Olika ämnen

Slaget vid Maldon

Vikingatiden var en period då nordiska elitsoldater och trupper slog till mot kyrkliga byggnader och ämbetsmän i Europa för att försvara nordens självständighet mot den expanderade katolska kyrkan. Krigstågen leddes av skickliga och modiga krigare som aldrig tvekade att dö för sin sak.

Ett slag ägde rum vid Maldon norr om London i augusti 991. En inblick i hur slaget böljade får eftervärlden veta genom att läsa dikten Slaget vid Maldon. Den beskriver slaget mellan vikingar och anglosaxare under ledning av Byrhtnot och är en samtida skildring, som återges på ett förvånansvärt levande sätt.

Forskare har konstaterat att det saknas inledande och avslutande text. Originalmanuskriptet förstördes tillsammans med andra handskrifter i en brand år 1731 i Westminster där det förvarades. Själva titeln är en konstruktion av eftervärlden.

Byrthnot var en mäktig jarl (earl, ålderman, ädel man). Han var uppemot 65 år gammal när slaget ägde rum och är begravd i Elykatedralen. Kvarlevorna vittnar om en reslig man och skelettet bär skador av yxa eller svärd.

Vikingarna vann slaget och det finns omskrivet i bl a Frans G. Bengssons Röde Orm.

SLAGET VID MALDON
. . . som bröts.
Han bad då krigarna
att lämna sina hästar,
att driva dem långt bort,
att lita till sinnets
och handens styrka,
att själva gå framåt.

Det stod klart
för Offas släkting
att feghet ej
tåldes av jarlen;
från handen lät han
sin kära jaktfalk flyga,
den flög bort mot skogen;
själv gick han
in i kampen;
tydligt märkte man
krigarens vilja,
han grep sina vapen
för en kamp utan vacklan.

Också Eadric ville hjälpa
sin herre och hövding
i striden som stundade;
han fattade kampspjutet,
förde det framåt;
hans sinne var starkt,
så länge han kände
skölden och svärdet,
han höll vad han lovat:
att hängivet kämpa
vid hövdingens sida.

Nu Byrhtnoth sökte
att styrka dem alla,
han red omkring
och gav dem råd,
han visade hur
de bäst skulle stå
för att hålla sin plats;
han bad dem att hålla
sköldarna rätt,
stadigt i handen
och att ej frukta.

Då hären var styrkt
på hövdingasätt
steg han av hästen
där han helst ville vara,
hos sin trofasta hird.

Ivrigt ropande
stod på stranden
vikingars sändebud,
ut över sundet
sände han ord,
havsbefararnas
skrytsamma budskap
bort mot brinken
där jarlen stod:

”Djärva sjömän
har sänt mig till dig,
bett mig att säga,
att du skyndsamt
skall ge oss
ringar som lösen.

Heltvisst är det bättre
att avvärja spjutstorm
med betalning av skatt,
än att kämpa i strid.

Krig kan vi undgå,
om ni det vill,
gåvor av guld
skall giva er fred.

Om du som är mäktigast
håller för klokast
att friköpa folket,
om vikingahären ges
gäld för den fred,
som vi vill ge er,
tar vi blott guldet
med oss ombord,
vi seglar vår väg
och låter er gå!”

Byrhtnoth svarade,
lyfte skölden,
svingade spjutet av ask,
vredgad och viljestark
talade han:

”Sjöman, hör du
vad folket säger!
Spjut vill de ge
som skattegäld,
giftiga spetsar,
ärvda svärd
och vapen i kamp;
den gåvostunden
ger ingen glädje!

Böljemäns budbärare,
bringa dina landsmän
ett barskare budskap:
här står modigt
en jarl och hans här,
redo till strid
för Aethelreds land,
för folket och jorden;
många skall stupa,
i hedningahären.

Synd om ni seglade
bort med skatterna
helt utan svärdslag
efter alla besvär
att besöka vårt land!

Så lätt skall ni inte
få fatt på det guldet!

Spjutspets och svärdsegg
skall skapa försoning,
en järnhård kamplek
innan vi gäldar!”

Sköldarna lyftes,
stridsmännen rörde sig,
tills på stranden
alla stod redo,
men sundet skilde dem,
flod följde ebb,
strömmande vatten
spärrade vägen,
tiden blev lång,
båda bar spjut
för de andra.

Där stod de
vid Pantes stränder,
stridsberedda:
truppen från Essex
mot hären från havet,
de kunde ej
skada varandra,
blott pilskott
förmådde att dräpa.

Flod blev till ebb,
sjöfolk stod redo,
skaror av vikingar
vigda till kamp.

Då ställde som brovakt
stridsmännens värnare
en kampstark krigsman
av tapper släkt,
hans namn var Wulfstan,
son till Ceola;
han dräpte med lansen
dristigt den förste
som bron beträdde.

Orädda stod
tillsammans med Wulfstan
Aelfere och Maccus,
två modiga män,
som från vadstället
vägrade fly;
de värjde sig djärvt
mot vikingaskaran
så länge de mäktade
svinga svärden.

Då fiendens folk
såg och förnam
vakternas vapenkraft,
sökte de strax
leda med list
följet förbi
det forsande vattnet.

Upprymd gav jarlen
lejd åt de usla,
i övermod ropade
över det kalla vattnet
Byrhthelms son,
och krigarna lyssnade:
”Här finns plats för er,
skynda till kampen,
kom mot oss då!

Slagfältets segrare
känner blott Gud!”
Fram vällde stridsvargar
utan vattuskräck,
mot väster vadade
vikingaskaror,
mot Pantes stränder,
sköldar bar de
över det klara vattnet,
sköldar av lindträ mot land.

Vänd mot de grymma
stod Byrhtnoth beredd
med stridsklara män;
han bjöd dem bygga
en kampmur av sköldar,
bjöd trupperna värja sig
fast emot fiendens vapen.
Nära var kampstunden,
stridsäran hägrade;
timmen var slagen,
de dödsvigdas
dråpsstund.

Då genljöd ett stridsrop,
korparna kretsade,
örnen var hungrig,
jorden vrålade.

Filhårda spjut
flög ur händerna,
de slipade spjuten
sändes iväg,
bågarna böjdes,
pilspetsar stötte
mot starka sköldar,
bitter var kampstormen,
krigare föll
på båda sidor,
män låg dräpta.

Wulfmar blev sårad,
valde valplatsvilan,
Byrhtnoths släkting
dräptes av svärdshugg,
systersonen
sönderstyckades.

Vikingarna undslapp
ej vedergällning;
jag har hört
att Eadweard dräpte en
med ett enda hugg,
hårt slog han till
med sitt svärd
och den dömde
föll vid hans fötter.

Hövdingen gav honom
tack för detta,
då han fick en stund
att minnas sin hirdman.

Orubbliga var de
och viljefasta,
tänkte blott
på vem som först
med spjutets spets
kunde röva livet
från de dödsvigda
vapenmännen.

Många föll.
Starka stod de.
Byrhtnoth styrkte dem,
han bjöd envar
som ville vinna
gott rykte mot danerna
att tänka på kampen.

En ur fiendeleden
måttade vapnet
med skölden till värn,
rände mot jarlen;
lika beslutsam
gick jarlen mot honom;
de tänkte båda
ont om varandra.

Sjömannen sände
ett sydländskt spjut
mot krigarnas hövding,
och sårade honom.

Han stötte med skölden,
så spjutskaftet brast
och splittrade spetsen
så den styrde tillbaka;
jarlen var vredgad,
han vräkte sitt spjut
mot den sturske
som gett honom såret.

Kampvan var hövdingakämpen,
vräkte sin lans
genom krigarens hals,
stötte med vapnet
hårt i fiendens liv.
Snabbt sände han
ännu ett spjut,
så brynjan brast
och träffade bröstet
bak brynjans ringar,
i hjärtat stod
den förgiftade spetsen;
nöjd var jarlen,
den modige skrattade
och tackade Skaparen,
sin dyre Herre
för dagsverket.

Hårt ur handen
hävde en viking
sitt spjut,
det for alltför långt,
det gick genom Aethelreds
ädle hirdman.

Vid hans sida stod
en halvvuxen krigare,
en pojke i kampen,
snabbt drog han
ur hövdingens hirdman
det blodiga spjutet;
det var Wulfstans son,
den unge Wulfmar,
han sände tillbaka
det järnhårda spjutet,
spetsen gick in
och träffade mannen
som fällt hans herre.

En väpnad man
kom tätt inpå jarlen,
ville röva hans armband,
hans prydnad och ringar,
röva det smyckade svärdet.

Då drog Byrhtnoth
svärdet ur skidan,
brett och eggbrynt,
han slog mot brynjan;
en viking hindrade honom
och högg mot jarlen
och gav honom
ett hugg över handen,
det gyllenskaftade svärdet
föll till marken,
han kunde inte hålla
det starka svärdet,
inte svinga vapnet.

Men ännu gav
den grånade krigaren
ljud ifrån sig,
eggade männen,
bad sitt folk
att fortsätta framåt;
han kunde inte stå
stadigt på benen,
han såg mot himlen:
”Jag tackar dig,
du folkens Härskare,
för all glädje
som gavs mig i världen.

Milde Herre,
här är så hårt,
var nådig mot min själ,
så att den kan
dra bort till dig,
till ditt beskydd,
du änglarnas Hövding,
fara dit i fred,
och jag ber dig
att djävlarna ej
skall vålla
min själ något ont.”

Så högg honom
hedningen till döds,
högg hans krigare
Aelfnoth och Wulfmar,
båda låg dräpta,
de gav sitt liv
vid hövdingens sida.

Några lämnade kampen,
ville bort därifrån,
Oddas son, Godrik,
flydde först,
väjde för valplatsen,
övergav den ädle,
som ofta skänkt
honom goda hästar,
han hävde sig upp
på hövdingens häst,
den rikt beprydda;
felaktigt handlade han;
också hans bröder
begav sig bort,
Godwine och Godwig
hånade kampen,
ville undvika striden,
de försvann mot skogen,
sökte skydda
sina liv;
fler än någon
kunde fatta
flydde med dem,
glömda var alla gåvor
som Byrhtnoth givit.

I ett rådslag
hade en gång
Offa sagt honom:
”Många som nu
talar modigt,
kommer att svika
i nödens stund.”

Nu var folkets hövding fallen,
Aethelreds jarl:
hirdmännen såg
sin herre dräpt.

Då gick härmännen
hårdare fram,
män utan feghet,
utan att tveka,
envar ville blott ett:
mista sitt liv
eller hämnas den käre.
Således styrkte dem Aelfrics son,
den unge Aelfwine
talade tappert:
”Minns mjödhallens tal,
då salens hjältar
från bänkarna
dyrt lovade
kampstora dåd.

Låt mig för alla
berätta om min börd:
jag är från Mercia,
min släkt är stor,
Ealhelm hette min farfar,
han var av hövdingaätt,
var vis och välbärgad;
bland mitt folk
skall man inte
säga om mig
att jag flydde från hären
hem till de mina,
slagen ligger min hövding,
det är bittert att skåda,
han var min släkting
och min herre.”

Så gick han framåt,
mindes vad striden gällde,
hans spjutspets
nådde sitt mål,
en viking blev dräpt
av hans vapen.

Det såg de andra,
vänner och fränder,
de skyndade stegen.
Med spjutet i handen
talade Offa:
”Gott stärktes krigarna
av dig, Aelfwine,
alla behöver den styrkan;
nu är jarlen,
vår hövding fallen,
vi behöver nu alla
eggas av andra
till större kampmod,
strida med starksmidda vapen,
med svärdet och spjutet.

Godrik, den fege,
har svikit oss alla,
ty många tänkte,
då han red bort bort
att hövdingen satt på hästen.
Därför blev hären
splittrad på fältet
och sköldmuren bruten
Måtte skam bli hans lott,
han lockade många att fly.”

Leofsunu höjde sin sköld,
värnet av lindträ,
och sade till Offa:
”Inte en fotsbredd
skall jag ge vika,
men fortsätta framåt
och hämnas min herre.

Ingen stridsman från Stour,
ingen tapper jag känner
skall klandra
att jag kommer
hövdinglös hem,
att min herre är död,
att jag vek
från valplatsen;
låt spjut och brand
sarga mig här!”

Rasande vred
var hans anblick,
aldrig skulle han fly!
Dunnere talade,
den enkle mannens ord
hördes vida omkring,
han skakade spjutet,
och bad sina bröder
hämnas för Byrhtnoth:
”Den bland folket
som vill hämna
sin hövding,
ömkar sig ej
över livet.”

Så gick de framåt
utan fruktan,
hirdmännen väjde ej,
böner om välgång
i hövdingahämnden
ropade spjutmän till Gud,
vredgade bad de
om död över dråparna.

En gissloman från norr
av nordhumbrisk släkt
stred med dem;
han var Ecglafs son,
hans namn var Aescferd;
obekymrad stod han
stark mitt i kampen,
pilarna ven
från hans bågsträng
och slog mot sköldarna,
de sårade många,
han måttade vapnet
så länge han mäktade.

Eadweard, den högreste,
anförde täten,
ropade ut,
eldig av iver,
att av fältet
en fotsbredd
ej skulle förloras,
om än deras främste
låg fallen.

Han bröt fram
genom borgen av sköldar,
för att hämnas
sin givmilde jarl
tills han segnade ner.

Även Aetheric
var het av iver
och kämpade kraftfullt,
en broder till Sibyrth
och flera med honom
klöv vikingasköldar
så sköldborgar brast,
i sjöfolkets brynjor
sjöng det av skräck.

Då dräpte Offa
en viking i kampen,
han vek sig mot jorden,
men snart segnade också
Gadds släkting mot marken.

Hårt blev Offa huggen,
dock hade han gjort
vad han lovat sin hövding,
den gången han svor
gåvornas givare
att de båda tillsammans
skulle återse borgen
eller fulla av fiendesår
falla i hären;
han blev hos sin hövding
på hirdmäns vis.

Sköldar splittrades,
krigsgalna vikingar
vräkte sig fram,
de dödsvigda undgick ej
spjutens spetsar.

Wistan, Thurstans son,
värjde sig tappert
där striden stod tätast,
tre män lät han falla
där Offa förblödde.
Svår var kampen,
tappert stred de,
tappert föll de,
trötta av sår,
många föll,
många i striden
styrktes av Oswold,
styrktes av Ealwold,
bröderna skänkte
fränderna sina
styrka i nöden,
de vägrade vika
för vapenstormen.

Då talade Byrhtwold,
han lyfte sin sköld,
åldringen manade modigt,
skakade spjutet av ask:
”Sinnet måste stärkas,
hjärtat bli djärvare,
modet växa,
nu när vår makt blir mindre.

Här ligger vår hövding
sönderhuggen,
den gode har slagits till marken,
men den som flyr
får sorg i följe.

Själv är jag gammal,
går ej härifrån,
jag vill ligga här
vid min herre och hövding.”

Också Godrik,
Aethelgars son,
ingav dem mod,
han eggade alla,
han slungade spjuten,
lät dråpspetsen
dyka bland danerna;
han ville gå främst
han högg och slog
tills han själv blev dräpt.

Det var inte den Godrik,
som flydde från kampen…

SLUT

Den fornengelska dikten finns här!

Kategorier:Olika ämnen

Tagged as:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s