Olika ämnen

Om bröllop bland allmogen under 1500-talet

BLAND ALLMOGEN i Göta- och Svealand är det sed, när någon önskar träda i äktenskap, att iakttaga flera ceremonier som försiggå vid skilda tillfällen, på olika sätt, i olika ordning och inför olika vittnen, detta framför allt i akt och mening att förläna större stadga och varaktighet åt den äktenskapliga sammanlefnaden, så att ingen skilsmässa blifver af nöden, äfven där lagen tillstädjer den. Den begärda brudens föräldrar göra sig sålunda först noga underrättade om giljarens härkomst och anseende, huruvida han är välfrejdad och rättskaffens eller icke, om han är sedlig i sin vandel och arbetsam, så ock om han är född i äkta säng.

allmogens-brlp

Sedan de erhållit visshet om mannens förträfflighet, öfverlämnar fadern sin dotter åt honom i närvaro af två vittnen på faders och moders sida med följande ord: ”Jag gifver dig min dotter till heders och hustru, till half säng, till lås och nycklar och till hvarje tredje penning, som I ägen i löst och fast, och till all rätt, Upland af Helge Erik har och själf Helge Erik gaf. I Faderns, Sonens den Helige Andes namn. Amen.” Varder hon hädanefter af annan man kränkt, skall denne oåterkalleligen och för alltid varda fredlös och allt hans gods förbrutet, med mindre fästmannen tillgifver honom eller genom hans död straffet går om intet. I och med denna akt vinner trolofningen kraft, hvarpå giftermålet snarligen fullbordas under ytterligare, än större högtidligheter, hvilka framför allt bestå däri, att på utsatt dag fränder, släktingar och anförvanter från alla håll i beridet följe med mycken ståt begifva sig till sockenkyrkan, männen med en välförståndig anförare och kvinnorna med en ärbar anförarinna i spetsen.

Vid skenet af konstrikt förfärdigade facklor föres nu bruden, på hvilkens hufvud under prästerlig välsignelse kronan blifvit fäst, fram till högaltaret och tager plats vid brudgummens sida. På prästens fråga lofva så de tu högtidligen att bo samman i nöd och lust, hvarpå alla de föregående ceremonierna en hålla sin bekräftelse genom ringens påsättande och den äktenskapliga välsignelsen. Det bör ock omtalas, att vid själfva ringpåsättningen de närvarande med knuten näfve dunka hvarandra i ryggen för att dymedelst gifva bekräftelse åt handlingen, såsom sker genom kindpusten vid konfirmationens sakrament och vid riddardubbningen, för bättre minnes skull.

(Ur Olaus Magnus historia om De Nordiska Folken)

Kategorier:Olika ämnen

Märkt som:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s