Olika ämnen

Utvandring i Öster-Dalarne

1855_utvandring
Såsom Dalallmogen på stridsfältet genom storartade bedrifter vunnit ett frejdadt namn i fäderneslandets häfder har den under fredliga tider städse förelyst genom medborgerliga dygder. Hvad en förtjent prest i Dalarne, Andreas Tillaeus, uti en embetsskrifvelse yttrar om denne allmoge – att den ”i gemen är ett fridsamt och samhälligt folk, ett gladt och förnöjligt folk, ett redligt och vänfast folk, som till största delen om Gud, sin kyrka och sin gudstjenst ömme, mot sin höga öfverhet trogne samt emot sina lärare efter sina vilkar redlige och välvillige äro, utom att der, som annorstädes, några kunna finnas, som detta profvet ej så alltid framvisa” – gäller ännu i dag. 


Kärlek till frihet och sjelfständighet , öppenhet och redlighet, arbetsamhet och redlighet äro drag, dem man sällan saknar hos Dalarnes ädla folk. Men med all sin rikedom på trofasthet och redlighet herrskar dock armodet i deras tjäll. Det fosterland, som i farans stund så ofta segerrikt försvarats af den oförskräckte dalkarlen, ger honom blott tillbaka ett knappt bröd. Då med få undantag hvarje åkerbrukare sjelf är egare af det hemman, han odlar, och vid hvarje jordegares frånfälle den ringa arfslotten vanligen delas emellan sönerna i huset, uppkomma ofta så små lotter, att för den nye egaren ej full besutenhet kan vara att hoppas äfven med den mest ansträngda arbetshåg och odlingsflit, synnerligen som landets ringa fruktbarhet icke kan framlocka några rikare skördar.

Men så stor är dalkarlens kärlek till födelsebygden, att han högre än penningvinst värderar äfven den minsta tegen i fadershemmanet och sällan med fri vilja försäljer den. Och huru liten besittning han än eger, inger dock denna eganderätt honom en känsla af oberoende, som återspeglar sig i hans skick, hans handlingar och ord. Han förlorar ej denna sjelfständighetskänsla, ehuru han drifves af nödvändighetens bud att ofta lemna den bygd, han älskar, för att på mer eller mindre aflägsna orter inom fåderneslandet blifva andras tjenare och sålunda förskaffa sig det dagliga bröd, som i hemorten ej kan vinnas.

Hufvudsakliga näringsmedlet är jordbruket, men spannmålsafkastningen, till största delen bestående af hafra, som väl i följd af åkerbrukets utvidgning och förbättring ökats, motsvarar dock ej det genom folkmängdens tillvext ökade behofvet.

Länets befolkning, som vid 1843 års mantalsskrifning utgjorde 139,440, uppgick år 1850 till 151,059 personer; åker, äng och betesmark upptaga tjugo qvadratmil af länets areal. På hvarje qvadratmil kan således beräknas en befolkning af nära 7000 menniskor. För mången måste derföre ”stugan blifva för trång”, och stora skaror utvandra äfven hvarje år på arbetsförtjenst eller till försäljning af olika slags handarbeten, för hvilka dalkarlen eger en naturlig fallenhet. Denna skicklighet sätter honom icke allenast i stånd att åt sig sjelf förfärdiga alla till ett landtbruk eller hushåll nödiga verktyg och saker utan äfven derigenom bereda sig lönande binäringar.

Dalplogen är för sin godhet allmänt berömd och eftersökt; Mora väggur är en väl ackrediterad handelsvara och uti tvenne byar, Östnor och Öna, sysselsätter denna tillverkning omkring 70 hushåll; Elfdalsbon, som isynnerhet utmärker sig för slöjdflit, förfärdigar väfskedar, som ofta utom riket afyttras. Laggkärl, korgar, spinnrockar, såll, skåp, kistor, båtar, hjul, körredskap och annat snickarearbete tillverkas med stor skicklighet; smärre smiden, såsom liar, halster, pannor o. s. v. förfärdigas i flera socknar; dessutom finnas äfven andra mindre binäringar, såsom beredandet af gröfre hårtäcken och mattor, finare hårarbeten, finare och gröfre linnespånads och väfnadsarbeten, brytning af slip- och qvarnstenar, kalkbränning samt tillverkning af tjära, pottaska och saltpetter. Dels för att försälja åtskilliga af dessa tillverkningar, dels ock för att med spanntröskning, stenmurars uppläggning, dikning, trädgårdsskötsel, o. s. v. förskaffa sig ett nödtorftigt lifsuppehälle ske hvarje år dessa stora utvandringar, hvilka, om en af de många förfärliga missvexter, som ofta hemsöka Dalarne, inträffat, äro serdeles betydliga, ofta öfverstigande en fjerdedel af vissa socknars befolkning. Från Öster-Dalarne utgå de flesta, och endast från Mora socken utvandra vanligen hvarje år omkring tvåtusende personer. De lemna hemorten tidigt om våren, då såningen öfverlemnas åt qvinnorna, de ålderstigna männerne eller någon af grannarne.

Ett sådant uppbrott föreställes på vår plansch. Flera familjer i grannskapet hafva redan lemnat sina hem och mana på aftåg. Afskedets stund är inne. Far och mor och barn måste lemna sitt kära, fastän torftiga tjäll och taga afsked af den gamle farfadren, som ej kan följa dem mer – än med sin välsignelse. Han har vandrat ut; han afbidar den sista, dyra färden; men hyser dock det hopp att ännu en gång få återse de sina till hösten – den tid, då utvandrarne vanligtvis återkomma till hemmet.

Väl hafva understundom utvandringarne på de återkommande visat ett menligt inflytande; af Morakarlens fordna kraft och stolthet synes hufvudsakligen den sednare vara qvar; äfven hos denna bondadel tyckas anspråken öfverlefva förtjensterna; smak för brännvinsdryckens njutningar har äfven en och annan medfört som vinst från sitt vistande på främmande orter; dock är det en glädje att finna den fordna dygden och redligheten från de flesta af deras boningar ej ännu försvunnen.

Landet omkring dalelfvens tvenne stora grenar är hvad man i egentlig mening kallar Dalarne och delas i det redan omnämnda Öster-Dalarne samt Wester-Dalarne, såväl till befolkningens lynne och seder, som till landets natur betydligen olika. Men äfven inom hvardera af de tvenne olika områdena röjes i seder, bruk, språk och kroppsbildning en så stor olikhet, att man till och med framkastat hypoteser om flera i äldre tider hit skedda invandringar af olika folkstammar. Äfven i klädedrägten finner man sådan skiljaktighet, att man, hvarhelst man träffar det i Sveriges alla landskaper kringspridda dalfolket, af densamma lätt kan vinna upplysning om deras födelsebygd. Men klädedrägten är ej blott olika uti olika socknar; den är i en och samma socken olika vid olika tillfällen. Så finnas nemligen på de flesta orter serskilda söndags- och hvardagsdrägter. Klädesförrådet i en dalkarls hushåll är derföre temligen dyrbart, ofta dyrbarare än hos ståndspersonerna och uppgår till en betydlig del af boets värde. Leksandsbon är om vintern klädd i fårskinnspels, skinnbyxor, hvita ullstrumpor, röd halsduk, hatt med vida bord och låg kulle, omkring hvilken äro lindade hvita bomullsband, som sluta sig i en klase af bollar. Strumporna äro vid knät uppfästade med blåa band, som vid yttre sidan nedhänga och sluta sig i röda tofsar. Med dylika äro äfven deras skor hopknutna under klaffen, af dem kallad ”plösen.” I denna drägt visa de sig vanligen, då de vid sista vinterdagarne företaga sin utvandring. Deras sommarrock, som tillika är högtidsdrägten, är blå med röda kanter. Till denna drägt hör hvit långhalsduk, hvars ändar under knuten läggas i bredd nedåt innanför vesten.

Qvinnornas förkläde, i Leksand kalladt ”magd,” har en viss betydelse i anseende till färgen, som bestämmes efter olika dagar, årstider och omständigheter. I sorg nyttjas gult, för öfrigt grönt, blått eller randigt. Hufvudklädet utmärker skillnad emellan de gifta och ogifta qvinnorna. De giftas betäcker hjessan, kullornas deremot, som kallas ”timb,” är öppet i nacken, på det att den med lysandeband omsorgsfullt virade hårflätan ej må döljas. Med kjortelvecken vill det täcka könet gerna kokettera; det större eller mindre antalet af dem anses vara en värdemätare på förmögenheten. – Morakarlen skiljer sig från sina grannar genom sin hvita rock, hvilken är, likasom Rättviksbondens, vid och hängande, då deremot Leksandskarlens sluter sig efter lifvet. Strumporna, som nyttjas hvita, haha merendels en lapp af annan färg, stickad vid hälen. Qvinnorna ifrån Mora igenkännas af sina hvita, vida linnetröjor, sina färgade ylleförkläden och sina röda ullstrumpor, som vid foten äro hvita; de ogifta derjemte af sin stärkta, fina ringkrage. – Rättviksbondens klädedrägt , som i fordna tider haft många utmärkande egenheter, hvilka småningom blifvit aflagda, behåller dock ännu synnerligen i sin form, mycket som skiljer dem från grannarne. Så är det både af män och qvinnor allmänt iakttagna bruket af vida, något öfver skon hängande strumpor eget för denna socken och sannolikt mycket äldre än det annars vanliga. Männerna nyttja vanligen svart rock, men på helgdagar äfven blå. Då aflägges det annars brukliga breda, med fyra eller fem söljor fästade lifbältet. Männernas strumpor äro alltid blåa, qvinnornas deremot röda, stundom hvita vid foten. De sednares chalonglifstycken äro framtill vid axeln knutna med band, som utgå från ett af samma tyg gjordt serskildt axelstycke. De gifta qvinnorna begagna röda, de ogifta äfven svarta och blåa, serdeles på hvardagarne.

*

Text från 1855.

Kategorier:Olika ämnen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s