Olika ämnen

Vikinga-sagor berättade för ungdom

Svenskt original från 1856

Tryckt hos N. Marcus, Stockholm, 1856

(Originalet 112 sidor med två illustrationer av M. E. Winge)

* * *

Inledning

På nordens jättekummel
Jag stafvat mina runor 
Och längtansfullt jag blickat 
I häfdens rika minnen.
Nu vaknar tidens Norna 
Och vapenklangen föres 
Ur söderns blomsterdalar 
Upp till vår frusna nord.

Jag gått i Sagas lunder. 
Der minnets hviskning talar 
Om tappra fäders strider; 
Då klappade mitt hjerta 
Och helig längtan föddes 
Uti mitt unga sinne; 
Jag trånade, men kände 
Ej själf min längtans mål. 

Den dag, som skalden anat, 
Som hoppet länge väntat, 
I ljus är nu uppgången,
Och öfver Norden strålar 
Dess glans vid himlaranden;
Då griper skalden harpan 
Och sjunger stridens ära 
Bland segerns jubelskri.

Förtjust han hvilar ofta 
I minnets gröna lunder,
Men ej, som snäckan, lefver,
I skalets trånga fängsel:
Och för det stora gamla
Han glömmer ej det stora,
Som gifver nya tiden 
Odödlighetens glans.

Jag har i sagolunden 
Nu plockat några rosor
Och till en krans dem bundit
Åt mina unga vänner.
Ej diktens glans förskönar 
Hvad här jag vill förtälja;
Den enkla drägten endast
Är sagans poesi.

Som barn min undran väcktes 
Af sägner, dem jag hörde,
Om troll och jättar, väsen,
Dem dikten endast skapat 
Till att förklara något,
Som men’skan icke kände;
Jag sagans ord blott hörde
Och trodde deruppå.

Men, tiden mognar tanken. 
Och diktens inre mening, 
Den jag, som barn, ej kände, 
Nu fröjdar högt mitt hjerta. ­ 
Man bryter rosenknoppen, 
Samt bringar den ilIjuset 
Och nästa morgon gifver
En fullt utslagen ros!

Uti en aflägsen forntid regerade, efter hvad sagan förtäljer oss, en mycket rik konung, Gorm Adolfsson, uti Danmark; han kallades den barnlöse.

En dag, då konung Gorm jagade uti skogen Mörkveden funno två af hans trälar, Hallwarder och Howarder, ett gossebarn undangömdt vid foten af en ek. Barnet var lindadt uti dyrbara kläder och kring hufvudet var knuten en silkesbindel, hvaruti guldmynt voro inlagda. Trälarne togo barnet, som ännu var vid lif, och förde det för konungen, hvilken blef mycket glad öfver detta fynd och upptog pilten såsom sin egen son. Han erhöll af konung Gorm namnet Knut, derföre att guld varit knutet om hans hufvud, då han hittades i skogen. Af folket kallades han Knut den funne. Efter Gorm Adolfsson blef Knut Danmarks konung och kallades då äfven Träla-Knut derföre att han frigaf och upphöjde till jarlar de båda trälar, som funnit honom i skogen.

Man vill äfven veta att denne Knut varit son till Arn Finner jarl, som hade Saxland i förläning af konung Carl Magnus.

Efter Knut blef hans son, Gorm, konung i Danmark och hade riket i förläning af Ragnar Lodbroks söner.

Då Sigurd Ormöga och hans gemål vistades på Jutland födde drottningen en son, som blef kallad Horda-Knut, derföre att han var född på en ofruktbar hed. Denne Knut blef uppfostrad hos Gorm Knutson och, efter dennes död, konung öfver hela Danmark, Ögöthaland, Skåne och Halland, ty genom lottning emellan Ragnar Lodbroks söner tillföllo dessa länder hans fader. Horda-Knut hade en son, den han kallade Gorm, efter sin fosterfader. Om denne Gorm förtäljer sagan, att han varit en förträfflig konung med ett manligt skönt utseende. Han blef kallad Gorm den gamle.

Gorm den gamles saga.

Uti Holstein regerade Klakk Harald jarl. Han hade två döttrar, med namnet Thyri. – Den äldsta var redan före detta gift med Sigurd Hjort i Ringerike (1) men den yngsta vistades ännu hos sin fader och omtalades öfver hela Danmark såsom ett under af förstånd och skönhet.

Konung Gorm samlade en krigshär och tågade mot Holstein, för att fria till Thyri. I händelse af ett nekande svar ärnade han, med vapen i hand, eröfra sin brud, hvilket på denna tid var ganska vanligt och ansågs såsom ett stort prof på mandom och tapperhet.

Harald jarl och hans dotter fingo underrättelse om konungens planer och skickade sina tjenare att inbjuda honom till ett gästabud.

Konungen antog bjudningen och framförde vid gästabudet sitt friareärende, hvilket jarlen besvarade med den förklaring, att hans dotter deruti sjelf finge råda. Då konungen således vände sig direkt till Tyri och begärde hennes hand, svarade hon sig ej kunna derom, denna gång, fatta något beslut, utan bad konungen att med de rika skänker, dem hon nu ville förära honom, återvända till sina gårdar och vid hemkomsten låta uppbygga ett nytt hus på något ställe, der sådant ej förut funnits, samt sofva uti detta de tre första vinternätterna, och till henne låta berätta hvad han dessa nätter drömt. “Men om alla drömmar uteblifva för dig dessa tre nätter, så öfvergif då ditt frieri till mig”; slutade hon.

Efter detta samtal återvände konungen, rikt begåfvad af jarlen och hans dotter, ty det var en sed denna tid, att då en gäst tog afsked af sitt värdfolk, öfverlemnade dessa till honom någon gåfva, såsom tecken af vänskap och frid, hvilken gåfva blef större, allt efter gästens rang eller värdfolkets förmögenhet. Då en konung gästade hos en annan eller hos någon mägtig man bland sina undersåter, var det ett säkert tecken till fredebrott, om han fick anträda sin återresa, utan någon hedersskänk eller så kallad begåfning.

Konung Gorm lät vid sin hemkomst uppbygga ett hus, såsom Thyri rådt honom, och sof sedan deruti näst påföljande tre vinternätter.

Tron på drömmar och andra vidskepligheter voro nemligen denna tid så allmänt inrotade, att äfven den visaste konung icke var fritagen derifrån.

För att icke genom svek blifva öfverrumplad, lät konung Gorm fyrahundrade fullt beväpnade kämpar hålla vård om det nya huset, hvaruti han sof, samt skickade sedermera bud till jarlen och hans dotter, att berätta dem sina drömmar, och fick tillbaka det svar, att Thyri nu var beredd skänka honom sin hand. Med ett stort följe af kämpar och höfdingar reste då konungen till Holstein och firade sin förmälning med jarlens dotter.

Vid gästabudet förtäljde konungen drömmarne, och bad sin gemål uttyda dem, till hans och gästernas förnöjelse, berättande sålunda:

“Första natten drömde jag mig vara på en stor höjd, derifrån jag skådade ut öfver hela Danmark och alla mina riken, och jag såg då hafvet hastigt falla undan och uttorka vid stranden, så långt bort, att jag ej kunde följa det med ögonen. Vidare såg jag två hvita oxar uppstiga ur djupet, nalkas stället der jag stod, afbeta gräset rundt omkring och derefter återvända till hafvet. –

– Andra natten drömde jag liksom den föregående, men denna gång var det tre röda oxar med många horn, som framkommo och afbetade gräset, hvarefter de återvände likasom de förra.

– Tredje natten hade jag samma dröm. Denna gång såg jag tre svarta oxar, mycket större och med ännu flera horn, hvilka uppåto allt hvad de förra lemnat, hvarpå de återvände till hafvet, som nu, med ett förfärligt dån, brusade tillbaka och intog sitt naturliga läge vid stranden.”

Efter det konungen förtäljt sina drömmar, uttydde drottningen dem sålunda:
“De tre hvita oxarne betyda tre år, med så mycket snö, att årsväxten deraf förminskas.

– Den andra drömmen om de röda oxarne, betyder tre år med ringa snö, men ändock icke goda, emedan dessa liksom de förra afbetade jordens gröda.

– De tre svarta oxarne betyda tre derefter följande år med hungersnöd. Och blir den svarta hungersnöden så förfärlig att ingen skall kunna säga det sådant elände förut funnits till. Som oxarne hade många horn, lärer äfven bedröfvelsen blifva mångfaldig; men emedan de återvände till hafvet, lärer eländet och hungersnöden efter dessa tre år upphöra.

– Det starka bullret vid hafvets återkomst, betyder vidare mycken oenighet mellan landets beherrskare, hvilken föranleder hårda och långvariga strider. Dessa oroligheter inträffa likväl först efter konungens död, emedan vattnet endast återvände den tredje natten.”

Efter gästabudet återvände konungen med sin gemål till Danmark, hvarvid de medtogo skepp, lastade med spannmål och andra förnödenheter, hvilket förnyades tills deras förrådshus voro uppfyllda, så att då den hårda tiden inföll, fingo invånarne i de särskilda landskapen från konungen hemta hvad de behöfde.

Så kom den sköna och visa drottningen till Danmarks hjelp, och ännu efter tusen år är drottning Thyri icke glömd; ty sång och saga hafva bevarat hennes namn.

Så belönas det goda; Väl den som gör något för medmenniskors nytta, hans namn skall icke dö i glömskans flod.
— — —
Drottningen födde sin gemål två söner, Knut och Harald, hvilka såsom barn utmärkte sig framför sina jemnåriga; dock hade Knut företrädet framför sin broder, genom ljusare förstånd, angenämare umgängessätt och skicklighet uti alla idrotter. Han hade ljust hår och behagligt utseende, samt var älskad af konungen och folket, mera än hans broder.

Harald deremot var af ett häftigt, uppbrusande sinnelag och förvärfvade icke många vänner under sin ungdom, då han uppfostrades vid hovet hos sina föräldrar; Men han älskades mycket af sin moder, emedan han mest af bröderne liknade hennes fränder. Knut deremot, som uppfostrades hos sin morfader, Klakk Harald jarl, hvilken mycket älskade honom, förvärfvade i sin ungdom många vänner.
— — —
En jul inbjöd konung Gorm sin svärfader på ett gästabud, hvilken bjudning jarlen antog och afreste med sitt följe, hvaribland äfven Knut var.

Då han ankom till Lima fjord och ärnade sig öfver sjön, blef han varse en vild apel, hvarpå voro utväxta små gröna äpplekart; men nedanför trädet låg sommarens mogna frukt affallen på marken. Jarlen antog detta underverk såsom en varning, att han ej borde resa längre, och återvände derföre hem.

Nästa jul inbjöd åter konungen sin svärfader till gästabud, hvilken bjudning jarlen äfven denna gång lofvade antaga, men då han, ankommen till Lima fjord, gått ombord, för att segla öfver sjön, började valparne att skälla i magen på några små hyndor, dem han hade med sig på skeppet, men hyndorna tego. Jarlen ansåg detta såsom en ny varning och återvände hem.

Tredje julen inbjöd konung Gorm sin svärfader, liksom de föregående, och Harald jarl lofvade äfven nu att komma. Men då han anländt till Lima fjord, visade sig en syn, den han ansåg ganska sällsam. Han såg nemligen två jättar, hvilka, en från hvardera stranden, gingo emot hvarandra uti vattnet. Då de möttes fattade de uti hvarandra och brottades med sådan häftighet, att vågorna skummade af deras blod. Förskräckt af den syn han haft, återvände jarlen med sitt följe till Holstein, och försummade således ånyo sin herre och konungs bjudning.

Uppbragt öfver jarlens visade missaktning för hans bjudningar, ville konungen, med sin här, genast tåga mot Holstein, hvilket drottning Thyri dock bemedlade så, att dess gemål ännu en gång skickade sändebud till jarlen, med befallning, att denne skulle inställa sig hos konungen och förklara, hvarföre han visat denna sidovördnad, att tre gånger lofva komma och likväl ej infinna sig vid hans gästabud. Nu reste Harald jarl till konungen, som hade beslutat att straffa honom vid hans ankomst, om han befunnes af vårdslöshet eller högmod hafva uteblifvit från gästabuden.

Konungen mottog likväl med låtsad välvilja sin svärfader och började genast tala med honom om orsaken till hans förra uteblifvande. Jarlen svarade härpå: att han ej af förakt för konungens bud uteblifvit, utan alla gånger begifvit sig på väg, men måst återvända, emedan han mött sådana under, att han ansett dem såsom varning från högre makter och derföre ej vågat fortsätta sin resa; samt berättade nu om de syner, som vi här omtalat.

Konungen frågade honom vidare, hvad han ansåg dessa under betyda. hvarpå jarlen svarade: “Äppleträdet med de gröna frukterna midt i vintern, och sommarens frukt. som låg på marken, anser jag betyda: nya seder, hvilka lära börja här i landet, mera lysande, än de förra, hvilket den nya frukten betydde, men de seder, hvilka nu äro, skola förfalla och blifva förtrampade, Iikasom de äpplen, hvilka lågo på marken: de skola försvinna såsom en rök och som om de aldrig varit till.

– Likasom valparne skällde i lifvet på hyndorna, så lära ock ynglingar taga ordet ur munnen på de gamle och blifva så öfvermodiga, som om de hade mera förstånd, än den som krönes af år och erfarenhet. Dock förmodar jag att sådana vettlösa sällar ännu icke äro komna till verlden, emedan valparne skällde innan de voro födda.

– Jättarnes strid med hvarandra, uti Limafjord, under gny och blodspillan, uttyder jag såsom väldiga mäns oenighet här i landet, hvilken lärer utbrista i stora drabbningar och mycket oväsende.”

Vid denna tid hade läran om hvite Christ framträngt till norden. Den vise jarlen, hvilken redan var denna lära tillgifven, och insåg att den snart måste undantränga den gamla hedniska gudaläran, ville derom gifva konungen sina tankar tillkänna och nyttjade dertill liknelsen om äppleträdet. Till hans kunskap hade äfven kommit något om dottersonen Haralds öfvermodiga och häftiga sinnelag, hvarföre han genom liknelsen med hundvalparne gaf konungen en varning, att denne, medan ännu tid var, borde kufva sin sons uppbrusande lynne. Detta insåg han, genom sin kännedom af de båda brödernes sinnelag, som en gång efter faderns död, skulle kunna orsaka de största olyckor, både för dem och landet, samt gaf sina tankar häruti tillkänna genom liknelsen om jättarne, hvilka brottades uti Lima fjord.

Konungen, som väl förstod hvad jarlen menade med denna förklaring, högaktade honom, såsom en vis och rättskaffens man, samt förärade honom rika gåfvor. då han, efter någon tid, återvände till Holstein.

Hemkommen öfverlät jarlen denna sin förläning, jemte flera länder, dem han inkräktat, åt sin fosterson Knut “Danmarks kärlek”, samt började en färd mot södern der han antog christna läran, och återkom aldrig mera till sitt land.

Konung Gorm och hans son Harald blefvo snart oense. Harald utrustade då en flotta och for ut på vikingafärder, samt vistades endast vintertiden i Danmark.

De båda konungasönerne utrustade sedan gemensamt en flotta mot England, för att taga i besittning de länder, dem Ragnar Lodbroks söner eröfrat, men hvilka nu innehades af konung Adelsten. Sedan de landstigit på engelska kusten, härjade de vidt omkring uti Northumberland eller såsom det då kallades Nor-Drimbraland, och underlado sig många landskaper, hvilka de räknade för sin arfvedel; men konung Adelsten samlade en krigshär och slog bröderne norr om Klifland. En tid derefter landstego de åter vid Skardaborg och anföllo konung Adelsten, hvarvid de behöllo segern, samt tågade vidare söderut, der hela menigheten gaf sig under och hyllade de unga, segrande hjeltarne.

Då bröderne, med sina krigare, en dag badade vid hafsstranden, kommo några saxer framrusande och skjöto på dem med pilar, deraf Knut dödades; hvarpå konung Adelsten, som erhöll underrättelse att den förnämsta af hjeltarne hade fallit, åter tågade emot dem, hvarvid det folk, som förut hyllat Knut, åter förenade sig med konung Adelsten och hans krigshär derigenom så tillväxte, att danskarne icke vidare vågade mäta sig med honom, utan måste återvända från England.

Till konung Gorm och drottning Thyri, som nu vistades på Jutland, begaf sig då Harald och underrättade sin moder om Knuts död; ty konungen hade gjort ett löfte, att om Knut stupade, skulle den sjelf dö, som till honom framförde underrättelsen om den älskade sonens fall. Tidigt om morgonen då konungen inträdde uti dryckessalen och satte sig i högsätet, bredvid drottningen, hade hon låtit kläda hela salen med grått vadmal, och en dödstystnad herrskade i rummet. Då konungen frågade hvad allt detta betydde, svarade Drottningen: “du egde två falkar, herre, den ena hvit, den andra grå, den hvita flög vida omkring i ödemarken och blef söndersliten af rofdjur; den andra har kommit tillbaka och skall hädanefter jaga fåglar till ditt bord.” Då utropade konungen: “Så sörjer Danmark som dess kärlek vore död!”

“Sanna äro de tidningar som du nu berättar för oss” svarade drottningen.
Konungen, som rest sig upp, medan detta talades, satte sig tungt neder, men svarade intet.

Då solen andra gången derefter fyllt sin bana, hade Gorm den gamle slutat sina öden. Sorgen hade gifvit honom döden och döden hade från hans grå hjessa lyftat den krona, hvilken han i 30 år burit med ära och beröm.

En stor hög uppkastades öfver konungen, och sedan hans graföl druckits, blef på allmänt ting, Harald utropad till Danmarks konung.

Tillståndet i Norge efter Harald Hårfager.

Harald Hårfager, som var den förste envåldskonung öfver Norge, satte sina söner till konungar öfver de särskilta landskaperna, med det vilkor, att de till honom skulle betala hälften af sina inkomster. Då Harald i 60 år regerat öfver Norge, förordnade han sin son Erik till öfverkonung och nedsatte sig sedan i ro, på sina egendomar, samt dog vid pass 933 efter Christi födelse.

Erik Haraldsson, hvilken från 12 års ålder gjort vikingafärder till åtskilliga länder, beskrifves uti sagan såsom en grym och herrsklysten höfding, hvartill äfven bidrog hans förening med Gunhild, dotter af Otzar-Tote i Hallogaland, en utmärkt skön, men elak och listig qvinna, den han träffade under ett vikingatåg till Finnmarken, der hon vistades, för att lära sig trollkonster, af tvenne deruti beryktade finnar. En mängd af de blodiga handlingar, hvilka utmärka Erik och hans söners regeringar, tillskrifvas Gunhild, hvilken i Nordens sagor från denna tid ofta omtalas under namnet konungamodern.

Harald Hårfagers son, Ragvald, regerade såsom underkonung öfver Hadeland, och beskylldes att sysselsätta sig med trolldom.

För att straffa honom derföre, tågade Erik mot Hadeland och innebrände der sin broder med åttatio sejdmän.

Sin broder Björn, hvilken regerade öfver Vestfolgden, öfverföll Erik försåtligen på Sjöhem och dödade honom, der Björn nu ligger begrafven i den såkallade Farmanshög.

Brodern Halfdan ville, genom ett lika öde, straffa Erik och innebränna honom på Sölva vid Anganäs, men Erik undkom denna gång ett välförtjent straff. Gunhild lät genom gift afdagataga Halfdan, och Trondhjemsboarne, öfver hvilka han regerat, togo efter honom brodern Sigröd till konung.

Likaså valde innevånarne i Vestfolgden brodern Olof till konung, efter Björns död.

Af Eriks bröder lefde nu endast Sigröd och Olof hvilka ansågo sig såsom sjelfständiga konungar, uti sina, genom folkets val, vunna länder, men den herrsklystne Erik ville, liksom hans fader, vara ensam öfverkonung i Norge, och fordrade af sina bröder att de till honom skulle betala samma skatt, som förr till deras fader.

Sigröd och Olof träffade tillsamman vid Tönsberg i Viken, för att öfverlägga om gemensamt försvar mot brodern, hvilken fick kunskap härom och med en öfverlägsen här anföll och dödade äfven dessa sina bröder. På detta sätt hade han uppnått det önskade målet, att blifva Norges envåldsherrskare.

Långt bort på en ö uti hafvet, utan att hinnas af hans giriga blick, uppväxte hämnaren af dessa blodiga idrotter. Hos konung Adelsten i England uppfostrades Harald Hårfagers yngste son, Håkan den gode, hvilken der antagit kristna läran.

Håkan var femton år, då ryktet kom till England om hans faders död och brödernes ömkliga slut. Ett år hade icke förflutit efter dessa blodiga illgerningar, då Håkan, med hämndens svärd i sin hand, landsteg på Norges kust, dit han om hösten ankom till sin fosterfader, Sigurd jarl i Trondhjem. hvilken denna tid ansågs såsom den visaste man i Norge.

Bönderne kallades genast till tings och Håkan lofvade att återgifva dem odalrätten öfver den jord de bebodde, om de ville antaga honom till konung. Genom detta kloka steg och det allmänna missnöjet med Erik, som för sina grymma handlingar fått tillnamnet Blodyxe, eröfrade Håkan, utan svärdslag, hela Norge. Erik försökte väl att samla en här mot sin broder, men detta misslyckades och han måste i största hast med Gunhild och sina söner lemna Norge.

Med en här af djerfva äfventyrare började Erik, tidigt om våren, att härja på Skottlands och norra Englands kuster. Till förekommande deraf, samt af skenbar vänskap för hans fader gaf honom konung Adelsten Northumberland, hvilket denna tid utgjorde en femtedel af konungariket England. i förläning. Erik hade då sin bostad uti York, der man trott Ragnar Lodbroks söner fordom hafva residerat.

Så länge konung Adelsten lefde var Erik hans landtvärnsman och for om somrarne på vikingafärder, men då konung Adelsten några år derefter afled och hans broder Edmund tillträdde regeringen, lät denne, hvilken ej var någon särdeles vän af Erik, honom förstå, att han ämnade tillsätta en annan höfding öfver Northumberland.

Erik, hvilken, med alla sina laster, var en tapper krigare, seglade till Orkneyöarne och Island, hvarest han samlade sig en stor krigshär, samt landsteg dermed i södra England och förhärjade landet. Konung Edmund mötte honom med engelska hären vid Donsmare i Northumberland, der Erik stupade jemte 5 konungar och flere jarlar. Detta slag tros hafva stått omkring år 952.

Gunhild, hvilken icke längre kunde behålla York, flyttade med sina söner till Orkneyöarne och bosatte sig der, hvarifrån hennes söner ofta oroade Norge.

Då Håkan den gode en gång vistades på Hördaland uti Fitje på ön Storda, ankommo Eriks söner, med en stor krigshär, hvaruti äfven befunno sig en mängd danskar och bland dem en mycket beryktad kämpe, Torolf den starke. Gunhilds söner förlorade visserligen denna drabbning, men då Håkan förföljde dem till skeppen blef han dödligt sårad af en pil. När Håkan kände sin sista stund så nära, skickade han sändemän till Gunhilds söner och inbjöd dem, att taga Norge i besittning efter honom, med begäran att de endast måtte skona hans vänner.

Håkan var en ovanligt mild konung i detta krigiska tidevarf. Ehuru han sjelf var kristen, förmådde han likväl ej införa den nya läran uti Norge, utan norrmännen tvungo honom att offra åt de gamla hedniska gudarne. Håkan var, för sin tapperhet, mycket älskad och allmänt sades, att aldrig skulle efter honom komma en sådan konung i Norge.

Nu hade Gunhild åter kommit till väldet i Norge och började ånyo sina grymheter och förföljelser. Hon innehade blott mellersta delen af landet, ty Sigurd jarl herrskade öfver Trondhjem och Björns söner, Tryggve och Gudröd, öfver Viken, hvilket landskap de fått i förläning af deras farbroder Håkan.

Gunhild retade ständigt sina söner till våldsamma företag, förespeglande dem huru liten makt de hade emot deras farfader Harald, hvilken ensam betvingat hela Norge. “J ären fem konungar,” sade hon, “och kunnen icke besegra en jarl. Hvad rättighet har väl Sigurd öfver Trondhjem, det tillhör eder och ingen annan.” Dessa och dylika gäckerier förmådde slutligen hennes äldsta son Harald, att försåtligen anfalla och innebränna Sigurd jarl. Men han vann dermed icke sitt syfte; ty jarlens son, Håkan, tog med folkets bistånd regeringen efter sin fader. Denne Håkan, Sigurd jarls son, beskrifves såsom en mycket vacker man, icke särdeles storväxt, men stark, klok och tapper. I tre år bekrigades han af Gunhilds söner, utan att de kunde betvinga honom, hvarefter ett vänskapsförbund ingicks dem emellan, hvilket säges hafva fortfarit uti tretton år, då ovänskapen dem emellan åter upplågade och de under 6 år bekrigade och skiftevis förjagade hvarandra utur landet.

Då Håkan jarl icke längre kunde bibehålla sina besittningar i Norge, for han på vikingafärder och vistades vintertiden hos konung Harald Gormsson uti Danmark, samt stämplade der mot Gunhild och hennes söner.
— — —
Gunhilds äldsta son, Harald, vistades en sommar uti Hardanger, då ett skepp, lastadt med skinnvaror, ankom från Island. Egaren af detta fartyg, hvilken var bekant med konung Harald, beklagade sig för honom, att han icke hade någon afsättning på sina varor. Konungen for då ut till skeppet, för att bese dem och frågade köpmannen, om han ville gifva honom en gråfäll, hvartill köpmannen med nöje samtyckte. Harald påtog sig genast denna klädnad, hvilken befanns ganska vacker, och alla hans hofmän och kämpar köpte sig genast en dylik så att hela lagret inom kort tid var afyttradt. Af denna nedlåtande handling erhöll konungen tillnamnet Gråfäll.
— — —
Harald Gråfäll och hans broder Gudröd rustade sig en sommar till ett vikingatåg. Före deras affärd blef vid afskedsölet ett starkt drickande, hvarvid åtskilliga män jemfördes med hvarandra. Någon yttrade då, att Harald vore den förnämsta bland sina bröder. Gudröd blef deröfver förbittrad och började tvista med sin broder, hvilket gick derhän att båda grepo till sina vapen, men blefvo dock skiljda åt, af dem som voro mindre druckne, hvarpå de foro hvar åt sitt håll. Gudröd seglade öster till Viken och sände bud till Tryggve, med begäran att han måtte blifva honom följaktig. Tryggve, som icke anade något ondt seglade med några man på ett fartyg ut till Gudröd, hvilken genast anföll och dödade honom.

Harald, som trodde att brodern farit vesterut, seglade äfven till Viken, der han fick underrättelse att Gudröd Björnsson var på ett gästabud i närheten. Han begaf sig dit och kringrände huset, samt dödade Gudröd; sedan uppsökte han sin broder och förlikte sig med honom, hvarefter bröderne intogo hela Viken.

Konung Tryggve var förmäld med Astrid, dotter af en rik Odalbonde, Erik Bjödaskalle i Oprostad. Då Tryggve dödades, flydde hon med sin fosterfader Toralf Lyseskägg till sin fader och framfödde i skogen, under denna flykt, en son, den hon kallade Olof, hvilken, efter många öden, dem vi framdeles skola omtala, blef Norges konung under namn af Olof Tryggvason.

Konung Harald Gormssons saga.

Knut, Danmarks kärlek, hade efterlemnat en son, vid namn Harald, hvilken på vikingafärder förvärfvat mycken ryktbarhet och omätliga rikedomar, hvarföre han fått tillnamnet Guld-Harald. Han hemkom en gång till Danmark och fordrade af sin farbroder, att denne till honom skulle afstå halfva riket, såsom arf efter hans fader.

Konungen beslöt i tysthet, att döda Guld-Harald och rådgjorde derom med Håkan jarl, Sigurdsson, hvilken, fördrifven från Norge, af konungamodern och hennes söner, uppehöll sig hos konung Harald Gormsson.

Jarlen, som var en klok och listig man, afrådde konungen från att döda sin frände, hvilken, liksom hans fader, var mycket älskad af folket, och föreslog honom i stället, att från Norge inbjuda sin fosterson och jarlens fiende Harald Gråfäll, samt sända Guld-Harald att möta och dräpa denne, då han kunde gifva Norges krona åt Guld-Harald, och sålunda blifva qvitt sin förbindelse till honom. Harald Gråfåll hade ingen orsak att misstänka något svek, utan seglade med tre skepp till Danmark, och följde med honom en berömd kämpe, Arinbjörn Herse från Fjärdarne.

I Norge lefde vid denna tid en skald, Eyvinder skaldaspiller. Han hade gjort en sång öfver alla isländare, hvilken så behagade folket, att bönderne, på ett ting, gåfvo honom hvar sin silfverpenning, hvaraf gjordes ett smycke, som vägde 50 skålpund, hvilket skickades till skalden. Men det blef så stor hungersnöd, att han måste sälja detta smycke och i öfrigt allt hvad han egde, till och med sina pilar, för att köpa sill. Kreaturen måste, i saknad af bete, hela sommaren hållas inomhus och födas med björklöf.

Då nu nöden i Norge var så stor, hoppades Harald att kunna erhålla någon hjelp af Danmarks konung, hvilken var hans fosterfader. Då de kommo till Lima fjord, landade de vid Halse, emedan det var öfverenskommet att de der skulle mötas af Harald Gormsson. Då Guld-Harald fick underlättelse om Gråfälls ankomst, seglade han emot honom med nio skepp, hvilka han utrustat med krigsfolk, likasom han ämnat sig ut på en vikingafärd. Vid Halse gick han i land och utmanade Harald Gråfäll till strid. Ehuru underlägsen till antalet, uppmanade konungen genast sitt folk att draga svärden och börja striden. I spetsen för sitt folk, anföll han Guld-Harald, och stred tappert mot den öfverlägsna fienden. Der föll dock Harald Gråfäll, jemte Arinbjörn Herse och största delen af deras lilla här, besjungen af skalden Glumer Geirason, uti en sång kallad Gråfällsvisan.

Så snart Guld-Harald afseglat, vände sig Håkan jarl till konungen och intalade honom, att om Guld-Harald vunne Norges krona, skulle han använda denna makt, endast till att störta konungen sin farbroder. Jarlen omtalade äfven huru Guld-Harald i förtroende sagt honom, att han förr eller sednare skulle taga lifvet af sin farbroder Harald Gormsson; derföre tillbjöd sig jarlen, att med 13 skepp, dem han rustat i ordning, fara efter Guld-Harald och döda honom, om konungen ville lofva honom, att han genom några lätta böter finge försona detta dråp.

Han förestälde konungen vidare, huru mäktig han skulle blifva, då han egde både Danmarks och Norges kronor, samt tillbjöd sig, att svälja konungen trohetsed och blifva hans jarl öfver Norge, samt betala skatt åt honom, såsom sin öfverherre.

Dessa lockande utsigter förmådde konungen, att samtycka till jarlens förslag. Håkan jarl gick ombord på sina skepp och seglade efter Guld-Harald samt träffade honom vid Halse, kort efter Harald Gråfälls fall. Nu visade sig jarlen högst förbittrad öfver Harald Gråfälls död och det svek som han påstod Guld-Harald begått. Han fasttog derföre denne och lät upphänga honom i en galge, hvarefter han återvände till konungen, hvilken icke gjorde några svårigheter vid, att försona sig med jarlen, fastän denne dödat hans brorsson.

Med en stor här samt etthundrade skepp seglade konungen och jarlen till Norge. Dem åtföljde Harald Gränske och många andra förnäma män, hvilka flytt från Norge, för konungamodern och hennes söner. Hären drog först till Viken och sedan till Tönsberg, der Norges allmoge hyllade konung Harald Gormsson, hvilken nu till Håkan jarl öfverlemnade Norska hären, samt de sju fylkena Rogaland, Hardaland, Sögn, Eyrdafylke, Sunmöre, Rönsdal och Nordmöre; dessutom alla Harald Gråfälls gårdar i dessa fylken och i Trondhjem, till enskild egendom, samt alla konungsliga inkomster och skattkammaren, att använda, om fiender kommo i landet. Åt Harald Gränske gaf han konunganamn, samt Vingurmark, Vestfalden och Agden, allt intill Lidandis-näs. Harald Gormsson återvände derefter med danska hären till sitt rike.

Skalden Ejnar Skalaglam har beskrifvit dessa tilldragelser, uti en sång kallad Velleklo.

Någon tid härefter kom kejsar Otto från Sachsen till Danmark, i förening med Olof Tryggvason samt förmådde konung Harald och Håkan jarl, att antaga kristna läran. Efter denna tid bekänna sig danskarne till denna lära, men Hakan jarl öfvergaf den snart och började åter offra åt asagudarna.

På ön Fyen bodde denna tid en mäktig man vid namn Toke. Med sin hustru, Thorvora, hade han två söner, Åke och Palne, samt med sin trälinna en son, Fjolner. Toke och hans hustru dogo kort efter hvarandra, hvarefter Åke och Palne togo hela arfvet. Fjolner frågade sina bröder, hvad de ville gifva honom af faderns egendom; de bjödo honom tredjedelen af all lös egendom, men af det öfriga ville de ej afstå något. Fjolner tog hvad han fått och seglade dermed till konung Harald Gormsson, sedan han lofvat sina bröder att ständigt förfölja dem, derföre att de ej gifvit honom fastighet och välde på Fyen. Han försummade icke heller något tillfälle, att göra sina bröder misstänkta hos konungen.

Åke sades vara den största höfding i Danmark vid denna tid. Hvarje sommar företog han härtåg, der han ständigt segrade och förvärfvade många egodelar. Om vintern vistades han hemma, då han alltid hade hos sig mycket folk.

Vid ett tillfälle yttrade konungen, att Åke var en förträfflig man och mycket vänfast. “Icke långt härefter” sade Fjolner, som hört konungens yttrande, “får du röna hurudan Åkes vänskap är, han drager mycket folk till sig, för att blifva din öfverman. Det blir en dag din skada, om du icke tror min varning. Jag är nu din tjenare och anser det derföre såsom en pligt att säga dig sanningen.”

Då Åke en gång varit på besök hos Ottar jarl i Göthaland, och endast medhaft två fartyg och etthundrade man, anföll honom konungen, på Fjolners inrådan, med tio fartyg och 330 man, samt dödade honom på återvägen, under det han och hans folk lågo och sofvo.

Detta nidingsdåd väckte mycken förargelse öfver hela Danmark, ty alla tyckte det vara orätt att en sådan höfding som Åke skulle utan orsak dödas, men Fjolner gladde sig åt den Iyckade hämnden.

Då ryktet om Åkes fall kom till Fyen, gick det hans broder Palne så hårdt till sinnes, att han deraf insjuknade. Under denna sjukdom ankom till honom en gammal vis man, benämnd Sigurd, hvilken uppmuntrade honom med det förslag, att han borde fria till Ottar jarls dotter Ingeborg, så kunde han vara förvissad om, att få hämnd på sin broders mördare. Emedan Ingeborg förut varit lofvad till maka åt Åke, antog han med glädje detta förslag och hoppades, att vid den sköna Ingeborgs sida skulle sorgens bitterhet förminskas.

Sigurd reste derefter till Ottar jarl och anhöll å Palnes vägnar om Ingeborgs hand, hvilket utan någon svårighet besvarades, så att bröllopet, kort tid derefter, i anseende till Palnes sjuklighet, firades på Fyen.

Ingeborg berättade för sin man, bröllopsnatten, att hon haft en besynnerlig dröm. Hon tyckte sig nemligen vara på sin mans gård och nyss hafva uppsatt en väf. Tenarne på väfstolen liknade manshufvuden, men under det hon väfde, hade ett hufvud fallit bort; då framtog hon utur sitt sköte ett dylikt och satte i det bortfallnas ställe, men detta föll äfven ned från sin plats och träffade konung Harald Gormsson, hvilken hon tyckte låg under väfstolen och sof, så att han deraf fick sin bane.

Kort tid derefter framfödde Ingeborg en son, hvilken kallades Toke. Då han blifvit yngling dog hans fader Palne, hvarefter han och hans moder blefvo rådande på Fyen. Efter faderns död benämndes han allmänt Palnatoke. Han for mycket på vikingafärder och begaf sig en sommar till Stefner jarla besittningar uti England. Denne Stefner jarl hade en fosterbroder, Björn den bredske, eller den Brittaniska björnen, och en dotter Oluff, hvilken var Björns fosterdotter. Då Palnatokes ankomst blef bekant hos Stefner jarl, skickade Björn och Oluff att inbjuda honom med hela sin här, till gästabud, om han ville afstå ifrån att förhärja deras land
.
Palnatoke antog denna inbjudning och friade under gästabudet till Oluff samt erhöll genast hennes hand och, jemte jarls värdighet, hälften af det rike, hvaröfver Stefner jarl var rådande. Emedan Oluff var Stefners enda barn, blef Palnatoke, vid svärfadrens kort derefter inträffade död, herre öfver hela landet. Han dröjde qvar uti England till våren derpå, då han lemnade rikets styrelse åt Björn, samt återvände med sin gemål till Danmark, der han nu ansågs såsom den mäktigaste man, näst konungen.

Konung Harald Gormsson gästade en gång hos Palnatoke på Fyen, hvarvid denne gaf honom till uppassning en fattig, men mycket vacker qvinna, vid namn Saumåsa. Konungen förälskade sig uti henne och hon födde efter konungens bortresa en son, den Palnatoke vattenöste och kallade Sven, samt behöll honom jemte modern hos sig.

Då konung Harald, två år derefter, återkom till Fyen, lät Palnatoke Saumåsa frambära sin son till konungen och säga, det barnet tillhörde honom. Öfver denna djerfhet blef konungen, som icke ville kännas vid den fattiga qvinnans son, så förtörnad, att han förbjöd henne till någon yttra sådant, om lifvet vore henne kärt. Palnatoke föreställde konungen, att barnets moder var fattig och att han hittills dragit försorg om dem, hvilket dock vore mera hedrande för konungen att sjelf göra. Men konungen svarade, det han aldrig föreställt sig att Palnatoke kunde begära något så orimligt. Palnatoke svarade vredgad, att pilten likväl vore konungens son, samt att han och ingen annan skulle draga försorg om hans utkomst. Harald reste derefter hem, men utan att erhålla några skänker, såsom eljest brukligt var denna tid, och sedermera rådde ett ganska spändt förhållande emellan konungen och jarlen.

Kort tid efter dessa händelser födde äfven Oluff en son, som blef kallad Åke, hvilken uppfostrades hemma hos sina föräldrar och blef Sven Haraldssons fosterbroder.

Då Sven var 15 år, skickade honom Palnatoke med ett följe af 20 man till konung Harald, för att gifva sig tillkänna såsom hans son, antingen konungen tyckte väl eller illa derom.Sven for till sin faders gård, framträdde för honom och talade såsom hans fosterfader lärt honom. Konungen kallade honom en bedragare och ville köra bort honom, men Sven vidhöll att han talat sanning och bad konungen att, om han icke ville gifva honom välde i landet, han åtminstone måtte gifva honom skepp och krigsfolk, att fara i viking och förvärfva ära. Han sade vidare, att om konungen lemnade honom tre skepp med krigsfolk, vore detta ej för mycket åt en son, och hade Palnatoke lofvat honom lika mycket som konungen skulle gifva. Detta beviljade slutligen konungen, med det förbehåll, att Sven aldrig mera måtte komma inför hans ögon.

Sedan Sven af sin fader erhållit tre skepp, med etthundrade mans besättning, båda delarne likväl ganska illa utrustade, återvände han till Fyen, der Palnatoke lemnade honom lika mycket, men på det rikaste och fullständigaste utrustadt och armeradt.

Palnatoke rådde Sven, att, med den makt han nu hade, anfalla och förhärja faderns land, samt framfara på det grymmaste sätt, men om hösten återkomma till Fyen. Sven följde sin fosterfaders råd och härjade hela sommaren på Öland. Langeland, Seeland och Möen, samt begick mycken våldsverkan med eld och svärd.

Då dessa händelser berättades för konungen, tyckte han sig ställt illa till, som lemnat krigsfolk åt Sven.

På återvägen om hösten öfverfölls Sven af en storm, så att alla de gamla bristfälliga fartyg, dem han erhållit af konungen, förgingos och manskapet omkom.

Nästa vår sände Palnatoke Sven åter till hans fader, med begäran att han måtte lemna honom sex skepp, på det han måtte blifva i tillfälle att resa längre bort än förra gången och härja hos konungens fiender. Palnatoke bad honom äfven att uppföra sig frimodigt och ej låta konungen märka huru klena hans stridskrafter egentligen voro.

Sven, som fann sin fader i ett dryckeslag, steg dristigt fram och helsade honom en god dag, hvilken helsning konungen likväl ej besvarade.
“Herre, jag kommer för att bedja dig om krigshjelp” sade Sven.

“Mera är detta taladt af djerfhet än af förstånd, eller tycker du dig så väl hafva lönat den hjelp jag förut lemnat dig, dermed att du förödt mitt eget land. Nu vore det rätt, om ni allesamman blefvo upphängde,” svarade konungen.

“Låt mig få sex skepp med tillräckligt manskap”, återtog Sven, “så skall jag hädanefter endast anfalla edra fiender, men beskydda edert land mot vikingar. Gör nu såsom det länder eder till mesta heder.”

Sven fick de sex skepp han begärde och seglade dermed till Palnatoke, hvilken gaf honom lika många, samt rådde honom, att ännu en gång anfalla konungens land, men denna gång fara fram ytter värre, efter han hade mera folk och skepp.

Sven härjade denna sommar på Seeland och Hjaltland, både natt och dag, dödande menniskor och uppbrännade borgar. Alla kastade skulden på konungen och menade det vara hans fel, att denna stridbara trupp fick fara fram med sitt öfverdåd, utan att något hinder sattes derför. Man sade allmänt, att konung Harald ej längre kunde behålla riket, om sådan ofrid finge fortfara. Då hösten nalkades, återvände Sven till Fyen, såsom vanligt.

Våren derefter sade Palnatoke till Sven: “Nu har du tillfogat Haralds rike så mycken skada och är sjelf så mycket för dig kommen, att du utan svårighet skall taga hans krona. Rusta nu skeppen och hela din här i ordning, samt begif dig dermed till konung Harald. Du skall inträda med allt ditt folk och med dragna svärd till konungen, då han sitter i dryckeslaget, och begära tolf skepp, med 400 mans besättning. Du skall lofva att värja hans land mot vikingar, men nekar han att lemna hvad du begär, skall du mana honom till strid strax på stället och bete dig grymmare än du någonsin gjort.”

Sven reste till konungen och förelade honom de vilkor, som den kloke jarlen uppgjort. Konungen, som var alldeles oberedd och ej vågade äfventyra en strid med de härklädda och bistra vikingarne, måste uppfylla hvad Sven begärde. Denne seglade genast till Fyen, der Palnatoke lemnade honom lika mycket folk och ett lika antal skepp, som han förut hade, så att hans här nu var ganska betydlig.

Då Sven var resfärdig, sade jarlen till honom: “Ej skall Harald nu längre vara konung i Danmark. Far åter ut och härja öfver hela riket, utom på Fyen. Jag vill fara till England, att från min svärfaders land hemta 15 fartyg och dermed komma dig till hjelp, ty jag förutser att Harald skall sammandraga en här emot dig. Du skall lofva mig att aldrig fly, utan underhålla striden, om ock fienden synes dig öfvermäktig, ty du kan vara förvissad om att jag skall vara vid din sida, så snart en fara hotar”.

Efter detta samtal åtskiljdes hjeltarne, båda utrustade med väldiga härar. Palnatoke styrde sina skepp mot Englands kuster och Sven vände sig mot sin faders blomstrande länder, för tredje gången förhärjande dem med eld och svärd. Folket flydde till konungen, beklagande sina olyckor, bedjande om hjelp mot de grymma vikingarne, som hvarje sommar förödde deras hem och mördade deras fränder och vänner.

Harald samlade då en stor här och seglade med största skyndsamhet mot Sven. Harald säges hafva haft 50 stora skepp uti sin flotta, hvarmed han mötte Sven vid Bornholm. Sent en afton kommo båda flottorna i sigte för hvarandra. Så snart det dagades om morgonen, beredde man sig på båda sidor till strid. Flottorna närmade sig hvarandra och striden började. Detta var dagen före Allhelgonadag. De slogos hela dagen, tills det mörknade om aftonen, då tio af konungens skepp och tolf af Svens voro afröjda, och bådas kämpar mycket utmattade. Sven lade sina skepp långt in uti en vik och konungens män sammanbundo sina rätt öfver viken, på det att ej Sven skulle undkomma om natten.

Samma afton landade Palnatoke med 24 skepp på andra sidan om näset vid Bornholm och tältade öfver sina skepp; då detta var gjort gick han ensam i land, omgjordad med sitt svärd, med sin båge i handen, kogret på ryggen och en hjelm af guld på hufvudet.

Konung Harald hade äfven gått i land, med några af sina män, hvilka uppgjort en eld i skogen. Palnatoke blef dem varse då konungen låg på knä och stödde sig på armbågarne framför elden, för att värma sig. Jarlen tog genast en pil från sitt koger och sköt honom dermed bakifrån, så att pilen utkom genom munnen. Konungen föll död framstupa öfver elden. Fjolner, som var med honom, utdrog pilen genom hans mun och förvarade den. Denna pil befanns vara randad med guld. Fjolner föreställde dem, som voro med honom, att det ej gick an att berätta för folket, huru konung Harald på dett nesliga sätt omkommit, utan skulle deremot uppgifva att de blifvit anfallna af vikingarne och att Harald fallit under striden. De andre jakade härtill, hvarpå de togo konungens lik och återvände dermed till skeppen.

Palnatoke, som gifvit akt på deras samtal, återvände äfven till sina skepp, hvarifrån han medtog 20 man, samt begaf sig dermed till Sven. Då jarlen träffat honom, gaf han det rådet, att allt folket skulle gå om bord på Svens skepp och ro med starkaste fart mot konungens, för att spränga de tåg, hvarmed dessa voro hophundna, så att de på detta sätt måtte komma ut ur viken. Detta verkställdes äfven med sådan framgång, att alla skepp de mötte trängdes undan, en del spräcktes äfven och sjönko.

Allhelgonadagen om morgonen seglade Palnatoke och Sven, med sina förenade flottor, mot konungens skepp, då det berättades dem att Harald hade fallit om natten, hvilket Palnatoke ej berättat för någon. Jarlen förelade nu konungens folk de vilkor, att antingen svärja Sven trohetsed, eller ock genast fortsätta striden. Konungens män rådgjorde en stund derom, samt beslöto att taga Sven till konung. Hela hären svor honom trohetsed, hvarefter Palnatoke kallade danskarne till ting, der han utropade Sven till konung, hvilket allmogen biföll af kärlek till den tappre och kloke jarlen.

Sven Tveskägg och Jomsvikingarne.

Fjolner, hvilken nu var kommen till hög ålder, begärde att få tjena konung Sven, liksom han tjenat dess fader. Detta beviljade konungen och Fjolner började åter förföljelsen mot sin slägt, genom att till konung Sven, hvilken äfven kallades Tveskägg, framlemna den pil hvarmed Palnatoke dödat hans fader. Fjolners vältaliga äggelser förmådde konungen, att besluta jarlens död. Ty Fjolner föreställde honom, att han aldrig skulle blifva ansedd såsom en rättskaffens man om han icke hämnades på den, som så skamligt mördat hans fader. Konung Sven tillredde graföl efter sin fader och inbjöd Palnatoke dertill, men denne urskuldade sig, att han icke kunde komma, emedan hans svärfader nu vore död och han måste taga sitt arf uti besittning. Då konungen fick detta svar, uppsköt han grafölet till sommaren derefter, samt inbjöd då för andra gången Palnatoke dertill. Jarlen, som nu vistades i England, urskuldade sig denna gång med att han fått så många krämpor på sednare tiden, samt omöjligen kunde uthärda en så lång sjöresa. Ännu ett år uppsköts konung Haralds graföl och Sven inbjöd för tredje gången jarlen, med förklaring att han kunde medtaga huru många man han behagade, men att han skulle utsätta sig för konungens vrede, om han denna gång uteblef.

På den utsatta dagen kom likväl ej Palnatoke. Det var redan afton och man hade satt sig till bords, der plats blifvit lemnad för konungens fosterfader och etthundrade man.

Jarlen hade likväl begifvit sig på väg i sällskap med Björn den bredske och trehundrade man. De ankommo sent om aftonen till danska stranden, der de lade sina skepp med stäfvarne ut åt sjön och årorna på sina tullar, färdige till rodd Derefter vandrade jarlen och Björn med allt deras folk upp till konungens gård, inträdde i salen och helsade Sven, hvilken tog väl emot dem och lät tillreda ännu ett bord för jarlens män. Då de en stund varit i salen, gick Fjolner fram till konungen och talade med honom, hvarvid han blef blodröd i ansigtet. Framför konungens bord stod hans ljusasven, Arnodder. Till denne lemnade Fjolner en pil, med befallning, att han skulle gå till alla som voro i salen och fråga om någon mistat denna pil. Arnodder gick från den ena till den andra och visade pilen, men ingen igenkände honom, förr än han kom till Palnatoke, hvilken, då den visades honom, sade: “Gif mig genast pilen, eller menar någon att jag rädes igenkänna det som mig tillhör.” “Palnatoke” ropade konungen, “hvar skiljdes du vid denna pil?” “Vill du veta detta i så många mäns närvaro,” svarade jarlen, ”så skall jag säga dig, att jag sist skiljdes vid honom, då jag sköt honom, bakifrån, på din fader, så att pilen flög rätt igenom honom, och utkom genom munnen”.

Då ropade konungen åter: “Upp mina män och dräpen Palnatoke, med hela hans följe, ty nu är slut all vänskap mellan oss.”

Ett starkt buller uppstod i salen, emedan allt jarlens och Björns folk rusade upp från borden, men konungens kämpar suto stilla, ty jarlen var så allmänt älskad, att ingen på honom ville bära händer. Palnatoke drog sitt svärd samt gick fram till Fjolner och högg honom så i hufvudet, att han klöf honom helt och hållet, sägande: “Icke skall du mera förtala mig hos konungen”.

Jarlen och Björn gingo med sina män utur salen. På stranden öfverräknade de dem, hvarvid en af Björns män saknades. Björn vände då om och gick ensam in i konungens sal, der kämparne roade sig med att kasta den brittiska mannen som en boll, mellan borden. Björn fick honom fatt och bar honom utur salen samt ned till skeppen, ehuru han då redan var död. Detta Björns uppförande berättades vida omkring och lände honom till mycken heder.

Då kämparne hemkommo till Brittanien från Harald Gormssons graföl, hade Oluff dödt. Palnatoke trifdes då icke längre i England utan lemnade rikets styrelse åt Björn. Så snart vintern var förbi, seglade han i viking med 40 skepp, samt härjade i tre år på Irland och Skottland och förvärfvade mycket beröm för sin klokhet och tapperhet; ofantliga skatter samlade han under dessa härtåg och ansågs för den största viking i norden, vid denna tid.

Palnatoke föresatte sig derefter att härja på Vinland, hos konung Burislav, som fick kunskap om den fara, hvilken hotade hans land, och skickade bud till Palnatoke, att komma till honom på ett gästabud, hvilket skulle räcka uti trenne dagar; dessutom tillbjöd han jarlen det land som kallades Jome, (2) om han der ville sätta sig ned och skydda konungens land. –

Palnatoke antog dessa vilkor och infann sig på gästabudet, der en fast vänskap uppstod emellan honom och konung Burislav.

På det land han erhållit, lät Palnatoke bygga en stark fästning, den han kallade Jomsborg. Inom denna fästning lät han göra en hamn, så stor, att den rymde öfver 200 skepp. Mycken konst var använd vid uppbyggandet af denna borg. Öfver sundet, som bildade ingången till hamnen, var hvälfd en båge af sten, och framför öppningen af denna båge voro starka portar af sten och jern, som på inre sidan stängdes med grofva jernbommar. På stenbågen öfver sundet var uppbygdt ett kastell, försedt med stenslungor och allt hvad denna tids krigskonst kände, till en stads försvar. Hufvudfästningen var omgifven af en mängd sjökasteller och i allt med så mycken omsorg anlagd, att den ansågs ointaglig.

Uti detta fäste inrättade Palnatoke ett slags krigareorden eller riddaresamfund hvars lagar, dem han med flere visa mäns biträde uppgjorde, voro beräknade att afskilja borgens innevånare från andra menniskor, samt göra dem starka och härdiga för krigets ansträngningar.

Denna lag var följande:
1. Der skulle ingen få inkomma, som vore yngre än 15 och ingen äldre än 50 år.
2. Ingen skulle antagas i borgen, som ej ville mäta sig med två härklädda kämpar af hans egna krafter.
3. Hvar och en skulle förbinda sig att hämnas de oförrätter de andra ledo, såsom en faders eller broders.
4. Intet slagsmål skulle få ega rum inom borgen.
5. Ingen skulle få högfärdas, utan alla vara lika goda, ingen skulle få skryta och icke någon tålas, som sagt en osanning.
6. Ingen man finge hafva något umänge, med någon qvinna, som ej vore hans hustru.
7. Alla, som voro i borgen, skulle anse hvarandra som bröder.
8. I fall någon blef intagen i borgen, som begått dråp på någons fader eller broder, hvilken der förut varit, skulle Palnatoke döma i denna sak.
9. Ingen man vore tillåtet, att hafva sin hustru hos sig, mera än en natt.
10. Ingen hade rättighet att vara borta från borgen mera än en natt, såvida ej Palnatoke gifvit lof dertill.
11. Allt byte skulle lemnas till delning, antingen det vore litet eller mycket.
12. Ingen man skulle tålas, som icke kunde lida allt, utan att klaga, ej eller den, som någonsin visat sig rädd.
13. Ingen skulle få vittna falskt mot annan.
14. Intet skulle få passera, som icke berättades för Palnatoke.
15. Ingen skulle antagas på borgen, som ej uppfyllde allt hvad denna lag föreskref, hvilken som än lade sig utför honom.
16. Hvilken som klandrade någon af denna lags föreskrifter, skulle genast utvräkas från borgen, antingen han vore förnäm eller ringa.

Dessa kämpar kallades Jomsvikingar, de reste hvarje sommar och härjade vida omkring, samt ansågos såsom de käckaste krigsmän, denna tid, och blefvo mycket namnkunniga.

Åke, Palnatokes son, förestod regeringen på Fyen och var der ansedd såsom en rik och mycket förträfflig höfding, samt allmänt älskad af folket. Sven Tveskägg lät icke Åke umgälla de misshälligheter, som uppstått mellan honom och Palnatoke, utan satte alltid stort värde på sitt fostbrödralag med Åke.

Pa Bornholm lefde vid denna tid en man. som hette Wesete, och hans hustru Hildiguda. De egde tre barn. Deras äldste son var Bue Diger, det är den starke, den andre kallades Sigurd Hvite eller Sigurd Kämpe och det tredje barnet var en dotter vid namn Thorguna, hon hade varit gift, men var redan enka, då följande händelser inträffade:

Konung Sven friade till Thorguna, för sin fosterbroder Åke, hvilken genast erhöll ja, hvarefter bröllopet firades på Bornholm i närvaro af konungen och en mängd gäster från Danmark. Åke hemförde sedan sin brud och hade med henne en son, kallad Wagn. Denne blef stor till växten och mycket stark, samt vistades skiftevis hemma hos sin fader och hos sin morfader på Bornholm. Wagn var så ostyrig under det han uppväxte, att ingen af hans anhöriga kunde hejda honom, den enda han något rättade sig efter var Bue. Vid 10 års ålder hade han redan dödat tre män, och vid 12 års ålder kunde få mäta sig med honom i styrka, men han var utmärkt skön och en mycket behaglig yngling.

Öfver Seeland rådde vid denna tid en jarl vid namn Harald, hvilken äfven kallades Strut-Harald, derutaf att han hade en mycket dyrbar hatt, i form af en strut, uti hvilken 10 marker guld voro invirkade.

Med sin hustru Ingegerd hade han tre barn, den äldste sonen kallades Sigvald, den andre Torkel långe, det tredje barnet var dottern Thofa.
Sigvald hade krokig näsa och långlagdt ansigte samt de skönaste ögon; hans gestalt var väl något lutande, men han var en ganska hurtig man, listig och förslagen, samt egde ovanliga kroppskrafter. Torkel var till växten resligare än hans broder, egande mycken vishet och rådighet i faran. Dessa bröder voro under sina härtåg ganska segersälla. De hade på ett sådant tillfångatagit två män vid namn Havarder eller Hagvandi samt Aslaker, med tillnamnet Holmskalle, hvilka voro två utmärkta krigare. Dessa gåfvo de åt sin syster Thofa till skosvänner.

Sigvald och Thorkel utrustade två skepp för att resa till Jomsvikingarne och försöka om dessa ville mottaga dem. Då de härom underrättade sin fader, svarade han, att de sjelfva finge förskaffa sig hvad de till denna resa behöfde. Utan något dröjsmål började de likväl sin färd och då de kommo till Bornholm gingo de upp på en af Wesetes gårdar och togo der allt hvad de behöfde, samt fortsatte sedan sin färd till Jomsborg, der de lade sina skepp utanför borgens port. Så snart Palnatoke blef dem varse, gick han med sitt folk upp till kastellet öfver porten och frågade hvilken som öfver dessa skepp vore höfding. Då steg Sigvald upp på bakstammen af sitt skepp och helsade Palnatoke, sägande: “Vi äro Strut-Harald jarlssöner. Jag heter Sigvald och min broder Torkel, vår begäran är att blifva upptagne bland eder om i viljen antaga oss och så många af vårt folk, som i dertill finnen dugliga.”

“J gören oss ett godt tillbud, svarade jarlen, ty vi veta att J ären af en god ätt.”

Palnatoke rådgjorde derefter med sina kämpar, om de skulle mottaga dessa bröder eller icke, hvaruti han fick handla efter eget godtfinnande. Han sade då till bröderne: “Om J viljen blifva här uti borgen skolen J först höra den lag som här är rådande.” Sedan denna var uppläst, öppnades porten och skeppen infördes i hamnen. Vid skeende undersökning befanns hälften af deras manskap dugligt att stanna qvar, men den andra hälften hemskickades.

Då Wesete fick underrättelse om huru Haralds söner förhärjat hans gård, nämnde han derom intet till sina söner, utan reste till konung Sven och omtalade hvilken skada som öfvergått hans hus. Konungen rådde honom att resa till Strut-Harald jarl och bedja honom ersätta den skada hans söner gjort. Wesete begaf sig äfven till jarlen med denna begäran, hvarpå Strut-Harald svarade, att han icke hade lust betala böter, derföre att några unga män tillegnat sig litet småboskap, som de behöfde för sitt uppehälle. Wesete sände sedermera bud till konungen att berätta honom jarlens svar, men konung Sven bad honom låta härvid bero, så ville han sjelf tala vid jarlen. Konungen skickade först sändebud till honom, med begäran, att han måtte gälda sina söners öfverdåd; men då jarlen gaf dem samma svar, som han förut gifvit Wesete, befallte konungen att han skulle inställa sig hos honom.

Konung Sven föreställde honom då, hvilken skada hans söner tillskyndat Wesete och huru billigt det vore, att han ersatte den; men jarlen svarade att Wesete sjelf genom våld samlat sin förmögenhet och att han ej tyckte sig behöfva böta, derföre att hans söner från Wesete tagit några killingar och kalfvar. Konungen gaf honom nu tillåtelse att resa hem, men förklarade honom det han sjelf finge försvara sin egendom mot Wesete och hans söner, hvilka troligen ej skulle underlåta att sjelfva taga upprättelse för den skada de lidit. Jarlen hemreste och Wesete jemte hans söner, hvilka fått underrättelse om resultatet af konungens underhandlingar med jarlen, utrustade 4 skepp med 300 man och anföllo dermed samt sköflade tre på Fyen belägna, jarlen tillhöriga, byar, samt hemförde ett ganska stort byte.

Strut-Harald ångrade nu att han ej lydt konungens råd och förlikt sig med Wesete, samt begärde nu i sin ordning att konungen måtte föranstalta om deras förlikning, hvartill denne dock nekade, svarande att jarlen nu kunde följa sitt eget goda råd, då han en gång försmått konungens. Då lät jarlen utrusta 10 skepp med sitt bästa krigsfolk och förhärjade dermed en af Wesetes förnämsta avelsgårdar.

Vid detta tillfälle voro Wesetes söner på vikingatåg mot östern, men Wesete, underrättad om Harald jarls framfart, reste ännu en gång till konungen, hvilken vänligt emottog honom.

Wesete berättade der huru allt tillgått och sade, att om sådan ofrid finge fortfara mellan de män, som förvaltade rikets styrelse, skulle äfven andra rätta sig derefter. Det var nu så vida kommet, att det lätt kunde blifva fråga om strid och blodsutgjutelse mellan honom och jarlen. Konungen svarade, att han genast skulle stämma allmogen till Isö ting och förklara den af de båda stridande partierne landsflyktig, som ej ville ingå förlikning.

Med 50 skepp seglade konungen till Isö. Harald jarl begaf sig äfven dit med 20 skepp, men Wesete endast med 5, emedan hans söner ännu ej hemkommit.

Vid framkomsten till tingsstället uppslog konungen sitt läger, mellan Wesetes och Harald jarls, så att han skiljde dem från hvarandra.
Då Wesete begifvit sig till tinget, hemkom Bue och fick underrättelse om att hans fader för andra gången blifvit rånad och att ting var utlyst på Isö. Han begaf sig då skyndsamt med 20 skepp till Seeland och tågade upp till Harald jarls hem, der han träffade dennes skattmästare Suder vise, den han dödade, samt uppbröt jarlens skattkammare, hvarifrån han borttog två kistor, hvardera innehållande tio pund guld, samt jarlens högtidsdrägt, hvaribland äfven den märkvärdiga struthatten. Med detta byte begaf han sig till tinget, dit han upptågade med sina män i full slagtordning. I spetsen tågade Sigurd och Bue, iklädd jarlens drägt, och med struthatten på hufvudet.

Uppkommen på tinget ropade Bue till jarlen: ”Nu är det tid Harald, att du återtager dessa klenoder, som du ser mig bära, om du eger nog mannamod, att göra ett sådant försök, ty nu är jag färdig att mäta mig med dig, om du vill äfventyra en strid.”

Konungen trädde med sina män emellan dem och förklarade att han nu var kommen att döma i denna sak.

Bue svarade konungen härpå att han aldrig skulle lemna ifrån sig de två kistor med guld, dem han tagit från jarlen, men att konungen för öfrigt finge döma så, som honom bäst syntes.

Konungen svarade: “Du må behålla jarlens guld, men hans kläder måste du återlemna och ej göra honom den vanäran, att mista sin hedersklädning.” Konungen medlade ytterligare så, att Harald jarl gaf sin dotter Thofa till gemål åt Sigurd Kämpe hvarigenom: båda parterna blefvo förlikta.

Ifrån tinget begaf sig konungen med hela allmogen till Harald jarl, der ett stort gästabud tillställdes, hvarvid Sigurds och Thofas förmälning firades.
Våren derefter seglade Bue och hans broder med två skepp och 100 man till Jomsborg, att förena sig med dess vikingar och derigenom ännu mera föröka sitt rykte.

Vid deras ankomst gick Palnatoke, med sina kämpar, hvaribland äfven Sigvald och Torkel, upp i kastellet och igenkände strax dem som anländt. “Det är vårt ärende Palnatoke, sade Bue, att vi vilja förena oss med eder.”

“Du är mig väl bekant,” svarade jarlen, “ty du är af en fräjdad ätt, och vida bekant genom de storverk, dem du uträttat.”

Sigvald frågade: “Huru hafven J kommit öfverens med Strut-Harald, uti de tvister, som varit mellan eder och honom?”

Bue svarade: “Det är en lång historia att berätta alla de misshälligheter, som mellan oss uppstått, men nu äro vi genom konung Svens bemedling försonade och Harald jarl har gifvit sin dotter Thofa till hustru åt min broder Sigurd.”

Palnatoke frågade nu sina män om de beviljade brödernes upptagande i borgen, hvarefter, sedan detta blifvit bejakadt och lagen uppläst, portarne öppnades och skeppen infördes i hamnen.

Åttatio man af besättningen befunnos dugliga och fingo qvarstanna på borgen, de öfriga 20 hemsändes.

Hvarje sommar for Bue med Jomsvikingarne ut i härnad och bland dem fanns ingen, som i styrka kunde mäta sig med honom.

Då Wagn Åkessson var 12 år, kunde hans fader icke längre behålla honom hemma, för hans obändiga Iynne, utan gaf honom två skepp med 100 man, dem han sjelf fick utvälja, för att fara i viking. Wagn utvalde då af sin faders folk 100 ynglingar vid 18 års ålder; men vapen och matförråd, som fadern tillbjöd honom; ville han ej emottaga, utan svarade att sådant skulle han nog sjelf förskaffa sig. Han seglade utefter danska kusten samt gick der öfver allt i land och tog kläder, vapen och matförråd, samt allt hvad han behöfde. På detta sätt förhöll han sig, tills han tidigt en morgon landade vid Jomsborg.

Då borgens innevånare blefvo honom varse, gingo Palnatoke, Bue och Sigvald med deras folk upp i kastellet och frågade, hvilken som var hövding öfver de anlända skeppen. Wagn uppstod och frågade tillbaka, om Palnatoke var i kastellet. Detta bejakades och man frågade ännu en gång, hvilken han var, hvarpå han svarade: “Jag heter Wagn och är son af Åke, Palnatokes son, och hitkommen för att med mitt folk blifva uptagen på borgen, emedan jag ej tyckes passa hemma och mina föräldrar helst önskade, att jag skulle resa bort.”

“Således,” svarade jarlen, hans farfader, “trodde du dig här kunna få lemna fria tömmar åt ditt tygellösa sinne.”

“Ganska mycket har man ljugit för mig, om din frikostighet,” yttrade Wagn.

Palnatoke frågade sina kämpar, om han skulle upptaga Wagn eller ej, hvartill Bue svarade:

“Det är mitt råd, ehuru Wagn mest älskat mig af alla sina fränder, att han, med sitt obändiga sinne, aldrig måtte släppas inom borgen.”

“Emot dig Wagn,” yttrade då jarlen, ”vittna alla dina slägtingar om ondt.

Wagn utropade då: “Hvad kommer åt alla dessa män att de ej vilja mottaga mig? Aldrig hade jag trott att min frände Bue kunde vara medvetande om en sådan feghet!”

Bue svarade: “Det vet jag, att icke är jag angelägen om ditt emottagande, utan helst vill afstyrka det, dock må Palnatoke häruti förordna såsom honom bäst synes.”

“Hvad tänka Strut-Haralds söner härom?” frågade Wagn. Sigvald svarade: “Vi vilja säga dig upprigtigt, att vi helst önska, det du aldrig må komma uti vårt sällskap.”

“Huru gammal är du, frände?” frågade Palnetoke.

“Tolf år,” svarade gossen.

“Det tillåtes icke i vår lag, att en så ung man antages,” yttrade jarlen.

“Icke vill jag begära, att ni för min skull bryten eder lag,” svarade Wagn, “men denna lag brytes ej, om jag i tapperhet befinnes jemngod med hvarje af eder, han må vara 18 år eller huru gammal som helst.”

”Envisas nu icke längre härmed frände,” yttrade jarlen, “utan segla till Brittanien. Jag skänker dig der halfva det land jag eger, och hvilket Björn nu förestår.”

“Hederlig är denna gåfva,” sade gossen “men det är icke detta som jag begär, ej heller seglar jag härifrån.”

”Hvad åstundar du då frände, efter du ej vill emottaga ett slikt anbud?” frågade jarlen.

“Hvad jag önskar skolen J snart erfara. Jag utmanar Sigvald, Strut-Harald jarls son, till strid. Han skall lägga ut mot mig med 2 skepp och 100 man, såvida han är en redlig kämpe och har mera mannamod, än qvinlig räddhåga. Kan han besegra mig, då vill jag aflägsna mig, men lyckas jag besegra honom, då skolen i förbinda eder att upptaga mig på borgen,” sade Wagn.

“Är det sanning” hvad man berättar om Wagns tapperhet, så blifver du nu satt på ett hårt prof, Sigvald,” sade jarlen. ”Men jag beder dig, döda honom icke, om du blifver hans öfverman, utan tag honom till fånga och för honom till mig. Likväl tror jag att du aldrig förr varit satt på ett hårdare mandomsprof.”

Sigvald lagade sitt manskap i ordning, och lade ut ur borgen, hvarefter striden genast började.

Det är berättadt, att Wagn och hans män började striden, medelst stenkastning, med sådan häftighet, att Sigvald och hans kämpar ej kunde företaga något, utan måste betäcka sig med sköldarne, för att ej blifva krossade. Då stenförrådet i skeppen var uttömt, fortsattes striden med skjutvapen; men de unga vildhjernorna afsände pilarne mot Sigvald, med sådan häftighet, att hans kämpar föga kunde besvara skjutningen, utan endast under sköldarne söka skyggd, hvarföre de drogo sig undan och sprungo af skeppet upp på landet. Här förföljde dem ännu Wagn, och kämparne drabbade åter tillsamman med blanka vapen. För andra gången måste Sigvald vika och Palnatoke befallde nu, att striden skulle upphöra. Utom många sårade å ömse sidor hade Sigvald förlorat 40 man, men Wagn endast tjugo.

Med alla kämparnes samtycke blef nu Wagn upptagen på borgen och for hvarje sommar med Jomsvikingarne i härnad. Han vann der befäl öfver en stor krigareskara och sades allmänt, att ingen af Jomsvikingarne öfverträffade honom.

Dessa hjeltar berättas hafva utfört många storverk, då de hvarje sommar vistades på härfärder, och vunno ständiga segrar. Dessa bedrifter hafva i sagorna ej blifvit upptecknade, hvarföre icke heller vi kunna omtala dem, ty vi vilja här icke dikta.

Då Wagn hade varit hos Jomsvikingarne i 4 år, dog Palnatoke, saknad både af sina kämpar och af konung Burislav, hvilken han varit ett godt stöd, såsom denne sjelf erkände vid jarlens död.

På Palnatokes inrådan förordnade konungen Sigvald till Jomevikingarnes jarl och gaf honom den makt öfver dem, som Palnatoke förut innehaft.

Olof Tryggvasons födelse och första ungdomsår.

En morgon, under det konung Tryggve var på jagt, berättade hans gemål, drottning Astrid, för sin tärna, att hon haft en besynnerlig dröm, samt bad henne uttyda den. Hon hade tyckt sig se ett nyfödt, naket barn ligga bredvid sig i skogen, under ett högt träd, samt hörde sitt folk springa deromkring, men såg ingen. Hon stod sedan uti ett halfmörker, betraktande barnets lugna sömn, och fruktande att någon skulle komma och störa densamma. Slutligen tyckte hon sig se en man framstörta, med blod på händer och kläder, hvilken tog barnet och försvann dermed i ögonblicket; vidare tyckte hon sig vilja skynda efter honom, men nedsjönk i ett mörkt svalg. Åter fick hon syn på mannen som bortfört barnet, och som nu visade henne en vacker storväxt yngling, hvilken stödde sig mot ett skeppsankare. Bredvid honom lågo blänkande vapen, prydda med guld, hvilka han syntes färdig att påkläda sig. Hon tyckte sig vilja tala, men förmådde det ej.

Drottningen trodde att denna dröm kunde hafva något afseende på det barn hon snart skulle framföda och ville derföre att hennes tärna, hvilken af sin moder lärt konsten att tyda drömmar, skulle förklara den.

Tärnan förklarade: “Det som i drömmen är mörkt plägar ofta betyda det ljusa och glada i lifvet. Barnet du såg tillhörde dig. Mannen som tog det, var en krigare, hvilken redan i spädare åren förde det på vikingatåg. Ynglingen du såg var äfven din son, nu blifven sjökonung. De blänkande vapnen skulle han påkläda sig för utförande af mera lysande bedrifter.”

Drottningen bad henne förklara, huru det kom till att hon tyckte sig vara ensam och icke såg sin gemål, men tärnan hann ej besvara denna fråga, förr än konungen inträdde i salen, vid särdeles dåligt Iynne, och berättade att jagten gått mycket illa och att han så snart återvändt hem, emedan han visserligen sett många djur, men ej Iyckats fälla något, derföre att det varit fullt med rå i skogen. Då han vikit om klippan vid näset, hade hen sett försvinna bakom stenen en man med ett barn på armen, som efterföljdes af en qvinna, den han vid hastigt påseende tyckte vara sin gemål. Då konungen berättat detta gick drottningen bort och fyllde sjelf hans mjödhorn, för att dölja sin oro. Hon lugnade sig åter och kredensade konungens dryck, samt räckte honom den, bedjande att han måtte slå bort de mörka tankarne, hvilka endast kommo utaf den dystra morgonen.

Konung Tryggve hade knappt lemnat ifrån sig hornet, förr än en väpnare inträdde, anmälande att en vikingaflotta blifvit synlig på fjärden, styrande mot landet. Konungen befallde genast, att det skulle blåsas i lurarne, på det väpnare och huskarlar måtte samlas; utsände budkafvel upp till fjellen, för att sammankalla allmogen, och skickade gamle Åke till ett berg vid stranden, för att gifva akt på fienden. Åke återvände snart och berättade, att konungamoderns söner nalkades med 100 skepp och att han, i bakstammen af det främsta, igenkänt konung Gudröd.

Då Tryggve hörde att konung Gudröd nalkades med sin flotta, lugnades han genast, emedan han förut hört att konunga-sönerna ärnade sig ut på vikingafärd. Han skickade likväl en annan kämpe, vid namn Ejland, ned till stranden att gifva akt på dem.

Drottningen sade till sin gemål, att han väl skulle taga sig till vara för konungasönernas list och påminte honom om deras förra svekfulla handlingar, samt huru de mördat, ej allenast hans fader utan äfven sina egna bröder.

Under dylika samtal och tillredelser, ankom ett sändebud från konung Gudröd, med förfrågan om Tryggve ville följa med honom på hans vikingafärd.

Då Tryggve hörde, att Gudröd endast hade helt litet folk med sig, for han honom till mötes med 10 man, för att öfverenskomma om den tillämnade färden.

Drottning Astrids fosterfader Thorolf misstänkte något svek, å Gudröds sida, och gick derföre upp på ett berg, för att observera huru saken skulle aflöpa. Han såg Gudröd och Tryggve gå i land, på ena sidan om en udde, der de en stund samtalade. Han märkte äfven huru allt Gudröds folk landsteg på andra sidan udden, men var för långt aflägsen, för att kunna meddela någon varning åt Tryggve, utan skyndade sig hem och meddelade drottningen hvad han sett, samt bad henne medtaga det dyrbaraste hon hade och hastigt följa honom upp åt fjellskogarne. Äfven hennes hoftärnor och huskarlar gaf han samma befallning, med tillsägelse att taga vägen öfver Hadrefjell, då de skulle mötas hos Raimund vid Gråbergsviken. Derefter gick han med drottningen, hvilken besinningslöst, nästan bedöfvad, följde sin gamle fosterfader. Redan hördes fiendens segerrop genljuda bland bergen, och från en upphöjd gångstig sågo de, huru Gudröds män nalkades gården, blåsande i horn och lurar.

Så hade drottning Astrid i ett ögonblick, från höjden af makt och rikedom, blifvit bragt till tiggarstafven och förlorat sin älskade gemål i samma stund då hon var nära att skänka honom första frukten af deras kärlek.

På en liten holme uti Ramsjön bodde Thorolfs fosterbroder, Kettil, obemärkt och sällan besökt af menniskor. Dit förde nu Thorolf drottningen. De blefvo der mycket väl emottagna och den gamle krigaren skaffade drottningen alla de beqvämligheter, som han kunde åstadkomma.

Trött af resans mödor och nedtyngd af bekymmer dröjde drottningen der någon tid och framfödde en son, den hon kallade Olof, efter sin farfader. Då hon något tillfrisknat, begaf hon sig ifrån den gästfrie Kettil, der hon var sina fiender allt för nära, till sin fader Bjodaskalle i Opprostad. Det led nu mot vintern; sa att nätterna blefvo mörka och tjenligare att dölja henne Om dagarne dolde hon sig uti lador och fjellbodar, så att ingen blef underrättad om hennes färd.

Fadern emottog henne med allt det deltagande hennes olyckor förtjenade och hon dröjde der öfver vintern.

En dag, följande var, kommo några af Bjodaskalles grannar till honom och berättade, att spejare ankommit till trakten, utsände af konungamodern, för att uppsöka Astrid och hennes son. Bjodaskalle egde sjelf icke nog makt, för att skydda sin dotter mot den mäktige och hämndgirige Gunhild, utan Astrid måste för andra gången, genom en skyndsam flytt, rädda sitt och sin sons lif. Här fanns ingen tid till klagan eller afsked. I hast förklädde hon sig till en ringa qvinna och skyndade bort med sitt barn, endast följd af Thorolf Lyseskägg och hans son Torkel. Målet var den djupa skogen, hvilken snart susande omslöt dem.

Bjodaskalle hade lemnat Thorolf en armring af guld, med begäran. att han skulle begifva sig vesterut till Östergöthland, der uppsöka odalbonden Håkan den gamle och lemna honom denna guldring, med helsning och begäran från Bjodaskalle, om skydd för hans dotter.

En afton ankommo de till trakten af Skara, der de framgingo till en välbyggd gård och begärde herberge öfver natten, men egaren, en rik men mycket elak man, kallad Björn Etterqvesa, bortvisade dem med hårdhet.
En afton ankommo de till trakten af Skara, der de frångingo till en välbyggd gård och begärde herberge öfver natten, men egaren, en rik men mycket elak man, kallad Björn Etterqvesa, bortvisade dem med hårdhet.

Ej långt derifrån låg en gård kallad Virkom, bebodd af en fattig man vid namn Torsten. Dit begåfvo, sig flyktingarne och blefvo mycket väl emottagna, men de hade ej väl hunnit lägra sig, förrän en af Torstens folk hemkom och berättade, att beväpnade män kommit till Björn och sagt sig vara utsända af drottningen i Norge, för att uppsöka flyktingarne, samt att dessa spejare nu gästade hos Björn, som bedt dem dröja hos sig till morgonen, då han ville visa dem vägen i bygden, så att de skulle kunna upphinna flyktingarne.

Den hederlige Torsten ville ej att flyktingarne skulle gripas under hans tak, hvarföre han väckte dem tidigt om morgonen och berättade dem hvad som inträffat. De bådo honom på det enträgnaste, att han skulle rädda dem, och han, bevekt af deras böner, lät följa dem till en närbelägen sjö, hvarifrån de vadade ut till en liten holme, der de gömde sig bland buskarne.

Tidigt morgonen derpå ankommo norrmännen till Torsten, hvilken vid deras efterfrågningar svarade, att flyktingarne legat hos honom om natten, men tidigt på morgonen begifvit sig af, samt tillbjöd sig att följa dem ett stycke på den väg, som främlingarne tagit; men förde dem nu åt alldeles motsatt håll. Medan norrmännen under flera dagar genomsökte de vesterut belägna skogarne, fortsatte drottningen och hennes följeslagare med största skyndsamhet sin flykt mot öster.

Håkan den gamles gård, tros hafva varit belägen i trakten af Söderköping uti Östergöthland. Af honom härstammade en rik och mägtig slägt till hvilken den Håkan jarl hörde, som i 12:te århundradet var nära att blifva vald till konung i Norge.

Då flyktingarne anlände till Håkans gård, framträdde Torolf Lyseskägg till husfadern och öfverlemnade åt honom den guldring han emottagit af Bjodaskalle, samt yttrade: “Din vapenbroder Erik Bjodaskalle på Opprostad i Viken, sänder dig denna guldring, den han i din närvaro lossat från armen af en engelsk höfding, då han genom ditt biträde vunnit den hårda striden öfver anglosaxerne, vid gränsen af Northumberland.”
Håkan mottog och betraktade med förnöjelse detta minne från sina ungdomsbedrifter, det han väl igenkände, hvarpå han yttrade: “Väl minnes jag denna blodiga strid, som vanns genom Bjodaskalles och hans raska stridsmäns oerhörda ansträngningar, då jag med mitt folk kom honom till undsättning. Jag stod vid hans sida då han löste detta dyrbara smycke från den engelske hjeltens arm, för hvars tappra svärd mången norrman stupadt. – Men, är icke du denne Thorolf, som på frisländska kusten genom din rådighet räddade 5 af våra långskepp, hvilka voro nära att falla i fiendens händer, och som genom din tapperhet bidrog till vår seger; som i Spanien uppehöll fienderna, medan vi räddade bytet?”

“Jag är densamme”, svarade Thorolf.

“Välkommen, såsom en kär gäst uti mitt hus, gamle vapenbroder;” utropade Håkan.

Thorolf visade nu på drottningen, samt förklarade hvilken hon var och begärde skydd för henne och hennes son, hvilket Håkan genast beviljade, med rörelse emottagande sin gamle väns dotter och förde henne till högsätet, tröstade och uppmuntrade henne.

Väpnarne, som Gunhild utskickat, för att gripa drottning Astrid och hennes son, återkommo slutligen med oförrättadt ärende. De hade i trakten af Skara förlorat hennes spår och visste sedan alldeles icke hvart hon tagit vägen. Konungamodern kunde icke gifva sig någon ro, förr än hon hade Tryggves maka och son i sina händer, ty hon fruktade att denne sednare en gång skulle uppväxa och utkräfva en blodig hämnd på henne och hennes söner. Dessa händelser inträffade under de 13 år, då ett fredligt förhållande var rådande mellan Håkan jarl och Norges konungar Gunhild skickade derföre Håkan jarl till Svithiod, att hos konung Erik Segersäll efterhöra, hvar Astrid vistades, och af Erik begära hennes utlemnande.

Med ett rikt följe af kämpar och höfdingar, jemte en mängd dyrbara skänker, reste Håkan jarl genom skogarne till Upsala och berättade vid sin framkomst huru konung Tryggve fallit uti en strid mot Gudröds folk, då denne varit stadd på en resa till sin frände, för att med honom öfverenskomma om en vikingafärd, samt att Tryggves gemål, drottning Astrid, nu vistades hos Håkan den gamle i Östergöthland, hvarom han under resan blifvit underrättad, och utbad sig konungens förord och medverkan till hennes utlemnande, emedan Gunhild ville draga försorg om Tryggves enka, samt uppfostra hennes son och insätta honom uti det rike hans fader innehaft.

Erik Segersäll, som nyligen tillträdt rikets styrelse, ville icke stöta sig med sina mäktiga grannar, utan låtsade tro jarlens försäkran och lemnade honom 100 man, bedjande honom dermed resa till Håkan den gamle och försöka hvad han kunde uträtta, men sade honom tillika, att Håkan den gamle ej var god att nappas med och att konungen ej kunde inblanda sig uti hvad som skedde i Håkans hus, emedan denne var en sjelfständig odalbonde.

Bland konungens hofmän vistades Rangvald, Håkan den gamles son. Då han hörde hvarom frågan var, begaf han sig om aftonen, efter solens nedgång, på hemliga genvägar till sin fader i Östergöthland, att underrätta honom om den fara. som hotade. Håkan den gamle lät genast väpna sina huskarlar, 300 man till antalet, hvarefter man höll sig munter, i afbidan på jarlens ankomst, föreställande sig hans förargelse, då han finge se drottning Astrid och hennes son, men likväl återvända med oförrättadt ärende.

Då Håkan jarl anlände blef han på ett värdigt och gästfritt sätt emottagen, hos den gamle, der allt syntes i ordning, att på ett högtidligt sätt välkomna honom. Jarlen frambar sitt ärende, försäkrande Gunhilds och hennes söners ädla afsigter och huru hon nu ville godtgöra alla de oförrätter Astrid och hennes son lidit.

Håkan den gamle svarade: “Drottning Astrid kan icke sätta någon tro till Gunhilds försäkringar, emedan hennes svekfulla handlingar äro tillräckligt kända; dina händer komma aldrig drottningen och hennes barn, så länge min arm beskyddar dem.” Detta bestämda svar från den gamle vördnadsvärde krigaren lät jarlen nogsamt förstå, att han med ord ej kunde uträtta något och då han betraktade den stora skaran af Håkans beväpnade män, insåg han att det ej heller vore rådligt att använda våld, hvarföre han missnöjd återvände till konung Erik, beklagande sitt missöde. Denne svarade: “Nu ser du huru mina ord sannas, att Håkan den gamle ej är lätt att komma öfverens med, det var ej längesedan jag sjelf låg i delo med honom och måste gifva vika för den egensinniga gubben, uti den sak, hvarom vi tvistade.

Håkan jarl dröjde hos konungen öfver julen och for ånyo, med förstärkning af 200 man, till Håkan den gamle, nu fast besluten, att med våld taga Astrid och hennes son; men Håkan, som var väl beredd på hans ankomst, visade samma trygghet, som förra gången. Det kom nu till en skarp ordvexling, jarlen blef ursinnig och rasade men Håkan den gamle sade helt lungt: “Tag henne om du kan, det skall ej aflöpa såsom du tror, utan tag du dig heldre sjelf till vara, ty värre kar än du är, har jag sett.” Just som jarlen tycktes laga sig i ordning till strid, framkom Håkans träl med en gödselgrepe i handen, hvarmed han hotade jarlen, utropande: “Var ej så stortalig, annars stryker jag till dig, så att du aldrig skall glömma det, och visa mig sedan huru du kan tvätta af dig den skymfen.”

Norrmannen insåg nu att han med detta oförskräckta folk ej kunde uträtta något, utan måste begifva sig af, med den förargelsen, att vara besegrad af en svensk bonde, samt vid sin hemkomst nödgas berätta Gunhild att han väl sett prinsen och hans moder, men ej kunnat taga dem.

Hos konung Waldemar i Gårdarike hade Astrid en broder, Sigurd. Få år hade Astrid varit hos Håkan den gamle, då hon beslöt söka en fristad hos denne broder. På resan till Holmgård i Gårdarike öfverfölls hon och hennes sällskap, sonen Olof, hennes fosterfader och dess son, af sjöröfvare, och såldes af dem såsom trälar åt olika håll. Efter 3 års vistelse som trälinna hos en mild husbonde, åtföljde hon denne till en marknadsplats, der nu staden Reval är belägen, hvilken marknad besöktes af många nationer. Här träffade hon oförmodadt en bekant från Viken, vid namn Lodin, vän till hennes fader. Denne igenkände uti henne genast sin väns, Erik Bjodaskalles dotter, den mördade konung Tryggves gemål, och den olyckliga drottningen berättade, med tårfyllda ögon, i korthet sina lefnadsöden. Lodin, en man af hederlig slägt, friköpte Astrid och, ehuru han var något äldre än hon, begärde hennes hand, hvartill hon samtyckte, följde med honom till Viken och hade i sitt äktenskap med honom flera barn.

Astrids son och hennes fosterfader Thorolf och hans son Torkel, såldes till en Estländare vid namn Klerkon, hvilken ansåg Thorolf för gammal och kraftlös att vara träl, hvarför han dödade honom.

Klerkon sålde Olof och Torkel för en getabock, till en vid namn Klärk, som kort derefter, för en kappa lemnade dem till en bonde. Reas, hvilken, likasom dess hustru Rikon, egnade Olof samma föräldraömhet, som deras egen son, hvaremot Torkel måste arbeta såsom träl.

Efter sex års vistelse hos Reas var Olof honom följaktig till ett möte i Estland, der konung Wladimirs högsta uppbördsman, Sigurd Eriksson, skulle af allmogen uppbära skatt. Olofs växt och nordiska anletsdrag väckte Sigurds uppmärksamhet, hvarföre han efterfrågade fremlingens härkomst. Äfven Olof betraktade Sigurd med en frågande blick, under det han omtalade sina lefnadsöden, hvars gång under de spädare åren han hört berättas af sin fosterbroder Thorkel, hvilken var 6 år äldre än han. På Sigurds fråga, om Olof ville blifva friköpt, svarade han, att ehuru friheten vore honom kär, ville han ej njuta densamma, om hans fosterbroder skulle fortfarande vara träl, men om denne äfven blefve fri, så, ehuru Olofs husbonde Reas och dess hustru behandlat honom med godhet, vore han tacksamt villig att följa Sigurd.

Reas, tillspord af Sigurd om han finge köpa de unga trälarne af honom, samtyckte dertill, ehuru ogerna, dock med vilkor, att Olof ej skulle blifva såld till träl, hvarefter Olof betaltes med nio och Torkel med en mark guld, och åtföljde Sigurd till hans hem.

För att säkrare kunna dölja Olof, som var son till Sigurds älskade och länge saknade syster, undan norska konungens efterspaningar, gaf han honom namnet Ale eller Olof Graske, och utgaf honom för en friköpt, den han ville uppfostra. Så fortgick några år, då en dag Olof, bärande en stridsyxa, träffade på torget den Klerkon, som hade ihjelslagit hans fosterfader Thorolf Lyseskägg. Olof, upptänd af hämnd, klyfde med ett hugg Klerkons hufvud och skyndade, för att berätta hvad han gjort, till sin morbroder Sigurd Eriksson, hvilken, genom drottningens bemedling, sedan Sigurd för henne upptäckt Olofs härkomst, räddade honom från det annars oundvikliga dödsstraffet, som försonades med böter, hvilka drottningen erlade.

Under Olofs vistelse i residentstaden Holmgård, hos konung Wladimir och drottning Allogia eller Olga II, voro der många förutsägare och deribland konungens moder, som spådde, att en höfdingason från Norge vore kommen eller skulle komma till Gårdarike och utföra stora bedrifter till rikets tjenst, samt derefter blifva en mäktig konung i Norge; dock ej för många år; men hvilken denne var eller hvar han vistades kände ingen.

Olof hade under sin tjenstetid hos Reas deltagit uti landtmannasysslor och vid hofvet öfvades han uti krigiska idrotter, hvarigenom han blef härdad och öfverträffade sina jemnåriga i styrka och vighet. Detta i förening med hans behagliga utseende och umgängessätt, gjorde honom aktad och älskad af alla vid konung Wladimirs hof. Det tros att drottning Olga, som var dotter af kejsar Bassilius i Constantinopel, bibringat honom kännedom om christna religionen, hvilken han, redan såsom ung, var så tillgiven, att han hvarken genom hotelser eller föreställningar af konungen kunde förmås, att deltaga uti den hedniska gudstjensten.

Vid 12 års ålder tillsporde Olof konungen: “Här finnas ju borgar och länder, som under dina fäders tid varit skattskyldige till Gårdarike? Gif mig härskepp och krigare, så att jag genom att återtaga hvad som blifvit dig frånhändt, får bevisa min tacksamhet.”

Konungen, hänförd af ynglingens mod, beviljade hans begäran. Åtföljd af erfarne män drog Olof i härnad och återkom om hösten med fångna höfdingar och slafvar, jemte ett rikt byte af sällsynta kostbarheter, i guld och ädla stenar. Han blef med jubel emottagen och skalderne sjöngo till hans ära. Så for Olof, såsom konungens landtvärnsman, i sex år och återvände alltid segrande med stora skatter.

Olof var nu rik, hade egna skepp och krigare, och var ansedd såsom en väldig sjökonung. Han önskade nu vidare förkofra sin ryktbarhet, hvarföre han bad konungen bidraga till hans utrustande af en större flotta, så ville han segla mot vester och i dessa farvatten försöka sin lycka. Konungen gaf härtill med nöje sitt samtycke, och med stor kostnad utrustades åt Olof många stora och praktfulla skepp, väl armerade med stridslystna kämpar, hvarmed han aflägsnade sig från Gårdarikes kuster.

Konung Sven och Sigvald jarl.

Konung Burislav i Venden hade 3 döttrar. Astrid, den äldsta, som var både skön och förståndig, Gunhild, den andra, och Garta, den yngsta, som blef gift med konung Olof Tryggvason. Vid ett tillfälle då Sigvald jarl samtalade med konung Burislav, begärde han konungens samtycke till tvenne saker: Det ena att han måtte få lemna från sig Jomsborg och ej längre hålla borgen konungen tillhanda, det andra att konung ville gifva honom till äkta sin dotter Astrid. Burislav svarade att han ämnat sin dotter åt någon förnämare man än Sigvald, likväl skulle jarlen fortfarande qvarblifva i Jomsborg, då emedlertid konungen finge tillfälle att öfverväga sakerna.

Derefter yttrade Burislav för sin dotter Astrid, Sigvald jarls begäran, med tillkännagifvande att frågans afgörande fordrade moget öfvervägande, emedan konungen behöfde jarlen å Jomsborg, såsom landtvärn uti sitt rike. Prinsessan sade sig aldrig vilja ega Sigvald, dock skulle icke konungen lemna honom ett bestämdt nekande svar. Han skulle uppfylla Astrids två önskningar: Först göra Venden fri från skattskyldighet till Danmark, och för det andra bringa danska konungen Sven personligen till Venden, icke manstarkare, än att konung Burislav kunde ega makt öfver honom. Dessa ärender skulle jarlen uträtta, innan Astrid gåfve honom sin hand. Konungen framförde prinsessans svar till jarlen och denne, deröfver bekymrad, sade efter någon besinning: “Detta blir ett tröttsamt verk herre! men på hvad sätt skall jag få det verkstäldt?” “Jag erkänner mig icke ega nog list och rådighet, du får sjelf råda dig häruti”, svarade konungen. Jarlen, som. å ena sidan insåg svårigheten att uppfylla dessa förbindelser, såg å den andra, hvilken förlust han gjorde, om han ej blef egare af den sköna prinsessan Astrid, hvarföre han ville uppbjuda all sin skarpsinnighet till sakernas utförande. Innan tredjedag jul skulle det vara verkstäldt; men misslyckades företaget, så hade jarlen intet hopp om sin önskans uppfyllande.

Samma vår reste jarlen med tre skepp och trehundrade man till Seeland, der han underrättades att konung Sven var på gästabud med 600 man ej långt ifrån det ställe der Sigvald landat. Sigvald vände nu framstammarne af sina skepp från landet och sammanbundo dem efter hvarandra, samt lät lägga årorna på tullarne, tillreds att ro. Sedan skickade han tjugu man till konung Sven, med befallning att de skulle säga, det jarlen, som af sjukdom var hindrad att personligen komma tillstädes, önskade å skeppet, der han vore sängliggande, få tala med konungen uti ett ärende, som rörde hela riket och jemväl konungens lif. Sändebuden gingo till gården och hufvudmannen för beskickningen framförde ärendet, som, i anseende till dess vigt, med mycken uppmärksamhet afhördes af konungen, som trodde jarlen vara af mattighet oförmögen att lemna sin säng och derför, med alla sina män, genast begaf sig ned till skeppen, af hvilka det, hvarpå Sigvald befann sig, låg längst ut från land. Så snart Sigvald såg det ankommande manskapet, gaf han följande befallning till de af hans män, som stodo honom närmast: “Sedan konungen med 30 man kommit ombord på första skeppet från land, dragen J in landgången, sägande: för många män kunna dränka skeppen under oss och trampa det sjuka folket under fötterna; och när konungen med tjugu man kommit om bord på det andra skeppet, indrages den brygga som ligger mellan skeppen; men sedan han anländt på mitt skepp, borttages genast bryggan, som ligger vid detta skepp, hvarefter jag skall draga omsorg om resten.” Sigvald talade detta ganska maktlöst, dock så att han blef förstådd.

Konung Sven anlände och på hans fråga, om Sigvald vore mycket sjuk, svarades att han led af hetta och törst. Konungen uppsteg då på det skepp som låg närmast landet och sedan från det ena till det andra, tills han kom på yttersta skeppet, der jarlen låg. Sigvalds män hade förstått honom och efterkommo i allt hans befallning, som var väl öfvertänkt.

Sedan konungen med tio man uppkommit på det skepp, som fördes af jarlen, frågade han om Sigvald orkade tala, hvartill svarades att han vore mycket svag och rösten otydlig och låg. Konungen gick då till bakstammen, der Sigvald låg; och frågade om han kunde höra hans ord, samt hvad han hade att bringa honom för en tidning, som vore så maktpåliggande, att de derföre måste råkas: “Luta dig bättre till mig, herre, på det du må höra mina ord, ty min röst är svag,” genmälte jarlen. Men då konungen böjde sig ned öfver Sigvald, grep denne omkring hans båda armar, hållande honom fast, och var då icke utan krafter. Derefter ropade Sigvald med hög röst, att alla ankaren skulle Iyftas och genast ros från land, hvilket hastigt verkställdes, hvarjemte seglen hissades och fylldes af en gynnsam vind, så att skeppen snart voro långt från Seelands kust.

De sexhundrade man, som varit konung Sven följaktige till skeppen, stodo på land och kunde icke begripa orsaken till denna hastiga bortresa.

Då skeppen kommit ut på hafvet, frågade konung Sven: “Hvad är nu på färde Sigvald? hvarföre vill du svika mig, eller hvad har du att förebära?” Sigvald svarade: ”Icke vill jag svika eder, men fara med mig skall ni till Jomsborg och jag skall bevisa er vördnad på allt sätt, så mycket jag förmår. Välkommen skall ni vara hos oss och skall orsaken varda eder kunnig, då ni kommer till det gästabud, som vi hafva ämnat och tillredt eder. Alla skola vi rätta oss efter er och uppvakta er, samt bevisa er all den ära och vördnad, som vi uti alla mål på värdigaste sätt kunna åstadkomma.” Konungen sade sig vilja detta mottaga efter som tillstäldt var.

De seglade österut till Vinland och kommo till Jomsborg, der konung Sven blef, efter sin värdighet, vördnadsfullt emottagen, och vikingarne anställde för honom ett ståtligt gästabud.

Sigvald omtalade nu för konungen, såsom orsak hvarföre han fört honom från sitt land, att jarlen hade, å hans vägnar, anhållit om konung Burislavs dotter Gunhild, den skönaste och förståndigaste mö bland alla, samt herrlig och liftig i alla hänseenden. “Detta gjorde jag, herre,” tillade han, “af vänskap för er, ty jag ville ej att ni skulle gå miste om en så utmärkt prinsessa, med så stora egenskaper. Jag är fästad vid en annan af konung Burislavs döttrar, vid namn Astrid, men hon öfverträffas i allt af sin syster, den englasköna Gunhild. Ni herre qvarstannar nu på Jomsborg, medan jag reser att afsluta dessa angelägenheter, för bådas var lycka, och snart skall ni öfvertygas, att allt är afgjordt till er fördel och belåtenhet.”

Sigvald reste nu till konung Burislav, och omtalade att konung Sven var på Jomsborg, utan vidare följe än några få män, och att Sigvald således hade undanröjt det svåraste hindret för sin önskan, att erhålla prinsessan Astrids hand.

Då Burislav hörde att danakonungen var tillfångatagen, blef han ytterligt glad och ville genast resa till Jomsborg, men Sigvald menade, att de här skulle bäst kunna afsluta ärenderna, båda konungarne emellan, och att således konung Burislavs resa till Jomsborg nu icke voro ändamålsenlig. Konungen deremot sade att jarlen förbundit sig, att lemna konungen i Burislavs händer, och förrän detta vilkor blef uppfyldt, hade jarlen inga anspråk på att konungen skulle villfara jarlens önskningar i hvad som rörde dessa frågor.

Sigvald, missnöjd öfver detta konungens utlåtande, svarade, att om Burislav ej åtnöjde sig med jarlens tillgörande, hvilken tänkte blifva hans måg, så kunde han låta konung Sven hemresa och icke taga befattning med konung Burislavs angenlägenheter, ehuru ogerna han försakade egandet af den sköna Astrid. “Konung Sven,” sade Sigvald, “är en mäktig och manstark konung, som bör visas all möjlig hedersbetygelse, om icke ändamålet med mitt vågsamma verk skall förfelas, och man vet då icke hvad följder som äro att vänta i framtiden.” Han bad derför så väl Burislav som Astrid att handla visligen, “ty,” sade han, ”annars lärer ej konung Sven, ehuru han icke är högvis, snart förgäta det snöpliga sätt hvarpå han blef skiljd från sitt land. Gif honom derför din dotter Gunhild, med stor hedersbevisning, och gör hans hitresa så angenäm som möjligt. Han skall deremot eftergifva dig alla skatter och utskylder, så att du aldrig sedermera skall utbetala något af ditt rike. Jag skall resa eder emellan i dessa ärender och mitt företag skall krönas med framgång. Konungen biföll, på de af jarlen uppgifna skäl, att han skulle få ordna och ombestyra alltsammans.

Efter detta for jarlen hem till Jomsborg och berättade för konung Sven huru ärendet aflupit, att det nu berodde på konung Sven sjelf att besluta. Ville han eftergifva skatten af Venden till konung Burislav, för everdeliga tider, efter det alltid anses vara ringare konungar som äro skattskyldige, så erhöll han konung Burislavs dotter Gunhild till gemål, jemte all möjlig hedersbevisning, men om konung Sven derpå ej ville ingå, så måste jarlen öfverlemna honom uti konung Burislavs våld. Danakonungen, hvilken såg sig vara uti jarlens händer, hade nu blott ett val, och hellre än att blifva tvingad af Vendens konung, som var hedning, gaf han bifall och afsade sig skatträtten af konung Burislav.

Bud sändes till Venden och snart inträffade konung Burislav på Jomsborg, der Sigvald jarl uppgjorde och afkunnade förlikningen, konungarne emellan, sålunda, att konung. Sven skulle få Gunhild, konung Burislavs dotter, hvaremot konung Sven förlofvade sin syster Thyri med konung Burislav och afsade sig alla skatter af Venden.

De ansenliga fasta egendomar på Jutland, som konung Harald gifvit sin dotter Thyri skulle blifva Gunhilds morgongåfva, men de fastigheter, som konung Burislav gifvit sin dotter i Venden, skulle blifva Thyris hemföljd.

Derefter utsattes bröllopstämman, som skulle firas gemensamt. På brölloppet inställde sig Jomsvikingarne efter bjudning, åtföljde af konung Sven, och hölls ett gästabud, hvars like, i anseende till pragt och ståtlighet, aldrig tillförne varit hållit i Venden.

Det säges att då brudarne, första bröllopsqvällen, suto i högbänk, voro de så beslöjade, att man ej kunde se deras ansigten, men om morgonen voro de försedda med lättare klädnad. Konung Sven, hvilken icke förr än vid bröllopshögtidligheten sett sin brud, bedömmande hennes behag efter den uppgift han erhållit af sin nuvarande svåger Sigvald jarl, fann hans Astrid i allt behagligare än konungens Gunhild, hvarföre han insåg såväl sin svärfaders som svågers illistighet, samt huru de rådlagt emot honom. Dock var han för stolt att låta märka något missnöje, utan mottog med låtsadt välbehag, och tacksamhet all den aktning och vänskap, som visades honom.

Da ändtligen bröllopet var slutadt, afreste danakonungen med sin gemål och trettio skepp, lastade med stora egodelar och dyrbara smycken, samt bemannade med utvaldt manskap. Vid sin hemkomst emottogs Sven af sitt folk, med jublande glädje. Till Burislavs och Sigvalds vänskap hyste konung Sven Iikväl aldrig något synnerligt förtroende.

Omsider reste Jomsvikingarne hem till Jomsborg, och öfverträddes nu mycket deras lag i borgen, emot förr då Palnatoke lefde, hvilket också vikingarne funno och voro alla ense om, att följa eget behag, så att intet var att omberätta, förr än den tidning ankom från Danmark, att Strut-Harald, som var fader till Sigvald och Torkel, hade blifvit död. De sistnämndes broder Hemming var helt ung då fadren afled.

Konung Sven fann sig tillständigt, att göra graföl åt Harald jarl, antingen hans söner dervid kommo tillstädes eller icke, och rådgjorde med sina vise män, huru han borde förhålla sig med Sigvald och Torkel, hvarvid beslöts att man till dem skulle sända bud, med begäran att de sjelfva ville komma och taga befattning med grafölets ordnande. Jomsvikingarne, som fruktade, att om de med ringa följe foro till grafölet, så skulle konung Sven, hvars vänskap till Sigvald, i anseende till det svek Sigvald föröfvat mot konungen, ej var mycket att räkna på, betjena sig af tillfället och söka hämnd, hvarföre de ansågo rådligast att antingen icke deltaga uti grafölsgästabudet eller och dit medföra så stor beväpnad styrka, att de, i händelse af anfall, kunde bjuda konungen spetsen. De beslöto derför att komma, hvarom de underrättade konung Svens sändebud, med begäran att konungen ville af deras faders qvarlåtenskap låta använda så mycket han behagade, blott att grafölet blef tillagadt på bästa sätt i alla hänseenden. Konung Sven emottog med nöje, såväl underrättelsen om Jomsvikingarnes beslut att bevista begrafningen, som ock uppdraget att efter eget godtfinnande ordna detsamma, och sparade ingen kostnad eller omtanke för att göra gästabudet så ståtligt som möjligt, samt lät göra drycken mer än vanligt stark och rusande.

Då Jomsvikingarne, efter mycken tillrustning, anträdde grafölsresan, medfördes åttio stora långskepp och Sämund Frode berättar, att de varit bemannade med hälften af borgens invånare, alla utvalde män, stridvane och väl beväpnade. På Seeland i Danmark, der konung Sven inställt sig, vikingarne till mötes, var gästabudet tillredt och der landstego Sigvald och Torkel med sina män, under själfva midvintern, i närvaro af en samlad stor menighet. Sedan konungen bjudit gästerne vara välkomna och utsett plats för Jomsvikingarnes höfdingar i den sal der han sjelf satt, börjades gästabudet, hvilket, i anseende till ett ovanligt talrikt och väl Iyckadt val af utmärkte män, samt stora och förträffliga anrättningar, var det herrligaste man kunde önska sig.

Sigvald satt på fotpallen till högsätet, (som du var tidens sed), till dess första minnet (hornet) var inburet. Jomsvikingarne, uti hvilkas lag det med den starkaste drycken fylda hornet flitigt gick omkring, Iäto undfägnaden smaka sig och blefvo muntra och språksamma. Då föreslog konung Sven, att män uti ett så stort samqväm borde uppfinna något glädtigt samtal, att dermed förhöja den allmänna förnöjelsen. Sigvald tackade konungen, som gjorde dem ett så muntert förslag, men menade att det tillhörde konung Svens värdighet, att sjelf börja, då de öfriga, af hans framställning, fingo en god ledning för sitt skämt.

Konungen, som var vid godt lynne, sade, att forntida män haft för sed, sig till heder och nöje uti samqväm, göra löftesförbindelser, och som Jomsvikingarne voro män, för heder och mannamod ansedda ypperst i norra delen af verlden, samt för sin fräjdade äras bevarande icke kunna frångå ett gifvit hedersord, så borde man nu i detta glada lag, hvar för sig, göra ett löfte om uppfyllandet af någon svår hjeltebragd, och ville konungen dermed, till deras nöje, göra början.

“Det löfte afsäger jag”, fortfor konungen, “att förr än tre år äro förlidna, skall jag hafva landstigit österut i England med mina härar och ej draga derifrån förr, än konung Adalrad antingen är fallen eller fördrifven från sin thron och jag intagit hans land. Nu kommer ordningen till dig Sigvald.”

Till jarlen räcktes nu ett stort horn, det han emottog, uppsteg och sade: ”Jag lofvar att före tredje vintern härefter begifva mig till Håkan jarl, förhärja hans länder och antingen döda eller fördrifva honom eller och blir tredje vilkoret att jag sjelf skall stupa på stället.” Derefter tömde Sigvald hornet.

Konungen förklarade sitt välbehag öfver Sigvalds löfte och yttrade, att jarlen säkert så mycket kraftfullare skulle uppfylla detsamma, som han hade stort skäl, att hämnas på norrmännen. Konungen förde sedan Sigvald till högsätet och utnämnde honom till danajarl, i dess aflidna fader Strut-Haralds ställe.

Sven sade derefter till Torkel Långe: Du måste nu göra ett dig värdigt löfte.” Torkel försäkrade det han skulle följa sin broder Sigvald jarl till strids mot norrmännen, och ej fly, så länge han såg stammen af hans skepp, om drabbningen sker på hafvet; men kommer striden att stå till lands, ej vika förr än han icke såg Sigvald i hären och hans barnér vore bakom Torkels rygg.

“Bra!” ropade konungen, “Nu tillhör det dig, Bue Digre, du som sannerligen är en bland de mest bepröfvade och djerfvaste kämpar, att gifva ett löfte, som är, dig till heder, karlavulet.”

“Till Norge följer jag Sigvald,” genmälde Bue, “och delar glad med honom stridens faror, såsom mitt mod och hjerta föreskrifva. Ingalunda rädes jag Håkan jarl; förr än en större hop af våra kämpar äro fallne, än som qvarstår, skall jag ej vika, och vill uthärda kampen, så länge Sigvald önskar.”

”Om så sker, som du yttrar,” sade konungen, “förhåller du dig på vanligt sätt; ty ditt mod är kändt. Kom nu Sigurd Kämpe och låt höra ditt löfte.” “Jag följer min broder, Bue och viker icke förr än han blifvit dödad.“ blef svaret. Konungen sade sig vänta detta utlåtande och begärde löfte af Wagn Åkesson. Denne lofvade lika med Sigurd, men tillade, att han äfven skulle döda Torkel Lejra, och bemägtiga sig dess dotter, den sköna Ingeborg, innan tredje juldag efter det han kom till Norge.

Björn den bredske var denna gång i sällskap med Jomsvikingarne, ty han hade fått af Wagn att förestå det rike, som Palnatoke tagit i England och gifvit åt Wagn. Björn lofvade att följa och af alla sina krafter bistå Wagn.

Jomsvikingarne, som intagit allt för mycket af den starka drycken vid gästabudet, gjorde mest dessa löften af stolthet.

Sedan männerne funnit sig vara belåtne med dagens högtidliga gästning, gingo de till hvila och Sigvald somnade strax hos sin sköna hustru Astrid, hvilken, efter några timmars förlopp, väckte honom och frågade om han kunde erinra sig vigten af de löften, han föregående afton gifvit. “Jag önskar att ditt löftes uppfyllande ej må aflöpa så, som jag anar och så som man ärnat dig,” sade hon. “Emedlertid äro försigtighet och eftertanke här af nöden.” “Hvad skall jag då göra? Du plägar ju vara rådig,” frågade Sigvald. – Drottningen yttrade: “Icke vet jag det nu, men i morgon, då ni sitta vid dryckesbordet, torde jag kanske uppfinna något. Troligen frågar konungen er i morgon om ni ihågkommen hvad ni lofvat, och då bör du svara: Ölet förändrar munnen, och drycker hafva mycket vållat; icke hade jag förbundit mig till något så öfverförmågan, om jag ej varit upprymd af den starka drycken. Du bör sedan fråga konungen, hvad bistånd du har att påräkna af honom, för sakens utförande, ty om du nu ej erhåller det, har du sedermera af konung Sven intet att vänta. Låtsa äfven, som om du med hängifvenhet för konungens vilja vore honom fullkomligt undergifven, på det han derigenom må anse sig hämnad. Jemväl bör du fråga huru många skepp, samt hvad skänker han ämnar dig, af skäl att Håkan jarl har en väldig och öfvad krigshär. Jag förutser likväl att det skall falla konungen betänkligt att lofva dig manskap, då han ej tydligt kan förutse sakens lyckliga utgång och i allt fall fruktar jag att den hjelp du erhåller blir ringa, ty troligen har han ämnat er alla att uppoffras för Håkans svärd, ehuru han säkert skulle med största nöje se, om ni ömsesidigt förderfvade hvarandra.”

Dagen derefter, då det muntra sällskapet åter samlats vid dryckesbordet, frågade konungen Jomsvikingarne, om de påminte sig de löften, som de aftonen förut afgifvit, hvarvid Sigvald begagnade det svar hans hustru rådt honom att afgifva, då konung Sven tillbjöd honom tjugo skepp, hvilket antal Jarlen ansåg vara en allt för ringa gåfva af en så rik och mägtig konung. Sven frågade då något förtretad, hvad jarlen ville hafva och då denne begärde fyratio väl bemannade och utrustade skepp, gaf konungen dertill sitt samtycke, med löfte att de vid jarlens afresa skulle vara färdiga att utlöpa. Då gästabudet var slutadt, begärde Sigvald genast de lofvade skeppen, hvartill konungen dröjde att svara, emedan han ej förmodat att de skulle så snart behöfva vara utrustade; men när jarlen sade sig vilja hasta till Norge, innan ryktet om företaget hade hunnit dit, beviljades hans önskan.

Tofa, Strut-Haralds dotter, uppmanade sin man Sigurd, att noga hålla det löfte han gifvit och tappert strida jemte sin broder Bue, deremot lofvade hon Sigurd, att vara honom trogen under hans frånvaro, så länge hon visste honom vara vid lif. Tofa skänkte sin svåger Bue tvenne män, Haggvandi och Aslaker Holmskalle, till följeslagare på härnadståget, emedan hon, som hon sade, “heldre ville vara honom gifven, än åt den hon nu egde.” Bue emottog dem och tackade, gaf Aslaker till sin frände Wagn, men behöll sjelf Haggvandi.

Efter slutadt gästabud afseglade Jomsvikingarne till Vinland med 180 skepp, lastade med dyrbara egodelar, käcka stridsmän, alla slags vapen, mångfaldiga sköldar och kostliga härkläder. Nu rustades till strids, hvarefter tåget skedde till Norge. Sigvald, Bue Digre och Wagn Åkesson voro de förnämsta höfdingarne. Med deras flotta i fullgodt skick, gingo de i till sjös och kommo till Viken i Norge vid midnatten, derifrån de styrde kurs till staden Tunsberg, der de äfven inträffade om natten. Med eld och svärd sköflades. och ödelades hela staden, hvilken, bebygd med trähus, lätt antändes. Allt i gods röfvades och stadens innevånare nedhöggos utan förskoning, äfvensom de barn, hvilka tillhörde mankön. Derefter seglade vikingarne till Jadre, der de gjorde landgång och fördelade hären i flere hopar, hvilka spridde sig öfver hela bygden, som var mycket folkrik
.
Länshöfdingen Giermund, som var mycket hedrad af Håkan jarl, förvaltade hans embete i Jadre.

Så snart Jomsvikingarne dit ankommit, utöfvades af dem det rysligaste våld emot innevånarne, med eld och vapen af alla slag. Befolkningen, som låg i sin sömn, väcktes genom lågan af deras brinnande hus och bullret af de vilda krigarne. Giermund, jemte de som omgåfvo honom, stördes med samma fasansfulla väckelse. Förskräckt flydde han till ett loft, men detta uppbröts och han hoppade derifrån ned på gatan, då Wagn, som stod honom nära, tilldelade honom ett svärdshugg, så att hans venstra hand, jemte en del af armen nära handleden, föll på gatan. Han sökte likväl undkomma; då han hunnit till skogen Iyssnade han och igenkände på språket Jomsvikingarne, hvarjemte han fick veta dens namn som sårat honom, emedan, då handen föll, en röst ropade: “Skynda Wagn, att taga ringen af handen, som du afhögg.” Vikingarne antände hus efter hus, der ej elden spridde sig sjelf, och höllo noga vakt att ingen undkom, men då någon dertill gjorde försök bIefvo de strax nedhuggne eller kastades uti lågorna, så väl qvinnor som barn. Sex dagar vandrade Giermund omkring i ödemarken, tills han ändteligen träffade ett bebygdt ställe, der han blef väl emottagen och förbunden. Han fick nu veta att Håkan jarl var på gästabud hos sin son Erik, uti en gård vid namn Skugga, dit han begaf sig och ankom sent på aftonen och träffade jarlen sittande vid dryckesbordet. Jarlen emottog hans helsning, men igenkände honom icke strax, hvarföre han ej ville sätta tro till de rysliga nyheter Giermund hade att berätta. Då han vidare sade att äfven de danske voro landstigna och härjade, yttrade jarlen, vredgad, då det sades honom, att de troligen sökte Håkan jarl; “Denna tidning är uppdiktad och fullkomligen osann, för lång tid tillbaka skulle Norge vara ödelagdt, om alla de kringsbud varit sanna, hvilka blifvit mig berättade, och folket upphör väl icke att hopsätta sådana lögner, förr än jag låter hänga uppfinnaren af en sådan, och detta skall derför nu ske.

Erik, jarlens son, försäkrade att budbäraren icke var någon lögnare och frågade om Håkan ej igenkände sin länshöfding Giermund, hos hvilken de ofta gästat och blifvit väl undfägnade. Jarlen bad Giermund komma närmare och då han sade sitt namn, samt att han var från Jadre, kände Håkon mannen och frågade med förlägenhet namnen på de höfdingar som anförde den fiendtliga hären. Giermund svarade, att den förnämsta hette Sigvald, och att äfven Bue Digre och Wagn Åkesson voro härens anförare; samt att det vore den sistnämnde, som afhuggit hans hand. Giermund framvisade nu den stympade armen, jemte flera sår, dem han erhållit af vikingarne för att öfvertyga jarlen om sanningen af sin sorgliga uppgift, samt berättade huru han erhållit visshet om, att de anfallande voro Jomsvikingar och hvilken af dem, som sårat honom.

Håkan jarl blef mycket bekymrad öfver detta krigsanfall och sade att han heldre velat strida med hvilka vikingar som helst på jordens hela ring, än han ville börja en kamp emot dessa; då likväl nöden tvang honom dertill, måste han för sjelfförsvar gripa till vapen, dervid kloka råd och starka krafter voro högst oumbärliga. Håkan begaf sig sedan till hvila, men kunde för bekymmer icke sofva den natten.

Tidigt om morgonen derefter sände jarlen bud till sin son Sven i Trondhjem, med begäran att han skyndsamt skulle hopsamla krigare från hela sitt län, samt utrusta så många skepp, som möjligen kunde fås, med manskap och vapen. Jarlen rådförde sig med de af sina förtrogna, som voro honom följaktige till gästabudet, hvad utväg man i denna brydsamma belägenhet borde taga, till hämmande af hela landets ödeläggande af de vildsinnade grymma Jomsvikingarne, då Håkans vän och frände, Gudbrand Hvite, en förståndig och rik man, rådde, att man skulle uppresa vårdkasar och afsända pilbud, som skulle fortskaffas, man ifrån man. Dessutom uppmanades hvarje man, som hade mod och lust, att värja sig och sin egendom. Sjelf for jarlen med största skyndsamhet från gästabudet och medtog så många män han kunde erhålla till Raumdalen och församlade krigare kring norra och södra Möre. Sin son Erling skickade han att samla folk från Rogaland och Hardaland, hvarjemte han lät bedja alla sina vänner att komma honom till undsättning. Jarlen inbjöd äfven alla sina ovänner att deltaga i striden, då allt skulle varda förlåtit, som de gjort honom emot, och hans son Erik for norr omkring Raumdalen och hela sjöleden utmed stranden, för att kringsprida sin faders bud och kungöra den fara, som hotade landet. Då Erik kom till Hammarsundet mötte han en höfding Torkel Midlunger, hvilken medförde 6 krigsskepp. Han var en vild och hård man, lefvde i mycken oenighet med Håkan jarl, begick många illgerningar mord och rån, samt hade sköflat mycken egendom, till stor skada för jarlen, som flera gånger förgäfves sökt få honom undanröjd.

Erik frågade Torkel, om han under närvarande brydsamma i omständigheter ville bistå Håkan med sina skepp och krigare, så skulle å jarlens sida vänskapen dem emellan vara sluten, och de fordna obehagliga förhållanderna alldeles glömde, hvartill Torkel samtyckte, med vilkor, att Erik skulle ansvara, att om Torkel instälde sig hos Håkan jarl, denne icke skulle söka hämnas på eller vanära honom. Sedan Erik lofvat uppfylla hvad Torkel fordrat, åtföljdes de till Sundmöre, på ön Halld, der Håkan jarl, hans söner, många länshöfdingar och hela hären samlades. Flottan, som bestod af 300 skepp, större och mindre, lades uti Jorungavågfjärden, under det höfdingarne rådgjorde med jarlen, om deras gemensamma försvar.

Jomsvikingarnes strid med Håkan jarl.

Jomvikingarne fortforo norrut med sina grymma härjningar, utan att möta något motstånd, ty de unga och stridbara förfogade sig till Håkan jarl och de öfriga flydde till skogar och ödemarker, för att undgå döden, samt afbida räddning genom landsherrn. Emellertid hade vikingarne med eld och svärd ödelagt hela kusten, från Indern i söder till Stade i norr, och kommo till Ulfvasund. Jomsvikingarne seglade norr om Stade, sex mil öfver en vik som är svår att passera, och kommo till en hamn hvilken kallas Herogar, der de lade sina flottor, hvarefter Sigvald jarl, som ej visste att Håkan jarl låg honom sa nära med sin flotta, som han verkligen var, sände Wagn Åkesson, med ett litet fartyg, till en liten ö som heter Halld, för att skaffa proviant. Här ämnade han taga sex kor och tolf småkreatur, då en närstående bonde frågade hvilken som egde befälet öfver manskapet och då han underrättades att det vore Wagn, sade sig finna besynnerligt, att sådane vidtfräjdade män, som Jomsvikingarne, ville taga hans enda kreatur, då större djurfångst vore tillgänglig på ön ej långt derifrån. “J tagen,” sade han, “mina kor, kalfvar, getter och kid, men björnen, som nästan är kommen i snaran, förgäten J att bemäktiga er.” Wagn frågade hvad mannen hette och bad honom närmare förklara sig. Bonden, hvilkens namn var Ulf, fortfor: “om ni icke nu gripa denna björn, Iärer han snart hafva er emellan sin käftar.” Wagn, som förstod Ulfs mening, begärde af honom upplysning, hvarest Håkan jarl fanns och hvad han förehade, emot att både Ulf och hans kreatur skulle blifva fredade. ”Här vid ön Halld i Jorungavåg,” sade Ulf “låg han i går med ett enda skepp, och medan han dröjer der kunnen J lätt fånga honom, om J viljen.” Wagn tillsade Ulf att han skulle följa och visa dem vägen, samt trodde att icke Håkan jarl visste att Jomsvikingarne voro så nära, eller ock vore feg, efter han ville färdas så obemärkt, utan att medföra krigare och flotta till sitt försvar.

Ulf, som icke gerna ville, måste dock medfölja Wagn till Sigvald, hvilken genast, då de bittida på morgonen kommit till skeppen, läto med lurarna blåsa till uppbrott för hela hären, hvarefter de allesamman seglade till ön Halld. En lindrig vestanvind fylde seglen. Då flottan närmade sig ön, mötte den tre flockar fiskmåsar, den ena mindre än den andra, hvilka efter Sigvald jarls yttrande skulle betyda, att krigsfolk vore i närheten och att möjligen Håkan jarl icke alltid reste så ensam, som Ulf berättat. Bue Digre gick först med sitt manskepp, dernäst Wagn och sist Sigvald. De seglade längs öns norra sida och kommo så till Jorungavåg. Ulf, hvilken nu trodde, hvad som äfven inträffade, att vikingarne skulle få sigte på flere än ett skepp, kastade sig öfver bord, i hopp att genom simning hinna land och undgå lönen för sin saga, men Wagn, som märkte detta, kastade efter Ulf ett spjut, som träffade honom i sidan, så att han genast dog. Jomsvikingarne rodde nu ut med hela sin flotta, hvilken betäckte nästan hela fjärden, och träffade den de sökte, Håkan jarl, som icke medförde blott ett eller två skepp, utan snarare trehundrade, som bestodo af, utom vanliga krigsskepp, dels flata och breda skutor och handelsfartyg, dels andra flytande farkoster, alla försedda med höga sidobord och lastade med stridbare män, vapen och stenar. Håkan jarls söner, Erik, Sven, Sigurd och Erling hade befälet öfver flottans afdelningar efter jarlens anordning. I Håkans och dess söners närvaro, lagade Jomsvikingarne sig nu till strid och stälde sina skepp i slagtordning.

Uti Jorungavåg, som sträcker sig från öster med mynningen mot vester, ligga två stenar, den ena större än den andra, hvilka kallas Jorungar och af hvilka fjärden fått sitt namn. Ett skär sträcker sig så midt uti fjärden, att det är lika långt till land å ömse sidor. Der nedanföre ligger en ö vid namn Primsigud, men ön Jorund ligger söder ut derifrån.

Sigvald lade sina skepp midt uti slagtordningen och hans broder Torkel lade sina derintill om styrbordssidan; Bue, jemte dess broder Sigurd, lade sig på den norra, men Wagn Åkesson, tillika med Björn den bredske, voro på liniens södra flygel. Håkan jarl och hans söner ordnade så sin ställning, att trenne af hans skepp skulle slåss emot ett af Jomsvikingarnes, emedan Håkans flotta var mycket talrikare, hvarföre äfven skalden Björn Bip yttrade, att fem af Håkan jarls män varit stälda mot en dansk. I öfrigt var så ordnadt, att emot Sigvald voro utsedde: Sven Håkansson och Gudbrand Hvite, samt Sigrecker af Gimsum; emot Torkel voro Jernskägg af Eyrum, Sigurd Steiglinger nordan af Halogaland och Hjort från Vogum, en vidt namnkunnig Herse. Emot Bue Digre voro Torkel Midlunger, Hallsten Kellingabane och Torkel Leira; emot Sigurd Kappe voro Sigurd, Håkan jarls son, och Armoder från Annurdarfirdi tillika med Arne, hans son; emot Wagn Åkesson, voro Erik, Håkan jarls son, Erling af Skugga och Erling, Håkan jarls son. Emot Björn den bredske vore Ejnar Litli, Hallvarder Upsa och Havarder, hans broder. Men Håkan jarl tog ej enskild befäl öfver någon afdelning, för att kunna desto lättare understödja och råda dess fylkingar emot Jomsvikingarne.

Fem Isländare voro Håkan följaktige under detta härtåg, Skaldmejdar Ejnar, som var jarlens skald, öfver hvilken Håkan dock nu hade mindre välde än tillförne, och som först var sinnad att löpa bort till Sigvald jarl; men sedan Håkan jarl gifvit honom ett par goda vågskålar af förgyldt silfver, med dertill hörande två kostliga ting, det ena af silfver och det andra af guld, hvilka voro tecknade med “mansliknelse” och kallades spåmän, beslöt han att qvarstanna och ej bortresa. Häraf erhöll han namnet Skalaglam. Den andra isländska mannen var Wigfus Wigaglumson, den tredje Thord Aurvond, den fjerde Thorleifer Skuma, Torkel den rikes son, vester från Dyrafirdi, den femte Tinder Hallkjelson från Alvidru.

Thorleifer Skuma gick till skogs och högg åt sig en väldig rotklubba, och sedan han hos koksvennen, som tillagade mat, svedt klubban, gick han till skeppen och träffade Erik, som frågade hvartill han ämnade den stora klubban, som han medförde, hvartill skalden svarade:

“Har jag i händer,
Till hufvudprydnad,
Bues benbrott
Sigvalders börda
Vikingars ve.
Vår Håkan sjelf skall
(Unnas oss lifvet)
Finna sitt värn i
Ekeklubbans
Elaka dån.”

Wigfus Wigaglumson tog sitt spjut och skarpslipade det, samt gjorde följande visa, före stridens början:

Vi leka – Den late
Ligger hemma skamsen,
Trängtar efter vidrigt väder,
Hugsar duglig att vara,
Fast på hemlof han tänker.
Han väntar på jungfrun
I bädden den varma. –
Vi fröjdas i spjutdrägt.”

“Detta är väl qvädit,” sade jarlen. Nu begaf sig Erik jemte isländarne ned till skeppen, hvarefter de lade ut till flottan. Derefter lät Håkan jarl och Erik blåsa i krigslurarna, med befallning att hela hären skulle ro emot Jomsvikingarnes fylkingar. Håkan var vid stridens början hos sin son Sven, att bistå honom mot Sigvald jarl.

Före solens uppgång börjades denna hårda kamp, hvaruti först striddes med stenkastning. Många sköto med lösbågar eller trärötter och handbågar. Somliga sköto med spjut och kastpilar, så att denna krigsstorm var ganska stark och man blef snart varse norrmännens manlighet.

Efter en stund märkte Håkan och hans män, att de trupper, som stredo med Bue, lidit betydligt nederlag, derigenom att fästlinorna blifvit afhuggna och flottan skingrad, hvarförutan Bue, hvars svärd ingen sköld kunde motstå, hade, understödd af käcka män, gjort stor manspillan. Wagn och Erik, af hvilka ingendera hade besegrat den andra, drogo sig ifrån hvarandra, till den eftersta flygeln, hvarest äfven stod en häftig strid, och Wagn anföll tillika med Bue så tappert, att Erik med sina fylken måste skynda sig bort.

Håkan jarl stred emot Sigvald, medan Sven var frånvarande. Då Erik återkom till yttersta ändan af sin flygel, blef han varse, att Wagn hade skingrat alla fylkena, samt att han äfven åtskiljt Eriks skepp, trängt sig genom alla afdelningarna och afröjt flera skepp, innan Erik hann tillbaka.
Häröfver vredgad, befalde Erik att skeppen skulle genast hopfästas, hvarvid Jernbarden lades invid Wagns skuta. Sedan skeppen blifvit samlade börjades striden med fördubbladt raseri. Wagn och Holmskalle gingo af skutan uppå Jernbarden, öfver relingen, hvar på sin sida, och utdelade kraftiga tvåhändeshugg åt alla sidor, så att ingen kunde stå dem emot, och krigare föllo talrikt för deras mansödande hugg. Erik såg af dessa mäns vilda framfart, att hastigt hinder måste anskaffas, om icke segern skulle blifva deras.

En man vid namn Aslaker som, ehuru skallig, aldrig nyttjade hjelm och var mycket stark, framrusade nu i striden. Luften var ganska varm, hvarföre många hade aflagt sina kläder, hvaribland äfven Aslaker. Eriks män angrepo dessa och tilldelade Aslaker hugg i hufvudet med svärd och stridsyxor, om syntes förskräckliga, men endast verkade att utur den blottade skallen uppgick en dunst, likasom en tunn rök, men hugg och slag beto icke. Aslaker sårade och nedgjorde deremot många af de anfallande. Då upptog skalden Vigfus Vigaglumson en mycket stor framdel af en hjelm, som låg på skeppets fördäck, och sedan han med händerna upplyftat hjelmskygget, högg han Aslaker dermed uti hufvudet, så att hjelmstycket fastnade i hjernan och Aslaker strax nedföll död. Den tappre Wagn gick vid andra skeppsrelingen och fälde män å ömse sidor kring sig, eller utdelade dödande sår. Alla flydde undan honom och man hörde aldrig ljud af någon tapprare man. Då kom Thorleifer Skuma och gaf Wagn ett slag af sin stora klubba, men hjelmen gick icke sönder för slaget, dock snafvade Wagn och lutade sig dervid, men stack i detsamma Thorleifer i sidan med sitt svärd, hvarefter han hoppade från Eriks skepp in på sitt eget. Wagn och Aslaker hade likväl så kämpat på Eriks skepp Jernbarden, att knappt en man fanns, som var fullkomligt stridbar.

Erik lät genast besätta Jernbarden med friska trupper, hvarefter striden fortgick med lika häftighet på alla Jomsvikingarnes och Håkans skepp.

Denna strid var så mycket märkvärdigare, som norrmännen hade en fem gånger större manstyrka än danskarne, och hären dessutom beständigt ökades af det folk, hvilket, så länge slaget påstod, samlade sig till Fredgarne (Sven jarl och hans söner). Men hvarthän Jomsvikingarne sände pil eller utdelade hugg, förfelades sällan deras syfte. Förskräckligt mördande var striden bland norrmännen och grymmast framforo Bue och Wagn, som spridde döden hvart de vände sig.

Då Håkan jarl och Erik sågo att de, ehuru med en till antalet öfverlägsen här, måste finna sig besegrade, drogo de sig till land, hvarefter slagtningen började stilla sig.

Jarlen samtalade nu med sina söner och erinrade huru striden lutade till Jomsvikingarnes förde och att han ej kunde undvika slåss med dem, ehuru svårt det vore: han sade sig väl hafva varit i många fäktningar, men aldrig stridit mot sådana män. “Man ser,” tillade han, “nu sanningen af hvad som säges om dessa vikingar, att de äro svårare att besegra än andra, och innan vi ånyo börja striden, böra vi uppfinna något verksamt medel, hvarigenom de kunna öfvervinnas. Blifven J qvar vid flottan, i händelse fienden skulle göra oss oförmodadt besök, jag vill emedlertid gå i land med några män.”

Håkan gick upp på den med tät skog beväxta ön Primsigud, till en dervarande afröjd plan. Här nedlade han sig, krökte sig under ett sakta mumlande mot norden och åkallade sin trogna hjelparinna Thorgerda Horgabrud eller Hordatroll, att hon ville sända honom bistånd till vikingarnes besegrande, så ville han offra åt henne allt, ja hela krigshären med undantag blott af sig sjelf.

Han upptände eld och offrade med försmädlig trolldom hvad som förefanns, men intet svar erhölls från Horgabrud, hvarken på löftet eller offret, hvarföre han trodde att hon blifvit vred på honom. Han bockade och krökte sig i alla möjliga riktningar, tumlade och utsträckte sig på jorden, men Horgabrud var lika döf för hans böner. Då bjöd han henne, till blodoffer, sin sjuårige son Erling, en vacker och hoppfull gosse, den Håkan mycket älskade, och tyckte sig dervid höra Horgabrud yttra att hon ville höra hans böner. Nu skickade jarlen efter barnet och öfverlemnade honom till sin slaf Skapta Kark, hvilken på Håkans befallning afskar gossens hals, hvarefter jarlen återvände till skeppen och, med full öfvertygelse om seger, uppmanade sina modfällde krigare, att åter gripa till vapen, så skulle fienden snart vara nedgjord, emedan Håkan gjort ett löfte, hvarigenom krigslyckan ofelbart öfvergått på hans sida. Medan Håkan var i land hade Jomsvikingarne ordnat sig till nytt anfall och snart voro äfven norrmännen stridsfärdige, lifvade af sin jarls försäkringar om en ärofull seger.

Den isländske skalden Wigfus Wigaglumson, författare till berättelsen om striden har inblandat historierna om tranornas medverkan till Håkans seger. Säkerligen lemnar en hvar dessa uppgifter det värde de förtjena, men ser emedlertid huru djupt våra tappre förfäder voro sjunkna uti vidskepelsens och okunnighetens mörker, då en far kunde låta mörda sin egen älskade son, för att söka gunst hos en diktad gudomlighet.

Solen hade redan gått öfver middagslinien, då luften förändrades, så att Jomsvikingarne, hvilka under den förra striden måste aflägga sina kläder och för solhettan endast kunde nyttja hårkläder, nu, påklädda sin hela rustning, likväl fröso. Svarta moln uppstego i norden och en hemsk skymning inbröt oförmodadt. Stormen började tjuta i tackel och tåg och hafsvågorna störtade sig med våldsamhet mot klipporna, kastande sitt skum högt emot skyarna. Under förskräckligt åskdunder korsade tusende ljungeldar hvarandra, medan groft hagel och regn liknande skyfall, nedstörtade från den mulna himmelen. Håkan trodde sig nu hafva erhållit det begärda biträdet af Hordatroll och hennes syster Yrpa, och uppmanade hoppfull sina kämpar till tappert anfall. Stormen tilltog och haglet, som mera liknade stenar än isbark, slog Jomsvikingarne i ansigtet, hvilket, i förening med mörkret, verkade att de ej sågo huru de utdelade sina hugg eller sände sina pilar, då deremot norrmännen, som hade vinden på ryggen, icke särdeles hindrades af ovädret och förorsakade sina motståndare stort nederlag, ehuru dessa, i den dubbla striden mot de vilda elementerna och en af fördomar upphetsad fiendes hela raseri, dock visade största mannamod.

Harald Haggvandi omtalade jemte flera andra, för Sigvald jarl, att de sett trollqvinnan Thorgerda Horgabrud, med en ful uppsyn stående bland Håkans krigare och att hon ej var stor till växten, samt att, då ovädret något lagt sig, så att man nogare kunde skönja, hade man sett pilar flyga från hvarje af trollets fingrar och dessa hade alltid dödat någon af Sigvalds män. Jarlen, som fann att han ej var i strid endast med menniskor utan äfven med troll, ansåg det så mycket nödvändigare, att med fördubblad kraft fortsätta striden. Så snart Håkan jarl märkte att Jomsvikingarne, då storm och hagelskuren något saktat sig, åter började tappert försvara sig, anropade han ifrigt Thorgerda Hordabrud och hennes syster Yrpa om ytterligare bistånd och erinrade om värdet af det offer han egnat dem, hvarföre ock mörka moln genast uppstego och en storm med hagel, långt häftigare än den förra, åter började rasa, af den styrka att ingen hört omtalas dess make. Under detta förfärliga oväder sågo Jomsvikingarne tydligt två trollqvinnor, hvilka stodo i bakstammen på Håkan jarls skepp och läto pilar flyga från hvarje af deras fingrar, hvarigenom stor manspillan uppstod bland vikingarne. Håkan jarl ansträngde så sina krafter att han, oaktadt det kyliga vädret och stormen, måste afkasta brynjan för hetta och starkt arbete. Tinder Hallkjellson, sjelf närvarande i striden, berättar, att halftredje tjog (50) skepp blifvit förstörda för Jomsvikingarne, genom trollens åtgärd och norrmännens häftiga anfall. Sigvald sade till Bue, att han och hans män nu måste lemna valplatsen, emedan de icke hade endast menniskor, utan ock afgrundens makter, att kämpa emot, ”och flyr jag,” tillade han “icke för Håkan, utan för de trollkrafter, dem ingen hjelte kan besegra.”

Sigvald lät nu afhugga alla fästlinorna på skeppen och gaf befallning till allmän flykt. Håkans skald, Torkel Midlunger, sprang upp på Bues skepp, och gaf honom ett hugg, så att hakan med nedra läppen nedföll på skeppsdäcket. Då sade Bue, ehuru blodet strömmade af honom: “Du högg manhaftigt Torkel, men icke blef jag nu vackrare än förr och icke lärer danska qvinnor, då vi återkomma till Bornholm med nöje kyssa mig.”

Torkel hade snafvat, då han tilldelade Bue hugget, emedan skeppsdäcket var slipprigt af blod, och denne högg Torkel, som var lutad emot skeppsreligen, uti medjan så kraftigt, att öfra delen af hans kropp föll öfver bord i hafvet och resten stadnade på skeppet. Derefter tog Bue tvenne honom tillhöriga kistor ifyllda med guld, och ropade: “Öfverbord alla Bues män,” hvarpå han störtade i vattnet, utan att mera blifva synlig, och var han ansedd för den största hjelte bland Jomsvikingarne. Många af Bues män föllo för norrmännens svärd och andra följde deras tappre anförares exempel att gå öfver bord, sedan de först nedlagt flera af sina fiender.

Sigvald drog sig med sina män från flottan och ropade till Wagn, att äfven han skulle fly, men Wagn svarade: “Hvarföre flyr du? Arga niding med uselt loford! Du öfverger oss med den vanära, som skall följa dig hem och vidlåda dig, så länge du lefver och derefter, så länge ditt namn nämnes.”

Sigvald, som af ovädret blifvit frusen, lemnade rodret till en af sina män och tog en åra att ro, för att blifva varm. Wagn, som trodde att Sigvald efter vanligheten stod och styrde, sände ett spjut i ryggen på styrmannen, så att denne genast nedföll död. Då det var omöjligt att förmå Sigvald att qvarstadna och deltaga uti striden, aflägsnade sig äfven dess broder Torkel och Bues broder, Sigurd Kappe, hvilka tyckte sig hafva fullgjort sina gifna löften. Men de som ej ville fly gingo upp till Wagn på långskeppet och stredo manligen. Håkan jarl befallte då, att man skulle borttaga de små fartyg, som voro lagda omkring långskeppet, och ditföra större, från hvilka man lättare ginge tilI äntring på Wagns långskepp, som med relingen låg högt öfver vattnet. De mindre farkosterna förtöjdes derutom och nu började alla att beskjuta Wagn med pilar, lansar, trärötter och kastspjut, men modet hos Wagn och hans kämpar tillbakaslog hvarje försök att äntra, och ehuru Håkans män ryckte emot långskeppet med den mest oförskräckta tapperhet var det ännu otaget af norrmännen, då den inbrytande nattens mörker drog sitt flor öfver dagens blodiga händelser, sedan likväl Håkan jarl hade låtit från långskeppet borttaga alla skeppstillhörigheter, som kunde åtkommas. Nu tältades å land och Håkan, som vägde ett af de stora haglen, dem trollen hade sändt honom till hjelp emot vikingarne, prisade och tackade trollsystrarnas makt och bevågenhet, då han fann ett hagel hålla i tyngd ett öre. Sedan de sårade blifvit förbundna. höllo Håkan jarl och hans frände Gudbrand från Dahl vakt om natten. Wagn och Björn den bredske rådgingo med hvarandra, om de skulle qvarblifva på skeppet öfver natten och sedan försvara sig, så länge de kunde, eller och begifva sig i land och göra Håkan all den skada de kunde åstadkomma. I saknad af båtar kapades masten för att derpå möjligen kunna komma till land, emedan man antagit det sednaste förslaget. Åttatio man flyttade sig på masten åt landsidan, men stadnade på ett skär, dervid tio, som dels af köld, dels af mattighet ej kunde hålla sig fast, omkommo. Sedan Sigvald lemnat flottan och Bue kastat sig öfver bord, afstadnade ovädret och luften blef klar med lugnt väder, ehuru mycket kylig. Wagn och hans män blefvo på skäret tills dagen randades. Samma natt hördes Ijud af en bågsträng från det skepp hvarpå Bue varit och en derifrån kommande pil träffade den tappre Gudbrand af Dahl, hvilken genast nedföll död och sörjdes mycket af jarlen och sina vapenbröder. Då Erik, Sven jarls son, gick ur sitt tält samma natt, stod en man vid tältluckan, som befanns vara den isländska mannen Thorleif Skuma, hvilken gifvit Wagn ett slag af klubban och blifvit stungen af Wagns svärd. Erik beklagade att Thorleif ej medföljt sin fader till Island, då denne reste, hvarvid Isländaren nedföll död och flera af Håkans män afledo dels samma natt, dels sedermera af erhållna sår. Så snart det hade dagats foro jarlens män att besöka de afröjde skeppen och komne till det skepp, som förts af Bue, lofvades hämnd åt den som derifrån afsändt pilen, hvilken dödat Gudbrand. De funno der en enda lefvande man, Havard Hagvandi hvars båda ben ofvan knäet voro borthuggne. Havard frågade: “kom någon sändning till eder i natt från skeppet?” De svarade, “Ja, är du afsändaren?” “Det vill jag icke dölja,” svarade den i döden tappre vikingen, “träffades någon af honom?” “Gudbrand hvite föll deraf,” blef svaret. “Nå väl, fortfor Havard, “jag hade väl ämnat honom åt Håkan jarl, men det gläder mig dock att han undanröjde någon af edra bästa krigare. Norrmännen sågo på hvarandra och med ett svärdshugg var vikingens hufvud i två delar. Männen återvände till land och berättade jarlen händelsen, samt måste tillstå att Havard var i sista stunden sitt förbund trogen och dog en värdig krigares död.

Jarlen gaf nu befallning att afhämta dem som voro på skären, hvilka af erhållne sår och köld ej kunde välja sig. Wagn och allt hans qvarvarande folk blefvo derföre tagne till fångar, bakbundne och länkade vid hvarandra med en lina. Skapta Kark och några andra trälar vaktade dem, medan jarlen och hans folk åto, hvarunder beslutades att fångarne skulle aflifvas samma dag. Innan jarlen med de sina satte sig till dryckjom, flyttades likväl Jomsvikingarnes skepp och egendom till land och skiftades emellan jarlen och hans krigare, som gladdes mindre deröfver än att de fått en del af Jomsvikingarne bundna och dödat eller bortjagat de öfriga. Efter slutad måltid begåfvo norrmännen sig till de bundna fångarne, dem Torkel Lejra var utsedd att halshugga; och var han anbefalld att fråga hvar och en af fångarne om de rädes för döden eller icke. De som voro mest sårade löstes först och framfördes, sedan trälarne uti deras har inlindat en käpp. Då tre blifvit aflifvade sade Torkel till sina stallbröder, att han kände sig hafva undergått en sinnesförändring och att han jemväl hört att om någon hugger tre män till döds, så skulle hända honom hvad han ej förmodade. “Icke kan jag märka, att du darrar,” sade jarlen, “ehuru du är något förändrad uti ansigtet.” Sedan framleddes den fjerde som svarade, att han allt för väl visste att han skulle dö, och efter hans fader vore död så fruktade han ej heller döden, och dervid föll hans hufvud.

Den femte svarade: “Att han skulle hafva glömt sig tillhöra Jomsvikingaförbundet, om han darrade för döden, hvilken han så mången gång i blodiga strider sett frimodigt i ansigtet.” “Då hvarje man måste dö, ökar min död nu icke er ära,” tillade han och så gafs honom banehugget.

Den sjette yttrade: “Jag är glad att få dö med godt beröm, men du må blygas att lefva i alla dina dagar; ty med vanheder såsom träl måste du framsläpa ditt vanhederliga lif.” Döden följde genast, ty Torkel ville ej längre höra hans tal.

Den sjunde svarade: “Jag tycker det skall vara godt att få dö, det kommer mig ganska väl till pass, men jag önskar att du hastigt afhugger mitt hufvud, ty hos oss Jomsvikingar går en sägen, att man vet till sig, sedan hufvudet är borta. Jag håller derföre denna bältesknif uti min hand och visar dig den om jag kan, sedan mitt hufvud är borta, hvarom icke fäller jag honom.” Hufvudet rullade utåt marken och knifven föll genast ur handen, som man hade förmodat.

Den åttonde genmälde: “Jag är ganska nöjd att dö.” Då blef hans hår inlindadt med sprötan och han ropade: “Gumse! Gumse.” Torkel frågade hvad han menade, och han svarade: “J norrmän lären icke i går hafva rätt skött lammen, då ni fingo edra sår.” Erik, jarlens son, frågade om han ville hafva frid och då han dertill jakade tog Erik honom till sig, sägande att han var en behjertad man.

Den nionde svarade: “Med nöje mottager jag döden, men jag vill icke gerna dö som en oxe. Låt mig sätta mig och hugg mig framtill i ansigtet och märk noga om jag rör mig, blundar eller blinkar. Vi Jomsvikingar hafva ofta öfverlagt derom att ingen skulle blinka för dödshugget.” Det skedde som han begärde och ingen kunde märka att han blinkade eller rörde sig på minsta sätt, då hufvudet klyfdes.

Den tionde yttrade på tillfrågan: “Godt mod hafver jag att dö hvad jag gjorde jarlen i våras var dock mycket roligare än detta,” dervid log han och fortfor: “hugg nu, hugg friskt till.“ Erik sporde om han ville hafva frid, efter han varen god dräng. Han svarade: ”Ja herre,” och Erik tog honom uti sin flock.

Den elfte svarade: “Gerna dör jag,” och den tolfte, som var en ung man med ett långt fint hår, svarade, då han blef tillfrågad om han fruktade att dö: “Med godt mod vill jag möta döden, hellre än att lefva efter mina kamrater, som nyss blifvit aflifvade, men jag ber dig, låt mig icke framledas af trälar utan af någon värdig krigare, och hugg du sedan hastigt af hufvudet så att icke mitt hår, hvarom jag alltid varit mycket rädd, nedsölas af blod.” En af jarlens hofmän tog nu och framförde den ur fängslet löste ynglingen, samt lindade hans långa sköna har om sina händer, för att dermed uppehålla hufvudet men då ynglingen hörde svärdets susning, hukade han sig ned, så att hofmannens båda händer blefvo afhuggne vid handlederne. Den unge mannen reste sig derefter och frågade, hvilken som egde de händer som fastnat i hans lockar, och tillade: “Jarleman! ni håller allt för länge uti mitt hår.” Då befallde jarlen att han genast skulle afdagatagas, men Erik ville först veta hans och hans faders namn, födelseort och ålder: Ynglingen omtalade att han blifvit 18 år, om han lefvat detta till slut. Sven är mitt namn, Bue min faders och var han son till Wesete på Bornholm, der jag är född, dansk till ätt och härkomst. Erik gaf den unge frid och upptog honom uti sin flock, ehuru Håkan jarl något satte sig deremot, men gaf befallning att de öfriga fångarne skulle skyndsamt afrättas och betagas tillfälle att låta skada flera af jarlens män.

Det trettonde offret lossades och framfördes, det var en ung stark man, med behagligt utseende och öfvermåttan frimodig, han sade sig gerna vilja dö, om blott han först hade uppfyllt ett gifvet löfte. Erik efterfrågade hans namn och hvad löfte han utfäst sig uppfylla. “Jag heter Wagn” sade den oförfärade vikingen, “är son af Åke och sonson af Palnatoke, jag lofvade att, derest jag komme till Norge, skulle jag ega den sköna Ingeborg, Thorkel Lejras dotter, och döda honom, och lemnar ogerna mitt lif, förr än jag fullbordat detta.” ”Men sådant vill jag förekomma, utropade den förbittrade Thorkel och rusade på Wagn, svängande svärdet med båda händer i luften, för att genom ett hugg klyfva hufvudet på Wagn; men denne kastade sig framstupa för Thorkels fötter, så att denne snafvade på marken, hvilken af det myckna blodet var slipprig, och högg bortom Wagn, tvärt af det snöre hvarmed denne var bunden om ena foten, så att han nu var alldeles fri, hvaremot Thorkel, som släppte svärdet, föll på marken öfver Wagn. Ögonblickligen tog Wagn Thorkels svärd och högg honom tvärt af vid skuldran, med sådan kraft att svärdet fastnade uti jorden. “Nu har jag uppfyllt hälften af mitt löfte,” sade Wagn, “och hämnat några af mina män, nu är jag nöjdare att dö än förr.” Håkan ropade, att Wagn genast skulle dödas, ty annars blefve genom hans lekar allt för stormanspillan, men Erik föreställde sin fader, att Wagn vore en utmärkt berömvärd och oförskräckt höfding, och att Thorkel deremot varit feg, hvilket han äfven i dag visat. Derefter tillbjöd Erik honom vänskap, men Wagn svarade, att han ej kunde emottaga lifsförskoning, om ej den gafs åt alla hans närvarande män hade de med honom delat dödens faror i striden, så skulle han med dem nu dela lifvet eller döden. Jag skall tala med dina män, svarade Erik, och gick till stället, der fångarna förvarades, här frågade han en af dem efter namn och erhöll till svar att han hette Björn den bredske. “Är du den Björn som så manhaftigt uppsökte din man uti konung Svens hofstat,” sade Erik. “Om jag dervid utmärkte mig vet jag ej, men att jag borttog honom derifrån, det vet jag,” svarade den bredske. Skämtande och vänligt frågade nu Erik: “men hvilken förmådde dig, gamle skallige man, hvit som en snödrifva i de glesa hår du har qvar, att företaga en färd som denna?” “Men,” tillade han “det är en gällande sanning, att hvarje strå försöker stinga norrmännen.” “Dock, vill du hafva frid, så skänker jag dig den, till strid är du hindrad af dina år.” “Icke tar jag lifsförskoning af dig, om du ej jemväl gifver den åt min fosterson Wagn,” svarade Björn. “Du kan lita på mig äfven i detta, gamle man”, yttrade Erik och gick derefter till sin fader jarlen och utverkade frid och förskoning för alla de Jomsvikingar, hvilka ännu voro vid lif, hvilket de emottogo. Håkan jarl sände sedan Björn den bredske till den gård som Hallsten Källingabane hade egt. Tre af jarlens höfdingar hade fallit under detta krig och efter stridens slut tvenne, Gudbrand hvite och Thorkel Lejra.

Wagn medföljde Erik jarl öster i viken och uppsökte der, enligt sitt gjorda löfte, Ingeborg, Torkel Lejras dotter, samt qvarblef öfver vintern, men tillrustade vid vårens annalkande sina skepp. Erik skänkte honom två väl armerade och bemannade långskepp, och de båda kämparne skiljdes från hvarandra i med stor vänskap. Wagn seglade till Fyen och satte sig åter i besittning af sina der egande gårdar, samt lät hämta till sig Ingeborg, hvilken blef hans maka. Wagn var en i alla hänseenden förträfflig man. Med ett behagligt utseende förenade han utmärkt hjeltemod, godhet, gifmildhet och ett intagande umgängessätt, och många ypperliga män härstamma från honom och Ingeborg. Han regerade så länge han lefve, och i Danmark har ej varit många i ridderliga bragder så utmärkta män, som han. Björn den bredske reste till England och slutade der sina dagar såsom en tapper och berömvärd man; men hvad Sven Buesson företog sig, då han återkom till Danmark, är icke kändt.

Sigvald jarl, som rymde från striden, stadnade ej förr, än han kom till sina fäders arfvegods på Seeland, der hans hustru Astrid var honom till mötes och hade, för sin mans emottagande låtit tillaga ett gästabud, dervid Sigvald och hans män hade till talämne, den besynnerligen förtrollade striden uti Jorungavåg, då hvar och en berättade hvad han sett och hört.

Vid jarlens hemkomst hade Astrid tillagat åt honom ett bad, för att få roa sig på hans bekostnad. Hon uppmanade honom att bada, “ty han behöfde,” sade Astrid, “efter så lång resa från Norge till Seeland, ganska väl få sina i striden erhållna sår skötta med omsorg.” Sigvald gick i badet och Astrid sjelf tvättade och strök honom, samt yttrade: “Nog hafva väl några Jomsvikingar som varit i striden fått flera sår än du. Denna huden vore lämpligast att vårda i hvete.” “Det skall ej glömmas så länge jag lefver, att du smädar mig för denna härfärd. Ombesörj du,” sade jarlen missnöjd, “saker som du bättre förstår.” Sigvald regerade derstädes någon tid och ansågs vara en väldig höfding; men var dock ej i allt som han syntes. Hans son Girder blef en stor viking.

Sigurd Kappe reste till Danmark och emottog sina arfvegods på Bornholm efter sin fader, Wesete. Han regerade der länge, var mycket lycklig uti sitt äktenskap med Tofa och blef stamfader för stora slägter, hvilka uti tapperhet liknade honom.

Torkel Håfi ansågs jemväl för en man med mycken visdom och stort mannamod, hvilket vid många tillfällen visade sig.

Ejnar Skalaglam for till Island, men drunknade sedermera i Brejdaferdi. De skålar han erhållit af Håkan jarl vräktes i land vid några öar, som derefter kallades Skålöarne. Thor Aurfhand, som hade förlorat sin högra arm i striden, reste till Island, bosatte sig hos sin fader i Alvidru och blef stamfader för en talrik ätt.

Wigfus Wigaglumsson reste öfver till Island och var den första af alla som upptecknat Jomsvikingarnes historia.

 Olof Tryggvason.

Uti Venden herrskade en för sin skönhet och tapperhet, mycket ryktbar drottning vid namn Gejra, hon var enka efter en Iydkonung och dotter till konung Burislav i Polen. Vid denna drottnings kuster landade Olof och som han icke visat någon fiendtlighet emot landet, blef han och hans kämpar af drottningen, genom dess rådsherre Dexin bjudna att öfvervintra i drottningaborgen. Olof, som utgaf sig vara köpman och heta Ole hin gardske, antog med nöje bjudningen och då rådsherren Dexin och borgens öfriga innevånare, af hans präktiga skepp och talrika följe, äfvensom af hans personlighet, kunde sluta, att han var en mäktig sjökonung, blef han med mycken högtidlighet emottagen. Emedlertid hade Gejras skönhet intagit Olof så, att han begärde och erhöll hennes hand, hvarefter han rustade sig, att återtaga de länder och borgar, hvilka undandragit sig Gejras styrelse. Då Olof för detta ändamål hade lägrat sig utanför en borg, var han nära att blifva omringad; ty sedan borgens besättning gifvit sig under Olofs välde, och han med ett ringa antal krigare inmarscherat genom de öppnade portarne, stängdes dessa och hela den fiendtliga styrkan var färdig att anfalla honom. Han uppmanade da, seende sin underlägsenhet, sina kämpar att följa hans exempel, dervid han uppsprang på vallen och nedhoppade utom densamma med sina följeslagare. Förbittrad af sveket å fiendens sida, lät Olof storma, nedhugga allt lefvande och uppbränna borgen.

Då kejsar Otto med härsmakt ville tvinga konung Harald Gormsson i Danmark till antagande af den kristna läran, hade Harald genom Håkan jarl från Norge låtit så kraftfullt befästa och försvara fästningen Danavirke, att kejsar Otto det året måste återvända med oförrättadt ärende till Schleswig, det han samlade en ny här och, sedan han erhållit Olof Tryggvasons råd för krigets ledning, der lyckades honom att, efter en blodig strid, förmå konung Harald att låta döpa sig och hela sin krigshär.

Efter tvenne års sammanlefnad afled drottning Gejra, djupt sörjd af Olof, hvilken för att glömma sin förlust, utrustade skepp och begaf sig i härnad, derunder han härjade Saxland. Friesland, Flamgialand och mångfaldiga andra orter, samt vistades under fyra år mest på hafvet, hvarefter han landsatte sig å Syllingarne, öar vester om England, hvarest en spåman förutsade honom, att han skulle blifva en mäktig konung och omvända många till kristna läran. Olof lät sig äfven här undervisas af en abbot uti samma lära, den han antog, och döptes tillika med hela hären.

Från Syllingöarne begaf sig Olof Tryggvason till England, der han, emedan landet var kristet, for fredligt fram. Gyda, syster till konung Kvaran i Irland och enka efter en jarl i England, hade genom ryktet fått kunskap om Olof Tryggvasons bragdfulla härnadståg, hvarföre drottningen, då hon fick göra hans personliga bekantskap, tillbjöd den sköna jätteväxte sjökonungen sin hand och sitt rike, hvilket han antog, hvarefter deras bröllop firades, sedan Olof nedlagt kämpen Alfvini, som gjort sig säkert hopp om Gyda.

I Sverge bodde vid denna tid en sjelfständig odalman, Skoglar Toste, hvilken farit mycket i viking och, ehuru icke jarl eller herse, egde stort anseende. Konung Gudröd Björnsson, hvilken föll för konung Harald Gråfäll, efterlemnade en son, Harald, med tillnamnet Gränske. Denne uppfostrades hos en mäktig man, Roe, på Grönland, hvilken hade en son, benämnd Rane, som blef Haralds fosterbroder. Några år efter Gudröds död flydde Harald, som ansågs osäker i Norge, till Skoglar Toste, der han gästade fem vintrar. Skoglars dotter, Sigrid, utmärkt för sin skönhet, vann Haralds tillgifvenhet och han skiljdes med saknad från sin fostersyster, då han för att draga i härnad nödgades lemna den fristad han haft hos Skoglar.

Den mäktige konungen Erik Segersäll, vän till Sigrids fader, begärde hennes hand och detta Iysande anbud retade så hennes medfödda högmod, att hon, glömmande sin barndomsvän Harald, samtyckte härtill. Deras äktenskap blef ej Iyckligt. Med Erik hade hon sonen Olof sedan kallad Skötkonung, och sedan Erik fullbordat det löfte han före slaget mot Styrbjörn afgaf, att, om han segrade, inom 10 år derefter gå i hög, begaf Sigrid sig till Westergöthland, der hon, på sina ansenliga egendomar, såsom varande enka efter den vidtfräjdade Erik Segersäll, med spotskhet afvisade hvarje friare.

Harald Gränske for, medan detta hände, mest i viking, men erhöll af Harald Gormsson, Blåtand, åter sin faders rike, som bestod af Wingulmark, Westfalden och Agder, allt intill Lidandesnäs.

Ehuru konung öfver ett den tiden icke obetydligt rike, ville Harald likväl försöka sin lycka på hafvet, då händelsen fogade att han gick till ankars i den trakt, der Sigrid, som kallades Storråda, då vistades. Hon lät bjuda honom till gäst och undfägnade rikligen, så väl Harald som hans talrika sällskap, samt begåfvade honom vid afskedet med dyrbara smycken. Hos Harald, som kort förut gift sig med en god och älskvärd qvinna, Asta, dotter till en höfding uti Guldbrandsdalen i Norge, hade böjelsen för Sigrid Storråda så uppblossat, att han påföljande vår åter besökte henne och, med tillkännagifvande att han ämnade öfvergifva Asta, begärde Sigrid till maka. Drottningen erinrade honom väl hans förbindelse till Asta, såsom skäl för ett nekande svar, men dolde för honom att hennes högmod sårades af Haralds begäran.

Samma afton ankom konung Wisavalder, öster från Gårdarike, jemte fem andra konungar i samma ärende som Harald. Drottningen emottog dem alla väl och de, jemte deras män, undfägnades rikligen samt anvisades en gammal stugubyggnad till hviloställe. Om aftonen trakterades konungarne, deras följeslagare och lifvakt, så öfverflödigt, att de alla tungt insomnade. Då lät Sigrid antända byggnaden, som var omringad af hennes knektar, och de som ej omkommo i lågorna, föllo för svärd. “Så vill jag,” sade Sigrid, “lära småkonungar, att resa från andra länder och fria till mig.”

Haralds fosterbroder Hane som var befälhafvare öfver skeppen, med hvilka konungen seglat till Sigrids strand, hissade segel och begaf sig till hemmet, att för Asta omtala Haralds olyckliga öde. Hon och hennes fader hörde med mindre förtrytelse Sigrids grymhet, än Haralds otrohet.

Några år derefter öppnades underhandlingar om giftermål emellan Sigrid och konung Olof Tryggvason. föranledda af ryktet om hans egenskaper såsom norsk envåldskonung och hennes skönhet. Olof tillskickade drottningen såsom gåfva den stora guldring, som han tagit från offerhusets dörr på Lader i Norge, då han lät nedbryta detta afgudatempel. Men, då det upptäcktes att samma ring ej var af guld blef Sigrid vred. Sedan hon öfvertygats att icke konungen hade del i bedrägeriet lugnades hon likväl och reste följande vår till Kungelf, der ett personligt möte var utsatt och äktenskapsvilkoren uppgjordes, hvaruti de voro ense, tills fråga uppstod om religion, då konungen, af Sigrids vägran att antaga christna läran, blef så uppbragd, att han slog henne i ansigtet med sin handske, yttrande: “Hvi skulle jag vilja hafva dig till hustru, gamla hedniska hynda?” “Detta,” svarade drottningen, “torde blifva din bane.” Och dermed reste de, den ene mot norden den andra mot vestern.

Håkan jarl rådde nu enväldigt öfver sjutton fylken å Norges vestra kust, dock fraktade han mycket en konung i Irland, vid namn Ale, den han trodde vara son af konung Tryggve i Norge. För att öfvertyga sig om sammanhanget härmed sände han till Irland Thorer Klacke, hvilken i egenskap af köpman skulle göra bekantskap med Ale som jemväl kallades Gardske, och dervid utröna om Ale ej vore den fruktade sonen till konung Tryggve i Norge, hvarjemte han tillkallade konungasonens morbröder och tvungo dem med en dyr ed försäkra, det de, om äfven denne Ale Gardske vore deras systerson, Olof Tryggvason, ej skulle förråda jarlens anslag emot honom.

Thorer begaf sig till Olofs hof, samt ledde, under samtal med honom, framställningen ofta till reflektioner öfver Norge, derunder han förstod så tillvinna sig Olofs förtroende, att denne för Thorer upptäckte sin härkomst, samt frågade om det skulle Iyckas honom att från Håkan jarl återtaga sin faders rike. Thorer ansåg ingenting lättare, afmålade Håkan jarl med mörka färger, beskref huru han genom sinnlighet gjort sig förhatlig af folket i Norge och rådde Olof att, till verkets skyndsamma bedrifvande, medfölja till Norge, hvarjemte han upplyste, att som jarlen ej till konungen i Danmark lemnat den vanliga skatten, så hade han derifrån intet bistånd att påräkna, och vore således nu rätta tillfället för Olof att göra sin rätt gällande såsom arftagare till Harald Hårfagers länder. Olof begaf sig derföre på väg med fem skepp, besökte under resan Hebrideröarne och derefter Orkneyöarne, å hvilka sednare herrskade jarl Sigurd Lodverson, brorson till Ljot jarl, hvilken han förelade att antingen genast dö, hvarefter landet skulle förhärjas med eld och svärd, eller ock sjelf med allt sitt folk antaga christna läran, då han skulle njuta konung Olofs Skydd; på hvilket sednare vilkor Sigurd var tvungen att ingå och lemna till gisslan sin son Valp eller Hund. hvilken Olof lät döpa och kallade Lover, samt medförde till Norge. Sedan konung Olof jemte Thorer Klacke anländt dit med skeppen, erhöll den sistnämnde underrättelse, att bönderne voro i fullt uppror mot Håkan jarl, hvarföre han beslutade att försåtligen låta mörda Olof, på det bönderne ej skulle taga honom till höfding och störta jarlen. Han rådgjorde derföre med Olofs morbröder Jortstein och Karlshufvud och gåfvo dem del af Sin plan, hvilken de gillade, under det de tänkte tvärt emot. Då natten inbrutit kommo de till Olof och omtalade, så väl att de tvungits att ej förr upptäcka jarlens försåt, som ock att hans lif nu vore i fara.

Lika bestört som glad öfver denna berättelse, afvaktade Olof morgonen, då Thorer ankom och manade Olof att följa sig i land, hvilket denne gjorde. Då en tvist var nära att börja emellan Olof och Thorer framstörtade den förres morbröder och nedhöggo förrädaren, hvilkens i skogen dolda biträden nu framkommo, men dödades af Olofs krigare. Som en eld löpte öfver landet att en ättling till Harald Hårfager, Olof Tryggvason, hade anländt och ankrat å Trondhjemsfjärden. Två rika och ansedda odalbönder, från hvilka Håkan jarl röfvat qvinnor, hade genom budkaflar manat omkringboende till vapen, och nedre Trondhjemsdalen stod full af bönder, hvilka, förbittrade öfver jarlens framfart utropade Olof till konung i Trondhjem. Den som egentligen var orsaken till påskyndandet af jarlens fall, var en ansedd bonde Orm Lyngia på Rynås, hvars hustru jarlen ämnade bortföra. Flyende hade jarlen ingen fristad, och sedan hans skepp voro honom beröfrade var hans belägenhet så svår, att han nödgades dölja sig uti en grop, som var uppgräfd under ett svinhus, der han och en hans träl Karker hörde, huru Olof, stående strax bredvid detta hus, lofvade stor belöning åt den som kunde gripa jarIen. Samma natt afskar trälen hans hufvud och bar det till Olof, som straffade den mot sin husbonde förrädiska Karker, med hufvudets förlust.

Konung Olof sammankallade nu de förnämsta i landet, dervid jemväl hans stjuffader Lodin och hans halfbroder tillstädes kommo, vid hvilket tillfälle han, enhälligt, erkändes för Norges konung.

Sedan Olof någorlunda befästat sin makt var hans högsta önskan, att införa christna läran, hvartill han brukade sin vältalighet, jemte list och våld, som ofta urartade till grymhet. Med en stor hop beväpnade män for han från ting till ting, der han låtit sammankalla allmogen och förelade dem att låta döpa sig eller dö. Ryktet gick före honom och då han i Trondhjem stämt bönderne sig till mötes, kommo de till stort antal, alla försedda med vapen, så att Olof var i fara. En ansedd bonde vid namn Jernskägg från Yrje, förde med styrka sina medbröders talan, till vederläggande af Olofs framställning, och bibehållande af böndernas gamla tro, hvarföre, då Olof såg att våld icke, i anseende till allmogens talrikhet, här kunde hjelpa, han sade sig vilja se deras tempel och den gud de dyrkade och om denne vore starkare än Olofs gud, ville han ock visa honom vördnad. Komne till templet fanns der en rikt smyckad, fast klumpigt tillyxad bild af Thor, hvilken Olof störtade från pelaren och anföll de genom gudens fall förskräckta bönderne, som bådo om förskoning och läto döpa sig. Jernskägg och flera af de förnämsta bönderna föllo; ty vilkoret var att antaga christendomen eller dö för svärdet. För att något blidka bönderna, tog Olof till äkta Jernskäggs dotter, hvilken om aftonen, troende Olof hafva insomnat, framtog en knif, i afsigt att mörda honom, men han afväpnade och hemskickade henne, utan vidare hämnd.

Drottning Sigrid Storråda satt under tiden på sina gods och afvaktade tillfälle att få hämnas på Olof den skymf han tillfogat henne, då bud ankom från konung Sven Tveskägg i Danmark, med begäran om hennes hand. Glad gaf hon sitt bifall, i hopp att kunna genom sin man och sin son, Olof Skötkonung, få hämnd på “den kristna hunden”, såsom hon kallade Olof Tryggvason.

Konung Sven Tveskäggs syster Thyra, som af denne blifvit lofvad till gemål åt vendiske konungen Burislav, kunde ej förmås att frivilligt ingå på detta äktenskap, och ej heller ville brodern gerna tvinga henne. Men då Burislavs jarl Sigvald ankom för att hämta den sköna Thyra, hjelpte ej hennes tårar och böner, hon blef utlemnad och måste medfölja till Venden. Hennes lidande ökades genom olika religionsbekännelse å hennes och mannens sida och hon flydde derföre från den hedniske Burislav, åtföljd af sin fosterfader Ötsar Åkesson och några andra män, samt kom efter många faror till konung Olof Tryggvason, hvilken begärde och erhöll hennes hand. Icke långt derefter erinrade hon sin man om återtagande af de gods hvilka i Venden tillhörde henne, och föreslog en resa dit emedan hon trodde, att Burislav, som vore slägting och vän till Olof skulle utan motsägelse villfara deras önskan; men då konungens männer afrådde honom från företaget, förstod hon att, genom jemförelse mellan hvad hon såsom drottning af Norge och hennes svägerska drottning Sigrid i Danmark egde, förmå Olof som, efter hvad hon sade, kanske fruktade för hennes broder, att yttra: ”Ej månde jag vara rädd för din broder. Der som vi råkas skall han det röna.” Och dermed var resan besluten.

Hufvudskälet for konung Sven Tveskäggs giftermål med Sigrid Storråda var, att derigenom komma uti närmare förbindelse med hennes son, Olof Skötkonung, till förstärkning mot Olof Tryggvasons makt, som dagligen tillväxte, och att äfven hämnas de oförrätter, han förmenade sig hafva lidit af Olof. Detta ingick äfven uti Sigrids plan och hon underlät ej att uppmana Sven till hämnd för Olofs sätt att behandla henne under deras möte vid Kungelf, men Sven fann nu ej tillfället lägligt att angripa Olof. En dag ankom till drottningen en resande skald, hvilken omtalade Olof Tryggvasons giftermål med drottning Thora, samt att han ämnade företaga en färd till Venden, för återvinnande af sin gemåls arfvegods. Nu uppflammade Sigrids vrede och Olof Tryggvason, hvilken utan Sven Tveskäggs hörande hade gift sig med Thora, borde öfverrumplas på färden till Venden och dödas. Då Sven deremot gjorde invändningar, hotade hon att skilja sig från honom, hvarföre Sven måste samtycka och genom Sigvald jarl å Jomsborg sluta förbund med den fördrifne och mördade Håkan jarls i Norge söner, Sven och Erik i norra Sverige, samt med Olof Skötkonung, att gemensamt störta Olof Tryggvason. Derefter begaf sig Sigvald jarl till Olof i Norge och utvecklade med sitt hala väsende, planen huru kristna lära skulle hastigt spridas i norden, om Olof, till hvilken danska och svenska konungarne hade så stort förtroende, ville utse någon biskop eller annan lärd man, att uppsätta en afhandling om den nya läran; och skulle konungarne mötas i Brenne, för att vidare öfverlägga om ärendet.

Följande var afseglade konung Olof till mötesorten och besökte under resan flera ställen på norska kusten, hvaribland Godön, hvarest bodde Röd, en mäktig trollkarl och hedning, som lät genom sitt trolleri blåsa motvind i Olofs segel, så att han ej kunde ro skeppen tiIl land, fastän hafvet var stilla och lugnt, men Olofs biskop, Sigurd, klädd i mässkrud upptände rökelse och stälde korset i skeppets stäf, och skeppen kommo då till land. Röd öfverfölls och dödades, på det sätt att man satte uti hans mun en skeppslur och deruti släppte en orm, hvarefter Olof tog hans drakskepp, ett af de största som då funnos i norden, och all hans öfriga egendom. Konungen var åtföljd af drottning Thyra och sin syster Ingeborg och träffade under resan många af sina slägtingar. Olofs flotta, som ökats under resan, bestod nu af 120 större och mindre skepp, hvaribland voro förnämligast, Tranan, Ormen korte och i synnerhet Ormen långe. Detta krigsskepp var bemannadt med de käckaste och kraftfullaste krigare, så att om dem sades, att de i stridbarhet och kämpakraft öfvergingo alla andra. Ulf den röde förde konungens fana, Kolbjörn Stallare, Torsten Oxefot, och Vikar af Tinndeland voro stamboer, eller försvarade framstammen; på fördäcket näst framstammen stodo trettio utvalda kämpar från Thelemarken, Halogaland och det inre Trondhjem, uti förrummet var ett icke mindre stort antal, hvaribland Björn af Studlo, Börk från Fjärdarna och Thorsten Hvite Ofrostad. Högvurne och bredaxlade män, kände för berserkaraseri. Uti Krapperummet, mellan roddarbänkarna, näst intill masten, stod Einar Thambaskelfver, den ende som var under 20 år gammal, men hvars båge ingen kunde spänna; han var ej högväxt, men han tycktes blott bestå af ben, belagda med tjocka senor och föga kött. Han ansågs dock förmer än de högvuxne männen, Hallsten Hlifvarson, Torold, Ivar Smette och Ormer Skogarnäf, som voro äldre. I hvarje halfrum voro åtta män. Hela besättningen var ett urval af välfräjdade män, till vidpass 550, och det tviflas att böljan någonsin förr burit ett skepp med så utsökte män. Konungen sjelf styrde detta skepp; Torkel Nefia, Lodins son, Olofs halfbroder förde Ormen korte och Torke Dydrel samt Jortstein, konungens morbröder, förde befälet på skeppet Tranan. Dessa sistnämnde voro äfven besatte med utvaldt manskap, så att dessa trenne utgjorde kärnan af flottan.

Konungens svåger Erling Skjalgsson, gift med hans syster Astrid, tillförde honom ett präktigt skepp, om 30 roddarerum, mycket väl bemannadt, och bjöd sin svåger, jemte de öfriga af slägten, på ett präktigt gästabud till Sola, nära Stavanger. Här inträffade Ragnvald jarl Ulfsson, östan från Göthaland, begärande konungens syster Ingeborgs hand, och då jarlen var en högt aktad man, samt ingick på att antaga kristendomen, var ärendet snart uppgjordt. Då förlängde Skjalgsson gästabudet, som räknas bland de märkvärdigaste på sin tid i norden. På en blomsterströdd kulle, omringad af unga, löfrika björkar, stod Ragnvald jarl Ulfson, med sina män, då biskop Sigurd, iklädd biskoplig skrud och åtföljd af invigde män, framträdde till dem och tolkade den heliga läran med dess symboler, inbjudande hedningarne att genom dopet och sakramentet blifva medlemmar af kristna församlingen. Denna högtidliga akt försonade många, som ogerna frångingo sina fäders tro, med kristendomen och Olof Tryggvason åsåg denna scen med stor glädje öfver att, genom det han gifvit sin syster till en kristnad aktad jarl, i en af Sverges folkrikaste provinser, se sin omvändelseplan utvidgad. Ragnvald jarls och Ingeborgs bröllop firades derefter med utmärkt ståt. Jarlen reste med sin brud till Sverge och Olof seglade till mötesplatsen Brenne; men efter 14 dagars förgäfves väntande på svenska och norska konungarne, fortsatte han resan till Venden.

Så snart drottning Sigrid fick kunskap om att Olof Tryggvason passerat sundet, öfverhopade hon Sigvald jarl med de bittraste förebråelser, derföre att han ej anfallit Olof på dess resa till Venden, men jarlen ursäktade sig och sökte lugna drottningen. Han skulle resa till Venden och uppehålla Olof samt erhålla bud från Danmark, när svenska och danska flottorna förenat sig att anfalla Olof, då han derefter ville påskynda hans afresa.

Då Olof, under sitt vistande hos konung Burislav, en afton spatserade uti en park, samtalande med sina morbröder, kom Nefia och berättade honom att en Jomsvikingasnäcka inlupit i hamnen och lagt sig afsides, samt att dess stamgörare haft ett långt hemligt samtal med Sigvald jarl; hvarjemte Nefia förebrådde konungen att han hemförlofvat största delen af sin flotta. Olof, som ej anat något försåt, insåg ändteligen, på hans morbröders föreställning, att det var för hans skull, som svenska och danska flottorna förenat sig, och ehuru Sigvald jarl frambar åtskilliga fredliga skäl till konungarnes uteblifvande från det bestämda mötet och påstod att de af aktning för Olof kommo med så stort sällskap, att nu få samtala med honom, voro dock hans morbröder af andra tankar.

Olof lät dock intala sig af den listige jarlen att ej återkalla den mängd fartyg han skickat förut och om morgonen seglade han med de stora skeppen genom Oderströmmens utlopp i hafvet. Sigvald jarl seglade framför Ormen långe, för att visa vägen genom utloppet. På andra sidan om ön Rügen lågo de förenade svenska och danska flottorna, sa att de ej kunde synas från Olofs fartyg. Af jarlens utskickade voro dess höfdingar underrättade om Olofs ankomst.

Sigvald jarl förde Olofs flotta till Svoldern, der ett fartyg kom honom till mötes med underrättelse, att de förenade flottorna höllos i beredskap bakom holmen. Han lät då fälla seglen och med årorna ro sakta under ön. Den förenade flottan kunde nu observera Olofs fartyg, hvilka sakta närmade sig. Båda konungarne utropade på en gång, då de fingo se Gindruds af Grimson skepp: “Detta måtte visst vara Ormen långe, det stora drakskepp som Olof Tryggvason sjelf för.” Erik jarl underrättade dem om deras misstag. I detsamma framkom åter ett ännu större skepp, då konung Sven sade: “Nu är Olof Tryggvason rädd, då han icke vågar segla med drakhufvud på sitt skepp.” Erik jarl upplyste dock, att detta skepp tillhörde Olof Tryggvasons svåger Erling Skjelgsson, samt bad dem låta detta fartyg segla undan, emedan han fruktade, att Erling sjelf styrde sitt långskepp.

Konungarne ville likväl ej tro, att detta var något annat fartyg än Ormen långe, men jarlen öfvertalte dem att låta det passera, samt försäkrade, att Olof Tryggvason ännu ej farit förbi, och att man skulle få nog att göra med de skepp, som voro qvar. En stund derefter sågo de och igenkände Sigvald jarls skepp, hvilka lade intill holmen. Åter framkommo tre skepp hvaraf det ena var mycket stort. Då sade konung Sven: ”Låtom oss gå ned till våra skepp, ty der kommer Ormen långe.” Erik jarl sade åter: “De hafva väl många stora skepp utom Ormen långe. Låtom oss ännu vänta.” Då hviskade några sig emellan, att Erik jarl fruktade för Olof Tryggvason och ej vågade hämnas sin faders död. Jarlen, som hörde detta, blef mycket vred och ropade till dem med dundrande stämma, samt bad dem gå ned till fartygen, men tillade: “Änskönt J danska och svenska män förebrån mig för feghet, spår jag, att innan solen går ned i hafvet, skall det ej blifva bättre för er, än för mig och mina män.” En djup tystnad följde på detta svar, ty jarlen var förfärlig i sin vrede. Åter vändes uppmärksamheten på fyra mycket stora skepp, som framkommo, och ibland dem ett stort drakskepp, mycket förgyldt. Vid denna anblick spridde sig ett djupt allvar på allas ansigten och många erkände nu att jarlen talat sanning.

Konung Sven reste sig och sade med högtidlig röst: Högt skall Ormen bära mig denna afton, honom skall jag styra.” Detta förtröt Erik jarl, som väl visste att icke konung Sven var den man, hvilken här skulle afgöra segern, och derför svarade: “Om än konung Olof icke hade större skepp än detta, kunde dock aldrig konung Sven, med danska hären, vinna det af honom.” Nu strömmade allt folket till skeppen och ned togo tälten.

Konungarne stodo ännu på land och samtalade, då man, öster ifrån öfver hafvet, fick se ett starkt sken, hvilket, då det närmade sig, befanns vara drakhufvudet på ett högt skepp, så långt, att då man fått dess förstäf i sigte, en lång stund förgick innan man såg dess bakstam. Der kom nu Olof Tryggvason med Ormen långe. Mången, som förut talat stora ord, tystnade vid denna syn och glömde nu att uppegga Erik jarl till anfall. Men denne uppstod nu, sägande: “Nu behöfves ej längre tvista hvar Ormen långe seglar.” Derefter uppstod en tvist, hvilken af höfdingarne först skulle anfalla Ormen, ty alla tre ville tillegna sig denna ära. Man skred derföre till lottning, och utföllo lotterne så, att konung Sven hade företrädet, derefter Olof Skötkonung och sist Erik jarl. Man kom äfven öfverens, att hvilken som först besteg Ormen skulle, jemte fartyget, bekomma allt byte der fanns. Hvar och en skulle behålla det skepp han öfvervunnit.

Slaget vid Svoldern.

Då Sigvald jarl strukit segel och höfdingarne på de andra skeppen, som kommo efter, sågo detta, fällde äfven de segel, rodde till Sigvalds skepp och frågade hvarföre han ej höll vägen och seglade vidare, hvartill han svarade, att han ville invänta Olof Tryggvason, emedan han anade att något fiendtligt skulle möta. Tranan, som fördes af Torkel Dejdril, konungens morbroder, fälde då äfven segel, samt inväntade Torkel Nefia med Ormen korte och tre andra skepp, som följde honom, hvilka erhöllo samma underrättelse och bergade segel, i afvaktan på konungens ankomst. Då ändtligen Olof Tryggvason anländt och han fått kunskap om hvad som var å färde, bergade äfven han segel och befallte att allt skulle göras klart till strid. Man visste icke huru stark den fiendtliga flottan var, emedan den ännu låg i hamnen. Men när hela den förenade svenska och danska eskadern kom roende från ön, och innan kort sjön vidt omkring betäcktes af fiendtliga skepp, då häpnade något hvar för öfvermakten. Torkel Dejdril, en både klok och tapper man, rodde till konungen och bad honom hissa segel och styra ut på hafvet, efter den öfriga flottan, hvartill ännu vore tid och det kunde icke anses som feghet, att i sådant fall se sig och de sina till godo. Äfven flera gåfvo samma råd, men konungens stolthet och förtröstan på sin vanliga lycka gjorde honom oböjlig. Han svarade deremot bestämt: “Ännu aldrig har jag flytt i strid. Låten strax seglen falla! Dragen härklädnaden på.”

Konungen lät nu lurarna blåsa tecken, att skeppen skulle läggas intill hvarandra och, på öfligt sätt, bindas tillsammans. Af de 60 skepp, hvarmed Olof Tryggvason lagt ut från Venden, hade han nu blott elfva med sig. Bland dessa lades Ormen långe midtuti och på sidorna de båda andra största skeppen, näst Ormen långe Ormen korte och Tranan, hvarefter fem skepp lades på sidan om hvardera af de sistnämnde, alla i linie, med stäfven mot fienden. Då framstammarne skulle bindas tillsamman, hopfästades Tranan och Ormen korte, hvar på sin sida med Ormen långe. Då konungen såg detta, ropade han, att de skulle lägga bättre fram med det stora skeppet och icke låta det vara längst tillbaka af alla skeppen i flottan. Häremot anmärkte Ulf Röde, konungens banerförare och stamförsvarare, att derest Ormen långe skulle ligga så mycket längre fram, som han vore längre än de andra, skulle framstammen lät kunna öfvermannas. Konungen svarade: ”Jag lät göra Ormen så mycket längre än andra skepp, att den skulle desto djerfvare lägga fram i slag; men icke visste jag då, att jag skulle hafva en stamförsvarare, både röd och rädd.” Ulf mötte denna smädelse med de orden: “Fäkta du så manligen för bakskeppet, som jag skall försvara framstammen.” Konungen missnöjd med svaret, Iade en pil på den båge han höll i handen och riktade på Ulf, som stod oförskräckt, ropande högt och modigt: ”Skjut, konung, hellre annorstädes till, der mera är af nöden. Jag gör hvad jag förmår; icke torde dina män synas dig för många innan solen nedgår.” Konungen besinnade sig, fann det obefogade af sin hetsighet och yttrade, under lät bågen falla: “Var du tillfreds, trygg är Olof, så länge du är i framstammen, men, Iåt binda skeppen såsom jag sagt;” hvilket ock skedde. De sammanfästade skeppen utgjorde en hög och mägtig sköldborg, der alla sammansvurit sig till ett gemensamt, osvikligt försvar, en för alla och alla för en, beslutne att fäkta till sista stunden och segra eller dö. Midt uti denna sköldborg låg Ormen långe, på hvilkens bakstam Olof Tryggvason stod, bärande på sitt hufvud en guldsmidd hjelm och med skölden äfven guldbetäckt. Öfver brynjan hade han en högröd tröja, så att han var ökänd bland de andra. Bredvid honom stod Kolbjörn stallare, nära lik konungen i växt och skick och föga mindre praktfullt klädd. Nedom stodo, i slutna kretsar, med blänkande vapen, hans kämpar, manhaftige och högväxte, hvilka blickar ingåfvo en ryslig aning om den förfärliga strid, som först skulle utkämpas, innan fienden kunde närma sig den öfver dem stående konungen.

Så stod Olof Trygggvason, brinnande af krigslust, då nordens öfriga makter ordnade sina förenade flottor, hvilka icke allenast betäckte kusten af Svoldern, utan sträckte sig som en simmande skog åt fasta landet.

Midt uti fiendtliga linien låg konung Sven Tveskägg med danskarne, på dess högra sida Olof Skötkonung med svenskar, på dess venstra Erik jarl med blandadt manskap af svenskar, norrmän och danskar, vane vid blodig vikingahärnad. Hvarje skepp hade sin egen fana, som utmärkte till hvilken flotta det hörde, men fanorna på anförarnes skepp voro större och mera lysande. Då Olof Tryggvason såg baneren uppsättas för anförarne, frågade han: “Hvilken är höfding för den krigsflotta, som ligger midt emot mig.” Underrättad att det vore danska konungen, svarade konung Olof: “Icke frukta nu för det blödiga folket, ty de danske hafva icke mera mod än getterna.” ”Men hvem er det som kommer fram der till höger?” frågade åter Olof, och efter erhållet svar att det var svenskerne, anförda af deras konung, yttrade han: “Bättre vore dem att sitta hemma och slicka sina offerskålar, än att gå mot Ormen långe. Icke frukta vi med våra vapen svenska hästätare. Men hvilka äro de stora skeppen, der borta till venster, hvilkas fanor svaja så högt?” “Det är Erik jarl med sina män,” svarades. “Han kan synas hafva rättmägtig sak, att söka oss, och af honom och hans här hafva vi en skarp strid att vänta, ty de äro norrmänn som vi.” Under detta samtal såg konungen huru hvart skepp intog sitt rum i slagtordningen och beredde sig till anfall. Knappt var detta gjort, förr än hela den fiendtliga flottan, med stark rodd, sköt fram emot honom. Midtuti hafsviken, mellan öarne Ysedom och Rügen och fasta landet, låg Olof Tryggvasons flotta. Snart var den omringad och härskri och vapengny Ijödo från den förfärliga striden.

Sven Tveskägg lade till med sina skepp i centern och stucko skeppsstammarne så tätt till hvarandra, som ske kunde, på ömse sidor om Ormen, så långt fram som denne var längre än de andra skeppen. Derutanför till höger lade svenska konungen till, så att han vände stammarne mot Olof Tryggvasons till venster varande skepp, under det jarlen, till venster om danskarne, lade till mot de yttersta, på högra sidan om Ormen liggande skeppen. Den stora mängden af den förenade flottans öfriga skepp lade sig alla, så att de kunde skjuta in på norska flottan.

Under lurars skall och en helsning af förfärliga härrop, öppnades striden med en störtskur af pilar, lansar och spjut. De som stodo i framstammarne nyttjade huggvapen, de åter som voro dernäst sköto med hand- och kastspjut eller stora pilar, somliga kastade stenar och andra vapen. Stamboarne på 0rmen långe, Ormen korte och Tranan kastade ankar ned på de danska skeppen och höllo dem sålunda fast. Norrmännen, som stodo högre på sina skepp än danskarne, tillfogade dessa stor skada. Alla de danska skeppen, som lågo vid drakskeppens framstammar, blefvo afröjde. Konung Sven, som jemte några blefvo vid lif, efter denna blodiga kamp, flydde till skeppen som lågo bakom, och rodde med alla krafter bort; tyckande leken vara för hård; och gick det nu med danska hären, som konung Olof Tryggvason förutsagt.

Derefter lade svenska konungen till vid Ormen, med friska trupper. Då blef åter en häftig strid, som lifvades och uppmuntrades å ömse sidor af höga härrop, vapengny och lurars skall. Den svenske konungen hade ett utmärkt starkt och väl beväpnadt manskap, som gjorde ett hårdt anfall. Norrmännen värjde sig med förtviflan. Svenskarne kämpade med raseri för äran att utföra, hvad danskarne icke förmått. Olof Tryggvason stod uti bakstammen af sitt skepp och skjöt med pilar, kastade handsaxar och spjut, ofta båda på en gång. Stundom gick han fram uti sjelfva huggstriden och klöf då mången kämpes hufvud. Det säges att striden mellan de begge Olofvarne var den skarpaste. Men norrmännen hade af sina högre skepp den fördelen, att deras skott och hugg träffade säkrare och skarpare. Man efter man föll för deras välriktade, mördande vapen. Högar af slagne betäckte svenska skeppens framstammar. Efter lång och blodig strid, med förlust af flera skepp och mycket folk, måste dock slutligen den svenska konungen aflägsna sig. Icke mindre hård var striden med de på sidorna om Ormen långe liggande mindre fartygen. Erik jarl hade en stor barda, kallad Jernbardan, derföre att relingen var besatt med en jernkam, och skeppet bekIädt med jern till vattengången. Med denna barda lade han sig vid ena flygeln af Olofs skepp och afröjde och löshögg det ena skeppet efter det andra från de öfriga. Som Erik jarls barda var högre och större än Olofs långskepp, hade Erik samma fördel öfver dem, som Olof öfver svenska och danska skeppen, och som norrmännen hade att försvara. utom för och akter, äfven sidorna, och derjemte oroades af pilarne från de på afstånd liggande skeppen, måste deras leder slutligen glesna, i brist af förstärkning, då deremot de anfallande hade tillgång på friskt manskap och andra skepp de afröjdas ställe.

Af alla Olofs skepp fanns nu intet öfrigt mera än Ormen långe, dit nu alla som undkommit från de öfriga löshuggne skeppen, samlat sig.

Erik lade sig med Jernbarden sida om sida med Ormen långe, och 4 stora skepp lägrade sig jemväl vid honom, samt rundt deromkring hela den fiendtliga flottan; så att Ormen långe var omringad af öfver hundra skepp, hvarigenom Olof med sin ringa hop från alla sidor var utsatt för vapen af alla slag.

Olof Tryggvason stridde nu mera ej för sin räddning eller med hopp om seger, utan blott för att få talrikt sällskap i döden. Raseriet hos Olofs kämpar gick så långt, att de, för att nå fienden med sina svärd, sprungo upp på relingen och, glömmande att de icke voro på land, nedstörtade mellan fartygen, uti hafvet. Spjut-, pil- och vapenkastningen var så stark, att den skymde dagern, helst då den inträffade på en gång, från alla kringliggande skeppen. I trapprummet eller näst intill masten på Ormen, stod Ejnar Tambaskelfver, blott 18 år gammal, men en af Olofs väldigaste kämpar. Han blef icke förr varse Erik jarl, än han rigtade mot honom sin båge. Pilen flög tätt öfver jarlens hufvud, träffade styret och inträngde ända till rorbandet. Jarlen frågade då, om någon visste hvilken som skjöt, när i detsamma en annan pil kom och gick genom ett säte, så långt att spetsen stod ut på andra sidan. Jarlen sade då till Sven Ejdvindsson: ”Skjut du den store mannen, som står i trapprummet, ty jag har ej lust att vänta på den tredje pilen från honom.” Ejnar spände åter sin båge, då i detsamma en pil kom, som träffade bågen, att den med stort brak brast sönder. Olof Tryggvason frågade, hvad som klingade högt. ”Norge ur dina händer, konung,“ svarade ynglingen. “Nej så hårdt var braket dock ej. Gud månde råda för mitt rike, men icke din båge, tag min och skjut med den,” genmälde konungen. Ejnar tog konungens båge, uppspände strängen, kastade derpå bågen tillbaka och sade: “Alltför vek är envåldskonungens båge.” Grep så till sköld och svärd och fortsatte striden, med lika lugn som förut.

Emedlertid sökte jarlen att med sina män uppkomma på Ormen. Då slog Torsten Oxefot en af de uppstigande så kraftigt med sin knytnäfve att mannen flög lång väg tillbaka, grep sedan till en stång och gick dermed löst på fienden. Konungen, som märkte detta. ropade: “Hvi huggen i så slemt och utan eftertryck? bita icke svärden för eder?” De svarade: ”Svärden äro förstörda och mycket sönderhuggna.” Konungen gick då till förrummet, öppnade högsäteskistan och lemnade folket blanka, skarpa svärd. Då såg man att blod rann under hans brynja, men ingen hade märkt att han blifvit sårad.

Midt på Ormen långe skedde största manspillan, så att manskapet der började glesna. Erik försökte då åter uppstige, hvilket lyckades honom, jemte femton man. Men i detsamme vände sig Hyning, Olof Tryggvasons svåger, med några män emot honom och jarlen blef så hårdt emottagen, att han, ehuru tappert han stridde, kom baklänges ned i sitt skepp; men alla de som följt honom upp blefvo dels nedgjorde, dels sårade. Höga glädjerop skallade på Ormen. “I många hårda slag har jag varit,” sade jarlen, “men icke öfverlefvat en sådan strid och aldrig sett så vanskligt att taga ett skepp, som Ormen långe.”

Efter hand blefvo dock Olof Tryggvasons män utmattade af den långa striden. Jernbardan åter, förseddes med friskt uthviladt folk i de fallnes, sårades eller uttröttades ställe. Äfven lade svenske konungen Olof ånyo till med sina skepp, på ömse sidor om Ormens framstam. Erik jarl gick nu fram för tredje gången, men mötte åter ett väldigt motstånd. Olof Tryggvasons män, så många som öfverblifvit och ännu förmådde bära vapen, samlade sig akterut i skeppet, kring sin konung, och gjorde ett förtvifladt motstånd. Högst i bakstammen stod Olof och bredvid honom hans marsk eller stallare, Kolbjörn. Mot dem rigtades nu förnämligast alla pilar och kastvapen. Olof Tryggvason som märkte hvar Erik jarl stod, kastade med all kraft tre spjut emot honom. Den ena gick förbi jarlens högra sida, det andra förbi hans venstra och det tredje öfver hans hufvud. Det var nu andra gången, som jarlen på ett nästan öfvernaturligt sätt, undgått af de mest öfvade händer mot honom riktade vapen.

Af alla norrmännens kämpar voro nu blott åtta qvar, de sista trogna, lefvande, som, känslolösa för den förödelse de sett, oförskräckta för döden, hvilken stod öfver dem, nu täflade att dela det sista sönderslitande ögonblicket af deras hjeltebana på jorden, med deras älskade konung.

Då konung Olof Tryggvason nu stod i bakstammen af sitt skepp, med endast dessa få sista hjeltar, och däcket deremot var betäckt af en tätt sluten sköldborg af fiender, återstod ej annat än att rädda sig från att lefvande falla i fiendernas händer. På hvar sin sida om styret stodo Olof Tryggvason och hans mersk Kolbjörn med sina sköldar alldeles fullsatta af pilar. De vände sig till hvarandra, räckte hvarandra handen och störtade sig öfver bord, inför den förvånade härens åsyn. Ett ögonblicks hemsk tystnad följde härpå; men snart därefter uppsteg ett segerrop, som skallade långt ut i hafvet och förlorade sig i tusende upprepade gensvar, uti de tysta skogarne. I samma ögonblick sprungo alla konungens män de sista trogna vapenbröderne, som ännu lefde efter denna i sitt slag sällsynta strid, jemväl öfverbord. Dock, ett ögonblick stannade Nefia konungens broder, och öfversåg slagfältet med en vild blick, hvarefter han, med hufvudet förut, störtade sig i hafvet.

Då segren lutade på de förenades sida, lade sig jarlens män med små skutor invid Ormen, för att dräpa dem, som isin ifver lupo öfver bord. Detta hade Olof Tryggvason märkt, och, på det han desto hastigare skulle sjunka, och ej vara hindrad utan heldre skyddad, af skölden höll han den öfver hufvudet, då han kastade sig i sjön, kanske ock för ett dermed obemärkt rädda sig genom simning under vattnet. Kolbjörn stallare kastade sig i hafvet på sin sköld och flöt derpå, under det han värjde sig mot dem som anföllo honom från de små skutorna. Men emeden fienden ansåg honom vara konungen, med hvilken han hade mycken likhet, så till kroppsstorlek som klädsel, bemödade man sig att fånga honom, hvilket Iyckades hvarefter han fördes till Erik jarl, som genast igenkände konungens marsk och emottog honom med all den aktning en i mod bepröfvad och sin konung i döden trogen hjelte förtjenade. Nefia, Ejnar Tambaskelfer jemte flera af dem som kastat sig i vattnet med konungen blefvo upptagne och af jarlen, som med sitt hjeltemod förenade ett ädelt och ridderligt hjerta, med all heder behandlade. Alla blefvo de behållna vid sina gods och egendomar, snarare upphöjda än förringade. Ejnar blef gift med Berglint, Erik jarls syster.

Astrid, Sigvald jarls gemål, hade utrustat ett skepp, hvilket hon sjelf besteg, ledsagad af sin stallare Dexin. Huruvida hon egt förtroende af sammansvärjningen, eller utforskat sin mans tankar, är icke kändt. Prinsessan, som bar avsky för jarlens nedriga svek och hyste upprigtigt deltagande för sin förre svåger, hade fattat det ädla beslutet, att om möjligt rädda honom, i händelse han kom i fara. Allt ifrån Venden seglade hon ensam, icke följande Jomsvikingarnes fartyg, och då slaget begynte höll hon sig i närheten och närmade sig i samma mån, som slutet af striden nalkades. Att Astrid varnat Olof Tryggvason och erbjudit honom sin hjelp i nödens stund, är lika så troligt, som att Olof kände hennes afsigt. Det var ock en allmän sägen på öarne, att Olof Tryggvason, hvilken var känd såsom en utmärkt skicklig simmare, blifvit upptagen och räddad af Astrid, hvilket ytterligare styrkes deraf, att Erik jarls män omtala, huru de sett en man med röd tröja simma under vattnet och upptagas på Astrids skepp. Kolbjörn omtalar äfven ofta, att han kände konungen simma under sig.

Sedan Olof kommit ur hafvet på Astrids fartyg, seglade han till Venden, der hans sår, hvilka ej voro svåra, blefvo läkta, Så berättar den ädla Astrid, som sjelf botat honom. Äfven har Olof Tryggvason blifvit igenkänd af flera mäktiga män i Venden, hvilka erbjudit honom hjelp, att återtaga sitt rike, hvartill Olof svarat, att då Gud ej gaf honom seger i striden för Norska riket, kunde det ej eller vara hans vilja, att Olof Iängre skulle innehafva det. Med en förnäm man har han jemväl sändt helsningar till sin svåger, Erik Skjalgsson och dess hustru, och som vårdtecken för sändebudet skickat honom en knif och ett guldsmycke, som Astrid intygat att han egde vid deras skilsmessa. Biskop Sigurd berättar att han haft underrättelse om honom från Syrien, att hans pantsarskjorta blifvit upphängd i en kyrka, och att Olof der låg jordad under en sten, så lagd, att ingen kunde trampa hans på graf, och har äfven konung Jetvard i England, med hvars fader Adadrad Olof knutit vänskapsförbund, haft helsningar rörande Olof, från ofvannämnde land med underrättelse att han vore död, hvarföre Jetvard höll loftal öfver Olof Tryggvason och erkände honom såsom nordens störste hjelte.

Drottning Thyra, som medföljt sin man till Venden, blef förskräckt då striden nalkades; men Olof hoppades segra och tröstade henne sägande: “Gråt icke. I dag skall jag vinna dig en större faddergåfva, än den du i vaggan erhöll.” Och så lät han sätta sköldborg omkring henne. Men för att erhålla tröst i ensligheten, begaf hon sig med sina tärnor från krigsbullret under däck. Sedan Ormen långe blifvit afröjd och tagen, föll jemväl drottning Thyra i Erik jarls händer, hvilken uppförde sig med mycket ädelmod, så väl emot den olyckliga drottningen, som dess tärnor. Tröstlös öfver förlusten af sin gemål, som hon högt älskade, förebrådde hon sig vara orsaken till hans nederlag, emedan hon öfvertalat honom, att företaga resan till Venden. Förgäfves sökte jarlen lugna henne och förklara, att hon med sina tårar ohelgade minnet af en så stor hjelte, som hennes man Olof Tryggvason. Jarlen lofvade henne och alla hennes fångna landsmän all den frihet och alla de förmåner de kunde önska; men sorgen hade slagit för djupa rötter i hennes hjerta. Af medlidsamhet rördes jarlen så, att hans ögon fylldes med tårar, då han såg drottningens lidande. Hon sökte döden, genom att afhålla sig från förtärande af någon föda, och afled den 9:de December år 1000, på nionde dygnet efter slaget vid Svoldern.


Fotnot 1: Sigurd Hjort var son af Helge den hvasse och Aslög, Sigurd Ormögas dotter. Sigurd Hjort och Thyri hade en son, som kallades Guttorm, och en dotter, Ragnhild, hvilken blef Halfdan svartes gemål och moder till konung Harald Hårfager.

Fotnot 2: Vid Östersjöns södra kust, det så kallade Venden.

SLUT!


Läs också KONUNGA-BOKEN eller SAGOR OM YNGLINGARNE OCH NORGES KONUNGAR INTILL ÅR 1177, av Snorre Sturleson. 

Kategorier:Olika ämnen

Märkt som:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s