar rörande föreningen, hemtade ur de Kosensteinska papperen i Linköpings bibliotek. Hade icke dessa papper till hufvudsaklig del fått bestämma begränsningen för denna intressanta publikation, så hade utgifvaren kunnat skänka oss en fullständig samling af offentliga diplomatiska handlingar rörande föreningsfrågan genom att upptaga de i den Rosensteinska samlingen felande akterna ur de s.k. norska papperen från 1814 i utrikesarkivet i Stockholm. Härigenom hade man bland annat fått en fullständig öfversigt öfver de förberedande konstitutionsarbetena i Stockholm, som medförde det svenska förslag till en omarbetad grundlag för Norge, ur hvilket den reviderade grundlagen af d. 4 nov. till god del framgick, och kring hvars olika punkters antagande eller förkastande de i kommissariernas skrifvelser refererade underhandlingarna med stortinget väsentligen – rörde sig. Jag känner icke, om författaren gjort något försök att få publicera dessa handlingar; om så är, förtjänar det att framhållas, att dessa handlingar, som onekligen äro svenska statspapper, enligt svenska tryckfrihetsförordningens § 2, mom. 4, utan gensägelse tillhöra offentligheten, såsnart någon forskare önskar att publicera dem i deras helhet eller till någon del. Möjligheten står naturligtvis fortfarande öppen, och vi skola hoppas att någon vill ju förr dess hällre begagna sig däraf; men just i dr Nielsens nämda arbete hade dessa akta haft sin rätta plats.

Dr Nielsens sakkunskap inom det historiska området är äfven här i Sverige så pass allmänt känd, att den icke behöfver något erkännande från min sida. Endast i ett par fall har jag kunnat märka misstag eller förbiseende i fråga om de utgifna handlingarnas rubricering. Sålunda kallar utgifvaren (Bidrag II, sid. 422) en därstädes (sid. 448) intagen skrifvelse “Brev fra Wirsén til Wetterstedt”. Brefvet kan icke vara från Wirsén, ty han kunde omöjligen yttra om de norska underhandlingarna, att han ej kände deras omständigheter, då han ju själf var en af underhandlarne. Brefvet är tydligen från Engeström till Wetterstedt och utgör ett svar på dennes skrifvelse till Engeström af den 11 nov. (2). I “1814. Det overordentlige Storthing” (sid. 256) menar utgifvaren ett bref från Adlersparre vara stäldt till “baron Platen eller biskop Rosenstein”. Det är dock omöjligt, att Adlersparre kunnat bedja Platen “helsa sin hyggliga och kloka konsistorienotarie”.

Är således intet väsentligt att anmärka mot de sakliga uppgifterna i nämda samlingar, kunde man dock med skäl hafva önskat, att utgifvaren haft bättre tid att egna åt korrekturet, särskildt af de på främmande språk intagna aktstyckena. Om svenskan gäller väl som regel, att korrekturet är så godt, som man med någon billighet kan begära af en utländing, men detta är ej alltid fallet, och går man till de franska texterna, visar det sig att noggrannheten här varit vida mindre. Då emellertid dr Nielsen tyckes följa den principen att alltid trycka ett aktstycke snörrätt, som det är skrifvet, med bibehållande af alla dess fel, och en god del af ifrågavarande handlingar äro skrifna af utländingar utan närmare insigt i franska språket, så är det naturligtvis omöjligt att utan tillgång till handlingarna i detalj afgöra, hvilka fel böra skrifvas på författarnes och hvilka på utgifvarens räkning. Af vissa tecken att döma (5) får dock den senare taga en god del på sin lott. Mycket sällan äro dock dessa förbiseenden af den natur, att de störa sammanhanget eller kunna gifva anledning till missförstånd (6).

För några år sedan utkämpades i Silfverstolpes Historiska Bibliotek en liflig fejd mellan lektor Hildebrand och arkivarien Granlund rörande rätta sättet att utgifva handskrifter, hvarvid den förre gjorde gällande, att utgifvaren borde rätta uppenbara och oomtvistliga skriffel och rent grafiska egendomligheter, den senare, att den tryckta editionen borde utgöra ett så troget återgifvande som möjligt af manuskriptet. Utan tvifvel visade sig för litet hvar ibland oss den senare åsigten ohållbar, och detta sätt att utgifva handlingar blir säkerligen alt mera ändamålsvidrigt, ju närmare de till utgifning bestämda akta ligga vår egen tid, ty ju mindre är faran, att utgifvaren skall kunna begå misstag i sina rättelser och dymedelst fördölja den verkliga meningen och inlägga en annan i stället. Emellertid är det just denna ståndpunkt, som doktor Nielsen intager. Härvid återgifver han antingen handskriftens fel rätt och slätt utan anmärkning – och detta sker i det utan jämförelse största antalet fall – eller ock vidfogar han det felaktiga stället ett (sic) (7). Att utgifvaren följt någon grundsats med hänsyn till felaktigheters anmärkning eller förbigående kan icke upptäckas. (8) Han har skrifvit ett (sic), då det fallit honom in, utan att härmed vilja gifva sig sken af att i allmänhet påpeka oriktigheter. Detta skulle också, med ett dylikt sätt att gå till väga, i praktiken stundom visa sig alldeles outförbart. Eller huru skulle det taga sig ut att på detta sätt rätta de Platenska brefven, som ofta innehålla många fel på hvarje rad? Hans skrifvelse till Karl Johan af den 10 oktober (“1814; Det överord. Storth.” sid. 56 o. f.) innehåller sålunda – oriktiga fraser och ofranska vändningar oräknade – etthundrasextioåtta fel på 2 sidor i dr Nielsens edition, däraf nittio accentueringsfel. Icke skulle dessa skrifvelser hafva som historiska handlingar förlorat det minsta därpå, att accenter och ändelser blifvit utsatta, där Plåten gått öfver dem eller användt dem orätt. Man kan väl säga, att det i dylika fall är en skyldighet hos utgifvaren att framlägga en någorlunda läsbar text, i synnerhet då, såsom här varit fallet, icke själfva brefven utan koncepten blifvit begagnade, hvilka af Plåten hvarken varit afsedda att föreläggas adressaten eller allmänheten. Om jag mins rätt, skref ock Plåten en synnerligen slarfvig och svårläst stil, så att kanske de flesta felen komma på konceptets och pikturens räkning. Men om så är, hvarför skola de skyldra i en historisk aktsamling? Om svensken Engeström och preussaren Hardenberg hade för sed att skrifva andra person pluralis af franska verb med s i st. för z (9), så kunde en rättelse väl knappast uppfattas som bristande pietet eller medföra någon skada, hvaremot den väsentligen underlättat ett snabt förstående af deras bref. Ville raan gå en medelväg, kunde man i stället för dr Nielsens sic inom parentes sätta den eller de bokstäfver, med hvilka utgifvaren rättat oriktiga former. Det toge mindre utrymme och gjorde läsaren en större tjänst. Oriktigt upprepade ord och bokstäfver kunna väl sak löst strykas och accenter bestås utan anmärkning.

Emellertid – jag har ingalunda fattat pennan för att disputera med dr Nielsen om en utgifvares pligter. Han har utan tvifvel efter den princip, som för honom varit bestämmande, gjort sin sak väl, och hufvudsaken är i alla fall, att dessa aktstycken blifvit publicerade på ett från historisk synpunkt fullt tillfredsställande sätt. Innehållet har äfven gjorts tillgängligt för en större allmänhet genom de stundom vidfogade norska öfversättningarna till de franska brefven (10). Sveriges politik 1814 har länge gält för en arronderingspolitik, som blifvit segerrikt tillbakavisad af de till nationelt själf med vetande återuppväckte norrmännen. Ingenting kan bättre undanrödja dylikt missförstånd än ett framläggande af de hemliga handlingar, som tydligen blotta den vidkommande partens afsigter. Sådan var Sveriges politik 1814 och närmast föregående år, att de nu framlagda aktstyckena kommit att punkt för punkt bestyrka den ur Wetterstedts penna flutna apologi för densamma, som de svenska kommissarierna framlade för den med dem underhandlande stortingskomitéen (utgifven i nämda verk, 1814. Det överord. Storth. sid. 17 o. f.). Ingen enskild forskare har inlagt större förtjänst än dr Nielsen om att uppklara denna politik och detta icke blott genom historiska afhandlingar utan framför alt genom publicerandet af de historiska akta, från hvilka intet vidare vad kan ega rum, och som med rätta måste döma i sista instans. Därför äro vi honom tack skyldiga äfven på denna sidan om Kölen.

Att någorlunda fullständigt angifva resultatet af de offentliggjorda handlingarna och Doktor Nielsens forskning kan icke här ifrågakomma. Jag kan endast företaga en axplockning bland det rika materialet och väljer därvid följande hufvudpunkter: 1) Grefve Wedel och Kristian August i förhållande till Adlersparre och 1809 års svenska revolution ; 2) Kristian Fredriks politik och de utländska kommissariernes beskickning till Norge sommaren 1814; 3) de svenska kommissariernes underhandlingar med 1814 års urtima storting.

* * *

Grefve Johan Caspar Herman Wedel Jarlsberg har länge varit känd i Sverige såsom den ifrigaste norske förkämpen för den skandinaviska unionen och såsom en af de märkligaste politiska männen i Norge under detta århundrade. I förra afseendet har han, om jag håller mig uteslutande till svenska arbeten, blifvit oss förestäld genom Bergman-Schinkels minnen, de Historiska Handlingarne och den yngre Adlersparres arbeten samt de många memoirverken från revolutionsåren. Men alla dessa innehålla blott strödda drag och gifva ingen helgjuten bild af mannen icke ens som unionsvän. För Norges del har man Jakob Aalls utmärkta Erindringer att tillgå, hvilka visserligen innehålla en i det hela taget träffande och sann teckning af Wedels offentliga gärning alt intill året 1815, men då dessa minnen voro samlade af en Wedels samtida, ligger det i sakens natur, att ett och annat vigtigt drag blifvit honom obekant i trots af all använd möda, i trots däraf att han personligen stod Wedel mycket nära och på samma gång var hans gode vän och i allmänhet en skarpsinnig iakttagare, samt Wedel å sin sida en i ovanlig grad öppen, tillgänglig och ärlig karaktär. Nu har doktor Nielsen, som genom gifte blifvit medlem af Wedels familj och därigenom fått tillgång till dess papper, börjat utgifvandet af en större biografi, som lofvar att blifva i hög grad intresserik och upplysande, och detta af två skäl. För det första är Wedel själf utan all jämförelse den märkvärdigaste politiska personlighet i Norge under detta, århundrade och den norrman, som på Sveriges historia öfvat ett mera ödesdigert inflytande än någon annan af hans landsmän, och för det andra har författaren först efter den mognaste förberedelse gått till sitt värf, så att han icke blott eger hela den tryckta hithörande litteraturen till sitt förfogande, utan ock de flesta grefve Wedels efterlemnade handskrifter i norska, svenska och danska arkiv.

Man kan säga, att Herman Wedel har från första början skapat såväl det norska sjelfständighetspartiet som det norska unionspartiet. För honom visade sig själf ständigheten och föreningen med Sverige i ett oupplösligt sammanhang. Man kan icke se spår till, att han under någon period af sitt lif har haft en tanke på den ena utan den andra, och detta utan tvifvel af den grund att han ansåg ett förbund med Sverige som en nödvändig förutsättning för en fredlig utveckling af Norges hjälpkällor, senare också därför att han lärde sig genom en bitter erfarenhet, att norrmännens “politiska sömn” var så djup, att icke ens skilsmässan från Danmark kunde åstadkommas utan svenska vapen. Att han verkligen skapat det norska själfständighetspartiet, det synes mig otvetydigt framgå af flere omständigheter: dels af de utomordentliga svårigheter, med hvilka han hade att kämpa, och den ringa tillslutning, som han till en början vann för sina planer, dels af samtidas bestämda uppgifter, att han länge stod så godt som ensam, dels slutligen och icke minst däraf, att man i senare tid i trots af all använd möda icke lyckats upptäcka någon politisk oafhängighetsanda hos norrmännen före 1814, som icke blifvit direkt ingifven af grefve Wedel eller hans närmaste af honom påverkade vänner. Att man i våra dagar med så stor styrka framhåller den nationela väckelse, som skulle uppstått hos norrmännen i slutet på 1700-talet och början af 1800-talet, kan endast förklaras af en förväxling mellan verklig nationalkänsla med politiska syften och den provinsiela själfkänsla, som begärde uppmärksamhet, aktning och tillmöteskommande från regeringens sida. Då norrmännen begärde ett eget universitet, en egen bank, en egen öfverdomstol, så var detta ur rent praktisk synpunkt så pass nödvändigt, att det måste väcka förundran, att det icke af denna grund allena hade blifvit framtvunget långt före skilsmässan. Ännu om 1809 års händelser kan Jakob Aall försäkra med anledning af den då började agitationen för ett norskt universitet: “Der begyndte saaledes en ny Frihedens og Frimodighedens Aera i Norge, hvis Ytringer dog alene gik ud paa at forbedre, men ei i sin Grundvold at forandre den nærværende Statsforfatning og indværtes Statsforhold”.

Det är klart, att Yngvar Nielsen, som icke är fallen för konstruktioner, måste i sitt bedömande af denna rörelse intaga ungefär samma ståndpunkt som Jakob Aall. I sammanhang med den entusiasm för nordens forntid, som besjälade ungdomen i Köpenhamn vid det nya århundradets början, omtalar han ock frihetssvärmeriet hos samma universitets studenter i följande ord: “Med tidens øvrige ungdom vare ogsaa Nordmsendene grebne af de nye idéer om frihed og lighed. Uklare som disse vare for de fleste, overførtes de alligevel paa fædrelandet; detta var fra fortiden frit, men skulde i fremtiden blive endnu friere. Nordmanden var nu engang den frie baade i egnes og andres eine, og naar han saa mærkede, at der alligevel var visse Hager ved denne Frihed, som hans land nød, var det naturligt, att han blev misforneiet og enskede en forändring. – – – I denne henseende var der dog ikke nogen grundforskjel mel lem den norske og den danske ungdom; ogsaa den sidste havde lignende frihedsidealer, og den i Kjøbenhavn herskende aand var saa långt fra at laegge baand paa Nordmændenes vaagnende nye stemning, at den tværtimod paa mange maader maa have bidraget til at fremme denne”. I denna skildring har dr Nielsen utan tvifvel slagit hufvudet på spiken. Men i sin föregående teckning synes han i flere hänseenden hafva gifvit efter för den nu i Norge rådande ohistoriska opinionen, som i denna frihetsrörelse ser en säregen norsk stämning, och detta är grunden till, att grefve Wedel kommer att framstå i en ej fullt riktig belysning, då han å ena sidan tecknas som en norrman, – i motsättning till dansk – som svärmade för norska frihetsidealer, under det att han i själfva verket tillhörde den danska ämbetsmannaklassen, med en i England insupen förkärlek för konstitutionel frihet, och å andra sidan framställes, i trots af alla starka uttryck vid framhållandet af hans förtjänster, som en af de många, som i Norge arbetat för oafhängighet och skilsmässa från Danmark, under det att han i själfva verket var primus motor eller den såningsman, som väckte hela rörelsen till lif, fast arbetets ledning för en tid gick honom ur händerna på våren och sommaren 1814.

D:r Nielsen erkänner själf att Herman Wedels fader kan likaväl räknas som dansk som norrman. Den omständigheten, att han stundom i sina bref brukar norska ord, som ej förekomma i Danmark, bevisar naturligtvis intet häremot, då detta är något, som händer hvarje människa som en tid vistats i en trakt med afvikande språkbruk från det i hans hembygd gällande. Det kan utan tvifvel sägas om alla danska ämbetsmän, som en tid vistats i Norge, likasom i våra dagar om alla uppsvenskar, som en tid vistats i Skåne eller Danmark eller Norge. Men kan man ej anse fadren som norrman i motsättning till dansk, har man ej häller grund att så betrakta sonen, som föddes i Frankrike och af de 26 1/2 första åren af sitt lif tillbragte de 17 i utlandet (Italien, Holland och England) och 8—9 i Danmark. Hans moder var visserligen norska (af den ursprungligen svenska slägten Storm), men äfven hon hade sannolikt lefvat sin mesta tid i Danmark och utlandet och efter skilsmässan från sin man slog hon sig också ner i Danmark, där hon hade fränder och vänner och väl kände sig mest hemmastadd. Det var förmodligen på grund af modrens inflytande, som Herman Wedel vid 13 års ålder kunde få det vitsordet, att han likasom sina öfriga syskon “talade så ren danska, som om han kommit från Danmark i går” (sid. 23, not. 1). Då författaren (å sid. 85) omtalar att Herman Wedel enligt traditionen skulle under sin vistelse i Köpenhamn velat “redan genom sitt kraftiga handtag antyda, att man hade en Norges son framför sig”, så kan man icke tillbakahålla en liten misstanke, att denna tradition icke är så alldeles oförfalskad, ty hvad man än må säga om grefve Wedel, någon chauvin var han icke. Af dubbelt skäl kan man ej häller antaga, att Wedel lefvat i det intima förhållande till det utdöende “Norske selskab” i Köpenhamn, som förf. antager. För det första skulle väl efter all sannolikhet någon notis därom kommit till eftervärlden, om en så förnäm gäst plägat besöka sällskapets sammanträden, och för det andra var han väl genom den tidens uppfattning af det för en förnäm man passande utesluten från “tolvskillingsbollen” i sällskapets rökiga lokal. Författaren säger själf, att grefvens “ekonomiska ställning icke var så glänsande, att han utan betänklighet skulle kunna bjuda någon ung dam sin hand i de samfundsklasser, till hvilka han var hänvisad att söka sin brud.” Utan tvifvel var han lika mycket hänvisad till samma klasser i fråga om umgänge, särskildt vid den tid, då han lefde som handsekreterare i grefve Schimmelmans hus. (11) Annorlunda blef förhållandet väl sannolikt först då han kom till Norge, där ingen egentlig aristokrati fans.

Det var nog Jarlsbergs grefskap, eller den tillfälliga omständigheten, att han hade sitt arfvegods i Norge, som gjorde Wedel till norrman, och intet annat. Och samma omständighet jämte hans eminenta politiska snille och hans engelska uppfostran gjorde honom också till en ledare för den nationela väckelsen i Norge. Icke den omständigheten, att han var norrman, utan den omständigheten, att han icke var norrman, ledde honom till befrielseverket, ty detta medförde att han hvarken delade norrmännens undersåtliga vördnad och kärlek till det oldenburgska konungahuset eller deras hat till Sverige. Personlig äregirighet har väl också gjort sitt till, då hans ställning som landets störste godsegare gaf honom en naturlig ledarerol i händelse af en brytning med Danmark, detta så mycket mera som han egde ett större politiskt mod än någon af sina landsmän.

För länge sedan har Yngvar Nielsen i en mycket detaljerad framställning (12) uppvisat arten af de underhandlingar, som från svensk sida bedrefvos i Norge under Gustaf III:s tid för att egga norrmännen till affall från Danmark. Däraf framgår otvetydigt, att den stora svenska ifvern till en förening med Norge eller ett införlifvande af Sverige och Norge till en stat å norsk sida möttes med en afgjord köld, ehuru man visserligen, synnerligast i gränstrakterna, var “missnöjd” öfver de ständiga krigen med Sverige eller den ständigt hotande krigsfaran. Att verkligen en och annan man af betydenhet inlät sig i stämplingar med svenska utskickade synes snarare hafva berott på ekonomiska beräkningar än allvarliga planer – de voro nämligen köpmän och skogspatroner, som hade affärer i Sverige och kunde hafva fördel af vänskapliga förbindelser med detta land, i synnerhet vid infallande krig. Åtminstone hafva de aldrig gifvit mera än löften att sprida missnöje i Norge och dylika allmänna försäkringar.

Man kan emellertid icke af dessa underhandlingar säkert sluta till, att det icke kunnat finnas ett norskt sjelf ständighetsparti, som önskade en skilsmässa från Danmark utan någon politisk förbindelse med Sverige. Tvärtom framgår af dessa underhandlingar, att man i händelse af skilsmässa i allmänhet hällre önskade en sådan ställning än en närmare förening med Sverige, och detta synes äfven framgå af några antydningar från andra håll. Men intet har hittills blifvit bragt i dagen, som i detta afseende ådagalägger annat än fromma och mycket oskadliga önskningar af samma art som den allmänt europeiska frihetsentusiasmen på den tiden, fast vida svagare. Det synes hafva galt om dessa “resonnörer” utan undantag hvad Armfelt säger om Tank, att “han talade om friheten med entusiasm, men skalf, när han skulle föreslå medel att afkasta oket”.

I sin ifriga historiska polemik mot prof. Särs påpekar dr Nielsen med rätta det i sanning vidunderliga däri, att denne i sin Historiska Indledning med tystnad förbigått såväl grefve Wedel som i allmänhet 1809 års händelser. “Thi, säger han, da reistes den sidste Milepæl paa den Vei, ad hvilken det norske Folk vandrede frem til 1814 og til Eidsvold.” Jag ville i stället skrifva: ty då lades den första grundstenen till Norges konstitutionela frihet. Emellertid har dr Nielsen äfven i Wedels biografi gjort samma eftergift för den norska opinionen om en successiv frigörelse från Danmark, som skulle beredt 1814. Detta

får sitt uttryck i hans framhållande af det Norske selskabs politiska betydelse vid det nya århundradets dagning och hans åsigt, att norrmännen började finna sig alt mer och mer främmande i Danmark och längtade tillbaka till sitt egentliga fädernesland, för hvars framtid de uppgjorde djärfva planer. Men något bevis härför angifves icke utom hvad angår hemlängtan, som väl må anses för den naturligaste sak utan all politisk innebörd. För öfrigt hindrade icke denna hemlängtan att ännu år 1815 208 norrmän voro anstälda i civil tjänst i Danmark och att de allra fleste af dem där förblefvo till sin död. (13) Något bevis för en politisk-nationel väckelse bland norrmännen kan man väl ej gerna finna i det af författaren anförda intyget af Steffens om det norske Selskab: “Det stille önske var nu, forsaavidt jeg dengang lærte det at kjende, ingenlunde en adskillelse fra Danmark, men vel en større selvstændighed. Med landets administration var man utilfreds; især önskede man et eget nationalt universitet”.

Då författaren skall anföra exempel på den unga norska slägt, som lefde i Köpenhamn “som en kreds af fremmede, der havde sin hjerterod i et andet, fra Danmark meget forskel ligt land,” och hvilken “det var forbeholdt at virkeliggjore paa sit hemlands grund de fremtidstanker, der foresvsevede den unge slaegt”; så går det honom icke bättre än prof. Sars, i det att han nämligen bland sina exempel råkar att få fatt i danska vittnesbörd. Så är fallet med Diriks och Deinboll (sid. 80), bägge födda och uppfostrade i Köpenhamn, den förre af tysk börd, den senare sannolikt dansk. Ingen af dem såg Norge förr än vid mogen ålder, Diriks 1806 och Deinboll 1802 – 04 och andra gången 1808. (14) Denna omständighet, att man vid sina försök att häfda Norges politiskt-nationela väckelse före skilsmässan från Danmark gång på gång råkar ut för det missödet att gripa fatt på danskar i stället för norrmän, är i sig ett godt indicium för, att den politiska väckelsen alls icke var nationel eller var det endast i ringa grad, hvilket ock synes framgå däraf, att danskarne i Norge 1814 voro fullt så goda norska patrioter som norrmännen, ja ännu bättre så till vida, som de alla utan undantag tillhörde själfständighetspartiet, under det vi finna norrmännen delade mellan detta parti och de s.k. svensksinnade.

Emellertid har dr Nielsen såväl i denna skrift som i sina föregående så skarpt framhållit betydelsen af 1809 års händelser och så uttryckligen erkänt, huru föga (qvam nihil?) förut blifvit tänkt eller gjordt för Norges politiska frigörelse, att meningsskiljaktigheten oss emellan säkert mera gäller ord än sak. I alla händelser har han själf såväl i detta arbete som i sina akta lemnat bevisen.

Äfven med hänsyn till Sveriges och Norges inbördes tillnärmelse synes författaren något litet hafva gått händelserna i förväg. Det är sant, att å svensk sida gjordes under 1808 – 1809 års krig alt möjligt för att vinna norrmännen och att ingen möda spardes för att öfvertyga dem om, att kriget varo naturligt och borde utbytas mot ett nära förbund. Detta förklaras dels af de gamla föreningsplaner, som på detta håll sedan länge funnos, dels af Sveriges ytterliga nöd, som i svenska patrioters ögon gjorde ett godt förstånd med norrmännen till ett lifsvilkor för vårt rike. Men funno dessa bemödanden något gensvar från norsk sida? Ja från den stunden, då grefve Wedel blef den ledande mannen i Norges regering, d.v.s. från våren 1809, men icke förr. De bevis, som dr Nielsen anför för ett motsatt förhållande, bevisa i själfva verket intet.

Väl må det vara sant, att kriget äfven i Norge var mycket impopulärt i gränsdistrikten, som värst hemsöktes af dess bördor och olyckor; men när var någonsin ett krig populärt för den gränsbefolkning, som har att mottaga fiendtliga trupper ibland sig? Svenska officerare behandlades visserligen med mycken välvilja i Norge, ja “havde tildels fundet en modtagelse, som oro de vare familiernes mest kjærkomne gjæster”; men de voro ju också delvis genom slägtskap bundna vid dessa familjer, och för öfrigt kan man säga alldeles detsamma om en del franska officerares behandling i Tyskland under sista fångenskapen, utan att detta kan tolkas som bevis på någon nationel sympati. Den svenska arméns öfverbefälhafvare, general Armfelt, som väl må anses som den mest kompetente domaren i detta afseende, säger härom i ett bref till öfverste Posse af 12 maj 1808: “Aldrig har någon nation varit sin regering mer tillgifven än norrbaggen, aldrig har hat och falskhet emot oss varit säkrare än deras”. (15) Den lilla konflikt mellan Adlersparre och Staffelt, som föreföll längre fram på året och upplöstes i ömsesidiga komplimanger, hvarunder den senare förklarade sig enig med Adlersparre, att kriget icke förhindrade en “reciproque attention” mellan befälhafvarne, synes mig icke häller i minsta mån vittna om, att detta krig föreföll befälhafvande norske general eller någon annan norrman onaturligt. (16) Och hvad angår den svenska regeringens uttalande i dess betänkande af den 7 juli 1809 till ständernas hemliga utskott, i hvilket betänkande försäkras, att norrmännen alt från krigets början ansett fiendtligheterna mellan Sverige och Norge som ett onaturligt tillstånd, så var detta yttrande, till hvilket jag snart återkommer, enkom beräknadt på att reta Danmarks konung mot Kristian August och norrmännen och därigenom förmå honom till öfverilade mått och steg, hvarför man icke kan tillägga detsamma den allra ringaste hemul. Doktor Nielsen framhåller för öfrigt själf (sid. 226), att före våren 1809 icke fans något parti i Norge, som önskade en skilsmässa från Danmark, och häri har han utan tvifvel rätt. Utom grefve Wedels personliga vänkrets fans knapt något sådant parti före 1814.

Föreningsplanerna hafva under åren 1808 – 1809 varit inne i fyra olika faser, som jag här betecknar med namnen Armfelt, Adlersparre, Platen, Wetterstedt, utan att därmed vilja påstå, att de, hvar och en och allra minst den sistnämde, skulle varit de första upphofsmännen till de modifikationer af föreningstanken, som jag betecknat med deras namn. Grefve Herman Wedel har arbetat i samma syfte som hvar och en af dem, och hvad de tre sistnämde beträffar, hafva deras förslag blifvit uppgjorda i och under personliga underhandlingar mellan dem eller svenskarnes utskickade å ena sidan och Wedel med eller rättare för Kristian August å den andra.

Det säges, att Armfelt redan på sommaren 1808 skall hafva konspirerat mot Gustaf IV Adolf och underhandlat med norska arméns befälhafvare om en skandinavisk union under Fredrik VI, men någon närmare underrättelse därom eger man icke. (17) Att Wedel skulle på den tiden haft något att beställa med dessa llaner (18) är i alla hänseenden föga sannolikt och strider mot hans egen försäkran, men på våren, i mars eller april månad, 1809, blef han denna plans ifrige förespråkare i den norska regeringskommissionen och hos Kristian August och bidrog därigenom väsentligen till den svenska revolutionens lyckliga utgång.

Man har både från svensk och dansk sida påstått, att Adlersparres uppbrott från Värmland med vestra armén först skulle blifvit företaget efter ett förut träffadt aftal med Kristian August, som skulle lofvat att hålla sig stilla eller låtit förstå, att han intet ville företaga, mot löfte att Adlersparre skulle arbeta för hans val till svensk tronföljare. Doktor Nielsen gifver dessa gissningar ett hälft stöd. “De mænd, säger han, som senere hen satte den svenske revolution i gang, have aldrig villet eller kunnet meddele oplysninger derom, da det netop blev en hovedsag for dem bagefter at fremstille sagen, som om der før Marts 1809 ikke havde fundet forbindelser sted mellem dem og det norske hovedkvarter, der kunde have øvet sin virkning paa den norske øverstbefalende generals forhold. Fra norsk side var der endnu stæerkere hensyn, som talte for at tie og fjerne alle vidnesbyrd”. Och på ett annat ställe: “Naar han (Adlersparre) vovede sit foretagende, i til lid til at den norske hær vilde beholde sine stillinger, da bliver det et saa dristigt skridt, at den ikke med rimelighed kan finde nogen anden förklaring, end at Adlersparre kjendte Christian August saa vel, att han var paa det rene med, hvilken holdning denne vilde indtage. Men hvordan han er kommen dertil, det vil sandsynligvis blive en af de hemmeligheder, som historien aldrig kan opklare”. (19)

Ett är att förtiga en sak, som är obehaglig att meddela, ett annat är att afgifva bestämda försäkringar, afsedda att förvilla historiens dom. Det senare gör ingen man af heder, och då man nu har de bestämdaste försäkringar af både Adlersparre, K. H. Ankarsvärd och Kristian August, eller just de personer som måste framför alla andra varit invigde, att intet sådant aftal egt rum och till och med att icke ens några häntydningar om tronföljden blifvit gjorda till Kristian August före Adlersparres marsch och stilleståndets beviljande, så måste man hafva mycket starka indicier, eller rättare mycket goda bevis, för att draga deras utsago i tvifvel. Men några sådana eger man icke; tvärtom. Det är åtskilligt, som talar för att ifrågavarande mäns vittnesbörd innehålla bokstaflig sanning, och som doktor Nielsen med sedvanlig samvetsgrannhet och fullständighet anfört det mesta och vigtigaste af allt, som kan upplysa saken, så kan man hos honom själf hemta motbevisen.

Först och främst är det svårt att fatta, hvilka dessa skäl kunnat vara, som förmått Adlersparre och Ankarsvärd att 20 – 30 år efter Kristian Augasts död söka rädda hans heder genom en osanning, d.v.s. genom att offra sin egen. Man har icke skäl att tilltro någon af dessa män en så öfverdrifven pietet. Hvad Adlersparre särskildt angår, skulle ock hans eget handlingssätt framstått i en mycket förmånligare dager, än det nu gör, om han kunnat åberopa sig på ett förut träffadt aftal om stillestånd med den norske öfverfältherren. Nu fick hela revolutionen alldeles onödigtvis genom Adlersparres nyck eller lojhet ett tycke af hazard, som man kunnat undgå genom att på förhand försäkra sig om stillestånd med norrmännen. En revolutionsman sätter alltid sitt hufvud på spel, men i detta fall var risken för revolutionamannen ovanligt liten på grund af det allmänna missnöjet i landet och vid arméerna. Däremot blef faran för Sveriges rike öfverhängande genom att de västra landskapen lemnades öppna för fienden samtidigt med de ryska anfallen i öster. Därigenom gjorde Adlersparre sitt fosterlands öde i hög grad beroende af norrmännens och Kristian Augusts godtycke. Att han själf kände med sig att så var fallet, det framgår otvetydigt af de innerliga känslor af tacksamhet och välvilja mot Norge, som han sedan många gånger uttryckte, t.ex. i brefvet till Platen af 26 oktober 1814 med anledning af föreningen; “Om Norge fått sämre vilkor än vi, hade jag önskat, att hufvudsaken ej ägt rum. Jag har aldrig glömt och kan aldrig glömma hvad denna nation kunnat göra och hvad den gjorde 1809.” Dessa uttryck blifva fullständigt omotiverade, om stilleståndet varit på förhand utlofvadt och berott på ett pactum turpe med den norske öfverfältherren, ja äfven om det haft sin grund i honom gjorda förespeglingar eller löst utkastade förhoppningar om tronföljden i Sverige, till hvilken senare mening d:r Nielsen synes luta; men de blifva fullt förklarliga och berättigade, om stilleståndet varit vid själfva uppbrottet osäkert och berott, såsom det verkligen gjorde, på den norska regeringskommissionens och särskildt grefve Wedels råd till Kristian August samt den senares i följd däraf fattade beslut att icke bidraga till Sveriges undergång. Härför talar också Adlersparres kända hotelse att vända om och slå norrmännen, i händelse de skulle tåga öfver gränsen. Ett liknande intyg har man också från Kristian August i hans bref till brödren af den 10 mars, i hvilket han säger:

“Aussichten habe ich erhalten; doch dies under uns. Mehr Schnack zu entgehen – daher habe ich es nicht gemeldet. Indess ganz ohne Grund ist es nicht – denn ohne Eigenliebe man achtet und schätzt mich – in einera gewissen Lande, von dem die Rede”. Det tyckes af den naiva stolthet och glädje, som fått sitt uttryck i detta bref, som vore de författarens omedelbara intryck efter den första underrättelsen om västra arméens planer, hvilka intryck varit honom för mäktiga att ensam bevara, hvarför han skyndat att utgjuta dem i brödrens sköte. Då man nu vet, att underrättelsen om de svenska tronföljdsplanerna just denna dag blifvit Kristian August på två vägar meddelade, genom Staffeldt och Darre, så synes all inre sannolikhet tala för, att detta var första gången, som ett dylikt förslag till Kristian August framstäldes.

Vid redogörelsen för händelserna den 8 – 10 mars tager författaren ock både Adlersparres och Ankarsvärds intyg till godo; men han förmenar, att ett hemligt förstånd funnits mellan de respektiva arméernas befälhafvare, som bestämde såväl Adlersparres marsch som Kristian Augusts hastiga tillmöteskommande. Det är emellertid ingen grund till ett dylikt antagande. Adlersparre var dels öfvermodig dels med hänsyn till stämningen i Norge alltid i högsta grad sangvinisk, hvilket tillräckligt förklarar det djärfva steg han tog. Hans och Sveriges lycka gjorde, att just vid denna tid omfattade Kristian August och grefve Wedel en skandinavisk politik och drömde om Sveriges förening med Danmark-Norge under Fredrik VI:s spira, hvilket såsom författaren sjelf anmärker, (20) tillräckligt förklarar det steg de togo. Men så hänsynslöst och oförsigtigt handlade de svenske revolutionsmännen, att de i stället för att nära dessa förhoppningar å norrmännens sida afklippte dem, såsom framgår af Staffeldts andra rapport till Kristian August, i hvilken det heter: “Det synes ikke, som om man ønsker nogen förening med os.” På någon annan förening än den under Fredrik VI kunna dessa ord omöjligt syfta, ty för det första önskade man verkligen högre än alt annat å svensk sida en separat förening med Norge, för det andra afvisade Staffeldt Ankarsvärds antydningar i denna riktning på ett sätt, som tydligt tillkännagaf, att sådana planer voro honom fullständigt främmande, och för det tredje omtalar han i en senare rapport svenskarnes önskningar att få Kristian August till konung på ett sätt, som gifver vid handen, att detta ämne icke förut varit mellan honom och Kristian August afhandladt: “Ogsaa i Sverige anerkjender man vor kommanderende generals fortjenester og militsere kundskaber, og gjør ønsker, om ikke for P. (Peter af Oldenburg). saa dog for C. A. (Kristian August).”

Emellertid måste Kristian Augusts befallning till Staffeldt att afsluta stillestånd med 12 dagars uppsägning hafva af gått till Kongsvinger, redan innan han mottog Staffeldts andra rapport med underrättelse om att svenskarne ej voro böjda för en förening med Danmark-Norge och likaledes innan någon underrättelse kunde hafva nått honom från major Darre, att de svenska revolutionsmännen tillernade honom kronan. (21) Detta gäller, äfven om  man med författaren antager, att Ankarsvärd lemnat Kongsvinger på förmiddagen den 10:e mars. Men nu är detta knappast tänkbart. Då Ankarsvärd inträffade i Kristinehamn under natten till den 11:e, så måste han hafva lemnat Kongsvinger senast natten till den 10:e, ty vägen mellan Kongsvinger och Kristinehamn är 20 3/8 svenska mil. (22) Men då måste han redan på aftonen den 9:e, således kort efter Darres ankomst, hafva öfverenskommit om stilleståndet och begifvit sig på återfärden.

Det är bekant, att denna första föreningsplan, som afsåg en union med Danmark, hastigt gick om intet. Å svensk sida hade den väl aldrig haft några allmännare sympatier, och konung Fredrik VI förstörde snart själf helt och hållet sina utsigter genom ett oklokt och ovänligt uppförande mot Sverige och dess ombud. Å Wedels sida skedde ett omslag kort efter revolutionen, enligt hans egen uppgift i april månad, föran ledt dels däraf att han erfor, att Fredrik icke hade några utsigter att blifva erkänd i Sverige, dels däraf att han från Köpenhamn inhemtade, att den danske konungen icke aktade företaga några förändringar i den dansk-norska statsformen och särskildt var ovillig att medgifva Norge någon utvidgad själf styrelse, hvilket Wedel ansåg nödvändigt för Norges lycka. Sålunda kom han att ansluta sig till Adlersparres förslag om en svensk-norsk union under Kristian Augusts spira, och ehuru han aldrig lyckades draga Kristian August med sig till några förrädiska handlingar, förmådde han dock att afvända så godt som alla fiendtliga steg mot Sverige och att i sammanhang därmed leda det svenska tronföljarevalet på prins Kristian.

Kristian Augusts historia under denna tid är i sanning tragisk. Han var tydligen en man med de strängaste begrepp om hederns kraf och en soldats pligter mot sin konung. Då de svenska tronföljdsplanerna först blefvo honom bekanta, har han tydligen invaggat sig själf i den föreställningen, att han kunde låta sakerna hafva sin gång i Sverige, blott han för sin personliga del tillstyrkte svenskarne att arbeta för en sammanslutning med Danmark-Norge genom Fredrik VI:s val. Detta kallar han redan i brefvet till brodern af 10 mars ett offer, som han ville bringa sin konung och den goda saken. Man har icke häller lyckats framdraga något bevis, att han handlat annorlunda. Tvärtom synes det framgå af alla hittills bekanta aktstycken, att han alt intill tronföljarevalet aldrig upphört att för sin del tillstyrka Fredriks val.

Men – han begick härvid en oförsigtighet, om hvilken d:r Nielsen med rätta anmärker, att den i första rummet var ett stort fel mot honom själf, nämligen att han till en början höll sin konung i okunnighet om, att anbud och förespeglingar blifvit honom själf gjorda från svensk sida, och att ändamålet härmed för svenskarne var att skilja Norge från Danmark. Från början besluten att icke låna sig till ett verktyg för dessa planer, åtminstone icke under den tid han som kommenderande general stod i konungens af Danmark tjänst, trodde han sig kunna underlåta att bestämdt motarbeta dem eller på förhand gifva ett afböjande svar. Att han däremot skulle hafva i hemlighet arbetat för sin egen kandidatur i Sverige måste redan af den grunden förnekas, att revolutionsmännen i detta land ända till slutet af april månad sväfvade i ovisshet, om prinsen ville emottaga Sveriges krona. Det säges emellertid, att ett hans ombud till Sverige, en svensk i Norge bosatt man, direktör Bagge, skall hafva begått en oförsigtighet i Göteborg, som gjorde prinsen misstänkt i Köpenhamn och föranledde presidenten Kaas’ anställning i Norge för att bevaka Kristian Augusts steg. Äfven om detta är riktigt, kan man dock omöjligen göra Kristian August ansvarig för yttranden, som en svensk man fält till en annan. Det är både möjligt och i sig ganska sannolikt, att Bagge utfört sitt uppdrag att studera sinnesstämningen i Sverige med hänsyn till Fredriks val, men sedan mottagit meddelanden från sina landsmän med hänsyn till deras planer på Kristian August och Norge samt själf uttalat sig i samma riktning och lofvat att verka därför. Genom Kaas’ anställning i Norge retades prinsen mot Danmark och visade sig nu icke helt och hållet obenägen att lyssna till de svenska förslagen, i synnerhet som han samtidigt fick klart besked från Köpenhamn, att Fredrik VI å ena sidan var obenägen att företaga någon förändring i Danmarks och Norges författning och å andra sidan totalt förspilde sina utsigter i Sverige.

Men det löfte, som Kristian August nu gaf till Armfelts utskickade, baron Platen, omkring den 20 april gick dock icke längre än till en förbindelse att mottaga tronföljden i Sverige med konungens af Danmark tillstånd och efter fredens afslutande. Och äfven detta löfte gaf han först efter ihärdiga bearbetningar såväl från Platens som från sina norska rådgifvares sida.

D:r Nielsen menar, att Kristian Augusts berättelse om detta möte med Platen till konung Fredrik är alldeles vilseledande och strider mot Platens berättelse om hvad som passerat; och visserligen har prinsen hvarken berättat för konungen, att anbud blifvit honom gjordt om Sveriges krona, ej häller sitt vilkorliga löfte att mottaga den. Men det synes mig vara för mycket att säga att denna skrifvelse står i strid med Platens berättelse utom hvad angår prinsens försäkran, att Platen ej framkommit med några mindre delikata och förgripliga yttranden, hvilket han visserligen från konung Fredriks synpunkt gjort. Dessa båda berättelser supplera i själfva verket hvarandra. Prinsen berättar om sina försök att omvända Platen till en god skandinav och gynnare af Fredrik VI:s tronföljd, och Plåten berättar om sin lycka att omvända prinsen och förmå honom att mottaga Sveriges krona. Bäggedera har också verkligen passerat. Man har ingen grund att betvifla prinsens ord, att Platen verkligen förbundit sig till att i första rummet verka för konungen af Danmark. Detta bestyrkes tvärtom genom Platens skrifvelse från Stockholm till Posse af den 3 maj, där det på tal om Kristian Augusts val heter: “Såsnart man sätter i fråga konungens i Danmark val, är det som bjuda spanskt snus åt en ovand näsa; hvarken vill man veta af hans person eller ett område på andra sidan hafvet, som skulle endast bli ett trätofrö, ej häller vill man aflägga den gamla nationalfördomen; däremot är prinsen af Augustenburg rätt nu på hvars mans tunga”. Det är således tydligt, att Platen verkligen “satt i fråga” konungens af Danmark val och åtminstone gifvit sig sken af att motarbeta den gamla nationalfördomen. Men detta skedde blott för att formelt uppfylla ett löfte till Kristian August, under det dennes löfte till Platen för den senare var hufvudsaken. Byggande på detta löfte, hade Platen redan uppgjort en plan att skilja Norge från Danmark, hvilken var lika fint uttänkt, som den var ignobel, och slutligen icke hade någon annan verkan än att kosta den man ära och lif, hvars upphöjelse den afsåg. – Doktor Nielsen har i sin framställning i detta stycke tangerat sanningen, men dock icke lyckats att finna hela sammanhanget.

Adlersparre hade börjat sin revolution under beräkning att norrmännen skulle hålla sig stilla. Vi veta att han icke tog fel härutinnan, ehuru han alldeles misstog sig om norrmännens motiv. Utgången har emellertid ytterligare styrkt honom i hans förutfattade mening om norrmännens sympatier för Sverige och deras förhoppningar om oberoende gent emot Danmark genom en anslutning till Sverige. Häri gick han så långt, att han trodde norrmännen hågade att själfva taga första steget genom att välja Kristian August till norsk konung och antaga en norsk konstitution. Därefter skulle föreningen fullbordas genom att svenskarne valde samme Kristian August till tronföljare. Som han emellertid ansåg önskligt, att de bägge folken fingo samma eller mycket liknande regeringssätt, sände han de svenska grundlagsförslagen till Kristian Augusts ledning, såsnart de blefvo färdiga. Sålunda affardades major Forsell den 28 april med det Håkansonska förslaget till Kristiania, (23) och såsnart konstitutionsutskottet blifvit färdigt med sitt första utkast, lagade Adlersparre, att han fick taga en afskrift däraf, som han omedelbart öfversände till Norge med samme Forsell. (24)

Såvidt man nu vet, fans det i Norge vid denna tid icke mer än en enda man, som hyste liknande planer och således var benägen att gå in på Adlersparres förslag att låta Norge gå i spetsen, genom att omedelbart proklamera rikets oafhängighet under Kristian August. Men denne man, grefve Wedel, hade redan fått erfara, att Kristian August icke lät sig öfvertala att sätta sig i spetsen för resningen, och hade därför redan innan Adlersparres förslag kom honom till hända med major Forsell, öfverenskommit om en annan operationsplan med öfverste Platen, som under sin resa från Kristiania till Stockholm mötte Forsell på vägen.

Denna öfverenskommelse kallar Platen i sitt bref till Posse af den 3 maj “vår plan” och längre fram i brefvet “min” plan”; (25) han kunde lika gärna kalla den Wedels plan, ty det är tydlig af hans egen berättelse, att den blifvit uppgjord mellan honom och Wedel under hans besök i Kristiania omkring 20 april. Denna plan, för hvilken Plåten strax efter sin ankomst till Stockholm lyckades vinna flere inflytelserika män, såsom Essen, Rosenstein, Hans Järta, ja äfven Adlersparre, gick ut därpå att framtvinga en brytning mellan Kristian August och Danmark och således förmå den förre att sätta sig i spetsen för norrmännen och ansluta Norge till Sverige. Medlet skulle blifva det svenska tronföljarevalet, som i sig redan var egnadt att väcka den danske konungens missnöje och stärka hans misstankar mot Kristian August, och hvilket också kunde företagas på ett sådant sätt, att konungen ytterligare retades mot sin norske general. Härigenom skulle han, menade Platen, förmås till öfverilade steg mot Kristian August, hvilken å sin sida därigenom måste tvingas ut ur sin passiva ställning och retas till ett initiativ i fråga om Norge.

Platen har själf erkänt för Englands sändebud i Stockholm, att detta var tronföljarevalets mening. Men om så är, så synes det också tydligt, att de offentliga uttalanden af Sveriges regering och hemliga utskott, som stodo i samband med detta val och af prinsen själf betecknades som lögnaktiga och förnärmande, också voro med flit valda för att nära konungens af Danmark misstankar och således å Kristian Augusts sida framkalla ett förräderi, som han ännu icke begått. (26) Af grefve Wedels bref efter valet till Platen och Adlersparre framgår ock, att det närmaste resultat han väntade af valet var nya missgrepp af konangen af Danmark, som kände uppreta sinnesstämningen i Norge och forma prinsen till ett afgörande steg. Sålunda skrifver han till Platen efter mottagandet af underrättelsen om tronföljarevalet: “Uagtet Tingene for Øieblikket ikke gaae aldeles efter ønske, saa har jeg dog det bedste Haab – thi’ enten blive Vedkommende i Khn slaget med en Klogskab, som man endnu ikke har seet Prøver paa, eller de vedblive at handle saa planlöst og inconseqvent som hidtil. I første tilfaalde sluttes Freden imellem de 3 skandinaviske Riger strax – – – – I andet Tilfsælde bliver Norge nödsaget til inden faa Uger att tale et kraftigt Sprog. – Det sidste synes mig meest rimeligt. Gjæringen i Gemytterne gaaer godt fremad. Man maae lade Folk tænke lidt i Roe, inden man kan fordre de skulle fatte Ting, som hidtil have været ganske fremmede for dem. Under den langvarige Danske Aag er Nordmændenes Taenkekraft reent faldet i Søvn! Der er brændbar Materie i Overflædighed – men den maae samles i det rette Forhold, inden man deraf kan vente den tilbærlige Virkning. Naar først den Norske Nation har yttret sin Villie, er jeg overbeviist om at Prinds C. ingen videre Vanskeligheder kan gjøre for at antage sig Styrelsen af begge Nationen”. Och i samma anda till Adlersparre några dagar senare den 15 aug.: “Enten maae det Danske Hof faae en uvant Klogskab eller Norges alt vaagnende Selvfølelse vil sætte Pr. G. i saadan Stilling at han ej kan andet end antage sig Sveriges og Norges Styrelse under en förnuftig Form”.

Emellertid – det vidunderliga inträffade. Den danska regeringen blef verkligen till en tid “slagen med klokhet”, och Kristian August lät sig icke öfvertalas i trots af alla påtryckningar från grefve Wedel och svenskarne. På förslag af Kaas lät konungen af Danmark just med anledning af det svenska tronföljarevalet utnämna Kristian August till ståthållare i Norge för att ännu starkare binda honom till Danmark med hederns och tacksamhetens band; men å andra sidan nämde han på samma gång prins Fredrik af Hessen till befälhafvare öfver den norska armén. Men – hvad som var ännu vigtigare – han sökte också dämpa nöden och däraf uppväxande missnöje i Norge genom att upphäfva det stränga handelsförbudet med England och medgifva eller tolerera handeln med licencer, hvilka satte norska köpmän i stånd att fritt förse sig med alla förnödenheter utan att behöfva frukta för engelska kryssare. Till hvilken hög grad missnöjet i Norge var af ekonomisk art, framgår bäst af den allmänna belåtenhet, som plötsligen återvände med välståndet. (27) Då den danska regeringen samtidigt slog ned tonen gent emot Sverige, och utsigter öppnades till fred på detta håll, inträdde föreningsplanema i sitt sista skede.

I sitt ofvan citerade bref till Platen säger Wedel med anledning af det där framkastade alternativet om en snar fred: “alle Partier entrere i vor Plan – og gjøre fælles sag med os til Opnaaelse af Nordens indvortes og udvortes Frihed og Selvstsendighed – under Pr. Christians Veileding, som lidt efter lidt knytter Baandet iniellem Nationerne tættere”. I händelse af fred måste således alla föreningsplaner uppskjutas till framtiden. Kristian Aagust blef fortfarande i föreningsvännernas förhoppningar den store verkmästaren, men hoppet blef alt svagare och sättet mera obestämdt.

Å svensk sida började de mera klarseende alt tydligare förstå att intet kunde uträttas med Kristian August, förrän freden blifvit sluten med Danmark eller Kristian August möjligen dessförinnan nedlagt sitt befäl och således blifvit löst från sin trohetsed till Fredrik VI. Dessa senare planer måste man snart öfvergifva, då prinsen nekade att lemna Norge, ehuru han i slutet af augusti utropades till kronprins i Stockholm. Men vid hoppet om att någonting skulle ske efter freden hakade man sig fast i det längsta. Så skrifver Wetterstedt till Adlersparre den 22 aug.: Grefve W(edel) bär hela stämpeln af en manlig och kraftfull karaktär; men icke dess mindre tror jag alltid, att för att få prinsen, måste vi först göra fred; att så länge ej fred är gjord, och således han kvar i Norge, intet utbrott sker”. Det länge väntade “utbrottet” i Norge, som enligt Adlersparres ursprungliga plan skulle föregå det svenska tronföljare valet skulle således nu gå för sig, sedan norrmännen blifvit lemnade åt sig själfva. Detta var uppenbarligen det sista nödankaret. Adlersparre lofvade som vanligt ännu den 17 aug. en ovilkorlig framgång och gaf Karl XIII “den säkra underrättelsen, att om också ej fred blir, försättes prinsen i absolut nödvändighet att komma, och – tillägger han – jag kan i underdånighet försäkra, att han då har Norge med sig”. Det var den eldige och sangviniske Wedels framtidsplaner, som framför alt gjorde Adlersparre så kategorisk i sina löften, med hvilka han länge nog duperade Sveriges regering. Men snart nödgades äfven han att uppskjuta sina förhoppningar och instämma i Wetterstedt£ yrkande på fred för att sedan få ett utbrott i Norge. “Snar fred med Danmark, skrifver han till Engeström den 1 okt., prinsens hitkomst i ögonblicket därpå och så en våldsam brytning i Norge – där är hufvudsaken, efter min öfvertygelse, och den kan och skall ske”.

D:r Nielsens biografi har ännu ej hunnit längre än till denna tid. Af Aall känner man emellertid, att prins Kristian August under allra sista tiden af sin vistelse i Norge började – väl ej att bearbeta sinnesstämningen, ty därtill var han för mycket försigtig – men- att höra sig för med en och annan om utsigtema för en förändring i Norges öde. (28) De svar, han erhöll, voro icke uppmuntrande, och han inskränkte sig i sitt gensvar till en dunkel antydning, att han “i sin nya ställning skulle möjligen kunna ännu mera bidraga till att skydda fäderneslandet från förtryck (Underkuelse)”. Men under denna tid uppgjordes planen till “Selskabet for Norges Vel”, hvars egentliga uppgift väl från början var att väcka och underhålla den norska själfständighetskänslan och dymedelst förbereda en ny oafhängighetsperiod. Sällskapets mecenater voro företrädesvis vännerna af en förening med Sverige.

Det har blifvit sagdt, att Kristian August dött af förgift i Sverige. Det synes mig som om det låge en viss sanning i dessa berättelser, men icke i bokstaflig mening. Tidigt misstänkt af danska regeringen för hemligt förstånd med svenskarne eller i bästa fall för att låta sig föras bakom ljuset af dem, gaf han konungen ett verkligt skäl till missnöje genom sin olydnad mot dennes befallning att infalla i Sverige. Denna olydnad förskref sig emellertid, såsom det tyckes mig framgå af Wedels bref till Platen och Adlersparre, mera från honom och den norska regeringskommissionen än från Kristian August själf. Då denne fick ständigt i kommissionen höra talas om företagets vådor icke blott för Sverige, utan ock för Norge, då man förestälde honom att ett anfall mot Sverige vore liktydigt med ett politiskt själfmord, och tillika frambar Norges eget utblottade läge såsom i sig ett alldeles tillräckligt skäl inför konungen till olydnad mot hans bud, så var det visserligen föga underligt, att han drog sig för att anfalla och fördärfva ett rike, som kanske snart nog skulle blifva hans. Han mottog icke häller ovilkorlig befallning att anfalla före juni månad 1809. Dittills hette det, att prinsen skulle söka en förening med ryssarne, och hans anfall blef därför i viss mån beroende af inhämtad underrättelse om deras framträngande till det sydligare Sverige. (29) Ett sådant framträngande inberättades verkligen kort därpå till prinsen med anledning af ryssarnes seger vid Hörnefors den 5 juli. Han mottog då å ena sidan en kategorisk befallning att anfalla, såvida det icke vore “fysiskt omöjligt” (19 juli), och erhöll å andra sidan underrättelse, att han af Sveriges konung och riksdagens hemliga utskott var föreslagen till tronföljare i detta rike. Men redan i juni hade en af den norska regeringens ledamöter, Wedel, satt sin ära i pant för att ryssarne ej skulle erhålla någon hjälp från Norge och uppfordrat svenskarne att “använda hvar man mot barbarerna”. Själf hade ock Kristian August i ett af sina varma ögonblick, då han hårdt ansattes af Wedel, infor denne förklarat, att han under inga omständigheter skulle hjälpa ryssarna. Af svenskarne uppfordrad att rycka öfver gränsen som deras bundsförvandt, af sin konung anbefald att inbryta som deras fiende och ryssarnes bundsförvandt, af norrmännen uppmuntrad till fortsatt overksamhet, bestämde han sig för det sistnämda. Som en förrädare handlade han hvarken då eller senare och ännu mindre förut; men som sådan blef han nu afsigtligt framstäld af svenskarne i offentliga dokument och naturligtvis därför ock så ansedd af danskarne och sin konung. Ytterligt ömtålig om sitt anseende som en man af ära, såg han sig med stigande harm utsatt för misstankar och oförrätter af den danska regeringen och dess polisombud i Norge, presidenten Kaas. Hade han i sin natur haft det allra minsta af en revolutionsmakare, skulle den svenska regeringens beräkningar icke slagit fel; men i stället för att retas till uppror af nesliga beskyllningar för förräderi och släcka sin harm i dåd, gömde han sorgen som en gnagande mask i sitt inre, där den tärde på hans lifskrafter och inom kort förspilde hans lif. Han kallar själf dessa månader, juli och augusti 1809, den “pinsammaste perioden i sin lefnad, som förstörde hans helsa och skulle, då hans krafter synbart aftogo, inom få veckor hafva orsakat hans död, om man icke omsider hade trott den genom sina egna ögons vittnesbörd öfvertygade prinsen af Hessen”. Så fast öfvertygad att han gått den rätta medelvägen i den kollision mellan motsatta pligter, hvilka han hade att lyda såsom å ena sidan ett verktyg för Skandinaviens enhet och dess räddning undan österns barbari och å andra sidan den danske konungens befälhafvande general, att han efteråt kunde “vid den eviga sanningen” bedyra, att om han ännu hade valet, skulle han icke kunna handla annorlunda, måste han dock känna dessa misstankar och beskyllningar så mycket bittrare, som han väl visste, att om man bedömde honom uteslutande efter hans ställning som dansk general, sa kunde hans handlingssätt under sommaren 1809 icke gärna försvaras. Ehuru han har all möda ospard för att i sin apologi ur militära grunder förklara, hvarför intet anfall på Sverige bort å hans sida göras, gifver han dock i själfva inledningen till dessa grunder den sanna förklaringen i följande ord: “Jag har aldrig kunnat annat än anse det skadligt och en förberedelse till Sveriges och Norges undergång, om ryssarne gjorde eröfringar på denna sidan Bottniska viken”. Fredrik Yl hade rätt att fordra “blind lydnad” af sin general, men han hade orätt i sina af Kaas ingifna misstankar, att Kristian August handlade efter öfverenskommelse med svenskarne (30) och hade förbundit sig gent emot dem. Då det var den svenska regeringens berättelse och det Hemliga utskottets memorial, som mer än något annat närde hans misstankar och lät honom i prinsen se en medtäflare, som hade bedragit honom och missbrukat sitt krigsbefäl som ett medel till egen upphöjelse, och då prinsens sjukdom och senare olyckor kunna betraktas som en följd af de oförrätter, som i anledning häraf drabbade honom, så kan man ega någon grund att i dessa aktstycken se den giftdryck, som räcktes honom från Sverige.

Ingen skall följa d:r Nielsens intressanta undersökning, utan att till fullo erkänna, att prins Kristian var ett verktyg i en starkare mans hand, då han stod stilla med armén i Norge och blef sin konung olydig; men att grefve Wedel också fick känna, huru osäkert det är att nyttja till redskap män af Kristian Augusts natur. Var Kristian August till sitt skaplynne en lojal och hederlig soldat (31), så var Wedel i likhet med Adlersparre en född upprorsmakare. Han var i hög grad äregirig, hänsynslös och djärf samt hade ett ovanligt ljust hufvud. Han hade med andra norrmän fått känna de bittra frukterna af den danska regeringens politik, han såg med snillets skarpblick hvad Norge kunde blifva, om det fick utveckla sig fritt i ett nära förbund med sin östra granne, och tvekade icke länge om medlen. Först trodde han, att det skulle lyckas honom att åstadkomma en resning i Norge, så att frihetsverket skulle framgå som en akt af norrmännens egen fria vilja utan främmande påtryckning. Detta önskade han säkerligen också af den grunden, att det enligt hans och alla andra norrmäns ursprungliga uppfattning endast under denna förutsättning kunde blifva norrmännen medgifvet att på egen hand ordna sina inre angelägenheter. Häraf hans varningar till sina svenska vänner att intet fiendtligt företaga mot Norge. “En Ting ligger mig meget paa Hjertet at bede Dig om”, skrifver han till Platen i juli, – “og det er: at ifald Vedkommendes hidtil udviste Dumhed og Selvklogskab skulde fremskynde det Øijeblik da det Norske Folks Stemme lader sig høre – I da ville lade os selv afgjøre vore Sager uden paa nogen Maade at ville blande Eder aabenbart deri, allermindst nogensinde tænke paa at benytte Øijeblikket til med Vaaben at tvinge Norge. Et saadant skridt vilde vist for iiiange Decennier gjere det store Øiemeds Opnaaelse umueligt – vilde bevirke baade Sverriges og Norges Underkuelse ved Russerne. – Naar vi havde gjensidig svækket og ødelagt hinanden blev vi et let opslugt Rov for det store Hydra”. – I liknande och delvis samma ord afråder han i bref till Adlersparre af 21 aug. hvarje direkt svensk inblandning i Norges inre angelägenheter. Ännu två år efter hyste han samma mening, såsom man kan se af Axel Mörners berättelse till Karl Johan om hans möte med Wedel i Göteborg den 26 mars 1811. (32) “Jeg siger Dem ogsaa”, yttrade han vid detta tillfälle till Mörner, “at om Sverige nogensinde skulde med Vaaben i Haand imod os ville bringe Föreningen i Stånd, – aldrig skal den da blive af”. Följande år 1812 skall han enligt en uppgift af Karl Johan till Thornton haft för afsigt att i spetsen för en deputation begifva sig till England för att begära detta rikes garanti för Norges själfständighet. Karl Johan angifver, att den engelska regeringen skulle bäst tillmötesgå deputationens önskningar och främja dess syften, om densamma då erhölle det rådet att ingå en förening med Sverige. (33) Den garanti, som Wedel sökte för Norges frihet, erhöll han snart nog (våren 1813) genom upprepade försäkringar från svenska ombud i Norge, hvilka invigde honom i Sveriges förbindelser med de allierade makterna och tillika å Karl Johans vägnar med honom afhandlade grund-dragen af Norges blifvande författning på basis af fullständig  oafhängighet i alla inre ärenden. Då han nu blifvit öfvertygad om den svenska regeringens redliga afsigter och fått fullkomligt klart för sig, att norrmännen icke utan en kraftig stöt utifrån kunde sättas i rörelse för att vinna oafhängighet gent emot Danmark, tillrådde han i mars månad 1813 ett infall i Norge af 30 – 40000 svenskar, som skulle företaga ett anfall mot Kristiania, under det han själf väckte en bonderesning i sitt grefskap och i Buskeruds amt, där han varit amtman och kände folket. (34)

Denna plan kunde icke då utföras på grund af Karl Johans förbindelse till stormakterna att först deltaga i kriget mot Napoleon på kontinenten. Vid samma tid som han gick öfver till Tyskland med den svenska armén, för att där framtvinga Norges afträdande af Danmark och bereda möjlighet för en framtida anslutning till Sverige, ilade prins Kristian Fredrik i en fiskarbåt öfver Nordsjön för att söka rädda Norge åt Danmarks konung eller åtminstone åt den oldenburgska dynastien.

* * *

Det var hög tid, att den danske konungen skaffade sig ett vaket och intresseradt ombud i Norge, som kunde underblåsa den gamla oviljan mot Sverige och hålla den undersåtliga entusiasmen för oldenburgarne vid lif, ty grefve Wedel synes redan hafva blifvit ense med Karl Johan om föreningsvilkorens hufvudpunkter, och Fredrik af Hessen var ingen påpasslig väktare af de danska intressena i Norge. Hade han fortfarande qvarstått som Norges styresman vid tidpunkten för freden i Kiel, skulle ledningen efter all sannolikhet gått öfver i grefve Wedels händer, och föreningen kommit till stånd i största lugn och inbördes endrägt på väsentligen samma grunder som nu, men visserligen med ganska skiljaktiga bestämmelser om Norges inre författning.

Det har länge varit och är alt jämt en omtvistad sak, huru långt Kristian Fredriks inflytande på Norges öde sträckt sig. Å svensk sida har man i allmänhet i honom endast sett ett temporärt hinder för föreningen med föga inflytande på Norges inre affärer, utom hvad angår författningens otillbörliga demokratisering, som utan tvifvel undgåtts, om konstitutionen blifvit från början öfverenskommen med en svensk konung eller uppgjord under hufvudsaklig ledning af grefve Wedel och hans parti. Å norsk sida har man däremot alltid tillagt prins Kristian ett afgörande inflytande på det norska frihetsverket, och detta har framhållits af män ur alla partier. Till och med professor Sars, som i prinsen endast ser ett redskap för norska frihetsvänners planer, kallar honom dock ett “uundværligt Redskab”. Och så länge man äflas att i strid med klara historiska aktstycken, som nu sprida ett alt fullständigare ljus öfver denna sak, betrakta den norska friheten ” såsom vunnen i trots af Sverige och häfdad i öppen strid mot detta land, så skall han visserligen altjämt framstå som ett oumbärligt redskap. Men när man en gång hunnit att rätt sammanställa och besinna handlingarna i denna sak, skall det förmodligen alt klarare framstå, att Kristian Fredriks egentliga förtjänst om Norges frihet var den, att han drog sig tillbaka i rätta ögonblicket, medan det ännu var tid att uppnå hedrande och för Norges frihet betryggande vilkor. Eller med andra ord: hans förtjänst om den norska friheten ligger just i den handling, för hvilken han mest föraktas, och denna förtjänst är så mycket större som han resignerade under klar insigt om, att skadan var hans och fördelen Norges rikes, och vidare att denna ädelmodiga resignation alls icke skulle uppskattas eller rätt förstås af den stora mängden bland dem, för hvilkas skull den gjordes. (35)

Jag kan icke från d:r Nielsens arbeten erinra mig någon egentlig uppskattning af Kristian Fredriks betydelse för Norge; men i sina Bidrag har han gifvit en klar öfversigt af hans yttre politik och bevisat, i hvilken grad hela hans uppträdande i Norge var beräknadt på Englands understöd eller åtminstone dess vänliga mäkling. I sammanhang härmed lemnas ock en framställning af stormaktemas kommissariers uppträdande i Norge. D:r Nielsen tillägger dem ett ganska väsentligt inflytande till Norges fördel, och om de haft något egentligt inflytande, var det tvifvelsutan mer till Norges fördel än till dess skada.

Vill man göra en sannolikhetsberäkning öfver Kristian Fredriks inverkan på det norska frihetsverkets ändtliga resultat, måste man icke blott känna hans offentliga gärning och hemliga underhandlingar utan ock de svenska planernas innebörd med hänsyn till Norges ställning till Sverige och dess inre författning jämte grefve Wedels och de få norska själfständighetsmännens åsigter i detta afseende samt slutligen de allierade makternas ställning till föreningsfrågan och gången af de underhandlingar, som fördes genom deras kommissarier på sommaren 1814 före krigets utbrott. Det är nämligen klart, att om de svenska statsmännen och de norska föreningsvänner, som genom sin ställning och sin erfarenhet måste betraktas som nationens naturliga höfdingar, så länge ingen arfsberättigad prins fans i landet, i alt väsentligt voro öfver ens med hänsyn till Norges och Sveriges inbördes förhållande och Norges inre författning, redan innan Kristian Fredrik uppträdde som Norges frihetshjälte, om vidare Sverige genom offentliga förklaringar till de allierade makterna bundit sina händer i bägge fallen, och om slutligen dessa öfverenskomna och utlofvade vilkor i alt väsentligt öfverensstämma med de sedan aftalade, så kan man icke tillerkänna prinsen något synnerligt inflytande med hänsyn till föreningsfrågan och med afseende på Norges inre författning endast till frihetens form eller detaljer, men ingalunda i den menyigen, att själfva friheten skulle varit i någon mån beroende af honom annat än negativt.

Utom i d:r Nielsens arbeten har man fått en god hjälp till en riktig uppfattning af Kristian Fredrik i hans både på svenska och danska utgifna dagbok. (36) Tack vare dessa arbeten kan man väl säga, att få historiska personer ligga så i dagen som prins Kristian under det norska frihetsåret 1814.

Redan kort efter sin ankomst till Norge på sommaren 1813 träffade prinsen i Tönsberg samman med Herman Wedel. Denne har själf till olika personer gifvit en berättelse om detta möte, hvaraf man kan se, att prinsen här af grefven fick sig dennes “politiska trosbekännelse” meddelad, så till vida som Wedel öppet erkände, att han ansåg en förening mellan Sverige och Norge vara till detta senare rikes nytta. Men han kunde naturligtvis icke erkänna, att han allaredan inlåtit sig i förbindelse med Karl Johan och svenskarne för att genomdrifva sitt program. Tvärtom erbjöd han sig att bistå prinsen af all makt, om denne ville göra sig oafhängig i Norge. “Antingen måste prinsen fördrifva kronprinsen af Sverige från Norden eller låta sig af honom därifrån fördrifvas”. Prinsen svarade emellertid, såsom var att vänta, att han icke kunde inlåta sig därpå, då han icke ville handla emot de pligter, han egde mot sin konung. (37) Det var ock tämligen själfklart, att om man icke ens kunnat förmå Kristian August att blifva ett verksamt redskap för en dylik svensk-norsk politik, så måste det ännu mindre lyckas med arfvingen till Danmarks rike. Anbudet var ock utan tvifvel endast gjordt pro forma. Wedel hade tagit sitt parti, och hans uppgift kunde nu endast blifva att hålla sig så obemärkt och utanför händelserna som möjligt, tills striden mellan koalitionen och Napoleon blifvit afgjord och därmed skilsmässan mellan Danmark och Norge beseglad.

Just att förekomma denna skilsmässa och rädda Norge åt den oldenburgska dynastien var däremot Kristian Fredriks uppgift. Detta har han själf i otvetydiga ord erkänt, t.ex. i dagboksanteckningen af 1 april, där han säger sig hafva tillskrifvit konungen af Danmark – med anledning af dennes råd att resignera – att han skulle mottaga Norges krona vid själfva afgrundens rand, om icke för annat, så för att bevara arfsrått för sin son. (38) Han trodde nämligen, att Karl Johan skulle falla med Napoleon och att, om han nu bevakade sin ätts rättigheter, sonen skulle i framtiden intaga Norges tron, äfven om landet blefve eröfradt. Emellertid är det klart, att han också haft andra motiv. Hans likasom de fleste norrmäns omedelbara uppfattning af freden i Kiel var den, att densamma innebar den gröfsta våldsgärning mot Norges folk, liksom mot honom personligen, och tanken på motstånd måste då ligga nära hoppet, “att Gud ville hjälpa en så rättfärdig sak”. (39) Tidigt lefde sig prinsen in i den föreställningen, att det här gälde att ställa sig i spetsen för ett troget och frihetsälskande folk emot dess förtryckare. En sådan uppfattning stämde väl öfverens med hans egen fördel, den stämde ock med flertalets bland norrmännen nationela ovilja mot Sverige, som med ett i dylika fall vanligt analogislut genast postulerade, att intet godt kunde komma från Nazaret. Som nu grefve Wedel vid denna tid olyckligtvis var borta i Danmark för uppköp af säd, och han var den enda af de norska föreningsvännerna, som hade mod att öppet bekänna kort och verka för sin öfvertygelse, och kanske också den enda, som kunde meddela fullt tillförlitliga uppgifter om den svenska regeringens afsigter med hänsyn till föreningen och Norges inre förhållanden, samt denna regering själf – på grund af Karl Johans och Wetterstedts frånvaro i Tyskland och Engeströms däraf föranledda olyckliga inflytande – icke fann sig föranlåten att taga bladet från munnen och gifva ett klart besked, så fick undertryckelse-teorien tid att breda ut sig och att så växa fast i norska folkets föreställningar, att den sitter där ännu i dag och förkunnas från den akademiska katedern. När Wedel kom hem från sin danska resa, var det för sent att hejda strömmen; han måste åter draga sig tillbaka och bida sin tid.

Emellertid var det långt ifrån Kristian Fredriks mening att bränna sina skepp och knappast var det norrmännens mening häller. Men det gälde att vinna tid, tills utsigter kunde öppna sig till en söndring mellan de allierade makterna, och i alla händelser kunde man på sistone hålla sig vägen öppen till en öfverenskommelse med Sverige, hvarvid man endast kunde vinna på, att Norge på förhand antagit en fri författning och konstituerat sig till en själfständig stat. Denna tankegång framträdde tydligt redan den 9 april i prins Kristians samtal med grefve Essens utskickade ombud till Norge, lagman Flack, där det heter: “Om Europas makter och i synnerhet England efter den allmänna freden taga parti emot Norge, vill jag gifva folket en framställning af rikets verkliga ställning, och folket kan då välja, om det vill förlika sig med Sverige eller försvara sig”. (40)

Samma tanke uttalar prinsen också i det ofvan citerade brefvet till konungen af Danmark, där det förutsattes, att en öfverenskommelse med Sverige till sist kunde blifva nödvändig. “I så fall skulle dock författningen blifva häfdad och vilkoren bestämmas under Englands mäkling. Är en förening under Englands mäkling oundgängligen nödvändig, och kan jag ej längre verka här, då vänder jag tillbaka till mitt älskade Danmark”. (41)

Det är i hög grad märkeligt, att denna idé att använda prins Kristians närvaro i Norge till att skafifa detta rike gynsamma föreningsvilkor som en själfständig stat i förbund med Sverige synes icke först hafva uppstigit hos prinsen själf och icke häller hos norrmännen hemma i Norge, utan hos konung Fredrik VI af Danmark eller väl sannolikare ursprungligen hos hans norska omgifning, som meddelat konungen sin uppfattning af situationen. I det bref från Fredrik, som prinsen besvarar i ofvan citerade utdrag och som är äldre än något annat liknande yttrande, heter det nämligen: “Søg at opretholde Norges Selvstændighed, skaf Norge ved Sverrigs Konge saadanne Vilkaar, at det bliver en føderativ Stat under den svenske Konge, søg derved at skaffe Norge alle de Fordele i Handel og Søfart, som tænkes kan, skaf det, at dets Skatter ei blive forheiede, at Armeen bliver, som den er, at den ei bruges uden til Landets Forsvar, at Embedsmendene tages af Landets egne Indfødte, at Universitetet beholder sin Existens, Alt, hvad Du kan vinde for Folket og Norges Land”. (42)

Jämföres detta med det bref från Colbiørnsen, som jag i förra afdelningen af denna uppsats (43) i utdrag intagit, så befinnes tankegången, ja delvis själfva ordalagen vara alldeles desamma. Ehuru Golbiørnsens bref är två månader yngre, torde det knapt vara ett vågadt antagande, att det är hans tankar, som fått sitt uttryck äfven i konungens bref. Och det är i själfva verket ganska naturligt, att denna idé först skulle uppstå hos Norges vänner i Danmark, ty för det första var man där långt bättre invigd i den europeiska politiken och kunde från början förutse, att Norge icke skulle kunna undgå en förbindelse med Sverige under dess konung, och för det andra var man från början därstädes om möjligt ännu mera okunnig än i Norge om den svenska regeringens afsigter med hänsyn till Norges blifvande ställning i unionen.

Ehuru dynastiska beräkningar således från början synas hafva varit de för prinsen bestämmande motiven, så upptog han dock framdeles detta utifrån honom meddelade program och det alt klarare, ju mera han blef invigd i den europeiska politiken genom sina egna beskickningar till England och genom de utländska kommissariernas uppträdande i Norge. Redan vid sitt möte den 6 juni med Englands första utskickade, Morier, förklarade sig prinsen eller, som han då kallades, konungen villig till en öfverenskommelse med Sverige, blott att man icke fordrade, att den författning skulle uppgifvas, som representationen utarbetat. (44) Inför stormakternas kommissarier vidhöll han under sina konferenser med dem i början af juli månad samma ståndpunkt, och att han menade allvar med sitt erbjudande att hänskjuta hela saken till stortinget, det bevisas af de förslag till en förlikning med Sverige, som han något längre fram i månaden lemnade till kommissarierna, och det förslag till en reviderad författning, som han i sammanhang därmed lät i statsrådet utarbeta

I den första af de noter, som Kristian Fredrik den 13 juli öfverlemnade till kommissarierna och som utgjorde ett svar på deras gemensamma not af den 7:e i samma månad, innehållande en uppfordran att nedlägga kronan i stortingets händer och låta besätta fästningarna Fredrikstad, Fredriksten och Kongsvinger med svenska trupper, erbjuder han sig att öfverlemna unionsfrågan till stortingets af görande och att låta utrymma Fredrikstad och Fredriksten och landet intill Glommen. I en bifogad skrifvelse af samma dag medgaf han, att ifrågavarande fästningar finge besättas af de allierade makternas trupper. (45) I en tredje not begäres stormakternas garanti för stilleståndsvilkoren. Själfva förslaget till stillestånd upptager ock dessa i noterna nämda vilkor, och det framgår af Kristian Fredriks olika utkast till stilleståndsartiklar, att han förnyade gånger varit inne på den tanken att låta på vissa vilkor besätta fästningarna med svenska trapper. Men härvid reste sig Fidsvoldslagen som ett oöfverstigligt hinder: de allierades trupper kunde möjligen af en välvillig tolkning uppfattas som hjälptrupper mot fiendtligt öfverfall under stilleståndet, men omöjligen så de svenska.

Som grund för den blifvande föreningen föreslog prinsen slutligen för kommissarierna, att konungen af Sverige skulle på förhand antaga konstitutionen af den 17 maj med de modifikationer, som föreningen gjorde nödvändiga och som blifvit föreslagna i ett bifogadt exemplar af grundlagen, “eller ock med de förändringar, som stortinget komme att begära och som Hans svenska majestät ville medgifva (46), alt under de fyra allierade makternas garanti”.

Det har sitt stora intresse att se, huru Kristian Fredrik och hans norska statsråd före kriget tänkte sig föreningen mellan Sverige och Norge. Detta inhemtas dels af ofvannämda grundlagsförslag som finnes intaget i Nielsens Bidrag både pa norska och franska med olika läsarter, dels ock af det sammastädes meddelade statsrådsprotokollet för den 7 och 8 jali, då föreslaget uppgjordes på grundval af ett af prins Kristian utarbetadt projekt.

Den väsentligaste förändring, som man ansåg af föreningen påkallas i grundlagen af den 17 maj, var upprättandet af tvänne nya myndigheter, vice-konungen och de s.k. “Rigsmændene”, till hvilka den styrande och kontrollerande makten i Norges inre angelägenheter uppdrogs. Det heter, att “Kongen skal lade Regjeringen inden Riget udøve overensstemmende med Constitutionen ved en Vice Konge, som han beskikker”, och att konungen “til ham overdrager saa mange og saadanne constitutionelle Majestæts Rettigheder, som til den exekutive Magts prompte Udøvelse udfordres”. Då grundlagsförslaget emellertid förutsätter konungens ständiga vistelse i Sverige, har det uttryckligen bestämt en mängd vigtiga regeringsärendens icke blott förberedelse utan ock afgörande af vicekonungen. Sålunda skulle konungen genom honom föra befäl öfver krigsmakten; det var han, som med samtycke af 2/3 bland statsråden hade att utfärda förordningar om handel och politi; han egde att bestämma riksdagsort och kunde medgifva 14 dagars prolongation åt ett af konungen upplöst urtima storting. I enlighet härmed var det han och icke konungen, som från Norge uppbar civillistan. (47) Väl blef han enligt förslagets ändtliga redaktion afsättlig, men konungen måste offentliggöra de grunder, som beröfvat vicekonungen hans förtroende, och denne kunde fordra sitt handlingssätt undersökt af en riksrätt och dess utslag offentliggjordt.

Den andra myndigheten var Rigsmændene, som till ett antal af 5 valdes af stortinget och voro oafsättlige; af desse skulle 2 vistas i Stockholm såsom konungens ministrar och 3 i Kristiania. De hade att öfvervaka konstitutionen, egde att göra vicekungen föreställningar öfver missbruk i styrelsen och kunde beifra dem inför stortinget och konungen. Deras “första pligt” var dock “att taga statsråden i försvar för konungen eller stortinget”, när de trodde, att de på ett eller annat sätt förorättats i sin ämbetsutöfning.

Under det att förslaget på detta sätt sökte undandraga konungen all andel i den norska styrelsen och kringgärda den norska friheten eller rättare regeringsmakten med barnsliga och orimliga garantier, så gjorde man å andra sidan i försvarsförbandet sådana inskränkningar, som gjorde äfven detta i det allra närmaste till ett blott namn utan innehåll. Det heter, att Norges landtmakt ej kunde föras utom rikets gränser; blott om fienden redan beträdt den skandinaviska halfön, kunde konungen med samtycke af 2 bland de tre i Norge vistande Rigsmsendene använda 10,000 norrmän till dess försvar; dock finge detta ej förorsaka den norska statskassan någon utgift utan stortingets samtycke, ej häller finge dessa 10,000 hållas fulltaliga med norrmän utanför riket.

I hög grad märkeligt är, att i trots af alt detta var man ense att stryka Eidsvoldslagens § 26, som handlar om konungens krigs- och fredsrätt och rikets representation i utlandet, och § 33, som handlar om föredragning af Norges utrikesminister. För det förra anföres följande motivering, som naturligtvis gäller för bägge: “Thi Norges politiske Forhold til fremmede Magter er det samme som Sverrigs, og begge Riger representeres ved deres fælleds Gesandter; dog skal Norge have sine egne Handels Agenter og Consuler særskildt fra Sverrig”. Af samma skäl har man tydligen i § 30 utelemnat orden “diplomatiske og” bland undantagen från sådana ärenden, som måste föredragas i statsråd, således icke därför att dessa för framtiden skulle i statsråd föredragas, utan därför att deras föredragning icke kom Norge vid. Man vet af stortingsmännens dagböcker, att alldeles samma skäl bestämde 1814 års storting till liknande beslut; men då man i detta fall sökt att tolka bort den klara historiska sanningen, förtjänar det anmärkas, att denna motivering är tydligen angifven i statsrådets protokoll, och detta i ett förslag, som för öfrigt hade till syfte att göra hela föreningen till ett sken utan verklighet.

Hvad Kristian Fredriks mening med detta förslag var, framgår klart nog af hans dagboksanteckning för den 2 juli och Mårtens depesch för den 16:e i samma månad. (48) Den senare skrifver till Hardenberg, att det blefve nödigt för kronprinsen af Sverige att betjäna sig af prins Kristian själf för att bekämpa den motvilliga anda, som besjälade norrmännen. “Denne senare”, säger han, “är så anspråkslös (resigné) för egen del och så fäst vid detta folk, att jag tror honom i stånd att nöja sig med att blifva vicekonung eller generalguvernör öfver Norge”. Det förslag, som prins Kristian förelade det ryska sändebudet Orlov i ett möte med denne den 2 juli, lydde enligt hans egen dagbok sålunda: “det är ju möjligt att Norge med tålamod vill erkänna konungens af Sverige öfverhöghet, då han ju för ögonblicket är så farlig på grund af sina förbindelser med stormakterna – om de (norrmännen) blott kunna vara säkra på att behålla sin författning och sin regering, sådan den är för närvarande, om det nu blefve under namn af konung, vicekonung eller regent. Konungen af Sverige skulle då hafva titel af konung eller protector öfver Norge, en årlig tribut skulle till honom betalas, och inga rustningar skulle ega rum i Norge utan hans samtycke. Detta sakemas skick skulle också garanteras af stormakterna.” Detta prinsens förslag är det, som blifvit närmare utfördt i de ofvan refererade, i statsrådet utarbetade förslagen till vapenhvila och reviderad författning. Att äfven detta senare icke var något löst hugskott, utan rent allvar, det fick den svenske konungen och kronprinsen till yttermera visso erfara genom Kristian Fredriks bref till den förre af den 13 juli, således samma dag som noterna aflemnades till kommissarierna. Här heter det, att innan stortinget sammankallades måste konungen antaga “Grundtrækkene til Foreningen” under de 4 makternas garanti. (49)

Vill man invända, att om också prinsen höll fast vid sitt föreningsprojekt, han likväl afskurit sig själf möjligheten att stå qvar som vicekonung eller konung genom sitt löfte till Mårtens att utbedja sig en tre månaders frist af konungen af Danmark och därefter nedlägga sin krona samt genom hans i enlighet därmed affattade bref, så bör man märka, att prinsen själf ansåg detta löfte vilkorligt, såsom framgår af hans dagbok. Där säger han om sin tronafsägelse just med anledning af detta bref: “hvis Rigsdagen gaaer ind derpaa”. (50)

De utsigter, som således öppnades för Karl Johan och svenskarne, voro att, sedan den bästa tiden för ett fälttåg gått förbi och alla förråd och penningemedel blifvit attömda, se sig ansigte mot ansigte med ett storting, sammankalladt af Kristian Fredrik, Danmarks tronföljare, i tydlig afsigt att vinna tid och i värsta fall för att änder hans presidium erkänna Sveriges protektorat. Då man vet, hvilka anspråk norrmännen vågade uppställa efter kriget, sedan svenskarne besatt landet till Glommen och hade sådana ställningar, att de i händelse kriget förnyades, kunde inom få dagar besätta Kristiania och Norges fruktbaraste delar, och då man vidare af ofvan refererade förslag och andra historiska handlingar känner, hvilket politiskt förstånd och hvilken erfarenhet äfven de främste af den tidens norrmän egde – med undantag af grefve Wedel – så må man visserligen prisa Nordens lyckliga stjärna och Karl Johans förutseende, att han i trots af kommissariemas ifriga föreställningar icke antog förslag, som syntes dem mycket antagliga, men om hvilka Karl Johan med full rätt anmärkte, att de saknade sundt förstånd (“toute cette constitution – den i norska statsrådet reviderade – n’a pas le sens commun”). Detta kronprinsens omdöme torde i våra dagar hvarken svenskar eller norrmän jäfva.

Mårtens berättar oss emellertid, att Kristian Fredrik verkligen haft allvar med sitt förslag, och att han emot sina norska rådgifvares uttryckliga föreställningar velat införa flere bestämmelser till Sveriges fördel i det nya grundlagsförslaget. Och det är också otvifvelaktigt, att prinsen allvarligen önskade att undgå ett krig mot Sverige, och att, ehuru han hyste en ganska naiv uppfattning om de vilkor, på hvilka detta kunde ske, hans statsråd dock voro i detta afseende ännu naivare eller ock mindre rädda för kriget eller ock bäggedera, hvilket är sannolikast – det ena sammanhänger med det andra. – Dr Nielsen anmärker, att statsrådets protokoll ingenting innehålla om denna meningsskiljaktighet, då de blott meddela resultatet af mötenas förhandlingar; men om man jämför prinsens första koncept till reviderad författning med det i statsrådet utarbetade förslaget och det slutligen till kommissarierna framlemnade, så blir det åtminstone i ett par fall klart, hvaruti dessa tvistepunkter bestått: Prinsen har i sitt koncept gjort vicekonungen afsättlig likasom statsråden och nöjt sig med att ställa honom under de oafsättlige Rigsmændenes beskydd; statsrådet åter gör honom i sitt förslag oafsättlig, men i den sista redaktionen är han åter afsättlig med förut angifna inskränkning. Prinsen föreslår i sitt utkast, likasom i sitt betänkande till Orlov den 2 juli, en årlig tribut eller hofhållning till Sveriges konung, men i statsrådet strykes denna bestämmelse. Där ökas likaledes vicekonungens makt med befälet öfver krigsmakten och rätten att med statsrådets samtycke gifva och upphäfva förordningar; om prinsen yttrat sig emot dessa senare förslag är emellertid ovisst.

Tänka vi nu tillbaka på de svenska föreningsplanerna, så erinra vi oss, att man i Sverige i det allra längsta höll fast vid det ursprungliga programmet om ett norskt initiativ, och att man altjämt räknade på norsk medverkan, äfven sedan en närmare insigt i Norges inre förhållanden gjort alldeles klart, att stöten måste komma utifrån. En följd häraf blef, att man också tänkte sig Norges folk såsom kontraherande part i fråga om de vilkor, på hvilka förbindelsen med Sverige skulle ingås, ja det vill nästan synas, som om man en lång tid var benägen att låta norrmännen bestämma vilkoren ensamma. På denna ståndpunkt stodo tydligen 1809 års unionsvänner, och Karl Johan tyckes hafva i detta afseende upptagit deras program; åtminstone har man åtskilliga uttalanden af honom och hans ombud under åren 1810 – 1813, som gifva vid handen, att han var benägen att ingå på hvilka vilkor norrmännen behagade uppställa med hänsyn till rikets inre styrelse, blott de erkände Sveriges konung och med detta rike ingingo ett försvarsförbund. (51) Ett sådant uttalande är till och med bevaradt från det Holsteinska fälttågets tid kort före freden i Kiel. (52) Han tänkte alldeles icke, sade han till den danske underhandlaren Bourke, eröfra Norge: han ville icke införlifva det med Sverige, utan förena det med detta rike. Han skulle säga till norrmännen: “I skolen icke betala skatter (till Sverige), I ären frie. I skolen behålla edra lagar, I kunnen stifta nya, om I så viljen, I kunnen sälja kronogodsen för egen räkning elier behålla dem. I masten endast förena Eder med svenskarne under samme konung, på det att intet krig må framdeles föras meiian de båda landen.” I själfva freden har ock på svenskt initiativ och sannolikt Kari Johans eget den punkten influtit, att Norge skulle vara “ett konungarike, förenadt med Sverige”. Detta oaktadt har denna fred som bekant länge nog blifvit så tolkad, som om den skulle afsett att göra Norge till en svensk provins. Att raka motsatsen genom freden åsyftats blef dock redan för Norges urtima storting 1814 klart och tydligt utveckladt af Wetterstedt, som själf afslutit densamma, (53) och märkeligt nog återfinna vi alldeles samma tankegång i den förklaring, som Lord Liverpool afgaf till norrmännens ombud i England, Garsten Anker, i ett sammanträde den 26 mars 1814. “Jag anmärkte”, berättar lorden, “att jag icke kunde anse det sätt, hvarpå afträdelsen å danska konungens sida egt rum såsom i någon mån inverkande på frågan. Konungen af Sverige hade af honom fordrat endast afträdandet af hans egna suveräna rättigheter, och det var en naturlig sak, att han, hvilka förmåner han än kunde finna för godt att bibehålla åt eller förläna invånarne, önskade, att detta måtte blifva en frivillig handling å hans sida och icke beroende på några föreskrifter från den makt, från hvilken han erhöll afträdelsen.” Liverpool kunde också enligt bemyndigande från den svenska ministern försäkra Anker, “att Sverige aldrig haft någon tanke på att inkorporera Norge i Sverige”. (54) Omedelbart efter fredens afslutande uppfordrade Karl Johan den svenska regeringen i Stockholm att genom en proklamation tillförsäkra norrmännen konstitutionela rättigheter.

I dessa på samma gång kloka och ädla afsigter understöddes han ock af sina svenska rådgifvare. Sålunda yrkade t.ex. G. Adlersparre, att man skyndsamt skulle tillkännagifva norrmännen sina planer. Själfve Engeström, som torde vara det egentliga upphofvet till regeringens söl och halfva löften, yrkade dock nu äfven han på ett norskt initiativ i föreningsfrågan, således en öfverenskommelse. Med sanning kunde således Karl Johan skrifva till de svenska kommissarierna vid norska stortinget, att “vi (svenskarne) alltid haft för afsigt att komma öfverens med nationen”.

Efter freden i Kiel måste Karl Johan emellertid draga bort till kriget mot Napoleon, och när han återkom, var Kristian Fredrik vald till Norges konung. Vi hafva sett, på hvilka vilkor han erbjöd sig att hänskjata föreningsfrågan till stortinget. Hvilka voro då de utsigter till en fredlig lösning, som Karl Johan å sin sida erbjöd?

Åtminstone på tre vägar har den svenske tronföljaren tillstält Kristian Fredrik och norrmännen de vilkor, som han var sinnad att medgifva, om Kristian Fredrik drog sig godvilligt tillbaka: genom Danmarks konung, genom den vid norska gränsen kommenderande generalen H. H. von Essen och genom stormakternas kommissarier.

I den förstnämdes öppna bref till Norges folk, som affattades i maj för att af kommissarierna öfverbringas till Norge, heter det: “konungen af Sverige har för afsigt att medgifva Norges folk följande fördelar: 1. Rätten att välja representanter till sin egen nationalförsamling; 2. Rätten att gifva sig, då det förenar sig med Sverige, en konstitution, som är afpassad efter landets behof och blifver af Sveriges och Norges konung antagen; 3. Rätten att beskatta sig själft”. 4:e – 6:e punkterna tillförsäkra norrmännen egna finanser, i ett och alt skilda från Sveriges. (55)

Något senare meddelade Rosenkrantz kommissarierna i en not af den 3 juni, att dessa 3 senare punkter icke på officiel väg kommit till danska konungens kännedom, och anhöll därför att få en positiv försäkran, att det verkligen var konungens af Sverige och Norge afsigt att medgifva sina nya undersåtar dessa vilkor. Härpå svarade kommissarierna, att de efter att hafva konfererat med Sveriges minister i Köpenhamn, Tawast, måste anse dessa punkter som officieia, enär de nästan ordagrant återfunnos i ett bihang till deras instruktioner. Det är således klart, att punkterna 1 – 3 voro på officiel väg den danske konungen meddelade såsom innebärande svenska tillbud, detta må nu hafva skett genom Tawast eller genom kommissarierna, som naturligtvis i detta stycke följt en dem af Karl Johan genom Wetterstedt meddelad promemoria. (56)

Till Essen skref Karl Johan från Stockholm den 2 juli: ”För närvarande har H. M. beslutat, att om de allierade makternas kommissarier underrätta er, att norrmännen samtycka att utrymma de 4 fästningarna Fredrikshald, Fredrikstad, Kongsvinger och Akershus, skall ni taga dem i besittning, i det ni å konungens vägnar förklarar, att sedan H. M. framdeles antagit och garanterat den konstitution och de lagar, som nationen genom sina deputerade komma att i förslag till honom framställa, vore det icke mera behöfligt att svenska armén framträngde i landet ; att landets mest ansedde män och egendomsinnehafvare skola bilda en riksförsamling i enlighet med det sätt, hvarom med er skall öfverenskommas – “.

I en något senare skrifvelse af den 5 juli underrättade kronprinsen Essen om Kongl. Maj:ts beslut att afstå från anspråket på Akershus, emedan det beherskade Kristiania, och att han följaktligen skulle lemna norrmännen ledighet att arbeta på sin konstitution, sedan de öppnat de 3 gränsfästningarna för svenska trupper. (57)

Det ultimatum, som genom kommissarierna framstäldes till prins Kristian den 7 juli, innefattade: 1:o) en förbindelse af prinsen att sammankalla stortinget och nedlägga makten i dess händer samt använda hela sitt inflytande för att förmå detsamma att antaga föreningen med Sverige; 2:o) att utrymma landet intill Glommen och låta besätta Fredrikstad, Fredriksten och Kongsvinger med svenska trupper. Till gengäld skulle blokaden upphäfvas för Kristiania, Kristiansand och Bergen.

Det heter visserligen i kommissariernas not af nämda dag, att de genom detta anbud gått utöfver sin instruktion, men det blef emellertid kort därpå af den svenske konungen antaget. En jämförelse med konungens af Danmark på kommissariernas ingifvelse, ja man kan väl säga “med styrd penna” affattade uppfordran till prinsen att inom 14 dagar lemna Norge samt Karl Johans föregående och efterföljande ställning till prins Kristian personligen gör tydligt, att det just var i denna, den första punkten, som instruktionen eller rättare den svenska promemorian öfverskridits, då kommissarierna nämligen erbjudit prinsen att stanna qvar som regent, tills stortinget sammankommit, i stället för att han enligt de svenriia fordringarna bort genom stilleståndet förbinda sig att omedelbart nedlägga sin makt. (58)

Det synes icke häller hafva varit attryckiigen medgifvet af svenska regeringen, att just stortinget skulle vara den riksdag, som borde sammankallas för att fullborda föreningen; men detta medgifvande var själfklart, såsnart man fått besked om, att Norge redan egde en representation af “genom folkets fria val befullmäktigade” ombud.

Ännu i de proklamationer, som före fälttågets början utfärdades till norrmännen vidhöllo konungen och kronprinsen sina gamla förbindelser om ett federativt förbund med Sverige med själfstyrelse i Norges inre angelägenheter: Sålunda uppdrager Karl XIII åt Karl Johan att, såsnart han inträdt inom Norges gränser, “sammankalla ständer af norska folket, hvilka, sedan de genom deras medborgares fria val blifvit behörigen befullmäktigade, skola äga fullkomlig rättighet att sins emellan öfverlägga om en grundlag, till beredande af landets framtida väl, samt att hemställa densamma till vår konungsliga pröfning”. Karl Johan tillbjöd ännu en gång “själfständighet, frihet och försäkring om alla rättigheter”. (59)

Slutligen öfverbragte de främmande kommissarierna den svenska regeringens yttersta medgifvanden i grefve Engeströms not af den 26 juli. Här uppgafs krafvet på Kongsvinger och medgafs biokadens upphäfvande för hela Norges kust. Löftet om en egen nationalrepresentation med lagstiftnings- och beskattningsrätt upprepas, likaså löftet om individuel frihet och medborgerlig jämlikhet; men därjämte göres med anledning af norrmännens Bases d’union eller “Grundtrækkene til en Forening” följande uttryckliga förbehåll: “Le gouverneur ou Vice Roi est nommé par le Roi, comme S. M. le désire et pour le temps qu’elle veut fixer. Il n’est résponsable qu’envers le Roi”.

Jämföra vi nu svenskarnes och norrmännens ömsesidiga förslag till vapenhvila, så finna vi således följande olikheter:

1. Under det att prins Kristian endast erbjöd sig att sammankalla ett storting och till detsamma hänskjuta hela frågan, således höll sig en utväg öppen att på ett eller annat sätt behålla Norge, så fordrades i det af de 4 makternas kommissarier framlagda ultimatum, att prinsen skulle på förhand ovilkorligen förbinda sig att abdikera. Och äfven denna redaktion torde blifvit använd genom tryck eller påverkningar från kommissariernas sida, i det konungen eller kronprinsen af Sverige önskade Kristian Fredriks direkta aflägsnande.

2. Kristian Fredrik erbjöd sig att utrymma landet till Glömmen och låta besätta gränsföstningarna med neutrala trupper; å svensk sida fordrades, att dessa fästningar – Fredrikstad och Fredriksten – skulle besättas med svenska trupper.

3. Prins Kristian fordrade, att Karl Johan skulle antaga Eidsvoldslagen och dessutom de grunddrag till föreningsstadgar, som han med sitt norska statsråd utarbetat; Karl Johan erbjöd sig att låta en fritt vald norsk riksdag utarbeta en ny författning för att underställas konungen till sanktion, men vägrade att på förhand binda sig vid några detaljerade föreningsbestämmelser; allra minst ville han godkänna prins Kristians förslag om en halfsuverän vicekonung.

4. Prins Kristian fordrade stormakternas garanti för Norges författning, dess ställning i föreningen och nu närmast för vapenstilleståndet; Karl Johan vägrade att på detta sätt gifva Europas stormakter en förevändning att äfven framdeles blanda sig in i de förenade rikenas inbördes affärer.

Konventionen i Moss blef en kompromiss mellan de bägge parternas förslag. Man har sagt, att Karl Johan i alt väsentligt gaf vika, och det torde vara den allmänna uppfattningen, men det förhåller sig snarare tvärtom.

Hvad den första punkten angår, som för Karl Johan under hela tiden framstått såsom sakens kärna, så uppnådde han till och med mera, än han i sitt ultimatum begärt: prins Kristian förband sig icke blott “att återlemna den verkställande makt, som blifvit honom uppdragen, i nationens händer, utan vidare förbehåll”, och “att därefter lemna Norge, om ock ständerna skulle vilja förmå honom att förlänga sitt vistande i detta rike”, utan han lofvade tillika genom en hemlig artikel att “under någon pretext” nedlägga den verkställande makten i statsrådets händer och således omedelbart afgå från hvarje befattning med regeringsbestyren.

I den andra punkten uppnådde den svenska regeringen likaledes alt hvad den slutligen begärt: Fredrikstad hade eröfrats och Fredriksten blef genom konventionen uppgifvet.

Se vi till den tredje punkten eller författningsfrågan, så ingicks i detta afseende en kompromiss. Karl Johan antog Eidsvoldsiagen, men han antog icke “grunddragen till föreningen”, och svenskarne fingo in en bestämmelse i konventionen, genom hvilken initiativet i föreningsfrågan togs ifrån norrmännen och öfverlemnades till den svenske konungen. Det heter i art. 3: “Hans Maj:t föreslår icke däruti (Eidsvoldslagen) andra förändringar än dem, som äro nödiga för bägge rikenas förening, och lofvar att icke göra andra utan gemensamt med stortinget”.

Det kan nu visserligen synas, som om frågan om Eidsvoldslagen vore en väsentlig eftergift, men betänker man, att man å svensk sida af gammalt förbundit sig att låta en fritt vald nationalrepresentation utarbeta en norsk författning och att Karl Johan före kriget lofvade Kristian Fredrik, att om denne godvilligt nedlade sin makt, medgifva honom ”alt hvad han kunde önska för det norska folkets väl, (60) så torde saken knappast kunna betraktas som någon väsentlig nyhet, och i alla händelser var den från föreningens synpunkt af en mycket underordnad betydelse. Det vill synas, som de svenska ombuden till Kristiania, Boye, Wirsén och Björnstjerna, hvilken senare afslutit konventionen, på goda grunder kunde förehålla det norska statsrådet Rosencrantz i ett möte den 31 aug., att “antagandet af Norges constitution med de förändringar, hvilka af föreningen föranleddes, var en följd af konungens från början tagna beslut att låta norska folket själfve afgöra om den statsförfattning de funno för sig tjänligast”. (61) Säkert är, att det icke så mycket var innehållet, – hvilket han för öfrigt på denna tid knapt kände – som fast mera ambitionsskäl, som hindrade Karl Johan att från början antaga Eidsvoldslagen. Det syntes honom förödmjukande att behöfva antaga en lag, som tillkommit på den upproriske prins Kristians initiativ. Af samma skäl var det naturligtvis smickrande för dennes och norrmännens hederskänsla att få behålla en grundlag, som de själfva gifvit sig och nu försvarat med vapen i hand.

I den ofvan anmärkta fjärde pankten måste prins Kristian vika, ehuru han därutinnan vunnit stöd af de allierade makternas kommissarier. Sveriges och Norges inbördes förhållanden och Norges inre författning blefvo således till Nordens lycka befriade från främmande makters garanti.

Man har således att sätta upp Eidsvoldslagens antagande, som för det första mera gälde form än sak och för det andra uteslutande var en fråga mellan konungen och kronprinsen å ena sidan och deras nya undersåtar å den andra, mot 1) prins Kristians omedelbara aflägsnande, 2) fästningarnas besättande med svenska trupper, 3) föreningsfrågans hänskjutande till framtida öfverläggningar på svenskt initiativ (62) och under förhållanden, som gåfvo svenskarne ett gifvet öfvertag, och 4) garantimakternas aflägsnande. Med rätta kunde därför Karl Johan skrifva till konungen om denna konvention den 15 aug.: “Den är hedrande för armén och nyttig för de båda konungarikena”.

I betraktande däraf att de allierade makternas kommissarier från början uppträdt i Norge på den svenska regeringens uppfordran och i dess intresse, kunde man måhända invända, att det var en måttlig fördel att nu få dem aflägsnade, och att således upphörandet af deras medlarekall icke gärna kan betraktas som en seger för den svenska politiken. Men de främmande kommissarierna hade ingalunda blifvit af den svenska regeringen anmodade om något medlareskap och icke häller blifvit i denna egenskap af sina respektiva regeringar ackrediterade, utan endast för att uppfordra Danmarks konung och prins Kristian att ställa sig Kielfreden till ovilkorlig efterrättelse. (63) De företogo sig emellertid snart, sannolikt på eget bevåg, att uppträda som medlare och detta på ett sätt, som, i händelse deras bemödanden hade krönts med framgång, skulle hafva ledt till en kompromiss, som verkligen inneburit ett förkrossande nederlag för de svenska föreningsplanerna.

Härmed öfvergå vi till den tredje af ofvan framhållna punkter, som böra beaktas, för att man må komma till en riktig uppfattning af det norska frihetsverkets reela grund.

Under Karl Johans vistelse i Paris i april månad 1814 vände han sig till de fyra allierade stormakterna med en redogörelse för händelsernas utveckling i Norge och en uppfordran att genom en beskickning till Köpenhamn och Kristiania framtvinga Kielfredens verkställande. Karl Johan lade härvid en öfvervägande betydelse på den diplomatiska aktionen mot den danska regeringen, detta dels därför att han med orätt ansåg, att hela rörelsen ledde sitt upphof därifrån, dels därför att han icke utan grund antog, att den danska konungen kunde öfva ett starkt tryck på Kristian Fredrik med anledning af dennes ställning som dansk tronföljare, och att rörelsen i Norge var till god del bunden vid prinsens person. Stormakterna gingo med stor beredvillighet Karl Johans begäran till mötes, och sålunda utnämdes i Paris omedelbart en preussisk – Mårtens, en österrikisk – Steigentesch, och en rysk kommissarie – Orlov, för att i nämda syfte afresa till Köpenhamn. (64) Orlov anlände dit redan den 9 maj, Maltens den 13 och Steigentesch den 21.

Äfven lord Castlereagh hade lofvat att låta en engelsk kommissarie förena sig med de öfriga, men det dröjde ända till den 12 juni, förrän denne – Foster – anlände till Köpenhamn på en fregatt från London. Det vill synas, som han lemnat Eng- land tillsammans med Castlereaghs handsekreterare – Morier (65) – som under vägen landsattes i Norge, dit han ankom den 31 maj. Orsaken till detta den engelska regeringens handlingssätt kan icke med full säkerhet angifvas, förrän de bägge nämda ombudens instruktioner och rapporter blifvit fullständigt tillgängliga, men sammanhanget synes mig dock kunna redan nu med ganska stor sannolikhet angifvas.

Den engelska regeringen kan knappast med rimlighet misstänkas för att hafva velat komma undan de förpligtelser, den iklädt sig till Sverige, att i sin mån bidraga till Norges förening med detta rike. Tvärtom framgår af dess bestämda uppträdande mot Kristian Fredriks olika ombud till England, att den ämnade stå fast vid traktaten af 3 mars 1813. Allra minst kunde det blifva tal om att bryta öfverenskommelsen med Sverige, sedan regeringens svensk-norska politik den 10 och 12 maj vunnit en glänsande seger i parlamentet med 115 röster mot 34 i öfverhuset och 229 röster mot 79 i underhuset, således en pluralitet af respektive 81 och 150 röster. (66) Men då den svenska regeringen genom nyssnämda traktat förbundit sig att verkställa föreningen på ett sådant sätt, som öfverensstämde med det norska folkets frihet och lycka, och både förut och efteråt genom sina sändebud i London och på andra vägar högtidligen försäkrat den engelska styrelsen, att man endast hade för afsigt att skapa en federativ förbindelse med fullständig konstitutionel oafhängighet för Norge i alla inre ärenden, och då slutligen utom parlamentet en stark opinion uttalade sig till Norges fördel, så låg det för den engelska regeringen nära till hands att tillbjuda sin mäkling med hänsyn till sättet för föreningens afslutande och sin garanti för de vilkor, som komme att mellan de bägge rikena aftalas.

Redan i sitt samtal med Carsten Anker den 26 mars 1814 tillbjöd Englands premierminister, lord Liverpool, Englands bemedling för uppnående af goda föreningsvilkor, under förutsättning att norrmännen ej motsatte sig själfva saken och Kristian Fredrik lemnade landet. (67) Den 9 maj uppfordrade samme Anker i en skrifvelse till understatssekreteraren Cooke England att sända ett ombud till Norge för att inverka på norrmännen genom en moderat mäklare (68), och redan den 19 mars hade den engelska styrelsen mottagit en uppfordran från svensk sida genom Thornton att göra ett slut på förvecklingarna i Norge genom att offentligt och oförtydbart gifva till känna, att Norge ingenting kunde påräkna från dess sida i strid mot dess åtagna förpligtelser. (69) I enlighet härmed fick Moriers sändning en dubbel karaktär: dels skulle han söka förmå norrmännen till att godvilligt ingå föreningen, dels utlofva Englands bemedling med hänsyn till vilkoren. Enligt egen uppgift skulle han ock haft sig uppdraget att studera situationen (70), och detta är i sig mycket sannolikt. I själfva verket åligger väl ett sådant studium hvarje sändebud, och vid detta tillfälle måste det särskildt hafva varit af vigt för England att lära känna Norges hjälpkällor och folkets och den norska styrelsens sinnesstämning och duglighet – just för att hafva någon ledning för sitt eget handlande som medlande makt.

Morier uppträdde i nämda syfte i Norge, men hans beskickning fick från första stund ett annat utseende än ämnadt var, därigenom att den norska riksdagen, till hvilken han blifvit hänvisad, redan blifvit upplöst, och han således nödsakades att hänvända sig till Kristian Fredrik och hans regering. Redan detta gaf anledning till ett missförstånd med hänsyn till den engelska regeringens afsigter, hvilket ytterligare ökades, då norrmännen trodde sig böra uttyda Moriers anbud om Englands bemedling och hans uttalade sympatier för Norges frihet i den riktningen, att England skulle vilja stödja de norska planerna på ett oberoende konungadöme under Kristian Fredrik. I detta afseende sade han dock tydligen ifrån redan vid sitt första uppträdande, då han angaf Kristian Fredriks afgång och föreningen med Sverige såsom oundgängliga vilkor för Englands bona officia. Och i samma anda instruerades han alt fortfarande af lord Castlereagh. (71)

Besinnar man nu, att Foster, som afrest samtidigt med Morier från London – sannolikt den 24 maj – , icke kom fram till Köpenhamn förr än den 12 juni och att han sedan dröjde därstädes ända till den 22:e eller 23:e och enligt öfverenskommelse mottog depescher från Morier öfver gången af dennes underhandlingar i Norge, under det han inför sina medkommissarier uppgaf, att han icke hade bestämda order att själf af resa till Norge, så torde man kunna med stor sannolikhet antaga, att England haft för afsigt att genom sin speciella beskickning till Norge, som opererade samtidigt med de allierade makternas uppträdande i Köpenhamn, förmå norrmännen utan de allierade makternas direkta inblandning att erkänna föreningen och antaga Englands mäkling och garanti med hänsyn till dess blifvande form. Foster lyckades verkligen genom sitt eget – sannolikt afsigtliga – söl att i öfver en månad uppehålla de tre allierade makternas ombud i Köpenhamn; men det norska konungavalet satte ett streck i räkningen för Englands planer.

“Jag har här uträttat ingenting, och de (kommissarierna) skola uträtta än mindre”, yttrade Morier till Sveriges ombud grefve Spens i ett samtal med denne den 20 juni. Han hade häri fullkomligt rätt, hvad honom själf angår, och för kommissariernas del gäller detsamma i hufvudfrågan ; men de hafva möjligen i någon mån bidragit att förkorta fejden, om man nämligen får antaga, att de bidragit att betaga Kristian Fredrik modet och göra honom mera benägen för en öfverenskommelse och möjligen i någon mån inverkat på Karl Johan och svenskarne med afseende på vilkoren.

Den långa vistelsen i Köpenhamn undgick icke att på de främmande kommissarierna utöfva ett starkt inflytande till Danmarks och Norges förmån. Detta gäller i synnerhet om Orlov och Mårtens, som först anlände. Att den senare hyste en stark personlig ovilja mot Karl Johan torde i icke ringa mån hafva bidragit att gifva färg åt hans skildringar.

I sina depescher till Hardenberg framställer han prins Kristian Fredriks åtgöranden i Norge som helt och hållet oegennyttiga, endast afseende att lugna den upphetsade sinnesstämningen och förebygga anarkien. Den föreställningen, att försynens skickelse stält honom i spetsen för norrmännen och gjort honom ansvarig för deras lycka, hade rotfäst sig i hans själ och förmått honom att aflägga eden för Norges oafhängighet. Då norrmännen följt exemplet, hade hatet mot Sverige fått en laglig grund, ett hat, som hade sin förklaring i svenskarnes hårdhet, adelns osedlighet och bondeståndets förnedring(!), och som var så intensivt, att namnet svensk i Norge betecknade sammanfattningen af alt uselt. – Norrmännens militära krafter uppgingo till 50,000 man; ingen större armé kunde intränga i deras land, och de väntade därför svenskarne utan minsta fruktan. Äfven om svenskarne fingo hjälp, skulle det ej stort båta, ty norrmännen skulle då blifva nordens barbaresker och förstöra vederbörande nationers handel. England vore den enda makt, som här kunde hjälpa, och Mårtens hade fått i sitt hufvud, att det ej ville. Det vore därför alldeles nödvändigt att i godo bilägga tvisten och visa norrmännen mildhet. (72)

Under färden genom Sverige fick Mårtens visserligen mera tillförlitliga uppgifter om de stridande parternas respektiva styrka, men han trodde sig icke dess mindre kunna meddela, att ehuru svenskarne voro öfverlägsna till sjös, voro krigshärarne till lands ungefär jämnstarka, och norrmännen öfverträfFade vida svenskarne i moralisk styrka; de hatade svenskarne utan att frukta dem, under det svenskarne fruktade norrmännen utan att hata dem. (73) I full öfverensstämmelse med dessa skarpsinniga iakttagelser står författarens uppfattning af Kristian Fredrik och Karl Johan. Den förre tecknas från Köpenhamn såsom “courageux, militaire, tres ferme, – estimé de tous les hommes”, och Martens fann efter inledd personlig bekantskap, att han “hade grundsatser, som alltid skulle gifva honom styrka och mod att uthärda kriget, om det blefve oundvikligt”, under det att Karl Johan nog skulle få lära sig, att “blotta uppträdandet af svenska trupper icke alltid skulle vara tillräckligt för att afgöra bataljer, såsom fallet hade varit vid Dennewitz, om man finge tro Hans kunglig Höghets bulletin”. (74)

Det är klart, att med en sådan uppfattning af situationen måste kommissarierna hysa en afgjord benägenhet att i den allmänna fredens intresse tala Norges sak inför Karl Johan, ehuru de endast hade i uppdrag att söka utverka Kristian Fredriks aflägsnande och föreningens erkännande från norsk sida. Särskildt måste Foster uppfordras att verka i denna anda på grund af den engelska regeringens förut proklamerade norska politik och dess genom Liverpool och Castlereagh – under förutsättning af prinsens afgång – till norrmännen afgifna försäkringar. Det medlarekall, som Foster på grund af traktater och löften – svenska till engelsmännen och engelska, därmed öfverensstämmande, till norrmännen – fann sig uppfordrad att öfvertaga, greps med begärlighet af Martens och Orlov på grund af deras sympatier för Kristian Fredrik och norrmännen. Sålunda kom det sig, att ehuru de till en början anslogo en hög ton mot prinsen i enlighet med sina bestämda instruktioner, de dock snart nog visade sig benägna att lyssna till hans förslag och blifva deras förespråkare hos Sveriges kronprins. Å norsk sida utverkade de visserligen därigenom, att Kristian Fredrik förklarade sig benägen att framdeles på vissa vilkor draga sig tillbaka, men dels hade han, såsom vi sett, från första början tänkt sig detta såsom den yttersta utvägen, i händelse han ej kunde vinna Englands stöd eller vänliga neutralitet och mäkling, dels gafs ingen förbindelse till Sverige, att han skulle nedlägga sin myndighet, och vi hafva sett, att han själf uppfattade löftet till konungen af Danmark som vilkorligt. (75) Det återstod att se, om kommissarierna kunde uträtta mera hos kronprinsen af Sverige.

De hyste härom till en början godt hopp. De betygade i en not af 22 juli, att de handlat i Sveriges bästa intresse, och att förmånligare vilkor icke voro möjliga att uppnå. Skulle kriget icke dess mindre bryta ut, så finge svenskarne icke göra med prins Kristian, utan med Norges samlade folk. Vid ett personligt sammanträflfande med Karl Johan på natten till den 23:e, uppbjödo de alla sina krafter för att öfvertala honom att antaga de från norsk sida erbjudna stilleståndsvilkoren och grunddragen till föreningen. De förehöllo honom fördelen af att få använda 10,000 norrmän till Sveriges försvar och förespeglade honom toppet, att han genom sin vältalighet skulle vid ett af Kristian Fredrik utlofvadt personligt sammanträffande kunna alldeles vinna denne. Det upplyses icke, om de härmed afsett, att Kristian Fredrik skulle kunna förmås att regera Norge som vicekonung under svensk öfverhöghet, eller att han skulle öfvertalas att lemna Norge. (76) Det senare synes sannolikt däraf, att de framhöllo vigten af att den danska tronföljden blef honom bevarad.

Men nu bereddes kommissarierna en stor öfverraskning: de funno den svenska hären marschfärdig och Karl Johan fast besluten att hällre upptaga kampen omedelbart än antaga de erbjudna föreningsvilkoren och lemna hufvudfrågan rörande Kristian Fredrik oafgjord eller oklar; de funno, att både Karl Johan och hans generaler kommit till full insigt om att Kristian Fredrik kört fast i en återvändsgränd, ur hvilken endast kriget kunde rädda honom, och att sinnesstämningen i den svenska hären var afgjordt för kriget.

Inför denna situation tappade kommissarierna hufvudet. På eget initiativ (77) företogo de emellertid ännu en gång en resa till Norge för att ånyo förelägga Kristian Fredrik de svenska vilkoren, i hvilka tvänne mindre betydande modifikationer medgåfvos, då man afstod från Kongsvinger och utsträckte blockadens upphäfvande till hela Norges kust. Kristian Fredrik, som ansåg sig lika mycket förhindrad att antaga dessa vilkor som de förut erbjudna, trodde nu, att man endast ville vanära honom och underkufva Norge, under det äfven kommissarierna förlorade sig i allahanda gissningar rörande kronprinsens äregiriga planer.

Likasom Martens förut misstänkt England för att vilja draga ekonomisk vinst af det norska provisoriet eller att vilja göra föreningen så lös som möjligt eller rent af arbeta för ett oafhängigt Norge på grund af Fosters uttalanden till förmån för norrmännens “frihet och lycka” eller hans förslag att Kristian Fredrik skulle förklaras eventuelt förlustig arfsrätten till Danmarks rike (78) – ett yrkande, som ju Karl Johan själf hade gjort i Wetterstedts memoire, som Mårtens hade med sig, så misstänkte han nu Karl Johan för att hafva fört hela underhandlingen utan allvar. Då han nyss förut ansett honom rädd för striden mot norrmännen ensamma i trots af förbundet med Europas stormakter, så ansåg han honom nu i stånd att räcka handen efter alla Nordens kronor och dymedelst väcka en ny fejd i Europa. Och i denna punkt synes han icke hafva stått ensam med sina misstankar.

På återvägen från Norge blefvo kommissarierna bättre upplysta om kronprinsens och svenskarnes planer genom samtal med de svenska generalerna. “Vi måste slås”, sade Adlercreutz till Martens, “och när vi vunnit några framgångar, skola vi bygga honom (Kristian Fredrik) en guldbro, att han må komma bort”. I dessa ord ligger själfva hufvudgrunden till kriget klart uttalad: det gälde väsentligen prinsens person, vid hvilken norrmännen af oförstånd velat binda sitt öde.

Emellertid försvunno de allierade makternas ombud från skådeplatsen, och kriget gick sin gång. Om man nu beaktar, hvad ofvan (sid. 257) framhållits, att föreningsfrågan genom konventionen i Moss lemnades öppen, så att eftergiften rörande Eidsvoldslagen i själfva verket icke gäller Sverige, utan Karl Johan som norsk tronföljare, och vidare att han i detta afseende varit så frikostig på löften till norrmännen själfva och till de allierade makterna sedan tvänne år tillbaka, att han knappast kunde gå längre, än han redan förbundit sig till, af hvilka grunder de svenska generalerna i krigsrådet på morgonen den 15 aug. enhälligt tillstyrkte att konventionen skulle antagas (79); så torde man icke kunna tilldöma dessa ombud något väsentligt inflytande på kronprinsens eller svenskarnes handlingssätt. Men granskar man de förslag, hvilka de ifrigt förordade och ville lägga till grund för unionen, så måste man å andra sidan erkänna, att det var en vinst både för Sverige och för denna förening, att deras medling misslyckades, och att Kristian Fredriks förslag till stillestånd förkastades äfven i den punkten, som handlade om de allierade makternas bemedling vid den blifvande uppgörelsen om föreningens form och deras garanti för densamma.

Jag har härmed kommit till ett helt annat resultat än det, d:r Nielsen själf finner ut af de genom honom meddelade akta. (80) Han menar, att det var kommissarierna, som “bragte stortinget in som ett mellanled, när det skulle blifva fråga om att bringa den nya föreningen med Sverige till stånd”. Mig synes ojäfaktigt, att det var den svenska regeringen själf, som vädjat till en norsk riksdag som ett oundgängligt mellanled, och att när kommissarierna pekade därpå för bestämmandet af föreningens form, så voro de intet annat än den svenska regeringens budbärare och handlade i öfverensstäramelse med dess afsigter, hvilka blifvit dem meddelade dels direkt genom en svensk promemoria dels indirekt genom Essen och Sveriges diplomater: Wetterstedt i Paris, Rehausen och De la Gardie i London samt Tavast i Köpenhamn. Vill man invända, att om också den svenska regeringen tänkt hänskjuta föreningsfrågan till en norsk nationalrepresentation, så var det dock icke stortinget eller den redan lagstadgade representationen, på hvilken man härmed syftade, så svaras, att då Wetterstedt och andra Karl Johans ombud först meddelade kommissarierna den svenska regeringens planer, så fans ännu intet storting till; och att det låg i sakens natur, att det måste anlitas, när det en gång blifvit lagstadgadt, om man annars lade någon vigt på att komma till en snar uppgörelse med Norge. Karl Johan skref den 2 juli till Essen, att “landets notabler och jordegare skulle bilda en riksdag på sätt, hvarom öfverenskommelse skulle med dem träffas, men att hären icke kunde utgöra någon del däraf”. (81) Han visste då icke ännu, att stortinget var en sådan församling af jordegare, ehuru utan själfskrifna notabler. Också vet man icke af, att den första punkten i kommissariernas not af 7 juli, innehållande att Kristian Fredrik skulle nedlägga sin makt i nationens representanters händer (hvarmed här endast stortinget kan åsyftas), å svensk sida väckt några betänkligheter.

Om denna sak kunna dock meningarna möjligen vara delade, men de borde ej vara det i en annan. D:r Nielsen antager, att “när norrmännen 31ott förklarade sig villiga att gå in på föreningen, skulle de få stonnak temas beskydd till att upprätthålla de vilkor, som kommissarierna förklarat antagliga, och det måste då blifva mycket vanskligt, för att icke säga omöjligt för Karl Johan att sätta sig öfver dessa”. Det torde vara klart af en jämförelse mellan d:r Nielsens egen aktsamling och konventionen i Moss, att Karl Johan verkligen ritat ett streck öfver de af kommissarierna förordade vilkoren.

Äfven under förutsättning, att kommissariernas uppträdande skulle hafva medfört “en ny situation”, måste det väcka förundran, att grefve Wedels biograf och meningsfrände kan anse, att denna medfört några fördelar för Norge. Man må tänka hvad man vill om Karl Johans och svenskarnes ärlighet, så torde man böra medgifva, att högtidliga förbindelser, afgifna af en liten stat till fyra stormakter för att vinna deras stöd, måste uppfyllas, antingen vederbörande har god vilja eller icke. Och man må tänka hvad man vill om norrmännens fasthet och endrägt och däraf till god del beroende förmåga att försvara Kristian Fredriks kungadöme, så torde man åtminstone från norsk sida böra medgifva, att om Karl Johan och svenskarne efter freden i Kiel icke velat erkänna den norska riksdag, som de ville sammankalla, såsom kontraherande part, så hade Norges motståndskraft – oberoende af Kristian Fredrik och stormakternas kommissarier eller bortsedt därifrån – blifvit helt annorlunda beskaffad, än nu var fallet. Ty då hade man verkligen fått Norges frihet och oberoende att försvara. Men månne icke denna norrmännens relativa styrka i sig inneburit en kraftigare maning till Sverige att stå fast vid åtagna förbindelser än den omständigheten, att de allierade makternas ombud funno sig föranlåtna att öfverskrida sina instruktioner och göra politik på egen hand? Mårtens anmärker om grefve Wedel, att han skulle velat spela Kristians rol, om denne dragit sig tillbaka. Häruti har han utan tvifvel rätt. Vi känna, att Wedel redan 1809 varnade sina svenska vänner for att blanda sig in i Norges inre angelägenheter, men att han önskade en fast federativ förbindelse mellan Nordens stater. Hade omständigheterna stält honom i spetsen för nationen 1814, så hade visserligen Eidsvoldslagen varit något annorlunda beskaffad; men man kan ega rätt att betvifla, att Norges frihet, vare sig i det inre eller i förhållande till Sverige, varit mindre än nu. Och sedan norrmännen väl en gång hunnit ena sig om Eidsvoldslagen och sätta upp den som ett palladium, ett tecken till Norges nationela oberoende och frihet, kan man med någon rimlighet antaga, att Karl Johan och svenskarne skulle hafva bekrigat norrmännen blott för att tvinga dem att gifva sig själfva en annan lag? (82)

Det synes mig således, som om Kristian Fredriks och de främmande kommissariernas betydelse för Norges och Nordens historia i det afseendet erbjuder en stor likhet, att de bägge verkat mera negativt än positivt, eller att deras afgång från skådeplatsen haft långt vigtigare följder än deras uppträdande på densamma. Kommo väl svenskar och norrmän till en inbördes uppgörelse utan mellanhänder, så måste en öfverenskommelse utan stor svårighet komma till stånd, enär deras gemensamma intressen utåt voro tämligen ögonskenliga, enär norrmännens motvilja och misstroende gent emot Sverige till god del neutraliserades af svenskarnes materiela öfvermakt, d. v. s. genom pression, och alt missbruk af denna makt – försåvidt svenskarne kände sig därtill frestade – å andra sidan fann ett korrektiv i norrmännens ståndaktighet, såsnart det gälde försvaret af deras rättigheter som ett eget folk.

Man har framhållit det svenska krafvet att få besätta fästningarna och att tillsätta svenska ståthållare öfver olika delar af Norge (Essen i söder och Adlersparre i norr), såsom ett bevis för att man verkligen från svensk sida afsåg att ställa Norge i ett provinsielt förhållande till Sverige. Det synes emellertid gifvet, att den första af dessa åtgärder endast var provisorisk, och sannolikt, att den andra äfven var det. Och hvad man än därmed må hafva tänkt, är det otvifvelaktigt, att om ock norrmännen medgifvit dessa två ståthållareplatser (de blefvo nu aldrig föreslagna, enär Adlersparre af aktning för norrmännen och månhet om deras rättigheter för sin del afböjde anbudet), så hade de i längden lika litet kunnat blifva beståndande som den enda, hvilken verkligen upprättades. Hade norrmännen lagt händerna i kors och låtit svenskarne ensamma bestyra det hela, då hade visserligen förr eller senare ett sådant provinsielt förhållande inträdt, ty det är så med all mänsklig makt, att den breder ut sig och äfven missbrukas, om den ej finner motstånd och begränsning. Men vid krigets början gingo svenskarnes kraf ej stort utöfver det för tillfället nödvändiga, och deras öfvertag användes vid dess slut icke längre än som var absolut nödvändigt för att öfvervinna norrmännens motsträfvighet och rätta det misstag, som de hade begått dels af oförstånd och okunnighet om den svenska regeringens verkliga planer dels af misstroende mot sina grannar och slutligen af entusiasm för sin oldenburgska prins.

* * *

Då jag redan mer än skäligt anlitat tidskriftens utrymme, skall jag rörande den sista af ofvan (sid. 215) angifna hufvudstycken inskränka mig till några koita iakttagelser.

Konventionen i Moss väckte icke obetingadt gillande bland föreningsvännerna, vare sig i Sverige eller Norge. Hvad Sverige angår, funno utan tvifvel många med Wirsén, att “erkännandet af Eidsvolderkonstitutionen kunde lemna rum för många bekymmer”. Bland norska föreningsvänner har åtminstone grefve Wedel delat denna uppfattning, anseende, att det “i alla afseenden varit lyckligare”, om man icke på förhand bundit sina händer genom konventionen i Moss. Hans ståndpunkt till föreningsfrågan vid denna tid är tämligen klar genom de öppna och oförbehållsamma meddelanden, som han i september månad gjorde till ofvannämda Wirsén och general Björnstjerna under deras vistelse i Kristiania. (83) Däraf framgår, att han ytterst afsåg en sammansmältning af de bägge folken, men ville för den närmaste framtiden skapa en fast federativ förbindelse, som visserligen icke hindrade full frihet för hvartdera folket i dess inre angelägenheter under egna statsförfattningar, men dock medförde, att “i alla fall det stora hela traiterades tillsammans, då konungen uti all den kraft, som bör vara en följd af rikenas förening, kunde träda upp med sitt skandinaviska storting, afgöra de gemensamma angelägenheterna och visa Europa den sammanlagda styrkan, som imponerar och skaffar lugn”. Som ett vilkor för föreningens styrka ansåg han ock, att de särskilda grundlagarne borde vara fotade på hufvudsakligen samma grunder, och han hade därför på Eidsvold till en början ifrigt arbetat för att göra Norges grundlag öfverensstämmande med Sveriges regeringsform, af hvilka sträfvanden denna grundlag än i dag i vissa punkter bär tydliga spår, t.ex. i frågan om statsrådets ansvarighet. Men i det hela misslyckades han, och det var utan tvifvel af denna grund, som han skulle önskat, att ingen bekräftelse af Eidsvoldslagen skett.

Vi hafva sett, att föreningsfrågan genom konventionen lemnades öppen. Sedan det norska statsrådet afsagt sig all delaktighet i arbetet på föreningens former, öfvergick detta till den tillförordnade regeringen i Stockholm, Gyllenborg, Rosenblad, Fleming och Lagerbring, jämte de särskildt för denna fråga tillkallade ledamöterna Wirsén, Mörner och v. Brinkman, hvilka med utgångspunkt i ett af Karl Johan själf utarbetadt förslag till ändringar i Eidsvoldslagen uppgjorde ett grundlagsutkast, som i sig innefattade en unionsakt.

Ehuru man af motiveringen till nämda förslag tydligen kan se, att dessa herrar delade Wedels uppfattning om föreningens yttersta mål (84) ansågo de sig dock böra för det närvarande inskränka sina bemödanden till att begagna de tillfallen, som erbjudit sig att bereda förtroende de båda folken emellan, och sökte för öfrigt att undvika alt, som kunde aflägsna eller motarbeta den närmare föreningen. Förhandlingarna på 1814 års storting öfvertygade snart de svenska kommissarierna och äro inför efterverlden ett säkert vittnesbörd, att man i det svenska förslaget ingalunda inskränkt unionen inom för trånga gränser eller visat Eidsvoldslagen för mycken pietet, utan verkligen häfdat föreningens intressen så långt som det var möjligt att försvara, om man icke ville öfvergifva den städse förutsatta grunden: en ömsesidig öfverenskommelse.

Att Wedel trots sin unionela ifver till fullo insåg, att man icke kunde komma längre, sedan man en gång vädjat till norrmännens goda vilja och visat sanningen af sina många försäkringar, att det endast var Kristian Fredrik man ville skaffa bort som medlande part, men icke norrmännen som kontraherande, det bevisas bäst däraf, att han redan före stortingets öppnande hemstälde till de svenska kommissarierna att gifva efter i tre punkter, nämligen den föreslagna rätten för konungen att adla, en föreslagen ändring i Eidsvoldslagens bestämmelse om naturalisation samt ömsesidig rätt för svenskar och norrmän att besitta vissa ämbeten i hvartdera riket, (85) af hvilka föreslagna bestämmelser den första i enlighet med Wedels råd ströks i förslaget, redan innan det framlades för stortinget, och de båda senare äfvenledes längre fram under stortingets lopp måste uppgifvas.

Lärde sig Wedel inse nödvändigheten af eftergifter, om man ville komma till en uppgörelse på fredlig väg, så lärde kommissarierna det ej mindre. “Brefvexlingen mellan Karl Johan och

dem, som under stortingets förhandlingar var synnerligen liflig, visar att Karl Johan och kommissarierna voro i godt förstånd med hvarandra om de vid stortinget åvägabragta förslagen. Skall man ur dessa bref draga slutsatser i afseende på hvem som var mest benägen att gå stortingets önskningar till mötes, faller tyngden på kommissarierna”. (86)

Detta omdöme har genom ifrågavarande brefväxlings offentliggörande blifvit till fullo bestyrkt. Karl Johan hade väl redan i sin instruktion för kommissarierna öppnat utsigt till modifikationer och ändringar i det framlagda förslaget och äfven erkänt stortingets rätt till initiativ, likasom han i sina första skrifvelser till kommissarierna (7 och 8 okt.) i allmänna ordalag uppmanade till moderation eller att “medgifva alt hvad hedern och Sveriges väl kan tillåta att bevilja”; men han hade ock uppstält den ovilkorliga fordran, att konungen och föreningen skulle antagas först och grundlagen därefter revideras, och under arbetets gång, då han kom i en feberaktig spänning, ansatt som han var å ena sidan af krigsbefälet, som uppfordrade honom att rycka fram och tukta motståndet, å andra sidan af sina egna farhågor för kongressen i Wien och de danska stämplingarna, som han vädrade öfveralt, förlorade han snart tålamodet, beklagade att han måste låta armén marschera, och utsatte gång efter annan en termin af några dagar, inom hvilken hufvudfrågan måste vara klar. Kommissarierna åter synas redan från början varit beredda att uppgifva krafvet på konungens omedelbara erkännande och lyckades med stortinget ingå en kompromiss på så sätt, att föreningen antogs i princip den 20 oktober, men konungavalet uppsköts, tills grundlagen blifvit reviderad. Sedermera bemödade de sig nästan i hvarje rapport att undanrödja kronprinsens misstankar, afrådde alla förhastade steg och framhöllo med goda skäl, att nödvändigheten af ett snart slut på underhandlingarna borde ådagaläggas med Norges eget behof och icke med hotelser, hvilka, om de sattes i verket, väl kunde bryta öfverläggningarna, men icke leda till det föresätta målet, och om de icke verkstäldes, endast ledde till motsatsen af hvad man afsåg. Kronprinsens fråga, om norrmännen ville erkänna konungen som suverän enligt freden i Kiel eller som konstitutionel konung enligt konventionen i Moss, till hvilken frågas besvarande han lemnade stortinget en tid af två dagar, bemöttes af kommissarierna därmed, att norrmännen icke ville vidgå, att de genom konventionen erkänt konungen, och att svenskarne, genom att själfva fordra ett offentligt och högtidligt erkännande, gifvit dem det bästa beviset för att denna formalitet återstod. Deras försvar för den moderation, som de under hela underhandlingen ådagalade, finnes sammanfattadt i följande präktiga och än i dag beaktansvärda ord af den 29 oktober: “Ingenting är lättare än att bryta. Det behöfves blott ett ord och ett beslut för att komma därhän, men väl böra vi betänka oss, innan vi uttala detta genom sina följder så ödesdigra ord. Den kännedom, vi hafva förvärfvat om Norges militära och financiela ställning, skulle nog kunnat låta oss förmoda, att norrmännen icke hade medel att fortsätta kriget och att kanske fruktan skulle kunnat tvinga dem att genast erkänna konungen; – – men utom det att det är omöjligt att beräkna en folkförsamlings beslut, hvilken ofta lyssnar mindre till förståndets än lidelsens röst, skulle man på detta sätt hafva skaffat sig en tillräcklig säkerhet för framtiden? Efter att en gång hafva slagit in på denna väg, hade man icke alltid måst fortsätta att injaga skräck? Och hade icke nationen haft rätt att säga: Man har lemnat oss två månader för att samlas och vill ej lemna oss den tid, som är nödvändig för att afhandla vårt lands lifsintressen. För öfrigt om man genom att endast låta våldet tala hade skapat en söndring mellan det sydliga och nordliga Norge; om man måst än en gång utgjuta blod, om man gifvit de illasinnade en förevändning att under fagert sken bedraga folket genom att föregifva, att Sverige endast öppnade fiendtligheter för att upprätta svenska garnisoner och svenska ämbeten i Norge; så skulle man visserligen utan tvifvel kunna med framgång vederlägga detta å vår sida både med vapen och med bevis, men man skulle antingen hafva i grund fördärfvat ett land, som man vill för alltid förbinda med Sverige, och i de båda folkens blod ånyo tändt hatets låga, som så länge söndrat dem, eller också skulle man hafva upprättat en passiv lydnad, följd af en dyster tystnad, en föregångare till nya stormar för våra barn”.

På detta sätt blef det stora verket fullbordadt i stort sedt “utan hot, utan visad öfvermakt och med nationens bifall”, och ser man till resultatet och tager sin utgångspunkt icke i senare tiders konstruktioner öfver hvad möjligen kunnat erhållas, utan i hvad man å svensk sida bevisligen velat uppnå, d.v.s. i det svenska statsrådets förslag till reviderad författning och unionsstadgar, så skall man finna, att Sverige verkligen erhöll alt väsentligt, och att de eftergifter, som gjordes, dels voro redan på förhand utpekade och medgifna i den af samma statsråd utarbetade bilagan till kommissariernas instruktion, dels uttryckligen tillstyrkta af den man, som gick längst af alla i Norge i unionsvänlig riktning. Erinrar man sig nu, att unionsstadgarna blefvo redan följande år af den svenska riksdagen antagna med en i dess annaler sällspord, ja kanske ensamt stående samdrägt, så må man i sanning förundra sig öfver, att denna union kunnat i senare tid framställas som ett verk af dynastiska beräkningar, åvägabragt mot det svenska folkets afsigter och önskningar. Karl Johans norska politik var från början ett arf af 1809 års män. Konventionen i Moss var tillstyrkt af alla till krigsråd församlade generaler, det svenska förslaget till reviderad författning och unionsstadgar var i fullständig endrägt utarbetadt af Sveriges regering med 2 tillkallade statssekreterare och en hofkansler, förslaget blef gilladt, förfäktadt och i hufvudsak genomdrifvet af Sveriges bäste män som kommissarier till Norges storting, (87) stundom i strid mot Karl Johans önskningar, och själfva unionsakten blef slutligen under entusiasm antagen af riksens ständer och hälsad med jubel öfver alla Sveriges landamären. I sanning är icke detta ett verk, som blifvit utfördt med och icke mot det svenska folket, så är det aldrig lönt att tala om en folkvilja, det är då ett tomt ord.

Den alldeles felaktiga synpunkt, från hvilken man länge bedömt och delvis ännu bedömer 1814 års händelser, har – bortsedt från konstitutionela och politiska sympatier och antipatier samt felslagna förhoppningar om unionens ytterligare utveckling – till god del sin grund i ett norskt qui pro quo. Då norrmännen bestämde sig för att icke erkänna freden i Kiel och att icke häller hålla sig vägen öppen till en öfverenskommelse med Sverige, leddes många ibland dem till detta ytterliga steg af sin okunnighet om den svenska regeringens afsigter och, då dessa blefvo dem bekanta, af misstro mot Sveriges goda vilja att hålla sina löften. De måste därför tvingas med vapen att erkänna föreningen under Sveriges konung. Som emellertid hufvudsaken för dem utan tvifvel från början var att värna sitt nationela oberoende och skaffa sig konstitutionel frihet, så funno de snart nog, att de genom 1814 års händelser just vunnit hvad de högst åstundat, och som i serien af dessa händelser, som beredde Norges lycka, också ingick ett kort krig med Sverige, som slutade med den norska frihetens högtidliga erkännande, så blef äfven detta krig inom kort – sedan man efter några år hunnit svälja förtreten och öfvertygat sig själf, att man dock i trots af alt lyckats skrämma Karl Johan och svenskarne – en källa till stolthet. Och när så grefve Wedel, som bättre än någon kände händelsernas hela sammanhang, en gång vågade yttra, att Norge ingen ära hade af 1814 års händelser, att det var skryt altsammans (ett visserligen öfverdrifvet uttryck, om det annars blifvit rätt återgifvet), väckte detta en glödande förbittring öfver alt Norge, hvilken stundom ännu i dag genljuder. Detta hofverande nådde småningom fram till Sverige och måste väcka underliga tankar hos dem, som själfva deltagit i händelserna och i synnerhet hos militären: denna saga, att norrmännen tilltvungit sig alt och att Sverige nödgats uppgifva hvad det begärde, stämde ej rätt väl med deras minnen om situationen. Emellertid – det fans ett och annat, som gaf stöd åt norrmännens uppfattning, att det var Sverige, som icke nått målet: först och främst hade en verklig meningsskiljaktighet egt rum mellan Karl Johan och hans svenska – militära och civila – rådgifvare så till vida, som han lagt en öfvervägande betydelse på konungens omedelbara erkännande eller på personalunionen och de i synnerhet arbetat för rikenas sammanfogning – en olikhet, som dock på grund af den tidens statsrättsliga idéer i utförandet fick så godt som ingen betydelse – ; vidare hade särskildt militären under stortinget 1814 ifrigt, fast förgäfves, uppfordrat Karl Johan att slå ned det oväntade motståndet och på allvar afgöra saken genom svärdet. Sålunda arbetade man sig småningom in i den uppfattningen, att det var något från svensk synpunkt galet med 1814 års politik, och att Karl Johan var skulden, ehuru den enkla sanningen var den, att han i bästa samdrägt med sina generaler och statsmän nödgats tvinga norrmännen att antaga det svenska unionsprogrammet.

* * *

Fotnoter:

1) Y. Nielsen är som beknnt ock en produktiv geografisk författare och reseberättare.

2) De vigtigaste af dessa tidigare bidrag till Norges nyare historia äro: Breve fra H. H. von Essen, Christ. 1867; Bidrag til Norges og Sveriges Historie 1812-1816, Christ. 1869; Grev Sandels Statholderskab 1818- 1827, Krist. 1873; Grev von Platens Statholderskab 1827-1829, Krist. 1875.

3) Det omnämnes för öfrigt redan a£ Wergeland, a. st. sid. X55, hvilken synes hafva haft det i handom, eftersom det af honom citeras.

4) I Engestr. brefsamlingen i kungl. biblioteket. Just den punkt i Wetterstedts bref, som Engeström här citerar och besvarar, finnes intagen i min bok, Statsförbundet mellan Sverige och Norge gid. 8.

5) Man kan väl ange sannolikt, att ej Carl Johan skrifvit troupes cantonnés för tr. cantonnées, défence för défense, c’est a dire för c’est dire, filibustiers för flihustiers, contrairier för contrarier, des triomphes för de triomphes; se 1814, sid. 104. Kanske komma felen på den första afskrifvarens räkning. I så fall är det dock onekligen att gå för långt att visa en afskrift så mycken hänsyn.

6) Sålunda i 1814. Det överord. Stort. sid. 105, rad 8 n., är ett ord bortfallet, éviter efter aussi; sid. 194 rad 11 n. och sid. 220 rad 12 n. står qui för que, sid. 195 écouter för écouler; i Bidrag II, sid. 5 rad 4 n. står lui för les och sid. 8 rad. 5 u. står coeur för cours.

7) Så t.ex. i 1814 Det överord. Storth. sid. 69: varmed (sic), sid. 66: au (sic) vue l’etat de sauté du Prince, si si {sic); eller Bidrag II: sid 308: des quatres (sic) puissances.

8) Hvarför skall man t.ex. anmärka en så enkel sak som den nyssnämda dubbelskrifningen af ett ord, då det 2 rader längre ned förekommande “le conditions” får fritt passera? Eller hvarför anmärka quatres, som aldrig kan missförstås, då bortkastade pluralmärken ej i allmänhet beaktas? Au (sic) vue är för öfrigt en oriktig anmärkning. Platen ville ej skrifva a la vue, som ej ger mening, utan vu l’etat de santé etc. Raden efter står ett förvillande du i st. f. le  oanmärkt.

9) Bidrag II, sid. 186 och 339.

10) Utgifvaren har öfversatt Karl Johans bref till kommissarierna, men ej dessa senares till honom, förmodligen af den grund, att deras rapporter till Karl XIII på svenska innehålla ungefär detsamma. Karl Johans bref till kommissarierna hafva ock blifvit på svenska utgifna af lektor Boethius i Bihang till Schinkels Minnen, B. III.

11) Statsråd Vogt, som en tid arbetade i samma verk som Wedel, omtalar i följande ord deras bekantskap: “I den sidste Halvdel af 1802 gjorde jeg for første Gang Bekjendtskab med Grev H. Wedel-Jarlsberg, som da var Privatsecretær hos Schimmelmann og boede i Huset hos denne. Vi nærmede os hinanden dog ikke synderligt. Han leverede mig til Reenskrifning visse Embedsopsatser af Schimmelmann”. Vogts Optegnelser sid. 16.

12) Gustaf III:s norske politik i (Norsk) Hist. Tidsk. Anden Række, B. I: h. 1 och 2.

13) DROLSUM, Norsk Ståndpunkt, sid. 23 efter en uträkning af J. A. Hjelm, hvars resultater närmare angifvas af L. Daae i dennes intressanta afhandling i Vidar, H. 1, sid. 50 o. f. Detta må väl kallas ett öfverraskande högt tal, om man sammanställer det med N. Wergelands uppgift i Mnemosyne, I, sid. 129 (se Aalls Erindringer, 2:a uppl. sid. 259 not), att de under åren 1792 – 1809 vid Köpenhamns universitet inskrifna norska studenternas antal aldrig utgjorde mer än en ¼ af studenttalet, samt samme författares uppgift (Danmarks politiske Forhold imod Kongeriget Norge, 2:et Opiag sid. 121), att i medeltal 20 – 30 norska studenter årligen inskrefvos vid universitetet mot öfver 100 danska. Vid skilsmässan voro omkr. 158 danskar anstälda i Norge. Vidar, sid. 64.

14) Se MOE, Eidsvolds-Repræsentanter og Storthingsmænd 1814 – 1845, sid. 51 oeh 52, och Halvorsen, Forfatterlexikon, sid. 142 och 173.

15) Schinkel-Boethius, Bihang II, sid. 58.

16) Så mycket mindre som de af gammalt voro bekanta eller “vänner”. Se Arnfelts bref till Adlersparre. Hist. Handl. II, sid. 221.

17) Se Wedels Biografi, sid. 204, Sjögren, Adlersparre, sid. 43 och 44 Bergman-Schinkel IV, sid. 283, 290, 376, 389. I Armfelts förtroliga bref till Adlersparre synes ej spår af några föreningsplaner.

18) Så uppgifves t.ex. hos Sjögren, a. st. sid. 44.

19) Wedels biografi, sid. 205 och 209.

20) A. st. sid. 225 o. f.

21) Det synes mig därför, som om det ingenting betyder, om Staffeldt meddelat Ankarsvärds uttalanden i detta afseende till Darre eller icke; se Nielsen, sid. 215.

22) Y. Nielsen beräknar själf kurirskjuts mellan Kristiania och Kongsvinger (8 3/4 svenska mil) till 10 – 12 timmar på vinterföre.

23) Nielsen uppgifver oriktigt efter Schinkel-Bergman, V, sid. 78, att det var konstitutionsutskottets förslag som Forsell på denna resa medförde. Utskottet började sina arbeten först den 14 maj och fick sitt förslag färdigt den 24. Att Forsell på denna resa medförde det Håkansonska förslaget är för öfrigt klart af Platens bref till Posse af den 4 maj. Schinkel, Bihang II, s. 98.

24) Sjögren, Adlersparre sid. 83.

25) Se Schinkel. Bihang II, sid. 97.

26) I regeringens berättelse om förhållandet till utrikes makter heter det bland annat: “Västra arméens aftåg till det stora företag, som gaf Eders Maj:t medel att frälsa fäderneslandet, berodde på en försäkran, att rikets västra gräns Icke onder tiden skulle anfallas. Den ädla furste, som nu styr Norge, ej blott i kraft af ett ämbete, utan äfven understödd af alla invånarnes kärlek, gaf denna försäkran, uppfylde och uppfyller än detta löfte, oaktadt flerfaldiga och däribland ganska nyligen erhållna bestämda befallningar ifrån dess hof att gå anfallsvis till väga. Prins Kristian August har såmedelst gjort Sverige den största tjänst, det ännu af utländsk man nägonsin emottagit”. Utskottet uttalade å sin sida “hoppet att i en mer eller mindre aflägsen framtid se Sveriges och Norges öden i ett nära samband med hvarannan”, och vidare: “Med Norge har Sverige haft och äger ännu ett för oss högst nyttigt och nödigt stillestånd, en följd af prinsens af Augustenburg sanna och kloka önskan för Nordens själfständighet och torde hända äfven af hoppet att kunna en dag till detta vigtiga ändamål förena Nordens krafter; men huru länge kan denna prins fortfara i en overksamhet, som blottställer honom for danska hofvets missnöje?”

27) Aalls Erindringer, 2 Udg. sid. 212 och 217.

28) a. st. sid. 207 o. f. Af Aalls svar framgår otvetydigt, att frågan bland annat gält förening med Sverige.

29) Enligt prinsens egen berättelse till brödren, skulle han första gången den 19 juli hafva mottagit denna kategoriska befallning (se Aalls Erindringer, Bilag sid. 667). Enligt d:r Nielsen (a. st. sid. 212 och 293) har konungen alt från 28 maj förnyade gånger befalt prinsen att gå öfver gränsen och besätta de svenska landskapen till Klarelfven och Glommen. Den 8 juni begärde han “blind lydnad”. Kristian August ansåg, att ryssarne först måste framrycka till Hernösand, förrän en samverkan mellan honom och dem kunde blifva möjlig.

30) Af ett bref från Adlersparre af den 28 maj har man velat sluta till en sådan förbindelse mot svenskarne redan då (Nielsen a. st. sid. 279). Det heter där: “Prinsen af Augustenborg, den ädlaste prins på jordklotet, skickade nyss och kungjorde, att han nn har bestämda order att anfalla oss, men att han enligt gammal öfverenskommelse med mig ej gör det, förr än vi afslutat våra inre angelägenheter”. Jag tror, att om man tager i betraktande Adlersparres sed att på grund af sitt sangviniska lynne alltid förgylla utsigtema i Norge och vidare hans oaflåtligen skrytsamma sätt att uttrycka sig, så bör man icke häraf sluta mera än att Bagge å prinsens vägnar tillkännagifvit, att denna fått order att anfalla, hvadan han uppfordrade svenskarne att påskynda freden och tronföljare valet (Fredrik VI:s), men i alla fall lofvade att hålla stilleståndet och den öfverenskomna 12 dagars varsel. Till en jämförelse må man beakta Wedels bref af den 15 aug. till Adlersparre och denna senares daäraf föranledda kategoriska löfte till Karl XIII om Norges rike den 17 samma månad. Nielsen a. st. 318 och 319.

31) Med rätta säger Armfelt i ett bref af 2 okt. 1810 om Kristian August: “Denna furste, ehuru ej ett snille, var verkeligen hederlig karl”.

32) Aalls Erindringer, sid. 701.

33) Se Scævola, Utländska diplomaters Minnen, II, s. 288.

34) Nielsen, Grev Wedel i 1813, Nordisk tidskrift 1883. sid. 512 o. f.

35) Jag måste återtaga ett förhastadt uttryck i förra afdelningen af denna uppsats, att “Kristian Fredrik var fullt så mycket, ja än mera ett verktyg, då han drog sig tillbaka, än då han satte sig i spetsen för nationen”. Ehuru statsrådet tillstyrkt konventionen i Mass, har det dock i sammanträdet den 13 aug. “på det kraftigaste hemstält, om icke armén kunde gå offensivt till väga”. Hans norske rådgifvare ville således våga ett slag.

36) Den svenska uppl. utgifven af A. Ahnfelt i Europas hof B. II; den danska af densamme genom C. Brøndsted Kjöb. 1883. Från den senare har jag tagit mina citat.

37) Se Vogts Optegnelser, sid. 36, och Aalls Erindringer sid. 308, hvilken senare källa ensam följes af Nielsen i hans ofvannämda uppsats i Nordisk Tidskrift 1883 sid. 525.

38) Se Kristian Fredriks Dagbog, sid. 73. I själfva brefvet, som finnes intaget hos SØRENSEN, Kampen om Norge, D. II, sid. 209, heter det än starkare: “Överdrages mig Norges Throne, da antager jeg den, om det saa var ved Randen af Afgrunden, blot for at skaft min Sen Arveret til dette Rige”.

39) Dagboksanteckning för 24 jan., a. st. sid. 9.

40) Dagboken, sid. 79.

41) SØRENSEN a. st. II, sid. 209, jmf. prinsens dagbok sid. 73, af hvilken framgår att sista pnnkten om återvändandet till Danmark tillades på den danske kurirens, löjtnant Falsens, särskilda begäran.

42) A. st. II, sid. 203.

43) Hist. Tidskr. 1886 sid. 175.

44) Se Christian Fredriks Dagbog sid. 133 o. f.

45) Af Kristian Fredriks Dagbog sid. 168 framgår, att statsrådet intet haft att invända häremot, då det därstädes af Kristian Fredrik föreslogs, men att Collett och Hegermann efteråt “gjorde föreställningar”, sedan prinsen redan muntligen gjort kommissarierna detta anbud. Statsråden, som i sak varit ense med sin konung, hafva således efter all sannolikhet efteråt kommit att närmare tänka på Eidsvoldslagens §§ 25 och 32: – – – “ingen fremmede krigsfolk, undtagen Hjælpetropper mod fiendtligt Overfald, maa inddrages i Riget uden Storthingets Samtykke” och “finder noget Medlem af Statsraadet at Kongens Beslutning er stridende mod Statsformen – – , er det Pligt at gjøre kraftige Forestillinger derimod – – “.

46) I Berlinexemplaret af dessa “bases d’union” har Mårtens vid denna punkt anmärkt, att den blifvit utesluten, “emedan den svårligen skulle antagas af Sverige och leda till långdragna förhandlingar”. K. F:s Bagbog sid. 175 angifver, att prinsen lofvat Mårtens att stryka uttrycket med “de Forandringer, som Rigsdagen fandt nødvendige”.

47) I statsrådets förslag till § 75 står det visserligen “Kongen”, men en jämförelse med § 24 gör tydligt, att detta blott är ett skriffel och i de ändtliga norska och franska förslagen heter det ock “Vice Kongen” och “Vice Roi”.

48) Bidrag II, sid.. 262, not 2.

49) Rydin, Föreningen, Bil. sid. 64.

50) Nielsen, Bidrag, II, 263; Kristians Dagbog, sid. 164. Upplysande för frågan är ock prinsens diktamen till statsrådsprotokollet den 3 ang., i hvilket han häfdar sin sons rätt till Norge, äfven om stortinget skulle tillträda föreningen med Sverige (se Aall, a. st. sid. 496), samt hans hopp om sonens arfsrätt ännu efter konventionen i Moss (se Pavels Dagbøger, sid. 279 och Nielsen, Bidrag, II, 123).

51) Schinkels minnen, VI, sid. 48, IX, sid. 454, VI, sid. 371, som troligen rör 1813 och ej, som Bergman angifver, 1812. Det är dock möjligt, att instruktionen är från slutet af 1812, då England redan i okt. konfidentielt lofvat att bistå vid Norges förenande med Sverige genom att blokera dess hamnar. Jmf. Nielsen, Gref Wedel 1813 i Nordisk Tidskrift 1883, sid. 515 o. f., där detta och ett annat förslag till norrmännen refereras. Märkeligt är ock, att flere af de löften till norrmännen, som äro utförda i dessa föreningsförslag, redan den 16 april 1812 blifvit af Karl Johan muntligen afgifna till Englands sändebud Thornton, sålunda löftet om konungens vistelse i Norge 3 månader om året, att inga svenskar skulle anställas som ämbetsmän i Norge, att Norge skulle behålla sina lagar och vara ett eget rike m.m. Se Scævola, Utländska diplomaters minnen från svenska hofvet II, sid. 288.

52) Nielsen, Kielerfreden (Cristiania Videnskabs-Selskabs Forh. 1886 N:o 13) sid. 10 o. f. samt sid. 31 o. f.

53) Höjer, Statsförbundet Sverige-Norge, sid. 18 o. f.

54) Scævola 8. st. III, 414 – 16.

55) Nielsen, Bihang II, sid. 214 – 222.

56) Att dessa tillbud redan vid denna tid voro kända i Norge, åtminstone bland ledarne, som stodo Kristian Fredrik nära, bevisas biand annat af Falsens skrift: “Hvad har Norge at haabe, hvad har det at frygte af en Förbindelse med Sverrig?” – daterad den 4 juni. Det heter där: “Om endog Sverrig fortæller os, at vi skulle erholde Ret til at beskatte os selv og at vi eknlle udøve den lovgivende Magt igjennem Repræsentanter, saa er dette kun tomme Ord, som det staaer till ham at bryde, saa snart vi først have underkastet os” (sid. 11). Ja, den barocka skildring af Norges framtid, i händelse Sveriges konung valdes i Norge på vilkor af Eidsvolds grundlag, hvilken denna skrift innehåller (sid. 12), gifver vid handen, att äfven denna lösning varit på tal och behöfde af Kristian Fredriks personliga anhängare vederläggas.

57) Schinkel-Rogberg, IX, sid. 455 o. f. bland Bil.

58) Detta framgår ock af norska statsrådets protokoll för d. 6 juli, där det heter om kommissarierna, att “de skjønt deres Instructioner byde dem at afgjøre alt inden 14 Dage, have invilget at underhandle med Sverige om denne Vaabenstilstand paa en Tid af 3 Maaneder, som hertil (et Storthings Sammenkaldelse) vilde udfordres”. Se Aall, Erindringer, sid. 470.

59) Rydin, Föreningen, Bil., sid. 52 och 55.

60) Se Schinkel, Bihang, II, 342.

61) Schinkel, Bihang, III, 287.

62) Man synes först hafva varit inne på den tanken att både svenskar och norrmän skulle utarbeta förslag till föreningsstadgar; men detta afvisades den 2 sept. af det norska statsrådet för dess del, enär stortinget enligt dess förmenande först borde besluta, att en förening skulle ingås. Dagen förut hade ett af statsråden, Rosenkrantz, lofvat de svenska ombuden i Kristiania “att sysselsätta sig med utarbetandet af de jämkningar i konstitutionen, som vid föreningen borde komma i fråga”. Statsrådet i sin helhet var således af annan tanke. (Se Schinkel, Bihang, III, 288 och Aall a. st., 525.) Redan den 27 aug. uppfordrade Wirsén regeringen i Stockholm att resa till Uddevalla för att uppgöra förslag till föreningsstadgar och instruktion för de svenska kommissarierna till Norges storting. Den 5 sept. beslöt Karl Johan att för nämda syfte resa till Stockholm.

63) “Les soussignés se croient obligés de déclarer qu’ils ne sont point des médiateurs entré la Norvége et la Suéde, mais plutot des commissaires et pour ninsi dire des héraulta d’armes, chargés de faire exécuter dans tonte l’étendue de sa teneur le traité de Kiel et les stipulations garanties par leurs souverains”. Not af 7 Juli.

64) Se Schinkel-Bergman, VIII, sid. 133.

65) Detta framgår af Haxthansens rapport till Kristian Fredrik om ett samtal med Morier, se Bidrag, II, sid. 160. Däremot är det af Rosenkrantz återgifna ryktet, att Foster skulle resa från Paris den 10 juni, synbarligen oriktigt; se Bidrag, II, sid. 229.

66) Nielsen uppgifver, likasom Wergelands Constitutions-Historie, sid. 150, pluraliteten i underhuset till 158 röster; men det stämmer ej med hans egna siffror öfver majoritet och minoritet. Antingen är därför 79 tryckfel för 71, eller är 158 afskrifvet från Wergeland.

67) Anker refererar Liverpools yttrande sålunda: “Ville de Norske lade Prins Christian reise til Danmark, saa ville vi i alt, hvad vi kan, hjelpe dem til gode Conditioner med Sverige”. Nielsen, Bidrag II, sid. 49. Liverpool själf berättar: ”Jag upprepade, att jag hade bemyndigande (från Sveriges minister) att säga, att om Norge icke gjorde något motstånd mot föreningen, sknlle invånarnes författningsenliga lagar, rättigheter och privilegier blifva dem betryggade, och de kunde räkna på våra bästa bemödanden för detta åtagandes förverkligande”. Scævola, a. st. III, sid. 416.

68) Prins Kristian antog, att Moriers beskickning var en följd häraf. Se Dagbog, sid. 143.

69) Scævola, a. st. III, sid. 409.

70) Bidrag II, sid. 141, 151, not. 1, 171 o. f., 238.

71) Bidrag II, sid. 142 och 161, Dagbog, sid. 129.

72) Bidrag II, sid. 208 o. f., 224 o. f.

73) A. st. sid. 245 o. f. Det är annars en psykologisk lag, att hat aldrig finnes utan fruktan; redan af den omständigheten att nationalhatet vid denna tid visar sig tämligen lifaktigt i Norge, under det att man alls ej hör af detsamma i Sverige, torde man därför kunna sluta, på hvilken sida fruktan fans. Också erkännes (sid. 250), att norrmännen verkligen fruktade kriget, hvilket för öfrigt ligger i sakens natur – om de nämligen kände ställningen och hade sina sinnen i behåll. Uppgiften om det osläckeliga nationalhatet, hvaraf norrmännen själfva sökte slå mynt i sina underhandlingar med kommissarierna, är för öfrigt till ej ringa del öfverdrifven. Martens angifver så t.ex., att alla statsråden. Tank inbegripen, bittert hatade Sverige (sid. 255), ehuru denne var en afgjord vän af unionen och alt sen 1788 legat i underhandling med svenskar därom.

74) A. st. sid. 207, not. 3. 257, 354.

75) Huru litet detta löfte betydde, bevisas icke blott af prinsens förklaring i Dagbogen, men ock däraf, att han äfven efter konventionen i Moss visade sig benägen att än en gång öfvertaga ledningen, om stortinget ville öfvertala honom att stanna. Se Pavels Biografi og Dagbøger, sid. 271.

76) Bidrag II, sid. 327 o. f.

77) Uppgiften hos Schinkel-Bergman (VIII, sid. 194), att Karl Johan förmådde dem till ett nytt försök, är oriktig. Se Bidrag II, sid. 331, 340 o. f.

78) Bidrag II, sid. 168, 223, 239 o. f. Nielsen antager, att Martens i dessa gissningar har rätt (a. st. sid. 364); mig synas de orimliga.

79) Se Karl Johans bref till Essen den 15 aug. 1814 i Nielsens Bidrag til Norges og Sveriges Historie 1812—1816, sid. 190. Häraf framgår, att Essen icke varit närvarande i detta första afgörande krigsråd. Schinkel-Bergman (VIII, 209) uppgifver, att han sedermera tillstyrkt före ratificeringen. Författaren har i sin barndom hört en motsatt tradition af äldre militärer vid Västmanlands regemente, nämligen att Essen skulle bedt Karl Johan på sina knän att icke antaga konventionen, utan rycka fram och eröfra Norge. Ett sådant råd synes ock Karl Johan hafva väntat sig; han skrifver: “Min öfvertygelse och erfarenhet hafva sagt mig, att jag bör mottaga dessa förslag. Emellertid – den tillit jag af många grunder skänkt Eder, det inflytande, som eder karaktär, edra tjänster och eder ställning gifver Eder, förmår mig att icke underskrifva, förr än jag har sett Eder”. Detta råd stämmer ock med Essens bref till Karl Johan af den 3 april 1814, där nödvändigheten att tvinga norrmännen med vapen framhålles, enär de måste lära sig att lyda.

80) A. st. sid. 366 o. f.

81) Härmed syftas på Eidsvoldsförsamlingen, i hvilken krigshären som sådan var representerad.

82) “Med Sværdet i den ene Haand og Betingelserne i den anden kunde vi paa en anstændig Maade have sluttet en evig Alliance til begge Rigers Held, indgaaet en koordineret Union, og saaledes var det, jeg tænkte mig Opfyldelsen af Traktaten i Kiel”. Wergeland, En politisk Tale til det Norske Folk. Kristiansand 1814, sid. 30.

83) Det förra återgifvet i Wirséns promemoria från Moss den 7 sept. i Bidrag, II, sid. 444 o. f., det senare i Björnstjernas bref till Essen af 21 sept. hos Nielsen, Bidrag 1812 – 1816, sid. 69 o. f.

84) Rydin, Föreningen, sid. 120.

85) Se kommissariernas rapport af 6 och 8 okt. hos Nielsen, 1814. Det överord. Storthing. sid. 146 och 153, samt Karl Johans bref till Karl XIII hos Schinkel, Bih. III, sid. 299.

86) Rydin, Föreningen, sid. 136, not.

87) Efter att hafva berättat, huru Wetterstedt, Wirsén, Rosenblad, Mörner och Rosenstein blefvo kommissarier, tillägger Engeström icke utan ironisk bitterhet: “ändtligen kom själfmant statsrådet baron Platen. Då var 1809 års riksdag där”. Minnen, II, sid. 227.

(Från Historisk Tidskrift 1887.)

Norges Nationaldag på Skansen 2009

 

Kategorier:Olika ämnen

Märkt som:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s