Olika ämnen

Olaus Magni och hans historia, av Hans Hildebrand

Bland de män, som Sveriges lärdomshistoria omtalar, intager Olaus Magni obestridligen ett mycket framstående rum. Den verksamhet, som han sjelf satte som sin högsta och för hvilken han offrade enskild förmögenhet, en tryggad ställning i ett älskadt fosterland, tid och krafter, ledde icke till några stora, allsicke till några varaktiga resultat, ty denna verksamhet var reaktionär, under en tid, då den utveckling han ville bekämpa bröt sig okuflig fram till seger. Men som författare har han lemnat efter sig en minnesvård, som väl må sägas vara æere perennius, ett verk, fullt af den tidens lärdom, hvilken väl i ett och annat ej uthärdar vårt tidehvarfs kritik, men derjämte öfverflödar af iakttagelser, som, derest de ej af vår man hade nedskrifvits, skulle nästan alldeles gått förlorade.

MAGNIs

 

I vår tid, då kulturens historia är ett ej blott firadt, utan ock med sans och framgång bearbetadt ämne, är det ej mer än billigt att med tacksamhet minnas den skuld, i hvilken vi stå till Olaus Magni.

Sjelf kallade han sig Olaus Magnus. Vi kunna icke gerna antaga, att han var så naiv, att han med den sjelftagna namnformen velat beteckna sig som den “store.” En sådan barnslighet parar sig ej rätt väl med den blygsamhet, med hvilken han talar om de trenne solar och lika många månar, som strålade på firmamentet vid den tid då han föddes, ty, tillägger han, många andra föddes vid samma tid. (1) Vi torde få antaga att namnförändringen berott på hans långvariga vistelse i utlandet, hvarest den svenska seden att till eget namn foga genitivformen af fadrens var mindre vanlig. Icke blott brodern Johannes kallade sig likaledes Magnus, utan Olaus omtalar äfven under namnet Petrus Magnus den bekante Peder Månsson, hvilken länge vistades i Rom, innan han kallades hem för att intaga biskopsstolen i Vesterås.

Olaus Magni var af borgerlig börd. Hans fader, Magnus Pettersson, var borgare i Linköping; det är möjligt att han sedermera flyttade till Skeninge, hvarest Olaus säges vara född år 1490 (2). Magni äktenskap välsignades med sex barn. Tre söner egnade sig åt det andliga ståndet. Af tre systrar, som alla fingo sin uppfostran inom klostermurarne, ingingo tvänne äktenskap, den tredje lefde som nunna hos den helga fru Ingrid i Skeninge.

Från Olai barndom finnes endast en obetydlig tilldragelse antecknad. Vid tio års ålder såg han under en vandring ut från Linköping, hvarest han väl då var lärjunge i domkyrkoskolan, en falskmyntare undergå sitt straff. Vid femton års ålder besökte han Oslo.

Efter den tidens osed fick han kanonikat i två stiftsstäder, Uppsala och Linköping, och upphöjdes slutligen, enligt broderns vittnesbörd, hvars giltighet vi väl ej få betvifla, till domprost i Strengnäs. Han hade dock icke mycken tid att uppfylla de pligter, som dessa befattningar inneburo.

År 1510 gick han till Tyskland, för att vid dess berömdaste lärosäten fortsätta sina studier. Återkommen, synes han hafva tjenstgjort i Uppsala, men skickades år 1518 (3) af påfvens ombud, den bekante aflatsmånglaren Arcimboldus, till det nordligaste Sverige, ända upp till de längst bort i de kalla regionerna lefvande afgudadyrkarne, och denna, för honom intressanta och på minnen rika resa afslutades icke förr än år 1519. År 1520 var han med smärta vittne till det gräsliga blodbadet i Stockholm och vistades som själasörjare i hufvudstaden åren 1521 och 1522, hvarvid han fick erfara den bistra nöd, som tryckte staden under belägringen.

I början af år 1524 reste han öfver det stormiga hafvet till Danzig för att i konungens uppdrag besöka Rom; det gällde att få brodern Johannes af påfven erkänd som erkebiskop i Uppsala. Johannes hade föregående år kommit till hemlandet såsom påflig legat. Icke blott kärleken till brodern gjorde konungens uppdrag angenämt för Olaus: såsom kyrkans man var han angelägen, att de lediga biskopsstolarne skulle besättas.

År 1525 underhandlade erkebiskop Johannes och grefve Johan af Hoja i Lybeck med ombud från Nederland, och Olaus, som var i broderns följe, for till Bremen för att fortsätta underhandlingarna. När dessa voro lyktade, fann han förhållandena i Sverige ändrade, på ett sätt, som måste synas honom betänkligt. Från Lybeck seglade han till Danzig, för att der sammanträffa med brodern, som i oktober 1526 hade lemnat Sverige för alltid.

Konung Gustafs tillit till magister Olai duglighet i rikets tjenst var derigenom icke bruten. År 1527 skickades han till Nederland, för att fortsätta underhandlingarna rörande handelsförbindelser mellan de rika städerna der och Sverige samt för att uppmärksamma tekniska inrättningar, som kunde komma till nytta i Sverige. Förhållandet mellan honom och riket var denna tid ganska egendomligt. Han vände ej efter fullbordad beskickning åter till Sverige, utan afsände till konungen sin berättelse från Danzig den 14 oktober. Resan hade icke i allt varit angenäm. Till tärepenningar hade han fått från Sverige tre skeppund koppar och en läst jern, vid hvilkas förvandlande i penningar i Lybeck den obehagliga upptäckten gjordes, att större delen af jernet var “ogillt”. Anslaget blef derigenom för litet, äfven om han, så mycket ske kunde, inskränkte de dagliga utgifter han, “konungen och liket till ära”, hade för sig och de två karlar, som följde honom. Han måste sätta sig i gäld, för att icke nödgas på bettlarevis umgås med de gode herrar och med största uselhet fara dädan. Så mycket obehagligare var detta för honom, som han under de senaste tre åren icke fått uppbära en penning af sin lön i Sverige. Han försäkrar emellertid konungen om sin villighet att fortfarande troget tjena fäderneslandet, att våga både lif och helbregda öfver land, vatten och mången farlig stig. Som han förutsatte att konungen ville använda någon annan för fortsättande af underhandlingarne i Nederland, bad han, att denne skulle skickas till Danzig, för att mottaga all den undervisning, som Olaus icke kunde lemna skriftligen, “så att han skall veta sig ärligen hålla ibland de store och mäktige herrar, med hvilka han omgångandes varder“, m.m.

År 1528 befinner sig Olaus på en ny resa. Han besökte det polska hofvet, der han ville se konung Sigismund I:s dotter Hedvig, om hvars gifte med konung Gustaf det var tal. Han skildrar henne som underbart begåfvad med skönhet och förstånd, som en större kostbarhet än de dyrbarheter, som funnos i Polens jord och som värd den högsta ställning.

Några vidare uppdrag erhöll han icke från Sverige, ej heller någon uppmuntran. År 1530 miste han sina kyrkliga befattningar, som skulle hafva gifvit honom en årlig inkomst af 200 dukater, hvarjämte hans enskilda förmögenhet, i silfver, penningar och pelsverk, i värde uppgående till 860 dukater, konfiskerades.

Om vi undantaga ett besök i Italien 1533-1534, var Danzig hans vistelseort intill år 1537, då han för alltid flyttade till Italien. Johannes Magni synes vid denna tid hafva varit orklös. Brodern Olaus, hvilken af honom kallas än kansler, än sekreterare, uträttade allt. Den långa färden till Italien och flyttningarne inom detta land voro förenade med besvär och kostnader; han fick t.ex. år 1547 betala i Verona en dryg tull för sina böcker och kläder.

Året 1539 är för oss märkligt genom Olai Magni vistelse i Venedig, hvarest han utgaf “en karta öfver alla nordliga regioner och öfver dem närmast liggande provinser”. (4) Olaus säger sig med detta arbete hafva velat visa, huru stor del af verlden affallit från den apostoliska, stolens enhet. Kostnaderna för arbetet uppgingo till 440 dukater, hvilken summa något mer än tio år derefter ej återvunnits genom försäljningen. Att Olaus i södern åtnjöt anseende för sina geografiska arbeten framgår af det privilegium, som påfven och Venedig gåfvo honom för utgifvande af kartor.

År 1541 flyttade bröderna till Rom. Johannes afled der år 1544 och Olaus utnämndes efter honom till erkebiskop öfver Uppsala stift.

Från 1545 deltog Olaus i det tridentinska mötets sessioner, såväl i Trient som i Bologna, år 1549 kallades han åter till Rom, hvarest han dock rönte så litet tillmötesgående, att han ej kunde finna bostad annat än i en fattigkammare i den heliga Birgittas hospital. Under de senaste åren af sin lefnad tryckte han sin broders efterlemnade arbeten öfver Sveriges och Uppsala erkebiskopars historia, hvarjämte han skref sitt eget vidlyftiga verk, som i det följande skall blifva föremål för vår uppmärksamhet. Han afled år 1558 och begrofs vid broderns sida i Vatikanens Peterskyrka.

De ofvan nämnda biografiska anteckningarna lemna ett begrepp om Olai Magni ifver att tjena den romerska kyrkan. Såväl under personlig närvaro, med förmaningar och uppmuntran, som frånvarande, genom bref, sökte han verka för den sak, som låg honom så varmt om hjertat. Hans korrespondens var vidlyftig, konungar och prelater hemsöktes af honom med skrifvelser, för att förmås till enigt verkande mot luteranernas sträfvanden. Den svenska kyrkans bästa låg honom visserligen närmast om hjertat, men han verkade äfven för reaktionen i allmänhet, hvilken ju mer eller mindre måste bidraga till katolicismens återupprättande i hans fosterland. Han skref alltemellanåt till konung Gustaf. Mycken hjelp hoppades han af dennes svärmoder och syssling, fru Ebba, en dotter till den bekante hr Erik Karlsson och brorsdotter till biskop Kettil Karlsson. Han prisar hennes goda egenskaper och fromhet, men måste i sina anteckningar medgifva, att hon ej förmådde i denna sak utöfva något inflytande på konung Gustaf. Fru Ebba dog före Olaus, fortfarande omfattande sin katolska bekännelse. Till förmån för katolicismens återupprättande i Sverige, ville han utverka kejserligt förbud mot den kätterska undervisning, som meddelades vid de tyska universiteten. Två gånger reste han till Venedig för att utverka brännande af luterska böcker, som dit hade ankommit. I sin ifver var han varmare än vederbörande i Rom, hvilket framgår af följande lilla tilldragelse. En turkisk lindansare hade ankommit till staden och ville der visa sin konst på en lina, hvars ena ända skulle fästas vid den helige Petri klocktorn. Så snart Olaus hade fått kännedom derom, skyndade han till diverse kardinaler och andra, som stodo påfven nära, för att hemställa om förbud åtminstone för turkens uppträdande å ett heligt rum under jubelåret och pilgrimernas tillopp; det vore ej lämpligt, att de som kommo till Rom för att se heligt och fromt lefverne, skulle i stället der skåda muhamedaners fåfänga konster.

Trots all sin verksamhet, trots alla sina mödor – till dessa hörde 24,000 mil tillryggalagda för religionens skuld, under loppet af 30 år – synes Olaus icke hafva blifvit så uppskattad, som han ansåg billigt. För att vädja mot ovänliga omdömen har han låtit nedskrifva och sjelf rättat de i det föregående omtalade biografiska anteckningarna, hvilka i grunden ej äro annat än en kortfattad, för särskilda ändamål upprättad meritlista. “Om han (5) ville, heter det, uppräkna eller beskrifva, huru många mödosamma och sömnlösa nätter han under hela 33 år genomgått för att till religionens bästa skrifva bref och upplysningar, huru många faror han genomgått till lands, i skeppsbrott, genom köld och hunger och törst och i ödemarker, huru många försåt och plundringar han undergått så i fäderneslandet som utom detta genom kättares hätskhet, huru han hemsökts af alla slag af olyckor för sitt nit att bevara den katolska tron, lydnaden för den apostoliska stolen och kyrkans enhet, skulle han kunna väcka medlidande äfven hos dem som icke hafva del af mensklig odling. Det föregående har blifvit troget framstäldt (med förbigående af många och svåra mödor) på det alla rättsinnade må hafva det klart för sig, att denne erkebiskop Olof under de förgångna, åren icke varit och ej heller nu är sysslolös, när det gäller religionens sak, såsom illasinnade påstå, sägande honom föredraga enskildt lugn före det allmänna bästa.”

Som vi hafva sett, hade Olaus förlorat den enskilda egendom, som han hade qvar i Sverige, någon lön erhöll han ej heller från sitt fosterland. Det är möjligt, att han kunnat rädda något af sin enskilda förmögenhet. Förmodligen erhöll han äfven af påfven något understöd; vi veta, att han ej alltid fick så mycket, som han ansåg sig kunna fordra. Av hans anteckningar framgår, att han ej ryggade tillbaka för ganska betydande utgifter, t.ex. när det gällde att utgifva kartan år 1539, när en hans vän behöfde penningar för att gifva ut stridsskrifter mot luteranerna, då den heliga Birgittas hospital visade sig bofälligt. Vi kunna ej frånkänna honom ett varmt sinne. Så mycket mer hafva vi skäl att beklaga, att vi ej ega i behåll efter honom något större antal bref, ur hvilka vi kunde om mannens karakter erhålla en lefvande uppfattning. Några bidrag till kännedomen om hans personlighet finna vi deremot i hans stora verk, till hvilket vi nu öfvergå.

I forna tider älskade man långa titlar. Olaus Magni skilde sig icke i detta afseende från sina samtida. I den latinska Baselupplagan af hans bok, tryckt år 1567, hvilken tillfälligtvis ligger framför mig, kallas denna: Olaus Magni Gothi, Uppsalaerkebiskopens, historia om de nordiska folkens olika skick och ställningar, äfvensom om den underbara olikheten i seder, heliga bruk, vidskepelser, kroppsöfningar, styrelse och matordning; vidare om krig, byggnader och underbara hjelpmedel; vidare om metaller och olika slag af djur, som lefva i dessa trakter – ett arbete, som skall blifva till stor nytta för alla menniskor af hvad stånd som helst, uppfyldt af en nöjsam kunskap samt försedd med målade figurer”.

Den brokiga titeln motsvarar det vexlande innehållet. Arbetet är deladt i böcker, hvilkas innehåll här nedan korteligen angifves.

Bok 1. Seder och stridssätt hos de nordligaste folken, (Bjarmer, Finnar); vindar, åska, sol- och mångårdar, kometer, vädersolar, köld, snö, is, barnens snöfästningar, lifvet på isen, bruket att resa stenar som minnesmärken, ur, runstafvar, runalfabetet.

Bok 2. De underbara naturförhållandena i Norden: brinnande vatten, vulkanerna på Island, drunknade gå igen, hålor vid och klippor i oceanen, ebb och flod, Grönland, jernringar i bergen, fjällvägen mellan Sverige och Norge, belysningsmedel, Sveriges tre större sjöar, Trollhättan, slottet Aranäs, Kindaberg (Kinnekulle), Öland, Gotland, sköldar huggna i klippor vid Hangö, kristaller och magneter, hamnar, strömmar, källor.

Bok 3. Om de nordiska, folkens vidskepliga dyrkan af onda andar: vidskepelse i Lithauen och i polartrakterna, Götarnes gudar, templet i Uppsala, offer, vidskepelse rörande åskan, krigiska demonstrationer mot sådana, ödets gudinnor, elfdanser, fauner, troll, Erik väderhatt, trollqvinnor, trollkarlar, andarnes tjenstvillighet.

Bok 4. Skogsbornes och deras grannars krig och seder: skogsborne i norr, de fem språken i Norden, handel, Lappbröllop, vördnad för de gamle, omvändelseverket.

Bok 5 handlar om jättar och amazoner.

Bok 6 redogör för mineralier och metaller, mynt, falsk myntare, guldsmeder, rikedomen i Skeninge och – hvilket väl må anses utan fog upptaget på detta ställe -nskinn af olika slag.

Bok 7 talar om örlig och vapen.

Bok 8 handlar om de styrande i landet, offentliga värf och krigiska öfningar.

Bok 9 redogör för land krig.

Bok 10 för sjökrig,

Bok 11 för strider, som utkämpats på isfälten.

Bok 12 handlar om byggnader, hamnar, videldar, skeppsbrott.

Bok 13 talar om åkerbruket och menniskornas näringsmedel.

Bok 14 afhandlar en mängd ämnen: qvinnodrägt och smycken, bröllop, kyskhet, domare, straff, barnuppfostran.

Bok 15 handlar om “olika slag af öfningar”, under hvilket uttryck innefattas kroppsöfningar, högtider, spel, lekar och danser, badstugor och åderlåtning.

Bok 16 handlar om skolor och barnuppfostran, kyrkliga välsignelser, gästfrihet, gillen, kyrkoprydnader, brott mot kyrkan, begrafningar och testamenten, läkare och deras konst.

Bok 17 talar om husdjur.

Bok 18 om vilda djur.

Bok 19 om foglar.

Bok 20 om fiskar.

Bok 21 om hafsvidunder.

Bok 22 om insekter.

Det är således en mångfald af ämnen, som afhandlas i Olai Magni arbete. Den föregående korta öfversigten gifver vid handen, att grupperingen ingalunda alltid är sådan, som vi nu skulle vilja hafva den. Alltför ofta händer det vår författare, att han från en bisak, som tillhör hans ämne, låter sig lockas öfver till en annan bisak, som är för hans ämne alldeles främmande. När han t.ex. i den tolfte boken, om byggnader, helt naturligt talar om olika slag af timmer, går han öfver till att afhandla trädens frukter och kåda.

Att följa honom genom alla de olika ämnena kan här icke komma i fråga. Jag vill endast lemna en orienterande öfversigt öfver de allmänna dragen af hans uppfattning och skildringar.

Den karta, som beledsagar Baselupplagan af Olai Magni verk, visar den Skandinaviska halfön lång och smal, nästan fullkomligt jämnbred, tudelad af en i norr och söder gående bergskedja; Uppland skjuter något ut och bryter den enformiga östra kustlinien, i vester bilda Norges södra och Sveriges vestra kuster vinkel mot hvarandra och visar den norska kusten i allmänhet vida större oregelbundenheter än den svenska. I norr skiljes den skandinaviska halfön af vatten. Det å tidigare kartor förekommande sambandet med Grönland saknas här alldeles. Längst i norr bo skridfinnar och öster om dem bjarmer. Hvita hafvet är sönderdeladt i en mot söder ingående vik och en mot denna vinkel bildande sjö med afloppsflod i nordvest. Denna sjö kallas på Olai Magni karta den hvita (lacus albus). De å kartan införda namnen äro få. Detaljteckningen lider naturligtvis af betydliga fel. Vettern har utlopp i Öster- och Vestersjön, från Vexiö gå tre floder, en till Kalmar sund, en till Skåne, förbi Lund, en till vestkusten. Finlands vestkust är fullt parallel med den motliggande svenska kusten, men Finska viken går in åt nordnordvest, hvarigenom Finland göres till en smal kil, der Viborg och Kyro ligga lika långt åt norr, och i söder om dess sydända befinna sig de Åländska öarna.

Det ligger ganska nära till hands att anställa en jämförelse med en annan karta, litet tidigare utgifven än Olaus Magni, men med denna, kan man säga, egande ett visst sammanhang. Olaus Magni lät gravera sin karta i Venedig år 1539 (6), men, som han från och med år 1524 var borta från Sverige, representerar hans karta hvad han senast detta år kände om Sveriges geografiska förhållanden. Bairaren Jakob Ziegler utgaf år 1532 en karta öfver Skandinavien (7), hvilken, hvad Sverige beträffar, grundade sig på ett verk, som Olai Magni broder Johannes hade utarbetat och meddelat Ziegler. Johannes lemnade Italien år 1523 och har meddelandet således skett senast detta år; då Johannes sedermera återkom till Italien, var Zieglers bok redan tryckt. Såväl Zieglers som Olai Magni kartor visa således, hvad man på 1520-talet eller under det närmast föregående årtiondet visste om Sveriges geografi. Vi få dock icke göra Johannes Magni ansvarig för allt som förekommer å Zieglers karta, ty denne har, efter hvad han sjelf säger, på grund af beräkningar gjort för egen del ändringar. Zieglers Skandinavien sammanhänger med Amerika, den Botniska viken skjuter längst upp en lång vik in åt öster, som från hvarandra skiljer Norr- och Österbotten. Äfven hos Ziegler går Finland kilformigt ned långt åt söder, och kallas den sydligaste punkten Hangö, men Åland ligger här icke söder om denna sydspets, utan, riktigare, i vester om Åbo och i öster om Upplands kust. Vetterns, Ölands och Gotlands former äro i Olai Magni karta vida bättre återgifna än i Zieglers.

Huru litet man för öfrigt den tiden var van att med diplomatisk noggrannhet reproducera kartor, framgår af en jämförelse mellan den nyss nämnda skandinaviska kartan i Olai Magni latinska Baselupplaga af år 1567 och den karta, som är intagen i de romerska och venezianska upplagorna. Man borde väl hafva kunnat vänta sig i den senare finna en något mer trogen kopia af Olai Magni år 1539 i samma Venedig tryckta karta, som ligger till grund för Baselupplagans. Men om än hufvuddragen äro desamma, visa sig i detaljerna en mängd skiljaktigheter.

Det ingick icke i Olai Magni plan att i sitt verk lemna en utförlig skildring af Sveriges geografiska förhållanden. Det, som syntes honom synnerligen märkligt i naturligt hänseende eller ur annan synpunkt, har han meddelat. Som särskildt de nordligaste trakterna voro för sydländingarne genom sin afvikande natur i högre grad märkliga, lenmas jämförelsevis mera upplysningar om dem än om det rent svenska landet. Genom sin resa år 1518 och 1519 var Olaus Magni i stånd att för de nordliga trakterna gifva upplysningar, grundade på egna iakttagelser.

Jag har redan nämt, att han omtalar såsom liggande i högsta norden Bjarmia, Namnet är lånadt från den äldre litteraturen (Saxo). Det nordligaste Norge kallar han Finnmarken. i vinkeln mellan denna och Bjarmland sätter han skridfinnarne, hvilka ibland kallas lappmän. Dessa nordliga stammars lif kan icke underlåta, att mottaga ett öfverväldigande intryck af de egendomliga naturförhållandena, en lång dag, som aflöses af en lång natt. De himmelska ljusen äro ock föremål för deras dyrkan. Den röda färgen, är dem helig, hvadan man ock ser dem hembära sin hyllning åt ett på en stång fäst rödt tygstycke. När man och qvinna giftas, hör det till ceremonielet att slå eld ur en flinta: “liksom flintan i sig innesluter den nära befryndade elden, som i följd af slaget glänser fram, så öfvergår det i hvardera könet sig döljande lifvet genom giftet till en lefvande afföda.”

Efter vigseln sättes bruden, prydd med pelsverk, på en ren och beledsagas af fränderna till bostaden. Mannen uppträder, höljd med skinn af lo och mård, alldeles som en veneziansk ädling. Lapplands qvinnor äro dock bättre än Venedigs, ty de förra nöja sig med den figur, som naturen gifvit dem, och undvika konstgjorda färgmedel. Antingen har den lappska typen förändrat sig sedan Olai Magni tid eller ock har han, i sin sedliga ifver, med alltför blida ögon sett på den i den yttersta Norden kringströfvande naturmenniskan, som var i afsaknad af en utbildad civilisations konstlade retelsemedel och fåfänga.

Att omvändelseverket går trögt deruppe i Norden, beror icke på någon lapparnes ovilja mot kristendomen, utan på de svårigheter att komma i beröring med dem, som de långa afstånden bereda. Han polemiserar mot Ziegler, som på biskoparna skjuter skulden derför, att hedningar då ännu funnos i Norden.

Lapparnes tält omtalas, äfvensom hus, hvilka de bilda genom att uppföra väggar mellan fyra träd, som bilda hörnen af en fyrkant. Den senare konstruktionen framhålles som praktisk, alldenstund man, när bostaden höljes af ett djupt snölager, alltid kan genom att bana sig väg uppför hörnträdens stammar komma upp till luften. Renen spelar billigtvis en framstående rol i skildringen af lapparnes lif. Åtminstone en teckning låter lapparne färdas i vagnar med hjul, som användas, när man vill forsla varor till den norska sidan (8), hvarest afsättningen var lättare. Äfven slädarne omtalas samt båtar (hapar och skutor), bildade af tjärade bräder, som hållas samman af qvistar, rottågor och senor.

Lapparne, heter det, finna döden tryggare än lifvet. När en afliden begrafves, sjunga de derför glädjesånger, när ett barn födes, sorgeqväden.

Vid skildringen af de svenska förhållandena i öfrigt fäster sig Olaus Magni helt naturligt vid de klimatiska, som inneburo så mycket främmande för söderns menniakor. Han skildrar de svårigheter, som med nödvändighet voro förknippade med resorna i landets norra delar. Menniskor och hästar löpa ständigt fara att sjunka ned i den djupa snön, hvadan man hade funnit på att under fötterna sätta vida, flätade skidor, som, om de än icke alldeles förekomma, dock försena sjunkandet. Men äfven om man kom fram genom snön, dolde denna vägarne, isynnerhet när yrväder tillstötte. För att hjelpa de vägfarande hade man på den norska sidan af Dofrefjäll – så kallar Olaus Magni gränsberget mellan de två skandinaviska rikena – låtit längs hufvudvägen uppresa väldiga menniskogestalter, sammanfogade af stenar, hvilka mången trodde vara jättar eller andra fiender till kristendomen, som genom den helge konung Olofs böner blifvit förvandlade till sten – en förklaring, som Olaus Magni icke finner omöjlig. Den i Sverige långa tider rådande kölden inverkade på mångahanda sätt: för köldens skuld måste man t.ex. göra fönsteröppningarna i husen så små som möjligt.

Olaus Magni lemnar än här än der i sin bok hvarjehanda topografiska upplysningar, som gälla än hela landskap än enstaka orter. Det är icke min mening att här från de spridda hållen sammanföra en fullständig samling af dessa uppgifter, men några prof torde det vara skäl att anföra, emedan af dem belysning sprides öfver arten af hans uppgifter.

Den svenska osten omtalas såsom förträfflig. Visserligen yfves med skäl italienarne öfver sin parmesanost och andra sorter, men för det goda de i detta afseende åstadkomma, hafva de dock att tacka sina stamfäder i Norden, framför allt vestgötarne, hvilkas ostar äro de yppersta, om än t.ex. äfven östgötarnes äro förträffliga. I Finland göres en synnerligen välsmakande ost af getmjölk.

Jämtland, liggande vid Norges gräns, har sedan uråldriga tider lydt under Uppsala erkebiskop, som der har en gård, kallad Vesterhus. Bergen i detta landskap äro så höga, att högre näppeligen finnas i Europa. Olaus Magni hade dock, när han skref detta, tre gånger passerat Alperna. Der bergen äro höga, är det naturligtvis svårt att färdas, men så natur, som framstående mäns omtänksamhet har mångenstädes beredt lättnader. I månget berg finnes en remna, genom hvilken man kan färdas fram, på sina ställen äro portöppningar huggna i bergen. Här och der kan man färdas på broar, hvilande på stockar, hvilkas ändar äro inslagna i fjället, men ve den, som under färden öfver en sådan bro råkar ut för en lavin. Vid Oviken hålles en årsmarknad på isen.

Att Jämtlands vestra berg lockade mans Magni att begå öfverdrifter i uppgiften om deras väldiga mått, är lättare att förstå än hans påstående, att vid den ångermanländska kusten finnas fjäll, som täckas af evig snö och derigenom med fördel användas af seglare som sjömärken. Dock torde förklaringen få sökas deri, att han besökte Norrland under vintertiden, den tid som man fordom helst valde för längre resor, emedan köld och snö banade väg öfver annars oländiga marker. Ångermanländingarne äro i öfrigt enligt hans skildring ett synnerligen dugligt folk, ifriga och goda jägare, som göra stor vinning genom sin handel med pelsverk, derjämte goda jordbrukare, som förstå att odla ej blott slät mark och sluttningar, utan ock bergshöjder: med tillhjelp af elden rödja de marken, med tillhjelp af snön åstadkomma de en gagnelig fördelning af den genom bränningen bildade askan.

I Medelpad finnes en flod, som är märklig genom sitt forsande flöde, samt derigenom att den vid islossningen, som plägar inträffa vid sommarsolståndet, på tre ställen uppdämmes af is, till stort men för den nedanför liggande bygden.

Helsingarne äro förträffliga smeder – icke blott grofsmeder, ty de kunna åstadkomma smiden, som väl förmå uthålla en täflan med utlandets, till och med Italiens arbeten. Äfven i Helsingland idkas mycken osttillverkning, men man låter här osten ruttna invärtes och fyllas med mask – man gjorde således redan under medeltiden “gammal ost” häruppe; den omslutande skorpan blef så seg och stark, att man deruppe använde den i stället för läder till öfverdrag på sköldarna.

Ehuru kanik i Uppsala berättar Olaus ytterst litet om stiftsstaden och landskapet. I lifliga färger skildrar han distings marknad, hvilken i början af februari hålles på den då isbelagda ån, som rinner genom staden.

Mälaren är en herrlig sjö, ytterligt rik på fisk – det finnes för öfrigt ingenstädes i verIden så fiskrika sjöar som i Sverige, – med två biskopssäten och otaliga herregårdar vid stränderna. I kyrkorna vid Mälaren finner man ofta runstenar anbragta i väggarna. I Strängnäs hålles en mycket besökt marknad i slutet af februari. Närike omtalas för de i landskapets södra del förekommande bergverken. I Dalarne finnes ej blott koppar, silfver och järn i bergen, utan ock stål i sinnena, hvilket senare vid flerfaldiga tillfällen unionskonungarne fått erfara, senast under den resning, som leddes af Gustaf Eriksson. Der finnes för öfrigt en sjö, som för sin cirkelform erhållit namnet Runden (Runn), en sjö så djup, att ingen kunnat finna dess botten – en i Sverige icke ovanlig företeelse.

Stockholm är Sveriges hufvudstad. Läget är utmärkt, saltsjön å ena sidan, Mälaren å den andra bereda så ymnig tillförsel och utförsel, att staden är nordens yppersta handelsstad. Läget är ock synnerligt tryggadt: endast genom tvänne portar, hvardera, för öfrigt, tillgänglig endast efter passerandet af en bro, kan man komma in i staden, som omslutes af två strömmar, som drifva många qvarnar. Den fiende, som vill med framgång anfalla, Stockholm, måste hafva tre härar, en på landet, en på de staden omgifvande öarna, en på sjön. Äfven inne i staden är man betänkt på försvar: flerestädes äro husen byggda med väggarne intill hvarandra, så att de bilda en sammanhängande fästningslik grupp, järndörrar hindra tillträdet från gatan och från taket kunna inbyggarne öfverösa de angripande med ett pilregn. Stranden är skodd med stora pålar, hvarigenom de största skepp kunna löpa ända in till bryggan. I norr från staden ligger sandåsen Brunkeberg, som fått sitt namn efter den nedrige Brunke – annars plägar man vid namngifning hellre fästa sig vid personer eller omständigheter, som beredt glädje och nytta. Häruppe har mången strid utkämpats, märkligast den, i hvilken konung Kristiern I förlorade segern. Som han under slaget genom ett skott miste fyra tänder kallas berget äfven Fyrtanda-berg. I berget fanns fordom en håla, först ett tillhåll för fromma eremiter, som lemnade de vägfarande kristliga förmaningar, sedan för röfvare; till sist fylldes den, för att ej bereda hela trakten otrygghet. Inseglingen till Stockholm är förbunden med ganska stora svårigheter. Än är man utsatt för våldsamma vindar, undan hvilka man dock kan söka ett skydd i Hjelm- eller Elgsnabben, (det finnes knappast någon ypperligare hamn i Europa), än löper man fara att stranda på de många klipporna, i de smala farvattnen. Af de senare nämnes särskildt ett, kalladt Stendörren. Bland naturmärkvärdigheter i närheten af Stockholm omtalas ett rundt svalg (rotunda vorago), utan utröndt djup, på latiniserad svenska kalladt Rundisualia.

Äfven Östergötlands kust är för seglaren obeqväm genom skärens otaliga klippor, de s.k. idebänkarne. Olaus hade sjelt under en resa varit nära att förgås bland fosterbygdens skär. Af städer omtalas Norrköping, Söderköping, Linköping och Skeninge, den senaste omtalas mest. Staden, som fått sitt namn af den förbi honom “skenande” ån, är så anlagd, att man från alla håll går på radierande gator till torget och rådhuset, som utgöra stadens medelpunkt. Framför rådhuset står en stor bild, kallad Tore långe och liknande Rolandsstoden i Bremen. Skeninges läge, mellan bördiga åkrar, frodiga ängar, lummiga eklundar, är det helsosammaste man kan tänka sig. Äfven är välståndet stort. Borgaredöttrarna utmärka sig genom sina rika silfverprydnader. Skeninge har äfven att berömma sig af historiska minnen: från Skeninge är kommen den helige biskop Nils och fru Ingrid, stiftarinnan af Dominikan-nunneklostret i hennes födelsestad. Rikt och blomstrande var den heliga fru Birgittas och hennes dotters kloster Vadstena, hvarest funnos så betydande konstverk, att man färdades långa vägar – ända från Nidaros i Norge – för att se dem och för att uppbyggas af deras åskådande. Vettern omtalas med dess klara, grönaktiga vatten och Visingsö, som har två sockenkyrkor; under den ena finnes en stor håla, med trång och lång ingång, i hvilken fordom en illgerningsman hållits plågsamt fängslad. Östergötland är ett bördigt land och har dessutom en stor rikedom på goda stenar. I Amoberg nära Vadstena fås ypperlig sten af olika färg, dock till större delen svart, som flitigt användes i byggnader. I Kettilberget vid Linköping får man förträffliga brynstenar. I berg vid Söderköping finnas sexsidiga kristaller, af ljusare färg, som med största fördel skulle kunna användas till dekorerande af byggnader.

Större än Vettern är Venern, med många öar, med 24 tillflöden och endast ett utlopp, som bildar det väldiga fallet Trollhättan. I skydd af den nedfallande vattenmassan ligger en svårtillgänglig håla, som röfvare begagnade till fristad. Vid Venern ligga de två städerna Tingvalla och Lidköping, båda förmögna genom järnhandel, vid sjön ligger vidare biskopspalatset Leckö, med en brunn af 200 fots djup, som bildats genom att på berget bränna 300 fläsksidor, det herrliga Aranäs – något förnämligare slott finnes ej i Sverige, knappast i hela Europa, – der ligger äfven Kindakullen, den ljufligaste ort, som dock de kringboende ej förstå att rätt uppskatta. Der växa alla träd och buskar utom vinrankan, der sjunga alla foglar utom papegojan. Ur berget hemtas dessutom det yppersta byggnadsmaterial.

Kalmar är en vigtig stad, väl befäst, försedd med en ypperlig hamn, som låg väl till för dem, som kommo från andra land.

Der hade ock ej mindre än fyra påfliga legater stigit i land, hit ankomna för att i Sverige utföra den helige fadrens värf, kardinal Guido, kardinal Nicolaus, som sedan under namn af Adrianus IV intog påfvestolen, Vilhelm af Sabina och senast Johannes Angelus, som nu är ärkebiskop i Milano. Sitt namn har staden fått deraf, att haf och luft der kändes “mer kalla” för dem som kommo från norra Tysklands hamnar.

Midt emot Kalmar ligger det tre dagsresor långa Öland, den vackraste ö i verlden, med rik tillgång på nyttig sten och med en ras af små hästar, som nöja sig med tarflig föda och äro så läraktiga, att man kan få dem att dansa efter musik och att, som hundar, hoppa genom cirkelformiga band; också äro de mycket begärliga i utlandet. Ön är ock rik på villebråd, hvadan konungarne gerna vistas der för att jaga. Borgholm reser sig nära hafsstranden, ett välkommet sjömärke för sjöfarande. I sundet ligger ock en klippa kallad Jungfrun, olycksbringande, hvadan de sjöfarande pläga der offra för lycklig färd, en mötesplats för hexorna.

Gotland är, hvad namnet innebär, ett “godt land”: godt är folket, goda hamnarna, god boskapen, godt fisket, god jagten, godt vattnet, god skogen, godt betet o.s.v. Der hade det götiska folket allra först bosatt sig, innan det företog sina vandringar till södern. Öfver Gotland färdades Longobarderna, när de från den Skandinaviska halfön voro på väg till Östersjöns södra strand. Staden Visby var förr mycket betydande, men dess storhetstid är nu förbi.

Här och der vid hamnarne hafva herremän låtit i de omgifvande klipporna inhugga sina vapensköldar. Ej mindre än nio sköldar finnas inhuggna vid Hangö i Finland, en herrlig hamn. Hvilka vapen dessa äro omtalas icke i texten, men den kapitlet bifogade bilden ger upplysning härom. Nr 1 visar de tre sjöbladen, nr 2 är ej tydlig, men vi torde ej misstaga oss, om vi anse figuren, som ser ut som ett sexekrigt hjul, böra vara ett gumsehufvud, nr 3 visar Tottarnes fyrdelade sköld, nr 4 en stjerna, nr 5 (den öfversta) tre kronor, nr 6 är ej heller fullt tydlig, men vi hafva helt visst här för oss det hufvudlösa trollet, nr 7 visar vasen, nr 8 den delade sköld, som i vår heraldiska terminologi kallas natt och dag, nr 9 två snedbjelkar, hvilka vi torde få anse genom missteckning hafva tillkommit i stället för de två bjelkarna.

Om det icke var Olai Magni mening att i sitt verk lemna en svensk geografi, så var det ännu mindre hans mening att skrifva en svensk historia, låt vara att hans arbete kallas en historia. Det kunde icke ens falla honom in att skrifva de svenska konungarnes och det svenska folkets öden, ty han hade ju redan tryckt i denna väg ett arbete, som syntes honom oöfverträffligt, nämligen brodern Johannes’ historia, till hvilken han ock gång efter annan hänvisar. En annan källa, som han ofta citerar, är Saxo Grammaticus’ arbete.

En mängd af sagans gestalter gå igen i Olai Magni arbete. En särskild bok är, såsom den förut meddelade innehållsförteckningen visar, egnad åt jättarne, bland hvilka äfven förekomma personer, som af forna tiders rättrogne häfdatecknare räknades till historiens område, såsom Ragnar Lodbrok. Med en synnerlig förkärlek behandlas desse giganter af vår författare: de hade ju egentligen tvänne uppgifter i lifvet, hvilket stundom var ganska långt, såsom Starkodds, nämligen att värna den förföljda oskulden och att qväsa förtryckare. Det senare var något särskildt tilltalande för Olaus Magni fosterländska sinnelag. Om Engelbrekt talar han berömmande. Den mäktige konungen öfver götar, svear och norrmän, Karl, beklagar han, emedan han hade fogdar, som af girighet och med grymhet förtryckte folket, som voro till all dålighet modiga, till all dygd, till alla lysande dåd fega. De kände mycket granneligt landets lagar, men kände bättre rättigheter än rättvisa. Det fanns ingen lagparagraf, som de icke kunde göra bruk af för sin omättliga girighet. När till sist konungen, för sina tjenares väldiga brott och helgerån, var i sin hufvudstad belägrad af en ansenlig här af undersåtar, skickade han i hemlighet bud till sina fogdar, som rörde sig fritt i landet och bad dem om hjelp, vädjande till deras heder och trohet och till de eder, som de hade svurit. Men allt var fåfängt. De hade nämligen ej lärt annat än att förtrycka de dem undergifna, utpressa penningar, tillfoga de svage orätt, straffa de oskyldiga, men att taga vapen för sin konung, sätta hårdt mot hårdt, hade de aldrig lärt sig. Ja de läto sjelfmant sig fångas af konungens fiender, väl värde att fångas, för att så tjena liknande förrädare till ett i all tid afskräckande exempel. Konungen, härigenom försatt i trängande nöd, sökte skydd i flykt, och lät midt under den svåraste januariköld tillreda fartyg och å dem bringa sina skatter. Då ankaren skulle lättas, sporde någon af hans fogdar, om han hade glömt något. ”Ja, svarade konungen, suckande, jag har för många år sedan glömt att hänga dig och dina likar; hade jag gjort det, skulle jag nu sitta lugn i ett lugnt samhälle!” När konung Karl kom åter ur sin sjuåriga landsflygt var han af alla älskad, ty han tillsatte då fogdar, som mera älskade dygd än last, mera rättvisa än orättrådighet, mera heder än enskildt gagn. Det anförda må tjena som prof på det kraftfulla skrifsätt som man finner i Olai Magni bok, så snart hans hjerta utöfvar inflytande på framställningen. Dåliga tjenare hade ock konung Kristiern II, hvilka bidrogo att göra sin herre förhatad. t.ex. Nils Holst, hvars enda pligt var att skynda före sin herre, uppresa galgar och i dem hänga de olycklige, som ej kunde lösa sig fria, dervid sägande, att stora tjufvar höfdes höga galgar. Hans ord besannades, ty till sist blef han hängd i egen galge. Denne konung Kristiern hade, tack vare några danskt sinnade ädlingar (bland dem den olycklige Uppsalaärkebiskopen Gustaf Trolle), vunnit herraväldet i Sverige och visade sig i dess utöfvande så vild och hård, att han, utan att akta sin ed, sitt beseglade bref, anammandet af Herrens lekamen eller någon som helst medlidsamhet, en dag, nämligen den 8 november 1520, eggad af illasinnades ondskefulla råd, lät med gudlöst svärd halshugga andlige och verldslige furstar och stormän, riddare och borgare, till ett antal af 94, hvilket Olaus Magni sjelf med bäfvan åsåg, och derefter lät han liken ligga framför rådhuset i tre dagar, innan de fördes utanför staden för att brännas. Han höll sig ej dervid till en vanlig art af grymhet: en Magnus Johansson, sitt fäderneslands väldige förkämpe, lät han korsfästa; könsdelarne och hjertat skuros ut på honom och kastades, under smädliga ord, i anletet på den olycklige. Under natten efter blodbadet blefvo enkorna efter dem, som lågo på torget, prisgifna åt hundarnes glupskhet, plundrade på all sin egendom. “Jag, säger Olaus Magnus, som gråtande bevittnade allt detta, skulle få skrifva en lång och gräslig historia, om jag ville skildra alla enskildheter af dessa fasor.” En del detaljer lemnar han dock, hvilka jag, af undseende för utrymmet i tidskriften, förbigår. Som en kraftigt verkande anledning till den allmänna resningen mot konung Kristiern, omtalar Olaus Magni hans påbud, att böndernas förråd af bågar och pilar skulle aflemnas och uppbrännas. Flera tusen blefvo ock verkligen tillintetgjorda, men några tusen af de bättre vapnen gömdes i skogarna, och när man fann, huruledes vilddjurens framfart blef ödeläggande, dit bonden saknade vapen att afvärja dem, började man, trots förbudet, att med ifver anskaffa. nya, och dessa vapen blefvo konungens och hans an hängares olycka. “Om furstarne blott taga sig till vara för smickrarne och angifvarne, behöfva de ej frukta för bågar och pilar.”

Det var icke endast det gräsliga i Stockholms blodbad och i dess fortsättningar, som upprörde Olaus Magni och gjorde honom till en förbittrad ovän till danskarne. Han, liksom öfrige 1500-talets svenske patrioter, voro danskarne mycket afvoge, för den nöd Sverige fått utstå under den s.k. unionens tid. Olaus Magni, för hvilken de gamla berättelserna hade nästan samma aktualitet som de gräsligheter han åskådat, söker i en rad af kapitel (i åttonde boken) visa, hvarför svear och götar ständigt lefvat i fiendskap till danskarne. Orsaken var, enligt honom, danskarnes hersklystnad och hänsynslöshet. För att visa sig ej ledas af partiskhet, hänvisar han till en person, som ej kan beskyllas för fiendskap mot Danmark och danskarne, till Saxo Grarnmaticus och de skildringar han i sina sexton böcker – exempel angifvas ur bok efter bok – lemnar af sina landsmäns hårda och våldsamma herravälde öfver underlydande, af deras svekfulla vänskap mot grannar, af deras hårdhet och svekfullhet mot bundsförvandter.

Allt som kan visa svenskarnes företräde framför danskarne omtalas med största förnöjelse. Så t.ex. omtalas (bok 15 kap. 19) huruledes vid ett möte mellan konung Magnus Ladulås och den danske konung Erik i Skara, en dansk herre, Magnus Dysavald, öfverflödande mera på ord än krafter, utmanade samtlige svenska herrar på ridderligt en vige, med löfte att, om han blef öfvervunnen, till segraren gifva sin häst och hundra mark silfver. Erengisle Plate, en tystlåten man, kastade honom vid första sammanränningen ur sadeln, långt bort från hästen, och visade danskarne genom sin seger, att svenskarne lära sig kriga mera genom öfvande af sin kraft än genom ord. Om än detta nederlag för en lång tid gjorde danskarne mindre hogade till täflan, uppträdde dock vid en fest i Stockholm under konung Kristofers tid en holsteinare, en medlem af ätten Ranzov, med en i för svenskarne smädliga ord affattad utmaning. Svenskarne, som ansågo, att den oförskämde kunde näpsas utan alltför stor kraftansträngning, förmådde en f.d. riddare, numera dominikanermunk, att, med sin priors tillåtelse, åter antaga ridderlig drägt och infinna sig inom skrankorna. Ranzov kastades ur sadeln och derefter många andra, som toga hans parti. När ingen sedan anmälte sig och segraren uppmanades att, till vinnande af ökad heder, blotta sitt anlete för de ädelborna damer, som vara närvarande vid dysten, tog han af sig hjelmen och, sättande sporrarne i hästen, skyndade han åter till klostret. En dansk tjenare var det, som år 1510 i Skåne förrådde den vestgötiske stormannen hr Åke Hansson i fiendernas händer. Frivilligt gaf han sig dock icke, ty, ehuru lidande af den “galliska sjukan” – en i Sverige, enligt Olaus Magni, vanlig åkomma – kämpade han för att sälja sitt lif så dyrt som möjligt (9).

Då Olaus Magni sinnesstämning var sådan, måste vi finna det helt naturligt att han med liflig medkänsla hyllade dem, som sökte tillbakavisa danskrnes begär att herska öfver Sverige. Ej blott Engelbrekts befrielseverk prisas, utan äfven Gustaf I:s, ehuru den ultramontanske författaren naturligtvis med grämelse såg dennes sträfvan att göra den svenska kyrkan luthersk. Ymnigast äro dock hans loford öfver riksföreståndaren hr Svante Nilsson. Om honom heter det i bok. 16 kap. 29:

“Sveriges lysande furste, Svante, blef mycket prisad derföre, att han aldrig tillät mästare af den förgiftade tungan att berätta något i motpartens frånvaro, utan plägade han befalla den, som försökte sådant, att stanna der, hvarest han började tala eller förtala, intill dess den andre hunnit infinna sig. Helt visst leddes han dervid af hvad den gamla lagen (5 Mosebok kap. 19) säger: “intet vittne skall ensamt framträda emot någon om någon missgerning eller synd, utan skola de bada männen, som saken på gäller, stå för Herren framför presten och domaren, som på den tiden äro.”

Det heter vidare bok 16 kap. 53:

“Vi böra ej underlåta att här omtala, huru den mäktige fursten öfver svear och götar, Svante, lidande af en alltför pinande gikt, på alla håll sökte läkemedel. Men intet fann han gagneligare än ett hugnerikt samtal med rikets bäste män, hvilka så mycket trognare och ärligare slöto sig till honom och så mycket hellre gjorde honom alla möjliga väntjenster. som han sjelf var storsinnt och frikostig, visande alla, som kommo till honom på kallelse eller med hvilka han händelsevis sammanträffade, en blid uppsyn. Då han gick i fält, gaf han, der han satt på sin häst, ehuru plågad af gikten, med mun och hand så kraftiga maningar till käckhet, att i hela hären ej fanns någon, som ej beundrade hans hjeltesinne och konungsliga dygder, som voro färdiga att lida döden, ja äfven det, som kunde kännas bittrare än döden. Han var nämligen högst förtjent af hela fäderneslandet, boren till lysande och herrliga dåd, högsint och konungslig. Hela hans omgifning nr ock lysande och hade goda seder. Sjelf utmärkte han sig genom allvar i sitt väsende och upptog ej bland de sina någon som hade vekliga seder, utan endast djerfva, käcka, starka, utvalda män. Det blef till ett ordspråk, att ingen upptogs bland Svantes män, som blinkade för ett yxhugg i ansigtet. Derjämte var han mot de sina så frikostig, att han ofta kunde taga kläderna af kroppen för att skänka bort dem. Han var nämligen mycket mera mild mot sina krigare än mot sig sjelf och ofta tömde han statens skatt för deras skuld. Om rikedomar vårdade han sig icke, utan skattade mycket högre dygd och ära, han hade hellre omkommit af hunger än lefvat af sina undersåtars skada eller rof från kyrkor och andlige, med rätta hysande den öfvertygelsen, att Sverige är så rikt, att dess herre ej för att lefva i tillbörlig herrlighet behöfver taga sin tillflykt till rof och helgerån, hvilka göra lifvet osällt och vanfrejdadt. Alla bakdantare och lögnare förföljde han med oblidkeligt hat. I orden var han sträng, men i sina handlingar mild. Ingen samtida furste sökte mera Guds heder.”

Man har med rätta anmärkt, att renaissancens tid var upptäckternas tid: man upptäckte ej allenast en ny verld på andra sidan oceanen, inom den gamla verlden upptäckte man äfven naturen och menniskan. Olaus Magni var i sin forskning ett barn af den nya tiden. Sveriges natur och dess folk hade blifvit föremål för hans iakttagelser. Han fann dem värda att utförligt skildras. Vi måste egna vår beundran åt skärpan af hans iakttagelser, åt ärligheten af hans skildring. Den senare egenskapen häfves icke genom hans begär att inför utlandet skryta med Sverige och dess folk, de deraf framkallade öfverdrifterna skalar man med lätthet bort från skildringen i öfrigt. Brodren Johannes hade tagit till uppgift att teckna det svenska folkets bedrifter. Olaus ville uppvisa källan till den duglighet, om hvilken dessa bedrifter vittnade – naturen, hård, men helsosam, folkets anlag, allvarliga och storslagna, dess seder, enkla, fostrande kraft i hug och arm. Så vidt var han dock bländad af de historiska bragdernas glans, att han med synnerlig förkärlek framhåller svenskens krigiska lynne och krigiska duglighet, men han låter sig icke deraf förledas till ringakt för de fredliga idrotterna. Tvärtom lemnar han oss detaljerade upplysningar om det enklaste hvardagslifvets id, som icke får en plats i teckningen af de historiska tilldragelserna, men som till denna teckning gifver den oumbärliga bakgrunden.

Jag har redan antydt hans benägenhet att prisa det mera ursprungliga och enkla i sed och samhällsskick, emedan det innehär en borgen för flärdlös duglighet. Både före och efter honom hafva tider förekommit, då man kände behof att som motbild till samtidens veklighet och skador med gyllene färger teckna enklare lefnadsförhållanden. Sjelf åberopar han Tacitus som ett vittne för de enkla sedernas förtjenst. Vi hafva lätt att i minnet återkalla, senare författare, som gjort på samma sätt. Som karakteristiskt för vår författares uppfattning af forntidens art och den äkta svenskhetens förträfflighet, må det 36:e kapitlet ur den trettonde boken här återgifvas, hvilket bar rubriken “om de gamles matordning”.

“De framsatte på det grästäckta golfvet låga träbord. De lifnärde sig af bröd samt af ymnigt kött, som än kokades i vatten, än stektes på glöd eller spett. Rätterna uppdukades ej med yppigt prål: de framburas i händerna och fördes hit för bit i munnen. Var köttet svårt att skilja åt, använde man en simpel knif, som hvar och en hade jämte skidan vid sin tallrik. Fiskar åt man, som hemtades ur eget vatten. Man kryddade dem med salt, ättika och kummin, hvilka kryddor äfven användes för drycken. Olja använde de icke, ty oljan är hos nordbon sällsynt och på grund deraf finna de hennes smak föga behaglig. När många åtp samman, suto de i en ring, med den främste, vare sig han utmärkte sig genom krigiska bedrifter, genom börd eller rikedom, i midten. På hans båda sidor voro de öfriga ordnade efter värdighet eller duglighet. På ryggen hade enhvar sin sköld. Tjenarne åto i en yttre ring, hvar och en i närheten af sin herre. Så berättar Athenseus. Men när tiden skred framåt och menniskans odling blef mera prydlig och civiliserad, då infördes lyxen i vanorna och styggelsen i sederna: af den gamla, bepröfvade enkelheten skönjes intet bevaradt. Jag behöfver ej långrandigt uppräkna de plågoandar och deras redskap, som spänna ut den trängsta mage plågsamt. Fordom hade de nordiska folken en ljuflig, trygg och kostelig enkelhet i ätande och drickande, som gjorde dem sunda, starka, kraftiga, kloka, sträfsamma, framför allt i krigiska idrotter. Nu deremot inkallar man främmande gödare och kockar och deraf införes i magen sådan sed, som föder otygladt sjelfsvåld, så att man, efter att hafva gifvit till spillo nykterheten, som är dygdernas väktare, ej kan komma att i sitt hjerta tänka det som är nyttigt och rätt, ej öka hvad man begynt, ej arbeta med sina händer.”

Olaus Magni är ej obenägen att konstruera fram en idealbild af det ursprungliga samhället i norden. Dervid tecknar han motsatsen till sin tids sed, dervid lyser han med många citat ur de klassiska, författare, som, under motsvarande förhållanden, skildrade som mönster germaners och hyperboreers enkla och oförderfvade seder. De kapitel, i hvilka dessa konstruktioner och dessa citat förekomma, äro visserligen af intresse för den, som vill studera sinnesriktningen på Olai Magni tid. Ojämförligt dyrbarare för oss äro de kapitel, i hvilka han nöjer sig med den blygsammare uppgiften att gifva en objektiv skildring af hvad han sjelf sett.

Det är Nordens, i främsta rummet Sveriges, natur och seder, som han vill teckna. Äfven här måste vi göra en viss reservation. I skildringen af naturförhållandena visar han sig i månget afseende barnslig. Det är icke min mening att med denna anmärkning göra honom en förebråelse: det var icke hans fel, att, man på 1500-talet ännu ej hade hunnit till ett vetenskapligt studium af naturen. Men äfven inom detta område finna vi jämte det barnsliga och vidskepliga mycket som, emedan det grundar sig på egen iakttagelse, ej nog kan värderas. Det må vara nog att anföra några exempel på det ena och det andra, slaget af framställningar.

I likhet med Aristoteles finner han det olämpligt att säga alla vindar vara i grunden en enda vind, en rörelse i luftkretsen, som nämnes olika allt efter det håll från hvilket den utgår.

Vi veta alla, att det finnes fyra hufvudvindar och åtta dem underordnade. Vindarne utöfva ett mycket stort inflytande på menniskan. Nordanvinden t.ex. härdar och stärker kropparne, renar vätskor och andning, verkar välgörande på hjärnan, gör sinnena finare, stärker rörelsen, sammandrager de onda vätskorna, så att de ej gå öfver i andra lemmar. Dervid må dock medgifvas, att denna vind kan framkalla hosta o.s.v., men han har icke sunnanvindens förvekligande och slappande egenskaper. Östanvindarne äro i allmänhet bättre än vestanvindarne. Dessutom finnas i sina trakter särskilda vindar, t.ex. en i Norge, som kallas circius, och som tillfogat holländarne stor skada, i det götiska eller svenska hafvet (d.v.s. i Östersjön) en, som kallas corus eller circius och som vållat otaliga skeppsbrott, ja som till och med rubbar strandförhållandena. Vid genomläsning af Olaus Magni skildring af de allmänna naturförhållandena i Norden märker man genast ett fel i hans arbete, nämligen hans alltför stora tillit till den klassiska forntidens författare. Hans teckning grundar sig nämligen icke endast på de egna, iakttagelserna, utan ock på romerska uppgifter; och mången gång finner han det lämpligt att, när dessa äro af olika innehåll, sammanställa dem, för att utröna, hvilkendera skall kunna anses vara den riktigaste.

Åt växtverlden egnar han endast i förbigående sin uppmärksamhet; så mycket mera sysselsätter han sig med djurverlden.

Af husdjuren omtalar han i varma ordalag hästen och hunden, som Gud gifvit menniskan den förre till en deltagare i arbetena, den andra till kamrat och väktare. Denna försynens gåfva är så mycket mera värd, som båda dessa djur äro synnerligen lättfödda. Hunden äter affall; hästen håller till godo med solstekt fisk, lufttorkadt kött, skorpor och trädsvampar. De exempel, som anföras på hundens trohet och nytta, äro dock hemtade uteslutande ur sagohistorien och från utlandet. Om hästen få vi derimot värderikare upplysningar. De norska hästarne äro af medelstorlek och synnerligen lämpliga för fjällvägar. De svenske och gotiska hästarne kunna med största uthållighet och snabbhet färdas fram öfver vexlande mark, genom kärr och skogar samt öfver höjder. Ölands små hästar användas mera till lust än arbete; dock finnes på ön ett annat slag, som är synnerligen lämpligt äfven för tungt arbete. Äfven de finska hästarne äro goda. Han uppräknar ett sextiotal af egenskaper, som en god häst bör hafva – dessvärre citeras här ej endast erfarenheten, utan äfven Virgilius och Isidorus – och ytterligare några prof, som en förståndig man bör underkasta den häst, som bjudes honom till salu. Från Sverige skickades, efter hvad Olaus Magni berättar, årligen skepp till utlandet fulla med hästar, alla dock af mindre storlek, ty de till krigsbruk dugliga hästarne tillåter ej regeringen att utföras.

Jämte de värderika naturhistoriska upplysningar, som Olans Magni lemnar, finna vi andra, som vittna om hans och tidehvarfvets lättrogenhet; vi få dock icke på grund deraf bedöma honom eller hans tid för strängt, ty ännu i dag finnas bland oss personer, som alls icke äro obenägna att tro detsamma. Han talar om det myckna obehag, som råttor och möss kunna uträtta i ett hus. Mot denna plåga finnes dock i norden ett mycket godt medel. Vissa personer ega genom arf förmåga att genom besvärjelser bringa råttor i förderfvet: de gå in i huset, vandra genom alla dess delar och draga från dem alla efter sig i långa rader plågodjuren, hvilka följa dem villigt ut i det fria och på deras bud störta sig hufvudstupa ned i en vak på isen. En figur visar, huru den sista akten i detta märkliga skådespel går för sig. En annan figur visar, huru två män ur en vak uppdraga ett nät fullt med stelnade svalor. Ty, säger Olaus Magni, ehuru menniskor finnas, som påstå, att svalorna äro flyttfoglar, i norden fiskas de mycket ofta upp ur sjöarne vintertiden. Vid höstens inträde sänka de sig under sång ned i vattnet, och flyga åter upp derifrån i maj. Gamla och erfarna fiskare, som få upp dem i sina nät, släppa dem genast åter ned i sjön, men ynglingar roa sig med att bringa dem till något varmt ställe, hvarest de snart qvickna vid, dock endast för att vid nästa stränga köld omkomma. Det hus, på hvilket ingen svala fäster sitt bo, anses vara hotadt af olycka; allt efter som svalorna bygga sina bon längre ned eller högre upp, döma jordbrukarne huruvida de böra så i dälderna eller på höjdsluttningarne. Alla svalor bo för öfrigt icke på husen, utan endast de, som hafva ljust bröst och lång, treklufven stjert och som ständigt kuttra i bot. Svarta svalor vistas ute på fältet och angifva genom hög flygt torka, genom låg fuktig väderlek. Ett tredje slag, med rödaktig buk, håller sig på stränderna.

Af större intresse än naturskildringarne äro Olai Magni redogörelse för svenskarnes seder. Han har sökt skildra dem, sådana de voro på hans tid och under de närmast föregående århundradena. Som han lefde vid ingången af den nya tiden har hans arbete blifvit en kulturhistorisk skildring af Sveriges medeltid. Det har dröjt tre århundraden innan man i Sverige ansåg det löna mödan ånyo upptaga detta ämne till utförlig behandling.

Enligt Olai Magni skildring intog jordbruket en ganska hög ställning. Som det nordiska klimatet icke medgifver vinodling, användes all omtanke för sädesodlingen; af åkerns frukter får man ej blott bröd, utan äfven dryck. Jordens bärkraft måste upphjelpas. Vid höst- och vårdagjämningen får man se byfolket köra ut gödseln på åkern; den aflassas på snön och anses det vara desto löftesrikare för skörden ju djupare snölager täcker jorden. För öfrigt må man icke tro att åkrarnas gödande är en enkel sak, som bedrifves på måfå. Man behandlar på olika sätt sandig och stenig jordmån, man använder särskild gödsel för särskilda sädesslag. Man är väl försedd med redskap för jordbruket – de vigtigaste äro afbildade. Svedjandet omtalas och “askåkrarnes” utomordentliga bördighet prisas. Man plägade icke blott lägga gödseln på snön, utan man sådde också på snön, sedan man på hösten gjort åkern i ordning. Når vintern var kommen, kände man sig trygg för att fiendeanfall och härjningar ej skulle göra såningsmannens möda fåfäng. Som kölden jagade undan foglarne, fingo ock sädeskornen ligga i fred på snön, till dess de genom sunnanvindens blida kraft småningom sjönko ned genom denna till den väntande jorden. Nordborna pläga omgifva sina åkrar med stenmurar samt angifva i öfrigt deras gränser efter resta stenar, klippor, sjöar och vattendrag, rika källor eller genom lindkol, som aldrig ruttnar. När inga sådana märken finnas, måste man anlita landmätaren, som bestämmer åkerns mått efter stång, steg, rep eller plog. Vid skörden visar man den största inbördes hjelpsamhet. Arbetets slut firas med ett gemensamt gille, vid hvilket äfven alla de tvister, som möjligen uppkommit, slitas. Behandlingen af den skördade säden uppskjutes till vintern med de långa nätterna. På logen ställes ett jernfat, hvari tjärved brinner; de utbredda kärfvarne behandlas med slagor; man anordnar drag, så att agnar o.d. föras undan, dels för att skiljas från sädeskornen, dels för att de ej skola intränga i munnen på arbetaren, hvilken, för säkerhets skull, sköljer denna och strupen med färsköl. Den italienska seden att tröska medels trampande af kreatur är i norden alldeles okänd. Åkerbruket der visar sig i mycket skiljaktigt från söderns. Å flera orter i Vestergötland mognar kornet på åkern, utsatt för södersol, inom 36 dagar från sådden, d.v.s. från slutet af Juni till medlet af Augusti, ibland till och med ännu fortare: det är den goda jorden, den milda luften, och de stenarnes rötter värmande vätskorna och solens hetta, som frambringar denna tidiga mognad. Det goda kornet har sexradiga ax; axen med färre rader anses goda nog för tillverkning af öl. I öfrigt försiggår sådden i början af maj och skörden i medlet af augusti. För hjelp vid skörden begäres ingen lön, utan man nöjer sig med den gemensamma aftonmåltiden, vid hvilken giftermål aftalas mellan ynglingar och flickor, Sädesskörden i augusti föregås af höskörden i juli. Som vid dessa tillfällen alla krafter behöfvas på fältet, taga mödrarna med sig dibarnen, som de under arbetet hänga i korgar på träden, så att barnen skola blifva oåtkomliga för ormar. Dessa hafva nämligen för sed att krypa in i munnen på sofvande, så att ibland ser man endast det yttersta af ormstjerten sticka ut ur munnen. Det gäller då att med ett varmt och mjukt tyg gnida stjerten, till dess ormen lockas att åter krypa ut, hvarefter man till häfvande af giftet ger patienten litet teriak, som man alltid har i förråd tack vare de främmande köpmännen. Säden föres på pråmar och andra farkoster till hamnarna, från hvilka den skickas ut till främmande orter, i synnerhet till staden Danzig i hertigdömet Preussen, hvarifrån den skickas vidare till Portugal, Spanien, Frankrike, England, Skottland, Holland och Brabant.

Den iakttagelse, som vi, så långt efteråt, kunna göra, att svenskarne under medeltiden icke vara synnerligen hågade för sjöfärder, styrkes af Olai Magni skildring. Han anför ett i detta afseende ganska betecknande yttrande af den hel. Henrik, biskop i Linköping:

Hafvet dräper mången man,
ho jorden brukar, säll är han.

Det skulle leda oss för långt, om vi här skulle redogöra för sädens följande behandling, för de olika slagen af qvarnar, för bakning af bröd, de olika brödslagen, rostande af säd, tillverkningen af mjöd och öl, ölets stora gagn – Olaus Magni botades för sten, när han under Stockholms belägring blef tvungen att dricka gammalt öl – m.m. sådant.

Det har redan blifvit nämndt, att Olaus Magni, ehuru en kyrkans man, egnar synnerlig uppmärksamhet åt de krigiska förhållandena och sådant som med dem står i sammanhang. Äfven i denna afdelning, – förteckningen öfver bokens innehåll visar, huru vidlyftig den är – finnas många värderika upplysningar, men det torde vara bäst att för närvarande lemna dem å sidan. I stället vill jag rikta uppmärksamheten på den sextonde boken, de ecclesiaeticis disciplinis. Denna bok följer omedelbart efter den, som handlar om krigiska idrotter; författaren säger sig vilja från den gå till det som högre är. Äfven de krigiska nordborna voro så långt komna, att de icke uträttade något utan att först hafva dertill utbedt. sig presterlig välsignelse.

Först afhandlas skolväsendet. Bilden visar ett hvälfdt rum med en midtkolonn; i rummets hvardera ända ses en man. Den ene sitter i en kateder och har omkring sig barn , som läsa i en bok, framför den andre, som sitter å golfvet, ligga några barn på knä. Olaus börjar med att omtala Platos ifver för ungdomens undervisning: sådan som gossen blifvit genom uppfostran, sådan tjenare blir han för staten. Riktigheten af denna lära hafva de nordliga folken insett – Olaus menar här de i södern uppträdande gotarne, – hvarom sådana namn som Diceneus, Salmoxis m.fl. vittna. I norden är syftet med undervisningen i främsta rummet att utbilda soldater för kyrkans här. Der tillsättas af biskopen och magistraten (så skedde t.ex. i Stockholm) skollärarne, som sjelfva eller genom medhjelpare undervisa i vetenskapernas grundlinier tvåhundra eller trehundra (10) gossar och ynglingar, äfven af högförnäm börd, och egga dem, derest de ej vilja vara goda, med käpp och ferla till farande efter och framhärdande i goda egenskaper, alldeles som man eggar ett djur med piska och en häst med sporrarne (11). De knäböjande barnen kring den ene mannen skola påminna om seden i norden, att barnen, när de skola gå till hvila, hvart i sin ordning efter ålder läser fader vår och englahelsningen till Maria, och utbedja sig fadrens välsignelse, om hvars lydelse presterskapet undervisar efter kap. 6 i 4 Mosebok. Olaus Magni säger sig hafva känt dem, som för uppstudsighet och andra fel af fadren undantagits vid välsignelsens utdelande; de hade under det följande lifvet fått pröfva på osällhet, brist och olycksfall. Lärarne i norden aflönas icke, såsom i sydligare land, ur statskassan, utan ur kyrkans inkomster af tionden, af biskopsbordet och medel, som testamenterats af prestmän. Till ungdomens goda uppfostran bidrager ock följande sed, som i norden har sin yttersta upprinnelse från bruket att i templen hålla eld till afgudarnes ära. Å jungfru Marias renselses dag (den 2 februari) går man i procession, med af presterna vigda ljus i händerna, genom kyrkorna och öfver kyrkogårdarne, hvarefter ljusen nedläggas vid altaret. Efter gudstjensten fördelas det qvarvarande af ljusen på familjerna. Följande dag samlas barnen inför fadren och falla på knäna. Han bränner på en hvar hårets ändar i korsform, uttalar öfver barnet välsignelsen och släcker derefter ljuset. Om då röken stiger uppåt, anses detta vara ett vittnesbörd såväl om lydaktighet hos barnet, som om dess goda framtid och eggas det genom prisande till vidare framsteg. Sänker sig åter röken, antyder detta ett dåligt förhållande och man söker genom varningar och förmaningar undanrödja kommande olyckor. De sagda ljusen äro dessutom till stor nytta, i det de, när de äro tända, förmå afhålla åska, blixt och pestsmitta.

Svenskarne hafva en vacker och from sed att söka välsignelse för allt sådant, som hör till menniskans nödtorft. Vid påsktiden och vid den dag i midten af augusti månad, som är helgad jungfru Maria (den 15), välsignas utsäde, skörd och allt som tjenar menniskan till föda och dryck med de orden (i fråga om drycken): O Gud, hvars kärleksfulla vilja är att borttaga all orenhet, och att återföra allt förderfvadt till dess ursprungliga renhet och genom välsignelse helga allt, vi bedja och anropa Dig, att Du ville ur denna dryck borttaga allt, som är orent och skadligt och att Du, af din stora barmhertighet, ville helga och rena de hjelpmedel, som Du i nåd täckts gifva Dina tjenare att bruka, så att denna dryck, renad från all besmittelse, må genom Din gudomliga välsignelse vara helgad och för alla, som deraf smaka, oskadlig. På den hel. Stefans dag välsignades säden med följande ord: Allsmäktige, evige Gud, som skapat och helgat allt, som är en och treenig, vi bedja Dig, Herre, mildaste fader, att denna säd må genom Din barmhertighet vara välsignad, och gif, genom åkallandet af Ditt allra heligaste namn, att djuren, som deraf hemta sin föda, må få vederqvickelse och helsa och kraft, att de, som Du skapat till vår nytta, må af Din nåd lefva till vårt bistånd. Genom Jesum Christuni vår Herre. Amen.

Denna välsignelse af säden, som egentligen skulle komma husdjuren och genom dem menniskorna till godo, torde hafva stått i sammanhang med den samma dag – annan dag jul – försiggående kappkörningen från gudstjensten, som ansågs vara af stort inflytande för årsväxten. Öfverskriften till det kapitel, i hvilka dessa välsignelser omtalas, lyder ”Om Uppsala-ärkebiskopen Birgers välsignelser öfver all ting”, och har måhända seden att utbedja sig sådana af honom blifvit inskärpt. Olaus omtalar derefter samma ärkebiskops välsignelser öfver dem, som anträda en pilgrimsfärd, samt öfver allmosor. Samma ärkebiskop (12), understödd af sina suffraganer, införde bruket, att vid hvarje sockenkyrka uppsätta en byggnad, i hvilken behöfvande sjuklingar kunde lifnäras genom sockenbornas allmosor, hvarförutan biskopstionden och frivilliga gåfvor äro anslagna till hus för spetälske och andra sjuka.

Denna gifmildhet gifver vår författare anledning att tala om gästfriheten i norden. Bilden framför kap. 12 visar en man, som med väl villiga åtbörder inbjuder två vägfarande att stiga in i hans stuga. Alb. Krantzius prisar svenskarnes gästfrihet, och denna inskränker sig ej till ett vänligt mottagande i hemmet: man ger den bortgående främlingen gåfvor, visar honom väg, lånar honom häst, uppgifver andra, som han bör gästa, o.s.v. Denna allmänna gästfrihet hindrar ej, att man med yttersta hårdhet bestraffar den, som vill ondskefullt missbruka den. Ej heller kunna de, som i sina kläder eller varor hafva en genomträngande lukt, såsom ryssar, moskoviter och danskar (13), räkna på att länge åtnjuta gästfrihet i ett hus. Sådana få emellanåt stryk, ty lukten misshagar, den kan ock vara farlig för barnaföderskor och den ingifver bönderna föreställningen, att de hafva med landsförrädare att göra.

I de nordiska landen, men i synnerhet i Sverige, har man för sed att låta äfven sällskapsglädjen få en helgad prägel. Man håller gillen på vissa bestämda tider, då frid är pålyst, och man fröjdar sig, som om man lefde under den gyllene tidsåldern. Genom kyrkans påbud hafva dessa gillen blifvit inskränkta till de tre pingstdagarne och de tre dagarne före den stora fastans ingång. Man samlas i ett för ändamålet uppfördt hus invid kyrkan; mat för hvar och en med sig, men ölet drickes på gemensam bekostnad. Före måltiden besökes kyrkan, der man beder för sig, sina fränder och vänner, såväl ännu lefvande som bortgångne. Vid måltiden drickas tre officiela skålar, för den heliga treenigheten, för jungfru Maria och för det helgon, till hvars ära sockenkyrkan är invigd, hvarefter gillestadgan uppläses. Efter måltiden göres ett nytt besök i kyrkan. Dessa gillen äro af stor nytta, ty de bidraga kraftigt till upprätthållande af enheten. Vid dem aftalas gemensamt försvar, derest rykte om stundande örlig inlöper, och vid dem aftalas giftermål. Väl hafva stundom rubbningar inträffat i hållande af dessa gillen, genom farsot, hungersnöd, krig, tyranners misstankar mot folkförsamlingar o.d., men seden har aldrig blifvit upphäfd, “Götar och Svear, aldrig födda till trälar, vilja ej, sedan de erlagt sin skatt, som skadedjur tvingas mot lag och billighet till sådant, som är ovandt eller omöjligt, efter hvad man vet om de gamles frihet, som gjort dem lyckliga och bragt olycka öfver sådana herskare. som mera vinlagt sig om att fruktas än älskas.”

När nordborne från aflägsna gårdar färdas till kyrkan, hafva de inga andra vapen med sig än båge, svärd och yxa – bågen för att fälla vilddjur, som möta dem under vägen (björnar och vargar äro mycket svåra under januari, februari och mars månader), svärdet, för att försvara sig mot fiender, yxan, för att kunna komma fram, ifall träd fallit kull öfver stigen eller ifall man behöfver ersätta en bro, som förderfvats af ett våldsamt flöde. De föra äfven med sig spjut, för att kunna hoppa öfver vattendrag, men hafva äfven årsstafvar eller kalendarier (runstafvar), å hvilka de se månens förhållanden, fasta och rörliga högtider o.s.v. Alla dessa vapen afläggas dock i kyrkans förhus, utan farhåga att de der skola stjälas. I detta sammanhang omtalas utförligt, med hänvisande till utländska exempel, huru illa de göra, som bryta kyrkans frid. I Norden pläga furstarna vara angelägne att försona sig med prelater, som blifvit kränkta. Så t.ex. försonade sig Sveriges mäktige konung Magnus Ladulås hastigt, till allas beundran och glädje, med den fromme biskop Brynjolf i Skara, hvilken han, i följd af upproriska mäns ingifvelser, betraktat som sin fiende och efter hvars lif han flere gånger fikat. På jungfru Marias himmelsfärds dag år 1285 infann han sig i kyrkan, der biskopen sjöng messan; konungen – som, jämte sina följeslagare aflagt alla vapen – kastade sig på knä framför altaret, bad och erhöll förlåtelse, hvarefter han kostligen undfägnade biskopen på sitt slott. Detta goda, exempel hafva under den följande tiden furstar och prelater följt, så snart de hållit undan tasslare. Om dessa senare har Olaus mycket ondt att säga och han berättar i detta sammanhang, huru hr Svante Nilsson plägade behandla dem.

K. Magni goda förhållande ger Olaus Magni här tillfälle att utförligt – uppenbarligen med hänsyn på k. Gustaf, men utan hans namns nämnande – framhålla, huru nödvändigt det är, att furstarne söka förqväfva alla kätterska åsigter, som kunna störa kyrkans frid.

Efter denna exkurs upptager han ett ämne, som icke har något direkt sammanhang med det, föregående, nämligen furstliga begrafningar. Under den gamla tiden, säger han, var det sed att upphänga furstarnes lik i löfträd, helst ekar, eller att bränna dem å enebål eller lägga dem i högar omgifna af stora stenar. Med kristendomens införande uppkom en bättre sed, men från att redogöra för denna hindras han af sitt nit mot kätteriet, hvarigenom vi ej om furstebegrafningarne under medeltiden få veta mera än hvad bilden framför kap. 37 visar oss: en högtidlig procession – i spetsen rider på en väl utstyrd häst en riddare, med skölden på ryggen, och hållande i högra handen vid klingan ett svärd, byars fäste är vändt uppåt – derefter en bår med kistan täckt af ett kläde – på sidorna väpnade män, af hvilka några bära facklor. Först i kap. 45 kommer han åter till furstegrafvarne, för att omtala, huru k. Kristiern II, ej nöjd med att hafva besegrat den yngre Sten Sture, lät uppgräfva hans och hans efter hans död födde sons lik, hvarefter han sände hr Stens haltbrända armar och ben genom landet för att hos allmogen injaga skräck. Romaren Sylla visade sig lika grym, men Alexander den store betedde sig på ett helt annat sätt.

Den nyss omtalade bilden beskrifves först i kap. 47, “om ädlingars begrafning”. Der berättas, att graftåget inleddes af andlige. Ryttaren bar på sig den dödes rustning och skölden på ryggen är ock den dödes. Häst, rustning och vapen, skänkas af arfvingarne jämte gods till kyrkan, i hvilken graf upplåtits, men hästen och vapnen återlösas af dem; endast skölden stannar qvar. Denna berättelse styrkes af de sköldar, som, enligt Peringsköld, fordom funnos i Upsala domkyrka, och af den, som från Sigtuna kyrka flyttades till Statens Historiska Museum. I detta sammanhang omtalas, huruledes tacksamma bönder buro k. Magni Ladulås lik från Visingsö till Stockholm – tolf dagars väg (14) – samt huru, när Brynte Bertilsson år 1510 hade stupat i Skåne, hans enka utbad sig hans lik och huru det af hans söner och underlydande bars upp till Vestergötland.

“Man plägar prisa”, heter det i kap. 50, “pålitliga och skickliga advokater, som taga den enskildes handlingar i försvar, men mycket större ära tillkommer dem, som förstå att genom sin konst utdrifva det, som syntes skola bringa döden, och återskänka helsa under en farlig sjukdom”. Dermed ledes talet öfver på läkarne. Deras konst är svår, ty det är ej lätt att komma underfund med menniskornas helsa, som beror på den rätta blandningen af stridiga vätskor. Den som en gång blifvit behandlad af en oduglig läkare, är färdig att tro alla, äfven de skickligare, vara bedragare. Derföre äro ock läkare sällsynta i Norden, hvilket icke beror derpå att man der hyser tvifvel om konsten eller forfarenheten att läka väl, utan på omöjligheten att få bugt på de sjuka, icke på bristen af helsogifvande örter, ty, efter Plinii vittnesbörd (mot slutet af bok 27), finnas sådana bättre i norden än annorstädes. Men om flere läkare finnas, som gifva olika råd, eller flere läkemedel af olika verkan, skulle den sjukes lif löpa fara, hvarförutan främmande aromer eller läkemedel genom den långa transporten lätt förlora sin kraft eller blifva föremål for förfalskningar. Följande sjukdomar äro för norden utmärkande: hosta, sten, värk i ögon och tänder, magplågor, feber, slem, skabb, den galliska sjukan, bensjukdomar; ju mera sällan pesten kommer, desto häftigare rasar han, i synnerhet som menniskorna äro begifna på rus. Det finnes äfven en borgsjuka, som hemsöker belägrade: lemmarne, förtjockade genom slöhet hos köttet och genom under huden utgjutet var, gifva efter, då man trycker på dem med fingret, man förfaller i dvala får ovilja för läkemedel – på svenska kallas denna sjukdom och schoerbuch (skörbjugg) och synes den uppkomma genom ätning af salt mat, som ej vederbörligen smältes, samt af den kyliga utdunstningen från murarne. Om man öfverkläder väggarne med bräder, får denna sjukdom icke så stor våldsamhet. När den håller i sig länge, bör man häfva den medels användande af malörtsdekokt, liksom man kan hjelpa sten med att koka gammalt öl samman med smör. Mest prisas de läkare, som med enkla medel häfva sjukdomarne. Äfven äro de omtyckta, när de med naturliga skäl öfvertyga, att om gubbar gifta sig med flickor, gossar födas snarare än flickor, eller när de med hugsvalande ord intala sjuka att, för att få helsa, uppsöka grönskande och ljufliga orter, der de kunna få höra foglar, ja äfven grodor. Kirurger finnas i stort antal i Norden, hvars inbyggare knappast låta en dag gå förbi utan slagsmål. Podager är i Norden en aristokratisk åkomma. Huru hr Svante Nilsson kurerade anfallen har jag redan i det föregående omtalat.

Men, torde läsaren fråga, hvad har allt detta att göra med den kyrkliga disciplinen? Jag fritager mig från att svara genom att instämma i frågan. Så mycket är visst – hvilket jag redan i det föregående antydt – att Olai Magni framställning icke tillfredsställer vår tids anspråk på systematisk uppställning. Men det lilla, som här blifvit anfördt, torde vara tillräckligt, för att visa, huruledes hans historia innehåller synnerligen mycket, som är väl värdt att taga vara på för dem som vill känna medeltiden, och att den derföre ej får vara för vårt vetgiriga slägte en tillsluten bok.

Jag har i det föregående några gånger haft anledning att tala om de i Olai Magni arbete förekommande figurerna. I den första upplagan, den latinska, i Rom tryckta, äro dessa ganska stora och placerade ofvanför kapitlen, sedan de genom tillfogande af ornament fått sidans bredd. Samma figurer äro införda i den italienska upplagan från Venedig. I Basel har man deremot låtit göra nya figurer till formen litet mindre och i flera hänseenden afvikande.

De italienska originalfigurerna äro ganska märkliga. Några äro visserligen rena konstruktioner och derföre af intresse endast för kännedomen om 1500-talets uppfattning. I en stor mängd af dessa teckningar finna vi deremot drag, som uppenbarligen troget återgifva nordiska förhållanden och som derföre äro ytterst goda bihang till texten. Huru hafva dessa figurer tillkommit? Hvem har till dem lemnat originalteckningarna? Dessa frågor torde väl aldrig kunna besvaras. Möjligen har Olaus Magni sjelf kunnat teckna och äfven under landsflyktens dagar bevarat så redigt minne af de svenska förhållandena, att han kunnat i bild återgifva dem troget liksom i texten.

Olai Magni historia är i hela sitt omfång tryckt i Rom, Venedig och Basel, på latin, italienska och tyska. Sammandrag äro tryckta flerstädes och på flere språk. Men ingen upplaga, intet sammandrag är tryckt i Sverige. Detta är dock obilligt och otacksamt.

Att nu i Sverige aftrycka den äldsta (romerska) upplagan på latin vore icke klokt. Den som kan läsa det märkliga arbetet på utländskt tungomål, må hålla sig till någon af de främmande upplagorna. Deremot vore det utan fråga ganska nyttigt för vår tids forskning och en billig tacksamhetsgärd mot den förtjente författaren att af hans verk utgifva en svensk öfversättning. Denna skulle väl komma att innehålla somt, som nu är värdelöst, men det kan ej hjelpas, ty Olaus Magni var ett barn af sin tid, men det för vår tid värderika är dock vida öfvervägande. En sådan öfversättning borde, så vidt ske kan, hafva samma utseende som den romerska upplagan (liten folio), hvilken består af inemot 900 sidor, samt förses med kopior af denna upplagas figurer, 10 större och 461 smärre. Utgifvandet af den svenska öfversättningen måste således kräfva icke obetydlig kostnad, i synnerhet som sjelfva det besvärliga öfversättningsarbetet bör åtminstone i någon mån betalas, liksom det arbete, som måste nedläggas på åstadkommande af förklarande noter. Om medel kunna anskaffas, är jag mer än villig att fortsätta och afsluta min för längesedan påbörjade öfversättning.

Jag kan ej underlåta att i detta sammanhang framhålla en betydlig brist i vår historiska literatur som borde afhjelpas. Våra historiska källskrifter begagnas med berömvärd flit af våra häfdaforskare, men, otryckta, äro de genom sina förvaringsrum, tryckta äro de genom sitt språk, så snart de gälla vår historias tidigare perioder, för den stora allmänheten otillgängliga, och det skulle dock helt visst vara för denna af allra största intresse att hafva dessa källskrifter lätt tillgängliga. I Tyskland nöjer man sig icke med att utgifva Monumenta Germanies historica i folio eller numera i qvart till tjenst för forskare, utan man utgifver äfven det vigtigare dels i små oktavskrifter in usum scholarum, dels i tysk öfversättning. Äfven i Danmark har man gjort ganska mycket för att få de äldre historiska källskrifterna tillgängliga för menige man. I Sverige deremot är i denna riktning ytterst litet gjordt. Vi hafva väl, hvilket är mycket godt, “Ryska historiska skrifter”, utgifna i svensk öfversättning, men vi kunna icke på längden nöja oss dermed. Det är i vår tid ej blott en vetenskaplig, utan ock en politisk pligt att göra, vårt folk förtroget med vår historias källskrifter. Skulle någon förläggare eller någon annan vara villig för ett sådant företag, kan jag stå till tjenst med en för flere år sedan uppgjord plan för utgifningen.

Fotnoter:

1) Tempore nativitatis mese et multorum.

2) Var han verkligen född i Skenninge? I sin Historia bok 2 kap. 31 omtalar han Linköping, “unde mihi origo est“.

3) Anno domini 1518 … post septennale studium in celebrioribus Germaniæ urbibus diligenter continuatum, heter det i några sjelfbiografiska anteckningar, som dr Harald Hjärne träffat i det jagellonska biblioteket i Krakau. Om dessa anteckningar, som jag flitigt begagnat för skizzen om Olai lefnadsöden, mera i det följande. Han var återkommen till Sverige redan år 1517; jfr hans historia bok 2 kap. 29.

4) Den italienska upplagans titel lyder: Opera breve laquale dimostra et dechiara, onero da il modo facile de intendere la charta, oner delle terre frigidissime de settentrione: oltra il mare Germanico, dove si contingono le cose mirabilissime de quelle paesi fin’ a quest’hora non cognosciuti ne da Greci ne da Latini. Ett exemplar af denna upplaga har jag sett i Venedig, ett annat tillhör frih. C. J. Bonde. Ett exemplar af en tysk upplaga finnes i K. Biblioteket.

5) Olaus omtalas i dessa anteckningar alltid som tredje person.

6) Jag antager med Nordenskiöld att kartorna af år 1539 och 1567 äro i hufvudsak desamma. Kartan af år 1539 synes nu vara förlorad. Det exemplar af texten, som jag år 1881 hade tillfälle att se i Venedig, saknade, liksom friherre C. J. Bondes exemplar, kartan. Af 1567 års karta finnes ett facsimile intaget i förra delen af Nordenskiölds Vegas färd.

7) Af Zieglers karta finnes ett facsimile i nyss nämnda arbete. Ett facsimile jämte Zieglers text på originalspråket samt i svensk öfversättning har jag meddelat i Geografiska Sällskapets Tidskrift nr 2.

8) Körsvennerna i dessa fordon uppgifvas heta qvener!

9) Då jag nyligen i det danska Dagbladet blifvit beskyld för att hysa till Danmark och danskarne en synnerlig afvoghet, ber jag att få tillägga, att det icke är någon sådan afvoghet, utan uteslutande begäret, att låta Olaus Magni framträda i hans rätta dager, som förmått mig att här anföra ofvanstående för danskarne oblida omdömen.

10) Dessa siffror kunna synas öfverdrifna, men äro det helt visst icke. Enligt trovärdig uppgift funnos i början af 1500-talet 700 lärjungar i Ribe, 900 i Roeskilde skola. Jfr Brandt, Om Lundakaniken Christiern Pedersen og hans skrifter s. 11.

11) Sporren som ensamt eggelsemedel för hästen visar, huru man den tiden var van att rida, ovan att åka.

12) Denne Birger styrde ärkestiftet på konung Albrekts tid.

13) Månne ej danskarnes dåliga lukt beror på Olai Magni antipati, möjligen ock särskildt på det stöd konung Hans sökte i Ryssland för Sveriges betvingande?

14) En resa från Visingsö till Stockholm torde på 1200-talet hafva kräft tolf dagar; att gående bära ett lik denna väg måste hafva kräft vida längre tid.

Kategorier:Olika ämnen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s