Temasidor

Runöborna och deras invandring till Sverige

bok3

Förord

”Runöborna och deras invandring till Sverige” är ett dokument över ett unikt och egenartat samhälle och dess människor. Boken skildrar de sista decennierna av en liten folkgrupps liv på en vindpinad sandö, belägen i Rigabukten utan land i sikte åt något håll och med en areal på 12 kvadratkilometer. Jakob Steffensson, som föddes på Runö 1924, beskriver också händelserna kring Runöbornas uppbrott från ön 1944 och deras invandring till Sverige, varvid några av de problem och svårigheter som mötte Runöfolket i det nya hemlandet diskuteras.

Runö befolkades sannolikt på 1200-talet av utvandrande svenskar. Folkmängden har varierat mellan ett 100-tal och upp till 400 invånare; vid tiden för avflyttningen levde omkring 280 personer på ön. Genom att Runöborna under alla tider levt ganska isolerat från yttervärlden kom de att hålla levande en månghundraårig svensk kulturtradition som i moderlandet för länge sedan hade försvunnit.

På frågan om vad som är författares uppgift kan man naturligtvis ge många, och kanske också sinsemellan olika svar, men jag tror att de flesta kan vara överens om att en central uppgift för en författare är att förmedla sådana erfarenheter, kunskaper och insikter som författaren i egenskap av samhällsvarelse skaffat sig och kanske också är ganska ensam om. I själva verket tror jag att det är på detta sätt man bäst kan motivera litterär eller, om man så vill, skrivande verksamhet över huvud taget; vi behöver andra människors erfarenheter för att kunna informera och orientera oss om den verklighet som i en tid av vidgade perspektiv allt mer ökar i omfattning och komplexitet.

I en mening är det emellertid ganska poänglöst att inför Steffenssons bok föra ett i första hand litterärt eller litteraturteoretiskt resonemang – poänglöst därför att författaren inte har syftat till att skapa litteratur i traditionell mening, utan avsett att återge ett stycke ur Runös historia betraktad ur en till Sverige invandrad Runöbos perspektiv.

Även om det således i första hand är historien om Runö och Runöborna som skall diskuteras så ligger det ändå nära till hands att inför Steffenssons bok göra några reflexioner av mera litteraturteoretisk karaktär. Steffenssons skildring av sina många men helt fruktlösa försök att hos de svenska myndigheterna väcka ett intresse för att utreda de dunkla punkterna kring Runöbornas invandring och bosättning i Sverige är sannolikt representativ för åtskilliga svenskars upplevelser av mötet med Myndighets-Sverige.

Steffenssons bok måste därför också uppfattas som ett exempel på hur det skrivna ordet kan bli det sista till buds stående uttrycksmedlet, den enda metoden att förmedla synpunkter på företeelser och händelser som hittills varit okända för många människor och som rimligtvis måste väcka både nyfikenhet och uppfordra till fördjupat studium. I den meningen ser jag Steffenssons bok som ett exempel på hur litteratur kan användas – ett exempel som för litteraturens vidkommande dessutom inger optimism. Det är också en optimism som i viss mån förstärkts hos mig när jag så småningom kunnat bilda mig en uppfattning om arten och omfattningen av det arbete som ligger bakom denna till det yttre ganska anspråkslösa volym, där en människa, född och fostrad i en kulturell tradition så vitt skild från det moderna Sveriges och utan vare sig ekonomiskt eller utbildningsmässigt stöd under omställningen till det svenska samhället, förmedlar ett stycke nutidshistoria med vad jag förstår mycket få motsvarigheter på annat håll.

Peder Hård af Segerstad

Författarens förord 


När Runö i Rigaviken egentligen blev bosatt av svensktalande befolkning har aldrig blivit klarlagt. Däremot är det klarlagt, att Runöborna varit Sverige trogna under århundraden, behållit sitt svenska språk (gammalsvenskan, vilken numera håller på att dö ut efter invandringen till Sverige), sina gamla seder och sin religion fram till den historiska och ödesdigra dagen, den 4 augusti 1944, då Runöborna lämnade sin ö för att bosätta sig i det alltid efterlängtade Sverige, sitt alltid emotsedda hemland.

Svenskarna i Sverige hade i alla tider velat hjälpa Runöborna. Hur det har blivit med hjälpen skall jag försöka klargöra i denna bok. Likaså hur människor lämnade sina i flera hundra år, från generationer bevarade hem, mot falska löften. Jag vill också beskriva hur orättvist ett så kallat u-landsfolk kan behandlas.
Boken bygger inte enbart på egna forskningar utan också på skildringar om Runöborna, deras överflyttning till Sverige, den egendomliga hjälporganisationen och strävandena att hos olika svenska myndigheter och myndighetspersoner få hjälp till rättvisa. Sekretessbeläggningen av flertalet handlingar har dock gjort, att forskningen kring Runöfolket icke kunnat genomföras till alla delar.
Givetvis är det ändå min förhoppning att i denna bok kunna ge ett levande intryck av de olyckor som drabbat denna säregna folkspillra.

Jag vill samtidigt passa på att tacka det svenska folket för deras goda hjärtan, för att de under årtionden ha velat hjälpa Runöfolket, även om hjälpen icke alltid nådde fram. I allra djupaste tacksamhetsskuld står vi Runöbor till alla som lämnat direkt hjälp, från hand till hand, under förskingringens dagar vid invandringen till Sverige. Tack vare detta kunde många tragedier undvikas.

Till myndigheter, organisationer och alla enskilda som är sysselsatta inom hjälpverksamhet skulle jag vilja framföra följande: Ge inga fagra löften till de så kallade u-ländernas folk utan att kunna hålla löftena. Försök inte förmå dessa människor att överge sina hus och hem mot löften som inte kan hållas. 

Jakob Steffensson

Inledning

Runö ligger ungefär mitt i Rigaviken på 57 gr 48 min lat. och 23 gr 15 min long. 65 km från estländska fastlandet och 55 km från Ösel. Den är 5,5 km lång och 3,5 km bred och har en yta av 12 kvadratkilometer, varav 598 hektar är skog, 127 hektar åkerjord och höängar, 264 hektar betesmark, 200 hektar sandstränder och 13 hektar boningshus. 
Jorden är sandblandad. Blott på få ställen finner man ett tunt lager av svartmylla. Ställvis förekommer röd lerjord.

Västra delen av ön är låglänt, medan den östra delen är en skogbevuxen sandmo. Högsta kullen är Högberget (håubjere) som höjer sig 38 m över havet. På Högberget är den höga fyren byggd. Stränderna är låga utom på östra sidan, där en 3,5 m hög sandvägg reser sig.

I öns flora lär finnas omkring 300 olika växter. Åar och sjöar saknas. 
På denna lilla ö bodde sedan urminnes tider en svensktalande stam. När dessa skandinaver kom till Runö är emellertid okänt. Möjligen skedde det i samband med vikingatågen. Vid samma tid torde de öar och kuststräckor på fastlandet där svenskar bodde, ha blivit befolkade. Redan 1341 tycktes Runöborna tillämpa svenska rättsprinciper.

I början av 1600-talet kom Runö att tillhöra Kurland. Runöbönderna ålades att till hertigen av Kurland årligen erlägga 10 får, 2 tunnor torr fisk, 1 tunna smör, 2/3 av allt strandat gods.

På frivillighetens väg tycks Runöborna dessutom ha bidragit med smör och fisk till kaptenerna på de gästande kungliga svenska fartygen.

År 1623 kom så ön under Carl Carlsson Gyllenhjelm, vilken lät öka skattetrycket med 152 daler per år. Detta ökade skattetryck tycktes dock Runöbönderna alltför högt tilltaget. De vägrade att betala och fortsatte med sin åldriga bestämda skatt. Men för formens skull kom de att extra inleverera åtta gäss per år – detta mer som en gåva.

Gyllenhjelm tyckte sig dock inte nöjd med detta. För att tämja Runöbönderna lät han den 16 juni 1626 utarrendera ön till en herre av tysk härkomst och vid namn lsak Bohn. Denne Bohn skulle bedriva hästavel på ön mot att han årligen inlevererade fyra unghingstar till Gyllenhjelm. Dessutom skulle Bohn se till att Runöborna ej konspirerade med utländska furstar.

Denne Bohn blev ingalunda populär bland Runöborna, vilka vägrade att finna sig i Bohns pålagor och förordningar.

Gyllenhjelm fann detta oroande och lät Olof Frände Holgersson, en av hans betrodda män, undersöka förhållandena på Runö.

Holgersson gav efter fullbordat uppdrag Gynenhjelm rådet att ta Bohn ifrån ön. I annat fall kanske denne komme att bli illa tilltygad av de frihetssinnade Runöborna. Holgersson föreslog också Gyllenhjelm att istället för Bohn försöka få dit en svensk präst och att Runöborna skulle behandlas som vanliga svenskar och inte som de på fastlandet livegna folken.

År 1644 synes ön ha fått sin första svenska präst och Bohn hade fått ge sig av. Detta tycktes inte skapa någon lindring i Runöbornas kamp för sina urgamla rättigheter.

Sedan Gyllenhjelm avlidit, kom ön under riksamiral, greve Gabriel Oxenstjerna. Denne hade fått anbud på arrende av en fyrinspektör på ön, vid namn Henrik von Stegeling. Anbudet gällde per år och löd på 250 riksdaler. Detta tyckte sig emellertid Runöborna icke nöjda med. De ville själva arrendera sin ö.

En av Runömännen, Heinrich Elderbuch, hade lärt sig att skriva, och i brev av den 19 juni 1655 ställt till kungen i Stockholm, lovade Runömännen via honom att betala lika mycket i arrende som von Stegeling. De anbudslämnande var – förutom Elderbuch – Jurgen Bulder, Evert Hansson Riddare, Benckt Tomasson och pastor Ambernus Mauraeus. Runömännen hade undertecknat skrivelsen med sina bomärken. Deras begäran beviljades tydligen, ty därefter fick Runöborna leva mera i frihet och fred till 1708, då ryssarna i strid besegrade den svenska garnisonen på ön. Ryssarna lämnade de gamla rättigheterna okränkta och påfordrade inga nya skyldigheter, och under lång tid därefter tycks man på Runö inte haft någon större kontakt med Sverige. De för gudstjänsten och undervisningen erforderliga prästerna kom då från Finlands svenskbygder. Men Runöborna förblev svenskar till tal, till seder och till kultur.

Genom generationer bevarades en kärlek till Sverige och svenskarna som närmade sig dyrkan.

År 1908 då Vilhelm Lundström genom Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet började propagera för hjälp till utlandssvenskarna, kom även den lilla ön Runö i Rigaviken i Estland att stå i blickpunkten. Sedan dess bedrevs många insamlingar i Sverige för Runöbornas räkning. Insamlingsresultaten nådde dock Runö i mycket liten omfattning.

Kyrkoinvigningen.

Tankar från Sverige hade länge vandrat den långa vägen över haven, över Östersjön och Rigaviken till Runö, denna svenskhetens och det gamla svenska språkets utpost. Minnena stod även friska från de oförgätliga dagar 1912, då den nya svenska kyrkan på Runö invigdes.

Svenskarna som var med vid invigningen av kyrkan, företog sin färd med Sveabolagets Riga-ångare Odin. Vid inloppet till Riga, den stora ryska handels- och sjöstaden möttes de först av lotsarna, vilka anfördes av en rödskäggig jätte, som kunde alla svenska, norska och danska svordomar. Från Dünamündes fästningsverk stack sedan ut en ny båt med brokiga uniformer, revolvrar och sablar – gendarmerna. Vid framkomsten blev tullviseringen lindrig tack vare den svenska konsuln som mötte och underrättade, att svenskarna om endast en timma skulle få fara vidare till Runö med bogserbåt, vilken väntades kunna göra resan på sex timmar. Svenskarna hade medsänt matsäck, vädret var härligt, allt var ljuvlig harmoni, och svenskarna bekantade sig med den kyrkliga representanten f.d. generalsuperintendenten Oehrn från Arensburg på Ösel, en älskvärd livländsk adelsman v. Voigt med son m.fl. Men så mörknade det och en storm började bolla med bogserbåten Herkules, alla kröp ihop nära maskinrummet, där de hade tak över huvudet. Runöfyrens vänliga ögon hade börjat blinka emot dem, men tyvärr gick det inte att angöra ön i storm. Den var nämligen omgärdad av rev och sandbankar, och eftersom hamn saknades, kunde man endast komma dit med småbåtar. Vid hög sjögång var varje förbindelse med stranden utesluten. Efter fåfänga kryssningar i det upprörda havet blev det ingen annan råd än att fälla ankaret, allra helst som inget livstecken, inte ett enda ljus kunde upptäckas på Runö. När de väntade gästerna inte hade anlänt före mörkrets inbrott, hade Runöborna gått och lagt sig.

Vilken natt för dessa kära gäster! Det fanns inga kojer ombord, och sittplatserna vara få. De flesta höll sig varma genom att balansera på däck under krängningarna, tills äntligen morgonen grydde. När soluppgången färgade himlen röd, stack en bräcklig båt ut från stranden med en Runöman ombord som ropade ett hjärtligt välkommen på svenska. Det hade tagit en timma för detta nötskal att över de fräsande vågorna nå Herkules. Folk började samlas på stranden, och snart sattes bastanta båtar ut för att hämta kyrkoinvigarna. Den mest romantiska i det svenska sällskapet, en halvgammal adlig dam, hade bekänt att hon naivt drömt om att bli buren i land av starka karlarmar. Hon hade hört talas om att sådant kunde hända. Fröken – friherrinnan blev i stället helt prosaiskt rodd till stranden. Halva den manliga befolkningen tog emot besökarna. Dessa storvuxna, ståtliga män, gamla och unga hade tårar i ögonen, när händerna trycktes. På sjungande men distinkt svenska utfrågades svenskarna med naturbarns nyfikenhet om Sverige och svenskarna. Hela vägen upp till byn med de halmtäckta husen växte skaran, och i triumf fördes gästerna till pastoratet där kaffe och bäddade sängar väntade.

Kyrkohögtidligheterna började med gudstjänst i den då utdömda gamla kyrkan från 1600-talet, en stämningsväckande helgedom, detta i motsats till det nya templet, som mer liknar en vitmenad, ganska tråkig svensk landskyrka. För svenskarna var det en oförgätlig, sällsamt gripande tavla att se alla dessa tysta, allvarliga människor för sista gången samlade i det lilla trätemplet, där de själva och deras förfäder upplevt sitt enformiga livs högtidligaste och mest upplyftande stunder. För över trehundra år sedan blickade samma väggar ned på likadana brokiga dräkter. Tiden tycktes icke ha rört sig på denna ö. Allvarliga och tysta satt människorna, männen till höger i sina hemvävda grå, svartkantade kläder, kvinnorna till vänster i toppmössor, och dräkter i klarlysande färger. Längst framme de yngsta, och borta vid dörren alldeles vid utgången de äldsta – en fin symbol.

Sju svartklädda män skred så fram i procession. Tre kors blänkte, och fem av prästerna hade fotsida kaftaner och svarta sammetsrnössor. För sista gången trädde den svenska kyrkoherden Zetterqvist fram för det gamla altaret. Hans röst var kvävd av rörelse och hela menigheten snyftade, när han höjde sina armar, liksom omslutande det gamla templet och utropade: ”Farväl kära moder”. När minneshögtidsstunden var över, skred så processionen långsamt ut. Men församlingen dröjde kvar. Vemodiga blickar hängde vid de kära föremålen. De gamla ljuskronorna, hertigens av Kurlands porträtt och vapensköldarna från den svenska storhetstiden.

När församlingen så småningom hade samlats framför den nya kyrkans portal, vilken fortfarande var stängd, talade prosten Walther på estniska i kraftiga accentuerade satser. Så tog generalsuperintendenten Gaetchen till orda, höjde nyckeln och låste upp kyrkporten. Processionen tågade in, och menigheten strömmade efter. De officerande prästerna, vilka utom de förut nämnda var f.d. generalsuperintendenten Oerhn, kyrkoherde Arwedson från Sverige, samt pastorerna Oerhn d.y., Nehrling och Trei trädde inför altaret. 
Invigningen började. Församlingens kyrkoherde August Zetterqvists predikan avslutades med tack för de kraftiga handtagen till kyrkobygget från såväl Amerika som Sverige, särskilt för konsulinnan Ekmans storartade mecenatskap.

Efter kyrkoinvigningen, i avresans ögonblick, kom de blåögda männen fram och tryckte gästernas händer mellan sina kraftiga nävar och sade med Runöfolkets sjungande, varma tonfall. ”Herren vare med eder kära svenskar”. Kyrkoherde Zetterqvist, den första svenska prästen på ön sedan omkring hundra år, och hans fru skulle så företräda civilisationen och kyrkan. De skulle vara läkare, lärare, rådgivare och tröstare till tjänst för människor, hos vilka traditionen fortplantats som ett heligt arv och ordet nytt hade lika dålig klang som ordet brått.

Kyrkoherdetjället ansågs då också vara det enda riktiga huset på ön, som varken hade telegraf eller riktiga vägar.

Runöbornas trosbekännelse var: ”Det som är en gång prövat, det passar oss, och sedan hava vi följt detta”. Därmed var de lyckliga. Sälskytten använde ännu sitt etthundrafemtio år gamla flintlåsgevär, och man plöjde med samma redskap som under medeltiden. Tänka sig ett folk som inte kände brottet. Någon gång i mannaminne hade väl något fått krypa in i den olåsta kurran – ett mellanting mellan vedbod och hönshus.

En man sades hade snattat en halv liter brännvin. Skammen gick honom så djupt till sinnes, att han tog sitt liv. Brännvin fick därefter inte finnas på ön. Ett litet folk, som vuxit ihop i tron och förnöjsamheten.

Det fanns också hos dessa Runöbor en barnslig glättighet. Vid samkväm fick utomstående starka intryck av deras vältalighet, en blandning av pikant vardagsspråk och högtidlig stil, hämtad från böckernas bok och den svenska psalmboken av anno 1695. Deras gudsfruktan var ren och oskrymtad, och de unga männen använde i stället för förstärkande svordomar Guds ord i samband med sina önskningar. Språksinnet var särskilt utvecklat hos Runöfolket. De äldre behärskade inte bara sitt speciella idiom, språket som talades i Ultima Thule för tusen år sedan, den ålderdomligaste svenska dialekten, utan jämväl den moderna svenskan, som de fick lära sig i skolan. Dessutom lärde många sig av praktiska skäl, ryska, estniska, lettiska och till och med tyska.

Skönhetsbehovet sträckte sig hos Runöborna inte längre än till det personliga utpyntandet. Men de unga flickorna hade en personlig charm och en förmåga att med ett förtjusande oskuldsfullt koketteri sköta en konversation. Vad som höll Runöborna uppe var, utom deras gudsfruktan, tron på det goda livet och kärleken till sin ö, där de levde och dog utan större önskningar och behov. Dessutom känslan av samhörighet med det fjärran folk, som de inneslöt i sina böner och som de så vackert kallade fosterlandsfolket, svenskarna.

När nu kyrkan var invigd, levde Runöborna som i ett paradis, men snart började orosmoln hopas på grund av händelserna i världen under första världkriget. Också kyrkoherde Zetterqvist lämnade Runö och sin hjord. 
Runöbornas odelade glädje över Zetterqvist som sin själasörjare på Runö delades dock ej alltid av besökare utifrån och i varje fall inte av Albert Engström som besökte Runö 1910. Om dåvarande prästen skrev han bland annat. ”Att det är något tokigt med en präst, som anställer bikt för hor och spionerar på osedlighet om nätterna, är klart som dagen. Prästen behöver näpsas, minst sagt”. Men så var det, och så skulle det förbli. Prästerna på Runö styrde folket i allt som gällde deras livsföring.

Estnisk militär räddas.
Prästens första klagorop.

Lidande och elände hade spritt sig över de Baltiska staterna på grund av krigets härjningar.

Under denna tid fick Runöborna en ny svensk präst på ön, pastor Nus Linderstam, vilken efterträtt kyrkoherde Zetterqvist som öbornas själasörjare i november 1918. Runöborna kunde med lättnad nu emotse den annalkande vintern trots krigshändelserna. Prästfrågan var ju löst, och därmed gick de lugnare isoleringen till mötes, som så många tidigare vintrar.

Men så hände något märkligt. Söndagen den 16 februari 1919 väcktes prästen tidigt på morgonen med underrättelse, att några finska officerare under natten bärgats från ett isflak av Runömän och att de inkvarterats i olika gårdar. Naturligtvis fick prästen bråttom att besöka främlingarna. Det hade visat sig då, att det var tre finska frivilliga i Estniska armen, kapten Penttilä, fänrik Västerberg och sergeant Gustavson samt två estländare, vilkas namn inte är kända.

Estländarna skulle med båt föra finnarna från Ösel till Kurland. Resan hade gått lyckligt tills de kom i närheten av Domesnäs fyr, där strandisen hindrade båtens vidare framkomst. Finnarna beslöt då att gå iland, men när de hunnit ungefär halvvägs, började strandisen lossna och driva till havs. Att komma tillbaka till båten visade sig vara omöjligt. Isen bröts på flera ställen, och båten med en estländare, som stannat kvar för att bevaka den, drev mera åt nordost bland ismassorna. Då återstod intet annat för dem än att stanna kvar på sitt isflak och driva till havs. 

Tre dygn drev de så utan mat österut på ett stycke is med en yta ungefär så stor som några matsalsbord.

Tre dygn i hunger och köld. Att genom kroppsrörelse hämta värme var ogörligt. Isflaket var för litet. Därtill kom att kapten Penttilä var sårad i ena benet och måste vårdas av de andra. På tredje dygnets afton såg de en ö. Nästan alla patronerna, ungefär trehundra, sköts av för att kalla på hjälp från ön. Till sist gjordes en brasa av kartor och andra papper de hade medfört samt tändstickor. Ingen hjälp syntes komma, men när de beslutat att använda de sista patronerna för att göra ett slut på lidandet hördes en av dem säga: ”Folk kommer”, och så ropade han av alla krafter: ”Hitåt! Hjälp!” på alla språk som han kunde.

De andra menade, att nu yrar den stackarn, men det var ingen yrsel. Folk kom. Snart var de så nära, att de nödställda hörde deras rop. Åter undrade de, om de var vakna eller yrade. Ty rösterna talade på bruten svenska, och männen var resliga som jättar, alla lika klädda i egendomliga gråa dräkter. De visste icke vad de skulle tro. Skulle de våga hoppas att allt detta var verklighet och icke någon drömbild. Någon stack ett bröd i munnen, munnen började tugga, verklighetskänslan infann sig och därefter reaktionen, maktlösheten tog överhand.

När de kom till sans, fann de sig burna av starka armar över isen mot land. Väl framme på ön lät de förstå, att en av deras kamrater fortfarande fanns i en båt någonstans på isen. När Runömännen fick höra detta, begav de sig ut och bärgade både honom och båten. Alla kunde sedan välbehållna njuta av gammaldags svensk gästfrihet.

När främlingarna hade varit på ön i åtta dagar och hämtat krafter, och vindförhållandena så medgav, begav sig männen ånyo ut på isen för att söka sig över till Kurland. 

Pastor Linderstam fick nu en möjlighet att sända brev till Sverige med klagorop och begäran om igångsättande av insamlingar för Runöborna. Han skrev till musikdirektör A. O. Assar och talade om, att man på Runö led brist på en hel mängd varor, såsom socker och salt, vetemjöl, nattvardsvin, ullkardor, järn för tillverkning av kvarnstenar, såpa och tvål, sidenband, vilka skulle vara brokiga och till en bredd av en och en halv tum, schaletter, även dessa brokiga, till allmogedräkter m.m. För skolundervisningen och den kyrkliga verksamheten behövdes vidare griffeltavlor och grifflar, läseböcker, katekeser, bibliska historieböcker, almanackor, ”Sionstoner” samt en omgång noter till dem. Det rådde ju också tobaksnöd, så det var väl lika så gott att även skicka med tobak.

”Runöborna” sade han, ”skulle vara ytterst tacksamma för att få sig tillsända dessa varor” och tillägger: ”Givetvis mot betalning”.

Slutligen ville han omtala, att det behövdes en ny ladugård, ett nytt stall m.m. vid prästgården. Husen var hundraåriga och fallfärdiga, och folket var icke i stånd att bekosta nya. Därtill saknades medel.

Förunderligt är det. När Runöborna, vid förskingringens dagar 1944 invandrade till Sverige, kvarstode fortfarande de från 1919, fallfärdiga prästgårdshusen.

Prästen (prästerna) på Runö visste mycket väl, att om något arbete skulle utföras på prästgården på Runö, som t.ex tillbyggnad av hus, en reparation, vedhuggning, körsel med hästar etc. tillgick det enligt gammal sed, på Runö.

En man från varje gård – och dag – fick infinna sig till arbetet enligt order från ”rull” länsmannens befallningshavande. Förutom de utförda mansarbeten, fingo Runökvinnorna i tur och ordning, från varje gård, under en viss tidslängd tjäna piga hos prästen.

Därutöver erhöll prästen på Runö tionde av allt som skördades, fiskades och jagades.

Alla dessa Runöbornas skyldigheter under den tid de bodde på Runö, och hade svensk präst, belönades aldrig med någon betalning. 
Vartill behövde då prästen medlen? Jo, på detta sätt började tiggerierna i Runöbornas namn. Och sedan dess har det bedrivits många insamlingar i Sverige för Runöbornas räkning. Ofta tog Runös själasörjare initiativet. Men även andra initiativtagare fanns.

Svenskarna i Sverige samlade in oerhörda mängder med såväl varor som penningmedel. En bidragsgivare, vilken inskred till Runöbornas hjälp, hade bifogat ett brev, där hans skrev: ”Detta sker mindre ur humanitär synpunkt än för att åtminstone för egen del bliva kvitt skammen över att Sverige icke gör något för dessa sina barn i förskingringen”.

Men förunderligt litet såg Runöborna av insamlingarnas resultat. Oftast har både givare och mottagare blivit dragna vid näsan. Hemma hos oss sade man, nästan som ett ordspråk: ”När prästen kommer till Runö har han ett par väskor med sig, när han far härifrån får 6 par hästar köra hans tillhörigheter till stranden”. (På Runö kördes alltid med 2 hästar spända för samma vagn.)

På hösten 1919 efter omkring ett års vistelse på Runö, flyttade pastorn till Reval.

Runövännerna i Sverige hade alltid beundrat Nils Linderstam, Stockholmsprästen som hade haft kurage att under de vidrigaste omständigheter som rimligen kunde tänkas, bege sig över till Runöborna och bli deras själasörjare, lärare, läkare, kvacksalvare och allt i allo. Pastorn hade själv aldrig heller klagat över den lott som han av sitt hjärta drivits att välja.

Gränsregleringen.
Godset ”Kully” och den fruktade polischefen.


Isen låg ännu kvar runt stränderna och isolerade Runö. Ännu i slutet av april månad visste Runöborna ingenting om vinterns krigshändelser på fastlandet. Så mycket trodde alla sig dock veta, att i Östersjöprovinserna lugnet höll på att inträda. Ty det ena fartyget efter det andra sågs ute på havet, där förut allt varit stilla. Men Runö for de förbi. De tyckte kanske, att Runöborna själva kunde ge sig ut för att från fastlandet inhämta nyheter. Men Runöborna hade för sin del klippt av allt vad kommunikationer med fastlandet hette. De hade fruktat minfaran, men också att de skulle bli insatta som soldater i de stridande arméerna.

Så en afton kom ett fartyg från Stockholm och lade till under Runö. Några Runöbor gav sig ut och fick höra, att fartyget gick till Riga med livsmedel. Naturligtvis blev de ivriga och ville köpa ett och annat och i synnerhet socker. Men de kunde inte köpa, enär deras pengar inte voro värda mer än ca 15 öre per hundra. En av Runömännen som hade en sjuk hustru, fick till skänks ett skålpund socker. Den gåvan blev säkert uppskriven i den barmhärtiges bok. Ty socker var inte bara socker för den sockerlöse. Runöborna trodde, att det var ett verksamt medel mot sjukdomar, och när allt var prövat, så var the med socker eller blott varmt sockervatten deras sista utväg.

Runöborna hade från båten med sig Stockholmstidningar och övriga tidskrifter, vilka kom att sprida ängslan över ön. En av Runömännen kom i sin oro till prästen för att söka tröst. Mannen var nedstämd och lät pastorn förstå, att det var krig i Sverige. Pastorn blev förstås häpen. Han visste inte först vad han skulle tro, när mannen sade att han själv sett detta i en tidning, som han hade fått på båten. Då pastorn begärde närmare förklaringar, sade mannen, att han fått en tidning med hemska bilder i, som hette Stridsropet.

Han sade att han inte velat läsa den ens. Nu kunde pastorn inte längre återhålla ett hjärtligt skratt. Han lugnade ner mannen så småningom och talade om för honom vad det var för tidning. Men denne var ändå inte god på bladet, utan sade att en tidning, som hette Stridsropet, den ville han inte ha. Han skulle bränna upp den och sa samtidigt att han önskade att han kunde tysta ned alla slags stridsrop.

Den 8 maj 1919 anlände så den estländska militärrepresentanten. Öborna själva hade då ingen vetskap om att den lettiska regeringen proklamerat Runös förening med Lettland.

Runöborna hade trott sig tillhöra Ösels landskap (Saaremaa). Efter militärrepresentantens avfärd blev intresset stort på ön, hur överenskommelserna i gränsregleringsfrågan mellan Estland och Lettland skulle komma att gestalta sig vad beträffande Runö.

Den brittiske översten Robinson fungerade som opartisk skiljedomare i den kommission, som hade i uppdrag att slita alla tvistiga frågor. Robinsons sätt att lösa tvistefrågan hade blivit en stötesten för Estland, eftersom han tvärtemot folkviljan gjorde motpartens yttersta fordringar till grundval för sin förmedling.

Villkoret för att man från estnisk sida skulle acceptera en medling var att folkmajoritetens önskningar skulle tagas med i räkningen.

Dessvärre hade det slutliga gränsregleringsförslaget framlagts av medlaren i en sådan form, att det var ett slag i ansiktet för de estniska medborgarnas intresse i staden Walk, och vad beträffande Runösvenskarna behandlades de som en handelsvara, utan att hänsyn togs till deras önskningar.

Man trodde aldrig att överste Robinson skulle kunna förmå den brittiska regeringen att acceptera hans politik. Detta redan på grund av att självbestämmanderätten, som Estland vid accepterandet av skiljedomsförslaget uppställt som grundprincip, icke tagits i beaktande. Estland hade ju sedan urgamla tider levat i samförstånd med svenskarna där. Och Runö hade alltid haft nära förbindelser med Estland. Dessutom fanns det ju inom Estlands gränser många tusentals svenskar, som bebodde olika öar.

Om någon stat redan på grund av historiska sympatier ville Runöbornas bästa, så var det väl Estland. Det var därför icke för mycket begärt av överste Robinson, att han av hänsyn till Runösvenskarna frågade dom om de överhuvudtaget önskade bliva lettiska medborgare, innan han erbjöd Runö åt letterna. I Lettland fanns ju inga svenskar.

Det var tydligt att Runöfrågan internationellt sett icke var så lätt löst som överste Robinson tycktes anse. I början av juni 1920 hade frågan ännu ej kommit till någon lösning.

Underhandlingar regeringarna emellan fortgick, men några avgöranden var det svårt att komma till. Under tiden hade ingått underrättelser från Estlands regering till den estländska ministern i Stockholm, att Runöborna önskade genom folkomröstning få visa vart de ville höra. De ansåg sig då säkra på att få komma under Estlands styrelse ty till Lettland ville de själva icke.

Lettländska regeringen å sin sida var naturligtvis icke villig att utan vidare släppa ön ifrån sig. Den hade förut tillhört Kurland, resonerade man, och tillhörde på så sätt Lettland, enligt den kurländske biskopen Johannes då bevarade skrivelse från 1341 – det älsta kända dokument där Runö omnämnes. Biskopen hade i nämnda skrivelse tillförsäkrat Runöborna rätten att ordna sina förhållanden enligt svensk lag och sed. Därtill kom, att öborna av ålder betalt sina skatter till Kurland, och därmed borde tillhöra Kurland i Lettland. Men den lettländska regeringen var ingalunda emot att Runöborna genom folkomröstning finge avgöra frågan.

I Estland grundade man sin mening på att Runö vid fredsfördraget i Olivia år 1660 tilldelades Livland och från den tiden hade tillhört Ösels guvernement. Sina skatter hade öbefolkningen sedan den tiden betalat i Arensburg. Alltså kunde man inte bestrida att Runö i två och ett halvt århundrade varit bundet vid Estland och allt fortfarande borde räknas dit.

Medan tvistigheterna pågick i Estland och Lettland, påpekade man i Sverige att Lettland icke lagt två strån i kors för Runös skull. Det underströks också, att öns svenska befolkning under Lettland skulle vara utan rotfäste och i saknad av kulturell frihet.

Den lettiska informationsbyrån i Stockholm svarade att Lettland icke hyste någon brist på intresse för Runösvenskarna. Lettiska folket och lettiska regeringen hyste för det svenska folket och den svenska kulturen de största sympatier och var beredda, att om Runö kom att höra till Lettland, icke ge befolkningen mindre frihet och förmåner än Estland skulle ge, Lettland hade ju inte haft tillfälle att göra något för Runöborna på grund av att ön redan vid den tiden då Lettland ännu var under den tyska ockupationen, blev tagen i besittning av Estland. För övrigt fann den lettiska regeringen påståendena tendentiösa och gå ut på att försöka belysa frågan till Estlands fördel och Lettlands nackdel.

Den lettiska regeringen gjorde så ett sista försök att få Runö under sin överhöghet. Till den estniska regeringen överlämnades ett memorandum rörande Runö och Runöbornas förenande med Lettland. Där begärdes upptagande av nya förhandlingar och vidare förklarade man sig beredd att eventuellt låta frågan gå vidare till skiljedomstol på nytt.

Från estniskt håll svarade man omedelbart, att letterna redan vid Walkkonferensen framställt anspråk på Runö, vilka anspråk dock avvisades. Man ansåg att frågan överhuvudtaget icke behövde behandlas, då Runö redan tillhörde Estland och innevånarna på ön också uttalat sin önskan att få kvarstanna under estniskt beskydd.

Skiljedomstolens ordförande vägrade också att ta upp ärendet. Runöborna blev kvar under estniskt beskydd, som de själva önskade. En av huvudorsakerna till denna önskan var, att den estniska kusten, med sina holmar och skär, var mycket bättre lämpad för säljakten, som ju var Runöbornas huvudnäring.

När så gränstvisten var över, kom meddelandet om ett estniskt regeringsbeslut, att man utsett Runö som förvisningsort för personer, som ej var bekväma att hysa på fastlandet. Runö skulle således bli degraderat till förvisningsort. Man behövde inte fråga sig vad Runöborna själva tänkte om saken. Visserligen ville de hellre till Estland än till Lettland, men de hade inte väntat sig att få sin ö använd som deporteringsort.

Farhågorna visade sig emellertid överdrivna. Från estniska konsulatet meddelades att det måste bero på ett missförstånd, att Runö utsetts såsom förvisningsort.

Även andra meddelanden hade ingått, ett i form av skrivelse till utrikesdepartementet i Stockholm, från förre estländske lantmarskalken Kurt von Stryk. Däri riktade denne de svenska myndigheternas uppmärksamhet på det förmenta förhållandet, att estländska republiken i samband med den genomförda nationaliseringen av de baltiska baronernas gods även hotade att expropriera lantområdet ”Kully” vars avkastning sades bidraga till underhålIandet av den svenska prästen på Runö.

Utrikesdepartementet remitterade skrivelsen till dåvarande ecklesiastikministern. Vid förfrågningar hos Estlands representant i Stockholm, förklarade denne sig icke ha någon kännedom om att ett sådant beslag skulle ha ägt rum, vilket för övrigt också skulle stå i strid med den estländska regeringens tendenser.

Kammarkollegiets första arkivkontor utredde saken och anförde, att riksarkivets samlingar rörande Livland varken i Livlands huvudbok för år 1655 eller dess revisionsjordabok av år 1690 – de äldsta som förvarades i riksarkivet kunnat påträffas någon upplysning rörande områdets förhållande till Runö församling.

De svenska arkivens samlingar av kartor och aktstycken rörande Livland var dock inte fullständiga. Redan kort tid efter förlusten av Östersjöprovinserna hade dessa samlingar blivit överlämnade till ryska myndigheterna, och de spillror av olika serier som sedermera påträffades gav inget definitivt besked.

Det ”Oberkirchenvorsteheramt” under vilket Runö lydde, hade sitt säte i Arenburg på Ösel. Där gjordes också undersökningar, varvid man lyckades få kontakt med godsets arrendator, en av von Stryks stamfränder. Man fick så veta, att allting fortfarande var i sin gamla ordning. Godset hade icke exproprierats, utan arrenderades för sexhundra kronor. En löjlig liten summa ansågs det. Man fick också veta, att prästen på Runö sedan långliga tider åtnjutit inkomsterna av detta lönehemman, och vid arrendetidens utgång skulle Runö församling erhålla dispositionsrätten till godset. Så blev dock aldrig fallet. För Runöborna var såväl avkastningen som dispositionsrätten, till godset, ett okänt faktum. Prästerna på Runö synes dock mycket väl hava känt till förhållandet.

Nya meddelanden nådde oupphörligen Sverige. Den 20 oktober 1922 hade det meddelats, att svenskheten på Runö snart var en saga all. En marinlöjtnant vid namn Brakkman hade blivit utnämnd till fyrmästare, polischef, skogschef och dessutom kommendant på ön.

Förut var det Runöbönderna, som beklädde dessa poster. Endast fyrmästaren var est, för övrigt också den ende på ön. Innehavaren av fyrmästartjänsten hade skött sin tjänst tyst och stilla och låtit Runöborna sköta sig själva. Nu blev Runöborna avsatta från resp. poster. Vilka följder detta skulle komma att få återstod att se. Men kommendantskapet kunde inget annat betyda, än att ön skulle komma att förklaras för militär ort.

Vad som kunde ha föranlett myndigheterna att utnämna en polischef på Runö, var svårt att förstå. Var och en som något kände Runö och dess bebyggare visste, att en mer mönstergill ordning knappast förekom någonstans. Stöld var ett i det närmaste okänt begrepp, och skulle man leta reda på någon riktig brottmålsaffär i öns annaler fick man gå närmare tvåhundra år tillbaka. Då hade veterligen öns enda mord genom tiderna inträffat. Det var den i mars 1738, då prästen på ön sköts till döds av sin egen svåger, en baltisk adelsman. Bättre kunde väl ingen estnisk polischef uppehålla ordningen, än öns eget folk hade gjort.

Vad som blott kom att ske var, att den befintliga fyrmästaren och skogvaktaren på grund av sjuklighet förflyttades och fick en efterträdare att sköta den staten tillhöriga fyrplatsen och den likaledes kronoägda skogen, vilken icke stått under Runöbornas tillsyn, utan såsom naturligt var, under en statstjänsteman, som representerade statsmakterna på ön.

I samband med detta erhöll Runöborna nya instruktioner vad gällde kronoskogen. Den nye statstjänstemannen hade till bönderna överlämnat en prislista på virke ur kronoskogen, dock utan att formellt påpeka att den gällde dem.

Runöborna hade sedan gammalt ägt rätt att i den kronan tillhöriga storskogen avverka byggnadstimmer och mastträd. Detta var oundgängligen nödvändigt, då deras egen skog endast dugde till ved. 
Att de alltid bedrivit denna avverkning med största försiktighet var ett faktum, som hade sin förklaring däri, att hela öns beboelighet berodde på det skydd denna skog erbjöd mot de väldiga sanddynorna, som låg på den östra sidan av ön.

Enligt vad som hade lovats Runöbönderna av den estniska regeringen då den tog ön i besittning, skulle invånarna få behålla sin avverkningsrätt obeskuren. Något återkallande av denna rätt hade ej heller meddelats. Åtgärden oroade ändå, och ännu mera ansåg man sig oroad av det faktum, att skogsförvaltningen under de senaste åren bedrivit allt större och större avverkning på kronoskogen, av vars skydd man som sagt var helt beroende.

Man kände sig ängslig, att storskogen på Runö kanhända gjordes till föremål för energisk avverkning. Det kunde ju tänkas, att en underordnad myndighet förbisåg de ödesdigra följderna och att en obotlig olycka kunde ske, innan man på högre ort blivit uppmärksammad på saken. Men man kunde ju ej annat än att hålla sig till regeringens löfte. Runöbornas kontakter med nämnda tjänsteman kom i allt att löpa klanderfritt. Gallringen i skogen blev inte större än vad öborna tyckte passade dem, och i sinom tid erhöll de själva också tjänstemannabefattningen som skogvaktare.

På grund av alla dessa farhågor lät emellertid den estniske regeringen meddela genom sin legation i Stockholm, att Brakkman visserligen erhållit befattningen som polis och chef för fyrtornet och skogen på Runö, men däremot ej utnämnts till kommendant på ön av det skälet, att krigstillstånd på Runö för längesedan upphävts.

Den gamla kyrkan och biskopsbesöket.

I och med Estlands frigörelse från Tsar-Ryssland blev del liv i esternas nationella och kulturella strävanden. Det arbetades med fart på alla områden, där allting legat nere under det förhärjande kriget. Med strävan att nå en högre kultur följde även att man i Estland sökte ta vara på gamla minnen.

Ett estniskt museum var nyinrättat och inrymt i Peter den stores lustslott Katherinenthal där minnen och föremål, belysande kulturutvecklingen i det lilla Estland samlats.

Ett stycke bortom Katherinenthal vid Birgittenruinen i en härlig skogsrik och kuperad nejd, invid en av Nordeuropas förnämsta kyrkoruiner, fanns också ett idealiskt område för kulturhistoriska byggnader och dylikt som kunde samlas från hela landet – ett slags Estlands Skansen. Vederbörande estniska myndigheter hade tagit första steget till realiserande av en dylik plan att nå överenskommelse med befolkningen på Runö om att flytta den gamla, vackra kyrkan från Runö till Reval, där den skulle återuppföras med alla inventarier och inhägnad.

Denna tanke mötte stort intresse. Det skulle för Runöborna i längden bli omöjligt, tycktes det, att underhålla den gamla kyrkan. Den var av betydande kultur- och kyrkohistoriskt värde och borde skyddas mot förstörelse.

Över portalen läses årtalen 1644-1851. Kyrkan byggdes det förstnämnda året, det andra årtalet reparerades den. Den var helt och hållet av trä med rika sniderier och profileringar. Interiören var en av de mest stämningsfulla, man kunde få se. Till höger var männens bänkar och till vänster kvinnornas. Männens bänkar var kraftigare och rymligare än kvinnornas, som föreföll att vara tilltagna för småflickor. Den vackra predikstolen, som var i full överensstämmelse med interiören i övrigt, var rikt snidad. Nedanför predikstolen stod ett dopfunt utknackat ur ett helt stenstycke. Dopfunten stod på ett trästycke och var ett av de äldsta minnesmärkena av kristen tro på Runö. Den var säkerligen från medeltiden och sålunda äldre än kyrkan.

Genom urkunder kände man dock till flera äldre tempel, men av dem fanns icke ett spår. Det äldsta kända fanns en gång i tiden på Rings, på sydspetsen av ön, och hette ”Korskirke”. Efter det korn ”Utkirke” på västra sidan, och efter det ”Överkirke”, på östra sidan av ön.

Från dessa helgedomar torde dopfunten ha gått i arv liksom även det utomordentligt vackra krucifixet av trä på högaltaret. De vackra bilderna i kyrkans blyinfattade fönster var från 1600-talet och hade skänkts av Runömän, som varit i sjönöd och räddats. I den gamla kyrkans sakristia fanns gamla urkunder väl bevarade.

Där fanns bland annat den äldsta kyrkoboken om Runö. Hela folkets historia i mer än hundra år låg nedlagd i den gamla, tunga boken i kvartsformat. Den var en krönikebok i vilken allt skrivits ned, som hände och skedde på ön, barndop, vigslar och begravningar, ombyte av präster, bötfällningar och kyrkokollekter. Men så en dag försvann denna bok, och ingen visste vart den tagit vägen, förrän den vid jultiden 1841 överlämnades till dåvarande kyrkoherden på Runö av en Runöman, som vid en reparation funnit den nedgrävd i taksanden på kyrkvinden. Hur länge den legat där gömd vet man inte, men sannolikt är väl, att den stuckits undan någon gång kring 1700-talets slut eller 1800-talets början, då krig och örlog gjorde farvattnen kring Runö osäkra och det var säkrast att gräva ned, vad man önskade bevara.

Sanden på kyrkvinden hade emellertid icke bekommit boken väl. Ytterbladen var totalt förstörda, hela boken svårt ansatt av fuktfläckar och bladens kanter uppätna. I det skicket förblev den ytterligare ett århundrade. Då fick svenska forskare ögonen på den, och med de estniska myndigheternas bistånd överfördes den till Stockholm för att restaureras. I sitt återställda skick låg den så färdig att återgå till kyrkan på Runö.

Enligt anteckningar i kyrkoboken av pastor Lindeman, en av Runös kyrkoherdar, hade boken påbörjats 1682. Genom att de första bladen förstörts, började den emellertid nu först den 7 november 1683 och går fram till den 28 maj 1762. Till en början var den förd på svenska språket, men mitt på en sida under år 1729 inträdde en förändring. Språket övergick till tyska.

Den första sidan börjar med några vigslar varpå följer en inledning av öns gårdar i fyra rotar, ”för Catechismi förhör”, och fortsätter med anteckningar i allehanda ämnen.

Man fick sålunda bland annat veta, att på 1680-talet fanns på Runö en sockenrätt, vari ordet fördes aven löjtnant vid namn Andreas Lindeberg. Då och då hade rätten ett och annat att göra, varom anteckningarna i kyrkboken vittnade. Det dömdes till böter för spel på helgerna eller för uteblivande från husförhör. Någon gång hade det också varit handgripligare saker, som att Mathis Buller skulle giva en och en halv riksdaler till kyrkan för övervåld, tillfogat Skallus Maria. Det hade också antecknats, att det fanns en skolmästare på ön vid denna tid och att hans namn var Lexlius. Vad som de olika söndagar fallit i pungen. Så fanns det naturligtvis anteckningar på döpta barn, begravningar m. m. Att den första kända inventeringen i Runö kyrka förrättades år 1695.

Bland andra intressanta notiser hade funnits, att klockaren år 1697 förklarades skyldig läsa ur postillan för prästen, att en finne år 1707 invandrade till Runö och gifte sig där med en bondänka, att pesten rasade på ön 1710 och ryckte bort 213 personer, så att befolkningen därefter bestod av blott 80 själar. Att vargar korn över till Runö på isen 1729, och att den 80-årige Peer Jöransson den 1 januari 1735 måste stå offentlig kyrkoplikt för att han om söndagen tillslutit kyrkdörren för pastorn och under år och dag hårdnackat avhållit sig från Herrens nattvard.

Som synes är det en hel kulturhistoria som fanns att läsa på de gulnade och fuktfläckade bladen. På kvinnosidan, på vänstra sidan av altaret, hängde en inramad bröstbild av drottning Christina, skänkt på 1650-talet av Carl Carlsson-Gyllenhjelm, Gustav II Adolfs halvbroder.

Vid läktaren fanns en i trä utskuren vapensköld, på vilken stod: ”Johann Märtens. Fürstlicher Bildhauer von Windau 1737. HIRGE. W.” På väggen fanns ett gammalt bönedagsplakat från Karl XI:s tid. Kyrkbibeln på altaret var tryckt i Stockholm av Olof Oloffson anno 1618 och skänkt till församlingen av ovannämnde Gyllenhjelm, osv.

Medan underhandlingar pågick med muséet i Reval å ena sidan, och församlingen på Runö å andra sidan. ansåg pastor Ernst Gordon – Runöbornas själasörjare – att köpet icke borde avslutas utan Skansens vetskap, varför han tillskrev intendent KeyIand, för den händelse Skansen skulle vilja anmäla sig som spekulant.

Intendent Keyland lät emellertid meddela att Skansen icke var i stånd att köpa Runökyrkan, så mycket mer som Skansen redan hade en äktsvensk kyrkobyggnad i Seglorakyrkan.

Intendenten ansåg också, att det förmånligaste vore att konservera kyrkan på platsen. Visserligen skulle den om några år, som pastorn låtit förstå, vara en ruinhög, om den icke underhölls, men å andra sidan var den ju inte fallfärdig. Man behövde endast hålla tak och murbeklädnad under ständig tillsyn, så fanns ingen fara att den gamla kyrkobyggnaden skulle förfalla. Intendent Keyland kunde vidare inte med säkerhet uttala sig om kyrkans kulturhistoriska värde, då han blott sett avbildningar av den. Något större värde trodde han dock ej att den hade, annat än som ett vördnadsvärt gammalt svenskt minnesmärke på platsen, där den just därför helst borde få kvarstå.

Även Dr. Upmark hade uttalat sig i saken. Han var i stort av samma uppfattning som Keyland. Dr. Upmark påpekade i sammanhanget, att Nordiska museet redan ägde dräkter och föremål från Runö, och att man hade planer på att så fort förhållandena det tillät, företa en ordentlig expedition icke blott till Runö, utan till de baltiska länderna över huvud taget, för att där insamla ytterligare material till belysande av den svenska kulturen i de gamla Östersjöprovinserna.

Runöborna var inte heller villiga att bli av med sin gamla kyrka. Fram på sommaren väntades emellertid besök av ärkebiskopen Nathan Söderblom, en historisk tilldragelse för Runöborna, i synnerhet som veterligen aldrig en svensk biskop satt sin fot på Runö.

Ärkebiskopen kom på initiativ av biskop Kukk i Reval för att förrätta visitationen i det estsvenska prosteriets församlingar i samband med sin resa till Riga, vars biskop också skulle invigas denna sommar.

I juli månad 1922 anlände ärkebiskopen till Runö. Genast samlade sig de gudfruktiga Runöborna till tacksägelsegudstjänst. Biskopen hade en stark förnimmelse av att befinna sig någonstans i utkanten av denna värld. Han tyckte sig vara långt borta när han såg den lilla Runöbyn, som med alla sina låga grå stugor, tryckta av tunga spetsiga halmtak, påminde en smula om en infödingsby. En liten fläck i havet med en folkspillra på knappt trehundra själar och ändå en egenartad kulturvärld. Ståtligare och vackrare människor än Runöborna visste han sig heller aldrig ha sett.

Ärkebiskopen kom att tillbringa några dagar på ön, dagar som var fyllda av de intensivaste upplevelser. Han predikade i högmässan och det hade varit både rörande och imponerande att se den mangrant tillstädeskomna församlingen. Men aldrig hade han drömt om att han skulle komma att leda en gudstjänst varvid 1695 års psalmbok användes och följa ritualer i en finsk handbok, som sedan länge också i Finland varit ersatt med en omarbetad. Den finska handboken var ett minne från de hundra år, under vilka Finland försåg Runö med präster.

I kyrkobönen bads för Estland, Sverige och Finland.

Efter gudstjänsten hölls ”Landskap”, riksdagssammanträde, i den gamla kyrkan. Det hade aldrig förekommit tidigare, att man hållit sammanträde i templet, som varit och fortfarande var församlingsborna så heligt, att ingen överskridit dess tröskel utan att knäböja innanför dörren. Ingen vågade dock motsäga ärkebiskopen.

Runöbornas ”landskap” gjorde i vanliga fall inte något särskilt parlamentariskt intryck. Egentlig ordförande fanns inte. Envar framförde sina påståenden när det föll honom in, varför flera talare ofta uppträdde samtidigt. I de mest olika ställningar deltog Runömännen i förhandlingarna. En del satte sig på huk, balanserande på tåspetsarna, en del satt på bänkarna längs husväggarna rökande sin pipa, somliga låg utsträckta på gårdsplanen, och icke så få tog sig en lur i solskenet.

Plenum utlystes vanligen till tidigt på morgonen, och det var inte sällan som mötet upplöstes först sent på kvällen.

Ärkebiskopens ”Iandskap” var på olika sätt annorlunda än de övriga. 
Den förberedande överläggningen om de olika frågorna räckte i två timmar och var ett öronbedövande larm och surr. Alla talade i munnen på varandra med höga och starka röster. Efter överläggningen gick den 82-årige förre kantorn Andreas Bissa, omkring i bänkarna och inhämtade vars och ens mening. Sedan sitt 24:e år hade Bissa haft posten – till för något år – och endast en enda söndag under hela den långa tiden hade han nödgats försumma sin tjänst.

Öns beslutande institution, vars alla myndiga män och kvinnor hade lika rösträtt hade mangrant infunnit sig i kyrkan. Annars var det vanligt att kvinnorna ej besökte ”Iandskapet”.

Första ämnet att behandla var, om den gamla kyrkobyggnaden med alla sina inventarier skulle flyttas bort från ön för att återuppföras vid Reval. Bissa var först emot, emedan kyrkan där skulle bli föremål för allmänhetens nyfikenhet. Främmande människor skulle gå ut och in där, liksom i ett museum, vilket han ansåg vara syndigt.

När han sedan fick klart för sig, att Guds ord där skulle predikas, och att kyrkan även vid Reval skulle användas som kyrka, lät han emellertid sina betänkligheter fara. Och så beslöt hela ”landskapet” att esterna skulle få kyrkan för angivet ändamål, mot att Runöborna i stället finge en orgel till den nya kyrkan. (Kyrkan flyttades dock aldrig från Runö).

När alla var ense om kyrkan, blev det fråga om, hur det skulle förfaras med föremålen och de kyrkliga inventarierna. Ärkebiskopen såg genast, att det vackra krucifixet skulle komma att göra sig på högaltaret i den nya kyrkan framför den stora tavlan, där Jesus välsignande höjer sina händer över de församlade och säger: ”Kommen till mig i alla, som arbeten och är en betungade, och jag skall vederkvicka eder”.

Han föreslog därför landskapet att flytta krucifixet till den nya kyrkan, varigenom detta för all framtid skulle bli en erinran om Runös gamla kyrka. Vidare föreslog han, att den medeltida dopfunten skulle behållas och likaledes placeras i den nya kyrkan.

Böndagsplakatet från Karl XI:s tid borde tas ned och förses med skyddande glas och ram och också detta föras till den nya kyrkan. När ärkebiskopen slutat sitt anförande, lämnade han ordet till ”landskapets” ordförande, länsmannen på ön, Arvid Bissa.

Då uppstod det ett formligt tumult i den gamla kyrkan. Alla talade i munnen på varandra på sin egen Runödialekt. Orden rullade bullrande i det lilla templet.

Medan det talades friskt på manssidan, tegs det på kvinnosidan. Då sade ärkebiskopen leende till de i sina folkdräkter och vackra hättor lysande kvinnorna. ”Ni har ju så granna huvuden, så nog har ni väl mål i munnen också”. Då började även kvinnosidan att prata i munnen på varandra. Så småningom enades alla om ärkebiskopens förslag.

Frågan uppstod ävenledes om införande av den nya psalmboken av år 1819. Det var fara värt att psalmsången skulle tyna bort, om man envisades med att hålla fast vid de föråldrade psalmerna, till vilken ingen av koralerna passade. Ingen ville dock skiljas från den psalmbok som var kärast, den av år 1695. Inte förrän klarhet hade vunnits, att de gamla psalmerna var införda i den nya. Då först beslöts införandet av den nya psalmboken. Även den svenska handboken beslöt man att införa.

När alla sedan var ense i de här frågorna, var det inte mera att diskutera.

Länsman Arvid Bissa tog krucifixet, kyrkvärdarna Henrik Mass och Henrik Kors dopfunten, och så tågade ”Iandskapet” i triumf ut ur den gamla kyrkan och in i den nya. Där placerades de gamla kyrkoinventarierna på sina nya platser. Även böndagsplakatet togs ned och bars in i den nya kyrkan. Därmed trodde alla, att dessa föremål var räddade för all framtid för Runö.

Ärkebiskopen övervar även firandet av ett Runöbröllop, som alltid varade i dagarna tre. På söndagskvälien följde hela brudskaran och allt folk som kunde gå och stå ned till båten, när ärkebiskopen skulle fara.

Det var en syn och en stämning som inte går att beskriva, när alla vandrade iväg från byn under de stora lövträdsvalven och sedan efter stranden med det granna och färgglada brudföljet i täten mot sydspetsen av ön, mot Rings.

Under färden lät Runöborna förstå, att de helt fromt hoppades att Runö en gång i tidernas fullbordan skulle förena sig med Sverige. Ty det sades, att på östra sidan av ön vann havet och tog bort flygsanden, men på den västra sidan, mot Sverige där växte landet.

Etnografer och rigabor på besök.


Det fanns, en mångfald, olika människor som upptäckte Runö och hade intresse för dess befolkning, i flera olika avseenden.

Bland dem var det etnograferna som gjorde Runöborna till föremål för rasbiologiska undersökningar, varvid kroppslängden och näslängden mättes. Etnograferna fick sig av Runöborna tilldelade benämningen ”nesomelaren” – näsmätaren. Efter dessa undersökningar hölls första föreläsningen i rasbiologiska institutets föreläsningsserie av professor Hildén från Helsingfors, år 1926. Föreläsningens titel var ”Om Runösvenskarna och deras liv”. Man fick där veta, att sedan långa tider tillbaka hade Runö haft en svensktalande befolkning. Det äldsta kända dokument, vari den svenska bosättningen uttryckligen omnämndes, härrörde sig redan från mitten av 1300-talet. Det fanns emellertid vägande skäl, som talade för att den svenska bebyggelsen skett redan under vikingatiden, och att Runöborna hade förmått att bevara det svenska språket.

Den lilla byn verkade i sig själv som ett museum. Det var någonting påminnande om medeltiden, som trädde en till mötes. Bilden av Runö by påverkades i hög grad av invånarnas färgrika dräkter. Nationaldräkten användes allmänt.

Samhällets liv var i minsta detalj reglerat genom muntliga traditioner och så småningom skrivna lagar. Där trädde särskilt tydligt i dagen den för Runö så karakteristiska likställigheten mellan dess invånare. Det idealiska kommunistsamhället, utan motstycke i Europa. Alla hade precis samma rättigheter och skyldigheter, från barnet i vaggan till den orkeslöse gamle. Samhället var som en enda stor familj. Privat äganderätt i egentlig mening var inskränkt till det minsta möjliga. Det var byn, som var den egentliga ägaren.

När det gällde Runöbornas rasegenskaper ställdes frågan, om Runöborna i antropologiskt avseende kunde anses för svenskar, om de alltså var representanter för den så kallade nordiska rasen. För att belysa frågan redogjordes först för de skilda kroppsliga karaktärer som professor Hildén hade undersökt.

Vad kroppslängden beträffade, var Runöborna i stort sett ovanligt högresta. Medeltalet för fullvuxna män var 174,1 cm för fullvuxna kvinnor 159,7 cm dvs. betydligt högre än medeltalet för Sveriges befolkning, vilket för män utgjorde 172,2 cm. Kroppslängden varierade emellertid avsevärt hos Runöfolket. För att åskådliggöra längdens fördelning demonstrerades s.k. frekvenspolygoner eller kurvor över antalet individer i de skilda längdklasserna.

Dessa kurvor var tydligt tvåspetsiga, uppvisande två nästan lika framträdande toppar, av vilka den ena låg för män i längdklassen 168-170 cm den andra i klassen 176-178 cm. Motsvarande toppar i kvinnokurvan låg inom längdklasserna 156-160 cm och 162-164 cm. Detta tydde på, att Runöbefolkningen bestod av två skilda raselement, av vilka det enas manliga medellängd betydligt översteg 170 cm medan det andra låg under 170 cm. Detta antagande om två raselements samverkan i Runöbefolkningen vann stöd av frekvenskurvorna över övriga karaktärer. Färgkaraktärerna, ögon- och hårfärg, uppvisade däremot relativt små olikheter. De ljusa färgtonerna var avgjort förhärskande, de mörka sällsynta. Som sammanfattande resultat konstaterades, att Runöborna i antropologiskt avseende ej var någon enhetlig grupp utan en blandpopulation, i vilken ingick två skilda raselement. Vilka var då dessa båda raser, som bildade grundstommen i den lilla folkspillra, som byggde och bodde på den isolerade ön?

Redan bosättningens historia, ansågs det, gav ganska tydliga vinkar härom. Svenskarna hade sedan urminnes tider befolkat Runö, och det föreföll mer än sannolikt att dessa borde betraktas som öns ursprungliga bebyggare. Men traditionen och de historiska dokumenten visste bättre, att den svenska befolkningen på Runö i flera repriser upptagit raselement från Estland med olika språk. Man visste, att svenskarna till övervägande del tillhörde den nordiska rasen, och att å andra sidan länderna kring Finska viken – bl.a. Estland – hade en befolkning av övervägande ostbaltisk ras. Det syntes uppenbart att dessa båda raser i främsta rummet borde betraktas vid bedömningen av Runöfolkets rassammansättning.

Men vilka av de båda huvudraserna var då förhärskande inom befolkningen? Det var en fråga, som var mycket vansklig att besvara, beroende på att de i den antropologiska systematiken använda karaktärerna var mycket komplicerade i ärftlighetsvetenskapligt hänseende och betingade av ett större antal arvsfaktorer, vilka vid forskningar fördelade sig på olika sätt.

Man kunde icke ingå på en analys av ifrågavarande slag. Man ville endast fastslå, att Runöborna uppvisade nordiska rasegenskaper i högst betydande grad. Man kunde därför säga, att det inte bara var språket och kulturen, som förenade det lilla Runö med Sverige, utan jämväl det som kunde sammanfattas under benämningen ras.

Även av ren nyfikenhet kom främmande människor till ön. En vintersöndag i mars månad 1929, kom till Runö ett sällskap från Riga bestående av tre herrar och en dam, som hade tagit vägen över Domesnäs-Runö på snöskor över isen. Sällskapet hade startat från lettländska kusten tidigt på lördagsmorgonen. Vandrarna måste klättra över berg av packis och stundom praktisera sig över öppet vatten på mindre isstycken. Sista delen av färden hade dessutom försvårats av mörker och snöstorm.

Då deltagarna i den äventyrliga färden fram på natten nådde Runö, var de så utmattade att de sjönk ned vid stranden och slog läger kring en i hast uppgjord eld. I gryningen såg de helt nära en väg, som förde dem till kyrkan i byn.

De mottogs på det gästfriaste av Runöfolket, fick mat och varm dryck samt bäddades ner i sängar med svällande dynor och madrasser. Efter någon vila var de redo att i Runödräkter delta i söndagens högmässa. Öns själasörjare, pastor Gunnar Schantz, låg sjuk i influensa, men klockaren predikade på gammalsvenska och ledde psalmsången.

Främlingarna var därefter inbjudna till pastorn, som hade kryat på sig vid budet om det ovanliga besöket.

Hela byn var församlad kring gästerna, och när man fann att en av dem talade svenska blev förtjusningen desto större. Det berättades för främlingarna, att i mannaminne ingen tidigare frivilligt kommit till Runö över isen på snöskor. I kyrkoboken fanns däremot antecknat, att i slutet av 1600-talet en präst farit vägen i släde för att hämta post. Strax efter hans återkomst gick isen upp och hela den vida havs bukten låg åter öppen.

Måndagen därpå begav sig Rigaborna hem igen samma väg. Deras färdledare herr J. Andersohn, hade sedan i Rigasche Rundschau utförligt skildrat det både angenäma och äventyrliga besöket på Runö, vars folk vunnit de starkaste sympatier hos honom och hans kamrater.

Efter Rigabornas besök ville Runömännen inte vara sämre. Några modiga Runökarlar begav sig med en liten båt på medar den åtta mil långa vägen till Arensburg. Resan var krävande och tog fyra dygn, men alla återvände välbehållna, medförande post och andra underrättelser utifrån. Därmed började postgången för Runös del även vintertid.

De första runöborna besöka Sverige.
Runöskuta sänks, Skepparen blir hjälpt.

Den 20 april 1923 avseglade Runömännen A. Björk Bissa, H. Lorentz Lons, F. Lönnlund Isaks och H. Passvik Pass med sin båt ”Kiäln” (Hingsten) en mindre seglare på sin ”vikingafärd” från Runö till Sverige och Nättraby.

En svensk, som tidigare besökt Runö, hade lovat att skänka männen en motor. Männen räknade med att efter tre veckors tid vara tillbaka på hemön. Men överresan blev så besvärlig att den i det närmaste kom att ta denna tid i anspråk.

Efter kryssning i frisk motvind sökte sig seglarna in till Domesnäs varifrån de snart kunde fortsätta. Färden ställdes till Arensburg, där de klarerade till Sverige. Den 24 april lättade de åter ankar och gick runt Ösels sydspets. Efter ett dygns segling i god vind nåddes Fårö. Där uppstod emellertid storm och snötjocka, varför seglarna icke vågade gå genom Fårösund utan gick norrut. Följande dag anlöptes Fårösund. Dessförinnan hade dock seglarna blivit hejdade av tullmän som misstänkta för spritsmuggling. Utanför Slite upprepades sanima sak. Resenärerna fortsatte sedan färden runt Gotland till Visby, dit de anlände på Valborgsmässoaftonen och där de kvarstannade till följande dag.

Mottagandet i Visby blev för männen det allra hjärtligaste. De blev bland annat inviterade av biskop Rundgren, som själv visade dem den vackra domkyrkan.

Efter avfärden från Visby följde en tämligen besvärlig kryssning till Karlskrona. Väl framme, blev männen mottagna av bl.a. representanter för pressen. Efter att under några timmar sett sig om i staden, fortsatte de med sin båt till Nättraby, ett stycke uppåt Nättrabyån. Seglingen uppåt ån fann Runömännen som den märkligaste. Aldrig tidigare hade de seglat på land.

I Nättraby gästade de fabrikör Per Palén, hos vilken den utlovade båtmotorn skulle hämtas. Den monterades också i deras båt.

Under vistelsen i Nättraby fick Runömännen även studera rationellt jordbruk på en av de stora Blekingegårdarna.

Redan i Visby, hade männen fått ta emot en mängd gåvor, och ytterligare fanns att hämta i Karlskrona. Insamlingar hade igångsatts för att skaffa olika varor.

När männen återvände hem, inspirerade deras resa andra till nya Sverigeresor. Den första Runöbåten hade ju lyckats besöka Sverige, och med ens tycktes vägen stå öppen dit.

Två år senare, 1925, besöktes Stockholm för första gången av Runödamer, fru Elisabet Palmkron Kokas och hennes dotter. De båda resenärerna var iförda sina färgrika nationaldräkter.

Det skulle dock inte stanna vid att Sverige fick kortvariga besök av Runöbor. En Runöyngling vid namn Jakob Österman Pass tog sig före att flytta från ön till Sverige. Något sådant hade tidigare aldrig gjorts. Ynglingen hade tidigare besökt Birkas folkhögskola på Nuckö i Estland, som han likt många andra flickor och pojkar bland estlandssvenskarna betraktade som något mycket fint. I det sammanhanget kom han också att bli närmare bekant med den svenske museimannen amanuens Ernst Klein, som då besökte Estland och Runö, för att samla föremål för Nordiska Muséet, och vars arbete han hjälpt till med. Därvid gjordes det upp, att ynglingen skulle bege sig till Stockholm för att se och lära åtskilligt nytt. Han blev anställd på Skansen, där en allroundman av det slag Runö alstrade kunde göra mycket nytta. På lediga stunder skulle han dessutom komma att hjälpa till med bearbetandet av det i museet samlade Runö-svenska materialet. Han kom också att bli den, som först stod i radiokontakt med Runö. Radiotjänst hade ordnat en liten extra utsändning för Runös räkning. Det fanns nämligen en radiomottagare på Runö, ägd av prästen, och redan ett par månader före jul hade Runöborna fått löfte om hälsningar söndagen före jul, omedelbart efter den första väderleksrapporten. Och den söndagen kom hälsningen och det på eget tungomål. Det var Runömannen Österman Pass, som satt vid mikrofonen och skickade Runöbornas traditionella julhälsning. ”En fridfull jul, licka å velsineise, menno groakoala å vikara, kono husdjur, ongmänno prehte brua, piko prehte broggosmenn, ong pare naga e vagga”. (En fröjdefull jul, lycka och välsignelse. Åt männen gråsälar och vikarsälar, åt hustruna husdjur, åt ungkarlarna vackra brudar, åt flickorna vackra brudgummar, åt de nygifta något i vaggan). Därefter översattes runskan till svenska språket av Klein.

Ungefär samtidigt med Österman Pass överflyttning till Sverige, väcktes intresset hos flera och speciellt hos en yngling, en brorson till Österman Pass. Ynglingen tänkte sig emellertid att segla till Sverige i egen båt. Men för att bygga en sådan fordrades både tid och pengar. Nåja, vad beträffade tiden så fanns den, men det var inte lätt att få ihop pengar till en så stor båt. Han började dock samla ihop pengar till denna båt genom att smälta sälspäck från egenhändigt skjutna sälar till tran. Förut såldes späcket som det var. Alla skrattade åt honom, då han först gjorde i ordning grejorna till smältningen. Han hade lärt sig av en svensk, som varit på besök på Runö, att det gick att smälta späcket med ånga och så ordnade han till ett slags smälteri av en ilandfluten mina, vilken tömdes på laddningen, ett rör som han fick av Runös silversmed och ett gammalt bensinfat. Ångorna ledde han från minan in i bensinfatet, och i det hade han en trätunna med späcket i. Från tunnan ledde han sedan ut den smälta tranen.

Alla skrattade åt honom, men när det visade sig att han lyckades med transmältningen, fick han sin far att gå i borgen, så att han fick köpa späck. I en lånad sälfiskebåt for han sedan till Pernau och sålde tranen, vilket lönade sig bra och gav honom grundplåt till båten.

Tre år tog det honom att bygga båten. Med hjälp av många andra Runöpojkar.

Till segelduk räckte inte pengarna och inte på långt när till hela båten heller. Svenske konsuln hjälpte honom med segelduk, och hans far gick i borgen för ytterligare ett lån, så att han fick båten färdig.

I november 1929 ankrade Runöskutan på Stockholms ström, och någon sådan skuta hade veterligen aldrig tidigare funnit vägen till Stockholm. Nu låg den emellertid, tvåmastaren ”Svea” från Runö, för ankar utanför piren vid slussen och väntade på kajplats för att sätta igång kommersen med tjugotre ton potatis. ”Skutan ha vi själva byggt”, berättade den stolte Runöynglingen och skepparen Isak Österman Pass, som seglade med far och en yngre bror som besättning, och tillade: ”En så vacker stad som Stockholm, så här från vattnet med så många vackra ”eldar” lysen runt omkring, det hava vi aldrig sett.” De berättade bl.a. om säljakten, som de varit med på så många gånger, men som Inte lönade sig så bra längre. De flesta hemma levde på jordbruk och fiske. Och alla går klädda i Runödräkt, ”sådana som pojken min har”, inflikade Österman Pass senior och visade på den yngste sonens ljusgrå vadmalsdräkt, kantad med mörka band. ”Allt hemvävt, förstås”, sade han.

Året därpå, 1930, infann sig Isak Österman Pass igen i Stockholm. Denna gång för att sälja roddbåtar, tillverkade av Runöbor på Runö.

På hemvägen efter roddbåtsförsäljningen drabbades han vid Blockhusudden emellertid aven fruktansvärd olycka. Hans tvåmastade ”Svea” påseglades av estniska ångaren ”Jupiter” och gick till botten. En av Österman Pass kamrater och besättningsmän följde båten i djupet.

Efter olyckan vädjades genom pressen om ekonomisk hjälp till den idoge Runöskepparen och hans närmaste. Fick inte Österman Pass hjälp, råkade icke blott han själv i djup skuld utan också hans gamla föräldrar.

Denna vädjan om hjälp vann omedelbart gehör. Bidrag strömmade in och många bidragsgivare uttryckte samtidigt med några rader sin medkänsla. Så t.ex. skrev en gammal sjöfarare: ”Som jag är fattig, kan jag inte skicka mer än tio kronor till Runöskepparen. Jag vill hälsa honom, att jag varit sjöman i många år och vet hur det är att bliva av med det lilla man har. Hälsningar till skepparen att han skall inte ge sig, så går det bra”.

Efter två insamlingsdagar hade tvåtusenetthundraåttiosju kronor kommit in – ett vackert bevis på sympati. Efter ytterligare några dagar såg det ut som om man verkligen skulle kunna köpa en ny båt.

På den korta tiden av en vecka inflöt omkring niotusen kronor och då detta var den summa som behövdes för att ersätta skepparens ekonomiska förluster, förklarades insamlingarna avslutade.

När Österman Pass fick beskedet om vad insamlingarna hade inbringat, var han mycket rörd och tacksam. En sådan offervillighet och förståelse hade med all säkerhet sin grund i den varma känsla för Runöborna som fanns i Sverige, landet som Runöborna alltid kallade sitt hemland. Nu kunde han tryggt skriva till sin mor hemma på Runö, och berätta om olyckan för henne, och att alla i Sverige varit så snälla och hjälpsamma mot honom.

Tre veckor efter den ödesdigra kollisionsnatten köpte Österman Pass den svenska motorseglaren ”Kristine” hemmahörande i Drag på Öland. Fartyget vars pris var tolvtusen kronor, mätte tjugonio nettoregisterton och lastade cirka sjuttio ton. Respektive siffror för det förlorade fartyget ”Svea” var sjutton och fyrtiosex ton. Den nya skutan var således betydligt större än den gamla. Den var byggd av ek och hade noga synats av bland andra statens besiktningsman, samt befunnits vara i allo förträfflig.

Av de tolvtusen kronor som förvärvet betingade, erhöll Österman Pass den allra största delen av det svenska folket, som gåva. Återstoden var huvudsakligen ett räntefritt lån på tvåtusen kronor från Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet.

När Runöborna fick kännedom om den svenska givmildheten, gladdes de, och på en gång syntes möjligheter ha öppnats för ett närmande till Sverige genom den ståtliga skuta Isak Österman Pass fick.

Med Österman Pass träffades en överenskommelse om att det belopp som det rederi vars ångare sänkte ”Svea” frivilligt eller efter rättegång utbetalade, skulle överlämnas till en Runökommitté i Sverige, vars ordförande var professor Sven Wall. Denna kommitté skulle först betala Österman Pass bankskuld i Estland, trehundra kronor till den efter olyckan överlevande besättningsmannen Jakob Malm Noggis, trehundra kronor som ersättning den omkomne besättningsmannen Tomas Palmkron Kokas för förstörda kläder och effekter, samt femhundra kronor som tröstegåva till den omkomnes föräldrar. Återstående medel skulle kommittén sedan äga rätt att förfoga över till Runös bästa.

Efter en kort tid blev kommittén ense med rederiet ifråga. Någon rättegång behövdes inte. Sedan de olika posterna betalts, kvarstod ett belopp av åttahundraåttiofem kronor. Därtill utfäste sig Österman Pass, att lägga femhundra kronor, dels kontant dels i eget arbete, i en planerad vågbrytare på Runö.

Runökommittén säger sig till Runö kommunalstyrelse ha avlåtit en skrivelse med erbjudan, att med dessa medel bidra till byggande av en vågbrytare vid Åsgrundet på Runös västra strand vilket beräknades kosta cirka tvåtusen kronor. Kommittén ansåg sig emellertid också kunna påräkna någon hjälp av estniska staten.

För Runöborna skulle det vara en stor ekonomisk fördel att ha en hamn. Bl.a. kunde tyska fiskuppköpare då angöra ön, så att öborna kunde sälja sin fisk direkt och inte behöva resa långa vägar eller anlita mellanhänder, estniska uppköpare, som kom till ön i småbåtar och betalade dåligt. Med en vågbrytare kunde mindre fartyg våga sig in i hamnen och lägga till vid vågbrytaren. Denna skulle icke behövas byggas på särskilt djupt vatten, ej heller uppföras i cement utan av timrade stenkistor. Hela arbetet skulle därför kunna utföras av byborna själva och sålunda ge dom en välkommen kontant inkomst. Virke fanns på ön, och stora stenpartier låg helt nära platsen för den tänkta vågbrytaren. 

Det sägs också, att Runöborna skulle genom sin kommunalstyrelse få säga om de önskade en pir. Ville de icke ha arbetet utfört, skulle de avsedda beloppen, samt Österman Pass bidrag, användas på annat sätt till Öns bästa.

Huruvida skrivelsen från Runökommittén verkligen nådde Runö, och hur kommunalstyrelsen i så fall handlade i frågan om vågbrytaren eller bidragens användande på annat sätt till öns bästa har inte kunnat klarläggas. En sak är dock säker någon vågbrytare fick vi aldrig på Runö.

Orphei Drängar

När sångsällskapet ”Orphei Drängar” under sin baltiska sångarfärd sommaren 1929 besökte Runö, blev kören hjärtligt mottagen av Runösvenska jordbrukare och fiskare, som gav gripande uttryck för sin glädje att på detta sätt få en hälsning från det gamla moderlandet. Kören gav en friluftskonsert framför prästgården på Runö, och Runöbornas själasörjare, pastor Gunnar Schantz, tolkade i varmhjärtade ordalag befolkningens tacksamhet över det kärkomna besöket.

Vid detta tillfälle höll dr. Hugo Alfven ett stort tal till Runöborna om deras trofasthet och kärlek till gamla Sverige genom århundraden, och han gav dem löftet, att året därpå, alltså 1930, skulle ett hundra Runöbor få tillbringa en vecka i Sverige på ”Orphei Drängars” bekostnad. Överraskningen och glädjen blev översvallande bland Runöborna. Å, äntligen skulle en tredjedel av Runöborna få besöka det kära landet.

För Runöborna var det en väntans tid, ett helt år. Dagarna och månaderna drog sakta förbi likt skuggor. Samtalsämnet rörde sig enbart om Sverige, om det fantastiska löftet. Eftersom det var givet av en svensk, var det självklart att det skulle hållas. När sommaren var inne, var också förberedelserna klara. Man väntade bara på beskedet från Sverige. Inom sällskapet var också krafter i gång för att infria det givna löftet, direktör Carl Hubert Lindhagen i Stockholm, ”farbror” i Orphei Drängar, ställde sig i spetsen för de garanter, som behövdes.

Meningen var från början att verkligen inbjuda ett hundra Runöbor. Men av ekonomiska och praktiska skäl måste inbjudan begränsas till femtio, förklarade direktör Lindhagen. I början av augusti hoppades han att gamla Sverige skulle få säga ett hjärtligt välkommen till de ättlingar i förskingringen, som inbjudits att avlägga ett tio dagars besök i Stockholm.

Flera medlemmar av Orphei Drängar, som kunde göra sig lediga under besöket, förklarade sig villiga att tjänstgöra som ciceroner.

Från alla håll hade man rönt den mest älskvärda välvilja och förståelse för detta företag. Hugo Alfven uttryckte sin stora glädje över att det löfte, som han för ett år sedan helt spontant gav Runöborna verkligen kom att bli infriat.

Och så var det på tiden att vädja till vännerna i Stockholm att hjälpa till vid besöket. Orphei Drängar gav en konsert i Auditorium i juni, varav inkomsten oavkortad avsattes för att finansiera värdskapet för Runögästerna.

Kungl. Maj:t hade medgivit att resenärerna kunde inkvarteras och förplägas på Svea Artilleriregemente. Överståthållare Elmquist, även han ”farbror” i Orphei Drängar, ställde sig som besökets beskyddare och Stockholms stad skulle ta emot de långväga gästerna vid en festlighet på Stadshuset.

När allt var ordnat i Stockholm för att ta emot gästerna, fick Runö en radiohälsning att ute till havs möta den ordinarie Rjgabåten och där hämta en skriftlig inbjudan till besöket. På grund av särskilda förhållanden, åkerbrukets och fiskets krav, kunde inbjudan endast antas av tolv män, resten i sällskapet var kvinnor. Gästerna var i alla åldrar, dock huvudsakligen ungdomar.

Torsdagen den 7 augusti 1930 anlände de femtio Runösvenskarna med ångaren ”Odin” till Stockholm. Trots att överfärden varit ganska blåsig och ett envist strilregn hälsade dem vid ankomsten, var det glada och förväntansfulla ansikten, som tittade fram ur de granna huvuddukarna och hemvävda vita schalarna.

Runöborna blev ett säreget och pittoreskt inslag i Skeppsbrons gatubild med männens hemvävda vadmalsdräkter och kvinnornas veckrika mörka kjolar, granna schaletter och hemstickade strumpor med kraftiga stiliserade mönster i vitt. Sälskinnsskor av rundskomodell utan sulor hade säkerligen endast få gånger förr trampat Stockholms gator.

De flesta av besökarna hade aldrig varit utanför Runö förut, aldrig sett bilar, spårvagnar, biografer eller höga hus. Landstormslottorna från Bromma var nere för att hjälpa Runögästerna till rätta, och så bar det av till förläggningen, där kaffet väntade. Men Runöborna väntades även av sorgebudet om ”Sveas” undergång, vilket väckte stark förstämning bland dem.

På fredagen besöktes utställningar och på kvällen gavs en föreställning på Palladium. Man visade filmen ”Med Orphei Drängar i österled” som innefattade en utförlig filmskildring av Runö och Runöborna. Denna biografföreställning, för vilken svensk filmindustri gratis tillhandahöll lokal, var även tillgänglig för allmänheten. Behållningen av föreställningen gick oavkortad till Runöbornas Stockholmsvistelse. Efter filmen intogs välkomstsupé på Lindgården.

Lördagsprogrammet upptogs av besök i Bergianska trädgården och en utflykt till Drottningholm. På lördagseftermiddagen inbjöd Paramount samtliga Runösvenskar till en för dem arrangerad extra föreställning på Olympia av ”När rosorna slå ut”.

På söndagen bevistades gudstjänsten i Storkyrkan, och på måndagen besågs slottet, Rjddarholmskyrkan och Skansen.

På tisdagen höll Stockholms stad mottagning för gästerna. Värdskapet utövades av kanslichefen E. Hildebrand och ingenjör G. Nordgren. Bland de närvarande märktes vidare estniska ministern dr. Akel och generalkonsul Fagraeus, samt dir. C. H. Lindhagen och inspektör Corth jämte ett par andra bröder i sångsällskapet. Vid mottagningen serverades lunch i Gyllene salen. Kanslichefen hälsade gästerna välkomna.

Svenskarna var, framhöll han, tacksamma mot Runöborna för att de bevarat sin svenskhet och bidragit till att göra det svenska namnet aktat utanför Sveriges gränser. Säkert hade gästerna redan fått många bevis på denna tacksamhet, och talaren hoppades att de skulle känna att de var på besök hos goda vänner.

Minister Akel uttryckte såsom statlig representant ett tack för den hjärtliga gästfrihet, som visades Runöborna av alla Stockholmare och övriga svenskar. Han slutade med att höja ett leve för Stockholms stad och stadsförvaltningen.

Till slut talade en av Runöborna, Peter Schönberg Ulas. A allas vägnar framförde han ett varmt tack för den storartade gästfrihet, som Stockholms stad visat Runöborna genom inbjudningen till det ståtliga stadshuset. Det är, sade han, roligt att komma till Sverige. Här är nästan samma språk, samma folkstam. Stockholmarna ha visat stort intresse och mycken vänlighet mot oss Runöbor. Han höjde ett leve för Sverige och dess huvudstad.

På kvällen var Runöborna Ernst Rolfs gäster på Chinarevyn.

På onsdagen avlades besök hos ärkebiskopen i Uppsala, varvid hemställan gjordes om att få en svensk präst efter pastor Gunnar Schantz som stod i begrepp att lämna sin församling på Runö och flytta till Sverige. Några av Runöborna kvarstannade hos ärkebiskopen för att underhandla med honom om denna angelägenhet.

Programmet för torsdagen inleddes med en lunch under Normas värdskap och senare bjöd direktör Tornblad på the i Berns salonger. 
Fredagens Skansenprogram fick ett extra inslag genom Runöbornas besök. Efter middag däruppe, fick de se rokokodanser och därefter uppträdde Runöborna själva i några av sina gamla folkdanser, såsom bruleiken, bruvalsen, kockleiken, laestiksta, masaokadrilj med flera. Skansens folkdanslag gav därpå uppvisning av svenska folkdanser.

Lördagen använde man för att ta farväl av sina vänner och värdar. Mot kvällen blev stämningen något vemodig. Alla samlades i logementet och egna spelemännen tog upp en låt. Visserligen skulle det bli skönt att komma hem, men det var ledsamt att lämna Sverige och alla snälla människorna. ”Dagar vilka aldrig skulle komma att glömmas” sade alla med en mun om Sverigebesöket. ”Svenskarna visste inte hur väl de ville oss. Det var som en fest för alla”. Mor Magdalena Melders Mikkos, sammanfattade sitt minne av besöket. Hon hade inte mycket att säga, men hon ville ändå tala om för de snälla svenskarna, att det hade varit som i himmelriket. ”Och så hade hon ju också fått sig glasögon”, tillade hon.

Alla Runöborna blev läkarundersökta av en av Orphei Drängar, dr. Olle Sandström. Dr. Sandström ställde gratis sina krafter till förfogande, och dessutom skaffade han samtliga sjuka fri medicin.

Söndagen den 17 augusti 1930 sade Runöborna slutligen ett hjärtligt farväl till Stockholm och Sverige. Före avresan fick gästerna genom Stockholms lokalförening av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet som gåva ta emot en boksamling, avsedd för deras församlingsbibliotek. Böckerna hade skänkts av Sveriges större bokförläggare. I samlingen ingick såväl historiska som skönlitterära arbeten av kända svenska författare.

Trots regnet och det dåliga vädret hade stockholmare samlats nere vid Skeppsbron för att vinka av Runöborna, när ångaren ”Odin” lade ut. 
Representanterna för Orphei Drängar, dir. C. H. Lindhagen, som var Runöbornas allt i allo under besöket, samt inspektör Corth medföljde ångaren till Vaxholm, liksom Brommalottorna.

När ”’Odin” kom fram till Blockhusudden, där Runöskutan ”Svea” borrades i sank och besättningsmannen Palmkron Kokas fick sätta livet till, stoppades maskinerna. Alla samlades på akterdäck och en vacker krans nedsänktes, under psalmsång, till den unge Palmkron Kokas minne. Runöbornas gripande sista hälsning till den unge öbon.

När Runöborna nöjda och välbehållna kom hem till sin ö, ville de tacka Sverige. Resan hade betytt att många av dem verkligen en gång fick se sina drömmars land. Starkare än förut, kände de nu samhörigheten med det svenska moderlandet. Men först och främst gick tacken till Orphei Drängar. De fick också en ovanlig gåva som det synliga beviset på den tacksamhet, som hela Runö kände vid tanken på de femtio Runöbornas besök i Stockholm. Gåvan var en unik pjäs, ett fat, förfärdigat av åtta silverrubel från den ryska tsartiden. Sedan dessa smälts, har silverplåten uthamrats för hand och den vågiga bårdkanten utarbetats och försetts med väl utstansade emblem. På fatets botten hade mästaren med stor noggrannhet ingraverat en gammal ”Runöjala” som med alla segel satta styr in mot Limostranden på öns ostkust.

Arbetet hade utförts med stor precision av sverigebesökaren, konstnären och silversmeden Peter Schönberg Ulas, som hade tillverkning av silverbroscher som sin egentliga specialitet. Dessa ingick som en viktig del i de vackra folkdräkterna.

Med gåvan följde också ett tackbrev, undertecknat av samtliga i stockholmsbesöket deltagande Runöbor. Skrivelsen var av följande lydelse: ”Till O. D. i Sverige. Av tacksamma Runöbor. Vi be att få framföra vårt varma tack till O. D. genom att få överlämna denna lilla syIverskålen som en gåva och minne till O. D.-isterna. Skålen är lagad av P. S. U. tillverkad av sylver handarbete, sjelv komponerad. Ingraverad Runö segelbåt ”Jala” typens namn. Landet föreställer något av Runö östra sida med små granar och en stormbruten tall.

Vi tacka hjertligt för eder välvilliga vänlighet och kärlek till oss och för all gästfrihet i Stockholm”.

Det blev åtskilliga nya namn, som efter Sverigebesöket nämndes i stugorna på Runö under den kommande vintern och åratal framöver. Var och en som visat dem välvilja betraktades som personliga vänner. Och många nya, ljusa minnen förgyllde nu de ensliga kvällarnas samvaro.

Uppropen och Runö insamlingarna taga fart.

Prästerna växlade ofta på Runö. De hade en sak gemensamt, nämligen att brevledes, eller genom personlig, resa över till Sverige beklaga Runöbornas nöd och tigga för deras räkning.

I Sverige var också krafter i rörelse för att på olika sätt framlägga klagoropen för svenskarna.

I januari 1929 utfärdade sålunda Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet genom sin överstyrelses ordförande, landshövding Oscar von Sydow ett upprop, vilket skulle vara värt att vinna allmän uppmärksamhet och som rörde en förnyad insamling till Runösvenskarna. Uppropet är av följande innehåll:

”Mitt ute i Rigaviken ligger den lilla ön Runö, sedan hedenhös bebodd av svensk fåtalig befolkning, vilken med trofasthet bevarat svenskt språk och svenska sedvänjor. Folket livnär sig på primitivt drivet jordbruk i förening med boskapsskötsel men huvudsakligast av fiske och säljakt. Under sistförflutna år har den även under vanliga förhållanden knappa skörden så gott som helt slagit fel, och Sverige har redan skyndat att hjälpa Runö, livsmedel m. m. ha samlats i olika delar av landet och avsänts till folket på ön.

Skall emellertid en mera varaktig förbättring av Runöbornas levnadsförhållanden åstadkommas, kräves främst bättre redskap både för jordbruksdriften, fisket och säljakten. Störst är behovet av en ordentlig fiskebåt med motor. En sådan skulle i hög grad underlätta fisket och möjliggöra förbindelse med fastlandet, där fisken kunde säljas färsk. Saknaden av en dylik båt har gjort, att Runö under större delen av året varit fullständigt isolerat.

För att hjälpa den lilla svenska folkspillran på Runö har man tänkt sig att genom insamling i Sverige anskaffa en fiskebåt av den typ, som användes på vår västkust. Priset för en sådan jämte motor torde belöpa sig till omkring 20.000 kronor. Vi tillåta oss därför vädja till alla dem, som här hemma i Sverige leva under lyckligare förhållanden och känna sambandet med våra stamfränder på Runö, att skänka bidrag till inköp av den behövliga båten. Bidrag kunna insändas till Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, Göteborg, eller till landshövding Oscar von Sydow därstädes”.

Vid sidan av denna motorbåtsinsamling igångsattes andra insamlingar, för Runöborna, av olika slag. Insamlingarna organiserades i olika delar av Sverige och resultaten lät, som vanligt var, inte vänta på sig. 
Men förunderligt litet såg vi på Runö av insamlingarnas resultat. Och någon motorbåt från Sverige fick vi aldrig på Runö.

År 1933, begav sig Runöprästen till Stockholm. Han hade då kommit till den uppfattningen, att den svenska hjälpverksamheten borde bli föremål för en verklig organisation, så att hjälpen inriktades just på de punkter där den bäst behövdes.

Där fanns ju kommunikationsfrågan, motorbåtsfrågan, som prästen sade sig ej kunnat lösa med Estlands hjälp. En sjövärdig båt i kommunal ägo skulle vara av synnerligen stor betydelse.

Läkarvården var en annan bekymmersam fråga. Kyrkoherden gjorde en hemställan till ärkebiskopen att stödja tanken på upprättande av ett hem för sjuka och gamla. Han framhöll bland annat, att Runö saknade såväl läkare som sjuksköterska. Och på grund av att Runöhemmen i regel utgjordes av blott ett enda rum, övergick en smittosam sjukdom som drabbade någon familjemedlem nästan ofelbart på alla andra i familjen. De gamla fick ej heller den ro och den vård de behövde och störde därjämte ofta de övrigas vila. Därför skulle ett av en diakonissa med sjuksköterskeutbildning förestått hem för sjuka och gamla bli till verklig nytta och välsignelse.

Prästen hade stora förhoppningar på att under sin Sverigevistelse kunna stimulera intresset för en svensk hjälporganisation. En förening av Runösvenskarnas vänner i Sverige, skulle samarbeta med en lokal kommitté på Runö. Som medlemmar av denna kommitté på Runö föreslog pastorn klockaren, kyrkvärdarna och länsmannen.

Pastorn arrangerade ett möte i Stockholm för att belysa önskvärdheten av att svenskarna fick större kännedom om förhållandena på Runö. I avvaktan på mötet upplyste han om sin adress och sitt telefonnummer och meddelade att han gärna stod till tjänst, därest intresserade önskade närmare upplysningar.

Efter två veckor utlystes så ett möte för Runöföreningens konstituerande. Ett fyrtiotal personer hade hörsammat prästens kallelse till samling en måndagsafton i Evangeliska brödraförsamlingens kyrksal, där mötet öppnades av prästen själv.

Till presidium för aftonen valdes överstelöjtnant T. Wennerström, ordförande, och löjtnant K. G. A. Lindell. sekreterare. Bland de övriga närvarande märktes Estlands generalkonsul I. Fagraeus och professor Sten Velander.

Efter en mycket livlig diskussion, i vilken ett tjugotal personer yttrade sig, beslöt mötet så småningom att till Stockholmsavdelningen av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet hemställa om tillsättande av ett utskott för tillvaratagande av Runösvenskarnas speciella önskemål. Det skulle bestå av Stockholmsavdelningens styrelse och följande personer som valdes av mötet: överstelöjtnanten T. Wennerström, Stockholm, pastor C. G. Grönberg, Runö, samt löjtnant K. G. A. Lindell, Stockholm.

Det beslöts även att hemställa till Runö kyrkoförsamling att utse ett förtroenderåd för samarbete med Stockholmsavdelningen i frågor rörande hjälp till självhjälp åt befolkningen på Runö.

Även Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet tillstyrkte bildandet av ”Runöutskott”. Detta trädde i funktion omedelbart genom att göra upp riktlinjer för sin kommande verksamhet.

På tre punkter skulle utskottet särskilt sätta in sina krafter, nämligen förbättra öns kommunikationer, ordna praktisk undervisning i matlagning och hygien samt utveckla näringslivet.

Utskottet som skulle förmedla den svenska hjälpen var sammansatt av den förutnämnda överstelöjtnanten Wennerström, ordförande, professor Sten Velander, vice ordförande, löjtnant Lindell, sekreterare, generalkonsul I. Fagraeus, byrådirektör Nils Källström, professor Sven Wall, departementssekreterare C. B. Cristiansson, hovrättsnotarie Gerhard Hafström, och prästen på Runö C. G. Grönberg. Kassaförvaltare var kassaförvaltaren hos Stockholms lokalförening för svenskhetens bevarande i utlandet.

Runöutskottet fick även ett eget postgirokonto 4806 där penningbidragen kunde insändas.

Runöprästen pekade också på behovet av ett nytt skolhus på Runö. Skolbarnen påstod han ha två mörka, och i allt olämpliga rum i prästgården, som förresten inte kunde undergå en välbehövlig reparation, så länge skolan var inhyst där.

Denna skollokal i prästgården, sade han, hade ju ursprungligen varit avsedd för kristendomsundervisning, men tillade, skolhuset skulle nog Runöborna få av estniska staten. Så fort prästen kom tillbaka till Estland skulle han framlägga frågan för kulturministern där. Men självfallet vore det bra, om det även från Sverige lämnades ett litet bidrag till det nya skolhuset.

I sammanhanget ville prästen också nämna att man behövde en begagnad skrivmaskin, på vilken man kunde skriva ut protokoll och andra handlingar.

Skollokalen på Runö var ingalunda i det tillstånd som Runöprästens jämmerrop i Sverige gjorde gällande. Och skolbarnen på Runö använde sig fortfarande av samma skollokal, fram till förskingringens dagar 1944, då Runöborna invandrade till Sverige.

Men medan Runöborna levde sitt stilla och förnöjsamma liv på sin ö, steg klagoropen från insamlingsledarna i Sverige: ”Hjälp Runöborna”. Så hade det fortgått under årtionde efter årtionde och så kom det att fortgå. Nu hade även Svenska Kyrkans Sjömansvårdsstyrelses Baltikumutskott genom ärkebiskop Erling Eidem och Axel Ylander skickat ut ett upprop av följande lydelse:

”Svenskfolket på den lilla, Estland tillhöriga, ön Runö är med rörande kärlek fäst vid det gamla landet. Under tusen år har det, mestadels utan någon som helst förbindelse med Sverige, trofast bevarat sin svenska stam, sitt svenska språk och svensk uråldrig kultur.

Runöfolket vill reda sig självt. Med urgammalt svenskt bondemedvetande vill man icke vara understödstagare. Runöfolket sätter en ära i att alltfort, såsom det redan i något årtusende gjort, i sin ensamhet kämpa sin mödosamma och ofta farliga kamp för livets nödtorft.

Endast i vissa undantagsfall, där öns urgamla naturahushållning och arbetsgemenskap ej förmår ett fylla ett nutida behov, t.ex. för anskaffande av någon i inköp dyrbar allmännyttighet, torde rent materiell hjälp från Sverige böra ifrågakomma. Sådan hjälp har ock vid flera tillfällen bevisats öborna.

Det den lilla svenskön emellertid i varje fall behöver från hemlandet och som med tacksamhet mottages är andlig hjälp, stöd till bevarande av sin kristna tro och sin svenska kultur.

Sedan 1907 är rikssvensk präst stationerad på ön, utsänd från Sverige och avlönad genom bidrag härifrån. Genom medel huvudsakligen från hemlandet byggdes också för några årtionden sedan Runö nya kyrka. 
Ett behov i denna kyrkligt-humanitära linje, som alltmer gjort sig kännbart, är anställande av en församlings- och sjuksyster, som utom biträde i församlingsvården bland gamla och unga även kunde svara för den ytterst angelägna lokala sjukvården och verka för hygienens höjande.

Runö med sina 6 á 7 mil över öppet hav till närmaste läkare och sjukhus, därtill vintertid av is vanligen i månader avstängt från all förbindelse med yttervärlden, måste icke minst beträffande sjukvård i huvudsak reda sig på egen hand. Synnerligen inträffande epidemier och de under fiske och säljakt ständigt förekommande, ofta svårartade sårskadorna fordra en skolad sjuksköterskas skyndsamma ingripande.

Till församlingssysterns tjänst såsom bostad och sjukvårdslokal är ock en mindre sjukstugas uppförande nödvändigt.

Genom understöd av enskild person gjordes det sistlidna höst möjligt att över den gångna vintern kunna på Runö provisoriskt stationera en sjukvårdsutbildad Erstasyster, vilken fått vara till stort gagn vid den i vintras på ön härjande svåra lunginflammationsepidemien.

Det gäller nu att söka åstadkomma medel till församlingssysterns fortsatta verksamhet på ön, ävenså till uppförande snarast möjligt av den nödvändiga sjukstugan.

Till sjukstugans uppförande ha Runöborna enligt landskapsprotokoll utfäst sig att bidraga med allt vad ön kan i saken prestera, trävirke, trä- och stenarbete m. m. Ävenså har de lovat att förse sjukstugan med födoämnen in natura.

Kontanta penningar finnas i stort sett icke på denna ö, som helt lever av uråldrig naturahushållning. De till detta företag behövliga penningmedlen måste därför komma från Sverige.

Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelses Balticumutskott, som utgör en central för Sveriges hjälpverksamhet på det kyrkliga området bland de svensktalande i Balticum, får härmed rikta en vördsam och varm vädjan till den svenska allmänheten att genom av gott hjärta givna gåvor, större eller smärre, alltefter råd och lägenhet, åstadkomma de kontanta medel som behövas, dels för uppförande aven högeligen nödig, mindre sjukstuga på Runö (inräknat en första utrustning beräknat till högst 8.000 kr) dels för säkerställande av en svensk församlingssysters underhåll och sjukstugans drift åtminstone för några år framåt (årskostnaden beräknas till cirka 2.100 kr).

Kontanta gåvor torde insändas till Sjömansvårdsstyrelsens expedition, Styrmansgatan 9, Stockholm (postgiro 3 50 25) med angivande av att bidragen avse Runö. Givetvis äro ock gåvor in natura för sjukstugans uppförande och utrustning synnerligen välkomna, såsom spik, tegel, tapeter, färg, instrument, medicin, förbandsartiklar, sängutrustning, möbler osv. Eventuella erbjudanden av dylika naturabidrag torde benäget meddelas sjömansvårdsstyrelsens expedition.

Stockholm i maj 1934.

Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelses Balticumutskott
Erling Eidern / Axel Ylander.”

I ovanstående vädjan instämma: B. J:son Bergqvist, generaldirektör, E. D. Block, biskop, Oidcon Dane!l, rektor, l. Fagraeus, Estlands generalkonsul, Gust. Gustafsson, sjökapten, Gottfrid Klingner, kyrkoherde, Gerda af Kullberg, fröken, Edv. Rohde, biskop, Viktor Södergren, kyrkoherde, Vesta Treffenberg, född Engström, Sven Tunberg, professor.

InsamlingsresuItatet lät inte vänta på sig. Och gåvor strömmade in. 
Jo, jo, Runöborna skulle nog ha blivit väldigt förvånade, om de fått läsa om uppropen oeh de stora gåvorna. De kunde ha talat om för Runövännerna i Sverige, att de stora gåvopartierna inte nådde fram. De små gåvor de någonsin fick på Runö, var ej värda att notera.

Året därpå i mars månad 1935 kunde generalkonsul I. Fagraeus meddela att Runöborna skulle få sin sjukstuga till sommaren, Sjukstugan skulle byggas med två sjukrum samt isoleringsrum för smittosamma sjukdomar, bostad för föreståndarinna och ett biträde samt konsultations rum.

Byggnaden skulle för övrigt tas till så pass stor, att den i framtiden även kunde inrymma ålderdomshem.

Arkitekt Birch-Lindgren hade lovat att kostnadsfritt göra ritningar till den, och arbetet skulle utföras kostnadsfritt av Runöborna själva. 
Runöutskottet av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet var den institution i Sverige som ansvarade för det praktiska arbetet på Runö skulle bli utfört.

Men, det hjälpande Runöutskottet tycks ha upphört den 4 april 1935. Samma dag avslog Stockholmsavdelningen en ansökan från Runöutskottet om bidrag till bestridande av arbetsutskottets kontorskostnader med mera. Sedan utskottet med skrivelse den 9 december 1935 överlämnat redogörelse för sin verksamhet samt hemställt om utskottets upplösande, beslöt styrelsen bifalla denna framställning, samt överlämnade åt herrar Fagraeus, Lindell och Hafström att i första hand handlägga ärenden rörande Runö. Utskottets tillgångar, sjuttioen kronor, skulle i överenskommelse med arbetsutskottets förslag överlämnas till Kasaböle svenska folkskola i Finland. Någon ansvarsfrihet synes ej ha beviljats vid lokalföreningens årsmöte.

Året därpå, 1936, bildades återigen ett utskott, nu under benämning Estlandsutskottet, där de tre tidigare nämnda herrarna, som hade att handlägga ärenden rörande Runö kom att bli representerade.

Runöborna fick aldrig den planerade sjukstugan, ej heller den så länge omtalade motorbåten. De kunde emellertid själva avhjälpa den bristen genom att en av Runöbönderna, Hans Steffensson Steffens, lät den från Sverige anlända sjuksköterskan, installera sig i den ena av hans villor. Svenska Sjömansvårdsstyrelsen betalade hyran med etthundra kronor per år. Men vad kom då Runöborna till gagn av alla dessa insamlingar, som pågått år efter år och genom vilka godhjärtade svenskar försökte hjälpa Runöfolket?

Det var endast några få ting av betydelse som nådde Runö, Det bästa var att man fick hjälp med sjuksköterska, I övrigt fick man en motordriven, begagnad, sågklinga, räls till slipen, och så förstås den handdrivna brandsprutan, vilken närmast måste betraktas som ett museiföremål. Lyckligtvis behövde den aldrig användas.

Givetvis borde man i sammanhanget nämna diverse småsaker, som någon högaffel, något klädesplagg, någon leksak till barnen, o. dyl, men detta torde vara ovidkommande i sammanhanget. I vilkas fickor allt annat hamnade överlåter jag åt läsaren att fundera över. Ovetande om den stora roll de själva spelade i tiggerierna, och utan att ha erhållit de stora gåvorna, gick Runöborna ändå en välmågans tid tillmötes.

Under estnisk överhöghet

Runöborna skötte sina hem och sin jord efter gamla metoder men på ett mönstergillt sätt. Det rådde ingen nöd på Runö. Man hade sina djur och sItt jordbruk och man redde sig gott, även om det kunde vara ont om kontanter. Men även i det avseendet började utsikterna ljusna. Man började på allvar fiska ål och torsk, och Runö kom att visa sig vara den bästa ålfiskeplats i hela Rigaviken.

På somrarna kom nu stora ålsumpar till Runö, kastade ankar och väntade att få köpa ål. På Runö började det bli liv och rörelse i den tidigare stillheten.

Vid midnatt gick båtarna till havs, och varje morgon kom de tillbaka och sålde fångsten till de väntande ålinköparna från Arensburg och Pernau. 
När båtarna kom i land, var kvinnorna samlade vid landningsplatsen med mat till männen. De hade som alltid nationaldräkten på sig. Medan männen åt, vIlade sig och pratade om sina respektive fångster, arbetade kvinnorna ivrigt med att göra iordning fiskeredskapen.

Framemot kvällen var fiskeredskapen översedda och i vattnet på nytt, och man gick hem för att vila en stund, ty straxt efter midnatt skulle man ut igen.

Ålsäsongen, som räckte i cirka tre månader, betydde stora inkomster för Runöborna. Under den tid ålsäsongen pågick, fick de kvinnor, som inte var nere vid sjön, sköta jordbruket och de övriga sysslorna på gårdarna. Till hjälp hade de barnen och de äldre männen.

För en Runökvinna var det blott ett nöje att få spänna hästarna för vagnen, och köra ut på morgonen till åkrarna för att plöja. Sedan klockan ett på dagen måste hon dock vara hemma, ty hästarna skulle därefter enligt gammal sed vila till nästa dag. Under färden till åkern gick hon alltid vid sidan av vagnen när den var lastad, ivrigt sysselsatt med sin stickning av strumpor eller vantar.

På sön- och helgdagar varken fiskade, jagade, eller kördes med hästar. Då gick alla i kyrkan. I högmässan deltog man mangrant och sjöng med värme, liv och lust, och det var något som Runöborna älskade. I det fallet var de outtröttliga och så gott som alla kunde verkligen sjunga. Alla höll fortfarande fast vid förfädernas traditioner i gamla seder och i sättet att klä sig såväl till vardags som tIll kyrkogång. Kvinnornas vardagsdräkter bestod alltjämt av svart, hemvävd yllekjol, vit skjorta och en vit, med spetsar prydd huvudbonad, under vilken håret var ihopbundet.

Runökvinnan prydde sig tIll varje kyrkogång med en likaså hemvävd och svart, men plisserad kjol och vit skjorta. Över skuldrorna bar hon en blommig duk, ofta av silke, alltid knäppt framtill, med en eller flera silverbroscher, och på huvudet hade hon en blommig hög mössa prydd med silkesband. Ogifta kvinnor bar en låg mössa, som de bytte ut mot den höga på bröllopsdagen. Änkorna bar vita mössor och svarta dukar.

Männen bar ljusgråa kavajer, kantade med svarta band. Skjortan var framtill knäppt med en stor silverknapp. På helgdagarna band man omkring halsen en brokig sidenduk. Slips var icke brukligt. Fotbeklädnaden för såväl män, som kvinnor, utgjordes av sälskinnsskor, och vid bältet hängde hos varje man en slidkniv. Alla kläder var av inhemskt material. Öns får släppte tIll ullen och tygerna var vävda av kvinnorna.

Helgerna firades efter gammal tradition. På julaftons eftermiddag badades bastu. Så gjorde man för övrigt alla lördagar och helgdagsaftnar. Flera hemman hade bastu gemensamt, och eldningen gick i tur och ordning mellan hemmen. Männen badade först. När de hade kommit hem från bastun och blivit påklädda av hustrurna, var det kvinnornas och barnens tur att bada. Medan man badade bastu på julaftonen kom ”julgåsen” . Denna ”julgås” var i regel en kvinna som var utklädd till oigenkännlighet. ”Julgåsens” uppgift var att ordentligt risa var och en i bastun som inte duktigt kunde läsa utantill något stycke ur katekesen eller psalmboken.

Då alla var samlade. i sina respektive hem efter bastubadandet, sjöng man, och husfadern bad en bön före kvällsvarden. Därefter kom jultomten ”kinken” med julklapparna och den efterlängtade stunden, för barnen, var inne.

Juldagsmorgonen började klockan fem på morgonen med julottan i kyrkan, där golvet doftade av finhackat granris, liksom vid alla andra stora högtider.

Det hela gav ett intryck av stillhet, ljus och renhet. Kyrkan var hållen i ljusa färger, kvinnorna var svepta i sina stora vita ylleschalar, ”veipo”. Männen hade sina kritvita fårskinnspälsar, och ljusen strålade från alla kronor och stakar. Ljusen inte endast lyste, de värmde också litet, och det var något alla satte värde på j en stenkyrka som saknade eldstad.

Juldagen och annandagen, liksom alla övriga sön- och helgdagar, var kyrkan fylld med folk. Under högmässan gick ingen på besök, utan först efter tolvslaget, dvs. efter högmässans slut.

Tredjedag jul firades som helgdag, dock med ett undantag – ingen högmässa förekom. På tredjedagens afton tog man bort det tjocka lager av halm som täckte stuggolven i Runöstugan under julen. Det var emellertid inte bara halmen som försvann. På fjärdedagen försvann även julklapparna till barnens stora sorg. Det hjälpte varken med tårar eller böner. När högtiden var över, låste mor in leksakerna till nästa jul. För barnen hette det att jultomten, ”kinken”, som sades bo i ”Håubjere”, hade kommit och hämtat tillbaka de saker som han haft med sig på julaftonen.

Fjärdedagen firades endast som halv helgdag. Det arbetades som vanligt, utom det att hästar och spinnrockar på den dagen fick vila. Sådana halva vilodagar fanns det för övrigt gott om. Så firades Gustav Adolfsdagen, kyndelsmässodagen, Mikael och Allhelgonadagen samt apostladagarna. Sedan gammalt hade det också varit bruk att låta spinnrockarna vila på torsdagsaftnarna – en sedvänja som alltmer försvann under årens lopp. Som fullständig helgdag firades också skärtorsdagen, och i högtidernas rad fanns även, sedan de ryska kronodagarna bortfallit, Estlands frihetsdag.

På nyårsafton vid bastubadandet kom ”nyårsgåsen” en kopia av julgåsen. Den gav nio slag med riset åt den som inte kunde läsa. Denna ”nyårsgås” fullgjorde alltid sitt uppdrag med energi och samvetsgrannhet.

Varje nyårsnatt på slaget tolv var blystöpningen i full gång. Den tillgick på följande sätt. Blyet smältes i en för ändamålet tillverkad skål. Vid sidan om sig hade man en hink, fylld med vatten. Det smälta blyet slogs sedan över i hinken med det kalla vattnet och bildade de mest egendomliga figurer, medan den som figuren stöptes åt, ropade ”min lycka, min lycka”, lyckofigurema ”likkjo” ställdes sedan ut på väl synliga platser i hemmen så att var och en ur nyårsnattens blystöpning kunde utläsa sin lycka för det kommande året.

Efter blystöpningen, innan barnen gick till sängs, var det också brukligt att varje barn egenhändigt skulle lägga sin mössa på matbordet i stugan, ty på natten skulle ”kinken” komma med gotter och frukt för att lägga i mössorna. När barnen sedan vaknade på morgonen och fann att så hade skett var glädjen alltid stor.

Detta med att lägga mössorna på bordet fick barnen upprepa sedan natten till trettondagen, ty trettondagsnatten såväl som nyårsnatten liksom julnatten lyste fotogenlampan natten igenom i varje gård byn över. Dock fick inte mössan läggas på bordet julnatten.

Påsken var en högtid som firades i dagarna tre. På påskaftons förmiddag begav sig barnen ut på åkrar och dikesrenar, för att leta gröna blad av olika växter. Ty på eftermiddagen eller kvällen skulle påskäggen göras i ordning. Äggen lindades in i en för ändamålet tillskuren tygbit, tillsammans med de gröna bladen, lökskal och annat som vid kokning avsöndrade färgämnen. När allt sedan kokades fick äggen de vackraste färger.

Påskdagen och annandagens förmiddag gick alla till kyrkan. På eftermiddagen och tredjedagen samlades man på bollplanen ”mjulbacken”, där Runömännen spelade ett bollspel med hård läderboll och slagträ, dvs. en motsvarighet till brännboll. Kvinnor och barn var intresserade åskådare.

Första Maj firandet var det traditionsenliga resande av majstången, och därefter dansen.

Vid midsommarfirandet, som sed var, brände Runöborna en gammal båt. Båten drogs upp till en för detta ändamål avsedd plats. Ibland kunde den även bestrykas med ett tjockt lager tjära. När sedan unga och gamla efter solnedgången hade samlats på platsen, antändes båten. Eldskenet och den tjocka, svarta röken, som i den lugna kvällen steg rakt upp och framkallade en underbar färgverkan emot sommarhimlen. De vuxna männen och kvinnorna stående till höger och vänster om brasan och ett stycke därifrån lekte barnen klädda i sina färgrika helgdagskläder, svenska ringlekar. Också de vuxna dansade och fröjdades. Deras fröjd varade i regel till långt in på morgontimmarna.

Med firandet av helgdagar hängde också ihop en del ålderdomliga bestämmelser om viss mat på vissa dagar. Till julen fick de hedniska förfädernas galt alltid släppa livet till. Svinhuvud skulle nämligen ätas den 17 januari, och då skulle det vara salt, annars fick man inga grisar under året, likaså skulle grishuvud ätas på fastlagstisdagen ”Feit Tisdaien”. Marie Bebådelsedagen åt man kojuver. Lördagen före första söndagen i advent skulle alla salta fårhuvuden ätas upp, och på kyndelsmässodagen, ”kvinnmessdaien” åt man kohuvuden, osv.

Runöborna nöjde sig numera inte bara med sommarens ålfiske som ny inkomstkälla. Roddbåtsbyggandet kom också i gång på allvar, med försäljning på Sverige, främst till Stockholm och Norrköping. Detta blev en av de mest lysande affärerna för Runöborna. Virke fanns det gott om, och under den långa vinterisoleringen hyvlades spant och sträcktes kölar som aldrig förr.

De förtjänta pengarna var helt och hållet en skattefri inkomst. Den enda skatt som Runöborna behövde betala var på sin fasta egendom, gården, och de beloppen var inte avskräckande, på sin höjd fem kronor om året. Deklarationsblanketter var för Runöfolkets vidkommande en helt okänd företeelse.

Byggnadsverksamheten kom också igång på allvar. Var och varannan byggde en ny och modernare stuga (villa), om inte precis funkis, så dock något mera tidsenligt. Halmtakens tid var förbi, pärt (spåntak) och plåt var på frammarsch. Byggnadsritningar existerade inte, inte heller byggnadslov. Var och en satte igång sitt bygge, när det passade honom och byggde precis som han fann det bäst. Inga kontrollanter, vare sig statliga eller kommunala, ändå var det hög standard på byggnationen.

Byggandet utfördes sällan mot betalning, utan i regel med ”talko”, det sätt, på vilket farfarsfar också byggt sina hus. Alla större arbeten på Runö utfördes med ”talko”. Någon särskild arbetsklass som mot betalning utförde vissa sysslor fanns ej. I stället gick det så till att om någon behövde hjälp, bjöd han eller hon till sig så många personer som fordrades. I inbjudan informerades det om vilket sorts arbete, som skulle utföras, så att deltagarna kunde medföra de verktyg som fordrades.

Gällde det byggtalko, inbjöds enbart herrar, men gällde det hötaiko, inbjöds båda könen. Dagen avslutades med sång och musik och dans, en dans som kunde pågå till midnatt eller till och med fram till gryningen dagen därpå.

Det mest säregna av alla ”talkon” var emellertid spinntalko, med enbart kvinnligt deltagande och högt uppskattat av kvinnorna. Redan klockan tre på morgonen, medan det ännu var mörkt, började kvinnorna samlas, hos den de var inbjudna till, var och en bärande på sin spinnrock och sina kardor. Snart var alla församlade, kanske ända upp till trettio stycken, och arbetet var i full gång. Det var en vacker tavla, där de satt med sina karaktäristiska vita toppiga mössor på huvudet, muntert trampande sin spinnrock, medan de med klara vackra stämmor sjöng ålderdomliga, svenska psalmer eller fosterländska sånger. Så höll de på, endast med uppehåll för måltiderna, till klockan tio på kvällen. Då de gick hem, tackade de för hedern att ha blivit bjudna till spinntalko.

Runöborna gick nu en välmågans tid tillmötes. Förbindelserna med yttervärlden, såväl Sverige som Estland, expanderade starkt. Runöbonden hade fått mera näsa för affärer, och en och annan for över till marknaderna på fastlandet och sålde ett och annat kreatur, för att sedan inhandla nödvändighetsartiklar till hushållen. Men även lyxartiklar, som t.ex. cyklar och mycket annat började förekomma. Det köptes motorer till fiskebåtarna. Att alltid ro eller segla ut till fiskeredskapen hade blivit föråldrat. Det byggdes nya fiskebåtar och monterades in motorer. Varje Runögård hade snart en fiskebåt med motor i, eller ägde åtminstone en del i en sådan. Visserligen fanns det ännu varken bilar eller flygplan, men man hade en egen radiosändare, som förmedlade kontakt med Estland varje dag. Dessutom bidrog estniska staten med den omtalade motorbåten, som de svenska insamlingarna i åratal skulle hjälpt Runöborna att få.

Man började också ana att Runö även skulle ha en stor möjlighet att bli en framtida sommarkurort. Förutsättningarna var goda. På östra sidan av ön sträckte den mycket fina sandstranden sin långgrunda sluttning långt ute i sjön. Den västra sidan var kanske ännu mera. tilltalande med sina sandrevlar, vilka omväxlande med något djupare vatten, sträckte sig hundratals meter, ja, bortåt kilometern ut i Rigaviken. Med det väl tempererade vattnet mellan sandbankarna var detta ett barnvänligt eldorado. Flera kilometer vackra skogsvägar ledde från byn mitt på ön till östra sidan genom den välväxta barrskogen. Vare sig räv eller ekorre hade någonsin fått fotfäste på ön, och det rika fågel beståndet fyllde luften med fågelsång.

Vägarna som ledde väster ut från byn mellan vajande åkerfält och en och annan lövträdsdunge, hade även de sin tjusning. Kornknarrens knarpande, lärkans drillande, strandfåglarna som överröstade varandra med sina sånger, doften av vilda blommor.

Runö som turistort började bli alltmer känt, inte bara i Estland, utan också i grannlandet Lettland. Praktiskt taget varje söndag eller helgdag under de ljusa sommar månaderna, fick Runö besök av turister i huvudsak från Riga i Lettland, vilka kom till ön med turistångare.

Turismen blev ett nytt tillskott i Runöbornas kassaskrin. De grunda stränderna och avsaknaden av hamn gjorde att Runömännen med sina fiskebåtar fick ta iland turisterna från ångbåten som kastade ankar långt ute i Rigaviken. Mänga gånger kunde Runöborna inte komma ända in till stranden med sina små fiskebåtar på grund av den tunga lasten, utan fick bära turisterna de sista tjugotal meter på sina starka mansryggar. Visserligen fanns det en och annan plats där de små fiskebåtarna kunde flyta iland, men detta innebar en längre och dyrare körsträcka. Eftersom konkurrensen de olika båtlagen emellan var tämligen hård om vilket lag som kunde hinna med de flesta transporterna och inkassera de mesta slantarna, försökte man alltid nå land på det kortaste avståndet. Turisterna uppskattade högt detta ilandbärande. Damerna kontrande under högljudda skratt när de skulle embarkera på Runökarlarnas ryggar, ledde många gånger till teaterliknande scener under åskådares stora förtjusning. Förekom allt för ofta sådana teaterscener, fördröjdes transporten för respektive båt, och det innebar givetvis en minskning av inkomsten. För betalningen av transporten, fanns inga fasta normer. Avgiften var frivillig och varierande. Några åkte snålskjuts. Andra, av den givmilda sorten, betalade mera och på så sätt utjämnades förtjänsten.

Rigaturisterna stannade aldrig längre än över en dag på Runö. Under den dag turisterna varade, gällde det för Runöbonden att sälja så mycket mjölk och ägg de förmådde, ty nästa dag var affärsmöjligheterna borta och det var endast att återgå till de dagliga bestyren i väntan på nästa turistångare. Man hoppades förstås att den skulle anlända söndagen därpå med den ljuvligt dånande musiken ombord, alltid en hel orkester.

Även andra turister besökte då och då Runö. En del stannade längre tid för en inackorderingskostnad av ca en krona per dag, inberäknat mat och husrum. En och annan svensk seglade över med sin granna segelbåt, modell kustkryssare eller något liknande. Ävenså svenska seglarskolan besökte Runö, med segelbåtarna ”Kaparen” och ”Alona”. Den svenska flottan besökte Runö för första gången år 1924. Ett andra besök gjordes år 1935, med pansarskeppen ”Gustav V” och ”Sverige” i spetsen, varvid öborna bjöds på middag ombord på de gästande fartygen. Man firade helg på Runö under hela detta besök, som varade i tre dagar.

Med på Runöbesöket befann sig H. K. H. Prins Bertil. Som efter besöket översände till Runös kommunalordförande Hans Steffensson Steffens, sitt porträtt med autograf, som tack till värdfolket för det goda bemötande.

Runöborna levde under denna oförgätliga, blomstrande tid, ett egendomligt, självständigt liv, fast de tillhörde den estniska republiken. I minsta detalj hade de ett gott samarbete med sina överordnade i Estland, ända sedan den dagen Runöborna bestämde sig för att underkasta sig estnisk överhöghet. För att hugfästa denna händelse skickade Runöborna f. ö. en gåva till det estniska statsöverhuvudet. Gåvan bestod av hundra kilo sälspäck och följdes av orden: ”Hjulen i en ny stat måste smörjas väl, då går allt väl”. Och det är inga överord när man säger, att förbindelserna mellan Runöhorna och Estland under två årtionden alltid var ”välsmorda”.

Men välmågans tid blev kort. Orosmoln började hopa sig i världen, vilket så småningom kom att påverka livet på det lilla Runö.

Under Sovjetisk överhöghet.

Den tysk-ryska nonaggressionspakten av den 23 augusti 1939 gjorde det möjligt för Ryssland att sätta sig i besittning av de baltiska staterna, dvs. bland annat Estland och alltså även Runö.

Den 28 september undertecknades avtal i Moskva, enligt vilket Estland förklarade sig villigt att till Ryssland utarrendera områden för anläggande av militärbaser på Ösel, Dagö och i staden Baltichport.

Den 15 oktober kom till Revals hamn en rysk eskader på femton fartyg, däribland slagskeppet Oktjabrskaja Revoljutsija på tjugotretusen ton. Efter några dagar började ryska trupper, till stor del motoriserade förband, sin inmarsch och installerade sig i sina baser. Kort tid efteråt införlivades Estland och därmed det lilla Runö med Ryssland.

Införlivandet med Ryssland innebar i stort sett inte några förändringar för Runös del. Runö hade ju tidigare tillhört Ryssland, under tsar Nikolaj’s regering och eftersom Runöborna alltid hållit på sina seder och bruk, och ingen regering någonsin hade förtryckt dem på något vis, hoppades Runöfolket att så inte skulle bli fallet den här gången heller. Det fanns ingen överklass på Runö, men en och annan hade erhållit uppgiften som statens tjänstemän under den estniska tiden. Mot betalning hade de åtagit sig sysslan som t.ex. skogvaktare med ansvaret för kronoskogen. Där fanns sjöräddningen med sjöräddningsbåtsförman, som ansvarade för båtens iordningshållande i händelse av sjöolyckor. Vidare fanns postförarna, som hade betalt för sina insatser. Klockaren och barnmorskan fick sitt in natura och prästen fick alltid sitt tionde. Alla stannade kvar i sina tjänster och tycktes leva med varandra i förnöjsamhet och i god grannsämja.

I och med världshändelserna fick man uppge båtbyggandet. Man kunde inte fara till Sverige och sälja sina produkter på grund av oron i världen. I Estland fanns ingen marknad för dylika båtar ty Estland hade ingen skärgård liknande den svenska. Runömännen som under de gyllene åren, även skaffat sig moderna säljägarbössor kulgevär, och moderna hagelgevär, enkel- såväl dubbelpipiga för fågeljaktens skull, fick plocka fram dem till den kommande vintern och säljakten, som nästan legat nere under båtbyggandets dagar. Runöborna skulle på så vis få återgå till en av sina forna huvudnäringar.

Säljakten bedrevs på tre olika sätt, höst jakten, ”höstresan”, vinterjakten på isen efter nyår och vårjakten ”isbåtsresan”. Isbåtsresan företogs så snart isen hade givit sig iväg på våren. Då seglade jägarna ut till havs, ankrade upp i land vid den estniska kusten eller vid något stort isflak och for sedan med sina små roddbåtar in bland isen och jagade säl.

På vintern efter nyår, då isen låg kring Runölandet, gick man ut på jakt till fots. Det gällde då att hålla reda på vindriktningen och att ha kompassen till hands, ty började det blåsa från land, drev isen ut, och då var återvägen avskuren. De äldre männen som inte längre orkade gå på den ansträngande jakten, vaktade vid stranden och om isen drev till havs skulle de ro ut med små båtar och hämta jägarna vid iskanten. Det var rent otroligt vad Runömännen kunde prestera i uthållighet under dessa jakter. Vid soluppgången gick jägarna ut, RunöIagen föreskrev, att ingen fick lämna stranden förrän i soluppgången. Ofta kom de icke tillbaka förrän vid midnatt. Ibland blev det snötjocka så att de förlorade kursen och kom över till Estland eller Lettland och naturligtvis hände också olyckor, men som väl var få.

När hunden kom hem ensam, då visste de hemmavarande, att de hade sett hundens herre för sista gången. Kanske hittade någon hans pälsmössa följande dag vid någon av öppningarna i den förrädiska isen.

Höstresan var den tredje av säljakterna, och den företogs på hösten, i slutet på augusti eller i början på september. Då var det allmän glädje bland männen, ty säljakten var det roligaste de visste hur ansträngande den än var. De som inte orkade med dessa färder, tröstade sig med att tala om sina ungdomsbedrifter. Det var som om de levde upp och blev unga på nytt. Och det var inte utan, att de talade litet föraktfullt om de ungas höstresor. De hade ju så stora präktiga båtar, menade de gamla, och inte for de så långt heller. Annat var det i deras ungdom, när de hade sina små segelbåtar ”jalor” som inte var på långt när så stora och präktiga som de ungas båtar, och som endast var segelburna. De seglade till Estland, Finland och Kronstadt i Ryssland. Numera seglade man inte så långt, och varje båt hade sin särskilda plats att jaga på. En båt for till Ösel, en annan till Dagö, någon till Ormsö, ytterligare någon till Nuckö osv. Efter ett par månader kom de hem igen med sina fångster. Resultaten varierade. Somliga hade fått mycket, andra litet. Bytet delades lika mellan jägarna på de olika biitarna, men skytten själv fick behålla bakfenorna ”skrävlinga” , av vilka ett särskilt slags skor tillverkades. Dessa ingick sedan i säljägarens dräkt.

Skulle allt detta med säljakten upprepas, frågade man sig. Så blev dock inte fallet. De styrande kommunalmännen på Runö, Peter Runestam Hollingers, ordförande, Kristian Öman Mikkos. vice ordförande och Peter Gran Mass, sekreterare, satt oförändrade i sina ämbeten från den estniska tiden. Dessa kommunalmän, kom att skriva in sig i Runös annaler för all framtid nästan med herostratisk ryktbarhet. På kommunalmännens befallning ihopsamIades alla Runömännens moderna säljägarbössor, inte för att bevara dem, utan för att förinta dem genom att krossa gevärens kolvar och bocka gevärspiporna.

Detta var för Runöborna ett mycket allvarligt slag. Deras inkomster kom att begränsas högst avsevärt. Det fanns visserligen jordbruk och fiske att falla tillbaka på, men hur skulle dessa båda näringsgrenar komma att gestalta sig i framtiden?

Kort efter denna gevärskrossning anlände till Runö från Arensburg en undersökningskommitté, som stannade på Runö under några dagar. Efter denna kommittés avfärd från ön, dröjde det ca en månad, till nästa postbåtslägenhet, då det meddelades Runöborna, att de sittande kommunalmännens platser ställts till förfogande, och att de nya kommunalmännen på Runö var Johan Fagerlund Anders, kommunalordförande, Peter Schönberg Ulas (under en tid antagit sig namnet Rooslaid), vice ordförande, och Hans Steffensson Steffens, sekreterare. Dessa män övertog kommunalstyret. Ungefär samtidigt stationerades rysk militär på Runö, sju till antalet.

Runöborna hade i alla tider haft fördelen att få göra sin militärtjänstgöring hemma på Runö. Vid den ryska militärens ankomst fanns sålunda två Runöynglingar i tjänst, vilka överfördes till den ryska enheten.

Kort tid efter Estlands införlivande med Ryssland, anlände från Arensburg en mönstringsorder för de aktuella årsklasserna på Runö. Mönstringen skulle ske i Arensburg på angivet datum. Den korta tid som stod till förfogande för gruppen och Runös besvärliga förbindelser med Arensburg, gjorde att gruppen omedelbart måste ge sig iväg för att passa tiden. De åtföljdes av kommunalordförande Fagerlund Anders.

Krigshändelserna i världen och främst Rysslands krig med Finland ingav inga större förhoppningar om att dessa årsgrupper skulle få bli stationerade på hemön. Förhoppningarna ställdes till Fagerlund Anders. Han var mycket välbekant bland befolkningen längs de estniska kuststräckorna och i Arensburg efter sina många strapatser under säljakterna och som postförare under lång tid. Han lyckades med det helt otroliga under denna resa. Efter ihärdiga uppvaktningar av såväl estniska som ryska myndigheter fick han hela gruppen frikallad – ett mycket märkligt och egentligen fantastiskt resultat. Resultatet gällde även de två som från estniska tiden varit stationerade på hemön. Tomas Dreijer Kors, och Hans Strandberg Pärs, men de föredrog att stanna kvar i rysk militärtjänst med stationering på Runö.

Efter denna märkliga händelse som gillades allmänt och speciellt av den frikallade gruppen och deras anhöriga, kom Runöborna att se upp till sina nya överordnade, det stora landet i öster, vilket sedermera även kom att visa sig vid valet i Estland. Röstningsresultatet visade för Runös del, att samtliga röstberättigade hade röstat kommunistiskt. Detta föranledde att Runöborna hos esterna på fastlandet, fick sig namnet ”de hundraprocentiga”. Något som Runöborna inte nämnvärt reagerade för.

Den kommande vintern blev en sysslolöshetens vinter på Runö. Båtbyggandet fanns som bekant inte. Säljakten hade man visserligen, men man hade inga gevär. Fiske på vintern hade aldrig tidigare förekommit och inte nu heller.

Kommunalordföranden och de övriga kommunalmännen gjorde en framställning till den ryska militärledningen på Runö, om anskaffande av nya kulgevär för säljakten. Detta var den enda tänkbara instansen för att få tillstånd att skaffa vapen.

Förhandlingarna var till en början ej särskilt givande. Den outtröttlige kommunalordförande, som även behärskade ryska språket ganska flytande, lyckades emellertid efter långa förhandlingar med militärledningen på Runö, att utverka tillstånd för Runömännen att som lån använda den ryska militärens gevär för säljagandet. Han själv stod ansvarig för att gevären återlämnades varje kväll efter jaktens slut. Detta skedde också till att börja med.

Eftersom det var besvärligt och tidsödande för jägarna att återlämna gevären mången gång sent på natten, utverkades i sinom tid tillstånd att enbart återställa vapnen under sön- och helgdagar, då ingen säljakt försiggick.

Mellan de ryska militärerna på Runö och befolkningen uppstod mycket snart ett ömsesidigt förtroende. Militären bjöd på dans i sin kasern vid fyrplatsen, och speciellt bjöd de, när de hade fått sina mat- och vodkaförråd påfyllda, vilket de fick en gång i veckan. De underhöll med enmansuppträdanden – den ryska dansen ”kamaruska”, men det dansades också par om par till dragspelets och fiolernas toner till långt in på natten till ungdomens stora förnöjelse. Runöpojkarna tog det inte heller så allvarligt då de rvska vännerna flirtade med flickorna.

Förändringar skulle dock komma att ske ifråga om gränsdragningen mellan jordegendomarna. Några av Runöbönderna ansåg sig vara missgynnade och fått för liten jordlott vid enskiftets införande. De gjorde inför staten gällande att familjerna hade svårt att livnära sig och var i behov av större ägor. De fick också sina behov uppfyllda. Prästgården som förvaltade en stor del av Runös ägor ansågs kunna avvara en del av dessa till förmån för de mindre jordägarna. Nystyckning företogs och de berörda bönderna fick större åkerareal och blev tillfredsställda. Livet på Runö gick vidare.

Från statsmakten i Arensburg översändes förelägganden om att Runöböndema till staten skulle inleverera vissa produkter som spannmål, smör, ull och så vidare. Dessa förelägganden blev inte populära bland öborna. Sådant hade ju ej tidigare behövt ske. Det man hade, räckte enbart till eget behov. Några jordbruksprodukter att avstå för export till Arensburg fanns inte. Myndigheterna accepterade dessa argument och föreläggandet upphävdes vad gällde jordbruksprodukterna.

Pålagan att inleverera vissa kvantiteter fisk kvarstod däremot. Runöborna hade gott rykte för sin fiskarkunnighet. Detta rykte var väl befogat och de hade därför inte någon svårighet att leverera den begärda kvantiteten och mycket mera därtill.

Det uppfördes en fiskuppköps- och mottagnings byggnad i statens regi vid Rings, vid sydspetsen på Runö. All fisk skulle levereras till detta leveransställe. De tidigare fiskuppköparnas resor till Runö var i och med detta ett avslutat kapitel. Som föreståndare tjänstgjorde till en början Runömannen Matts Malm Noggis och sedermera en från Estland översänd man vid namn Jalakas. I sällskap hade han några kvinnliga arbetare för fiskrensning och saltning. Man kunde alltså tro att Runöbornas arbetsmöjligheter begränsades i och med införande av estländsk arbetskraft. Så var dock ingalunda fallet. Anställning passade föga de självständiga Runöborna. De kom också bara att hjälpa till vid speciella behov.

Den kämpastarke kommunalordföranden blev så småningom entledigad från sitt uppdrag. Till hans efterträdare utsåg myndigheterna i Arensburg, Isak Strömfelt Skallus. Runöborna hoppades, att denne skulle visa handlingskraft till deras bästa vilket också skedde. Hans ämbetstid blev dock inte långvarig.

Den 22 juni 1941 överskred tyska trupper på bred front den dåvarande tysk-ryska gränsen. De tyska truppernas framgång kom också att inverka på livet på Runö. I och med att fronten ryckte närmare uppstod en märkbar nervositet bland de ryska militärerna på Runö. Hälften av dem, och de två Runömilitärerna, for över med motorbåt till det estniska fastlandet. Runöpojkarna återvände efter några dagars bortovaro till Runö, men ryssarnas öden blev okända.

Runö krigsjuntas vansinnesdåd.

Den vacklande ryska fronten och de tyska truppernas intåg i Estland, inspirerade en äregirig liten klick bland de övrigt fredsälskande Runöborna, till en sammansvärjning för att tillskansa sig makten. Bland de sammansvurna fanns några med est-rysk tjänsteställning.

Äregirigheten och maktlystnaden – vad kunde det annars vara – drev dessa män till ett sådant vansinnesdåd, som att tillsammans med några estländare, som befann sig på Runö, avväpna och tillfångata de fyra ryska militärer, som fanns kvar på ön.

Den 9 juli 1941 skickades bud genom byn, att alla manspersoner skulle samlas på viss angiven plats. När så hade skett, meddelade den äregiriga och krigiska gruppen sina avsikter. Runömännen tycktes inför meddelandet alldeles paralyserade. Några försökte opponera sig mot det fruktansvärda oförståndet i företaget, men krigsjuntan lät opponenterna omgående förstå, att i rådande krigstider fanns det endast ett straff för vägrare, vilket de hoppades att alla kände till.

Order gavs om avväpning. Man började med den estniska polismannen Trei som bodde i byn på Duskasgården. Dennes tjänstepistol fråntogs honom. När detta hade skett utan intermezzon, skickades bud till de ryska militärerna, som bodde i kasernen vid fyrplatsen, att de skulle besöka byn. Militären som inte anade vad som skulle hända. kom till byn i tron att de som vanligt var inbjudna till sina bekanta. Endast befälet medförde ett tjänstevapen, en revolver. Avväpnandet blev ingen tidsödande procedur. Militären gjorde inget motstånd, varför hela företaget syntes lyckligt genomfört till stor glädje för juntan, som nu kunde operera fritt. Militären förvisades under beväpnad eskort till ungkarlen Fredrik Haggarsson Frisk’s stuga. Han bodde ensam och var för övrigt den ende som icke ägde jord på ön, om man bortser från tomten som stugan var byggd på. Ungkarlen fick söka sig bostad hos bekanta i byn, medan stugan tjänstgjorde som fånganstalt.

Avväpnandet kom som en fullständig chock för de ryska militärerna. Med tårfyllda ögon klagade de över sin sorgliga situation. De påminde samtidigt om deras tillmötesgående mot Runöborna, som fått låna deras gevär till säljakten. ”I vintras sköt Ni sälar med våra gevär. Nu tycks vi få dela sälarnas öde”.

Som juntans ledare och befälhavare på Runö fungerade den estniska löjtnanten och fyrvaktmästaren Merendi, som stationerades på Runö under den estniska tiden, och som tjänstgjort i samma ämbete under den ryska tiden. Vidare märktes bland andra skolläraren på Runö Johannes Dans från Nuckö, en estländare vid namn Vähk, och klockarsönerna Johannes och Thomas Lorentz, den sista Runös kulturvårdare under den ryska tiden. Till kommunalordförande och länsman utsåg juntan Isak Melders Mikkos, en av dem som nyligen fått sig tilldelad mer jord av ryssarna, vice länsman Anders Nee Isaks, valkontrollant under den ryska tiden. Tomas Österman Anders, sekreterare, enligt uppgift medlem av det kommunistiska partiet, Andreas Björk Bissa, vice sekreterare.

Kommunalstyret från ryska tiden fråntogs kommunaluppdraget. 
Juntan beordrade vakthållning för bevakande av de tillfångatagna ryska militärerna. Vaktmanskapets beväpning bestod av de tillfångatagnas egna gevär och vakterna delades upp bland Runömännen med varierande natt- och dagspass. Det blev litet si och så med bevakningen. Att bevaka oskyldiga människor, som inte hade gjort någon Runöbo förnär, och som fallit offer för andras äregirighet, var högst motbjudande. Många av vakterna lät fångarna promenera fritt på tomten, trots order att hålla dem inomhus. Detta gjordes trots risken för efterräkningar om tilltaget skulle komma till juntamännens kännedom.

Från byn kom såväl kvinnor som män, med matsäck till ”stackarna”, som fångarna oftast kallades. Fångarnas flickbekanta som kom på besök, tilläts av män i vaktmanskapet att passera in i stugan på kvällarna till en pratstund och upplivande av gamla minnen.

Fångarna befann sig efter omständigheterna ganska väl i sitt fängelse. Behandlingen var bra. Visserligen saknades friheten, men möjligheter till flykt fanns på grund av stugans läge alldeles intill skogsbrynet och vakternas motvilliga vakthållning. Fångarna förstod också snart vilka som var skuld till att de fängslades. De förklarade att de i avvaktan på världshändelserna vilka nyheter inte undanhölls dem, skulle stanna kvar i sin fångenskap, tills deras egna kunde komma och befria dem. 
Efter tillfångatagandet av militären märktes snart ett livligt intresse för det lilla Runö, från såväl ryska örlogsbåtar som flygplan. Flygplanen kunde under sina spaningsronder, som företogs på låg höjd, icke upptäcka någonting, vare sig egna eller främmande trupper. Inte heller blev flygplanen beskjutna. Men kontakten var definitivt bruten. På Runö steg spänningen.

En morgon när några Runökarlar var på väg till stranden och fisket, observerade de främmande män som i hast gav sig till skogen. De återvände till byn med beskedet om vad de sett.

Juntamännen beordrade omedelbart att alla invånare på ön, såväl gamla som barn, skulle samlas för att genomsöka skogen.

Efter några timmar hittades tre civilklädda män, sovande under en gran. De var väl beväpnade och även utrustade med radiosändare. Tröttheten hade infunnit sig hos främlingarna, så att de blev överrumplade och ej hann gripa till vapen mot de dåligt utrustade Runömännen. Gamlingarna och barnen saknade helt vapen. Främlingarna avväpnades, bakbands och fördes till fyrtornet, där de av Runös krigsjunta kastades i fängelse i en mörk källare med bakbundna händer.

Man förstod att detta var män, som sökte kontakt med de tillfångatagna ryska militärerna, Juntan meddelade emellertid att främlingarna befunnits vara spioner, en benämning som sedan alltid användes under samtal man och man emellan.

Efter detta tillfångatagande av de tre främlingarna, beordrade krigsjuntan att alla gamla vapen, som kunde tänkas fungera, skulle iordningställas, såväl flintgevär som hagelgevär, och att varje man skulle delta i den vakt som nu skulle hållas runt hela Runö.

Runöborna fick alltså ännu flera bekymmer. Att vägra vore otänkbart. Vad som hände med vägrare i krigstider hade de blivit tidigare påminda om. Och krigsjuntan var redan beväpnad med de enda moderna vapnen som fanns på ön. Det var bara att lyda order.

Vapen ställdes iordning i all hast. Flintgevär från farfarsfars tid plockades fram, gevär som endast var att betrakta som museiföremål. (Vid svenska kungens besök i Reval 27-29 juni 1929 erhöll kung Gustav V ett sådant flintgevär som souvenir av församlingen på Runö). Med dessa vapen hade nu krigsjuntan befallt att Röda armén skulle bekämpas och – får man väl anta – besegras.

Vakthållningen kom snabbt igång. Vakter utposterades med jämna mellanrum runt hela ön, Juntan lät förstå att vakthållningen skulle ses så, att man bevakade sina hem mot främmande inkräktare, som kom på nätterna, och inte hade goda avsikter, Redan efter ett par nätter försökte främmande, objudna gäster en natt att landstiga på ön. De blev emellertid tillbakaslagna av vaktmanskapet, lyckligtvis utan förluster på någondera sida.

Dagen efter detta misslyckade landstigningsförsök kom ett flygplan och fällde bomber, dock utanför byn. Detta upprepades dagen därpå, varvid bomberna träffade norra delen av byn, och Maria Dreijer Kors, fick sätta livet till.

Skräcken började i och med detta att sprida sig mer och mer bland befolkningen, Man vågade inte längre stanna kvar i byn. De flesta flyttade till uthusen på sina ägor utanför byn och lät boningshusen stå tomma. En eller annan åldring stannade dock i byn för bevakning av de sinas boningshus.

Ordern skärptes gentemot vaktmanskapet. Ingen fick under några villkor tillåtas landstiga på ön. Gjordes försök skulle de beskjutas. Högsta beredskap infördes, men bevakningspersonalens moral mattades för varje dag som gick. Oförståndet i företaget hade ingen gräns, Nätternas vakande längs stränderna utan avbytare tog på krafterna. Säden stod färdig på åkrarna och måste tas ti1lvara på dagarna. Följden kunde bara bliva ett. De uttröttade vakterna sov mer eller mindre på nätterna i sina skyddsvärn medan de väntade på en landstigning av Röda armén.

Det visade sig emellertid dröja med landstigningen. Sporadiskt kom småbåtar, som for Runö förbi. Men en dag hade en mindre fiskebåt, som tydligen hade för avsikt att angöra Runö, observerats från utkiken på fyrtornet. Larm gick. I brist på vaktpersonal på dagarna, när männen tog reda på skörden ute på åkrarna, fick juntamännen själva rycka ut. De väntade nu tills båten kom inom räckhåll och började då beskjuta den. Skjutandet besvarades inte från båten, men besättningen hoppade i sjön under vilda skrik att de var gamla Runöbekanta som ville besöka ön. De lyckades också få juntamännen att upphöra med sitt skjutande och tursamt nog blev det inga förluster i människoliv. Männen i båten befanns vara estländare under befäl av en yngre man, vid namn Kask. Dessa sällade sig till Runöns krigsjunta för att, som det hette, försvara Runö.

Krigsjuntan började få problem, och dessa blev allt allvarligare för varje dag som gick. De ryska örlogsbåtarnas allt livligare uppvaktande av Runö kunde innebära att en invasion kunde företas vilken timma som helst, för att befria de tillfångatagna militärerna och inte minst de s. k. spionerna, vilka utsattes för en inte alltför vänlig behandling i sin mörka källare. Det gällde därför för juntan att få fångarna transporterade till fastlandet, som tyskarna hade ockuperat, innan landstigningen skulle vara ett faktum.

På Runö fanns en ganska snabbgående motorbåt. Den skulle användas som tillfällig fångtransportbåt. Juntan förberedde, för att så obemärkt som möjligt ställa båten i ordning och få fångarna ombord. Men juntan hade också fattat andra beslut. Med den förestående fångtransporten skulle, om nödvändigt med våld, även bortföras förutvarande kommunalordförande Johan Fagerlund Anders, och kommunalsekreterare Hans Steffensson Steffens. Männen ifråga fick besked att omedelbart klä sig i varma kläder för att medfölja transporten till Pernau. Männen försökte protestera mot dessa order, men de tvingades med vapenmakt att följa med.

Fagerlund Anders släpptes dock redan innan han hunnit lämna sin gård. Den tidigare nämnda Kask vilken också kom att tillhöra befälspersonerna i juntan höll förberedande förhör med Fagerlund Anders, medan denne bytte kläder. Han fann lögnerna mot denne så groteska, att han utfärdade nya order på stående fot, och meddelade att Fagerlund Anders skulle stanna hos sin familj och sköta om den.

Hans Steffensson Steffens hade vid det laget redan fått lämna sitt hem under eskort av juntamannen Johannes Lorentz Lons. Inte ens hans närmaste anhöriga tilläts ta avsked av familjefadern. Den första etappen på färden blev för Steffens de tunga stegen från hemmet till fyrtornet, där samling skedde i avvaktan på den förestående transporten.

Medan juntan planerade det skamlösa bortförandet av Runöbor, av oskyldiga människor, vidtogs åtgärder i all hast och i tysthet av en annan mindre grupp att omintetgöra den planerade båtfärden. I planen ingick att skjuta sönder motorbåten i vattenlinjen. Men i gruppen var man också medveten om, att dylika åtgärder med all sannolikhet skulle få oöverskådliga följder.

Den mindre gruppen bevakade utvecklingen med spänning. Inga som helst misstankar tycktes rikta sig mot den. Någon sällade sig till juntamännen för att avlyssna deras planer. Andra åter var redo att skrida till verket om och när klartecken skulle ges. Juntans män hade svårt att enas i sina lögner i fallet Steffens. Efter en längre diskussion segrade dock rättvisan, tack vare ihärdiga protester av Merendi, likaså av juntans nytillsatta kommunalordförande Isak Melders Mikkos. Mannen frigavs och kunde bege sig hem till sin familj.

Följande natt avlägsnade sig fångtransportbåten från Runö. 
Stämningen på Runö lugnade sig något efter båtens avfärd. Man kunde tillfälligtvis se något ljusare på tillvaron. Ingen Runöbo hade kommit till skada. Alla fanns kvar på ön, frånsett besättningen på fångtransportbåten vilken bestod av Isak Melders Mikkos, Fredrik Österman Pass, Johan Öman Mikkos och Isak Majlund Bergs.

Vakthållningen på Runö fortsatte till den 6 augusti 1941. Det kom att bli ett datum, som i alla tider kommer att minnas av Runöborna. På natten till den 6 augusti hörde vaktmanskapet dånet från örlogsfartyg ute till havs. I gryningen blev krigsfartygen synliga, såväl på den östra sidan av ön, som den västra. Landstigningen av trupper var ett ofrånkomligt faktum.

Runömännen insåg med ens, att deras situation var ohållbar. Krigsjuntans order, att ingen fick landstiga, utan att bli beskjuten, trotsades. Man förstod med ens att juntans makt var bruten. Inte ett enda skott lossades mot de ilandstormande trupperna.

Utvecklingen hade nu gått dithän som mången förutspått. De vakthåIlande Runömännens situation tedde sig aIlt annat än ljus. Att gripa till vapen mot den ryska armén var ju de grövsta brott man kunde tänka sig och kunde väl knappast bli obestraffat. Merparten av Runöborna var ju själva medvetna om, att de blivit tvingade till brottet, men skulle någon komma att ta hänsyn till deras tvångssituation?

De flesta i vaktmanskapet hade i ren förskräckelse vid retireringen undan de anstormande trupperna grävt ner sina vapen och uppsökt sina anhöriga i avvaktan på utgången. Under tiden översvämmades ön snabbt av rysk militär, som upprättade kulsprutenästen litet varstans på ön.

Ryssarna hade snabbt hela ön under sin kontroll och även undersökt hur det förhöll sig med de ryssar som tidigare varit stationerade på Runö, liksom de s.k. spionerna. Deras öden fick de snart klarhet i och utfärdade order att alla män skulle samlas vid givet klockslag vid fyrtornet, medförande gevär och andra vapen. De lät också förstå att för dem som trotsade ordern, fanns det inga förmildrande omständigheter.

De som hade grävt ned sina vapen fick i hast på nytt ge sig till skogs, för att leta reda på sina respektive gevär och överlämna dessa till militären. Bristen på kunskaper i det ryska språket var påfallande, enbart ett fåtal kunde språket. Teckenspråket blev lösningen. Man blev ledsagad av välbeväpnade ryska militärer till den plats där vapnet låg gömt. Militärerna intog skytteställning med sina automatvapen riktade rätt emot den som nu begynte gräva upp det så omsorgsfullt gömda vapnet. Vare sig det var av yngre eller äldre årsmodell, verkade de ryska militärerna mera roade, än rädda inför åsynen av dessa vapen.

När männen hade funnit sina vapen och återvänt till byn utan att missförstånd med ryssarna hade inträffat, begav de sig gruppvis medförande gevären till den bestämda platsen, fyrtornet.

På angivet klockslag var männen församlade i sina grå vadmalskläder. Gevären lades ned på anvisad plats. Ingen fick avlägsna sig från platsen i avvaktan på nya order.

Männen blickade nervöst omkring sig. Svetten rann i pärlor nedför orakade och skäggiga ansikten. I förtvivlan ville de be om nåd, men hittade inga ord. Munnens rörelseförmåga tycktes ha avstannat. Tankar irrade, men gick oftast hem till de anhöriga under väntetiden som egentligen var rätt kort, men som föreföll att vara en hel evighet.

Kommunalledningen från den ryska tiden som avsattes vid krigsjuntans maktövertagande, och den avsatta polismannen, var de första som underkastades stränga förhör av militären med krav på förklaringar till oförståndet att resa vapen. Dessa män lyckades övertyga kommendanten för de ilandstigande trupperna, att Runömännen i gemen icke av fri vilja deltagit i upproret, utan blivit tvingade till det.

När kommendanten fått klart för sig vad som egentligen hade försiggått på Runö, steg han fram inför de samlade Runömännen tillsammans med polismannen Trei. Hans ord bröt den spöklika tystnaden, och orden översattes av polismannen. Kommendanten lät männen förstå allvaret i deras krigshandlingar. Han hade emellertid funnit det riktiga att Runömännen icke var skuld till det inträffade. Han förklarade, att männen lugnt kunde återvända hem och sköta sina sysslor, utom initiativtagarna tiII företaget, som skulle stanna kvar för att närmare redogöra för tilltaget.

De tidigare så skräckslagna männen, trodde icke sina öron. En del blev sittande, andra stående kvar. Ingen förmådde att ta första steget, tills kommendanten i hårdare ton befallde männen att återvända hem. Då först vaknade männen ur sin tillfälliga dvala. Utan att säga ett enda ord, begynte de hemfärden. Blott en av Runömännen, Jakob Jäger Johans, lyckades få ut ett enda ord i någorlunda hörbar ton för att uttrycka glädjen hos ana hemvändande, det ryska ”spa siba”, tack så mycket.

Under vandringen hemåt diskuterade man hur fantastisk den ryska militären betett sig. Något sådant hade förmodligen inte hänt i alla de krig som förekommit världen över. Runömännen hade gjort uppror men deras liv skonades!

Till kommendantens stora förvåning var det ingen som stannade kvar, vilket givetvis medförde en närmare kontroll från ryssarnas sida. Det visade sig då att några av huvudpersonerna inom juntan, nämligen Merendi, Vähk, Dans och Tomas Österman Anders, av vilka den sistnämnda var Runöman, alla med tidigare rysk tjänsteställning på Runö, hade tagit sin tillflykt till skogen och gömt sig där.

En annan Runöyngling, Fredrik Dreijer Kors, hade heller icke hörsammat ordern att infinna sig vid fyrtornet, utan också tagit sin tillflykt till skogen. Han återvände dock samma dag och för honom ansågs förmildrande omständigheter föreligga, varför det inte blev några efterräkningar.

De övriga var borta, vilket föranledde den ryska kommendanten att trots den stora ryska styrkan från Estland ta över en grupp estnisk, specialutbildad militär på ett trettiotal man för att söka efter juntaledarna på ön. Det söktes minutiöst. Alla hus i byn, från svinstia till den mest svåråtkomiiga vind genomsöktes, dock utan resultat. Under sökandet hittades ammunition hos vice kommunalsekreteraren inom juntan, Andreas Björk Bissa. Enligt order skulle den ha överlämnats till militären. Detta försatte mannen i en prekär situation. Han togs i förhör hos militärledningen. Hans tidigare så ömtåliga situation blev nu ännu svårare och ryssarna ansåg sig föranledda att arrestera honom. Kommunalledningen före juntans övertagande av makten, nu åter tillsatta, gjorde upprepade försök att förmå militären att frige mannen, men misslyckades.

Efter nästan en veckas letande efter de spårlöst försvunna juntaledarna, började de sökande bli irriterade. Man trodde att någon av Runöfolket höll männen gömda och försåg dem med livsförnödenheter.

Efter drygt en vecka kom männen fram självmant utmattade av hunger och törst och förvisades till samma källare, där de tidigare inspärrade sina fångar. De estniska militärerna lämnade Runö efter utfört arbete. 
De fem männen och en sjätte, Johan Österman Pass, överfördes sedermera av militären till Arensburg. Österman Pass, fick efter ganska kort tid återvända hem. De övrigas öden blev okända.

Runöborna fick inte komma undan helt obestraffade. Någon form av bestraffning skulle det bli. Ryssarna fann att en hamn skulle anläggas vid sydspetsen på Runö, vid Rings. Männen beordrades till arbetsplikt. Hästarna togs i anspråk för framkörning av timret, vilken männen fällde tillsammans med den ryska militären. När mannen inte kunde infinna sig till tjänstgöring, övertogs hans arbetsplikt i regel av hustrun eller någon annan av familjemedlemmarna. Kvinnorna tjänstgjorde i dylika fall som kuskar med den egna gårdens hästar, vilket ej var någon ovanlig sysselsättning för en Runökvinna.

Runömännen ålades även, att ställa i ordning de båtar som låg på land. Båtarna skulle nyttjas för fraktändamål. Det ankom på den sittande kommunalledningen att kontrollera båtarnas beskaffenhet före sjösättningen. Båtarna befanns emellertid vid besiktningen vara i sådant skick, att omfattande reparationer måste göras, om de skulle kunna. utnyttjas till avsett ändamål. Man började sätta båtarna i stånd, men arbetet blev aldrig färdigt. Båtarna blev kvar på land, bortsett från de mindre fiskebåtarna som militären hade i sin tjänst och under sin kontroll.

I en månads tid levde Runöborna direkt i krigslinjen. Tyskarna anföll med sina flygplan och besköt de ryska luftvärnsställningarna. Skjutandet kunde periodvis vara ganska våldsamt och fortsatte till den 7 september på natten, då den ryska militären plötsligt lämnade Runö. Kvar blev en del materiel. Det mesta var för Runöborna värdelöst, bortsett från en del gryn, som befanns matnyttigt och genom kommunalledningens försorg delades ut till hushållen. Fiskebåtarna vilka man trodde förts bort eller var obrukbara, återfanns även i någorlunda skick. Den åverkan som gjorts på dem, var inte värre än att skadorna gick att reparera. För övrigt tillfogades Runö ingen skadegörelse.

De närmaste dagarna efter militärens avfärd, infann sig ryska soldater i byn, till slut var de åtta till antalet. Av en eller annan anledning hade de missat den hastiga evakueringen av Runö. Dessa soldater ville stanna kvar på Runö och arbeta hos bönderna. Så skedde. Soldaterna stannade kvar på ön iklädde sig civila Runökläder och började arbeta på olika gårdar.

Men den ryska militären efterlämnade också fyra civilklädda män av lettisk härkomst, vilka övertog ryssarnas högkvarter och därmed kontrollen över fyrtornet. Dessa män började genast besöka byn. Vid dylika tillfällen såg man att de var beväpnade med en revolver och ett antal granater som hängde vid sidan, fastgjorda i svångremmen. Runöborna hade i intet fall något besvär av de civilklädda mannarna, vilka snart hade för vana att tidigt varje morgon besöka byn för att vistas där över dagen och på kvällen återvända till sitt högkvarter vid fyrtornet. Deras Runövistelse skulle emellertid icke bli så långvarig.

Från Pernau anlände en natt en tysk bevakningsbåt under befäl av en svensktalande tysk kapten, von Henning. Ombord befann sig Runömännen Fredrik Österman Pass och Isak Majlund Bergs, vilka efter fångtransporten med de s.k. spionerna och de tillfångatagna ryska soldaterna, stannade i Pernau under ryska militärens ockupation av Runö. De hade tydligen väntat på ett lägligt tillfälle att med våld än en gång göra sig herrar över situationen på Runö.

Vid ankomsten till Runö sökte männen kontakt med de tidigare ledande männen i krigsjuntan, vilka kommunalledningen hade lyckats befria från den ryska militären, under försäkran på eget ansvar, att något dylikt ej skulle hända igen. Men maktlystnaden och äregirigheten tycktes icke ha någon gräns hos dessa män. Man kan läsa ur Johannes Lorentz Lons egen skildring, hur han frivilligt skriver in sig i fyrvaktarens liggare, och hur han underlät att gräva upp sitt splitternya ryska armégevär, som tagits av de fyra förutnämnda matroserna. Geväret lät han ligga kvar i skogen i hopp om att det kanske skulle komma tiII användning, vilket det också gjorde. Geväret grävdes upp. Samling skedde hos Johannes Österman Isaks för att avgöra vad man skulle göra med de fyra lettländarna i kasernen vid fyrtornet. Krigsjuntans män på Runö, i juntans etapp två, kände till lettländarnas vanor och visste när de brukade bege sig till byn. Männen i juntan lade sig i bakhåll och försökte med berått mod skjuta lettiändarna på deras väg till byn. En lettländare lyckades juntan nedgöra. De andra tre undkom i skogen.

Efter detta för juntan delvis misslyckade företag, sattes Runömännen på nytt under juntans stränga kontroll. Samtliga manspersoner befalldes till bevakningstjänst på nytt, dock inte som tidigare runt ön, utan runt byn.

Vaktpersonalens utrustning var nu emellertid så gott som obefintlig. Endast juntans män hade gevär, som hade medförts på den tyska bevakningsbåten. Några tilldelades en eller annan granat. Resten av vaktpersonalen var obeväpnade, som sällskap åt de beväpnade.

Man visste att de överfallna lettländarna fanns i skogen, utom en yngling, som lyckats undkomma juntans överfall och flytt genom skogen till byn, där han hejdlöst gråtande av rädsla tillfångatogs av juntamännen. De övriga två fanns kvar i skogen utan möjlighet att ta sig från ön.

Bevakningen fortgick tills de två återstående lettländarnas öden blev kända. De hade efter sin panikartade flykt undan överfallet lyckats ta sig tvärs genom skogen till det västra skogsbrynet. Där hade de valt att själva beröva sig livet. Måhända av rädsla för den aggressiva juntan, eller också på grund av plågorna hos den ene, som hade fått ena knäet genomskjutet vid överfallet och nu hade endast ett ben att stödja sig på.

Juntans befäl övertogs nu av Fredrig Österman Pass, också kallad ”granaten”. Till kommunalsekreterare utsåg juntan Thomas Lorentz Lons. Den sittande kommunalledningen fråntogs ånyo sina uppdrag och juntans män installerade sig i deras ämbeten.

Den tysk-ryska fronten hade dragit öster ut. Endast Ösel var besatt av ryska trupper och någon ny landstigning av ryska trupper hade juntan inte att befara. Bevakningen drogs in med undantag av att man omväxlingsvis bevakade byn nattetid och i övrigt fick stå till juntans förfogande med kort varsel.

Juntan tycktes se mot en ljusare tid tills det sent en eftermiddag rapporterades att en mindre båt hade siktats med kurs mot Runö. Order utfärdades omedelbart att båten skulle mötas och beskjutas. Ingen fick tillåtas gå iland.

Båten tycktes emellertid dröja kvar till havs, inväntande skymning. Under tiden hann de utbeordrade Runömännen inta sina bevakningsplatser vid stranden. Runömännen, leda på den ordergivande juntan, vilken på nytt tvingade dem att bära vapen, fann det förståndigast att såtillvida åtlyda ordern, att de började skjuta när båten närmade sig land. Men de sköt vid sidan av båten och gav den därmed möjligheten att återvända till havs och i mörkret undkomma juntan.

Det dåliga skjutandet höll emellertid på att få allvarliga konsekvenser för männen. De förklarade inför juntan att de i mörkret omöjligt kunde träffa båten. Juntamännen lät sig nöja med att endast utfärda en varning.

Sedermera anlände ytterligare en båt. Denna nådde land på västra sidan av ön, innan juntan hann utfärda order och vidta åtgärder. Där var inte sikten skymd, utan besättningens förehavanden kunde iakttas från byn med kikare. Samtliga i båten lämnade den ganska snart, för att i maklig gångart bege sig mot byn. Man kunde snart även observera att samtliga voro militärklädda, dock inte beväpnade. Halvvägs till stranden hann också bevakningskedjan utpostera sig. När militärerna nådde den, beordrades hands up, vilket ofördröjligen åtlyddes. Besökarna visiterades men man fann inget annat än deras personliga tillhörigheter.

Militärerna var flottister ur Röda arméns flotta på flykt från den alltmer splittrade ryska fronten längs Ösels kust. De översändes ganska omgående tillsammans med den tillfångatagna lettländaren till Pernau och mot okända öden.

Under Tysk överhöghet. Fångtransport över is.

Den tysk-ryska frontens allt hastigare bortdragande öster ut medförde i och för sig en stabilisering av läget på Runö. Fast endast på ytan.

Den självutnämnda juntaledningen omfattade så fyra man. Som kommunalordförande Isak Melders Mikkos, viceordförande Anders Nee Isaks, och sekreterare Thomas Lorentz Lons. För det s.k. självskyddet (omakaitse) Fredrik Österrnan Pass. De två sistnämnda var juntans starka män. De båda förstnämnda var snarast galjonsfigurer. Sent omsider tycktes de ha fått klart för sig hur de andra velat snärja dem på alla möjliga sätt.

I och med frontens flyttande längre bort kom båttrafiken på Arensburg i gång men därmed också angiverier från juntan och dem närstående, mot innehavare av kommunalstyret under ryska tiden. Till en början föreföll det som om anklagelserna vann gehör hos de ny tillträdda ämbetsmännen. Det fanns emellertid inom ämbetsverken också många kvar i sina ämbeten från såväl den estniska som den ryska tiden. Rykten började dock nå Runö, vilka inte bådade gott för de anklagade.

På den tiden hade postföraren Julius Vapper Kokas, bördig från Ösel men intagen i Runö S:t Magdalena församling genom ingifte, ingen medhjälpare vid postbefordran den åtta mil långa sjövägen mellan Runö och Arensburg. Efter samråd med de anklagade ansökte jag hos Vapper Kokas, att jag trots att jag var endast sjutton år gammal, skulle få bli hans medhjälpare. Min ansökan bifölls. Vapper Kokas situation var emellertid också tveksam. Skulle han få fortsätta i sitt ämbete som postförare under den nya regimen, eller skulle bannbullan träffa även honom? Han hade ju innehaft ämbetet både under den estniska tiden och den ryska. Vad skulle komma att hända under den tyska?

Väl framme var spänningen hos oss stor. Vad skulle komma att hända? Vilka order skulle komma att ges? Vad hade klagomålen mot de anklagade resulterat i? Frågetecknen var många.

De anklagade var kända i Arensburg som mycket trovärdiga personer redan från den estniska tiden. Fagerlund Anders var känd som postbefordrare under långa tider tidigare och hade många gånger deltagit i jaktsällskap anordnade av stadsförvaltningen under den estniska tiden och även senare. Steffensson Steffens var känd från den estniska tiden, under flera år kommunalordförande, också skogvaktare, såväl under den estniska som den ryska tiden. Redan vid ryssarnas intåg i Estland hade man anklagat honom för att vara ”kapitalist”, men anklagelserna vann inget gehör hos myndigheterna. Schönberg Ulas var känd för sitt konstnärliga silversmidande, Strömfelt Skallus var gift med en estniska och hade tidigare bott en tid strax utanför Arensburg.

Mina kontakter med vännerna i Arensburg var tiII en början rätt svårbemästrade i den allmänna villervallan i staden, där rensningsoperationer efter undangömda ryssar och sporadiskt motstånd av kvardröjande ryssar dagligen förekom från skogarna i stadens omedelbara närhet Jag råddes att tåla mig och avvakta händelseförloppet tiII nästa månads postgång. Under tiden skulle utvecklingen beträffande de anklagade övervakas av vännerna därstädes. Och vad beträffade Vapper Kokas kunde han få fortsätta arbetet som postbefordrare. Jag fick alltså avvakta tills nästa månad, ty för Runös del var som tidigare postgången endast en gång per månad om vintern och två gånger om sommaren.

Vid nästa postlägenhet syntes läget i Arensburg ganska oförändrat, men dock något ljusare.

Från de est-tyska myndigheterna lyckades jag förvärva tillstånd, att för säljakten överföra ryska armégevär såväl för egen räkning, som för en del kamraters, vilka också var i behov av gevär. Detta betraktade jag som ett förtroende, och läget tycktes mig med ens ljusare.

Jag anmodades att hämta gevären i ett skogsområde några kilometer utanför staden, där rensningsoperationerna nyligen hade upphört och tillgången på vapen sades vara god. I sällskap med några andra från staden och Runömannen Matts Fagerlund Anders gick vi till det anvisade område, där sporadisk skottlossning fortfarande hördes. Vi valde ut de till synes nyaste gevären och en hel del ammunition, vilket transporterades till båten för vidare befordran till Runö. Där kom nyheten om gevärsinnehavet till juntans kännedom, varvid junta- och självskyddsledaren beordrade oss att överlänma vapnen till honom. För att undvika bråk, överlämnades vapnen till juntan. Vid nästa postgång utfärdade emellertid myndigheterna i Arensburg order att gevären skulle återlämnas. Denna order vågade juntans män icke trotsa.

Den kommande vintern kom givetvis bössorna till användning i säljakten. Vintern blev mycket kall, en av de kallaste man kunde minnas, Rigavikens is landfrös, inget vatten kunde skönjas.

Postgången över den totalt tillfrusna Rigaviken kom att bli mycket krävande. Postförarna tvingades av försiktighetsskäl att medföra en roddbåt över isen den sexton mil långa vägen fram och åter. Om storm skulle uppstå, kunde isen slås sönder och då kunde situationen inte bemästras utan båt. I regel tog överfärden mer än en dag och då tvingades man övernatta i den lilla båten, hur vädret än var. På den odäckade lilla båten reste man tältet ”Tjalde”. Det påminde om det tillfälliga tak, varmed vikingaskeppen täcktes på sin tid när de låg i hamn.

Från Arensburg anlände en februaridag tiII Runö tre män med släde och häst. Något sådant hade inte hänt på århundraden och väckte givetvis folkets förundran. Av de tre männen var två polismän, den tredje var hästägare och kusk. Deras ärende var att till Arensburg överföra de ryska soldater, som fanns kvar på ön efter militärens avfärd och arbetade hos bönderna.

Färden från Arensburg hade varit mycket krävande för trion. Att återvända omedelbart med ryssarna ansågs vara ett alltför vågat företag. Trion bestämde sig därför att stanna några dagar på Runö för att medfölja postfärden, vilken alltid företogs den femtonde i månaden såvida inte vädrets makter bestämde annat. Männen skulle på så sätt få sakkunnig hjälp vid färden över isen.

Tidigt på morgonen den 15 februari 1942 började vi den strapatsrika färden mot Arensburg i sällskap med polismännen Tiik och Tarvis, kusken och de åtta ryssarna, en grupp på inalles tretton personer.

På förhand förstod vi, att färden skulle bli krävande. Den stränga kylan, de dåligt tränade ryssarna och trion från fastlandet, som var ovana vid gång på is, skulle komma att ställa oss inför många krävande problem.

Till en början gick allting programenligt. Trots ungefär trettio graders kyla behövde ingen frysa. Alla höll sig varma i den snabba gångtakten.

Vi hade inte kommit långt på väg förrän polismännen beordrade ryssarna att överta dragandet av båten från oss postförare. Detta tilltalade oss inte alls. Visserligen fick vi det lindrigare till en början, men vi förstod att följden av att trötta ut ryssarna bara skulle bli till nackdel för oss. Men order var order.

Redan efter några timmars gång började krafterna svika ryssarna. De tunga militärskorna var ej lämpade för gång på is till skillnad mot våra sälskinnsskor, vilka var lätta och behagliga, tillverkade för säljakt och praktiskt taget den enda lämpliga fotbeklädnaden för gång på is. Vi skonades också från skavsårens plågor.

Till polisernas stora förtret avlöste vi ryssarna från dragandet av båten. 
Polismännen och kusken hade inte haft någon större känning av vare sig trötthet eller skavsår. De åkte släde så länge de kunde för kylan. Men snart fick de själva känna, hur krävande det var att inte åka släde. Ryssarnas skavsår blev allt värre och så småningom var det nästan omöjligt för dem att gå. Den tilltagande tröttheten tvingade oss alla till vilopaus. Vi måste också låta hästen äta, och vi alla stillade hungern genom att från de genomfrusna surlimporna med yxan hugga bort några mindre bitar, och låta det frusna brödet tina upp i munnen. Lagad mat vågade ingen tänka på. Inte heller på att dricka. Trots att vi befann oss på isen mitt i havet, kunde vi inte uppbringa något vatten. Det hade måhända gått att med yxa och ispikarna hugga hål i den närmare två meter tjocka isen, men med tanke på det skadliga i att låta hästen dricka det kalla vattnet, fick det bero. Själva åt vi snö när törsten blev för svår.

Vilopausen skulle snart visa sig vara förkastlig. Alla, hästen inberäknad, hade varit svettiga och mådde inte bra av att stå stilla i kylan. Vilopausen blev inte lång men tillräcklig för att de såriga fötterna skulle stelna till, med påföljd att plågorna syntes ännu värre när vi återupptog den besvärliga färden. En stund efter vilan tog orken definitivt slut för ryssarna. Vi placerade några av dem i den av oss dragna båten, så länge de kunde sitta där för kylan. De andra fick åka släde och poliserna och kusken fick finna sig i att gå till fots.

Våra krafter började emellertid sina av den tunga bördan i båten. Ryssarna fick då ta plats på släden och läget såg något ljusare ut. Våra krafter var emellertid tömda. Vi förmådde snart inte dra den tomma, men ändå tunga båten. Vi fick lämna den kvar till återfärden, om det blev någon sådan.

Att bli kvitt båten kändes som en befrielse för oss. Krafterna återkom relativt snabbt. Utsikterna för oss postförare att till fots klara oss i land var ljusa, men vi kunde inte lämna de andra i sticket. Visserligen hade vi inget ansvar för de ryska militärerna och inte heller för någon annan, ty ansvaret för överfärden låg helt hos poliserna. Samvetet befallde oss emellertid att hjälpa gruppen att nå land. Det största bekymret var den stundande natten. Det var otänkbart att övernatta på isen. Det skulle med all säkerhet innebära att flera av oss skulle frysa ihjäl. Det var att bara försöka kämpa vidare. Även hos polismännen började tröttheten bli alltmer kännbar liksom även skavsåren. Den av främlingarna som klarade sig bäst var kusken. Han hördes mest klaga över den stackars hästen, vars krafter undan för undan blev svagare. Oupphörligen försökte den göra uppehåll men tillåts inte vila någon längre stund.

Polismännens alltmer avtagande krafter och tilltagande skavsår ledde dem till den desperata åtgärden att under revolverhot försöka få ryssarna att lämna släden till förmån för dem själva. Till en början lydde ryssarna och med uppbjudande av alla sina krafter syntes de inför hotet kunna klara mindre sträckor. Men de tog åter plats på släden innan krafterna definitivt tog slut. Att alla samtidigt, såväl ryssar som polismän, skulle kunna åka släde var otänkbart. Hästen förmådde inte dra den bördan.

Vi tvangs försöka få polismännen att inse att förutsättningarna för att nå land var att inte under vapenhot utan med sunt förnuft förmå hälften av männen att gå, medan de andra åkte släde och vilade. Själva ansåg vi oss ha krafter kvar för att gående nå land. Polismännen fann sig i förslaget utan motsägelse. Vänskapsband tycktes så småningom knytas. När någon kände sig vara i behov av vila, tog han plats på släden, varvid alltid en av de åkande lämnade släden och trött vandrade till fots.

Den stjärnklara vinternatten hade för länge sedan förvisat solen bakom horisonten. Endast knastret från hästens hovar, släden och de trötta stegen störde nattens lugn. Inte ett ord växlades, när den lilla spöklika skaran drog vidare.

Med uppbjudande av våra sista krafter lyckades vi vid midnatt nå ön Abroka, strax utanför Arensburg, där ortsbefolkningen hjälpte oss. Hästen fick nu hö och havre och inte minst det efterlängtade vatten. Själva fick vi alla kokhett te och bröd. Sittande på golvet i en barackliknande byggnad med väggen som stöd för ryggen föll vi i djup sömn.

Någon längre sömn unnades oss emellertid inte. Efter blott två timmars uppehåll fortsatte färden mot Arensburg trots varningar att utegångsförbud rådde nattetid. Efter cirka en timmes gång hamnade vi rätt i famnen på en tysk bevakningspost, som tursamt nog anropade oss, innan den tog till kulsprutorna. Anledningen till anropet visade sig vara, att samma vaktpostering natten innan beskjutit en hästskjuts med civilpersoner. Där stod vi nu under vaktmanskapets ursinniga svordomar och försökte förklara vårt beteende. Poliserna talade om våra strapatser och behovet att utan tidspilla nå bebyggda trakter. Vaktmanskapet fordrade legitimation. De enda som egentligen kunde legitimera sig var poliserna. Deras uniformer och deras legitimationshandlingar var riktiga. Ryssarna hade visserligen sina uniformer men var utan legitimationshandlingar. Vi var iförda våra säljägardräkter och något sådant hade med all sannolikhet ingen tysk vaktpostering tidigare sett.

Vi fick så småningom passera. Vaktposteringen lät meddela de övriga posteringarna, vilka vi senare passerade utan någon anmärkning. 
Innan solen gått upp, var målet nått. Där skildes vi åt. Poliserna, ryssarna och kusken åt sitt håll och vi åt vårt för att vila efter den besvärliga färden.

Några dagar senare när vi avlämnat post och kvitterat ut den post som skulle till Runö, återvände vi, nu endast två man. Återvägen fann vi till en början lätt trots kylan. Stadsbesöket hade medfört goda nyheter och så småningom nådde vi den kvarlämnade båten. Stäven vändes mot Runö och vi började draga. Snart märkte vi, att återfärden ingalunda skulle bli så lätt som vi hade förutsett. Den kom istället att bli krävande. Planerna att nå Runö utan att slå läger kunde inte fullföljas. Våra krafter avtog, och vi tvingades att slå läger en bit ute till havs. Vi spände en tältduk, ”tjald”, över båten och gjorde oss i ordning för en måltid och en behövlig vilostund. Spritköket tändes, snö smältes till vatten, i vilket vi kunde tina upp brödet, som först med yxan huggits i små bitar från surbrödslimpan. Efter den enkla, men ändå välsmakande kosten sträckte vi ut oss på durken i båten i värmen under tältduken. Vi låg tätt intill varandra och talade om de gångna strapatserna och var lyckliga över den nära förestående hemkomsten. Sömnen infann sig emellertid, vilket närapå kostade oss livet. Spritköket slocknade, när spriten tog slut, och den stränga kylan, omkring trettio grader, förvandlade båten till en iskällare. Emellertid vaknade vi, skakande och huttrande av köld började vi i den kalla natten att gå och försökte sedan springa i runda cirklar på isen runt båten för att få värme i kroppen. Med uppbjudande av alla våra krafter fortsatte vi nu att dra båten och i gryningen nådde vi Runö. Denna färd blev min sista postfärd över isen.

Den härliga våren med islossningen innebar att postgången så småningom åter kom i gång. Varvid junituren kom att bli avgörande för såväl klagande som anklagade. Vid ankomsten till kajen i Arensburg möttes vi av två man ur kustbevakningen, som anmodade mig att följa dem till deras högkvarter för vidare order. Männen, som jag endast kände till utseende och som var av estländsk nationalitet, informerade mig om att en båt skulle gå till Runö med anledning av klagomålen över kommunalstyret under det ryska väldet. Eftersom jag var mycket väl underrättad om vad dessa klagomål gällde, kunde jag av samtalet förstå, att ett avgörande skulle komma att falla, till vilkas för- eller nackdel återstod att se.

Min uppgift blev att som lots medfölja en tysk kustbevakningsbåt till Runö. Den låg startklar vid bryggan vid Roomasaar. I militärbil åkte vi till den väntande båten, där jag steg ombord under stram givakt av två tyska soldater och blev hälsad välkommen ombord av kaptenen. Välkomsthälsningen översattes till svenska. av en tysk officer, dock ej i marinuniform, utan i den gröna tyska uniformen. Ombord fanns även till min stora förvåning ett flertal svensktalande personer, vilka visade sig vara fil. lic. jur. kand. Gerhard Hafström, major Carl Mothander, sjuksköterskan Emma Johansson samtliga tre rikssvenskar från Sverige. Vidare fanns den estlandssvenska prosten Hjalmar Pöhl, två civilklädda tyskar ur den tyska säkerhetstjänsten och den tyske officeren Ludwig Lienhard. Dessutom båtens besättning.

Ute på öppet vatten anmodades jag av Lienhard att i enrum besvara några frågor som han ville ställa mig. I försiktiga, välformade ordalag lät han mig förstå, att bland de anklagade fanns ett namn, som var identiskt med mitt. Var det mot mig eller någon i släkten, som man riktade så våldsamma anklagelser? Han log när frågan ställdes, vilket gav ett lugnande intryck. Jag kunde bara berätta om de verkliga förhållanden på Runö, som jag hade upplevt dem. Lienhard lät mig förstå, att han visste mycket väl, att det inte var mot mig utan mot bland andra min far som anklagelserna riktades. Något som ingalunda var främmande för mig.

Under vårt samtal lät han mig också förstå, att de civila från säkerhetstjänsten var med på resan ur demonstrationssyfte och att han var den som handhade den Estlandssvenska frågan i egenskap av Estlandssvensk Tingsordförande. Vad beträffade anklagelserna mot kommunalledningen under den ryska ockupationen av Runö, så var dessa redan överspelade. Kommunalmännen ansågs ha gjort hjältedåd i samband med ryssarnas landstigning på Runö, sedan krigsjuntan hade tvingat Runöborna att resa vapen. Lienhard fann även ryssarnas tillmötesgående mot Runöborna förvånande. Det var otroligt att de undkommit praktiskt taget obestraffade efter ett sådant illdåd, som från hans egna troligen hade fått betydligt allvarligare följder. Det förvånade honom, att Runöborna, som alltid visat en livsföring mest liknande den kommunistiska, dock utan att kunna betraktas som egentliga kommunister, kunde komma med angiverier mot varann. Avsikten med denna resa skulle vara att en gång för alla fastslå för dem som roade sig med angiveri, att sådana icke lönade sig.

Under överfärden till Runö frågade Leinhard också, om han tillsammans med prosten Pöhl kunde få härbärge på min anklagade faders gård, också detta ur demonstrationssyfte. Jag hade givetvis ingenting att invända.

De övriga i sällskapet skulle bo på prästgården hos den svenske prästen John Isaksson.

Av såväl Mothander som Hafström men också Lienhard fick jag höra att svenskarna stod i begrepp att överföra Runöborna från det oroliga Balticum till de fredliga förhållandena i Sverige, där de ansågs höra hemma. Där skulle de erhålla gårdar, likvärdiga dem de ägde på Runö. De skulle få bättre skolundervisning m. m., m. m., m. m. Jag uppmanades, att när tiden var mogen för överföranden inte stanna kvar på Runö utan flytta över till Sverige.

Ingenting kunde i denna stund överskugga min glädje över att min far liksom de övriga anklagade skulle bli rentvådda från juntans lögnaktiga anklagelser. Men sakta började innebörden av det sagda gå upp för mig. Vilket fantastiskt erbjudande! Hela Runös befolkning skulle flytta till Sverige och få nya gårdar där! Var det möjligt? Men det var sagt av en svensk och svenskars ord kunde man lita på. Om en svensk sånggrupp redan för 13-14 år sedan hade haft råd att bjuda nästan var femte Runöbo till Sverige och en lång vistelse där, vad skulle då inte den stora och rika svenska staten kunna göra? Jag tänkte också på Österman Pass’ skuta. Redan några dagar efter sänkningen hade de snälla svenskarna skänkt honom så mycket pengar att han kunde få en ny och mycket bättre båt.

Det var en underbar tanke! Sverige hade fred och Runöborna skulle bli riktiga svenskar med allt vad det innebar av ökade möjligheter till utbildning och utkomst. Och varför kom dessa herrar från Sverige mitt under brinnande krig, om inte ärendet var stort och viktigt?

Väl framme vid den västra sidan av ön, närmare bestämt vid Pärs, ankrade båten upp, livbåten sjösattes och en av de tyska matroserna rodde oss i land i omgångar.

Vi möttes av nyfikna blickar från såväl kvinnor som män och inte minst från den styrande juntan. Även jag kände juntans blickar fästas vid mig efter mitt plötsliga återvändande till ön efter bara några timmars bortovaro och i sällskap aven grupp främlingar.

Efter ankomsten till Runö anordnades ett möte vid prästgården. Där höll Lienhard tal och också Mothander och Hafström. De svenska talarna framhöll bland annat, att Sverige ville räcka Runöborna en hjälpande hand genom den goda mannen i gröna rocken (Lienhard). Man hoppades att allt skulle gå planenligt. Det nämndes dock ingenting direkt om planerna att överföra Runöborna till Sverige. Man framhöll bara att Runöborna skulle få svensk hjälp.

Lienhard framhöll bland annat att det var på tiden att Runös unga män såsom frivilliga anslöt sig till den kämpande tyska armén. Han fick stöd i detta uttalande av såväl Hafström som Mothander. Resultatet blev inte överväldigande, men sju av Runös unga män hörsammade uppmaningen. På mig utövades stora påtryckningar att ansluta mig till gruppen, men i mitt fall hade påtryckningarna icke avsedd verkan.

Den frivilliga Runögruppen stationerades till en början på Runö för att sedermera flyttas till Riga. Efter en tids tjänstgöring där erhöll alla frisedlar och hela gruppen återsändes till Runö.

Under de dagar Runö besöktes av Lienhard och hans sällskap utreddes ytterligare angiverierna mot de anklagade, mera liksom för ordningens skull. Som redan antytts blev resultatet till de anklagades fördel. Anklagelserna, som var helt grundade på personlig avundsjuka och äregirighet, hade ingen politisk bakgrund. Och Steffensson Steffen fick behålla skogvaktarsysslan.

När ärendena hade klarats av på Runö, anträddes avfärden. Av sällskapet stannade den svenska sjuksköterskan Emma Johansson på Runö för att vara sjuksköterska på ön. Sällskapet följdes till Arensburg av den av juntan utsedda kommunalordföranden Melders Mikkos. Ävenså medföljde Aina Öman Mikkos. Den sistnämnda var den första Runöflicka Lienhard hade mött vid sin ankomst till ön, och hon skulle nu representera Runö vid några tillställningar i Estland. Vädrets makter ville emellertid inte så. När båten var en bit utanför Runö, började stormen hastigt tillta. Den tyska knstbevakningsbåtens bordläggning trycktes in vid bogen, förmodligen av något drivande föremål, med påföljd att båten började vattenfyllas. Pumparna orkade inte hålla läns, så länge båten fortsatte med oförminskad hastighet mot vinden. Vi försökte hjälpa till att länsa med hinkar, men vattnet steg ändå i båten till kaptenen gav order att vända tillbaka mot Runö. I medvind hade vattnet inte samma förmåga att pressa sig in genom den trasiga bogen, och pumparna kunde hålla läns, tills båten ankrade upp vid sydspetsen av ön, vid Rings. Alla kunde välbehållna komma i land. Sällskapet fick ofrivilligt stanna kvar ytterligare en tid på Runö, tills båten nödtorftigt reparerats och färden kunde återupptagas.

Vid sällskapets försenade ankomst till Arensburg for de sv
enska delegationsledamöterna vidare till Hapsal där staden inbjudit dem till lunch. Där gjordes det gällande att alla på den nödställda båten hade svävat i livsfara. Endast tack vare Melders Mikkos hade de ombordvarande med livet i behåll kommit tillbaka till Runö. Den tyske löjtnanten och befälhavaren utsattes för hårda anklagelser för sitt dåliga sjömanskap. Löjtnanten besökte Runö vid ett par senare tillfällen. Han uttalade då sin djupa indignation över de svenska delegationsledamöterna och deras oförstånd att göra så stor sak av händelsen.

Den tyske löjtnanten hade fullständigt rätt. Någon fara för vare sig båten eller de ombordvarande fanns inte. De svenska delegationsledamöterna ville på detta vis göra sig omtalade och väcka uppmärksamhet. Detta lyckades också i form av stort uppslagna rubriker i de est-tyska tidningarna.

På Runö blev livet efter den tyska bevakningsbåtens avfärd ganska normalt. Juntans män var dock missnöjda och skamsna över att deras angiveri inte accepterades av någon myndighet.

En av juntans män, Johannes Lorentz Lons, f. ö. en av de frivilliga i den sjumannade tyska Runögruppen, när han inte hade fått de est-tyska myndigheterna att lyssna till hans lögner, upprepade han vid senare tillfälle lögnerna i Sverige och påstod att kommunalstyret under den ryska överhögheten ”rövade” såväl prästgården som byn. För honom var det ett under att de inte blivit lynchade. Han påstod också, att Runöbornas plats i Sibirien var bestämd till Lenaflodens stränder. Ett märkligt påstående så tillvida som ingen kunde ha känt till att ryssarna planerade sådana åtgärder utan att haft ett mycket nära samarbete med dem. För övrigt verkställdes icke påståendet under den tiden Runöborna bebodde sin ö, under rysk överhöghet.

Under den svenska delegationens besök anlände ytterligare en båt till Runö. Det var en båt med tyska militärer, bevakningspersonal, Dessa stationerade sig inte, som brukligt var, i kasernen vid fyrtornet utan i byn, i den av svenska sjuksystern tidigare disponerade stugan. Den nytillträdda sjuksköterskan fick under tyskarnas Runövistelse härbärgeras på prästgården.

Det tyska vaktmanskapet stannade bara några månader på Runö, dvs. till slutet av september. Under den korta tiden hade soldaterna emellertid blivit väl hemmastadda på ön. Varje gång de fick påfyllning på sina mat- och dryckesIager bjöd de, liksom deras föregångare, ryssarna, ungdomen till fest. Man fröjdades och dansade som i gångna tider.

När de tyska soldaterna hade flyttat från sin boendes stuga på Runö flyttade den svenska sjuksköterskan in i den. Men nu erlades ingen hyra för stugan.

Sjömansvårdsstyrelsen som tidigare hade betalat hyran för den svenska sjuksköterskan kunde man inte få kontakt med på grund av de rådande förhållandena. Den styrande juntan på Runö och de svenska delegationsledamöterna besvärade sig inte med detta. I stället tvingades stugägaren av mannar ur juntan att avstå från krav på hyran. På grund av tidigare nämnda tråkigheter avstod stugägaren från att besvära sig hos myndighet i Arensburg. 

E

fter någon tid slutade jag med postförandet. Målet med detta hade nåtts, och jag behövdes som hjälp på gården, både i åkerbruket och i fisket. Jag hade även fått förtroendet att som försäkringstjänsteman handha alla Runös försäkringar. Detta tog också sin tid men gav en inkomst som inte var att förakta.

Hjälpsändning eller affär? Uppbrottets timma.

Rykten om den svenska hjälpen till Runöborna cirkulerade och tog så småningom större fart, tills det stod klart att varor hade anlänt till Estland, vilka skulle fördelas icke blott bland Runöborna utan på hela den estlandssvenska befolkningsgruppen.

Denna hjälpverksamhet hade i Sverige år 1942 startats av en enskild kommitté under benämning ”Kommittén för hjälpexpeditionen till estlandssvenskarna” och stod under ordförandeskap av f. borgmästaren C. Lindhagen. Man gjorde en insamling till förmån för de i Estland boende estlandssvenskarna. Efter några få veckor hade de fått in närmare en kvarts miljon, – återigen hade svenskarna visat sin givmildhet – och för de medlen inköpte man förnödenheter av olika slag, såsom båtmotorer, jordbruksredskap, sjukvårdsmaterial, kläder, livsmedel, böcker m. m. gods som fyllde inalles ett tiotal, öppna och täckta järnvägsvagnar.

Dessa förnödenheter överfördes till svenskbygderna i Estland av en delegation som utsetts av ordföranden i Svenska Röda Korsets överstyrelse, H. K. H. Prins Carl, och som bestod av major H. Porry, kammarherre James Dickson, fil. lic. jur. kand. Gerhard Hafström och major Carl Mothander. Delegationen hade också i uppdrag att organisera sjukvården i svenskbygderna och i övrigt undersöka den estlandssvenska befolkningens förhållande.

Denna delegation – med undantag av Porry – hade redan i början av år 1942 utsedd av utrikesministern och med de tyska myndigheternas medgivande företagit en resa till Estlands svenskbygder, för att undersöka förhållandena därstädes.

Hjälpexpeditionen, om man nu vill kalla den så, eller rätt och slätt denna affärsexpedition, avdelade för Runös räkning bland annat ett tröskverk, några separatorer och några båtmotorer. Varorna var prissatta och skulle alltså köpas. Detta skedde också. Likväl kallar major Mothander detta ”folkgåvan överlämnas”.

På Runö gled tiden sakta iväg. Nya rykten kom i omlopp om Runöbornas förestående överflyttning till Sverige. Livslusten på Runö började liksom avtrubbas. Målet i väster hägrade.

Hoppet att få komma till Sverige ökade. Först kom meddelande att endast personer i behov av sjukvård fick flytta över till Sverige. Från Arensburg anlände en läkare till Runö för att undersöka befolkningen. Undersökningen visade att övervägande delen var i behov av läkarvård. För ett kilo smör eller några kilo fläsk kunde praktiskt taget vem som ville bli sjukskriven.

Den första transporten av s.k. konvalescenter från Runö medföljde ångfartyget ”Odin” under dess transport av andra estlandssvenskar till Sverige på hösten 1943.

Efter denna transport oroade man sig på Runö under den kommande vintern allt mer för framtiden. Man ville till Sverige. De gynnsamma isförhållandena denna vinter frestade några att med sina små båtar redan i februari månad försöka nå Sverige.

Vädrets makter ingrep emellertid. I den starka sjöhävningen började de öppna båtarna vattenfyllas. Den kalla årstiden gjorde att de överspolade vågorna snart blev till is. Människorna i de små båtarna – inte större än cirka 2 x 6 meter – blev våta och genomfrusna. De tvingades av den allt mer tilltagande sjöhävningen att avbryta färden och återvända till Runö. Vid återkomsten dit varnade juntans män strängt deltagarna i denna riskfyllda färd för nya försök att fly från Runö till Sverige.

En kort tid efteråt gjordes nya flyktförsök, bland annat den i tyska bevakningstjänsten i Arensburg placerade Runömannen Matts Fagerlund Anders. Vid tillfället i fråga besökte han Runö. Tillsammans med några andra öbor planerade han en flykt med postbåten. Detta hade emellertid kommit till juntans kännedom. Kommunalsekreteraren och ordföranden i juntan försökte hejda båten genom att beskjuta den, dock utan att träffa. Den panikslagna båtbesättningen undkom oskadd men möttes ute till havs av dåligt väder, varför kursen måste ställas mot Arensburg.

Vid framkomsten dit möttes Fagerlund Anders av sina överordnade, som telegrafiskt underrättats om, att han med båt begett sig från Runö på väg mot Sverige. Detta hade så när kostat mannen livet, men i brist på bevis kunde inga åtgärder vidtagas vare sig mot honom eller någon annan av deltagarna i färden.

Efter några dagars bortovaro återvände båten till Runö medförande Runös post. Därmed var det bevisat att båten varit ute i lagligt ärende, och juntans män kunde inte längre göra gällande, att det varit fråga om flykt.

En tid efteråt lyckades såväl Fagerlund Anders som många andra i småbåtar fly från Runö till det hägrande Sverige. Även juntans män flydde från Runö till Sverige, bland andra Österman Pass. I en mindre fiskebåt lämnade han Runö alla ovetande och nådde Sverige. Ingen av båtarna förliste måhända tack vare Runöfolkets goda sjömanskap.

Stämningen inom juntan blev alltmer nervös. Några lekande barn irriterade en dag kommunalsekreteraren i juntan, som för att visa sin makt sköt mot barnen, dock utan att träffa.

Om och om igen spreds rykten om Runöbornas förestående Sverigefärd, men ingenting hände. Ovissheten blev till ett lidande. Man kunde bara hoppas att ryktena skulle vara sanna.

I Sverige hade Estlandsutskottet inom Stockholms lokalförening av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet anhållit hos Kungl. Maj:t om tillsättande av en kommitté för omhändertagande av Estlandssvenskar.

I brev den 13 september ]940 uppdrog Kungl. Maj:t tillsättande av nämnda kommitté som antog namnet ”Kommittén för Rågösvenskarna”, vilken benämning i maj 1944 ändrades till ”Kommittén för Estlandssvenskarna”. Den arbetade för att till Sverige överföra samtliga estlandssvenskar, och för den skull förhandlades med vederbörande tyska myndigheter i Berlin. Men också i Estland förhandlades det med de lokala est-tyska myndigheter. 
Den Kungl. Kommittén i Stockholm översände bl. a. majoren Carl Mothander att vara nämnda kommittés generalfullmäktige i Estland.

I bagaget medförde den befullmäktigade en skrivelse av följande innehåll:

”Den av Kungl. svenska regeringen för mottagande av till Sverige anlända estlandssvenskama tillsatta kommittén har vid sammanträde denna dag, med anledning av ett av generalkommissarien i Reval till Eder lämnat meddelande om möjligheterna för överförande till Sverige av vissa estlandsvenskar, givit Eder i uppdrag att å den Kungl. kommittés vägnar förhandla med vederbörande myndigheter i Estland för att ernå utresetillstånd för samtliga de estlandssvenskar, som önska överflytta till Sverige. 



Åt Eder har även uppdragits att vidtaga alla de praktiska åtgärder i Estland, som befinnes nödvändiga för överförande av den närmast ifrågavarande sjuktransporten, med skyldighet för Eder att hålla kommittén noga underrättad om vidtagna åtgärder och de därav vunna resultaten. Kommittén bemyndigar Eder även att meddela vederbörande myndigheter att den Svenska Kungl. kommittén jämlik sina instruktioner är beredd att vidtaga samtliga de åtgärder, som eventuellt fordras för de överförda estlandssvenskarnas emottagande i Sverige. 



Ni anmodas medverka till dels att de överflyttade estlandssvenskarna få medtaga så mycket privata tillhörigheter som möjligt, dels ock att möjlighet beredes dem till överföring av deras kontanta penningmedel till svensk valuta.



Stockholm den 8 oktober 1943
Kungl. Kommittén för Rågösvenskarna”

I skrivelse av den 30 oktober 1943, till landsmän (Runöborna) på Runö, låter Kommitténs generalfullmäktige också meddela att: ”Svenska Regeringen har lovat i Sverige sörja för alla”. I januari 1944 hade dessa förhandlingar framskridit så långt, att de kunde tänkas slutföras i början av mars, då samtliga estlandssvenskar skulle överföras till Sverige. Emellertid ville den tyska regeringen i mars månad icke ge ett allmänt utresetillstånd för estlandsvenskarna. Men nya förhandlingar ställdes i utsikt, när lugnare förhållanden inträtt i Estland.

Den estländske baronen Villo Wrangel, som ansågs vara speciellt sakkunnig vad gällde estlandssvenskarna, ansåg att aIlt tal om flyttning till Sverige ingenting annat var än en rikssvensk propaganda, som bedrevs av den rikssvenska delegationen som förhandlade om saken. Han bedyrade att estlandssvenskarna trivdes mycket bra i Estland om de bara lämnades i fred för rikssvensk hets. Ett bedyrande som han hade fog för. Men detta ändrade ingalunda planerna för oss att få bli överförda till Sverige, till fredligare förhållanden och det utlovade hemmet.

På våren 1944 anlände till Sverige den estlandssvenska prosten Hjalmar Pöhl jämte tyske officeren (sedermera SS-mannen) dr. Ludwig Lienhard, som redan vid flera tillfällen förhandlat i de estlandssvenska frågorna. Lienhard hade nu av generalkommissariatet i Reval förordnats som förbindelseman mellan de tyska myndigheterna i Estland och estlandssvenskarna. Förhandlingarna upptogs med Kommittén för Estlandssvenskarna, vilka så småningom resulterade i att de lokala tyska myndigheterna i Estland gav tillstånd för att till Sverige överföra de kvarvarande estlandssvenskarna. Detta skulle dock enligt direktiven ske på ett sådant sätt att det väckte så lite uppseende som möjligt. Svenska fartyg fick t.ex. icke användas.

När tidpunkten för Runöbornas överflyttning till Sverige nu syntes närma sig, blev juntans tongångar mildare. Så småningom lät de meddela att alla Runöbönder som hade för avsikt att flytta från Runö tiIl Sverige, måste skaffa sig en ersättare på sin gård, som skulle förvalta gården under den ordinarie bondens bortovaro. I annat fall riskerade bonden att ej erhålla utresetillstånd.

För Runöbönderna var det den enklaste sak i världen att skaffa sig en ersättare. Folk från det estniska fastlandet och öarna utanför den estniska kusten, som aldrig hade ägt en egen torva eller eget hem, stod i kö för att på så vis få ett eget hem utan några kostnader. Runöborna skulle i sin tur vid ankomsten till Sverige bli hjälpta till likvärdiga hemman. Runöbornas längtan och suckan med orden ”o vore jag där” med åsyftan på Sverige tycktes nu komma att bli verklighet.

I samband med planerna för överflyttningen hade pastor Ivar Pöhl låtit meddela dåvarande Runöprästen Alexander Samberg, att de svenska församlingarna i Estland skulle upplösas ”likvideras” och att kyrkoinventarierna skuIle medföras från Runö till Sverige. Av samma orsak bad fil. lic. jur. kand. Gerhard Hafström den tidigare Runöprästen Gunnar Schantz att omgående tillsända jur. kand. Sten Ohlson, sekreterare i Kommittén för Estlandssvenskarna, en lista över kyrkliga inventarier på Runö (inklusive gamla kyrkobyggnaden), vilka om möjligt borde överflyttas till Sverige i samband med Runöbornas evakuering. Schantz, som långt tidigare varit inne på samma tankegång, hade i brev redan på hösten 1943 uppmanat klockaren Henrik Lorentz Lons på Runö att göra en sådan förteckning för inventariernas överflyttning till Sverige.

Den 20 juli 1944 sändes listan till Ohlson. Den 30 juli 1944 hölls kyrkorådssammanträde på Runö. Bland de närvarande märktes kyrkorådsordföranden J. Österman Pass, klockaren Henrik Lorentz Lons, kassör J. Melin Jons, sekreterare T. Lorentz Lons, vice ordförande F. Berensson Berens, samt ledamöterna M. Ellerbusk Johans, P. Blomkvist Berens, J. Jäger Johans, samt pastor A. Samberg, som fungerade som ordförande under sammanträdet.

På dagordningen stod beslut om överförande av Runö S:t Magdalena församlings arkiv och kyrkoinventarier till Sverige. Efter en längre överläggning beslöt kyrkorådet att vid en eventuell överflyttning av befolkningen till Sverige ta med Runö kyrkoarkiv och om möjligt kyrkoinventarierna från såväl nya som gamla kyrkan.

Bland Runö kyrkors många ovärderliga och väl bevarade inventarier och urkunder märktes bland annat:

En inramad bröstbild i olja av drottning Christina, skänkt av – Gustav II Adolfs halvbroder – Carl Carlsson Gyllenhjelm på 1650-talet.

Runös älsta kyrkobok från 1682.

Gustaf Adolfs bibeln, tryckt 1618 och med egenhändig dedikation av ovannämnda Carl Carlsson Gyllenhjelm. m. m., m. m., m. m.

Den 4 augusti kom så uppbrottets timma. Motorskonaren ”Juhan” anlände till Runö, ett primitivt lastfartyg på trehundra bruttoregisterton och med estnisk besättning.

De som var förutseende hade då redan packat sina tillhörigheter. Här fanns åtskilligt som hade samlats under generationer på gårdarna, däribland också mängder av antika föremål. Dessa tillhörigheter visade det sig att utvandrarna ej fick medföra. Man fick endast ta kläder för ombyte och mat för överresan. Resten skulle ordnas i Sverige i det nya hemmet.

Hela förmögenheter lämnades. Århundradens uppbyggnadsarbete av fäder och förfäder övergavs. Den dagen dog Runö som boplats för en liten svensk befolkning och som kvarleva av urgammal svensk kultur. Ett av de många offren för kriget. Men ett av de säregna.

Det var svårt för Runöborna att stiga ombord på båten. Många grät och vinkade ett sista farväl till sina fäders torva. Hundarna stod kvar på stranden, ylande och skällande. Förgäves skulle de vänta husses eller mattes återkomst. De fick aldrig återse dem mera.

Endast sex Runöbor stannade kvar på Runö. Familjen Peter Schönberg Ulas, bestående av tre personer och familjen Alexander Norrman Haggars, också tre personer. Alla övriga lämnade fädernehemmet i tron att i Sverige skulle bli hjälpta till ett nytt hem.

Transporten organiserades av Lienhard, i samråd med Kommittén för Estlandssvenskarna och Rågöstiftelsen. För sjukvården under resan hade Svenska Röda Korset utsett disponent Nils Schmidt. Kommitténs befullmäktigade samlade under färden ihop utvandrarnas kontanter mot kvitton och under löfte, att penningmedlen skulle inlösas från tysk valuta till svensk, en för utvandrarna oerhörd viktig och utomordentlig åtgärd, om penningarna bara hade återbetalats till dem. Men tyvärr – de pengarna såg invandrarna aldrig till mera.

Under färden samlades juntans män till sammanträde på båten, den 6 augusti 1944. I sammanträdet deltog också ledaren för Estlandssvenska förbindelsekontoret Lienhard som ordförande.

Lienhard lämnade därvid en muntlig redogörelse över de förhandlingar, som han fört i Berlin, Reval och Stockholm i estlandssvenska ärenden. Han meddelade att all estlandssvensk egendom nu skulle övergå till Generalkommissariatets förvaltning, – man får anta att hans syftade på Generalkommissariatet i Reval – och att alla privata avgöranden, som de utresande estlandssvenskarna hade gjort med sina efterträdare borde stadfästas av Generalkommissariatet för att bli rättsgiltiga. Lienhard meddelade även, att han hade de tyska myndigheternas direktiv, att om Runöborna ville återvända till sina gamla bosättningsområden, de skulle behandlas med särskilt tillmötesgående. Lienhard förklarade sig redo att stadfästa de privata avtal som ingåtts men föreslog, att Runöborna efter en tids vistelse i Sverige, skulle bestämma om de ville upprätthålla sina rättigheter på Runö eller ej.

Männen som kallade sig Runö landskap fattade därefter följande beslut. Runö befolkning vill under ett års tid avvakta händelsernas gång. Landskapet vill under alla omständigheter bibehålla rättigheten för Runöborna att återvända till sin gamla fädernejord. Landskapet vill, att under ett års tid ingenting av Runö kommuns egendom, vare sig arkivhandlingar, kyrkosaker eller saker av allmänt intresse, skall röras, utlånas eller utlämnas till vetenskapligt arbete. Detta beslut fattades för att förhindra, att Runös saker skulle spridas och skingras för alla vindar. Beslutet kunde ändras endast genom alla landskapsledamöternas enhälliga landskapsbeslut. Lienhard skulle i så fall som Estlandssvenska Tingets ordförande fungera som ordförande under männens eventuella sammanträde.

Männen önskade att Runöfolket skulle hålla samman som en levande enhet för att i sinom tid, efter egen fri vilja kunna vända hem till fädernejorden.

Ansvaret för Runö kommuns arkivsaker tecknades av alla närvarande. Som handhavande valdes pastor Alexander Samberg, kommunalordförande Isak Melders Mikkos, kyrkorådsordförande Johan Österman Pass, kommunalsekreterare Thomas Lorentz Lons och vice kommunalordförande Peter Gran Mass. Dessa personer, enligt sammanträdet, blev ansvariga för att all Runö egendom förpackas, låstes, säkerställdes och icke utlämnades under ett års tid. De ansvariga utsågs också att i Sverige föra Runöfolkets talan och vidta nödiga mått och steg.

Det ovan refererade sammanträde ger anledning till en rad frågor. Hur kunde dessa personer, där de satt på båten till Sverige, ta på sig ansvaret för att ”all Runö egendom förpackas, låses, säkerställes och icke utlämnas under ett år”? Fanns alla dessa saker med på båten? Eller förstod icke dessa människor innebörden av sitt åtagande? Var detta enbart ett sätt för Lienhard att personligen bli av med ansvaret för egendomen eller att få frihet att disponera den som han eller hans uppdragsgivare ville?

Med vilken rätt kallade sig de herrar som deltog i sammanträdet ”Runö landskap”?

Frågorna är desto mer berättigade som allt som sades och skrevs under detta sammanträde skulle visa sig vara enbart tomma fraser.

Längtans mål nått. Den uteblivna hjälpen.

Den 7 augusti anlände så ”Juhan” till Stockholm – närmare bestämt Lidingö och Breviks brygga, medförande fyrahundraåttioen personer, varav från Runö något över tvåhundra. Resten av Runöborna hade tidigare anlänt till Sverige, en del med egna småbåtar, en del vid sjuktransporten året före. Runöbornas kärlek till Sverige och svenskarna var allt igenom orubblig. Att nå Sverige och Stockholm, det lekte i hågen hos nästan alla. Men ingen hade väl någonsin vågat hoppas på, att det skulle bli möjligt. Den fantastiska tanken hade nu förverkligats praktiskt taget hela Runös befolkning hade överförts till Sverige.

Efter ankomsten till Stockholm, företogs den så kallade avlusningen. Därefter hänvisades invandrarna till karantän under några dagar på Sabbatbergs sjukhus eller Johannes Folkskola. Där underkastades Runöborna liksom andra estlandsvenskar, en noggrann hälsokontroll. Allmäntillståndet var i stort sett gott. Det tillskrevs det faktum att Runöborna (eslandssvenskarna) huvudsakligen idkade fiske och jordbruk och under krigs- och ockupationstider haft relativt god tillgång till föda.
Så småningom flyttades invandrarna till ett barackIäger i Doverstorp i Östergötland. I förläggningen väntade man på hjälpen med gårdarna och allt övrigt i tron att de givna löftena skulle hållas. Förläggningsvistelsen blev allt mer olidlig för var dag som gick. Påminde man de styrande vid förläggningen om löftet med hjälpen till den egna gården hade det enbart till följd att man visades på dörren med orden, att en ladugårdsplats var vad man behövde och detta tvingades man så småningom att acceptera. I stället för den utlovade hjälpen till egen gård fick vi arbeta som ladugårdskarlar eller drängar på olika gårdar i Sverige, arbeten som föga passade de fria och självständiga bönderna och deras familjer. Inte heller tog de hänsyn till dem som på sin hemö hade lyckats förvärva speciella kunskaper. Att få ett likvärdigt arbete blev blott ett önsketänkande. Livet slogs i spillror för många av dessa utblottade människor. Fädernehemmet fanns det ingen möjlighet att återvända till. Utan kontanta medel eller andra tillgångar fann man sig helt utlämnad till Kommittén för Estlandsvenskarna och Rågöstiftelsen. Den senare nämnda var ju också en s. k. hjälporganisation, som vi framöver komma att beröra.

Vid avfärden från Doverstorp fick man ett mindre belopp kontanter, ca etthundra kronor per familj om tre personer, plus en utrustning gångkläder. En tid senare skickades också bohagsutrustning, bestående av bland annat trävita möbler, lakan, filtar, handdukar etc. vilka var mer eller mindre använda och märkta med orden SAK eller vapnet Tre Kronor. Denna utrustning hade inte mer än hunnit fram till den hjälpbehövande förrän räkningen följde. Kraven ställdes enligt följande utdrag ur kravbrevet:

”Till de under sommaren och hösten 1944 till Sverige anlända estlandssvenskarna, som utplacerades i arbete genom arbetsförmedlingen i Doverstorp eller andra utanför Stockholm belägna förläggningar, utlämnades därvid dels klädesutrustning dels bohagsutrustning dels ock en summa kontanta pengar såsom startbidrag under den första tiden i arbetet. Utlämnandet av dessa persedlar och kontanta bidrag skedde genom statens arbetsmarknadskommissions försorg, varefter kommittén för estlandssvenskarna i sin tur betalat kommissionen härför. Utlämnandet av nämnda utrustning m. m. skedde mot av Eder vederbörligen underskrivet kvitto, vari Ni ävenledes förband Eder att vid anfordran återbetala beloppet.

Sedan numera kommittén sammanställt alla dessa räkningar från arbetsmarknadskommissionen, har det visat sig, att Ni jämte Eder familj erhållit kläder för 526:10 kronor, samt bohagsutrustning för’ 722:59 kronor. Kommittén har emellertid beslutat, att Eder skuld för erhållet klädesutrustning samt startbidrag icke skall indrivas, men att betalning av Eder skall erläggas för erhållen bohagsutrustning.

Det må här framhållas, att övriga baItiska flyktingar, som erhållit motsvarande persedlar och belopp genom utlänningskommissionens och flyktingsnämndens försorg, fått sina skulder till dessa organ reducerade enligt samma normer, för vilka här ovan redogjorts, samt att dessa flyktingar redan tidigare krävts på betalning och att de också redan helt eller delvis återbetalat sina skulder.

Under hänvisning till vad ovan framhållits får kommittén sålunda uppmana Eder att så snart det är Eder möjligt inbetala ifrågavarande belopp å 722:59 kronor. Då kommittén är väl medveten om de svårigheter, som kunna vara förknippade med att på en gång inbetala hela denna summa, får kommittén föreslå Eder att omedelbart göra en mindre avbetalning samt att i samband därmed tillskriva kommittén och föreslå en lämplig avbetalningsplan med månatliga amorteringar å den resterande skulden.

Då Ni ju av svenska staten genom kommitténs förmedling tidigare erhållit en mycket väsentlig hjälp, förväntar kommittén att Ni nu, när Ni kommit i regelbundet arbete i Sverige, gör Edert bästa för att betala Eder ovan angivna skuld till staten för erhållen bohagsutrustning.

Stockholm poststämpelns datum
För Kommittén för estlandssvenskarna
Sigurd Curmun / Sten Ohlson”

Vad stod att göra efter denna skrivelse? Tydligt var att man nu räknades som flykting i stället för invandrare av den organisation vars ledamöter propagerade för vår bosättning i Sverige och lyckades få oss hit. Ingen skall göra gällande, att Runöfolket i gemen invandrade till Sverige av politiska skäl.

Runöfolkets invandring till Sverige berodde på att kommittéledamöterna, som stiftelsens väItalande representanter, lyckades förmå denna lilla folkspillra, dessa så kallade U-landsmänniskor att överge sina hem för falska löften.

Varför lät vi oss övertalas? Jo, därför att för en Runöbo framstod Sverige som ett paradis på jorden. Drömmen hos generationer som i flera hundra år varit isolerade på en ö långt borta från det ofattbart rika fosterlandet, från de ofattbart godhjärtade fränderna. Gud nåde den som på Runö skulle ha sagt något ont om Sverige eller svenskarna. När nu våra avgudade fränder på andra sidan Östersjön bad oss komma över för att vi skulle slippa krigets faror och av sitt överflöd bjöd oss nya gårdar och hem, kunde vi väl inte tacka nej. Men i dag förstår vi – det var inte krigets tyngd vi skulle befrias från utan från våra ägodelar, våra hem.

Det fanns ingen som helst möjlighet att med en statares lön betala den åsyftade skulden efter så kort vistelse i det nya hemlandet. Att tillskriva herrarna i Kommittén på sin brutna svenska fann man heller ingen mening med. Och för övrigt, vad skulle det tjäna till. De hade ju redan deklarerat, att vi fick finna oss i deras beslut. Vad stod att göra? Förtroendet till dem hade sjunkit långt på den korta tid man vistats i landet. Att fara till Stockholm för ett personligt besök hade man inga möjligheter till, dels för att man inte hade kontanter till resan dels för att man hade uppehållstillstånd som ej gällde Stockholm. Återstod enbart att invänta att bohaget skulle återtas. Men kommittén ville visst inte så. Dom ville ha pengar. Efter en tids väntan kom en ny skrivelse som var av följande lydelse:

”För ca två månader sedan tillskrevs Ni av kommittén för estIandssvenskarna och underrättades Ni då om, hur mycket Ni häftade i skuld till kommittén för erhållen bohagsutrustning. Samtidigt uppmanades Ni att göra en avbetalning å skulden och att i samband därmed tillskriva kommittén och föreslå en lämplig avbetalningsplan. Då kommittén icke från Eder mottagit vare sig någon avbetalning eller något brev, får kommittén anmoda Eder att omedelbart iakttaga ifrågavarande föreskrift vid äventyr att kommittén i annat fall kommer att tillgripa andra åtgärder. Upplysningsvis vill kommittén meddela, att de flesta redan påbörjat ifrågavarande avbetalningar och att Ni tillhör det fåtal, som inte ens besvarat kommitténs ovan nämnda skrivelse.

Stockholm poststämpelns datum
Sekreteraren”

Detta var med en invandrares ögon sett en hård skrivelse. Efter sömnlösa nätters funderingar över den ansträngda ekonomin och efter rådplägning med andra drabbade, begärde man hos kommittén prissättning av bohagsutrustningen enligt den packnota som bifogats vid leveransen. Svaret från kommittén lät inte vänta på sig. Däri hade den levererade utrustningen prissatts post för post. Märkligt nog finner man att summan slutade på 418:22 kronor. Alltså 304:37 kronor mindre än kravet. Slutbetalningen kom att lyda på 340:- kronor. Alltså en total reducering med 382:59 kronor. Man frågar sig givetvis, hur prissättningen kunde resultera i annan summa än den från början begärda? Var detta ett godtyckligt krav från kommittén? Skulle överhuvudtaget dessa pengar ha inbetalts till kommittén? Kom inte pengarna från insamlingsmedel och statsanslag i form av hjälp?

Rågöstiftelsen och kolinisationen

Inom den tidigare nämnda Kommittén för EstIandssvenskarna hade det stått klart, att estIandssvenskarna icke skulle komma till sin rätt inom det rikssvenska samhället, om de ej fick tillfälle att här fortsätta sin nedärvda livsföring såsom självständiga bönder och fiskare. Enligt Kungl. Maj:t direktiv till Kommittén för Estlandssvenskarna givna den 10 september 1943 framgår bl.a. ”att bistå sådana estniska medborgare av svensk härstamning, vilka återvänt till Sverige för att här bosätta sig”.

Till ledamöter i kommittén för Estlandssvenskarna var förordnade justitierådet E. Sandström, riksantikvarie S. Curman, ordförande i Statens utrymningskommission, ledamoten av riksdagens första kammare J. Forslund, legationsrådet S. Hellstedt, generaldirektören och chefen för domänstyrelsen G. Kuylenstjerna, överdirektören E. Lindeberg, chefen för Statens arbetsmarknadskommissions arbetsförmedlingsbyrå S. Skogh, samt byråchefen i lantbruksstyrelsen G. Ytterborn. Kungl. Maj:t uppdrog åt justitierådet Sandström att tillika vara kommitténs ordförande.

Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för socialdepartementet att förordna sekreterare åt kommittén, samt utse experter som vid behandling av särskilda frågor skulle medverka vid kommitténs arbete.

I anledning härav förordnade statsrådet och chefen för socialdepartementet Gerhard Hafström till kommitténs sekreterare. Sedermera den 25 augusti 1943 utsåg kommittén till sekreterare advokaten Lars Östberg. Därefter förordnades till sekreterare jur. kand. Sten Ohlson.

Bland experterna att bistå kommittén märktes fil. dr. H. Hyrenius, kammarskrivare A. Karlsson och fil. dr. C. W. HessIe.

TiIl ledamöter av kommittén förutom de tidigare nämnda förordnades senare direktören i Utlandssvenskarnas förening E. Svedelius, generaldirektören K. J. Höjer, och chefen för Statens utlänningskommission E. Bexelius. Då ordförande, justitierådet Sandström, på våren 1943 blev förhindrad att tjänstgöra såsom ordförande, uppdrogs åt riksantikvarie Sigurd Curman att tjänstgöra såsom ordförande.

Efter estlandssvenskarnas invandring till Sverige tjänstgjorde också på kommitténs expedition kommunalsekreterarna från de gamla estlandssvenska församlingarna. Vid tillfällen då kommittén hade att avge yttrande till myndigheter beträffande estlandssvenskarna, hade kommittén kunnat tillgodogöra sig den ingående och pålitliga personkännedom, som ansågs finnas hos de f.d. kommunalsekreterarna.
Genom Kungl. brev den 24 januari 1947 entledigades samtliga kommitténs ledamöter utom tre, från sina uppdrag. De tre återstående nämligen f. riksantikvarien Sigurd Curman, Gerhard Hafström samt advokat Lars Östberg fick i uppdrag att slutföra kommitténs arbete. Nämnda tre personer hade tidigare tjänstgjort som kommitténs arbetsutskott.

Kommittén för estlandssvenskarna bemyndigades också avsluta sitt uppdrag med utgången av budgetåret 1949-50. Men mycket skulle hända innan dess.

I samråd med kommittén för estlandssvenskarna bildade Estlandsutskottet inom Stockholms lokalförening av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet en under Överståthållareämbetets tillsyn stående stiftelse, ”Rågöstiftelsen”, i vilken flera av kommitténs medlemmar ingick som styrelseledamöter.

Styrelsen i denna stiftelse utgjordes av Riksantikvarie Sigurd Curman, justitierådet Emil Sandström, generalkonsul Isidor Fagraeus, överdirektör Erik Lindeberg och Gerhard Hafström med egnahemsdirektören Gunnar Wahlberg, direktör David Bergholtz och advokat Lars Östberg såsom suppleanter, samtliga svenska medborgare med hemvist i Stockholm. Bland experterna märktes agronom Erik Grebäck och agronom Sommer Bruzelius. Sedermera som skattmästare, kamrer L. Braman och som sekreterare och ombudsman Sten Ohlson.

Styrelsen anmälde Rågöstiftelsen hos överståthållareämbetet för övervakning den 21 januari 1941, samtidigt som styrelsen anhöll att överståthållareämbetet jämlik stadgarna måtte utse två revisorer. 
Stiftelsens förmögenhet utgjorde vid bildandet av etthundratusen kronor som emottagits av 1940 års nationalinsamling och som placerades på depositionsräkning hos bankirfirman C. G. Cervin.

I stiftelsestadgarna godkända av Kungl. Maj:t finner man att:

”Rågöstiftelsen har till uppgift att stödja och biträda till Sverige överflyttade personer från Estlands svenskbygder av svensk härkomst eller deras avkomlingar, här gemensamt benämnda estlandssvenskama. Stiftelsen har därvid att underlätta bildandet av egna jordbrukar- och fiskarhem i Sverige för dem, som hava önskan oeh förmåga till självständig verksamhet inom dessa näringar, genom inköp av fast egendom eller anskaffande av jordbruksarrende och dylikt, att i övrigt verka för deras välfärd samt att för dessa uppgifter emottaga och förvalta medel”.

Genom Kungl. Maj:t förordnande beviljades stiftelsen statsmedel, att av stiftelsen användas för inköp av fiskebåtar, motorer och fiskeredskap, med belopp som endast undantagsvis fick överstiga 5.000 kronor per familj. Pengar anslogs även för inköp av fiskarlägenheter som regel innehållande en mindre jordbruksareal jämte tillhörande yttre inventarier och för erforderlig iståndsättande av lägenheterna med belopp, som endast undantagsvis fick överstiga 10.000 kronor per familj.

Köp av jordbruksfastigheter skulle finansieras så, att vederbörande estlandssvensk utöver egnahemslån på vanliga villkor skulle erhålla ett särskilt lån från egnahemsstyreisen. Sistnämnda lån var räntefritt med amortering på 25 år med början 5 år efter mottagandet av detsamma. Allt för underlättande av kolonisation för sådana till Sverige inflyttade estniska medborgare av svensk härstamning (Estlandssvenskarna) vilka tidigare haft sin huvudsakliga utkomst av fiske eller av fiske och jordbruk i förening.

Såväl kommittén som stiftelsen beviljades statsanslag med flera miljoner för hjälp åt Estlandssvenskarna.

Härtill kom insamlingarna. Hur stora voro de belopp som dessutom kom in från givmilda svenskar via penninginsamlingar? 

(Under budgetåret 1943/44 t.o.m. 1946/47, har Riksdagen anvisat bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. en summa överstigande med bred marginal etthundramiljoner kronor. Här inberäknat bidrag, understöd och kolonisation för Estlandssvenskarna). Några exempel: ”På hemställan av S. U. i utI. nr 192 och i enlighet med av K. M. i propositionen nr. 308 gjord framställning anvisade R. D. till bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. å tilläggsstat II för budgetåret 1944/45 ett förslagsanslag av 75.000.000:- kronor.” o.s.v. Estlandssvenskarna proposition nr 2, budgetåret 1943/44 100.000 kronor till understöd m. m. 200.000 kronor för låneunderstöd, ytlerligare 775.000 kronor m. m. Estlandssvenskarna för kolonisation budgetåret 1943/44 200.000 kronor, 500.000 kronor budgetåret 1944/45 och 670.000 kronor för budgetåret 1945/46 o. s. v. Estlandssvenskarnas statsanslag enligt Kungl. brev den 25.8. 1944: 1.000.000 kr, den 2.3. 1945: 1.500.000 kr. o. s. v., o. s. v.

Vad beträffade, kolonisationen för Estlandssvenskarna i Sverige, så inköptes av stiftelsen ett antal jordbruks- och fiskarfastigheter. För Runöbornas del hade stiftelsen planerat, att deras bosättningsområde skulle bliva Singö i Roslagen. Runöbornas bosättning där ansågs vara särskilt tilltalande, enär förhållandena på Singö var ungefär desamma som på Runö. De skulle där livnära sig på jordbruk, fiske och båtbyggeri. Enstaka Runöfamiljer placerades också på Singö. Ävenså placerades några på Gotland. Men hjälpverksamhetens fastighetsaffärer bedrevs på ett märkligt sätt. Från fiskerifastighetema undantogs och bortstyckades såväl öar som delar av annan mot sjön gränsande areal. Den undantagna arealen såldes till icke estlandssvenskar. Detta gällde även hela fastigheter. Allt i strid med Stiftelsens stadgar.

Hjälpverksamheten från såväl Kommittén för Estlandssvenskarna som Rågöstiftelsen måste ifrågasättas all den stund den utlovade hjälpen och de stora statsanslagen icke har kommit de hjälpbehövande tillgodo. Därmed inte sagt att hjälpen helt har uteblivit för alla. Såväl Kommittén som Stiftelsen har godtyckligt gallrat bland sina offer. Vissa ansågs vara berättigade till hjälp, andra vändes definitivt ryggen. Vilka var motiven? Det förefaller som om Kommittén och Stiftelsen mera var affärsinriktade än hjälpverksamhetsinriktade. Här ett belysande ex. Några av de invandrande Runöborna hade, som lån, av Rågöstiftelsen lyckats erhålla en summa av åttatusenfemhundra kronor, på så sätt att två gånger om året inleverera till Stiftelsen åttahundrafemtio kronor jämte vid varje betalningstermin upplupen ränta efter 4 % (Enligt Kungl. brev av den 24 mars 1944 utgår ränta å sådana lån med 3 %) från den dag tills full betalning sker.

Ehuru låntagarna av olika skäl, ej kunde fullfölja sina åtaganden, lät Rågöstiftelsen lagsöka en av dem.

Invandrarna förstod nu att Rågöstiftelsens s.k. hjälp hade blivit för dem en igen drabbad olycka. Därför hemställde de i skrivelse till Kungl. Maj:t om medgivande att deras ifrågavarande låneskulder jämte därå upplupen ränta måtte få i sin helhet avskrivas.

Kungl. Maj:t infordrade yttrande från Rågöstiftelsen, vilken i sin tur begärde yttrande från de svenska sakkunniga vilka anlitades för att de vid svenska förhållanden ovana Estlandssvenskarna skulle få hjälp vid inköp av båtar och fiskeredskap, i detta fall fiskerikonsulenten Per Mattsson och utlänningsamanuensen Holger Carlesäter. Båda herrarna tillstyrke avskrivning av lånet med hänsynstagande till de speciella omständigheter som förelågo, men också ur humanitär synpunkt ansågs det vara försvarligt om avskrivning beviljades.

När Rågöstiftelsen hade inhämtat dessa uppgifter avgav Stiftelsen eget yttrande till Kungl. Maj:t varvid också Mattssons och Carlesäters utlåtande vidfogades. I Stiftelsens yttrande avstyrkes den gjorda framställningen, varvid också Kungl. Maj:t vid föredragning lämnade framställningen utan åtgärd.

De drabbade invandrarna hade så fått sin dom av de myndigheter, i den staten, som de en gång hade avgudat på sin ö och i sin kyrka knäböjt om Guds välsignelse över det landet de med älskvärdhet talade om.

Nu hade emellertid rikets högsta organ lämnat deras framställning utan åtgärd, det fanns ingen ytterligare instans att vända sig till. Situationen var prekär. Men trots detta handlande gentemot invandrarna, kunde tragedier undvikas tack vare enskilda svenskars godhet mot den enskilde invandraren. Denna hjälp skall aldrig komma att glömmas.

Stiftelsen var ju underställd överståthållareämbetet, som utsåg revisorer att granska Stiftelsens räkenskaper och förvaltning. Granskningen omfattade stiftelsens kassaböcker med tillhörande verifikationer, huvudböcker samt säkerhet för utbetalda lån. Därjämte kontrollerades Stiftelsens banktillgodohavanden. Vid granskningen konstaterades, att Stiftelsens räkenskaper icke förts enligt sedvanliga bokföringsnormer och med sådan noggrannhet att man därav med säkerhet kunde anse att de överensstämde med Stiftelsens verkliga ställning. Vid revisionens avgivande den 30 oktober 1950 ansåg sig revisorerna icke kunna tillstyrka ansvarsfrihet för Stiftelsens styrelse för dess förvaltning under de granskade räkenskapsåren.

Enligt vad en av revisorerna (Revisor Lars Oliv ansåg att han i och med revisionsberättelsens avlämnande den 30 oktober 1950 hade uppmärksammat myndigheter i ärendet, varefter han väntade sig en omedelbar polisutredning. Han ansåg att – vi – estlandssvenskar skulle begära utredning i ärendet av myndigheter.) sagt mig vid ett senare samtal, hade de väntat sig, att deras anmärkning skulle leda till en omedelbar polisutredning. Överståthållareämbetet överlämnade emellertid revisorernas berättelse till styrelsen för Rågöstiftelsen för yttrande.

Styrelsens arbetsutskott bereddes tillfälle att inför Överståthållaren framlägga sina synpunkter på den ifrågavarande revisionsberättelsen, likasom att muntligen besvara framställda frågor med anledning av densamma.

Kassaförvaltaren i Stiftelsen, advokat Östberg, överlämnade också ett eget yttrande i form av skrivelse till Överståthållareämbetet.

De mäktiga Herrarna i Rågöstiftelsen, Sigurd Curman, Emil Sandström, I. Fagraeus, Erik Lindeberg och Gerhard Hafström, sedermera professor, avgav därefter en svarsskrivelse till Överståthållareämbetet, dagtecknat den 23 april 1951, i vilken de bl. a. vördsamt anhöll, att Överståthållareämbetet måtte lämna dessa revisorers framställning utan avseende.

Så synes också ha skett. Inga åtgärder tycks ha vidtagits från ämbetets sida gentemot de mäktiga stiftelseherrama. Stiftelsen fortsatte sin verksamhet under samma ordförandeskap som tidigare. Revisorerna Hörlin och Oliv ersattes i sinom tid med nya sådana. Vid revisionen av Stiftelsens förvaltning av år 1960, alltså 10 år senare, ansågs icke anledning till några kvarvarande anmärkningar, varvid revisorerna tiIlstyrkte ansvarsfrihet för styrelsen. Samma år dvs. 1960 som Rågöstiftelsens styrelse tillstyrktes ansvarsfrihet, avgick bl. a. styrelseordförande f. riksantikvarie Sigurd Curman. I samband därmed valdes tiIl ny stiftelseordförande landshövding Erik Lindeberg.

Men vissa saker har väl inte ens revisorerna kunnat få insyn i. Vad hände t.ex. med de utblottade invandrande Runöbornas (estlandssvenskamas) kontanter? När de steg ombord på den ödesdigra färden överlämnade de sina pengar till Kommitténs och Stiftelsens representanter mot särskilt kvitto. Kvittona var av två olika slag. På de kvitton som lämnades under novembertransporten 1943 stod det med tryckbokstäver ”Major Carl Mothander Schwedischer Bevollmächtigter für die krankentransporte” undertecknat med namnet Marcus. På de kvitton som lämnades under den slutliga transporten augusti 1944 står det med tryckbokstäver ”Transportleiter I. A.” undertecknat med ett oläsligt namn.

Mothander förklarade sedermera, att de pengar som lämnades till honom av de utresande, enligt officiell kurs uttryckt i kronor, närmade sig miljonen. Man satte in dem i Mothanders namn på ett bankkonto i Reval, som upprättades för detta särskilda ändamål. Efter Mothanders återkomst till Stockholm transporterade han sitt Revalkonto på sin uppdragsgivare, Kommittén för Estlandssvenskama, varför svenska staten blev innehavare av på kontot innestående belopp och han friskrevs från allt vidare ansvar för dessa pengar. Sedermera skulle man genom clearingsunderhandlingar mellan Stockholm och Berlin få pengarna transfererade till Sverige.

Från Kommittén för Estlandssvenskarna görs gällande att av dessa tillgodohavanden på spärrkontot i ”Notenbank im Ostland” i Reval överfördes med sista transportbåten, ”Triina”, som avgick från Reval den 20 september 1944, 315.069:50 Riksmark, vilka deponerades hos Kommittén. I januari 1945 överfördes ytterligare 114.805:50 Riksmark av H. Marcus, vilka också överlämnades till Kommittén. Kommittén säger sig två gånger, den 19 januari och den 29 november 1945, ha gjort framställning till Utrikesdepartementet, att departementet måtte vidta nödiga åtgärder för dessa medels överförande till svensk valuta.

Likaså säger sig Kommittén i skrivelse den 11 mars 1948 till Clearingsnämnden ha anmält ifrågavarande belopp för bevakning. Kommitténs åtgärder säges emellertid inte ha medfört något resultat. 
Kommittén säger sig därför i särskild skrivelse den 26 juni 1950 till Kungl. Maj:t ha hemställt att få överlämna ifrågavarande penningmedel jämte därtill hörande handlingar till myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer.

Den 7 januari 1965 har Arbetsmarknadsstyrelsen genom Bertil Olsson och Byrådirektören Gunnar Sundberg låtit meddela bl. a. att enligt Kungl. Maj:ts beslut den 16 mars 1951 övertog arbetsmarknadsstyrelsen från Kommittén för Estlandssvenskarna 429.785 riksmark (ostmark) 7 rentemark och 23 sovjetryska rubel. Valutan förvarades under notarius publicus sigill till den 5 april 1961, då sigillet bröts och ett antal sedlar representerande samtliga förekommande sedeltyper, uttogos och översändes till Sveriges Riksbank för värdegranskning. Riksbanken förklarade samtliga sedlar värdelösa. Styrelsen beslöt därefter att pappersvalutan skulle förstöras, vilket skedde den 29 september 1961. Dessförinnan hade i mån av tillgång 50 sedlar av varje förekommande typ uttagits för att tillställas intresserade myndigheter och institutioner m. fl. Icke utlämnade sedlar förvaras hos arbetsmarknadsstyrelsen.

Här bör obeserveras, att Mothander talar om en miljon, enligt officiell kurs uttryckt i kronor, vilket rimmar dåligt med den summa som överfördes till Kommittén för Estlandssvenskarna och vilken valuta sedermera förstördes av arbetsmarknadsstyrelsen. Vart tog resten vägen?

Bevakningen av de utblottade, invandrande Runöbornas, Estlandssvenskarnas, penningtillgodohavanden hade väl kunnat skett på ett mera tillfredställande sätt, – och inte på samma sätt som all hjälp, de voro lovade, men aldrig fick. När händelserna utspelades 1943–44 fanns ju Hitlerriket kvar, visserligen i krig, men fortfarande med normala förbindelser utåt. Eftersom svenska staten formellt blev innehavare av penningmedlen, när Mothander friskrevs kontot, borde väl de berörda staterna ha kunnat träffa en uppgörelse. Tyskland hade väl tillgångar i Sverige, som kunde ha tagits i anspråk. I stället har man förvarat valutan i 18 år och sedan låtit förstöra den. De tidigare verkliga ägarna Runöborna, Estlandssvenskarna, borde väl åtminstone ha underrättats – innan förstörelsen verkstälIdes – och mot sina kvitton fått tillbaka sedlarna, om inte för annat så för att ha dem som souvenirer och minnen från förskingringens dagar. Men, ack nej. Vi förlorade våra hem mot svikna löften. Vi förlorade också våra penningtillgodohavanden.

Åtskilligt verkar förvånande i såväl Kommittén för Estlandssvenskarna, som Rågöstiftelsens verksamhet. Här ett exempel. Stiftelsen har år 1960 tagit initiativet tiII iståndsättande av väg tvärs över Ormön i Öregrunds skärgård, för att som det heter, förhjälpa öns befolkning, bland vilka det ingår Estlandssvenska familjer, till bättre och drägligare förhålIanden och. livsvillkor.

Stiftelsen engagerade sig alItså i vägbyggen till förmån för någon elIer några estlandssvenska familjer, medan andra icke erhöII någon hjälp alIs. Kunde det kanske bero på att vid tidigare försäljning av Rågöstiftelsens fastighet på Ormön undantogs vissa områden. Måhända fanns specieIIa intressen där som gagnades av väginitiativet?

Stiftelsens återstående fastighet, fiskehamnen vid Ängholmen i Väddö överlämnades som gåva till Väddö kommun, som med tacksamhet mottog gåvan. Hamnen anlades vid mitten av 1949 för en kostnad av 90.000 kronor. Kunde man inte ha fått något för den?

År 1962 tillstälIdes stiftelseordförande landshövding Erik Lindeberg en skrivelse med förfrågan, bland annat, om det fanns eventueIIa lånemöjligheter hos Stiftelsen. I en svarsskrivelse låter Lindeberg meddela, att av Rågöstiftelsens kapital fanns vid denna tidpunkt 20.000 kronor disponibla för utlåning. Vid närmare förfrågan om vilka villkor stiftelsen stälIde för utlånande av nämnda kapital, erhölIs varken något svar, ej heller något lån, men ett underhandsmeddelande per telefon från Lindeberg av innebörd att pengarna diskret skulIe kunna utanordnas på förmånliga viIIkor till den som framdeles avstod från vidare forskningar om Runöbornas förhållanden.

Den 5 maj meddelar slutligen Rågöstiftelsen i skrivelse undertecknad av stiftelsens sekreterare och ombudsman, jur. kand. Sten Ohlson och skattmästare och kamrer, Lars Broman, att Rågöstiftelsens verksamhet upphört från och med den 1 januari 1965.

Samtliga Stiftelsens rättigheter skulle i och med Stiftelsens upphörande vid ovannämnda tidpunkt överföras på Estlandsutskottet inom Stockholms lokalförening av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. Låntagare, vilka det tydligen funnits, hade sålunda i fortsättningen att inbetala sina amorteringar och räntor till Riksföreningens Estlandsutskott, under angiven adress.

Man finner sålunda, att Stiftelsen enbart hade rättigheter och inga skyldigheter. Detta har ju också bevisats gentemot de hjälpbehövande invandrarna.

Kommitéen för tillvaratagande av Runöbornas intressen.

Vid en filmafton i Stockholm, på våren 1961, där några Runöbor var församlade lät Thomas Lorentz Lons dela ut en skrivelse tillstälId Runöborna, dagtecknad den 13 april 1961. Därav framgår att de svenska statens premieobligationer som hittills förvarats av honom nu borde avyttras. Han framhöll också, att han frågat en del Runöbor huruvida obligationerna borde överlämnas som gåva till Svenska Sjömansvårdsstyrelsen. Den som hade intresse därför borde per brev elIer telefonledes meddela sin syn på saken. Efter den 1 maj 1961 skulIe obligationerna, sändas till Sjömansvårdsstyrelsen, om icke majoriteten uttryckt avvikande mening.

Redan i skrivelse av den 20 maj 1958 hade Lorentz Lons till Isak Melders Mikkos gjort gällande, att värdepappren, som tilIhörde Runö församling och som till största delen var tyska förkrigspapper, var helt värdelösa. Lorentz Lons hade avvaktat resultatet av en undersökning, som Enskilda Banken i Stockholm hade gjort om utbyte av de tyska pappren till gällande papper. Det såg emellertid ut som om detta inte skulle gå för sig. Beträffande de svenska obligationerna borde det ju vara så, enligt samme man, att de icke skulle eller borde finnas hos någon enskild person, Han föreslog därför, att obligationerna skulle lämnas som gåva till någon välfärdsorganisation, som tex. Gustav Adolfsföreningen, Radiohjälpen eller Rädda Barnen. En del Runöbor vilka han sade sig ha talat med, hade röstat för Gustav Adolfsföreningen. Personligen ville han gärna ansluta sig till detta förslag. Ett annat alternativ ansåg han var, att Radiohjälpen fick överta obligationerna eller värdet därav. Radiohjälpen hade ju tidigare fått motta en del av Runöbornas kontanta medel. Sedan denna sak ordnats ville Lorentz Lons återkomma med en uppgift om allt han kände till beträffande Runö församlings tillgångar.

Bland Runöborna väckte den utdelade skrivelsen stor uppmärksamhet och irritation, och man intresserade sig för vad som förevarit. Det var ju märkligt, att 17 år efter uppbrottet från Runö fanns obligationer tillhörande Runö församling dvs, Runöborna i denne mans ägo, obligationer som man tidigare aldrig hört talas om, ej heller om utfallna vinster. Lika märkligt var det att kontanta medel som tillhörde Runöborna, skänkts till Radiohjälpen utan att Runöborna tillfrågats. Själva led de flesta av Runöborna en stor brist på kontanta medel. Och vad beträffade Runöbornas tillgångar i övrigt, visste de ingenting om, de handhavande hade föredragit att behålla detta för sig själva. 
Man borde alltså sammankalla Runöborna, och av de handhavande avkräva en redogörelse. Samtidigt skulle Runöborna ges tillfälle att ta ställning till, hur det framdeles skulle förfaras med deras gemensamma ägodelar som obligationer, övriga värdepapper och värdesaker m. m.

Efter påpekanden och påstötningar hos de handhavande, kallades Runöborna till sammanträde, den 4 mars 1962, i KFUM:s lokaler, Södermalmstorg 8 i Stockholm. Till ordförande under sammanträdet utsågs Fredrik Österman Pass, Där togs frågan upp om bildande aven Runöbornas förening alternativt val av en kommitté för tillvaratagande av Runöbornas intressen. Det senare alternativet segrade med stor majoritet, och ”Kommittén för tillvaratagande av Runöbornas intressen” var ett faktum. Till denna kommittés styrelse valdes förutom jag själv: Ivar Fagerlund Anders, Elisabet Sergo Duskas, Tomas Dreijer Kors, Fredrik Österman Pass, Henrik Melin Mass, Gottfrid Falk Mågs och till sekreterare Edit Nordgren Bergs, samtliga Runöbor. Mötet godkände också att kommittén tog hand om Runöbornas intressen i fortsättningen.

Arbetet inom kommittén kom igång, Det märktes dock vissa egendomliga tongångar från en del av kommitténs ledamöter och från kommittén utomstående.

Allteftersom kommitténs arbete fortskred höjdes det röster för att man skulle lägga ned arbetet. Kommittéledamöterna Dreijer Kors och Melin Mass, ansåg i en reservation mot kommitténs arbete bl. a. att vissa ärenden blivit mera omfattande än som avsetts med kommitténs uppgifter, Motsättningarna inom kommittén blev därefter allt större. Sammanträdena var dock fortfarande av någorlunda stillsam natur. Men den 26 januari 1964 förelade jag kommittén förslaget att kommittén skulle begära Runöbornas fullmakt, att hos Sveriges myndigheter begära en offentlig utredning i hela detta ärende, inklusive Rågöstiftelsen och Kommittén för Estlandssvenskarna tillvägagångssätt gentemot de invandrande Runöborna, och att ge offentlighet åt utredningsresultatet.

Detta föreläggande ledde genast till stor förvirring inom kommittén, man enades emellertid att rösta om förslaget. För förslaget röstade förslagsställaren samt Ivar Fagerlund Anders och Gottfrid Falk Mågs. Mot förslaget röstade Tomas Dreijer Kors, Henrik Melin Mass och Edit Nordgren Bergs. Ordförande Fredrik Österman Pass, tydligt uppriven inför sitt ställningstagande promenerade fram och åter på golvet i sammanträdeslokalen innan han så småningom nedlade sin röst. Så gjorde också Elisabet Sergo Duskas. Efter röstningen avbröts sammanträdet.

De följande sammanträdena blev värdelösa. Dagordningarna efterföljdes inte, Protokoll fördes visserligen, men skrevs ut helt efter den skrivandes egen åsikt. Protokollen blev i regel ej justerade. Ordförandens diktatoriska sätt från juntan på Runö började göra sig alltmer gällande. Kommitténs arbete och kommittén som sådan kom av givna orsaker att splittras. Så ock Runöborna.

Man fick faktiskt en känsla av, att juntan från Runö började leva upp på nytt. Österman Pass och Dreijer Kors, med det forna Hitlertysklands Runö frivilliga, Melin Mass och Falk Mågs, tycktes vilja tysta ned alla försök att få klarhet i Runöbornas tillgångar och de s.k. hjälporganisationernas åtgärder. Till en början var Falk Mågs positivt inställd till kommitténs arbete. Sedan ändrade han helt åsikt.

Vid sammanträde med Runöborna den 11 december 1965 i Folkets hus i Stockholm, tillät icke Österman Pass, sin vana trogen, mötet att välja ordförande. Han satt själv ordförande som alltid. Han tog ingen hänsyn till de krav, såväl muntliga som skriftliga som av Runöbor ställts till honom med begäran om en ordentlig dagordning, en stadgeenlig sådan. Diktatoriskt klubbade han att ”Kommittén för tillvaratagande av Runöbornas intressen” skulle upphöra. Han vägrade helt deltagarna i mötet att yttra sig.

En kort tid efter den diktatoriska åtgärden att upplösa Runökommittén bildades en ”Runöbornas förening”. I denna förenings styrelse återfinns ett flertal av kommitténs tidigare ledamöter. Föreningsstyrelsen består av: Tomas Dreijer Kors ordförande, Henrik Melin Mass, Gottfrid Falk Mågs, Thomas Lorentz Lons, Rudolf Österman Anders, Edvin Haggarsson Klas, Erik Österman Pass och Edit Nordgren Bergs.

Föreningsstyrelsen har visat sig mäktig nog, att förhindra andra Runöbor till möjlighet att här i Sverige få se de gamla föremål och minnen från förfäderna, som av kyrkans representanter, liksom juntans män strax före avfärden från Runö gått lös på kyrkornas föremål och inventarier, varvid altaren berövats sina prydnader och till och med de blyinfattade väl bevarade fönstren, från 1600-talet, i den gamla helgedomen slöts ut. Samvetet tycktes ej ha lämnat prästen någon ro. I brev av den 7 januari 1950 till ärkebiskopen Erling Eidem bekände han sedermera, att det kändes som ett helgrån att bryta föremål från kyrkan – från helig plats.

Över de föremål som anlände till Sverige upprättades icke någon förteckning vid den aktuella tidpunkten. Varför? Inte förrän den 9 juni 1961 (17 år senare) lät riksantikvarie Sigurd Curman upprätta en förteckning över de föremål från Runö som förvaras såsom deposition i Statens Historiska Museum i Stockholm. I den sent upprättade förteckningen är det en liten samling i jämförelse med vad som fanns i kyrkorna på Runö. Dessutom saknas de mest betydande och värdefullaste av kyrkans inventarier. Var finns dessa?

Det är t.ex. nu inte möjligt för den enskilde Runöbon att här i Sverige få se de gamla föremålen och minnena från förfäderna. Anledning – hör och häpna – till hemlighållandet av förvaringsorterna är att man vill skydda både föremål och arkiv mot ryska krav på återlämnande därav till vederbörande församlingar i Estland. Man är rädd att sovjetrepubliken kan kräva ett återlämnande till Estländska staten och vill därför inte ha publicitet kring dem.

För att skydda samlingarna från insyn från ev. sovjetagenter har man beslutat att tillträde som regel endast skall lämnas personer, som får rekommendationer av Runöbornas förening!

Hur kan svenska myndighetspersoner överhuvudtaget inta en sådan hållning. Jag finner det både löjligt och missvisande. Det måste finnas andra och större orsaker? Man vill inte i dag liksom tidigare ha publicitet kring Runöbornas (Estlandssvenskarnas) invandring till Sverige och skötseln av denna?

Dessutom finns ju bevis på Runö för att en rad föremål försvunnit från platsen. Vid Runöbornas utvandring från Runö stannade både enstaka öbor kvar och från Estlands fastland inflyttade personer, vilka måste sett förstörelsen i kyrkorna.

Det finns tyvärr icke idag någon förening eller något annat forum, som tillkommit på demokratiskt sätt och som kan göra anspråk på att representera f.d. Runöborna. Varje försök hitintills att åstadkomma en sådan sammanslutning och få den att arbeta efter demokratiska principer har omintetgjorts. Avsikten är solklar. Det gäller att hindra sanningssökarna från att vinna sådant förtroende och stöd att en opartisk och noggrann utredning kan åstadkommas. Åtgärderna är desperata och kombineras med lögnaktiga skrivelser, telefonterror och hot.

Av vida större betydelse är naturligtvis de ekonomiska omständigheterna kring överflyttningen. Det känns smärtsamt och är ur alla synpunkter otillfredsställande, att inte kunna få veta, varför ingen ersättning har utbetalats för våra gårdar på Runö – varför vi i Sverige enligt kolonisationen för Estlandssvenskarna inte blev hjälpta till likvärdiga gårdar – som tidigare gått i arv århundrande efter århundrade.

Man måste kunna begära, att den Kungl. Kommittén för Estlandssvenskarna och Rågöstiftelsen – våra föreståndare – skulle eller skall ha klarat ut alla dessa frågor och meddelat respektive ägare. Men så har inte skett.

För den skull vädjar jag till den svenska opinionen, att det som förevarit – och som jag inte har kunnat klarlägga – måste undersökas och klarläggas, så att ljus sprides över vad dunkelt är.

Den kalla handen

Såvitt jag kunnat finna, har de så kallade hjälporganisationernas insatser för Runöborna, (Estlandssvenskama), varit ytterst begränsade. Däremot har de flesta av oss upplevt den stora glädjen att i svåra stunder få stöd av varma, hjälpsamma händer. Jag har själv upplevt glädjen att under den första tiden i Sverige få en hand generöst utsträckt mot mig i en svår situation. Den hjälpsamhet och välvilja som på detta sätt visades oss av enskilda svenskar, har förhindrat åtskilliga tragedier, som utan denna hjälp inte hade kunnat undvikas. Människor hade gått under i sin förtvivlan och bitterhet över att i ett främmande land stå utan hjälp och stöd från dem, som talade så vackert om nya hem och likvärdiga gårdar.

Länge har jag forskat i protokoll, brev, arkiv, revisionsberättelser, etc. för att försöka få klarhet i vad som förevarit. Otaliga är de samtal jag har haft med andra invandrare, företrädare för svenska organisationer och myndigheter. Mot min vilja har intrycket undan för undan förstärkts, att Runöbornas inklusive Estlandssvenskamas överflyttning till Sverige i mycket hög grad behandlades som ett affärsobjekt i stället för som hjälpverksamhet. Jag har sålunda konstaterat, att tysken Lienhard personligen erhöll 243.270:69 kronor för handhavande av transporterna från Estland till Sverige. (De s.k. hjälporganisationerna i Sverige överenskom med Lienhard – enligt protokoll av den 4 juli 1944 – att för varje resa om 300 personer erhöll Lienhard i efterskott 15.000 kronor samt erforderliga drivmedel och oljor.) Summan bör jämföras med de 186.032:97 kronor, som under åren 1940-1950 utbetalades som understöd till estlandssvenska åldringar, för kläder till barn och som mödrahjälp.

Kommittén för Estlandssvenskarna och Rågöstiftelsen har liksom Runöbornas s.k. förtroendemän undanhållit oss praktiskt taget all information om våra tillgångar och om våra möjligheter att få hjälp och stöd från olika håll. Den svenska staten har dock anslagit flera miljoner kronor för ändamålet. (Se kap 18). Eftersom Kommittén för Estlandssvenskarna och Rågöstiftelsen var underställd Kungl. Maj:t som i sin tur överlåtit tillsynen till överståthållareämbetet, försökte jag få ett samtal med överståthållaren Nordenstam i ärendet. Så småningom beviljades min begäran. Sammanträdet hölls i överståthållareämbetets lokaler men gav ingenting positivt. Inga åtgärder vidtogs från Ämbetets sida. Men det var inte första gången jag upplevde den kalla handen. Dessförinnan hade jag haft sammanträffande med såväl riksantikvarien Sigurd Curman som landshövding Erik Lindeberg och jur. kand. Sten OhIson, samtliga tre som bekant engagerade inom hjälpverksamheten för Runöborna (Estlandssvenskarna). Ingen av herrarna visade något som helst intresse för mina strävanden att försöka klarlägga vad som förevarit.

I de olika departementen studerade jag kungliga brev i ärendet och blev så småningom hänvisad till kanslirådet Ossian Larnstedt. Samma resultat som vid de tidigare nämnda kontakterna.

Under mina forskningar fick jag veta att de flesta handlingar som berör dessa frågor, är sekretessbelagda under 70 år. (Riksarkivets Östermalmsavdelning. Kommittén för Estlandssvenskarnas arkiv Sekretess 70 år, dock att utjämnande må ske med bibehåll, om säkerhet mot missbruk kan vara förhanden, enligt Sek. lagen § 14. Öppna är dock vol. 1-2, 5-8, 41-42, 66-:-67,70-72. ) Varför? Vilka är det som behöver detta skydd? Det kan ju knappast vara vi enskilda, betydelselösa människor som utblottade invandrade till Sverige.

Eftersom jag själv inte kunde få tillgång till det material jag behövde, begärdes hos Stockholmspolisen att ärendet skulle utredas. Polisen avskrev målet utan att ens förhöra mig och ta reda på mina sakliga skäl att begära en utredning. Brott synes ej föreligga, förklarade man.

Justitieombudsmannen uppvaktades, utan resultat. Redan tidigare hade också en annan person gjort det och då fått veta, att Rågöstiftelsens verksamhet icke stod under JO:s tillsyn, och att han följaktligen icke ägde befogenhet att föranstalta om utredning. Han säger sig dock ha tagit del av överståthållareämbetets handlingar angående stiftelsen. Han ville emellertid upplysa om att Stiftelsen står under överståthållareämbetets tillsyn och att Ämbetet årligen granskar Stiftelsens förvaltning. Han sade vidare, att revisionen av Stiftelsens ekonomiska verksamhet ankommer på två av överståthållareämbetet utsedda auktoriserade revisorer. Revisorernas berättelser har icke gett anledning antaga att Stiftelsen tillskyndats förluster på grund av några missförhållanden. Med dessa uppgifter lämnar JO:s Alfred Bexelius, ärendet utan vidare åtgärd. JO måste inte ha observerat revisionsberättelsen från år 1950 (se Kap 18).

Allt hopp att komma vidare syntes vara ute. Emellertid hade frågan om hjälp åt U-länderna vid det här laget fått stor politisk betydelse. Det debatterades i Riksdagen. Tidningarna skrev spaltmeter om den. Det hjälpsamma svenska folket samlade in pengar, anslag från regeringen beviljades och statliga organ tillsattes för att sköta dem. Bland de ivrigaste förespråkarna för hjälp till U-länderna tyckte jag mig finna Socialdemokratiska Kvinnoförbundet och Socialdemokratiska Ungdomsförbundet. Dessa båda var mycket bestämda i sina uttalanden om hjälp till U-länderna.

Eftersom alla åtgärder för U-ländernas räkning starkt påminde åtminstone till formen om vad som gjordes tidigare för Runöborna (Estlandssvenskarna) och i samband med deras överflyttning till Sverige, vädjade jag i skrivelser, av den 2 januari 1967, till dessa båda förbund om hjälp med utredningen i ärendet. Från kvinnoförbundets Lisa Mattsson erhöll jag en svarsskrivelse ganska omgående, med upplysningar om att man hade satt i gång en undersökning och skulle återkomma. Från Ungdomsförbundet hördes däremot ingenting. Jag har per brev av den 12 oktober samma år, till Kvinnoförbundet, frågat hur arbetet fortskrider, men något svar har jag inte fått. Ivrigt har jag väntat i åratal på detta förbunds löfte, och resultatet, av den igångsatta utredningen. Min väntan har hitintills varit förgäves.

I mina försök att nå klarhet har jag mötts av formellt avvärjande. Mina kontakter med olika myndigheter och myndighetspersoner har hitintills inte givit något positivt. Rättvisans drömmar har blivit mardrömmar. Jag har dock uppmuntrats av den återkommande tanken på enskilda svenskars hjälpsamhet mot de invandrande – en skarp kontrast mot myndigheter och organisationer, vilka ingenting gjort för att bringa klarhet i vad som skett. Allt tal om den hjälpande hand, som hjälporganisationerna skulle räcka invandrarna, har varit svikna löften.

Man må hoppas, att alla insamlingar, alla anslag till hjälp åt U-länderna, som nu sker, inte kommer att sluta med samma tragedi.

I min förtvivlan och den känsla över det bemötande jag erhållit kunde så inget hindra mig att i skrivelse av den 14 augusti 1970, vädja om hjälp, till tidningars chefredaktörer, de olika partiordförandena inklusive statsminister Olof Palme. Jag har erhållit några svar, negativa som positiva, men något klarläggande av vad som förevarit har hitintills icke framgått.

Vädjan om rättvisa

Runö och dess invånare borde rimligtvis i svenska medvetande vara oupplösligt förenade med ordet ”Hjälp”. Sedan 1920-talet har de båda begreppen oupphörligt förekommit sida vid sida, blandat med ”Estlandssvenskarna” och ”Hjälp”, långt in på 1950-talet. Men ofta har både givare och mottagare blivit dragna vid näsan.

Hjälp! Den här boken vädjar ännu en gång om hjälp för Runöborna. Men nu gäller det inte materiellt stöd. Den vädjar till rättskänslan och till det svenska folkets förmåga att engagera sig för medmänniskor, som blivit offer för omständigheter över vilka de själva icke kunnat råda. Den vädjar om opinionsbildning, tillräckligt stark att åstadkomma en opartisk och grundlig utredning om förhållandena vid och efter Runöbornas (Estlandssvenskamas) överflyttning till Sverige. Den vädjar om hjälp att få svar på alla dessa frågor, bland andra.

• Varför undanhålls vi all vetskap om våra hem? Alla de värdefulla, antika saker, husdjur etc. som lämnades kvar på Runö? Är de sålda? Till vem? Av vem? Har betalning influtit? Vad har i så fall pengarna använts till?

• Vad har hänt med våra övriga tillgångar, som t. ex. den gemensamma egendomen i form av obligationer, kyrkornas värdefulla inventarier, de kontanter som samlades in under överresan och som inte förstörts av svensk myndighet?

• Hur har de miljontals kronor använts, (se Kap 18) vilka anslogs av svenska staten för att hjälpa oss när vi invandrade till Sverige? Det borde vara ett intresse för hela Sveriges befolkning att få veta, hur dessa skattepengar fördelats, krona för krona med granskning av varje enskilt kvitto.

• Vart har alla de pengar tagit vägen som insamlats från enskilda svenskar för Runöbornas (Estlandssvenskarnas) räkning? I förvaltningsberättelsen (Redogörelse över dess verksamhet 1940-1950) från Kommittén för Estlandssvenskarna finner man åtminstone summariska redogörelser för användningen av de statliga miljonerna. Däremot finns det icke ett ord om resultatet av insamlingarna, och inte heller har ett enda öre redovisats beträffande dessa inkomster. Mycket stora: belopp måste ha kommit in mellan 1940 och 1950. Vart har de tagit vägen?

• Vad har hänt med fastigheter, de skärgårdsöar och kustremsor, lämpliga för fritidsbebyggelse, som styckades av vid de fastighetsaffärer som gjorts av Rågöstiftelsen? Vilka fick köpa dessa avstyckade områden? Till vilket pris och på vilka villkor? I vilket förhållande står de köpande personerna eller företagen till styrelsemedlemmarna i Rågöstiftelsen? Vart tog dessa pengar vägen?

• ”Den 2 mars 1945 anbefallde Kungl. Maj:t kommittén för estlandssvenskarna att taga initiativ till bildande av en stiftelse, som skulle handhava verksamheten vid ett för estlandssvenskar avsett ålderdomshem, samt förklarade sig vilja, på förslag av stiftelsens interimstyreise, fastställa stadgar för stiftelsen m. m. 

Sedan omförmälda kommitté utsett interimstyrelse för berörda stiftelse, har interimstyrelsen i skrivelse den 7 januari 1946 anhållit om fastställande av stadgar för stiftelsen, därvid f6reslagits, att stiftelsen skulle benämnas Kustbohemmet”. 

”Kustbohemmet”. Det Estlandssvenska ålderdomshem på Ramsö. Hur många vet om det? Hur drivs det? Är det förbehållet vissa privilegierade?

• Hur skall vi f. d. Runöbor (Estlandssvenskar) kunna få en demokratisk organisation i Sverige som inte bara kan ta till vara våra ekonomiska intressen, utan som också kan rädda så mycket som möjligt av den unika kultur, som fanns på Runö. Måste vi i fortsättningen finna oss i att dirigeras av en grupp lögnaktiga individer. Däribland de som med rättstridigt våld tillskansat sig makt över oss under den Hitlertyska tiden?

• Varför äro handlingar om Runöbornas (Estlandssvenskarnas) överflyttning till Sverige fortfarande sekretessbelagda?

Hjälp! Till vem? Bakom var och en av dessa frågor kan dölja sig orättvisor och ogärningar mot tusentals människor. Men det är en minst lika skrämmande tanke att det kan finnas människor, som gjort sitt yttersta för att hjälpa men som själva fallit offer för mindre nogräknade individer och därför blir misstrodda och misstänkta. I så fall behöver de lika mycket som invandrarna den hjälp till rättvisa, som denna bok vädjar om.

Efterskrift

”Livet försvinner i hast som en dröm, år efter år ila bort.”

De orden sjunger man i sången. 
Drygt tjugo år har ilat iväg sedan denna boks första 
upplaga for genom tryckpressarna. 
I Sverige med sina, i runt tal, åtta miljoner 
bebyggare har intresset varit svalt för denna bok. 

”Rättssamhället” synes mig har ej haft intresse till 
att skipa rättvisa denna gång. Kanske att upplagan 
var för liten och inte nådde de mest intresserade. 
Många nya uppgifter har framkommit under de 
gångna åren. Uppgifter som inte ryms i denna 
efterskrift. Uppgifterna fordra en egen bok.

Med vänlig hälsning till alla som läser denna bok.

Författaren

* * *

SLUT!

Mer om Runö här!

Kategorier:Temasidor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s