Nordiskt kynne – En betraktelse av de nordiska folken

ramp

Nordbor

”Ett bevis på de gamla skandinavernas nitälskan för rätt äro de utmärkta landskapslagar, som stiftades både i Sverige och Danmark, och vilka sedermera kommo att äga giltighet i stora delar av Norden.”


De tidigaste yttrandena om nordbor finna vi hos Pytheas och Tacitus. Hos Tacitus omtalas redan drag, som ännu kunna spåras hos Nordens folk, framför allt på Skandinaviska halvön. Han talar bl.a. om gästfriheten hos germanerna: “Att vägra en medmänniska, eho det vara må, tak över huvudet anses som en stor synd. Efter råd och lägenhet undfägnar var och en sin gäst.”

Denna plägsed har bibehållit sig intill våra dagar, åtminstone i mera avsides liggande bygder, eller kanske vi försiktigtvis säga, nästan intill våra dagar, ty nu tyckes det bli på modet att möta en främmande i dörren med en uppsyn, som om denne vore en misstänkt luffare eller fördold kriminaldåre.

Tacitus talar också om våra förfäders benägenhet för dryckenskap: “Att hålla ut dag och natt i dryckjom länder ingen till skam.”

Men att de gamle icke betraktade det alkoholhaltiga som ett djävulens påfund till människosläktets förförelse och fördärv utan som en glädjekälla och en befordrare av uppriktighet och vänskap (in vino verltas) framgår av detta yttrande: “De avhandla till och med frågan om krig och fred vid sina gillen, liksom vore själen då mer än eljest öppen för rättframma eller varm för storvulna tänkesätt. Fritt från list och bakslughet yppar detta folkslag sitt hjärtas mening under fri gamman.”

Man frågar sig: ha tiderna och vi med dem förbättrats under dessa två årtusenden som förgått, sedan detta skrevs?

 Tacitus påtalar även den germanska självständigheten och benägenheten för spel: “Ett oskick, föranlett av deras självrådighet, är att de icke infinna sig (till församlingar) på en gång – utan både två och tre dagar gå förlorade.”

I våra dagar talas om “akademisk kvart”, och finnarna ha ett betecknande ordstäv: “Ingenting finnes det så rikligt av som tid.” Eller som E. G. Palmén sade: “Det enda en före detta student icke glömmer av det han lärt vid högskolan är den akademiska kvarten.”

Spelpassionen är i våra dagar kanske våldsammare hos engelsmännen än hos de egentliga nordborna, men vi kunna inte heller fritaga oss från denna last, fast det nu vanligen gäller andras pengar, ej vår egen frihet. Tacitus skriver: “Med spel sysselsätta de sig med en sådan besinningslöshet vid vinst och förlust, att de våga sin frihet och sin person.”

Att en viss ridderlighet dock redan på denna tid förefanns bland dessa folk, finner man av följande uttalande: “På detta sätt förvärvade trälar pläga ägarna avyttra för att befria även sig själva från känslan av blygsel över sin vinst.” Redan på denna tid betraktades också spelskulder som hedersskulder.

Att de fria germanerna ledo svårt av fångenskap, kan man förstå, men de pinades dock värst vid tanken, att deras kvinnor kunde bli skymfligt behandlade.

“Fångenskapen frukta männen, vida ömtåligare å sina kvinnors vägnar än å sina egna, ja, till den grad, att sinnena kraftigast höllos i styr hos de samhällen, från vilka man bland de till gisslan utsedda även utkräver ädelborna ungmör.”

Kvinnan aktades som känt överallt i Norden, men huruvida hon i norra Finland (Kvänland=kvinnoland) intog en så bemärkt ställning, som flera senare författare velat påstå, är mycket osäkert. Kvinnan uppskattades särskilt för sina kvinnliga egenskaper och som hemmets vårdarinna, men hon hjälpte även mannen, ifall det blev fara på färde. Trälarnas ställning var däremot närmast som ett slags jordtorpares; de saknade visserligen allt rättsskydd, men voro undandragna husträlarnas ofta rätt sorgliga lott.

Tacitus säger: ”Kvinnans sak är det att sörja, männens att minnas.” Det är som läste man Havamals: “Ett finnes som aldrig dör, det är domen över död man.” Ännu några andra nordiska karaktärsdrag framlysa ur Tacitus’ skrifter: konungsligheten, organisationsförmågan och respekten för rikedomen. “Kännetecknande för gotonerna (d.v.s. goterna) är underdånighet för deras konungar.”

Vi veta sedan föga om Nordens folk under en lång följd av år, ända tills den s.k. vikingatiden bryter in. Från denna tid ha vi skildringar både från eget och främmande håll, rätt divergerande, som man kan förstå, beroende av den synvinkel man anlade.

Nordbornas stamfränder uppträdde dock redan under folkvandringstiden på den historiska arenan. Många av dessa vandrande skaror förstärktes sannolikt även från nordiskt håll, t.ex. goter och burgunder. I allmänhet gjorde sig dessa skaror kända för ett ridderligt mod utan like.

När vandalernas siste konung fördes fången inför den bysantiske härföraren, som besegrat honom, skrattade han högt och länge över människolivets skiften och osäkerhet. “Det var”, skriver en författare, “ett hånfullt, trotsigt utbrott av det hänsynslösa mod, varmed germanen förstod att våga och förlora.” Samma drag finna vi allmänt hos de nordiska vikingarna.

Västgotema överglänste, enligt Halvdan Koht, vandalerna vida i dristigt mod, i ridderlig självuppoffring och i manlig kraft. “Få folk i historien”, fortsätter han, “väcka sådan sympati som goterna genom sin oförskräckthet, sin ljusa skönhetsglädje och sin kärlek till andens och handens kultur.” De betecknas av Krysostomos som hellenerna bland de barbariska folken. Halvdan Koht framhåller, att de västgotiska herrarna icke införde något tyranniskt självsvåld bland sina romerska undersåtar och därför snart blevo mycket omtyckta av dem.

Östgoterna voro också ett synnerligen stridbart folk, som ända till Italiens erövring stod i förbindelse med sina stamfränder i Sverige. “Det var nordbons obetvingliga lust att se sig om i världen, längtan till söderns rikare och soligare nejder och hoppet att i främmande länder vinna lyckan”, skriver Grimberg, “som ständigt drev nya skaror ut på äventyrsfärd. Samma lyckoriddarhåg, för att icke säga drift finnes ännu kvar hos de nordiska folken.” Johannes V. Jensen har tolkat denna vandrarhåg i longobardernas “Folkvandringssång”.

Östgoterna äro kanske i ännu högre grad än västgoterna ett hjältesagornas folk. Och deras slut, då de “till sista man” föllo i sin sista fästning innanför Vesuvius’ Monte Somma, var värdigt folkets stolta förflutna. De voro de karolinska drabanternas föregångare.

Dessa nordiska eller med nordiska folk besläktade deltagare i de stora folkvandringarna vIsa dock även andra karaktärsdrag, vilka ännu torde leva kvar bland de nordiska folken. De som hunno längst mot söder, t. ex, vandalerna, kunde i det varma klimatet ej motstå förfiningens förvekligande inflytande och de njutningar, som bjödos dem. Historieskrivaren Procopius skriver om dem: “De började taga varma bad varje dag och uppdukade på sina bord de finaste anrättningar, som jorden och sjön kunde skänka. De klädde sig i guld och silke. – Dagarna förnötte de med skådespel, kapplöpningar och dylika lekar, men helst med jakt. Dansare, gycklare och spelmän voro som hemma hos dem, och deras boningar omgåvos av präktiga trädgårdar med dammar och trädplanteringar, sköna att skåda. De voro i lika mån hängivna dryckeslagens och kärlekens njutningar.”

Vi skola göra tankeexperimentet, att en trupp soldater från Norden – vilket land som helst, kanske med undantag av Danmark – hamnade som segerherrar i södra Spanien och norra Afrika. Alla rikedomar tillföllo dem; de fingo bo i de skönaste palats, fingo dricka de ädlaste viner i obegränsade mängder, blevo omgivna av “jordens skönaste kvinnor”, som kastade sig i segrarnas armar, med ett ord, från strapatser och vedermödor hamnade de i ett verkligt Schlaraffenland. Huru skulle det gå med dessa folkvandrares avkomlingar efter halvtannat årtusende? Skulle de ha kraft att motstå alla dessa lockelser eller skulle de hastigt förvekligas, som vandalerna?

Annat var det med västgoterna, som hamnade i det soliga, men dock icke förslappande klimatet i sydvästra Frankrike eller Spaniens högplatåer. De tillägnade sig hastigt den i dessa länder rådande bildningen och behärskade den snart så, att de kunde utveckla den vidare. Vi tänka blott på Vulfilas bibel och bokstavsskrift, på konung Alariks ljusa skepnad, på den gotiska lagbalken, på deras lärda män och på gotiken. Medan sydligare i hemlandet bosatta germanska stammar, såsom longobarderna, fläckade sitt rykte med grymhet och förräderi, visserligen växlande med tapper självuppoffring är goternas historia sällsamt ren, om man tänker på den tidsperiod, under vilken den utspelades och de exempel från mera kultiverade folk, som då erbjödos. Men å andra sidan, de uppgåvo lättare sin nationalitet än de sydligare bosatta germanerna, också ett drag, som icke torde sakna motstycke i våra dagar.

Det finnes rasbiologer, som roat sig med att påpeka huru många stora män bland de nurvarande latinska folken som uppvisa nordiska raskaraktärer. Jag kan icke bilda mig ett omdöme om dessa påståendens tillförlitlighet, men är det så, att de ha grund, skulle det kanske peka mot nedärvning av nordiskt blod, som ju till en viss mängd bör ingå i den n. v. befolkningen i Lombardiet (Obs! Juliatypen), Burgund och Kastilien m.fl. länder. I själva verket finnas hos de gamla kastilianska familjerna drag, som kunde vara nedärvda från västgoterna, t.ex. stoltheten, grandezzan, det bristande sinnet för ekonomi o. dyl.

Hemma i Norden bibehöll folket sin hårda, självrådiga och lätt barbariska karaktär. Det rådde på den tiden en nästan indiansk stoicism i kämpalekar och tidens idrott, att vlsa okänslighet mot smärta och följa blodshämndens lagar.

“Vanan vid kämpalek och blodsutgjutelse”, säger Grimberg, “gjorde männen hårda och grymma. Hos somliga nationer kunde en rent djurisk vildhet bryta ut, bärsärkagång.” Grimberg jämför bärsärkagången med amoklöpningen hos malajerna, men det är alls icke sagt att det är en likadan störning i sinnesjämvikten. Amoklöpningen anses vara en obotlig sinnessjukdom, och de som bekajas därmed dödas så fort som möjligt, innan de hinna göra alltför stor skada till liv och egendom, men bärsärkarna fattades av ett tillfälligt raserianfall, som efteråt kunde utlösas i vanmakt eller medvetslöshet, varefter de åter blevo normala. Somliga ha menat, att de blandade pors i ölet för att nå detta tillstånd, andra åter att det helt enkelt var dåligt ölsinne. I Finland är ett slags bärsärkagång fortfarande mycket vanlig, och framkallas vanligen av sprit, i synnerhet dålig sådan, men även av verkliga eller inbillade grova oförrätter och kränkningar. Den rasande drar då sin slidkniv (puukko) och börjar svänga med den, medan han hoppar eller springer med mjuka knän och kattlikt viga rörelser. Detta tillstånd bör icke förväxlas med den finska “sisun”, såsom någon gång skett, ehuru den, som har utpräglad “sisu”, kanske lättare än andra gripes av ett sådant raserianfall.

Jämte likgiltighet för smärtor skulle nordbon även visa självbehärskning inför olyckan, och den tappre skulle dö med ett leende på läpparna.

Men nordbon kunde också visa annat än hårdhet och trots. Drabbades han även stor sorg, gick han vanligen ut i ensamheten, tills den rasat ut, eller han kastade sig in i vansinniga företag, mera i akt och mening att söka döden än att kämpa för något mål. Det var dock bättre, om man kunde hämnas på den man, som vållat sorgen. 

Familjebanden voro starka och ärelös den som bröt dem, men nästan ännu högre stod fostbrödralagen, som hade sin rot i den nordiska troheten.

Ännu i våra dagar kan man finna sådan ynglingavänskap – som icke får förväxlas med den grekiska – ehuru den blir alltmera sällsynt. Oftare finner man en s. k. flickvänskap, som ofta håller till livets slut, ehuru den begabbas i vår respektlösa tid.

Kvinnorna skildras i sagorna från denna tid ofta som varandras motsatser. Redan då fanns vamptypen: hårdsinta, stolta och hämndlystna kvinnor, som vållade redliga mäns ofärd. Den andra typen är den ljusa, fagra, trofasta kvinnan, som blir gift med den hon icke älskar (Ingeborgstypen). Genom sina rådslag, ränker eller i många fall förutseende och intuition bliva dessa kvinnor än männens medhjälpare än mansförstörare. Trälarna skildras i allmänhet såsom fega och dumma. Det var ej ovanligt att de friköptes, men sådana personer blevo lätt dumdryga. Huru stort antalet trälar var i Norden känner man ej:

-Barn de födde, – –
gödslade åkrar, – –

Att en viss del av Nordens befolkning härstammar från trälarna är otvivelaktigt, men vi ha ingen möjlighet att få veta huru stor denna procent är. Trälsinne kan man dock icke spåra hos något av Nordens folk, fast en äkta finsk fanatiker påstått motsatsen och, underligt nog, om finnarna.

Vikingatågen äro på sätt och vis en fortsättning av folkvandringarna. Och samma krigiska anda som fanns hos folkvandringsskarorna fortlevde hos vikingarna och uppammades ytterligare hos dem, då deras färder voro mera inställda på tillfälliga infall i främmande länder och plundring än på kolonisation eller besittningstagande av bördiga länder, som ju utgjorde många av de vandrande härskarornas slutliga mål. 

Men de kunde visa mildhet mot den besegrade – så bjärt avstickande från sydlänningens lust att martera den fallne jämte lättsinne, när det gäller eget skinn.

På en runsten i Sörmland står bl.a. ristat:

– Huskarlar sina
höllo de väl. – –

– ett vackert drag, som på den tiden knappast förekom hos andra än nordiska folk.

“Mod i faran, okuvlighet i motgången till och med en säker död för ögonen, tålamod i betryck, det är de dygder, som folket sätter högst. Aktning för kamraternas omdöme och begäret efter den ryktbarhet, som skall överleva hjälten äro kännetecknande för de krigande vikingarna, beundran för den sega uthålligheten är lika högt uppdriven hos stammar, som i ogästvänliga, nordliga trakter måste kämpa mot naturens svårigheter på hav och land. Det ligger en prägel av hårdhet, slutenhet, fåordighet och viljestyrka över folket. Beundran för viljestyrka och förstånd och strängt behärskande av känslans yttringar äro framträdande drag”, skriver Axel Olrik. “I Odinkulten har för första gången begreppet andlig kraft fått ett medvetet uttryck; visdom är för honom makt”, fortsätter samme författare.

Svenskarna (från Rus = Roslagen=Ruotsi) drogo företrädesvis i “österviking”, till Finland, Ryssland, Konstantinopel (Miklagård) och Kaukasien, där de tillvunno sig respekt och aktning för sin tapperhet, sitt ordningssinne och sin redbarhet. De tjänstgjorde som legosoldater hos kejsaren i Konstantinopel, hos drottningen av Georgien (Tamara) m.fl. (s.k. väringar eller varäger) samt tilltvungo sig vissa handelsförmåner hos grekerna. Väringarna förvekligades dock efterhand och uppgingo till god del i den befolkning, bland vilken de slogo sig ned. t.ex. den ryska bojaradeln. 

Väringarna toga icke blott intryck av den främmande befolkningen utan inverkade även i sin tur på denna. Rolf Nordenstreng framhåller, huru de s.k. bylinorna, kväden om fornryska hjältar och deras storverk, äro av svenskt ursprung. Ännu år 1913 såg jag några gamla, murkna pråmar på Dnjepr nedanför Kiev, vilka i förstammen hade ett stiliserat drakslingemönster. Å andra sidan kommo icke blott grekiska och arabiska föremål med väringarna upp till Norden utan även sagor och sånger, seder och bruk. I min hemsocken i västra Nyland sjöngs ännu i slutet av förra seklet ett slags underlig vaggvisa, som måhända utgör fragment av någon varägisk sång:

– Bro, bro, brälla,
klockan ringer elva.
Kejsarn står på sitt höga slott
så svart som sot, så vit som snö.
Vad för en stridsman skall här lida döden?
Han, som kommer allra sist, skall brännas uppå glöden.

Det är icke rätt att torka denna sannolikt vanställda sång, men ett och annat – kejsarn, slottet, klockorna och bålebrännandet – tyder på ursprung från Konstantinopel. Det är antagligt, trots fornfyndens njugghet, att det bott med vikingarna stambefryndade eller mot dem vänskapligt sinnade stammar på Nylands kust och att skärgårdens vikar utgjort hamnplatser och viloställen för väringarna. Det är också tänkbart, att en del av denna befolkning rycktes med av vandringsströmmen eller att återvändande väringar slagit sig ned här liksom vid Ladogas stränder, där södra Finland ännu den dag i dag är kallas Ruotschi.

Man har (J. R. Aspelin, Nordenstreng m. fl.) framhållit, att talrika finnar följde med väringarna. Därav skulle man kunna förklara de talrika skaror, som dessa lyckades samla. Men å andra sidan skildras väringarna av araberna Ibn Dustah och lbn Fadhlam som rent skandinaviska: “De äro höga som palmträd, rödkindade och rödhåriga.”

När en son födes åt någon nordbo, lägger hans fader ett blottat svärd vid den nyfödde och säger: “Jag lämnar dig ingenting i arv; ditt är blott vad du vinner med detta svärd.”

Och det heter vidare: “Trälarna behandla de väl. Gäster bemöta de aktningsfullt, och skyddsökande främlingar behandla de väl. Varje man bär med sig en yxa, en kniv och ett svärd. Utan dessa vapen ser man dem aldrig. De äro modiga och tappra. Kär de anfalla ett annat folk, sluta de icke förrän de ha tillintetgjort det.”

Det är vanliga vikingaegenskaper – mod, gästfrihet, storsinthet och avundsjuka. Sina skandinaviska böjelser bevisade de också i sin lagstiftning, av vilken Jaroslavs lag torde vara en avläggare, och genom att ordna upp administrationen i de länder, där de hade något inflytande. Respekten för lag, rätt och ordning har alltid legat Nordens folk i blodet. Därför komma godtycklighet, bolsjevism och förvirring aldrig att bli bofasta här för någon längre tid.

I nordmannahären stadgade lagen en särskild inbördes fred, och brott mot denna straffades med yttersta stränghet. Denna “fred” var alls inte detsamma som att bara låta bli att göra varandra något för när, – den var den fasta viljan att till varje pris värna hela sin krets och varje dess del mot allt intrång av vad slag det vara månde.

Känslan för en sådan “fred” har tyvärr förbleknat hos nutidens nordbor. Endast hos lapparna och i ett och annat isolerat och avsides liggande bylag kan den spåras.

Härom skriver också Nordenstreng: “En reminiscens av denna “fred” är kanske den starka kamratanda, som härskar i många korporationer i Norden.” Ibland skolornas ynglingakretsar tager den sig ofta ett vackert uttryck, ehuru den givetvis kan missriktas och missbrukas. Inom loger och sammanslutningar förmärkes den starkt, och i vissa skrån, t.ex. militärer och läkare, iakttaga i regel en obrottslig trohet gentemot varandra och förtegenhet gentemot utomstående.

I keltiska och anglosachsiska urkunder talas mycket om vikingarnas grymheter. När de äldre, såväl män som kvinnor, voro dräpta, plägade vikingarna kasta boll med småbarn och i fallet uppfånga dem på spjutspetsar. – Naturligtvis vara vikingarna grymma och vilda och skonade mången gång intet levande. Men då det under världskriget berättades, trycktes och troddes och kanske ännu tros, att de tyska soldaterna stekte spädbarn i Belgien, kan man ju tänka sig, att under vikingatågen till England, ettusen år tidigare, icke fullt exakta uppgifter hade god jordmån att gro.

Man kan tala om vikingarnas kulturgärning, trots all den förstörelse och de illdåd de sannolikt utövade. Så gjorde deras rättskänsla sig starkt gällande, så att de överallt, där de dröjde en längre tid, började nitälska för rättsvården.

Vikingarna frigåvo i de länder, de lade under sig, i stor utsträckning jordbrukande trälar. Själva förbehöllo de sig endast husträlar. Steenstrup påpekar i sitt arbete om normanderna, att de lade största vikt vid personlig frihet och självbestämmelserätt och därför ogillade den under medeltiden så långt gångna träldomsinstitutionen i västra Europa. De nordiska länderna och efter dem England voro ju de första som avskaffade slaveriet, om än en viss jordbundenhet vidlådde de danska bönderna under konungamaktens starkaste period. 

Nordborna älskade – utpräglade individualister som de voro – att bo mera isolerat än Mellaneuropas befolkning. I de av dem besatta länderna gingo därför städerna ofta tillbaka till förmån för landsbygden.

Vikingahågen var, såsom flera författare påpekat, en av drivfjädrarna till korstågen. Det var något som särskilt tilltalade vikingahövdingarnas avkomlingar, de efter äventyr och begär att kämpa i idéernas tjänst törstande riddarna, när de efter alla strider funno sig sittande ensamma och overksamma i sina borgar. Det är också vikingahågen, som lever kvar hos de djärva geografiska upptäckarna och många andra, som utfört stordåd under livsfara och mödor. Flera av våra förnämsta forskningsresande ha varit nordhor – finner man en bättre typ på vikingaättlingar än Nansen och Amundsen? – men där de varit engelsmän, holländare, tyskar, amerikanare eller nordfransmän, är det icke uteslutet att de ärvt hågen av nordiska förfäder.

Det uppges också, att spanjorer och fransmän i sina kolonier uppvisa relativt flera blonda individer än i hemlandet. Det vill således synas som om de renare afkomlingarna av de germanska erövrarfolken vore mera vandringslystna och rörliga än de mörklätta, som ha mer av urinvånarblodet och helst äro hemmasittare “såsom gallerna och kattorna”.

Slutligen har emigrationen från de nordiska länderna mycket med det oroliga, vandringslystna vikingalynnet att göra. “Alla nordbor äro starka längtare”, har någon sagt.

Hemlängtan är något som alla nordbor äro bekajade med. Denna blir, enligt Snoilsky, särskilt stark under jultiden, och det egendomliga kan då inträffa, att personer, som sitta i yppiga palmlundar, kringfläktade av ett tropiskt luftstrecks smekande vindar, längta till frost och is och snötäckta granar i Norden. – Isländaren Stephan G. Stephanssons dikt Heimleidis (Hemåt) lär efter hans landsmäns utsago vara den mest storslagna hyllning till hemlandet man känner av en fjärran boende.

Ett bevis på de gamla skandinavernas nitälskan för rätt äro de utmärkta landskapslagar, som stiftades både i Sverige och Danmark, och vilka sedermera kommo att äga giltighet i stora delar av Norden.

“Ho som agalös lever och lagalös, han hederlös dör.”

Betecknande är även, att de äldsta lagarna stadgades angående ärekränkning. Ty nordborna voro ytterst måna om sin ära, och det var nästan alltid ärekränkning i en eller annan form som föranledde de talrika envig, som decimerade befolkningen kanske mer än månget krig. Dråp vara naturligtvis mycket vanliga och måste bestraffas för exemplets skull. Dock gjorde man stor skillnad, på vem den dräpte var.

Värre var det med nidingsdåd, som ej kunde sonas med böter. Att dräpa en kvinna var nidingsverk i Norden men icke i flera sydligare länder. Bland finnarna var brudrov ännu rätt allmänt, medan gotlandslagen gav fader eller frände till en kvinnorövare “talan över hans hals eller mansbot”, d.v.s. så stora böter, som skulle erläggas i mansbot, om han själv bleve dräpt.

Det har skrivits om djurplågeriet under medeltiden, och säkert är att det var elakartat. Enligt den äldre katolska uppfattningen äro djuren oskäliga d.v.s. ungefär detsamma som känslolösa. Då hästen var det vanligaste offerdjuret vid blotfesterna, och den sålunda på sätt och vis var ett heligt djur, ville ingen äta dess kött ens i största hungersnöd. Ännu den dag i dag är ätes hästkött knappast någonstädes i Finland annat än ofrivilligt, ifall det är inbakat i korv eller annan pölsa. Hästflängaren eller -flåaren är mångenstädes ännu oren (kallas i södra Finland knåkå, vilket är okvädinsord), och ingen vill begagna de kärl han använt eller ligga på de sängkläder han använt.

Djurplågeri ligger för övrigt icke för nordbon. Vilken obildad sjöman som helst kan berätta, att han upprörts i sitt innersta, när han sett huru man i sydligare länder pinar djuren. Ingenstans är djurskyddet (med undantag av Indien, där det är en viktig del av religionen) så utbildat som i Norden.

Vi kunna också anteckna på vår kreditlista, att egentliga trosförföljelser icke ägt rum här. Kristnandet av Nordens folk gick på det hela taget rätt smärtfritt. Endast en del lappar gjorde motstånd en längre tid, dock icke öppet utan i hemlighet.

Det är förvånansvärt, att icke större opposition restes mot införande av Vite Krists lära. I en självrådig och egenmäktig krigares öron måste det ha skorrat åtskilligt, när munken predikade: “Om någon ger dig en kindpust på det ena örat, så vänd det andra till”. Och storbönderna, som sutto på sina gårdar omgivna av husmän och redo att välja konungar (”svear äga kung taga och kung vräka”), likte väl till en början föga kristendomens ödmjukhetslära och lovprisande av fattigdomen såväl i andligt som i annat avseende. Men de insågo kanske snart att därmed inte var så illa ment.

Kyrkan gjorde också mycket för att mildra sederna. I synnerhet voro kvinnorna tacksamma for dess ingripande till blodsdådens bekämpande och det råa livets förädlande. Nordens folk blev småningom varmt kristet, om också många hedniska sedvänjor levde kvar, fast under kristen förklädnad. Men bigotteri vann här aldrig insteg; det skulle ha stritt mot folkets sunda uppfattning. Den katolska religionens avarter – avlatskrämeri, madonnadyrkan och kättarförföljelser – passade icke heller för de nordiska folkens lugna gemyt.

Straffen voro väl barbariska från nutida synpunkt sett, men aldrig onödigt marterande eller pinsamma. Rätt betecknande är, att skamstraffen utövade god verkan, så att man i många fall icke behövde tillgripa svårare kroppsstraff såsom i många andra länder.

Synnerligen betecknande för den medeltida mentaliteten uppe i Norden äro de balkar och stadgar, som de olika skråna uppställt. Här framskymtar åter den gamla “freds” -idén från folkvandringstiden.

För övrigt innehöllo balkarna förhållningsregler för skickeligt uppträdande. Rent av rörande är följande stadga hos murarskrået: “Vilken broder som så gammal varder, att han ej förmår att betala sin dryck, då bröderna samman dricka, haver han för sig skäl och rätt gjort i kompaniet, då skall honom sändas en kanna öl var afton till Guds ära.”

Överhuvud visa dessa balkar hantverkarens begär efter ordning och reda i umgänget samt villighet att underkasta sig förordningar, som rätt starkt inkräktade på den personliga friheten, d.v.s. närmast friheten till självsvåld.

Var tid hafver sin sed. Tiderna förändras och sederna med dem. Karaktärerna kunna icke undgå att röna inflytande av sederna, och slutligen blir folkets hela lynnesriktning förändrad. Vem skulle ha kunnat tänka sig, att de till slag och strid alltid färdiga vikingarnas avkomlingar efter knappt ett årtusendes förlopp skulle vara de enda, som vägrade att kasta sig in i världskrigets meningslösa folkdecimeringskamp!

Forntiden hade sitt sinne för naturen, för allt det väldiga och krigiska i dess väsen; vikingen förstod havet, och han förstod rovdjuret. Folkvisornas tid kommer och har plötsligt fått öga för “örterna där de upprinna”, den älskar ros och lilja, men ännu mer den veka, ljusgröna och gyllne linden, älskar “fröjd och fåglars sång”, älskar sommarens milda ljus, “då det är lust att leka, min lilja vit”. – “Naturlivet tränger in i människan”, skriver Axel Olrik. “Den i den nordiska folksjälen bundna lyriken spricker ut som ett vänt blomster, vissnar åter, men sätter frö och sprides.”

Medeltidens riddarväsen tyckes ha lämpat sig förträffligt för flera av folken på nordisk botten. Liksom korstågen voro ett slags efterspel till folkvandringarna och framsprungo ur de germanska hövdingaavkomlingarnas begär efter krigisk verksamhet, stod också riddarväsendet i samband med korstågskulturen.

Riddaregenskaperna uppfattades riktigt i Norden, utom vad kvinnodyrkan, som ledde till sedeslöshet, vidkommer. Denna är ett galliskt inslag, som icke passade för tänkesättet i Norden. Här lovsjöngs tvärtom i talrika riddarvisor och ballader renhet och kyskhet. Men höviskhet, trohet, mod i striden och kärlek till hembygden vara några sidor i riddarandan, som väl passade för nordiskt kynne. “Riddarlivet fick ett starkt individualistiskt drag”, skriver Hans Olrik, “och detta icke minst hos Nordens män.”

Huru mycket av denna tids hederskänsla lever icke ännu kvar i Norden!

Men här lever också kvar mycket av den skrytsamhet, som riddartiden uppammade, om ock den tagit andra former. Som vinningar ha vi kvar: hedersbegreppets utveckling, aktningen för kvinnan, ädelmod mot svagare, behärskning i skick och later samt värdighet, vilka man fortfarande här i Norden skattar som några av mannens förnämsta dygder.

Enligt Hans K. F. Günter äro omdömesförmåga, sanningskärlek, handlingskraft, bristande människokännedom, lugn beständighet, sorglöshet, sinne för bragder, sinne för humor, strategisk begåvning och överhuvudtaget ledaregenskaper karakteristiska för den nordiska rasen. Genom blandning med folk av nordisk ras ha även östbalterna, enligt hans åsikt, fått del av dessa karaktärsdrag.

Under medeltiden började en viss åtskillnad göra sig gällande mellan Nordens olika folk, hand i hand med en differentiering av det hittills för alla skandinaviska länder gemensamma språket. Det uppstod också provinsiella dialekter och i enlighet därmed provinsiella lynnesegendomligheter. Tidigare kan man tala om ett allmänt nordiskt skaplynne, även och kanske slutligen mest på grund därav, att olikheterna för oss sammansmälte till en helhetsbild i följd av avståndet i tid, men ju närmare man kommer vår tid, dess märkbarare bli olikheterna. Juten och själländaren ha åtskilligt som skiljer, likaså nordlänningen och sörbon i Norge, norrlänningen och smålänningen, för att icke tala om skåningen, tavasten och karelaren i Finland samt, för att gå till höga norden, lappstammarna i öst och väst eller norr och söder.

Men börja vi plocka ut provinslynnen, komma vi slutligen till egendomligheterna för de särskilda socknarna och – vilket kanske blir slutmålet för all folkpsykologisk forskning – till de enskilda individerna. Ty än så länge äro vi, gudilov, inte kineser, den ene fullkomligt lik den andre, “som två bär”, icke ens standardiserade hundraprocentare från U. S. A., utan ha kvar icke så litet av den individualitet, som våra förfäder inarbetat i rasen genom att gå och grunna och tänka var för sig i sitt ensliga jobb, omgivna på alla håll av avundsjuka eller till och med fientliga grannar.

Isländare

”Snorre Sturlason är representanten för Islands kultur i dess högsta blomning, ett allomfattande snille, vars motstycke, om icke precis like, här och där dyker upp i övriga länder, i synnerhet i Norge.

Det har tvistats mycket om huruvida isländarna äro av rent skandinaviskt ursprung eller inblandade med keltiskt blod. Från sina härfärder till Irland och Skottland ha de bevisligen medfört både fria och ofria följeslagare. Trälarna voro sannolikt till största delen kelter. Men de nuvarande isländarna ha “en utpräglat nordisk ljuslätt typ, om ock svart hår och bruna eller svarta ögon äro långt ifrån sällsynta”. I synnerhet en släkt, som anses härstamma från Harald Hårfager, kan uppvisa så rena nordiska typer, att de kunde tjäna som skolexempel.

Efter den första kolonisationen rådde länge en tid av ofrid på ön; det var ett allas krig mot alla eller rättare gård mot gård, och svärdet satt mycket löst i slidan. Ty bland skandinaver torde ordspråket “släkten är värst” ha skapats. Med tanke på isländarna har sagts, att ju mindre ett folk är, ju mer blir det rov för inbördes avund och splittring.

De första kolonisterna voro mest högättade och stolta, varför de icke fördrogo den Norske konungens envälde. De voro till stor del ett urval bland intelligensen hos ett begåvat folk, och trots att deras levnadsvillkor på den nya boplatsen blevo helt förändrade eller åtminstone i hög grad förenklade, förstodo de likväl att upprätthålla och vidare förkovra sina andliga skatter.

Under den böljegång det ekonomiska livet genomgått har den isländska andan än höjt sig än liksom nedpressats under kampen för tillvaron.

Det var således först sedan kyrkan lyckats sätta en damm för de ständiga fejderna, som ofriden lade sig och man fick tid att blicka tillbaka och samla uppmärksamheten kring det gamla, med andra ord, då sagorna i egentlig bemärkelse uppstodo. De isländska sagorna uppvisa en rikedom av handlingens enskildheter, som ger en god illustration av livet och temperamentet hos de gamla krigarna.

Ur sagorna kunna vi så mycket bättre få fram det rådande tänkesättet och kynnet, som sagofigurerna vanligen utgöra ett slags kollektivkaraktärer, sammanlödda av flera parallellt löpande, i de muntliga traditionerna bevarade gestalter. Så t.ex. sagan om Egil Skallegrimsson. Det är en sång om den enligt isländsk uppfattning ideale bondehövdingen, som självständig och snarrådig aldrig viker undan för kungamakten. Hans sinnesrörelser äro måttlöst obehärskade, han hatar intill döds och finner “spjutgnyet med sin ovän vara en roande lek”. Han är sniken och bakslug samt hård som flinta, men kan också visa ädelmod. Här möta oss alla de gamla isländarnas framträdande egenskaper: hat och förmåga att sörja, människofientlighet, misstro, trots, men också jublande ungdomsmod. – Den isländska sagan genomsyras av en tro på ödets orubbliga gång och på att denna uppenbarar sig för människorna genom varsel, syner och drömmar. (Axel Olrik).

Men Island var icke blott skaldekonstens utan även den vetenskapliga, speciellt historiska forskningens stamhåll under fristatstiden. Isländaren ville få tag på tingens väsen och han hade gott om tid att forska, en skarp iakttagelseförmåga och kunde draga slutsatser av det givna; hans kritik var nykter och allvarlig. Således överhuvud en utmärkt läggning för vetenskaplig gärning. Den historiska forskningen bedrev man på den tiden mycket genom att fråga ut de gamla. Men därvid kan förstås mycken fantasi ha kommit in, och det har fordrats isländarnas nyktra uppfattning och sinne för det förnuftsenliga för att kunna ränsa bort ogräset.

Snorre Sturlason är representanten för Islands kultur i dess högsta blomning, ett allomfattande snille, vars motstycke, om icke precis like, här och där dyker upp i övriga länder, i synnerhet i Norge. Han sköter sin stora gård rationellt, är tidens förnämste politiker, är en skicklig rättslärd, den störste skalden på sin hemö, en framstående forskare på mytologiens område och Islands enligt mångas åsikt förnämste historiker. Rätt bra marscherat av en isolerat boende man.

Redan detta enda exempel visar, vilken andlig kraft, som på denna tid fanns inom det fåtaliga isländska folket. Men han var ingalunda den ende lärde och forskaren på ön. Särskilt som rättslärd hade han många kolleger. Ty isländarna ha sinne för juridik. Denna. vetenskap ligger ju väl till för de nordiska folken, men isländarna ha en särskild benägenhet “att grubbla och fullfölja en bestämd tankegång”. Denna håg för rättsläran har sedan utbildats på tinget. Och vi skola komma ihåg, att Islands alting är världens äldsta parlament.

Den övning isländarna haft att i rättsliga frågor utlägga sina ord kort och klart har varit välgörande för litteraturens utveckling. Fr. Asmundsson Brekkan anmärker också, att det finnes ett och annat i isländarnas natur, som opponerar sig mot den brett anlagda nutidsromanens ordrikedom, som ofta urartar till rena pratsjukan.

1-islanningar

Depressionstiden i Islands andliga liv har dock ingalunda varit någon död period. Redan det att sagor och vetenskaplig alstring fortlevde bland folken från den stora kulturperioden är betecknande nog. Islänningarna ha alltid, trots svåra ekonomiska förhållanden, hållit uppe sitt intresse för dessa ting. Språk- och litteraturforskningen har alltid omhuldats av dem, och dessa vetenskapsgrenar ha att uppvisa flera goda namn.

Många författare mena, att det isländska folket, om något, visar vad miljöpåverkan förmår åstadkomma till psykets utformande. Kampen mot den hårda naturen, en ytterst karg jordmån, stormar, vulkaniska utbrott, som strö ett asktäcke över gräsmarkerna och förkväva växtligheten, jöklarna och de nyckfulla älvarna, allt detta har av folket skapat sträva, okänsliga, högmodiga människor med trotsig självkänsla. De veta visserligen, att naturen är övermäktig, men med gott mod och genom oförtruten kamp kan naturen dock i viss mån betvingas. Men här finnas också människor, som med den medfödda fatalismen nedtryckas av naturolyckor och resignerat sitta med händerna i kors.

Då isländaren aldrig tålt förtryck eller kunnat undandraga sig detta genom att flytta längre in mot obygderna, är han icke skapt för några bojor. Det finnes exempel på att söner och döttrar, som fått höra ett hårt eller befallande ord från föräldrarnas sida, helt enkelt gått sin väg för att aldrig återkomma och vanligen för att söka sin lycka i Danmark eller Amerika. De påstås också i hög grad sakna sinne för punktlighet, tillförlitlighet och pliktkänsla. På Island har aldrig funnits någon härorganisation, man har icke ens velat ha hjälp av staten. God karl reder sig själv.

Dansken har ett ord för detta sinnelag, som icke är särdeles smickrande: “krassbörstig”.

Tanken att bli soldat är helt enkelt ofattlig för en isländare. Han erkänner ingen auktoritet och är därför demokrat i politiskt avseende. I religiöst hänseende fordrar han trosfrihet för varje enskild och skickar icke sällan sina barn, ehuru han själv är lutheran, i huvudstadens katolska skola. Att underordna sitt tänkande eller handlande någon annan är honom förhatligt, hellre förfäktar han, ofta mot bättre vetande, med rättshaveri den av honom företrädda åsikten.

Den schweiziske islandskännaren Andreas Heusler har karakteriserat isländaren genom den något paradoxala benämningen “aristo-demokrat”. Han har mycket stark självkänsla, men är demokrat av orsak, att han har idel likar omkring sig. 

Personer som besökt Island påstå, att det icke är lätt att komma dessa bebyggare närmare in på livet. De äro försiktiga och slutna till naturen. Men vinner man en isländares vänskap “håller den längre än en som man slutit på Rivieran”, som en författare säger.

Det isländska folklynnet är tungt, och tungsinnet är förbundet med innerlighet och uppriktighet, såsom det ofta är fallet hos naturfolk. Också isländarna sjunga gärna i glatt sällskap Loreleisången i isländsk översättning. Folkkaraktären är härdad genom farsoter, vulkanutbrott och hungersnöd och likasom laxen simmar motströms i den isländska älven och gör sina språng i forsarna, så har det isländska folkmedvetandet i två eller tre generationer kämpat mot främlingsvälde och äntligen ernått segern. (Axel Olrik).

“Med uppenbart känslodjup, grundlighet och tillförlitlighet”, skriver Paul Herrmann, “äro icke sällan tungroddhet och hjälplöshet förbundna.”

Gästvänskapen står över allt beröm. Tak över huvud förvägras aldrig en främling, och han betjänas till och med på det mest älskvärda sätt av husets kvinnor. Men man fordrar, att främlingen skall visa sig lika belevad och förekommande, som man själv är.

“Alla islänningar äro herrar” är ett stolt ord, som man sätter mycket värde på därborta. Ett annat, icke mindre stolt talesätt är “Höga nordens adelsfolk”.

Visar man någotslags överlägsenhet, är det strax slut med vänskapen, och man kan få höra bitande anmärkningar.

Ett säreget sarkastiskt drag i den isländska folkkaraktären – som några vilja hänföra till en inblandning av iriskt blod, andra till den västnorska befolkningens eget lynne – kommer till orda i de stora draporna (Axel Olrik). Och det saknas icke helt och hållet i våra dagar.

Familjelivet påstås vara mycket gott; split i hemmet får ej förekomma; känner man sig oförstådd, drar man helt enkelt sina färde. Också husdjuren behandlas mycket väl, till och med ömt, vilket synes utvisa, att den isländska hårdheten ansenligt veknat med tiden.

Man är allmänt av den åsikten, att den isländska folkkaraktären i dubbel måtto tog intryck av depressionsperioden: under de sorgliga förhållandena började man trösta sig med att blicka tillbaka på sin glorrika stora forntid och den praktiska arbetskraften förlamades. Därför kan man med A. B. Wessel säga: “Isländarnas egendomliga förkärlek för litterära sysselsättningar och sagoförtäljande ligger dem i blodet.”

Denna förmåga att löga sig i de stora minnena var, enligt A. Heusler, islänningarnas räddning; utan denna hade deras fosterlandskärlek, deras språk och hela deras egenart säkert gått sin undergång till mötes. Hembygdskänslan har burit dem genom de hårda åren. Och här, om någonstädes, visar det sig, att hembygdsforskningen är ett kampmedel mot internationalisering Och en viktig faktor för differentieringen i lynnets utbildning.

Isländarna äro med skäl stolta över att de i viss mån danat tankeriktningen i hela Norden.

“De båda Eddorna”, skriver Sveinn Björnsson,”innehålla bl.a. den tusen år gamla gemensamma skandinaviska gudaläran. Snorri Sturlusons Helmskringla innehåller icke allenast Norges historia tusen år tillbaka i tiden, men också åtskilligt om alla nordiska länders historia på samma tid.”

Sysslandet med de gamlas tankar och uttryckssätt har gjort att man överallt känner lust att improvisera, “dikta i kapp” med varandra. W. H. Vogt fick den upplysningen av en domare, att “varannan man i hans distrikt var ett stycke skald”. I sin översikt över senaste decenniums litteratur uppräknar Fr. Asmundsson Brekkan 30-40 skalder, prosaförfattare eller dramatiker av en viss betydenhet, alltså sådana som kunna sägas göra litteraturen. Detta på en befolkning, som icke når upp till hundratusen. Det motsvarar t.ex. i Finland ett par tusen skalder, vilket tal vi lyckligtvis icke äga. Alla äro dessutom intresserade av genealogi och ha utarbetat långa släktregister. De långa kvällarna användas fortfarande liksom i gamla dagar till vitterlek i ordets ursprungliga betydelse. Man disputerar ofta om litterära ämnen, med humoristiska vändningar, läser högt sagor eller moderna saker. Dessutom arbetar man vetenskapligt. Vi vilja blott erinra om Thorvaldur Thóroddsen, vilken började som en obetydlig skollärare i Akreyri i norra lsland och slutade som en världsberömd vetenskapsman i Köpenhamn. Han har själv berättat för författaren, huru han först började intressera sig för hemtraktens geografi och geologi och sedan gick vidare hand i hand med att han på egen hand förvärvade sig allt vidsträcktare kunskaper i dessa ämnen.

Polarforskaren Stephanson, som i tre år mitt under brinnande världskrig undersökte polarvärlden norr om Nordamerikas kust och därvid bl.a. upptäckte tre nya öar, är också islänning, ehuru bosatt i Amerika.

Någon har sagt följande: “Isländarna karakteriseras som folk genom den gemensamma, nationella andliga kulturen, som är uppbyggd på det allmänna intresset för det teoretiska.”

Det finnes, med andra ord, ingenstans i världen ett folk, som så blivit genomsyrat av litterär bildning och där denna bildning tillika skapat en så naturlig demokrati, som gör att arbetaren känner sig som lika god karl med ämbetsmannen, tjänstflickan med husets döttrar. En isländare, som kommer till Danmark i en tjänares skepelse och vet sig ha gammalt hövdingablod i ådrorna, kan icke undgå att se ned på alla Pedersenar och Sörensenar, som härstamma från halvt livegna bönder under konungamaktens enväldestid.

Karakteristiskt är, att en modern skald som Gudmundur Fridjónsson sjunger om den enkle, arbetsamme och obemärkte bonden och hans arbete i den karga naturen samt om den barkade och väderbitne mannens fåmälta strid genom egna segrar och egna nederlag ända till sin död, lika obemärkt av världen, som hans liv varit. Alltså, trots storvulna minnen, den enklast tänkbara folkdikt, som vore den av SiIlanpää.

Den nutida kvinnan på Island står inför nya vägar, nya möjligheter. Hon är icke längre isolerad av vaneslöhet och okunnighet, som ofta förr i svunna tider, skriver Gudrun Larusdottir.

Som skuggsidor i den isländska karaktären framhålles, att de äro opraktiska, icke energiska och pessimistiska. De sakna håg för näringslivet och förvärv samt äro melankoliska drömmare och grubblare. Y. Loimaranta talar om ett slags endemisk svedenborgiansk rörelse på Island.

Förhållandena på Island hålla för närvarande på att göra en kantring från det uråldriga till det hypermoderna. Därför kan också Hjalmar Lindroth i sin bok “Island” kalla detta land “Motsatsernas ö”. Kristmann Gudmundsson skildrar i flera av sina böcker (t.ex. “Islands kjaerlighet” och “Livets morgen”) huru det nya där bryter sig mot det gamla.

De talrika isländska emigranterna i Nordamerika ha visat, att isländaren kan arbeta. I synnerhet i präriestaterna i Canada har mången isländare med framgång slagit sig på farmväsende, trots det att miljön är så olik hemlandets som möjligt. Några år efter världskrigets slut umgicks man i Canada med tanken att utplantera nordeuropeisk tamren på Labrador och tundrorna kring övre Hudson Bay och vände sig för den skull till personer i Finland med förfrågan, om renar från Lappland kunde anskaffas ävensom några renlappar för att till en början vårda dem, under det de inövade indianer och eskimåer i renskötsel. Medan dessa underhandlingar pågingo, ställde sig en driftig isländare i förbindelse med en känd canadensisk affärsman och införskaffade på egen hand norska renar jämte vårdare. Renarna förökades snabbt och försåldes. Det hela blev en god affär, och renstammen ökas oavbrutet. Under sådana förhållanden nedlade den canadensiska regeringen planerna på att med statsmedel sätta i gång renavel i Canadas östra tundratrakter.

Detta enskilda fall tyder åtminstone icke på isländsk oföretagsamhet och bristande blick för affärsmöjligheter.

Islands 1000-årsminne har lärt oss mycket nytt. Det är väl så, att på slika fester och uppvisningar endast det bästa företes, medan annat hålles i skuggan, men det kan dock icke förnekas, att som C. Th. Zahle säger: “De sista tio åren ha bragt Island betydligt framåt på alla områden. Island råder i sina mäktiga vattenfall över väldiga krafter, som ännu icke äro utnyttjade. Dess jordbruk går ständigt framåt. Först och sist finns det en stark kulturell växt inom själva det isländska folket.”

I en översikt skriver Páll Eggert Alason, professor vid det nya universitetet i Reykjavik: “Fiskfångsten bedrives nu för det mesta med trålare eller motorbåtar, i jordbruket användas moderna och tidsparande metoder. Därtill har andelsrörelsen mäktigt bidragit. – Bilruter förena de olika landsändarna; broar äro byggda över alla de största floderna. Telegraf, telefon och trådlös telegraf förena landsdelarna inbördes och Island med utlandet. Hamnanläggningar, fyrar, elektricitetsverk finnas redan på många ställen. Kustfarten är livlig och förbindelsen med utlandet i ständigt tilltagande.”

Om företagsamhet vittnar det även, att man begynt leda vatten från de heta källorna in i husen och har för avsikt att uppvärma husen i hela Reykjavik på detta sätt. Märklig är också mejerihanteringens framgång samt erkännansvärt att man flerstädes fått skog att växa på den förr så kala ön.

Emigrationen till Amerika har nu avstannat, näringarna gå framåt, folkmängden stiger, pauperismen är rätt okänd, valutan är hög och statsskulden minskas år för år. Jag har svårt att förstå, att man med dessa fakta för ögonen i fortsättningen skall kunna hålla på talet om isländarnas arbetsolust och slöhet i alla praktiska ting.

Färingar

“De gammalnordiska dygderna gästfrihet, trofasthet och ärlighet leva ännu kvar bland dem.

Invånarna på Färöarna ha bevarat många av de germanska karaktärsdragen, Färöarna koloniserades nämligen huvudsakligen av norska vikingar ungefär samtidigt med kolonisationen av Island, De torde emellertid ej vara av oblandad härkomst, ty kelter, som hört till den ursprungliga befolkningen, äro inblandade med dem. I synnerhet på den sydligaste ön, Suderö, påstås befolkningen vara av mera keltiskt utseende och livligare lynnesart, De äro småväxta, svarthåriga, mörkögda samt kallas ofta på spe irländare.

Färöarnas invånare äro begåvade och vetgiriga. Detta gäller särskilt männen, medan åter kvinnorna, som i hemmet ha sin egen, trängre värld, mest intressera sig för denna och dess små händelser. Språket, en norsk dialekt, har bibehållits tack vare kvinnornas konservativa läggning, Men förhållandena ha här varit så små, att ingen litteratur av större värde eller i någon mån jämbördig med den isländska kunnat uppstå. Blott folkvisorna äro gamla och troget bevarade samt högt uppskattade också av den nulevande generationen.

Naturen med dess fenomen har enligt Ester Åkesson satt folkfantasien i rörelse, så att denna begåvat havet och fjällen med levande väsen. Där ha funnits jättar och alfer, havsfru och näck, och ännu kvarlever här och var tron på troll och huldrefolk, dvärgar och tomtar.

“De yttre förhållandena öva naturligtvis ett djupt inflytande på färingen”, skriver Ester Åkesson. “Hans själsförmögenheter väckas och utvecklas genom de faror han är utsatt för på land och på hav, Hans yttre uppträdande präglas också av djärvhet och besinning – överallt kräves det rådighet och själsnärvaro. De torftiga förhållanden, under vilka han lever, då jorden ibland ger honom föga eller intet och fisket slår fel, ha lärt honom förnöjsamhet. Vart färingen än må komma i världen, längtar han också lidelsefullt till dessa kala öar. Om emigration hör man ej talas på Färöarna. Finsen, mänsklighetens välgörare, var färing och bibehöll hela livet sin kärlek till fädernebygden. De faror som överallt omgiva färingen här på “Farornas öar” ha även åstadkommit resignation inför det oundvikliga. Man hör ej rop och veklagan, då underrättelse kommer, att någon kär anhörig blivit borta.”

En sysselsättning, som framför andra kräver mod och påpasslighet, är fågelfångsten, då man låter fira sig ned för ett tåg från bergutsprång och sätter sig i svingning för att med sin håv fånga de kringflaxande fåglarna och nå äggen i bona. Mången har omkommit under utövandet av denna näring, men den tilltalar i hög grad färingens äventyrshåg.

“De gammalnordiska dygderna gästfrihet, trofasthet och ärlighet leva ännu kvar bland dem. Det har varit gammal sed, att vandringsmannen ej fick lämna en gård, när skymningen föll och “stakkala stjörna” (Venus) syntes på himmelen. Deras gästfrihet har något minskats, sedan det blivit vanligt, att turister besöka öarna.” (Ester Åkesson).

Man tar ej gärna idel färingar till besättning. Det kan då hända, att om kaptenen säger: “Vi segla i morgon”, han får till svar: “Nej, inte förrän i övermorgon”. De av våra landsmän, som seglat med färingar, påstå emellertid att de äro utmärkta kamrater, hjälpsamma och trofasta. 

Den genuina färingen verkar lugn och fredlig till sin läggning, men under grindvalfångst blir han i hög grad upphetsad och blodtörstig. Detta skulle, påstår någon, vara ett arv av deras vikingaförfäder. Men månne det icke helt enkelt är förvärvsbegäret, som stegrar jaktivern – människan är dock alltjämt ett rovdjur, trots kulturfernissan.

Norrmän

“Oaktat norrmannen är besjälad av stor frihetskänsla och fosterlandskärlek, är han dock icke avskräckande i sin nationalstolthet, utan enkel och hövlig, utan tvång gentemot främlingar.

Vikingar och vikingaättlingar. Man påstår, att det norska. folket har uppstått genom sammansmältningen av två skilda raser. Teorien är lanserad av Andr. M. Hansen och har väckt mycken diskussion och motsägelse, men har trots allt slagit igenom, ty den har mycket som talar för sig.

“Kortskallarna”, som företrädesvis bebo det västanfjällska Norge, äro medelstora, ha svart eller mörkt hår och oftast bruna ögon. “Kortskallen är”, skriver Axel Olrik, “mera en seg arbetare, uthållig men småaktig i sin tankegång, ger tappt inför en oväntad situation, hänger stadigt fast vid sin bygds nedärvda seder och bruk och har därför svårt att samla sig omkring större samhällsintressen eller göra upp vittgående planer, även om han ofta har lätt för att uppfatta och iakttaga; han har anlag för avund, för tungsinthet och grubbel, mottaglighet för religiösa intryck och anlag för diktning och musik – en stämningsmänniska således, men med mera mörk eller ljus grundton i olika trakter av Norden.”

“Långskallarna” utgöra Norges huvudbefolkning och äro av rent germansk typ. De tillhöra företrädesvis den östanfjällska delen av Norge samt ha därifrån spritt sig till de nordliga delarna av landet. Men mellan dessa områden finnas vida trakter med en befolkning av blandad antropologisk typ.

“Långskallen är förståndig och viljestark”, fortsätter Axel Olrik. “Han bringas ej lätt ur fattningen; han är vidsynt i sina planer och snarrådig vid deras utförande; han har en nykter syn på religiösa och konstnärliga strömningar. Hans njutningar äro enkla och sinnliga; kan han anstränga sig emellanåt, så älskar han också den långa vintervilan och det rikliga njutande av mat och dryck.”

Flera författare varna för att alltför kraftigt framhäva motsatserna mellan kort- och långskallar, ty om de också en gång förefunnits, ha de under årtusendens blodblandningar blivit starkt utslätade.

De flesta författare framhålla, att det norska psyket i hög grad är miljöpåverkat. Norge är av naturen styckat i delar, som ha ringa och besvärlig förbindelse med varandra; folket bor i långt från varandra liggande gårdar. Denna omständighet är ägnad att ytterligare utveckla den germanska individualiteten hos folket. En historisk omständighet har verkat i samma riktning; Norge har aldrig upplevat ett sådant adelstyranni som t.ex. Sverige och Danmark, varför bönderna kunnat hålla sig mera självständiga. Detta påpekas med eftertryck av Moltke Moe och J. E. Sars. De säga, att trots nationalsångens ord “Haarde Tider har vi døjet” inget folk i Norden varit så fritt som det norska, t.o.m. under de danska konungarnas enväldesperiod, och haft en så gynnsam historia. Författarna glömma härvid, att Finland varit ännu mera oberoende – ända tills den ryska tiden kom, som icke heller den alltid var en förtrycksperiod.

“Friheten och lyckan ha”, säga de, “övat ett sådant inflytande, att de utvecklat nationens laglydnad och lugn självbehärskning men å andra sidan givit karaktären ett drag av något hårt, självgott och benägenhet för rättshaveri.”

Denna utveckling av individualiteten har dock, menar man, hindrat samarbete och association, som äro svagt företrädda hos det norska folket. Man märke t.ex. andelsidéns olika framgång i Norge och i Finland, men detta kan också bero av annan, ursprungligare karaktärsolikhet.

“Den ensamt boende utvecklas”, skriver en författare, “till att själv bestämma i alla angelägenheter och får därav självständighet, självrådighet, självtillräcklighet.” En dansk författare härleder av den spridda bosättningen norrmännens “självständighet ända till överdriven självkänsla”.

Tysken Siegfried Passarge har hela gången av den norska karaktärsutbildningen klar för sig i teorien: “Kampen mot naturen har frambragt kraftiga män, friska, härdade, djärva och företagsamma. Fisket skapar mod, styrka och företagsamhet, men framkallar även rastlöshet och motvilja mot arbete. Fiskaren är vidskeplig, bonden kyrkligt religiös. Den långa vinternatten i det bekvämt inredda hemmet väcker hågen till bildning, den norske bonden läser mycket och skaffar sig själv bildning. Tillika är norrmannen i högsta grad fantasifull; ja, ett övermått av fantasi behärskar honom. Det norska landskapets storslagna natur, stormarnas hemlighetsfullhet och de böljande dimmassorna, midnattssolen och de långa vinternätterna, allt verkar eggande på nervsystemet.”

Också norrmännen äro närmast av samma mening. Jens Otterbech skriver: “Vi norrmän äro mera än de flesta av jordens folk inåtvända individualister, vilka endast med största motvilja vilja låta våra innersta känslor taga sig uttryck. Vi betraktas därför ofta av våra grannar som styva och otillgängliga.”

Moltke Moe och J. E. Sars utveckla detta tema utförligt: “Norsk natur utmärker sig, framför grannländernas, genom sin rika omväxling; vi möta här de största motsättningarna i de brantaste övergångar, från frodighet och mildhet, ja, rikedom till den mest överväldigande storslagenhet och den vildaste ödslighet. Det ligger nära till hands att sluta härav, att det inom ramen av vad man kan kalla norskt folklynne finnes flera och starkare avvikande nyanser än inom danskt eller svenskt, – att i Norge bygdenationaliteterna äro skarpare utpräglade än i Sverige och Danmark ~- känslan av gemenskap mindre stark.”

W. Ruin säger i ett tal: “Uppriktigt sagt ha vi av ålder för norrmännen kanske haft den största respekten: storvulenheten i deras folkkaraktär som i deras landskap har imponerat, också ha vi i vårt eget kynne tyckt oss äga förutsättningar att förstå dem, ehuru de i sin drivande, något bistra radikalism nått både högre och djupare, under denna andliga svingning mellan djup och höjd, som även den är liksom förebildad i det vertikalt uppbyggda landskapet, fjällnaturen.”

Sundbärg tillskriver naturen en rent psykologisk påverkan: “Norrmännen har blivit psykolog därigenom, att hans land är så “knugende, taerende trangt”. I bottnen på de norska fjorddalarna och uppe under “de høie Fjaelde” ha människorna lärt sig att tänka över sig själva.”

De äro i de isolerade dalarna, enligt en författare, böjda för överspända religiösa idéer och svärmeri. En annan säger, att de bliva grubblande och “overtroiska”, ofta nog pietistiskt religiösa, men även ofta svårmodiga intill vanvett i de trängsta fjordarna, där solstrålarna aldrig nå marken.

Några författare taga icke så mycket den orografiska påverkan som mera den klimatologiska som orsak till dessa och andra karaktärsdrag; detta helt säkert med orätt.

– Bonden blir som en följd av den långa vintern och den korta sommaren benägen att spara sin kraft till några kraftprov för att därefter lägga sig på latsidan. Norrmännen ha vidare varit hänvisade till att i hög grad söka sin utkomst utanför lantbruket, i sjöfart, fiske, skogsbruk. Men sjömannens och fiskarens liv är ju i hög grad hasard och växlande mellan våldsam kraftansträngning och fullkomlig vila, ett äventyr och ett sportsmannaliv, väl skickat att utveckla mod och sinnesnärvaro i farofyllda ögonblick eller i nödens stund, men allt annat än skapt till att utveckla lust till och vana vid regelbundet arbete.

Björnson kallar sitt folk ett “vinterfolk”. – “Naturaspekterna äro allvarstunga och stämma till tungsinne, livsvillkoren äro för det mesta stränga -. Detta har påtryckt det norska folklynnet ett eget drag av mörkt tungsinne och stilla allvar – en viss slutenhet och otillgänglighet i sinnena.”

Att giva endast klimatet en sådan omdanande roll år dock att trampa mendelismen alltför hårt på tårna. Här vore på sin plats att undersöka kort- och långskallars olika beteende, t.ex. i farofyllda stunder.

Ännu längre går poeten, när han sjunger:

– Er det lidt stikkent ved gutterne der,

det kommer av de mange naaletraer.

Skulle miljöpåverkan vara så stor, som en del författare vilja ha sagt, borde man finna en större olikhet mellan t.ex. långskallar i österdalen och sådana, som i sekler ha bott i någon trång fjord. Visserligen vill exempelvis Jonas Lie framdraga en viss s. a. s. fjordkaraktär, men han borde då ha skilt mellan bebyggare i de solöppna fjordarna, som gå i nord-sydlig riktning, och i de sollösa dalarna, som äro dragna i väst-östlig riktning och ha höga sydväggar, över vilka solen ej förmår titta. En sådan fjord är t.ex. Rombakfjorden, vilken är tributär till Ofotenfjord. Jag har hört sägas, att befolkningen där är svårmodig och underlig. Alexander Kielland skildrar å andra sidan rätt frejdiga fjordbor från västfjordarna, alltså kortskallar. Månne icke för övrigt de skildrade personagerna i skönlitteraturen ofta äro mer eller mindre släkt med författaren? Det är ju skillnad mellan Björnsons och Ibsens, Sigrid Undsets och Knut Hamsuns norrmän, liksom det råder skillnad mellan de karaktärer de äldre författarna och de yngsta skildra. Envar ser, huru kritisk han än må vara, omgivningen genom sitt eget temperament.

Rätt egendomligt är, att Björnsons intryck från en resa tvärs genom landet från Oslo till Bergen motsäger en miljöpåverkan i ovanantydd riktning. Han förklarar detta ungefär så: – Det står en kamp överallt mellan naturen och människan; ju strängare och starkare naturen är, dess hårdare är kampen, men ju hårdare kamp dess större seger för den som vunnit, och dess större segerglädje. Naturen tvingar människan att kämpa, om hon icke vill kuvas; antingen under eller ovanpå (se “Paa Guds Veje” ).

Man har också velat tillskriva ett folks historia större eller mindre inverkan på karaktärsutbildningen. Den norska historien kan uppdelas i skarpt från varandra avgränsade partier: överflödig kraftexpansion för en tid, efterföljd av dvalliknande sömn däremellan. “Nationen går”, säga Moltke Moe och J. E. Sars, och bär på två slags minnen, hos en del är det mest de stora, löftesrika som göra sig gällandel hos andra mest de små, som inskärpa att man skall vara nöjd med litet, eftersom landet är fattigt och folket fåtaligt.” Nationalkänslan kan således pendla mellan det storvulna och krävande samt det förnöjsamma och anspråkslösa.

Styvnackade, stridbara och fyllda av kamplust karakteriserades redan de gamle norrmännen, och de synas ha bevarat sina egenskaper genom tiderna. Här bryta sig åsikter och partier våldsamt mot varandra; den gamla vikingaandan lever kvar också i denna skiftning.

Redan Saxo Grammaticus säger om norrmännen, att de äro ett ”plenus superbiae populus” (ett folk fullt av övermod) och talar om “tumor Norvagiensium” (norrmännens uppblåsthet).

Den var hjälte, som framför andra visade mod, sinnesnärvaro, förakt för faran, okänslighet för kroppsliga plågor m. m. Allt vad som rörde klokhet och mod, krigskonst, sjöfart, kunskap om världens utseende och naturens beskaffenhet växte under denna tid fram, skriver en författare. Men jämte dessa egenskaper frodades vildhet, blodtörst och råhet; det gällde att stålsätta sig mot all veklighet, och vid sidan av ofta nog omänsklig grymhet frodades omåttlighet i mat och dryck samt tygellöshet gentemot kvinnor.

Egil Skallegrimsson, hemma i en fjord i det västanfjällska Norge, var en äkta vikingatyp i styrka, djärvhet och sinnesnärvaro. Å andra sidan har han, säger Axel Olrik, påtagligt den västnorska kortskallens egenskaper: inte bara det poetiska gryet, utan också kortsyntheten i fråga om alla större samhällsintressen, misstro, girighet och det underliga draget att i vissa ögonblick låta slå sig till jorden av vanskligheter och olyckor. Orvarodd är typen för den vittfarande vikingen i yttersta norden, som i trotsig kamp strider mot det ödet en gång förkunnade honom. I sagan om honom, liksom om övriga norska vikingar, kommer in kamp mot troll och jättar. Den vidskepelsen fortlever ännu hos Nordlandets norrmän den dag i dag är.

Om vi sedan taga ett hopp i tiden till 1600-talet och tiden däromkring, finna vi huru vikingasinnet med tiden tämts. Man var ännu mångenstädes rädd för främlingar, ty ännu fortlevde berättelser om vägfarandes illgärningar från de tider, då man icke drog sig för att bränna folk inne, dels för att hämnas någon oförrätt, dels för att sedan i lugn och ro kunna plundra i visthusen. Men samtidigt dekreterade gästfrihetens gamla lag, att man skulle visa gästvänlighet mot resande. Ja, mångenstädes ansågs det vara “mod Landsens Manér”, om man mottog penningar för mat och dryck. Resande medförde dessutom nyheter, och man satte stort pris på sådana.

Efter det klostren under medeltiden utgjort asyler för resande, blevo prästgårdarna under en senare tid nästan ett slags gästgivargårdar, i vilka nästan vem som helst kunde taga in.

I våra dagar är gästvänligheten bland de norska bönderna i mera undangömda dalar icke särdeles överväldigande. Man kan i större gårdar bli bjuden på kaffe med leffser, tunnrån eller gorån, men detta hör till undantagen. Ofta blir man bjuden på ett glas separerad mjölk och detta med en rörande, välvillig uppsyn, som liksom anger, att man hör till de kärkomna gästerna.

Det råder intet tvivel om att efter reformationen sederna mildrades och märkbart humaniserades. Detta var det lutherska prästerskapets stora förtjänst. Det kom folket närmare än det katolska och kunde således bättre påverka detsamma.

Men ömtåligheten för allt som kunde nedsätta en i grannarnas ögon var alltjämt mycket stor, om den också icke mer föranledde blodsdåd och envig. Den norske bonden hade sin stolthet, som han har ännu den dag i dag är. Holberg, född norrman, säger att hans landsmän “äro benägna att få för stora tankar om sig själva och se andra över axlarna”, och hans samtida Hans Gram tror, att de norska studenterna hindras att vinna större framgång i sina studier genom “den inrotade vanité och alltför goda opinion om sig och sin nation”, som de hysa. Wessel varnar sina landsmän för att göra sig ett alltför högt begrepp om härligheten av att vara född i Norge, medan han prisar danskarna för deras anspråkslöshet.

L. von Buch, som vid ingången av 1800-talet reste genom hela Norge och med den sanne naturforskarens iakttagelseförmåga och objektivitet gjorde sina anteckningar, har nästan idel lovord för norrmännnens karaktär.

J. Fr. L. Haussmann, som i början av 1800-talet reste genom Skandinavien, anställer på många ställen jämförelser mellan svensk och norsk mentalitet. Norrmannen uppträder enklare och värdigare än svensken, han är mindre praktälskande, ordentligare och gör sina arbeten med större grundlighet och smak än sin östra granne.

Men han finner också emellanåt skäl till klander:

“I Arendal frossar man i allt slags njutning, som kittlar gommen, i synnerhet i allt gott som flaskan skänker, när förmiddagens göromål äro förbi.”

Norrmän av idag. Liksom det finnes ett otal reseskildringar från Norge, finnes det många värdesättningar av nationalkaraktären i en nyare tid. I allmänhet märker man, att välbefinnandet i och entusiasm för den härliga naturen, som tillåter användandet av endast superlativer, också inverkar på omdömet om folket. Ett så härligt land måste ha ett gott folk. Det skulle skorra, ifall man i samma andetag som man förhärligar landet förklenade människan. Men undantag kunde ju tänkas. Att man icke påträffar dem i litteraturen talar således gott för den norska folkkaraktären. Endast en och annan tysk eller dansk anser sig ha blivit för högt debiterad under en resa i Norge.

Vi skola ur högen välja några uttalanden av resenärer från mitten och slutet av 1800-talet:

Alexander Ziegler, som i seklets mitt reste genom Norge, är i allmänhet full av lovord över folkkaraktären. som blir allt bättre ju längre man kommer från Oslo:

“Oaktat norrmannen är besjälad av stor frihetskänsla och fosterlandskärlek, är han dock icke avskräckande i sin nationalstolthet, utan enkel och hövlig, utan tvång gentemot främlingar. Han är förnöjsam i sitt armod, stilla, allvarlig och tyst, men likväl en vän av sällskap och humor. Med belevenhet och vänlighet kan man linda bonden kring sitt finger, då man åter inte kommer någon vart med ovett. Folket är käckt och ärligt, och man reser överallt säkert och utom fara – tiggare finns inte, åtminstone på landet. – Endast på de mera besökta rutterna försöker man sko sig på de resandes bekostnad. – Man hör sällan folket skratta högt eller sjunga. – De röra sig långsamt och bemöta varandra aktningsfullt.

I några trakter av Hardanger är befolkningen stolt och stridfärdig och anses av danskarna vara listig och falsk. – Men i allmänhet är den norske bonden from och trofast, håller ord, bevarar inte groll, är allvarlig och hjärtlig, tapper och trotsig, egensinnig, gästfri och frimodig, skicklig i mekaniska arbeten, härdad o. s. v. – Överallt har den stränga, stilla, svårmodiga nordiska naturen tryckt sin prägel på människorna.”

Den tyske resenären L. Passarge skriver: “Den norske gästgivaren är vanligen en välställd, ofta t. o. m. förnäm herre, som leder sitt stamträd från norska konungar. – Han har den norska eller med andra ord stilla vänligheten och en gentlemans värdighet.

“Norrmännen äro”, säger E. Richter, “ett alldeles särskilt aktningsvärt och sympatiskt folk. Man har överallt intryck av, att de äro tillförlitliga och hederliga.”

P. Güssfeldt påpekar, att den karga naturen, mot vilken norrmännen ha att kämpa, stålsätter deras karaktär. Därför verka de så hårda, så stilla och oböjliga. Ofta märker man hos dem en viss melankoli och benägenhet för religiös mystik.

S. Ruge säger, att folket är nästan utan undantag fritt från råhet. De uppträda alltid värdigt, lugnt, utan buller och bång.

Hurudana äro norrmännen? har den danske journalisten C. H. Clemmensen frågat Björn Björnson.

“De äro oerhört mycket mera stillsamma, mindre lidelsefulla och mindre fanatiska än danskarna – de kunna vara det, vill jag hellre säga. – Danskarna få sitt språk omstöpt i en starkare form, när de tala med norrmän; därför tro de, att alla norrmän äro kraftkarlar. Och norrmännen få sitt eget språk omstöpt i en svagare form, när de tala med danskar; därför tro de, att alla danskar äro svaga. Det är löjligt! Den norska naturen är stor och stark, men vi stanna i den, få de underliga märkvärdiga fjällögonen.”

Vad norrmännen tänka om sig själva, får man fram bl.a. ur Joh. Dyrings geografi över Norge:

“I andligt hänseende utmärka sig norrmännen för en egendomlig blandning av allvar och tungsinne med livlighet samt genom sin starka frihetskärlek oon självständighetskänsla, som ofta påstås slå över i styvsinne, omedgörlighet och lokalpatriotism. Det påstås vidare, att det norska folket är föga ekonomiskt anlagt, har liten förståelse för värdet hos det ringa och av tiden, och att det har större förmåga för stötvisa ansträngningar och för hasarden än för det jämna, lugna arbetet. – Märkligt nog sammanfalla de stora andliga oon fysiska underavdelningar, i vilka man kan indela det norska folket, på de flesta punkter med landets gamla fylkesindelning, vilket synes tyda på, att det redan vid den första invandringen har förefunnits en sådan delvis fysisk och andlig olikhet.”

En senare författare till en geografi över Norge, Hans Reusch, påstår att den allt nivellerande kulturen också inverkar på seder och kynne: “Det drag, som den norska nationalkaraktären visar, är på väg att i någon mån bli mindre utpräglat, allt eftersom en större och större del av befolkningen blir stadsbor och industrien växer ut över landet. Samtidigt sprides den allmänt europeiska kulturen med de förbättrade kommunikationsmedlen, sjöfarten har ändrat karaktär. Bonden på sin gård blir å sin sida mera sammanbunden med andra, han måste associera sig för inköp och för att sälja ekonomiskt.“

Men t. o. m. hos huvudstadsbon finnes mycket av det ursprungliga ändå kvar.

“I Köpenhamn säger man”, enligt Nils Collett Vogt, “när man icke på fläcken kan förlikas: La oss nu vaere mennesker! I Stockholm: Skål ändå! I Oslo säga vi ingenting, men med nävarna knutna i fickan gå vi tyst hatande förbi varandra. Gemytligt kan man minsann icke kalla Oslo. Ett stridbart folk. Den rytm, som är stadens, har en vass, en hård klang. Intet är så långt från dess känsloliv som det smäktande, det smeksamma, det sötsliskiga. Aldrig skulle Danmarks Christian Winther där kunnat dikta under sin evigt sommarblå himmel eller Sveriges Bellman ha skämtat och lekt i harmlös, genial uppsluppenhet. Klimatet är för strängt. En maskulin by. Alldeles utan sentimentalitet. Hellre då uppriktighet intill det brutala.”

Man säger, att folklynnet ingenstädes framträder tydligare och renare än i den ursprungliga diktningen, sådan den i århundraden levat på folkets läppar, ävensom i folkmusiken och den endemiska konsten. Därvid måste man dock ihågkomma, att t.ex. sagorna ha stor benägenhet att vandra från ett folk till ett annat, ofta de underbaraste vägar.

Axel Olrik har påvisat en bestämd olikhet mellan norsk, dansk och svensk nationalitet, sådan den uppenbarar sig i den heroiska fornsagan. För den svenska hjältesagans bedömande föreligger dock ett ytterst torftigt material. Den danska sagan har för det mesta mindre dimensioner, men i ersättning en mera helstöpt och harmonisk karaktär. Handlingen rör sig i det hela mera “paa det jaevne”; hjälten är ädel och mera rent mänsklig. Skiftningarna i hans öde bestämmas mest genom hans egen inre utveckling, i det den dolda hjältekraften bryter fram vid ett visst tillfälle eller så att förmågan växer genom att prövas. I den norska formen blir samma saga mera storslagen, men glider ofta över i det grella, ja, blir frånstötande. Hjältarna få något ohyggligt övermänskligt, något trolskt och gigantiskt över sig, i deras väsen finnes det ofta oförsonliga, dämoniska motsättningar, en blandning av hjälte och niding. – Norrmannen “Varg-Larsen” skildras av Jack London som en övermänniska på gott och ont. – Övernaturliga makter gripa vanligen in i deras liv; gudarnas välsignelse eller förbannelse följer dem och avgör deras öde. I den norska heroiska sagodiktningen och sagobehandlingen kommer, i avvikelse från den danska, en religiös livsuppfattning till synes, en fantastisk vidskepelse, en känsla av människans vanmakt inför de väldiga naturkrafterna, men å andra sidan åter ett vilt trots och stark tro på sin egen kraft och förmåga. De svenska sagorna närma sig mera de norska, men äro danskt dämpade och förmildrade.

Jörgen Moe skriver om de norska folksagorna, att “de, när man jämför dem med de tyska äro berättade av en manlig mun”. I den norska sagan återfinna vi, fortsätter han, “överallt den karakteristiska rättframma och hänsynslösa beteckningen av varje föremål – vi återfinna samma oförfärade storartade humor, som synes hava dragit ut, likt hjälten i en tysk saga, för att lära känna fruktan.”

Denna stämning har, som många författare påpekat, vunnits under kampen mot en sträng, allvarsfylld natur och genom segern över den, och humorn är ett “tungsinne, som har frigjort sig oon slår över i sin motsättning; det är ljusa bilder målade på en mörk bakgrund”.

Vad folkmusiken vidkommer, anses den också vara olika hos de tre skandinaviska huvudfolken. Den kände samlaren av nordisk folkmusik Berggreen uttrycker detta sålunda: “Den danska rytmen är glidande, den svenska böljande och den norska livligt springande.”

I ett tal i Köpenhamn inför nordisk skolungdom tillät jag mig göra ungefär följande liknelse: Det danska språket och lynnet är likt violinen, som talar med så mänsklig, kultiverad stämma i de mest skiftande tongångar; det svenska språket och lynnet har flöjtens idylliska, ljusa klang; det norska talar med valthornets mäktiga stämma, och det finska språket och lynnet karakteriseras bäst genom cellons djupa, vemodsfulla, men till våra innersta känslor talande toner.

Den genuina norska konsten visar ett färg- och formsinne av djärv men storartad verkan. Och om det fornnordiska snideriet och ornamentiken ha utvecklat sig i Norge, som är att antaga, har detta folk redan därigenom visat sig stå högre än, tror jag man vågar säga, än alla andra opåverkade folk, som försökt sig på konstnärligt skapande. Den norska folkkonsten är mera differentierad och mångsidig än övrig nordisk konst, har man sagt.

Sigurd Hoel skriver i en anmälan av norsk litteratur: “Den norska diktningen har under detta år (1925) blicken riktad inåt, den letar efter det utpräglat norska, den famlar efter det som karakteriserar just denna nation, den lyssnar efter de djupaste och hemligaste tonerna.” 


Norskt och nordiskt. Man har i Finland en synnerlig benägenhet för att parallellisera norskt och finskt – i synnerhet på finskt håll. Men också en finlandssvensk skriver för kanske ett decennium tillbaka: “Det finnes utan tvivel vissa likheter mellan norskt och finländskt kynne. Kanske bero de delvis på de båda ländernas glesa bosättning och på de hårda levnadsvillkor som bjudas befolkningen. Kanske bero de även till en del på att det egna och nationella odlats i Norge liksom i Finland med en särskild hängivenhet, emedan den politiska självständigheten saknats intill allra nyaste tid. Säkert är emellertid, att behovet av nationell självhävdelse är stort på båda hållen, liksom att man är ungefär lika snarstucken och ömtålig – färdig att finna allt i hemlandet fullkomligt åt skogen, ifall någonting är annorlunda än vad man vill ha det, och lika färdig att upphöja en sak eller en person, som man gillar, högt över alla rimliga mått och proportioner.

Man ser även individualismen florera på båda hållen. Var och en känner sig som kapten på egen skuta eller som husbonde på egen gård, En norsk norrman från Norge är en självsäker man, och även om en finsk finne från Finland i mycket är honom olik, så är självsäkerheten dock knappast mindre. Den kan åstadkomma mycket gott, den uppfostrar till energi och seghet och skapar en absolut olust att bli överträffad av andra. Men medaljens frånsida är ofördragsamheten och intoleransen, rättshaveriet och fanatismen. Man har sin åsikt och är så bergfast övertygad om dess riktighet, att ingen annan åsikt kan ha något som helst existensberättigande. En motståndare på ett eller annat teoretiskt eller principiellt område blir en personlig fiende och alla åsiktsolikheter utmynna med största lätthet i kiv och split och himlastormande gräl.”

Säkert är också att finnen aldrig har spydigheter till övers för norrmannen, vilka han däremot gärna tilldelar svensken.

En annan finlandssvensk, Hans Berndtson, är inne på samma tankegång: “Trots allt, som skiljer är väl “til syvende og sist” det norska lynnet mer likt det svenska än det danska, liksom Sveriges och Norges natur företer betydligt flera likheter sinsemellan än med det mera mellaneuropeiskt danade Danmark. Om emellertid svensken är lyrikern och dansken epikern i den nordiska brödrakretsen, så är norrmannen dramatikern. Det sistnämnda ådagalägges ej blott av Norges enastående starka och rika dramatiska diktning, utan också av folkets hela inställning till tillvaron, dess lynne och särart. – Ta vi så Finland med, så frapperas vi av en del f. ö. ofta påtalade likheter i lynne och egenskaper mellan norskt och finländskt. Jag misstänker dock, att denna likhet ligger mera på ytan: den består närmast i en viss frihet från stränga yttre former, en viss kantighet och uppriktighet, en viss avsaknad av diplomatiskt avrundad elegans. Svensken är i allmänhet en hel del mera sirlig och korrekt än norrmannen och finländaren. Men den naivt ärliga självuppskattningen, detta frejdiga “här kommer jag”, som norrmannen ofta besitter, saknar väl genomsnittsfinländaren, åtminstone på svenskt håll i detta land. En gammal skandinav, som vistats mycket i Nordens fyra länder, gjorde en gång på ett “höifjeldspensionat” i Dovre en jämförelse mellan norskt, svenskt och finländskt, som utmynnade i denna lilla anekdot; om man t.ex. frågar en svensk, en norrman och en finländare, om de spela. piano (vi förutsätta här, att alla tillfrågade spela ungefär lika bra), så svarar svensken artigt: “Ja för all del, jag spelar lite grand”, och finländaren: ,”Nå, int’ just någo’ vidare”, medan norrmannen svarar prompt och rakt på sak: “Jeg spiller noksaa gott jeg”! Detta senaste svar bör ej betraktas enbart som skryt – det är egentligen bara ett slags behov av självhävdelse, ett rättframt klarläggande av ett faktum. Den vanlige norrmannen – undantagen äro här som alltid många – må synas oss en smula egenkär och medveten om sitt eget värde och sitt lands, men han är likväl så naiv, öppenhjärtig, så fri från teaterposer och krimskrams att han mer än de flesta blir en god kamrat och en renhårig medvandrare “på livets landsväg”. Exempel på denna sida av norskt psyke kunde fås i massor. Ett, som i all sin obetydlighet har en viss psykologisk betydelse, består i det allbekanta faktum, att t.ex. svenskar och danskar äro mycket goda tjänare, betjänter och kypare, medan en norsk “kellner“ ej är på långt när så flink och smidig, – en finsk “vahtimestari” skall vi helst inte tala om i sammanhanget. I det välordnade, precisa, skiktuppdelade rikssvenska samhället är den oljehale, andligt som lekamligt välpressade och ypperligt dresserade vaktmästaren en helt naturlig och följdriktig företeelse. I det norska samhället – Europas mest demokratiska i sann bemärkelse – däremot icke. Vilket ej på något vis hindrar, att man kan bli lika väl betjänad och uppassad på norska hotell och restauranger som på svenska. “Turistsynpunkter”, säger någon! Javisst, men dock betecknande för folklynnet. Ex.: en svensk kypare, som fått rikliga drickspengar, vältrar sig i allsköns tacksamhetsbetygelser och vältalighetsklicheer, av vilka han givetvis inte menar tiondedelen (han har en lång “skala” allt efter drickspengarnas storlek), medan en vanlig norsk kypare mottager samma proportion av mammon med ett enkelt “Mange tak skal De ha”. Mig synes detta vara en lagom medelväg mellan svensk fras-jonglörskicklighet och finsk surhet och trumpenhet.

Så ett par ord om den norska kvinnan, detta givande ämne, som man skulle kunna skriva ett helt tidskriftsnummer om, medan jag här måste inskränka mig till några rader. Det är i både Sverige och Norge ett gängse talesätt, att svenska herrar och norska damer äro trevligare än norska herrar och svenska damer. Hur som helst är nog – om man menar kvinnan själv och inte hennes omhölje och hennes sociala inramning, viket ju i Sverige och – ofta i svenska Finland – är avgörande, den verkliga norskan en hel del intressantare som psykologiskt studieobjekt än svenskan. Hon är betydligt mera självständig – hon är djärvare, friare och mindre ursinnigt brack-konventionell än rikssvenskan i vissa kretsar är ännu i nådens år 1928. Hon gör och säger i en del fall precis vad hon vill. Men den norska kvinnan har under sin litet karlavulna, karska och frejdiga yta dock en stor portion värme, glöd och mjuk kvinnlighet. Det är “legeringen”, som gör det. Det vilar ett säreget skimmer av snöviddernas ljus, en frisk doft av fjäll och forsar, en käckhet och en frimodighet över “den unge norske pike”, som man ej finner var som helst och hos vilken nationalitet som helst. – Den i mitt tycke bästa och vackraste kvinnogestalt, som den norska litteraturen rymmer, när det gäller en helt ung norsk flicka, är Hilde i Ibsens drama Bygmester Solness.”

En rätt god karakteristik av skillnaden mellan svensk och norsk belevenhet giver följande anekdot:

Om en dam i en järnvägskupé sträcker ut foten till hinders för de förbigående, säger svensken: “Vill lilla fröken ila vänligheten att låta mig passera?”

Norrmannen säger: “Drag in foten, jänta!”

Det finnes några drag i den norska folkkaraktären, inför vilka grannarna i söder och öster ha svårt att tillbakahålla sina spydigheter. Ett av dessa är den norska självtillräckligheten. Det Peer Gyntska “at vaere sig selv nok” har man satt som devis på hela nationen. I Sverige talar man gärna om ”En norsk norrman från Norge” och glömmer icke att norsk och morsk rimma mycket väl.

En norrman besökte Himmelsbjerget på Jylland och fick av en dansk upplysning om dess höjdförhållanden: “Det är vårt allerhögsta berg i Danmark.”

“Berg, sa ni”, svarade norrmannen, “sådant kallar vi för dalar i Norge.”

En norrman, som någon tid vistats i Köpenhamn på kongresser och dylikt, tillfrågades på hemresan vad han tyckte mest om i “Kongens smukke By”.

“Mej selv”, ljöd svaret.

En norrman satt på en restaurang i Danmark och skröt för en dansk.
För att bräcka honom beställde dansken kokta humrar, men sade till kyparen, att han skulle ge order om räkor och då borde humrarna komma fram. “Kypare, jag skulle gärna vilja ha räkor till min gäst och mig, men kom ihåg riktigt. stora.”

Humrarna buros in. “Jaså”, sa norrmannen, “ni tycks ha drammen-räkor här i Danmark också.”

Det är den sortens norrmän, som man i Sverige titulerar “norrbaggar”, dock helst bak deras ryggar, ty öknamnet retar norrmannen i hög grad, “så att han vill stångas”. Därav kanske namnet.

En person har sagt, att det är omöjligt att fotografera en norrman i naturlig ställning. Han intager strax, då han märker vad det är fråga om, en pose som om han vore en segerrik fältherre eller Nansen efter hemkomsten från den stora polarfärden. Ja, Nansen han spände ut bröstet för att därmed illustrera den spänstighet och styrka han onekligen behövt för att genomföra sin oförlikneliga bragd. Däri ligger ju intet ont. Nordenskiöld poserade också rätt försvarligt inför v. Rosens pensel och kameran efter Vegafärden. Det hör så att säga till saken. Men har någon sett Amundsen posera?

Det finnes en liten gradation mellan självtillräcklighet och självbelåtenhet. Den senare egenskapen lär ingalunda ha norskt patent. Men den betonas ofta, när det gäller att få fram norsk mentalitet.

En utlänning, som deltagit i en kongress i Oslo, berättade, att på slutbanketten visserligen några tack- och avskedsord ägnades gästerna, men att dock de längsta talen utgjordes av ordförandens tack till de olika bestyrelserna, dessas tack till ordföranden, sekreterarens tack till sina biträden, ordförandens tack till skattmästaren, dennes tack till mecenaterna o. s. v. i oändlighet. Norrmännen äro, sade han, oförlikneliga festarrangörer, men så veta de också själva av det.

Norrmannen kan skräna, men han kan också tiga, om det behöves, ty han är en utmärkt taktiker, när det gäller diplomati och politik. Känd är historien om Michelssen som telegraferar till Björnson: “Nu gjaelder at holde kjaeft.”

När Gustav Sundbärg säger: “I Norge tror man att allting är hjälpt med stora ord”, så skjuter han över målet. Det är väl närmast så, att de stora orden äro ett slags lättare ammunition för den som imponeras därav, medan de ha tigandet som sitt så att säga tunga artilleri för de kloka och kritiska.

“Norrmännen äro ett folk av advokater”, har någon sagt. Det vill säga, de åtnöja sig icke med en metod utan rätta sig efter motpartens läggning.

“Och om någon går med näsan litet för högt i vädret, om vi kort sagt äro litet mer högfärdiga än som egentligen klär oss, så tag icke illa upp. Kom ihåg att detta är ett begynnelsens land! De ovissa möjligheternas!” (Nils Collet Vogt).

En sida i det norska psyket, som ofta hånas, är norrmännens burdusa och mindre finkänsliga sätt.

Gustav Sundbärg säger: “Ridderligheten är en egenskap, som norrmännen ha ytterligt svårt att fatta. För dem är det ett axiom, att varje eftergift helt enkelt betyder svaghet.”

Carl Larsson berättar om en norsk skulptör, som bodde inne hos honom i hans ateljé i Paris. “Men han var otacksam på så vis, att han skrev till “Verdens Gang” och skällde på svensken. Se, han var en riktig norrman.“

Palle Rosenkrantz talar ironiskt om norrmännens “traditionella älskvärdhet”, när han låter en norrman i en av sina romaner komma fram med den ena ofinkänsliga anmärkningen efter den andra.

“Norrmännen äro trevliga”, har någon sagt, “så länge de inte äro otrevliga.”

Gå vi till grunden och orsaken i detta spörsmål, så få vi knappast betrakta självmedvetenhet som en svaghet utan snarare som en styrka hos nationen. En annan sak är om det gör umgänget angenämare för en främling. Den norska individualiteten tar sig uttryck i självhävdelse.

“Den ensamme mannen är den starkaste.” I Norge torde uttrycket att stå med bägge fötterna på jorden vara skapat. Norrmannen står med sina båda fötter på sin fosterjord och intager därvid gärna en något bredbent attityd.

“Jag behöver icke ros av andra, jag rosar mig själv, om så behöves”, påstås en norrman ha sagt.

Alex Ziegler anför bl.a. följande: “Man finner t.o.m. på Dovre fjäll anstolta bondfamiljer, som härleda sitt ursprung från Harald Hårfager. En svensk konung reste en gång genom Hallingdal, och då man frågade en rik norsk bonde, som ledde sina anor från fornnordiska konungar, om han icke ville infinna sig och hälsa konungen och prinsessorna, svarade denne: “Jag är konung i mitt eget hus och har själv fem prinsessor, vilka jag dagligen kan beskåda.”

Men man frågar sig å andra sidan: finnes det icke något gott också i denna självständighet, självgodhet och självhävdelse, finnes däri icke en kraft, som de andra, anspråkslösare och vekligare sinnade folken sakna? Jo, onekligen. Någon har sagt, att Gustav Vigelands konst “äger en bredd, en urkraft av självhävdelse, som är genuint norsk”.

Norrmännen äro kanske Nordens mest utpräglade längtare, och det vill säga något det. Är det vikingahågen, som ännu sitter i, eller var det icke snarare så, att vikingarnas längtan ut till större och friare förhållanden alstrades av instängdheten i trånga dalar och fjordas? Ett flertal av Norges skalder ha givit uttryck åt denna längtan.

Men ibland segrar hembygdskänslan över längtan ut; “heimhugen” kallar den fredlöse tillbaka till hemliden, som landsmålsskalden Arne Garborg sjunger om.

Annorlunda tänker nog, enligt Knut Hamsun, den moderna “gutten”.

Vi ha ovan antytt, att norrmännen, i synnerhet de som bo i de från solen mer avstängda fjordarna och dalarna nordpå, ha en tung, ofta grubblande religiös läggning. Detta följer kanske med klimatet, ty vi ha samma företeelse i Norrbotten och Österbotten, där lästadianismen och före denna pietismen funno en särskilt gynnsam jordmån.

Fiskarbefolkningen är också i regel mycket vidskeplig och trots den utbredda socialismen och kommunismen rätt konservativ. Amund Helland skriver: “Man misstager sig knappast, om man betraktar dessa nordländska fiskare med deras båtar och redskap som ett till hälften naturfolk; och härav härleder sig måhända den konservatism, varmed de motsätta sig varje förändring i levnadssättet.”

När Troels-Lund skriver om vidskepelsen i Norden i det sextonde århundradet, rör han vid saker, som ännu icke äro glömda i det nordliga Norge. “Runt omkring viskas det om varsel och järtecken: Helhästens underligt hoppande steg, hundens dödsbådande ylande, ljus från overkliga liktåg. Det var överraskande så många som med ens blevo “synska”. Och alla voro lyhörta. Det ivrigaste samtal kunde icke överrösta dödsurets knäppningar i väggen, eller ett uggleskri i fjärran. Om ljuset brann snett, betydde det död. Dessa föreställningar voro årtusenden gamla.”

Det finnes knappast ett enda skönlitterärt arbete, som handlar om folklivet i synnerhet i det nordliga Norge, vilket icke behandlar detta ämne. Troll och gastar driva ännu sitt spel i fjällen, havet har sina egna övernaturliga varelser, och i jorden bo “de underjordiska”. Många äro “framsynta” och se vad som händer på andra orter eller kommer att hända.

År 1930 uppstod i Telemarken en ivrig religiös rörelse, ledd av en präst; men då inom kort talrika fall av sinnessjukdom inträffade bland de “väckta”, funno sig myndigheterna föranledda att gripa in; och dock har Telemarken ljusare och gladare dalar än fylkena nordöver.

Stortyper och småtyper. Man har utpekat flera bemärkta norrmän som typer för sitt folk. Här finna vi lbsen och Björnson, Nansen och Amundsen, Sigrid Undset och Knut Hamsun, Vigeland och Heiberg, Olav Duun och Barbra Ring.

Det där att man tager en framstående person ur ett folk och utan vidare uppställer honom som typen, behöver ingalunda träffa rätt. En författare behöver icke själv vara typisk för sin nationalitet för att kunna framställa typiska karaktärer, ja, träffa folkets egenart på kornet. Så t.ex. är Georg Brandes en förträfflig typ för den köpenhamnska högintelligensen, Levertin känner i många stycken svenskt som knappast någon annan, och ingen har så kunnat känna för och skildra barnnaturen i sitt hemland som Topelius, och dock voro de två förstnämnda judar, Topelius åter hade åtskilliga droppar judiskt blod i sina ådror, som han flera gånger själv framhåller.

Ibsen var ju mera europé än norrman, har man sagt. Hans karaktärer äro långtifrån alltid norska. Men bland dem finnas dock rent norska typer och storartade sådana som i Brand och Peer Gynt. Sådana den starka viljans och fantasiens förkämpar som huvudpersonerna i dessa dramer torde icke vara sällsynta eller äro åtminstone tänkbara i Norge. Huvudpersonen i “En folkefiende” med sin kamp mot majoritetsförtryck och fromleri visar också en av praktsidorna i den norska psykologiska bilderboken.

Ibsen säger om sin typ för den starke mannen, Brand:

“Hans Traek var senefulde, skarpe, spaendte, 
Han ligned En, som viI, men godt kan vente.”

Till och med borta i Amerika tyckas flera författare ha uppfattat det storvulna i den norska folkkaraktären.

Ibsens kvinnor äro antingen stolta härjarinnor eller blida och uppoffrande varelser. Båda typerna finnas uppenbarligen, men oftare, får man tänka sig, bastarder mellan dessa. Ibsen vidrör också, t.ex. i “Fruen fra havet”, det för norskt lynne så egenartade mystiska, som drar och binder själarna. I hans ofta dimmiga symbolism är det äkta norsk “tåke”.

Men det mest norska hos Ibsen själv är hans kraftnatur, hans förmåga att koncentrera sig och hans eremitartade åskådning. Han är den starke ensamme mannen.

Sannerligen jag vet, om Ibsen var kortskalle och Björnson långskalle, men jag säger som läraren, vilken förebrådde sina elever för att ha valt orätta föräldrar, de borde ha varit det, eljest är där någon blunder begången, ty på teorier kan det ju aldrig vara något fel.

Björnson har germanens soliga, frejdiga, vittskådande sinnelag. Han levde mera med och för folket än Ibsen. För flera av hans sagofigurer ha närboende bönder stått modell, varigenom de blivit mera s.a.s. handgripliga och sanna. Björnson är entusiasten, som lätt flammar upp för alla stora idéer, och denna entusiasm skulle gå ut i tal eller skrift. Han blev en stormklocka för Norges folk. Han var en riddare utan fruktan och tadel, men hade korsfararens naivitet. Karaktären är väl som sådan mera allmänt germansk än rent norsk.
I intet nordiskt land har titeln “digter” en sådan klang som i Norge. Företeelsen har sin förklaring i, att det under många decennier var de norska författarna, som spelade rollen av sitt lands verkliga ambassadörer i utlandet och som läto det norska namnet flyga ärat över jorden.

“Hos norrmännen, som redan i sin forntids diktning stodo framför de övriga nordiska länderna i dramatisk kraft, kan här ett bestämt naturanlag påvisas”, skriver Hans Olrik. Det är nästan mera frestande att speta upp på gaffeln till skärskådande två äldre författare än att hålla sig till de så ofta använda exemplen. Vi skola välja Holberg och gamle, hederlige Petter Dass. Men Holberg var ju dansk, säger läsaren, om ock född i Bergen, och det är möjligt att han hade rätt mycket tyskt blod i sina ådror. Ja, visserligen. Hans stilla ironi är nog ett danskt drag, likaså människokännedomen, men det storvulna i hans karaktär, det stora målet, vartill han ytterst strävade, nämligen att höja båda sina fosterland – om man så får säga – till allmänt europeisk nivå pekar mot norskt psyke och norsk tanke. – Petter Dass blev inte baroniserad som HoIberg, hans skrifter ansågos inte en gång förtjäna att tryckas under mannens livstid, men de levde på folkets läppar. Betecknande är, att han av allmogen betraktades som någotslags sagofigur, som förmådde länka naturens krafter enligt sin vilja. Han var väl den mest konkrete poet som funnits. All hans diktning gick på sak och var praktisk. Däri är han så rent norsk.

Jag är på intet sätt mannen, som kan värdesätta det rika andliga livet i våra dagars Norge och säga i vad mån det återspeglar folksjälen. Vi ha ju de stora profeterna och så ett dussin små profeter eller mer, av vilka många trevat på den egna mentalitetens klädnad och sökt blotta denna. Man skulle tveka att norska litteraturen nu är alltför frodig; förr redde sig folket med Björnson, Ibsen, KielIand, Lie och några till och redde sig gott. Men det är som om ett tryck lättat och alla jäsande tankar börjat bubbla upp.

Den nya norska litteraturen återspeglar ett nytt Norge i framgång och utveckling och framhåller såväl karaktärer, som kunna följa med i långdansen – och det kunna norrmännen i regel såväl hemma som i synnerhet i Amerika – som sådana, vilka släppa taget.

När det gäller norska vetenskapsmän och författare kunde man svänga om Thorilds sats sålunda:

Det klart sagda
är det klart tänkta.

Som goda norska typer framhållas ofta Nansen oon Amundsen samt även Otto Sverdrup och C. A. Larsen. Huruvida de även antropologiskt äro rena norrmän känner jag icke, men det finnes ju intet skäl att betvivla detta.

Fridtjof Nansen representerade det storvulna och rationellt beräknande i den norska folkkaraktären. Han har rationaliserat polarforskningen och även till en god del talassologien. Han hade för sed att grundligt förbereda sina företag, så att ingenting skulle få klicka, och i regel har ingenting klickat. Han hade brottats med vår tids mest invecklade och omöjliga problem på det sociala området och infört en viss förenkling i diplomatien. Allt detta tack vare sitt norska: att tänka först och handla sen, tack vare sin självständighet, sin oräddhet och sin starka, ödesbetvingande vilja.

I en nekrolog i “Hufvudstadsbladet” skrives bl.a.: “Själva grundvalen i Nansens personlighet var kraften, tankens, sinnelagets, musklernas kraft, målmedvetenheten, som aldrig skymdes av oväsentligheter. Denna kraft ledde honom fram över den grönländska inlandsisen och polartrakternas skrovliga isöknar, den hjälpte honom under kampen för sitt lands självständighet och senare vid de diplomatiska förhandlingarna, liksom när han förde hem de halvt förvildade sibiriska krigsfångarna. Och tack vare denna målmedvetna kraft kunde han, en ensam man, stiga fram som en representant för hela Europa och ensam förhandla med de ryska revolutionärerna. Det fanns hos honom något av det kärva och tvärhuggna i de norska sagorna, något av granitens monumentalitet.”

J. Worm-Müller skriver i sin nekrolog i “Tidens Tegn” bl.a.: “Nansen var naturbarnet, skogens och fjällets son, han var jägaren och han var drömmaren. Lika sträng, nykter, nästan stel i sitt arbete, lika pojkaktig, barnslig var han ute i naturen, fången av stämningen, glad, lyrisk: – konstnären, tecknaren, målaren, artisten som älskar musik.”

“Han var från topp till tå ett uttryck för det ursprungligaste i det folk han tillhörde, kärnan däri; han leder som typ tanken tillbaka till de första kända norska personligheterna, som lade grunden till landet, sagotidens stora kämpar; och han förhand en okuvlig fysik med uthållighet och handlingskraft, som de personer måste ha haft som med Norge som ursprunglig utgångspunkt grundade riken i Europa, såsom Vilhelm Erövraren”, skriver Johannes V. Jensen.

Roald Amundsen är den bästa typen på medelsnitts – ingalunda den medelmåttiga – norrmannen, då han är som bäst, som jag känner. Jag vet icke, om jag skall beundra Amundsen mera för hans fyra oförlikneliga stordåd på den geografiska forskningens område, som aldrig kunna bliva överträffade, eller hans osammansatta, rätliniga karaktär. Lika litet som Nansen ville han splittra sina krafter, liksom denne var han beslutsam och tog ansvaret helt på sig. Han var alltid ensam om sina planer, som rationellt förbereddes och utfördes; organisation, ehuru ofta nog förbluffande enkel, skulle det vara och dumdristigheten hatade han som synden. Hans kapplöpning med Scott till sydpolen har klandrats från engelskt håll såsom icke fullt “fair play”, men från norsk sida betraktas den som en fullt korrekt tävlan. Amundsen visade i sin sista färd den självständige mannens behov att ensam planlägga och utföra ett företag; det misslyckades – enfin, han var ingen mekaniker, som kunde undersöka maskinens hållbarhet. Men bragden att offra livet för den som smädat honom, den är så hög, att den knappast uppfattas rätt annorstädes än i Norden och möjligen i England, där man också har sinne för sådant.

Sörlänningar och nordmän. I förra århundraden voro i synnerhet länsmännen i Norge av dansk börd. Jag tror icke precis de voro alltför mycket rosade i Norge, ehuru Troels-Lunds omdöme låter annorlunda.

Tyskarna i Norge, speciellt i Bergen, vore ett kapitel för sig. Därom är dock redan åtskilligt skrivet. Reusch säger, att det är en “falsk föreställning, att Bergens befolkning till en väsentlig del härstamma de från hanseaterna”. Förr var Bergen synnerligen isolerat, och bergensarna hade utvecklat en “egen fysiognomi genom att alla människor levde så inpå varandra”. Huruvida ovananförda omständigheter skulle ha påverkat bergensarnas kända livlighet, slagfärdighet och rapphet i munnen, som skiljer dem från andra, mera sävliga norrmän, är icke bevisat.

Till andra städer, t.ex. Stavanger, sökte sig också skottar, holländare m. fl. Skottarna voro mest soldater och slutade ofta som strykare.

Zigenare inkommo även i Norge, huvudsakligen från Danmark och stodo under detta rikes hårda, ja, rent av omänskliga lagar. “Fanterne” i Norge rekryterades dock efter hand med allehanda landstrykarelement, varvid deras språk och egenart gingo förlorade. De äro numera blott en “oren blandningsrest”, säger en författare. Snarare kunde man säga, att de på vissa trakter blivit ingjutna i den norska befolkningen, som därav fått en mörkare hud och ett oroligare temperament.

I Knut Hamsuns bok “August världsomseglaren” framställes en typ, som i hög grad liknar Peer Gynt, fåfäng, lögnaktig, bekymmerfri i framgången, pultron i motgången men full av uppslag och idéer samt fullkomligt oegennyttig. Även i annan norsk diktning återfinnes denna typ.

Liksom till Värmland inkommo även till Solör i Norge finnar under Karl IX:s tid. I de hittills obebodda ödemarkerna bildade de en nybyggarstat i staten, där skogsbackarna svedjades, markerna skattades på villebråd, och folket bodde i rökpörten och ivrigt anlitade “finnbadstun”. I mitten av 17:de århundradet begynte man tränga finnarna tillbaka till de s.k. finnskogarna. I Grue härad finnes kanske en och annan, som ännu kan tala finska. För övrigt ha de gått upp i den norska befolkningen.

Mera ha de i Troms fylke och Finmarken invandrade finnarna eller kvänerna influerat på befolkningen. Likaså, om ej i ännu högre grad lapparna, i synnerhet de s. k. havslapparna.

I Troms fylke finnas norsktalande invånare av flera olika slag. Först ha vi avkomlingarna av den urgamla norska befolkningen, “vikingaättlingarna”, sedan avkomlingarna av danska köpmän, vidare den i dalarna “söndenfra” inflyttade odalmannabefolkningen, så den kvänska blandbefolkningen och slutligen de förnorskade havslapparna och lappbastarderna.

“Vikingaättlingarna” kunna i vissa trakter – en socken utpekas särskilt av grannarna – vara rätt degenererade. De ha rykte om sig att icke kunna skilja mellan mitt och ditt, och man påstår sig ofta hemma hos dem få se kaffekoppar, handdukar o. dyl märkta med främmande initialer. Men det finnes å andra sidan sådana som väl hållit sig uppe, så att det formligen “synes på dem” att de ha vikingablod i ådrorna. Dessa de gamla nordmännens avkomlingar bo för det mesta i skärgården, d.v.s. på öarna och vid de yttre sunden samt fjordmynningarna. Jag erinrar mig särskilt bröderna Gjaever, “stormän” i flera avseenden, såväl till kroppshyddan som till sitt inflytande över befolkningen runt omkring. De gamla Gjaever-bröderna torde nu ha gått till sina fäder, men släkten fortlever. Det var en fröjd att se Anton Gjaever på Lyngseidet röra sig bland lappar och annat småkrafs. Han var en konung till sätt och later. Lappar, kväner och även norrmän av lägre kategorier såga upp till dessa storbjässar som till högre väsen.

Andra “vikingaättlingar” längre in i fjordarna ha blandat sig med den kvänska befolkningen och icke heller förmått hålla sig andligt rasrena. De stora latifundierna de förr innehade, ända “til höjeste Fjeld” äro numera styckade. Släkten Rasch eller Rask kunde berömma sig av att äga jord tvärs genom hela Norge från västkusten till östgränsen.

Av vad härstamning större parten av de s.k. tromsöskepparna äro, är mig obekant, men det finnes nog en god portion vikingahug hos många av dem. Det är tromsöskepparna, som till god del – jag glömmer ej Tönsbergs andel – startat hela den blomstrande norska valfångsten både i norr och söder, det är tromsöskepparna, som upptagit Svalbardfärderna på sitt program och därigenom skapat det intresse för denna ögrupp, som slutligen lett till dess införlivande med Norges statskropp, det är slutligen de, som till en del åtminstone organiserat högsjöfisket vid Finmarkskusten och hela “russetrafikken”.

De danska köpmännen voro under handelsmonopolets tid verkliga förtryckare av den fattiga fiskarbefolkningen. Men deras avkomlingar ha helt och hållet införlivat sig med den övriga befolkningen. Några äro bönder, t.ex. av släkten Dreyer, andra äro ämbetsmän, köpmän eller affärsfolk, t.ex. flera av släkterna Figenschou, Killengren, Holmboe m. fl. De utgöra Nordnorges förnämsta kultursläkter, och flera ryktbara vetenskapsmän, Koht, Mohn m.fl., eller ämbetsmän, Urbye, Kjerschow m.fl., äro utgångna från dem. I alla dessa fall kan jag dock icke garantera dansk härstamning.

Men vad man kan garantera är rent norsk härstamning, i flera fall från Österdalen, av odalmannabefolkningen i Maalsälvdalen och dess bidaIar. Det höres i många fall ännu på dialekten, fast många redan bott där i ett par generationer. Dessa bönder äro av ett segt och hållbart virke; de förskingra icke sina hårt och dyrt förvärvade slantar som fiskarbefolkningen, de äro ytterst måttliga i mat och dryck samt rätt konservativa. Bland dem har socialismen icke vunnit insteg, om de ej äro uppblandade med kväner, som ofta är fallet i bidalarna. Däremot är fiskarbefolkningen, såväl den norska som i synnerhet den kvänska och lapska, starkt hemfallen åt revolutionära tänkesätt, kommunism, t. o. m. en krydda av bolsjevism längre uppåt Finmarken. De äro religiösa men dock ej känslomänniskor, och lästadianismen har mest fått makt med blandbefolkningen, medan de rent norska äro högkyrkliga.

Den helt och hållet förnorskade kvänen vill icke gärna kännas vid sitt kvänska ursprung, och detta är ju icke något vackert drag, om man också måste erkänna, att ett sådant medgivande icke skulle höja anseendet på alla orter. Jag har fått den föreställningen, att den förnorskade lappen bättre kännes vid sina genealogiska antecedentia, åtminstone om han har renlappsblod i sina ådror, vilket anses vara ett slags aristokrattecken. De kväner, som ännu tala finska, förhålla sig annorlunda, de äro glada att få tala sina fäders språk och ha bevarat vissa traditioner, såsom var släkten ursprungligen är hemma, när den vandrat in o. s. v. Slutligen finns det kväner, som ännu ytterst bristfälligt kunna norska. Dessa känna sig visserligen som norska medborgare och äro nog så goda som sådana, men sluta sig helt och hållet till de sina eller till i finska hemmastadda lappar.

I de flesta fall ha de fullständigt bevarat sina finska karaktärsegenheter, och här är det svårt att draga paralleller i lynnet mellan finne och norrman, så skarpt skiljas de från varandra. Men jag medger gärna, att detta är frestande beträffande de bildade finnarna och norrmännen, som onekligen ha viss frändskap i mentalitet.

Havslappen är redan i viss mån degenererad. Såsom utpräglad säsongarbetare har han benägenhet för lättja och såsom beroende av ett nyckfullt havs ojämna givmildhet har han icke lärt sig spara. Renlappen påstås vara begiven på alkohol. Detta är icke mera riktigt. Naturligtvis faller han ofta för frestelsen, då alla hans grannar använda detta medel till att tillskansa sig förmåner hos honom, men något alkoholbegär har han icke längre. Därtill är lästadianismen en orsak. Däremot synas havslapparna vara begivna på “starkt”.

I en sak äro alla lappar och kväner samt hela blandbefolkningen ett och detta är i sin fallenhet för mysticism. Därför har lästadianismen lämpat sig så väl för dem. Vidskepelsen är dock i allmänhet icke så stor hos dem, som man synes förmoda. Såsom i hög grad nervösa, vilket främst gäller lapparna, ha de också benägenhet för hysteri, i synnerhet religiös.

Vid ett möte på Bygdö utanför Oslo hade jag en gång tillfälle att tala till en interskandinavisk publik. Jag försökte då upprulla min älsklingstanke om Nordens kulturella uppmarsch på den arena, där de stora kulturnationerna icke mera synas kunna bibehålla sin ledarställning eller sköta den dåligt. Jag försökte framhålla, huru vi redan ha ett visst försprång på den djupare diktkonstens, på naturvetenskapernas och kanske även på teknikens fält, jag talade om den här i Norden rätt allmänna förmågan att organisera, ordna och leda samt påpekade den chans vi nu hade att rycka in, när de gamla kulturväktarna synas tröttna. Vid denna uppmarsch borde norrmännen bära fanan, ty de ha den rätta élan, förmågan att göra sig gällande, göra sig hörda. Svenskarna skulle ordna tåget, danskarna hålla upp gemytet och finnarna släppa till den sega viljan.

Danskar

”Danskarna av bildat stånd kläda sig ofta så enkelt, att man tror dem höra till tjänstpersonalen. Att vara vänlig mot tjänarna hör också till god ton. Danskarna vörda sina åldringar, för allt vad de arbetat och stretat.

Jutar och öbor i forntid och nutid. Man kan till en del fatta huru Sundbärg kommit till sin uppfattning om danskarna, om man betänker, att han också var historiker, och att den svenska historien på så många blad sysselsätter sig med striderna mot danskarna och för dessa krigsårs vidkommande är genompyrd med allt det natonalhat, som på denna tid härskade mellan de två stambesläktade folken, och ännu den dag i dag är torde, ehuru betydligt avmattat, leva kvar i några landsändar och i en del sinnen. Vi som levat med i krigspsykosens tidevarv och fått se vad allt lögnpropagandan kan åstadkomma och huru denna kanske är det mäktigaste av alla vapen, böra icke förundra oss över, att den begagnades redan på denna tid, ty man vet ju, att många primitiva folk börja en strid på så sätt, att några personer “som ha ordet i sin makt” stiga fram och skymfa motståndarna i de mest utsökta ordalag.

Dr. Hemming Gadh berättas 1510 inför svenska rådet ha hållit ett synnerligen danskfientligt tal, ur vilket det då så livaktiga nationalhatet talar:

– Desse grymme djur och omilde danske troll – hålla för ingen skam att ljuga och bedraga. Därtill med så värdas de intet att tala som annat folk utan trycka orden fram, lika som de ville hosta, och syna, endels med flit förvända orden i strupan, förr än de komma fram. Sammaledes vanskapa de munnen, då de tala, av stor överdådighet förvända de alla ord ifrån sin rätta naturliga art och ljud: den som vi efter rätt skick kallom Jakob, den göra de till Jeppe. Den hos oss heter Nils, den göra de till en Nisse; och bruka de sådana förfalskning i mång annor ord sammaledes -.

Hemming Gadh påstås också, kanhända med orätt, ha skisserat danskarnas unionsvänlighet på följande sätt:

– O I värdiga herrar, säga de till svenskarne, o ljuvaste bröder, o älskelige vänner, o käraster grannar, nabor och fränder, som stå oss närmare än alla andra dödlige, vi äro ju alla en släkt, ett folk och i ett stallbroderskap. Om vi hålla tillsammans, så skall ingen fiende kunna bli oss övermäktig, men emellan sig säga de: Så snart oss något lägligit tillfälle givas kan, vilja vi låta hugga deras huvud av och dräpa dem med den skamligaste död vi upptänka kunna och kasta dem sedan på elden. Deras hustrur och barn vilja vi driva ifrån arv och eget och förstöta dem sedan intill en hop löse och slemme skökor och därefter draga till vårt fädernesland Danmark igen, riktade med de svenskes gods och ägodelar. –

Redan under Karl Knutssons tid sjöngos nidvisor, som avspegla det då begynnande nationalhatet mellan danskar och svenskar.

“Ger man sig in med danskar, blir man alltid lurad”, lyder ett vanligt svenskt talesätt ännu i dag.

Annorlunda uttalade sig redan i de äldsta tider andra och kanske bättre kännare av danskt själsliv. Danskarna ansågos vara äkta nordmän, styvsinta och allt annat än fega. Men redan på denna tid rätt så “snakkelige”.

“Danskarna kunna varken gråta över sina synder eller sina döda”, skriver den äldste, kristne skildraren av Norden.

Adam av Bremen, vilken på 1000-talet reste genom Danmark, kände sig ännu slagen av den hednisk-barbariska prägel, som vilade över hela livet därstädes. Männen hade styva nackar och ville hellre mista livet än tåla lekamlig tuktan; de satte sin stolthet i att se glada ut, när de dömdes och gräto ej ens över förlusten av sina kära.

Redan år 1200 var, som Arnold av Lübeck påpekar, danskarnas (danernas) dialektiska förmåga och färdighet känd. De hade redan då böjelse för att dryfta problem. Saxo Grammaticus, som levde på samma tid, berättar, att då Valdemar den store var på besök hos kejsaren i Tyskland och icke kunde skaffa foder till sina hästar, bad han att få köpa sådant.

– Det behöves ej, sade kejsaren, ty hela trakten här omkring är min gemåls hemgift, och här kan du själv ta, vad dig lyster.

– Nej, svarade Valdemar, jag är en konung, icke en rövare. Våldgästning är bortlagd hos oss, och vad jag hemma kallar svart, kan jag icke borta kalla vitt.

– Den danska billigheten och hänsynsfullheten var, tillfogar Saxo, honom för kär, för att han skulle vilja besmitta den med ett drag av främmande hårdhet.

Endast greve Lorenzo Magolotti yttrar sig i skrivelse till storhertigliga kansliet i Firenze om sin resa till Stockholm i maj 1674 sålunda: 

“I Danmark kan isen också vara ganska tjock, men är alltid farlig. Därför kallar det svenska ordstävet isen i april för dansk is. Detta syftar på den danska nationens karaktär, vilken anses såsom falsk och föga att lita på.”

Det var för resten alls intet under, om främmande fingo ett dåligt intryck av landet, ty de trakasserades ofta på olika sätt. År 1584, mitt i den djupaste fred, skriver Troels-Lund, utgick det en befallning till alla länsmän att passa särskilt väl på alla utlänningar, i synnerhet italienare, fransmän och spanjorer. Det var icke omöjligt, att sådant folk kunde få infallet att smyga sig in i landet för att åstadkomma olyckor.

Att danskarna icke heller litade stort på svenskarna finner man därav, att det år 1541 spreds ett rykte att flera legda mordbrännare skulle ha lyckats smyga sig in i landet. År 1563 gick åter ryktet, att den svenske kungen skulle ha sänt flera hundra mordbrännare till Danmark för att i hemlighet sätta eld på städer och herregårdar.

Danskarna ha alltid känt sig som en stor familj gentemot främlingen. – Dessutom var befolkningen synnerligen nyfiken på allt som en resande kunde berätta – nyfikenheten torde ännu i dag vara kännetecknande för danskarna – så att mån ofta nästan med våld kvarhöll honom, tills han var länspumpad på nyheter, vilket allt kunde stämma en resenär mindre välvilligt mot befolkningen.

Då Sundbärg frånkänner danskarna fysiskt mod, svarar Harald Nielsen:

“Är det danska sjömän eller kanske våra fiskare, vilka vid våra kuster otaliga gånger kämpat med döden för att rädda skeppsbrutna, som givit honom grund att framkasta sådant? Är det det rykte danska utvandrare förvärvat sig i främmande länder? Fråga i Kongostatens annaler, sök i främlingslegionens rullor, i Siam eller nederländska Indien och hör, om icke danskar förstått att offra livet för pliktens och ärans bud?”

Och han fortsätter för att förklara danskarnas saktmodighet:

“Den obenägenhet för att skaffa sig själva rätt, som (genom sekellång disciplin) uppstått hos danskarna, är en kulturegenskap, som har vissa fördelar, men som också kan ta sig ogynnsamt ut. Jag var vittne till ett sådant drag ombord på en ångare. En brutal tysk ryckte bort en stol från en dam, och i stället för att hastigt och energiskt ta itu med hans uppfostran följde herrarna den laglydige medborgarens sed och sökte efter de myndigheter, vilka skulle skaffa dem rätt. Förakt för lagarna är icke dansk sed. 

Det vill säga sådana ha danskarna blivit genom förhållandenas makt och självtuktan. I forna tider voro de lika obändiga vikingar som någonsin svenskar och norrmän.

“Under vikingatiden var personlighetens hävdande ända till övermått det mest karakteristiska i folkandan samt den därmed följande utvecklingen av modet, rådigheten och andra manliga dygder”, skriver E. Löffler.

Om cimbrerna överhuvud kunna anses vara danskarnas förfäder eller en dessa närstående stam, finnes tillräckligt bevis på krigiskt mod hos dem. Visserligen blevo de i det fruktansvärda slaget vid Vercellae av romarna tillbakadrivna till sin vagnborg, men av sina egna kvinnor med hugg och slag drivna fram till förnyad kamp.

“Men – skriver Grimberg – den förfärliga julihettan och det kringvirvlande stoftet pressade musten ur dem.”

När sedan allt hopp var ute, gåvo kvinnorna sina barn och sig själva döden för att ej behöva lida fångenskapens nesa.

“Vi danskar”, skriver Harald Nielsen, ”voro det fruktbara, lätt bebyggda och civiliserade landets folk, och efter hand som nederlagens eller de till synes onyttiga segrarnas verkligheter berövade oss vår tro på maktens politik, förlorade vi mer och mer lusten och intresset för krig, förmågan att förbereda det, den segervisshet, som alstrar den snabba, hänsynslösa beslutsamheten och den oanfäktliga viljan att genomföra en plan.

– Det är ett utslag av denna anda, som Monrad berättar från Dannevirke, nämligen att man – av skonsamhet – hade underlåtit att avbränna en grupp söder om vallen belägna hus, som generade vår skjutning, och som också senare användes av fienden.”

“Då en krets danske män för ett par decennier tillbaka tänkte på att resa ett minnesmärke över Köpenhamns stormning, avvärjdes detta i rättan tid, emedan man på intet sätt ville utsätta sig för att såra svenskarna”, berättar oss Hans Olrik.

När norrmännen invigde sitt monument i Oslo över Tordenskjold, svenskarnas besegrare, inbjödo de dåvarande svenske kronprinsen att övervara högtidligheterna och åhöra alla talen, och han kom.

När jag såg det tyska segermonument, som förhärligar den tyska övermaktens triumf över de danska stridskrafterna med alla dessa för den danska nationalstoltheten sårande bifigurer stå orubbat kvar på sin dominerande plats vid Dybböl, och fann, att det till på köpet var restaurerat av danskarna, ville jag ej tro mina egna ögon.

Invid stod det danska återföreningsmonumentet i fredligt grannskap. Jag frågade mig då: kan man tänka sig en annan nation, som så förbisett det nedsättande för nationaläran och endast tänkt på det historiska i saken? Detta är icke, som kanske någon förmenar, slappad stolthetskänsla, det är kultur. – Vid Dammen i Haderslev har man upprest ett gemensamt monument över i världskriget fallna danskar och tyskar från socknen, inalles 101 man. 

Det skämtades mycket under tyskkriget i den övriga Norden, där modet visade sig i att endast några ensamma behjärtade män infunna sig för att försvara sina kompatrioter i Nordeuropa, över danskarnas förmenta okrigiskhet.

– Skyd ikke for fanden, ser de ikke at her er folk, skulle de har ropat till tyskarna, när kulorna började vina om öronen på dem. Detta är naturligtvis bara “spøg”, men det kunde nästan ha sagts, så främmande för all slags blodsutgjutelse voro danskarna på den tiden och äro det i stort sett väl ännu. 

Danskarna ha många vackra segrar på idrottens område att anteckna, särskilt i sådana sportgrenar, där hjärnan måste vara med, icke bara musklerna, såsom i tennis, fotboll m. m. Oaktat kommenderingen aldrig är sträng oon stram, inser dansken, “när det gäller”, att han måste underordna sig, måste “passe” sig.

I en gäckande stil går det gamla skämtet om språkens uppkomst i paradiset. 

Ormen närmade sig med äpple i munnen inställsamt slingrande “våra första föräldrar”, där de sutto i arkadisk tillvaro bland alla skapade varelser, klappade lejonen på huvudet och ryckte tigrarna i svansen, och väste fram, tjusande Eva med sin blick:

– Voulez-vous, madame! – Franska språkets rötter voro skapade.

Ja, och så följde syndafallet, som vi alla känna av; arvsynden, vars effektivitet Mendel förnyat, var skapad. Det olyckliga äkta paret irrade förskrämt omkring. Då hördes en mäktig röst, icke olik Bismarcks kommandostämma:

– Addam, wo bist Du! – Och åter hade ett världsspråk kommit till.

Då svarade Adam ur ett “försteck”, där han gömt sig med Eva:

– Her er jeg, her er jeg bag bysken, og jeg er saa frygteligt bang. – Sålunda tillkom danskan.

Sundbärg, som prisar svenskarnas mekaniska anlag, anser att dessa saknas hos danskarna eller äro föga framträdande.

Av diametralt motsatt åsikt mot Sundbärg är hans landsmaninna Jenny Velander i fråga om danskarnas praktiska begåvning:

“Att danskarna äro ett praktiskt folk, det får man ett livligt intryck av, när man färdas på deras järnvägar. Man kan förundra sig över hur väl de beräkna frekvensen -. Extratåg insättas lätt och raskt – och så slipper man denna obehagliga oro för att icke kunna få plats på tåget -. Danskarna le gott, om de märka en sådan oro.”

E. Löffler har det som givit att hans folk är praktiskt, då han helt summariskt skriver: “Ehuru dansken är praktiskt anlagd, har han dock utpräglade andliga intressen; han älskar sitt fädernesland, dess historia och minnen, men å andra sidan tar han gärna efter det främmande och modärna, och härmed står i sammanhang, att han bibehållit så litet av gamla seder, dräkter och bruk. – Folkandan har utvecklat sig starkt i demokratisk riktning sedan mitten av förra århundradet, utan att därför den “honetta ambitionen” från Holbergs aristokratiska tid har försvunnit, och ståndsskillnad gör sig nu i det hela taget föga gällande.”

Sundbärg skriver också för att bevisa danskarnas föga utbildade sinne för naturstudium:

“Läs igenom Georg Brandes tjugo volymer samlade skrifter och räkna efter, om där finnes lika många sidor naturbeskrivning. – Dansken ser naturen genom sitt eget temperament.” Men han glömmer, att Brandes icke haft för avsikt att göra naturskildring och att Brandes var jude.

– O Danmark, paa Raenker Du aldrig Dig forstod,
Det har Du tit betalt med Dit favreste Blod!

sjunger en dansk skald. Detta rimmar illa med Sundbärgs ständiga tjat om danskarnas ränkfullhet. Visserligen voro de kanske under de ständiga stridernas och nationalhatets tider mera ränkfulla än de mindre slipade svenskarna. Men detta berodde väl på att de stodo närmare den machiavelliska kulturen. För övrigt, är det sagt att ens större parten av dessa “grymma” danska fogdar, slipade prelater och diplomatiska ränksmidare voro rena danskar? Är det icke mer antagligt att de voro tyskar eller andra utlänningar i dansk tjänst?

I Danmark vill man icke gärna visa sig förmer än man synes vara; i övriga nordiska länder är det snarast tvärtom. Danskarna av bildat stånd kläda sig ofta så enkelt, att man tror dem höra till tjänstpersonalen. Att vara vänlig mot tjänarna hör också till god ton. Danskarna vörda sina åldringar, för allt vad de arbetat och stretat.

“Den danska kvinnan är”, säger en författare, “vänlig, glättig och rätt ogenerad gentemot männen.” En annan säger:

“Vi danskar önska att den unga flickans kärlek skall vara glad.”

Den danska kvinnan har sin särskilda charm, vilken ålder hon än innehar. Detta beror av hennes glättighet och hennes andliga vakenhet. T.o.m. den kristligt sinnade unnar sig fröjden att vara glad och låta sin humor spela. 

I en punkt måste man dock ge Sundbärg rätt, detta då det gäller den danska psykologiska blicken.
“Dansken blev”, skriver Sundbärg, “psykolog om ej förr så när hela nationen låg bunden i en nästan gränslös politisk ofrihet och nationens flertal i en månghundraårig livegenskap.”

Men han överdriver, när han säger: “Dansken tänker – i konstnärligt snirklade spiraler, som avtecknar sig i hans smärtsamt fårade och förvridna drag. Trots sitt utomordentliga skarpsinne hinner han sällan fram till epokgörande nya tankar. Den småaktiga kritiken har gått honom för mycket i blodet och förlamar hans andes flykt.” Sundbärg anade icke att efter det han nedskrivit detta, flera danskar skulle få nobelpriset.

“Dansken har för vana att göra klart för sig huru de människor äro beskaffade, vilka han kommer i beröring med. Psykologisk litteraturforskning och estetisk analys spela en stor roll i Danmark – också den historiska biografien odlas mycket flitigt i Danmark”, skriver Hans Olrik.

“Dansken studerar hellre människorna än naturen. Svensken är alltid ointresserad för människostudium”, skriver Sundbärg. Men han glömmer Strindberg och Geijerstam och självaste Selma Lagerlöf.

“I ett samtal vill svensken helst höra händelser relateras, som sätta hans föreställningsförmåga i verksamhet, dansken åter vill helst höra problem framkastas, som uppkalla hans tanke- och kombinationsförmåga. – Danskarna ha förmåga av en enkel och lättfattlig framställning – i polemik är deras språk utbildat till fullkomlighet av smidighet, udd och insinuation”, är en sällsynt god observation av denne författare.

“Det är sant, att dansken med allt sitt skarpsinne sällan hinner fram till epokgörande nya tankar. Tyvärr är det också mycken sanning i att “den småaktiga kritiken har gått honom i blodet och förlamar hans andes flykt”. Detta är verkligen en svag punkt hos oss”, skriver Hans Olrik.

De egenskaper, som i främsta rummet anses vara danska äro gemytet, godmodigheten och välmeningen. Man har tolkat detta lynnesdrag som en påverkan av det fredliga, leende landskapet. Det sammanhänger med danskarnas medkänsla med alla lidande och behov av fred utåt och inåt.

“Danmark förbjöd slavhandeln och upphävde slaveriet tidigare än Sverige. Jag vet ej, om det finnes något annat land, som kan uppvisa ett förhållande, liknande vårt till Grönland”, skriver Harald Nielsen och han fortsätter:

“Ingen, som känner danska förhållanden, skulle våga påstå, att de överordnade hemma hos oss utmärka sig genom högmod och lust att förtrycka. Det godmodiga och resonliga i dansk folkkaraktär förnekar sig icke heller på detta område, och talrika erfarenheter föreligga om danskar i tjänst på andra sidan världshaven, utvisande deras förmåga att befalla med fasthet och måtta.”

Man har emellertid hört klagas över den behandling främmande säsongarbetare rönt på de danska godsen. Men säkert är det en överdrift, når det säges att de där behandlats som livegna. “Danskarna äro godmodiga och välmenande – gemytliga och älskvärda. Denna älskvärdhet är minst av allt en komedi, en mask. Den är uppriktig. Men den kan måhända någon gång vara opåkallad och såtillvida lättsinnig. Dansken överväger icke alltid följderna av sin vänlighet, han är sorglös, han är icke synnerligen förutseende”, skriver Hans Olrik.

Dansken önskar andra människor allt möjligt gott, säger man. Den vänliga skålen “oss väl och ingen illa” kunde ha danskt ursprung.
E. Löffler tror på en miljöpåverkan i detta avseende: “Dansken, som uppvuxit på det flacka, öppna landet mest under lantarbete, utmärker sig liksom holländarn genom enkelhet och rätlinighet i uppträdandet; andlig jämvikt i förening med en viss tröghet kännetecknar honom mer än livlighet, och han besitter en godmodighet, som icke är mindre än hans sega uthållighet.” – Någon gång kan denna godmodighet gå för långt och övergå till vad man i Finland kallar “slattrighet”.

I en rikssvensk tidning skrevs för ett antal år sedan: “Nykterhetsfrågan t.ex., som för oss svenskar är så brännande, vilar fortfarande hos en kunglig dansk kommitté och har icke framskridit så långt, att kommittén förelagt ministern ens de allmänna riktlinjerna för sina förslag. Med kännedom om den danska nationalkaraktären, som är starkt böjd för individuell frihet och som ger rum för en ganska utpräglad “overbaerenhed” med andra, känner man sig frestad att tro att saken fortfarande får vila.”

Vilhelm Andersen tolkar danskarnas “lune” som liggande emellan engelsmännens humor och tyskarnas gemyt.

Den som icke förstår skämt, förstår icke danskarna, liksom enligt G. af Geijerstam, den som icke förstår allvar icke förstår svenskarna. I “Elvehöjen” skildrar H. C. Andersen i fabelform danskarnas lynnesdrag: såväl godmodighet, liberalitet som respekten för tråkigheten (motsats till folkkaraktären). Norrmännen skildras dels som de storordiga, patetiska, dels som de flegmatiska, andligt ointresserade.

Hans Olrik anser att “danskarna äro välbekanta för sin förekommande, någon gång kanske överdrivna älskvärdhet mot främlingar, som gästa deras land. En stor del av befolkningen, i synnerhet i städerna och allra mest i huvudstaden, äro blott alltför mycket böjda för att ligga på magen för det som är utländskt och rycka på axlarna åt sitt eget; våra fabrikanter klaga bittert över att deras landsmän förakta goda danska varor och föredraga importerade, även om dessa icke äro bättre.”

Detta drag fäste sig Theodor v. Wedderkop redan på 1840-talet vid: “Hövligheten kommer här ur hjärtat, den härflyter ur den godmodighet, som skyr att göra andra obehag, som önskar göra andra rätt. Jag mötte en man på gatan, som bar en stor stock på axeln; jag såg åt ett annat håll och märkte honom icke: “Ur vägen” hade han ropat hos oss (i Tyskland); “vill ni icke vara god och akta er”, ropade denne.

Icke blott hövlighet mot människor utan även ömhet mot djur är en god dansk egenskap. Jenny Velander såg en gång en fattigt klädd pilt, vilken räddade en tordyvel, som fallit på rygg och satte den på en buske. Hon frågar sig: “Hur skulle en svensk gatpojke ha handlat i ett dylikt fall?” 


De “jaevne” danskarna och paeredansker”. I en intervju med dr. E. A. Karlfeldt säger denne: “Det danska folklynnet kännetecknas av det lysande och meddelsamma, som ingen av oss andra äger. Vi svenskar är mera slutna och tyngre i sinnet, och detta gäller också norrmännen, som dock har ett starkt temperament, när det äntligen bryter fram. Lyckligtvis visar det sig ju, att när det är fara på färde, då kan vi få en gemensam synvinkel trots all politisk och nationell skillnad. Tja, om vi varit ett folk för åtskilliga hundra år sedan, det hade blivit ett stort, ett härligt Norden! Men nu? Vi har tre språk, det är i alla fall svårt. Och ändå… det är kanske morgondagens tanke som Gunnarsson rört vid. Hela Europa skall kanske sammanslås till ett helt, och det vore ju mycket passande om vi började här i Norden!”

“Svensken är stel och tillknäppt, har svårt för att vara naturlig, allt på grund av omåttlig blyghet och skygghet, men han ser gärna en sak i stort, under det att dansken är munter, tillgänglig, språksam, men ser de flesta ting ur en trängre, mer personlig synvinkel. Svensken kräver mycket, vågar mycket, gör storverk eller misslyckas i grund, medan “dansken i sin lave Baad stager gennem Sivet, søger paa de bedste Raad for at bjaerge Livet” – men i sina enkla förhållanden kan roa sig av hjärtans lust och genom träget arbete i det stilla kan komma märkliga ting åstad”, menar Rolf Nordenstreng.

I samband med hövligheten står i viss mån gästvänskapen.

Gästvänskapen är stor hos den danske bonden, och en vanlig fråga till främlingen är: “har ni spisat?” – Folket är mycket nyfiket. Även i förmögna gårdar arbeta alla. – Familjelivet är vackert och endräktigt, skriver den finskfödda författarinnan Eva Moltesen.

Övriga nordbor – i synnerhet svenskar – anse kanske att danskarnas “kalas” äro väl enkla, stundom t. o. m. torftiga. En celeber vetenskapsman norrifrån blev en gång högtidligt inviterad av en förening till “festlig samvaro” efter ett årsmöte, där han talade. Han klädde sig fin (lyckligtvis lämnade han ordnarna hemma) och infann sig förväntansfull. Men hela trakteringen bestod av smörrebröd och öl. Några bland danskarna tyckte detta var väl enkelt och föranstaltade insamling av 25-öringar för att kunna bestå hedersgästen och ordföranden en sup.

Men vi skola komma ihåg att dansken är sparsam och icke delar övriga nordbors begär att slå på stort inför utlänningar.

En skald har uttalat de tänkvärda orden:

– Hvis du har varme Tanker
Spar ej paa varme Ord.

Man kunde också säga:

Om du är god i själen
Spar ej på goda blickar.

Ty huru ofta möta vi goda blickar i världsvimlet? Någon har sagt att Finland är de sneda blickarnas land. Detta är helt säkert en stor överdrift. Naturligtvis finnes det folk, som se lömskt på allt och alla, men också rätt många, som verkligen se vänligt, ja, blitt på en. Svenskarnas blickar äro, enligt en fransman, outgrundliga, men icke outgrundligt djupa utan snarare outgrundligt flacka. Också ett skott högt över målet. Norrmannen har ofta något mäktigt i betydelsen pampigt i blicken, men oftare kanske något energiskt. I Danmark möter man blida, så att säga kultiverade blickar, men också skarpt iakttagande och rätt ofta ironiska blickar. Huru angenämt är det icke att möta en god och vänlig blick, om också av en vilt främmande person?

Endast en dansk kan, såsom Helge Rode, skriva:

“Leendet är solen i människans arma, töckenfyllda själ. – Se, hur alla lysa upp invärtes ifrån, när det kommer, de möta dess strålar med strålar, liksom leendet mötes med leende och dör hän i skugga, om intet leende svarar.”

En krönikör ser mindre vackert på saken. “En del människor le av artighet och underlåta inte att visa tänderna ett tag, när detta av behovet påkallas. Sådana leenden äro mekaniska och praktiska.” De tillhöra arterna homo diplomatieus och h. oeconomicus.

“Köpenhamnarna äro i regel hjärtliga, glada människor. Om man stannar på gatan för att fråga om vägen, och om denne icke är fullt säker därom, samlas strax tre, fyra personer, för vilka alla det bästa svaret synes vara en hjärtefråga, och nästan alltid händer det, att en av dem har samma väg och i vänskapligt följe ledsagar en från hörn till hörn. Man kan icke träffa hjälpsammare, vänligare människor än spårvagnskonduktörerna. De lyfta upp barn, stöda gamla, placera de resande i trängsel med oförändrat lugn, och dessa kivas icke helller sinsemellan utan rätta sig efter anvisningarna”, skriver Eva Moltesen.

Ett bevis på danskarnas hjälpsamhet äro också de talrika, fromma stiftelserna i landet. De äro väl knappast i något annat land så talrika som här.

S. Espersen berättar: “När Köpenhamns centrala delar brunno 1728, härskade fullständig modlöshet och rådvillighet bland borgarna. Det enda man gjorde var att skjuta sönder en del stenhus med kanoner eller spränga dem med krut, för att de icke skulle fortplanta farelden. Därvid glömde man emellertid att underrätta invånarna, vilka dock i sista ögonblicket av en tillfällighet blevo varskodda. Däremot glömde man icke sjuka och krymplingar på lasaretten.”

Det var kanske vid samma tillfälle matroser från ett i Nystad, Finland, hemmahörande fartyg, som låg i hamnen, hjälpte till vid släckning och bärgning. Köpenhamnarna blevo så rörda över denna hjälp i nödens stund, berättas det, att de beviljade alla fartyg från Nystad befrielse från hamnumgälder under en lång följd av år.

Huru rentav veka danskarna kunna vara eller kanske snarare tro sig vara framvisa skönlitteraturens hjältar. Ett motstycke till en så långt gången förfining, som röjer sig i “Farbror Frans’“ karaktär skall man knappast kunna träffa i något annat land.

“Danskarna äro ängsliga för att säga för mycket, rädda att förgrova karakteristiken”, skriver Axel Garde. I många fall kunna de vara rent av försagda, vilket dock aldrig torde vara fallet i Köpenhamn. En gång under världskriget ville Björn Björnson, som kände tyskarna bra och önskade rätta vissa genom ententens lögnpropaganda snedvridna föreställningar om dem, hålla ett föredrag i Köpenhamn, dit han för övrigt fått inbjudan genom en förening.

Salen var klickfull med folk, och Björnson skulle börja. Men då utbröt ett fruktansvärt tumult. Men skrek, hyssjade och visslade. Björnson väntade, tills larmet lagt sig något och ville begynna igen. Men – samma infernaliska larm. Och så fortgick det under väl en timme. Han fick knappast säga några inledande ord, innan spektaklet började. En isländsk författare försökte förgäves tala förnuft med folkmassan, som mest bestod av högersinnad “intelligens”, men han blev nedhyssjad. Ingen enda dansk i salen höjde sin röst till försvar för den skymfade “gästen”. Det hela verkade ytterst pinsamt, men den bildade pöbeln tycktes roa sig gudomligt och slängde spydigheter samt till och med oförskämdheter såsom att Björn B. vansläktats från sin far – över till den ensamme mannen där uppe på estraden. Björnson iakttog hela tiden ett taktfullt uppträdande; han förivrade sig icke, tillät sig inga som helst otidigheter mot publiken, men ögonen blickade halvt forskande, halvt knipslugt ut över menigheten.

Ett missöde något i samma stil drabbade Albert Engström, när han skulle föreläsa för studenter i Köpenhamn. Man visslade åt honom mitt under föredraget. Orsaken torde varit den, att han var illa förberedd och sannolikt icke kunnat leverera ett påräknat antal vitsar.

Svenskarna påstå, att det är omöjligt att få en dansk att brusa upp. Jag hörde en gång en utlänning gorma i allt annat än välvalda ordalag över danska forkarlar, som troligen varit försumliga. Danskarna skrattade bara helt godmodigt, och en sade till sin granne: “Jeg tror den mand er gal”.

Några svenskar sökte en gång under kriget reta en grupp ententesinnade danskar genom att stämma upp “Die Wacht am Rhein”. Någon bland danskarna yrkade på att man skulle klå upp dem, men en annan sade: “A la bare vaere, det er kun fulde Svensker”.

För övrigt har man föga respekt för det svenska språket samt svenska seder och bruk.

– Det svenske sprog er saa bløt, men det danske klinger saa (h)erooiskt -.

– Den svenske punsch er omaadeligt skønn, naar den gaar ned, men frygteligt slem, naar den kommer op tilbage.

Danskarna äro kända för sin humor. Det finnes väl knappast något folk på jorden som har så sinne och fallenhet för “vittigheder” som de.

Ett andragande i den mest allvarliga församling måste vara späckat med kvickheter för att intressera publiken. I en dansk revy trampa vitsar och ordlekar formligen varandra på hälarna, och inget skådespel intresserar danskarna så mycket och spelas så bra om komedien.

W. Ruin säger i något sammanhang:

“Bland Nordens folk tycks oss det danska vara det mognaste. Vid denna mogenhet är då särskilt fägnesamt det, att framskridenheten på den rent humana utvecklingens väg så väl sammanstått med utpräglingen och bevarandet av en högst karakteristisk och älskvärd egenart. För vardera, både den humana mogenheten och den nationella egenarten, har blivit framför allt betecknande den danska humorn, som bestämt fjärranhåller de braskande laterna, de överdrivna fraserna, de självkära gesterna: men så mycket mer låter ana den äkta rikedomen, i det den har råd till vidsynthet, förståelsefull välvilja och besinning.”

Något senare talar han åter om den danska humorn och anför några betecknande drag: “Humorn, bildningens finaste blomma, människoförsoningens och förbrödringens benådade medel synes mig lyckligast ha fostrats på Danmarks gamla kulturmark. Också var det från detta håll jag en gång såg den ädla konsten verkningsfullast demonstreras, konsten att av ärlig strid och bästa försoning göra, som det i en dansk visa heter, et öjebliks affäre. Det var i det gamla Borgå, där Nordens folkhögskolefolk för ett tiotal år sedan stämt möte, varvid Danmark ensamt ställt en kontingent på ett par hundrade, bland dessa två sådana bjässar som Nørregaard och Begtrup, representerande en bekant motsättning inom folkhögskolearbetet. – Mellan de båda kom det nu till en andlig duell. Nørregaard skildrade med stor iver sina bemödanden att hålla fantasterna på avstånd, – de må bara icke komma honom för nära på livet; skedde det, ville de upplösa också hans vetenskap, historien, i poesi, då sade han stopp, då ville han “knuse dem som en mus”, och detta beseglade den martialiske mannen med ett kraftigt knytnävsslag i pulpeten. Begtrup sprang upp för att replikera – ungefär så:

– Jeg föler mig netop som den lille mus, De med Deres uhyre kraft vilde ramme. Men mens jeg endnu har lidt liv igjen, vil jeg dog sige noget.

– Hvad De anförte var saa umaadelig korrekt, at der vistnok ikke findes en eneste professor ved det kjöbenhavnske universitet, som ikke vilde give Dem ret. Men det er netop det sikreste tegn paa, at der er noget galt derved. Och så följde en briljant apologi över poesiens roll i folkhögskolebildningen, utförd på ett så vinnande ,sätt, att Nørregaard själv ej kunde avhålla sig från att gång på gång inskjuta ett: hör! hör! Helt förläget slutade Begtrup:

– Ja, jeg var jo egentlig forberedt paa at faa min dom. Men De var nu saa elskvaerdig selv at raabe “hör” til det meste av, hvad jeg havde at sige.

Så var så harmonien i högönsklig form återställd, – egentligen till förbluffelse och hälsosam läxa för oss finländare, som i sådana fall av sammandrabbning, dumt nog, pläga sätta ära uti styvsinthet, omedgörlighet ända till slutet.”

“Danskarna”, säger Vilhelm Andersen, “de äro något mitt emellan skämt och allvar. Redan deras geografiska läge mellan England och Tyskland, mellan Norge och Sverge har skapat dem sådana. De äro ej riktiga nordbor i norsk eller svensk bemärkelse: de äro mjukare, gladare, de äro framför allt icke sura, tråkiga, men de äro ej heller ytliga, lätt berusade. Danskarna ha “lunet”. Det ordet kan ej översättas. Det är något mitt emellan humor och gemyt; det är motsatsen till patos, det är det estetiska skämtet och det är ett väsentligt element i danskens psykologi. – Hans Christian Andersen ägde också han “lunet”, det heliga skämtet ville jag nästan säga. Därför var han eller är, ty han lever så länge vår jord rullar sitt klot – så specifikt dansk, så nationell i sin konst trots eller just tack vare sin allmänmänsklighet.”

Dansken skyr högtidlighet som pesten och skrattar åt allt uppskruvat och poserande. En författare säger: “En man vore ej dansk, om han saknade motviljan mot allt högtidligt och officiellt, om han ej ägde en brinnande lust att plocka sönder varje eventuell illusion och om han ej sökte verkligheten i någonting helt annat än i de stora och vackra orden.”

“Vi svenskar tycka”, skriver Carl G. Laurin, “att danskarna ha väl svårt att taga något allvarligt. Vi ha lånat det danska ordet “vrövl” för att beteckna något, som också förekommer hos oss. Vi ha vår avundsjuka; danskarna ha ett kallgrin, ett kritiskt frätande, som kanske beror på ett övermått av intellektualism -.”

Man stötes ofta av danskarnas gäckeri, till och med med döden. Är detta galghumor eller ett sätt att sätta sig över sådant, som förskräcker och förkrossar andra? Man kan tänka sig en nekrolog börja ungefär sålunda i en dansk liberal tidning: ”Nu är N. N. Petersen död. Petersen, icke N. N. Pedersen, Petersen med ett t och ett s. Men vem var N. N. Petersen! Vem kände honom? Kan någon plocka ut honom ur alla de tusen petersenernas flock?” O. s. v. i den stilen.

Ett exempel på danskarnas respektlöshet, säga en del, på deras praktiskhet, säga andra, är likbränningsföreningarnas tilltag att värva medlemmar på festligheter.

Likbränningsföreningarna anordna dansaftnar, och då livets puls slår varmast och muntrast värvar man nya medlemmar. “Tanken att man faktiskt kunde få det hetare verkar otrolig i en balsal”, skriver en krönikör, som behandlar detta ämne.

Man säger, att danskarna taga ingenting seriöst, men detta är överdrift. När det är fråga om fosterlandet, deras egna stora män, deras arbete m. m. taga de nog minnsann saken högtidligt. Lika är det med talet om att de sakna värdighet. Om man härmed menar att de icke vilja uppträda uppstyltat, poserande eller med stora later, är det nog sant, att de sakna värdighet d.v.s. en löjeväckande högtidlighet.

En och annan utlänning har förvånat sig över den naivt fosterländska sång, som vanligen finnes instucken i ett danskt varietéprogram, t. o. m. av det lättare slaget, och skrattat däråt. Men de förstå icke danskens smak. Mitt i det uppsluppna löjet vill han hålla kontakten med “sit gamle, kjaere Danmark”.

Svenskarna äro, av naturliga skäl, de som ivrigast klandra danskarna för bristande pondus i uppträdandet, men de få hålla till godo med vad en av dem själva, en känd historiker säger: “Svenskarna ha under århundraden helt naturligt betraktat danskarna med något av den obildades avundsjuka och ovilja mot den bildade.”

En gång stöttes jag dock, måste jag erkänna, av den danska nonchalansen. Det var vid en internationell gymnastikfest i Zürich, då de skilda korporationerna och föreningarna från olika länder marscherade upp i sträng rykt och takt. Endast danskarna komma släntrande och sjöngo en gammal lustig landsoldatsmelodi. – Vilket allt icke hindrade, att danskarna redde sig förträffligt på arenan.

“Danskarna klandra svenskarna för deras styvt högtidliga sätt, de lita icke på artighetens uppriktighet, och svenskarna anse danskarna alltför vardagliga, de kunna förarga sig över deras beständigt hjärtliga och leende humör och känna sig sårade av satiriskt skämt”, skriver Eva Moltesen. – “Dansken menar icke alltid det han säger. Han överdriver och uttalar lätt omdömen, vilka äro antingen alltför berömmande eller alltför klandrande, han skämtar med andra, men även med sig själv.”

Samma författarinna skriver: “Dansken överskattar eller undervärderar ofta i sitt tal folk, han skrattar åt andra och sig själv, han fruktar att vara alltför högtidlig. – Dansken tar med sig på fester sitt vardagliga, hjärtliga, småleende men något gäckande och kritiska söckendagshumör. – Brandesianismen präglar Köpenhamn, liksom Grundtvigianismen landsorten.”

“Man klandrar dansken”, skriver finnen Aarno Karimo, “för att han tager livet för lätt. Kan vara, men därmed har han hittills rett sig. Dansken ser otvivelaktigt på sin egen fördel – som alla andra – men en vänligare och mera hjälpsam själ får man söka med lykta. – Det påstås även, att han icke är pålitlig i tal och handling, men dansken kan svara: när en smördrittel bär danskt märke äro alla övertygade om att smöret är av bästa slag, likaså andra varor.

Dansken behöver icke orsak att glädja sig. Han glädes över att han kan vara glad och hans närmaste kunna se allt i ljust. Denna överväldigande glättighet är nästan rörande i sin naiva barnslighet. Våra dagars danskar äro anspråkslösa och glättiga samt vilja ej göra livet högtidligare än det är. Men gäller det arbete äro de duktiga. Med dem trivs man väl.”

“Den blonde dansken (i Paris) röjer sig alltid genom sin jovialitet. Han må försöka se hur allvarlig ut som helst, likväl spelar något leende i hans ljusa anlete. Han är, som om han ständigt väntade på ett tillfälle att få le och skämta”, skriver märket “Frazie”. 

Det kan självfallet och bör finnas en allvarlig grundstomme i allt, menar dansken, när han mitt i revyprogrammen sätter in en sentimental fosterländsk bit. 

Fosterlandet är för övrigt danskarna heligare än vetenskap och konst och mycket annat, som man litet kan driva med. “Fosterlandskärleken hör”, skriver Jenny Velander, “nuförtiden till dagens id likaväl som till nöjena och feststämningen och högtidsskruden. Den har icke mycket att säga om härlighet och glans men mycket om ärlig strävan och dess lycka, om arbetets glädje och välsignelse, om ansvaret gentemot framtiden.” 

Danskens fosterländskhet inskränker sig icke till deklamation. Fosterlandets väl, det är dess invånares väl. – Därav åtskilliga praktiska företag till medborgarnas och tillika konstens, litteraturens m. m. fromma.

Det finnes emellertid danskar, som endast ha intresse för sitt lilla land och förhållandena där, som aldrig haft lust till och aldrig varit utanför detta lands trånga gränser. I Danmark finnes en förening, som kallar sig “Fremtiden”, och redan har verkat i bortåt 70 år. Dess ändamål är så typiskt danskt som möjligt. Det är ett lotteri, men ett sådant, som ger varje deltagare en vinst, om ock blygsam. Och vad som lottas bort är konstföremål. Föreningen har redan ett så stort kapital, att den förlägger litteratur, musik och konstnärliga reproduktioner samt utbetalar livräntor, begravningshjälp m.m.

Danskarna äro överhuvud hjälpsamma mot varandra, därom tala, som nämnt, de talrika filantropiska stiftelserna, men icke heller den svenska arvsynden avunden eller den norska och finska grälsjukan äro helt främmande här. W. Christmas talar om “den tvedräktens fula djävul, som är nog så livlig, varest danskar leva dörr om dörr”.

“Vi danskar äro och bli individualister” -, skriver Axel Garde. – “Individualismen i det danska lynnet kan framavla en viss själviskhet – och som all känsla av det privata skapa en viss satirisk och ironisk inställning, på en gång ett värn mot andras inträngande på eget område och en viss avsöndrad inneslutenhet i samkvämet -. Danskarna äro från tidernas morgon starka individualister; det är i så måtto en nationalmotsats mellan Danmark och Tyskland är till finnandes. – Vad som är medicin för den ena, kan vara gift för den andra. Hamlet nämnes den danske prinsen. -

Dansken lider i sitt inre av blyghet. Det inre livet i det osagda, det förberedande må icke störas, den stilla växten är en omtyckt dansk tanke. Uffe den spake, den gamle danske sagofiguren, som hela sin ungdom gällde för en drölmåns och drömmare, men så med ett, plötsligt och oväntat tar hela situationen i besittning – är en god dansk typ, det sanna uttrycket för dansk saga. Så drömma vi helst; vi vilja gärna överraska; och därtill behöves ju tid. – Danska drömmare säges det ofta – dansk litteratur behandla gärna drömmens problem.” Och han fortsätter: “Hemligheten i den danska andens form är naiv verklighetstro samtidigt som den älskar den kritiska analysen. Dock alltid omgivet av drömmens beslöjande atmosfär, som dimman över en nordisk äng en höstdag, när skogens färger andas ut själens längtan mot evigheten och alltet. Det danska svärmeriet är en sådan längtan.

– Dansken älskar dimman -. Den danska tungan mumlar så gärna i dimma. Det är så hemvant och så rikt, alla möjligheter äro möjliga.”

Något annorlunda låter det hos Hans Olrik: “Maklighet, brist på förutseende, brist på målmedvetet strävande, sorglös likgiltighet, även i sådana fall, då varje muskel borde vara spänd – månne det inte finns mycket mer av detta hos danskarna än av lidelsefull strävan?” Drömmen och sorglösheten kunna, säger Axel Garde, vara en förberedelse till handling. Detta drag kan igenkännas i litteraturen från J. P. Jacobsen till Jakob Knudsen.

“Naturligtvis”, fortsätter han, “har världskriget fört med sig en oöverskådlig här av olyckor, misstänksamhet, hat, dolksting i ärmen, elände och sorg, död och kval, därtill en materialism och utilitarism, en nyttighetsjakt, som aldrig varit mera ohöljd -. Under allt detta, som i en svindlande virvel synes vända sig utåt, mot samfundets nervösa andedräkt, bekräfta både universitetslärare och folkhögskolelärare, att det pågår en omsvängning hos ungdomen, inåt igen, mot “sindet” och drömmen, in mot själens omätta dimensioner, det inre livet. Teknikens trollhjul är ett för tomt tempel.

Man kan – utom benägenheten för drömmeri och den danska “kritiken” – stanna vid två så utpräglat danska individualister som H. C. Andersen och Sören Kierkegaard. – Hos Kierkegaard blev individualismen till en lidelse, i vilken en stor själ förbrände sig, H. C. Andersen är på ett lyckligt sätt dansk, emedan det är hans genialitet att upptäcka och förklara det stora genom det lilla, hela världen under “skraeppebladet”.

“Dansken har mycket sinne för det löjliga”, skriver under världskrigets dagar Harald Wägner, som ser saken från en annan synpunkt, “men han ser icke något komiskt i angelägenheter, som sysselsätta hans land, även om de äro aldrig så små. Därför kan man mycket väl få bevittna, hur folktinget och ministrarna med djupt allvar och intresse diskutera en sådan fråga som statens förhållande till borttagande av unghästarnas mjölktänder, utan en tanke på att frågans vikt och betydelse framstår i en något komisk dager, då man tänker på, vilka frågor som just nu sysselsätta folken och deras representanter i andra. och större länder, frågor om nationers väl och ve.

Men kanske är detta närmast att anteckna som ett utslag av den spänstighet som slår en hos det danska folket, när man kommer i beröring med dess livsyttringar i tal och skrift, offentligen och privat. I grunden finns det ju ingen anledning att inte diskutera frågan om mjölktänder hos hästar. Det rasar ett förödande, ett skräckinjagande krig i Europa, men det kan man ingenting göra åt därför att man lägger händerna i kors i knäet. Det är något som inte ligger för den danska nationen, detta att sätta sig ner och grubbla. “Das dumpfe Brüten der Germanen über Bier und Toddy”, som en tysk karakteriserat det nordiska drömmarlynnet med dess böjelse för att försjunka i meditationer över gåtor, det är främmande för danskarna, som ha åtskilligt av den livlighet i lynnet, som utmärker befolkningen på sydligare breddgrader. Det är lika så gott, menar man, att beställa om sitt hus! Går detta över utan att det sker oss något, så kan det vara bra att ha frågan om hästarnas mjölktänder ordnad, ty den skall ju ändå ordnas. Vi äro inga statsmän av stormakts mått, som avgöra ödena för människor över en stor del av jordklotet. Vi sköta vårt och det är oss nog!”

Man talar ju också om danskt verklighetssinne.

Flit, sparsamhet, smak kunna sägas vara äktdanska egenskaper. “Natur är ett vackert ord, men kultur låter också bra, och Danmark har både markens, hjärnans och hjärtats kultur. – Finns det ett finare kulturmärke än att med frisk känsla för och idogt arbete i det nuvarande livet ha en vördnad för och ett ständigt sammanhang med det förflutna! Tradition i detta ords vackraste mening finnes i Danmark – den danska förfinade borgerligheten återser jag i Hammershøis drömmande och “stille Stuer”; den återfinnes i den måttfullhet, varmed över hela landet de offentliga byggnaderna avpassas efter städernas storlek och behov, och i den stilfullhet och äkta danska utsmyckning de fått”, skriver Carl G. Laurin.

Ingenstans har man ett så utbildat sinne för “Hjemmets hygge” som i Danmark; man vill ha det såväl “pynteligt” som “trivsomt” hemma hos sig. Dansken har fäst sig vid hundrade föremål av olika slag, dels arvegods av besteföräldrar, oldefar och -mor, dels minnen av vänner och bekanta, och dem vill han omge sig med. 

“Danskan är huslig, men har bristande ordningssinne”, har någon sagt. Huru låter detta förena sig? Ja, jag förstår inte annat än att man därmed menar, att hon varken har tid eller sinne för den skönhetsvård in absurdum, som är a och o för kvinnan i många alldra länder. Hon bär icke heller upp sin dräkt så väl som t.ex. svenskan, men är aldrig sjaskig i sin klädsel som kvinnan mångenstädes i Mellaneuropa, för att icke tala om Östeuropa.

Man har vidare sagt, att denna hemkultur och den nyvaknade men synnerligen omhuldade “hjemstavnskulturen” förtaga danskarna förmågan av att se i stort, att de ha små vyer, bliva småborgerliga och småsnåla. – I Sibirien kallades de danskar som där före världskriget satte mejerihanteringen i gång “Sibiriens judar”. Visserligen kan här finnas kälkborgerlighet – paeredansker – men en förädlad sådan. Det heter ock: “Om någon i Köpenhamn stannar på en bro och spottar i vattnet samt stannar oon betraktar sin gärning, så samlas strax en stor mängd folk, som stirra ned i vattnet väntande att få se något trevligt uppenbara sig.”

De “jaevne dansker” kunna också bli de “tavse dansker”, varmed vi förstå de sönderjyder som i världskriget tysta och plikttrogna lojalt kämpade sin tunga kamp till förmån för Tyskland. Ännu i dag skall man därnere icke säga något ofördelaktigt om de tyska soldaterna. Livet i löpgravarna har förenat det som tidningspressen och folkmötesjargongen sökt åtskilja.

“Danmark är icke”, skriver Eva Moltesen, “ett de stora kontrasternas land, ty där är fördelningen t.o.m. av de andliga ägodelarna jämnare än annorstädes. Motsatsernas disharmoni oroar icke detta folks lynne, som är jämnt, lugnt, glatt och godmodigt. T.o.m. partikampens vassaste udd är där avslipad. Personligt hat förekommer sällan, och t.o.m. i den ivrigaste diskussion segrar vanligen den danska välviljan. Danskarna äro särdeles hjärtliga i det personliga umgänget. – Deras valspråk kan vara: “Låt gå bara, det betyder inte mycket”. Dansken har t.ex. svårt att förstå partikivet i Finland.”

“Ville man vara litet elak mot Danmark, kunde man hitta på att säga, att vi ha flera Sancho Pansor än Don Quixotar; dock är detta kanske ett skämt som vi endast själva förstå”, skriver Axel Garde.

Att danskarna på grund av sitt intresse för sitt lilleputtland, sin rätt trånga hembygd och sitt ofta bitte lille hjem skulle ha förlorat de stora synpunkterna är så felbedömt som något kan vara. Jag behöver endast hänvisa till Christian Reventlows “Ideer og Mennisker”, till Danmarks talrika vetenskapsmän, författare och konstnärer av internationellt mått, till de ovannämnda danskarna i Sibirien, till danskarna i Siam och till de talrika danska kaffe-, mjöl- m. m. grossisterna runt om i Norden och för övrigt till den danska sjöfarten och “forretningen” i gemen, som har sina blickar riktade över hela världen och är på väg att helt omspänna den.

Det finnes givetvis en och annan dansk som med Romeo är färdig att utbrista: “Det finnes ingen värld utanför Verona!” Men var finnes det icke sådana? Jag tror procenten sådana i egen stads härligheter, både s. a. s. döda och levande inventarier, förälskade personer är större i Paris och Stockholm än i Köpenhamn.

Danmark kan också hänvisa till sitt initiativ beträffande folkhögskolor, andels- och konsumtionsföreningar. 

Det danska sinnet för affär – forretning – är i det hela närmast ett köpenhamnskt drag. Man kan förstå att “Köbmagerhavnen” ända från förhistorisk tid varit brännpunkten för Östersjöns och en del av Nordsjöns samfärdsel och handel, och att kommersiella drag med naturnödvändighet utvecklats hos dess invånare. Från huvudstaden har intresset sedan spritt sig till andra orter och landsändar.

Vid danskens affärstransaktioner kommer hans “snakkelighed” väl till pass. Danskan med sina mjuka, “blöta” tongångar och sin böjlighet, smidighet och rikedom på uttryck för de mest skiftande stämningar inbjuder till prat. Å andra sidan inbjuder det formrika språket, liksom franskan, till skrift.

Man har annorstädes i Norden gjort sig lustig över det “slarviga och sluddriga” uttalet och förmenat att detta fördärvar allt. När man t.ex. skriver Amager och säger Ämäär, är det ju nästan värre än i “jordens fulaste språk” engelskan. Men hör danskan från scenen eller där den talas vårdat, och Ni skall få en helt annan uppfattning. Georg Brandes sade, vill jag minnas, att det vackraste ord han känner är Danmark. Jag skulle vilja säga att de mest målande ord jag känner äro “yndig” och “nydelig”.

Danskarna säga emellertid att svenskarna uttala orden lika otydligt som de själva.

Två danskar reste på nattåg i Sverige. Då kom vagnskarlen och erbjöd lakan till dem, som ville ha det litet komfortablare.

– Lååkån, lååkån, ropade han.

– Vad siger den mand? Laokon, er det ikke en gudommelighed fra antiken?

– Neej, det maa vaee en ny whisky-sort.

– Den maa vi prøve.

– Tjaener, vi vil gerna ha to Laokon. – Och de fingo bäddat åt sig.

“Danskarnas medfödda lätthet för att tala kan måhända ge intrycket av att de äro mera vassa att tänka än de i verkligheten äro”, påstår Hans Olrik om sina landsmän. “Danskar äro nog så stolta över sitt språk och hålla det tämligen rent från främmande inblandning.”

“Huru vårt svenska språk fördanskats under senare tider är allmänt känt; det torde däremot vara lönlöst att forska efter någon inverkan av det svenska språket på det danska”, klagar Sundbärg.

Detta torde vara ett misstag. Åtminstone klaga danska språklärare över sveticismer, som inkommit i det danska språket.

Säkert är emellertid, att intet nordiskt språk så väl lämpar sig för “vittigheden” som det danska. Jag vet icke, om man snarare kan säga att danskan inbjuder till vits eller att vitsigheten inbjuder att tala danska.

“Att vaere dansk, det er en bestemt Maade at tage Livet paa”, säger Gudmund Hatt, och detta är kanske den mest träffande och uttömmande förklaringen på danskarnas egenart.

Köpenhamnare och provinsbor. Vi talade om att köpenhamnaren är mera kommersiellt anlagd än övriga danskar. Han skiljer sig också i många andra avseenden från provinsborna. Han uppskattar icke Grundtvigs tunga allvar; han är tivolimannen, merendels rätt frivol och gäckande.

“Köpenhamnarna älska nöjen, och deras stad kallas icke utan skäl “Kongens glade by” jämte det vanliga epitetet “Kongens smukke by”. Det glada, oskyldiga köpenhamnslivet får man framför allt studera i Tivoli; även Zoologisk Have är starkt besökt av det jaevne publikum”, skriver Eva Moltesen. – Den danska småvitsigheten kommer här till synes i själva inskrifterna:

– Man maa ikke drille med dyren! – Lamaet spytter!

Harald Wägner skildrar krigstidsköpenhamnaren i följande ord:

“- Vi har det got i gamle Danmark, säger en yngre dansk litteratör och sticker kniven i det gyllene danska smöret, som tronar mitt i ett dignande danskt middagsbord, som prydes av alla slags drycker från Aalborgs akvavit till fransk champagne och bjuder på all slags mat.

Inte för att man vill påstå att dansk patriotism bottnar i vällevnad, men det ligger något i det, att dansken förstår att göra det glatt och gemytligt för sig i sitt platta och älskvärda land, där t. o. m. trashanken uppnår att se glad ut – vilken kontrast till den svenske kollegans förgrämda elände! Man skulle kunna frestas att icke uppfatta nationen fullt allvarligt, om man icke visste, hur flitig, intelligent och duktig den kan vara. Gulaschepoken har ju spelat en del pengar i händerna på folk, som förut icke haft sådana, och som förtjäna pengar utan att därför förtjäna att ha några -. Ödet är ju starrblint och omdömeslöst, tröstar sig den medellöse. Och därför bullrar köbenhavnaren och roar sig på diverse lokaler.”

Danskens ohåga för nationellt förallmänligande finner sitt motstycke i den bundna värme, varmed skalden och politikern omfatta det provinsiella landskapet. “Han för sin trakt med sig som mullen hänger vid träskorna”, säger Axel Garde. “Landet är flackt, svagt backigt; vind och regn stryka ofta däröver, men vi misstaga oss icke på landskapen, den ironiske, men veke själländarn i motsats till fynsbon, som är så hängiven och västerhavsjuten, som ett barskt klimat gjort försiktig och återhållsam. Den milda formen i H. C. Andersens sagor är utpräglat fynsk; försök ställa dem gentemot Johs. V. Jensens myter, olikheten är icke blott det olika lynnet hos två skalder. Eller ställ i bredd med H. C. Andersens djurfabler den köpenhamnska skolzoologien hos Carl Ewald och den skånska bredden i Aage Madelungs djurhistorier; det är tider och typer i den danska andans historia.”

I synnerhet på Jylland ser man ofta en typ, vilken jag ville kalla den cimbriska. De ha vanligen ett tätt, ljust, linfärgat till rött och mycket strävt hår, som bildar en fäll på huvudet. – Som känt förskräcktes romarna för cimbrernas vilda hårprydnader. – Denna typ har i hög potens många av de genuint danska egenskaperna, arbetsamhet och enkelhet men också en viss poetisk läggning.

“Jyllandsbonden är”, skriver Jenny Velander, “myndig och självkär, han visar gärna sina rikedomar. – Linneskåpen äro fyllda, på väggarna hänga tavlor, ofta av framstående konstnärer; i bokskåpet finns litteratur, som visar, att man har med en beläst man att göra. Dagligen komma tidningar, och vanligen håller han sig med en liberal och en konservativ, ty han har lärt sig, att var sak bör ses frän två sidor. – – Den jyllandske bonden är försiktig i handel, släpper aldrig en plan, som han gjort upp, är stark som ett stycke urnatur, frisk och sund, boren humorist, dansar med eld i ögat och arbetar, som om det gällde ett rekord.”

Det danska “Sind” är i Jyllands Vendsyssel släkt med finnens “sisu”. C. S. Nygaard definierar det som “vild våldsamhet, obehärskad egenvilja, lidelse, men också Guds-vilja, hunger och törst efter rättfärdighet, något gränslöst lagstridigt och dock ett uttryck för det egentliga, det eviga”.

Jylland er de store Linjer og de dybe Perspektiver.
Farvemørke Naaleskoge hegner Lyngens brune Land.
Alvorsmørk er ogsaa Tonen langs den hvide Vesterstrand.
Jylland er den tunge Mandskraft, al vor Danskheds sejge Iver.

“Jeppe Aakjaer sjunger på sitt mjuka danska mål eller med den jutske bondens torra humor”, säger Fr. Asmundsson Brekkan.

I en historia från Hven ger Cavling ett porträtt av en gammal öbo, nämligen storbonden Poul Olsen. Vid ett tillfälle, då denne gick och plöjde, kommo några herrar gående på landsvägen. De slogo sig i samspråk med bonden, som klokt besvarade alla deras frågor och slutligen frågade, med vilka han hade äran att tala. Den äldre herrn, som stod närmast honom, och var dansk, svarade leende:

“Ja, jag är till att börja med kungen av Danmark. Herrn här är min svärson prinsen av Wales. Vidare ser ni här min son kungen av Grekland och min andre son kronprins Fredrik av Danmark och slutligen min svärson kejsaren av Ryssland.”

Den styve bonden bockade och svarade: “Och mitt namn är Poul Olsen.”

Storsjälar. Grundtvig, som kallats “Nordens störste folkuppfostrare”, representerar i sig det bästa av det danska folket, som numera i stor utsträckning är genomsyrat av hans ande. Han tjusades av den germanska folksjälens trängtan efter ljus och frihet och dess aktning för rätt och sanning. Han sökte tolka dess gamla krönikor i sin tids språk och så enkelt, att var och en dansk kunde fatta, att han härstammade från en ädel ätt och hade förpliktelser i enlighet därmed. Han vart en vägvisare för de då ännu i dessa ting famlande skarorna. Grundtvig kom med ungdomens evangelium; hans tankar ha genomförts av den danska folkhögskolan, som varit en förebild för folkhögskolan i den övriga Norden, men vars äkta grundtvigianska anda icke varit lätt att inympa i de övriga nordiska folken, vilka icke ha samma betingelser att omfatta denna som danskarna.

Sören Kierkegaard synes mig mindre dansk än Grundtvig. Han var för skarp, hård och våldsam för att verka rent dansk. Huru hård var han icke t.ex. mot kvinnan? “Kvinden er bare Pjat”, säger han, och det är icke mången dansk som ville upprepa hans ord. Likaså litet torde hans landsmän vara villiga att underskriva hans ord om danskarnas småaktighet, avundsamhet och dyrkan av medelmåttan, åtminstone icke i den krassa form som Kierkegaard gav sitt uttalande. Han sade också, att danskarna voro elakare och nedrigare än andra nationer, ty landet är så litet och språket talades av så få, att vad som helst kunde ske. Ingen fick veta något därom, och därför fruktade man ej att dömas av andra folk för sina ömkliga fel. Hela Danmark var en småstad.

Men i sin ironi och sitt vassa skämt var han dansk och även i sin anspråkslöshet inför Gud. Han vågade icke kalla sig hans lärjunge, endast att han med all makt strävade att bliva det. Även H. C. Andersen (läs: Håsiannersen) har framhållits som dansk typ. Det mest danska hos honom är väl hans vilja och förmåga att tala med barnen på barnens språk. Det är danskt att icke vilja snobbas med större lärdom än man behöver för sitt ändamål. “H. C. Andersens geni är”, säger en konstnär, “innerligt knutet till hans hemland. Hans hjärtliga och på stämning rika berättarkonst, hans fantasifulla sinne och hans förmåga att med ord och liknelser åskådliggöra sett och upplevt – allt detta står för mig som typiskt danskt.”

Christian Winther och Steen Steensen Blicher komplettera varandra; den ene sjunger om den blida och yndiga naturen, den andra om heden, de trolska mossarna och de hårda vinterstormarna. Den förre har kanske mer av det allmändanska lynnet, den senare är jute. Slutligen ha vi bland de äldre Paludan-Müller, som karakteriserar medelmåttan, det jaevne, som gör sig så brett i Danmark och skapar den trygghetskänsta en icke alltför pretentiös person där erfar.

“Sören Kierkegaard och H. C. Andersen äro bägge individualister”, skriver Axel Garde, “H. C. Andersen är på ett lyckligt sätt dansk, emedan det är hans genialitet att uppdaga och förklara det stora i det lilla, oändligheten i ändligheten. Det är den lille mannens sätt att bli stor. I Sören Kierkegaard blev individualismen till en lidelse, i vilken en stor själ brann upp.”

Att Kierkegaard dock ingalunda får betraktas som en god dansk typ, framgår av Edvard Brandes’ yttrande: “Likheten mellan Pascal och Kierkegaard är övermåttan stor och en sammanställning fruktbringande.”

Ett sådant sökande efter typkaraktärer hos en gammal, redan differentierad kulturnation, som här försökts, synes helt säkert mången, som känner danskar av olika läggning, rätt ofruktbart. Själv har jag förmånen att känna och stå i vänskapliga förbindelser med många danskar. Huru olika äro de icke sinsemellan, men dock danska, avgjort danska.

Det finnes hos varje nation något subtilt, odefinierbart; en utstrålning av folksjälen, som man icke kan treva på med grova fingrar, men känna med själens känselnerver, som äro finare än musklernas.

Svenskar 


”En amerikansk författare säger: “En svensk är inte ämnad att behålla något, han är skapad för att man skall taga det från honom.” 


Förr och nu. Om svenskarnas skaplynne finnes en oändligt rik litteratur. Ända från Gustav Wasa och till våra dagars krönikörer har spörsmålet frestat folk att tala och skriva om och att höra och läsa om. När en utlänning varit ett par dagar i Stockholm, får han oupphörligen svara på frågan: – Vad tycker Ni om Stockholm? Och berömmet, som naturligtvis – jag menar också “naturligtvis” på den grund att Stockholm är värt allt beröm – utfaller, förfelar icke att glädja honom. Han är Nordens fransman i så måtto att han är fåfäng över sin stad. Stockholmaren väntar på berömmet.

En vaktmästare påstås ha avslutat en förevisning av Stockholms stadshus med slutharangen: “Detta vittnar om svensk intelligens, svensk skaparkraft och svensk rikedom.” Detta skulle Almquist ha hört, han som braverade med “den svenska fattigdomen”!

En del omdömen ha väckt ond blod – och tacka för det, ty varje människa är så skapt, att hon helst vill höra lovord, andra ha mottagits med förtjusning, om de också till synes varit rätt bäska. Man kan, som känt, smickra med kärva ord och klandra med honungsdrypande tunga.

Omdömet om svenskarna är således inte färdigt ännu och blir det väl knappast någonsin, om man får tro Verner v. Heidenstam, som säger: “Det svenska lynnets psykologi är så fullt av motsättningar och så skiftande, att ingen någonsin lyckats sammanföra färgerna till någon helgjuten bild -. Sådant svenskt lynne gestaltat sig, är det Skandinaviens rikaste och intressantaste – ehuru underskattat av grannfolken och förnekat av sin egen tunga.” – “De sista tio åren ha i så häpnadsväckande grad förändrat den svenska folkkaraktären, att man nu endast med stor möda kan spåra de storvulna drag, som en gång gingo under namn av svenska folkets kardinaldygder. Var finnas nu den brinnande offerviljan, ädelmodet, den oegennyttiga tapperheten och den skapande styrkan? Var är svensken med handen på hjärtat” skriver en kåsör.

Det förefaller som om utlänningarna mera hade sinne för det kollektiva i raskaraktären, medan de egna landsmännen “inte se skogen för bara träd”, om man så får säga; d.v.s. de finna hela frågan synnerligen invecklad på den grund att de känna så många olika karaktärer i sin omgivning.

Gotthard Söderbergh tillspetsar motsatserna i det svenska lynnet ännu mer än Heidenstam; för honom är det en ren paradox: “Varje omdöme om svensken måste inrymma dess motsats för att vara något så när rättvist. – Motsatserna ligga så ofta oförmedlade bredvid varandra. Svenskarna äro på samma gång övermodiga och grönköpingsmässiga, dådlystna till övermått och modstulna, skräniga och framfusiga i sin blygsamhet och tafatthet, raffinerade och bondska.”

Det äldsta omdömet vi ha om svearna (svionerna), nämligen hos Tacitus, slår dock nästan spiken på huvudet: “Här står även rikedom i anseende och därför råder envälde utan alla inskränkningar, med obetingad rätt till åtlydnad.”

Här beröres svenskarnas konungslighet, som enligt några författare har anor från bronsåldern, deras förmåga att underordna sig en ledare och deras respekt för rikedomen. Mera omdebatterad är Tacitus’ följande uppgift:

“Bärandet av vapen är icke vars och ens rättighet, utan vapnen förvaras inneslutna under bevakning, vilken till på köpet förrättas av en träl -.”

I Havamal säges ju i rak motsats härtill: “Från sina vapen vike utanför hemmet aldrig mannen.”

Men det sagda kan ju vara ett bevis på svearnas förmåga att låta disciplinera sig för större måls ernående.

Ibn Dustah, som omkring år 912 kom i beröring med väringarna – sannolikt till stor del uppsvear och rospiggar – i Ryssland, skriver bl.a.:

“Åkerbruk idka de ej utan leva på plundring. – De äro osnygga i sin klädsel; männen bära guldarmband. Trälarna behandla de väl. – Främlingar och gäster få på intet vis förolämpas eller förtryckas. – De äro modiga och tappra. De äro högväxta, av skönt utseende och visa stor djärvhet i sina angrepp, men företa alla sina härfärder icke till häst utan på skepp. De bära alltid vapen, emedan de föga lita på varandra, och svek är vanligt bland dem. Har någon lyckats förvärva något, även om det är av ringa vårde, blir t.o.m. hans broder eller närmaste kamrat avundsjuk och lurar på tillfälle att dräpa och råna honom.”

Här ha vi åter deras vapenförhet betonad.

Att väringarna behandlade trälarna väl, vill man gärna tro. Svensken har aldrig varit anlagd för grymhet. Man har tvärtom, i Sverige mer kanske än i något annat land, England t.o.m. undantaget, i tur och ordning förfasat sig över negerslaveriet, grymheterna i Armenien och under världskriget. Och ingenstans är väl djurskyddet mera en verklig hjärtesak än hos svenskarna.

Den österländske författaren påpekar även svenskarnas kända gästvänlighet, modet och tapperheten, men – här sticker för första gången bockfoten fram – “den kungliga svenska avundsjukan”, som leder till svekfullhet, får sin beskärda del.

Ibn Fadhlan är en annan författare på arabiska språket, som åren 921-22 vistades hos bulgarerna, vilka då bodde vid Volga, och där gjorde bekantskap med väringarna (Rus):

“Aldrig har jag sett resligare människor. – De äro de osnyggaste människor, som Gud har skapat.” Obs! Skinndräkterna! 

Historiker ha tvistat om vilken germanernas lott blivit, om Germanicus lyckats erövra deras land. Medan germanska författare anse, att folket i så fall förlorat sin urkraft, beklaga de romanska (t.ex. Duruy) att germanerna ej i tid “påverkades av den romerska andan utan i stället ända till våra dagar bibehållit sin medfödda strävhet, så väsensskild från de latinska rasernas civilisation”.

Det finnes en hel del uttalanden om svenskarna hos äldre tiders resenärer. Det kunde ha sitt intresse att sammanställa dessa kronologiskt, ehuru det är att befara, att de i likhet med äldre tiders porträtt mera återspegla skildraren än den skildrade. Detta arbete har jag icke mäktat med, utan nöjer mig med några citat.

Venetianaren Quirini, som på 1430-talet färdades i Sverige, skriver: “Ett funno vi överallt: ett vänligt bemötande. Allting stod öppet, så att vi kunde taga den mat, som fanns, men de ville ingen betalning ha!”

“Svenskarna äro i allmänhet spetsfundiga, arglistiga och misstänksamma, och deras vanligaste last är dryckenskapen”, skriver Emil Lassota på 1590-talet.

Johan Beckmann, som reste i Sverige 1765, säger:

“Blott ett par mil från Stockholm vet man ej av några stölder – dalkarlarnes ärlighet är så stor, att man aldrig hör talas om tjuvar bland dem. Däremot äro dalmasarne hämndgiriga och grymma, om de bli retade till vrede. – Jag har träffat mycket få svenskar, som kunnat tåla, att jag berömt vare sig Linné eller någon annan stor svensk vetenskapsman. De flesta kunna endast fördraga sitt eget eller sina närmaste vänners lov.” Ärligheten och avundsjukan äro två egenskaper, som gjort intryck på en hastigt genomresande främling. Hämndgirigheten och grymheten äro däremot svårare att tro på.

De franska resenärerna Fortin de Pilos och Louis Boisgelin, som åren 1790-92 reste i Sverige, skriva:

“De svenska bönderna äro genom sin laglydnad och rättskänsla det mest aktningsvärda folk, som existerar i Europa.”

Sedan följer ett Men: “I bruket av brännvin är han omåttlig. Man kan få se barn på nio till tio år tömma stora brännvinsglas.”

O, tredje Gustav!

Mary Wollstonecraft, som år 1795 reste genom Bohuslän, framhåller, att detta land måste vara ägnat att frambringa stora naturvetenskapsmän. Hon känner sig dragen till den enkla, godhjärtade och gästfria lantbefolkningen, men ser med fasa, hur brännvinsorgier kunna sänka detta folk under djurets nivå, och hon förebrår landsbygdens kvinnor lättsinne och orenlighet. Borgarna njuta för mycket av bordets nöjen och ha inte några högre intressen än nästans fel och förtjänster. Hon känner sig besvärad av svenskarnas myckna krusande, som verkar karikatyr av den franska artigheten. Inom de högsta samhällsklasserna finner hon ett behagligare umgängesliv.

Tysken C. F. Küttner, som 1798 reste i Sverige, finner den svenske bonden mycket piggare och villigare än den betänksamme tyske bonden, som jämt skall göra svårigheter och klå sig i huvudet, när det är fråga om något förslag. Den svenske lantmannens villighet går ända till ödmjukhet. –

De La Tocnaye, som reste år 1798 genom Sverige, fann en över förväntan välmående bondebefolkning med renliga bostäder och ganska välklädd. Ärlighet är ett utmärkande drag för svenskarna. De äro ömma om sina skjutshästar. Mången gång hände det, att “de gråta om man slår det arma djuret”. I huvudstadens närhet söka bönderna begagna sig av resenärernas okunnighet om förhållanden – “om man här icke brukar tio tusand dievul, så gör man bättre i att inte svärja alls” -. Man äter för mycket i Sverige. Bönderna leva dock i allmänhet måttligt. Borgerskapet äter och dricker till övermått. Överklassen är vanligen “utmärkt belevad, bildad och förekommande” -. “Bönderna j mera avlägsna landsändar äro kanske det mest respektabla släkte av dödliga, som man kan träffa på. Men medelklassen är genom sin lättja, sitt bockande och sin kruserlighet i förening med självbelåtenhet inte vidare behaglig.”

De La Tocnaye frapperades av svenskarnes titelväsende. Svenskarne, skriver han, ha liksom alla andra germanska folk, den fula vanan att skratta och göra sig lustiga över en främling, som inte talar deras språk riktigt korrekt. Dalkarlarne äro ett kraftigt folk, men så veta de också om det och anse sig lika goda som tre andra svenskar. – l Ångermanland levde bönderna “liksom småfurstar ett patriarkaliskt liv i rymliga, bekväma och synnerligen renliga hus”. I Jämtland fick han icke betala för mat och logi.

Tysken Johann Wilhelm Schmidt, som i nära två år var rektor för tyska skolan i Stockholm, reste 1799 i nordliga Sverige. Han spårar hos den svenska nationen i hundratals småsaker utpräglade mekaniska anlag. I Dalarne fann han människor “så rena och ofördärvade, som de voro, då de utgingo ur Skaparens hand. För dem tyckes dygden vara lika naturlig, som lasten är dem okänd.” Gästrikarna fann han däremot tröga och otillgängliga. 

Det måste förvåna oss, huru väl dessa främlingar under sina korta besök fingo svenskarna på kornet. Här både klandras och berömmes, och vi finna ganska litet att draga från. Förklaringen ligger väl närmast däri, att den tidens svenskar voro mindre sammansatta naturer än i våra dagar. Låt oss höra huru svenske män från detta tidevarv bedöma sina landsmän. Det kända yttrandet: “Norden (svenskarna) är en tung nation, full av hitsigheter”, härrör i original från Karl August Ehrensvärd. Detta ord, som många gånger besannats i Sveriges tidigare historia, har under senare tid förlorat sin udd. Svenskarna äro nuförtiden kanske Europas mest betänksamma folk, åtminstone i politiken.

Geijer säger om svenskarna:

“I allmänhet visa sig svenskarna på offentliga ställen ej till sin fördel. Man tycks där anse det höra till saken att taga på sig en stursk min och visa sitt förakt för hövlighetens fordringar. – Jag har känt mesar, som sågo grymma ut på ett stockholmskt värdshus – liksom jag känner beskedligt folk eljest, som endast äro tyranner på vägar och stigar, mot bonden och hans häst. – Det finnes värdshusfasoner och reshumör, som äro odrägligare än allt odrägligt.”

Dessa egenskaper, i synnerhet den “sturska minen”, känneteckna dock icke svenskarna ensamt. Ännu den dag i dag är kan man få se desamma öster om Bottniska viken.

Axel v. Fersen skriver om svensken i Pommerska kriget:

“Svenske soldaten är verkligen tapper, han är långsam att uppretas men okuvlig, när han kommit i låga. Han är flegmatisk, tillitsfull, tålig och uppför sig i sin lilla verksamhetskrets redligt, mänskligt och med gudsfruktan. Men – han är lat, trög, osnygg, tungsint och hittar ej själv på något för att förströ och sysselsätta sig. Han är föga meddelsam, glupsk, supig. Sömnen utgör hans förnämsta vederkvickelse.”

Sköldebrand ser betydligt ljusare på nordsvenskarna:

“Västerbottningarnas hållning är ädel, deras blick stolt och frimodig, denna stolthet är dock förmildrad genom ett utpräglat drag av välvilja. Sederna motsvara fullkomligt folkets utseende. Männen äro mildare till lynnet än deras grannar österbottningarna, liksom kvinnorna betydigt överträffa dessa i skönhet.

Från 1800-talets början och mitt finner man mest uttalanden, som återupprepa de föregående.

Den tyska frihetens förkunnare Ernst Moritz Arndt reste i Sverige 1804. Den svenska allmogen vitsordas för ärlighet, hjälpsamhet och försynthet. “Den, som ej kan svärja, har intet anseende hos detta folk.” En av svenskarnes mest utmärkande egenskaper finner han vara deras artighet. Om dalkarlarna säger han: “Skulle det då verkligen vara sant, att människan endast i enslighet och i en mera inskränkt krets antingen bäst bibehåller eller utbildar sin rena, ofördärvade natur? Jag tillstår, att jag ansåg mig själv både liten och usel i jämförelse med dessa naturmänniskor.”

Han finner genomgående redbarhet och rättrådighet hos svenskarna av gamla stammen. Med en öppen blick och ett redligt handslag vinner man genast förtroende hos honom. I kritiska situationer “visar svensken alltid en nästan övernaturlig köld och rådighet”. – De raska och muntra hälsingarne skilde sig i hög grad från de stilla och tystlåtna gästrikarne. Människorna bliva allt raskare, ju längre man kommer åt norr.

Svenskarnas största fel var benägenheten för sammanrotningar och partiväsen eller, som han kallar det, svenskarnes fördärvliga “Rottengeist”. 

Dansken Becken, som reste i Sverige 1818, blev slagen med verklig häpnad av den svenska gästfriheten och av den ärlighet och tjänstvillighet som skjutskarlar och -pojkar visade.

Den tyske generalen von Hallberg-Broich, som år 1817 for genom Skandinavien, sade att man aldrig riskerade att något av bagaget försvann, fast detta ofta under natten lämnades ute under bar himmel. “De svenske soldaterna äro stolta som deras fjäll, starka som deras järn.

Tysken Häring kom 1827 på en stor marknad i Sverige, där det fanns fullt av druckna bönder, men alla vara hövliga mot främlingen. – “Man har en stark känsla av trygghet och ordning i detta land.” Han fann, att grunddraget i den svenska nationalkaraktären är allvar. I sällskapslivet lägger svensken främst an på att hålla på sin värdighet. Han tycker icke om att bli överraskad i nattrock. Han vill icke bli föremål för löje. Självironi låter sig icke förena med hans ömtåliga stolthet. Han saknar gemyt. Svenskarna kunna vara artiga och smickra men sällan värma, ty de sakna värme innerst inne. Allt verkar kyligt i detta land. Det påminner om “en blomma utan doft”.

Engelsmannen Rae Wilson, som reste i Sverige 1824, säger: “Svenskarnas artighet mot främlingar överträffar nästan allt vad jag i den vägen sett bland andra folk. – I den svenska folkkaraktären finns mycket, som är värt att beundra och efterlikna. De svenska kvinnorna förtjäna i fullaste mening att kallas det täcka könet och till på köpet äro de glada och arbetsamma.”

Engelsmannen John Barrow j:r skriver: ” – Det finnes icke i något europeiskt land en vänligare, mera belevad och gentlemannamässig människa än en väluppfostrad svensk.”

Engelsmannen Brooke säger (1830-talet): “Endast så länge svensken stannar i sina skogar, är han lycklig. Låt honom komma under inflytande av vad som kallas modern kultur, och du skall icke känna igen samma människa! Hans hedervärda, öppna och försynta karaktär är totalt förändrad.”

I samma riktning går professor G. F. Aminoffs hårda kritik i brev till akademikern A. J. Sjöström: “Svenske Studenterne begå mycket bofstreck, förnämligast i penningeaffärer. Norrlänningarne tyckes dock icke höra till den sämre Classen, deremot äro Öst-Götharne de mest ökände.”

Fransmannen Daumont (1830-talet) anmärker, att dryckessederna hos svenskarne bli så mycket mera motbjudande, som man vid deras gillen icke får höra något muntert glam, inga skrattsalvor, såsom vid fester bland livligare folk, utan allt är tungt allvar. –

Fransmannen Marmier, som i slutet av 1830-talet reste i Sverige, karakteriserade de svenska borgerliga kalasen som “den mest fruktansvärda utväxt på sällskapslivet, han visste av”, och skildrar dem drastiskt: “Av allt vad jag sett i främmande land är det ingenting som mer liknar en parisisk salong än en adelssalong i Stockholm. Men de litterära och artistiska inslag, som äro utmärkande för exempelvis Köpenhamn och Berlin, saknas. – Mycken gammal övertro lever kvar och breder en poetisk charm över en nation, som f.ö. alltid utmärkt sig för sin gästfrihet, sitt mod och sin redbarhet.

Använder man hotelser eller våld mot dessa goda och hjälpsamma människor, får man det igen i samma form, ty de äro ett självständigt släkte. En sådan man vill varken vara herre eller slav – det är hans valspråk.”

Vid samma tidpunkt skriver en skotsk författare: “Det är folkets sedlighet snarare än dess handel och industri, som man får tillskriva denna belåtenhet, vilken alla i Sverige ha funnit. – Något behagligt överraskande för en resande är den hövlighet man finner hos de lägre klasserna i Sverige, en hövlighet som står väl tillsammans med spänstighet i karaktären, kraftfull beslutsamhet och moraliskt oberoende.”

Grevinnan Ida Hahn-Hahn, som reste i Sverige 1842, spanar fåfängt efter någon livsglädje hos svenskarna. Det är som om de icke hade förmåga eller behov av att roa sig. De hålla sig mest tysta: “Min Gud vad här är tyst och dött överallt. Det svenska folkets allvar, duktighet och förnöjsamhet med litet ha visat mig, att människan icke behöver överflöd, konstnärlig lyx, naturskönhet och all kulturens rikedom för att känna sig väl tillfreds inom sin lilla krets.”

Alexander Ziegler, som i mitten av förra århundradet reste i Norden, skriver: “Svenskarna äro ett vackert, krigiskt folk, med livliga politiska intressen. – En god hållning o. s. v. – synes vara karakteristisk för den hövlige, gästfrie, ceremonielle men smidige svensken. En fikan efter titlar, prakt och ostentation i tal och form tyckes vara allmänt utbredd bland svenskarna, vilka överhuvud föreföllo mig mera fåfänga och livliga, glada och sällskapliga, pigga och nöjeslystna än t.ex. norrmännen. Om svenskarna icke äro att lita på, om de äro en smula lättsinniga i umgänget, om de t. o. m. befinna sig i ett mera sedeslöst tillstånd än andra nationer – eller om Stockholm kan anses vara den mest utsvävande staden i Europa som många ansett sig fått erfara, därom vill jag icke av brist på varje erfarenhet uttala mig.”

Månne man icke får sätta större tilltro till August Blanche, som skildrar sina stockholmare som glada och nöjeslystna men ingalunda utsvävande sällar?

Jämtarna föreföllo Ziegler att vara enkla, grova, käcka män; “jag fann dem mera allvarliga, tigande och trumpna än glada, språksamma och livliga. – I Sverige gälla de som kloka och fiffiga och betraktas som ett slags svenska yankees, som veta hjälpa sig själva och finna sig tillrätta i alla livets skiften.”

Här kunna vi lägga in Almquists ord om “den svenska fattigdomens betydelse”, vilka förklara ett och annat av det föregående.

“Svenska fattigdomen”, den “kungliga svenska avundsjukan” och andra påtalade särdrag. “Ett enda – ett visst stort – har svensken enskilt från andra i Europa”, skriver K. J. L. Almquist, “blivit ämnad till: det är till fattigdom. Kunde vi endast lära oss den rätt! Svensken är fattig. Förstår han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet – och är oövervinnelig.

– Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på sig själv. – Detta lynne “att finna sig stark i fattigdom” utgör en av hemligheterna, ehuru ofta förborgad, i svenska väsendet. Svenska bonden har lätt att vara fattig. Han kan väl arbeta och även samla, men merendels förslösar han det samlade. ”Svensken lever över förmågan” har blivit ett ordspråk. Han är nästan aldrig idog i fransysk eller tysk mening; allra minst är han sparsam som ryssen eller juden. – När utlänningen hopar penningar för att äga dem, samlar svensken för att giva ut. Fattigdomen är hans grundtillstånd, förmögenhet blott hans interim, rikedom en liten lek, som han har för sig då och då.

– Att samla för att kasta bort – och det rätt ofta utan njutning, utan avsikt -, det stöter på en viss orimlighet, det är svenskt. Man gör så, när fattigdomen är ens naturrätt och förmögenheten blott ett skämt. Man är då icke blott oberoende av penningen – men, vad mera betyder, man är t. o. m. oberoende av dess vanligen beräknade frukt: njutningen. Detta skall ingen utlänning begripa. Men när svensken fattar sig rätt i denna sin karaktärs hemlighet, har han en styrka, som, ehuru den till ytan stundom liknar svaghet och lättsinne, likväl är motsatsen härav och gör honom fri på ett förundransvärt sätt. –

Han (svensken) bär sitt huvud högt, och han ser omkring sig med ögon, som bodde han överallt i stället för ingenstädes. Förmågan av denna fjäderrörelse i lynnet, denna spänstighet av “bort ifrån allt gods” är det förnäma, som ligger i allt svenskt blod. – Avig i spekulationer, blir svensken vanligen muntrast, om han cederar bonis, och han bär sig mycket flinkare åt med sina kreditorer, än han förut gjorde med sina handelsartiklar. – Då ordspråket säger: “Vad gör icke tysken för pengar!” kan ett lika sant ordspråk säga: ”Vad gör svensken för pengar?” – Om ett folks själ hänger vid ägodelar och vid de personliga fördelar eller njutningar, de bereda, så är det folket fegt, fullt av fruktan, utan tapperhet och kraft: långt svagare än det, som intet äger. Men tänk dig ett folk, som arbetar och förkovrar sig, som äger men utan att med hjärtat hänga vid ägodelen. Det är någonting. – Det kan uträtta någonting. Det är vad som tillhör svenska folket att vara och kunna.”

Almquist låter en förnäm tysk säga om svenskarna bl.a.: “Deras land är armodets – och jag har knappt sett någon, som ordentligt svälter! Man borde hungra till döds här bland klipporna; men tvärtom! I detta melankoliens land, med åtta månaders vinter, har jag ej sett en enda ledsen själ. Ingen äger något, men alla depensera. Man har inga penningar, men man utöser sådana gladeligen. Man har ej det ringaste att vara glad åt, men man roar sig varenda kväll.”

Jag tror det är svårt att numera uppspåra detta karaktärsdrag hos den svenska nationen. Jag tror snarare, att man kan vända om flera av Almquists satser.

“Svensken har alltid haft det svårt med den nyktra ekonomiska beräkningen”, säger Gustav Sundbärg. Det finnes förstås svenskar, som fortfarande förstå att vara fattiga – fattiga men stolta. Jag tänker närmast på koling och luffartypen samt på – överliggaren. Förlåt jämförelsen, herrar överliggare! Frödings “Skalden Wennerbom” är ju också på sitt vis en svensk typ, likaså många av Engströms Höstermänner och andra rospiggar. Men står det icke någonstans i en biografi över en svensk: “Han var född av fattiga men dock hederliga föräldrar?”

För min del skulle jag vilja kreera satsen: “Ingen nation förstår så bra som den svenska att bära upp rikedomen.”

Behöver jag nämna namn? Behöver jag säga, att “noblesse oblige” ingenstädes respekteras som här?

Kanske är det så som J. Engström skriver i sin “Resa genom Norrland och Lappland”:

“Det är svenskarnas arvsynd att vara för mycket och för litet, ehuru deras språk är det enda som äger ett lagom.”

R. Hyltén-Cavallius säger i en krönika, dock på tal om andra själsegenskaper: “Jag tror ej att flatheten efterträtts av pösigheten, jag tror tvärtom att det ena dåliga inte förskjuter det andra. Med andra ord: det finnes individer över allt i världen men i synnerhet hemma hos oss, som vackla mellan yttre uppblåsthet och inre mindervärdighetskänsla, som slungas mellan övermod och missmod, som föra skrytsamt och bullrande tal till höger och vänster och i ensamhet gripas av en sjuklig vanmaktkänsla, alltså människor, som sakna det som ligger emellan pösighet och självförakt: sund, enkel självkänsla. Och det som gäller individer kan gälla ett helt folk.”

Björnson skriver i en Strindberg-anmälan: “Svenskar utmärka sig i hög grad genom denna dubbelnatur: frisinnade och fördomsfulla, unga och gamla på en gång.”

Gottbard Söderbergh talar om “splittringen i det svenska folklynnet”.
Medan Almquist sannolikt icke kände den finska barkbrödsfattigdomen och den ryska svältdvalan på ugnarna, hade Esaias Tegnér förhållandena klara för sig. Det är också smickrande för svenskarna att Tegnér måste anses vara en betydligt mera rent svensk typ än Almquist.

Tegnér vill framför allt angripa avundsjukan, som gör sig så bred i synnerhet i akademistater och bland “fördragsamt” prästerskap.

– O, Sveas arvsynd, lumpna avundsjuka!
Var är den glans, du ej befläckat har? – –
O blygd! Är detta er, är detta göters stam,
fåfänglig, glitterströdd, småsinnad, avundsam -?-

Gustav Sundbärg avbasar också sina landsmän på sitt dräpande vis: ”Svensken har ingenting emot att Sverige blir ärat, ansett och rikt, blott det kan ske utan att någon enskild svensk, i synnerhet bland ens egna bekanta blir berömd, ansedd eller rik. – Att avundsjukan fått växa och frodas så ohejdat i Sverige, beror till stor del på saknaden av en levande nationalkänsla.”

“Svensken äger energi endast när det gäller att hindra en sak”, säger Strindberg. “Vi leva i ett land, där en befordringsfråga passionerar alla, en intellektuell fråga eller en ideell rättsfråga ett par dussin individer”, skriver Carl G. Laurin.

”Ute i världen har man ej ord nog starka för att uttrycka sin beundran för Greta Garbo”, skriver märket Clarion, “hemma glömmer man aldrig hennes fattiga ursprung”. Men Tegnér ser också andra drag hos sitt folk, t.ex. då han sjunger om de Svenska skalderna:

“Vemodsdraget över pannan, 
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött.” 

Men i den svenska sorgen finnes å andra sidan städse en mollton i rusets och yrans melodi: “Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar” eller “Karon i luren tutar”, sjunger Bellman.

Gustav Sundbärg frånkänner svenskarna psykologisk skarpblick: “I Sverige kan man nog ägna årtionden av sin levnad åt att studera insekter och snäckor och alger och lavar, men att ägna så mycken tid åt att studera en människa? Bort det! Men är detta rättvist?

Vi ha redan talat om Almquist, Strindberg, v. Heidenstam m. fl. som folkpsykologer. Läs Linnés mästerliga skildringar från hans resor! Tänk på Bellman, Fröding, Engström m. fl. Och slutligen! Tänk på Sundbärg själv! Vi äro i tillfälle att citera flera folkpsykologer i Sverige än i Norge och Danmark tillsammans. 

Hans Olrik talar om “svenskarnas välbekanta trängtan efter det fjärran liggande, det fantasifyllda, det storslagna”. Detta också i den mänskliga tankevärlden.

“Vad blåa dunster fylla svenska hjärnor”, utbrister Tegnér. Enligt Harald Nielsen ha “svenskarna i sin litteratur och sina religiösa rörelser röjt en intuitiv kännedom om själens mystiska djup och genom sina krig en blick för viljan som vi (i Danmark) icke ha någon motsvarighet till”.

“Svenskarna ha (visserligen) ett svagare intresse för det närmast förhandenvarande”, skriver Hans Olrik. – ”Medan dansken ser skarpt inom en trängre horisont är svensken långsynt. De vitt omfattande spekulationerna ha särskilt varit svenskarnas sak, medan danskarna ofta haft sin styrka i vardagslivets praktiska räkneuppgifter. Svensk mystik och danskt snusförnämt, det är de yttersta motsatserna i Norden – -. Överhuvudtaget gäller det, att svenskarna äro högsinnade – stort anlagda, åtminstone utåt fria från den småaktighet som ofta häftar vid danskarna. – Svenskarna ha en rik och frodig fantasi, utpräglat lyrisk begåvning och ett sällsynt, för att icke säga enastående sinne för naturen och kärlek till naturen. Folkets sång överträffar i skönhet alla andra folks. Den lyriska diktningen är så innerlig, så storstilat enkel, så betagande som någon annan nations.”

Bristerna i psykologisk förmåga hos svenskarna bevisas, enligt R. Hyltén-Cavallius, därav att lyriken saknar kärlekens analys, att det mänskliga i dess komplicerade hemlighet ligger förborgat. Och detta härledes av bristen på det lidande, på förtryckets lidande, som vänder blicken inåt.

“Hurudana är svenskarna?” tillfrågades Björn Björnson en gång.

“Svenskarna! Ett fantasiens folk. Men i hela sin form äro de annorlunda än norrmännen. För att komma en svensk in på livet, rent mänskligt, måste man bläddra liksom i en tjock bok, blad efter blad, och till sist lönar det sig, det är en riktig människa man når in till. – Far sade något mycket förnuftigt till mig en gång: “När en svensk blir “sint” på dig, blir han rasande, om du hälsar på honom, men ännu mera “sint”, om du inte hälsar.”

Sigurd Ibsen reste en gång med sin mor i Sverige. Tåget höll vid Halmstad station, och de gingo ut för att äta. Då de komma tillbaka till kupén, hade en främmande herre tagit fru Ibsens plats. Sigurd Ibsen sade till honom, att den var upptagen, vartill han svarade, att det hade han icke kunnat se. Då sade Sigurd Ibsen: ”Jag trodde att det svenska folket var hövligt”. Då reste sig herrn, överlämnade platsen till fru Ibsen och kom efteråt ut i gången och sade till honom: “Ursäkta min herre, svenska folket är hövligt, men jag var det icke!” – Det hade ingen norrman eller dansk gjort – jo, han hade nog lämnat plats för fru Ibsen, men icke lämnat någon ursäkt.

I motsats till v. Heidenstam och Söderbergh finner Alma Söderhjelm den svenska kvinnan – “till det yttre, samt i vissa hänseenden även till det s. k. inre, mera avgränsad som enhetlig typ än kanske någon annan nations kvinnor”.

“En svenska – är inte det första yttre intrycket, att hon är väl gymnastiserad utan kroppsträningens förfulande märke, att hon är ordentligt badad, omsorgsfullt koafferad? Inom vilka lager man än träffar svenska kvinnor, ge de, så när som på de bekräftande undantagen, ett intryck av snygghet, omsorgsfull vård och överhuvud ett tillfredsställande yttre. De gå på vackra, långa, smala och stadiga ben, deras ljusa blick ser oförskräckt ut i världen, deras klädsel är alltid fräsch och alltid gjord precis efter sista – och man kunde säga enda giltiga modet. Kan väl annat än samma tankar och känslor bo hos dessa unga damer, som äro så lika klädda, så lika blonda, att man knappt skiljer dem? – Den svenska kvinnan är nämligen framför allt konventionell. Hon vågar ej annat än alldeles undantagsvis ge uttryck åt sin individualitet, och det är därigenom hon blir så föga originell.

– En gång vistades jag en längre tid på ett mondänt svenskt sanatorium. Vi voro ett litet kotteri svenskar och finländare, som alla morgnar från vårt “observatorium” – kunde observera de övriga sanatoriegästernas görande och låtande.

Där fanns bland dem tre unga fruar, som alltid gingo sin morgonpromenad tillsammans. På lördagarna komma deras män ut. Då gingo de äkta männen på promenaderna alltid framför sina fruar och talade med varandra allvarliga ting, medan fruarna, uttråkade, följde efter i en klunga. De voro alltid oklanderligt elegant klädda och följda av två stora hundar. “Se på de svenska fruarna”, sade en dag en landsman till dem, “de där tre äro alldeles typiska. De ha skära bandrosetter i stället för livsåskådning och hundar i stället för barn.” Det var styggt sagt, men på något sätt en ypperlig karakteristik.

– Emot denna “förhistoriska” klass står de självförsörjandes, de socialt, politiskt och konstnärligt arbetande som en skriande motsats. Här finner man så mycken vaken håg och faktisk och praktisk insikt, att jag undrar om något annat land kan uppvisa en i detta hänseende så vacker företeelse i detta nu. Den svenska kvinnan har nämligen i hög grad samma egenskaper, som utmärkt den svenska mannen genom tiderna: ett klart och skarpt intellekt, ett begär och en förmåga att tränga djupt in i den sak, som hon gjort till sin, samt att föra sitt arbete till ett ändamålsenligt och logiskt resultat. – Vad den bildade kvinnan i Sverige äger framom oss här, en större begåvning på huvudets vägnar, det tror jag man lugnt kan säga motvägs av den mindre väl utrustade begåvningen på hjärtats. Medan den finländska bildade kvinnan mestadels är väl utrustad för kärlekslivet, genom sin större mjukhet, sin naturs medfödda värme och sitt litet vilda temperament, i de flesta fall så främmande för all slags hjärtats och kärlekens konventionalism, så synes mig det icke orättvist att beteckna den svenska kvinnan såsom samtidigt kall och sensuell – eller skola vi hellre säga frivol? – Älskvärd, öppen, frisk och sund, intellektuellt begåvad, med stark känsla för rätt och ansvar, pålitlig i arbete och i vänskap, men icke synnerligen självständig, vågsam eller originell och med icke alltför stor kunskap i det som rör hjärtats schakter – se där vad jag ville anse de mest utmärkande egenskaperna för den svenska kvinnan, när hon är som bäst.” –

Här kan vara på sin plats att omtala, att denna karakteristik av rikssvenskan föranledde indignerade mothugg av en herre i Aftonbladet: “Det är endast i yttre måtto det lyckats eder, att frammana en bild, som påminner om originalet. Men när ni gör henne så där “logisk” och “intellektuell”, så är ni, Gud ske lov, betänkligt på avvägar. Den emanciperade typ, om vilken ni talar, kan det gå veckor, innan man stöter på, även i de mest befolkade samhällen. Den sort av Evas döttrar, som schackrar med kärleken för snöd vinnings skull, är icke vanligare här än annorstädes. – Vill man för övrigt karakterisera den svenska kvinnan till skillnad från andra nationers kvinnor, så lyder karakteristiken kort och gott: Svenskan är prinsessan.”

Ridderligheten är, som höres, ännu icke utdöd i Sverige!

En konnässör tror sig ha funnit, att danskorna äro mer på sin vakt än andra nordiska kvinnor, norskorna äro antingen avvisande eller också benägna att gå till större realiteter, svenskorna äro de mest godtrogna, finländskorna åter vilja ha platonsk vänskap eller också låtgåsystemet. Det skulle alltså någorlunda stämma med Sundbärgs tal om danskarnas psykologiska blick och svenskarnas brist i detta avseende, norrmännens rättframhet och finnarnas naivitet.

Medelsvensson. Medelsons – alias Medelsvenssons – dråpliga figur på Stockholmsutställningen 1930 åtföljdes av några randanteckningar, ägnade att karakterisera honom:

“Sammansättning: 21 % flegmatisk, 17 % sangvinisk, 7 % melankolisk, 5% kolerisk samt har i reserv 50% bärsärkaraseri, när andan faller på.

– Åsikt: Tror sig vara liberal, vill tros vara socialist, är dock troligen rojalist.

– Egenskaper: Laglydig – utom mot spritförordningar, som han anser det mera laglydigt att överträda. Gästfri så långt ransonen räcker, ja kanske litet därtill.

– Motion: Går bara den gyllene medelvägen – de andra åker han.

– Känsloliv: Du och bror med så många som möjligt före stängningsdags.

– Avsky: Politik, republik, polemik (utom vid virabordet), retorik (utom vid festmåltider), dramatik (utom fransk och amerikansk) samt sofistik (utom när han kommer för sent hem på natten).

– Önskemål: Att slippa heta Medelsvensson. o. s. v.

En rätt uttömmande karakteristik i all sin korthet. En sådan utställning är möjlig endast i Gustav Sundbärgs land. I Finland t.ex. skulle det absolut icke gå an att ställa ut “den vanlige finske mannen”, varom talats så mycket i den politiska diskussionen.

Ett försök att teckna en svensk Medelsvensson-typ har Ragnar Holmström gjort i “Den lycklige mannen”: en flink sillstrypare, som utvecklar sig till en frisk, frodig och gemytlig grosshandlare, ordensbroder och innehavare av en pampig familjegrav, som förefaller att vara – adlig. Skildringen är burlesk och starkt karikerad.

I Finland tror man gärna, att svensken under de långa fredsåren och i följd av all den goda och ymniga maten blivit även andligen däst.

– Den svenska nation kommer att gå onder till följe av vällävnad och fysikaliska njotningar, påstås en känd finne ha yttrat på sin brutna svenska.

– Det kan hända även en svensk, skriver Sven Rinman, att han vämjes vid våra “feta duvor, makliga och tama, med fridens kutter fyllande vårt land”.

Sanningen och karikatyren. Låt oss nu göra halt för ett ögonblick och giva lastarenom rum.

– Vad förstås med att vara svensk? – Det är att vara hederlig, att tugga snus, att smuggla sprit och att vart tredje ord säga “jäklar anamma!”

– Jävlar i min själ och tre kronor i mitt svenska hjärta, låter redan litet mer patriotiskt. –

En svensk herre är rödlett med blonda mustacher, klädd i kavaj av blå cheviot och drickande punsch på ångbåtar, är en karaktelistik av Levertin i “Magistrarna i Österås”.

När någon bär sig riktigt huvudlöst och fumligt åt, bruka ukrainarna säga: “Kak schwetski u Poltavu” (som svenskarna vid Poltava).

I många trakter inom den forna dubbelmonarkien Österrike-Ungern plägar man ännu skrämma sina barn med ropet: “Svenskarna komma!”

Detta är förstås en reminiscens från trettioåriga krigets dagar.

I Tyskland talar man (eller talade, ty efter kriget har man fått en stor respekt för svenskarna) om “de dumma svenskarna”.

I Amerika är det en missrekommendation att såga: “Jag är svensk.” Ty dumhuvudena i filmen äro ofta svenskar.

En amerikansk författare säger: “En svensk är inte ämnad att behålla något, han är skapad för att man skall taga det från honom.”

I Amerika kallas svenskarna vanligen “Square heads”, vilket icke får betraktas som någon äretitel. Där talas också föraktfullt om “vithuvad svensk”, och svensken skildras såsom klumpig och trögtänkt.

Jack London, Sinclair Lewis, Upton Sinclair och Sherwood Anderson skildra däremot svenskarna som i allmänhet duktiga och hyggliga. Jack Londons svenskar – t.ex. Hans Nelson och Axel Gunderson – äro storväxta, långsamma och fantasilösa. Upton Sinclair berättar om en svensk sjöman, som kämpat för en god sak utan tanke på personliga fördelar, och Sinclair Lewis skriver bl.a. i “Folkets bana”: “De (svenskarna) äro de nya yankees, en ras som kan växa. De betala amerikanska inteckningar med blod och svett. De sätta sig snabbt in i politiken, och de rösta ärligt. De göra bra, strängt hederliga affärer – de bli metodister eller kongregationalister – och på en generation äro de fullkomligt amerikaniserade -.”

En amerikansk miss har skrivit, att Charles Lindbergh är en typisk svensk och att man märker detta på att han är så blygsam och tillbakadragen.

I Finland, där svenskhatet icke går ut över rikssvenskarna utan endast över finlandssvenskarna, har man ett öknamn “ruotsikko” (eller på finlandssvenska=svenskelin).

“Lutfisken är en symbol för den bleka och temperamentslösa svensken”, skrives i en holländsk tidning.

“Från min barndom minns jag att i de breda lagren levde den uppfattningen om svenskarna, att de voro lömska. Detta omdöme grundade sig på intrycket av de invandrade svenska arbetarna, på motsatsen mellan det tysta, det slutna, det ruvande, som låg i deras karaktär, och den lättrörda och pratsamma danska. När man minst anade det -, kunde detta tysta bryta ut i våldsam hämnd”, skriver Harald Nielsen.

I Norge talar man om “blåsvenskar”. Det är den skrytsamma, skroderande typen.

Man får också bland grannarna höra komparationen: “Svensk, svenskare, svenskast.”

Det är blåsvensk-typen som givit upphov till talesättet:

– Jo, de’ tror jag, sa den ene svensken, när den andra ljög.

Av grannarna får man sällan höra smicker annat än vid festbanketter.

Men på det hela taget ha nog svenskarna själva “fulare mun” än sina grannar, ty “svenskarna ha alltid haft lätt för att kunna skapa öknamn och skymfliga vedermälen”. Redan på 1600-talet sökte man på rättslig väg utrota den fula vanan, men med ringa framgång. Det talas i handlingar från denna tid om “de hiskelige vedernampn, som nu gängse äre bland tolk, som ej styra sin dravelsmun”. –

Lämpligast synes man kunna skämta med den svenska trögheten.

– Den kommer ock fram, som med oxar åker, säger ett svenskt ordspråk.

W. Legran berättar följande “upplevelse”:

“En resande, som for med skjuts i mellersta Sverige, passerade en mindre åker nära vägen, där en gammal man gick och plöjde. Skjutspojken vände sig då till den resande med förfrågan, om han finge hålla ett par minuter, ty han ville så gärna säga goddag till gubben, som var hans far, vilken han ej sett på fem är. Detta beviljades naturligtvis, varefter följande konversation utspann sig mellan son och far:

– Sonen: Gudag! – Fadern: Gudag!

– Sonen: De’ ä’ te kunna hålla på å plöja. – Fadern: Ja, de ä fäll de.
– Sonen: Ajö! – Fadern: Ajö!”

Och sedan en liten berättelse av Busch-Busch från det “högre sällskapslivet” betitlad “Det är något svenskt över det hela”:

Två svenskar råkades på en restaurang i en landsortsstad:

– A: Nä, men se på fan är du här? – B: Tjänare, tjänare, gamle skojare.

– A: Hur kommer det sig att du är här? – B: Ingenstans att ta vägen, förstår du.

– A: Ja, livet är ett helsicke. – B: Jaha, dä ä dä. Livet ä ett helsicke.

– A: Att dä ä ja! Jojomen, dä ä dä.

Tystnad.

– A: Jamen, livet ä ett helsicke. Å så bo i den här hålan. – B: Visst, visst, den här sabla hålan. Den ä dä inte för rolig. Dä ä den inte.

– A: Nä, den ä inte för rolig. Dä ä ett som ä säkert. – B: Dä har du rätt i. Dä, ä den inte.

Tystnad.

– A: Om vi skulle ha lite inombords liksom, hähä. – B: Grogg, va? Hähä.

Tystnad. – – – –

– A: Dä va fan va dä dröjer. – B: Skål!

– A: Skål, skål! – B: Skål på dej, gamle skojare.

– A: Dä ä bäst ä dricka mens kolsyran ä kvar. – B: Vi tar oss väl en klunk till, hähä.

– A: Skäl på dej, din jäkel. – B: Nu tar vi oss en saftig va?

– A: Skål på dej, din tusan till skojare. – B: Livet har i alla fall sina goda sidor, hähä.

– Visst har dä dä. Skål på dej i alla fall. – B: Jäkligt trevligt. Putäll på dej!

– A: Hähä. Wir reben sehr gemütlick. – B: Yes, very well, das haben vi. Sehr gemütlischt. – –

– A: Du, Nilsson är jävlig på fruntimmer. Häromdagen va han o. s. v.

Då en svensk börjar tala främmande språk, är han lycklig, då han börjar berätta svinaktiga historier, är han salig.”

Skärkarlen i Stockholms skärgård anses ju träffad på kornet av Strindberg. Men han är inte alltid en angenäm bekantskap.

– Han är ofta fantast, ett lätt rov för sina subjektiva förnimmelser och vidskeplig. Han lever för stunden och är överseende med andras förbrytelser i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer.

I en svensk tidning har jag läst följande referat:

“En mötande bil hade genom chaufförens drumlighet kört så nära diket, att den höll på att kantra. Den andre chauffören hjälpte både bilen och dess chaufför ur det prekära läget. – Inte ett ord till tack, bara vreda blickar, som sade att den hjälpsamme chauffören varit orsak till missödet. – Han som utan skäl kände sig förorättad var nämligen svensk.”

Det sista tillägget är förstås en smula orättvist och skulle bragt Sundbärg i vrede. Sådant kunde ju hända var som helst.

– Vad talar ni svenskar om, sporde Robert de Traz en av sina värdar, när ni är ensamma?

– Om affärer, sport, mat och sprit. Ibland om politik. När vi är unga, prata vi om exercisen.

– Nå, om litteratur då?

– Sällan.

– Om kvinnor?

– Aldrig.

Rätt betecknande kunde ett yttrande vara, som Elin Wägner låter en av sina personer i “Släkten Jerneplougs framgång” fälla: “Dansa långsamt, Ougust, jag har sorg!”

Icke mindre bitande och säkerligen rätt träffande är uttrycket: ”Svenskarna känna blott två slag av glädje: punschglädje och skadeglädje.”

– Eller “stockholmarna nämnas “Nordens fransmän”, enär de äro högväxta, litet buttra och tunga i rörelserna.”

Den svenska stelheten tävlar med den engelska.

En svensk kåsör berättar följande, för den svenska stelheten betecknande historia. 
Han for en gång på tåget och observerade, att en av de resande herrarna skrattade gott åt en historia han själv hade skrivit i den tidning mannen läste. Han tog mod till sig och frågade:

– Vilket ställe i historien skrattar ni åt, och huru tycker ni om historien?

– Mina ord hade, skriver han, en fruktansvärd verkan på mina medpassagerare. De sutto som förlamade av skräck. Tur för mig, eljest hade de nog dragit i nödbromsen. Detta var något oerhört – tänk att börja ett samtal på tåget. – Jag kände nästan medlidande med människorna. 


Mandom, mod och morske män samt Nordens blåögda mö. I Sverige beundrar man allt engelskt och söker efterbilda det. Särskilt ha engelsmännens gentlemannalater slagit an, icke utan påverkan från kungliga och andra högheter.

“Svensken är i vanligt umgänge svårare att få i gång än de flesta andra nationens män. Han är reserverad, inte så litet blyg till och med. Lovar han en sak, håller han oftast löftet, och gäller det en spontan, verkligt ridderlig handling, utför svensken den snabbt och utan trumpetande” (Anna Nordenström-Law).

Oscar Rydqvist säger: “Det är inte någon konst att bli bekant med en stockholmare och en foxterrier. De ramla genast i famnen på en. En katt och en göteborgare äro mera reserverade, som alla djupare naturer.”

Hasse Z. åter menar: “Den svenske mannen är mycket trevlig att prata med, men bäst lämpar han sig att tiga med.” I “Peer Gynt” personifierar Trompeter-Stråhle svensken, och denna typ som slamrar med Karl XII:s värja och sporrar, har ansetts lämpligen representera Sverige.

Det finns otaliga historier om svenska turister, som uppträtt skroderande och skrävlande i utlandet. Men månne det icke förhåller sig så, liksom med historierna om mindre grannlaga tyska resenärer, att det bland dessa nationers turister finnes mycket halvbildat folk, medan åter de engelska turisterna, som prisas för sitt visserligen högdragna men alltid korrekta uppträdande, företrädesvis rekryteras ur de aristokratiska och förmögna kretsarna, som fått sin uppfostran i colleger och salonger.

Men jämför man t.ex. svenska och engelska reseberättelser av den lättare genren, skall man finna att svensken försöker förstå och låter sig imponeras, medan engelsmannen ofta är dumt överlägsen och oförstående.

Svensken visar vanligen sitt högmod hemma.

“Vad det svenska folklynnet beträffar, så är det mest utmärkande draget däri högmod”, skriver Nils Edlund.

– Hurra! Va jag ä bra i da, lyder refrängen i en känd kuplett.

– Ty mitt sätt ä så nätt, o jag har så mycket vett, lyder en annan.

“Det i Sverige nästan överallt härskande översitteriet i det dagliga umgänget gör livet outhärdligt för mången. – All svenskens högfärd är privathögfärd. Han högmodas blott över vad han är”, säger Sundbärg.

”Det finnes väl icke någon enda nation, inom vilken man så mycket som bland svenskarna tagit sig familjenamnen ur växtvärlden.

Svensken drar sig icke för att visa sig frän i umgänget, om någon icke fullt konvenerar honom. Ett obestyrkt förtal, sjaskig klädsel eller något annat, som kan göra en person mindre salongsmässig, visar sig strax i sällskapslivet, som på en känslig barometer. Svensken vill umgås med korrekta, ansedda och välklädda människor.

Det finnes väl intet annat land, där adeln, oaktat den länge sedan förlorat sin egentliga betydelse, dock fortfarande inverkar så mycket på den allmänna åskådningen som i Sverige. Det är svårt att påträffa en borgerlig, i synnerhet av “Medelsvensson”-typen, som icke med förtjusning frotterar sig mot adeln. Det finnes borgerligt folk, som lägger om hela sin hushållning, möblering, måltider och dagliga vanor, om de lyckas få adligt umgänge. Det finnes väl inget annat land, kanhända England undantaget, där man fäster sig så vid var och huru folk bor som i Sverige. Vilken oändlig skillnad i allmän aktning och anseende mellan den, som bor vid Strandvägen och den som “har sitt hybble” på Söder. Likaså är det med familjenamnen. Pettersöner och Andersöner få genomgå namnlösa lidanden redan på skolbänken.

Detta “skubbande” mot förnämitet och rikedom, den nedlåtande tonen mot dem man anser vara underklass, benägenheten för att anmärka vid minsta anledning och där man kan göra det utan risk, ha säkert mer än det av Sundbärg påpekade svenskföraktet bidragit till den enkla mannens olustkänslor i hemlandet och trivsel i Amerika.

Elegans, korrekthet och gentlemannamässighet kallas av tyskarna “KuItur”, av fransmannen “air Anglais”, av britterna “good breeding”, av svenskarna med en rätt smetig term “flotthet”; backfischen säger t.o.m. “asflott”. Man väntade sig ett mera lyckat och elegant ord för att beteckna det, varefter varje svensk strävar.
Svenskarna, som hålla så styvt på god ton, kunna dock i betänklig grad bryta däremot, åtminstone enligt andra nordbors uppfattning, när det gäller kurtis för högre ställda eller rika. Vid en middagsbjudning eller en liknande tillställning är det en ofantlig skillnad mellan den uppmärksamhet som ägnas bemärktare personer, för att icke tala om de kungliga och hovet och den, som kommer de ringare eller anspråkslösare till del. Mot sådana kan man ogenerat visa sig överlägsen och nedlåtande. Blir man på tumanhand med dem, kan man ju bestå sig med en smula älskvärdhet.

“Det viktigaste för en svensk är ej att nå vad han önskar utan att konvenansens fordringar iakttagas”, säger Sundbärg.

“Det ligger i den rikssvenska, liksom i den germanska naturen överhuvudtaget, en viss benägenhet att spela herre och översittare”, skriver G. v. Wendt.

Men jag återkommer till den svenska adeln. Att den lyckats hålla sig uppe i det allmänna medvetandet beror nog på dess inneboende egenskaper, som man genom ingifte sökt bibehålla. Den svenske adelsmannen är icke blott godsägare, han kastar sig även ut i affärsvärlden eller den vetenskapliga miljön och för med sig sin adliga hållning och sina gentlemannabegrepp.

Jag har granskat hundratals sidor med porträtt av svenska män, som fyllt 50, 60 o.s.v. år samt med fingret på namnet sökt av ansiktet utläsa deras levnadsställning m.m. Man har lätt att igenkänna prästen och militären, men även att, åtminstone i många fall, åtskilja adelsmannen och den borgerlige från varandra. Givetvis anlägga de flesta en särskild “morsk fotografmin”, men det finnes dock något visst nedärvt förnämitetsdrag, som lätt kan upptäckas.

“Man tycker först, att de svenska ansiktena äro känslolösa. Man måste se på deras ögon, som icke bedraga; dessa ögon, grå eller blå eller gråblå, förundransvärt bleka i vissa brunbrända ansikten; ögon klara som vatten, stundom djupa, oskyldiga, ögon som på nyfödda barn, skulle jag vilja säga. Och i dem alla lyser svårmodet fram. – Vissa förtroenden man icke lämnar en vän, en broder, dem skänker man mig, främlingen, som försvinner i morgon; och jag kan icke undgå att finna hos svensken, rent frånsett de sinnliga lidelserna, som icke tyckas oroa honom, en kronisk oro och längtan efter att vara annorstädes, en längtan, född av landskapet och klimatet”, skriver Robert de Traz.

Granskar man åter t.ex. i “Husmodern” ett motsvarande antal kvinnliga porträtt, kan man icke undgå att finna huru stereotypa de äro. Men detta beror kanske delvis därav, att de i allmänhet representera samhällsklasser, som lägga sig vinn om att “ordna” ansiktsdragen för fotografen, dels därav att den svenska kvinnan tvingats till och helst själv vill uppträda rätt obemärkt. Att märka är nämligen – det vågar jag säga trots de indignerade protester jag motser – att den svenska kvinnan står betydligt mer under sin mans husbondevälde än andra nordiska kvinnor, åtminstone i väster och öster.

En fransk författare, som skrivit om “Kvinnan och kärleken i Sverige”, har nog en något annan syn på tingen, som lönar sig att i korthet referera.

Han erkänner den ljusa nordiska kvinnan som skönhetens urtyp, men som kärlekens prästinna spelar hon på grund av sitt väsens lugn och kyla, landets klimat och naturförhållanden, historiska traditioner m. m. inte samma roll som i söderns lustgårdar. Hon vill leva sitt eget liv med personlig rätt vid sidan av hängivenheten. Men för det glada nöjeslivet har hon dock starka böjelser och tager sig stora friheter.

Söderns kvinna har bibehållit runda former, medan den nordiska ofta har gossegestalt. Sydlänningens yviga mustascher som manlighetens symbol vill den skägglöse nordiske mannen inte bära. Sydländsk yppighet som understryker det kvinnliga, äger den sociala varelsen i norden inte. – Vill man veta, vad svenskarna själva anse vara det typiskt svenska i utseende och uppträdande, så kan man ur filmjournalerna lätt utläsa, att det icke är Greta Garbo-typen, icke ens Mona Mårtenson-typen utan Margita Alfvén, Karin Molander, René Björling och dylika nordiskt urfriska gestalter.

I den pressdiskussion, som följde efter den ovannämnda bokens framträdande, medgav Marika Stjernstedt, “att den svenska kvinnan har vida rikare allmänna intressen än den franska. Detta gör hennes standard så hög som den är.” – Den svenska kvinnans nöjesbegär är ingenting annat än en reflex av den nöjesvåg som nu går över världen. Uppfattningen om den svenska kvinnans kyliga väsen har blivit motsagd av andra utlänningar, som funnit henne varmblodig”.

Marika Stjernstedt anför slutligen en fransk historikers omdöme i frågan. “Han hade i Norden funnit de djupa känslornas orgelmusik mot söderns sinnlighet, och celibatet kunde aldrig helt genomföras i de nordiska länderna. Därför vann också protestantismen lätt insteg där.

Vad förf. yttrar om svartsjukan, som han finner föga företrädd i svenskt själsliv, så kan han ju ha rätt i, att de stora tragedierna av sådan orsak äro ganska sällsynta i Sverige. Men självmord och dubbelsjälvmord förekomma av ren olycklig kärlek. Tyder inte detta snarare på ett rikare, djupare känsloliv och är detta icke ett vida starkare utslag därav än sydliga länders revolverdramer?”

Advokaten Eva Audén anser orsaken därtill att svartsjukan ej förekommer i Sverige i lika passionerade former som i södern bero av att kärleken dör hastigare i Norden. Den försvagas fortare i Sverige än hos andra folk, mycket till följd av männens prosaisk-materialistiska läggning och deras förmåga av objektivitet. “Fast vederbörande kunna vara förkrossade av sorg, ha de dock förmåga att dissekera sitt fall som om de vore utomstående. Man kan t.o.m. mitt i bedrövelsen skratta åt sitt fall med en lycklig galghumor. Svartsjukan i Sverige är av förnämare art än den sydländska.” 

Det finnes utlänningar, som icke förstå det mått av frihet och självständighet den svenska kvinnan åtnjuter och vilka göra att hon kan uppträda och yttra sig tämligen fritt. Till dem hör greve Keyserling, hos vilken en sällsam blandning av geni och stupiditet synes förefinnas. Han berättar om “practical jokes”, som han varit utsatt för på svenska slott från damernas sida samt har en del små historier om vad unga damer ur borgerskapet tillåta sig. Det finns resenärer, som alltid ha till hands antydningar om huru bevågna damerna varit dem. Intet kan ju bevisas till eller från, men i de flesta fall verkar det osmakligt skryt. Det oridderliga pratet vållar att man a priori hyser misstro till sådana personers sanningsenlighet.

De flesta, som vistats i Sverige, torde om icke på annat sätt så intuitivt fått en aning om, att moralen där står synnerligen högt utom kanske bland fabriksarbetare och i en del landsorter. Det stora antalet oäkta barn tyckes visserligen tyda på motsatsen, men det är icke de mest sedeslösa som få oäkta barn, utan vanligen de mera oerfarna.

” – En tråkig egenskap ha likväl de svenska flickorna och det är den, som gör att de där halvherrarna à la Thit Jensens “Storken” ha så lätt spel”, skriver Ellen Rydelius.

I mitten av förra seklet var det annorlunda. Då upprätthölls visserligen i en del kretsar en mycket sträng moral, i andra åtminstone en skenmoral, men den s. k. ungkarlsmoralen var under all kritik. Enligt Björnstjerna skall en fransman ha sagt i en resebeskrivning, att svenskarna äro de mest sedeslösa av alla nationer. Engelsmannen Laing, som prisar den allmänna bildningsnivån i Sverige, kallar tillika denna nation för den osedligaste – remarkably unchaste – och säger, att kvinnorna ingenstans i världen kunna jämföras med stockholmskorna i osedlighet.

Jag skulle vilja hålla före, att den svenska kvinnan icke på långt när är så nöjeslysten som mannen. Det ändå rätt lilla Stockholm kan sommar efter sommar upprätthålla tre ytterst dyrbara revyteatrar, utom andra förlustelseIokaler av liknande slag. Men ser man på publiken, är den till alldeles övervägande del manlig. Damerna äro till stor del utländskor eller turister.

Den rödbrusige. Ärliga svenskar. Flott folk och brackor. Natursinne. “Svensken är nöjeslysten med besked”, säger Robert de Traz. – “Man lever gott. Teatrar, restauranger, danspalats äro fulla av nöjda och belåtna människor, som dricka och äta. Det är väl klimatet som fordrar att man uppehåller krafterna.”

“Det tjänar icke något till”, skriver redan Olaus Magnus, “att andraga hela namnlistan på dessa frosseriets bödlar, och deras pinoredskap, som äro i ständigt arbete för att utspänna en svång buk ända till värk och sveda. Fordomdags rådde bland de nordiska folken en ljuvlig, behaglig och harmlös enkelhet i mat och dryck, och den gjorde människorna sunda, kraftiga och starka, kloka och uthålliga, särdeles i krigisk idrott. Nu åter hava utländska korvmakare och stekare kallats in att uppamma det mest otyglade frosseri.”

Mindre finkänsligt än de Traz skriver Keyserling, att svenskarna hellre äta två middagar efter varandra än de avböja en bjudning, vilket skulle betraktas som en ohövlighet. “I avseende på sin matsmältningsapparats beskaffenhet synas svenskarna kunna åtskiljas från andra människor på samma sätt som djuphavsfiskarna från de vanliga”, och han fortsätter: “Den enda spänning, som jag lagt märke till i Sverige, är den mellan nykterhet och rus.”

Då Fredrik Böök, som refererar Keyserlings bok, söker förklara hans uttalande bl.a. med att “han har nu en gång sitt maner både som filosof och kvickhuvud, och det vore obilligt att begära, att han skulle göra om sig för den lilla svenska visitens skull”, förefaller det som om man på sådant sätt kunde förklara vad som helst.

En “ärlig svensk” skulle på sådant tal icke funnit annat svar till herr greven än: Å, drag åt h-te, förb. knöl!

Men som Sundbärg säger, “svensken kommer oftast till korta i tankeutbyte – vad han skulle säga, det finner han säkrast efteråt”.

Jag tror dock inte, att svensken står värnlös mot oförskämdhet. Åtminstone kan han utösa ovett som en hel karl:

” – Åsna, drummel och bulvan,
Fähund, nöt och bengel,
Är detta rättning det? Din fan!
Ack du ljusets ängel!”

Detta bara som en blek aning om jargongen i militär- och kasärnfloran. Svensken har förmågan att “skälla”. En finne skulle aldrig tåla den störtskur av ovett, som i Sverige kan ösas över en underordnad.

Och för kritik och anmärkningar har han stor begåvning. Försök bara gå på fel trottoar på Drottninggatan eller på annat sätt bära er provinsiellt åt, och ni skall få höra.

En berättelse ur livet:

En gammal aktningsvärd man från ett av Sveriges grannländer ropade an en hyrbil samtidigt med en ung, särdeles soignerad ”stockholmare”, som stod bakom honom. När den gamle mannen skulle stiga i bilen, trängde sig den unge fram och sade: “Det är min bil, jag ropade an den först.”

Men då den gamle fick hjälp av chauffören, som påstod att han endast fäst sig vid dennes anrop, steg han i bilen trots den unges nästan handgripliga protester. Den unge mannen tillkastade då åldringen ett: “Ni tycks få en dålig uppfostran i det land Ni kommer från.”

Vartill den gamle i sin förbittring tillät sig mumla: “drummel”. – “Drummel kan ni vara själv”, fick han rappt till svar. Denna historia behöver för all del icke vara karakteristisk, men den kan vara sann. Tror sig svensken vara i sin fulla rätt, åsidosätter han lätt hövlighetens fordringar för sitt rättshaveri. 

Då ett par tusen finländska ynglingar under världskrigets dagar foro genom Sverige för att lära sig det militära yrket i Lockstädter Lager, betraktades de rätt allmänt av svenskarna som landsförrädare och fingo även höra detta av svenska medresande.

“Ingen annan europé lever på en så hög standard som svensken, där han sitter med goda löner, bilar, ultramoderna lägenheter och sommarnöjen”, skriver Harald Jakobsson. ”Hans överflödande energi måste få ett utlopp. – Han blir grälsjuk och söker trakassera sina medmänniskor. – Svensken vill vara kontinental och gentleman. Men han tycks inte vara gentleman – jo, i själ och hjärta är han det, men han har levat för länge i stilla ro för att ha lärt sig konsten att utan gnissel frottera sig med sina medmänniskor. – ”

Ett av svenskarna omtyckt hälsningsord är: “go middag”. Och då menar man verkligen en god middag. Det är ej som tyskarnas “Mahlzeit”. I andra språk har man heller icke någon motsvarighet till “middagsätare”, “matvrak” m. m. – Svenskarna verka alltid så mätta, har någon sagt.

I Skåne påstås arbetsfolket fordra åtta mål mat om dagen. Där skall vara “mycket mat och god mat och mat i rättan tid”. En kalkon är, påstår skåningen, en dålig fågel. Den är för stor till en och för liten för två. Men gåsen är en förträfflig fågel – “jämt så mycket en man äter”.

Också i bildade kretsar åt man förr frukost, middag och kvällsvard eller aftonvard och stack däremellan in en liten sexa med smörgåsbord och småvarmt.

“Svenskarna torde vara världens mest framstående middags- och festarrangörer. Finlands skickligaste hovmästare ha i långa tider varit stockholmare”, skriver finnen Aarno Karimo. “Ett av världens förnämsta nöjen är ätandet. Svensken är en matkonstnär. Han väljer smörgåsbordet med smak och supen. – Han njuter långsamt och blir allt förnöjdare. – Han lever under måltiden i sin egen värld. – När han slutat sin måltid och ser genom punschglaset är han belåten med sig själv och andra. – Kanske han tänker något, men efter en sådan måltid behöver människan ej tänka. – I Stockholm kan man laga god mat, men även äta den.”

“I Sverige lever man för att äta, i U.S.A. äter man för att leva.”

“Skall en svensk göra en affär med någon, ringer han upp denne och säger: – Jag har en fin affär att föreslå herr Sundkvist. Ska vi luncha tillsammans! Varpå man träffas, pratar om litet av varje och gör upp affären vid kaffet. – De flesta förlovningar ingås, medan den unga flickan tuggar på ett halvt franskt bröd och den unge mannen häller en rädisa i ena handen och en smörgås i den andra. – I Sverige har ätandet alltid haft något av högtidlig rit och religiös kult över sig. Nu ha vi instiftat lunchens sakrament”, skriver märket Busch-Busch.

“När svensken har en ledig stund vill han roa sig. Han tycker om att komma ut och träffa personer och höra litet musik. Då blir han pratsam och glad och även vänlig, ty han har ett gott ölsinne. – Hemma är han inte för trevlig”, skriver Hasse Z.

“I svenskens lynne ligger ett drag av flotthet. När andra äro gentila, vill han vara gentilast”, säger G. v. Wendt. 

Punschsvensken är dock numera en övervunnen typ. Visserligen ha vi kvar folk, som ”dricka grogg i litermått”, men ingalunda i en så hög procent som i England.

Herman Bang uttalade en gång i en intervju det omdömet om stockholmspubliken, att den vill uteslutande roas, i motsats till göteborgspubliken, som han funnit ha förstående för den verkliga konsten.

– En viss prudentlighet i det yttre, desslikes den högtidlighet varmed snapsen begås förråder, enligt Söderbergh, svensken.

I köpenhamnstidningen Politiken läses en gång följande privattelegram från Genève:

“Generalsekreteriatet har i år uppmanat delegationernas medlemmar att avhålla sig från större festligheter och middagar. Svenskarna, jordens mest festälskande folk, utgöra emellertid ett undantag. I går kväll gav sålunda Branting en middag av privat natur, till vilken inbjudits en mängd delegerade. – I kväll ha svenskarna återigen middag, och denna gång föras gästerna ut på landet till en månskensafton på Genèvesjöns strand.”

I Times skrives 1931: “Svenskarna hava såsom folk icke blott en enastående hög levnadsstandard utan även ett enastående kunskapsmått och ett enastående förråd av sunt förstånd. De hava njutit alltför mycken tillfredsställelse för att det skulle kunna finnas kvar något större mått av otillfredsställda ambitioner eller önskningar hos dem, och de äro samtidigt alltför sunda för att ägna politiken någon avgudadyrkan.”

Svensk sorglöshet är nogsamt känd:

“Och femton daler i går
Och tjugu daler i dag
Och ändå har jag en riksdaler kvar.”

Sorglösheten är ett gammalt vikingadrag, men även förmågan att anordna fester. Ceremonielet vid ett forntida midvintersblot torde varit den konträra motsatsen till ett nutida palmvinskalas bland negerhövdingar.

“Behöver jag ens tälja”, säger W. Ruin i ett tal, “vad allt vi framgent kunna ha att inhämta av svenskarna, våra gamla, våra äldsta läromästare? Blott ett må vara särskilt ihågkommet: deras sinne för livets välförtjänta måltid – jag hade helst sagt livets vin, såframt ej ordet dessvärre hos oss hade klang av något portförbjudet. Jag avser i alla fall svenskarnas sinne för den propra, värdiga, rofyllda festivitas som dock kröner vår tillvaro, som vinnes på basen av ordning, gömmer tilläventyrs rik organisatorisk förtänksamhet och möda, men i alla fall höjer människan utöver hennes arbete, såsom hon vill höjas för att i egentligare mening leva, ej blott träla.”

“Medan dansken är stillös, är svenskarnas sinne för fast och vacker form starkt framträdande. Därav förmågan att göra en högtidlighet verkligt festlig. Danskens företräde ligger mer på vardagstrevnadens område. Är dansken rättfram och gemytlig, så är svensken förnäm och stilfull. Eller för att tala med Sundbärg, svensken är adlig, dansken borgerlig”, skriver Hans Olrik.

Och dock klandrar Ellen Key den bristande stadgan i svenskarnas festvanor. Och en annan författare, jag vill minnas det är Laurin, påtalar sina landsmän för bristande formsinne.

I Sverige torde satserna kreerats: “Genier supa” och “Den som icke dricker i glada lag är en lömsk natur.”

Svensken hatar falskhet. – “Den anonyme angivaren blir”, skriver kåsören Eld, “aldrig sympatisk huru gott hans syfte än må vara. Han törs inte visa sig. Han sitter i sitt hål och piper som råttan. Han tisslar och smyger. Kort sagt, han hör inte oss till. Han är inte av vår ras. Vi ha svårt att förstå honom.”

Artur Möller menar, att den tvättäkta svensken är “rättfram och naivt öppenhjärtig”.

“Svensken är”, skriver Hasse Z., “god och tålig, så länge man inte retar honom. Han är inte hämndgirig, men han är långsint. – Går ni inte och gömmer på alla oförrätter ni fått röna, sköter ni inte om dem och ser till att de växa och bli riktigt stora och fula? – En bekant svensk var så långsint, att han förde en svart bok över alla sina ovänner och alla dem som voro honom misshagliga. Ur den boken ströks ingen, förrän han avgått med döden. – ”

Svensken är dock i allmänhet icke stark som hatare.

“En vacker sida av den svenska nationalitetslösheten är vår frihet från fanatism gentemot andra folk”, säger Sundbärg. Och han fortsätter på ett annat ställe: “Svensken vill icke tillintetgöra sin fiende; han vill vinna honom.”

Men då han går vidare och säger: “En orätt mot en svensk av en främling upprör aldrig Sveriges folk – blott orätt mot en främmande”, ha vi svårt att vara med i tankestegringen.

Snarare då i Olof Högbergs yttrande: “Svensken har alltid deltagande för den som lider orätt, men sympatin upphör i samma ögonblick den förfördelade får upprättelse.”

Vi skola ännu en gång bringa på tal den svenska stelheten. Svenska historiker ha häftigt klandrat drottning Maria Eleonora för att hon rymde från Gripsholm och sitt land och därigenom ådrog Sverige stor smälek. Det var icke blott landets “slemme berg” utan kanske fastmer granithårdheten hos de rådsherrar och andra svenskar hon kom i beröring med, som plågade henne så, att hon kände sig som “den eländaste och tröstlösaste änka på jorden”.

Huru har icke i en senare tid prinsessan Maria blivit klandrad icke blott för politisk bakslughet utan även för sin oförmåga att känna sig hemmastadd i Sverige. 

Av de från Gammelsvenskby “hemkomna” svenska familjerna ha flera återvänt till Ryssland. Detta verkar ju rätt egendomligt. Huru skall detta tolkas! Sannolikt så, att den svenska stramheten och det benhårda rättshaveriet i längden blev dem mindre sympatiskt än den mjuka och “breda”, om ock opålitliga ryska tonen.

“Danskarnas glada gemyt står så högt i kurs i Sverge, emedan vi lida sådan brist på det”, skriver Sven Haglund.

Å andra sidan skattas svenskarnas lyrik högt i Danmark. Ingenstädes äro Bellman, Sehlstedt och Fröding så beundrade som på sydsidan om Öresund. Dansken kan nog känna så att säga hemmets Iyrik, men icke så naturlyriskt som svenskarna.

”Svensken är i vardagslivet något högtidlig, i hans väsen finnes något mycket artigt, hans uppträdande är mönstergillt, han blir lätt patetisk”, skriver Eva Moltesen.

Finnen Aarno Karimo har en satirisk skildring av det svenska ordensväsendet. Han berättar om stelheten vid sammanträdets början, om galadräkterna, ordnar, band, insignier och den avmätta rangskalan samt hurusom stelheten liksom blötes upp av suparna och sedan allt det övriga. Talen äro lika många och cirklat formulerade som innehållslösa. Över det hela en dyrkan av börd, rikedom och socialt anseende. Han slutar sålunda:

“Vart folk har sina seder. Man bör icke skratta åt dem. Men om en förening i Finland försökte sig på ett sådant ceremoniel, som är vanligt i många svenska ordnar och föreningar skulle man snart skratta sig fördärvad.”

“Svensken är inte vänlig men han är artig, vilket är bekvämare. Artigheten är en gest, men vänligheten kommer från hjärtat. Många gånger beror dock svenskens tvära butterhet på hans blyghet. Han är ytterligt rädd för att blotta. sina känslor. – Svensken är en ärlig människa, kanske den ärligaste på jorden. – Hittar han något, så gör han allt för att finna ägaren. – Svensken är givmild och hjälpsam. Man vädjar inte förgäves till hans goda hjärta. – Svensken saknar i allmänhet humorn som livssyn. Men i begreppet humoristisk uppfattning har han den i rikt mått. Landet vimlar av anekdotberättare och många goda sådana”, skriver Hasse Z., och fortsätter:

“Vad man än må säga om den svenska skämthistorien. Den kan vara rå och mustig, men den blir aldrig snaskig och pervers. Svensken är i det fallet sund och frisk.”

Och kunna vi tillägga, han har i den s. k. “göteborgaren” en vitsart som är tämligen unik i sin art, men såsom byggd på ordlekar i de flesta fall oöversättlig.

Carl Laurin menar, att “svenskarna äro ett litet, men pösigt folk, som yvs över Stadshuset i Stockholm, Milles och Orrefors-glasen”.

Tankegången fortsättes av R. Hyltén-Cavallius:

”Svenskarna äro en halvliten eller halvstor nation. Vi få en hel mängd kulturvärden hemma till rimligt pris och av rätt hög kvalitet. Vi kunde kanske inbilla oss att vi ej alls behövde utlandet och att världen tog slut söder om Ystad. – Vi kunde taga allt vackert resande utlänningar säger om oss för kontant och tänka: Vad är utlandet? lite annan och sämre mat, sämre järnvägar, ungefär samma pjäser på teatrarna, precis samma filmer på biograferna och så en del folk som skriver böcker, målar tavlor – ungefär som hemma, och så är självtillräckligheten där, och med den snart både självhärligheten och pösigheten.”

“Vi svenskar äro icke tacksamma för välgärningar mot vårt folk”, säger Sundbärg, “de lämna oss i det närmaste oberörda.” Det vill säga, måste man kanske tillfoga, om välgärningen kommit från mindre representativt håll. Att ihågkomma är att Sveriges största skalder Bellman, Strindberg och Fröding aldrig bleve invalda i Svenska Akademien. Vore detta tänkbart i något annat land? Och dock måste man ge Artur Möller rätt, då han säger: “Svensken vill ogärna anses brackig. Man skäms för att hysa fördomar. – Vi svenskar ha i högre grad än andra nationer respekten för sakkunskapen, den officiellt hallstämplade expertisen. Även när det gäller rena smakfrågor. – Trögheten i vårt nationallynne gör att opinionsstormen aldrig blåser upp förrän vi redan stå inför ett fait accompli.”

R. Cavallius, som icke rädes för att tumma på hudlösa ställen av den svenska kroppen, skriver:

“Jag tror att mycket av svensk pösighet kommer från svenskt missmod. Huru ha vi inte just i kulturella ting lätt att pendla mellan en viss stortalighet och en plötslig sur kritiklusta: Ha! Sverige kan vara stolt; bah! hela Sverige är ett Grönköping. – Skrävlet är bara ett narkoticum. Och svenska folket berusar sig då och då till tröst och styrkelse med skrävel och pösighet.”

“Man vill ha hit främlingar och förbluffa dem”, säger Söderbergh. Svenskarna äro nog rädda för att göra sig löjliga, men icke för att visa en löjlig fåfänga. Om Herr Medelsvensson är bagare, slaktare eller ostfabrikant fikar han efter att så fort som möjligt bli kunglig hovleverantör. Och får han ”Vasa-trissan”, skyndar han sig ofta att smycka sin annons om bullar, korvar eller ostar med sitt eget porträtt ifört oklanderlig frackkostym och naturligtvis med “trissan”. Norge har sina “vrövlare”, Sverige har sina “skränfockar”; typen är nog internationell, om ock allmännare hos de mindre prövade och bättre situerade nationerna än hos deras grannar. Dessutom är den vanligast i vissa samhällslager.

”Svensken (i Paris) vill så rysligt gärna verka internationell och därför går han omkring som ett ständigt givakt mot sina sinnens reagens. – Han är nästan komisk i sin demonstration av att intet imponerar på honom. – Man ser strax att han ljuger. Så fort han träffar landsmän blir han pretentiös – han gör besöken (vid de stora sevärdheterna) med ungefär samma intresse som man tager studentexamen. – Man kan lugnt påstå, att det i allmänhet icke är parisiska söndagsskolor svensken önskar besöka. Han uppfattar Paris som ett jättestort vanvettigt nöjesetablissement av värsta slag. – Svensken tröttnar snart på detta nöjesliv, svenskan aldrig. Många stanna årligen kvar i Paris och den, som besöker nattdancingar och nattcaféer, träffar överallt på svenskor, som slutligen själva insett, att de inte precis äro presentabla längre i hemlandet”, skriver märket Frazie.

Å andra sidan finnes övernog av uttalanden om svensk belevenhet och uppmärksamhet.

“Du Hjaertefolk, du Fantasiens,
Du Laengselfolk, du Poesiens”,
sjunger Björnstjerne-Björnson om svenskarna.

“Gustaviansk belevenhet och elegans levde kvar genom flera släktled”, skriver Levertin. “Och om än denna förädling i allmänhet ej trängde så djupt, så stannade alltid här och där något av rococons sirlighet på ytan.”

Måhända har svenskens fallenhet för yttre ståt och belevade later sitt upphov i den gustavianska tiden.

“Svenskarna äro världens mest civiliserade folk – De äro välbyggda, välgymnastiserade, ha fri blick och klara, vackra ansikten. De äro belästa och bildade, ha kultiverade hem, äro belevade och älskvärda, naturliga och väluppfostrade. Den form av civilisation de ha är inte mekanisk och ytlig som t.ex. den amerikanska”, skriver en engelsman.

“Svenskarna äro i högsta grad commeilfaut. Etiketten spelar en väsentlig roll i deras liv. På gatan tar folk av sig handsken innan de skaka hand. Vid måltiderna föreskriver ceremonielet, att man säger “skål”. Efter middagen gå gästerna i samlad trupp och tacka värdinnan för maten. Det ligger något rituellt högtidligt i dessa en smula stela och dryga sedvänjor”, säger Robert de Traz.

Ett omtyckt kapitel i alla folkpsykologiska undersökningar rörande svenskarna är deras benägenhet för allt utländskt och deras bristande fosterländskhet. Dessa båda ha blivit trosartiklar hos de svenska skribenterna, men synas lida av alla dogmers fel, att mera ta hänsyn till förfluten tid än till presens.

“Det är ett till leda upprepat ord”, skriver R. Hyltén-Cavallius, “att svensken är flat för allt utländskt och föraktar det egna. Huru många bittra och säkert också sanna ord ha ej kloka svenskar alltifrån Gustav Wasa till Gustav Sundbärg haft att säga om vår benägenhet för utlänningar och lusten att spotta i eget bo.”

Under världskriget skrevs i en finlandssvensk tidning: “Svenskar ha liksom övriga germaner ofta glömt sig för andra. Europas kulturstater ha merendels germaner att tacka för sin tillvaro. Frankrikes namn minner om statens upphov, de germanska frankerna; England är främst anglosaxiska germaners och normanders verk, ryska staten skapades av svenska germaner. Nordens germaner skola väl också känna sången i blodet och samla sin kraft.”

“Svenskarna ha sovit över nationalismens tidevarv. – Den nationella instinkten existerar icke. – En viss instinktiv motvilja mot allt svenskt hör till de mörka makter, mot vilka en – svensk haft att kämpa”; allt dogmer hos Gustav Sundbärg.

“Svensken är till sin läggning alltför redobogen att bestyrka mindervärdiga sidor hos sig och sina landsmän” säger Söderbergh.

“Ökad tillförsikt och tilltro till oss själva är något, varav vi svenskar både som nation och som individer verkligen äro i behov”, säger överståthållare Elmquist i ett tal i Helsingfors.

Någon anser sig ha gjort den iakttagelsen, att svenskar, som gifta sig med utländskor, mycket snart uppgå i sin hustrus nationalitet. Detta bör dock förstås sålunda, nota bene om de äro bosatta i sin hustrus fädernesland.

“Svensken är i omfattande grad känslig för omgivningens inflytande”, skriver G. v. Wendt. Och han fortsätter på ett annat ställe: “Svensken bär icke sin nationalitet med sig. Han vill väl härska över andra men strävar ej samtidigt att trycka sin prägel på andra.”

Det påstås, att en rikssvensk lätt blir fennoman i Finland och målsträvare i Norge.

Lättheten att glömma sin nationalitet är väl ett allmänt germanskt drag. I tyska tidningar klagas lika ofta över denationalisering som i “Allsvensk samling”. Huru många framstående ungrare, polacker, ryssar, ja, t. o.m. fransmän äro icke ursprungligen av tysk härstamning? Danskar och holländare behålla lättare sin nationalitet än tyskar och svenskar.

Företeelsen är väl närmast beroende därav, att germanerna med iver och framgång tillägna sig främmande språk och intressera sig för andra folks seder och bruk. Följden har också blivit att en germansk “Kulturdünge” har gödslat jorden i många mindre kultiverade länder. Vallonättlingarna i Sverige påstås vara de mest patriotiska svenskarna utan att de dock glömma sitt vallonska ursprung.

Motsvarande drag finner man tyvärr icke bland tyskar och svenskar. Om dem gäller ofta talet, att renegaterna vanligen bliva de mest hänsynslösa nationalisterna, kanske för att verka mera övertygande, kanske också för det de ofta brutit alla band med sin förra nationalitet.

Svenskarna vilja ut bland främmande folk, verka och komma sig upp och strunta ofta i “gamla, kära moder Svea”, utom i festtalen. Prins Wilhelm har dock förnummit att det ligger en av resignationen sönderklämd tår i den hälsning, åtföljd av en kraftig handtryckning, han fick från alla svenskar i Amerika: ”Hälsa gamla Sverige!”

Reslusten hos svenskarna är av gammalt känd och hänger i. Sverige har genomgått flera utvandringsperioder: vikingatågen, vallfärdandet till Kristi grav och de stora krigen på 15-, 16- och 1700-talen. Och så i vår tid amerikautvandringen.

“Av alla dessa utvandringsperioder ha”, skriver Vilhelm Lundström, “krigen kostat Sverige minst blod. Många kommo tillbaka från dem, men det har man tyvärr ej kunnat säga om dem, som utvandrat till Amerika och än mindre om de föregående utvandringarna före och efter vår tideräknings början. Allt detta är sådant, som ansetts av för liten betydelse och, kanske, även av för litet intresse att få ett blad med i historiens hävder. Och dock är den svenska utvandringshistorien av utomordentlig vikt; det är historien om folkkaraktären, om detta genomgående drag i den svenska karaktären som alltid och i alla tider tagit sig uttryck i vandringslust.”

”Svenskarna äro ett resande folk”, skriva J. V. Eriksson och Jalmar Furuskog. “Gärna ha de i alla tider lyssnat till vittfarna mäns skildringar om allt det märkliga, som finnes att skåda ute i vida världen. I forna tider drogo de ut som vikingar och krigare och sågo sig omkring med vakna ögon. Senare ha de seglat över världshaven som sjömän eller emigranter och varit med om att skapa ny kultur i fjärran länder. Som upptäcksresande ha de överskridit den kända jordkretsens råmärken, gjort sig förtrogna med polarområdena och de ändlösa öknarna. – Alltjämt visar vårt folk ett starikt och levande intresse för det, som händer och sker ute i stora världen, för naturens liv och människans verk jorden runt. Det har för svensken blivit ett livsbehov att göra sig väl underrättad om främmande länder och folk.”

Exempel på svenska resenärer finnas legio, alltifrån Resare-Bengt (Bengt Oxenstjerna) till forskningsresandesläkten Nordenskiöld, till Sven Hedin, de båda professorerna Andersson, de resande grevarna (von Rosen, Wachtmeister, Lewenhaupt, Mörner, Gyldenstolpe m. fl.), prins Wilhelm och många, många fler.

Trots allt det som dessa resenärer och den rika importerade litteraturen fört med sig till Sverige, anser sig Ture Nerman behöva tillropa svenskarna följande:

“Det skulle hjälpa oss (svenskar) att förstå mycket i vad som nu sker, både i Wall Street och i Trosa, om vi lite mer negligerade dagens småstrunt från press och scen, som vi nu går opp i med brackans hela billiga sensationsbegär och i stället sökte sätta oss in i de väldiga ekonomiskt. politiska företeelser, som behärskar och dirigerar historien.”

Gotthard Söderbergh skriver: “På alla kulturella områden finnas svenskar i främsta linjen, mer än folket mest har reda på. Samtidigt gnatas om strunt inom landet, intet duger, allt är platt och utan fantasi.”

“Förmånen och förpliktelsen att vara svensk tänker man kanske ej så mycket på”, säger Joh. Lindblom i svenskhetens moderland. “Svenskhetens idé syftar inåt eller nedåt på djupet till vad jag skulle vilja kalla den svenska själen, till det som är själen i svenskt folk, svenskt liv, svensk historia, svensk kultur inom eller utom Sveriges gränser. Intet är mera vågsamt än att söka exakt analysera ett folks eller en stams själ; och dock är det i många fall icke alldeles omöjligt att visa på en del typiska drag. Den svenska folksjälen har många fula och vanprydande lyten. Och är något typiskt för svenskt lynne, så är det just en märkvärdig iver att upptäcka dem och sedan tala illa om sig själv.”

En sådan självkritik skulle vara omöjlig i Norge eller Finland. Är detta “svenskt skryt”, är detta brist på “Gnoti seauton”-känsla?

Det är icke svårt att uppleta författare, som på ett för svenskarna smickrande sätt påstå ungefär motsatsen.

Tsar-Rysslands siste minister i Stockholm – A. Njekljudov, som dock – kanske med skäl – misstänktes för allt politiskt otyg under sin stockholmstid, skriver i sina. minnesanteckningar bl.a.: “Först och främst häller svensken på sin frihet och sitt land.” – – Han framhåller vidare “det svenska folkets genom århundraden av allvarlig uppfostran utvecklade heder, oförvitlighet och hövlighet, frikostighet och högsinthet.”

En liten historia visar oss att åtminstone den svenska hederligheten är uppskattad i Amerika: “En svensk farmare i Colorado begav sig ner till New Mexiko för att upphandla några vagnslaster får. Då finansiell uppgörelse för fårhjorden skulle verkställas, gav svensken i betalning sin personliga växel för ett belopp av närmare 5,000 dollars. Säljaren mottog växeln utan vidare, men skyndade sig för säkerhetens skull att telegrafera till den bank, där svensken gör sina affärer, och på vilken institution växeln var dragen. På sitt telegram fick han följande svar: “He is a Swede”.

“Hemligheten med detta land ligger”, skriver Robert de Traz, “kanske i den disharmoni, som pinar och plågar svensken. Men av allt det omaka och pinsamma kväller fram en ny harmoni. Efter tungsinnet och sorgen klingar skrattet, ett skratt, som ibland slutar med en grimas. Ju mer jag frågar och spörjer, desto flera psykologiska kontraster och sällsamma interiörer komma mig till mötes. Kan jag väl klargöra, huru denna ras förfinas i sin motsägelse och sin trängtan att stiga ut över sig själv? De bikta sig i dikten, i målarkonsten och framför allt i sin dekorativa konst.”

Svensken är naturdyrkare ända till övermått enligt någras tanke. Det är heller ingen tillfällighet att Sverige fostrat några av världens förnämsta naturvetenskapsmän. Botaniken är sedan Linnés dagar nästan en helig vetenskap i Sverige.

Det finnes väl icke någon enda nation, inom vilken man så mycket som bland svenskarna tagit sig familjenamnen ur växtvärlden. Därvid har man tydligen favoriserat de vackraste och allmänt omtyckta växterna, t.ex. i lindnamnen, medan mindre värderade träd blivit rätt obeaktade. Bland blommor älskas rosor och liljor mest. Näst växtnamnen förekomma allmännast geografiska namn, antingen sådana som Strandberg, Källberg, Elvgren, Sjöström, sammansatta namn såsom Lundström, Liljeberg, Bergqvist eller lånade av ortnamn såsom Sahlberg av Sala, Edberg av Ed, Skarstedt av Skara o.s.v. Detta visar kanske mera än något annat svenskarnas läggning för naturidyllen.

Vad som kanske uppskattas mest i utlandet är svenskens organisatoriska förmåga.

Denna talang är ursprunglig; man spårar den redan hos vikingarna och de statsuppbyggare Sverige tid efter annan levererat andra folk. Svensken har alltid varit fri och lärt sig ordna för sig själv och sitt husfolk.

Svenskarnas organisationsförmåga har bl.a. visat sig i skapandet av den svenska statsförvaltningen – att märka är att flera förvaltningstermer i ryskan äro efterbildade efter motsvarande svenska och liksom ryska krigsfartyg under tsartiden uppkalla de efter de svenska, t.ex. Retvizan (Rättvisan), Gangutt (Hangöudd).

Varägerna fingo åtminstone någotslags ordning till stånd bland det vida Rysslands om varandra böljande stammar. Och när man ville ha ordning och skick i Persien, tillkallades svenska officerare, som uppställde och instruerade landets gendarmeri. Den ordning svenskarna införde, höll genom hela världskriget och den starka dödsjön efter denna storm.

Att den svenska jättestriden (den stora strejken 1928) förflutit så lugnt som fallet varit, utan groll, utan personlig hätskhet och utan klasspolitisk aggressivitet beror inte bara på organisationsmässiga faktorer utan på vissa drag i den svenska folksjälen, skrives i en finlandssvensk tidning.

”Det passar utmärkt det svenska lynnet, skriver Alma Söderhjelm, “att uppställa som det elementäraste villkoret för att man överhuvud skall få utställa (på Stockholmsutställningen 1930) att man skall vara prima. Svensken tycker om att vara förstklassig, och har sin njutning av att vara det; den förste på sitt område, i sitt fack och i sin detalj, sin by, sin landsända, sin stad.”

Svensken förstår att befalla och leda, men han kan också, om så behöves, disciplinera sig under andra.

Svensken underordnar sig mycket lätt en överlägsen personlighet”, säger Sundbärg. “Men gäller det, kan svensken själv gripa ledningen.”

“Det ligger i svenskt lynne att icke låta sig ledas och att handla efter egen uppfattning”, säger E. von Rettig.

“Intet fel kan”, säger Heidenstam” “tillräknas svenskarna, som ej i annat avseende är baksidan av en förtjänst.”

Joh. Lindblom framhåller tre kardinaldygder som speciellt svenska: ridderligheten, generositeten och idealiteten.

“En äkta svensk blir”, säger han, “aldrig oberörd inför gärningar och tänkesätt som bära prägel av ridderlighet. Riddersmannen är angelägen att bruka rena vapen och hålla skölden blank. Han förmår att bevara sympatien och uppskattningen även för en fiende. Han skiljer mellan person och sak. Han blir icke grym mot den krossade motståndaren, utan är snar att räcka honom handen, resa upp honom och prisa hans förträfflighet.”

”Med sin litet bistra humor och sin envishet, med sitt krav på och sin iver att skänka rättvisa, är Andrée en ovanligt renodlad representant för det kynne, som vi kunde kalla i bästa mening svenskt, och som alltid tilldragit sig beundran och dyrkan av oss svenskar”, skriva Sven Haglund och Anders Ångström.

Verner v. Heidenstam säger 1913: “Svenskarna äro ett soldatfolk, och når oss en gång det budet, att barbarerna ha fallit över oss, då komma vi att springa upp och gråta av glädje, ty då försvinner allt smått, och män och kvinnor och gamla och halvvuxna komma utan betänkande att offra sin sista skärv och sitt liv. Svenskarna äro personligt oförvägna, men de disciplinera sig villigt och gärna, när det får ske på ett herreaktigt och hurtigt vis, och i den berömliga ordningen vid storstrejken igenkändes den gamla soldatandan. De tycka om pli och skick, och det var genom sin manstukt och skicklighet i krigsyrket, som de förr slogo en mångdubbel övermakt.”

“De vanligaste invändningarna, som göras mot Sverigessvenskarna”, säger R. Hyltén-Cavallius, “gälla deras konventionalism, att de äro bundna av yttre åthävor m. m. I denna mening äro dock alla kultiverade folk konventionella, och de av fädren ärvda sedvänjorna, den gammaldags sirligheten och ridderligheten, bilda blott en fast form för det yttre livet och giva det värdighet. Detta drag är i Sverige ett utslag av svensk, nedärvd aristokrati. Sverige är Nordens mest aristokratiska land, medan i Danmark härskar bourgeoisien och i Norge en bondekultur. – Svenskarna äro ett rasrent folk, och Sverige äger den äldsta statsbildningen i Europa. Som verkliga fel hos svenskarna räknas översitteriet och kryperiet, den svenska avunden, bristen på nationell instinkt och bristande sinne för psykologi.”

“Frisinthet är i grund och botten karakteristisk för svenskhetens psyke”, skriver Georg Schauman. “Uppskattningen av personligheten, insikten av friheten är ett villkor för personlighetens utveckling, motviljan mot allt förmynderskap på det individuella tänkandets och handlandets mångskiftande områden – det är svenskhetsdrag, men det är tillika just det som kännetecknar frisinthet eller liberalism.”

v. Heidenstam åter betonar den konservativa läggningen. Vad skall man tro? “Till sin natur är människan”, säger han, “merendels djupt konservativ. Det är hennes grundväsen. I det konservativa ligga hörnstenarna under hennes pliktkänsla och hennes karaktär, och de karaktärssvaga känna därför vanligen konservatismen som ett tryck. – Det konservativa är det primitiva och ofördärvade. Det är det instinktiva och latenta, i vilket våra efterkommande skola leva och dö liksom släktled efter släktled före oss. Det är vårt rasmedvetande och i det konservativa se vi in i folksjälen. – Det finnes ingen samhällsform, ingen aldrig så vidsynt lag, som icke behöver förvandla sig för att icke slutligen bli till skada, och utan förvandling skulle icke heller den svenska konservatismen ha kunnat bevara sin sanningshalt, men i det innersta är den alltjämt densamma. Trots allt äro vi ännu det minst dekadenta folket i Skandinavien och ännu lever hos oss samma underliga förmåga till återväxt som aldrig svek.”

“Det är inte en tillfällighet att ord sådana som “hävder” och “bragder” finnas i det svenska språket. Vi danskar kunde önska oss att själva äga ord av en så fulltonig patriotisk klang”, skriver Hans Olrik.

Den andra av de egenskaper Joh. Lindblom framhåller som särskilt svensk, är generositeten.

“Att svensken är generös”, säger han, “betyder att han gärna och frikostigt ger av vad han har. Njugghet, snålhet, återhållsamhet finnas nog stundom hos svensken, men det typiskt svenska är motsatsen härtill. De stora tiderna av svensk historia ha varit tider av grandiost givande och självutgivande. Svenskarna ha väl såsom få nationer slösat med folk och pengar, när det gällt att förverkliga stora idéer.”

“Gästfriheten är dalkarlens första bud, den största synden är gnidighet”, skriver Söderbergh.

Slutligen ha vi idealiteten.

“Den bor djupt”, säger Joh. Lindblom, “i den svenska själen. Man har talat om svenskens fantasi, hans böjelse för dröm och grubbel. Han kommer gärna in på livsåskådningsspörsmål, särskilt i känsligt förtroliga stunder, när hjärtana vekna. Han är rädd som för döden att stängas in i kvava eller eller bindas i trånga bojor. Han vill i outrotlig frihetslängtan ha vägen fri också för tanke och tro. Han är starkare i skapandet än i kritiken. Han bygger hellre upp än river ned.”

“Vi ha denna förbannade högfärd att vilja göra något himlastormande, som på samma gång är vårt alldeles särskilt egna”, säger Söderbergh.

När en mellaneuropé eller varför icke mången nordbo i perifert läge skriver en doktorsavhandling, gör han det så hastigt som möjligt för att nå den värderade och fortfarande högt aktade titeln, men den svenske doktorsaspiranten drives av ett annat slag av ärelystnad: han vill skriva en bok som uttömmer hela ämnet och som låter tala om sig; ofta är det en så stor kraftansträngning, att den blir hans sista större bok och den sista “som omtalas”.

För övrigt har svensken rykte om sig att vara maklig och bekväm, ja, t. o. m. lat.

“Svensken är icke hågad för intensivt tankearbete. – Svensken är en ypperlig krigare, laglydig medborgare, god husbonde, human arbetsledare, rask och händig arbetare – när han vill.” Allt detta enligt Sundbärg.

“Svensken är ofta hjärtligen lat i sitt hemland”, skriver Söderbergh.
I Finland känner man ett ordstäv: “Det vi inte hinner med i dag, gör vi i morgon. Så gör dom i Sverige.” Svenskt torde ordspråket ”Jorden är alltid frusen för lata svin” vara. Hur är det gesällen sjunge?

– Måndag, tisdag tar jag fri, – onsdag till, så blir det tri, torsdag gör jag ingenting, fredag tittar jag mig omkring, lördag tar jag helgen in.

Överliggar- och kolingslitteraturen översvämmas av finurliga sätt att förklara, försvara och maskera lättjan.

Men huru skall man förklara de “utomordentligt stora framsteg, Sverige gjort, så stora att intet land i Europa har att uppvisa större” (A. Njekljudov)? Huru skall man förklara förekomsten av “de skickliga svenska ingenjörerna och vetenskapsmännen, alltid noggranna och redliga”!

Det finns nog arbetsvilja och arbetsglädje inom Sverige. Det berättas visserligen om en matematiklärare som prisade lättjan som människans förnämsta gudsgåva. Men se å andra sidan sidan huru lärarna gno i detta land och på ferierna besöka allehanda kurser för att utbilda sig vidare.

Hasse Z. säger kort och gott: “Svensken är arbetsam, utan att gå till överansträngning.”

Söderbergh skriver: “Splittringen har varit vår styrka på så sätt att den inbjudit den ena svensken att överträffa den andra.“

Och Erich Günter anser, att svenskarnas arbetssätt är geniets.

En annan sak är, att icke allt arbete tilltalar svensken.

I Sverige går det an att arbeta inom alla samhällslager. Bland aristokratien finnes icke “The upper ten”, som endast är “sysselsatt” med dagdriveri. Där arbetar man också vid hovet. Där tolereras inga storfurstar och ärkehertigar, bara “målarprinsar”, “fornsaksprinsar”, “diktarprinsar”, “ryttarprinsar”, “läsarprinsar”, “jordbruksprinsar” och andra sådana. Då Sveriges kronprins år 1929 kreerades till filosofiedoktor vid universitetet i Cambridge, försvarade han titeln med en vältalig och humoristisk disputation om svenska folkets förtjänster och fel. Hade författaren av denna bok tagit del av lärdomsprovet, hade detta kapitel sannolikt icke blivit skrivet.
Sydlänningen talar om att han måste arbeta, svensken hoverar sig över sitt arbete: han sitter vid tänd arbetslampa, vid sitt arbetsbord, i sitt arbetsrum, iklädd arbetsrock o.s.v.

Detta att alla, hög som låg, fattig som rik, arbeta lika ger ett visst jämlikhetsdrag åt hela folkmassan, som lätt förvillar den flyktige iakttagaren. Så t.ex. yttrar A. Njekljudov: “Sverige är det sannast demokratiska land i världen – månget land, i vilket det talas mycket om demokratiskt styre, har gjort vida mindre för att trygga folkets rätt och värdighet än – det aristokratiska och monarkiska Sverige.”

Att Stockholms pöbel kan vara rå och ohyfsad finnas flera belägg på från Axel v. Fersens tid och till våra dagar. Den saknar sitt motstycke åtminstone i Köpenhamn.

Låt mig i jämbredd härmed uppställa en typ ur aristokratien, t.ex. Elsa Brändström eller t. o. m. hökaren Petterqvist ur den lägre borgarklassen, så finner man att skillnaden är himmelsvid.

“Paradoxen torde vara ett tecken på svenskhet”, skriver Söderbergh. 
Det svenska lynnet i sin helhet ser Söderbergh avspeglat i de två orden “längtan” och “lagom”.

”Svensken längtar. Det verbet finnes ej i annat språk med identiskt den mening vi själva lägga däri. – Den ene svensken förstår därvidlag den andre, men främlingen står utanför. – Där tror jag svenskheten ligger.”

“Det är begreppet lagom, som hittills räddat oss som folk och som alltjämt är vårt hopp om framtiden.”

Från skåningar till norrlänningar. Allt det sagda gäller nationen i gemen. Men folksjälen är, som redan antytts, ingalunda så enhetlig. De provinsiella lynnesegendomligheterna äro ett kapitel, där talrika hembygdsforskare rört sig med stor bravur. Det finnes redan i läro- och läseböckerna karakteristiker över de olika provinsernas befolkning, vilka jag dock icke finner skäl att i detta sammanhang upprepa eller utlägga.

Det är större skillnad mellan en skåning och en dalmas än mellan en trönd och en jämte. Och dock äro de båda förstnämnda svenskar, de senare olika nationaliteter. Det är åter i Skåne stor skillnad mellan en person född “söder om landsvägen” och en göingebo. Skåningarna synas ha inställt sig på det enda rätta sättet; de äro svenska patrioter utan att fördenskull upphöra att vara skåningar. Ossiannilsson riktar några vänliga ord till stockholmaren om hur han väl

– gläds att vara svensk ibland,
men yvs att vara skåning.

Efter detta nästan blygs jag att citera ett samtal mellan en stadsbo och skånska bönder: – Vad gör ni under de långa vinterkvällarna, då arbetet slutar redan tidigt på eftermiddagarna?

– Vi sitter och funderar.

– Orkar ni alltid fundera?

– Nej, ibland sitter vi bara.

Smålänningarnas energi, deras vilja till arbete och framgång har fått något nästan legendariskt över sig. Och deras förmåga att reda sig med litet och göra det bästa av det svåra, ska vi inte tala om. Därom finns det massvis av talesätt och ordspråk.

“Sätt en smålänning på en klippa i havet -” Detsamma är väl hundra gånger sagt.

Mest avvikande från andra smålänningar synas, enligt Elisabet Bergstrand-Poulsen, virdarna i Värend vara.

“Dalfolket är icke ett, utan många, ungefär lika många som landskapets socknar”, säger man. – Det är också skillnad på “knallar och knallar” i Västergötland.

“Värmlänningen blir lätt entusiasmerad för en sak, hugger då i med alla krafter, men tröttnar fort nog.”

Delsbokarlarna påminna i sin hetsighet om österbottningarna på vikens andra sida. I Härjedalen vilar det redan något halvt norskt över befolkningen, och vidskepelsen tilltar med höjden upp mot fjällen eller med närheten till lapparna.

I en finlandssvensk tidning läses med anledning av en tillfällig religiös rörelse i Norrland:

– Dragningen till det mystiska uppammas i avskildheten i de stora vidderna. “Norrland måste tillföras sol och vitaminer”, lyder en rubrik, som vi mött i en rikssvensk kollega. Det är bristen på sådant som bl.a. anses föranleda de många psykiska rubbningarna i norr. Där kunna sällsamma ting uppenbaras: tungsint religiöst läseri, sprakande arbetarradikalism, förbudsfanatism och andra former för social övertro. Det är annat i landskapen längre söderut, slätterna i Götaland och den välmående jämviktens förlovade provins, Skåne.

I städerna har folket en annan och sinsemellan mer likartad karaktär, fast med oändligt varierande lynnesskiftningar för de enskilda individernas vidkommande.

En farande främlings syn på den moderna stockholmaren ger märket Abu Hassan: “Man blir på sätt och vis en smula optimist genom att vistas i Stockholm. Här sysselsätter man sig i förvånansvärt liten grad med grubbel och meditationer. Det ligger något sunt och friskt i luften. Man blir snart medveten om att arbetet går framom allt annat. Tempo är det moderna Stockholms väsen. Och det är skönt med tempo i livet. Tempo och sedan hel och välförtjänt vila. – Stockholmskan är vacker. Rasren, välväxt och charmerande. Raffinerad är hon inte. Hon är kanske för sund för att vara det? Hon är kvick, slagfärdig och klämmig med något pojkaktigt i sitt väsen.”
Om svenskarna i förskingringen och deras kynne finnes det ej mycket sagt i litteraturen. Prins Vilhelm yttrar några, mycket välvilliga ord om amerikasvenskarna, han blev väl bemött och känner sig angenämt berörd därav, för att icke säga rörd.

Svenskarna i Balticum ha besökts av ett antal etnografer och språkforskare, vilka alla vittnat om deras hängivna kärlek till sitt modersmål. I mångt och mycket äro de att betrakta som en relikt, med bibehållna fornseder och – tankar. Om Gammelsvenskbysvenskarna har sedan deras överflyttning till Sverige skrivits en hel litteratur, både för och emot. Det är naturligt att deras naturel under tidernas lopp tagit intryck av den ryska omgivningen och steppmiljön, så olika den från vilken de utgått. Några familjer äro ju veterligt uppblandade med ryssar, icke underligt om deras mentalitet tagit intryck därav. Men det måste medges, att hos dem finnas många gamla, svenska raskaraktärer bevarade.

Typer. Man har roat sig med att utpeka vissa personer som typiska för det svenska.

Jag har någonstans sett riksantikvarien Oscar Montelius’ bild som prototypen för nordisk raskaraktär. Han var ju högväxt, dolikocefal och uppträdde med den frejdiga käckhet, som en svensk ägnar och anstår.

I de gamla vikingasagorna läser man om hövdingen, stor, stark, om ock smärt, mannen med “gosselynnet, hoppfull håg och fantasi” – hård, när så krävdes, men ridderlig, i synnerhet mot kvinnor och barn. Gentemot denna hövdingagestalt står de gemena vikingarnas grå massa. De voro, föreställer man sig, (t.ex. Folke Filbyter) sega och knotiga män, som med sammanbitna käkar och gnistrande ögon höggo in på fienden, som beto i skägget för att hålla fast den till hälften avhuggna hakan och som förbundo sina sår först, när kvällen kom och “mörkret åtskilt de stridande”. Var finnas deras avkomlingar? Jag tror icke de äro utdöda.

Det är hövdingatypen v. Heidenstam för fram i sin diktning. En nutida avart av typen är “Swedenhielm”. Sven Haglund säger: ”Swedenhielm träffar det svenska kynnet mitt i hjärtat. Hj. Bergman har i detta stycke lyckats återspegla de äktsvenska lynnesdragen, ljusa, öppna, naiva.”

Som en annan svensk typ av liknande slag har man uppställt Esaias Tegnér. Däremot har Almquist, trots att motsatsen påståtts, allt annat än svenska lynnesdrag. Enligt Gustav Tegengren (i ett föredrag) vore Karlfeldt en produkt av allt det raka, äkta, konservativa och genomsunda, som tillsammans bilda det svenska folklynnet.

I skämtpressen har man uppställt en mängd typer: Bavontypen, punschsvensken, Nora Celinder-typen, Medelsvensson, överliggaren, styrman Karlsson-typen, Hösterman-typen, kolingtypen, påhittiga Johansson m.fl.
Bavontypen är en degenerationsprodukt – ofta uppkommen genom psykisk och fysisk inavel – som dock bibehållit en del raskaraktärer såväl i utseende som lynne.

Punschsvensken och överliggaren kunna sammanföras eller föras till tvenne närstående species av samma släkte, som i vår tid är ställt på avskrivning.

Nora Celinder är den robusta svenska medelklasskvinnan med husliga och i någon mån diktatoriska anlag. Man säger att den svenska kvinnan ännu i mångt och mycket står på 19:de århundradets ståndpunkt, d.v.s. sitter hemma när mannen är på “sammanträde”, och söker få det av middagarna, groggarna och revyerna hotade normala förhållandet mellan debet och kredit att “gå ihop”. Men vem ser och vet vad bak hemmets lykta dörrar kan försiggå, där råder den kraftigare viljan och den större hänsynslösheten plus listen.

”Påhittiga Johansson” kommer närmast Medelsvenssontypen, är dock oftast lantbrukarmässig, medan Medelsvensson mest rekryteras ur hökarlägret. Typen kan förstås vara odräglig, men har många rätt sympatiska drag.

Hösterman, skildrad av Engström och även Strindberg, är betydligt mer sympatisk. Den är en vanlig skärkarlstyp, som även påträffas i Finland. Den bohusländske fiskaren kan vara mera illparig och t. o. m. rackaraktig än rospiggen, åtminstone enligt uppländsk uppfattning.

Styrman Karlssons typ är sjömannen i alla väder. Typen är icke obekant i grannländerna.

Slutligen ha vi Engströms odödlige kolingtyp. Engström har dock en föregångare i August Ramsay i Finland, som upptäckte typen före Engström, fastän han aldrig skrev om den. Han kallade den bus, pluralis böss. Typen torde vara tämligen internationell, ehuru Engström fått fram åtskilliga rent svenska drag hos sina kolingar, såsom den grovkorniga vitsigheten och “göteborgarna”.

Svensken har liksom alla nordbor naturvetenskaplig håg, fallenhet för naturbeundran, naturlyrik och naturvetenskaplig forskning. Det är onödigt att uppräkna betydande svenska naturvetare ända från Linnés och Berzelius’ dagar, alla veta att deras antal är stort, i synnerhet i proportion till folkmängden. Som den svenske naturforskartypen kunde man kanske uppställa Svante Arrhenius. Utmärkande för dem är såväl förtrogenheten med detaljen som de vida vyerna. Man har anledning tro, att dessa nordiska naturforskare alltmer skola leda forskningen över hela jorden och utstaka dess riktlinjer.

Av svenskarna själva betraktas Albert Engström och Karlfeldt som typsvenskar, kanske detta är riktigt, Engström då närmast som den studentikose svensken, Karlfeldt som dalmasen. För vår del finna vi Viktor Rydberg mera typisk. Den storvulna svenska tanken finner sin tolkare i v. Heidenstam.

I en tidning har jag funnit följande uttalande:

“Carl Larsson var kanske den, som mer än någon annan förkroppsligat det svenska solskenslynnet, allt det blonda och ljusa och glada, som spelar över svenskt liv och väsen, när det är som vackrast och bäst. Det som Fröding var i den svenska dikten, i “Gitarr och dragharmonika”, i Värmlandsdikterna och i “Räggler och Paschaser”, det var Carl Larsson i viss mån i Sundbornmålningarna och Spadarvet och vad allt de heta. Jag vet att jämförelsen haltar, och att den blir orättvis mot den Fröding, som lever i ”Stänk och Flikar” och Graldikterna. Men när de båda råkade stå på solsidan var det samma sommar och lekande vår, som lyste och levde i deras verk. Frödings sveklösa “Harrgårstösa i äppelapla” log nog även på sitt sätt i Larssons verk, fast hon bar andra namn.”

Betecknande är, att flera författare i en enkät om vilken bok som mest slagit an på dem, uppgivit “Den stora vreden” av Olof Högberg. Därmed är förstås icke sagt att de beteckna Olof Högberg själv, endast hans skrivsätt som mest i enlighet med deras egen åskådning.

Det vore frestande att ställa Sundbärg, som genom sina berömda aforismer rört om väldeligen i den svenska folkpsykologiska forskningen, som en god typ för sitt folk. Han föreföll att vara kritisk mot sig själv och andra. Han kunde bråka med t.ex. en sifferuppgift i oändlighet, tills han fick den så noggrann som möjligt. Slarv föraktade han, och en slarver betraktade han som en dålig människa. Mot sådana kunde han vara sträng som en skolrektor, och när han anmärkte något kunde blicken få en stor skärpa.

En natur av liknande slag synes mig Wilhelm Peterson-Berger vara. Han kan ju vara obehagligt bäsk, men bör väl i allmänhet uppfattas som en orädd sanningssägare.

“Döderhultaren” besatt som en sann svensk även förmågan att urladda sig med bitterhet och cynismer. “Det hårda och karga yttre, vemodet under humorn – säga det bittra och göra det ömma – detta var den rent svenska tongången i Döderhultarens väsen.” (Abu Hassan).

Det är sådant folk jag närmast ville anse härstamma från den grå vikingaflocken, som avgjorde utgången vid vikingarnas angrepp.

Det skrevs en gång i en nekrolog över en svensk: “I sin tjänst var han den praktiske, rappe mannen. Långsamhet fanns ej i hans lexikon, men det fanns, sade han, olika grader av brått: bråd, brådare, brådast och allra in i h-e brådast.”

Jag hörde i min barndom, att det en gång varit tävlan mellan personer av olika nationalitet om det vackraste språket. Satsen, som uppställdes att översättas till de olika språken, ljöd i svensk dräkt på följande sätt:

– Spräng av, ryttare, över bron!

Svenskan fick priset, icke uteslutande på grund av språkets skönhet, ty de många r-en måste ha skorrat något i utlänningarnas öron, utan på grund av den bravur och den hängivenhet för sin sak, med vilken svensken läste upp sin sats.

Svensken kan uppträda. På allnordiska möten klinga i de flesta fall de svenskas andraganden mest fulltoniga och förfela icke att göra sin verkan på publiken. Svensken uppträder också vanligen med stor aplomb, som skiljer sig från norrmannens karska uppträdande, danskens gemytliga dagligdagsprat och finnens eller finlandssvenskens vanligen försagda och ofta nog illa framförda uttalanden.

Finlandssvenskar

”Till den svenska stammens särdrag räkna vi med stolthet, att den i nationens liv företrätt de sammanhållande, statsbyggande krafterna, ordningens och rättssamhällets höga idéer.”


Allmänna drag. Svenskarna i Finland ha det svårt redan med själva namnet. I Sverige och annorstädes kallas de vanligen finnar och deras svenska dialekt kallas oriktigt nog finska. I Finland gör man åtskillnad mellan finnar och svenskar, men huru skola de kallas utåt, då de alla äro finska medborgare! Man uppfann slutligen termen finländare eller rättare lånade den utifrån, där den användes av tyskar, fransmän, ryssar m. fl. – I det nordliga Norge t.ex. är varje finsk medborgare finländare; en lapp däremot finne. Men namnet finländare väckte ond blod hos finnarna, som på inga villkor ville, åtminstone för sitt eget vidkommande, erkänna denna benämning. Man har numera också fått finnländisch, finlandaise och finljandski ersatt med resp. finnisch, finnoise, finski o. s. v. Sedan försökte man med namnet östsvenskar, men då blev det rent av galet, och erkännas må, att namnet icke är särdeles lyckat. Numera talar man helst om finlandssvenskar, ehuru termen är rätt obekväm på grund av sin långsläpighet.

Äro då finlandssvenskarna icke svenskar, så att de kunde behandlas i sammanhang med övriga svenskar? Detta kan man knappast säga. Det finnes i våra dagar större likhet mellan en del skåningar och själländare, mellan jämtar och trönder än mellan finlandssvenskarna över huvud och rikssvenskarna, ehuru medges måste, att skillnaden mellan ålänningar och rospiggar samt mellan österbottningar i vissa socknar och norrlänningar i några trakter icke är synnerligen stor. Men överhuvud har miljöpåverkan och den starka blodblandningen med in- och utländska element inverkat på psyket liksom på andra rasegenskaper.

T. E. Karsten söker t.o.m. bevisa, att den svenskspråkiga befolkningen i Finland icke, såsom man hittills menat, hör till den skandinaviska folkgruppen, utan är en – visserligen starkt försvenskad – kvarleva av den östgermanism, vars mest bekanta representanter de gamla goterna voro. I motsats härtill framhåller O. F. Hultman: “De nuvarande svenskarna i Finland och i Östersjöländerna leda, såsom deras egna vandringssägner antyda och även vetenskapen hittills lärt, huvudsakligen sina anor upp till kolonister, som från Sverige överflyttat till dessa länder. Huvudsakligen – ty det är ingalunda osannolikt, att avkomlingar av stenåldersgermanerna, de må hava varit av skandinavisk eller av östgermansk stam, kvarlevat ända tills den nya svenska befolkningen började nedsätta sig här, och att de uppgått i denna.”

På exklusivt rikssvenskt håll vill man t.o.m. vägra finlandssvenskarna rätten att kalla sig svenskar, “emedan de vid Borgå lantdag avsvuro sig denna rättighet”. Men då finnarna kalla dem svenskar, varför skulle de ej själva få kalla sig med detta namn? 

Rikssvenskarna ha, enligt Alma Söderhjelm, gjort upp för sig en fantasityp, vilken för dem representerar finlandssvensken. Denna typ beskriva de på ungefär följande sätt:

“Ett öppet och litet kargt ansikte, ett friskt och frimodigt väsen, i yttre uppträdande något av gammaldags sirlighet, men utan snobbighet eller ens överdriven elegans. Och över allt detta något personligt, något av havets sälta eller vindens sus i vilda skogen. I en ledare i “Hufvudstadsbladet” för ett antal år sedan skrevs följande, som dock kanske mer avser den finska än den svenska befolkningen i Finland:

“För de bedömare i Sverige, som pläga förvåna sig över de egendomliga livsyttringarna i Finland, är det ibland upplysande att erinra om, att vårt land, geografiskt sett, är ett enda Norrland. Helsingfors breddgrad går ett gott stycke norr om Upsala; tag bort allt i Sverige, som ligger söder om Dalälven, och man har kvar det luftstreck som är Finlands. Jämförelserna mellan rikssvenskt och finländskt få lov att göras med beaktande av denna omständighet. Den som i rikssvensk litteratur och press mött skildringar av norrländskt vardagsliv och norrländska problem, blir ofta slagen av den likhet med finländska förhållanden, som möter en ur dessa skildringar. Det politiska “Norrlandsfrisinnet” hade sin mycket påtagliga motsvarighet även i vårt land och har det ännu. Förbudshänförelsen i Norrland är även vår. De plötsliga syndikalistblockaderna däruppe vid arbetsplatserna äro ingenting annat än våra berömda ödemarksstrejker. – Hela landet söder om Stockholm har inte lyckats placera en enda kommunist i riksdagen! Vid förbudsomröstningen presterades det starkaste motståndet mot förbudet av landskapen längst i söder. Utsträcker man jämförelsen till det religiösa området, skall man förvisso även finna liknande motsvarigheter.”

Signaturen” Vagabonde” i “Dagens Nyheter” placerar släktskapen ännu västligare:

“En finländare besökte mig häromdagen, en svenskfinne, en av de vita och överklassiga finnarna. Jag gjorde samma reflexion som jag alltid gjort, när jag träffat på något typiskt exemplar av den rasen; de äro mycket olika oss. De påminna på ett sätt om norrmännen. Jag reste en gång från Paris med nattåget, kupén var fullproppad med människor av alla nationer, det var omöjligt att finna en plats att luta sitt huvud mot, alltså beslöto vi oss för att ignorera sömnigheten och i stället samtala. Vi talade, bland annat, om varietéerna i Paris och London och jämförde dem med varandra. Då sade en av herrarna: “Jag tycker nu inte någondera är något vidare, tacka vet jag varietéerna i min hemstad.” Jag frågade: “Är inte monsieur norrman?” och han svarade: “Jeg er fra Bergen, men hvordan kunde Fruen vet det?” Nu vet jag att han också kunde varit finne!”

I den diskussion, som för en tid sedan uppstod i den svenska pressen med anledning av en fransmans skriverier om kvinnan och erotiken i Norden, deltager bl.a. också en “Finlandssvenska”:

“Ser Ni, våra systrar i Sverige, i ett rike med hov och drottningar, ha dock haft andra chanser än vi att också som kvinnor göra sig gällande. De ha mera karaktär, mera självförtroende och därför ett på samma gång mera öppet och behärskat sätt att vara. – Det har i själva verket varit en liten kulturhistorisk lektion med de så populära rikssvenska resturangservererskorna här. Jag har ofta iakttagit hur de mycket naturligare representerat en dams värdighet och charm än de remarkabla helsingforsiskor, som suttit vid deras bord.” 

“Vi ha så vant oss”, skriver Ragnar Granit, “under hårda tider att dölja vår inneboende livsglädje, kela med den i tysthet, till det sista se stränga och högtidliga ut, till det sista kritiskt misstänkliggöra den uppsluppna festglädje, som sedan plötsligt rycker oss i frackskörten och smusslar en skälm in i våra damers hjärtan. Det är denna på en gång trumpna och slagkraftiga vaksamhet, som våra rikssvenska fränder benämna det klassiska draget hos finlandssvenskarna.”

En nordnorrman har yttrat: “Eder, svensktalande finländare, betraktar jag som närmare släktingar än t.ex. skåningar – man förstår ju icke ens vad de säga.”

Finlandssvenskarna ha icke sparat på skarp och bitter självkritik. En panegyrik är sedan Topelius’ dagar otänkbar i en svensk publikation i Finland. När man i Finland skämtar över egna lyten, gäller det vanligen både finlandssvenskar och finnar, ty det är åtminstone bland de bildade och halvbildade svårt att finna någon skillnad i yttre uppträdande. Jo, kanske bland studenter, där en viss käckhet, någongång övergående i fräckhet, kännetecknar de förra, medan trumpenheten är större hos de senare.

bild5

Finsk jordbrukarfamilj i mellersta österbotten (Kauhava).

På landsbygden finner man vanligen den svenska ungdomen mera glättig, skämtsam och lekfull, den finska tystare och allvarligare.

Jag vandrade en gång tillsammans med en utländsk professor på gatorna i Helsingfors, varvid han efter ansiktena sökte utröna om de mötande voro svenskar eller finnar. Att han ofta misstog sig, kunde man konstatera, när man hörde personerna tala med varandra. Men märkvärdigt ofta “gissade” han rätt. Lättare är att i ett svensk- resp. finsktalande sällskap utpeka dem, som haft svensk resp. finsk skolbildning.

Det frapperar ofta utlänningen att de två språken blandas ihop under samtal. Så t.ex. anföras yttranden av utomstående personer gärna på det språk de fällts, vare sig detta är finska eller svenska. Det förefaller t.o.m. en finlandssvensk litet löjligt, om man börjar översätta.

Krönikören “Sam” skriver bl.a.: “Om jag kommer in i en välfylld svensk eller dansk spårvagn, börjar man genast maka ihop sig för att bereda mig plats. Om jag kommer in i en vagn i denna goda huvudstad (Helsingfors) och där sitter tre personer på en bänk avsedd för fem, så kan det inte falla dem in att maka på sig, ehuru de veta, att bänken har utrymme för fem. Om en herre i en spårvagn i Stockholm i en tvärvändning råkar trampa mig på tårna, lyfter han artigt på hatten och säger: “förlåt mig!” på ett sätt, som otvetydigt visar, att han är ledsen över att han burit sig drumligt åt. Sker detta i Köpenhamn, säger den trampande sitt “undskyld”, så att man förstår, att han beklagar det skedda. Hos oss säger den som trampat: “åhå!” eller också säger han ingenting alls utan ser likgiltig och oberörd ut. Han är präglad av sin finländska mentalitet, som stockholmaren av den formella svenska artigheten och köpenhamnaren av det danska gemytet.”

En annan krönikör skriver:

“Vältalighet är en konst, som icke står högt i kurs hos oss. I varje fall har den få utövare. Vi äro närapå en undantagsnation i detta avseende liksom i några flere, låt oss säga t.ex. i vår sociala reformvänlighet, som i och för sig är lovvärd, men som i en alltför brådstörtad gestaltning kan te sig huvudlös. Vi äro styvmynta i sådan grad, att utlänningen har intrycket att tungan låder vid vår gom. Om vi läte den där förbliva, vore det angenämare både för främlingar och andra åhörare av de hackiga anföranden, vilka somliga av oss envisas att exekvera vid offentliga och enskilda tillfällen.

I Skandinavien och Tyskland samt i den anglosachsiska och romanska världen är litet var en god fest- och mötestalare. Den skandinaviska och anglosachsiska vältaligheten tilltalar oss mera än den lidelsefulla romanska eloquentian och emfatiska tyska talträngdheten, vilka båda stundom förefalla oss besvärliga. Skandinaverna tala bra, svenskar, danskar och norrmän, alla uttrycka på ett behagligt och medryckande sätt vad de än ha på hjärtat.”

Det sagda gäller huvudsakligen finlandssvenskarna; finnarna ha, som de själva säga, god supplik, varmed förstås svada, som kan slå över i retorisk fraseologi, utan motsvarande innehåll.

En finlandssvensk domedagspredikant, doktor Hastig, säger i ett tal, efter att ha gisslat moderlandet:

“Kasta vi en granskande blick på vårt eget folk, så finna vi även här mitt i all upplysning och kultur mycket mörker, mycken förvildning och mycket fördärv. – Utan tvivel har den svenska andan starkt angripits av det allmänna förfallet, och dessutom har den redan en lång tid stått under upplösande och fördärvande inflytelser av särskilt slag. Vi få icke förbise, att även i vårt land det sedliga förfallet redan antagit en mycket oroväckande och olycksbådande karaktär. Den nutida bildningsformen har även här visat sig vara alldeles vanmäktig, och våra bildningsorgan hava ingalunda heller alltid varit sin uppgift vuxna. Särskilt har vår tidningspress, som numera äger en härskande ställning inom landets kulturliv, röjt omisskännligt sjunkande tendenser med begränsade vyer, avsöndrade intressen och bristande ansvar. – Inför en ytlig betraktelse av livet kan denna teckning av den svenska andens yttringar sannolikt förefalla över hövan mörk och dyster, och jag skulle själv glädja mig av hjärtat, om det svenska livet dock i verkligheten ägde en renare, friskare och gedignare karaktär. Men om man icke låter blicken stanna vid de yttre konjunkturernas rörliga spel, utan även skärskådar utvecklingen i de stora, bärande idéernas ljus, så kan man icke undgå att här varsna ett fortgående och överhandtagande förfall och att i sitt innersta gripas av sorg och besvikelse.”

Annorlunda ser märket “A-son med ögat” på saken, då han strax efter frihetskriget skriver: 

“Upproret var en finsk företeelse, och det slogs ned med svensk hjälp. Det är inte heller på svenskarna ansvaret faller, för att de nya kommunallagarna kommo till, men när finnarna nu främst äro i behov av ändring, så hjälpa vi naturligtvis till, då det ytterligare gäller att råda bot på den principiella oformlighet, som ligger i att låta icke-skattebetalare besluta om utgifter, som andra skola betala. – Vad jag ville komma till är, att de svenska röda, som under upproret inte rekryterade de speciella mördarbataljonerna även efter upproret visat sig besitta något, som kallas skamkänsla. Den f.d. svenska rödgardisten skäms för vad han varit med om, han drar sig för att för sina sockenbor omedelbart börja greja med klassmedvetande, hämnd, egna listor och dylikt.”

Strax efter frihetskriget skrevs i “Aftonbladet” (Stockholm):

“Ovan antyddes att den svenska befolkningen fann sin plats, när det gällde att tillbakaslå den andliga farsot som sökt sig in över Finlands östra gräns. På få undantag när var det faktiska förhållandet nämligen det, att det svenska folkelementet stod enigt och samlat på den vita fronten. Den röda däremot, den bestod, om man bortser från den rent ryska soldatesken så gott som uteslutande av finnar. Detta kan icke betraktas såsom en tillfällighet, ej heller såsom beroende på det finska folkelementets flertal. Utan att man behöver pådyvla den finska folkkaraktären speciella anlag för huliganism, kan man likväl icke blunda för det sakförhållandet, att den är vida mottagligare än den svenska för det anarkistiskt betonade i den ryska folksjälen, en omständighet som kanske skall synas mindre förvånande, om man betänker, att den storryska folkstammen – och det är framför allt den som danat bolsjevismen – till icke oväsentlig grad har finskugriska inslag att uppvisa.”

”Till den svenska stammens särdrag räkna vi med stolthet, att den i nationens liv företrätt de sammanhållande, statsbyggande krafterna, ordningens och rättssamhällets höga idéer. Det är till icke ringa del just tack vare svensk insats i dessa hänseenden, som vårt land förmått hålla sig uppe i tider av nöd och faror och under stormarna kunnat bärga sin ställning som fri och oberoende stat”, skrives i en finlandssvensk tidning.

Att finlandssvenskarna ha ansvarskänsla visar följande notis ur en tidning: “En söndagsmorgon inträffade i Ingå en bilolycka, som kunnat få allvarsamma följder. Vid halv 6-tiden sagda morgon körde en bil med fem personer mot en telefonstolpe vid stora landsvägen. Bilen, som hade kommit med stark fart, slungades utför den branta vägkanten och välte, men som av ett under blev ingen av de medföljande skadad. Som chaufför hade en hemmansägarson från Ingå fungerat. Denne tog emellertid olyckan mycket hårt och sedan ett försök att lyfta upp bilen, som var lånad, misslyckats, begav han sig till sitt närbelägna hem, där han sköt sig.”

En ungefär liknande händelse inträffade samtidigt i Vasatrakten.

Ett par år efter frihetskriget var pessimismen ännu stor bland finlandssvenskarna, vilket framlyser ur följande uttalande i “Åbo Underrättelser”:

“Skandinaverna äro individer i samma ögonblick de uppträda på historiens vädjobana. Men de äro dessutom något annat. De äro statsbyggare. Europas äldsta nu existerande stat grundlades av dem. Men man kan icke underlåta att fråga sig, vilken uppgift skall sist och slutligen här vara förbehållen oss svenskar! Ju längre det går dess mer förintas det svenska kulturarvet medvetet och dess mer kommer svensken ock att känna sig främmande och otillfreds i detta land, där samhällsutvecklingen är baserad på det lynnesdrag, som är honom mest främmande.”

“Svenskarna i Finland äro hopplöst fåtaliga och veta fuller väl, att de ej hemma hos sig kunna skaffa de kulturvärden, som göra livet dyrbart och skönt. De måste söka sig utomlands för att få något riktigt tiptop i kulturvälsignelseväg”, skriver R. Hyltén-Cavallius.

Annorlunda ser den ryske diplomaten Njekljudov på saken, då han i sina memoarer bl.a. säger: “Om det svenska elementet i Finland, vilket är sunt och i högsta grad redbart, får det inflytande det förtjänar i landet, skall Finland taga den naturliga och gagneliga rollen av en fredlig stat, intresserad av sin stora östra grannes ekonomiska välfärd och utveckling. -” Men det var då!

Man finner ofta såväl i den svenska som finska pressen i Finland rikets svenskar och finnar jämförda med varandra. Sådana jämförelser ha dock ringa värde, då de i allmänhet äro tendentiösa.
Gunnar Castrén skriver i “Nya Argus” om svenskar och finnar i Finland: “Å ena sidan en böjelse för lyriskt, trotsigt övermod, å den andra för ömtålig, inbunden misstänksamhet.”

“Vi äro ett folk, sent till att giva våra känslor luft, och ängsliga för att skänka dessa högljuddare former”, skriver märket “Observer”.

Språkstriden som rasat sedan J. W. Snellmans dagar, har stundom mattats av, stundom åter blossat upp. Dess ytterligheter å ömse sidor ha varit “östsvenskhet” och “äktfinskhet”. Mången främling, som läst om våra språkstrider, har förvånat sig över hur fördragsamt ja, kordialt svenskar och finnar i själva verket kunna umgås med varandra. Liksom alla partistrider är språkstriden till stor del uppblåst av tidningspressen och yrkespolitiker, som skola leva därav.

E. N. Setälä sade en gång i ett tal: “Man kan knappast få se såtare vänner än en finskfinne och en finlandssvensk, när de råkas på utländsk botten.”

Men även i hemlandet finnes det mången finne, som har sitt intimaste umgänge inom svenska kretsar och tvärtom, och rörande är att se huru finlandssvenskarna försöka sin bästa finska, när de äro i sällskap med “fennomaner”, medan mången finne försöker sticka in så många svenska ord som möjligt, när han är bland “svekomaner”.

En person med fint öra skall kunna höra skillnad på svenskt tal hos en finlandssvensk, som ofta talar dålig svenska, och en finne, som någongång talar god svenska. Den senares tal går mera i stackato med rullande r- och vekare e-ljud.

Det är känt att finnarna gärna gifta sig med svenska flickor. Någon fara för den finska nationaliteten behöver därigenom icke befaras, ty dessa svenskor bliva i flertalet fall inom kort lika finsksinnade som sina män. Detta ligger nu en gång inom den germanska benägenheten för ackommodation. Det vore i själva verket intressant och för många överraskande, om man kunde få en statistik över huru många finska märkesmän eller mera betydande personer som haft svenska mödrar eller gift sig med svenskor.

Bland finlandssvenskarna är det i övervägande grad lägre befattningsinnehavare, hantverkare och arbetare, som gift sig med finskor. Ögnar man igenom lysnings- och vigselnotiser i tidningar, skall man finna att omkring 25 procent av män med svenska namn i Helsingfors valt sig hustrur med finska namn. Under sådana förhållanden blir befolkningen allt mera blandad. De finska hustrurna pläga vaniigen inom de kretsar, där miljön är finskbetonad, påtrycka hela familjen en finsk prägel.

I Finland händer det, egendomligt nog ofta, att förmögna flickor bli ogifta, icke blott därför att de frukta att männen vilja ha dem för pengarnas skull, utan kanske lika ofta, därför att männen blygas för att synas efterfika rikedom. Dessa flickor komma därigenom att bli helt isolerade och inrikta sig på välgörenhet, resor m.m.

“Finlandssvenskarna i Amerika ha”, skriver Jennie H. Ericson år 1922, “i färskt minne striderna i det gamla hemlandet, jämförelsevis nyss genomkämpade; icke allenast de som med blod och tunga uppoffringar sist och slutligen gjorde det kära landet fritt, utan de nu pågående, de som livligast ingripit i finlandssvenskarnas tillvaro – striden om det svenska språket och hela den finlandssvenska nationalitetens existens. – Och just detta har hos finlandssvenskarna i Amerika danat en värme för just det genuint svenska elementet, som på många håll saknats hos de från Sverige hitkommande svenskarna. Denna på den andra sidan Atlanten begynta kampen har starkt påverkat finlandssvenskarna i Amerika, utan att likväl hos dem framkalla brist på lojalitet mot adoptivlandet. Finlandssvensken är trög och envis, han ger sig ej förrän kampen är vunnen. Ej heller lär han sig med samma lätthet som svensken i Amerika det nya språket, ej heller övervinner han sin hemlandsdialekt med samma snabbhet som hans svenska bröder, – men till målet kommer han i alla fall, och i hans lojala hjärta växer stadigt en stor värme för det nya, tillika med en aldrig sIocknande trohet mot det gamla elementet.”

Ända till de ryska ofärdsåren drogo många svenska finländare till Ryssland, ekannerligen Petersburg. Kärnan i denna kontingent utgjordes av officerare, enär undervisningsspråket i Finska kadettkåren den tiden var svenskt, och skolan sålunda företrädesvis rekryterades bland ynglingar utgångna ur de högre klasserna av den finlandssvenska befolkningen. Man sade på den tiden, att det enda Finland exporterade till Ryssland var intelligens. Dessa landsmän i Ryssland bibehöllo emellertid med beundransvärd seghet sin finländska nationalitet och kännedomen om sitt svenska modersmål, varför de bildade en särskild liten klick inom den ryska societeten, högt aktad för sin redbarhet, men smått avundad för sin exklusivitet och sin prestige vid hovet. Men man måste också ge dessa s.k. petersburgska finnar det erkännande, att de förstodo att leva sig in i den kosmopolitiska kultur, som på den tiden härskade bland aristokratien i Petersburg och Moskva. De förskaffade sig stor språkkännedom och tillägnade sig i dess huvuddrag den franska eller tyska, senare engelska bildningen, som täckte ytan av den ännu rätt omogna ryska kulturen. Med andra ord, de blevo världsmän och stego ofta till de högsta posterna, ministrar, guvernörer, generaler inom kejsardömet. Man sade att varannan utdimitterad finsk kadett slutade som rysk general.

Bland diplomater kunna nämnas: Armfelt, Rehbinder, Th. Bruun, v. Etter, amiral Avellan, som åvägabragte den franskryska vänskapen, Ehrnrooth, krigsminister och Rysslands “vicekonung” i Bulgarien, Roediger, krigsminister under japanska kriget, Langhoff m. fl.; bland vetenskapsmän generalerna Sederholm, Gadolin, Järnefelt, Bonsdorff m. fl.; bland affärsmän Standertskjöld, Runeberg, Parviainen, Sundgren m. fl.; bland militärer generalerna Ramsay, Gripenberg, Enckell, Mannerheim m. fl. ; bland ingeniörer Edelheim, Aminoff, Stjernvall m. fl.; bland övriga kulturpersonligheter Georg v. Alfthan, H. Kajanus, L. Munck, Georg Fraser, Johannes Öhqvist m. fl.

Den “petersburgska finnen” igenkändes på ett urbant, nästan överdrivet artigt väsen, sättet att uttala främmande ord med den ursprungliga accenten och ett smidigt, habilt uppträdande. Många av dem, vanligen de smidigaste men icke för den skull kunskapsrikaste eller bästa karaktärerna, placerades av en mild försyn (d.v.s. kejserlig nåd) såsom senatorer, guvernörer, verkchefer o. dyl. inom Finland. Men man måste säga till deras beröm, att högst få bland dem togo med sig “österländska” seder till sitt ursprungliga hemland. Många av dem ha tvärtom inskrivit sina namn som några av våra yppersta medborgare, t.ex. flera Gripenbergar, general Schauman m.fl.

Den petersburgska kulturen nådde ända till Viborg och Fredrikshamn, vilka städer hade livlig förbindelse med världsmetropolen, och flera familjer i dessa städer voro “anstuckna” av den petersburgska kulturen, t.ex. familjerna Alfthan, Mechelin, Neovius m.fl.

Mera sällan hör man dock nidvisor om svenskarna; sådant ligger icke bra för finnens sångröst. Från min ungdomstid erinrar jag mig en hetssång mot svenskarna, som i översättning lydde:

– Med vår kniv
svenskens liv
ska vi ta till sista man – –

Svenskarna ha ofta i den finska landsortspressen fått vara syndabockar för allt upptänkligt, som gått den finska befolkningen emot. De anses sitta inne med stora förmögenheter, som de roffat från arbetarna, och de ha hållit både socialister och kommunister om ryggen. Svenskarnas rikedomar äro numera en saga blott, sedan några förhärjande bankfallissemang gjort ända på dem. Tvärtom torde “pauvres honteux” inom ingen samhällsklass vara allmännare än inom den finlandssvenska.

På landsorten är förhållandet troligen dock ett annat. Gunnar Modeen skriver:

“Man kan med skäl antaga, att den svenska landsbygdsbefolkningen i genomsnitt är burgnare än den finskspråkiga, då ju den förra bebor äldre kulturtrakter, gynnade av ett mildare klimat och av en bördigare jordmån, av bättre kommunikationer samt belägna i närheten av städerna och av havet.”

Finnarna säga, att finlandssvenskarna, åtminstone stadsborna bland dem, i allmänhet icke äro avkomlingar av svenskar, utan denationaliserade finnar, varpå flera familjenamn skulle tyda. Sålunda kommer t.ex. namnet Häyrén från Häyrynen, Salonius från Salonen, Frosterus från Pakkala (=frosthem), Rajalin från Rajanen, Rautell från Rautanen o.s.v.

Slutligen beskyllas svenskarna för att ha motsatt sig och löjliggjort förbudslagen och infört samt organiserat spritsmugglingen. Härom skriver Ernst Lampén:

“Svensken (i Finland) är öppnare och gladare (än finnen). Blir han förolämpad bjuder han till att på bar gärning ta revansch. – Över skärgårdsboarnas öar och kustbefolkningens gårdar flyter den olovliga spriten in i landet. Det skulle tarva en moral segare än den befolkningen äger, för att icke lockas in i spritflodens virvlar. Mången påstår, att vår svenska befolkning går sin undergång till mötes genom detta sakförhållande. Det tror jag dock icke. Vår svenska befolkning är av gott virke, den uthärdar nog påfrestningen. Enskilda individer duka kanske under, men stommen håller sig sund.”

“Finlandssvenskarna kunna inte en gång tala sitt modersmål korrekt, allra minst finskan som är landets huvudspråk”, säger man. Den senare tillvitelsen har verkligen varit graverande men håller på att förlora sin udd genom att svenskarna med stor iver lära sig finska; eljest ha de ju inga. som helst utsikter att få några tjänster eller att kunna reda sig i det dagliga livet.

I Finland får man i det offentliga talet vara försiktig. Ett oskyldigt skämt kan så lätt missförstås. Humorn senteras icke alltid. Man tar den så lätt personligt såsom en förnärmelse eller ringaktning.

Vi ha ju dock haft en Guss Mattsson och flera dei minores. Inhemska skämttidningar ha visserligen gått dåligt, men de ha lidit av konkurrensen med de svenska.

Många ordspråk äro också humoristiska, än flera satiriska, t.ex.:

– Tre ting som gnälla: osmorda kärrhjul, grisar och käringar.

– Inte sä’r jag något, jag talar bara.

– Herrskapet har så underligt tal; när dom går och går och int’ vet vart dom går, kallar di det ti promenera, och när dom talar och talar, och int’ vet vad dom talar, så kallar di det ti resonera.

Förnöjsamheten kommer till synes i flera talesätt, t.ex.:

– Du är rik och mäktig,
jag är fattig och präktig. – –
Ingen nöd och ingen sorg,
när kejsarn bor i Petersborg. – –

Eller det österbottniska:

– Lite full å lite kär;
litlan (liten) tår på hjärtat bär.

Jag vet icke om observationen är fullt riktig, men jag tycker mig ha märkt, att benägenheten för högmod är större bland finlandssvenskarna än bland finnarna. Kanske beror det hela av, att jag känner flera exempel av det förra slaget. Men det är i alla fall påfallande, att finlandssvensken lätt blir uppblåst, om det går honom väl. Det finnes flera bildade, ja, för intelligenta hållna personer, som hemfallit åt denna rätt löjliga benägenhet, i synnerhet om de kravlat sig upp från s.k. lägre samhällslager.

Finlandssvenskarna bilda ingalunda ett block med liknande utseende och liknande mentalitet. Vi kunna särskilja stadsbor av överklass och arbetarklass, östnylänningar, västnylänningar, åbolandsbor, ålänningar och österbottningar från varandra. Hos en familj tjänade två flickor, den ena från Kvevlax och den andra från Pärnå, och de hade mycket svårt att förstå varandra, ehuru båda försökte tala det språk de lärt i folkskolan. Talade de var sin dialekt, blev det fullständigt obegripligt för den andra. En borgåbo förstår bättre danska än den svenska, som talas t.ex. i Närpes.

Det är för övrigt betecknande, att envar betraktar sitt språk som det enda rätta – med undantag förstås av skriftspråket – och ser med ett visst nedlåtande på grannen med hans dialekt.

En språkforskare träffade en gång österbottningar, jag tror de voro vöråbor, i Åbo och beslöt, då han hörde dem sinsemellan tala sin dialekt, tilltala dem på samma mål. De blevo högeligen förvånade och sade:

“Kvadan ä tu heim, som talar rein svensko?”

De äro för resten styva av sig däruppe i norr. Frågar man en vöråbo:

“Kvadan ä tu heim?” så svarar han stolt:

“Frå Vöur ska tu veit!”

I Närpes ha de redan ett mjukare sinnelag, så att man på en liknande fråga får svaret:

“Från Närpis gunås.”

Enligt Gunnar Modeen är 40 % av industri- och hantverkarbefolkningen i Helsingfors svenskar, industriarbetare åter icke fullt 25 %, inom handelsbranschen 44 %, inom bankväsendet 54 %, inom civilförvaltningen 51 %, inom kommunalförvaltningen 49 %, inom polisinrättningen 33 %, men inom fångvården endast 8 %. Läkare, apotekare o. dyl. voro 57 %. Det synes härav som om inemot hälften inom dessa yrken vore svenskar. Förhållandet varierar givetvis inom de olika städerna, men man torde dock kunna säga, att av överklassgrupperna en rätt hög procent utgöres av svenskar. Detta förhållande ändras emellertid märkbart nästan för varje år, genom att t.ex. tjänstemannakåren blir övervägande finsk.
Den svenska överklassen är, som sagt, rätt blandad med finska men även utländska element och skiljer sig föga från den finska. Den vill leva gott och roa sig, vill gärna visa sig generös och sitter inne med en viss hjälpsamhets- och ridderlighetskänsla. Mången lever från hand till mun. De flesta äro intresserade av något slags sport, helst segling, jakt, fiske eller att greja med motordon av olika slag.

Guss Mattsson klagade över “den kyla, som präglar vårt samhällsliv, vår vana att kväva alla vänliga emotioner, vår rädsla att visa den värme som dock, trots allt, ofta finnes inom oss”. Han satt en gång i ett kaféfönster och räknade de förbipasserande med “sura miner”. Han fann dem vara 80 %.

“Finlandssvenskarnas sinne för det gemensamma är oerhört lågt utvecklat”, skrives i tidningen “Hangö”:

“Klandervärd är vår ej sällan okritiska beundran för det främmande och vår benägenhet att underskatta eller onödigtvis stramt bedöma vårt eget, vare sig detta sedan gäller det ena eller det andra området. Vår teater, vår musik och vår sång undervärderas ofta nog av den svenska publiken, medan motsvarande prestationer av en främmande kultur prisas och berömmas. I det avseendet står än så länge svenskfolket långt tillbaka för finnarna. Om en paroll inom det finska lägret bjuder till samling kring, låt oss säga, ett finskt minne, så kan man var övertygad om, att parollen verkligen följes så mangrant som möjligt.”

Henning Söderhjelm försöker sig på en karakteristik av den s.k. häradshövdingsjargonen:

“Det han sade var mustigt och märgfullt. Det var häradshövdingarnas jargong tillsatt med en svällande droppe medicinsk oblyghet, ett grovt ord på en punkt, där den juridiska intelligensen icke tänkte sig ett sådant, men där de medicinska associationerna omedelbart gåvo det.”

Samtalstonen är i allmänhet icke fin. Man söker genom grovkornighet. dölja den sentimentalitet, som mången har innerst inne. I synnerhet ungdomen har tillägnat sig en missklädande slang.
Ett lovord kan man ge finlandssvenskarna. Så länge tjänstemannakåren rekryterades ur denna klass, var den arbetsam, redlig och pålitlig, ehuru ofta byråkratisk. Men kanske var det den allmänna tidsandans förtjänst.

Den finländska adeln är alltjämt till övervägande del svensk. Den har emellertid spelat ut sin roll som klass och uppgått i den övriga överklassen. Endast bland godsägare och en del tjänstemän kan man ännu spåra en viss bördsstolthet.

Överklassen har i synnerhet under senare tider starkt rekryterats ur medelklassen. Den svenska hantverkaren, som utmärkte sig genom enkla levnadsvanor, sparsamhet och godkända medborgerliga dygder, håller nu på att försvinna som typ.

Den svenska ungdomen anses icke för närvarande mycket lovande. I ”Vasa Posten” skrives sålunda:

“Den nuvarande ungdomen är i sig själv icke dålig, icke sämre än andra tiders ungdom. På sin höjd är ungdomen i vårt land en smula trött på det tillstånd av politiskt, socialt, nationellt och kulturellt vardande, som gör sig så märkbart här hos oss, något som man inte behövt ha någon känning av i övriga nordiska länder.”

Svenskfolket i bygderna. “Den svenske nylänningen är välbärgad, gladlynt, förståndig, pratsam, maklig”, skriver Z. Topelius.

Varigenom östnylänningen skiljer sig från västnylänningen är svårt att definiera. Man har det mera på känn. Den förre är kanske lugnare, arbetsammare och mera pålitlig; den senare mera livlig och företagsam. Över borgåbon vilar något borgerligt sävligt; ekenäsborna ha – enligt en dock fullkomligt obevisad och knappast bevisbar teori – fått något mer äventyrligt över sig av snapphanarna i det närliggande Snappertuna. Men tillika finnes hos många något kuvat, från de tider mäktiga herrar residerade på Raseborg.

“Det är denna öppna frimodighet, som utmärker exempelvis österbottningen, vilken saknas i Nyland”, skriver signaturen “Bondeson”. “Det finns dock mera av densamma i östra än i västra Nyland, vilket torde bero på en del historiska förhållanden. Östlänningen är därför i regel uppriktigare och mindre kruserlig än västnylänningen. Den förra säger oftare ut sitt hjärtas mening, under det den senare är mer förbehållen. Han känner icke honom så lätt på pulsen. För att vinna hans fulla förtroende får man lov att vara rätt väl bekant med honom. – Den svenska nylänningen tycker icke om kritik. Han blir i regeln ond, och det skall mycket till, innan han medger, att den är berättigad. Detta är ett lynnesdrag, som dock icke är någon dygd, ehuru däri kan ligga en stark ambitionskänsla. En verkan därav framträder särskilt vid våra offentliga möten, där nylänningen är mer än lovligt försagd. Han kunde ofta ha mycket att säga, men han kommer sig icke för. – I regel är det så, att ju mindre uppriktighet desto mera förtal. Då man icke har mod att säga sin nästa rent ut, vad man tänker om honom, så förtalar man honom i stället.”

Nylänningen, i synnerhet i väster, har benägenhet för satir och begabberi. Grannarna, – som givetvis på äkta svenskt maner leva i krigstillstånd med varandra – ha nästan alltid upprunnit sårande öknamn på varandra eller, vad värre är, på grannens gård. Man har s. k. ramsor om personer eller gårdar. Varje socken har dessutom sitt binamn. Många av dessa torde vara mycket gamla.

Den nyländska fiskaren skiljer sig i många avseenden från bonden på fastlandet. Han är mera mjuk och listig, hans tal är späckat med utländska ord eller kostliga travesteringar, han är artig, ofta ända till krumbuktighet och är “ljuvlig i ögona”. Men han är också modig och härdad, snarrådig och kvicktänkt.

Det är icke underligt, om denna befolkning i stor utsträckning börjat ägna sig åt spritsmuggleri, helst staten nästan inbjudit dem därtill. Deras små, bergiga jordlotter äro av gammalt – då fisket var en mera inbringande näring än jordbruket – högt beskattade; de ha sällan njutit något bistånd från det allmännas sida, när “missväxt” inträffat (stormar, ogynnsamma fiskvandringar o. dyl.). Då kommer staten och öppnar möjlighet för dem att en gång förtjäna, men på ett riskabelt och farofyllt sätt. De ha tagit risken.

“En nyländsk fiskare satt”, skriver Ernst Lampén, “i sin stuga hänryckt och säll, lallade och sjöng. Men han ruvade icke på hämnd, han planerade inga våldsdåd, som en finne möjligen gjort i hans ställe. Han sjöng blott om stjärnorna på fästet det höga, om svalorna och fjärilarna, om hur vinden leker i björk och lid. Han bar sin fylla bra. När hans hustru försökte tysta ner honom, sade han kort och gott: “Knip käft käring!”

Åbolandsbon är i mindre grad än nylänningar uppblandad med främmande element. Här komma de rent svenska raskaraktärerna bättre fram. Men man märker föga av vikingablodet. Det är en stillsam, fridsam och rätt arbetsam befolkning. Av naturliga skäl ägnar den sig gärna åt sjömansyrket. Men den är ganska hemkär och emigrerar endast i ringa grad.

“Män, kvinnor och barn ha prövat havet i alla väderskiften, de blekna ej för vita vågor, men när de en tid slitit ont, tycka de om att ligga i ro för ankar och leva gott. Det finländska lynnets lugn gör dem då tålmodiga och obekymrade om sin tidspillan”, skriver Z. Topelius.

Den iver, nästan stegrad till vildhet, som utskärsborna visa vid strandningar, då det gäller bärgning av landflutet gods eller rent av vrakplundring, synes dock vara ett minne från vikingatiden och sjöröveriets dagar. 

Kökarsbon skiljer sig både från åboIandsbon och ålänningen. Han härstammar från ökända sjörövare och vrakplundrare.

“Havets och hällarnas söner kunna vara vilda ibland och råa, men deras lynne skiftar som vädret, och i stormen te de sig störst”, skriver Hugo Ekhammar. “Vid marknaden le stadens narrar medlidsamt åt utskärsbon, som kommer rullande på krokiga ben, – men se kökarsbon i hans öppna skötbåt, när han med revade segel länsar hemåt i rykande storm!”

Helsingforsfruarna beskylla de marknadsbesökande kökarsborna för att vara falska och begivna på klåeri, d.v.s. de vilja inte pruta tillräckligt på sin vara. Men varför skulle de göra det! De ha blott ett tillfälle i året att göra sig litet förtjänst.

“Lätt flyktar svårmodet från Tjökars barn”, skriver Hugo Ekhammar. “De veta, att sjön, som förra natten tog från dem dyrbara skötar, nästa morgon kan giva flera båtlaster fisk. Därför lysa de skarpa ögonen snart åter av livsglädje, och pratet flödar under skämt och skratt. Händer något synnerligt roligt, bli de kortvuxna människorna uppspelta och yra som löjstimmet i viken.”

Arvid Mörne skildrar några kökargestalter: “Vi blevo varse en gestalt, närmast lik en martall med kronan böjd mot berget. Hans ögon hade i grunden mer likhet med lapphundens, när han letar spår, än med sjöfarandens målmedvetna blick. – I Kökarkvinnans ansikte finns mera själ men också mera skärpa och hårdhet. – Bland några motbjudande ansikten minns man en lång rad ärliga, trofasta, naivt öppna, plirande glada och ädelt resignerade. – Som se en i ansiktet med sina goda och ärliga ögon, klara som havsvatten, men med något av genomskådandets skärpa i pupillerna.”

Ålänningarna ha, som sagt, en viss likhet med rospiggarna. Karakteristiska särdrag äro artighet och närighet. “Snål som en ålänning”, heter det på fastlandet.

“Det får vara då, sa’ ålänningen”, när han fann, att priset på sittplats hade höjts på en bekvämlighetsinrättning i Åbo.

På åländska båtar bestås den sämsta kost och den njuggaste hyran, påstås det. Ålänningen äter torftigt, som en norrman, i hemmet, men håller gärna pampiga kalas. Sina pengar lägger han ofta ned i bohag, sängkläder och dylikt. För bankerna kunde man nog hysa ett visst förtroende, menar han, men det är onödigt att visa andra, huru mycket man har.

Ålänningen gäller också för att vara opålitlig. Men ärlig är han med anförtrott gods och knogig och skötsam på allt vis. När ålänningarna vid marknadstider komma till en fastlandsstad, liva de upp den genom sin rappa tunga och sitt oförbränneliga humör.

“Satakundasvenskarnas ringa håg för grovt jordarbete samt deras oförmåga att hushålla och rätta utgifterna efter inkomsterna ha bidragit till, att jorden kommit i finsk besittning. Här som mångenstädes sakna svenskarna djupa rötter i hembygden. Jordkärleken och förnöjsamheten äro borta. De fäderneärvda förhållandena äro icke mera kära. De äro så trånga och trycka som bojor. Till lynnet äro de mera sävliga och slutna än österbottningarna. Man kan också hos dem märka drag av försiktighet och misstro, som antagligen uppammats under det senaste släktledet, som ständigt i förhållande till de finska grannarna varit i mindretal. Deras religiositet förbjuder dem att börja med sådant nytt i bildningsväg, som icke har direkt med Guds rike att skaffa.”

De svenska österbottningarna äro säkerligen icke mycket släkt med nylänningarna. Miljöpåverkan har gjort, att de något närma sig de finska sydösterbottningarna i utseende. Måhända ha de också delvis samma ursprung.

“De äro blondare, måhända litet resligare till växten och smärtare (än finnarna). De finska vasaiterna äro senigare och ha en grumligare hudfärg. Egentligen kan man blott av hudens färg se skillnaden. Svenskarna äro, kort sagt, vackrare. Vad bildning beträffar, förefinnes ingen nämnvärd skillnad”, skriver Ernst Lampén.

En gång anmälde sig hos mig två österbottniska studenter, den ene mörk och av medellängd med ett utpräglat mongoliskt utseende, den andre lång, ljuslätt, utpräglat dolikocefal. Jag tilltalade den förre på finska, den senare på svenska. Men det visade sig vara fel. Den förre var hemma i en av de mest rent svenska socknarna, den senare i en finsk socken, visserligen på gränsen mot den svenska bosättningen, och han bar ett genuint (icke antaget) finskt namn. Allt detta kan ju bero av blodblandningen i tidigare led. Men i regel misstager man sig icke.

Både svenskar och finnar (i synnerhet i Kauhava och Härmä socknar) ha tidigare varit kända som knivskärare (“puukkojunkare”), alldeles som delsbofolket på motsatta sidan Bottniska viken. Härmäborna lida kanske ännu av det felet.

Båda (Finlands dalkarlar) äro kända för sin frihetskärlek, som manifesterat sig i klubbekriget, genom partigängare i krigen mot Ryssland och i synnerhet i frihetskriget, som började här och fick den vita armén i huvudsak rekryterad i dessa landsändar. Senare har den antikommunistiska s. k. Lapporörelsen haft sitt upphov här. Österbottningen vet att hela landets blickar och hopp vilar på honom och blir därigenom stolt och en smula självmedveten. Ryssen ha de alltid hatat.

Österbottningarna äro kända icke endast såsom frihetsälskande, hetlevrade gossar, utan också för sitt rättframma, något familjära umgängessätt. Har någon vunnit deras bevågenhet, kalla de honom helt enkelt för du, eho det vara månde. En kompanichef i ett österbottniskt truppförband hade upprepade gånger blivit “duad” av en rekryt:

“Har jag inte sagt, att Mickelson ska säga kapten, när jag talar till honom.”

Mickelson förmår sig att svara: “Förstått, herr kapten.”

Men vid dörren svänger han sig om, smäller ihop klackarna och säger: “Ä’ du nöjd nu?” “Av de karaktärsdrag, som utmärka den svenske österbottningen i allmänhet, kunna vi främst nämna arbetsamhet, pålitlighet, sinne för det praktiska och nyttiga, laglydnad, ärlighet och frihetskärlek. Hans självmedvetenhet och skrytsamhet har enligt mitt förmenande, mycket överdrivits av hans antagonister. Det är hans sinnes stora öppenhet, som skyr alla krumbukter, hans månhet om sitt människovärde, hans motvilja mot artighet och sirlighet, vilka i många fall åsättas stämpel: högmod, egenkärlek. – Han är försiktig, beräknande, trygg och behärskad. Inför stora motgångar och tunga slag visar han nästan alltid en självbehärskning, som är förvånansvärd och som kunde tagas för fatalism och känslolöshet, om man inte visste, att under ytan klappar ett ofta varmt och djupt kännande hjärta. Fåfäng klagan och jämmer ligga inte för honom”, skriver Jacob Tegengren.
I Österbotten är språkgränsen skarp och blandning försiggår åtminstone icke numera, grälet gått ut över landsorten.

“Sedan århundraden tillbaka ha de båda folken suttit som nabor vid den trettiomila språkrån uppe i Österbotten, men än i dag stå de lika främmande för varandra som eld och vatten.” Sålunda skriver, kanske med någon överdrift, en österbottning. Han glömmer att överraskande många bland den finska nationella väckelsens män, med andra ord urfennomaner, varit svenska österbottningar eller åtminstone hemma i denna landsända.

Om emigrationen skriver ovannämnde författare: “Åttiotalet med den begynnande emigrationen till länderna bortom världshaven förde med sig en fullkomlig revolution i Österbottens svenska bygder. Den om någon gjorde den svenska österbottningen främmande för Finland, sådant det började gestalta sig i nationalitetsprocessens tecken. Han blev nu faktiskt världsmedborgare, oaktat han i sin lojalitet och trofasthet allt framgent höll på sitt “svensk-finska” medborgarskap.”

Huru stabil befolkningen i själva verket varit, all utflyttning av överskottet till trots, uppvisas av Hugo Lagström för Munsala: “Vi kunna påstå”, säger han “att från 1550-talets svenska bönder i Munsala härstämmar största delen av socknens nuvarande befolkning. Detta kan bevisas t.ex. medelst någon större sedan språkjordaböckerna. Det torde finnas flera tiotal hemmansnumror, där den nuvarande bonden på något av delhemmanen är en ättling i rätt nedstigande led från hemmanets bonde på 1550-talet. Hemmanet har gått i arv från far till son i snart 400 år och i 10 à 12 släktled.

Typer. Som typ för en östnylänning kunna vi uppställa exempelvis pastor K. T. Broberg, som grundade den första samskolan i Finland, den “Brobergska”. Han var bondson från Sibbo och hade den östnyländske bondens oförtrutenhet i sina strävanden. Han var icke mycket prästerlig, tog gärna till ordet i glada lag och hade ett visst tryggande lugn över sig.

Som typ för en västnylänning har någon föreslagit Axel Lille. Han var visserligen sjundeåbo, men ledde sina anor från en gammal präst- och professorssläkt. Lille var en ovanligt begåvad och arbetsduktig man, vars like man numera får leta efter. Hela hans uppträdande, hans tal, hela hans väsen andades klokhet. Ett helt parti litade blint på honom och överlät beredvilligt – såsom det plägar gå – allt arbete för partiets väl åt honom. Men även bland de motsatta partierna var denne riddare utan fruktan och tadel högt aktad. Huruvida nu alla dessa drag äro västnyländska, lämnar jag emellertid därhän.

En utmärkt typ för åbolänningen, när han är som bäst var Severin Johansson, rektor vid Åbo Akademi. I en nekrolog över honom skrives bl.a.:

“Han var måhända mer en handlingens man än vetenskapsman, så betydelsefulla än hans insatser inom vetenskapen varit. Han älskade arbetet och han var en beundransvärd organisator. – Orubblig som klippan stod han i stormarna och krävde respekt för det som var det väsentliga. Att ett sådant uppträdande måste väcka motstånd var givet. Men han sviktade icke. Och hans sinne förbittrades icke. Han hade den oskattbara gåvan att kunna se överlägset på människorna, ty han ägde humor, en sällsynt stark och frodig humor, som hjälpte honom fram genom snåren på livets marker.”

Severin Johansson är dock ingalunda den enda kraftkarlen denna landsdel skänkt oss. Hans härstamning direkt från dess allmoges led är emellertid otvivelaktig.

Bland ålänningar ha vi en god typ i Åbo Akademis nuvarande rektor Otto Andersson. Hos honom söker man dock förgäves efter ålänningens ovan omtalade svagheter, men han har dennes klara blick, habila väsen och det ofta förefintliga musikaliska inslaget.

“I en av sina skönaste dikter har Ernst V. Knape sökt giva en syntetisk bild av den svensk-österbottniska folkkaraktären, av de evigt längtande och farande männen från slätten och havet”, skriver Karl Bruhn. “Själv en äktfödd son av samma folkstam har han i denna dikt givit oss en bild av sitt eget kynne. Född i en svensk österbottnisk kuststad har han i sin barndom och sin ungdom sett floderna gå genom slätten, sett havet häva sig i rastlös oro och hört hembygdens starka forsar sjunga. Folkets, flodernas, forsarnas, havets oro brann också i hans blod. I hans sinne levde och sjöng samma gåtfulla längtan till fjärran land som hos de andra ynglingarna och männen i havets och slättens gammalsvenska bygd. Denna längtan bort allt längre och längre var arvet från släkte till släkte, vikingasönernas långa arv.”

– Ständigt blicka de, bygdens söner
bort mot slätternas blånande rand,
fjärran de längta till hemmet, och hemma
längta de åter till fjärran land.

“Det är den svenska och österbottniska nationella idealiteten, som skänkt det bärande och väsentliga stämningsunderlaget åt Ernst V. Knapes författarskap”, fortsätter Karl Bruhn. “Han är den svenska hembygdens diktare. Han andas in de tunga dofterna från vårens fuktiga och starka lerjord. Och på samma gång känner han sig svag och liten inför denna jord som rymmer hela växandets och livets stora hemlighet. “Jag är dvärgen, som lyss, hur den mäktiga jätten – sover sig krafter till morgondag”. Från bodar och stigar har han hört dragspelet spela och locka med de gamla låtarna, som namnlösa fäder en gång satt ihop för att ge uttryck åt sina sorgsna och glada känslor. Och i sällsynt hela och klara dikter har han sedan givit ord åt de gamla melodiernas sorg och glädje.

Såsom få andra har Knape i sina noveller givit en bild av den svensk-österbottniska befolkningens liv. Han har skildrat sälskyttarnas tunga liv och deras vilda brännvinsorgier ute i det yttersta drivisbandet. Han har beskrivit ungdomens nöjen på de raka och jämna vägarna, där velocipederna bära fram långa rader av svenska ungmör, och i ungdomsföreningshusen, där den vickande dansen glider över breda bjälkar och tiljor. Han har berättat om den unga bondens arbete på åkern och glädje i kammaren hos sitt unga viv.”

Men man får icke heller glömma Gustav Alms ytterst karakteristiska skildringar, ej heller Verner Lybecks, Svenskösterbottens Pelle Molin. Någon mera känd typ för hela Svenskfinland är svårare att finna. Av skalderna duger endast Hjalmar Procopé som typ för överklassen och till på köpet endast för en viss fraktion inom denna. Flera av vetenskapsmännen, såsom Fridolf Gustafsson och Ossian Aschan, äro goda typer, men de äro icke så mycket kända av den stora allmänheten. Den förre är dock närmast åbolänning. Ivar Heikel är en god österbottnisk typ, Selim Lemström en västnyländsk, Edv. Blomqvist östnyländsk och R. Hausen åländsk.

“Medelsöner” av en viss högre kvalitet finnes det gott om; vi kunde kalla typen Lindström, emedan detta är ett rätt vanligt namn bland finlandssvenskar. När en sådan (svårt döv) presenterades för ett kungligt majestät och fick en av de stereotypa frågorna, svarade han: “Att hurr sa kongen?”

En annan fick som färdledare företräde för majestätet jämte sin grupp och började presentera:

“Herr Pettersson och Hans Majestät, Konung G. V. av Sverige, Herr X. och Hans o. s. v., o. s. v.”

Vartill konungen svarade: “Hör nu herr Lindström, tror Ni dom inte redan vet vad jag heter?”

Lindström hatar högdragna fasoner. När en gång en ung adelsman, vars namn i uttalet kunde tros vara ofrälse, presenterade sig: “Mitt namn är xxx – med C”, svarade Lindström: “Mitt namn är Lindström med L.”

Herr Lindström älskar ordlekar och grogg. Ute är han stor på sig, men hemma jakar han till det som hans lagvigda säger. I Finland fanns det för en tid sedan endast tre män, som inte stodo under toffeln. De voro ärkebiskopen, en teologie professor och, förmodade man, men visste icke säkert, en slaktare i Tammerfors. Nu är denne ärkebiskop död, så det finnes endast två, därav en osäker, och alla därtill finnar, icke finlandssvenskar.

Finnar 1/2

”Detta säregna folk med alla dess olika egenskaper, dess barnsliga uppriktighet och tunga inbundenhet, dess fallenhet för mystik, dess hänsynslösa kraft och demoniska vildhet, dess halsstarrighet och hjältemod.”

Fornfinnar, tjuhóner och kväner. Seder och bruk, lynnen och tankar skildras mästerligt i Kajevala. Man finner av detta epos, att fornfinnarna satte högsta värde på de egenskaper, som ännu i denna dag uppskattas framom andra, nämligen visheten, sångarbegåvningen, yrkesskickligheten, rådigheten o. dyl.

Väinämöinen är ett ideal som mången åldring i ödemarken försökt och delvis lyckats efterbilda, om också icke sångskickligheten alltid varit något att skryta med. Den trygga, lugna betänksamheten, den kloka, ofta något satiriska repliken, värdigheten och avsaknaden av fjäskig nervositet samt kallblodighet inför faran, äro dygder, som varje finne söker tillägna sig. “I Väinämöinen har”, skriver J. Krohn, “det finska folket velat skapa en sinnebild av det drag i dess natur, som folket självt alltid satt det största värdet på. I honom äro personifierade finsk djupsinnighet och poesi, finsk håg till andliga strävanden och tillit till själens kraft.”

Ilmarinen representerar yrkeskunnigheten, som av finnarna skattas så högt. En skicklig smed är enligt finsk uppfattning en konstnär. Betecknande är, att skalden kallas runoseppä, d.v.s. verssmed. Intet yrke var så högt skattat som smedens, och när snickaren ville höja sitt anseende, kallade han sig puuseppä, d.v.s. träsmed. På en utställning ser man folk av andra nationaliteter stå och grunda t.ex. över en mekanisk manikels ändamålsenlighet eller över huru man möjligen kunde göra efter den; finnen står betagen av vördnad inför skickligheten och kunnandet.

“Vad som mest karakteriserar den finska epopén är den hyllning som däri gives åt visdomen, kunskapen om tingens ursprung framom det krigiska modet och den brutala styrkan. Den vises rätt går framför den starkes. Tårarna äro endast det naturliga uttrycket för själsrörelsen och lidandet. I motsats härtill anses icke skrattet värdigt en man. Det förråder ytlighet och själssvaghet”, skriver Louis Sparre.

Lemminkäinen representerar det ungdomliga lättsinnet, som besjungits av många diktare, och kanske mest mästerligt av Linnankoski i hans “Sången om den eldröda blomman”. Men betecknande är, att lättsinnet får sitt straff, när det slår över i tygellöshet. Sådant fordrar finnens rättskänsla.

Kullervo har det äkta finska vemodsdraget över pannan. “Se on sallittu” – – det är så av ödet bestämt, står ristat över hans bild. Finnen är fatalist i högre grad än något av de skandinaviska folken. Denna fatalism har kanske en och annan gång hejdat hans framsteg, men har å andra sidan hjälpt honom att bära de lidanden han haft att genomgå i kamp mot en karg och njugg natur samt mot ödets oblida nycker. Men Kullervo är tillika det dolska hatets man.

“Om vi kunna betrakta Ilmarinen såsom en symbolisk representant för ett visst karaktärsdrag hos folket, så representera Kullervos vilda instinkter lika mycket våra nationella svagheter. Om vårt folk har mycket av Ilmarinens eremitaktiga, misstrogna inbundenhet, så gömmes också inom detsamma mycket för ett ordnat samhälle främmande, farliga, hatfulla instinkter, i bredd med oföretagsamheten hos forna skygga och timida jägare, en odisciplinerad, anarkistisk vildhet: “Kullervo-blodets lyten”, skriver den varmt kännande Volter Kilpi.

Louhi och Aino äro kvinnotyper, direkt skurna ur det levande livet. Den förra är en elak satkäring, sådan motgångar, skvaller och grannarna” ondska ofta skapa henne, om eljest lämplig jordmån finnes, den senare är idealet för en lantlig jänta, åtminstone det ideal, som männen uppställt för en sådan.

Tacitus’ skildring av finnarna stämmer mycket illa med Kalevalas. “Hos finnarna råder”, skriver Tacitus, “en häpnadsväckande vildhet och ohygglig torftighet. De äga icke vapen, icke hästar, icke ens boningar. Till föda använda de vilda örter, till dräkt djurhudar, till bädd marken. Samma jakt. sätt utgör näringsfång ej mindre för kvinnor än för män, ty de förra följa med vart det än bär och eftertrakta även de delaktighet i bytet. Barnen ha ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skygd av ett slags flätning av grenar. Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, göra sig möda med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Obekymrade i sitt förhållande till människorna, obekymrade i sitt förhållande till gudarna ha de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda för dem är något behov.”

N. E. Hammarstedt anser, att Tacitus’ finnar “sannolikt beteckna något folk, som uppgått i och givit sitt namn åt de nuvarande finnarna”. Han påminner också om att norrmännen ännu i denna dag kalla lapparna finnar.

Att kvinnorna följde sina män på jaktfärder och fingo del av bytet är måhända en ursprunglig finsk plägsed. Kvinnan har, i motsats till vad förhållandet är hos andra i Östeuropa hemmahörande folk, intagit en jämförelsevis aktad ställning. Egendomlig är avsaknaden av kön i finskan, så att “hän” kan beteckna både maskulinum och femininum (han eller hon). Att de ursprungliga finnarna föredraga jakt och fiske framför åkerbruk, kan man också förstå, men mest finsk är den resignation, som enligt Tacitus var finnarna egen.

Det finnes många teorier om huru namnet kväner uppkommit. Det är tänkbart att jämte andra omständigheter även “könlösheten” i det finska språket bidragit till att parallellisera begreppen kväner och amasoner. Alltnog – urgamla fabler och “skepparhistorier” om amasonerna och deras land överflyttades under medeltiden till Finland, sedan de hand i hand med utforskningen av och ökad kännedom om andra länder förlorat fotfäste i dessa.

Huru s.a.s. en händelse kan giva upphov till benämningen på ett helt folk framgår av följande uttalande, som jag hört eller läst någonstans: “Ester och ingrer bodde förr tillsammans med sin boskap. Av svinens grymtande tjuh, tjuh, torde öknamnet tjuhonez, pluralis vanligen tjuhni, kunna härledas, vilket namn senare tilldelades även finnar, kareler och andra finska folk.”

Med tjuhón, tjuhná menar ryssen en lågt stående människotyp överhuvud. Namnet användes förr mest om ingermanländska kuskar i Petersburg. Mången blodig batalj säges för detta namns skull ha utkämpats mellan ryssar och ingrer. Ryssarna använde ordet också för att beteckna envishet. – Osäkert är dock om namnet har ovan relaterade ursprung. Finnen säger tjuh, när han är upprymd, t.ex.

– Tjuh! malaga ja porttviini (hej för malaga och portvin).

Att tjuhnán dock tillvann sig en viss respekt, framgår av ett uttalande i tidningen “Mirovye Otgoloski” 1897:

“Finnen kom såsom en fredlig erövrare och knep vår Neva och våra stinkande kanaler, genom att på dem anordna bekväma kommunikationer med rena, snygga och vackra ångbåtar. Denna dystre och sträve son “av ett land nära polen” inrättar varje vinter elektrisk spårväg över Nevan och förtjänar penningar även på den. Med ett ord, han exploaterar vår huvudstad från alla sidor, och dock är det just vi, som böra vara honom tacksamma. Om han ej kommit med sin företagsamhet, skulle vi icke äga de bekvämligheter, han skaffar oss. Och i sanning, tack åt honom, åt denne, som vi icke sällan benämna “naturens styvson”.

Kvänerna omtalas ofta i norska källor och skrifter om Norge.

“Kvänerna voro ett stridbart folk, de kommo ofta över till Finmarken och Nordland och plundrade norrmän och lappar”, skriver L. von Buch. Såsom fiender till norrmännen och plundrare rosas deras egenskaper ingalunda. Senare, när kvänerna började invandra – mest under hungerår och till följd av vantrevnad i hemlandet – ljuder det annorlunda, såväl hätskt klandrande som lovordande.

I detta sammanhang kunna även tillfogas några uttalanden om kvänerna i Norge – jämför även mina skrifter “Finnarna vid Pasvik älv” och “Finnarna i Tromsö amt”. Leopold v. Buch skriver: “Kvänen super mindre än lappen, emedan hans lantbruk är en kedja av göromål, som spänner hans uppmärksamhet och utsträcker hans omtanke från början av året till dess slut.”

“Kvänerna äro mest ondsinta, hämndgiriga, lömska, styva och envisa. En sjuttioårig kvän sa till en norrman, som risade sin lilla son: stå icke där och klema med pojken! Stick honom hellre med kniven i hjärtat! De äro föga norska i talesätt och tankegång. Deras kärlek till sitt folk är en lidelse, som trotsar all påverkan från vår sida”, skriver N. Collett Vogt.

“I gamla berättelser rosas kvänerna för deras arbetsförmåga, deras kraft, deras uthållighet och deras renliga hushållning, men tadlas samtidigt för styvsinne, halsstarrighet och bristande förmåga eller vilja att lära landets språk. – De invandrade kvänerna hänga utomordentligt starkt fast vid sina nationella traditioner och vid sitt språk. Detta talar ju bara till deras heder, men icke när det utartar till arrogans och usurpation”, skriver Chr. Giertöff. “En ung finländare klagade bittert över matnöden där hemma. Då vi skämtsamt föreslogo honom att flytta över Tanaälvoch bli norsk, ryckte han till, höjde på huvudet och sa: aldrig, aldrig och skrattade högt mot taket.”

Om de av lappar i Troms fylke inackorderade (d.v.s. sålda) finska barnen från Norrbotten säges, att de blevo bekanta för klokhet, flit och goda seder. “Den för finnarna karakteristiska stridslusten hade blivit avslipad, och kvar hade blivit den för finska rasen egendomliga kraften och andra goda egenskaper”, skrives i en norsk tidning år 1897.

Den topelianska uppfattningen. Det fanns en tid – för ett par århundraden tillbaka – då det var på modet att skriva panegyriker över sitt land och folk, och då det även lönade sig, i det att sådant bidrog till erhållande av adelskap. Så gick det med Mikael Wexionius, adlad Gyldenstolpe, och Johannes Paulinus, adlad Lillienstedt. Senare författare – Thuneld, Djurberg, Porthan m. fl. – lämnade överdrifterna och sökte framhålla de goda sidorna. Denna metod fortsattes av Runeberg, Topelius och andra med dem samtida författare, som sökte loda djupt i folksjälen. Runeberg har några präktiga typer, såsom bonden Paavo, Munter och De båda dragonerna.

Topelius har mera tendens i sina skildringar, t.ex. om drängen Matti.

Hans uppfattning om den finska nationalkaraktären i allmänhet framgår av följande yttrande:

“De allmänna karaktärsdragen äro: härdad, tålig, passiv kraft; resignation; ihärdighet med dess avigsida envishet; en senfärdig, begrundande, inåtvänd tankegång; till följd härav sen vrede, men en gång väckt utan hejd; lugn i dödsfara, efteråt försiktighet; fåordighet, omväxlande med ett brett ordflöde; böjelse för att vänta, uppskjuta, leva för dagen, men därefter ej sällan göra sig brådska i otid; vidhållande av det kända, gamla, med obenägenhet för nytt; plikttrohet, laglydnad, frihetskärlek, gästfrihet, ärlighet, och innerst en förkärlek för andligt begrundande, som röjer sig i en oskrymtad, men vid bokstaven hängande gudsfruktan. Man igenkänner finnen på hans slutna, reserverade, otillgängliga hållning. Han behöver tid att töa och bliva förtrogen, men blir då en pålitlig vän; kommer ofta för sent, står ofta i vägen, utan att märka det; hälsar på en mötande bekant, när denna redan hunnit stryka förbi, och tiger, där det vore bättre att tala, men talar stundom, där det vore bättre att tiga. Han är en av världens första soldater, men sista räknemästare; han ser guld framför sina fötter, men kommer sig icke för att taga upp det, förblir fattig, där andra bliva rika. – Innerligare ur hjärtats djup än finnarna, sjunger intet folk.”

Snellman åter talar om “den finska ödmjukheten och likgiltigheten”.

Under den överdrivna nationalismens dagar återuppblossade den panegyriska tankegången och torde väl fortleva hos “äktfinnarna”. Det skadar ju icke att tänka stort om sitt eget folk, bara man ej tänker alltför smått om andra.

Topelius vill få fram finnens känsla för rättvisa, även då det gäller satiren. “Finnen hyser”, säger han, “kärlek till sagor, visor, ordspråk, gåtor och tankeövningar samt har en böjelse för satir, som obevekligt förlöjligar egna och andras dårskaper. Finnen kan nämligen vara ironisk på ett stillsamt, men desto mer bitande sätt.”
Synnerligen måttfullt, som i hela sitt skriftställeri, tar Juhani Aho på dessa ömtåliga saker i sin bok “Katajainen kansani” (mtt enrisfolk). Han betonar också miljölockelsen och miljöinflytandet, det som fortfarande påverkar finnarna i Amerika, så att de företrädesvis sökt sig till Michigan, Wisconsin, Ontario och andra skog- och sjörika stater.

“Det är”, skriver han, “ingalunda någon tillfällig nyck, att just vi finnar ha placerat oss här på den finska halvön och här haft vår trevnad ända intill denna dag. – Här ha nog andra folk dragit igenom. Men de ha bara kört genom mangården eller vänt om vid grinden. – Finnarna skulle väl nog, de också, kunnat finna bördigare länder, där mjölk och honung flyta. Men deras håg synes alltid ha lett dem till de kargaste länderna. Liksom på trots ha de sökt upp torra moar, blöta mossar och dystra, tjälfrusna granskogar.

Det finnes de som säga, att finnarna varit därtill nödda och tvungna av starkare folk, i vars väg de varit. Jag tror tvärtom, att just detta varit våra förfäders ändamålsenliga kungstanke. De ha känt sin kraft och seghet, och där andra folks ryggrad skulle bågnat, där har deras bara blivit kraftigare. – Just det, att vi valde oss till boplats den bergigaste och kargaste halvön, där endast sådana enträd som vi kunna växa, visade sig vara vårt största förutseende. Den Moses, som ledde oss till detta förlovade land, han förstod den säregna kraft, som gömmer sig i hans folks enrisseghet.”

Det är egendomligt att se, huru litet även de, som bemödade sig om att förstå sitt folk och stodo detta nära i seder och tankegång, i själva verket hade reda på, vilka drifter, som rörde sig på djupet hos det, och vilka krafter, som slumrade där.

Arvi Grotenfelt skildrar, fyra år före världskrigets begynnelse, den uppfattning man inom den finska kulturens spetsar hade om folkets själ:

“Som det finska folklynnets mest iögonenfallande egenskap har man hållit den lugna, sävliga, betänksamma tonen i karaktären, “det flegmatiska temperamentet”; till detta drag ha nära anslutit sig flere andra, både berömvärda och ofördelaktiga: uthållighet i arbete och verksamhet, rådighet i faror, benägenhet för noggrant begrundande, men även halsstarrighet och kanske även lågsinnat hat och en viss dolsk slutenhet.”

“Men”, skriver Arvi Grotenfelt, “senaste tiders tilldragelser ha kommit en att tvivla på, om ens detta traditionella betraktelsesätts första moment håller sträck. – Det kan synas som om Finlands folk under de senaste decennierna begynt visa en natur tvärt emot den som finnes i alla tidigare skildringar, och som närmast motsvarar det ryska folklynnet. Man kan tänka sig, att detta beror av gemensam härstamning – Finlands och Rysslands folk ha i stort sett samma rasbeståndsdelar o.s.v.

Detta betraktelsesätt är fullkomligt främmande för den nutida uppfattningen, om man också icke kan neka till att storryssarna, som länge varit de tongivande inom den ryska samhällskroppen, ha ingjutit i sin folkmassa talrika finsk-ugriska element, så talrika t. o. m., att utseendet och kanske även mentaliteten i någon mån influerats därav.

Arvi Grotenfelt slutar med att uttala en förhoppning att finnen ej alltid skall förbli den där styva, oviga och trilska, dåliga räknekarlen, men att hans grundegenskaper: lugn, behärskning, den där underbara uthålligheten och sinnesjämvikten, den inåtriktade, djupa och poetiska naturen skola bestå.”

Jaakko Forsman, Yrjö-Koskinens broder, skriver i en artikel:

”Finnarna äro ett folk med böjelse för mediterande, teoretiskhet och radikalism, vilket lätt entusiasmeras för nya idéer och slagord. Vi anses tröga, och i vissa avseenden, t.ex. i fråga om farten i arbetet äro vi det säkerligen, men när det gäller nya sociala och politiska idéer äro vi åtminstone för ögonblicket utomordentligt snabba i att omfatta dem.”

“Inneslutandet inom sig själv är en av den finska folknaturens egendomligaste, djupaste och farligaste instinkter”, skriver Eliel Aspelin-Haapkylä, varnande sina landsmän.

Finnarna behärskas vid många tillfällen av flockinstinkten, vilken Henning Söderhjelm definierar så: “Flockinstinkten förenar individerna till gemensam handling och skänker dem en känsla av säkerhet och trygghet.

Santeri Alkio säger i ett av sina lantdagstal:

“Finska folket är misstroget, pretentiöst och högfärdigt.”

Hannes Gebhard skriver åter i tidningen “Uusi Suomi”:

“Vissa partiledare ha gjort allt för att hos det finska folket inplanta en för detsamma ursprungligen främmande anda av självtillräcklighet och dum högfärd.”

Nuförtiden varierar omdömet mellan deras, som endast fäst sig vid lömskheten, hårdheten och grymheten sådana de läto se sig i frihetskriget och deras, som äro berusade av de snabba framsteg, icke blott på det kulturella utan även på det ekonomiska livets områden, som det finska folket onekligen och trots alla bakslag gjort.

Ånyo, och nu mera än någonsin, besanna sig Per Brahes ord:

“Och det är till märkande om detta folket, som hemma latar sig på ugnen, att en av dem arbetar utomlands mer än tre andra.”

Utlänningars omdöme. Det kan ha sitt intresse att se huru utlänningarnas omdöme om detta folk utfallit. Här endast några axplock: 

Italienaren Acerbi prisar sina båtskarlar, som stakade hans båt uppför älven till Muonio. Han talar om deras uthållighet och kroppsstyrka. “Rorsmannen var alltid den främste och gav genom sitt outtröttliga tålamod och sin verksamhet de andra ett gott exempel; han övertog alltid själv den svåraste och farligaste delen av arbetet och framkastade aldrig ett förslag utan att förbehålla sig själv den farligaste parten; kort sagt, hans mod skydde inga faror och hans krafter trotsade de värsta ansträngningarna”.

Fransmannen Martinier, som i slutet av 1830-talet reste i nordliga Sverige, anför vad en finsk bonde svarade en präst, som försökt få honom att avstå från det föga lönande åkerbruket där uppe i höga Norden: ”Se så svart jorden är! Det är som hade hon sorgdok, som om hon hungrade. Det är hon som har fött oss, min far och mig. Hur skulle Ni då kunna tänka Er, att jag ville övergiva henne, att jag skulle vilja låta henne ligga där och tråna efter grönska, då jag med en säck korn kan göra henne så glad och vacker.”

Ett år före världskriget skreven fransk rojalist, Jacques Milleret, en längre uppsats om Finland. “Finnarna äro de egentliga infödingarna. De äga vissa band, som ”anknyta dem vid flere folk, som för närvarande underlyda tsarväldet. Finnarna äro jordbrukare, föga företagsamma, med en avgjord förkärlek för boskapsskötsel, jakt och fiske; de hava enkla seder. Till följd av sitt inbundna temperament äro de svåra att analysera. De sakna initiativ och förutseende – drag som förråda asiaten, men en asiat, som rönt inflytande av Skandinavien. – Under seklernas lopp hava båda raserna i Finland delvis förbrödrats, detta dels genom ingående av äktenskap.” Sålunda uppkom den grupp, som förf. kallar “finlandais” och som sålunda äger drag av bägge raserna.

“Finnarna hava så småningom trängt tillbaka svenskarna från nästan alla positioner, och det är till en del svenskarnas eget fel. Finnarna äro kunskapstörstande, och ehuru oftast blottade på de elementäraste tillgångar, översvämma de universitetet och företaga, överdragna med en universell “fernissa”, utan medel resor i Europa. Finnarnas största fel äro deras individualism och skepticism, direkta följder av deras religion, som icke tillfredsställer dem. De arbeta endast för sig själva, utan framgång, utan ideal, utan hopp. Till ett sådant folk kan icke hjälpen komma ifrån himlen. Detta folk saknar tro, historia och traditioner. Till all denna bedrövlighet kommer socialismen, som rasar bland finnarna. Socialisterna älska oklara tankar och mycket ord, och socialismen vinner allt mera terräng i Finland.”

En författare i en finsk tidning har fäst sig vid att utlänningar, särskilt fransmän och engelsmän, ofta klaga över det bemötande de rönt i Finland.

“I den Finland berörande utländska turistlitteraturen framhålles ofta, att utlänningen känner sig besvärad av det buttra och kalla bemötande han ofta röner i vårt land. Poliesen är ohövlig och odräglig, om man frågar honom om något. I restaurangerna se serverskorna sura ut, om man besvärar dem med något. I hotellen förekommer icke – med en del undantag – den uppmärksamhet mot de resande, varvid en turist i andra länder är van. Mänskorna här tjura.”

Amerikanaren Alfred Pearce Dennis, som i Finland huvudsakligast studerat förbudslagens verkningar, anser, att finnarna i ovanligt hög grad lockas att pröva på varje nytt socialt experiment. Finlands folk lider sålunda ingen brist på andlig upplysning. “Det är ett land med starka män och starka drycker, ett land som lyder Nietzsches teori: “Var stark och lev!” Men det är också den gråa himmelens, det glädjelösa landskapets och de dystra feststämningarnas land. I ett halvt års tid ruvar mörkret över landet, och på midsommaren stiger solen upp strax efter kl. 2 på morgonen och myggorna en halv timme tidigare. Den finländska målarkonsten kännetecknas av en heroisk strävan efter att kunna underkuva vildmarken. Den tragiska finnen tar sina nöjen med vemod, och han kan lugnt sitta och se på Chaplin eller Harold Lloyd utan att ens draga på munnen. Följaktligen är han även en bister och envis figur, som sedan han gett sin hand till ett så pass svårt jobb som förbudet, icke heller släpper taget.”

Professor Dennis såg i Reval ett sällskap druckna finnar, och han säger därom, att han aldrig sett något mera upprörande än den finska scen han såg där. “Finnen dricker icke för sällskaplighetens skull, utan för att bli berusad. Den druckne finnen har liksom den gamle satirikern Lukianos ett skarpt svar, som är helt och hållet hans eget. Finnen avslutar fyndigt ett argument – med kniven.”

I amerikanska tidningar finner man ofta notiser om finnar; mest rör det sig om slagsmål, dråp och olyckshändelser av olika slag. Någon gång påtalas deras intresse för socialismen och kommunismen.

En dansk, som länge vistats i Amerika, har sagt att finnarna därstädes stå i anseende efter negrerna på grund av sin dolska och baksluga karaktär.

Likaså har en utländsk sjökapten sagt, att han hellre har en besättning av negrer än av finnar. Men detta omdöme grundar sig sannolikt på bekantskap med några få personer.

Märket P. skriver följande om de finska emigranterna i Kanada:

“Genom sin styrka och uthållighet och genom vanan vid det stränga klimatet, voro de finska arhetarna högt uppskattade, och mången av dem förtjänade under de första tiderna mycket penningar. När sedan järnvägsbygget var slutfört, bosatte sig en del av finnarna i kringliggande trakter som farmare, medan åter andra sökte sin utkomst som gruvarbetare, skogsavverkare m. m. De flesta av våra immigranter anlända till Kanada med avsikt att bliva farmare. Då de i regel äro utan tillgångar, äro de dock först tvungna att söka arbete för att så småningom spara ihop de nödiga penningarna till inköp av jord och lantbruksredskap. Den finska arbetaren är genom sin styrka och arbetsförmåga eftersökt och uppskattad. Varje immigrants dröm är dock att köpa en egen farm, och ofta går denna dröm i uppfyllelse. Mången gång är det i karga, ogästvänliga trakter som finnarna slå sig ner, men genom sin seghet och energi övervinna de lättare än andra en natur, som i mycket påminner dem om deras eget hemlands. Genom att finnarna i allmänhet äro så väl lämpade för de kanadensiska klimat- och naturförhållandena, ha de också varit synnerligen väl sedda av myndigheterna. Dock finnes en omständighet, som hotar att helt förändra den goda tanke, som hittills hysts om finnarna, och det är det kommunistiska eller helt enkelt röda åskådningssätt, som alltmera tycks gripa omkring sig bland våra landsmän i Kanada.”

En ryss, F. Derschan, utgav redan år 1842 en broschyr om “Finland och finländarna”.

“Finnarna är ett folk, uppfyllt av den starkaste patriotism”, skriver han. “De älska sitt fosterland så högt, att många av dem, saknande det dagliga brödet, föredraga nöd i sitt eget land framför välstånd utomlands. Finnens karaktär är kall och fast som klipporna, bland vilka han lever. Hans ansikte är mulet, han är alltid tystlåten, tvär och betänksam. – De snuskiga finnar (bekanta hos oss under namn av tjuhóner), som man får se skocktals på torgen i Petersburg, utgöra ej några mönsterexemplar av den finska stammen. – Finländarna äro förträffliga tjänstemän; i vår armé äro nästan alla verkliga finländare värdiga och exemplariska officerare. Alla officerare vid Finska gardet äro genuina finländare, manskapet värvas bland landets svenskar och finnar – idel utsökt, ståtligt folk! Finska gardets front är en ren tavla! I senaste polska kampanj utförde denna bataljon under av tapperhet och återvände till sitt land höljd av ära. Detta fälttåg bevisade, att finländarna äro lika tillgivna Ryska tronen som tappra och oförskräckta.”

En annan ryss, Valerij Brjusov, skriver en dikt “Till Finlands folk”, i översättning av R. L-st lydande:

Du ståndfasta, styva och sträva,
du furuskogsborna nation!
Av furusus föddes dig tankar,
av furan din sång fick sin ton.

granitfolk till håg och till hamn!
Din ande likt vinterskyn döljer,
ej ljungeld, men snöstorm i famn. – –

Och rimmet och penseln och strängen
de lyda dig villigt idag.
Förvägen och skulderbred mäter
du ödet med bältspännartag.

Stå fast, du oböjliga folkstam!
Ej fåfängt dig klipporna fött,
ej sällan med hopbitna tänder
den rasande östan du mött!

Stå fast! Den som kuvat naturen
i kamp om var fotsbredd av mark,
skall leva trots oväderskuren,
skall leva obruten och stark!

En korrespondent till ”The Times” 
skriver om ett besök i Helsingfors under rubrik ”Vid terrorns yttersta gräns”:

“Finnarna äro ett lugnt och allvarligt folk: förtjusande uppriktiga och välvilliga till karaktären, en smula naiva men med ett anmärkningsvärt sinne för humor. Vid tebjudningar eller offentliga tillställningar, som hjälper folket att komma igenom den långa vintern och slå så att säga en brygga från den mörka tiden till islossningen och den gryende våren, föres en intelligent och konstnärlig, snarare än en spirituell och blixtrande konversation. En sträng etikett råder, vid risk av social bannlysning. Finnarnas bildning ter sig som en ny aftontoalett, för vars fräschhet de äro mycket ömma.”

Danskan Emilie Demant-Hatt säger om de finnar hon träffade i Svenska Lappmarken: “Männen voro långa och massiva med dystra ansikten och något stelt i uttrycket.” 

Carl Thalbitzer skriver i “Finanstidende”: “Denna nation kommer i framtiden att bereda sina grannar överraskningar. Den har icke ungrarnas glödande temperament, men innanför masken av nordisk seghet flammar en vilja och en framtidstro, som bjärt sticker av mot andra folks pessimism. Nu reser sig i ungdomskraft ett folk, som tryggt blickar österut, i tillit till sin armé, ett folk som icke likt det polska är berusat av chauvinism och franskt maktbegär, men kallt beräknande vet sin egen begränsning och endast önskar fasthålla vid vad det historiskt har rätt till.”

Och polarfararen, kapten Mikkelsen säger i “Nationaltidende” 1922 om de finnar han under en resa i Karelen träffade:

“Det var män med ett gemensamt mål och gemensamt ideal. Män som under en lugn yta brunno av hat och som ej veko tillbaka för vad det vara månde. Det var män som så gott som alla hade personlig orätt eller lidande att hämnas, män som jag ogärna ville möta som fiende. Men mot mig som vän voro de välvilliga och tjänstaktiga, och i motsats till de finska norrlandsbönderna har jag i Karelen ej mött ett enda surmulet och lurande ansikte. Deras liv är primitivt, deras känslor primitiva, deras kärlek översvallande, deras hat obändigt i sitt otämda raseri. Det är ett naturfolk med ett naturfolks alla goda och dåliga sidor, mest av de förra.”

Märket H. S. skriver i den danska “Politiken”:

“Den finska tonkonsten avspeglar landets natur och folkets sinnelag. Naturen är än av fantastisk storslagenhet, än av leende idyll. Och sinnet! Detta säregna folk med alla dess olika egenskaper, dess barnsliga uppriktighet och tunga inbundenhet, dess fallenhet för mystik, dess hänsynslösa kraft och demoniska vildhet, dess halsstarrighet och hjältemod.”

Den norske författaren E. Welle-Strand skriver i “Det nye Nord”:

“De finnar man kände (före frihetskriget) voro till gränsmarkerna inflyttade element, och dessa voro icke alltid av bästa slag. De finska sjömän, som tagit hyra på norska fartyg, voro icke heller mycket ansedda. De voro förnämligast kända för sin lust för slagsmål, och även om de voro flinka sjömän, voro de icke några uppmuntrande exempel på sitt folks kultur. Det solida finska bondeståndet, den skickliga finska arbetaren, kände man icke, och med det intelligenta Finland kom man sällan i kontakt. Det finska Finland var på grund av språket ett slutet land.”

Som att vänta är, ha svenskarna mer än andra utlänningar befattat sig med det finska psyket. Men det är ofta långt ifrån några lovsånger till Finlands ära, som numera stämmas upp, liksom under studentmötenas dagar.

Omdömena variera dock något för tiderna före, under och efter världskriget. Före kriget åtnjöto finnarna mycken sympati (eller snarare medlidande) i Sverige, men där funnos också kretsar, inom vilka ett verkligt finnhat frodades. Så skriver t.ex. Johan Levart i sina Studentminnen”:

“Finnarna våra bröder! En flock vildar, som vi och Erik den helige en gång kuvat och kristnat och sökt göra folk av! En samling gentlemän, som springa till Bobrikoffs hejdukar och ange varandra för en mark per styck! Jag betackar mig för broderskapet.”

En skribent säger i “Nya Tidningen” 1923 bl.a.: “Ingenting bringas lättare i rörelse hos Finlands finnar än de nationalistiska instinkterna, och under deras svallning finna även annars bittra fiender varandra. En sådan nationell enhetlighet utgör å ena sidan otvivelaktigt en styrka, å andra sidan innebär den även risk och svaghet. – – Därunder känner man intet igen av den finskhet, som dock existerar, den som tar sig uttryck i folkkaraktärens känslighet, ja själfullhet, vilken härvid förkväves.” 

Märket “En svensk kvinna” skriver bl.a.: “Finnen har så lätt för att hata.” Vi ha redan tidigare citerat några av “Vagabondes” uttalanden i “Dagens Nyheter”. Ännu ett tillägg:

“Akta er noga för att intervjua en riktig finne från Finland. – Då får ni för en gångs skull höra sanningen om ert gamla löjligt tillbakablivna fosterland!”

“Alla idéer”, skriver Sven Rinman, som på sin flykt över världen kommit till Finland, “bli så bistert tillspetsade, alla motsättningar så obotligt skarpa. Var finnes en så eldröd kommunism, en så nattsvart nationalism, en så religiöst maskintroende internationalism, en så dåraktigt lallande modernism, en så tungt livsfientlig pietism? Och var annars en så obotlig optimism som Leo Mechelins? – Jag undrar, om inte mycket kan förklaras av bristen på humor eller just den egenskap, som ser nyanserna och ställer proportionerna. Därav det tunga greppet, det hänsynslösa konsekvensdragandet, den inbitna självtillräckligheten. “Ett trögt folk, fullt av hetsigheter!” Ehrensvärds ord, problematiska för oss, stämma bokstavligen på finnarna. – Det är mindervärdighetskänslans överkompensering, som här ådagalägges, samma psykologiska företeelser, som gör det så nöjsamt att ideligen understryka, att man är “husbondefolket” i landet. – – Den som sett den mörka glöden i en ung äktfinnes ögon och lyssnat till hans profetiskt stammade svenska, glömmer det inte så lätt. Vi gjorde väl i att ta med problemet Finland som ett härdande ferment i vår världsinställning.”

En annan syn på tingen har Carl Lindhagen, då han skriver under frihetskrigets dagar: “Man möter under senare tider människor som påstå att deras erfarenheter om finnarnas karaktärsegenskaper i ett visst avseende kunna sammanfattas i orden: Otacksamhet, lömskhet och ett odrägligt partisinne. Jag brukar alltid opponera mig. Och jag gör det fortfarande, därför att jag tror att något av detta ligger hos alla foIk, och om man tror sig kunna spåra något större mått därav för närvarande hos en del finnar, beror det mest på de olyckliga förhållanden, under vilka de leva.”

Sven Söderman ger en resumé av innehållet i F. E. Sillanpääs “Det fromma eländet” samt anknyter därtill några reflektioner om Jussi Toivola som typ.

“Denna skildring av ett livslopp är gjord med oförvillad saklighet och objektivitet. – Ett fattigbarns uppväxt och en fattig mans hårda villkor mot en social bakgrund i en ödemarksby – allt tröstlöst grått och enformigt. I vad mån Jussi Toivola lämnar bidrag till kunskapen om den finska nationalkaraktären är en annan fråga. Han lever, det är säkert, men finns det flera av hans sort, finns det verkligen så många, att de kunna representera en nationaltyp? Man skulle känna sig förstämd om så vore fallet. Vi ha vuxit upp med Runebergs heroiska föreställning om finnarna, och från senare år ha vi i Aleksis Kivis Esko (i “Sockenskomakarna”), på en gång menlöst oskyldig och orimligt halsstarrig, inskränkt och självmedveten, besinningslös och plikttrogen, trott oss se en symbol av det folkliga temperamentet i det finska blodet. Att åtskilligt förändrats, sedan den typen fastställdes, att kriget och det röda upproret påverkat mentaliteten är klart. Men denne ömklige Jussi, som inte duger till någonting, inte ens till att dö på ett korrekt sätt? Kan han representera finska folket annat än i lidande?”

“Finnarna äro underkastade masstämningar som inget annat folk i Skandinavien”, skriver Leif Kihlberg. “Till deras karaktärsdrag hör även envisheten i fasthållandet av en gång undfångna suggestioner.” – Han tänker därvid närmast på förbudslagen och äktfinskheten.

Hans W:son Ahlman säger, efter att ha berört några av finnarnas goda egenskaper, strävsamheten, bildningshågen, m.m.:

“Men alla medaljer ha en baksida. Så även finnens bild. Han är långsint, misstänksam, dolsk och hetsig. Han glömmer visst aldrig en förorättelse utan hämnar sig förr eller senare. Storsinthet torde icke höra till finnens dygder. Därtill kommer hans bestialiskt dåliga ölsinne. Den s. k. blodskrönikan i de dagliga tidningarnas alla nummer är ju något för Europa enastående. Det är därför icke blott en tillfällighet att den mest monumentala byggnad man ser vid infarten till Åbo, är ett fängelse.”

“Man riskerar icke att begå något svårare misstag, om man tycker sig urskilja en förening av primitiv religiositet och fanatism, politisk högerradikalism och äktfinsk nationalism. Det pietistiska draget sätter sin prägel på folkets breda lager, särskilt i vissa landsändar – man tror sig föra en strid mot Antikrist i bolsjevismens gestalt; den rent politiska aktivistiska tendensen förhärskar hos de mestadels anonyma ledarna”, skriver “Dagens Nyheter” om Lapporörelsen 1930. 

Med anledning av tävlingen om ett Topeliusminnesmärke skriver Tore Strindberg:

“Det är mig omöjligt att dela majoritetens uppfattning om att förslaget “Tarn ja Totuus” – ”Saga och sanning”, vilket enligt uttalad mening är en exponent för det specifikt finska, det kärva, slutna, segt oböjliga, även skulle vara en god manifestation av Topelii personliga väsende och diktargärning.”

En översikt av folkpsyket gavs år 1921 i “Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning” av Hagar Olsson:

“Ödemarken – det är den finska rasens dröm. I sekler har den gått ödemarkens vägar, brottats med den, besegrats av den och älskat den, som ett barn älskar sin moder. Det sägs, att finnen förr, när han såg en spåna komma flytande utför älven, svor och förbannade över att där tydligen fanns en annan, som slagit ned sina bopålar kanske bara en eller ett par mil ifrån honom, att han kanske skulle möta spår av en främmande fot och märken av en främmande hand under sina strövtåg i obygden, som han utkorat till sin, och att han då vredgad drog åstad till andra marker, trängde djupare in i skogarna för att desto säkrare få vara i fred med sitt. Det ligger en hejdlös individualism förborgad i detta, och det är just den som stöter andra raser vid beröringen med den finska.

Denna individualism, med en skarp tillsats av fientlighet gentemot allt främmande, är ödemarkens stämpel lika visst som det drömmande, fantasirika, inåtvända draget i finnens karaktär. Ödemarken föder självhävdelse och agressivitet gentemot allt mänskligt, men en blid, kärleksfull humor, en känslig betagenhet gentemot naturen. Slagsmål och sång äro därför två goda ting, som bättre än någonting annat känneteckna finskt kynne.”

Enligt andra är finnen i hög grad underkastad den masspsykos, som Gustave Le Bon skildrar i sin ”Psychologie des foules” eller Mc Dougall i “The Groups Mind”. Han tänker kollektivt och handlar i klump. Utvecklingsgången vore således från ödemarksindividualism till social kollektivitet.

Knivskärare (puukkojunkkarit). Sisu. Vad som i synnerhet länkat utlänningarnas uppmärksamhet vid oss, och det måste medges, en mindre smickrande uppmärksamhet är “huliganismen”. Ligger då denna i det finska blodet? Är det en oriktig observation, när en gammal författare talar om “Fenni mitissimi” (finnarna de mest saktmodiga), eller menar han kanske lapparna?

Någon har tänkt sig, att t.ex. det österbottniska häftiga lynnet vore miljöpåverkat. Jag har tidigare framhållit såsom en tillfällighet, att man möter samma obändiga lynne på andra sidan av Bottniska viken, på ungefär samma breddgrader, d.v.s. i Hälsingland (t. ex, Delsbo socken).

Man frågar sig strax: borde icke slättlandet snarare lugna sinnelaget än göra det hetsigt?

Redan Jakob Fellman skriver: ”En Finne i sin vildhet, en Norrman med sitt hotande skryt.”

Finnen råkar lätt, i synnerhet under rusets inflytande i “bärsärkaraseri” då han hugger vilt omkring sig, oemottaglig för alla lugnande åtgärder och för övrigt okänslig för honom själv tillfogade slag.

Jag tager en dagspressnotis ur högen:

”Senaste söndag (1930) försiggick i en gård i Kauhajoki ett s. k. karusellbröllop. Vid femtiden på måndagsmorgonen voro en del män så starkt berusade, att de av en obekant anledning började slåss. En av dem, målaren Virtanen, började därpå härja med kniv. Han slog först bonden Tasanko i bröstet med den påföljd, att denne segnade död till marken. Virtanen anföll därpå sonen i gården, som erhöll ett gapande sår i magen. Den rasande Virtanen fortsatte därpå sin fruktansvärda framfart och stack bonden Kujanpää i ryggen. Virtanens raseri avmattades inte ens nu, utan tillfogade han därpå bonden Lusa två sår i högra handen och ett i bröstet samt slutligen bonden Mäkinen flera sår i ryggen.”

En annan liknande historia från år 1925 må anföras:

“I lördags inträffade ett mord i närheten av Koura. Tvenne arbetare cyklade på kvällen hem från sitt arbete vid Koura såg. En stund efter det de passerat plattformväxeln upphunnos de av maskinisten Oksanen, som utan att säga ett ord åkte upp till deras sida, satte sin revolver för huvudet på den ena, arbetaren Rajasaari, och tryckte av. Kulan gick genom huvudet på R. som ögonblickligen störtade död till marken. Oksanen flydde, men fasttogs senare.” Han hade sedan nio år hyst agg till Rajasaari.

Notis från 1931:

“Ett sällskap på fyra män och två kvinnor uppehöll sig i en arbetares bostad. Sällskapet hade underhållit sig med samtal och även smakat spritdrycker, men ingen av de närvarande var det minsta berusad. Plötsligt reste sig en av männen, målaren Terho, drog fram ett fickvapen och öppnade eld mot de närvarande. Samtidigt öppnades dörren och tre nya gäster anlände. Av de senast ankomna blev en träffad av ett skott i högra axeln. Ungefär samtidigt segnade en av kvinnorna död till golvet, träffad av flere skott. Även arbetaren Penttinen hade träffats av ett omedelbart dödande skott. Ytterligare en person blev träffad av en kula från den rasande mannens browning. Värden erhöll ett livsfarligt sår i buken.”

Den finska pressen är tydligen generad för detta lynnesdrag, men den finlandssvenska trycker sådana notiser med stora rubriker och sparar icke på kommentarer.

I en ledare i “Hufvudstadsbladet” skrevs redan år 1920:

”Man har icke tagit det finska folkets bildningsgrad och dess psyke med i beräkningen. Den stora massan av Finlands folk står ännu på en mycket primitiv ståndpunkt, den är lättledd, trög, men på samma gång hetsig, med starka känslor av hat och hämnd som dominerande drag i folkkaraktären. Vid minsta – inbillade eller verkliga – oförrätt ropa de obildade arbetarna på vedergällning och hämnd. Kvinnorna äro i detta avseende åtskilligt bråkigare än männen. Vid våra domstolar har man nogsamt erfarenhet om de obildades processlystnad, men på samma gång lömskhet och feghet. Den unge puukkojunkaren anger ej gärna den som slagit honom av fruktan för hämnd, men ruvar i stället själv på vedergällning och hugger gärna i löndom till sin antagonist.”

År 1923 skrives i samma blad: “Man står alltid vid sådana uttalanden spörjande och undrande över de bottenlösa djup av oförståelse och dunkelt hatfulla rasinstinkter, den finska folksjälen ställvis kan gömma i sitt inre”. ”Dock kunna även finlandssvenskarna vara oförstående i sin språkfanatism. När jag i en polemik hävdade finnarnas rätt att även i Skandinavien sjunga ”Vårt land” med finska ord, ty, sade jag, “endast sålunda sjungen känna de den som sin nationalsång och låta sina hjärtan värmas därav”, föranledde detta anonyma brev med smädelser.

År 1927 skrives: “Man frågar sig ofrivilligt varpå denna det finska lynnets notoriska otillfredsställelse och eviga missnöje med bestående förhållanden kan bero. Var bottnar sist och slutligen denna städse dokumenterade känsla av att vara förtryckt, underskattad, utsugen. Mellan klagolåten om svenskarna som finskhetens klavbindare och förtryckare och den starka finska vänsteruppslutningen kring samhällsidealen är skillnaden från en synpunkt sett ingen. Båda rörelserna ha sin rot i missnöjet. Och det egendomliga är, att missnöjet hos finnarna består, även då de komma in i andra förhållanden.”

År 1928 skriver signaturen Abu Hassan om ”detta makabra och outgrundliga, som alltid ligger på lur i den finska folksjälen, färdigt att bryta ut vid första bästa tillfälle”.

En skribent i “Åbo Underrättelser” ser åter orsaken i självkulten och skenheligheten:

“För att ingiva folket självförtröstan, har man smickrat det, inljugit falska föreställningar om dess egen förträfflighet i det, lärt det att med oerhört bornerat förakt se ned på alla andra folk, de stora kulturnationerna kanske undantagna. Genom detta har den självkritik, utan vilken intet folk kunnat komma till sunda vanor och en sund syn på sig självt, omöjliggjorts. Det finska folkets pedagoger, ordet taget i den vidsträcktaste bemärkelse, ha enbart följt uppmuntringspedagogiken, utan att betänka att denna, så nödvändig den än någon gång kan vara, bör begagnas med den största måtta och balansera mot en mycket skarp självkritik.” Att märka är att ”äktfinskheten” är en s.a.s. kultursjukdom, som är nästan epidemisk hos yngre studenter, men okänd hos kroppsarbetare.

“Finnarna äro Europas blygaste, stillsammaste och fåmäldaste nation. Men under det stilla skalet bor ett mycket hetsigt temperament. Finnen bär saktmodigt förtreten, försagd och försvarslös. Men förolämpningen sitter inne och gror och växer till. När sedan alkoholen gör sitt till, då lossnar hans tungas band, han spyr ut ord som kulsprutans kulor, då minnes han förolämpningen, då är han färdig till hämnd, slidkniven blixtrar, och ett dråp är begånget. Vi ha att inregistrera ett dråp om dagen i Finland. Vi besitta Europas rekord i mannadråp”, skriver Ernst Lampén (1930).
I tidningen “Maaseudun Sanomat” skrives i anledning av blodsdåden:

“Någon har sagt att intet folk ursprungligen besitter annat än råhet, och otvivelaktigt ligger det i detta påstående en viss sanning. Det nationella temperamentet kommer till synes i den mån passionerna fritt få rasa. Den under senaste tid så mångomtalade “finska sisun” är i själva verket benämningen på finnarnas temperament. Energin kan leda till vackra resultat, men den låter även råheten på bottnen framträda. Till följd av sin energi är finnen en seg arbetare, som icke ger tappt förrän målet har uppnåtts, men den ohämmade sisun gör ofta finnen desperat och kommer honom att begå handlingar av fruktansvärd råhet. 

Här är frågan om de mest ursprungliga psykiska faktorerna hos vårt folk. De innebära nog stor livskraft, men samtidigt sprida de, lössläppta, kring sig fördärv och förstörelse. De äro naturkrafter, och som sådana fruktansvärda, om de icke hämmas och ledas rätt.”

Svordomen är hos finnen en säkerhetsventil för ett alltför högt inre tryck.

“Äro svordomar lika vanliga hos andra folk som hos oss finnar! – – – I varje fall vittnar det väl om en viss rörlighet eller rentav en viss explosivitet i affektlivet, ja, även en viss sensibilitet, så mycket egendomligare, som den ofta döljes av en yta av lugn, tröghet och oberördhet”, skriver Margit Niininen. 

Eino Kaila anmärker i en artikel i tidskriften” Valvoja-Aika” 1925:

“En sjömanspräst berättar, att ingen som berusad är så vild som finnen. I Tammerfors stad skall det årligen inträffa lika många dråp som i hela Sverige. Se där avigsidan hos den världsberömda finska “sisun”. Så värdefull denna “sisu” är – ty däri ingår uppenbarligen även ett kännbart mått av andlig energi -, tyckes den ännu innehålla även något av en av kulturen otämd ursprunglighet. Som sådan kom den till synes i det röda upproret. Jag skulle tro, att en av finska folkets stora frågor är, huru denna “sisu” skall kunna tämjas, utan att dess kraft försvagas, huru den skall kunna överföras på finare och för kulturen värdefullare delar av hjärnan än blott de motoriska nerverna.”

“Sisukas är”, skriver Sigurd Gadolin, “ett slags medelproportional till energisk, egensinnig, enveten, motsträvig, häftig, ilsken m. m. – –

Kivis “sju bröder” ha gemensamt denna besynnerliga “sisu”, vars ursprung och egentliga innebörd endast tillnärmelsevis låta framställa sig. – – Den finska “sisun” är mera än blott en egenskap. Den ger sig till känna i pulsens slag, den har mycket med nerverna att göra, den är egensinne, oresonlighet, den stålsätter sin ägare inför påfrestningar av olika slag, den är förmåga att härda ut till det yttersta -”

I “Vasa-Posten” anklagar man rent ut de bildade klasserna för att underhålla denna råhet:

“Vi ha länge förvånat oss över att en sådan busvisa som ”Isotalon-Antti” kan vara så populär i alla kretsar. Den sjunges vid alla möjliga tillfällen, i supgillen, på festmiddagar, studentmöten och fosterländska samkväm. Den handlar bara om vilda sällar, som köra knivar i varandras ryggar och mörda länsmän för att komma åt deras hustrur, men den verkar på något sätt upplyftande och hänförande på stora delar av folket. Den råa visan måste tilltala någonting i folksjälen, vad det nu månde vara.”

Visst är den rå, visan om Antti i Isotalo och hans kumpan Rannanjärvi, som voro de största slagskämparna och dråparna på 1860-1870-talet, men målar i sin dysterhet – även vad melodien vidkommer – alldeles förträffligt folklivet och folksjälen i Sydösterbotten på denna tid. Här i översättning några strofer som exempel på sådana allmänt sjungna visor:

I Härmä så hemskt ett bröllop stod,
och där man drack och där flöt blod,
från farstuns vrå till trappan ned
bars lik i långa led. – –

Sörj ej, pappa, sörj ej, mamma,
fast gossen är järnsmidd, fången,
pojken är ju väl anammad,
när för dörren lagts järnstången. –

Stor-Anders vid fästningens port
han hissade sina byxor:
Ack! den som vore hemma ändå
och fick med kniven kring sig slå!

I “Vasa-Posten” skrives:

“Råhet finnes ej blott hos de lägre lagren, utan även på samhällets toppar och tar sig bl.a. uttryck i sådana vidunderligheter som berättelsen om Pikku Eljas.”

“Pikku Eljas” var en berättelse i en finsk läsebok för barn. Eljas var en skrytsam fyraårig parvel, som bland annat sade, att om han fick en svensksinnad hustru, så skulle han kasta ut henne genom fönstret. Denna berättelse rörde givetvis upp mycken polemik, men saken nedlades, då förlaget lät trycka en ny upplaga, i vilken denna berättelse modifierades.

Finnen låter fånga sig av ytterligheterna, säges det. Sålunda skrives i en ledare i ”Åbo Underrättelser”:

“Vardera rörelsens (kommunismen bland arbetarna och äktfinskheten bland borgarna) utbredning liksom i tiden förbudets, beror av samma gestaltning av mentaliteten hos folket. Man måste löpa linan ut. Sedan inträder nog på en del håll besinning, men att då mera rätta misstagen är svårt, kanske omöjligt. Man saknar även mod. Hur beklämmande verkar icke oppositionen mot förbudet. Detta ständiga “visserligen – men”. Å ena sidan vill man ha det, å andra sidan förklarar man det vara landets olycka. Detsamma är förhållandet med äktfinskheten. Hur många förklaringar har man icke hört om denna rörelses osundhet, men hur kapitulerar man icke det oaktat utan vidare inför den.”

I likhet med flera andra unga folk anses finnen sakna pietetskänsla:

“Om det är någonting som kan komma fosterlandsvännen att med tvivel och bekymmer motse framtidens svar på frågan huru vi skola förmå reda oss såsom en respekterad, stark och självständig nation, så är det den besynnerliga eftergivenhet för tillfälligheternas intryck, som gör sig gällande i vårt offentliga liv i stort som i smått”, skrives strax efter slutat frihetskrig.

“Först en hetsighet utan överläggning, sedan en obotfärdig tröghet att åter låta sunt förnuft komma till heders i eftertanken. Vi ävlas med att vara ett demokratiskt folk, som ser blott framåt och vars största iver går ut på att slita sönder minnena av det som varit. Det vore anledning för oss att betänka den djupa visdomen i Renans, den franske tänkarens ord: “Det sanna framåtskridandets, det verkliga sanna framåtskridandets män äro de som bygga på en djup aktning för det förgångna”. Vi sakna denna aktning för det förgångna.”

Sociala drifter. Solidaritetskänslan är mycket utbildad hos finnen, vilket i många fall är en styrka, men individuellt kan bliva en svaghet.

“Man reagerar blott för detta, att en av ens egna blir angripen, och att angriparen alltså måste vara en fiende. Mellan person och sak, mellan vederhäftig kritik och ovederhäftiga beskyllningar förmår man alls ej skilja. – Dylikt ligger kanske i demokratiens natur, men man tycker sig även spåra ett specifikt finskt lynnesdrag däri. Det är i den envisa tron styrkan ligger, i det bestämda avvisandet av allt, som kan rubba den. Tron medför lidanden och offer, och tron skapar martyrer. Den förhånade och beledde är den sanne troshjälten, och till honom blickar man upp. Kanske kan en dylik sinnesriktning bero på bibelns och på ofärdsårens inflytande, kanske på en sekellång kamp mot en hård natur. Kanske ligger orsaken ännu djupare”, skriver märket “Betraktaren”.

Finnarna äro nogsamt “profeter i sitt eget land”. Ingenstans ligger hjältedyrkan så väl till, men hjälten måste ovillkorligen vara “en av de våra”. Detta är ofta viktigare än allt annat. En svensk misstänker sin granne för allt ont som kan tänkas; en finne tror sin sockenbo om gott, även om denne icke är värd det, och tar alltid hans parti.

“Finnarna utveckla en sällsynt hög uppfattning om de plikter det gemensamma pålägger individen”, skrives i tidningen “Hangö”.

Man förvånar sig ofta på finlandssvenskt håll över den lätthet, varmed finnarna t.ex. byta familjenamn. Namnet, menar man, är något man fått i arv, något heligt, som man icke bör kasta bort, om icke någon fläck låder därvid. Men finnen resonerar annorlunda. För honom är det skillnad, att han talar med en Koskinen eller en Forsman.

“Aha, han har ett finskt namn, då får man vara naturlig och otvungen med honom, han är en av de våra”, tänker han.

Finnar (2/2)

”Den lågmält och ofta i bas talande finnen, som använder korta, kärva uttryck, ofta träffande, är fullkomligt att lita på i vänskap.

Finnen är till den grad en samfundsmänniska, en kollektiv varelse, att han vill känna sitt eget folks atmosfär omkring sig för att kunna trivas. I finskan är muukalainen (främling) närmast ett skällsord, meikäläinen (en av de våra) närmast ett smeknamn.

Det finnes väl knappast en finne, som icke blir glad, om han tilltalas på sitt eget språk. Då försvinner vanligen all tidigare visad vresighet, han har liksom större kontakt med personen i fråga. Han vill också gärna draga folk in i sin egen åskådnings- och nationalitetskrets, Därav hans styrka i propagandan.

“Finnarna ta inte intryck av utlänningar, utan försöka i stället förfinska alla utlänningar, som komma till deras land”, skriver Abu Hassan.

Vi ha hittills trott avundsamheten vara en kunglig svensk egenskap, men en författare, som tydligen icke saknar galla, skriver:

“Värst av våra egenskaper är avunden. Detta folk tål icke någon man, som är huvudet högre än andra, icke ens om han vore “en vanlig finsk man”. Det kan icke ens komma i fråga, att en man av ett annat parti skulle kunna få något erkännande, men även inom det egna partiet bildas klickar, vilka stundom öppet, stundom i all stillhet kämpa mot varandra. Grunden för dessa inbördes stridigheter är mycket sällan principiella meningsolikheter, utan vanligen personfrågor, som bero av avundsjuka. Samma fenomen kan man naturligtvis konstatera även på andra håll, men hos oss är det alldeles speciellt kraftigt och iögonenfallande. En sekundär fråga är i detta avseende, huruvida denna småaktiga avund beror av vår nationalkaraktär eller av de trånga vyerna under vår långvariga underkastelse under främmande välde. Sannolikt ha alla dessa faktorer medverkat därtill. Huvudsaken är emellertid, att vi äro behäftade med alltför mycken småaktig grälsjuka och avund. Denna företeelse är så mycket egendomligare, som vårt folk i allmänhet har sinne för humor, vilket framträder i allmogens dagliga liv och i vår litteratur. Men vi sakna befriande humor i vårt dagliga liv. Vi se på alla frågor så högtidligt och allvarligt, att vi förlora sinnet för proportionerna. Man behöver blott betrakta det mäktiga Englands politiska liv för att förstå, vilken betydelse en i rätt tid framförd välvillig humor kan hava. Hos oss förbytes humorn, om man någongång försöker sig på den, till bitter satir. Av denna omständighet beror även delvis det, att personer av olika partier överföra sin politiska envishet och motvilja även på privatlivets område, vilket även är ägnat att förbittra vårt liv.”

Vresighet. Trumpenheten i det finska kynnet påtalas också:

“Hos oss fördystras man mestadels”, säger W. Ruin, “där man ej arbetar eller bråkar eller kanske tränar sig för en idrottstrofé; vilket allt i grunden är att tumma på medlen, men ovisst skjuta framför sig målen, leva i förberedelsens tecken, sällan i uppfyllelsens.

Men är det ej otacksamt tal, invänder väl någon, har ej Finland vederfarits uppfyllelse mer än något annat land? Ja, men vi äro ej riktigt glada därvid. Främlingar, som på länge ej gästat landet och nu komma hit, förvåna sig däröver, tycka att vi borde vara oavbrutet glada sedan 1918. Men vi ha liksom glömt den konsten.”

När finnen har motgångar eller är på dåligt humör, så är han det med besked. Han blir antingen misantropisk eller vresig. I det förra fallet drar han sig undan folk och låter förtreten stanna inom sig själv, i det senare fallet visar han sig butter mot andra, svarar icke på tilltal eller ock med ett kort och tvärt “jag ids (gitter) inte!” Han gör också mycket “i harmen”, som han senare ångrar. Ibland går det ut över andra, men ofta över honom själv – finngumman hade “ost och bröd i barmen, men åt det int’ i harmen”.

Man skall dock icke låtsa om hans misshumör. Han blir god igen, om ock mången är nog så långsint, och då ser han helst att ingen fäst sig vid det och tror gärna, att så varit fallet.

Mången skyller detta sinnelag på naturen. Mot detta betraktelsesätt opponeras i en tidning:

“Det skulle leda till en alltför mekanisk uppfattning att tillskriva yttre klimatologiska faktorer allt som sker på de mänskliga instinkternas och det mänskliga viljelivets område. Ingen kan mildra kölden, förkorta vintermörkret, lyfta solen högre och göra rymden vidare över vårt molntyngda, frusna och solfattiga land. Vad som i rent yttre avseende gjorts för att bryta isoleringens ödslighet är dock icke ringa. Järnvägen och bilen, telefonen och radion har under årens lopp brutit avskildheten och instängdheten. – Enslighetskänslan och ödemarksförgrämdheten ha hos oss blivit i alltför frikostig grad politiskt utnyttjade. Folklynnet pendlar mellan tungsinne och överdåd, mellan ruelse och vildhet.

– Glädjen krusas som motvillig gäst,
mutas med guldet i flaskan,

skriver Levertin i sin dikt “Folket i Nifelhem”. Men då gästen stundom kan visa även dåliga sidor, så är ingenting enklare än att helt förbjuda honom, för att i fortsättningen vara befriad från frestelsen att krusa honom. Det är ont om rikedomar i landet och arbetet är strävt. Javäl, låt oss stifta en lag som gör det lika för alla och livet lätt att leva! Den kulturella trivseln är inte överhövan stor. – Livet vimlar av fiender såsom skogarna av troll i forna dagar. Genom en serie av besvärjelser, förbud och statsåtgärder får man dem fördrivna. Vi berömma oss ofta av att stå naturen nära och att tills vidare vara oanfrätta av kulturfolkens nervösa åkommor. Men uppgiften om naturfolkens goda nerver är i stor utsträckning en myt. Ödemarksfolkets skrock och vidskepelse går igen i vår politik. Den bär i många stycken neurastenins drag. Vi ha fått ett politiskt läseri, som utesluter jämvikt och sinnesbalans. – Vi få icke ge oss ödemarksskräcken i våld.”

“Finnarna äro ett nordiskt folk trots att naturen begåvat dem med ett sydländskt temperament”, skriver märket Abu Hassan. 

Finnen klandras ytterligare för att vara i avsaknad av skamkänsla och ridderlighet. Ett finskt ordstäv säger visserligen: “det är min starka sida, att jag ej skäms”. Men å andra sidan är det farligt att såra den mycket ömtåliga finnen, ty då kan han lätt visa sitt våldsamma sinnelag.

Finnen har svårt att förlåta, men ännu svårare att be om förlåtelse. Han tror att detta på något sätt skall nedsätta hans värdighet och anseende, och styvnackad som han är, kan han inte förmå sig att bryta det pansar han själv byggt omkring sig.

Ridderligheten står kanske icke så högt i kurs som bland germanska folk, men ofantligt mycket högre än hos öst- och sydeuropeiska nationer. En finne kan bära hand på sig själv av sårad stolthet, men har svårt att förstå, att man genom ett självmord kan avtvå en fläck på anseendet.

En förmånlig befattning söktes strax efter slutat frihetskrig av två personer, en finne och en finlandssvensk. Den senare hade i följd av olyckor under “den röda tiden” icke i tid fått en meriterande skrift fullt färdig, anhöll om ett par veckors förlängning och fick svaret “gärna, om blott medsökanden icke har något däremot”. Men denne opponerade sig bestämt: “Är det tänkbart, att jag skulle släppa en så enastående fördel ur händema?” – Det gällde en befattning av etisk-idealistisk natur.

När Rolf Lagerborg hade yttrat i en intervju i Stockholm: “Tror ni att en fattig fan icke helst slipper att, medan han är i paradiset, tänka på den tandagnisslan, därifrån han kommer”, vållade detta en hejdlös storm i det äktfinska studentlägret. Man uppvaktade honom med visselkonserter, kattserenader, hånfulla tillmälen och skarpa skrivelser.

Juhani Aha uttalar i ”Otava” sin mening om huru en finsk gentleman borde vara beskaffad. Som en efterföljansvärd typ uppställde han “en lugn, tillförlitlig, behärskad nämndeman, fåmäld, men vägande sina ord, talande i ordspråk och vändningar, i vilka århundradens visdom koncentrerats.

Ty allvar, stadga, rätlinighet (åtminstone hos österbottningar), måttfullhet och yttre värdighet ha alltid varit uppskattade egenskaper hos finnen.”

Flegman. Till den finska flegman hör naturligtvis en god portion maklighet, för att icke säga lättja.

“En tok arbetar mycket, den kloke lever med mindre.”

“Inte lever man med arbete, men med knipslughet.”

“Ingenting finnes så rikligt som tid.”

“Uppskjut icke till morgondagen vad du möjligen kan lämna till i övermorgon.”

Det är gott om dylika ordstäv. Men gäller det, kan finnen arbeta som “en hel karl”.

“Finnen arbetar i ilskan”, säger man bland finlandssvenskar.

Men att här också kan arbetas äro t.o.m. utlänningarna villiga att medge. Dansken Johan Skjoldborg, som reste i Finland 1928, skriver: 
“Jag fick ett livligt intryck av huru strängt det arbetas i detta land. Jag såg ett folk i energiskt arbete, ett folk i vårens tecken, ett folk fyllt av dröm och tro, ett vaknande folk i kraftutveckling efter frihetskrigets dagar.”

“I Sverige, Norge och Danmark förnimmer man”, skriver en amerikanska, “den lugna undertonen i allt arbete. Särskilt i Sverige har man tid och arbetsro, man kan unna sig meditationer och annan andlig lyx. I Finland härskar däremot samma intensiva arbetsiver som i Amerika, samma oavbrutet eggande framåtdrivande. – Av alla länder i Norden påminde Finland mest om Amerika.”

Ett finskt ordspråk harmonierar med den förmåga att icke ge tappt som är finnen så säregen. “En kvinna må återvända på halva vägen, en man måste gå fram till slutet.”

Flegman understrykes i följande ordspråk:

“Gud har ingen brådska skapat,
den är onda världens påhitt.”

Som brottarnation stå finnarna utom fråga främst bland alla världens folk. “Det är någonting visst i det finländska kynnet som betingar denna överlägsenhet: energi, envishet, förmåga att hålla ett grepp, men dessutom en kontemplativ läggning, som hjälper att fundera ut nya grepp och konster”, skriver märket Allround.

Värdighet – torr humor. Mången säger, att finnen icke har sinne för humor. Rättare vore kanske att säga att icke all humor tilltalar honom. Men den som hört i vilka väldiga upplagor t.ex. märket Veli Giovannis små anekdotböcker gå ut eller sett huru den savolaxiske humoristen Ernst Lampén uppskattas eller som vistats någon tid bland allmogen i Savolax, kan dock icke tvivla på finnens läggning för skämtet. En annan sak är att han vill uppträda värdigt, ofta nog med krystad värdighet, med s. k. “kyrlanim” och lägger sig till med “kyrkhosta”.

Vid föredrag och i festtal få icke humoristiska vändningar förekomma, de skola vara torra och sakliga och kunna gärna vara svamlande, blott detta sker i retoriskt väl svarvade fraser. Finnen som eljest gärna är tillbakadragen, är icke blyg för att uppträda offentligt, n. b. på sitt eget språk, då han vanligen kan lägga sina ord väl och har, som han själv säger, god supplik. Han uppträder ofta med patos, ty han vet att åhörarna sätta värde därpå. Den gråtpatos som finska recitatriser och recitatorer oftast använda, skulle helt enkelt icke låta sig göra i svensk uppläsning.

Finnen anses i allmänhet icke vara snarfyndig, kanske dock savolaxarna utgör ett undantag. Finnen står ofta svarslös och är eftervis. Men ett kvickt eller hellre bitande svar uppskattas högt, och den som kan giva sådana, anses utan vidare vara begåvad.

Det berättas om en slagfärdig finsk domprost, som en gång vid ett festligt tillfälle fick plats vid sidan av generalguvernör Bobrikovs huskaplan, att han råkade i dispyt med denne om vilket språk Kristus helst använde. Finnen höll på hebreiska, men ryssen påstod att det nog var ryska han kunde bäst. De grälade länge om saken, men slutligen sade finnen:

“Jag tror nog ändå att Ni har rätt, Kristus måtte ändå ha kunnat ryska rätt förträffligt.”

“Nå, där ser Ni, vad kom Er att ändra åsikt”, sade ryssen.

“Jo, i skriften står, att Kristus nedsteg till helvetet och predikade, och huru skulle de ha förstått honom där nere, om han ej talt ryska.”

Knipslughet är dock långt ifrån främmande för det finska folkIynnet. Våra domare kunde berätta om tusen mer eller mindre finurliga försök att slingra sig undan rättvisans griparm.

Dygder och odygder. Man beskyller finnen för bristande tacksamhetskänsla. Någon har sagt, att den finska tjänaren alltid vill lämna ett dåligt intryck efter sig, när han eller hon flyttar, oberoende av huru de blivit bemötta. Men skall man höra på klagomål över tjänare från värdfolkets sida eller tvärtom, råkar man vanligen in i det rena skvallret. Så därpå är inte att lita.

Värre är det med den politiska otacksamheten. Det är en stor skillnad mellan esternas och äktfinnarnas sätt att se på den “svenska tiden”.

I en finsk tidning skrives sålunda bl.a.: “Då de (svenskarna) utbredde kristendomen i Finland, förstörde de med våld finnarnas andliga liv och tillintetgjorde finnarnas vackra Kalevalaartade livsuppfattning, allt det som först efteråt andats så skönt och rent ur Kalevalas och Kanteletars poesi.”

Klart är emellertid att finnarna blevo strängt anlitade i alla Sveriges krig, men detta land skonade ju icke heller sina egna söner. Även tyskarna ha vissa skäl att klaga över otacksamhet.

“Så kommer det, att Tysklands hjälp till vår frihet förtränges som någonting man blyges för. Samvetet säger: de räddade oss; högmodet säger: vi behövde dem icke. Till slut – ger samvetet vika. På samma sätt går det i vårt självbelåtna folk med västerlandets insats sedan Erik den helige”, säger Rolf Lagerborg.

Huru det hade gått med vårt land det svåra året 1918, om Mannerheims armé fått belägra Helsingfors långt in på sommaren, kan var och en lätt föreställa sig. Redan nu, då ändock hela bandarmén fick resa hem till sina avelsgårdar, då vårsådden började, var hungersnöden hotande nära. Man har sökt upp åtskilliga egoistiska motiv för tyskarnas ingripande, och otvivelaktigt funnos sådana. När är icke politiken egoistiskt? Men i stort sett förefaller det som om vi här hade att anteckna den germanska riddarandans kanske sista storbragd.

Om finnen är ofördragsam är omtvistat. Man har sagt, att äktfinskheten är ett utslag därav. Men ohöljd chauvinism finnes hos alla folk. Och det finnes några finnar, som vågat opponera sig mot denna rörelse. Så t.ex. skriver Eino Kaila bl. a: “Är – så börjar kanske snart en utlänning tänka – huvudsaken i verkligheten icke finska rikets självständighet, som också är en nödvändig förutsättning för dess kultur, utan ett “purfinskt” Finland? Frågan om vår självständighet och dess förutsättningar borde ju dock ovillkorligen stå i främsta rummet och frågan finsk eller svensk först i det andra. – Jag har det intrycket, att “äktfinskheten” – upphetsningen mot det svenska språket och den svenska kulturen väsentligen beror av den känsla av underlägsenhet – i jämförelse med “germanismen” – som besvärat den rasmedvetet betonade “äktfinskheten” själv – medvetet eller omedvetet.

Utlänningen, som läst om våra språkstrider, förvånar sig ofta över det goda förhållande, ibland t. o. m. kordiala, som råder mellan finnar och svenskar i landet. Man kan väl tänka sig en sådan syn som den, att en finne och en finlandssvensk sitta med armarna om varandras skuldror – givetvis efter att ha njutit alkohol, ty spriten förmår hos dem båda utlösa allehanda stämningar, från vilt raseri till mildhet emot hela världen, beroende på ölsinnets karaktär – och rådbråka, finnen svenska och svensken finska för att visa sig uppmärksam mot varandra.

Mot utlänningen som ej talar hans språk, är finnen vanligen tvär och butter, men t.ex. i affärstransaktioner är han storartat fördragsam och långmodig. I intet land i världen torde det vara så lätt att erhålla penninglån eller kredit “blott för sina blå ögons skull” som i Finland. Ett stort antal studenter lever ju på lån av anförvanter eller t.o.m. obekanta personer, som stå risken för förhoppningars skull, vilka ofta grusas.

I samband med detta lättrogna sinnelag står bristande ekonomisk håg överhuvud. Man skaffar sig en mängd onyttiga eller obehövliga saker, ifall man till äventyrs har pengar. Sparsamheten är ringa, jämförd t.ex. med fransmannens, ja, med svenskarnas och danskarnas sparsamhet. En finne vill gärna “bestå”. Historien om finnen som kom in på ett tyskt värdshus och såg en tysk beställa en flaska öl med sex glas för sitt sällskap och strax sökte bräcka honom genom att beställa sex flaskor öl och ett glas, kan vara sann. När den finske arbetaren har förtjänat en god dagspenning, köper han prima charkuterivaror och äter upp hela förtjänsten i ett ögonblick. Blir det sedan arbetslösa tider, drar han ihop svältremmen, ty han har en storartad förmåga att resignera i detta avseende. Bonden Paavo i Runebergs diktning är visserligen något idealiserad, men kan ännu i den dag som är ha sin motsvarighet.

“I Frankrike lär man sig spara, i Tyskland att förtjäna” och i Finland – kunde man säga – att göra av med sina pengar.

Finnen är inte chevaleresk, men inte heller brutal mot det kvinnliga könet. Under det röda upproret hörde man om gruvliga illdåd från rödgardisternas sida, men icke om våld mot kvinnor, medan sådant däremot tyckes ligga för ryssarna. Många historier voro kanske överdrivna, men det talades ofta om våldtäkt, som de ryska matroserna gjort sig skyldiga till. Finnen har i det hela taget en helt annan könsmoral än ryssen och skiljer sig till och med i detta avseende litet, men dock märkbart, från finlandssvensken. Osedligheten kan ju lätt taga grova former, vilket framgår av Sillanpääs och flera andra – i synnerhet tavastländska – författares skildringar, men blir vanligen mera en bisak och heller aldrig raffinerad.

Pornografi går icke i Finland. Folk har ju försökt sig därpå, men dylikt är en dålig förlagsartikel. Icke ens revyer, som äro så omtyckta i Sverige och Danmark, äro i den finska publikens smak. Man anser dem alltför lätta, för att icke säga lättsinniga.

Finnarna äro i regel varmt religiösa. Det synes som om den religiösa, ja, pietistiska känslan skulle stegras norrut, i likhet med vad fallet är i Sverige och Norge. Särskilt österbottningarna ha fallenhet för religiositet, men vi få icke glömma att en kraftig andlig väckelse också utgått från norra Savolax. Otaliga belägg på förefintligheten av detta drag kunde anföras, jag vill här blott citera några rader av K. S. Laurila:

“Hos kalajokiborna, som ytligt sett förefalla att besitta ett kallt, sunt och nyktert förnuft, blottat på all sentimentalitet och allt svärmeri, bor dock innerst en djup metafysisk längtan mot det eviga. – De religiösa rörelserna ha präglat dem med allvar och djup – de äro gudssökare och forskare, dryftare av tillvarons dunkla gåtor och problem.”

Ett ordspråk, som användes både bland finnar och svenskar i Finland, ljuder i svensk språkdräkt sålunda:

“God mat smakar bra gott, när den är riktigt god.”

Detta tyder på, att man icke är totalt likgiltig för bordets njutningar. 
Ja, vi komma åter in på kapitlet finnar och svenskar i Finland. Skillnaden kan ju vara mycket stor, t.ex. mellan en ålänning och en kuusamobo, men den kan också vara hårfin.

Otto Manninen har privatim sagt om flera av mina typer från Kyrkslätt (“Gammaldagsfolk” och “Min hembygd”) att de kunde ha passat i Aleksis Kivis skildringar. I själva verket är ej skillnaden stor mellan svenska och finska nylänningar, vilka senare Kivi mest skildrat. I bådas ådror flyter blandat blod. Vad som stört grannsämjan har mest varit en viss lömskhet från finnarnas sida och svenskarnas alltför “ypiga (öppna) käftar”. Finnen kan förstå skämt och humor till en viss grad, men icke ironi och sarkasmer. Redan en anmärkning kan han, som sagt, ta som en personlig förolämpning.

Orsaken till finnarnas hätskhet mot finlandssvenskarna och f. ö. allt svenskt ligger till en del i övermodiga yttranden från svenskarnas sida. Sådant ligger och pyr och gror och dikterar medvetet eller omedvetet både tankar och handlingar. På “äktfinskt” håll har man helt obefogat börjat tala om finnarnas slavsinne. Finnen har ju aldrig varit träl. De husträlar man hade “på Väinämöinens tid” behandlades ju nästan som medlemmar av familjen, om man jämför dem med slavar och livegna i det övriga Europa. Men detta tal är väl icke heller allvarligt menat, utan utgör endast ett kampmedel i partifejderna.

Som lärare under mer än fyrtio år till kanske ett par tusen elever med finska som modersmål, har jag gjort den iakttagelsen, att den finska lärjungen till en början står sig ganska slätt, kanske beroende därav, att min frågeställning avvikit från den han vant sig vid i skolan, men att han är i hög grad utvecklingsmöjlig, bara han får tid på sig och den nödiga ledningen. Jag har kommit till den slutsatsen, att man aldrig bör misströsta, om lärjungen har blott en medelmåttig begåvning. Just medelmåttorna äro vanligen de flitigaste och kunna ordna sina studier praktiskt, vilket är av stor betydelse. Endast i det fall, att uppmuntran är så påfallande att de bli självtillräckliga, vilken fara lätt är förhanden, kan det hända att man misslyckas, ty ingenting anstår en vetenskapsidkare mindre än självtillräcklighet, som förr eller senare urartar till kritiklöshet.

Många av mina finska elever ha i hög grad överraskat mig genom den utvecklingskurva de kunnat uppvisa, och det tyckes icke finnas någon gräns för deras utvecklingsmöjligheter. Flera ha som gamla återupptagit sina studier och bedriva dem med den mognade och erfarna personens rationalitet och målmedvetenhet.

Medan en person av slavisk nationalitet ofta uppvisar en tidig begåvning, som kan verka underbarn, men sedan vanligtvis stannar i utvecklingen, har finnen, som sagt, en jämn utvecklingskurva, varför jag tror att denna nation, om dess politiska frihet kommer att fortfara, kan bli en av de ledande i den kommande tidens arbete, åtminstone på de teoretiska, men sannolikt även på en stor mängd praktiska forsknings- och verksamhetsgebit. I detta fall stämmer Per Brahes ovannämnda uttalande märkvärdigt bra.

Den lågmält och ofta i bas talande finnen, som använder korta, kärva uttryck, ofta träffande, är fullkomligt att lita på i vänskap. Den blick han ger en, ofta snett nedifrån, är som ett fast handslag. Men reta honom icke, och akta er för att begabba honom, då är det slut med hans självbehärskning.

Finnarna anses höra till de passiva folken. Denna passivitet har varit framträdande, så länge det ryska beroendet varade, men nu synes saken ha förändrat sig betydligt. Att det finska elementet mångenstädes tränger in på grannarnas område, tyder icke på passivitet. Lika är det med flera andra av de “hävdvunna” egenskaperna, t.o.m. tillbakadragenheten och inbundenheten ha försvunnit eller förändrat sig, ty såsom Arvi Grotenfeft säger: “historien utvisar att folkets psyke förändrar sig”. Blott envisheten står kvar.

Finnen blir sällan så högmodig i medgång som germanen. Små sår och fattiga fränder skall man ej förakta.”

Fattigdomen är ingenting föraktligt, man skall ta den med resignation: “Fattigdomen är ingen fröjd för någon, men skratta får man ändå.” Finnen har en viss art av högmod; han tål icke satir riktad mot honom själv, han fruktar att bli utsatt för nedlåtenhet, och han hänger sig hellre än han förödmjukar sig inför sin fiende. Han kan, som sagt, icke be om förlåtelse, vill aldrig erkänna ett fel, och är envis som synden i att fasthålla vad han en gång sagt, fastän han inser att han har orätt. Högmodet visar sig sällan i prål eller skrytsamhet.

Finnen blir dock på sitt särskilda sätt högmodig, eller snarast egenkär; han tror sig förstå allt, om han lärt sig endels. Man talar om s.k. jyväskylämagistrar. Det är närmast Chronschough-typen vi här ha att göra med.

Ännu en sak, som synes karakteristisk för finnen är hans läslust, hans fallenhet för teoretiska spekulationer, hans tro på “ordets makt”. Det kan, såsom redan påpekats, icke finnas andäktigare åhörare än finnarna. En föreläsare berättade, att ett par personer efter ett föredrag komma och tackade honom för det synnerligen lärda föredraget. 
“Jag hoppas att ni förstod mig, jag försökte ställa mina ord så begripligt som möjligt”, sade föreläsaren.

“Nej, inte förstodo vi just någonting, men roligt var det att höra ett så lärt föredrag.”

Respekten för lärdom och vetande är synnerligen stor.

Finnen läser otroligt mycket. Det finnes väl ingen nation som förbrukar tillnärmelsevis så mycket litteratur. En statistik över huru många böcker, som ägas och läsas per man i Finland vore helt säkert överraskande för alla. Ty finnen läser verkligen den bok han engång köpt. Naturligtvis kan det vara förenat med en smula snobberi, att hålla sig med ett rikt och vackert bibliotek. Ett dylikt snobberi förekommer ju hos alla kulturfolk och mest inom de högsta klasserna. Men bondens bibliotek genomläses vanligen, det kan man genom samtal övertyga sig om.

Egentliga finnar. Vi skola nu tala några ord om de provinsiella olikheterna, som dock alltmera genom skolornas, litteraturens och omflyttningarnas nivellerande inflytande hålla på att försvinna.

Som känt indelas det finska folket i stammar: egentliga finnar som påstås ha estniskt påbrå, de blonda (linhåriga, gråögda) sävliga tavasterna och de mörkare och livligare karelarna. Savolaxarna äro ett blandfolk av tavaster och karelare. De gamla kvänerna äro utdöda som särskild folkstam betraktade, men deras blod flyter i Kvänlands (Kainuu-Kajanatrakten) befolkning och i Mellersta Österbottens. Österbottningarna skulle således mer än tavaster och karelare vara ett blandfolk av alla dessa stammar samt vara i Sydösterbotten uppblandade med svenskar, i Kuusamotrakten och i Uppbotten med lappar.

På grund av vissa etnografiska egenheter söker man att draga upp gränsen mellan dessa stammar. Sådana äro användningen av mjukt bröd i öster, hårt bröd i väster, kort filmjölk i öster, lång i väster o. s. v., men dessa gränser bli ganska vaga. Den inre koloniseringen, statens anskaffande av sina befattningsinnehavare o. dyl. omständigheter ha kastat dem om varandra. Egentliga finnarna äro även så gott som utslocknade som stam. De äro uppblandade å ena sidan med svenskar, å andra sidan med tavaster. Några särskilda raskaraktärer äro numera svåra att finna hos dem. De äro flitiga och ofta yrkeskunniga arbetare. Flera bland våra vetenskapsmän härstamma från dem. Men under det röda upproret gjorde de sig kända för illgärningar och t.o.m. bestialiteter. Detta har dock förklarats så, att de mer än andra finnar lidit av förtryck från herremännens och storböndernas (rusthållarnas) sida. I allmänhet gälla de dock som rätt belevade, i synnerhet i Vakka-Suomi (Nystads-Raumotrakten), hövliga och fogliga. I en del mera tavastländskt påverkade socknar äro de nog så morska: “Loimaalta ollaan!” (jag är gudskelov loimijokibo). – De ha flitigare än i andra landskap brutit bygd, så att praktiskt taget all odlingsbar jord är under plog. För emigration och utflyttning ha de ringa lust. – Dock lär sitkafararna i mitten av 19:de seklet till stor del ha varit hemma här.

Invånarna i Egentliga Finland karakteriseras av grannarna t.ex. i följande talesätt:

“Den som är överlopps på landet,
duger till piga i Åbo.” –
”Mynämäki har gott folk,
Kumo socken bara smolk.”

Tavaster. Tavasten skildras av alla tidigare författare som den verklige finnen, sävlig, arbetsam, lugn och trygg, men med “sisu”, hederlig, konservativ och pålitlig.

“Allt det stadiga, tysta och sträva hos finnarna är förnämligast tavastarv. – Tavasten är trög och oböjlig, – härdad, tvär, – tystlåten, allvarsam, längtänkt och envis, sen att vredgas, sen att förlåta. Bakom hans halsstarriga lynne bor mycken trofasthet, mycken hjälpsamhet, mycket tålamod”, skriver Z. Topelius. “Han mottager den onda och den goda dagen med samma orubbliga lugn. En ihärdigare man är icke lätt att finna, när han företager sig något, icke heller en trögare, när det faller honom in att ingenting göra.”

“Finnen behöver en petard i ryggen för att komma i rörelse”, säger amiral von Stedingk och tänker därvid troligen på tavasten.

Det är om tavasten man säger: “Ärlig som en finne”, men även: “Envis som en finne”.

Arvi Grotenfelt framhåller att “tavasten är styv och ovig såväl fysiskt som psykiskt, fåmäld, men med förmåga att framhålla sin åsikt med episk bredd, benägen för tungsinne; han är ingen initiativets man, utan tvärtom, gammalmodig, olustig och misstroende mot nyheter och förbättringar, en förnöjsam undersåte; fattar trögt, men då grundligt, utan pretentioner och nöjd med litet, uthållig i resonemang och även i arbete, tröttnar ej eller förslappas då han en gång kommit i gång, fatalist, tror på ödets nycker, långsint och hämndlysten, likväl hjälpsam och gästvänlig, då han bemötes vänligt, sluten, visar ej sina känslor, i synnerhet icke ömmare känslor.” –

Allt detta stämmer någorlunda också nutilldags, men angående anspråkslösheten skulle jag vilja opponera mig. Finnen har över huvud lätt att bli pretentiös. Ett ordstäv, som alla finska arbetsgivare bruka följa är: “Gör bonden rätt, men aldrig gott.”

Den gammaldags enkelheten har också fått vika. Men sinnelaget är väl i stort sett detsamma, ehuru varierande i de olika socknarna. Flegman och sinneslugnet ha i allmänhet icke låtit sig störas av bibliotek, bil, telefon, grammofon, radio m.m., som man finner i nästan varje gård.

Lampén skattar icke tavastlänningens humoristiska begåvning särdeles högt:

“En tavastlänning anser en skämtande främling för en halvtokig individ. Tavastlänningen skämtar endast i mycket bekant sällskap. – De älska endast den stramaste högtidlighet.”

De rapptungade savolaxarna ha många rätt spydiga ordspråk om de försagda tavasterna.

“Hopp hästen min: sa tavasten, när han körde med oxe.”
“Tavasten söker sin käring fast hon står bredvid.”
“Nog finnes det tid alltid, tar den slut, hämtar man mera i Laukas.”

Denna socken ligger på gränsen mellan tavasternas och savolaxarnas bosättningsområden.

Savolaxare. Savolaxaren är mer än andra finnar behandlad i litteraturen, dels emedan han har åtskilliga säregna drag, dels emedan åtskilliga författare äro av savolaxisk härkomst och gärna bevara en viss lokalpatriotism hela livet igenom. Att uppräkna savolaxiska författare vore att plocka ut ungefär hälften av namnen i litteraturhistorien.

“Savolaxaren är stundom dryg, men saknar icke sin värdighet. Han tillhör med sin vetgirighet och sitt goda huvud de mest bildade av landsbygdens folk – han är en förståndigare och mer beräknande man än den godmodiga karelaren. Hans handel lyckas vanligen bättre, och han skrattar åt sina grannar, som uppäta idag, mer än vad de förtjänat i går”, skriver Z. Topelius.

Men huru är det egentligen? Var det icke två bönder från Kuopiotrakten, som sålt skog och tjänat pengar och reste in till sin stad för att lätta litet på kapitalet. De togo in på Societetshuset, kallade på kyparen och kommenderade:

– Två kannor (man hade inte litrar då ännu) champagnedricka! De fingo åtta uppkorkade flaskor på bordet.

Juhani Aho, själv savolaxbo, kallar sina landsmän:

“Talföra, ljushyllta och en smula vekliga.”

Ernst Lampén är den kanske mest hänförde savolaxaren. Han har gått så långt, att om han icke precis gjort både Strindberg, Nathan Söderblom och Björnstjerne Björnson till savolaxare: så har han åtminstone försett dem med finskt inslag i blodet. Vettenhovi-Aspa är en fantast, som tror att Savonarola är detsamma som Savon Arola.

Vad som mest tilltalar Lampén, själv en stor humorist, är slagfärdigheten och finurligheten i det savolaxiska lynnet.

“En gladlynt, munvig savolaxare kan ösa ur sig kvickheter i en aldrig sinande ström”: skriver han.

“Folket älskar över allting annat humoristiska, kvicka liknelser och pregnanta uttryckssätt. Folket är som skapat att mottaga skämt, att ytterligare rikta språket med nya slängar och skapa alldeles färska infall. Och skämtet, det är ett tecken på kultur. Barbaren älskar icke kvickheter.”

Ernst Lampén framhåller som ett savolaxiskt drag skrävel och säger:
“Savolaxaren glömmer, livlig och munvig som han är, vad han tidigare möjligen låtit undslippa sig.”

Några axplock ur de savolaxiska kvickheterna:

När en savolaxare t.ex. på frågan om var postkontoret ligger, svarar:

“Ja, postkontoret, var det då ligger, jo – det vet jag verkligen inte”, så ligger däri en lika stor portion finurlighet som långsam uppfattning.

Frågar man en savolaxare, som sitter och metar: “Nappar fisken på kroken”, kan man t.ex. få svaret: “Ibland nappar han, ibland inte.”

En savolaxare, som sysslade uppe på sitt tak, föll ned med en försvarlig duns och låg en stund bedövad.

När han visade livstecken frågade en bredvidstående person deltagande:

“Gjorde det mycket ont, när Ni föll?”

“Nej”, ljöd svaret, “inte var fallet så farligt, men det plötsliga stannandet.”

En äldre savolaxisk bonde, som i sina dagar starkt syndat på nåden, belägrades av två kvinnliga frälsningssoldater, vilka bådo honom “komma till Jesus”! Gubben förhörde sig försiktigt om fördelarna och fick veta att honom efter detta utlovades dans med änglar i paradiset.

“Och i motsatt fall”, frågade han. -” Vad sen?”

“Jo, då kommer Ni säkert till ett mycket varmt ställe.”

Efter att en stund ha skrapat sig bakom örat utbrast bonden:

“Jag tror ändå att en gammal man föredrar värmen framför ständig dans.”

Arvi Grotenfelt säger om savolaxaren:

“Tavasten klandrar savolaxaren för herrefasoner, “käppherr”, som inte kan utföra hårt arbete och som äter mjukt bröd – savolaxaren förstår icke ett idealistiskt språk, om det alltigenom är allvarligt och enformigt, ty det måste vara kryddat med skämt, om det skall finna vägen till hans hjärta.”

I en finsk visa heter det:

“Hos savolaxaren ser man huru rävsvansen sticker fram och svänger.” Med andra ord: han är falsk och opålitlig. Han är också rätt bekväm av sig, för att inte säga lat, och blir, påstås det, lätt oförskämd.

En arbetare anmälde sig på en arbetsplats. Man erbjöd honom olika arbeten, men han betackade sig; han hade inte sysslat med sånt.

– Nå, vad duger ni då egentligen till? frågades det.

– Till arbetsförman, ljöd svaret.

Om savolaxaren finnas många ordstäv:

“Frosten lämnar aldrig Hamula (en by i Maaninka). Kanaljeriet icke Kuopio.”

“Savobon med tjocka kinder
äter gröten sin med bröd;
Kvänen med sitt smala anlet
slickar spadet utan bröd.”

Ingenstans fanns det förr så många “inhysingar” i gårdar och torp som i Savolax. Dessa jagade litet (med snaror om vintrarna) och fiskade litet samt hjälpte till med småarbeten, såsom vedhuggning och pärtspäntning (klyvning av furuvedstickor för belysningsändamål) för att få bo i stugan hos de bofasta, helst dock att masa sig uppe på ugnen. Av folkhumorn kallades de “tupalurjuksia” (stugskojare).

Anmärkningsvärd är icke blott den fintlighet i talet som dessa ofta visar utan även den begåvning för i synnerhet litterära och konstnärliga sysselsättningar, som är dem egen. Det lär tidtals ha funnits målarskolor, eller rättare målarföreningar bland nordsavolaxarna, och dessa rekryterades till en del åtminstone ur denna “drönarklass”. Många framstående konstnärer äro också av savolaxisk börd.

“En av savolaxarnas huvudegenskaper är konsten att kunna skildra och skämta”, skriver Lampén.

Karelare. “Karelarens lynne är känsligt”, skriver Z. Topelius: “han blir lätt sorgsen och lätt glad; han älskar skämt och vackra visor – han är givmild, lever gärna gott själv och delar med sig åt andra – han är liksom solsidan av det finska folket: öppen, tillgänglig, livlig och lättsinnig, lättledd och lätt missledd, godtrogen – och envis, men läraktig och utrustad med gåvor, som endast behöva en god uppfostran för att ställa honom bland de främsta i folkets led.”

“Karelaren rör sig med smidighet och lätthet, har ett tilltalande uppträdande, är öppen och glad”, menar Grotenfelt; “han är mera än tavasten fallen för nymodighet, men mindre seg och uthållig; han är skickligare att skaffa sig utkomst genom lätta arbeten, lyckas ofta som köpman, men kan ej spara.”

”När brödet är slut, äter man vetebröd”, säger ett ordstäv. Ett annat sådant säger: “I brist på bröd äter man rysslimpa”, men detta satiriska ordspråk har kanske finlandssvenskt ursprung.

Juho Hurmalainen skriver om sydkarelarn:

“Han har vårt folks livligaste, öppnaste, hjärtligaste, för nytt mest emottagliga, men tillika ytligaste, för stundens fördel mest benägna och minst uthålliga sinnesstämning; han kan vara lugn och betänksam, men tillika obalanserad, – vänlig, men tillika egoistisk. Han kan arbeta flitigt, men sitter hellre på ett fraktlass. En egendomlig dubbelnatur finnes hos honom, benägenhet att förstå livets djupare meningar, men tillika fallenhet för att jäkta från det ena till det andra. – Han är sångens och den tillfälliga stämningens människa, mer än den i detalj gående eftertankens.

Då karelarn är så livlig och benägen för små knep, kan man förstå att han icke alltid kan hålla sig inom redlighetens gränser. – Men då han är rätt öppen, komma snart hans avsikter fram, och han liksom varnar; tag eder i akt; jag ämnar sko mig på eder bekostnad.”

Den fallenhet för kontemplativt begrundande, som hos de andra stammarna lett till pietism, skörtism, lästadianism och andra religiösa rörelser uppenbarar sig hos karelaren som poesi. Det är bland karelarna som Kalevala-sångerna bevarats ända intill våra dagar och därigenom räddats till evärdelig glädje för det finska folket, som därpå i hög grad baserat sin endemiska kultur.

Juho Hurmalainen säger, att karelaren är avundsam och misstänksam mot sin granne, men huru skall man då förklara, att andelsrörelsen och hågen för kooperativ verksamhet ingenstädes är så vaken som just i Karelen?

“Karelaren är livlig och har ett lätt lynne; hans tal är mera flytande än savolaxarens, åtminstone i södra delen (av landskapet). – Han har läggning för handel och resonemang”, skriver P. Hannikainen.

Karelaren anses mer än andra finnar benägen för sällskapsliv och lek. “Benägen för allt nytt, har han lätt att övergiva det gamla”, säger Juho Hurmalainen.

Iivo Härkönen säger, att gränskarelaren är nyfiken och vetgirig, varför han vill ut och se världen. Han beundrar allt som är ståtligt, vackert, sinnrikt o.s.v. Därför är han även begiven på nytt. Men han lider av hemlängtan, och då han är förnöjsam med sin lott i hemmet, trivs han där.

Till hans avigsidor höra enligt samme författare slösaktighet, lättsinne, benägenhet för att göra skulder, avundsamhet och snarstuckenhet.

Han vill aldrig fixera ut något precis; han säger vanligen: “Ni vet bäst själv vad det kostar, ge så mycket ni tycker”, i den tanke att han på detta sätt skall få mera än han ville begära.

Karelska ordstäv äro: “Då det finnes mat så äter man, då det ej finnes så gungar man.”

Karelarens nyfikenhet gör att han måste fråga varje främling: ”Var är ni hemma? Vem är ni egentligen?”

Österbottningar. Österbottningarnas stolthet omtalas redan av Acerbi. Hos invånarna i Uppbotten slår den över till självmedvetenhet och självtillräckligh
et.

“Grunddraget i den österbottniska mentaliteten är något, som i många avseenden närmar sig den gamla frihetsälskande vikingaandan. Traditionerna i detta avseende uppbäras främst av ett flertal gamla bondesläkter, vilka i själva verket äro en motsvarighet till den västeuropeiska jordägande s. k. uradeln. Den karaktäristiska självkänslan kompletteras av en hängiven och nitälskande gudsfruktan, och kombinationen måste bli det genuint österbottniska skaplynnet”, skriver Arvid Kajan.

“Självtillräckligheten är hos österbottningen mera framträdande än hos invånarna i övriga landskap. Den röjes i hans företagsamhet, arbetsdrift, mångsidiga arbetsskicklighet och praktiska förstånd. Han känner sig oberoende och finner sig icke förbunden att krusa för någon. Men denna självtillräcklighet har även sin frånsida. Ty med den följer en stor okunnighet om allt, som är något avlägsnare från hemknuten”, skriver på sin tid J. V. Snellman.

“Stundom utbryter hos dem (österbottningarna)”, säger Z. Topelius, “det gamla nedärvda krigarlynnet. – Ingenstädes i landet har så ofta flutit blod som vid deras gästabud. Ännu för någon tid sedan kunde stundom ungdomen från två byar samlas på landsvägen enkom för att slåss. Det kom en resande längs vägen: kämparna avbröto striden, lämnade vägen fri, och fortsatte slagsmålet, när den resande åkt förbi.”

Ernst Lampén uppehåller sig med förkärlek vid deras knivskärningar och braskande tal. Härom skriver också Grotenfelt:

“Österbottningarna voro för ett par decennier sedan överallt kända för sitt obändiga slagsmåls- och kamplynne, vilket dock nu förmildrats. Av gammalt ha de också haft större företagsamhet och initiativkraft än landets andra invånare. De ha ett koleriskt, livligt och kraftigt sinnelag, i motsats till tavasternas flegma och karelarnas sangviniska lynne – Österbottningen har dock gemensamt med andra finnar fallenhet för begrundande, och här ha många religiösa sekter haft en god jordmån.”

Emigrationen har kännbarast drabbat Österbotten, främst Syd-Österbotten och de stora floddalarna i norr, där knappast en gård finnes, varifrån icke utvandring skett. 
Lampén har mera intryck av personer han träffat:

“Jag har ofta märkt, att bland de barska österbottningarna, vilka föra så stora ord på tungan, vilka kunna skryta i oändlighet, vilka med ett oro sagt äro duktiga karlar, kunna förekomma till ytterlighet slappa, ryggradslösa individer. Stundom påträffar man dem även bland studenterna inom de österbottniska avdelningarna, där annars våra manligaste studenter mest förekomma.”

I detta fall gör han sig uppenbart skyldig till att taga pars pro toto. För min del känner jag, utan österbottniskt skryt, minst lika många österbottningar som Lampén – då jag bott i Uleåborg någon tid – utan att ha påträffat sådana degenerationstyper.

Men Lampén har också andra strängar på sitt instrument:

“Ett barskt folk och elakt i onyktert tillstånd. Men stolt, självmedvetet, pålitligt och hederligt. Alltså, ett duktigt folk, som man kan räkna medl när det gäller.” – När jag tänker mig en lappobo får jag alltid bilden av en pietist för mig, och då jag tänker mig en pietist, minnes jag alltid Lappo kyrka -. Kraft och ihärdighet erfordras det för att förvandla ett dylikt moras till åker och äng. Och dessa egenskaper besitter folket i denna landsdel i vida högre grad än vi övriga finnar. Låtom oss ödmjukt erkänna detta. Österbottningen har visat det under livets olika skiften. Såväl i det andliga som det ekonomiska livet. Han nöjer sig ej med subalterngrad, han trivs ej i en underordnad ställning! Det är till generalsposter han strävar, han är född till ledare.”

“Två av oss sutto fängslade för mord,
de övriga för små bagateller.”

“Också i fängelset vill österbottningen vara den främste. – Med en österbottning bör man ej skämta vid inledandet av den första bekantskapen. Han förstår det ej och svarar ingenting. – En gång hade härmäborna inbjudit sina grannar till en fest i föreningshuset. Men värdarna lyste med sin frånvaro. – Plötsligt höres ett vilt oljud från landsvägen. Där kommo värdarna. Men beväpnade med puukkor ända till tänderna. Bland gästerna uppstod panik -.

Österbottningarna äro ett morskt folk, de vårda sig passionerat om sin frihet och självständighet. En oförrätt tåla de ej. Hellre mista de livet. De äro stolta, självmedvetna, pålitliga och ärliga – ett duktigt folk.” Om österbottningarna gå följande ordstäv, men de yttras helst bak ryggen:

“Tig och truten stäng, eljes bli vi tvenne gäng”, sa kauhava-grabben. “Här är bra ti vara”, sa kälviåklockaren, då han låg i diket. – “Laihela själar filmjölksläglar.” “Muhos har många märkvärdigheter, där ha också grodorna horn.” “Tag en präst från Österbotten, tag en häst från Tavastland.” – ”Med främmande är det ej ynka”, sa österbottningen, när han högg med kniven. “Dit vill jag ej in eller sätta hästen min”, sa österbottningen om häktet. – “Hur mycket tål du kallt stål?” – “Nog får man slå med kniven när en varning är given”, sa’ österbottningen. – “Lappen föddes i en skrymsla, österbottningen på tvären, estländarn han kom på snedden, rätt fram endast finske hjälten.”

– “Hjälpexpeditionen till Estlands frihetskrig synes ha väckt det Iivligaste intresse även i Vasatrakten. Hos ombudsmannen i Vasa har varje dag infunnit sig ett stort antal intresserade, från småpojkar ända till de äldsta årsklasserna. Antalet där anmälda frivilliga uppgår till flera hundra. Även kvinnor ha önskat deltaga i expeditionen såsom sjuksköterskor, kokerskor eller vad som helst blott för att få göra nytta och hjälpa Estland. En pojke från Härmä, som önskade deltaga i expeditionen, tillfrågades om han förut varit i krig och svarade: “Inte har jag varit i krig precis, men jag är härmäbo.”

– Detta tyckte pojken var tillräcklig rekommendation.”

Att man icke alltid uppskattar österbottningarna till fullo i södra Finland framgår av följande uttalande i tidningen “Etelä Suomen Sanomat”:

“Till dem (österbottningarna) hör en ovanligt stor lust att skryta, en strävan att bli föremål för särskild uppmärksamhet och den ytterst naiva egenkärlek, som inbillar sig, att österbottningarna äro så mycket bättre och bussigare än andra medborgare, att de sistnämnda alltid böra dansa efter deras pipa och prisa deras “stora” bedrifter.”

Man borde dock komma ihåg att ett så stolt ordstäv som ”vasablodet darrar ej, kauhavajärnet rostar ej”, är tänkbart endast i Österbotten, icke i Sydfinland.

I skogarna i norra Österbotten och Lappland skötes skogsarbetet av s. k. jätkät (rallare), vilka till stor del äro hemma i Österbotten. Många av dessa fortsätta till Finmarken och gå upp i den kvänska befolkningen.

Jag har tillbragt mången natt vid stockelden eller nyingen i skogen tillsammans med sådana rallare och i dem funnit utmärkta vildmarksmänniskor, så jag tror att t.ex. Jack London varit nöjd med dem.

Oaktat många av dem icke bry sig om att tala om sina tidigare öden, har jag aldrig blivit bedragen, om jag litat på dem.

Finnar i förskingringen. Vi ha redan talat något om kvänerna i Norge. 

Enligt F. O. Viitanen ha norrbottenfinnarna fullkomligt finska drag, som icke ha förändrats till följd av omgivningen och främmande förhållanden.

A. Rauanheimo, som väl är den bästa kännaren av finnarna i Amerika, tycks indela dem i de äldre mera konservativa och de yngre, som redan fått något av amerikanismen i blodet. Det är i synnerhet de äldre som genom sin ihärdighet och arbetsduglighet förvärvat finnarna ett gott anseende, ehuru man icke ser med blida ögon att de separera sig nationellt, ha sina egna föreningar och tala sitt eget språk, allt misstänkta omständigheter enligt amerikansk uppfattning. Många åter av de yngre äro hemfallna åt socialism, ja t.o.m. kommunism och andra irrläror, enligt vanliga amerikanska begrepp.

Finnarna klandras också för benägenhet för dryckenskap och obeständighet i arbete, de skola ofta ha likvid för att kunna söka sig en bättre arbetsplats. Man får icke glömma att finnarna, som till allra största delen äro kroppsarbetare, äro mycket vakna i andligt hänseende och ha en hel del ideella strävanden. Deras ärlighet är också uppskattad.

En bland de talrika arbetare, som från Canada sökte smyga sig in i U. S. A. råkade i gränsvaktens klor, vilket är detsamma som fängelse. Han förklarade sig ha glömt sin resväska i Canada och bad att få gå efter den.

“Gå mer än gärna”, sade gränsvakten, som hoppades slippa honom. 
Men efter en tid kom mannen tillbaka, blev åter vederbörligen anhållen och förklarade:

“Här är jag nu igen.” – Mannen var finne.

Finnarna i Sibirien skildras av Granö, far och son, som “hederliga arbetare”, trots att de härstamma från deporterade förbrytare. Men de ha icke på långt när haft samma nationella ståndaktighet som amerikafinnarna, utan ha i stor utsträckning uppgått i mest estniska, men även rent ryska kolonier.

Typer. När vi sedan söka efter finska typer, råka vi i förlägenhet, ty de äro icke så vanliga. Juho Vesainen framhålles gärna som en nordfinsk typ. Han var en bondehövding, som ledde sina skaror till kamp och plundring på ryskt och kareIskt område. Men som han skildras vidlåda honom gälla drag av den allmänna hjältetypen, som sannolikt i stort sett är en uppdiktad skapeIse. Om äldre finnar ha vi för övrigt så få autentiska uppgifter, att man icke med deras tillhjälp kan skapa sig någon exakt bild av männen.

Först när vi komma till 19:de århundradets män få vi säkrare uppgifter om personligheterna. Då ha vi för oss en så präktig typ som Elias Lönnrot, en typ för det bästa inom den finska folkkaraktären: anspråkslöshet, förståelsefullhet för andras strävan och tankar och en seg, outtröttlig flit. En av de äldre bland författarna, Pietari Päivärinta, var även han tvättäkta. Man känner dock icke hans personlighet lika väl som Lönnrots.

Av nu levande personer kunde man kanske uppställa Sillanpää, den flegmatiske, men likväl skarpt iakttagande mannen som typ för tavastlänningen, ehuru han är hemma i Satakunta. Manninen är en typ för det bästa hos savolaxaren. Iivo Härkönen är en hundraprocentig gränskarelare, den gamle trygge allmogeförfattaren Heikki Meriläinen i Paltamo är en verklig kvän av den nuvarande arten, Kosola som framträtt i lapporöreIsen, och i kanske ännu högre grad hans vapenbroder Herttua, bröderna Sippola m. fl. äro typiska sydösterbottningar.

Bland uppbottningar i Perä-Pohja ha vi karaktärsegenskaperna i särskild grad samlade hos dem, som enligt folkhumorn i Uleåborg höra till Kakaravaara-rasen. Kakaravaara är en stadsdel i Uleåborg. “Rasen” kännetecknas genom begåvning, ofta förenad med en viss knepighet och knivighet, strävan att armbåga sig fram i livet, parad med en god portion hänsynslöshet, polemiseringslystnad och stor munvighet. Flera av landets mera bemärkta män anses höra till denna “ras”. Det är för övrigt anmärkningsvärt huru många politiker Nordösterbotten och Uppbotten skänkt Finland. Här äro också flera kända kultursläkter hemma, t.ex. Borg, Castrén, Fellman, Haataja, Pentzin-Pentti, Riekki, Snellman-Virkkunen, Ståhlberg, Topelius m. fl.

Österbottningarna äro ett blandfolk av olika finska och svenska beståndsdelar. Därtill komma blandningar med lappar, zigenare och t.o.m. judar. De som ha lappblod äro, som begripligt är, ofta småväxta och av mera “mongoliskt” utseende. Vad karaktären vidkommer äro de kanske mera tungsinta och vidskepliga, samt mindre ägnade för praktiska värv än de mera oblandade finnarna, men sådant är mycket svårt att uppvisa utan ingående undersökningar; huru sådana skulle kunna anordnas åtager jag mig heller icke att angiva. Lappbastarderna äro t.o.m. övervägande i vissa byar i Kuolajärvi, Kuusamo och angränsande socknar. Ju längre bort från dessa man kommer, desto svårare blir det att utpeka dem.

Zigenarblod påstås finnas inom flera släkter, huvudsakligast i mellersta österbotten. Många medlemmar av dessa släkter ha gått långt, i synnerhet på den prästerliga banan. De påstås ha en viss glöd och värme i sina predikningar, som andra präster sakna. Det finnes ju också inom de skandinaviska länderna zigenarättlingar, som stigit högt. De anses dock ha kvar något opålitligt och slingrande i sitt väsen. Sådant har man svårt att uppvisa hos de finska zigenaravkomlingarna.

Östkarelsk inblandning i den österbottniska stammen finnes företrädesvis i de östra gränssocknarna och Rovaniemi. Dessa påstås ha större fallenhet för köpenskap än andra (bjarmablodet).

Personer med judiskt blod i ådrorna finnas flerstädes inom Finland, dock mera allmänt bland finlandssvenskar än bland finnar. Flera av de större affärsmannasläkterna ha judiskt påbrå och judiska affärsinstinkter. Här och där slår ett rätt utpräglat semitiskt utseende ut i dessa släkter. föddes i en skrymsla, österbottningen på tvären, estländarn han kom på snedden, rätt fram endast finske hjälten.”

– “Hjälpexpeditionen till Estlands frihetskrig synes ha väckt det Iivligaste intresse även i Vasatrakten. Hos ombudsmannen i Vasa har varje dag infunnit sig ett stort antal intresserade, från småpojkar ända till de äldsta årsklasserna. Antalet där anmälda frivilliga uppgår till flera hundra. Även kvinnor ha önskat deltaga i expeditionen såsom sjuksköterskor, kokerskor eller vad som helst blott för att få göra nytta och hjälpa Estland. En pojke från Härmä, som önskade deltaga i expeditionen, tillfrågades om han förut varit i krig och svarade: “Inte har jag varit i krig precis, men jag är härmäbo.”

– Detta tyckte pojken var tillräcklig rekommendation.”

Att man icke alltid uppskattar österbottningarna till fullo i södra Finland framgår av följande uttalande i tidningen “Etelä Suomen Sanomat”:

“Till dem (österbottningarna) hör en ovanligt stor lust att skryta, en strävan att bli föremål för särskild uppmärksamhet och den ytterst naiva egenkärlek, som inbillar sig, att österbottningarna äro så mycket bättre och bussigare än andra medborgare, att de sistnämnda alltid böra dansa efter deras pipa och prisa deras “stora” bedrifter.”

Man borde dock komma ihåg att ett så stolt ordstäv som ”vasablodet darrar ej, kauhavajärnet rostar ej”, är tänkbart endast i Österbotten, icke i Sydfinland.

I skogarna i norra Österbotten och Lappland skötes skogsarbetet av s.k. jätkät (rallare), vilka till stor del äro hemma i Österbotten. Många av dessa fortsätta till Finnarken och gå upp i den kvänska befolkningen.

Jag har tillbragt mången natt vid stockelden eller nyingen i skogen tillsammans med sådana rallare och i dem funnit utmärkta vildmarksmänniskor, så jag tror att t.ex. Jack London varit nöjd med dem.

Oaktat många av dem icke bry sig om att tala om sina tidigare öden, har jag aldrig blivit bedragen, om jag litat på dem.

Finnar i förskingringen. Vi ha redan talat något om kvänerna i Norge.

Enligt F. O. Viitanen ha norrbottenfinnarna fullkomligt finska drag, som icke ha förändrats till följd av omgivningen och främmande förhållanden.

A. Rauanheimo, som väl är den bästa kännaren av finnarna i Amerika, tycks indela dem i de äldre mera konservativa och de yngre, som redan fått något av amerikanismen i blodet. Det är i synnerhet de äldre som genom sin ihärdighet och arbetsduglighet förvärvat finnarna ett gott anseende, ehuru man icke ser med blida ögon att de separera sig nationellt, ha sina egna föreningar och tala sitt eget språk, allt misstänkta omständigheter enligt amerikansk uppfattning. Många åter av de yngre äro hemfallna åt socialism, ja t. o. m. kommunism och andra irrläror, enligt vanliga amerikanska begrepp.

Finnarna klandras också för benägenhet för dryckenskap och obeständighet i arbete, de skola ofta ha likvid för att kunna söka sig en bättre arbetsplats. Man får icke glömma att finnarna, som till allra största delen äro kroppsarbetare, äro mycket vakna i andligt hänseende och ha en hel del ideella strävanden. Deras ärlighet är också uppskattad.

En bland de talrika arbetare, som från Canada sökte smyga sig in i U. S. A. råkade i gränsvaktens klor, vilket är detsamma som fängelse. Han förklarade sig ha glömt sin resväska i Canada och bad att få gå efter den.

“Gå mer än gärna”, sade gränsvakten, som hoppades slippa honom.

Men efter en tid kom mannen tillbaka, blev åter vederbörligen anhållen och förklarade:

“Här är jag nu igen.” – Mannen var finne.

Finnarna i Sibirien skildras av Granö, far och son, som “hederliga arbetare”, trots att de härstamma från deporterade förbrytare. Men de ha icke på långt när haft samma nationella ståndaktighet som amerikafinnarna, utan ha i stor utsträckning uppgått i mest estniska, men även rent ryska kolonier.

Östkarelare

”Den hjärtlighet, med vilken man blir bemött i synnerhet i ödemarksbyarna, gör en riktigt gott i själen. När man sedan reser, följer ofta en skara nyförvärvade vänner ett par kilometer på väg.



Folk av bjarmastam. Östkarelarna tala, som känt, en finsk dialekt, tämligen ren i de nordvästra delarna av landet, men alltmer ålderdomlig och uppblandad med ryska och vespiska eller andra finsk-ugriska stammars ord och uttryck, ju längre man kommer mot söder och öster. Samtidigt härmed blir också utseendet alltmer avvikande från finnarnas. De bli en särskild ras, som Nordenstreng kallat ontrusrasen. I många socknar är utseendet ganska rent storryskt. Bortom språkgränsen finnes ännu en förryskad karelsk befolkning, starkt uppblandad med ryssar. I dess ryska språk förhärskar ännu den finska tonvikten på första stavelsen i orden.

“Ännu den dag i dag är förekomma egendomliga bruk, som stå i sammanhang med hedniska begrepp. Så t.ex. anlitar man s. k. tietäjät (= kännare av hemliga krafter) för att fördriva sjukdomsandar genom trolldomsord och besvärjelser eller för att finna förlorade saker o. s. v., och dessa hållas högt i ära”, skriver Herman Stenberg.

Sådana tietäjät kunna också genom sina hemliga signerier skydda folk och fä, hus och hem från olyckor. “Man finner hos östkarelarna, framom övriga finnar, en viss yttre civilisation såsom arv från forna dagar, egendomliga spår av ett visst samhällsliv, en medfödd fallenhet för köpenskap – en raskhet såväl i kroppens rörelser som i andlig uppfattning vid allt vad de företaga, vilket allt – erhåller sin bästa förklaring i deras härkomst från bjarmerna”, säger Louis Sparre. 

Huruvida dessa karelare härstamma från bjarmerna är ännu en öppen diskussionsfråga. I alla händelser ha de troligen något bjarmablod i sina ådror.

Det råder alltså stor skillnad mellan karelare och karelare. De mera finska av dem ha på omvägar utom den ryska folkskolan vetat skaffa sig ett visst mått av bildning, särskilt under flydda år, då de ofta gingo man ur huse för att förtjäna sitt uppehälle som vandrande gårdfarihandlare i Finland. Bland dem ha också något av den gamla kalevalakulturen bevarats.

“Livliga, poetiskt anlagda och lätt påverkade som de äro, ha de förmått tillgodogöra sig både de västerifrån och söderifrån inkomna sångerna samt poetiska fragmenten och sammansmälta dem till Kalevalas mäktiga diktcykel”, skriver K. F. KarjaIainen.

I vad mån de vid Onegas strand boende vepserna inverkat på karelarnas seder och bruk är okänt. Båda folken synas ha benägenhet för att draga världen runt för att förtjäna sitt bröd lättare än med tungt jordbruk under eländiga jordbesittningsförhållanden.

Jag har drivit den satsen, att östkarelen den dag i dag är utgör Europas i geografiskt avseende minst kända land. Vi ha ju icke en gång en något så när tillförlitlig karta över landet, och känna föga dess mark, klimat och biogeografi. Likaså är folket ännu för oss i många avseenden en gåta. Orsaken är givetvis den, att landet sedan världskriget varit stängt för utländska forskare, i synnerhet finländare, som ju legat närmast att utforska detta område. Bolsjevikiska lärde (ty sådana finnas ännu) ha flyktigt besökt landet och därom lämnat nog så värdefulla upplysningar, men oändligt mycket återstår ännu att göra.

Om själva Karelen skriver U. T. Sirelius:

“Landet är höljt i poesi, vartill ej minst folkets livliga och lekfulla natur samt rörliga fantasi bidrager – egenskaper, som äro jämförelsevis ovanliga bland övriga finska stammar. Karelaren älskar även, där blott tillgångarna förslå, ståt och glans, vilket kommer till synes i de stora och utsmyckade byggnaderna, i sidendräkterna, de dekorativa sömnaderna o. s. v.

Mången by har uppstått kring den stora släktgården och de starka kvarlevande släktbanden åskådliggöras ännu efter släktens skingrande genom de tättställda gårdarna. Detta torde hos karelarna ha fostrat sällskaplighet, och faktum är, att de ogärna draga sig från stamorterna till de öde trakterna. De gästa flitigt sina grannar, och umgänget upprätthålles även med vidsträcktare kretsar, man reser flere mil för att träffa släktingar och bekanta och knyta nya förbindelser. -”

Byarna äro i allmänhet öartat isolerade samhällen. När man lämnar en by, passerar man först genom de magra odlingarna; sedan följer byskogen, som ofta är illa åtgången, men sedan kommer man in i kronoskogen, som åtminstone före kriget var en orörd urskog, där inte ett yxhugg eller en av människor täljd spåna kunde upptäckas på flera mils omkrets. I dessa marker kunde en och annan jägare röra sig, och vid sjöarna kunde man fiska någon vecka i året, men eljest undviker karelarn storskogen, som han fortfarande befolkar med hemlighetsfulla och mest illasinnade väsen.

Krjukovskij skriver i sin beskrivning av Olonets bl.a.:

“Karelarens lynne är tyst, jämnt, vekt; han älskar ro, tystnad och därför härskar fullkomlig stillhet i de karelska byarna. Samtidigt är han sluten inom sig själv, ej just sällskaplig och ofta misstänksam. Karelarna leva ett patriarkaliskt enkelt liv, deras seder ha icke blivit fördärvade av en ytlig civilisation, som hos deras ryska grannar. Karelaren är sedlig ända till småaktighet, han bedrar eller stjäl aldrig. – Han saknar också den penningsnålhet, som är märkbar hos hans granne.”

Han glömmer att tillägga några ord om renligheten, som verkligen är påfallande. Så t.ex. skuras väggarna av runda stockar invändigt till varje prasdnik (=helg), varför där sällan trives ohyra. Karelaren badar lika ofta som finnen, men de badande betjänas alltid av lika kön, det fordrar den karelska anständigheten. I en rysk tidning skrives om olonetskarelaren: “Han fogar sig lätt under ett främmande inflytande, är sedligt otadlig, godmodig, tillförlitlig, snarstucken och benägen att taga efter andra.” I ett annat nummer skrives: “Karelarens lynne är orubbligt lugnt, men samtidigt något misstänksamt, inbundet och slutet. Till hans själsliga läggning höra förnuftighet och skarpsinne, förenade med fasthet, fast han någon gång tyckes försöka dölja dem genom att visa dumhet och enfald. Han har någorlunda utvecklat skönhetssinne, som visar sig i håg för renlighet, lust att på högtidsdagar smycka sig europeiskt och hoppa till kanteles toner -. Detta folk är förvånansvärt redligt och fullkomligt sedesamt. Brott mot främmande egendom likasom mot personer torde knappast kunna uppvisas. – Denna begåvning, förenad med känslosamhet, höjer olonetskarelarn högt över ryssar och vepser i samma trakt.”

Omdömena utfalla dock icke alltid lika smickrande för karelaren. I en rysk publikation skrives:

“Karelaren är glad att kunna klå vem som helst, bara tillfälle erbjuder sig. – I hans sinne finnes blott en tanke: penningförtjänst. – Karelaren är högmodig – han visar ryssen, att han och hans granne äro de ursprungliga bebyggarna här, de andra äro komna utifrån och skola ej lära honom något.”

Sedesamheten kunna ryssarna dock icke förtänka karelarna, ehuru det påstås att jus primae noctis ännu levde kvar i några byar, där ämbetsmän bodde under tsartiden.

Enligt en rysk tjänstemans uppfattning, råder det en viss skillnad mellan folket i norra och södra Olonets. I den förra trakten är karelarens främsta egenskap envishet och egenmäktighet. De äro icke ordhålliga eller precisa. De sakna också inbördes kärlek och gästvänlighet. Om en karelare dricker te, så bjuder han icke åt sin granne, som sitter i stugan, utan var så god och laga dig i väg, “ditt eget hem synes”.

Allt detta är alldeles stick i stäv med mina egna erfarenheter från samma härad. Samma tjänsteman, som tyckes ha i del dåliga erfarenheter, fortsätter:

“Ur hela karelarens hållning, i synnerhet ur ansiktet, lyser list och bedräglighet. Köper man hö i närmaste by, så blötes det i snön för att väga mer -. Om man kan säga, att ryssen är krigare -, så är karelaren en advokat.”

Ryska ordspråk säga: “Knoga som en olonetsare till döden.” – “Där ryssen åt sin stövel, fann karelaren sin utkomst.”

Ryssen säger: “finns inte och står ej att finna”, karelaren säger: “finns nog, det gäller bara att förtjäna.”

Att märka är, att ryssarna i sina skildringar av karelarnas karaktär understryka vissa egenskaper, som frappera dem mest, såsom redlighet, tystlåtenhet, snygghet, medan finnarna åter fästa sig vid andra egenskaper hos dem, såsom glättighet, gästfrihet mot varje nykomling o.s.v.

Jag frågade en gång i en rysk by nära den karelska bosättningen, varför så många av bönderna där hade gift sig i karelska byar, ehuru det fanns fullt opp med giftasvuxna flickor i egen by. Efter någon tvekan svarade en av de tillfrågade:

“Ja, jag vet inte någon annan orsak än att karelskorna pladdra mindre än ryskorna.”

”I jämförelse med tavasten”, skriver J. W. Juvelius, “är nordkarelaren livligare och rörligare, hans åtbörder vigare och ledigare. Han är mera en initiativets man, men mindre uthållig i sina göromål. I tungt jordbruksarbete håller han därför ej ut. I umgänget är han glad och språksam, välvillig och vänlig mot främmande, hjälpsam mot sina fattigare anförvanter.”

“Förundransvärd är den glättighet hos de yngre och den stilla förnöjsamheten hos de äldre som är vanlig bland östkarelarna”, skriver A. V. Ervasti. “Ofta ha de ett gott förråd humor.”

De karelska karlarna kunna vara nog så språksamma, i synnerhet då de äro ute på handelsstigen.

“Ty som gnistor spraka från katten beständigt och tallöst,
när han på gummans knän av vänliga händer bestrykes.
Så framsprittade orden ur skäggomsvävade läppar”,

sjunger J. L. Runeberg om dem.

“Som alla naturbarn”, fortsätter Juvelius, “har karelaren rena seder: dryckenskap och osedlighet äro ytterst sällsynta. Likaledes äro förbrytelser mot samhällets lagar sällsynta: stölder, röverier och dråp inträffa icke på decennier. Redlighet och gudsfruktan äro karelarens goda sidor. Fastän folklynnet har bevarat många finska drag, är likväl den ryska inverkan märkbar på alla odlingens områden – att folket lyckats bevara så mycket av sin nationalitet, beror av Karelens avlägsna läge och folkets handelsförbindelser med finnar sedan gamla tider. -”

“Liksom allt är billigare och enklare i Karelen, så är också folkets Iynne lättare och öppnare än på den finska sidan”, skriver L K. Inha. 
L W. Pääkkönen skriver i sin värdefulla berättelse:

“Folket är till naturen livligt, vänligt och öppet, men samtidigt mycket färdigt till misstro, om det bara finns minsta anledning därtill.” “I stället för att mötas av människor i gråa, smutsiga, obestämda färger, kommer här en överraskande färgprakt emot främlingen”, skriver Louis Sparre. “Även deras sätt att vara är helt annat än den lutherska (finska) befolkningens. – De ryska karelarna äro vänliga på ett öppet glatt sätt. – Man har mycket svårt att sluta sig till, att man befinner sig hos en analfabetisk och obildad ödemarksbefolkning. Deras sätt är älskvärt och vänligt, och man intages av en oemotståndlig sympati för detta gästfria, hjärtliga folk.”

Om invånarna i norra Karelen skriver Pääkkönen:

“Vad uthållighet ankommer, så äro karelarna i detta avseende framom många andra. Den oupphörliga kampen för tillvaron, dels en karg jordmån, dels frost, köld, skogens vilddjur och förtryck -, ha stålsatt detta folk alldeles otroligt. Den ständigt hotande döden förskräcker dem icke, de skratta bara och leva lugnt. – Om detta folk anklagas för dålig företagsamhet och bristande konsekvens, så bör man ihågkomma, i vilket hopplöst läge det länge befunnit sig.”

Det förefaller, som om släktet här skulle degenereras”, skriver Inha. “Allt allmännare finner man småväxta, spensliga individer, allt mera förlorar sinnet sin förra friskhet och ofördärvade naturlighet. – Bristen på män börjar göra sig gällande. Kvinnorna ha ej mera att välja bland de raskaste utan få ofta nöja sig med vem de kunna få.”
Paavo Ahava skriver om arkangeliterna:

“De äro livliga, hurtiga, präktiga, men på samma gång även veka, poetiska, t.o.m. försagda, i handel förfarna, men hemma ofta mycket opraktiska, i jordbruk klena. Livlighet och raskhet äro stamarv, den storslagna ödemarksnaturen har gjort karelaren känslofull.” –

Finland äro nordkarelarna eller arkangeliterna mest kända som förfarna handelsmän. Många av dem ha också slagit sig ned i Finland och i regel haft god framgång på köpmannabanan.

“Karelaren visar medfödd fallenhet för handel, i synnerhet för gårdfarihandel. – Mången av dessa enkla krämare slutar som en välmående man. Också kvinnor från Olonets träffar man som försäljerskor av spetsar, som deras kvinnliga anförvanter förfärdigat hemma. – Karelaren besitter en icke ringa grad av händighet och formsinne. En del husgeråd ha också nått en viss utveckling, i synnerhet i landets sydliga delar. Dess produkter, allehanda träkärl, fordon, smidesarbeten, lerkärl, borstar, filtstövlar m.m. köras om vintern i slädar kring från gård till gård till avsalu”, skriver Herman Stenberg.

“Någon har sagt, att man inte alltid kan lita på karelaren”, skriver märket Y. K-s.

Detta karaktärsdrag synes ha sin rot i det långvariga beroendet och förtrycket. För egen del måste jag säga, att jag aldrig blivit lurad av en karelare, som jag lärt känna närmare, och jag har ändå besökt flertalet socknar i detta land. Annat är det förstås med deras förhållande till ryssarna.

Jag såg en gång en ung, rysk “tjinovnik”, som härjade i en olonetsk gästgivargård. Han kommenderade fram mat; “nej”, svarade bonden, “vi ha tyvärr inte”; slutligen fick han husmodern att skaffa fram litet söt mjölk att dricka. Ingen tack, intet vänligt adjö. När han hade farit, ställde sig bonden och spottade efter honom.

“Varför spottar du efter en kronans ämbetsman”, frågade jag. – “Ah, det där ryska svinet”, ljöd svaret.

Tal och skrift ha emellertid tagit starkt intryck av det ryska. En karelare skriver till mig som svar på ett till honom riktat brev: “Jag förmår ej med munnen yttra eller med pennan pränta den hjärtats glädje som uppfyllde mig – av fröjd droppade tårar från mina ögon, då ni ännu minnes mig fattiga främling -”.

Mannen, som lärt sig skriva finska, är ett sällsynt undantag. De andra karelare, med vilka jag korresponderat, ha använt ryska språket och breven ha i flera fall författats av byskrivaren och äro helt stereotypa.

Enligt ett referat hos E. Ahtia är: “Karelarens strävan att vara framom andra. – Vill man reta honom, säger man bara, att folket i grannbyn är artigare, gästvänligare – han råkar då i raseri. – Karelarna vilja ha lärdom – helst historiska och rättsvetenskapliga kunskaper. – Räkning är ett ämne, varför de ha fallenhet och förmåga. Mången förvånar sig över deras snabbhet och noggrannhet i huvudräkning. – Fastän karelaren kan dricka, så hemfaller han aldrig åt sådan dryckenskap som ryssen.”

Lauri Hannikainen berättar huru gästvänligt han blev emottagen i en ödemarksby i nordligaste Karelen. Han närmade sig den tillsammans med en man från byn; folket samlades och gapade på främlingen. En röst ur hopen:

“Vad är det för en musikka (bonde) du har med dig!”

En annan röst: “Det må vara vem som helst. Broder, var välkommen till vår by. Vi ha nog inga håvor att ställa framför dig, men tag icke illa upp!”

Om besöket i denna by skriver Lauri Hannikainen: “Genast från första ögonblicket jag befann mig bland byborna, märkte jag att jag råkat bland visserligen fattiga och anspråkslösa, men de vänligaste och hjärtligaste människor, man kan tänka sig. – Av allt som var det bästa i gården, skulle jag alltid ha den bästa delen -. Den första dagen jag vistades i byn, var jag tvungen dricka fyrtiofem glas te, ty jag fördes från gård till gård, och i varje sådan ställde man samovaren på bordet, och det hjälpte ej att krusa.”

Den hjärtlighet, med vilken man blir bemött i synnerhet i ödemarksbyarna, gör en riktigt gott i själen. När man sedan reser, följer ofta en skara nyförvärvade vänner ett par kilometer på väg.

Det som kanske mest slår en här i Östkarelen är folkets stora naivitet. En bondkvinna undersökte en gång mitt medicinförråd och fann där en flaska med 2 % sublimatlösning – mot ohyra, fast medicinen icke visade sig behövlig – som hade en dödsskalle med tillhörande benknotor under etiketten. Denna imponerade ohyggligt på henne. Jag måste för övrigt erkänna, att flaskan med dödsskallen stadgade mitt anseende som medicinman mera än mina kurer. Alltnog, hon frågade vad den innehöll.

“Gift”, löd mitt svar med gravlik stämma. Då började hon begära flaskan av mig. På min fråga vad hon skulle göra därmed, bekände hon, att barnaskaran var för stor, hon orkade icke med den, brödet var knappt och räckte icke till åt alla, ett par av de svagare barnen skulle ha det mycket bättre i himlen än här i allt elände. – Jag förmådde icke använda några hårda ord, när jag visade ut henne.

I en ödemarksby märkte jag att någonting hemlighetsfullt var i görningen en kväll. Bönderna sutto tillsammans och sörplade te och talade ivrigt sinsemellan, men när jag kom in i pörtet, tystnade de. Jag frågade en ung, rask bonde, som hade idkat gårdfarihandel i Finland, vad detta betydde.

“Jo”, svarade han, efter att ha tagit mig avsides, “de menar, att ni är en spion. Den gamle soldaten säger, att han lärt sig i militären, att en spion är en sådan, som utfrågar folket om allt möjligt onödigt, ritar kartor och gör anteckningar. Och ni sysslar ju inte med annat. De ämnar gripa er i natt och föra er till Kem och hoppas på en rundlig ersättning av guvernören.”

“Men jag har ju mina papper”, svarade jag.

“Strunt i papperen, ingen kan ju i alla fall läsa dem. – Nu är mitt råd, att ni packar edra ränslar färdiga. Klockan 2 i natt kommer jag och knackar på er ruta; langa då ut ränslarna genom fönstret, så smiter vi.”

Klockan 2 smeto vi. Jag sökte skjuts bort från Solovetska öarna till den karelska stranden och fick vetskap, att en rik karelsk bondkvinna kommit som pilgrim till klostret med en stor segelbåt och flera av sitt folk. Jag uppsökte henne och bad att få följa med. – Efter att en stund ha granskat mig sade hon:

“Jag ville gärna ta dig med, men jag vågar ej, du kan ju vara Antikrist.” I Uhtua socken blev jag också tagen för Antikrist i en öde by, men lyckades någorlunda rentvå mig från den i och för sig smickrande misstanken. En viss misstro stannade ändå kvar, ty de kallade mig Suur-Ukko (Stor-Gubben ungefär i meningen Stortryntrollklossen).

En blind flicka hade hört, att jag var en herre. Hon närmade sig mig och sade:

“Det skulle vara bra roligt nu att ha sin syn, för att få se en herre.” Hon började treva på min kropp och kom slutligen till ansiktet. Men när hon fann att jag bar helskägg, utbrast hon indignerad:

“Fy, du ljuger, du är inte någon herre, bara en vanlig musikka (bonde).”

I Karelen kan en kvinna fria, om hon har något att bjuda på. En änka förvånade sig över att jag avslog hennes frieri, då hon var rätt väl bärgad med stor gård o. s. v., och jag bara var en fattig skogsluffare. Dottern i en gård friade i pörtet i hela familjens presens, och svärmor in spe instämde ivrigt. 

Situationen blev rätt pinsam, då det gällde att icke såra den högst aktningsvärda dotterns och hennes mors känslor. 

En sannolikt urgammal visa från södra Olonets anföres av allmogeförfattaren Miron Smirnov. I denna finnas partier, som kunde tolkas som reminiscenser av en ursprunglig brudrovsplägsed.

I svensk dräkt skulle den lyda sålunda:

– Han drog mig till sig
och kysste mig,
lyfte mig sedan
– – – i kärran opp! (skall väl vara på hästryggen).
I denna glädje
I denna fröjd
allt det forna
– – – jag glömt!

En otrolig naivitet visa de gammaltroende. En bondkvinna, hos vilken jag sökte nattlogi, tenterade mig först: “Röker du eller super du?”

Jag svarade då, med blygsamt nedslagna blickar, att jag visserligen icke säger nej till ett glas av den starka varan, men är nichtraucher.

“I så fall får du komma in, ty det står i skriften, att det är icke synd som går in i munnen, men väl det som går ut av denna.”

Men de kärl, ur vilka jag åt, fick jag inlösa, ty de skulle sönderslås såsom förorenade. En annan gång tyckte jag mig märka att kärlet, i vilket mjölk framsattes åt mig hos gammaltroende, såg något misstänkt ut. På min fråga svarade värdinnan något sårad:

“Jo, det är hundkoppen, skulle den inte duga åt en hedning!”

Naiviteten går hand i hand med vidskepelsen, vilken, som sagt, ännu är mycket stor. Men den börjar vika hos dem som vistats i Finland. Jag sällskapade en gång med en “tietäjä”, som reste kring i byarna och signade och trollade hästarna, innan de släpptes på bete, för att icke björnarna skulle riva dem. Efter det vänskap slutits anförtrodde han mig, att det egentligen var humbug med hela trolleriet, men att han förtjänade på det, och då så – -.

“En östkarelare berättar”, skriver Louis Sparre, “lite förlägen att det en gång varit en lång torkperiod. Han hade en vecka bett gudabilden om nederbörd. Inför fetischens hårdhet och envishet att ej sända regn, förlorade han tålamodet, lade krucifixet på huggstubben och högg huvudet av det med en yxa.”

Fatalismen är också en sådan atavistisk egenskap som ännu hänger i. Men jämte resignationen hjälper den karelaren över mången svår stund. I en by i nordligaste Karelen visade en bonde mig en tallskogsbacke och sade:

“Den där backen åt vi – som barkbröd – i våras, den där dungen bredvid är bra att ha nästa vår.”

I vad mån seder och tänkesätt förändrat sig nu under bolsjevismens dagar, undandrager sig min vetskap. Ärligheten, som förr var så stor, att man i många byar icke kände bruket av lås, lär nu vara starkt på retur. Arbetsamheten är borta, när bönderna tvångsrekvireras till trälarbete vid skogshyggena, och den hårdhet, som förr kunde visa sig, då kampen för tillvaron hade skärpt sinnena, har nu haft tillfälle att blossa upp i följd av angiverisystemets florerande och kampen för att rädda sig ur tjekans klor.

Allnordiskt kynne

”Om således mycket i utseendet och yttre habitus är lika, åtskilliga lynnesegenskaper äro liknande eller närma sig varandra samt uppträdandet och hela varelsen, med andra ord “det” är för Norden säreget, måste man kunna tala om ett gemensamt nordiskt kynne, som hänvisar Nordens folk till likasinnade, till varandra.



Nu uppställer sig slutligt frågan: Finnes ett gemensamt nordiskt kynne, huru visar det sig, och hos vilka av dessa folk kan det spåras? Det visar sig strax, att den skandinavisk-västerländska kulturen sträcker sig till Finlands östgräns, där den skarpt avbrytes. I söder övergår den i Sönderjylland i den mellaneuropeiska, enkannerligen tyska. På Färöarna och i västnorska hamnstäder gör sig det brittiska inflytandet rätt gällande.

Folktypen utgöres av en sydvästlig, nordisk typ och en nordöstlig, östbaltisk och slutligen mongolisk typ. Gränsen mellan de två förstnämnda går ungefär från Tromsö till Kotka eller Fredrikshamn i Finland. Invid och öster om gränsen är den östbaltiska typen mest rådande.

L K. Inha säger sig i likhet med M. A. Castrén hos det östkarelska folket ha funnit något säreget, gammalt drag i tanke- och känslolivet. I synnerhet det sätt, varpå kvinnorna togo den sorg och skam som drabbade en by, när några av männen häktades, visserligen för en obetydlighet.

“Detta kvarlevande arv från forna tider befäste”, skriver Inha, “mer än andra omständigheter den uppfattning hos mig, att Arkangelsk-Karelens folk förr varit friborna och självständiga. Det har måst äga en avsevärd kultur och hos detsamma har måst finnas levnadsenergi och självmedvetenhet, som äro ett verksamt folks bästa och djupaste kännetecken.” 

Och Elias Lönnrot säger: “Karelarna ha ännu – en ärvd kultur från gamla tider, egendomliga spår av något samfundsliv, en säregen, alla hinder och motstånd besegrande handelsinstinkt, såväl en pigg rörlighet som sinnesjämvikt i alla företag, vilket allt på samma gång som deras nuvarande boplats, deras poetiska minnen, de i språket förefintliga orden av svensk stam, kvinnfolkens egenartade prydnader o. s. v. får sin bästa förklaring såsom härstammande från de gamla bjarmernas tid.”

Alltså dock även hos dem något nordiskt i grunden, ehuru täckt av en tunn fernissa av slavisk kultur.

En nordbo, vare sig en blond och blåögd av nordisk eller östbaltisk typ, eller till och med en cendré, rödlett eller brunhårig, igenkännes lätt ute i Europa, om icke precis på utseendet så på sätt och åthävor. Finnar tagas ofta för norrmän, skåningar för danskar, norrbottningar för finnar eller finlandssvenskar o. s. v. När Ivar Harrie kom till Åbo, fann han ”folktypen kortare, bredare, knotigare, tyngre, men hållning och uppsyn röjde samhörigheten (med Skandinavien), det var nordiska bönder, som buro huvudet friboret och blickade vaket”. Det måste således finnas något gemensamt hos dem, svårt att definiera, lättare att se eller ana sig till. Det måste vara markens, miljöns inflytande, som här gör sig gällande. Ty miljön är densamma på Skandinaviska halvön, i Finland eller Östkarelen. Det är, som redan antytts, den säregna nordiska miljön, med fjäll och skogar, ängar och lundar, sjöar och älvar, skär och fjärdar, som nordborna helst uppsöka i Canada och U. S. A., och som är dem så kär och utgör det konkreta, efter vilket de längta, dessa längtande folk, när de utomlands gripas av hemve. Det är på samma sätt som med många arter flyttfåglar, som just längta till denna natur från tropikernas värme och yppiga vegetation.

Jag har en gång definierat hembygdskänslan som ett slags barnainstinkt. Vi älska hembygden, emedan vi med varje klunk vatten ur dess brunnar och källor insupit dess salter och safter, liksom barnet med modersmjölken sin moders. Vi älska den, emedan vi fått vila vårt öga på dess olika föremål, berget i allmänhet tar för vår fantasi form och gestalt av berget i vår hembygd, varje flod är en förstoring av bäcken i hembygden o. s. v. Vi ha vant oss vid dem, liksom en gammal person vant sig vid möblerna i sin bostad och icke trives utan dem. 

Folklynnet är icke en så dominant egenskap, att det icke vore underkastat förändringar.

Antropologerna förneka i stort sett miljöinflytandet, men en folkpsykolog måste taga detta med i räkningen, eljest råkar han på villostråt.

Om således mycket i utseendet och yttre habitus är lika, åtskilliga lynnesegenskaper äro liknande eller närma sig varandra samt uppträdandet och hela varelsen, med andra ord “det” är för Norden säreget, måste man kunna tala om ett gemensamt nordiskt kynne, som hänvisar Nordens folk till likasinnade, till varandra. Här har redan en kultur, som bäst passar Nordens folk, fått fotfäste. På dess grund kunna de nordiska folken arbeta vidare och göra sig gällande, ja, enligt mitt förmenande ge riktning åt hela världskulturen.

Finnes det något belägg för en så fantastisk fundering, frågar någon?

Jo, svarar jag, jag tror t.ex. på föreningens Nordens framtid, och jag finner, att dess program utmynnar i “enighet, som ger styrka”.

En dansk i Canada har skrivit: “Det blir sålunda en gång skandinaverna, som bli de styrande och ledande i Europa, och deras kulturella och ekonomiska betydelse skall vara minst lika betydelsefull som de gamla vikingarnas fysiska inflytande på de folkslag, de kommo i beröring med för ett årtusende tillbaka.”

Filmproducenterna fundera på att ena sig om ett officiellt engelskt talfilmsspråk för den framtida ljudfilmsframställningen. Detta språk skulle accepteras av såväl Amerika som England, Canada, Australien och övriga engelsktalande länder. Språket skulle fastställas av den engelska världens förnämsta språkmän.

För Skandinaviens vidkommande kunde ett interskandinaviskt talfilmsspråk lätt fås till stånd. Det gällde bara att taga de mest betecknande orden ur varje särskilt språk. 

Man kunde tänka sig ett skandinaviskt esperanto, och varför kunde icke finskan komma med på ett hörn. Ordet pojke av det finska poika har redan vunnit burskap i svenskan och förstås av danskar och norrmän, liksom pige, pike, piga, piika är gemensamt för hela Norden, fast med något olika betydelse i de olika länderna. Ordet sisu är väl känt, liksom slangordet kulex (=kuuletko sinä?) eller rapakalja, rapakivi o. a.

I svenskan kan man redan – om också icke i maturitetsprov – skriva glimrende, yndigt, blot til lyst, forbausende. o. s. v.

I en dansk tidning påvisas, att en stor mängd ord och vändningar i danska språket otvivelaktigt ha lånats från svenskan, så t.ex. almenhed, almenskole, emne, lynne, foreteelse, foreträde, område, ihärdig, godkende, göremaal, klandre, medgörlig, medgiva, snille, pröveaar, söndring, farsot, helleristning, särtryk, tändstikker, rigsarkiv, slöjd, stubfaldende, opvisning, “en sage blot”, för närvärende, vinst, for tilfäldet, ved tre-tiden, i nogen mon, foretagsam, spänstig o. s. v.

Framtidsmänniskan

”Framtidens psyke är väl också i någon mån beroende av folktätheten och levnadsstandarden här på denna lilla planet. Bli vi fyra gånger flera än vi nu äro, som Albrecht Penck tänker sig, således 7–8 miljarder, få vi det ju åtskilligt trångt och få leva som kineser och inställa hela vår tankegång därefter.



Vi komma i vårt resonemang slutligen till framtidsmänniskan och hennes psyke. Hur kommer människan att vara beskaffad i en avlägsen framtid?

På en nyligen i Amerika hållen antropologkongress försökte flera framstående amerikanska forskare att besvara denna fråga. Det rör sig självfallet om hypoteser, som det står envar fritt att acceptera eller förkasta, emedan de stå utanför all kontroll. Fullkomliga kunna de naturligtvis inte heller vara, men de äro inte alldeles utan intresse.

En talare kom in på utvecklingen av de mänskliga karaktärsegenskaperna. Vad amerikanarna angick var han optimistisk, däremot såg han mycket skeptiskt på européerna. En forskare från Cleveland var dristig nog att profetera, att det under loppet av 1000 år skulle bli möjligt att utveckla och stärka den mänskliga viljan och karaktären med hjälp av elektrisk ström. 

De flesta författare, som sysselsatt sig med frågan om framtidsmänniskan, tro på en standardisering av seder och bruk och även av hela naturellen.

Sålunda skriver Hermann Levy:

“De folkliga olikheterna hos immigranterna i U. S. A. bliva med järnhård energi nedplattade och måste försvinna för att främja produktionsprocessens mekanisering, som fordrar en standardisering, icke en differentiering av folkkaraktären. Unionen har särskilda förutsättningar för den i hela världen pågående mekaniseringen och typiseringen av produktionsprocessen och dess inverkan på folkkaraktären.” Och fortsätter han: “Kapitalismen känner ingen folkkaraktär.” Resultatet av den kapitalistiska internationaliseringen är den “supra-nationella människan”, som gärna vill vara ett slags övermänniska. “Storstaden är ett centrum för supra-nationalismen. Internationalismen studeras bäst vid de stora badorterna.”

“Storstadsinvånare bli, enligt S. Passarge, “lätt neurasteniker. – Barnen lida av bleksot, blodfattigdom, allmän svaghet, närsynthet och nervositet, men de ha snabb uppfattning, inneha examenskunskaper och förmåga av logisk och självständig tankegång. De bli kloka men viljesvaga, hövliga, taktfulla men bundna av det passande. Det existerar en klyfta mellan den kloka, upplysta, ofta sedligt högtstående men till vilja och kropp förkrympte mannen av stånd och de andligt outvecklade, råa, obildade, men instinktivt i kropps- och viljekraft vida överlägsna industriarbetarna. Och då de bildade visa sedligt förfall, överdriven njutningslusta och fördärvlig lyx, kort sagt alla tecken till degeneration, måste en brytning uppstå, i vilken naturenligt kropps- och viljekraft segra över bildning och hjärtegodhet. Degeneration hotar åter fabriksarbetarna genom deras enformiga handgrepp, Taylorsystemet m. m. Det uppstår materialism, patriotismen upphör, internationalism uppstår.”

Mera drastiskt framhålles saken av Gustav Sandgren: “Funktionalismen växer automatiskt fram ur något som kallas standard. – En likformig, likaklädd, likatänkande massa bebor rätliniga och likformade städer, nöjena blir desamma för alla, smaken bara en. – Universiteten levererar studenter – präktig standard till överkomligt pris, garanteras hålla de själsmått, som behövs i kampen om dollarn. – Var och en gör sitt och bråkar inte, helheten blir enastående slät och vacker. Det finns ingen plats för individualismen. – Om plumpheten omfattas av alla, är plumpheten stor. – Vi utvecklas tills vi når fullkomligheten, vars avbild är koralldjurssamhället.”

“Vi ha nu kommit så långt”, säger Oswald Spengler, “att maskinens demon slukar människan med hull och hår.”

Men det höjes också röster, som tro på själslivets plasticitet och böjlighet.

Lord Rosebery säger i ett tal år 1909: “Den moderna byråkratiseringen förändrar nationens karaktär.”

Före det stora kriget höjdes röster, som förkunnade: ”Ubi bene, ibi patria.” – “I varje land där den personliga äganderätten är respekterad, kan man slå sig ned.” – ”Capitaux qui ne connaissent ni rois, ni patrie.” 

Men nu har nationalismen åter rest sitt huvud, fast socialismen med en viss framgång predikar internationaliseringen.

Jag tror att icke blott världskriget utan i synnerhet fredens hycklande fraser: “de små nationernas rätt” och “folkens självbestämmelserätt” ha varit ägnade att skärpa de nationella motsatserna.

Nu ha vi några rörelser, av vilka man hoppas ett utjämnande av det som skiljer i uppfattning och förståelse. Till dem höra pacifismen och sportintresset. Om den förra skriver Passarge:

“Det ges ingen mer kulturfientlig rörelse än pacifismen, vars bärare utmärka sig just genom brist på personligt mod, ärelystnad, kropps- och viljekraft m. m. och besitter en viss ideologisk umbärningsidealism.”

Förr hette det att de internationella sporttävlingarna bidraga till mänsklighetens förbrödring, men nu säger man, att de tvärtom söndra och skärpa de nationella egenheterna. Man behöver blott vara närvarande vid en större tävling för att se med vilken frenesi de egna hyllas och de främmande – som dock äro gäster – hånas.

Somliga tro att i den alltjämt framåtskridande förfiningen av behoven och sinnena ligger en hämsko mot standardiseringen, men andra skaka på huvudet.

En förändring av folklynnet medför, har någon sagt, en omgestaltning av hela livet, men månne det icke är säkrare att ställa orsak och verkan rakt tvärtom?

Jefferson tror på en sådan europeisering av folken och deras mentalitet. Men, som sagt, andra tänka sig att denna snart följes av en amerikanisering och denna slutligen av en standardisering, som utmynnar i rena kineseriet – som för övrigt håller på att upplösa sig i Kina. Blott orientaliseringen, som ju efterlängtats av några som ett sinnenas och hela livets nirvana, har ohjälpligen blivit på efterkälken.

Vi vilja dock icke gå denna väg, åtminstone icke vi äldre. Vi sträcka händerna mot den förlossare, som kanske aldrig kommer.

Allting är nu nedbrutet. I England råder skräcken för det stora kolonialkriget, Frankrike hotar att bli detroniserat av vän eller fiende, Sverige avfolkas genom i skrämmande skala nedgående nativitet, i Finland härskar huliganism och i Ryssland – helvetet.

I “Åbo Underrättelser” för år 1931 skrives:

“Medan man tidigare i kulturarbetet samlade sig kring vissa stora bärande idéer, hyser man i vår tid närmast motvilja mot dylika. Detta gör att ingen djupare samkänsla människorna emellan kan uppkomma. – Massor av gamla ideal ligga som skrot vid mänsklighetens väg framåt. Det skall icke kunna gå längre på detta sätt. Mänskligheten kan icke härda ut i denna stämning av oro, fruktan och oklarhet. Den måste skapa sig nya ledstjärnor att följa, den måste återfå sin tro, annars kan den icke leva.”

G. G. Rosenqvist tror att “det enda grundliga och varaktiga botemedlet mot en tilltagande huliganism är en fördjupad personlighetskultur, en grundlig andlig pånyttfödelse, begynnande på höjderna och sträckande sig till dalarna”.

Men det är just personlighetskulten vår tid vill komma ifrån. Christian Reventlow, som fördomsfritt och med försök till förståelse granskat bolsjevismen, finner dock slutligen:

“Bolsjevismens syn på livet och människan går ut på en standardisering av hela tillvaron, som konsekvent omsatt i verkligheten skulle innebära förkvävning av allt det som är störst i livet. Bolsjevismen räknar med en människotyp, som låter sig fogas i ett väldigt maskineri för att arbeta som en kugg i hjulet utan anspråk på att gå den sicksackgång genom livet, som är den enda möjliga för en självständigt prövande och sökande personlighet. Livets värde ligger i en oräknelig mängd omätbara, ovägbara faktorer; dessa imponderabilia låta sig icke anpassas efter den kommunistiska livsprincipen.”

Briand har upptagit det gamla paneuropeiska problemet. Egendomligt nog fann jag samma tankar hos en del norska bönder före krigets utbrott. En av dem, som nästan året runt satt ensam på en isolerad gård och ensam med sina tankar, hade uppgjort ett slags schema till författning, där dock Frankrike icke hade den hegemoni, som Briand tyckes anses självklar. Mycket har skrivits i denna sak. Det är onödigt att upprepa det.

Blott ett litet utdrag ur Eduard Hollerbachs artikel i “Revue d’Allemagne”:

”Att vara europé, se där vår lösen, det högsta uttrycket för vår vilja på den väg vi skola vandra. Europa, i stället för den enbart nationella eller provinsiella civilisation som vi hittills känt till. Europa mot Amerika, mot orienten, icke över dem men som deras jämlike. En koncentration av krafterna, en medveten kulturell enhet utöver alla språkliga gränser och icke mera endast isolerade ansträngningar av varje folk för sig.”

Fransmannen Gobineau och många tyskar (Rohrbach, Günther m. fl.) samt även W. Ruin ha utvecklat begreppet “den nordiska tanken” eller med andra ord bevarandet av de nordeuropeiska lynnes- och kroppsegenskaperna. Där den nordiska tanken vinner fäste, bör den bli till en fredstanke, ty världskriget har fruktansvärt decimerat folk av nordisk ras.

Framtidens psyke är väl också i någon mån beroende av folktätheten och levnadsstandarden här på denna lilla planet. Bli vi fyra gånger flera än vi nu äro, som Albrecht Penck tänker sig, således 7-8 miljarder, få vi det ju åtskilligt trångt och få leva som kineser och inställa hela vår tankegång därefter. Men få vi behålla mera armbågsrum, kunna vi med “besegrande av naturkrafterna” ställa det behagligare för oss eller, som Henry Ford säger, få det bekvämare i avseende på allt tidsödande mekaniskt arbete, så borde också själarna utvecklas.

Få vi energi i övermått vid atomernas sönderdelning, bröd ur skogarna, näringsämnen ur luften och bevattning av alla öknar ur haven – allt dock utopier enligt lord Rutherford och andra – så få vi nog tid att balansera oss. Då bleve tid för personlighetskultur och individualisering, då kunde vi bliva Guds beläten, vartill vi ju från början äro ämnade.

Kunna vi icke tävla också på andra områden än sportens! Kunna vi icke tävla i att varda “människor”?

Här ha de nordiska folken redan ett visst försprång genom sin miljö, genom sin läggning och genom sina stora föredömen.

SLUT

Texten kommer från boken

Jämförande karakeristiker,

av J. E. Rosberg.

Utgiven i Helsingfors,1931.

Söderström & Co Förlagsaktiebolag.

Publicerad med tillstånd från förlaget..

( Söderströms Förlag )



Kategorier:böcker, Nordiskt kynne, Temasidor

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: