Sevärda platser

Intressanta platser – Marstrand

Marstrand, stapelstad och badort i Göteborgs och Bohus län på östra sluttningen av en klippö, Marstrandsön, som sköljes av Kattegatt, samt omkr. 8 km från fastlandet och 6 km nästan syd från ön Tjörn. Utom Marstrandsön, å vilken stadsplanen upptar omkring 14 har, innefattar stadens område den av ett smalt sund från själva staden skilda Koön jämte några mindre holmar och skär samt utgör 733 har. 1905 var de bebyggda tomternas antal 236, och taxeringsvärdet uppgick 1911 till 3 375 300 kr., varav 40 000 kr. å jordbruksfastighet och 348 000 kr. å bevillningsfria fastigheter. Hemmantalet är 1 mtl. Folkmängden utgjorde vid 1911 års slut 1 878 pers. och hade på de sista 25 åren ökats med 40 proc. 

Staden har vackert läge och är ganska väl bebyggd, i synnerhet i den norra delen, där Badhusaktiebolaget mest verkat såväl med sina byggnader som med parkanläggningar. Av offentliga byggnader är endast att nämna kyrkan. Den uppfördes under 1300-talet och anses för den vackraste medeltidskyrkan i Bohus län, ehuru den genomgått åtskilliga förändringar. Ett dominerande drag i Marstrands fysionomi intar Karlstens fästning. Handel, sjöfart och fiske, som i förra tider lyft staden till det största ekonomiska välstånd, är nu jämförelsevis obetydliga, om också sillfisket vissa år är ganska rikligt (exporten därifrån av sill var 1909 8,4 och 1910 nära 5 miljoner kilo och av ål 26-28 tusen kilo.). 

Stadens hamn, belägen emellan Marstrandsön, Koön och Klöverön, är mycket god. Ångfartygsförbindelse finnes med såväl Göteborg som västkusten uppför till Kristiania. Handelsflottan bestod 1910 av 5 seglande fartyg, om 546 ton, och 10 ångfartyg, om 1 520 ton och 2 110 hkr (oberäknadt fiskefarkoster). Summan av ankomna och avgångna fartyg var samma år 3 882, om 296 424 ton. Handlandena voro 31 med 29 biträden; den uppskattade inkomsten av handelsrörelsen var 95 000 kr. Hantverkarna var till antalet 30, med 41 arbetare, och den uppskattade inkomsten av hantverksdriften 36 700 kr. 

Till fabriksverksamhet kunna hänföras en fiskredskapsfabrik samt en 1904 efter en i Marstrand samma år hållen ”nordisk fiskeriutställning” anlagd mekanisk verkstad på Hedvigsholmen vid Koön för insättning av fotogenmotorer i fiskebåtar. Staden har högre folkskola, sparbank (sedan 1843), postkontor, telegrafstation och tullkammare samt lotsstation.

Vid 1910 års slut uppgick stadens bokförda tillgångar till 250 171 kr. och skulder till 106 388 kr. I kommunalskatt utdebiterades 1911 kr. 5:50 per bev.-krona.

I kyrkligt hänseende utgör staden ett regalt pastorat i Göteborgs stift, Älvsyssels södra kontrakt.

För val av riksdagsmän till Andra kammaren tillhör staden länets södra valkrets.

Numera existerar staden till stor del i egenskap av badort. Badortens historia går tillbaka till 1822, då vid Arvidsvik å Koön några salteribyggnader omändrades till badhus. 1843 anlades, huvudsakligen på initiativ av landshövdingen R. von Kræmer, inom själva Martrand en badanstalt. Ett nytt bolag, som övertog det gamlas affärer, bildades 1857, och 1858–59 uppbyggdes det nuvarane varmbadhuset, som sedermera omändrats och tillbyggts samt 1910 försågs med simhall, badstubad och elektriska ljusbad. De 1882 byggda kallbassängerna, som på sin tid var de största och förnämsta vid västkusten, är numera väl små för kurortens ökade frekvens. Under de sista åren ha solbad och bad uti öppna havet på sydvästsidan av Marstrandsön blivit moderna och flitigt begagnats.

Societetshuset ombyggdes 1886. Framför detsamma ligger den s. k. Kungsplanen, prydd med en av E. Brambeck modellerad och 1897 avtäckt byst av konung Oskar II, som under 20 somrar några veckor varje gång vistades vid badorten. I klimatiskt aseende är Marstrand gynnat och synnerligen lämpat för ett havsbad. Det har mild och ren samt särdeles dammfri luft. Stadens hygieniska förhållanden är goda, gatorna äro till större delen belagda med huggen sten. Avloppsförhållandena är särdeles goda och kloakväsendet väl ordnat inom hela samhället. Växlingen i temperatur och fuktighet är ovanligt ringa, och dagg faller mycket sällan.

Enligt 20-åriga observationer är medeltemperaturen för juni 14,4°, juli 17°, aug. 16,5° och sept. (1–22) 16,2°, medan samtidigt havets medeltemperatur varit för juni 14,8°, juli 17,1°, aug. 16,3° och sept. 15,8°. Tryckande temperaturer är även under annars heta somrar sällsynta, och anmärkningsvärd och särdeles behaglig är den ringa skillnaden mellan dag- och natt-temperaturen, uppgående till knappt 1 à 1,5°. Havsvattnets salthalt är betydlig, i medeltal 2,5 proc., men växlar mellan 2 och 3,5 proc. alltefter olika vind- och strömriktningar. 

Badgyttjan, som upptages i en närbelägen havsvik å Koön, är av mycket god beskaffenhet. Kurmedel äro kalla havsbad och solbad, varmbad med tång-, gyttje- och tvålmassage, halvbad, sittbad, s. k. Nauheim- och Kreuznachbad, elektriska ljusbad, badstubad med simhall och alla slags duscher, gymnastik och massage, brunnsdrickning av alla vanliga hälsovatten, naturliga och artificiella. Antalet kur- och sommargäster har under de senaste åren uppgått till 3 000–4 000 och steg sommaren 1911 till nära 5 000. 

Marstrand, vars bebyggande börjades under Håkan Håkanssons tid (d. 1263), nämnes som stad på 1300-talet, blev med kastell, kloster och kyrka bränt av hanseaterna 1368 och fick sina privilegier stadfästa av Kristofer 5 juli 1442 samt sedermera flera gånger förnyade och utvidgade av danska konungar. Det var på 1500-talet ett mycket välmående samhälle till följd av det utomordentligt rika sillfisket. Förstörd av eldsvådor 1586 och 1643, uppbyggdes staden på nytt och bibehöll sitt välstånd, även sedan sillfisket upphört. Men efter föreningen med Sverige (1658) gick dess välmåga förlorad på grund av inskränkning i stadens privilegier, Göteborgs framåtskridande, krigets härjningar och andra orsaker.

Efter 1750 inträdde åter en blomstringsperiod för Marstrand genom sillens återkomst. Till välståndet bidrog kanske ock något, att staden en tid (1775–94) var förklarad för frihamn. Sillfisket tog emellertid slut 1808, och därefter började en ny tillbakagång, som varade till inemot 1880-talet, efter vilken tid sillfisket många år varit ganska rikligt. 

Marstrand har alltid varit befäst. Under danska tiden försvarades staden av ett blockhus vid norra och ett vid södra inloppet samt ett par skansar, S:t Erik och Antoinette, uppe i bergen. 1566 och 1612 anfölls Marstrand förgäves av svenskarna. 1645 samt 1656–58 förstärktes befästningarna, och på Fiskholmen (se d. o.) påbörjades ett nytt verk. Så snart M. 1658 blivit svenskt, förbättrades blockhusen, påbörjades tre träskansar i bergen ovanför staden samt en liten skans å Malepert och fortsattes Fiskholmsskansen. 1659 sökte amiral M. Björnsson och sedan generallöjtnant J. Bjelke intaga Marstrand, men misslyckades. 1662 hade träskansarna ”slagit sig”, och därför började man uppmura den högst upp liggande av dem, den s. k. Wahlenskans, på vars plats sedermera uppstod Karlsten. 1673 bestämde Karl XI, att låga batterier skulle anläggas vid båda hamninloppen och att uppe på berget skulle byggas, förutom Karlsten, tre redutter förenade medelst enkla linjer, varjämte en med svåra stycken försedd redutt skulle uppföras på Koön. Av allt detta var det endast redutten vid södra inloppet (se Gustafsborg), som hann påbörjas före krigsutbrottet 1676, då emellertid även blockhusen och Malepertskansen iståndsatts. För elden från de av Gyldenlöve på Koön byggda batterierna måste 13 juli 1677 Malepert och 15 s. m. Hedvigsholm utrymmas, 18 s. m. övergick Gyldenlöve till Marstrandsön, då Gustafsborg genast utrymdes, varpå blockhus och stad togos med storm; 23 juli föll Karlsten.

Sedan Marstrand vid fredsslutet (1679) återbekommits, fortsattes arbetena på Karlsten och Hedvigsholm. 1700 befalldes, att Gustafsborg och S:t Erik skulle raseras. Karlsten var dock i gott stånd, då Tordenskjold 10 juli 1719 landsteg på Koön och började bombardera stad och fästning. Det knapphändigt iståndsatta Hedvigsholm gav sig genast, och 12 s. m. anfölls staden, som, efter det norra blockhuset och skansen Antoinette givit sig, utan svårighet togs, varefter kommendanten på Karlsten tre dagar senare skrämdes att kapitulera. Efter fredsslutet (1720) var det till en början endast Karlsten, men sedermera även Gustafsborg, som iståndsattes, och 1734 började vid norra inloppet Fredriksborg att byggas. 1743 ansågs Marstrands försvar vara i gott stånd. I sammanhang med frihamnens inrättande i Marstrand (1775) förstärktes sedermera såväl Karlsten som Fredriksborg och Gustafsborg (vars jordverk 1835 ersattes med det kasematterade batteriet Södra Strandverket). Dessa befästningar underhölls till 1882, då Marstrand upphörde att vara en befäst stad. Sedan 1907 har en skeppsgossekår varit förlagd i Marstrand, med lokaler i Karlstens fästningsverk. 

(Nordisk familjebok, Uggleupplagan, 1912)

marstrand-1 marstrand-2 marstrand-3 marstrand-4 marstrand-5 marstrand-6 marstrand-7 marstrand-8 marstrand-9 marstrand-10 marstrand-11 marstrand-12 marstrand-13 marstrand-14 marstrand-15 marstrand-16 marstrand-17

Samma ämne: Marstrand

Kategorier:Sevärda platser

Märkt som:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s